Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8 år 196i
1
Nr 8
Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för att förebygga
att renar överköres av tåg.
I en i andra kammaren väckt och till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion II: 39 av herr Gustafsson i Boras m. fl. föreslås, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder i syfte att mera
effektivt än för närvarande förebygga kollisioner mellan tåg och renar,
minska det lidande för påkörda djur som därvid förekommer samt höja
ersättningsbeloppen till renägarna, vilka med nuvarande ersättningar gör
alltför stora ekonomiska förluster.
I motionen anföres, att antalet av tåg överkörda renar ökat starkt. Årligen
dödas numera på detta sätt över 2 000 djur. SJ har i ersättning utbetalat
över 200 000 kr. per år de senaste åren. Orsaken till stegringen torde
vara dels den större trafikintensiteten, dels snö- och betesförhållandena, dels
de ändrade renskötselmetoderna. Man har försökt olika sätt att skrämma
bort djuren från banvallarna, vilka dock visat sig ineffektiva. Kanske det
enda effektiva medlet att förhindra att renarna överköres torde vara att
bygga stängsel utefter järnvägarna.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från järnvägsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, Svenska samernas riksförbund och Svenska djurskyddsföreningen.
Järnvägsstyrelsen anför:
Motionärernas beskrivning av förhållandena i samband med att tåg kolliderar
med renar överensstämmer i stort med styrelsens uppfattning. Styrelsen
anser ej att förhållandena är tillfredsställande och har vidtagit olika
åtgärder. Försök pågår, som har till syfte dels att i god tid upptäcka renarna,
dels att söka skrämma bort renarna från banan, dels även att söka
hindra att renarna kommer upp på denna. Här nedan redogöres för den
aktuella situationen.
Hos lantbruksstyrelsen har hemställts om medverkan att inom renforskningen
bevaka de problem, som har med renarnas beteende utefter järnväg
att göra. _
Försöken med strålkastare kommer att fortsätta med förbättrad utrustning.
Likaså prövas en renvarningsanordning (utströmmande luft) på ett
malmtågslok. Något resultat från dessa prov kan dock ännu icke redovisas.
Från Radiotjänst har som lån erhållits en inspelning av vargtjut och
hundskall, och prov därmed kommer snarast att igångsättas.
På inlandsbanan har en ganska omfattande buskröjning visat sig vär
Biliang
till riksdagens protokoll 196t. 11 samt. Nr 8
2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8 år 1961
defull genom att den gör det möjligt för rälsbussförarna att upptäcka renarna
i tid.
Prov med saltsleken på 100—200 m avstånd från banan pågår. Dessa är
lockande för renarna och har viss effekt att hålla dem från banan.
Den mest effektiva åtgärden för att förhindra att renarna påköres är renstängsel.
Frånsett att anordnande av dessa medför stora ekonomiska utlägg>
möts förslag härom icke alltid med förståelse av renägarna. Samtidigt
som stängslet hindrar renarna att komma upp på banan, hindrar det
även renhjorden, när den skall drivas till nya renbeten. Ett stängsel på en
vass sträcka nära järnvägen kan även ha rakt motsatt verkan än den avsedda,
det kan samla renarna på banan eller hindra dem komma därifrån.
En ökad förståelse för lämpligheten att anordna stängsel tror man sig dock
numera kunna spåra hos renägarna.
Stängsel blir en dyrbar anordning, och bör enligt styrelsens mening endast
ifrågakomma på sådana avsnitt, där renarna ofta korsar banan. Att
sätta upp stängsel efter alla mer hemsökta linjer, totalt ca 1 000 km, skulle
kosta ca 10 miljoner kronor och synes uteslutet med hänsyn till kostnaden.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sin femårsplan 1964—1968 för beredskapsarbeten
upptagit renstängsel till en längd av 140 km och för en
kostnad av 700 000 kronor, således med ett lägre km-pris än statens järnvägar
ansett sig behöva räkna med, å sträckan Gällivare—Kalix älv. Ett
par av här berörda lappbyar är dock emot stängslet. Järnvägsstyrelsen
ser med tillfredsställelse länsstyrelsens initiativ.
Frågan om hur skadade renar bör avlivas har ständigt hållits aktuell.
For att underlätta avlivningen prövades redan för ca 15 år sedan olika slag
av slaktpistoler (slaktmasker).
De då använda vanliga slaktpistolerna visade sig emellertid ej vara lämpliga.
Ej heller senare prov med nyare och lätthanterligare typer av slaktpistoler
har gett bra resultat. Användning av slaktpistol kräver nämligen
att en man håller i det skadade djurets horn, så att huvudet är stilla, medan
en annan placerar pistolen mot djurets panna. Eftersom föraren ofta
ensam måste avliva renarna, kan slaktpistolen inte alltid användas. Länsveterinären
i Norrbottens län förordade vid diskussioner, som fördes år
1955, slaktpistol men fann även den specialkonstruerade hammare, pikhammare,
som nu huvudsakligen används, vara godtagbar med hänsyn till
de särskilda förhållanden, under vilka renarna måste avlivas.
När renar påkörts av tåg, skall tågpersonal avliva de djur, som är svårt
skadade och som förfarande är kvar på platsen. Rapport lämnas till tågklareraren
på nästa station. Denne underrättar i sin tur banpersonal och
polismyndighet. Banpersonal beger sig därefter ut på linjen för att söka
upp de renar, som är svårt skadade och som ej kunnat avlivas av tågpersonalen.
Banpersonalen på linjer, där renar ofta påköres, är sedan länge av statens
järnvägar utrustad med s. k. rengevär, en repeterstudsare med 8 mm
kaliber. Flera av banpersonalen har fått tillstånd att använda egna älgstudsare.
ö
Frågan om lämpliga avlivningsredskap att tilldelas tågpersonal har trots
förutnämnda och andra försök samt kontakter med grannländernas specialister
ej lösts. Att utrusta tågpersonalen med skjutvapen, t. ex. karbiner,
har ej ansetts vara lämpligt.
Ersättning för dödade renar har varit oförändrad lång tid. Efter kontak -
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8 år 1964
ter med Svenska samernas riksförbund förra året fastställdes nya ersättningar
och fr. o. m. 1/8 1963 utgår följande belopp:
1. Hanren
2. Honren (vaja)
3. Kalv
4. Dragren
140 kr./st.
100 >
40 »
efter värdering, i regel högst 300 kr./st
1.
2.
3.
4.
Tidigare utgick följande ersättningar
Hanren
Honren
Kalv
Dragren
100 kr./st.
80 »
35 *
efter värdering, i regel högst 250 kr./st.
Enligt införskaffade uppgifter har ren vid 1963 ars taxering åsatts ett
förmögenhetsvärde av 80 kronor och ett slaktvärde av 120 kronor, oavsett
renarnas ålder och kön.
Med stöd av Kungl. Maj :ts beslut den 27/5 1960 betalar staten följande
ersättningsbelopp för renar, som dödats av rovdj ur:
för hanren (tjur eller oxe) över två år, 230 kronor,
för honren över två år, 130 kronor,
för ungren oavsett kön, 90 kronor och
för årskalvar 40 kronor.
Styrelsen är av den uppfattningen att de ersättningsbelopp, som statens
järnvägar nu utbetalar, är lämpligt avvägda.
Lantbruks styrelsen framhåller, att ökningen av antalet tågöverkörda renar
har sin orsak bl. a. i den allt extensivare driftformen för renskötsel.
Det effektivaste sättet att underlätta bevakningen och hindra otillåtna renströvningar
är spärrstängselanordningar, vilka emellertid bör kompletteras
med vaktstugor, förbättrade kommunikationer inom lappbyområdet,
rationellt utformade rensamlings- och arbetshagar, godkända slaktanordningar
o. s. v. samt en starkt underbyggd upplysnings- och rådgivningsverksamhet.
Ett renspärrstängsel kan emellertid få katastrofal verkan, om en renhjord
lyckas ta sig genom stängslet och komma upp på banvallen.
Enligt styrelsens mening synes motionärerna vilja angripa en företeelse,
som i stället bör förekommas redan på ett tidigare stadium genom sådana
anordningar och åtgärder som medverkar till ett rationellare utnyttjande
av arbetskraften och en högre tamhetsgrad på renhjordarna. Som komplement
till sådana anordningar och åtgärder bör spärrstängsel uppföras.
Styrelsen tillstyrker att tågpersonalen förses med s. k. bultpistoler, vilka
är effektiva och lätta att hantera.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att bevakningen av järnvägsnätet
bör effektiviseras särskilt på utsatta ställen. Järnvägspersonalen bör förses
med moderna avlivningsverktyg, lämpligen bultpistoler, och personalen bör
erhålla erforderlig utbildning.
I bifogat yttrande från lappfogden i länet anföres bl. a. att det icke är
möjligt att förebygga skadorna genom uppförande av stängsel. Under snö
-
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8 år 196f
lika vintrar skulle ett sådant ej utgöra något säkert hinder för renarna.
Tågpersonalen bör utrustas med bultpistoler för skadade renars avlivande.
Spårare bör dessutom kunna lejas bland ortsbefolkningen.
Länsstyrelsen i \ Österbottens län framhåller att med nuvarande renskötselmetoder
renar under så gott som hela vintern uppehåller sig i trakter
där de kan bli påkörda av tåg.
Att utrusta tågpersonalen med bultpistol torde icke medföra någon påtaglig
förbättring när det gäller att avliva skadade renar. Pikyxa och lämplig
kniv torde vara bättre. Kulgevär, använt av en mindre skicklig skytt, kan
orsaka det skadade djuret onödigt lidande. Teoretiskt borde stängsel vara
den effektivaste åtgärden men i praktiken blir det inte så. Det måste finnas
öppningar i stängslet och om renar genom dem lyckas ta sig in på banan,
kan följden bli att överkörningarna ökar.
Utbetald ersättning synes icke motsvara renens värde. Länsstyrelsen förordar
därför att ersättningsbeloppen omprövas men att motionen i övrigt
ej föranleder åtgärd.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att de många försök som
gjorts for att hålla renar borta från banorna ej lett till framgång. Endast
stängsel har visat sig effektiva. Att helt inhägna järnvägarna med stängsel
synes därför vara enda möjligheten. Invånarna i en del lappbyar motsätter
sig dock uppförande av stängsel, som skulle försvåra framkomligheten
för renhjordarna.
Hittills använda redskap för renarnas avlivande är oändamålsenliga. Bultpistol
är ej till fyllest. Lokpersonalen bör i stället utrustas med skjutvapen,
vilket skett i Norge.
Länsstyrelsen förordar, att försök göres med stängsel och att frågan
härom utreds samt att ersättningsbeloppen omprövas.
Svenska samernas riksförbund åberopar som eget utlåtande ett yttrande
av rennäringsnämnden, vari anföres bl. a. följande:
För bedömande av frågan om de tågöverkörda renarna bör i detali specifiserade
uppgifter lämnas angående de bansträckor, där tågöverkörning
sker, med angivande av antal överkörda renar olika år och årstider. Med
utgångspunkt i detta material bör en analys göras av orsakerna till överkornmgar
och dessas fördelning i rum och tid. Det har uppgivits att i Norrkaitum
endast ett mindre antal renar överkörs av tåg, medan Mellanbyn
hder betydligt storre förluster genom tågöverkörningar. Banans placering
i de ohka beskaffade renbeteslanden — mitt genom sommar-, vinter- resp
hostland eller följande gränser för sådant land, parallellt med huvudflyttningsstråken,
mitt på eller vinkelrätt mot dessa stråk etc. — torde ha en
avgörande betydelse för skadegörelsen på rennäringen.
I yttrandet framhålles vidare bl. a. att stängsel på banans båda sidor torde
vara den enda åtgärd som löser frågan samt anföres beträffande denna
och andra åtgärder följande:
Stängslen måste ses som tekniska anordningar, vilka för sin drift erfordrar
vissa effekthöjande arrangemang. I sådant hänseende ifrågakom
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8 år 196k 5
mer stugor för vaktmanskap, radiosändare och -mottagare, motorfordon
m. m.
Det bör undersökas om rälsbussar och tåg är försedda med tillfredsställande
ljus och bromsar, så att de kan stanna inom belyst sträcka och även
i övrigt fyller de krav, som kan ställas bl. a. ur djurskyddssynpunkt. De
medeltidsaktiga pikyxor, varmed lokpersonalen nu är utrustad för renars
avlivning, bör snarast försvinna och ersättas med bultpistoler. Emellertid
kan varken yxor eller pistoler lindra kvalen för de lemlästade renar, som
orkar släpa sig ett stycke från banan. Förföljning av sådana renar är nämligen
ofta praktiskt ogörlig på grund av mörker m. m.
Det framhålles vidare att enligt ansvarighetslagen full ersättning skall
utgå för överkörda renar —- även för livdjurs- och avelsvärde. I fall av process
skulle domstol utan tvivel utdöma full ersättning och anledning saknas
att ersätta överkörda renar med lägre belopp än som utgår för rovdj
ursrivna.
Förbundet tillstyrker bifall till motionen och anser det oundgängligt
att ett direkt krav på stängsel med anordningar av nämnt slag och på stöd
av sysselsättningsmedel göres.
Svenska djurskyddsföreningen tillstyrker motionen utan närmare motivering.
Utskottet
Enligt utskottets mening är de i motionen upptagna spörsmålen om åtgärder
för att förebygga kollisioner mellan tåg och renar och minska lidandena
för påkörda djur värda stort beaktande.
Av de redogörelser som lämnats i remissyttrandena synes det som om
någon tillfredsställande lösning ännu icke kunnat anvisas. Mycket skiftande
uppfattningar föreligger om värdet av olika åtgärder som hittills
prövats. Detta gäller såväl förebyggande åtgärder, bland vilka spärrstängsel
särskilt uppmärksammats, som efterföljande åtgärder, d. v. s. sådana
som syftar till avlivande av skadade renar. Spörsmålen är emellertid kontinuerligt
uppmärksammade på olika håll inom den statliga förvaltningen.
Utskottet får härutinnan hänvisa bl. a. till den av närmast berörda statliga
myndighet, SJ, lämnade, ovan återgivna redogörelsen för den aktuella
situationen, för vunna erfarenheter och för pågående eller planerade försök.
Det är också av intresse i detta sammanhang exempelvis att SJ i fråga
om järnvägsanläggningen Kiruna—Svappavaara fört underhandlingar med
kammarkollegiet rörande åtgärder till skydd för renskötseln. Vidare torde
inte minst de åtgärder till rennäringens främjande som vidtagits enligt beslut
av 1962 års riksdag bli av betydelse även för lösande av förevarande
problem, särskilt på längre sikt. Beslutet innebar bl. a. att den centrala handläggningen
av frågor rörande rennäringen väsentligen skulle ankomma på
lantbruksstyrelsen. Till denna har enligt riksdagsbeslutet knutits två rådgivande
organ, nämligen rcnnäringsnäinnden, bestående av företrädare för
samerna, samt renforskningsnämnden. Nämnderna kan allmänt sägas ha
6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8 år 196b
till uppgift bl. a. att medverka till rennäringens rationalisering. Väsentliga
uppgifter härvid är att åstadkomma att arbetskraften blir bättre utnyttjad
och att renhjordarna blir tamare. Vunna resultat bekantgöres genom kurser
— företrädesvis i samebygder — samt genom upplysnings- och rådgivningsverksamhet,
särskilt beträffande driftekonomiska och organisatoriska
frågor. Bl. a. har spörsmålen om stängsel kring järnvägen och andra
åtgärder till skydd för renarna behandlats vid sådana kurser.
Av betydelse i detta sammanhang torde även vara, att enligt vad utskottet
erfarit Kungl. Maj :t beslutat tillkalla en utredning för frågor om rennäringen.
Utredningen skall bl. a. sträva efter att renskötseln så långt
möjligt ges samma förhållanden som annan husdj ursskötsel. Även den administrativa
organisationen skall undersökas.
Utskottet vill understryka vikten av att de strävanden som nu genom
berörda myndigheter och i samarbete dem emellan pågår för att komma
till rätta med de i motionerna påtalade förhållandena ävensom den beslutade
utredningen fullföljes och förutsätter att så kommer att ske. Problemens
svårighet medför att omedelbara lösningar icke kan påräknas men
behovet av expertis för dessa arbetsuppgifter synes tillgodosett och utskottet
har vid sina överväganden kommit till den uppfattningen att eu framställning
till Kungl. Maj :t om ytterligare åtgärder f. n. icke är påkallad.
Vad beträffar den i motionen upptagna frågan om ersättningsbeloppen
för påkörda renar är det icke möjligt för utskottet att bedöma, huruvida
de utgående beloppen är rätt avvägda eller icke. Såvitt utskottet kunnat
finna torde det icke heller ankomma på riksdagen eller Kungl. Maj :t
att besluta i denna fråga. Därest en för båda parter nöjaktig överenskommelse
icke kan träffas torde frågan få prövas i annan ordning.
Utskottet behjärtar motionens syfte men finner sig med hänvisning till
det ovan anförda böra hemställa,
att motionen II: 39 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 10 mars 1964
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Schött, Hellebladh, Eric Gustaf Peterson,
Tage Johansson, Svanström och Hedlund samt fru Hultell;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Jacobsson
i Sala, Carlsson i Huskvarna och Dickson, fru Jäderberg och fru Thunvall,
herr Nilsson i Bästekille, fröken Anderson i Lerum, herr Larsson i Borrby
och fru Forsling.
ESSELTE AB, STHLM 64
412436