Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1964
1
Nr 12
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående förlustutjämning, progressionsutjämning och
allmän öppen resultatutjämning.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet bär hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna 1:19 av herr Mattsson m.fl. och 11:24 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
1) antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändring av 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960
(nr 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst.
Härigenom förordnas, att 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960
(nr 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst skola erhålla
följande ändrade lydelse.
2 §.
Med förlust------samma år.
Till förlustavdrag berättigar endast sådan förlust, som hänför sig till beskattningsår,
för vilket skattskyldig varit jämlikt 22 !§ 1 mom. första stycket
vid 1) taxeringsförordningen skyldig avlämna självdeklaration till ledning
för sin taxering för inkomst eller varunder skattskyldigs bruttointäkter av
en eller flera förvärvskällor uppgått till sådant belopp att han jämlikt bestämmelserna
vid 2) eller 3) nämnda stycke varit skyldig avlämna deklaration
som nyss sagts, eller till något av de två närmast föregående beskattningsåren.
Vid bedömande av fråga om rätt till förlustavdrag föreligger skall
beträffande äkta makar och oskift dödsbo tillika iakttagas vad i tredje och
sjätte styckena sagda moment stadgas. För rätt till förlustavdrag erfordras
härutöver att deklarationsskyldigheten för förluståret fullgjorts under vederbörligt
taxeringsår.
Rätten till------minst 1 000 kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
Bihang till riksdagens protokoll 1964. 7 sand. Nr 12
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 196i
8 §.
Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening vid ingången
av förluståret eller utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
skall ske, till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt —
direkt eller genom förmedling av juridisk person — innehades av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, må vid sagda taxering förlustavdrag
ej medgivas med mindre samtliga eller så gott som samtliga aktier eller andelar
vid nämnda båda tillfällen ägdes eller på angivet sätt innehades av
samma fysiska person eller personer samt under förutsättning tillika, då
fråga är om två eller flera aktie- eller andelsägare, att envar av dessa ägde
eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktie- eller andelskapitalet vid
det ena som vid det andra tillfället. Hinder för förlustavdrag möter dock ej,
där skiljaktighet i ägarförhållandena betingas av att aktierna eller andelarna
genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk person
eller andra fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade aktier
överlåtits å sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som sedan
beskattningsårets ingång innehaft aktier i företaget.
9 §.
Har bolag (dotterbolag) genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den 14
september 1944 om aktiebolag upplösts och uppgått i annat bolag (moderbolag),
äger moderbolaget samma rätt till förlustavdrag, som — om fusionen
ej skett — tillkommit dotterbolaget. Därest aktierna i moderbolaget vid
utgången av beskattningsåret eller aktierna i dotterbolaget vid ingången av
förluståret till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt innehades
— direkt eller genom förmedling av juridisk person — av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, skall vad nyss sagts angående moderbolagets
rätt att utnyttja dotterbolags förlustavdrag gälla endast därest
moderbolaget jämväl vid sistnämnda tidpunkt ägde mer än nio tiondelar av
aktiekapitalet i dotterbolaget. Ägdes eller innehades på sätt nyss sagts aktierna
i moderbolaget vid utgången av beskattningsåret av en fysisk person
eller ett fåtal fysiska personer, skall såsom förutsättning för förlustavdragets
utnyttjande jämväl gälla, att denna person eller dessa personer ägde eller
innehade samtliga eller så gott som samtliga aktier i moderbolaget jämväl
vid ingången av dotterbolagets ifrågavarande förlustår. Är i fall, som sist
sagts, fråga om två eller flera aktieägare, kräves ytterligare att envar av
dessa ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktiekapitalet vid
det ena som vid det andra av sistnämnda båda tillfällen. Hinder för förlustavdragets
utnyttjande möter dock ej, där skiljaktighet i ägarförhållandena
betingats av att aktierna genom arv, testamente eller bodelning övergått
å annan fysisk person eller andra fysiska personer eller av att på nämnt
sätt förvärvade aktier överlåtits å sådan fysisk person eller sådana fysiska
personer som sedan beskattningsårets ingång innehaft aktier i företaget.
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 196i
3
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1964 års taxering samt eftertaxering
för år 1964 eller tidigare år.
2) antaga följande
Förslag
till
förordning om rätt till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse må, under de förutsättningar
och på det sätt nedan i denna förordning sägs, erhålla utjämning av
statlig inkomstskatt i samband med inkomststegring eller inkomstminskning.
2 §.
Uppgår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i
1 § omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 10 000 kronor överstiger
eller understiger den skattskyldiges motsvarande inkomst under det
nästföregående beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämningen av
skatten verkställas sålunda att den skatt, som den skattskyldige har att
jämlikt förordningen om statlig inkomstskatt erlägga, nedsättes till sådant
belopp, att den sammanlagda statliga inkomstskatten för det ifrågavarande
beskattningsåret och för jämförelseåret blir lika stor som summan av den
skatt, som han haft att erlägga för nämnda båda år, därest den sammanlagda
beskattningsbara inkomsten för dessa år med lika delar belöpt på
vartdera av åren.
Vid tillämpningen av bestämmelsen i första stycket skall beräkning av
skatt ske efter det procenttal av grundbeloppet för statlig inkomstskatt,
som jämlikt 12 § förordningen om statlig inkomstskatt skall tillämpas för
slutlig skatt på grund av taxeringen för beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
3 §.
Finnes vid jämförelse som i 2 § sägs mellan de beskattningsbara inkomsterna
merinkomsten eller inkomstminskningen uppgå till lägre belopp än
10 000 kronor, skall den statliga inkomstskatten för beskattningsåret eller
för jämförelseåret likväl icke utgå med högre belopp, än som skolat beräk
-
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 196t
nas, därest merinkomsten eller inkomstminskningen uppgått till 10 000
kronor.
4 §.
Oaktat vad i 2 och 3 §§ stadgas, må dock skatteutjämning, som där sägs,
ej ske med mindre denna föranleder att skatten beräknas till ett minst 50
kronor lägre belopp än enligt förordningen om statlig inkomstskatt.
5.5.
I fråga om äkta makar, vilka för beskattningsåret icke taxerats såsom av
varandra oberoende skattskyldiga, gäller att frågan, huruvida i 2 § angiven
lägsta merinkomst eller inkomstminskning föreligger, skall bedömas på
grundval av sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster
enligt taxeringarna för nämnda år och för jämförelseåret. Jämväl vid
tillämpning av 3 § gäller, att hänsyn tages till sammanlagda beloppet av
statlig inkomstskatt, som belöper på makarna vid skatteberäkning enligt i
2 § angiven grund. Den efter utjämningen reducerade skatten fördelas å
makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster enligt
taxeringen för beskattningsåret.
Hava makarna samtaxerats vid taxeringen för jämförelseåret men icke
för beskattningsåret, skola förutsättningarna för skatteutjämning jämlikt
2 och 3 § § bedömas för vardera maken för sig.
(Se vidare anvisningarna.)
6 i§.
Har skattskyldig avlidit under beskattningsåret, skall med avseende å
rätt till skatteutjämning, som i denna förordning avses, oskift dödsbo efter
honom äga samma rätt, som eljest skulle hava tillkommit den skattskyldige.
Var den skattskyldige under beskattningsåret gift och skola dödsboet och
den efterlevande maken jämlikt gällande bestämmelser samtaxeras, skall
vad i 5 § sägs äga motsvarande tillämpning.
7 §.
Ingår i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för beskattningsåret
ackumulerad inkomst och har av den skattskyldige framställt yrkande
om tillämpning av förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst vunnit bifall, må skatteutjämning enligt
förevarande förordning ej medgivas för skatt, som i anledning av samma
taxering påföres. Var den skattskyldige gift och skall andra maken med
honom samtaxeras för inkomst under beskattningsåret, äger i fall som nyss
sagts ej heller den maken erhålla skatteutjämning.
Därest i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för jämförelseåret
ingått ackumulerad inkomst och om i anledning därav särskild skatteberäkning
skett enligt förordningen angående beräkning av statlig inkomst
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1964 5
skatt för ackumulerad inkomst, skall vid den nu ifrågavarande skatteutjamningen
så anses som om den beskattningsbara inkomsten uppgått till
det belopp, vilket legat till grund för skatteberäkningen enligt nämnda förordning,
respektive som om skatten beräknats å sistnämnda belopp enligt
förordningen om statlig inkomstskatt.
(Se vidare anvisningarna.)
8 §.
Rätt till skatteutjämning enligt denna förordning föreligger endast för
sådan i 1 § omförmäld skattskyldig, som på grund av vad i 22 § 1 mom.
1)_3) taxeringsförordningen sägs varit skyldig att utan anmaning av
lämna
självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst under jämförelseåret
eller något av de två närmast föregående beskattningsåren, därvid
vad i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas angående äkta
makar och oskift dödsbo skall äga motsvarande tillämpning. Tillika skall
gälla att deklarationsskyldigheten fullgjorts under iakttagande av de härför
i taxeringsförordningen lämnade föreskrifterna.
Oaktat vad i föregående stycke sägs, må skatteutjämning åtnjutas av
äkta make, därest beträffande den andra maken ovan angivna förutsättningar
äro för handen; jämför 5 §.
9 §.
Skattskyldig, som önskar erhålla skatteutjämning enligt denna förordning,
har att därom göra ansökan hos prövningsnämnden i det län, där den
skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt för inkomsten under beskattningsåret.
Ansökan ingives eller insändes till prövningsnämndens kansli och skall
med undantag för fall varom i 13 § sägs vara till kansliet inkommen före
utgången av april månad året efter taxeringsåret.
10 §.
Bifalles ansökning, varom i 9 § förmäles, skall länsstyrelsen — därest beslutet
icke kan iakttagas vid påföringen av slutlig skatt enligt taxeringen,
varom fråga är — meddela förordnande om avkortning, eller, där restitution
skall ske, tillställa den skattskyldige honom tillkommande belopp över
postgiro.
Å restituerat belopp utgår icke ränta.
11 §.
Kan ansökning om skatteutjämning enligt denna förordning icke av prövningsnämnd
upptagas till avgörande, emedan den skattskyldiges taxering
för jämförelseåret icke vunnit laga kraft, skall prövningsnämnden genom
särskilt beslut förklara ansökningen vilande. Det ankommer därefter på
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 196i
den skattskyldige att, sedan ifrågavarande taxering vunnit laga kraft, till
prövningsnämnden inkomma med framställning om ansökningens upptagande
till förnyad behandling. Sådan framställning skall göras inom ett år
från det slutligt beslut eller utslag meddelades i taxeringsfrågan.
12 §.
Har skatteutjämning enligt denna förordning skett, men ändras den beskattningsbara
inkomst, varå den utjämnade skatten beräknats, genom beslut
av prövningsnämnd eller utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj :t
eller åsättes den skattskyldige genom sådant beslut eller utslag eftertaxering
till statlig inkomstskatt så att grunderna för skatteutjämningen eller
förutsättningarna för rätten att komma i åtnjutande därav ändras, skall
prövningsnämnden vidtaga den ändring av skatteutjämningen vartill förhållandena
kunna föranleda.
13 §.
Föreligga förutsättningar för skatteutjämning enligt denna förordning
först efter meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag av
kammarrätten eller Kungl. Maj:t, som i 12 § sägs, eller har den beräknade
merinkomsten eller inkomstminskningen ökat till följd av sådant beslut
eller utslag, äger den skattskyldige inkomma med ansökning enligt
9 § inom ett år från det ifrågavarande beslut eller utslag meddelades.
Äger skattskyldig enligt 99 § taxeringsförordningen i särskild ordning
anföra besvär hos prövningsnämnd, må han tillika inom där angiven tid
inkomma med ansökning enligt 9 §.
14 §.
Beträffande underrättelse om beslut av prövningsnämnd enligt denna förordning
ävensom beträffande rätt att föra talan över dylikt beslut skola de i
taxeringsförordningen givna bestämmelserna i fråga om taxering för inkomst
äga motsvarande tillämpning; dock att besvär över prövningsnämnds
beslut att förklara ansökningen vilande enligt 11 § icke må föras.
Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Anvisningar
till 2 §.
Till ledning för skatteberäkningen anföres följande exempel:
Beskattningsbar inkomst för jämförelseåret ........................ 10 000 kronor
Beskattningsbar inkomst för beskattningsåret .................... 20 100 »
Sammanlagd beskattningsbar inkomst ................................ 30 100 kronor
Efter utjämning fördelad beskattningsbar inkomst (delbeloppen avjämnas
till närmaste hundratal kronor så att summan av delbeloppen motsvarar
den sammanlagda beskattningsbara inkomsten);
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1964 7
15 000 kronor
15 100 »
30 100 kronor
Skatt å fördelad inkomst enligt grunderna vid taxeringen för det beskattningsår
varunder merinkomst uppkommit antages utgöra:
å 15 000 kronor ............................................................................ 1 800 kronor
å 15 100 kronor ........................................................................... 1 820 »
3 620 kronor
Avgår skatt å 10 000 kronor enligt samma grunder ............ 1 000 »
Skatt att erlägga enligt taxering för beskattningsåret ........ 2 620 kronor
Det anmärkes, att — för att skatteutjämning enligt denna förordning för
den i exemplet avsedda skattskyldige må äga rum jämväl vid taxering för
nästföljande år — den beskattningsbara inkomsten enligt sistnämnda års
taxering skall uppgå till lägst 30 100 kronor, dvs. med minst 10 000 kronor
överstiga den tidigare beskattningsbara inkomsten, 20 100 kronor.
till 5 §.
1. Av 5 § första stycket framgår, att beträffande äkta makar som för beskattningsåret
samtaxerats prövning av förutsättningarna för skatteutjämning
skall — oberoende av om makarna samtaxerats för jämförelseåret eller
ej — ske sålunda att makarnas beskattningsbara inkomster för å ena sidan
beskattningsåret och å andra sidan jämförelseåret sammanräknas och jämföras.
Om en av makarna vid taxeringen för ettdera av de båda åren eller
den ene av makarna vid taxeringen för det ena året och den andre vid taxeringen
för det andra året icke åsatts beskattningsbar inkomst, skall därvid
anses som om beskattningsbar inkomst åsatts den maken till belopp av noll
kronor. Har vid taxeringen för beskattningsåret blott en av makarna påförts
beskattningsbar inkomst, tillgodoföres den maken hela den skattelindring
som föranledes av skatteutjämningen.
Vad i 5 § första stycket sägs är tillämpligt även å makar som ingått äktenskap
under jämförelseåret.
Det erinras, att skatteutjämning för äkta makar icke ifrågakommer med
mindre åtminstone en av dem varit skyldig avge självdeklaration för inkomst
under jämförelseåret eller något av de två närmast föregående beskattningsåren
och tillika iakttagit denna skyldighet (jämför 8 §).
till 7 §.
Innebörden av 7 § andra stycket belyses av följande exempel.
En skattskyldigs beskattningsbara inkomst enligt taxeringen för jämförelseåret
har uppgått till 40 000 kronor. I inkomsten under jämförelseåret
har emellertid ingått ackumulerad inkomst till belopp av 30 000 kronor, hän
-
för jämförelseåret
för beskattningsåret
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 196i
förlig till jämförelseåret och ytterligare två år. Skatteberäkning för ackumulerad
inkomst har skett. Vid tillämpningen av förevarande förordning
anses den skattskyldiges beskattningsbara inkomst för jämförelseåret ha
utgjort 20 000 kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965. Förordningen skall
dock icke äga tillämpning i avseende å skatteberäkning i anledning av 1964
års eller tidigare års taxering eller på föranledande av eftertaxering för år
1964 eller tidigare år.
3) i skrivelse till Kungi. Maj:t hemställa, att skyndsam utredning måtte
företagas om möjligheterna till en fullständig resultatutjämning, varvid i
första hand prövas frågan om resultatutjämning genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast måtte föreläggas riksdagen;
samt
II) motionen 11:374 av fru Kristensson och herr Björkman, vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning
av frågan om progressionsutjämning vid beskattning av fysiska personer
med på längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 11:24 och 11:374.
Ändringar i förordningen om förlustutjämning
Genom förordningen den 8 april 1960 (nr 63) infördes i skattelagstiftningen
rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. Enligt förordningen
får en skattskyldig, om hans verksamhet ett år lämnat underskott
som inte kan skattemässigt avräknas mot överskott av annan förvärvskälla
samma år, utnyttja underskottet såsom förlustavdrag senare. Detta kan
ske när som helst vid taxering för de följande sex åren. Som förlust räknas
ej blott underskott i egentlig mening utan även andra allmänna avdrag,
som skattemässigt inte kunnat utnyttjas. Det kräves för att förlustavdrag
skall medges att förlusten uppkommit under ett år, då den skattskyldige
varit skyldig deklarera samt att deklarationsskyldigheten också fullgjorts.
Uppgår förlusten under förluståret icke till 1 000 kronor, får densamma
icke utnyttjas som förlustavdrag. Förlustavdragets belopp fastställes ej
förrän yrkande om dess utnyttjande vid senare taxering framställts av den
skattskyldige.
Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening övergår i andra händer
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 1964
9
genom att aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen byter ägare, påverkar
detta i princip inte aktiebolagets eller den ekonomiska föreningens
rätt till utjämning av förluster, som uppkommit före överlåtelsen i fråga,
mot vinster efter densamma, eftersom rättigheten tillkommer den juridiska
personen som sådan. Emellertid har i förordningen intagits vissa särbestämmelser
i syfte att förhindra missbruk. Dessa regler tar främst sikte
på fåmans- (familje-) bolag och avser att förhindra att företag — utan
andra »värden» än en skattemässig rätt till förlustavdrag — börjar gå i
handeln. För att fåmansbolag skall erhålla rätt till förlustutjämning förutsättes,
att ägareförhållandena i bolaget i det väsentliga är desamma vid
förlusttillfället och då förlusten skall utnyttjas. Detta krav är enligt förordningen
uppfyllt om aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen, då avdraget
yrkas — direkt eller indirekt -— helt eller så gott som helt äges av
samma personer, som ägde aktierna eller andelarna när förlusten uppkom,
eller av någon eller några som på grund av arv, testamente eller bodelning
trätt i nämnda personers ställe. Liknande inskränkning gäller för det fall,
då efter fusion moderbolag skall utnyttja förlust, som dotterbolaget haft före
fusionen.
I de likalydande motionerna 1:19 och 11:24 framställes yrkande om vissa
ändringar i förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst.
I fråga om rätt att utnyttja förlust i familjebolag framhåller motionärerna
att de nyss återgivna bestämmelserna kan leda till obilliga resultat.
I ett sådant fall då t. ex. änka och barn efter en hälftendelägare i ett familjebolag
saknar ekonomiska möjligheter att behålla aktierna och därför
överlåter dem till den andre hälftendelägaren, kommer denne enligt de gällande
reglerna att helt förlora sin rätt till avdrag för förlust, som uppkommit
innan han övertog de efterlevandes aktier. Motionärerna förordar därför
att rätt till förlustutjämning skall kvarstå, om den som övertagit aktierna
på grund av arv, testamente eller bodelning överlåter dessa till tidigare
ägare av aktier i företaget. Vidare framhåller motionärerna att som
villkor för rätt till förlustutjämning bör gälla att deklarationsskyldighet
förelegat under förluståret eller under något av de två närmast föregående
beskattningsåren.
Såväl 1960, 1961 och 1962 som 1963 behandlades motionsyrkanden av
enahanda beskaffenhet som de nu föreliggande. 1960, 1961 och 1962 avstyrkte
utskottet dessa yrkanden i av riksdagen godkända betänkanden (nr 10/
1960, nr 16/1961 och nr 47/1962). Utskottet framhöll därvid bl. a. att befogade
invändningar knappast kunde riktas mot begränsningsregeln att
deklarationsskyldighet skall ha förelegat för förluståret. Det var enligt utskottets
mening rimligt att i princip endast underskott, som uppkommit
sedan den skattskyldige inträtt i förvärvslivet, beaktas genom förlustavdrag.
För att icke komplicera tillämpningen måste denna avgränsning ske efter
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 196A
schablonartade grunder. Det föreföll föga sannolikt att det i praktiken i
någon nämnvärd omfattning kommer att inträffa att skattskyldiga, som
driver verklig förvärvsverksamhet, genom begränsningsregeln går miste om
rätten till förlustavdrag. I den mån det förekommer att en sådan skattskyldig
icke haft en årlig bruttointäkt av minst 1 200 kronor, torde detta vara
förorsakat av långvarig sjukdom, arbetslöshet eller dylikt, i vilka fall han
regelmässigt åtnjutit skattefria intäkter. I vart fall syntes — menade utskottet
— en utvidgning av rätten till förlustavdrag till jämväl sådana fall,
då deklarationsskyldighet förelegat under något av de två beskattningsåren
närmast före förluståret, kunna anstå till dess större erfarenheter vunnits av
lagstiftningens verkningar.
I fråga om de spärregler som gäller i fråga om fåmansbolagen anförde
bevillningsutskottet att det torde vara erforderligt att ha vissa sådana regler
i fråga om bolags och föreningars rätt att utnyttja förlustavdrag sedan
aktier och andelar bytt ägare. I stort sett var bestämmelserna därom ändamålsenligt
utformade. Utskottet var dock medvetet om att även i andra
fall än då aktierna bytt ägare genom arv, testamente eller bodelning kunde
föreligga sådana omständigheter, att det framstod som rimligt att förlustavdrag
helt eller delvis fick utnyttjas, exempelvis i sådana fall som de av
motionärerna påtalade. Emellertid ansåg utskottet det knappast vara möjligt
att genom generella föreskrifter tillgodose dessa fall; därtill var riskerna
för missbruk alltför påtagliga. Att en viss fara förelåg för missbruk av
möjligheterna till förlustavdrag syntes framgå bl. a. av den omständigheten
att under senare år i ett flertal fall huvudposter av aktier i bolag med förluster
tidigare år utbjudits till försäljning.
1963 års bevillningsutskott tillstyrkte emellertid i betänkande nr 14 yrkandena
med i huvudsak den motivering som framförts i motionerna 1:19
och 11:24.
I en vid betänkandet fogad reservation av herr John Ericsson m. fl. ansågs
att utskottet bort hemställa om avslag å motionsyrkandena. Reservanterna
stödde sig därvid på synpunkter som framförts av bevillningsutskottet
1960, 1961 och 1962.
Riksdagen beslöt i enlighet med reservationen.
Progressionsutj amning
1957 års skatteutredning, vars förslag låg till grund för lagstiftningen om
förlustutjämning, framlade i sitt betänkande (SOU 1958:35) jämväl förslag
till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall.
Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag till progressionsutjämning
följande.
Fysisk person äger påkalla progressionsutjämning om den beskattnings -
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 196i
11
bara inkomsten med minst 12 000 kronor överstiger nästföregående års
motsvarande inkomst. En jämförelse göres sålunda allenast mellan två på
varandra följande år.
Föreligger förutsättningar för utjämning, sker denna sålunda att skatten
för det andra året, då inkomstökning föreligger, i erforderlig omfattning
jämkas nedåt.
Uppgår inkomstökningen till ett något lägre belopp än det föreskrivna
minimibeloppet 12 000 kronor, skulle det kunna inträffa att en lägre inkomst
gav en högre skatt. Då en sådan konsekvens enligt utredningen måste
förhindras, kan enligt förslaget skatteomräkning jämväl i detta fall ske,
nämligen som om inkomstökningen likväl uppgått till minimibeloppet
12 000 kronor.
Om progressionsutjämningen ej ger större effekt än en skattereduktion
understigande 50 kronor, förfaller rätten till utjämning.
Beträffande äkta makar föreslås regler av innebörd att hänsyn tages till
sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster. Detta
medför bl. a. en viss skattelindring första året för nygifta, som ingår äktenskap
i samband med att en av makarna får ökad inkomst eller båda
börjar förvärvsarbete.
En förutsättning för skatteutjämning är att den skattskyldige även under
jämförelseåret haft sådan inkomst att han varit deklarationsskyldig, d. v. s.
haft bruttointäkter å minst 1 200 kronor
Av
innehållet i motionerna må här anmärkas följande.
I de likalydande motionerna 1:19 och ll:2i framhålles, att genomförandet
av en progressionsutjämning är motiverat och synnerligen önskvärt.
Motionärerna förordar därför att utredningens förslag genomföres, dock
med vissa ändringar. Rätten till utjämning bör sålunda förefinnas även
vid fallande inkomst. Vad deklarationsskyldigheten angår bör det räcka
med att sådan förelegat antingen för jämförelseåret eller för något av de
två beskattningsåren dessförinnan. Starka skäl talar även för en sänkning
av det minimibelopp — 12 000 kronor — som enligt utredningen bör krävas
såsom skillnad mellan två års inkomster för att utjämning skall få ske.
Motionärerna föreslår ett minimibelopp av 10 000 kronor.
I motionen 11:37i hemställes att frågan om progressionsutjämning vid
beskattning av fysiska personer med på längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning
skall utredas. Motionärerna framhåller att det är karakteristiskt
för den debatt som förts i fråga om skattemässig utjämning mellan olika
beskattningsår att den inriktats på rörelseinkomster, medan motsvarande
problem för löntagarna och vissa fria yrkesutövare knappast ägnats någon
uppmärksamhet. Emellertid har stora grupper av personer med längre yrkesutbildning
en över hela livstiden framträdande mera systematisk ojämnhet
i inkomsterna. De har först ett stort antal inkomstlösa år under utbild
-
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 196i
ningstiden och sedan en successivt stigande inkomstkurva. De högre inkomsterna
längre fram i livet skall härvid kompensera inkomstlösheten under
studietiden och de lägre begynnelselönerna, men vid beskattningen tas
ej hänsyn härtill. Det kan inte med fog göras gällande att den ojämnhet
i beskattningen som härigenom uppkommer är av mindre betydelse än den
ojämnhet som uppstår genom mera kortsiktiga variationer i företags rörelseinkomster.
Tvärtom påvisades vid remissbehandlingen av 1957 års skatteutrednings
betänkande att ojämnheten i inkomsterna för t. ex. den högskoleutbildade
arbetskraften ledde till större skatteorättvisor än den överbeskattning
på grund av kortsiktiga inkomstvariationer som utredningen
ville undanröja med sina förslag.
Yrkanden om införande av 1957 års skatteutrednings förslag till förordning
om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst i vissa
fall — med de jämkningar som förut nämnts —• behandlades av riksdagen
1960, 1961, 1962 och 1963, medan frågan om progressionsutjämning vid beskattning
av fysiska personer med på längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning
behandlades 1961 och 1963.
Bevillningsutskottet tillstyrkte år 1963 (bet. nr 14) samtliga nu förevarande
yrkanden med den motivering som framförts i motionerna I: 19 och
II: 24 samt II: 374. Riksdagen avvisade emellertid yx-kandena och följde därvid
en vid betänkandet fogad reservation av herr John Ericsson m. fl. Enligt
denna borde särskild hänsyn tas till de invändningar av principiell natur,
som under remissbehandlingen riktats mot införande av progressionsutjämning
i beskattningssystemet. Reservanterna ansåg att spörsmålet om åstadkommande
av en progressionsutjämning borde betraktas som en fråga på
längre sikt och att de mest iögonenfallande verkningarna av progressionen
vid den statliga inkomstbeskattningen fick anses undanröjda genom lagstiftningen
om beskattning av ackumulerad inkomst, om taxering för inkomst
av medel som insatts på skogskonto och om förlustutjämning.
Allmän öppen resultatutjämning
I motionerna I: 19 och II: 24 föreslås slutligen en utredning rörande möjligheterna
till en allmän öppen resultatutjämning, varvid i första hand bör
prövas frågan om resultatutjämning genom den s. k. kontometoden.
Yrkanden av samma innebörd, vilka — i enlighet med bevillningsutskottets
förslag — avvisats av riksdagen 1960, 1961 och 1962, tillstyrktes av utskottet
år 1963 i bet. nr 14. Riksdagen avvisade emellertid yrkandet i enlighet
med en vid betänkandet fogad reservation av herr John Ericsson m. fl.
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 196i
13
Utskottet
Förevarande motioner syftar samtliga till att utjämna verkan av progressionen
i den statliga inkomstskatten. Sålunda yrkas i motionerna 1:19
och 11:24 att det av 1957 års skatteutredning framlagda förslaget till förordning
om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst i vissa
fall skall —• med vissa ändringar — antas av riksdagen. I motionen 11:374
hemställes om utredning av frågan om progressionsutjämning vid beskattning
av fysiska personer med på längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning.
I motionerna 1:19 och 11:24 yrkas vidare att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att skyndsam utredning företages om möjligheterna
till en fullständig resultatutjämning genom i första hand en kontometod.
I sistnämnda motioner yrkas slutligen också vissa ändringar i den år 1960
antagna förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst.
Utskottet behandlar först de motionsyrkanden som avser förordningen
om rätt till förlustutjämning och börjar därvid med yrkandet att såsom
villkor för rätt till förlustavdrag skall gälla, att deklarationsskyldighet förelegat
för förluståret eller för något av de två beskattningsåren omedelbart
före förluståret. Enligt förordningen skall deklarationsskyldighet ha förelegat
för förluståret för att förlustavdrag skall kunna ifrågakomma. Förevarande
spörsmål aktualiserades redan i samband med lagstiftningens införande.
Sålunda uttalade 1957 års skatteutredning, att rätten till förlustutjämning
borde begränsas till sådana fall, då den skattskyldige drev verklig
förvärvsverksamhet eller eljest hade en bestående inkomstkälla av någon
omfattning. Med hänsyn härtill och till kravet på enkelhet i rättstillämpningen
var det nödvändigt att anknyta avdragsrätten till något lätt konstaterbart
faktum. Ett sådant var deklarationsskyldigheten.
Mot detta syfte med den angivna begränsningsregeln anser utskottet befogade
invändningar knappast kunna riktas. Det är rimligt att i princip
endast sådana underskott, som uppkommit sedan den skattskyldige inträtt
i förvärvslivet, beaktas genom förlustavdrag. Som tidigare av utskottet
flera gånger framhållits kan det i praktiken knappast tänkas förekomma i
någon nämnvärd omfattning att skattskyldiga, som utövar verklig förvärvsverksamhet,
genom begränsningsregeln går miste om rätten till avdrag. Med
det anförda avstyrker utskottet ifrågavarande motionsyrkande.
I motionerna 1:19 och 11:24 har också yrkats sådana ändringar i förordningen
om förlustutjämning, att i fråga om fåmansbolag hinder för förlustavdrag
inte skall möta, därest skiljaktighet i ägarförhållandena betingas
av att aktier, som övergått till annan på grund av arv, testamente
eller bodelning, överförs å tidigare ägare av aktier i företaget. Utskottet är
medvetet om att det kan förekomma även andra än de i förordningen sär
-
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 196i
skilt angivna fallen då en rätt till förlustutjämning i och för sig skulle kunna
framstå som rimlig. Å andra sidan kan -— såsom framhållits av bevillningsutskottet
såväl 1960 och 1961 som 1962 — vissa spärregler i fråga om bolags
och föreningars rätt att utnyttja förlustavdrag efter det aktier och
andelar bytt ägare knappast undvaras. Därtill är riskerna för missbruk alltför
påtagliga. Den generella utvidgning av rätten till förlustutjämning i fråga
om fåmansbolag som motionärerna här förordar kan tänkas ytterligare
försvåra tillämpningen av redan ganska komplicerade författningsbestämmelser.
Med det anförda anser utskottet sig inte kunna tillstyrka motionsyrkandet
i denna del.
Utskottet övergår härefter till frågan om införande av progressionsutjämning
i beskattningssystemet. Yrkande därom har framställts såväl i motionerna
1:19 och 11:24 som i motionen 11:374. Även denna fråga har av
riksdagen behandlats upprepade gånger tidigare men alltid avvisats. År 1963
anslöt sig riksdagen därvid till eu vid bevillningsutskottets betänkande nr
14 fogad reservation av herr John Ericsson m. fl., vari hemställdes att motionsyrkanden
av enahanda slag måtte lämnas utan åtgärd. Reservanterna
åberopade främst de invändningar av principiell natur som under remissbehandlingen
riktats mot skatteutredningens förslag till progressionsutjämning
och framhöll att enligt deras mening spörsmålet om åstadkommande av
en sådan utjämning borde betraktas som en fråga på längre sikt. De mest
iögonfallande verkningarna av progressionen fick enligt reservanternas mening
anses undanröjda genom lagstiftningen om beskattning av ackumulerad
inkomst, om taxering för inkomst av medel som insatts på skogskonto
och om förlustutjämning.
I nu förevarande motioner har inte anförts något som bör föranleda ändring
i detta av 1963 års riksdag godkända ståndpunktstagande. Utskottet
kan därför inte biträda vare sig yrkandet i motionerna 1:19 och 11:24 om
införande av skatteutredningens förslag till progressionsutjämning eller yrkandet
i motionen 11:374 om en särskild utredning av frågan om progressionsutjämning
vid beskattning av vissa fysiska personer.
Utskottet har slutligen att ta ställning till yrkandet i motionerna 1:19 och
11:24 om utredning rörande möjligheterna till en allmän öppen resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden. Denna fråga prövades ingående av
1957 års skatteutredning, som fann att man, i vart fall för det dåvarande,
inte borde införa regler om resultatutjämning enligt en sådan metod. De invändningar
utredningen hade att rikta mot en allmän öppen resultatutjämning
var i första hand av stats- och kommunfinansiell art men utredningen
underströk också den begränsade räckvidd kontometoden hade därutinnan
att den kunde bli av värde endast för dem som från början hade så goda
vinstförhållanden att de ägde möjlighet göra de för framtida utjämning
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 år 196i
15
erforderliga avsättningarna. Därefter har frågan upprepade gånger behandlats
av riksdagen, senast år 1963, varvid samma yrkande som i nu förevarande
motioner avvisades. I de förevarande motionerna har inte anförts
skäl av beskaffenhet att böra nu föranleda en särskild utredning om en allmän
öppen resultatutjämning och detta så mycket mindre som frågan om
resultatutjämning mellan olika beskattningsår torde komma att ägnas särskild
uppmärksamhet av allmänna skatteberedningen. Utskottet avstyrker
således motionsyrkandet.
j f t t O •. 1 i '' . t '' J ■ ''. I-»} '' ■ i
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:19 av herr Mattsson in. fl.
och 11:24 av herr Nilsson i Svalöv m. fl. angående resultalutjämning
vid beskattningen, samt
2) motionen 11:374 av fru Kristensson och herr Björkman
om progressionsutjämning vid beskattning av fysiska
personer,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 februari 1964
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Ranmark*, herrar Yngve Nilsson, Wärnberg, Lundström*, Gösta Jacobsson,
Billman, Sundin* och Hellebladh; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås* 1, Brandt, Allard*,
Gustafson i Göteborg*, Kärrlander, Engkvist, Christenson i Malmö*, Andersson
i Essvik, Eriksson i Bäckmora, Björkman''2 och fru Kristensson*.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
1 Närvarande vid behandlingen av motionerna 1:19 och 11:24.
-Närvarande vid behandlingen av motionen 11:374.
Reservationer
1) av herrar Yngve Nilsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Billman, Sundin,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg, Christenson i Malmö, Eriksson
i Bäckmora och fru Kristensson, vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna 1:19 av herr Mattsson in. fl. och 11:24 av
herr Nilsson i Svalöv in. fl. — ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
motionerna och sålunda under punkten 1) hemställa, att riksdagen måtte
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 12 ér 196A
a) antaga det vid motionerna fogade förslaget till förordning
angående ändring av 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8
april 1960 (nr 63) om rätt till förtustutjämning vid taxering
för inkomst,
b) antaga det vid motionerna fogade förslaget till förordning
om rätt till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring eller inkomstminskning,
ävensom
c) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning rörande möjligheterna till en fullständig resultatutjämning,
varvid i första hand bör prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden, samt att
förslag i detta syfte snarast förelägges riksdagen;
2) av fru Kristensson och herr Björkman, vilka — under åberopande av
innehållet i motionen 11:374 — ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
densamma och sålunda under punkten 2) hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av frågan om progressionsutjämning vid beskattning
av fysiska personer med på längre sikt starkt
ojämn inkomstfördelning.
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1964
640170