RIKSDAGENS

PROTOKOLL

MAR EN 1963

23—30 januari

Debatter m. m.

Onsdagen den 23 januari

Sid.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.) .............. 3

Interpellation av herr Palm ang. intagningsförfarandet vid universiteten.
...................................................96

Nr 4

ANDRA KAM

Torsdagen den 24 januari

Interpellationer av:

herr Carbell ang. jordbrukets ekonomiska situation ............. 102

herr Holmberg ang. åtgärder för befrämjande av metallurgisk och
kemisk industri i de nordligaste länen....................... 102

Fredagen den 25 januari

Svar på frågor av:

herr Nordgren ang. förlagsinteckningskommitténs arbete........ 108

herr Nordgren ang. socialpolitiska kommitténs förslag om förbättring
av de s. k. hemmadöttrarnas situation.................. 109

Svar på interpellation av herr Berglund ang. förbättring av lägenhetsarrendatorernas
ställning .................................... 110

Lördagen den 26 januari f.m.

Interpellation av herr Yigelsbo ang. mentalsjukhuspatienternas familjevård
...................................................... 116

Onsdagen den 30 januari

Svar på frågor av:

herr Wiklund ang. information om tågförseningar .............. 125

herr Christenson i Malmö ang. åtgärder mot postkupper......... 127

1 —Andra kammarens protokoll 1963. Nr 4

Nr 4

Innehåll

Sid.

Interpellationer av:

herr Johansson i Norrköping ang. lokaliseringen av Aktiebolaget

Tipstjänst och Svenska penninglotteriet aktiebolag............ 131

herr Gustavsson i Alvesta ang. indragningen av arrendegårdar under
domänverket................... 132

herr Hermansson i anledning av sammanbrottet av förhandlingarna
mellan Storbritannien och EEC............................. 133

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 30 januari

Bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäktiges

i riksbanken till bankoutskottet avgivna berättelse............ 131

-—• nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till
innevarande riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade be- IP
rättelse.................................................. 131

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Onsdagen den 23 januari

Kl. 10.00

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1963/64, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1962/63, nu kornrne att
fortsättas; och lämnades därvid i enlighet
med förut gjord anteckning ordet
till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! När denna kammares
ålderspresident, herr Sköld, hälsade välkommen
till årets riksdag, berörde han
bl. a. den djupgående omdaning som pågår
i vårt samhälle, hur bygder som tidigare
givit en levande bild av rörelse
med människor och djur mer och mer
håller på att förvandlas och hur det blir
mer och mer tomt och ödsligt. Han framhöll
att inför detta har många av oss
en känsla av att vi håller på att förlora
något värdefullt. Men trots detta måste
vi bejaka teknikens nya möjligheter.

Såvitt jag kunde förstå kammarens
ålderspresident, ville han sammanfattningsvis
säga till oss övriga här i kammaren,
att vi har att från fall till fall lägga
vinster och förluster i vågskålen och
väga och pröva dem under hänsynstagande
till både realism och romantik.
Det var mycket tänkvärda ord, som det
finns all anledning att fundera på litet
närmare vid ställningstaganden i olika
frågor som berör vårt framtida samhälle.

I en tid när människornas blickar och
intressen mer och mer inriktas på att

erövra andra planeter är det angeläget
att de mänskliga samlevnadsfrågorna
inte glömmes bort. Men när vi ser utvecklingstendenserna
i vårt land, denna
koncentration av bebyggelse, koncentration
av människor i avskräckande
mammutbyggnader i avsaknad av områden
för fritidssysselsättning för barn
och ungdom, frågar man sig i vilken
utsträckning den enskildes, familjens,
barnens och ungdomens situation beaktats
av samhällsplanerarna. Hur är
det exempelvis med samarbetet mellan
å ena sidan arkitekter och planerare och
å andra sidan socialarbetare, psykologer,
ordningsmakt m. fl., som har till
uppgift att rycka in och lösa de sociala
problem som i många fall är en följd
av olämplig samhällsplanering? Hur
mycket intresse har man ägnat åt bomiljön
som helhet och dess betydelse?
Vilken hänsyn tar man där till sambandet
mellan bomiljö och disharmoniska
hem samt mellan sådana hem och ungdomsbrottsligheten
?

Det framhålles ofta att man måste tänka
samhällsekonomiskt, och det är riktigt
att göra det. Men om man tar hänsyn
till helheten, får man kanske ett annat
underlag för samhällsekonomiska
överväganden. Man tycks exempelvis
inte ha dragit ut konsekvenserna av den
utveckling som skett beträffande kommunikationerna.
Bilismens expansion
har ju radikalt förändrat förutsättningarna
för boendet utanför de stora tätorterna.
Men det satsas fortfarande hårt
på koncentrerad bebyggelse, där bilen
knappast kan utnyttjas.

Vi har under senare år byggt många
bostäder här i landet. Men man frågar
sig vilken andel småhusbebyggelsen har
fått i förhållande till flerfamiljshusen.
Alltjämt har Sverige mindre än 30 pro -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

cent småhus, medan andra länder har
en helt annan struktur i sin bostadsproduktion.

Sverige är ett glesbefolkat land, om
vi ser till antalet personer per kvadratkilometer
i förhållande till många andra
länder i Europa. Varför skall vi då
tränga ihop människorna på en liten
del av landets yta, där för övrigt kostnaderna
per kvadratmeter ibland rör
sig om hundratals kronor, alltså till de
allra dyraste områdena? Är det nödvändigt
att driva utvecklingen på det sättet?
Och är det alltid de enskilda människornas
önskemål att det blir så? Sannolikt
inte. Jag har träffat på exempel, där
unga människor som planerat att bygga
ett eget hem har nekats att få en
tomt avstyckad, som varit belägen några
kilometer utanför en stadsgräns intill
huvudväg och intill vederbörandes arbetsplats,
som var en framåtgående affärs-
och verkstadsrörelse. Motivet för
avslaget var att huset saknar kreditvärde,
om det bygges på den önskade tomten.

Inför sådana exempel frågar man sig,
Om det endast är ett utslag av länsplanerarnas
koncentrations- och planeringslusta,
eller om det även är regeringens
uppfattning att individen skall
vara en bricka i planerarnas händer.
Och hur sammanfaller det i så fall med
talet om valfrihet för den enskilde?

Jag har den uppfattningen att en sådan
utveckling står i bjärt kontrast till
människans behov och intressen i det
framtida samhället. Och varför det? Jo,
som det sades i går och som vi alla vet
går vi nu mot kortare arbetstid —- åtminstone
för de flesta grupper — längre
semester och kortare arbetsvecka.
Ganska snart har kanske svenska folket
var tredje dag ledig. Bör det inte inför
eu sådan utveckling vara ytterst angeläget
att se till att denna ökade fritid kan
ges mening och innehåll, att man försöker
skapa trivselområden i stället för
stressområden? Meningsfullt, gemensamt
arbete med det egna hemmet och

den egna trädgården kan därvid inte
åsidosättas. Närheten till naturen för
rekreation under fritiden och stärkande
av vårt folks andliga och fysiska hälsa
är önskemål och behov som måste beaktas
i sammanhanget. Och vill vi acceptera
önskemålet och behovet av större
möjligheter till stärkande friluftsliv,
så kan vi inte komma ifrån detta problem
i arbetet med samhällsplaneringen.

Som också nämndes i går, tränger i
detta sammanhang ytterligare en fråga
på, nämligen det ökade behovet av kollektiva
fritidsområden. Behovet av sådana
områden är i dag mycket stort, och
därför måste den frågan ägnas största
möjliga uppmärksamhet i fortsättningen.
Inte minst för ungdomen är dessa
frågor av utomordentlig vikt. Här gäller
det bl. a. att väcka ungdomens intresse
för den fysiska fostran genom ett
ökat stärkande friluftsliv.

Jag är inte helt övertygad om att bilen
som fritidssysselsättning om några
år är lika attraktiv för ungdomen som
den i dag är och som den varit under
senare år.

Men för att fånga ungdomens intressen
för det friska och sunda har samhället
att genom ungdomen själv, genom
dess organisationer av skilda slag, satsa
på det positiva hos den unga generationen.
Det diskuteras så ofta om ungdomens
beteendemönster, den till råhet
gränsande tuffheten, ja vi blir ofta påminda
om våldsdåd och ligistartade
uppträden. Vi har vandaliseringen på
Lovö kyrkogård juldagsmorgonen som
ett avskräckande exempel. Alltför ofta
leder detta till en generalisering av vår
ungdoms uppträdande. Vi ska dock hålla
i minnet, att den grupp som ofta figurerar
i pressen är en liten del av vår
ungdom. Men trots det kan vi inte bortförklara
avarterna med att bara säga att
det ligger i tiden. Vi måste arbeta och
satsa på det goda material som vi har,
och det är med dess hjälp som vi kan
komma tillrätta med problemen. Låt oss
satsa på goda ungdomsledare, som helt

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

eller delvis kan ägna sina krafter åt dessa
frågor.

I en diskussion under höstriksdagen
meddelade statsrådet Sträng, att han
vid denna vårriksdag kommer att lägga
fram förslag beträffande nykterhetspolitiken,
och jag hoppas också att de förslagen
skall ge positivt resultat.

I detta arbete kan även TV göra betydande
insatser. Det är därför av utomordentlig
vikt hur TV:s programverksamhet
lägges upp. Trots all diskussion
om ungdomens beteendemönster kvarstår
frågan vilket exempel ungdomen
har att följa. Här bör TV ha stora möjligheter
att hjälpa till i arbetet att skapa
ett kultur- och beteendemönster, värdigt
ett land som vill kulturellt framåtskridande.
Och med det grepp, som detta
medium har, vilar det ett stort ansvar på
radio-TV-ledningen. Satsa på program
som appellerar till det positiva hos
ungdomen, det naturliga, det spontana
och äkta! Jag anser detta vara så angeläget
att man på allvar bör diskutera
TV-programmens utformning med hänsyn
till dessa problemställningar.

Nu kan det genmälas •—- det sker också
— att man bjuder vad folket vill ha.
Men bör man resonera på det sättet?
Varför arbetar man då exempelvis inom
våra stora bildningsorganisationer, om
man skulle följa en sådan regel? Kvar
står att radiomonopolet här har ett mycket
stort ansvar.

Tillåt mig sedan, herr talman, ta upp
ett par frågor som berör det socialpolitiska
fältet. För det första är det de korttidsanställdas
och låglönegruppernas
ställning i ATP-systemet. När vi förra
året behandlade proposition nr 90 framhöll
utskottsmajoriteten med anledning
av eu centermotion om de korttidsanställdas
ställning »att frågan har samband
med finansieringssystemet i stort
inom socialförsäkringen och att detta
är föremål för överväganden inom socialdepartementet».

I huvudtiteln som omspänner dessa
frågor har jag emellertid inte funnit nå -

gonting om när det kan tänkas bli förslag
till ändring. Vi har nu påbörjat det
fjärde ATP-året, och varje år som går
får de korttidsanställdas arbetsgivare
inbetala ATP-avgifter som inte grundar
ATP-poäng eller pensionsrätt för kategorien
korttidsanställda.

Låglönegrupperna, som tidigt går ut
i förvärvslivet, tillhör också de missgynnade
i ATP-systemet. Detta är inte
bara skönhetsfläckar utan det har ekonomisk
innebörd för dem det drabbar.
Det borde därför vara ett gemensamt
intresse att rätta till dessa brister.

Däremot har socialministern på ett
annat område följt upp ett centerförslag
från förra året, fast det då enligt andra
lagutskottets och riksdagens uppfattning
var helt otänkbart att följa. Det gäller
frågan om reglerna för de inkomstprövade
folkpensionsförmånerna. Vi begärde
då, liksom nu socialministern förer
slagit, eu uppmjukning av dessa prövningsregler.
Men då sade andra lagutskottet,
att en sådan utveckling skulle
stå i strid med senare års reformarbete
på pensioneringens område, vilket syftat
till ätt avveckla inkomstprövningen.

Jag vill med tillfredsställelse notera
att socialministern så snart kom underfund
med det riktiga i förra årets centerförslag
och i följd därav vill ompröva
riksdagens ställningstagande från föregående
år.

Tyvärr måste konstateras, att socialministern
inte i tillräcklig grad drar
konsekvenserna av sitt förslag beträffande
kostnaderna. Det gör han endast
till cirka 30 procent, eftersom det blir
kommunerna som till cirka 70 procent
får bära kostnaderna av de ändrade
reglerna. Förslaget borde ha följts upp
av en annan fördelning mellan stat och
kommun av. kostnaderna för folkpensionerna.
Men det kommer sannolikt
att finnas möjligheter för kammaren
att under vårsessionen diskutera den
frågan och även medverka till en annan
kostnadsfördelning.

Beträffande pensionerna i allmänhet

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är det ju så att många människor i vårt
land får acceptera att krafterna tar slut
eller avsevärt minskas före den nuvarande
allmänna pensionsålderns inträdande.
Detta gäller i särskilt hög grad
de grupper som har hårt kroppsarbete.
En betydande del av vårt folk, och den
delen blir sannolikt större för varje år,
har lägre pensionsålder än 67 år. Denna
splittring mellan olika yrkesgrupper i
fråga om pensionsålderns inträdande
kan inte få bestå, särskilt som det i regel
är de hårt kroppsarbetande människorna
som har den höga pensionsåldern.

Gentemot detta framhålles att man
nu kan få ut pensionen vid tidigare
ålder, om man så önskar. Ja visst, det
är riktigt i och med förra årets beslut.
Men vi skall komma ihåg att detta då
sker till priset av en betydligt reducerad
pension, och det är inte en helt
tillfredsställande lösning ur rättvisesynpunkt.

Det diskuteras nu om kortare arbetstid,
längre semester och kortare arbetsvecka.
I den diskussionen bör man
också, anser jag, föra in frågan om
möjligheten att sänka pensionsåldern
för de grupper som nu träder i pension
först vid 67 års ålder.

Herr talman! Detta var några synpunkter
på frågor som har både större
och mindre räckvidd men som jag tror
är av betydelse för de människor som
berörs.

Härefter anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt att i
denna remissdebatt ta upp några spörsmål
som särskilt bär intresserat mig
under lång tid, men jag skall nöja mig
med att beröra ett enda.

Herr Börjesson i Falköping har varit
inne på frågan om järnvägen Falköping—Landeryd.
Det vore mycket att
säga om denna fråga, men jag inskränker
mig till att instämma i vad herr

Börjesson anförde. Det blir ju tillfälle
att återkomma till saken.

Medicinalstyrelsen har genom skrivelse
till regeringen föreslagit en ändring
av abortlagen med innebörd att
abort skall få beviljas även »när med
skäl kan antagas att det väntade barnet
---kommer att lida av svår artad

sjukdom eller svårt lyte». Som
vi alla vet har förslaget framlagts framför
allt med tanke på de s. k. neurosedynbarnen.
Förslaget innebär om man
så vill en förlängning av den s. k. eugeniska
indikationen för abort. Denna indikation
skiljer sig från de andra genom
att den tar sikte inte på moderns
hälsa utan uteslutande på det väntade
barnets bästa. Barnet bör besparas
lidanden genom att slippa leva — det
är i korthet förslagets innehåll.

Jag vill, herr talman, redan på detta
tidiga stadium anmäla min skepsis inför
detta medicinalstyrelsens förslag
om förlängning av den eugeniska indikationen.
Det kan inte vara riktigt att
forcera fram ett nytt ganska vittsyftande
förslag till eller om en ny paragraf
i abortlagen i den panikstämning
som onekligen liar rått och råder efter
de tragiska olyckorna med neurosedynet.

De barn det bär gäller får i allmänhet
inte någon skada på vare sig intellektuella
eller psykiska funktioner och
deras tillstånd eller lyten är inte ärftliga.
Man har inte kunnat påvisa något
sådant hos dessa handikappade mer än
hos andra. Jag kan inte tänka mig annat
än att medicinalstyrelsen har baserat
sin uppfattning på det antagandet,
att livet för ett sådant barn blir för
svårt att leva. I abortlagens nuvarande
paragrafer tas alla nödvändiga hänsyn
till moderns psykiska och fysiska
hälsa. Det nya tillägget till abortlagen
har rönt ett minst sagt blandat mottagande
av både sakkunniga och allmänhet.
Det är kanske inte så underligt.

Jag har svårt att tänka mig detta förslag
annat än som bittert sårande för

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid

självkänslan och människovärdet hos
de barn och vuxna som fötts med svårare
defekter och vid närmare eftertanke
också hos dem som senare i sitt
liv blivit höggradigt invalidiserade genom
sjukdom eller olycksfall. Att föra
in dessa tankegångar i den debatt det
här gäller tycker jag inte är att skjuta
över målet. Situationen är ju för många
nuvarande invalider likartad med neurosedyninvalidernas
— i vissa fall för
resten ännu värre. Här presumerar
man nu indirekt att det vore bäst framför
allt för barnen att de inte funnes
till, och man förutsätter att det vore
bäst även för föräldrarna och för samhället.
Man utgår utan vidare från —
ty veterligt har ingen undersökning
gjorts bland dem som kanske är mest
kompetenta att vittna, de skadade själva
— att ett liv sådant som deras inte
har något värde ens för dem själva
utan bara är en plåga.

Låt mig säga, att om 10—20 år kommer
de nu födda neurosedyn&kadade
barnen att läsa och höra talas om den
debatt som förs och kommer att föras.
Kommer de att känna tacksamhet över
våra initiativ och vår lagstiftning? De
kommer att få ta del av denna debatt
om huruvida barn med presumtiva defekter
bör få leva eller inte och om
under vilka omständigheter en del av
deras olyckskamrater inte fick leva.
Jag är inte säker på att de grips av
tacksamhet över vår omtanke om deras
framtid.

Jag har svårt att tänka mig att ens
den mest insiktsfulle kan förutsäga en
människas framtid på ett sådant sätt
att man, om lyckokalkylen inte tycks
gå ihop, kan anse sig ha rätt att avbryta
det potentiella livet. Om modern
inte står ut med att föda och ta hand
om ett invalidiserat barn, ger nu gällande
lag — såsom skedde i fallet Finkbine
— möjlighet att tillämpa de indikationer
för abort som redan finns.

Man bör kanske tillägga att kroppsliga
handikapp i vår tid i stor utsträck -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning kompenseras genom modern protesteknik
och rehabilitering. Det blir
därigenom möjligt för de invalidiserade
att klara skolutbildning och åtskilliga
slags arbeten. Många bär gift sig
och bildat familj. Vid rehabiliteringsklinikerna
i vårt land har många med
framgång vårdats, vilka har en mindre
fungerande kropp än neurosedynbarnen
har. Riksdagen har också nyligen
beslutat att praktiskt söka hjälpa dessa
människor att komma till rätta i samhället
genom att ha dem i åtanke när
det gäller bostäder, affärer, postkontor,
sociala organ, spårvagnar, bussar, trottoarkanter
etc.

.lag vet mycket väl att den psykiska
påfrestning ett svårt handikapp medför
inte skall underskattas. Men vi kan alla,
ärade kammarledamöter, lätta livets
bördor för dessa människor genom att
vara mot dem som vi är mot varandra,
eller kanske litet bättre än vi vanligen
är. En otjänst gör man dem däremot
om man låter dem förstå att man går
och tycker synd om dem.

Jag tycker att de handikappades egen
reaktion inför det framlagda abortförslaget
bör säga oss en hel del och vara
oss till vägledning. Dessa människor
har själva upplevt alla svårigheter som
deras tillvaro för med sig. De vet också
vilka glädjeämnen som finns. Jag
har också med största intresse tagit
del av vad som skrivits i Svensk Vanföretidskrift,
där flera författare kraftigt
går emot medicinalstyrelsens förslag
om utvidgade abortmöjligheter.
Här säger man direkt ut att diskussionen
om att man skall kunna hindra ett
missbildat barn från att födas måste
få de handikappade att känna att deras
liv hålls för mindre värt. Människovärdet
kan lika litet få bero på antalet
fungerande lemmar som på hudfärg.

Jag instämmer till fullo med dem
som håller före att det nu från medicinalstyrelsen
framlagda förslaget är
förhastat. Några neurosedynskadade
barn kommer väl hädanefter inte att

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

födas. Vad man bör inrikta sig på är
att än mer intensivt söka förekomma
dylika olyckshändelser genom en forskning,
som förhindrar möjligheten till
att preparat av detta slag kommer ut i
marknaden. Här synes sannerligen inte
allt vara väl beställt. Utsläcka liv får
aldrig vara annat än den allra sista,
yttersta utvägen.

Jag har i min hand ett nummer av
Stookholms-Tidningen för den 7 december
1962. Det är ett förnämligt referat
från den medicinska riksstämman
i Stockholm. Här skildrar professor
Sophus von Rosen de fosterskadade
barnens belägenhet: »Deras situation
är långt ifrån så hopplös som man föreställer
sig och det finns exempel på
hur svårt handikappade människor
lyckats anpassa sig i tillvaron.»

Jag tar mig friheten, herr talman, att
direkt citera ur detta nummer av
Stockholms-Tidningen: »I Norges äldsta
stad Tönsberg bor det en ung dam,
som heter Mary Bratvold. Hon är 36 år
och växeltelefonist på Vestfolds centralsjukhus.
Var dag kan man se henne
rusa förväntansfull och strålande till
sitt jobb. Om man är riktigt uppmärksam
och ser noga efter, upptäcker man
kanske att hon inte rör på armarna,
inte ens när hon småspringer för att
komma i tid till arbetet. Orsaken är
enkel: Mary Bratvold är född utan armar.
»

Mary var ett ovanligt intelligent
barn, det såg man snart, och hon accepterade
redan som liten sitt handikapp.
Hon lärde sig att använda benen
till det som andra använder armar och
händer. Hon har bra handstil eller rättare
fotstil, ty hon skriver fint med
tårna och var i skolan ett föredöme när
det gällde god handstil. Hon skriver
maskin med tårna och dr Rosen säger
att hon är den snabbaste och trevligaste
växeltelefonisten man har på
sjukhuset. Hon sköter allt med fotterna.
Jag antar att läkarens fantastiska
rapport är med verkligheten överens -

stämmande. Den har dock framlagts på
ett läkarmöte.

Mig synes att något viktigare än en
ny paragraf i abortlagen är att vi i den
uppkomna situationen intensifierar
forskningen, så att tabletter av detta
slag inte kommer ut i handeln, att vi
arbetar på en effektivare rehabilitering
och att vi genom TV, radio och tidningar
skapar en mer invalidvänlig inställning
från allas sida. Detta är bättre
än en ny paragraf i negativ riktning i
abortlagen.

Abortlagens andemening är att hjälpa
en gravid kvinna i en svår situation
och endast i nödfall offra fostret för
detta ändamål. Skulle den nya indikationen
godtas frångår man denna hjälpande
princip och så att säga refuserar
ett icke fullgott foster. Det är inte minst
den principiella skillnaden i tankegången
som synes mig vara det mest
oroande. Abortlagens andemening ändrar
typ och intresset går över från modern
till fostret. Kan detta godtas? Vi
står bär då som domare över värdefullt
och mindre värdefullt.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det har nyligen meddelats
att den sovjetryska regeringen förklarat
sig beredd att godta en viss inspektion
i samband med en överenskommelse
om förbud mot prov med kärnvapen
under jord. Detta öppnar möjligheter
till fruktbärande diskussioner i
nedrustningsfrågan. Även om målet för
strävandena måste vara en fullständig
nedrustning i fråga om såväl nukleära
vapen som konventionella, kan detta
mål endast uppnås etappvis, och som en
första etapp mot målet utgör ett förbud
mot kärnvapenprov ett viktigt framsteg.
Det är förhållandevis enkelt att uppnå
överenskommelse angående förbud mot
prov i atmosfären, i yttre rymden och
under vatten, eftersom sådana prov relativt
lätt kan kontrolleras. Svårare är
det att enas om den kontroll som är en
förutsättning för förbud mot prov under

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jorden. Den ryska eftergiften, som man
visserligen nu på amerikanskt håll förklarat
sig inte kunna helt godta, måste
hälsas med stor tillfredsställelse och
bör ge psykologiska möjligheter inför
de fortsatta diskussionerna.

Vid nedrustningsförhandlingarna i
Geneve har de svenska delegaterna nedlagt
ett föredömligt arbete och genom
upprepade framstötar pekat på nödvändigheten
av ett provstopp. Jag vill här
uttala min personliga tillfredsställelse
över det sätt på vilket vårt lands representation
här har agerat.

Om man skulle lyckas nå fram till
enighet i provstoppsfrågan, bör nästa
steg vara att förstöra de existerande vapenbärarna
för interkontinentala raketer.
Det torde vara lättare att uppnå
en sådan överenskommelse än att få till
stånd ett avtal om förstöring av atomvapenlagren,
något som skulle kräva en
mer omfattande kontrollapparat. Självfallet
kommer även denna fråga att bli
svårlöst om den goda viljan saknas.

Det aktuella ryska medgivandet torde
dock betyda ett steg i riktning mot den
psykologiska stämning som måste utgöra
en förutsättning för framsteg i sakfrågan.

Under gårdagens remissdebatt fick
främst marknadsfrågorna representera
det utrikespolitiska inslaget. Jag har
den uppfattningen att det är av mycket
stor vikt att opinionen hålles orienterad
även i fråga om de livsavgörande diskussionerna
i nedrustningsfrågan.

85 procent av mänskligheten tillhör
folk som ännu inte skaffat sig atomvapen.
För dem är det hot som riktas från
atommakterna sådant, att de med all
kraft måste protestera. Men en förutsättning
för undvikande av olyckshändelser
som skulle kunna leda till atomvapenkrig
är att kärnvapen inte sprids till ytterligare
stater. Härvidlag utgör frågan om
den kinesiska folkrepublikens inval i
Förenta Nationerna ett problem av
största betydelse. Sveriges representanter
i FN har konsekvent röstat för Kinas
1* — Andra kammarens protokoll 1963,

inval, och jag har tagit upp dessa frågor
i remissdebatten för att understryka,
hur viktigt jag anser det vara att vår
representation aktivt engagerar sig för
en lösning av problemet. Möjligen är det
redan för sent, men det är säkerligen
inte möjligt att komma till tals med kineserna
utan att de får det erkännande
som medlemskap i FN innebär. Möjligen
kunde den aktivisering, som vår utrikespolitik
fått under de senaste åren
i syfte att hitta medlande lösningar, nu
inriktas mot kraftigare initiativ för en
lösning av Kinaproblemet.

På det nationella planet vill jag i all
korthet syssla med två frågor.

Först några ord i lokaliseringsdebatten.
Jag accepterar i princip idén om
arbetskraftens rörlighet. Men detta utesluter
inte att jag tror, att det är nödvändigt
med mera aktiva ingripanden från
statsmakternas sida för att ge sysselsättning
åt den arbetskraft, som jordbrukets
omstrukturering friställer. Dessa ingripanden
bör ske på ett sådant sätt att
människorna inte i samma utsträckning
som nu måste söka sig långt bort för
att få arbete. Årsskiftets befolkningssiffror
understryker de tidigare erfarenheterna,
att människor i strida strömmar
söker sig till vissa befolkningscentra,
med allt vad detta innebär av problem
för såväl den mottagande som den förlorande
orten. Vi väntar på lokaliseringsutredningens
förslag, och i avvaktan på
dessa avstår jag från detaljerade synpunkter.
Men jag vill i detta sammanhang
ansluta mig till dem som kräver
att samhället parallellt med åtgärder för
arbetskraftens rörlighet kraftfullt engagerar
sig för att lokalisera företagsamheten
till avfolkningsbygderna.

Det .statliga engagemanget i Uddevalla
hälsas med tillfredsställelse. Krisen vid
varvet i Oskarshamn är av lika stor betydelse
för östra Småland som Uddevallakrisen
var för Bohuslän. Arbetslösheten
i östra Småland kan inte lösas
genom att arbetskraften flyttas, utan den
måste mötas på orten genom lokalise1Vr
4

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ringspolitiska åtgärder. De nya perspektiv
som en ökad handel österut innebär
måste i god tid beaktas. Om det privatägda
näringslivet icke är berett härtill,
måste krav ställas på att statsmakterna
visar aktivitet.

Till dessa frågor får vi således tillfälle
att återkomma när lokaliseringsutredningen
presenterar sina synpunkter.

Den andra inrikespolitiska fråga jag
vill beröra gäller åttonde huvudtitelns
behandling av anslaget till de uppgifter
som traditionellt betecknas som allmäntkulturella:
det gäller bland annat statsstödet
till litteraturens och konstens utövare
och konsumenter, stödet till folkbildningsorganisationerna
och till folkrörelserna.
På ett par punkter förefaller
det mig som om statsverkspropositionen
är restriktiv på ett sätt som är olämpligt
och omotiverat. Jag saknar möjligheter
att bedöma hur stödet till kulturarbetarna
och till föreläsnings- och studiecirkelverksamheten
kommer att verka,
eftersom förslagen nu är preliminära i
avvaktan på särskilda propositioner.
Beloppet till den senare verksamheten
tycks mig vara för lågt tilltaget med
hänsyn till det enorma behovet av att
med ökad kulturell gruppaktivitet möta
tendenser till en ensidig materialistisk
inriktning av utvecklingen i det nutida
samhället.

Statsstödet till ungdomsorganisationerna
och nykterhetsorganisationerna
har samma syfte. De stora ungdomskullarna
och den allmänna samhällsutvecklingen
ställer oss inför betydande svårigheter
att anpassa de unga människorna
till alla de krav som möter dem.
Folkrörelserna har stor betydelse då det
gäller att hjälpa samhället att lösa dessa
anpassningsproblem. De blygsamma
kraven på anslagshöjningar till utbildning
av ungdomsledare och instruktörer
har inte tillgodosetts i Kungl. Maj :ts
proposition. Tillsammans kostar de
önskade höjningarna ungefär lika mycket
som ett halvt stridsflygplan. Jag är
väl medveten om att dylika jämförelser

inte får hårdragas, men i den avvägning
mellan olika anslagsposter som måste
göras med hänsyn till de begränsade resurserna
förefaller mig kostnaden för
ungdomens aktivisering kring meningsfulla
sysslor värd betydande prioritet.

Erfarenheten visar att föreningsaktiv
ungdom endast i ringa grad råkar ut för
grövre missanpassning. Det talas
stundom om ungdomens ringa intresse
för de ideella tingen. Genom en förening
kan kanske i lyckliga ögonblick
en kontakt uppnås med dessa ting, och
samhället har inte råd att vara restriktivt
med avseende på kostnaderna.

Till allra sist, herr talman, några ord
om folkhögskolans behandling i åttonde
huvudtitelns äskanden. Vid ett par
tillfällen i höstas gjordes här i riksdagen,
liksom så ofta sker i den allmänna
debatten, mycket positiva uttalanden om
folkhögskolans framtida betydelse, och
riksdagen har också vid ett par tillfällen
skrivit mycket positivt när det gällt
krav på förbättringar av folkhögskolans
ekonomiska villkor. Samtidigt som man
gjort dessa uttalanden om folkhögskolans
betydelse i framtiden, kämpar
många folkhögskolor med allvarliga ekonomiska
problem. Detta gäller framför
allt rörelseskolorna. De landstingsägda
skolorna får självfallet sina pengar, men
detta innebär en övervältring av kostnaderna
från staten till landstingskommunerna.
För rörelseskolorna är läget
på vissa håll utomordentligt allvarligt.
De önskningar om höjda statsbidrag, så
att man även får betalt för driften under
söndagarna, har Kungl. Maj:t inte
ansett sig kunna tillgodose. Det är, herr
talman, min bestämda förhopjjning att
riksdagen vid behandlingen av dessa
ärenden längre fram i år skall ge folkhögskolorna
möjligheter att uppfylla de
krav som högt ställda förväntningar på
dem medför.

Herr D ARLIN (h):

Herr talman! Med hänsyn till det stora
intresse som debatten om kommer -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid

siell television väckt i liela landet, ber
jag att också i dag få beröra detta problem,
trots att vi hade en TV-debatt i
kammaren så sent som den 12 december
i fjol.

Personligen bar jag alltmer kommit
till den bestämda uppfattningen att frågan
om den kommersiella televisionen
på ett eller annat sätt bör lösas och detta
så fort som möjligt.

Den främsta anledningen härtill är
den ohämmade reklam, s. k. smygreklam,
som fortfarande flödar i TVprogrammen.
Det anmärkningsvärda är,
att denna smygreklam uppenbarligen
förekommer utan att ledningen för Sveriges
radio känner till den, att döma av
den öppna brevväxling, som förekommit
i saken.

Jag hoppas, att kammarens ärade ledamöter
ursäktar, att jag aktualiserar
några TV-program, där smygreklam förekommit.
Flera av programmen har säkert
kammarens ledamöter sett, åtminstone
måste de ha granskats av ledamoten
av radionämnden, herr Gustafsson
i Kårby. Uppräkningen kan ju
tjäna som minneslista för herr Gustafsson,
en minneslista, som kan vara bra
att ha till hands när herr Gustafsson
och de övriga ledamöterna i radionämnden
den 28 januari skall behandla min,
enligt vad herr Gustafsson tycks anse,
obefogade kritik av smygreklamen i de
.svenska TV-programmen.

I slutet av förra året presenterade
Sveriges bilradio, C.-G. Hammarlund,
den mest ohöljda reklam för en ny modell
av bilmärket Studebaker. Priset
angavs också till 60 000 kronor. I det
uppskattade underhållningsprogrammet
»Svenska öden» den 5 januari 1963,
klockan 20.15, förekom ett annat färskt
exempel på reklam. Under parodiskt
lång tid visades ett av våra mest kända
mineralvattenmärken i TV-rutan, nämligen
Ramlösa. Radioledningen är ju
som bekani enligt egen uppgift fullt objektiv
och neutral i reklamfrågor. Därför
förmodar jag, att om radioledning -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

en känt till vad som komma skulle, då
hade vi säkert på Carl-Gustaf Lindstedts
polotröja i stället för »Ramlösa» fått
läsa: »Ramlösa — Porlar — från Vårby».
Jag anser att denna etikett hade
varit satiriskt effektfullare och att även
Kooperativa förbundet kunnat acceptera
densamma.

Nästan varje dag ser vi hur bensinbolag,
försäkringsbolag, även Kooperativa,
in. fl., får smygreklam i TV-rutan.
främst i samband med sportreportage
från våra idrottsplatser.

Det synes mig som om det bedrivs
storhandel i TV-reklam mellan olika
annonsörer och idrottsplatser. Är det
med radioledningens tysta gillande eller
är radioledningen alldeles ovetande om
vad som sker?

I varje fall får väl varken Sveriges
Radio eller TV-publiken någon favör
av denna reklamform.

Var det inte på samma sätt Sveriges
Radio för några år sedan kunde genomföra
de stora reportagen från EM
i friidrott och VM i fotboll? En världskoncern
lär ha ställt ekonomiska garantier
och fick — enligt uppgift -— i
utbyte en fantastisk smygreklam i TVrutorna
Europa runt och givetvis även
i Sverige. Är denna uppgift sann, herr
Gustafsson i Kårby, bör den i varje fall
utredas och påtalas av radionämnden.
Jag ställer mig frågande till varför radionämnden
ej undersöker och vederlägger
uppgifterna i Hemming Stens
bok angående TV-reklamen. Uppgifterna
om att boken är »en skum källa»
och ovederhäftig håller inte. Svenska
foliket begär besked. Är uppgifterna i
denna bok bluff eller är de sanna?

Man kan också fråga sig litet »post
festum» hur TV-ledningen kunnat tilllåta
en så ohöljd reklam för SJ som den
som förekom i förra sommarens TVserie
för ungdom.

Från olika håll har det uppgivits att
Sveriges Radio lär ha tillåtit yrkesmässigt
verksamma PR-män att uppträda i
TV-rutan på områden, som direkt be -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rör de företag som de är anställda i.
Jag tänker då närmast på Sportspegelns
bildreportage och motortävlingar
— motorsportbevakningen handhas
av en redaktör anställd som PR-man i
en bilfirma — men också på den gång
då en känd TV-personlighet fick läsa
nyheter av PR-karaktär om den brittiska
utställningen i Stockholm 1962,
där vederbörande även var anställd
som PR-chef.

I säsongens populäraste TV-program,
Hylands hörna, har man gång på gång
frapperats av en ohöljd smygreklam för
teatrar, revyer och andra nöjesetablissemang.
Vidare förekom den 30 oktober
1962 viss reklam för nyutkomna
böcker från Bonniers. Häromdagen
gjordes reklam för ett nytt förpackningsmaterial
från Åkerlund & Rausing.
I övrigt försiggår, som jag tidigare
nämnt, TV-reklam i en allt stridare
ström. Exemplen kan mångfaldigas,
och smygreklam kan beskådas
strängt taget varje dag i TV-programmen
utan att ledningen för Sveriges
Radio gör något åt saken.

Enligt herr statsrådet Skoglunds tillläggs
direktiv till 1960 års radioutredning
är det avsikten att utredningen
också skall syssla med TV-frågorna.
Jag tänker då närmast på utbyggnaden
av program 2 i TV. Till finansieringen
av detta program blir det säkerligen
många tillfällen att återkomma under
flera år framåt.

Enligt direktiven skall konsumentupplysningen
beredas ett kraftigt ökat
utrymme. Denna upplysning skall ersätta
den betalda reklamen. Herr Skoglund
är, förmodar jag, motståndare till
alla former av TV-reklam, såväl betald
reklam som smygreklam, och då delar
han väl ej sin partiväns herr Lindahls
åsikter som dessa formulerades den 12
december. Jag citerar: »Konsumentupplysningen,
rätt bedriven, vill jag
beteckna som en förädlad form av reklam.
Goda och mindre goda varor
skall presenteras och bedömas objek -

tivt!... När denna viktiga verksamhet
skall byggas ut hoppas jag, att man går
till verket utan räddhåga. Här finns
plats för nya och friska initiativ. Man
skall våga nämna sakerna vid deras
rätta namn, med angivande av varumärken
och priser. Av den skuggrädsla,
som ibland visas, har vi fått
nog.»

Vi skall alltså, enligt denna deklaration,
som väl får anses vara representativ
för regeringspartiets åsikt, få en
öppen, förädlad reklam utan kostnad
för näringslivet. Naturligtvis skulle jag
som en av näringslivets företrädare
vara glad över den saken, men tyvärr
måste jag dock säga att jag hyser oro
för fördelningen av denna konsumentupplysning.
Kommer den att ske på
samma sätt som hittills, så att som regel
endast de större industrierna uppmärksammas,
eller hur kommer reklamen
att fördelas? Men man måste i
detta sammanhang hålla storindustrien
räkning för att den nyligen förklarat
sig villig att betala för reklam i TV.
Vore inte de inkomsterna välkomna för
såväl statsrådet Skoglund som statsrådet
Sträng?

Här skulle jag också vilja beröra de
argument som framfördes av herr Johansson
i Norrköping i riksdagens TVdebatt.
Han yttrade, att 15 sekunders
TV-reklam i England kostade 11 165
kronor och frågade: »År det någon som
tror att småföretagen kan göra sig gällande
i detta reklammedium?»

Ja, herr Johansson, jag tror det. För
det första får småföretagarna en legal
möjlighet att begagna sig av TVreklam,
vilket knappast varit fallet tidigare
inom smygreklamens ram, och
säkerligen kommer samma kategori att
ställas utanför den förädlade, konsumentupplysande
reklam som man nu
vill införa. Och dessutom finns det
möjlighet för småföretagen att på olika
vägar, genom samverkan eller genom
billigare regional TV-reklam, lösa de
ekonomiska reklamproblemen bara re -

Onsdagen den 23 januari 1903

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

geringen löser de principiella. Dessutom
kostar det mindre att annonsera
för cirka 8 miljoner svenska tittare än
för 50 miljoner engelsmän.

Herr talman! Jag ber att få fastslå
följande beträffande den svenska
TV-reklamen:

Att statsrådet Skoglund önskar en
kraftig utbyggnad av konsumentupplysningen
i TV, medan han ställer sig
avvisande till direkt reklam.

Att hans partivän, herr Lindahl, har
uttalat sig mot skuggrädsla och för TVreklam
i form av öppet deklarerade
varumärken och fabrikat under namn
av konsumentupplysning.

I stället för en öppen och ärlig kommersiell
reklam kan vi alltså få ytterligare
en svårkontrollerad smygreklam i
TV. Det vore intressant att få veta vilka
linjer denna reklam skall följa. Vem
skall avgöra när konsumentupplysningen
är rätt bedriven? Är det herr
Lindahl? Vem skall avgöra när ett
namn är rätt eller fel?

Vi får hoppas att den godtycklighet
som karakteriserat den nuvarande
smygreklamen kan ersättas med rättvisare
normer, så att alla kategorier av
företag får glädje av den förädlade reklam
som man här har kallat konsumentupplysning.

Det enda sättet att skapa tillfredsställande
förhållanden på detta område
måste bli att vi får både konsumentupplysning
och betald reklam,
som kan balansera varandra. Så sker
på andra områden av reklamvärlden.
Varför skall regeringens regeringslusta
bara gälla reklamen i TV? Varför inte
förbjuda reklamen också i pressen och
låta oss få en allenarådande konsumentupplysning,
en förädlad reklam i
herr Lindahls upplysta och liberala
anda?

Herr talman! Jag erkänner att frågan
om s. k. ofrivillig reklam i TV är
komplicrad och svårbemästrad, men
man löser inte den genom påståenden
om att grundlösa uppgifter och oveder -

häftigheter kommit till användning och
genom våldsamma angrepp på dem
som opponerat sig mot det nu rådande
systemet. Regeringen bör i stället i
samförstånd med näringslivet tillsätta
en kommitté som skyndsamt utreder
frågan. Jag vill nämna att man för närvarande
inom de danska och västtyska
TV-bolagen försöker hindra smygreklam
i programmen. Man vill förbjuda
sådan icke permanent reklam, som
framförs vid särskilda sändningar. Underhandlingar
har påbörjats för att genomföra
ett förbud inom Eurovisionen.
Både Västtyskland och Danmark
nekar nu att filma sportprogram, där
sådan tillfällig smygreklam kan förekomma.
I Västtyskland har detta redan
lett till en del programbegränsningar.

Är det radioledningens avsikt, att
TV-reklamen skall fortgå som hittills,
bör regeringen efter utredning framlägga
direktiv, som tillförsäkrar näringslivet
en rättvis fördelning av reklaminslagen.

Jag har tidigare sagt, att jag inte har
något att invända mot gratisreklam. En
förutsättning är givetvis dock att ett
absolut objektivt och neutralt organ inrättas
och att detta organ får handha
fördelningen av reklamen mellan olika
företag. Men har staten råd att tillhandahålla
TV-reklam gratis? Svaret måste
bli nej.

Herr talman! Jag vill till slut bara
upplysa om att jag avser att väcka en
motion med begäran om en allsidig utredning
av den smygreklam, som hittills
förekommit i TV-programmen.
Denna utredning bör också framlägga
förslag om en legaliserad reklam efter
opartiska linjer med beaktande av näringslivets
önskemål om presentationer
av företagen och deras arbetssätt
in. m. inför TV-publiken. Det måste
skapas garantier för att detta kan ske
utan ett ensidigt gynnande av vissa kategorier
eller företag. Enligt vad jag
kan förstå vill statsrådet Skoglund bedöma
reklamen objektivt. Tillsättandet

Nr 4

Onsdagen den

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

av en dylik utredning bör därför stå
helt i linje med herr Skoglunds åsikter.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep)
kort genmäle:

Herr talman! I den debatt vi hade
angående radioverksamheten förekom
uttalanden av herr Darlin, vilka gick i
ungefär samma stil som hans senaste
anförande, alltså allmänna talesätt om
smygreklam i radio och TV. Det förekom
också ett uttalande, som i korthet
innebar att radioföretaget skulle tillämpa
något slags mannamån när det gällde
IV-program i anledning av fabriksinvigningar.

Detta är ett mera påtagligt uttalande
som man kan ta fasta på. Jag anmodade
då herr Darlin att vända sig till
radionämnden för att få till stånd en
utredning om denna sak. Det gjorde nu
inte herr Darlin, och därför har jag
anmält det hela till radionämnden.
Ärendet är under nämndens behandling.

Att här polemisera mot herr Darlin
kan i och för sig vara intressant men
är ändå ganska ovidkommande. Då vi
har ett monopolföretag på detta område
— och det är jag anhängare av —•
är jag angelägen om att få utforskat
huruvida det förekommit mannamån i
detta fall. Jag hoppas att materialet
skall bli sådant, att vi verkligen kan få
en rättvisande bild av huruvida herr
Darlins påstående är riktigt eller inte.

Jag har sålunda tagit upp den fråga,
som herr Darlin väckt i riksdagen, till
radionämndens prövning, och jag hoppas
det skall bli klargjort, huruvida
herr Darlins anmärkning är befogad
eller inte. Skulle den vara befogad vore
det ganska allvarligt, det kan vi vara
överens om.

Beträffande frågan om den s. k.
smygreklamen som det har talats så
mycket om i dag måste jag säga att
man inte kan studera den utredningsmässigt
i någon vidare utsträckning.
Om televisionen skall visa samhället

23 januari 1963

. m.

sådant det är i dag, kan man inte undgå
att visa varumärken, anläggningar
o. s. v. Om man vill kalla detta för
reklam må man göra det, men det är
omöjligt att bedriva en TV-verksamhet,
som inte visar varumärken och anläggningars
namn etc.

Sedan skulle jag till herr Darlin vilja
säga att jag för min del inte tror
att denna s. k. smygreklam — om man
nu kan kalla den så -— skulle vara lättare
att undvika, om vi i Sverige hade
haft kommersiell television. Den skulle
tvärtom vara svårare att undvika. Vårt
näringsliv har numera så mycket folk
anställda på den s. k. PR-sidan, att det
är troligt att man även i den formen
skulle bevaka sina intressen.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Darlin har tagit
god tid på sig för en replik till mitt anförande
i den debatt, som vi hade i slutet
av förra året om kommersiell television.

Jag her att få fästa herr Darlins
uppmärksamhet på att vad jag då sade
var att jag inte trodde att några småföretagare
i egentlig mening skulle kunna
påta sig de stora kostnader, som reklaminslag
i televisionen måste betinga
för företagen i fråga. Jag använde mig
av den siffra, som herr Darlin här
nämnde, och jag står fortfarande fast
vid att om man åsyftar småföretag i
egentlig mening, kommer de inte att
kunna bära sådana kostnader. Företag
av den omfattning som bl. a. herr Darlin
representerar kan väl på ett eller
annat sätt klara utgifterna för en dylik
reklam, men enligt min uppfattning
kommer det att gå ut över konsumenterna.

Det bästa hade väl varit att TV varit
närvarande vid den fabriksinvigning,
som herr Darlin är intresserad av. Då
hade riksdagen undgått att få lyssna till
ytterligare avsnitt av herr Darlins följetong
på detta område.

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Johansson i
Norrköping vill jag bara säga att en
ökad produktion förbilligar varorna.
Det blir alltså en tillgång för konsumenterna,
inte en fördyring av varorna.

Beträffande fabriksinvigningarna anser
jag att alla bör behandlas lika. Det
är inget annat jag begär, oavsett om det
är fråga om ett mig närstående företag
eller andra företag.

Till herr Gustafsson i Kårby vill jag
ställa en fråga. Herr Gustafsson sade att
jag skulle ha påstått att viss mannamån
visats från Sveriges Radio. Detta påstående
har jag aldrig gjort. Jag bar sagt
att de är privilegierade, som uppmärksammas
i televisionen. Det vidhåller jag.
Varför tar inte herr Gustafsson i radionämnden
upp en hel del andra mycket
mer graverande saker som påtalats i
pressen och i den av mig ett par gånger
nämnda Hemming Stens bok om TVreklamcn?
Det finns ju faktiskt möjligheter
att ta upp dessa saker också, som
har betydligt större intresse för det
svenska näringslivet än vad invigningar
av fabriker kan ha. Det byggs ju inte
så kolossalt många nya fabriker här i
landet för närvarande.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag använde fel ord. Jag talade om
»mannamån» och herr Darlin talade om
»privilegierade» och ville göra gällande
att det var ett svagare uttalande. Jag
tycker att det är nästan ännu mer graverande.

Herr Darlin frågade varför jag tagit
upp hans påståenden här men inte sådant
som påtalats i pressen. Jag vill då
framhålla ,att jag fäster större vikt vid
vad en riksdagsman säger i kammaren
än vad en tidningsman skriver på sin
radiospalt.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tror fortfarande att
inga småföretagare skulle kunna komma
till tals i televisionen med de kostnader
som reklaminslagen skulle dra.
Det blir endast stora industrikoncerner
och statligt och kommunalt stödda
företag, inga andra, som kan utnyttja
denna möjlighet.

Skulle televisionen uppmärksamma
alla fabriksinvigningar och andra invigningar
i detta land, så skulle TV-tittarna
inte få vara med om något annat än invigningar.
Jag står fortfarande fast vid
mitt påstående, att om televisionen
hade uppmärksammat invigningen av
en viss fabrik, så hade vi aldrig fått
denna debatt.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Med en kommersiell TV
skulle alla fabriksinvigningar kunna
uppmärksammas där vederbörande är
intresserad av att betala reklamkostnaderna.
Jag har pekat på att småföretagare
borde beredas möjlighet till reklam
i TV, exempelvis regionalt. En småföretagare
kan ju fördela sina reklamkostnader
på olika sätt. I stället för att annonsera
upp 15 000 kronor i flera olika
reklammedia skulle han exempelvis kunna
lägga 10 000 kronor på TV-reklam
och då få förbindelse med 5 eller kanske
7,5 miljoner tittare. Det har ju visat sig
att TV-reklamen är synnerligen effektiv.
En viss småföretagare fick ju TV-reklam
för vissa konstgjorda blommor för
en tid sedan, med påföljd att han på
kort tid sålde ut hela sitt lager. Det är
väl ett bevis för att TV-reklamen kan
ha stor betydelse även för småföretagare.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Att upprätthålla en hög
och jämn sysselsättning är ju ett av ledmotiven
i vår politik. För att kunna
göra det fordras energiska insatser från
det allmännas sida bl. a. när det gäller
de rörlighetsstimulerande åtgärderna,
vidareutbildningen och omskolningen,

Nr 4

Onsdagen den

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

fantasi att våga pröva den kvinnliga arbetskraften
på andra än traditionellt
kvinnliga arbetsområden, ökade möjligheter
både ekonomiskt och arbetsmarknadsmässigt
för de handikappade — det
är några av komponenterna i den aktiva
arbetsmarknadspolitiken. Och jag
vill här ta upp några frågor som rör arbetskraften,
speciellt den kvinnliga.

Antalet kvinnor i yrkesarbete fortsätter
att öka. Jag citerar vad långtidsutredningen
säger: »Vad först beträffar
den observerade ökade yrkesverksamhetsgraden
bland gifta kvinnor är det
tydligt, att man här har att göra med en
långsiktig utvecklingstendens som nära
sammanhänger med den allmänna ekonomiska
utvecklingen innebärande bl. a.
en överflyttning av allt flera arbetsuppgifter
från det privata hushållet till olika
varu- och tjänsteproducerande sektorer
inom ''nationalhushållet’. Samma tendenser
till ökad yrkesverksamhetsgrad
bland de gifta kvinnorna återfinnes i
andra industriellt utvecklade länder,
inte minst USA.»

Arbetsmarknadens krav på arbetskraft,
det ökade intresset från kvinnornas
sida att behålla, respektive söka sig
ett yrkesarbete efter eu tids arbete i
hem och familj ställer krav på samhället,
krav på ökad service, omskolning
och vidareutbildning, men framför allt
kräver de yrkesarbetande föräldrarna
daghem. Detta krav som framförts med
oförminskad styrka de senaste åren av
de yrkesarbetande föräldrarna och deras
fackliga organisationer är lika mycket
en arbetsmarknadsfråga som eu socialpolitisk
fråga.

Regeringen har också varit lyhörd för
dessa krav, och den under föregående år
tillsatta familjeberedningen har som ett,
jag tror mycket viktigt, avsnitt att behandla
frågan och framlägga förslag till
ökad utbyggnad av barnstugorna. Statsrådet
Lindström anför i femte huvudtiteln
att särskild proposition i ämnet
kommer att avlämnas under vårriksdagen.
Jag hälsar detta med tillfredsstäl -

23 januari 1963

lelse och uttalar redan nu förväntan om
att det blir en rejäl utökning av barninstitutionerna.
Det blir väl anledning
att återkomma till detta, när propositionen
förelägges riksdagen.

Detsamma är förhållandet i fråga om
förskollärareutbildningen. Där har ecklesiastikministern
varslat om en särskild
proposition under våren. Jag uttalar här
samma förhoppning: att det blir en
kraftig ökning av utbildningsmöjligheterna,
ty brist på sökande till den utbildningen
är det sannerligen inte.

Men, herr talman, jämsides med utbyggandet
av barnhem och ett allmänt
ökat stöd åt samhällsservicen måste det
också bedrivas en intensifierad och
planmässig forskning på detta område.
För närvarande saknas nästan helt resurser
för barnpsykologisk forskning
rörande barn i förskoleåldern. Den
forskning som nu bedrivs är koncentrerad
till ett barnpsykologiskt laboratorium
i Stockholm. Dess resurser finansieras
genom medel från Stockholms
stad och frivilliga insatser samt från det
anslag, som tidigare har betitlats försöksverksamhet
rörande barnhem o. s. v.
och som statsrådet Lindström nu föreslår
helt skall gå till det barnpsykologiska
forskningslaboratoriet. Vi hälsar
givetvis med tillfredsställelse att de
100 000 kronor det här gäller skall få
gå helt till denna institution, men det
är alldeles för litet.

Här vill jag efterlysa krafttag från regeringens
sida, och detta borde väl vara
helt i linje med det kraftigt markerade
intresse för forskning som tagit sig uttryck
i dels tillsättandet av den forskningsberedning,
som skall vara ett forum
för samråd om forskningspolitiken,
och dels det avsevärt ökade anslaget till
forskning som ecklesiastikministern föreslår
under åttonde huvudtiteln. Men
här som ofta annars är det fördelningsfrågorna
som är så viktiga. Hur fördelas
forskningsanslagen? Här vill jag på
de yrkesarbetande föräldrarnas vägnar
hemställa om att forskning rörande för -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skolcbarnen får ett kraftigt handtag.
Med tanke på den tidigare skisserade utvecklingen
på arbetsmarknaden synes
det nödvändigt att öka forskningsresurserna
på detta område. En ökad forskningsinsats
är angelägen med hänsyn
inte minst till den känsloladdade debatt
som förekommit i frågor om mödrarnas
förvärvsarbete och barnens vistelse
på barnhem eller i familjedaghem.
Ökade kunskaper på detta område kommer
att bli till nytta vid planeringen av
den samhälleliga barntillsynen.

Under efterkrigstiden har den psykologiska
och psykiatriska forskning utbyggts,
som berör barn i skolåldern och
vuxna människor i de aktiva åldrarna,
medan forskning inom fält som berör
förskoleåldrarna — som jag tidigare påpekat
— varit mycket starkt begränsad,
att inte säga nästan obefintlig.

Det forskningsfält, som här öppnar
sig, är mycket stort. Jag skall endast peka
på några områden, som det skulle
vara värdefullt att få ökad kännedom
om. Vi saknar exempelvis kunskaper om
vad som karaktäriserar svenska barn
i olika åldrar. Det vetenskapliga material,
som vi grundar våra kunskaper på,
är nästan uteslutande hämtat från utländska
undersökningar, framför allt
från USA. På många punkter är naturligtvis
dessa undersökningsresultat lika
användbara, men med vetskap om miljöförhållandenas
betydelse, inte minst under
de första levnadsåren, kan man inte
utgå ifrån att dessa undersökningsresultat
alltid kan tillämpas på svenska förhållanden.
Forskning på detta område
skulle vara vägledande för uppfostraren
i såväl hem som daghem.

Forskningen på detta viktiga avsnitt
får nu bedrivas i trånga och otidsenliga
lokaler. För närvarande disponeras ett
rum i den centrala delen av Stockholm
och ett delutrymme på en ungdomsgård
utan möjligheter att där mottaga »egna
barn». De ekonomiska tillgångarna tilllåter
inte ens inrättandet av någon fast
tjänst. Arkivutrymmen saknas helt -—

vad det innebär för forskningen står
klart för alla.

Ja, nog behövs det ökade resurser på
detta område, och en rejäl ökning av
forskningsresurserna borde innebära,
att man kunde skapa en försöksförskola,
där man kunde bedriva tillämpad utvecklingspsykologisk
forskning såsom
komplement till den teoretiska forskningen.

Därefter, herr talman, vill jag anföra
något om ett annat område, som får allt
större betydelse för familjerna, ja, för
alla samhällsmedborgare, nämligen konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning.

Det har ju skett en hel del på detta
område under de senaste åren i fråga
om både forskning och upplysning. Det
ökade anslaget på 250 000 kronor, som
statsrådet Lindström föreslår i årets
proposition, bör innebära ytterligare intensifiering
av det arbetet.

Jag skulle emellertid i detta sammanhang
vilja peka på en del brister som
borde kunna avhjälpas. Jag syftar på de
otillräckliga lokalförhållanden, under
vilka konsumentinstitutet arbetar. Detta
måste återverka på arbetsresultatet. Regeringens
tilläggsdirektiv för 1960 års
radioutredning, att även beakta konsumentupplysningens
ökade betydelse,
kommer att ställa ännu större krav på
de institutioner som sysslar med dessa
frågor. Det är därför jag vill framhålla
hur viktigt det är att de ansvariga tar
denna fråga under övervägande. Jag
begär inte att regeringen skall bygga ett
hus i nästa vecka, men jag hemställer
att man tar frågan under övervägande,
så att konsumentinstitutet ges möjligheter
att lösa lokalfrågorna på ett tillfredsställande
sätt.

Herr talman! De av mig påtalade
bristerna på två som jag bedömer det
viktiga områden — helt naturligt detaljer
i den stora fråga som vi nu diskuterar
— nämligen forskning rörande förskolebarnen
och ökade resurser för
konsumentupplysning vill jag gärna

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 19C3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skall betraktas som en positiv, framåtriktande
kritik, eller kanske inte ens
kritik utan hellre påpekanden som skall
leda fram till ökade insatser på båda
områdena.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Flera talare berörde i
går bostadsfrågan. Det är rätt naturligt,
eftersom den är speciellt viktig just nu.
Jag skall också i huvudsak syssla med
den men vill först göra en reflexion beträffande
en annan fråga.

Statsutskottet har tre år å rad skrivit
till regeringen och begärt förbättrade
statsbidrag till skolmåltiderna. Utskottet
har därvid skrivit på ett sätt som är
bra nära en direkt beställning. Regeringen
har inte gjort någonting åt det. Den
gör det inte heller i år. Statsrådet säger
att någon ändring av gällande statsbidragsregler
är han för närvarande inte
beredd att förorda. Det skall bli intressant
att se om statsutskottet för fjärde
gången skall avslå motioner i detta avseende
och för fjärde gången skriva till
regeringen och begära förslag i ärendet.
Jag tycker nog att det skulle vara att
visa tålamod i överkant, och det är inte
underligt om regeringen fäster ringa
avseende vid vad statsutskottet skriver,
när statsutskottet självt tydligen fäster
så litet avseende därvid.

Jag skall sedan övergå till att tala om
bostadsfrågan och säga några ord om
förslaget om avskrivning av de räntefria
lånen. Det gäller en avskrivning på över
en miljard kronor. Jag ämnar inte beröra
själva sakfrågan — den behandlade
herr Waldemar Svensson i går. Jag vill
endast säga att jag har svårt att förstå
varför förslaget kommit just nu. Det är
dock inte längre sedan än 1960 som regeringen
skrev att denna fråga borde
vi vänta med att avgöra tills huvuddelen
av lånen hade stått i tio år. Den tidpunkten
infaller inte förrän fram emot 1970.

För endast tio månader sedan skrev
statsutskottet detsamma. Man kan därför
verkligen undra, varför förslaget
framlades just i år. Det kan inte gärna
bero på avmattningen i konjunkturerna,
eftersom denna fråga är alltför långsiktig
för att kunna bedömas i det sammanhanget.
Om man gör tankeexperimentet
att vi i stället för att avskriva
lånen skulle uppsäga dem till betalning
undan för undan, när de stått inne i
tio år, kommer man fram till att den nu
föreslagna åtgärden försämrar statens
budget till och med år 2000 — och så
långt sträcker sig väl inte herr Strängs
konjunkturbedömning. Det måste således
finnas en annan anledning, och jag
medger att jag är alldeles ur stånd att
finna den. Särskilt svårt är detta emedan
statsministern vid upprepade tillfällen
förklarat för oss, att regeringen
endast tar hänsyn till sakliga ståndpunkter
vid sin bedömning.

Vad bostadsfrågan i övrigt beträffar
har det framlagts ett par förslag, som
är nya och som innebär delvis nya riktlinjer.
Det ena gäller en viss avveckling
av de generella bostadssubventionerna.
Vi har vid upprepade tillfällen förklarat
att de bör avvecklas successivt, att
en hastig engångsavveckling med chockartade
hyreshöjningar som följd bör
undvikas. Det förslag som regeringen nu
lagt fram förefaller ganska väl avvägt.
För att kompensera barnfamiljerna för
hyresstegringen föreslår socialministern,
att familjebostadsbidragen förbättras,
men i det avseendet är regeringsförslaget,
som herr Ohlin i går påpekade,
enligt vår uppfattning allt annat
än väl avvägt. Socialministern föreslår
nämligen en höjning av inkomstgränserna
men inte av bidragsbeloppen. Detta
innebär att de ekonomiskt svagaste
barnfamiljerna, som nu erhåller s. k.
förhöjt bostadsbidrag, inte får någon
känning av den föreslagna reformen.

En tvåbarnsfamilj måste ha en inkomst
som överstiger 12 500 kronor för
att få någon del av förbättringen av bi -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid

dragen. En trebarnsfamilj blir lottlös
om den har under 13 600 kronor i inkomst.
En fyrbarnsfamilj får klara sig
med de bidrag den redan har, om inkomsten
understiger 14 900 kronor. En
fembarnsfamilj med under 16 000 kronär
i inkomst har ingenting att hämta
i regeringsförslaget. Hyreshöjningarna
har fördelats mera demokratiskt. Dem
kan man få hur låg inkomst man än har.

Detta förslag kan omöjligt godtagas.
Inga prestigehänsyn får hindra att förslaget
omarbetas. Finansministern var
i går inne på denna fråga och sade därvid
att hur frågan skall lösas beror på
liur mycket man vill kosta på den. Detta
kan jag inte hålla med om. Ilar vi råd
med 130 miljoner kronor till dem som
bär högre inkomster och har vi nu råd
med att avskriva en miljard av utestående
fordringar, nog borde vi då ha
råd att förbättra bidragen även till de
sämst ställda barnfamiljerna.

Vi kommer att lägga fram ett konkret
förslag i detta avseende som bl. a.
innehåller vissa höjningar av bostadsbidragen,
men vi är naturligtvis beredda
att i utskottet upptaga överläggningar
med alla riktningar för att få till stånd
en bättre lösning.

När dåvarande socialministern i fjol
ställde i utsikt en omläggning av bostadsstödet,
varvid en avveckling av
de generella bidragen och en ökning
av f amil jebostadsbidr agen ingick i plånen,
frågade jag i en interpellation, om
inte en så stor sak borde förberedas
vid en parlamentarisk utredning. I går
fördes en mycket intressant diskussion
mellan statsministern och herr Helén
om kommittéväsendet. Statsministern
förklarade då att kommittéväsendet
var värdefullt, att man rakt inte ville
utestänga oppositionen i det sammanhanget,
utan att han tvärtom var tacksam
för att kommittéväsendet gav möjlighet
att få oppositionens medverkan
vid förslagens utformning. När socialministern
i fjol erbjöds vår medverkan,
verkade han emellertid inte alls

remiss av statsverkspropositionen m. m.

tacksam utan sade nej; frågan skulle
förberedas i departementet.

Jag tror att detta var beklagligt ur
flera synpunkter: dels skulle en behandling
i en parlamentarisk utredning
räddat socialministerns efterträdare
från att lägga fram ett omöjligt
förslag, dels borde ett så viktigt förslag
ha föregåtts av grundliga överväganden
om vilka uppgifter som familjebostadsbidragen
bör tilldelas i familjepolitiken
i fortsättningen. Det kan
nämligen råda delade meningar om huruvida
ett så stort stöd skall ges i form
av konsumtionsstimulerande bidrag av
familjebostadsbidragets typ. Om några
sådana mera långsiktiga överväganden
gjorts i departementet framgår inte av
statsverkspropositionen.

Visserligen är en betydande del av
flerbarnsfamiljerna fortfarande trångbodda,
vilket talar för att det skulle
vara en riktig familjebostadspolitisk
åtgärd att förbättra deras bostadssituation.
Bostadsbristen gör emellertid att
den i många fall inte kan förbättras genom
penningbidrag. Sätter man som
villkor för bidrag innehav av bostad
av viss standard, blir resultatet ofta
icke att vederbörande får en bättre bostad
utan att han går miste om bidraget.

Socialministern har också avstått
från att föreslå att bidrag skall utgå
till alla familjer oavsett ekonomisk
bärkraft. Han menar att tillgången på
rymliga bostäder inte är tillräckligt
stor för att flerbarnsfamiljerna i större
utsträckning skall kunna göras berättigade
till bidrag. Han säger att en reform
av antytt innehåll i nuvarande
läge inte skulle innebära avsett stöd
till hushåll som med hänsyn till bostadsbrist
inte kunnat skaffa sig lägenheter
med den för bidrag föreskrivna
standarden.

Emellertid synes socialministern ha
förbisett att den invändningen kan riktas
även och i minst lika hög grad mot
de förslag han själv framlägger. Slut -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

satsen av socialministerns resonemang
i statsverkspropositionen synes snarast
bil att stödet till barnfamiljerna
borde ha givits i form av höjning av
de allmänna barnbidragen. Anser man
att flerbarnsfamiljer i allmänhet bör
få ett förstärkt stöd, så kan det i nuvarande
läge på bostadsmarknaden
inte ges i form av familjebostadsbidrag.
Jag tycker det är synd att socialministern
inte visat sig i kammaren
under remissdebatten. Jag skulle bra
gärna velat höra honom försvara sitt
förslag.

Genom bl. a. Näringslivets bostadsutredning
och en bok av redaktör Olle
Bengtzon har frågan om hyresregleringens
avveckling kommit i blickpunkten
i den offentliga debatten, vilket
kanske kan motivera att man säger
några ord om den även här. När man
läser inlägg från olika håll, får man
närmast det intrycket att både de som
ivrar för en mycket snabb avveckling
och de som helst vill behålla hyresregleringen
för all framtid synes ha överdrivna
föreställningar om verkningarna
av en avveckling, de förra i fråga
om fördelarna, medan de senare överdriver
riskerna. Att det nuvarande tillståndet
på bostadsmarknaden inte är
så bra att det helst bör konserveras
för all framtid, det borde t. o. m. de
ledande i hyresgästorganisationerna
kunna medge. En fri marknad skulle
förmodligen verka sänkande på byggnadskostnaderna,
menar man. Åtminstone
har man från många håll framhållit
detta. Konkurrerar man om hyresgästerna,
så framtvingas en noggrannare
planering och projektering,
bättre kvalitet på bostadshusen och
även bättre bostadsmiljöer. Här är
dock att märka att detta inte kommer
som följd av hyresregleringens avveckling
i och för sig, utan förutsättningen
är att tillgången på bostäder svarar
mot efterfrågan, att det blir en köparnas
marknad på bostadsområdet.

Frågan är då: Skulle ett upphävan -

de av hyresregleringen i och för sig
leda till jämvikt i fråga om tillgång och
efterfrågan på bostäder, kort sagt till
att bostadsbristen upphör? Det finns
bedömare som svarar ja på den frågan
och stöder sig på två skäl. För det
första motverkar den nuvarande hyresspridningen
en önskvärd omflyttning
inom bostadsbeståndet, varför
detta ej utnyttjas rationellt. För det
andra skulle de ensamståendes efterfrågan
minska vid en jämförelsevis
ringa hyresstegring. Att omflyttningen
varit obetydlig på grund av hyresskillnaderna
mellan nya och äldre bostadsfastigheter
är obestridligt. En eller ett
par åldringar bor kvar i stora lägenheter
byggda före kriget hellre än att
flytta till en mindre nybyggd lägenhet,
som kanske är lika dyr eller dyrare
och dessutom har ett sämre läge. Härigenom
blir dessa lägenheter som
skulle passa bra för stora familjer illa
utnyttjade. Redaktör Olle Bengtzon bär
i sin bok givit stort utrymme åt uthyrningen
av enkelrum. Det förefaller som
om det var två slags människor som
redaktör Bengtzon misstror: hyrestanter
och bostadspolitiker.

Nu kan man ha olika meningar om
denna boendeform. Många i denna
kammare bär nog personliga erfarenheter
av dess nackdelar, men det går
inte att göra gällande att dessa lägenheter
är dåligt utnyttjade. De utgör
inte någon bostadsreserv som skulle
frigöras och ställas till familjernas förfogande,
om hyran stiger i det äldre
beståndet. För att dessa lägenheter
skall kunna disponeras för familjerna
behövs det smålägenheter såväl för
rumsuthyrarna som för deras hyresgäster.
Detta förutsätter investeringar
i nya bostäder som blir minst lika stora
som om man i stället bygger familjebostäder
för de familjer vilka skall
flytta in i de frigjorda lägenheterna.

Om däremot ensamstående personer
eller äldre par bor i stora lägenheter
utan att hyra ut några rum, så är lä -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

genheterna dåligt utnyttjade, och det
finns säkert många sådana fall, inte
minst här i Stockholm. Men frågan är:
Hur många av dessa hyresgäster skulle
flytta till smålägenheter i utkanterna
om hyran höjdes i det äldre beståndet?
Det vet ingen. Förmodligen skulle
en del flytta, medan andra skulle bo
kvar och finna sig i högre hyra hellre
än att byta miljö på äldre dagar.

Vinsten skulle därigenom inte bli
särskilt stor. Det är troligt att de ensamståendes
efterfrågan på lägenheter
skulle minska vid en hyresstegring;
någon inverkan på efterfrågan måste
hyrespriset ändå ha. Men vi får komma
ihåg att de ensamstående som nu står
i bostadskö efterfrågar nya lägenheter,
och man räknar inte med att dessa
skulle komma att stiga i pris vid en
avveckling av hyresregleringen. Det är
inte troligt att de ensamståendes efterfrågan
på nya lägenheter vskulle minska,
om hyran steg i det äldre bostadsbeståndet.

Slutsatsen av det resonemang jag
här fört blir att en avveckling av hyresregleringen
visserligen skulle få en
viss inverkan på efterfrågan efter lägenheter
och därmed minska bostadsköerna
men att denna effekt inte
skulle bli så stor som man ibland gör
gällande. Bostadsbristen måste till väsentlig
del byggas bort. Det är ett faktum
som man inte kan slingra sig ifrån
bara genom att tala om en övergång
till fri marknad.

Det kan också vara av intresse att
ställa frågan: Vad skulle ske med hyran
därest hyresregleringen avvecklades
trots en kvardröjande bostadsbrist?
Förmodligen är faran för hyreshöjningar
överdriven. I det nya beståndet
kan det knappast bli fråga om
några hyreshöjningar. De s. k. allmännyttiga
företagen och bostadsrättsföreningarna
kan redan ta ut den hyra
som de anser erforderlig. I deras fastigheter
skulle det alltså inte inträda
någon förändring, och dessa företags -

former svarar ju för största delen av
nyproduktionen. Vad vidare beträffar
statsbelånade hyreshus i enskild ägo
är man enligt lånevillkoren underkastad
hyreskontroll. Inte heller i dessa
fastigheter skulle hyran kunna stiga.

Däremot skulle hyran med säkerhet
öka i välbelägna fastigheter med god
standard, byggda före kriget. Det
skulle emellertid inte bli några chockartade
hyreshöjningar. Hyreskontrakten
måste sägas upp och lagen om besittningsskydd
lägger hinder i vägen
för en hyresvärd som vill ta ut en
hyra, vilken avsevärt överstiger hyran
i jämförbara hus. Hyrespriset är trögrörligt
och hyresstegringarna skulle
komma successivt. Men det skulle
komma sådana ökningar, helt enkelt
därför att hyran i fortsättningen inte
skulle beräknas efter fastighetskostnaderna,
utan bestämmas av konsumenternas
efterfrågan och lägenheternas
attraktion på den bostadssökande allmänheten.

Ett sådant resultat skulle emellertid
en avveckling av hyresregleringen ge,
hur länge vi än väntar med denna avveckling.
Även om det finns en bostadsreserv
i ytterområdena, får man
räkna med någon hyresstegring i det
äldre beståndet när hyresregleringen
en gång avvecklas.

Det är tydligt att man måste vänta
ytterligare med att avveckla hyresregleringen
på bristorterna. Däremot kan
det mycket väl upprättas en plan för
en successiv avveckling. Det är framför
allt nödvändigt att skapa klarhet
om vilka åtgärder staten bör vidta i
samband med avvecklingen. I första
hand bär därvid planeras åtgärder för
att kompensera barnfamiljerna, och
detta får inte improviseras på samma
sätt som skett i år.

I fjolårets bostadsmotion från folkpartiet
underströk vi nödvändigheten
av att statsmakterna gör klart för sig
vad man vill åstadkomma med den
statliga bostadspolitiken och att bo -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

stadsstödct sedan i detalj utformas på
ett sådant sätt, att det kan verka i riktning
mot det mål som uppställts. Om
man vill få till stånd ett ökat sparande
på bostadsområdet, konkurrens på
lika villkor mellan olika företagsformer,
ett ökat låghusbyggande, en bättre
bostadsmiljö och större fart på planeringen,
då bör också lånevillkoren
göras sådana att de kan beräknas gynna
denna målsättning. Så har hittills
inte varit fallet. Man skulle snarare
kunna säga att de tillämpade bestämmelserna
i vissa avseenden verkat i
motsatt riktning. Planhushållningen
har saknat planmässighet.

Herr Ohlin föreslog i går att en parlamentarisk
bostadsberedning skulle
tillsättas. Jag vill på det kraftigaste
understryka detta önskemål. Det skulle
i så fall inte bli fråga om en utredning
som skulle arbeta i flera år, utan
det måste ske en snabb men radikal
omprövning av statens bostadspolitik.

I december 1959 tillsattes en utredning
rörande vissa bostadsfrågor. I en
interpellationsdebatt någon dag innan
utredningen tillsattes förklarade dåvarande
socialministern, att utredningen
skulle bestå av experter som skulle få
lägga fram sin objektiva syn. Sedan
skulle politikerna ta ställning till förslagen.
Utredningen bär nu arbetat i
tre år. Den får nya specialuppgifter.
Nyss har kommunikationsministern
uppdragit åt den att utreda frågan om
höghusens lämplighet. Det är av allt
att döma en tidskrävande undersökning
som statsrådet vill att utredningen skall
utföra.

Här vill jag helt inom parentes beklaga
att inte departementsreformen
ledde till att planfrågorna kom till samma
departement som bostadsfrågorna i
övrigt. Planeringen är i själva verket
en mycket viktig del av bostadspolitiken.
Miljöfrågorna avgörs när planerna
upprättas, och de börjar tilldra sig allt
större uppmärksamhet i bostadsdebatten.
Allt talar för att kommunikations -

minister Skoglund med det snaraste bör
befrias från besväret med planfrågorna.

Den utredning jag nyss talade om
kommer förmodligen att arbeta i ytterligare
flera år, och under tiden vidtas
nya åtgärder utan att någon genomtänkt
målsättning ligger till grund för besluten.
Bostadspolitiken kan på det sättet
förbli ett lappverk. Därför är det på tiden
att det tillsätts en parlamentarisk
bostadsberedning, som enligt min mening
skulle kunna få ungefär följande
uppgifter:

För det första att föreslå de åtgärder
staten bör vidtaga i samband med hyresregleringens
avveckling, särskilt
med hänsyn till barnfamiljernas situation.

För det andra att utreda frågan om i
vilken utsträckning en konsumtionsdirigerande
subvention av familjebostadsbidragens
typ för framtiden bör
ingå som ett led i familjepolitiken.

För det tredje att uppställa en målsättning
beträffande bostadsbyggandets
inriktning och olika hustyper och föreslå
åtgärder för att detta mål skall uppnås.

För det fjärde att undersöka hur den
statliga bostadspolitikens utformning
kan beräknas inverka på den yttre
miljön, på sparandet inom bostadssektorn
och på konkurrensförhållandena
på bostadsmarknaden samt föreslå de
ändringar som kan visa sig påkallade.

Det är som jag ser det inte utan att
bostadspolitiken har övergått till ett
slags skyttegravskrig, i vilket regeringen
och oppositionen var på sitt håll
ogärna överger ställningar som de kanske
intog för ett tiotal år sedan. En
parlamentarisk bostadsberedning, som
utan att låta sig hindras av dogmer och
förutfattade meningar liksom kastade
hela bostadspolitiken i stöpsleven, skulle
kanske med hjälp av experterna på
området kunna få den ur det dödläge
som den nu har hamnat i. Måhända
skulle det också gå att skapa en betydande
enighet kring åtgärderna. Den

Onsdagen den 23 januari 19G3

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bostadspolitiska utredningen visade ju
att detta inte är omöjligt. Vi är ändå
eniga om att ett välståndssamhälle bör
ha resurser att ge hyggliga bostäder åt
alla.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Om man söker skaffa
sig en helhetsbild av den debatt som
fördes här i går, kan man närmast sammanfatta
den så, att regeringen utsattes
för kritik på enskilda punkter när det
gäller driftbudgetens uppläggning, medan
finansministerns allmänt konjunkturpolitiska
resonemang, sådant det presenteras
i årets finansplan, inte mötte
någon allvarlig gensaga.

Vi är eniga om att notera en splittrad
konjunktur med tendens till nedgång
och stagnation inom vissa områden av
näringslivet. I ett sådant läge måste det
vara i linje med den aktiva konjunkturpolitiken
att man underbalanserar
totalbudgeten för att därmed få en påspädning
i den offentliga sektorn och
dämpa avmattningstendenserna.

Finansministerns bebådade åtgärd att
gå ut på marknaden och låna upp en
miljard kronor under nästa budgetår
kan knappast allvarligare kritiseras.
Vad man kan ha delade meningar om
är beloppets storlek, inte minst med
hänsyn till att konjunkturprognosen ligger
så långt fram i tiden som ett till
ett och ett halvt är.

Alternativet till finansministerns politik
skulle väl vara att man väsentligt
lättade på företagsamhetens pålagor.
För min del menar jag att en aktiv
konjunkturpolitik i nuvarande läge inte
behöver betyda ett antingen — eller,
Man kan mycket väl tänka sig att både
underbalansera totalbudgeten och stimulera
näringslivet, om det sker med
en viss måttfullhet.

De aviserade lättnaderna när det gäller
användningen av konjunkturutjämningsfonderna
för företagsamheten så
att de skall få nyttjas för lageruppbygg -

nad hälsar jag med tillfredsställelse.
Man kan emellertid i detta sammanhang
diskutera även andra åtgärder. Det är
självfallet att den diskontosänkning som
nyligen har vidtagits lättar trycket på
kostnadsnivån inom stora områden av
näringslivet. Den verkar väl även i någon
mån investeringsbefrämjande.

En annan åtgärd som skulle åstadkomma
en väsentlig lättnad för företagsamheten
vore att, åtminstone så
länge den nuvarande tendensen till konjunkturbättring
består, befria näringslivet
från vissa delar av energibeskattningen.
Vi vet alla att energibeskattningens
uppläggning gör den till en väsentlig
pålaga för speciellt den mindre
och medelstora företagsamheten.

Min konklusion blir alltså att en kombination
av åtgärder med underbalansering
av totalbudgeten och vissa lättnader
för näringslivet i dagens läge är
den riktigaste konjunkturpolitiken.

Men man kan inte undgå att fråga
vad som skulle inträffa om vi fick en
allvarligare konjunkturdämpning med
svårigheter för våra exportindustrier
att konkurrera på världsmarknaden och
kanske en stigande arbetslöshet. Man
hör ofta tesen att i det moderna samhället
har vi helt andra resurser än tidigare
att möta depressionstendenser.
Den aktiva konjunkturpolitiken med
dess möjlighet till åtgärder på det finans-
och kreditpolitiska området, den
aktiva arbetsmarknadspolitiken med
dess möjlighet till rörlighetsstimulerande
åtgärder beträffande arbetskraften
etc. menar man allmänt är en garanti
för att vi aldrig kommer att få uppleva
depressioner av så djupgående natur
som exempelvis under 1930-talet.
Jag vill inte bestrida att det ligger mycket
av sanning i detta resonemang. Vi
har ju konstaterat att konjunktursvängningarna
nu kommer oftare men har
en tendens att inte bli så djupgående
som tidigare. Men personligen vill jag
här sätta ett frågetecken. Jag undrar
om vi inte överskattar den aktiva kon -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

junkturpolitikens möjligheter att styra
konjunkturutvecklingen.

Yi skall komma ihåg att vi i det moderna
samhället på ett helt annat sätt
än för två eller fre decennier sedan är
beroende av utvecklingstendenserna i
vår omvärld. Näringslivets och därmed
hela samhällets beroende av utrikeshandeln
är nu av en helt annan omfattning
än exempelvis på 1930-talet. De ekonomiska
förbindelserna på alla områden,
inte minst på handelspolitikens område,
gör oss beroende av vår omvärld på
ett helt annat sätt än förr. Det måste
såvitt jag kan förstå innebära att vi
som ändå är en liten nation i det stora
sammanhanget har betydande svårigheter
att isolerat komma till rätta med
konjunktursvängningarna, även om vi
använder den moderna konjunkturpolitikens
alla medel.

Vi skall vidare komma ihåg att inom
alla samhällslivets områden, inom socialpolitik,
försvarspolitik och utbildningspolitik,
har den offentliga sektorn
en helt annan bredd nu än för ett
par decennier sedan. Allt detta gör att
den samhälleliga sektorn måste vara
betydligt känsligare för konjunktursvängningar
än tidigare. En allmän konjunkturdämpning
med åtföljande arbetslöshet
medför minskade skatteintäkter
och väsentligt ökade arbetslöshetskostnader.
Men samtidigt är den statliga utgiftssektorn
bunden genom de åtaganden
vi alla har varit överens om. Företagsamhetens
kostnadsnivå är så högt
uppdriven att den även måste vara en
känslig faktor i en sådan situation.

Vi har under efterkrigstiden vant oss
vid en i stort sett stabil högkonjunktur,
och vi har utnyttjat högkonjunkturens
frukter i form av hög levnadsstandard
och aktivt reformarbete på alla områden.
Jag vill på intet sätt för min del
allmänt kritisera den progressiva politik
som kännetecknat efterkrigstiden.
Men frågan är om inte vår politik, som
präglas av hög personlig levnadsstandard
och högt kostnadsläge inom före -

tagsamheten, förutsätter en ständigt
fortgående högkonjunktur för att det
hela skall gå i lås. Det må vara en lekmans
uppfattning, men personligen menar
jag alltså att starkare depressiva
tendenser allvarligt skulle rubba det
moderna samhällets ekonomiska funktioner,
även om vi till en viss grad och
till en viss gräns kan lita till den aktiva
konjunkturpolitikens förmåga att styra
utvecklingen.

En viss varning för konjunkturoptimism
är enligt min mening på sin plats
på grund av den förändrade utveckling
i samhället som jag nyss har snuddat
vid. Speciellt när det gäller konjunkturstörningar
som härrör från den ekonomiska
utvecklingen i vår omvärld
tror jag det är befogat med en varning
för övertro på den aktiva konjunkturpolitikens
styrande förmåga. Jag grundar
min åsikt på vårt starka beroende
av landets utrikeshandel, det höga kostnadsläget
inom svensk industri och den
samhälleliga sektorns starka expansion
jämfört med förhållandena för ett par
decennier sedan.

Herr talman! Jag vill i denna remissdebatt
snudda vid en helt annan fråga.
Vi är medvetna om att författningsfrågorna
kommer att spela en dominerande
roll i den politiska debatten under
1960-talet. Jag skall självfallet på nuvarande
stadium av debatten inte göra något
försök till en bredare analys av författningsfrågorna.
Allmänt vill jag bara
konstatera, att frågan om valsystemets
utformning är det primära och frågan
om en- eller tvåkammarsystem är mera
sekundär i sammanhanget. Jag berör
författningsfrågan enbart av den anledningen
att det i skilda sammanhang
från vissa socialdemokratiska kretsar
gjorts uttalanden om valsystemet som
jag tycker är högst betänkliga ur principiell
synpunkt.

Man säger ungefär så här: Ett av de
primära kraven på det framtida valsystemet
måste vara att det utformas
så att man garanterar möjligheten för

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en stark regeringsmakt. En sådan uppfattning
tycker jag dock inte är förenlig
med demokratiska principer. Praktiskt
skulle det såvitt jag förstår innebära att
valsystemet utformades så, att ett stort
parti garanterades överrepresentation i
riksdagen för att det ur det partiet skulle
kunna utgå en s. k. stark regering.
Detta står i direkt strid mot elementära
demokratiska principer och de rättvisekrav
man måste ställa på utformningen
av ett valsystem. Jag hoppas det är få
människor i detta land, som anser att ett
parti som exempelvis uppnår 45 procent
av de avgivna rösterna genom valsystemets
utformning skall garanteras
majoritet i riksdagen, för att man därigenom
skall trygga tillvaron av en s. k.
handlingsduglig regering.

Nej, det primära kravet måste vara att
valsystemet erhåller en sådan utformning
att varje röst såvitt möjligt har lika
värde och att åsiktsnyanserna i samhället
genom det moderna partiväsendet
får komma till sin rätt genom proportionalismen.
Det enda undantaget från den
principen man kan tillåta sig är att genom
en spärregel hindra alltför stark
partisplittring och uppkomsten av ett
stort antal småpartier.

Parlamentarismen förutsätter att regeringen
äger riksdagens förtroende,
men parlamentarismens princip får
aldrig tolkas så att man gör avsteg från
demokratien genom att valsystemet gynnar
ett enda stort parti. Då har man
låst sig i ett statiskt och odemokratiskt
tänkande, som innebär att vi alltid skall
ha ett stort majoritetsparti som utövar
regeringsmakten och som dessutom gynnas
av valsystemets konstruktion.

Parlamentarismens princip förutsätter
flera alternativa lösningar på regeringsfrågan,
utan att demokratien fördenskull
behöver hamna i vanmakt. Vi
har sålunda den tanken att flera partier
tillsammans skall kunna bilda regering
baserad på riksdagens majoritet. Vi har
principen om samlingsregering. Och
det parlamentariska .systemet utesluter

inte heller tanken på en minoritetsregering,
så länge en sådan regering åtnjuter
riksdagens förtroende och för en
politik som gör att den har detta förtroende.

Jag har, herr talman, tagit upp denna
fråga till summarisk, principiell granskning
för att få ge uttryck åt mitt personliga
avståndstagande från tendenserna
i den sporadiska debatt som hittills
förekommit och i vilken man utgått
från tanken på ett framtida valsystem,
som genom att gynna ett parti skulle
underlätta uppkomsten av en stark regeringsmakt.
Jag är klar motståndare till
en sådan tankegång och betraktar den
som sådan som ett illavarslande omen
för den fortsatta författningsdebatten.

Tillåt mig sedan, herr talman, att avslutningsvis
som hastigast beröra ett
tredje frågekomplex.

När kammarens ålderspresident, herr
Sköld, hälsade välkommen till årets riksdagsarbete,
knöt han några reflexioner
kring utvecklingstendenserna i det föränderlighetens
samhälle i vilket vår generation
lever. Vad herr Sköld som hastigast
då tecknade var en bild av följdverkningarna
av samhällets omvandling
från agrar- till industrisamhälle, det var
urbaniseringsprocessens och de tekniska
landvinningarnas följdverkningar.
Ålderspresidenten drog den slutsatsen
att vi mitt i allt det vi vunnit också har
förlorat något väsentligt. Han förklarade
också att vi måste söka oss fram
till en rimlig avvägning och anpassning
till de förändrade betingelserna. Jag vill
bär för ett ögonblick vandra vidare i
herr Skölds tankebanor.

Vi har för det första fått en mera rättvis
spridning av produktionens frukter
mellan olika medborgarkategorier. Massfattigdomen
är avskaffad. Den ekonomiska
grundtryggheten är en realitet
för de flesta medborgare.

För det andra har samhället som ett
komplement till den ekonomiska standarden
byggt upp ett socialpolitiskt reformverk,
som garanterar trygghet i

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de livssituationer som avviker från det
normala levnadsmönstret — trygghet
vid sjukdom, arbetslöshet etc. —- och
likaså trygghet vid starten i livet och på
ålderdomen. Men vad samhället däremot
i hög grad har försummat är den
tredje betydelsefulla trygghetsfaktorn,
nämligen den psykiska tryggheten. Jag
är övertygad om att en aktiv miljöpolitik,
som skapar förutsättningar för individens
psykiska trygghet, blir en av de
största framtidsfrågorna i det föränderlighetens
samhälle som är vårt.

Hittills har vi i samhällsplaneringen
och reformarbetet alltför mycket som
ett självklart faktum utgått från att individen
efter bästa förmåga får försöka
anpassa sug till de miljöförändringar
som blir en följd av teknikens framsteg
och samhällets utveckling från agrar- till
industrisamhälle. Det är hög tid att vi nu
tillägnar oss en ny allmänpolitisk helhetssyn,
som tillgodoser icke blott kraven
på ekonomisk trygghet och standard
utan också räknar med behovet av
psykisk trygghet och trivsel. Vi måste
med andra ord tänka om och inrikta
oss på att miljön skall anpassas till individen
i stället för tvärtom. De psykiska
störningarna hos individerna håller
faktiskt på att bli vår tids folksjukdom.
Vi har uppenbara bevis för att
människorna i arbetsliv och boendemiljöer
ställs inför psykiska krav som
överstiger deras biologiskt grundade
förmåga till anpassning. Vi måste konstatera
att samhället på detta område
inte förmått fullgöra vad som borde vara
dess självklara förpliktelse. Liksom den
ekonomiska tryggheten är nödvändig
för den enskildes frihet och oberoende
är psykisk trygghet i visst mått nödvändig
för individens möjligheter till individuell
personlighetsutveckling i kraft
av individens inneboende möjligheter.
Ekonomisk, social och psykisk trygghet
måste i framtiden gå hand i hand. Ingen
av dessa tre faktorer kan eftersättas utan
att det menligt inverkar på medborgarnas
trivsel- och trygghetsvillkor.

Vi behöver inrikta våra strävanden
på forskning och profylaktiska åtgärder
i fråga om orsakerna till otryggheten
och de psykiska störningarna. Det
mesta är faktiskt ogjort när det gäller
att utröna orsakerna till stressymtomen
och missanpassningen i arbetslivet och
förebygga dessa. I fråga om boendemiljöer
som är barn- och familjevänliga
står vi bara i början och trevar oss fram
efter lösningar. Sak samma gäller orsakerna
till ungdomsbrottslighet och
etisk nivellering.

I fråga om den psykiska trygghetens
olika problem står vi bildligt talat på
trappan till folkhemmets höghus och
blickar upp mot dess fasad i undran
över hur de människor har det ställt
som där har sin boplats. Men, herr talman,
mycket är vunnet om vi klargör
för oss problematikens existens och
börjar undra och forska över samlade
lösningar på detta vårt samhälles kanske
viktigaste framtidsspörsinål.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! I finansplanen lämnas
på s. 25 en del uppgifter av stort intresse
rörande de synpunkter regeringen
har på den framtida ekonomiska politiken.
Finansministern berör där en del
»problem som framöver kan få ökad betydelse»,
som han säger, och som gäller
den långsiktiga expansionstakten inom
vårt näringsliv. Det nyinrättade ekonomiska
planeringsrådet berörs. De
första resultaten av dess verksamhet
kommer att omnämnas i vårens kompletteringsproposition.
Finansministern
framhåller vikten av en »framsynt och
samordnad verksamhet» på dessa områden
och nämner att en utbyggnad håller
på att ske i Kungl. Maj :ts kansli. Den
är inriktad på den statliga företagssektorn,
lokaliseringsfrågorna och forskningen.
— I handelsdepartementets redogörelse
talas om att man är i färd
med att förstärka departementets karaktär
av centralt planeringsorgan.

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Tydligen för att våra borgerliga kolleger
i riksdagen inte skall bli rädda inför
dessa försök till samordnande och planerande
verksamhet nämns att det inte
är något unikt som sker i Sverige utan
att liknande planeringsåtgärder har vidtagits
på andra håll i världen. Det heter:
»En utblick i världen ger klara anvisningar
om att en nations ansträngningar
i en alltmer integrerad världsekonomi
måste inriktas på samlade och
så långt möjligt planerade insatser för
att vår levnadsstandard och våra ekonomiska
resurser skall kunna vidmakthållas
och vidareutvecklas.»

Herr Heckscher tog under gårdagens
debatt upp vad han kallade den offentliga
sektorns expansion. Han ser inte
den utvecklingen med blida ögon. För
min del tror jag att denna sektors utveckling
är en i långa stycken nödvändig
förutsättning för det enskilda och
kooperativt ägda näringslivets utveckling.

När t. ex. en privat företagsgrupp beslutat
sig för att investera 200 miljoner
kronor i en ny kemisk industri i västra
Sverige hade det till följd, att stat och
kommun blev tvungna att investera mer
än dubbelt så mycket, 450 miljoner kronor,
i sådana anläggningar runt fabriken,
att människor kan bo och verka
på den nya orten. I långa stycken är
det således kraven från näringslivets
sida som föranleder den samhälleliga
sektorns expansion — den som man
sedan kritiserar från borgerlig sida.

På flera håll i världen har man alltsedan
kriget slutade bedrivit en medveten
och intensiv samordnande och
planerande ekonomisk politik. Det
framgår bl. a. av de pressreferat från
statsministerns frankrikeresa som utdelats
här i kammaren, att i det borgerligt
styrda Frankrike har statsmakterna
sedan länge drivit en omfattande
ekonomisk planeringsverksamhet. Ett
stort statligt planeringskommissariat
finns sedan länge, och därtill är franska
staten direkt engagerad i näringsli -

vet såsom ägare till flera av landets
största industrier. De stora bankerna
ligger också i statens händer. —■ Så
ser alltså detta borgerliga land ut.

Även i det borgerligt styrda Italien
är statens direkta engagemang lika omfattande.
Och i det landet ger man
dessutom de gemensamtiigda statliga
företagen möjligheter att arbeta i lika
fria och affärsmässiga former som alla
andra stora företagargrupper inom näringslivet
använder sig av.

I det borgerligt styrda England tvingade
regeringen häromåret tolv stycken
privata företag att organisera sig i tre
grupper som var och en skulle specialisera
sig på sin typ av flygplan. Även
om vart och ett av de tolv engelska industriföretagen
var stort efter vårt sätt
att se, så ansåg den borgerliga engelska
regeringen det vara nödvändigt att
tvinga dem till ett omfattande produktionssamarbete.

Då — för cirka två år sedan —- togs
det första steget i den utveckling som
nu kommit in i sitt nästa skede: en av
de tre engelska flygindustrigrupperna
har inlett ett betydande produktionssamarbete
med en av de största flygindustrier
som ägs av den franska staten
— Sud-Aviation -— ett företag som
statsministern hade på sin besökslista
under sin frankrikeresa. Dessa två borgerliga
länders statsdirigerade företagsgrupper
skall nu med ytterligare statligt
stöd gemensamt tillverka ett passagerarplan
av mycket avancerad konstruktion.

Detta är bara ett exempel på de
många och omfattande engagemang som
regeringarna i borgerligt styrda länder
ute i Europa visar prov på. Genom sin
medvetet bedrivna industripolitik bär
de för länge sedan lämnat liberalistiska
ekonomiska principer åt sitt öde. I
föga doktrinära former har de engagerat
samhället i en politik, som syftar
till att skapa sysselsättning i stället för
arbetslöshet inom stora industrigrenar.
Utbildning, forskning och produktions -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utveckling samordnas med långsiktiga
perspektiv för ögonen.

Denna form av omfattande industriprojekt
är typisk. Den utmärker betydelsefulla
sektorer av det moderna näringslivet
i flera av de stora industriländerna
i världen. De produkter som
där kommer fram får ofta en dominerande
ställning på världsmarknaden.
De länder som inte kunnat följa med i
den tekniska konkurrensen får se sig
och sina produkter undanträngda. De
blir »strukturutrationaliserade» och får
försöka finna sysselsättningar för sdna
arbetare och tjänstemän i en något lättare
verksamhet, där fordringarna inte
är så stora. Många företag som inte
längre kan vara bland de främsta i sin
bransch finner emellertid att konkurrensen
även där är svår, inte bara från
toppföretagen inom de stora industriländerna
med deras statsdirigerade ekonomiska
industripolitik utan också från
botten.

Konkurrensen från de ledande industrinationerna
kommer att påverka
det svenska näringslivet under den
kommande framtiden. Den kommer
också att kompletteras genom konkurrens
från botten, d. v. s. från leverantörer
i tidigare icke så väl industrialiserade
länder, vilka nu steg för steg
bygger upp sitt tekniska kunnande och
sin industriella produktionsförmåga.
Det är dessa länders sätt att höja levnadsstandarden
för sina medborgare.
Vi har all anledning att hjälpa dem i
deras utveckling, även om det på kort
sikt skulle skapa svårigheter för oss på
våra traditionella marknader och för
våra traditionella varor. Deras utveckling
bör nämligen vara en hjälp för
vår fortsatta levnadsstandardhöjning
och för fred i världen.

Men vi vill också fortsätta att förbättra
levnadsförhållandena för egen
del. Ännu är inte levnadsstandarden anmärkningsvärt
hög för den genomsnittlige
löntagaren och hans familj. Socialpolitiken
är inte färdigutbyggd. Arbetstidsförkortningen
är inte avslutad.

Vi vill dessutom ha full sysselsättning
och så gynnsamma levnadsförhållanden
som möjligt trots den dubbla
konkurrens vi har att emotse både från
de högindustrialiserade stormakterna
och från de i ökad grad industrialiserade
låglöneländerna.

Kravet på en fortsatt utveckling är
inte något som kan riktas enbart till
de enskilda företagen. De förmår inte
ensamma lösa arbetsuppgifterna. Hela
samhället måste vara med: utbildningen
i samhället är en av de viktiga
hörnstenarna. Forskningen, produktionens
utformning och lokalisering är
andra hörnstenar, liksom vår bostadspolitik,
transportpolitik, ekonomiska
politik o. s. v. Ju bättre vi kan få vårt
samhällsmaskineri att fungera, desto
större förutsättningar har vi att skapa
bättre sociala villkor och livsbetingelser
i samhället.

Vi måste därför för att nå våra mål
i ännu högre grad för framtiden än hittills
bygga upp ett samarbete mellan
samhälle och näringsliv. Däri har finansplanen
säkerligen rätt.

Ett exempel där kanske det nya ekonomiska
planeringsrådet skulle kunna
intresseras för att åstadkomma en lösning
är vad som kan göras inom vitala
exportbranscher, när investeringsfonderna
där är uttömda.

Finansplanen säger på s. 24, att vi
inte skall ha för stora förhoppningar
på investeringsfonderna. Det kan bidra
till sysselsättningen under någon tid
men dessa medel kan snart vara uttömda,
och vad skall hända när de har
tagit slut? Jag skulle för min del önska,
att man tog upp till diskussion möjligheterna
att realisera något som jag
skulle vilja kalla förskottsfonder. Jag
skall belysa detta med ett exempel från
cellulosa- och pappersindustrien. Där
kommer dessa fonder att ta slut i den
mån de inte redan gjort det. Dessa
industrier är de som skall ligga till
grund för vår sociala och ekonomiska
utveckling de kommande årtiondena.
Även om det för det närmaste året

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

eller de två närmaste åren är svårt att
få avsättning för papper och cellulosa,
måste industrierna vara moderna när
konjunkturen kommer upp igen och
fordrar ytterligare kapacitetsutnyttjande
om något eller några år. Under den
tiden måste industrierna moderniseras
även om de själva inte har råd att satsa
pengar i detta. Även om de inte utnyttjar
sin kapacitet nu, måste den
byggas ut för framtiden. Nu bör man
göra det i stället för att låta moderniseringen
avstanna, så att man inte står
där med omoderna fabriker när avsättningsmöjligheterna
om några år
ökar. Nu finns det möjligheter inom
verkstadsindustrien att få fram maskiner
till cellulosaindustrien och pappersindustrien.
I stället för att det skall
råda arbetslöshet inom verkstadsindustrien,
borde denna nu leverera maskiner
för att modernisera cellulosaindustrien
och pappersindustrien. Tar
vi inte vara på möjligheterna till detta
gör vi samma fel, om än i mindre skala,
som hela näringslivet gjorde på
1930-talet när man inte moderniserade
utan stöd och stampade till förfång
för både industri och samhälle och
medborgarna över lag.

Den sektor inom näringslivet som
ligger direkt i statens händer, där staten
äger företag är inte stor. Den uppgår
bara till 5 procent av det svenska
näringslivet. Men där är staten på ytterligare
sätt engagerad i vad som händer
i näringslivet. Den sektorn befinner
sig icke i expansion. Det sker därvidlag
en glidning som är intressant
.att iakttaga när högern och folkpartiets
representanter talar om expansionen
av den statliga sektorn. I ena ögonblicket
betyder uttrycket hela den ekonomiska
lagstiftningen och socialpolitiken.
I andra ögonblicket gäller det hur
företagen ags. Man talar då om att utvecklingen
inte skall ligga på den offentliga
sektorn utan på de enskilda
företagen, och man har därmed gått
över från den allmänna ekonomiska
politiken till företagspolitiken.

Vad beträffar de statliga företagen
sker ingen expansion utan i de flesta
fall tvärtom en minskning. Den offentliga
sektorn i denna mening håller på
att inskränkas i relation till den övriga
delen av näringslivet och detta inträffar
just under en socialdemokratisk
ledning. Detta är kanske mera anmärkningsvärt
än någonting annat.

Den statliga företagsgruppen håller
på att minska sin sysselsättning högst
väsentligt. Detta gäller inte bara skifferoljebolaget,
där man inte har förmått
att ställa om från krigsproduktion
till fredsproduktion och forskning inom
den oljekemiska branschen trots att
branschen varit i god expansion och
trots att man haft femton efterkrigsår
på sig. Det gäller också det statliga
transportföretaget statens järnvägar.
Expansionen inom transportväsendet
sker, såsom framgår av årets statsverksproposition,
på vägarna vid sidan av
järnvägarna.

Det samhällsägda transportföretaget
har inte kunnat följa med i en expansionstakt
som motsvarar den växande
transportvolymen totalt sett inom samhället.
Antalet sysselsatta inom statens
järnvägar har under det gångna decenniet
skurits ned och kommer under
den överblickbara framtiden att ytterligare
minska. Någon smidig omställning
till nya transportförhållanden som
kompensation för de förlorade utvecklingsmöjligheterna
redovisas icke i den
föreliggande statsverkspropositionen.

Liknande är utvecklingen på ett annat
område, den statliga elkraftproduktionens.
Det statliga företaget svarar
enligt statsverkspropositionen för
närvarande för 43 procent av den totala
elkraftproduktionen i landet. För
framtiden skall expansionen inom det
statliga företaget göras svagare än
inom den övriga delen av denna
bransch. Av den totala belastningen
har Vattenfall för närvarande 45 procent.
Av det tillskott som planeras för
de närmaste budgetåren skall Vattenfall
svara bara för 41 procent. Den

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

omställning, som skall ske successivt
från ett »utpräglat vattenkraftsystem
till ett system med mera värmekraft»,
medför »en avsevärd nivåsänkning för
kraftstationsbyggandet i Norrland».
Där finns redan en omfattande arbetslöshet.
Arbetsmarknadsstyrelsen bär
understrukit behovet av vattenkraftsutbyggnad
just för att kunna bekämpa
arbetslösheten i Norrland och har
dessutom framhållit bl. a., att verkningarna
på arbetsmarknaden av en
konijunkturavmattning blir mest
kännbara i Norrland på grund av den
struktur som näringslivet där har.

Medvetna avflyttningssträvandem i
all ära! Det är inte rimligt att mer än
nödvändigt tömma de norra två tredjedelarna
av vårt land på de aktiva årgångarna
av arbetskraft. Därför ställer
man sig frågan, om det verkligen är
nödvändigt att föra den kraftpolitik,
som statsverkspropositionen nu föreslår
»bör — — — kunna läggas till
grund för den nu aktuella bedömningen
av den statliga elproduktionens utbyggnad».
För att få ett underlag för
att bedöma i vilken grad den föreslagna
elkraftpolitiken med dess arbetslöshetsskapande
verkningar är motiverad
av ekonomiska skäl, hemställer jag
om att riksdagen får närmare upplysning
om vad elkraftproduktionen kostar
i öre per kWh i alternativen värmekraftverk
respektive vattenkraftverk.
Den expansion, som nu skall
ske, kommer att bli starkare på värmekraftverkens
område än på vattenkraftverkens
område. Vilka kalkyler
har man tidigare haft på det ekonomiskt-tekniska
området? Vilka kalkyler
får man, om man också tar hänsyn
till den arbetslöshet man skapar
i Norrland? Vilka andra åtgärder har
man att bekämpa den arbetslösheten
med, och vad kostar de?

Vi är genom staten engagerade i den
5-procentiga del av näringslivet som
vi själva äger. Den delen måste få tillfälle
att arbeta i effektivare, friare

och mera affärsmässiga former, så att
den kan hänga med i utvecklingen
inom näringslivet och inte bli efter.

Senare under vårriksdagen skall vi
få en sammanfattande översikt över
räkenskaperna för en del av den statliga
företagsgruppen. Hittills har inte
ens de grundläggande krav på sammanfattande
räkenskaper, som regeringen
och riksdagen genom aktiebolagslagen
uppställt för privata och kooperativa
företagsgrupper, varit uppfyllda
för den gemensamtägda, statliga
företagsgruppen.

Vi talar ibland från olika partier om
att vi önskar en sådan lokaliseringspolitik
inom näringslivet, att sysselisättning
och levnadsstandardstegring
når ut till så många kommuner och
orter som möjligt i vårt land. Också
årets statsverksproposition talar om
en »aktiv lokaliseringspolitik». Låt oss
ta två exempel, två stora företag som
under så gott som hela efterkrigstiden
med sin tillverkning befunnit sig inom
en starkt expanderande sektor av näringslivet,
en sektor där det varit köer
av köpare både inom och utom vårt
land. Låt oss se på två teletekniska industrier,
de statligt ägda televerkets
verkstäder och det privatägda L. M.
Ericsson.

L. M. Ericsson har under efterkrigstiden
skapat sysselsättning åt 8 000 å
9 000 människor vid tio nya verkstäder,
som uppförts utanför Stockholm.
Det statliga företaget har inte kunnat
starta någon ny verkstad och har kunnat
ge endast 1 000 fler människor sysselsättning
under tiden efter kriget.

Vi har anledning att fråga oss, varför
inte det gemensamtägda företaget
skulle ha kunnat bidraga mera till en
aktiv lokaliseringspolitik. Varför skall
man bara fordra att de privatägda företagen
skall göra det? Efterfrågan
har varit stor inte bara inom landet
utan också från konsumenter i utlandet
när det gäller dessa teletekniska
produkter. Varför skall inte det ge -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mensamtägda företaget få tillfälle att
genom exportproduktion skapa ny
sysselsättning på de orter, där sysselsättningen
är låg och lönerna otillfredsställande?
Varför skall bara det
privatägda företaget starta nya verkstäder,
när det föreligger svårigheter
med sysselsättningen i t. ex. Blekinge
och mellersta Norrland. Skulle inte
världsmarknaden vara stor nog för
båda dessa efter internationella mått
relativt små företag?

Att L. M. Ericsson arbetat med direktiv
att öka sin produktion där lönande
avsättning kan vinnas, det är
helt klart. Jag skulle vilja fråga: Vilka
direktiv har ägarna-statsmakterna
utfärdat för den gemensamtägda verkstaden?
Vilka direktiv har gällt hittills?
Vilka direktiv gäller i dag? Vilka
ansträngningar har från ägarnastatsmakternas
sida gjorts för att hjälpa
det egna företagets goda produkter
ut på världsmarknaden, så att också
det företaget kan utvecklas mera
och bättre bidra till en aktiv lokaliseringspolitik? Vår

gemensamtägda, statliga företagsgrupp
saknar inte enbart gemensamma
sammanfattande räkenskaper,
den saknar också en sammanhållande
affärsmässig central företagsledning.

Den nya avdelning, som är under
uppbyggnad i handelsdepartementet,
kan bli bra för att lösa vissa problem
i förhållandet mellan statsmakterna
och företagen, men den kan av juridiska
skäl bl. a. aldrig tillgodose behovet
av en affärsmässig och ekonomisk
central ledning för gruppen. LO,
TCO och RF har sagt sin mening om
ändamålsenliga arbetsformer för den
gemensamtägda företagsgruppen. Den
gemensamtägda företagsgruppen har
på flera avgörande punkter under senare
år inte kunnat följa med i den
allmänna utveckling som ägt ram
inom näringslivet. Den är inte förtjänt
av den borgerliga kritik som talar
om den offentliga sektorns expan -

sion. Årets statsverkspropo-siition visar,
att gruppen också för de närmaste
åren kommer att ha svårt att anpassa
sig till den allmänna expansionen
inom den övriga delen av näringslivet.
Mot den bakgrunden skulle
det vara välkommet, om regeringen
kunde komma med sådana organisatoriska
reformförslag, att den gemensamtägda
statliga företagsgruppen ges
möjligheter att åtminstone följa med
i den expansion som utmärker andra
stora företagsgrupper inom vårt näringsliv.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! »När kungen skall
öppna riksdagen åker han sjuglasvagn
två gånger tvärs över borggården, en
sträcka på några tiotal meter. Det är
när han tar sig till och från gudstjänsten
i slottskapellet före den högtidliga
ceremonien i rikssalen. De
folkvalda har extremt enklare vanor.
De tar inte ens av överrocken, när
de marscherar in i rikssalen och de
behåller bottinerna på. En sky av vinterns
frost och kyla omger dem, när
de i långsam takt, trevligt avlägsen
från allt som har med samstämdhet
att göra, travar in till sina platser på
de långa obekväma blå bänkarna.» —

Ja, så kan en tidningsskrivare uppfatta
riksdagsöppnandet. Och han är
säkert inte ensam om sin mening.
Månne inte åskådarna i rikssalen och
än mer de kanske ett par miljoner
tittarna i TV gör liknande reflexioner? Riksdagsmännens

»ulstrar, pampuscher
och galoscher för in ett plötsligt
dominerande element av vardaglighet
i det högtidliga» — säger referenten.

Ärade kammarledamöter! Förvisso
kommer det för oss i riksdagen många
vardagar efter öppnandet. Men skall
vi nu ha kvar en högtidsgudstjänst
och ett högtidligt öppnande — och
det tycker i varje fall jag, som hade

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tillfälle att föra denna sak på tal också
i fjolårets remissdebatt -— så låt
oss få det litet mer stilenligt för riksdagens
vidkommande. Talet om små
utrymmen för ytterklädernas avläggande
kan väl knappast tagas på allvar.
Och kan inte riksdagsmännen
enas om frack så får det väl gå med
mörk kavaj.

Jag vet fuller väl, att sonderingar
gjorts i partigrupperna i denna fråga
och att ingen enighet vanns. Men
jag skulle ändå vilja vädja till talmanspresidiet
att på nytt ta upp undersökningen.
Man säger nu, att författningsutredningen
kanske kommer
med nya förslag om formerna för öppnandet.
Nåväl — det får vi ju ta ställning
till i sinom tid. Men det dröjer
i varje fall åtskilliga år, innan någon
ändring härvidlag är att påräkna.

Herr talman! Finansministerns uttalande
i statsverkspropositionen, som
formellt är anledningen till denna remissdebatt,
kännetecknas närmast av
dämpad optimism. Nog finns det tecken
som tyder på att vår högkonjunktur
i varje fall för tillfället har bromsats
upp. Viss arbetslöshet har gjort
sig märkbar, och skulle vi inte få till
stånd en snar associering med den
europeiska handelsgemenskapen tror
jag att bilden blir än mörkare.

Finansministern har ett sanningens
ord att säga i finansplanen om den
snabba ökningen av lönekostnaderna.
För tredje året i följd steg den samlade
lönesumman i samhället med inte
mindre än 10 procent. Och statsrådet
kommenterar, tydligen med adress
åt visst håll: »Det är klart, att en
ökning i denna takt i varje fall på sikt
inte är förenlig med samhällsekonomisk
balans.» Jag noterar med tillfredsställelse
detta från regeringshåll
ganska ovanliga uttalande. Ty är det
inte denna ängslan som många länge
har känt? Om den samhällsekonomiska
balansen äventyras, vad har vi då
för glädje av att få litet mer pengar

i lönekuvertet? När de stigande levnadskostnaderna
i många fall äter
upp lönestegringarna, vad tjänar det
då till att löneskruven ständigt pressas
uppåt. Men det är säkert många
som vill opponera mot finansministerns
fortsättning där han säger att
»prishöjningarna varit begränsade».
Näringslivets marginaler! har vidare
av flera anledningar väsentligt pressats
ned och många företag har råkat
i kläm. Självfinansieringen har spruckit
och igenslagna butiker blir allt
vanligare. Ingen kan förneka att den
allmänna servicen på detta sätt har
blivit sämre.

Herr talman! Den dämpade optimismen
i fråga om det ekonomiska läget
är tillämplig också på andra områden
än just detta. Det finns ju också
andra aspekter för vårt folks framtid
än de materiella och ekonomiska,
hur viktiga dessa än må vara. Behövs
det — som det hette i trontalet —- åtgärder
»för att förstärka möjligheten
till en konstruktiv framtidsplanering»
på det ekonomiska fältet, så behövs
det sannerligen också en undersökning
när det gäller den moraliska utvecklingen
i vårt land. Väl är det sant
att varje individ, varje medborgare
har sitt eget ansvar, men statsmakterna
måste också göra sin insats på detta
område, understödja de goda krafterna
i samhället och vidtaga åtgärder
för att tillrättaföra de vilsegångna.
Historien har visat att när moralen
sjunker hos ett folk, då går det utför
med nationen.

Åtskilliga oroande tecken finns: så
har t. ex. tillgreppsbrotten på 10 år
ökat med 75 procent, skadegörelserna
med 100 procent. Strafflagsbrotten är
nu uppe i 300 000 per år. Än allvarligare
är att av alla förmögenhetsbrott
svarar ungdom under 21 år för 75 procent
och av strafflagsbrotten för 50
procent.

Alkoholproblemet är fortfarande en
av våra största .sociala frågor. Kontroll -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

styrelsens statistik för första halvåret
1962 visade att konsumtionen av spritdrycker
fortsatte att öka. Den som har
haft att syssla med domstols- och rättegångsfrågor
vet hur stor roll spriten
spelar vid de flesta brott. Framför allt
ungdomar erkänner ofta att de behöver
»en jamare» för att stärka sitt mod inför
brottet. Att spriten under sådana
förhållanden skall få bli billigare och
alltså inte ens följa med i den allmänna
prishöjningen tycker jag är oförsvarligt.
Jag anser att en sprithöjning, som
har en klart konsumtionshämmande effekt,
måste vidtagas. Om inte finansministern
mycket snart kommer med en
proposition i denna riktning, borde bevillningsutskottet
använda sin initiativrätt
och självt komma med ett dylikt
förslag.

En av förklaringarna till ungdomsfylleriet
i städerna ligger säkert i vindrickandet
på restaurangerna. Cocktailbarerna
har ofta en stampublik av 15-, 16-och 17-åringar. Varför inte höja utskänkningsåldern
på restaurang till 21
år?

Man häpnar över den ungdomens lössläpptliet
som gång på gång kommer
till synes. Jag tänker t. ex. på det berusade
tonårsgänget av flickor och pojkar,
som på Lovö kyrkogård på själva
juldagsmorgonen chockerade vårt land
genom orgier av vandalism, inslagna
kyrkfönster, kullvräkta gravstenar och
brutalitet. År inte detta en SOS-signal
för alla ungdomsorganisationer att intensifiera
sitt arbete och söka vinna
medlemmar också från dessa svåråtkomliga
gäng. Men än mer —■ borde inte vi
från det allmännas sida överväga att
ge ännu större bidrag för ungdomsledarutbildning,
fritidsverksamhet o. d.?

Här är inte tidpunkten att diskutera
orsakerna till det nuvarande tillståndet.
Men kan vi inte vara överens om att familjelivets
löslighet har en stor andel av
skulden. Vi kan inte lagstifta om goda
hem. Men alla krafter borde förenas för
att stärka familjebanden. De sociala åt -

gärder som är inriktade härpå bör utvidgas.

När det gäller ungdom på glid, förutsätter
den i höstas antagna nya brottsbalken
ett intimt samarbete mellan barnavårdsnämnder
och domstolar. En hel
del har brustit därvidlag i det förgångna.

Herr talman! Behöver vi en ny moral
—- frågas det i dessa dagar. Ja och nej!
Vi behöver förvisso i vårt land en
väckelse om nödvändigheten av att de
kristna normerna och den moral, som
Nya Testamentet förkunnar, aktualiseras
och praktiseras. Det är därför vi från
vårt håll söker bevara och förstärka
kristendomsundervisningen i grundskolan
liksom i det kommande gymnasiet.
Det är därför som vi vill att våra främsta
massmedia, radio och TV, skall klassa
ut moraliskt undermåliga program och
i stället ge mer av god stimulans i uppbyggande
program.

I några tidningar har man ondgjort
sig över att Sveriges Radio skulle ha givit
för stort utrymme åt vad man kallar
kristen propaganda. Varje opartisk bedömare
måste väl då fråga sig, om inte
de i förhållande till de kristna värdena
negativa programmen i fråga om tidsutrymme
väsentligt överstiger omfattningen
av de kristna inslagen. Men
kanske är det den effekt, som vissa
kristna inslag i de mest publikdragande
TV-programmen gjort, och de övervägande
positiva omdömena, som försports
från olika delar av vårt land, som
åstadkommit oro hos avkristningens förespråkare.

En ledamot av radionämnden har begärt,
att denna skall behandla »den religiösa
propagandan i radio-TV». Alla
vet att radionämnden enligt sin instruktion
inte deltar i programplaneringen.
Den skall endast granska de allmänna
riktlinjerna för programverksamheten
och i efterhand utöva enligt dess
mening berättigad kritik.

Mångårig erfarenhet säger att det inte
lönar sig mycket att i riksdagen debat -

Andra kammarens protokoll 1963. Nr 4

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tera radio- och TV-programmen. Kommunikationsministern
svarar alltid, att
radioledningen ensam har att sköta om
den saken. Jag tror dock att det inte
är ur vägen att också från denna mera
officiella plattform få framhålla och understryka
det stora ansvar, som Sveriges
Radio dock har för dessa massmedia,
som når direkt in i hemmen, utövar
påverkan — medvetet eller omedvetet
—■ på alla lyssnare och tittare, i
synnerhet på barnen och de unga, och
skapar nya beteendemönster. Detta ansvar
blir inte mindre genom att Sveriges
Radio har karaktären av ett monopolföretag.

»Enligt min mening är det andliga välfärdsprogrammet
satt på svältkur, medan
det materiella på alla sätt omhuldas»,
skrev nyligen en lärare till mig.
Många är beredda att ge honom rätt. När
jag har fört in dessa frågor i debatten
är det därför att jag tror att vi vid planeringen
för framtiden inte får glömma
bort dem. Moralisk stadga och normerande
vägledning är vad vårt folk, och
inte minst vår ungdom, behöver. De är
nödvändiga inslag för en lycklig framtid
för vårt land.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Låt mig först uttrycka
min glädje över att en av regeringens
ledamöter åtminstone till en liten del
har fyllt den tomhet, som så länge gapat
emot oss från regeringsbänkarna.
När vi startade remissdebatten i går,
kunde vi räkna upp till nio statsråd i
regeringsbänkarna, men under en lång
stund av debatten i dag har ingen av
dem varit närvarande. Jag vill liksom
herr Gustafsson i Skellefteå beklaga, att
inte fler av departementscheferna är
närvarande, när vi skall remittera deras
verk. Särskilt socialministerns huvudtitel
har tagits upp av flera talare,
och det hade kanske varit lämpligt, att

han varit närvarande och gjort någon
kommentar till sitt förslag om familj ebostadsbidragen.
Det finns måhända något
förborgat i denna proposition som vi
inte riktigt kan upptäcka, och här ställs
så många frågor, som förblir obesvarade
under lång tid.

Många talare har i årets remissdebatt
ägnat uppmärksamhet åt barnfamiljerna.
Redan vid remissdebattens start i går
sade herr Ohlin, att folkpartiet i år föreslår
en höjning av barnbidragen med
100 kronor. Från högerpartiets sida har
såväl herr Heckscher som herr Eliasson
i Moholm framfört högerpartiets
mångåriga förslag om återinförande av
ortsavdrag för barn. I pressen förekommer
allt oftare artiklar och inlägg om
barnfamiljerna. De kan sålunda inte klaga
över bristande intresse för sin situation.
Regeringens bidrag i ämnet är
en höjning av inkomststrecket för erhållande
av familj ebostadsbidrag.

Förslagen är sålunda legio. Vad bör
man då göra och förverkliga av alla
dessa förslag? I gårdagens debatt framhöll
finansminister Sträng, att det ligger
eu tanke bakom regeringens förslag
om höjning av inkomststrecket. Ja, det
får man hoppas. Men är det en riktig
tanke? I statsverkspropositionen heter
det att »tillgången på rymliga och välutrustade
bostäder fortfarande inte är
tillräckligt stor för att flerbarnsfamiljerna
i önskvärd utsträckning skulle
kunna bli berättigade till bidrag». Man
får av socialministerns sätt att uttrycka
sig nästan intrycket, att han är mera
bedrövad över att han inte kan utvidga
bidragsgivningen till ännu fler än över
det sorgliga faktum, att det inte finns
tillräckligt med bostäder för barnfamiljerna.

Som redan framhållits av flera talare,
senast av herr Gustafsson i Skellefteå,
får regeringsförslaget inte någon
effekt för barnfamiljer med inkomster,
som ligger under nuvarande inkomststreck.
Vad man åstadkommer är en
ökning av antalet bidragsmottagare. En -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligt statsverkspropositionen sjönk antalet
hushåll med bidrag med cirka 12 000
från 1961 till 1962. Under 1961 hade bidraget
upphört för 42 000 hushåll. Det
borde, tycker man, vara en naturlig utveckling
med den starka inkomsthöjning
vi kan glädja oss åt. Inkomststrecken
har från och med i år höjts med 1 000
kronor. Genom regeringens förslag ökar
antalet bidragstagare med 140 000 till
cirka 270 000. Den höjning av strecken
som nu föreslås innebär att en tvåbarnsfamilj
med inkomst upp till 22 000 kronor
kan få bidrag och en sexbarnsfamilj
med inkomst upp till drygt 29 000
kronor, medan de lägre inkomsttagarna
inte får någon förbättring. Det är inte
bidraget som höjs utan inkomststrecken.
Nog finns det skäl att sätta ett stort
frågetecken i kanten för ett förslag som
får sådana verkningar.

Högerpartiet har flera gånger i samband
med förslag om avveckling av de
generella bostadssubventionerna föreslagit
en förstärkning för flerbarnsfamiljer
med låga inkomster. Det är väl
ändå dessa som bäst behöver stödet.
Att regeringen föreslår avskaffande av
tidsgränsen har vi ingenting emot. Det
föreslog vi redan för tio år sedan, men
då ville regeringen inte höra på det
örat. Den gränsen har lett till så besynnerliga
resultat, att den länge varit mogen
för avskrivning.

Som jag tidigare nämnt, aktualiserar
högerpartiet i år återigen frågan om
återinförande av ortsavdrag för barn
vid beskattningen. Eftersom föräldrarna
har ortsavdrag motsvarande den del
av inkomsten som icke har någon skattekraft,
alltså existensminimum, är det
rimligt att familjen har ett därefter avpassat
avdrag även för barnen. Skatt
efter bärkraft är en grundläggande princip
i vår skattelagstiftning, men i fråga
om familjen har man upphävt denna
princip.

Yi tycker att familjerna fått vänta
alltför länge på ett återställande av den
skatterättvisa som rådde fram till 1947.

Ortsavdragen för barn var på den tiden
av icke föraktlig storlek. De utgjorde vid
statsbeskattningen 930 kronor för de två
första barnen och 1 410 kronor för tredje
och följande barn. Ortsavdragen för
föräldrarna var 1 140 kronor för vardera
maken. Ingen vill väl hävda att
ortsavdragen för barn skulle ha spikats
vid denna nivå, medan ortsavdragen i
övrigt höjdes steg för steg. De har sedan
dess höjts med ca 97 procent. Om ortsavdragen
för barn följt med uppåt,
skulle de i dag ha varit 1 830 kronor
för de två första och 2 770 för tredje
och följande barn. Självfallet kan man
inte med absolut säkerhet säga att de
skulle ha följt med uppåt i samma takt
som övriga ortsavdrag. Men hade de
varit kvar i skattesystemet, hade ingen
kunnat underlåta att ta hänsyn till deras
förekomst vid de reformer i skattesystemet
som senare ägt rum.

Marginalskatten är även i de lägsta
inkomstskikten nära 25 procent. Det
är sålunda ostridigt, att ett bibehållande
av ortsavdragen för barn skulle ha inneburit
en mycket väsentlig skattelättnad
för barnfamiljerna. Det tidigare
argumentet mot detta avdrag, att många
familjer inte kunde utnyttja dem på
grund av låga inkomster, har i dag icke
samma relevans som tidigare.

Under gårdagens debatt vände sig fru
Eriksson i Stockholm mot ortsavdragen
för barn, därför att de skulle betyda
mer för de högre inkomsttagarna än för
de lägre. Självfallet får avdragen denna
effekt. Men det beror inte på avdragen
i och för sig utan på det progressiva
skattesystemet. Även nuvarande ortsavdrag
för föräldrar får givetvis samma
effekt, liksom andra avdrag.

Jag bär alltid haft svårt att förstå varför
man vänder sig med sådan skärpa
just mot ortsavdragen för barn. Det är
som om dessa vore alldeles särskilt frånstötande.
Nu har gränsen för den proportionella
beskattningen dessutom
höjts. De som blir mer gynnade än
andra är alltså färre än tidigare.

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

För mig är frågan om återinförande
av ortsavdrag för barn inte en fråga
om stöd eller hjälp till barnfamiljerna,
utan helt enkelt en fråga om rättvisa i
beskattningen. De bär lägre skattekraft
än barnlösa i samma inkomstläge och
detta måste man ta hänsyn till.

Flittills bär våra förslag inte gått igenom
eller ens rönt någon större förståelse
i -riksdagen. Men vi konstaterar med glädje
-att de vinner terräng. I direktiven till
den nu sittande skatteberedningen ingår
att pröva, huruvida den nuvarande fördelningen
av skattebördan mellan barnfamiljer
och -andra är riktigt -avvägd
med hänsyn till -försörjningsbördan.

Vi har också kunnat konstatera, -att
denna tanke vinner gehör på -andra håll,
och det är glädjande att man äntligen
börjar få upp ögonen för att den ändring
som vidtogs år 1947 inte var lycklig Visst

kan det invändas att man, då
skatteberedningen ändå sysslar med dessa
ting, gott ka-n vänta. Men när får vi något
förslag från skatteberedningen? Finansminister
Sträng har visserligen hört
sig för om huruvida något förslag möjligen
skulle kunna framläggas nästa år. Sannolikt
kan det inte bli något beslut nästa
år utan tidigast vid 1965 års riksdag,
och då kan beslutet träda i kraft först
1966. Detta tycker vi är för lång väntan.
Vi anser -att barnfamiljerna har väntat
alltför län-ge på att skatterättvisan skall
återställas och att riksdagen redan i år
bör ta ställning till ett förslag om återinförande
-av ortsavdrag för barn.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Då 1960 års naturvårdsutredning
i -augusti föregående år överlämnade
sitt betänkande »Naturen och
samhället», blev det föremål både för
stort intresse och på de flesta håll även
välvilligt bedömande i press och av remissinstanser.
Men på en del håll, särskit
på markägarsidan, var man starkt
kritisk mot vissa avsnitt -av utredningens
förslag. Man fann dem otillräckligt ge -

nomarbetade och ensidiga i sitt -ställningstagande
till olika parters intressen.
Vidare -ansåg man att förslaget till naturvårdslag
i stor utsträckning byggde
på allemansrätten, ehuru utan att redovisa
förhållandet, och -att det därför borde
vila i avvaktan på en utredning -av
denna och dessutom under alla förhållanden
borde s-amordn-as med -de förslag,
som den nytillsatta friti-dsutredningen
kunde tänkas komma med. Men i övrigt
delade man utredningens uppfattning,
-att naturvårdens synpunkter måste beaktas
vid allt nyttj-ande -av naturen, och
man -ansåg vidare att en -aktivering -av
naturvården förutsätter en central instans
som håller i tömmarna.

Det råder tydligen överallt i samhället
på ansvarigt håll enighet om -att skyndsamma
åtgärder behöver vidtas för -att
skydda, bevara och förkovra de tillgångar,
som vår ännu så länge relativt orörda
natur liksom också det gamla -av
människor och odling präglade kulturlandskapet
u-tgör för hela vår folk.

Det gäller vidare -att göra dessa tillgångar
på rimliga och rättvisa grunder
tillgängliga för alla grupper -av medborgare
utan att otillbörligt träda någons
rätt för när. Och det är naturligtvis i
detta sammanhang dilemmat i -dagens
situation uppstår.

Människans umgänge med naturen
regleras — åtminstone tror allmänheten
det — -av den s. k. -allemansrätten, -som
ju i själva verket inte är namnet på några
riktiga rättigheter, ty det man -avser
har med få undantag inte något rättsligt
skydd. Det är snarare en sedvanerätt,
utbildad och förankrad i ett samhälle av
helt ann-an struktur än det vi i dag lever
i. Vill man försöka ge en beskrivning på
allemansrätten måste man använda sig
av det negativa beskrivningssättet: man
får tala om va-d som rättsligt sett inte
är tillåtet.

Detta förhållande är, som också mycket
riktigt naturvårdsutredningen påpekar,
inte tillfredsställande.

Efter en lång motivering hemställer

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utredningen, att frågan om allmänhetens
rättigheter och skyldigheter på annans
mark efter remissbehandling av
utredningens förslag skyndsamt vidare
beredes i syfte att åvägabringa en lagstiftning
i ämnet. I denna hemställan
kan mun oreserverat instämma. Det borde
inte vara svårare för oss än det visat
sig vara i t. ex. Norge att med enkla och
för allmänheten begripliga rättsregler
skapa en viss ordning och reda på detta
område.

Förr eller senare tvingar sig med den
utveckling, som vi redan bär och i långt
högre grad kommer att få i vårt samhälle,
en lagstiftning fram på den s. k.
allemansrättens område. Både naturvårdsutredningens
förslag och de förslag,
som den nytillsatta fritidsutredningen
kan komma till, skulle få en fastare
förankring i verklighetens värld,
om den s. k. allemansrätten först blev
någorlunda entydigt rättsligt reglerad.

Vilka förslag som fritidsutredningen
kan tänkas komma med står ännu i vida
fältet. Men en sak är klar, och det är att
samhället måste rusta sig att möta de
stora krav som särskilt de löneanställda
genom en starkt ökad fritid inom en
snar framtid kommer att ställa på samhället
i fråga om goda kommunikationer,
mark för sportstugebebyggelse, båthamnar,
friluftshem, badplatser och
idrottsanläggningar av olika slag m. m.

I det sammanhanget kan förtjäna omnämnas
en nyligen utförd undersökning
inom ett antal sportstugeområden i
Stockholms skärgård för att få vissa frågor
belysta, som står i sammanhang
med fritidsbebyggelsen. Undersökningen
visar bland annat, att bland uppgiftslämnarna
36 procent kommer från socialgrupp
1, 40 procent från socialgrupp
2 och 24 procent från socialgrupp 3. 62
procent är familjer med barn under 16
år, 38 procent är familjer utan barn eller
med barn över 16 år. övervägande
antalet uppgiftslämnare, 94 procent, bor
i hyreshus beläget i Stockholm eller dess
förorter.

Den egna bilens alltjämt ökade betydelse
som kommunikationsmedel ger
även utslag vid denna undersökning. Av
uppgiftslämnarna begagnar sig således
80 procent av bil vid färd till och från
fritidsområdet. Någon åtskillnad mellan
fastlands- och öområden kan härvidlag
icke göras.

Drygt hälften av uppgiftslämnarna
håller sig med båt vid fritidsvistelsen.
Detta förhållande visar betydelsen av
att det finns tillgång på bryggor och
småbåtshamnar.

I undersökningen berörda tomter bär
förvärvats under åren 1946—1960 enligt

följande fördelning:
1946—1950	6 %
1951—1953	14 %
1954—1956	23 %
1957—1960	57 %

Med den fortskridande stegringen av
den allmänna standarden i samhället
följer tydligen en starkt ökad efterfrågan
på tomtmark för sportstugebebyggelse.

Tomtpriserna är som väntat starkt varierande,
men prisklassen 7 500—10 000
kronor per tomt dominerar. Tendensen
mot högre prislägen gör sig dock gällande.

Vad hyggnadsytan beträffar är en förskjutning
mot 50 kvadratmeter och därutöver
märkbar. I fråga om bekvämligheter
önskas lyse, vatten och avlopp av
flertalet tomtägare, liksom att sportstugan
helst bör vara vinterbonad. Av de
inalles 21 av undersökningen berörda
tomtområdena bär endast nio sop- och
latrinhämtning, som i förekommande
fall ordnats genom tomtägarföreningarnas
eller berörda kommuners försorg.

Många tomtägare uppger sig känna
obehag genom den trängsel på badplatserna,
den obehöriga bilparkering, den
nedskräpning samt i vissa fält också genom
den camping, som den stegrade bilismen
samt det ökade antalet campingbåtar
och snabba plastbåtar medfört i
skärgården.

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Av undersökningen framgår vidare,
att uppgiftslämnarna flitigt utnyttjar sina
sportstugor året runt såväl vid veckosluten
som vid vistelse vid längre
sammanhängande ledighet.

Inte mindre än 48 procent av tomtägarna
uppger sig reflektera på att eventuellt
framdeles bosätta sig i värdkommunen.
Denna uppgift gäller givetvis inte
de mera avlägset belägna öområdena.

Tomt- och stugförvärvet anses av 85
procent av uppgiftslämnarna vara en
god penningplacering.

På en fråga om ett eventuellt val av
bostadsform förklarar 82 procent, att de
alltjämt vill bo på två håll, d. v. s. ha
en bostadsvåning i kombination med en
sportstuga.

Små tomter i en koncentrerad bebyggelsekärna
avvisas i mer eller mindre
starka ordalag av samtliga uppgiftslämnare.
Det återkommande motivet är att
syftet med fritidsvistelse bl. a. är att
komma ifrån trångboddhet och allmän
irritation i staden, varför stora tomter
behövs, och att man hellre gör avkall
på kravet på sanitära bekvämligheter.

Det kan också ha sitt intresse att erfara,
att 80 procent av dem som lämnat
uppgifter anser, att en avgift till värdkommunen
skulle kunna accepteras vid
ett eventuellt bortfall av fastighetsskatten.

Inte mindre än 99 procent förklarar
att de föredrar att äga tomterna framför
att arrendera dem.

Även om den nu relaterade undersökningen
är av mycket begränsad omfattning
och man inte bör dra alltför
vittgående slutsatser av densamma, är
nog tendensen i fråga om människornas
önskemål, krav och beteendemönster
vad gäller fritidsbebyggelse och
fritidsboende allmängiltig. För att tillgodose
dessa önskemål och krav från
medborgarna kommer att krävas en
ständigt ökad medverkan från samhällets
sida. Naturvård och fritidsbebyggelse
är endast delar i ett helt komplex
av frågor, som den moderna sam -

hällsutvecklingen aktualiserat. Det är
med utgångspunkt från detta faktum
som samhällets åtgärder måste vidtas.
Det gäller att på ett vettigt och förnuftigt
sätt hushålla med de naturtillgångar
vår mark och våra vatten utgör, så att
vi både kan dra största möjliga ekonomiska
fördel av dem och samtidigt
utnyttja dem som en källa till vederkvickelse
och glädje för så många människor
som möjligt.

De åtgärder, som behövs härför, måste
planeras, samordnas och ledas av
ett statligt organ i samarbete med länsstyrelser
och kommuner, om vi inom
överskådlig tid skall kunna bringa reda
i hela det problemkomplex som naturvård,
vattenvård, fritidsproblem,
markförvärv och s. k. allemansrätt utgör
i dagens samhälle. Som det nu är,
är handläggningen av dessa frågor uppdelad
på ett flertal departement, statliga
verk och institutioner, och den ena
handen vet inte vad den andra gör.
Och saken blir ju inte bättre om man,
som naturvårdsutredningen föreslår, inrättar
ytterligare ett nytt centralorgan
med uppgift att handlägga en detalj —-låt vara en viktig sådan — i problemkomplexet.
Det är ju den redan från
början bristande samordningen i fråga
om åtgärder, som hittills ställt till med
så mycket trassel och bekymmer, då ett
projekt skall genomföras eller sedan det
genomförts. Det finns många exempel
härpå från utbyggningen av våra vattenfall,
torrläggningsföretag, grustäkter
och markexploateringar. På sista tiden
har ett allt bättre samarbete kommit
till stånd mellan lantbruksnämnderna,
domänverket och bolagen vid markbyten
och markförvärv, men detta samarbete
skulle behöva utsträckas till att
i ännu högre grad än vad nu är fallet
omfatta även kommuner och privata
markexploatörer i syfte att komma fram
till ett så rationellt utnyttjande som
möjligt. Den högproduktiva marken, det
må gälla för jordbruks- eller skogsändamål,
bör i så stor utsträckning som

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

möjligt förbehållas sitt ursprungliga
ändamål och bebyggelse och vägar förläggas
så att de gör minsta möjliga
intrång härvidlag. Det råder inget tvivel
om att det ofta i vårt land sker
ett upprörande slöseri med mark för
exploateringsändamål. Både god åkerjord
och bra skogsmark dras på detta
sätt fullkomligt i onödan ur produktionen.
I det långa loppet kan inte
samhället hålla till godo med detta.

Med den befolkningsutveckling som
sker ute i världen och med den ständigt
ökade konkurrensen om mark
kring våra tätorter, tror jag att det blir
ofrånkomligt att samhället även i fortsättningen
får det avgörande inflytandet
över på vilka villkor markförvärv
bör få äga rum. Om vi känner ansvar
för kommande generationers utkomst,
trygghet och oberoende gör vi nog
klokt i att inte låta oss lockas av de i
diskussioner och tidningspress allt oftare
förekommande påståendena att vi
skulle tjäna på att lägga ned vårt jordbruk.
Även om vi skulle kunna köpa
oss kortfristiga fördelar med en sådan
politik, så är jag övertygad om att det
i det långa loppet skulle bli ett både
äventyrligt och dyrbart experiment för
vårt land. Det är tvärtom på det viset
att vi under år med normala väderleksförhållanden
bär mycket goda produktionsbetingelser
för jordbruk här i
landet.

Det finns visserligen i dag stora möjligheter
att profitera på de överskott
av livsmedel som för priser, vilka ligger
långt under produktionskostnaderna,
bjuds ut på den s. k. världsmarknaden.
Men det är ganska överraskande
att finna, att de mest energiska förespråkarna
för att vårt land skall utnyttja
denna situation återfinns bland
dem som påstår sig alldeles särskilt
vilja hjälpa de undernärda människorna
i utvecklingsländerna. Vi skulle
med andra ord genom att lägga ned
vårt jordbruk låta bli att utnyttja våra
egna produktionsresurser på jordbru -

kets område och i stället köpa billigt
av de livsmedelsöverskott som i dag
slängs ut på världsmarknaden men som
folken i utvecklingsländerna så mycket
bättre behöver än vad vi gör. Det
är nog tvärtom så, att all produktion
av råvaror för industriens behov, den
må ske i vårt land eller i utvecklingsländerna,
är föremål för exploatering
och att all ekonomisk anpassning till
ett försämrat konjunkturläge i första
hand får bäras av de människor som
sysselsättes inom råvaruproduktionen.
Att få något gehör för en solidarisk
lönepolitik gentemot dessa människor
har i praktiken alltid visat sig vara
svårt. De resurser i fråga om opinionsbildningen,
som de krafter förfogar
över vilka bär ekonomiskt intresse av
att de som arbetar inom råvaruproduktionen
får dåligt betalt för sina tjänster,
är ännu alltför starka för att bättre
ekonomiska villkor skall kunna uppnås
för dessa grupper.

Men vill vi i det långa loppet kunna
förse vår livsmedels- och skogsindustri
med de råvaror de behöver, måste vi i
tid se till att den arbetskraft, som behövs
härför, får en standard, som är
jämförbar med den som samhället i övrigt
erbjuder människorna. Det är mot
denna bakgrund hushållningen med våra
resurser i fråga om tillgången på
mark bör ses vad beträffar både produktion
för jordbruks- och skogsbruksändamål
och exploatering av mark för
andra syften. En mer målmedveten och
planmässig politik från samhällets sida
i syfte att ännu bättre utnyttja de stora
resurser vi har i våra marktillgångar
i fråga både om produktion och utnyttjande
för fritidsändamål måste till, innan
vi kan säga att allt är väl beställt
på dessa områden.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag lyssnade till de
farliga tongångarna från herr Grebäck
om allemansrätten, på vilket område
han ansåg att vi borde släppa in juris -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

terna — vilka ganska snabbt skulle
kunna förstöra de värden som man i
århundraden inom bondesamhället kunnat
bevara och slå vakt om — måste
jag protestera och anmäla en avvikande
mening. Jag instämmer i vad herr
Grebäck sade om att stat, landsting och
kommuner mera än hittills bör gå in
för att förvärva lämplig mark för fritidsändamål
och fritidsbebyggelse. Om
vi kunde stoppa tomtjobbarna på detta
område, skulle det säkerligen vara
en Gudi behaglig gärning och ha stor
betydelse inte minst för landsbygdens
befolkning, som tyvärr minskar alltmer.
Om man räknar med fördubblat genomsnittligt
taxeringsvärde inom låt mig
säga en tio- eller tjuguårsperiod, skulle
stat, landsting och kommuner genom
att av dessa tomtjobbare förvärva eller
expropriera mark för fritidsändamål för
det priset på ett relativt vettigt sätt
kunna lösa denna fråga.

Jag tror att naturvärdena bör skyddas,
men allemansrätten måste vi vara
aktsamma om, ty den är en tillgång
som inte får förstöras.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är överens med herr
Lundberg om att de stora värden vi
har i vår natur bör komma hela vårt
folk till godo. Men jag är icke riktigt
överens med honom när han inte vill
släppa in juristerna för att skapa litet
ordning på detta område. Vi har att
välja mellan att antingen släppa in juristerna
och skapa rättsregler för allemansrätten
eller också att låta människorna
från tätorterna svämma över
markerna och förstöra värden som
vi betraktar som omistliga. Jag vill inte
dra alla över en kam. Jag vet att det
är ett mycket begränsat antal som uppför
sig illa. Men det är just dem vi måste
ta i örat och återföra till ordningen.
Jag tror inte att detta är möjligt om vi
inte utreder vad egentligen allemansrätten
innebär och i enkla rättsregler

anger vad allmänheten har att rätta
sig efter.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte som herr
Grebäck att man skapar ordning och
reda på detta område genom att släppa
in juristerna. Det medför oreda och
stora kostnader men ingenting annat.
Samhället kan emellertid genom att
skapa ett lämpligt organ försöka lösa
fritidsfrågorna på ett bättre sätt. Jag
vill erinra herr Grebäck om att Sveriges
lantbruksförbund, RLF m. fl. i
sina remissutlåtanden angående förslag
till en ny jaktlag tillstyrker att jakträtten
för mindre fastigheter, på omkring
fem tunnland och därunder, slopas.
Borde man då inte kunna gå samma
väg när det gäller större och viktigare
värden än att skapa jakträtt för
herremän, som dödar bara för sitt nöje,
och till samhällets gagn vidga samhällets
natur- och bostadsmark för att
täcka ett stort samhällsbehov?

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Frågor rörande planering
på längre sikt har inom samhällsförvaltningens
olika grenar under de
senare åren fått en allt större aktualitet.
Det är givetvis en naturlig utveckling
på grund av den offentliga sektorns
ökade omfattning och andel i den totala
samhällsekonomien. Det kan vara skäl
att erinra om att den kommunala verksamheten
under efterkrigsåren uppvisat
en expansion som varit större än den
statliga och den privata.

Konjunkturinstitutets rapport för december
månad utvisar att kommunernas
utgifter, exklusive affärsföretagens,
från år 1954 till år 1961 ökat från 5 230
miljoner till 9 542 miljoner. Investeringarna
har under åren 1961—1962
ökat med hela 11 procent och beräknas
nu enligt finansplanen för år 1963 gå
upp ifrån 4 487 miljoner till 5 404 miljoner,
d. v. s. med ungefär 25 procent.
Om man samtidigt beaktar att brutto -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nationalprodukten nu har kommit upp i
ett tal som överskrider SO miljarder,
finner man att kommunernas andel i
denna är av betydande omfattning.

Ofta tycks det emellertid som om man
endast menade den statliga verksamheten,
när man talar om den offentliga
sektorn. Kommunerna undgår oftast
den kritik som riktas från borgerligt
håll, och det är kanske inte att förundra
sig över. Ute i kommunerna ser skattebetalarna
sambandet mellan den standard
eller service som kommunen erbjuder
och kostnaden härför, som påföres
skattsedeln. Det är svårt att bedriva
en kommunalpolitik i vilken man lovar
det mesta till realisationspris! På riksplanet
däremot har oppositionen åtminstone
hittills trott sig finna den bästa
vägen till ett regeringsskifte genom
att förvilla begreppen om det naturliga
samband mellan utgifter och inkomster
som jag nyss talade om. Kanske det senaste
valet ändå blev en hälsosam läxa,
så att förhoppningar kan hysas om en
mera saklig debatt på dessa vitala punkter
inom politiken.

Jag har för avsikt, herr talman, att
anföra några närmare synpunkter på
långtidsplaneringen. Det är med största
tillfredsställelse man bär kunnat konstatera
— det har sagts tidigare under
dessa båda dagar — att regeringen vidtagit
välmotiverade åtgärder på detta
område. Det tillsatta ekonomiska planeringsrådet
med representanter för
regeringen, näringslivet, arbetsmarknadens
organisationer och den samhällsekonomiska
forskningen har man skäl
att vänta sig mycket av. Vidare bör man
i detta sammanhang med samma tillfredsställelse
notera att handelsdepartementet
fått en industriavdelning och att
viktiga frågor rörande samhällsplaneringen
kommer att handläggas inom
inrikesdepartementet. Man borde alltså
kunna hysa stora förhoppningar om att
dessa åtgärder skall bli fruktbringande,
låt vara att man aldrig får förfalla till
en överdriven optimism om långtids2*
— Andra kammarens protokoll 1963.

prognosers tillförlitlighet. Statens budget
är inte endast en sammanställning
av utgifter och inkomster utan även en
viktig konjunkturregulator, varför det
förmodligen alltid kommer att bli svårt
att under nuvarande förhållanden beträffande
bankväsendet och den därav
beroende kreditmarknaden kräva mera
än prognoser. Man kan inte förvänta att
det skulle finnas möjligheter att skapa
fasta långtidsplaner på det statliga området
eller en flerårsbudget omfattande
ett antal år framåt.

I en motion till 1961 års riksdag krävdes
från högerhåll att vi utöver den årliga
riksstaten skulle få en sammanställning
av beräknade utgifter för ytterligare
fyra år och även en beräkning
av detaljanslag för två år. Riksdagen
avvisade motionen med motiveringen
att det redan ges tillfredsställande uppgifter
på detta område. Det är betecknande
att motionärerna inte ville knyta
fast en flerårsbudget på så sätt att också
inkomstsidan skulle vara med. De lämnade
detta fält fritt. Det är naturligt att
man därav drar den slutsatsen att även
högern anser att budgeten bör ha sådan
elasticitet att lånefinansieringen kan
avvägas alltefter konjunkturförhållandena.

Om man emellertid övergår till det
kommunala planet, torde utsikterna till
långtidsplanering eller upprättande av
flerårsbudget vara avsevärt gynnsammare.
Med kommuner menar jag givetvis
också landstingen. Även om det vore
synnerligen önskvärt att kommunerna
mera aktivt kunde medverka när det
gäller att vidta åtgärder inom konjunkturpolitikens
område, lär nog också
i fortsättningen staten här få svara för
de mera betydelsefulla insatserna. Att
närmare utveckla alla de förhållanden
som styrker riktigheten i detta påstående
skulle leda alltför långt.

Vad gör man då i kommunerna för att
planera på längre sikt än vad som föreskrives
i kommunallagarna om den årliga
utgifts- och inkomststaten? Det är
Nr 4

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

givetvis mycket skiftande, men på allt
flera håll börjar man inse nödvändigheten
av att ge sig in på en ekonomisk
långtidsplanering. Kommunernas genomsnittliga
utdebitering bär under en
femtonårsperiod ökat från 10 kronor
och 6 öre till 15 kronor och 47 öre per
skattekrona. Bara detta pekar hän emot
att en långtidsplanering är nödvändig.
Man måste väga den standard man vill
ha mot vad den kostar.

Kommunerna har själva åtagit sig
ökade uppgifter men även ålagts dylika
av staten. De har blivit serviceorgan på
alltfler områden och i ökad utsträckning
anförtrotts uppgiften att verka
»om samhällets utposter, som den enskilda
människan har att vända sig till.
Kommunerna för ut i det praktiska livet
många av statsmakternas beslut och åtgärder.
De har också visat sig väl
skickade för dessa ansvarsfulla uppgifter.

Jag kan inte underlåta att uttala min
förvåning över att sådana som förklarar
sig vara den kommunala självstyrelsens
främsta försvarare i riksdagen
väcker motioner om att t. ex. överflytta
skolväsendet till staten. Visst befinner
sig många kommuner i ett ekonomiskt
dilemma, men inte löses väl detta genom
att man avhänder sig uppgifter inom
vilka den kommunala ambitionen tagit
sig så många positiva uttryck som fallet
varit när det gäller vår folkskola eller
grundskola, som vi i fjol döpte den till.
Den som menar allvar med talet om att
man vill värna om den kommunala
självstyrelsen måste gå andra vägar. Vi
får ge oss till tåls, tills den allmänna
skatteberedningen och 1958 års skatteutjämningskommitté
kommer med sina
förslag. Det var ju också riksdagsmajoritetens
uppfattning, när den i höstas
avslog centerpartimotionerna om en
skrivelse till Kungl. Maj :t om utarbetande
och framläggande av plan för successivt
återställande av den kostnadsfördelning
mellan stat och kommun som
avsågs vid fastställande av grunderna
för de särskilda statsbidragen.

Jag tror inte att man behöver skriva
till Kungl. Maj:t om detta. Det torde
vara självklart för alla att det skulle
inträffa en ekonomisk katastrof för
många kommuner, om vi inte vid 1964
års riksdag tar ställning till dessa komplicerade
problem. De nu utgående
skatteersättningarna i anledning av
1957 och 1961 års ortsavdragsreformer
upphör ju i och med utgången av år
1965.

Ett landsting i landet har helt nyligen
presenterat en prognos för åren 1964—•
1968. Av denna prognos framgår att om
skatteunderlaget ökar med genomsnittligt
3 procent, skulle man i detta landsting
år 1968 — därest det tillämpades
samma finansieringsmetoder som hittills
— vara uppe i en utdebitering av
kr. 10: 07 per skattekrona. Skulle skatteunderlaget
öka med 6 procent, kan
landstinget räkna med en utdebitering
år 1968 av kr. 7: 43 per skattekrona.

Någon gör måhända den invändningen
att det för närvarande skulle
vara mindre lämpligt att ge sig ii kast
med en flerårsplanering när det gäller
budgeten för landsting och primärkommuner.
Jag tror inte detta. Även om vårt
beskattningssystem står inför en radikal
reformering, är det inte mindre
betydelsefullt med en kommunal långtidsplanering.
Man gör också ofta den
invändningen att det måste ske stora
avvikelser från en sådan plan. Men en
effektiv budget måste ju konstrueras på
det sättet att den varje år får en revidering
i samband med utarbetandet av
inkomst- och utgiftstaten för det kommande
året. Har man valt ett femårsperspektiv,
betyder det att man alltid
bär en planering för fem år framåt.

Det är glädjande att konstatera att en
systematisk långtidsplanering alltmer
börjar tillämpas i kommunerna. Bär
det då inte tidigare funnits någon framtidsplanering?
Jo, förvisso. Men det nya
är att man känner behov av att upprätta
mera genomarbetade förslag som föreläggs
fullmäktige- och landstingsförsamlingarna.
Framtiden sätts numera

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på pränt, medan planeringen tidigare
stannade i de ledande kommunalmännens
huvuden!

Inom ett viktigt område av den kommunala
sektorn, nämligen bostadsbyggandet,
har statsmakterna ålagt kommunerna
— tills vidare begränsat till
kommuner med mer än 10 000 invånare
samt därutöver en försöksverksamhet
för cirka 300 kommuner — att upprätta
rullande femårsplaner. Programmet
skall inte endast avse omfattningen
och inriktningen av bostadsbyggandet,
utan även en redovisning av marktillgång,
byggnadsplaner, färdigställandet
av marken för bebyggelse genom anläggande
av gator, vatten och avlopp
samt projektering av husen. Man vill
alltså från statsmakternas sida få veta,
om det finns möjlighet att bygga i en
utsträckning som svarar mot det redovisade
programmet. Vidare skall det ske
ett samråd mellan näraliggande kommuner,
vilka kan anses utgöra en enhet
i fråga om bostadsförsörjningen.

Detta bostadsbyggnadsprogram kommer
säkerligen att utgöra en ytterst värdefull
del av den kommunala långtidsbudgeten.
Markfrågorna aktualiseras,
och både byggnadsindustrien och arbetsmarknadsmyndigheterna
får möjlighet
att planera på ett bättre sätt än
tidigare.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
anföra som min uppfattning att skyldigheten
för kommunerna att upprätta bostadsbyggnadsprogram
kommer att i
blixtbelysning visa den flaskhals som
finns på grund av bristen på dugande
författare av byggnadsplaner liksom den
arbetsbörda som för närvarande åvilar
lantmäteriet och länsarkitektkontoren.
Det är sannerligen på tiden att det göres
en effektiv upprustning av de statliga
organen på länsplanet. Och hur skulle
det vara, om man i avvaktan på en omorganisation
även på länsplanet fick
ett samarbetsorgan eller ett råd, liknande
det som inrättats centralt?

Till sist, herr talman, skulle jag helt

kort vilja beröra en angelägenhet som
också sammanhänger med bostadsbyggandet,
nämligen bostadsstyrelsens förslag
på markpolitikens område. Styrelsen
har i samband med anslagsframställningen
föreslagit att staten skulle
ge förskott på bostadslån i syfte att underlätta
för kommunerna att anskaffa
mark eller förvärva fastigheter för saneringsändamål.
Vidare har styrelsen
föreslagit att, därest kommun upplåter
mark med tomträtt, skall lån kunna beviljas
för viss del av kommunens tomtkostnad.
Styrelsen bär också varit inne
på frågan om statens försäljning av
mark till kommunerna.

Vederbörande statsråd har nu avvisat
detta förslag under hänvisning till det
för närvarande rätt gynnsamma läget
på kapital- och lånemarknaden och han
har därvid bl. a. erinrat om att Sparbankernas
bank upprättat Kommunkreditaktiebolaget.
Jag hoppas emellertid
att dessa frågor inte är lagda åt sidan
för all framtid. Det måste vidtas
åtgärder för att stimulera kommunerna
att föra en aktiv markpolitik, och detta
brådskar både med hänsyn till behovet
av tomtmark och områden för fritidsverksamhet.
I det sistnämnda avseendet
vill jag instämma i vad herr Grebäck
här anfört.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Årets statsverksproposition
har blivit föremål för mycket
olika omdömen — helt naturligt för
resten. En tidning säger sig sakna »dynamiken»
i regeringens nya budget,
samtidigt som trontalet försäkrat att
»en dynamisk utveckling kännetecknar
samhället». Från andra håll uttalar man
sin hela och fulla tillfredsställelse med
regeringens propåer och konstaterar,
att de olika departementscheferna har
slagit verkliga rekord både i absoluta
och relativa tal, när det gällt att till -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

godose alla rimliga anslagskrav. Inte
utan en viss syrlighet i tonfallet har
man till sist anmärkt, att höstens valkampanj
tycks ha satt sina spår i statsverkspropositionen.
På flera punkter
har nämligen regeringen följt förslag till
åtgärder, som har framförts såsom angelägna
krav från oppositionens sida.

Innan jag övergår till att på ett par
punkter närmare skärskåda femte och
åttonde huvudtitlarna samt kommunikationsdepartementets
petita vill jag ägna
några minuter åt frågan om vår u-hjälp.

Man vågar nog säga, att tillfredsställelsen
var ganska allmän, när riksdagen
fattade sitt principbeslut om en ökning
på längre sikt av hjälpen till u-länderna
intill en procent av nationalinkomsten.
Det talades rent av om en islossning,
när det gäller solidariteten med dessa
folk. I årets statsverksproposition föreslår
regeringen att u-hjälpen skall ökas
från 130 till 176 miljoner kronor, alltså
med 46 miljoner. Om vi fortsätter ökningen
i den takten, når vi målet — en
procent av nationalinkomsten — någon
gång på 1990-talet. Och så länge var det
väl ändå inte meningen, att vi skulle
dröja med förverkligandet av u-hjälpens
långtidsplanering!

Från LO-håll har man också gått
skarpt till rätta med detta sätt att slå
av på takten. Med all säkerhet är den
svenska opinionen mogen för en kraftigare
upprustning av u-landshjälpen.
Det har också alldeles riktigt påpekats
att denna hjälp på lång sikt visst
inte är någon uppoffring. Också för
oss är det av vitalt intresse, när det
blir fråga om ekonomisk framstegstakt,
att u-länderna får del av en växande
köpkraft och stigande levnadsstandard.
Tyvärr tillåter inte tiden att jag uppehåller
mig längre vid spörsmålet om
Sveriges u-landshjälp.

I stället övergår jag till några axplock
ur den huvudtitel, som behandlar
våra kommunikationer. Departementschefen
konstaterar till en början, att
de senaste årens utveckling inom kom -

munikationsdepartementets verksamhetsområde
kännetecknats av en kraftig
expansion. Av den anledningen föreslår
också herr Skoglund en upprustning av
vägnätet i vårt land i snabbare takt än
hittills. Detta kostar emellertid pengar,
och han hemställer därför, att anslagen
till väghållningen skall ökas med
drygt 100 miljoner till totalt 1 268 miljoner
kronor, en uppräkning för vilken
herr Skoglund är värd erkännande.

Ännu mer är departementschefen värd
ett tack för följande formulering i propositionen:
»Av anslagen till vägbyggande
och vägunderhåll skall vidare en viss
del disponeras under beaktande av utvecklingen
på arbetsmarknaden i bl. a.
Kopparbergs län.» Vågar jag i all anspråkslöshet
fästa kommunikationsministerns
uppmärksamhet på att i de
trakter, där jag är hemma, har vi känt
ett starkt behov av inte stora men dock
anslag till vägbyggen och vägunderhåll.

Allt vad departementschefen vidare
säger om förbättringar av sådana delar
av vägnätet, som har särskild betydelse
för näringslivets transporter,
vill jag av hela mitt hjärta instämma i.
Det gäller både brobärighetsproblemet,
upprustningen av Europavägarna till
internationell standard samt tillgodoseendet
av väg- och gatunätens trafiksäkerhetssynpunkter.
Detta kostar givetvis
en hel del pengar. Herr Skoglund understryker
också, att ökningen av vägbudgeten
ligger på hög nivå och nära
anknyter till statsutskottets uppfattning
från fjolåret. Därefter tillägger han:
»Anslaget till vägunderhållet synes även
fortsättningsvis böra anvisas för budgetår.
»

Här tillåter jag mig att sätta ett frågetecken.
Riksdagens revisorer hade
under förlidet år anledning att granska
planeringen av en hel del vägföretag.
Det visade sig därvid, att en rad olägenheter
både för byggandet och projekteringen
uppkommit just till följd
av att tillgången på vägbyggnadsmedel

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte kunnat överblickas under en tillräckligt
lång tid framåt. Systemet med
anslag för endast ett budgetår framåt
medförde, ansåg revisorerna, risker för
ojämnhet och bristande planmässighet,
som i längden måste verka fördyrande
på allt vägbygge.

Låt mig så övergå till ecklesiastikhuvudtiteln.
Det är ett inte så litet
stycke av statens kaka kulturbudgeten
i år har tagit för sig. Ansiagskraven är
nu uppe i 2,8 miljarder kronor. Av ökningen
tar automatiken 360 miljoner,
och endast 60 miljoner kronor har avsatts
för direkta nyheter. I huvudsak
är årets budgetförslag en följd av tidigare
års riksdagsbeslut. I stort sett
måste man också säga, att åtminstone
den »bundna» sektionen inom åttonde
huvudtiteln denna gång bär blivit relativt
välförsörjd. För detta skall herr
Edenman ha ett uppriktigt tack.

En del skönhetsfläckar kvarstår dock
och är omöjliga att förbise. Att t. ex.
lärarfortbildningen icke har fått vad
skolöverstyrelsen begärt är allvarligt att
beklaga. Detsamma gäller den bristande
förståelsen för yrkesskolornas krav
på bättre läroböcker, undervisningsmateriel
o. d.

Ännu betänksammare blir man vid
anblicken av den fria delen, den egentliga
»kultursektionen», om man så vill
uttrycka sig, i kulturbudgeten. Man nalkas
den med departementschefens löfte
vid förra årets ABF-jubileum ringande
i sina öron, att nu är det folkbildningen,
»som står i tur». Genomläsningen
ger emellertid på åtskilliga punkter en
stark känsla av besvikelse.

Det må tillåtas mig att här till en
början säga några ord om folkhögskolorna.
Departementschefen förordar bidrag
till ytterligare en folkhögskola.
Skolöverstyrelsen å sin sida har föreslagit,
att under kommande budgetår tre
nya sådana skolor skall komma i åtnjutande
av statsbidrag. Överstyrelsens argumentation
härför synes mig helt övertygande.
En rad folkhögskolor uppe -

håller redan verksamhet utan statsmedel
— till följd av förbiseende har icke
Kaggeholms folkhögskola, som ändå arbetat
i tjugu år, blivit nämnd vid uppräkningen
av icke statsunderstödda
folkhögskolor — och elevtillströmningen
till dessa skolor är och har under
lång tid varit mycket stor, så att åtskilliga
inträdessökande måst avvisas
på grund av platsbrist. Under de senaste
två åren har statsutskottet uttalat sig
mycket positivt, när det gällt en utökning
av antalet statsbidragsberättigade
folkhögskolor. Departementschefen
medger också, att tillströmningen av
elever till de nu verksamma skolorna
synes vara god samt att detta måste
tyda på ett fortsatt starkt intresse från
elevers och huvudmäns sida för folkhögskolan.
Likväl stannar han vid att
förorda statsbidrag för endast en ny
folkhögskola!

Om möjligt ännu mera anmärkningsvärd
är ecklesiastikministerns inställning
till en omläggning av grunderna
för bidrag till avlöningar och pensionsavgifter
samt till driftkostnader vid
våra folkhögskolor. Här har skolöverstyrelsen
på ett — som det synes mig —
oemotsägligt vis fört folkhögskolornas
talan.

När beslutet om grundskolan och
fackskolorna fattades — jag citerar här
i huvudsak överstyrelsen — utgick statsmakterna
från att folkhögskolan fyllde
en mycket angelägen uppgift också i
det framtida utbildningsarbetet. I samband
med en förutsedd nyorientering
av det frivilliga folkbildningsarbetets
verksamhetsformer borde skolan kunna
tilldelas en framträdande roll. Särskilda
utskottet, i vars yttrande också
riksdagen instämde, sade sig förvänta,
att institutionella möjligheter skulle skapas
vid den bearbetning av 1960 års
folkbildningsutrednings förslag, som
aviserats i statsverkspropositionen 1962.
Det är angeläget, påpekade man, att
folkhögskolan nu beredes sådana ekonomiska
förutsättningar och arbetsför -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hållanden, att denna omställning kan
ske. Inte minst viktigt är att skolan
finner nya vägar till samverkan med
olika samhällsorgan, yrkesgrupper,
folkrörelser och andra skolformer. Förslaget
från överstyrelsen avser att ge
folkhögskolorna sådana ekonomiska
och organisatoriska förutsättningar, att
de kan anpassa sig till de nya förhållandena.
Driftbidragen reglerades, när de
1958 infördes, enligt för lantbrukets
yrkesskolor gällande bestämmelser. De
anknöts sålunda till kostnadsläget fem
år tidigare. Av den anledningen borde
driftbidragen uppräknas med hänsyn
till kostnadsförändringen sedan 1953.
Utvecklingen från 1958 har emellertid
medfört, att skolornas ekonomiska situation
nu är en helt annan än då driftbidragen
infördes. De kostnader, för
vilkas täckande dessa bidrag var avsedda,
har ökat väsentligt, och dessutom
har nya utgifter tillkommit. Det räcker
kanske med att hänvisa till några poster
där kostnadsstegringen visat sig
mest kännbar, nämligen omsättningsskatten
och prisutvecklingen i övrigt
på varusidan, lönekostnaderna för skolornas
ekonomiska personal och de nya
arbetsgivaravgifterna.

Man kan räkna med att kostnadsstegringarna
för en medelstor folkhögskola
för närvarande uppgår till omkring
90 000 kronor, anser överstyrelsen.
Landstingsskolorna har delvis kompenserats
genom större landstingsanslag.
För flertalet rörelseskolor däremot står
denna möjlighet tyvärr inte till buds.
Deras huvudmän har på olika sätt nödgats
bemästra den ekonomiska situationen
genom ökade anslag men också genom
en höjning av inackorderingsavgifterna
m. m. Det kan inte vara rimligt
eller från samhällssynpunkt önskvärt,
framhåller överstyrelsen till sist
— och däri instämmer vi väl alla —
att organisationer som upprätthåller
folkhögskolor tvingas använda medel
som ursprungligen avsetts för andra ändamål,
exempelvis ungdomsfostran el -

ler nykterhetsarbete, för att täcka en
årligen allt större del av sina skolors
kostnader.

Herr talman! Redan har jag måhända
med mitt inlägg tagit en alltför stor del
av kammarens tid i anspråk. Låt mig
dock ytterligare få beröra ett par punkter
i kulturbudgeten.

Den positiva inställningen till en nordisk
folklig akademi i anslutning till
Nordiska folkhögskolan i Kungälv annoteras
med tacksamhet. Däremot måste
man beklaga, att departementschefen
icke funnit sig böra tillstyrka det av
skolöverstyrelsen ånyo framförda förslaget
om uppförande av ett särskilt
förslagsanslag till en kvalificerad ungdomsledarutbildning.

Redan 1953 års ungdomsutredning
framhöll det nödvändiga i att samhället
påtager sig en del av kostnaderna för
ledar- och instruktörsutbildningen. I
sin utredning »Ungdomsledarutbildning»
1959 föreslog också överstyrelsens
särskilda planeringskommitté, att
specialutbildning för regionalt och centralt
verksamma ungdomsledare skulle
anordnas vid ett antal folkhögskolor. I
remissyttrandena över denna utredning
underströk såväl myndigheter som ungdomsorganisationer
det stora behovet
och värdet av den föreslagna utbildningen.
Sedan dess har utvecklingen i
fråga om ungdomsproblemen ännu starkare
accentuerat behovet av en effektiv
ungdomsledarutbildning förlagd till
folkhögskolorna. Det är därför anmärkningsvärt,
att ecklesiastikministern inte
framlagt förslag i ärendet. Detsamma
gäller om hans vägran att ta ställning
till införandet av driftbidrag för kurser
som på de olika folkhögskolorna anordnas
av statsbidragsberättigade folkbildnings-
och ungdomsorganisationer.

Till sist några ord om ecklesiastikdepartementets
förslag till bidrag åt
nykterhetsorganisationer m. m. Skolöverstyrelsen
har hemställt om en uppräkning
av anslaget för nästa budgetår
med 716 400 kronor. På detta svarar

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kulturministern helt kort: »De av skolöverstyrelsen
framförda förslagen om
ökning av medelsanvisningen under anslaget
kan jag icke tillstyrka.» Det är
beklagligt. Framför allt drabbar beslutet
mycket hårt de grundbidrag som
nvkterhetsorganisationerna skall erhålla.

Till nykterhetsrörelsernas förfogande
ställes speciella bidrag att användas till
upplysnings- och propagandaverksamhet,
nykterhetsfrämjande verksamhet
bland barn och ungdom, upplysning i
alkoholfrågan m. m. Dessa bidrag förutsätter
emellertid ekonomiska motprestationer
från de olika nykterhetsorganisationernas
sida. Därutöver kommer
lokala och centrala administrativa kostnader,
vilka inte får bestridas med de
speciella bidragen.

Allt detta har gjort att de olika organisationerna
begärt en höjning av
grundbidragen, överstyrelsen har i och
för sig ingenting att invända emot en
sådan ökning. Samtidigt betonar den
emellertid angelägenheten av att det
förebyggande nykterhetsarbetet intensifieras.
Av denna anledning bör i första
hand den utåtriktade verksamhet
stödjas som bedrives med stöd av de
speciella bidragen.

Departementschefens avvisande hållning
till en ökning av nykterhetsanslagen
är så mycket mer att beklaga, som
man kan konstatera en uppgång av konsumtionen
av spritdrycker och en ökning
över hela linjen i fråga om fylleriförseelser.
Visserligen har nykterhetsrörelsen
och andra ungdomsfostrande
organisationer under de senaste åren
ökat sin aktivitet, men med hänsyn tagen
till ungdomskullarnas storlek och
den allvarliga utveckling, som alkoholmissbruket
bland ungdomen synes ta,
är verksamhetens omfattning långt ifrån
tillräcklig. Ett kraftigt ekonomiskt stöd
från statens sida synes vara en oundgänglig
förutsättning för att den i nuvarande
läge nödvändiga intensifieringen
av det förebyggande nykterhetsarbetet
skall kunna komma till stånd.

Jag skall beröra ytterligare en fråga,
och därefter vill jag sluta. I december
i fjol kom riksdagen att diskutera spritpriserna.
Anledningen var ett par motioner
om utredning rörande alkoholbeskattningens
betydelse i nykterhetspolitiskt
hänseende. Olika uppfattningar
om skatfeinstrumentets användning
gjorde sig därvid hörda. Strängt taget
rådde enighet blott om en enda sak: att
man vill ha och förväntar förslag från
finansministern om en spritprishöjning,
så att åtminstone relationen från
1958 mellan spritpriser och inkomster
återställes. Om huruvida höjningen
skall vara likformig eller övervägande
drabba de starkare dryckerna bryter
sig väl fortfarande meningarna. Själv
tillhör jag den stora skara som menar
att ett ökat pris kan och bör användas
som nykterhetsfrämjande medel. Undersökningar
ger vid handen, att priset
i större grad synes påverka alkoholförbrukningen
— och därmed också alkoholismen
—- än andra traditionella instrument
såsom inskränkning av försäljningsställen
m. m. Hur som helst,
det gäller här ett centralt nykterlietspolitiskt
problem, och vi avvaktar med
intresse finansministerns ställningstagande
i denna fråga.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag har inte kunnat
undgå att i dag sätta ett likhetstecken
mellan våra dagars remissdebatter och
de tal som hålls i Hyde Park i London.
Det börjar mer och mer bli så att var
och en står i sin hörna och redogör för
det som han burit på hjärtat. Oberoende
av om man har någon att tala till,
har man i alla fall fått säga sin mening.
Vi får väl hoppas att en skillnad ändå
förefinns i så måtto att det, som här
sagts av olika ledamöter, trots allt går
fram på något håll. Mycket av det som
sagts borde beaktas, och vi hoppas att
så kommer att ske till allas vårt bästa.

Med varje nytt år och ny statsverksproposition
tänds nya förväntningar
hos många människor, långt utanför

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dessa väggar. Även riksdagsmännen,
som under årens lopp har framfört
önskemål och behov i olika riktningar,
blir verkligt glada när de upptäcker att
någon fråga »fallit framåt». I sanningens
namn måste man, efter att ha haft
tillfälle till dessa årligen återkommande
studier under en lång följd av år, säga
att det i många avseenden har gått
framåt med stormsteg.

Vid sådana iakttagelser om stora förbättringar
på vissa håll är det emellertid
beklämmande att se hur svårt det är
för vissa grupper att komma fram till
köttgrytorna. Jag tillhör dem som tror
att det är nödvändigt för människan
själv och hennes utveckling i gynnsam
riktning att hon har upptäckt —■ som
skriften uttrycker det — »sin broder»
och är inriktad på att hjälpa honom.
Det berikar hennes eget liv.

Men jag tror inte att vi skall dela upp
objekten för vår omsorg i två bestämda
skikt dels de som får sitt huvudsakliga
stöd genom det allmänna, dels de som
skall hjälpas genom landsinsamlingar.
Det är min uppfattning att ju hårdare
drabbad en människa är av handikapp,
såsom sjukdom, blindhet eller invaliditet,
desto större bör det allmännas ansvar
vara för att hjälpa henne. Vi måste
på ett bättre sätt än vad som sker ge
dessa våra olyckligt lottade medmänniskor
vårt fulla stöd genom våra gemensamma
åtaganden. Det ser faktiskt
trots allt vårt överflöd och all vår burgenhet
ut som om det vore svårt att
klara vissa sådana här problem, och
brister visar sig finnas på åtskilliga
håll.

Jag vill fråga: Är det av brist på
pengar eller av brist på arbetskraft som
Kungl. Maj:t inte kunnat bifalla den
begäran om personalförstärkning som
upprepade gånger gjorts av medicinalstyrelsen
för att styrelsen därigenom
skulle kunna fylla sin funktion som inspekterande
myndighet bl. a. vid SkåEdeby?
De svårigheter personalen där
haft att brottas med, enligt JO:s äm -

betsberättelse, skulle kanske ha kunnat
begränsas, om inspektionsmyndigheten
kunnat besöka Skå-Edeby litet oftare.
Nu hade det faktiskt gått sju år sedan
sista inspektionen, från 1953 till 1960.

Vi måste ha råd att se om allt som är
sjukt och snedvridet i samhället, medan
vi nog kan överlåta åt många friska och
arbetsföra människor att i större utsträckning
än vad som ibland har skett
och sker ta vara på sig själva.

Herr talman! Låt mig så gå in på
några frågor, som jag vore glad om någon
av dem det vederbör toge upp och
försökte besvara genom att vidtaga positiva
åtgärder. Herr Hedin var inne på
några av dessa frågeställningar i går
kväll.

Varför är vi inte rädda om barnen?
Hur kan det vara möjligt att vi i våra
dagliga tidningar skall behöva läsa om
att de syfilissmittades åldrar har sjunkit
så att sjukdomen är utbredd ända
ned i åldrarna 15—10 år? Herr Hedin
efterlyste — och jag gör det också —
förslaget från socialstyrelsen om förpliktelse
för patrullerande polis att
skicka hem barn från gatuvandring under
sena kvälls- och nattimmar. Jag vet
att förslaget mötte kritik. Men var det
något fel i detta, att när inte föräldrarna
kommer ihåg att ta reda på var
barnen håller till eller barnen faktiskt
inte har ett hem att vara i, samhället
genom polisens försorg ser till att de
unga kommer hem i tid? De har ju
skolarbete som tar på deras krafter,
förutom det att kroppen kräver vila
under sin utvecklingsperiod. Där något
hem inte finns skulle de unga utevandrarna
beredas skydd för natten. Vi inser
väl alla att nattvandring på gatorna
i våra storstäder är något i högsta grad
farligt för våra ungdomar. Det finns
tyvärr alltför många samvetslösa förförare
i farten. Vi måste våga visa att
vi är rädda om våra barn och att vi
absolut inte tolererar sådana här saker.

Vi utreder så många frågor som uppstår
kring skilda saker och ting. Är inte

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tiden mogen för eu utredning av frågan
om varför både barn och vuxna i vårt
land tar så gruvligt miste om vägen i
sin önskan att nå lyckan i sin dagliga
tillvaro? Är det inte så att vi genom
olika åtgärder har ställt såväl barnen
som de vuxna människorna i ett öde
område, varifrån nogsamt har tagits
bort det mesta av det som kunde ha
varit riktlinjer och goda impulser för
fortsatt framåtskridande och utveckling?
Så säger man till dem man på detta
sätt har isolerat: »Du skall själv välja
din väg, ståndpunkt, livsåskådning och
övertygelse och du bör härvidlag inte
påverkas av något eller någon.»

Men hur kommer man till klarhet
i ett ståndpunktstagande om man inte
har möjlighet att välja mellan olika
alternativ? Om verklig valfrihet föreligger,
vill man nog pröva källorna och
framför allt forska i gjorda erfarenheter.
Därefter har man givetvis lättare att
träffa sitt val och får väl sedan också
själv taga ansvaret för hur man valde.
Men om samhället går in för att göra
så som jag tidigare uttryckte det, endast
ge en mycket begränsad och därtill ensidig
orientering i frågor som har med
det inre livets utveckling att göra, då
blir det svårt, för att inte säga omöjligt,
att välja. Men ansvaret för misstag
och felbedömningar kommer efter den
situationen att åvila den eller dem som
medverkade till undanhållandet av hela
sanningen.

Urkunden framför alla andra i dessa
avseenden är Bibeln. Den har varit rättesnöret
för människorna genom tiderna,
genom sina klara bud och fasta
normer. Där finns råd och hjälp för
alla livssituationer, i sexualfrågan, i
samlevnadsproblem i allmänhet, i nykterhetsspörsmål
o. s. v. Och där finns
vägen till Kristus som är vägen bort
från många svårigheter och vägen till
ett människovärdigt liv i seger över
orenhet och svaghet. Den boken är inte
förbjuden i vårt land, men den rekommenderas
inte heller som den tillgång

den verkligen kunde vara om den fick
komma till användning mera allmänt
igen. Den borde få vara läroboken med
stor bokstav för L.

Herr Hedin frågade i går: »Är vårt
land ännu ett kristet land?» Jag tror
att många i dag skulle vilja ha ett entydigt
och klart svar på den frågan!
Kan den besvaras med ja, då måste man
fortfarande fråga sig hur det är möjligt
att i radio och TV diskutera en
del av de frågor jag här har nämnt,
t. ex. sexualfrågan, i ett så ensidigt sammansatt
forum som var fallet under
den gångna hösten. Den debatten väckte
många fler än någon tror till insikt
om hur allvarligt läget är. Den ende i
den debatten som stod helt på kristen
grund har fått instämmanden i en
mångfald och på ett sätt som vittnar om
att ännu är inte renhetsbegreppet ett
helt övervunnet stadium.

Det är från samma utgångspunkter
svårt att förstå varför det i dag måste
kämpas om tumsbredder av utrymme
åt undervisningen i våra skolor i kristendom
och bibeltro. Det är att taga
sig ett oerhört ansvar inför framtiden
att till någon del undanhålla människorna
i vårt land möjligheten att själva
träffa sitt val inför olika alternativ.
Det finns så mycken mänsklig
välvilja och tecken på vilja till omvårdnad
ibland oss som vi har all anledning
att vara tacksamma och glada åt, men
det är otillräckligt som stöd för människor
som skall välja mellan rätt och
orätt. Människan lever inte allenast av
bröd---.

Att i dag få säga detta är ett behov
både hos mig själv och hos mycket
stora grupper av vårt folk. Flera av talarna
i denna remissdebatt har genom
sina inlägg bekräftat detta. Våra dagliga
tidningars insändarspalter bär också
vittne om detsamma. Förra söndagen
läste jag i Aftonbladet under rubriken
»Beröva oss inte hoppet!» en sak som
jag vill citera ett litet avsnitt ur: »Att
leva och do utan Gud står var och en

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m, m.

fritt lika mycket som att äta eller
svälta ihjäl. Men det borde väl inte
vara förbjudet att bjuda människor hopp
och frimodighet inför döden eller tröst
i sorgen eller trygghet och hjälp i nöd
och svårigheter lika litet som det är
förbjudet att bjuda ut och sälja mat
och dryck till dem som inte vill svälta
eller törsta.»

Jag vill tillägga: Hur mycket gott
skulle inte kunna komma ut av ett samspel
mellan alla goda krafter — det
vakna och framstegsvänliga socialarbete
som i dag bedrives och en god medborgarfostran
i kristen anda? Problemen
skulle säkert bli färre på ömse
håll.

Så vill jag avsluta med ett litet citat
ur ett uttalande som shahen av Persien
gjorde vid ett besök här i Sverige
för ett par år sedan. Han sade då:
»Från min tidiga ungdom har jag vetat
att det var mitt öde att bli kung och
att härska över ett rike, vars åldriga
och ofta lysande kultur jag högt vördade.
Min önskan är att förbättra mitt
folks lott, i all synnerhet ömmar jag
för det enkla folket i mitt land. Jag
anser faktiskt att det vore övermod,
om jag trodde att jag skulle kunna fullfölja
mitt värv utan Guds hjälp.»

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! De första nyheterna på
nyåret brukar i regel vara uppgifterna
angående befolkningsförändringarna.
För år 1962 var nettoutflyttningen från
Norrland ca 5 000 mot ca 3 800 året
före. Denna ökade avflyttningstakt har
i samband med kommunreformen aktualiserat
huruvida prognoserna angående
befolkningsunderlaget för kommunerna
år 1975 kommer att hålla. På grund av
eu på många håll större folkminskning
än väntat har beräkningarna spruckit
redan det första året i ett alltför stort
antal kommuner.

Från vårt håll har vi inte minst under
fjolåret försökt åstadkomma förutsättningar
för en ökad sysselsättning

och därigenom bromsa folkavflyttningen
från områden med god tillgång på
arbetskraft. Framstötarna om bättre
kapitalförsörjning till företagarföreningarna
tillbakavisades med stor bestämdhet
i fjol. Regeringen har emellertid
tagit intryck av våra argument och
motiv. I årets statsverksproposition erhåller
nämligen företagarföreningarna
en betydande förstärkning. Från vårt
håll har vi därför anledning att notera
denna framgång. Vi har också från centerpartiet
föreslagit att länsarbetsnämnderna
inom sysselsättningssvaga områden
skulle utrustas med befattningshavare
med lokaliseringspolitiska uppgifter.
På denna viktiga punkt för en aktiv
lokaliseringspolitik ger emellertid inte
statsverkspropositionen några nya signaler.
Man säger sig inte vilja förekomma
pågående utredningar. Det är däremot
regeringen beredd att göra beträffande
vissa åtgärder i fråga om arbetsmarknadspolitiken.
Ja, t. o. m. åtgärder
som pågående utredningar tills vidare
avrått ifrån. Regeringen har därför
på ett nära på flagrant sätt ingripit
i pågående utredningars arbete.

Alla är vi nog medvetna om — och
har vi nog också accepterat — att bygden
drar ihop sig igen efter den nyodlings-
och kolonisationsverksamhet som
var kännetecknande för utvecklingen i
exempelvis Norrland för bara ett par tre
årtionden sedan. Strukturomvandlingen
av näringslivet har släpat efter i övre
Norrland. Antalet i jordbruk med binäringar
sysselsatta är där ännu inom
stora områden över 20 procent av den
verksamma befolkningen mot ett riksmedeltal
som närmar sig 12 procent.
Prognoserna för den närmaste framtiden
förutser emellertid att denna eftersläpning
snart är inhämtad. Sannolikheten,
tycker jag, talar för att andelen
av de sysselsatta i jordbruket inom denna
landsdel kommer att i en framtid ligga
under riksmedeltalet, som då troligen
är lägre än dagens siffra. Slutsatsen
är alltså given. Jordbruket och ar -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

betet i skogsbrukets råvaruled förmår
inte, såsom fallet är inom många kommuner
i dag, att vara den befolkningsmässiga
och ekonomiska basen för samhällets
serviceanordningar och basorganisation
i fråga om skolor, sjukvård,
kommunikationer o. s. v. Även miljöfrågorna
kommer in i bilden liksom
människans valfrihet i olika avseenden,
exempelvis i fråga om yrkesval, bostadsort,
kvinnornas möjligheter att erhålla
förvärvsarbete. Följden måste bli att
samhället och främst de s. k. expansionsorterna
måste i en helt annan omfattning
än hittills påtaga sig kostnader
för den samhälleliga basorganisation,
som är oundviklig för de människor
som ändå måste vara geografiskt bundna
för att någorlunda rationellt tillvarataga
naturtillgångarna och för att
upprätthålla en viss försvarsberedskap
för området. Aldrig så stora samhälleliga
insatser kan kompensera förlusten
av hela det vida fält av valfrihet på
olika områden, som ovillkorligt är beroende
av någorlunda närhet till orter
med ett differentierat näringsliv. Valfriheten
i fråga om utbildning, bostadsort
och bostadsmiljö m. m. kommer att
i framtiden utgöra väsentliga värden i
samhället.

LO-skriften »Samordnad näringspolitik»
pläderar för ett samhälle med stora
tätregioner och att en sådan utveckling
bör främjas. Jag vill upprepa den
från i höstas obesvarade frågan till socialministern
: Harmonierar denna LOekonomernas
politik med socialdemokratiens?
Den förda politiken på arbetsmarknadens
och lokaliseringspolitikens
område tyder på detta. Mig veterligen
finns inga utredningar eller andra bevis
för att denna politik är försvarbar ens
ur krass ekonomisk synpunkt. Dessutom
måste läggas miljöpolitiska, sociala och
försvarsmässiga värderingar. Redan nu
rekryteras norrlandsregementena till
viss de! söderifrån på grund av för små
ungdomskullar i norr.

Är då läget i vissa delar i vårt land

så särpräglat och kritiskt att extraordinära
åtgärder måste till? Enligt min mening
måste man svara ja på den frågeställningen.
Tillåt mig, herr talman, att
mycket kort motivera detta.

De mycket starkt dominerande näringarna
inom området är jordbruk och
skogsbruk, mestadels i kombination.
Många bönder — möjligen de flesta, i
varje fall i de inre delarna av landet —
får största delen av sin inkomst från
arbete i egna, bolagens eller domänverkets
skogar.

De båda senare kategorierna skall så
fort som möjligt, man säger redan omkring
1970, så gott som helt övergå
till heltidsanställda huggare och körare.
En betydande försörjnings- och sysselsättningsbas
undandras därigenom
småbrukarna, som utgör kärnan i landsbygdsbebyggelsen,
av vilka tätorterna
är i mycket hög grad beroende. Den
ekonomiska utvecklingen inom jordbruket,
rationaliseringen inom såväl jordbruk
som skogsbruk, de klimatiska betingelserna
och åtskilligt i övrigt talar
för att sysselsättningen i dessa näringar
kommer att krympa mycket kraftigt
inom stora delar av vårt land, främst
i övre Norrland. Därmed saknas det
tidigare naturliga underlaget för den
bofasta befolkningen på den egentliga
landsbygden, om inte annat arbete finns
inom rimligt avstånd. Om så är stannar
folk erfarenhetsmässigt kvar i inte
ringa utsträckning.

Rationaliseringen inom skogsnäringen
fortskrider snabbt. Arbetsåtgången
per skogskubikmeter inklusive reproduktionsåtgärd
beräknas inom överskådlig
tid vara nere mot halva den nuvarande
arbetskraftsvolymen. Det skulle
inom den del av Lappmarken som
ligger inom mitt hemlän, Västerbotten,
innebära att med nuvarande avverkningskvantiteter
arbetskraftsbehovet i
en framtid kan beräknas till cirka 3 000
helårssysselsatta. För kustlandet i samma
län skulle under motsvarande förutsättningar
sysselsättningsbehovet lig -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ga vid omkring 2 500 man, eller för
hela länet mellan 5 000—6 000 helårssysselsatta.
Vissa skogsägare, som är
att hänföra till juridiska personer, har
mycket långt gående förhoppningar om
de besparingar i fråga om arbetskraft
som framtida rationaliseringar kan ge.
Man är på vissa håll nere på nivåer
av halva den arbetskraftsvolym jag
nyss nämnde. Meningarna kan vara rätt
delade om vad som är realistiskt, men
erfarenheten har ju lärt oss att rationaliseringsmöjligheterna
kan gå längre
än vad man för tillfället är benägen att
tro på.

Norrland och särskilt områdena väster
om den egentliga kustbygden är
starkt underindustrialiserade. Om inga
kraftfulla åtgärder för ett mera differentierat
näringsliv kommer till stånd,
som leder till en industrialisering av
denna del av landet, tvekar jag inte
att påstå att de flesta av dessa bygder
står inför en katastrof.

Vårt land torde vara det enda i den
s. k. västvärlden, där statsmakterna så
medvetet som i vårt land bedriver en
avfolkningspolitik av glesbygderna. I
exempelvis USA, i Finland m. fl. länder,
kanske främst i Norge har statsmakterna
i stället anpassat närings- och
skattelagstiftningen till de lokala förhållandena
för att ur olika synpunkter
främja en levande bygd. Erfarenheterna
därifrån är uppmuntrande för o,ss,
som vill föra en liknande politik. I
jämförliga länder har insatserna gjorts
innan alltför många människor flyttat
bort. Risken för oss är att eventuella
åtgärder kommer för sent, kommer
först sedan pessimismen gripit ett alltför
hårt tåg i människorna och den utbildade
ungdomen flyttat eller tvingats
flytta bort, eftersom .sysselsättning inte
finns inom hemregionen, trots att den
i de flesta fall sägs vara så rik. Och
den är alltjämt rik på bl. a. ung arbetskraft.
Åldersfördelningen i övre Norrland
är alltjämt gynnsam. Västerbottens
län ligger exempelvis tvåa i hela

landet när det gäller andelen av befolkningen
i åldern 15—40 år. Denna gynnsamma
situation kan snart nog förändras,
om arbetsmarknadens resurser
alltmera koncentreras på rörlighetsstimulerande
åtgärder i stället för att samla
sig för att åstadkomma sysselsättning
på lämpliga orter inom regionen.
Här är regeringen enligt min mening
alltjämt kallsinnig. För närvarande är
det enligt min åsikt en orimlig disproportion
mellan flyttningsresurserna och
lokaliseringsresurserna inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Motståndet mot
vårt krav på befattningshavare inom
länsarbetsnämnderna måste grunda sig
på ideologiskt olika syn på samhällets
framtida näringsstruktur och bebyggelse.

De frågeställningar jag har tagit upp
här anser vissa vara uttryck för en
gammaldags romantik. Vissa andra anser
att de är uttryck för en snäv sockenpolitik.
Jag kan för min del inte
se saken ur de synpunkterna. Jag tror
i varje fall inte att jag ser den ur de
synpunkterna utan från principiella
utgångspunkter. Huruvida samhället
skall vara i möjligaste mån decentraliserat
eller centraliserat, huruvida människans
värderingar och val av miljö
och bostadsort, som naturligtvis i inte
ringa utsträckning bestämmes av den
näringspolitik som föres, ska kunna
ges ett reellt innehåll är en öppen fråga.

De perspektiv som jag tecknade för
en stund sedan angående jordbrukets
och skogsbrukets behov av arbetskraft
i en framtid, de nuvarande sysselsättningssvårigheterna
i vissa bygder, det
bristande statliga intresset för åtgärder
för att stimulera sysselsättningen,
som står i bjärt kontrast till det kommunala
intresset härför, de till synes
obegränsade resurserna för förflyttning
med statsmedel av arbetskraften från
dessa områden och en viss pessimism
inför framtiden på grund av alla dessa
förhållanden har gjort att man från
allt flera håll har börjat reagera. Det

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

måste, herr talman, glädja oss, som sedan
lång tid arbetat för en aktivare
lokaliseringspolitik. Det borde inte behöva
stå någon politisk strid kring dessa
frågor. Några större strider har, enligt
vad jag vet, inte stått kring dessa
frågor i andra länder. Jag hoppas att
riksdagen kan ha förståelse för att
exempelvis Norrland också vill få sin
del av landets samlade resurser. Jag
hoppas dessutom att riksdagen kan ha
viss förståelse för att Norrland därvidlag
har en inte så liten fordran. Denna
fordran behövs nu, åtminstone till liten
del, för att liksom i jämförbara länder,
skapa underlag för ett näringsliv,
som sedan förmår att vara effektivt
och en bebyggelse som förmår att bära
samhällets uppgifter. Förhoppningen
står till lokaliseringsutredningens väntade
betänkande. Men för att dess eventuella
förslag skall leda till de resultat
som den meningsriktning jag företräder
väntar sig, är en klimatförändring
i fråga om näringslivets och bebyggelsens
struktur nödvändig.

Erfarenheterna av att opposition lönar
sig gör att jag inte ännu är pessimist
inför framtiden.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! I detta skede av debatten
är det ingen idé för mig att yttra
mig i frågor rörande familjepolitiken
eller i frågor på utbildningens område.
De har ju ingående belysts från olika
håll tidigare under debatten. Även
om många frågor på hithörande områden
har speciellt stort intresse för mig
skall jag därför avstå från kommentarer
och i stället ta upp ett par detaljer
på ett par andra områden, som också
har mitt stora intresse.

Den ökande biltrafiken och biltätheten
ställer stora krav på åtgärder från
samhällets sida när det gäller att öka
trafiksäkerheten — detta inte minst un -

der vinterhalvåret, då olycksstatistiken
domineras av halkolyckor samt offer
för mörkertrafiken. Föregående vecka
var det återigen en ledamot av denna
kammare som ställde en fråga till
kommunikationsministern angående åtgärder
mot halka och eventuell sandningsberedskap.
Det är ingen ny fråga
utan den återkommer så gott som varje
år, och de medel som anslås till denna
sandningsberedskap och andra förebyggande
åtgärder är sannerligen inte
bortkastade, även om de strös ut i form
av grus på hala isvägar. I halt väglag
rycker vägförvaltningarna snabbt ut
med hela sin arsenal, men de olika vägdistrikten
är stora och vägarna många
och den situationen kan trots allt uppstå
att en bilist kommer från ett vägområde,
där man hunnit sanda, och
hamnar på ett helt osandat, och en
olycka kan inträffa. Ett extra, mera
tillfälligt varningsmärke, tror jag skulle
respekteras och vara till god hjälp
för en säkrare trafik.

När det gäller kampen mot mörkerdöden
är NTF:s arbete värt allt stöd
och borde få ytterligare medel. Jag bär
svårt att förstå att ett påbud om bärande
av reflexer skulle vara svårt att
genomföra. Att vara bilist på landsbygden
med dåligt upplysta eller helt
mörklagda vägar är livsfarligt. Man pekar
på svårigheterna att bötfälla, men
det har ju redan inträffat att en gående
dömts som vållande till en olycka
—■ just därför att han saknat reflex i
någon form. Ett sådant obligatorium får
väl också — som så mycket annat —
föregås av en intensiv propaganda i
press, radio och TV. Därutöver skulle
jag kunna tänka mig polisrazzior, då
man meddelade allvarliga varningar till
»mörklagda» och alltså trafikfarliga
människor.

Herr talman! Innan jag lämnar trafikområdet
må det tillåtas även mig
att säga några ord om den tilltänkta
övergången till högertrafik. Anhängarna
av det systemet har tagit alla till -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fällen i akt att yttra sig om saken här
i riksdagen, medan debatten utanför
detta hus ofta går i vänsterkommitténs
tecken. En grupp ungdomar i körkortsålder,
som jag hade nöjet att visa omkring
här i huset så sent som i går, var
mycket intresserade av frågan. De kom
in på läktaren just när herr Gustafsson
i Stockholm var inne på trafikdelen i
sitt anförande och opponerade sig efteråt
och sade, att det inte var bara
toppmännen i vänsterkommittén som
höll fast vid sin linje. Det var inte heller
frågans ekonomiska sida i första
hand som oroade dem utan risken för
en snabb ökning av olyckorna, särskilt
bland äldre människor i vårt land. Själv
vill jag helt instämma i det som anförts
av vänsterkommittén i skrivelsen
till Konungen den 12 januari i år. Även
jag ser det i första hand som en fråga
om trafiksäkerhet och kostnadsfrågan
kommer i andra hand.

Av den omnämnda skrivelsen framgår
ju för övrigt att ett uppskov med
reformen ingalunda behöver medföra
kostnadsfördyringar. Vårt folk, vår trafik
och våra vägar är inte mogna för
en övergång i dag och hinner inte bli
det på den tid, som enligt uppgift skulle
stå oss till buds. Jag törs helt enkelt
inte medverka till något som jag själv
tror skall bli en katastrof för vårt land.
Därtill kommer folkopinionens mening
att riksdagen överskrider sina befogenheter
om man beslutar utan en ny folkomröstning,
även om jag förstår svårigheterna
härvidlag. De argument, som
högeranhängarna brukar komma med,
verkar på mig i rakt motsatt riktning.
Man talar bl. a. om utlänningarnas vana
att köra till höger. Är inte vi vana att
ha vår trafik på vänster sida? Tyvärr
är ju även de radikalaste av oss mycket
konservativa i sitt beteendemönster.
Mer än detta skall jag inte säga i den
här frågan i dag. Eftersom regeringen
olyckligtvis beslutat sig för att komma
med förslag under innevarande år, får
jag tillfälle återkomma, men jag anser

det fel att redan nu begära 10 miljoner
kronor för den eventuella övergången
och anser att dessa medel i stället borde
användas för bättre vägar och ökad trafiksäkerhet.

Goda vägar och goda kommunikationer
är en viktig förutsättning för en
bygds framåtskridande. I en tid när
rationaliseringen medför att vissa yrkesgrupper
försvinner och måste söka
sin utkomst inom andra näringsgrenar
är det om möjligt ännu viktigare.

I min egen hembygd, där skogen utgjort
den förnämsta inkomstkällan, har
oron varit stor den senaste tiden på
grund av den minskade sysselsättningen
inom skogen. Även om finansministern
i går talade om att han fått gynnsammare
rapporter från skogsnäringen
helt nyligen, så vet vi, att en ökning av
produktionen inte nödvändigtvis betyder
ökat behov av arbetskraft, och
många av de »friställda» måste söka
sig till andra yrken.

En tidningsnotis i dag meddelar för
övrigt att nettoutflyttningen från Norrland
uppgick till 10 837 människor under
1961. Siffran har inte minskat, så
det är inte underligt att man är oroad.

För den som önskar bo kvar i hembygden
måste det finnas goda vägar
och kommunikationer, så att man kan
stanna i t. ex. Los eller Ramsjö även
om man får sitt arbete närmare Ljusdal
eller i själva köpingen. Men även rationaliseringen
i skogen kräver bättre och
flera vägar, bl. a. därför att man överger
flottningen och fraktar allt virke
med tungt lastade bilar. Till vägprojekt
för att öka sysselsättningsmöjligheterna
har ju också anslagits 170 miljoner kronor
utöver det ökade ordinarie anslaget,
men jag vill peka på att Norrland, och
då inte bara de nordligaste delarna,
fortfarande behöver många förbättringar
på vägområdet, även om något
län kanske ligger före vägplanen på något
avsnitt.

Det kan förefalla sentimentalt att här
tala om glesbygdens problem, men vi

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ser allvarligt på den snabba rationaiiseringstakten.
Bl. a. överlåter man helt
åt bolagen att bestämma takten, och de
mindre kommunerna ser med förskräckelse
på utflyttningssiatistiken och jämför
med de utgifter de har för nybyggda
skolhus, kommunalhus och sist men inte
minst egnahem, objekt där även staten
lagt ned stora summor. Vi kan inte
hindra utvecklingen, men vi kan i någon
män bestämma takten, iså att inte
människor i panik ger sig i väg. Utvecklingstakten
måste bestämmas efter överenskommelse
mellan stat, d. v. s. lokaliseringsmyndigheten,
kommuner eller
kommunregioner och företag. För Ljusdalsregionen,
som jag av naturliga skäl
känner bäst till, är lokaliseringsplanerna
inte slutförda än. I varje fall har det
inte visat sig några positiva resultat.
Den är uppförd som A-region, vi har
gymnasium och lasarett och vi tror på
en svängning till det bättre också beträffande
sysselsättningsmöjligheterna
efter arbetsmarknadsstyrelsens positiva
uttalanden. Men under tiden, herr talman,
önskar vi beredskapsarbeten bl. a.
för den förbättring av vägnätet som jag
förut talade om, men det måste vara
beredskapsarbeten där ett stadigvarande
yrke av annan art men inom regionen
kan siktas inom överskådlig framtid.
Det är bråttom. I annat fall tror jag,
som jag sagt i en debatt tidigare, att kon
dör medan gräset gror, d. v. s. det kommer
inte att finnas befolkningsunderlag
för de objekt som i framtiden kan komma
i fråga.

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! I fjärde huvudtiteln anför
försvarsministern inledningsvis
bl. a. följande: »Kasernunderhållet har
länge varit eftersatt. Under senare år
har en upprustning påbörjats. Medlen
för istån dsättning av kaserner har sålunda
ökats från 13,1 miljoner kronor
budgetåret 1958/59 till 27,0 miljoner
kronor budgetåret 1962/63. De värnpliktigas
förläggningar bär emellertid

alltjämt på många håll en mindre tillfredsställande
standard. Det för nästa
budgetår beräknade ersättningsanslaget
till kasernbyggnaders delfond bör göra
det möjligt att i huvudsak bibehålla
nuvarande volym beträffande iståndsättningsarbetena.
» Jag skall inte närmare
ge mig in på denna fråga. Herr
Börjesson i Falköping tog upp den i går
kväll och det är därför onödigt att jag
gör det nu. Det kanske blir tillfälle att
återkomma när vi behandlar fjärde huvudtiteln
fram på våren.

Det finns emellertid en annan fråga
som jag gärna vill beröra, nämligen
hjälpklasselevernas yrkesutbildning.
Den har efter vad jag vet varit uppe i
denna kammare två gånger tidigare.
Herr Antonsson har en gång tagit upp
den i en interpellation, och förra året
väcktes en motion av fröken Elmén i
denna kammare och herr Nyman i första
kammaren. Statsutskottet avslog motionen
med följande motivering: »Enligt
vad utskottet inhämtat har Kungl. Maj:t
den 12 januari 1962 uppdragit åt skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning
och arbetsmarknadsstyrelsen
att vidtaga eller, i den mån så erfordrades,
hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder,
vartill en inom ecklesiastikdepartementet
upprättad promemoria angående
hjälpskolklientelets yrkesförberedelse
och arbetsanställning kunde ge anledning.
» Med detta ansåg statsutskottet
att motionen var besvarad.

Detta hjälpklassklientel finns överallt
i våra städer och kommuner. I de flesta
städer har man särskilda klasser, men
de mindre kommunerna bär inte möjlighet
att ha sådana. Institutionen är
rätt gammal, även om den kanske inte
kommit till sin rätt förrän under de
sista 50 åren. Redan 1879 togs frågan
upp i Norrköping, som var först på detta
område. 1940 års skolberedning behandlade
frågan men avgav inget särskilt
förslag utan hänvisade till den då
sittande ungdomsvårdskommittén. Jag
vill citera vad denna kommitté fram -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

höll, eftersom jag tycker att den sade
vad som egentligen behöver sägas:
»Likaså opraktiskt som det nu ter sig, att
hjälpklassbarnen i sina specialklasser
får den allra bästa omvårdnad men vid
skolans slut handlöst skulle släppas ut
att klara de svåra anpassningsuppgifterna
under brytningsåren på egen hand,
lika felaktigt skulle det vara att konstruera
en apparat för eftervård av de
elever, som lämnat hjälpskolan, utan att
anlita den skola och de lärare, läkare
o. s. v., som bar den mest ingående kännedomen
om vederbörande barn. Ingenting
annat än samarbete mellan skolan
och de eftervårdande organen kan leda
till ett gott resultat.»

I samband därmed togs också frågan
upp om kuratorsverksamheten, och nu
har även yrkesvalslärarnas ställning
kommit in i bilden. Det gäller alltså att
ta hand om dessa ungdomar sedan de
slutat grundskolan. Undervisningsrådet
Yngve Norinder har inom ecklesiastikdepartementet
gjort en alldeles utmärkt
utredning, ur vilken jag endast skall
citera några rader, som jag tycker säger
en hel del om hjälpklassklientelets yrkesförberedelse
och arbetsanställning:

»Grundskolan kan endast förbereda
och medverka vid den första utplaccringen
i arbetslivet. Det blir sedan yrkesskoleväsendets
sak att ta hand om
även f. d. hjälpklasselever med behov
och förutsättningar för yrkesutbildning
av annat slag än den som meddelas antingen
ute på arbetsplatserna eller som
har form av arbetsträning eller arbetsvärd.
»

Skolväsendet och staten påtar sig stora
kostnader för utbildning av hjälpklasselever.
Vi vet att en hjälpklass
endast kan ha 10, 12 eller högst 13 elever.
Då menar jag att det är viktigt att
dessa elever efter grundskolan inte hamnar
i något vakuum utan tas om hand
på något sätt, ty om de inte får den
hjälp de behöver i fortsättningen blir
tidigare nedlagda kostnader till ingen
nytta. Dessa elever behöver alltså fort -

satt yrkesutbildning och vägledning på
olika områden ute i livet. Det är detta
som är viktigt. Jag vet att det finns skoldistrikt,
där man följer hjälp klasseleverna
ett par tre år efter det de lämnat
grundskolan, men jag tror inte att det
förekommer allmänt. I detta avseende
har man inte gjort särskilt mycket — en
del har gjorts, det skall jag inte förneka.
Arbetsmarknadsstyrelsen har satt igång
vissa kurser. Jag vet dock iinte om det
egentligen är arbetsmarknadsstyrelsens
uppgift att anordna sådana kurser,
snarare borde väl sådan utbildning ankomma
på överstyrelsen för yrkesutbildning.

Detta klientel bör vi vara rädda om,
ty även om de har vissa svårigheter när
det gäller utbildning m. m., är det bevisat
att de ofta sköter sig utmärkt i
arbetslivet, om de kommer in på ett område
där de känner sig hemma och
känner sig ha möjligheter att uträtta
någonting. Det viktiga är att de kommer
på rätt plats i livet. Framför allt
är det viktigt att de under övergångstiden
efter grundskolan får den vägledning
och den utbildning de behöver.

Denna fråga ligger mig mycket varmt
om hjärtat, och jag önskar att det skulle
göras en hel del för att förbättra förhållandena
på detta område.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Eftersom dels remissdebatten
pågått ii mer än 17 timmar och
dels ännu många talare finns kvar på
listan, anser jag mig inte nu kunna ta
upp så många frågor som jag skulle vilja
utan skall försöka förkorta mitt anförande
så mycket som möjligt. Det är
dock vissa frågor jag vill anföra något
om.

I fråga om den ekonomiska politiken
bär under senare år rått ganska stor
enighet på vissa områden och ganska
stor oenighet på andra områden. Vi har
många gånger fått höra att va måste se
till att vi inte får en överhettad ekonomi,
vilket skulle medföra vissa besvär -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

ligheter. I dag befinner vi oss i den
situationen att vi i stället måste vidta
alla tänkbara åtgärder för att stimulera
konjunkturen och därmed bereda människorna
full sysselsättning — ett mål
som vi alla eftersträvar. I ett sådant läge
är givetvis de räntesänkningar som riksbanken
genomfört tre gånger ett av
medlen till konjunkturstimulans. Det är
ingen som har något att invända mot
detta. Det finns dock ett men i detta
sammanhang och ett stort men, nämligen
att lika väl som vi nu alla kan glädja
oss åt att låntagarna får minskade utgifter,
lika angeläget borde det vara
för oss i denna kammare att se till att
bankspararna också får värdefast ränta
på sina pengar •— räntan är i dag inte
så stor. De har rätt att begära att man
inte genom penningvärdeförsämring
varje år i realiteten plockar ifrån dem
all ersättning för sitt sparande. För en
tid sedan läste jag i tidningen att penningvärdeförsämringen
under fjolåret
var 4,3 procent, vilket innebär att alla
banksparare i realiteten icke har en
enda kronas förtjänst för sitt bidrag till
att skaffa kapital till nya investeringar.
Det kan inte och får inte fortgå på
detta sätt, utan bär kräver folket, att
både regering och riksdag vidtar ordentliga
åtgärder för att skydda penningvärdet.
Det är ett oavvisligt och
ett fullt berättigat krav.

Vidare skulle jag vilja säga några ord
om jordbruket. Det framfördes en hel
del resonemang i denna fråga i går, och
det har anförts vissa synpunkter i ämnet
även i dag. Oemotsägligt står det
faktum att det svenska jordbrukets ställning
i dag är sämre än på ganska länge.
Oavsett vad man skriver i vissa tidningar
— jag förmodar på grund av okunnighet
— är situationen i dag prekär för
många människor. När man ser alla dessa
skriverier om att stoppa upp krav
från jordbrukarna, undrar man varför
inte dessa skribenter, som har så stort
intresse för dessa frågor, kan försöka
sätta sig in i problemen, så att de inte

framför meningar som är fullkomligt
vettlösa. Är deras avsikt att utså hat och
missämja mellan producenter och konsumenter?
Man tycker att de borde använda
sina krafter till andra ändamål.

De svenska jordbrukarna är inte bara
producenter utan även mycket stora
konsumenter. Om jordbrukets läge avsevärt
försämras, vilket tendensen i närvarande
stund tyder på, kommer det att
innebära, att jordbrukarna måste inskränka
sin konsumtion betydligt, vilket
kommer att inverka på andra områden
av det ekonomiska livet. Var och en
i denna kammare behärskar bäst sin
egen grupps problem. Det fordras av oss
alla att vi, innan vi står upp och förklarar
att en grupp som man inte själv tillhör
inte har sakliga skäl för sina krav,
bemödar oss om att sätta oss in i hur
det står till inte bara i vår egen grupp
utan även i andra.

Situationen är faktiskt den, åtminstone
vad beträffar södra Sverige, att vi nu i
tre år haft en miserabel väderlek — vilket
varken regering eller riksdag kan
lastas för. Förhoppningarna i fråga om
skördeutfallet bär varit goda på försommaren,
men sedan bär det hela spolierats
genom dålig väderlek, vilket nu
skett tre år i råd. Det säger sig självt att
detta sätter djupa spår. När man tänker
på hur dessa människor har fått
kämpa för att bärga sin gröda och sedan
får höra att de egentligen tillhör
en grupp som borde avskaffas så snart
som möjligt, förstår man att dessa människor
inte blir vänligt stämda.

Man ifrågasätter som sagt huruvida
inte det svenska jordbruket borde avskaffas.
Det bär visserligen gått några
år sedan kriget upphörde, men jag tror
inte att någon i denna kammare vågar
säga, att nu ser det ut att bli fred i
världen för så lång tid som vi kan överblicka.
Fortare än vi kan ana, kan olyckan
vara över oss. Vad vi då kan producera
kanske vi då kommer att hälsa med
tillfredsställelse. Jag tror därför att det
är ganska onödigt att man använder sin

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kraft till att utså split mellan producenter
och konsumenter. Vi är alla beroende
av att näringslivet fungerar tillfredsställande.
Om det inte gör det, kommer
det att drabba inte bara en grupp särskilt
utan hela det svenska samhället.

En sak som jag hälsar med tillfredsställelse
är att man lyckats föra i hamn
något som jag ett par gånger berört motionsledes,
nämligen en konvention angående
laxfisket i Östersjön. Strandägarna
bär gått med på att tillämpa samma
bestämmelser. Tidigare bär vi haft
strängare bestämmelser än de andra staterna,
vilket dessa hade fördel av. Nu
har det alltså äntligen blivit slut på
detta missförhållande.

Vad beträffar det aviserade förslaget
om att efterskänka en miljard i lån åt
egnahemsägare, som byggt hus för ett
tjugutal år sedan, vill jag säga, att jag
inte är övertygad om att det är den rättvisaste
formen att ge just dessa denna
miljard. Jag tror att vi efter grundligt
övervägande kanske skulle komma till
ett helt annat resultat, nämligen att de
senare årens dryga byggna-dskostnader
motiverar, att en del av medlen borde
användas på annat sätt. Naturligtvis
kommer de, som byggde hus på 1940-talet och får sina lån efterskänkta nu,
att säga att förslaget är bra. Men jag
tror inte att detta är rättvist.

Sedan övergår jag till en annan fråga
som senast tagits upp av fru Thunvall,
nämligen frågan om övergång till högertrafik.
I fjolårets remissdebatt rådde
jag kommunikationsministern att stå
emot kraven på denna s. k. reform. Jag
vet inte om kommunikationsministern
haft övermäktigt motstånd att övervinna
eller om han själv haft den åsikten
att detta skulle vara en nyttig reform.
Ingenting bär kunnat övertyga mig om
att denna reform är till någon som
helst nytta. Den kommer att kosta en
hel del pengar för att inte tala om allaliv
som kommer att utsläckas under den
första tiden reformen genomföres. Vad
man än försöker påstå nu kommer det

att visa sig, att när det första året gått
till ända kommer antalet bildödade att
vara betydligt större än för närvarande.
Många offentliga utredningar har visat
att vänstertrafikländerna bär det minsta
antalet bilolyckor. Det räcker mer än
väl med dem som nu förekommer utan
att vi med berått mod ytterligare skall
öka antalet. Jag skall inte fördjupa mig
i denna fråga i dag. När propositionen
läggs fram blir det en stor debatt härom.
Då skall jag förbereda mig så grundligt
jag kan, och jag lovar att efter bästa
förmåga försöka förhindra reformens
genomförande. De pengar reformen
kommer att kosta kan användas på ett
betydligt bättre sätt. Det finns exempelvis
en hel del dödskurvor som vi skulle
kunna räta.

I sitt anförande snuddade fru Thunvall
vid det förhållandet -att folkopinionen
anser sig förrådd av riksdagen. Den
bär i en rådgivande folkomröstning fått
uttala sin mening, och den gav ett så
klart och entydigt svar att ingen kunde
missförstå det. En reform anser jag därför
bör -föregås av en ny folkomröstning.
För att omedelbart bemöta argumentet
att en sådan kostar pengar vill jag säga:
låt oss genomföra -folkomröstningen
samtidigt med andrakamm-arvalet 1964.
Då skulle vi även få ett större valdeltagande.
Visar det sig då att högertrafiikanhängarnas
påstående att folkopinionen
väsentligt har förskjutits är riktigt,
skall jag böja mig härför. Men jag
tror inte på det påståendet förrän jag
fått belägg för vilket -underlag det finns
därför.

Flera talare bär vidrört spörsmålen
om våra andliga livsvärden. Jag kan inte
värja -mig för intrycket att vissa tidningsmän
fått på hjärnan att vad man
i dagens läge bör göra är att skälla på
prästmän och andra människor som
över huvud taget vågar yttra sig och
hävda kristna livsvärden. En prästman på
Gotland och en i Göteborg har den senaste
månaden fått valsa i pressen. Jag
skall gärna erkänna -att j-ag i -många fall

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte delar Kyrklig Samlings synpunkter.
Men att först angripa dessa prästmän för
att de fördömt andra människor och sedan
själv sätta sig till doms över dem rimmar
dåligt med talet om att man inte
skall döma andra. Ännu bär vi trosfrihet
i detta land. De präster som kallas högkyrkliga,
som jag många gånger lyssnat
på i TV och radio, predikar vad de
själva tror på, nämligen Bibelns ord.
En människa bör ha full rätt att predika
i enlighet med sin tro. Det är endast
människor som inte vill höra talas om
lag och evangelium, som kan tycka att
det är oärligt.

Skriftens ord talar tydligt och klart
om både lag och evangelium. Personligen
är jag av den uppfattningen att det
bör predikas så mycket evangelium som
möjligt. Men jag tror att det är nödvändigt
att det också predikas lag. Vi människor
är inte så fullkomliga att vi inte
kan behöva få reda på vad Ordet bjuder.
Det räcker därför inte att bara
tala om evangelium. De människor, för
vilka tanken på synd, nåd och förlåtelse
är fullkomligt främmande, kan inte förstå
detta. Människor som bemödar sig
om att vara kristna människor måste
göra klart för sig att det är fråga om
■både lag och evangelium, både synd,
nåd och förlåtelse. Jag tror det skulle
vara nyttigt om vi lärde oss detta.

När en gång vår tids historia skall
skrivas, tror jag att historikerna kan
skriva på följande sätt: »De människor
som satt i den svenska riksdagen under
de årtiondena gjorde mycket för att förbättra
människornas materiella förhållanden.
De gjorde en stor insats på
många områden för att skapa en människovärdigare
tillvaro.» Men jag tror
att de också skall skriva beträffande det
andliga livet att »detta glömde de bort
och nöjde sig med att konstatera att den
materiella välfärden var stor. De glömde
bort att vid sidan därav bör finnas
ett andligt livsvärde.» Vårt andliga armod
är ganska stort. Låt oss alla utan
att förhäva oss hjälpas åt att försöka ge

det uppväxande släktet fastare normer.
Jag tror att vi då får ett bättre eftermäle
än som annars blir fallet.

Jag tackar för ordet.

Herr JOHANSSON i Dockered (ep):

Herr talman! Debatten bär nu pågått
länge och spänt över stora områden.
Jag skall därför försöka koncentrera
mig på en enda punkt. Nästan samtliga
talare bär berört samhällets skyldighet
att planera. Jag skall också tala om samma
ämne, även om jag riskerar att bli
tjatig.

Det pågår för närvarande en folkvandring
i vårt land. När nyårsrapporterna
föreligger, kommenteras de i tidningarna.
Inte bara i ortspressen utan
även i de stora tidningarna kan man
skönja en viss oro inför vad som sker.
Landsbygdens avfolkning är inte något
nytt problem. I och med jordbrukets rationalisering
har arbetskraft friställts,
och den måste söka sig sysselsättning i
andra näringar, ofta på annan ort. På
grund av att jordbrukets lönsamhet sjunkit
så att även den lantbrukare, som
drivit rationaliseringen hårt, blott ser
försämrade möjligheter att hänga med
i de standardförbättringar, som kommer
övrig företagsamhet till godo, ökar
den rullande människolavinen.

Någon annan sysselsättning, som kan
ge arbete och försörjning, finns i allmänhet
inte på landsbygden. Av ekonomiska
skäl tvingas människorna därför
att överge den bygd där de bär sina
rötter. Många frågar sig med skäl om
detta verkligen är en riktig och önskvärd
utveckling. När företag flyttas
från tätort till annan plats har vi hört
hur de i företaget sysselsatta reagerar.
Säkerligen upplever de, som tvingas att
flytta från sin hemort för att inte svälta
eller gå sysslolösa, samma tragedi.

Flertalet talare i remissdebatten bär
varit inne på detta tema, och herr Sköld
tecknade med mycket kloka ord detta
perspektiv, när han hälsade oss välkomna.

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Ofta anföres de kalla ekonomiska villkoren
såsom allenast avgörande för den
som ämnar starta ett företag, och så
stannar den goda viljan vid allmänna
uttalanden. Lika ofta har vi anledning
fundera över vad som egentligen är
målsättningen för vårt samhälle. Meningen
är väl att utvecklingen skall styras,
men har detta verkligen blivit fallet?
Jag behöver inte gå tillbaka till
storskiftets dagar för att visa att samhället
har stora möjligheter att påverka
utvecklingen. Vi bör också i dagens
läge kunna begära att utvecklingen styres
i den riktning som vi önskar.

Den befolkningsomflyttning som pågår
skapar köer och trängselproblem i
tätorterna, där serviceorganen inte orkar
svälja ökningen. Bostäderna räcker
inte till, skolor och allmänna inrättningar
får köer utanför dörrarna och
provisorier innanför dem. Det uppstår
sociala ungdomsproblem.

I avfolkningsorterna skapas problem
genom uttunningen. Befolkningsunderlaget
blir inte tillräckligt stort för att
bära upp den standard och service som
numera anses önskvärda. Skolan stänger,
handlanden slutar med sin affär och
ens grannar försvinner. Trivseln är
borta och bygden grips av allmän pessimism.
Allt detta inverkar på kommunalmännen
som ärligt strävar för bygdens
framtid. Avfolkningen har även
märkbara ekonomiska följder såsom en
höjning av kommunalskatten och försämrade
kommunikationer. Dessa förhållanden
påverkar företagsamhetens
lokalisering. Är därtill den kvarvarande
befolkningen som sagt gripen av allmän
pessimism, förstår man de företagare
som undviker avfolkningsbygderna.
Och så är den onda cirkeln sluten.

Vi kommer inte ifrån vårt ansvar för
en aktiv lokaliseringspolitik. Men som
bekant är teori ett och praktik ett annat,
och det är också fallet med sund
realism och byråkrati. Jag vill med
några exempel visa hur det verkligen
går till med lokaliseringen.

För många, som följde striden om var
det statliga tvätteriet i Västsverige skulle
förläggas, verkade det underligt att
företaget placerades i Alingsås trots att
man från i staden verksamma företags
sida vid uppvaktningar hos myndigheterna
hade framhållit att det redan
var ont om kvinnlig arbetskraft i
Alingsås. Bjärke kommun, som också
konkurrerade om tvätteriet, kunde däremot
presentera en lista på 400 kvinnor
som förklarat sig villiga att arbeta hos
företaget, därest det förlädes till Sollebrunn.
Men avfolkningskommunen Bjärke
fick inte denna möjlighet att bereda
sysselsättning, utan tvätteriet förlädes
som sagt till Alingsås.

Numera behöver ju inte alla människor
bo på den ort där de arbetar. Bilen
har revolutionerat kommunikationsförhållandena.
Finns det bara en hygglig
väg, betyder inte några mil någonting.
Det kan ofta vara en tidsvinst, om man
slipper använda kollektiva färdmedel
och därigenom kan undvika köer och
förseningar. Genom att använda bilen
blir människorna inte beroende av att
bo i eller nära intill tätorterna, och
ännu finns det många som vill bo på
landsbygden, om de bara får lika stora
möjligheter att utnyttja de samhälleliga
förmånerna.

Jag vill ta ett annat exempel på lokaliseringspolitiken.
Under jultiden blev
jag uppringd av några personer i Frändefors
kommun på Dal, som bad mig
komma och se på några tomter, beträffande
vilka länsbostadsnämnden motsatt
sig en användning för bostadsändamål
under den motiveringen att platsen
skulle vara uppenbart olämplig för detta
ändamål och att kreditvärdet hos de
eventuella fastigheterna kunde ifrågasättas.
I ett av dessa fall anförde man
även det skälet att sökanden inte hade
sin arbetsplats i Frändefors kommun,
utan sedan tio år tillbaka var sysselsatt
i Uddevalla samt att man inte trodde på
möjligheten att folk ville bo kvar i
Frändefors, där det saknades utkomst -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

möjligheter. Länsbostadsnämnden ansåg
inte heller trakten inbjudande ur
bosättningssynpunkt och man bedömde
det såsom osannolikt att personer, som
inte var uppväxta på platsen eller knutna
dit genom släktskapsförhållanden,
skulle vilja slå sig ned där.

Jag vill understryka att länsbostadsnämndens
avslag inte dikterades av
några tekniska olägenheter i fråga om
vatten, avlopp och sådant, utan det var
fråga om fri värdering från nämndens
sida, en värdering vars riktighet med
skäl kan diskuteras.

Distriktslantmätaren framhåller också
i sitt utlåtande att det inte förelegat
några svårigheter ur tekniska eller sanitära
synpunkter. Han säger sålunda:
»Avstyckningsområdet är beläget intill
allmän väg. Grundförhållandena äro
goda. Avloppsledning kan läggas utan
onormala kostnader. Vattentäkt torde
kunna erhållas genom brunn på området.
Området skall användas till bostadsändamål
och är med hänsyn till
storlek, läge och beskaffenhet lämpligt
att erhålla varaktig användning för sagda
ändamål.»

Jag har själv sett tomten och funnit
den utmärkt vacker. Den ligger vid allmänna
vägen till Uddevalla, 17 kilometer
från staden, och vägen är oljegrusbelagd.
Tomten är belägen på ett
gärde i södersiuttning med en björkbacke
bakom. Jag är övertygad om att
man har snott in sig i byråkrati när
man tror att det inte skulle finnas mer
än en familj som vill bo i ett eget hem
på den platsen.

Denna familj har tre barn och bor
hos mannens föräldrar. Även om bygget
skulle vara riskabelt från kreditvärdessynpunkt
är det för mig alldeles uppenbart
att man i detta fall bör ta den
risken. Vi måste komma ihåg att kommunen
här slipper planeringsåtgärder.
I bygden finns skola och kommunal
service kvar. Om dessa människor inte
får stanna på sin bostadsort, tvingas de
in i en ko.

Ortspressen har kontaktat en annan
familj i samma socken som har fått ett
liknande avslag av länsbostadsnämnden.
Denna familj har sex barn. Enligt
ortstidningen lär länsbostadsnämndens
direktör när han blev intervjuad ha
sagt, att det var med stor vånda nämnden
avslog denna ansökan — men den
blev i alla fall avslagen.

Dessa avslag har nu överklagats och
ansökningarna ligger hos Kungl. Maj:t.
Jag hoppas att det skall komma direktiv
som ger utrymme åt en annan syn på
problemen. Nu när fritiden skall öka
med det ekonomiska välståndet kommer
med all säkerhet fler och fler människor
att söka sig en boplats närmare
naturen. Om vi finge rätt att välja boplats
och miljö, undrar jag om inte riskerna
för kreditvärdet bleve större i de
dåligt ljudisolerade höghusen, om vilka
debatten också rör sig. Att någon har
ifrågasatt deras kreditvärde har jag
emellertid inte hört.

Är bestämmelserna sådana att glesbebyggelse
i landskommunerna på grund
av kreditvärdeskravet måste ske utan
statliga lån, måste vi ändra reglerna.
Att använda bedömningar av boplatsens
belägenhet för att stoppa en oförvitlig
familjefaders försök att skaffa sin familj
en bostad i en miljö där den trivs
är inte något samhällsintresse, särskilt
inte med tanke på den lavinartade utvecklingen
av befolkningsomflyttningen

— ett problem som har behandlats i
många anföranden tidigare.

Det är angeläget att klargöra målsättningen.
Vill vi ha folk kvar på landsbygden
—• och det är vi väl överens om

— måste vi också se till att olika myndigheter
handlar så att denna målsättning
främjas. Kraven får inte vara
strängare när det gäller att bevara bebyggelse
på landsbygden än de är på
andra områden.

Talar man med enskilda riksdagsmän
om dessa problem, säger de allra flesta

— såsom ålderspresidenten framhöll
vid sessionsöppnandet —• att vi riskerar

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

att förlora något som vi är fästade vid,
ett samhällsvärde som vi bör slå vakt
om. Kommunalmännen, som ofta får
arbeta hårt för sin bygd, är färdiga att
ge upp, då de upprepade gånger stöter
på en mur av byråkrati som de inte kan
förstå.

Herr talman! Jag har tagit upp dessa
exempel ur verkligheten för att visa hur
det kan gå till trots att vi här är så eniga
i att visa vår goda vilja. För den enskilde
är detta inte något småtteri utan
en skakande, tragisk verklighet. De bostadspolitiska
åtgärderna har accepterats
såsom nödvändiga och viktiga
hjälpmedel för att sanera boendeförhållandena
i vårt land. Alldeles orimligt
vore det — anser jag — att sanktionera
bestämmelser som utestänger den som
vill välja sin boplats i en glesbygd. Om
begreppet en levande landsbygd behöver
det inte stå någon strid. Jag tror att
de som vill stanna där och använda de
moderna trafikmedlen bör uppmuntras.
På så sätt kanske vi kan motverka den
köbildning som hotar att rulla vidare
som en lavin.

Jag skall sluta med att uttala en förhoppning
om att den planering, som det
har talats om från så många håll vid
årets remissdebatt, skall inriktas så att
den blir till gagn i verkligheten. Med
denna förhoppning, herr talman, yrkar
jag på remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Under större delen av
år 1962 och speciellt under hösten har
en intensiv debatt pågått om hyresregleringslagen,
dess slopande, dess följder
och dess inverkan på bostads- och hyresmarknaden.

Både de som vill ha hyresregleringslagen
kvar, de som vill verka för en
gradvis avveckling av densamma och
de som vill slopa den har mobiliserat
alla resurser för att såväl i tidningspressen
som på offentliga möten och
konferenser ingående framdraga konse -

kvenserna av det ena eller andra alternativet.

Slopandet av hyresregleringslagen
och införandet av friare former för bostadsbyggandet
har också aktualiserats
genom en utredning, som presenterats
av näringslivets byggnadsdelegation.

Utan att på något sätt generalisera
kan man väl säga, att denna utredning
i hög grad verkar »beställning». Det
viktigaste i utredningsresultatet är att
man till varje pris här vill ha bort hyresregleringslagen,
och sammansättningen
av utredningsmännen pekar ju
på att man endast mobiliserat en enda
riktning, nämligen fastighetsägareintresset.
Var finns hyresgästrepresentanten?
Hans åsikter är väl inte oväsentliga? Det

är betecknande att den enda avvikande
meningen i utredningsmännens
uttalande föreligger från en affärsman,
som vänder sig mot förslaget att avveckla
de kommersiella lokalerna i
snabbare takt än bostäderna. Denne
affärsman, som för övrigt också är
riksdagsman, befarar bl. a. att om regleringen
skall kunna avskaffas tidigare
för kommersiella lokaler, så kan man
kanske räkna med att en byggherre
för att få bästa utbyte av sin fastighet
överdimensionerar affärslokalerna i
förhållande till bostäderna och på så
sätt åstadkommer en snedbelastning
inom byggnadsverksamheten.

När man ingående läst denna utredning,
kan det sägas att i denna inte på
något sätt presenterats någon övertygande
bevisföring för ett så snabbt avvecklande
av hyresregleringslagen som utredningen
mynnar ut i. Det är tvärtom
ytterst vaga formuleringar som utgör
motiveringarna, och jag nöjer mig
här med att ur utredningsboken bara
relatera några utdrag från sidorna 59
och 60. På dessa sidor konstaterar man
att det inte är möjligt att dra några
bestämda slutsatser om hur mycket den
genomsnittliga hyresnivån kommer att
stiga. Däremot anser man det föga tro -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligt att hyrorna kommer att hli rörligare,
man anser det sannolikt att tendensen
till hyreshöjningar skall dämpas,
och man menar att vissa förhållanden
talar för att höjningarna blir »förhållandevis
moderata» — vad man nu menar
med det. Man anser det inte sannolikt
att hyresnivån på mindre orter
kommer att stiga och menar att intet
skäl finns att anta att regleringens avskaffande
kommer att påverka byggnadskostnaderna.
Däremot är det tänkbart
att dessa kostnader påverkas på
längre sikt; en fri marknad bör verka
återhållande på byggnadskostnadernas
stegring och den kan också leda till
bättre kvalitet på husen. Man torde ej
heller behöva räkna med stigande tomtpriser.

Det sagda räcker. Man skulle vidare
ur denna utredning kunna plocka åtskilliga
ordvändningar, som mer än
väl visar att man ingenting bestämt kan
förutsäga. Man endast gissar på ett område
där det är av största betydelse att
den enskildes budget inte pressas över
hövan. En våldsam stegring av hyreskostnaderna
kan ju endast leda till en
försämring av reallönen och ett krav
på högre löner vid kommande löneuppgörelser,
för att inte tala om de sociala
verkningarna för många befolkningsgrupper.

Av intresse är också att studera utredningens
redogörelse för vad som
hänt i utlandet när hyresspärrarna
släpptes, och man måste i ärlighetens
namn säga att utredningen inte försöker
förgylla upp verkningarna av slopandet
av hyresregleringslagen i vissa
länder. Det konstateras i stället att i
en del länder har stora svårigheter och
avsevärda prisfördyringar ägt rum, men
man tröstar sig i redogörelsen med att
det kanske jämnar ut sig i fortsättningen.
Är det inte en tröst för ett tigerhjärta? Jag

har haft tillfälle att vid konferenser
och personliga besök ta del av vad
som framför allt hänt i våra nordiska

länder och kan intyga att det finns anledning
att varna för ett alltför tidigt
slopande av hyresregleringslagen och
för en försämring eller ett borttagande
av det statliga stödet för bostadsbyggandet.
Exemplen från våra närmaste
nordiska grannar talar sitt tydliga
språk.

I Finland är mängden av hyresstegringar
och uppsägningar uppseendeväckande
sedan hyresregleringslagen
avvecklats på ett stort antal platser, och
i Danmark är situationen för närvarande
ytterst allvarlig. Jag vill ta kammarens
tid i anspråk för att relatera
förhållandena i Danmark. En känd
dansk bostadspolitiker skriver i sin nyårsöversikt:
»Aldrig har det varit dyrare
att få en bostad än i dag och aldrig
har de kooperativa och allmännyttiga
bostadsföretagen varit pressade så
långt ner, aldrig har fastighetsägare
och tomtspekulanter haft så glänsande
dagar, aldrig har bostadssituationen tett
sig mörkare än den gör i dag.»

Tidningen »Boligen», organ för de
allmännyttiga och bostadskooperativa
företagen i Danmark, lämnar i novembernumret
1962 en redogörelse för tre
nyuppförda fastigheter, slumpvis utvalda
inom Storköpenhamns område och
samtliga uppförda av privata byggmästare
utan statligt stöd. Byggherrarna
kan alltså själva bestämma priset på lägenheterna,
och det har också skett på
ett märkbart sätt för de hyresgäster
som bostadsnöden har tvingat att hyra
lägenheter.

Fastigheten nr 1 innehåller 18 lägenheter
om ett och ett halvt rum på en yta
av 60 kvadratmeter. Lägenheterna är utrustade
modernt med kylskåp men icke
med badkar. Hyran utan värme är 600
danska kronor i månaden eller 120 kronor
per kvadratmeter. Det är 7 200 kronor
per år, plus värme. Fastighetsägaren
har också bestämt att sju månaders
hyra, 4 200 kronor, skall erläggas i förskott.

Fastigheten nr 2 innehåller 42 lägen -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

heter om två och ett halvt rum på 77
kvadratmeter, modernt utrustade men
med sittbadkar. Hyran för dessa lägenheter
är 710 kronor i månaden plus
värme, 111 kronor per kvadratmeter.
Årshyran är 8 420 kronor. Ägaren själv
tycks inse det horribla i hyresprissättningen,
ty han har satt en rabatt av 10
procent det första året och 5 procent det
andra året.

Den tredje fastigheten ligger på Frederiksberg.
Här kostar en trerumslägenhet
på 82 kvadratmeter, modern men
med sittbadkar, 916 kronor i månaden
i vissa lägenheter och 946 kronor
i andra, beroende på placeringen i fastigheten.
Kvadratmeterpriset blir 134
kronor och 138 kronor plus värme, årshyran
10 992 och 11 352 kronor.

Det är lysande tider för de privata
fastighetsägarna i Köpenhamn, sedan
man nästan släppt regleringen och de
statliga bostadsbyggnadslånen och kan
härja fritt på marknaden i eu stad
som har så stor brist på bostäder som
Köpenhamn.

Byggmästarna och byggnadsföretagen
saboterar öppet vad riksdagen i Danmark
har givit uttryck för. Man beslöt
nämligen i maj 1961 att 20 000 lägenheter
skulle byggas med statligt stöd,
varav 10 000 skulle uppföras av de sociala
byggnadsföretagen och 10 000 av
privata byggmästare. Under finansåret
1961/62 uppfyllde de sociala byggnadsföretagen
till fullo sin kvot och byggde
10 000 lägenheter, medan de privata
byggmästarna endast byggde 15 procent
av sin kvot med statliga lån. I stället
för de 20 000 lägenheterna som riksdagen
hade beslutat skulle byggas med
statliga lån uppfördes 11 500. Den övriga
delen överfördes till den privata
sektorn utan statliga lån, med de resultat
jag här redogjort för.

Man förvånar sig inte när överborgmästaren
Urban Hansen, som i hög grad
har ansvaret för bostadsläget i Köpenhamn,
i en intervju i förut nämnda
tidning säger att Danmark bör lära av

den svenska och norska bostadspolitiken
både i fråga om räntor och fonduppläggningar.
Han skriver: »Svenskarna
som är långt före oss med bostadsbyggandet
har lägre räntor och dessutom
ett system, som vi gott kunde
kopiera.»

I anledning av förhållandena i Danmark
har också ledande organisationer,
bl. a. danska LO, Kooperativa förbundet
och Arbetarrörelsens näringslivsråd,
tillskrivit statsministern med
hemställan om att byggnadstillstånd för
hyreshus endast beviljas åt sådana byggorganisationer,
som är villiga att låta
hyrorna underkastas kontroll av det
allmänna.

Jag övergår härefter till förhållandena
här i Sverige. Det är intet tvivel
om, att om man avskaffar hyresregleringen
alltför snabbt och försämrar
förhållandena när det gäller stödet åt
bostadsbyggandet i vårt land, så blir
resultatet lika våldsamt stegrade hyror
och tomtkostnader som i Danmark och
man skulle omöjliggöra fullföljandet av
den sociala bostadspolitik som så länge
framgångsrikt har bedrivits. Jag tror
att denna öppna redovisning av resultatet
av lagskyddets slopande i våra
grannländer är nödvändig här i riksdagen.
Vi har inget intresse av några
dimbildningar.

Tidningen Arbetsgivaren nr 20/1962
har en intressant ledare, i vilken man
kommenterar näringslivets bostadsutredning.
Där påpekas att en fullständig
utjämning av hyresnivåerna skulle medföra
»drastiska inkomstförändringar och
snabbt stigande fastighetsvärden». Det
är klart språk tidningen presenterar, ett
språk utan omskrivningar och vackra
blomster, och det förstår vi hyresgäster
betydligt bättre.

Regeringen har fullföljt en bestämd
linje i fråga om hyresregleringslagens
avveckling och framför allt siktat på
att i orter utan uppenbar bostadsbrist,
eller där bristen håller på att övervinnas,
kunna slopa hyresregleringslagen.

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Dock finns det ett visst skydd i besiktningslagen.
Den linjen har hittills visat
sig i stort sett framkomlig. Men uppenbara
missbruk har dock kunnat inregistreras
även vid denna begränsade avveckling.

Från och med 1 mars 1963 slopas
hyresregleringen i ytterligare 65 orter.
Efter den avvecklingen kommer hyresregleringen
för bostäder att omfatta
241 orter. För möblerade rum kommer
regleringen att gälla endast i 23 av
dessa orter, och för andra lokaler —
d. v. s. affärs- och kontorslokaler — blir
den kvar i 62 av orterna. Folkmängden
i de 241 orter som efter 1 mars 1963
kommer att ha hyresreglering för bostäder
kan uppskattas till i runt tal 4,5
miljoner, d. v. s. 60 procent av rikets
folkmängd.

Det kan ha ett visst intresse att här
meddela, att exempelvis för garage —
för vilka hyresregleringslagen slopades
1962 över hela landet — har det redan
blivit kraftiga hyreshöjningar på sina
håll. Från Västerås har det t. ex. i några
fall blivit väsentliga hyreshöjningar.
Bland annat har ett garage höjt hyran
från 225 till 720 kronor per år. Hyreshöjningar
på upp till 200 procent har
inte varit ovanliga i staden, och resultatet
har blivit att bilägarna föredrar
att ställa bilarna utomhus, vilket givetvis
försvårar möjligheterna för den rullande
trafiken. Från fastighetsägarföreningens
sida i Västerås har fastighetsägarna
uppmanats att iaktta försiktighet
när det gäller garagehyrorna.

I samband med detta konstaterande
är det kanske skäl att fråga: Vad skulle
inträffa om man på bristorter omedelbart
slopade regleringen beträffande hyror
för vanliga bostäder utan att bibehålla
något slags hyreskontroll? I kritiken
mot hyresregleringslagen och det
statliga stödet till bostadsproduktionen
har motståndarna nästan enbart dragit
fram de negativa sidorna men glömt
det väsentliga, nämligen det positiva
i värdet av en kontroll över hyresmark -

naden i ett bristläge och i en socialt
inriktad bostadspolitik. Många av oss
som sitter här i riksdagen har ju också
i de kommunala institutionerna tillfälle
att ingående följa såväl bostadsbyggandet
som hyresmarknaden på våra respektive
orter. En del har också haft
möjlighet att mycket ingående och verksamt
följa bostadsförmedlingens arbete
på samma platser. Några riksdagsmän
har t. o. m. suttit i styrelser och nämnder,
som har haft att handlägga dessa
frågor. Det kan därför vara av intresse
att redogöra för en del spörsmål, som
visar hyresregleringslagens betydelse i
ett bristsamhälle och det statliga stödets
betydelse för en social bostadsmarknad,
som siktar på att ge möjlighet
åt alla att erhålla en god bostad till billig
kostnad.

Kritiken mot hyresregleringslagen
och det bostadssociala stödet riktar sig
i huvudsak mot tre punkter. För det
första är man pessimistisk när det gäller
att genom ökad bostadsproduktion
komma till riitta med bostadsbristen. För
det andra gör man gällande att barnfamiljerna,
speciellt de med små inkomster,
kommer i ett .särskilt missgynnat
läge genom hyresregleringslagen.
För det tredje säger man att lagen åstadkommer
stelhet på hyresmarknaden,
d. v. s. minskad rörlighet.

Låt oss närmare granska dessa tre
punkter. Utvecklingen har speciellt under
de senaste åren visat en mycket
jämn bostadsproduktion med siffror
som ligger vid 80 000 lägenheter eller
däröver. Regeringens initiativ till en
ytterligare förstärkning av byggnationen
speciellt på bristorterna torde också
ha bidragit till ett effektivt resultat när
det gällt att komma till rätta med bostadsbristen.
Detsamma gäller beträffande
bestämmelsen angående en kommunal
bostadsplanering över flera år.

Avvecklingen av hyresregleringslagen
på ett så stort antal orter som skett
visar också att bostadsbristen nu är
eliminerad på vissa platser och att det

Andra kammarens protokoll 1963. A:r 4

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

där nu endast kvarstår nödvändiga saneringar.
På en del av dessa orter har
man i stort sett nått balans, och då
kan byggnationen på orter med bristläge
givetvis öka mera. Det finns bara en
väg ut ur bostadsbristen: att bygga
mera.

Beträffande den andra frågan — om
missgynnande av barnfamiljerna —- visade
1945 års bostadsräkning att över
45 procent av alla barnfamiljer i landet
var trångbodda. De hade mer än två boende
per våningsyta. Enligt föreliggande
preliminära uppgifter från 1960 års
bostadsräkning har detta trångboddhetstal
nu sjunkit till något under 18
procent.

Säger inte denna utveckling en hel
del? Skulle den ha varit möjlig utan
effektiv hjälp av såväl en hyresregleringslag,
en social bostadspolitik som
en effektiv bostadsförmedling? Det senare
är inte minst betydelsefullt.

Jag kan av siffrorna från den bostadsförmedling
i vilken jag själv sitter —
nämligen Malmös — konstatera att årsstatistiken
för de senaste åren visar att
60 procent av lägenheterna om två rum
och kök eller större har anvisats åt familjer
med barn. En liknande utveckling
finns bevisbar i statistiken för de
större städernas bostadsförmedlingar.

Det är också av den största betydelse
att förre socialministern Torsten Nilsson
genom sitt förslag förra året givit
barnfamiljerna ytterligare stöd. Detta
gäller från och med den 1 januari 1963
och möjliggör för de 180 000 barnfamiljer,
som nu inrymmes i de 18 procenten
trångbodda familjer, att ekonomiskt
efterfråga större och rymligare
lägenheter. Hos en del bostadsförmedlingar
finns också särskilda avdelningar
för barnfamiljer, och vid varje uttagning
av nya lägenheter eller omplacering
av gamla kan dessa familjers
bostadsbehov särskilt tillgodoses.

I regeringens bostadsproposition föreslås
en höjning av inkomstgränsen i
fråga om familjebostadsbidrag för barn -

familjer. Det är en väsentlig höjning,
som torde innebära att ca 140 000 barnfamiljer
vilka nu inte har familjebostadsbidrag
får möjlighet att erhålla sådana
och därigenom också ges en chans
till en större och bättre bostad. Dessutom
förbättras möjligheterna till en
ökad hjälp för ännu fler barnfamiljer
genom att inkomstgränsen höjs, så att
cirka 70 000 familjer som nu kanske har
halvt bidrag kan få helt bidrag och därmed
möjligheter att flytta in i bättre bostäder.
Det är också en betydelsefull
sak som man skall räkna med i detta
sammanhang.

Trots allt behövs det en förstärkning
för sådana familjer som inte kommer
i åtnjutande av detta bidrag. Jag delar
uppfattningen att det finns ytterligare
en del grupper som borde få komma
med i detta sammanhang. Detta bör ske
antingen genom en förstärkning av bostadsbidraget
eller genom att barnfamiljerna
på annat sätt hjälpes.

Genom denna samverkan mellan den
sociala bostadspolitiken och den nuvarande
hyresregleringslagen, som ger
bostadsförmedlingarna möjlighet att disponera
nyproducerade och ledigställda
lägenheter, anser jag att man har funnit
en form genom vilken man väl klarar
uppgiften att komma till rätta med
barnfamiljernas bostadsproblem.

Den tredje fråga som kritikerna ständigt
för fram är den bristande rörligheten
på bostadsmarknaden. Även här gör
man sig skyldig till stora överdrifter.
En effektivt arbetande bostadsförmedling
kan i betydande omfattning växla
in nyproduktionens större och dyrare
lägenheter åt de äldre och ekonomiskt
stabiliserade familjerna och frigöra lägenheter
i det äldre beståndet för de
yngre barnfamiljerna och för ekonomiskt
svagare grupper. Så sker också,
och som ett bevis på detta ber jag att få
lämna en redogörelse för en tioårsperiod
vid bostadsförmedlingen i Malmö.
Där har det under denna period förmedlats
37 100 lägenheter, därav 22 104

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nyuppförda och inte mindre än 14 996
i förut upplåtna lägenheter. Detta är
något som ingen tänker på. Det har i
debatten inte nämnts att fler och fler
familjer flyttar på detta sätt och att
det alltså därigenom förekommer en
rätt stor rörlighet.

De lägenheter som upplåtits är i mycket
stor utsträckning bra lägenheter
i det äldre bostadsbeståndet och i äldre
bostadsrättsföreningar med en storlek
och en hyra, som väl passar de ekonomiskt
svagare grupperna. Nu har man
kommit ett steg längre. I propositionen
föreslås nämligen att stoppgränsen 1942
för familjebostadsbidrag skall slopas.
Därigenom kommer familjebostadsbidrag
att kunna utgå även när det gäller
lägenheter som färdigställts före 1942.

Att hävda att det inte finns någon rörlighet
på bostadsmarknaden är alltså
missvisande. En sådan här förmedling
av äldre lägenheter sker inte bara i
Malmö, utan genom den intima kontakt
vi har med bostadsförmedlingarna
i synnerhet i de största städerna kan
jag omvittna att samma system tillämpas
där.

Genom det växelspel som nu försiggår
på de flesta platser mellan de kommunala
myndigheter som handhar bostadsproduktionen
och fastighetsägarorganisationerna,
hyresgästorganisationerna,
de kommunala bostadsaktiebolagen och
de kooperativa företagen, så har det
varit möjligt att åstadkomma en rörlighet
på bostadsmarknaden som tar
stor hänsyn till de ekonomiskt svagare
befolkningsgrupperna, inte bara
barnfamiljer utan också andra. En väsentlig
andel av den saneringsomflyttning
som nu sker i en del städers centrum
är resultatet av en samverkan mellan
bostadsförmedlingar, olika samliällsnyttiga
och kooperativa bostadsföretag
och fastighetsorganisationer.
Följden blir ökad rörlighet.

Vissa kritiker önskar politiska beslut
om en snabbare avveckling av hyresregleringslagen
eller successiva hyres -

höjningar inom regleringens ram. Man
talar om hyresskatt och kraftiga hyreshöjningar
i det äldre bostadsbeståndet.
Dessa kritiker anser att man genom att
höja priset på lägenheterna skulle kunna
minska vissa konsumentgruppers
möjligheter att ställa anspråk på högre
bostadsstandard. En sådan politik är
i högsta grad reaktionär och rimmar
illa med den omsorg som man nu nästan
över lag inom partierna är ense om skall
ägnas våra olika befolkningsgrupper.
Vi gör god sjukvård, undervisning och
utbildning tillgänglig för alla samt skapar
en förnämlig socialförsäkring. Strävandena
bör gå i samma riktning när
det gäller anskaffandet av ordentlig
bostad åt medborgarna. Det är en i
många avseenden angelägen samhällsfråga.
Regeringen och riksdagen gör
klokt i att hålla fast vid den hittills
tillämpade ordningen både beträffande
den sociala bostadspolitiken och hyresregleringslagen.

Det man skulle kunna önska i sammanhanget
är att den utredning som
nu tillsatts för att undersöka förutsättningarna
för ännu effektivare bostadsförmedlingar
och intimare samarbete
mellan dessa landet över skall kunna
nå ett resultat, som blir till gagn för
alla och som skapar ett gemensamt gott
grepp över hela bostads- och hyresmarknaden.
Vi når inga positiva resultat
genom att slopa stödet åt byggnadsproduktionen
eller genom att alltför
hastigt avveckla hyresregleringslagen
— vi endast försvårar läget för de
bostadssökande.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag skall i detta skede
av debatten, under den stillhet som just
nu lägrar sig över församlingen, i stort
sett inskränka mig till att till protokollet
läsa in en insändare, som häromdagen
kom min tidning till handa. Vi

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

har här i riksdagen säkert gott av att
lyssna till sådana röster, eftersom det
uppenbarligen är folkets intressen och
hjärteangelägenheter vi i särskild grad
skall ta oss an.

Innan jag övergår till denna diktamen,
skall jag emellertid tillåta mig
att göra några korta reflexioner i en
speciell fråga, som återkommit med
jämna mellanrum under dessa båda dagar,
nämligen handläggningen av trafikreformen.

Det har varit förhandlingar i saken
och det har med stor emfas framhållits
i debatten, att man inte skall börja
processa om ett förhandlingsresultat.
Jag tänker verkligen heller inte gå in
på någon diskussion i sakfrågan. Det
hör inte hit. Jag menar nämligen att
man, oavsett vilken ståndpunkt man
än har i detta fall, är i sin fulla rätt
att slå ned på själva metoden för uppgörelsen.
Det kanske rentav finns något
som skulle kunna kallas för goda
parlamentariska »körregler» — skrivna
eller oskrivna — som det också kan
vara skäl i att söka följa. Men det gjorde
man knappast i december i fjol.

Läget är nu, att den samlade riksdagen
bara har att konfirmera en åtgärd
som redan de facto är beslutad. Vi har
med andra ord fått en ganska sällsam
variant på metoden med riksdagen som
transportkompani. Jag säger detta i fullt
medvetande om att det inte bara är en
part, ett parti, som här bär ansvaret.
Kritiken måste dock i första hand drabba
regeringen, som tagit initiativet och
på ett sätt, som inger de allvarligaste
betänkligheter från många synpunkter,
pressat sig till koncessioner och skapat
bindningar, som måste gå ut över
riksdagens fria prövningsrätt.

Jag kan för min del till nöds förstå
och acceptera, att man i förväg söker
åstadkomma samlande lösningar i frågor
av utomordentlig betydelse. Självfallet
tänker jag då i första hand på
försvarsfrågan, men härvidlag är att
märka, att partiernas ställningstagande

i detta fall grundar sig på helt andra
premisser.

Jag understryker, herr talman, att
min kritik inte avser innehållet i den
uppgörelse som träffades i högertrafikfrågan
utan uteslutande formerna.
Och det vore faktiskt frestande att fråga
statsministern, i den mån en fråga
nu kan nå honom, om eller i vilken utsträckning
man har anledning befara ytterligare
framstötar med i princip samma
uppläggning. Kommer med andra
ord metoden att bilda skola? I så fall
växer naturligtvis betänkligheterna skyhögt.

Men jag önskar, att ytterligare ett
ord skulle kunna nå hans excellens
statsministern. Det gäller en sak som
flera talare varit inne på, nämligen
dödläget i fråga om spritbeskattningen.
Det har i denna kammare under årens
lopp förts så många dialoger och konversationer
med finansministern i detta
ämne, att det för omväxlings skull
—- men naturligtvis inte bara av den
anledningen utan än mer av reella skäl
— vore av största intresse att få direkt
till statsministern rikta en vädjan att
detta spörsmål om spritbeskattningen
äntligen måtte tas upp med prioritet.

Statsministern är naturligtvis lika
oroad som varje annan medborgare i
detta land, som bär möjlighet att göra
sina iakttagelser, över den utbredning
alkoholbruket bär och över den skadegörelse
som följer i dess spår. I så
måtto krävs det självfallet inga extra
föreställningar. Men jag skall ändå i
detta sammanhang låta en röst komma
till tals — här kommer alltså den nyssnämnda
insändaren in i bilden.

Som tidningsman kommer man rätt
mycket i kontakt med bekymrade människor.
Jag vill visst inte påstå, att det
alltid hugger tag, men häromdagen gjorde
det så, rejält också. I brevhögen
fanns ett manus, avfattat med tydligen
ovan hand och undertecknat av en kvinna,
en mor. Jag skall återge hennes
förtvivlade ord; jag skall låta dem

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

klinga ut alldeles oförmedlat. Så här
skrev hon:

»Herr redaktör!

Läste i eder tidning om spritmissbruket.
Hur skall det sluta, om inte de
som styr i landet, får upp ögonen för
hur det går med svenska folket, sedan
spriten släppts fri? Men får bara staten
in mycket pengar på spritskatter,
så ser det ut som om man inte brydde
sig om hur folket har det. Förresten
så går det väl inte åt så litet pengar
till hem för alkoholskadade, till fängelser
för sådana som gjort både det ena
och andra i fyllan, och till socialhjälp
åt familjer, vilkas män måste tas om
hand. Tänk sedan på alla barn som blivit
milj oskadade i sådana hem! Jag är
en husmor, vars make mer eller mindre
missbrukat sprit i 20 år. Vi har varit
en familj på tio barn. Nu är de flesta
uppväxta och klarar sig själva, men
kvar är fyra under 12 år. De styrande
skulle bara sett och hört vad barnen
och jag fått uppleva, när maken och
fadern kommit hem och varit mer eller
mindre berusad! Nu har det gått
så långt, att de stora barnen nästan
fått agg till sin far. Nu de senaste åren
har missbruket tilltagit, sedan spriten
blev fri. Det skulle ju bli mycket bättre,
sades det, när motboken slopats.
Men de styrande vill väl inte gå med
på att de gjorde ett misstag? Det behövs
krafttag, om vårt land och våra
kära skall kunna räddas från spriten.»

Så långt denna mor, en ropandes
röst, får man väl säga.

.lag avser inte alls att vid denna tidpunkt
ta upp någon nykterhetspolitisk
debatt eller provocera någon dispyt i
frågan, huruvida det som skedde på
rusdryckslagstiftningens område för åtta
år sedan var av godo eller av ondo.
Misstag eller inte misstag den gången
—• en sak står under alla förhållanden
klar: den politik som förs i dag, d. v. s.
underlåtenheten att ta i bruk den spärrmekanism
som prisinstrumentet utgör,
innebär i varje fall ett allvarligt miss -

tag. Redan vid avvecklingen av motbokssystemet
borde skatteinstrumentet
ha tillgripits efter en genomtänkt plan.
Vi skulle då helt säkert ha fått en annan
och långt gynnsammare utveckling
än den vi nu fått. Men att statsmakterna
i dag tvekar även beträffande
självklara åtgärder och ingripanden på
detta område, är en så svår försummelse,
att den inte nog kraftigt kan
brännmärkas. Ytterst går denna försummelse
ut över de alltför många
svenska hem, där alkoholen orsakar
tragedier.

Herr talman! Mitt ärende är alltså
att ännu en gång vädja till regeringen
att snarast försöka få frågan om alkoholbeskattningen
ur det dödläge som
den hamnat i.

Ett uppslag vore kanske att indexreglera
spritpriset. Man vunne då åtminstone
den fördelen, att ingen finansminister,
vem lian vara månde —
han må heta Gunnar Sträng eller någonting
annat —- skulle kunna motsätta
sig åtminstone den anpassning av spritpriset,
som betingas av den allmänna
pris- och inkomstutvecklingen. Men jag
vill skynda mig att tillägga, att även
en sådan åtgärd skulle, från mina utgångspunkter,
ha sina risker, eftersom
den skulle kunna tas till intäkt för passivitet
i lägen, då det av nykterhetspolitiska
skäl vore motiverat med radikalare
ingripanden, med prishöjningar
vida utöver dem som följer med indexautomatiken.
Men här borde förstås
den regeln kunna tillämpas, att det ena
göra och det andra icke underlåta.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! I en remissdebatt är det
väl alltid värdefullt att det sägs några
ord också av dem inom kammaren, som
vid sidan av sitt r i k sd a gs man n a s k a p är
aktivt verksamma inom näringslivet.
•Det är i sådan egenskap jag anmält mig
på talarlistan, trots att densamma onekligen
är alltför lång.

Gentemot riktigheten av den konjunk -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

turbild, som tecknats i finansplanen,
finns ingenting att anmärka. Avmattningstendenserna
i den svenska konjunkturen
erkännes Öppet, och de har
förvisso den senaste tiden blivit mer
framträdande än tidigare. Outnyttjad
produktionskapacitet, sänkta priser i
förening med ständigt ökande omkostnader,
inte minst för det år, som nyss ingått,
har medfört och kommer ytterligare
att medföra krympta vinstmarginaler
och därigenom en stark försämring
av lönsamheten för den allt övervägande
delen av vår industri. Som eu
följd av denna utveckling bär självfallet
också inställt sig betydande likviditetssvårigheter
med den i finansplanen
beklagade, kraftiga dämpningen
i industriens investeringsförmåga i
släptåg. De avsevärt ökade möjligheterna
för industrien att under 1962 på
penningmarknaden uppta långfristiga
lån har naturligtvis varit en god hjälp
att hålla investeringarna uppe men bär
inte i nämnvärd mån kunnat hindra, att
vi för innevarande år måste räkna med
den förutsedda nedgången 1 näringslivets
beställningsaktivitet. Det förhåller
sig nämligen säkert så som finansplanen
säger att en »viss del» — själv
skulle jag vilja säga en betydande del
— av upplåningsökningen av företagen
använts till att bygga upp likviditetsställningen
efter den kraftiga likviditetsminskning,
som skedde redan 1960
och 1961.

Finansministern är också klar på att
en viss konjunkturstimulans nu måste
till. I syfte att stötta under den vacklande
konjunkturen skall de statliga
och kommunala investeringarna inte
obetydligt aktiveras. Till nytta särskilt
för de mindre och medelstora företagen
har AB Industrikredits utlåningskapacitet
förstärkts och dessutom fått ett
komplement i AB Företagskredit. Varvskrediten
och vattenfallsstyrelsens sänkning
av eltaxorna måste också rättvisligen
nämnas. Industriens investeringsfonder
har efter någon tids uppehåll

återigen i viss utsträckning frigivits.
Lagom till denna debatt kommer meddelandet
om den nya räntesänkningen.

Allt detta är nu gott och väl — i viss
utsträckning. Hur stor stimulansen för
näringslivet kan bli genom räntesänkningen
är svårt att förutse. Att den var
marknadsmässigt riktig och nödvändig,
torde intet tvivel råda om. För industrien,
som på sin tid under vår långa
period av fastlåst ränteläge bröt mången
lans till förmån för återinförandet av
en rörlig ränta, är det en källa till tillfredsställelse
att rörlighetspr.incipen
återfått den plats i solen som tillkommer
den.

Några ord om investeringsfonderna.
Det råder nog allmän enighet om att
dessa fonder bär visat sig vara ett av
de medel, varmed en konjunkturavmattning
kan mötas. Det är dock nödvändigt
att i dagens läge inte sätta sin
lit endast till investeringsfonderna som
konjunkturpolitiskt medel. Att släppa
fonderna fria är bra för att utjämna
tillfälliga avmattningar och ge en knuff,
som stimulerar återhämtningen. Beträffande
det frigivande, som ett par gånger
skett och som just nu medgivits, är
emellertid först och främst att anmärka,
att det sker för alltför korta tidsperioder.
Industrien hinner ofta inte med att
särskilt för byggnadsinvesteringarna
inom den av arbetsmarknadsstyrelsen
fastställda tidsfristen göra de beställningar,
»om är villkoret för fondernas
användande.

När man talar om vilket förträffligt
vapen som investeringsfonderna är i
kampen mot en vacklande konjunktur,
synes man emellertid bortse från att
detta »vapen» ingalunda evigt kan förväntas
stå till förfogande. Fonderna kan
helt enkelt komma att ta slut. I dagens
läge förhåller det sig så, att få företag
har sådana vinstmöjligheter, att fortsatt
avsättning till investeringsfonder
kan göras. Redan 1961 års bokslut uppvisade
en kraftig minskning av sådana
avsättningar. Vad man nu känner av

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid

1962 års industriresultat ger också vid
handen, att de företag med all sannolikhet
kommer att bli än färre, där avsättning
för detta ändamål blir möjlig.
Vi har inte rätt att räkna med som ett
axiom att det inom överskådlig tid kommer
en ny högkonjunktur, som kan ge
möjligheter att återigen fylla på investeringsfonderna.
Tvärtom måste vi
vara realister och bereda oss på att den
nu rådande svaga lönsamhetsperioden
för svensk industri kan bli så långvarig,
att fonderna måste tömmas för att
tjäna det syfte, för vilket de uppbyggts.
Fortsätter därefter lågkonjunkturen
eller blir den ytterligare försämrad,
existerar inte längre fonderna, och vi
har då fått en däremot svarande försämring
i företagens konsolidering.

Det talas vidare — ganska ofta —
om våra gynnsamma avskrivningsregler
för maskiner, inventarier och lager som
instrument för åstadkommande av nyssnämnda
konsolidering. Det verkar emellertid,
soim om man alltför lättvindigt
tog det som självklart, att industrien
alltid skall ha sådana vinster att det
finns plats för dessa avskrivningar. Mod
den utveckling i konjunkturavseende,
som jag nyss tecknade, kan den stund
snart nog vara inne — och fråga är om
den inte på sina håll redan är det — då
avskrivningsrätten helt eller delvis inte
kan utnyttjas, med försvagning av industriens
förmåga att uthärda ett ekonomiskt
klimatbyte som följd.

Det är nog, som jag nämnde, gott och
väl, att den vacklande konjunkturen är
avsedd att stödjas genom ökade investeringar
på den statliga och kommunala
fronten. Sitt bidrag i stödsyftet lämnar
säkerligen dessa åtgärder. Långt mer
betydelsefullt som komjunkturstimulans
skulle det emellertid vara, om man genomförde
åtgärder, som vore positivt
ägnade att stärka näringslivets vitalitet
och konkurrensförmåga och inte bara
lassade på det nya omkostnader, som
t. ex. genom det före jul beslutade utökade
lagerhållningstvånget med avse -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

ende på oljan. Det finns härvid enligt
min mening intet viktigare än att slå
vakt om industriens självfinansieringsmöjligheter.
Den allmänna tendensen
till minskade sådana möjligheter är en
följd av den utveckling jag berörde i
början av mitt anförande. De verkningar
denna tendens kan antas utöva
på den framtida industriella expansionen
synes också i viss män oroa finansministern.

Här öppnar sig ett långsiktigt perspektiv,
som vi inte kan ruska av oss
med ett »det ordnar sig nog».

Avgörande för en fortsatt expansion
i de industrigrenar, där avmattningen
framträder starkast, är givetvis avsättningsmöjligheterna
på exportmarknaden.
Vi kan inte nämnvärt påverka den
internationella konjunkturbilden, det
erkänner finansministern. Men vad vi
kan och måste göra är att förbättra förutsättningarna
för industriens internationella
konkurrenskraft. Synpunkten
är förvisso inte ny, men den väger särskilt
tungt i ett allt kärvare konjunkturläge,
som kan förväntas bli bestående
kanske länge nog. För konjunkturläget
på kort sikt och näringslivets expansionskraft
på längre sikt är det ett ovillkorligt
krav, att omsättningsskatten på
industriens investerings- och förbrukningsvaror
samt energiskatten slopas.
Dessa skatter, som till sin natur är avgifter
på produktionen, utgående oberoende
av om produktionen visar vinst
eller icke, är och förblir direkt diskriminerande
på våra exportmöjligheter.
Det är en föga rationell ekonomisk politik
att beskatta investeringarna samtidigt
som de behöver stimuleras genom
frigörande av investeringsfonderna.

Finansministern framhöll i går, att
andelen av den totala skattebelastningen
under de senaste åren förskjutits
till de fysiska personernas nackdel
och till företagens fördel. Jag vet inte
om han med just det exemplet ville visa
hur tillmötesgående företagen i skattehänseende
blivit behandlade i jämförel -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

so med de enskilda människorna. I så
fall tycker jag att beviset är skäligen
klent. Förskjutningen i fråga •— han
anförde också vissa siffror — kan inte
vara annat än den oundvikliga och
automatiska följden av den kraftiga inkomstökningen
för de enskilda och de
fallande vinsterna för företagen.

Herr talman! Jag har främst velat
uppehålla mig vid ekonomiska näringslivsfrågor.
.lag skall tillåta mig att lägga
beslag på uppmärksamheten ännu några
ögonblick i en utbildningsfråga, som
ligger industrien om hjärtat. Tanken på
en kombinerad teknisk och ekonomisk
högskoleutbildning har diskuterats förr
men av olika skäl inte lett till något resultat.
I fjol tog emellertid en kommitté
i Östergötland upp ett eget förslag om
en industrihögskola i Linköping eller
Norrköping. Förslagsställarna har pekat
på det otvivelaktigt starkt växande behovet
att inom industrien likaväl som
inom statlig och kommunal förvaltning
få tillgång till personal med . grundläggande
såväl ekonomisk som teknisk
utbildning utan att vederbörande därför
skulle behöva avlägga fullständiga
civilingenjörs- och civilekonomexamina.
Den tänkta nya utbildningen skulle
därför i stort sett gå efter linjen 50/50
teknik och ekonomi. Utbildningen borde
också lämpa sig synnerligen väl för
tjänst utomlands, såväl hos svenska industriers
dotterföretag som i samband
med utlandshjälpen. Förslaget har under
hösten varit på remiss.

Arbetsmarknadsstyrelsen, näringslivets
organisationer och kommunförbunden
är ense om att de examinerade
från en industrihögskola skulle fylla ett
tomrum på arbetsmarknaden. Vissa
akademiska instanser anmärker på vissa
detaljer och begär fortsatta utredningar.
I allt väsentligt synes emellertid
remissinstanserna ha varit mycket
positivt inställda till förslaget.

Att något ståndpunktstagande inom
ecklesiastikdepartementet inte med hunnits
till den nu föreliggande statsverks -

propositionen förstår jag mer än väl.
Jag vill dock begagna detta tillfälle att
uttrycka förhoppningen, att idén inte
måtte komma bort med vinden utan att
vi till nästa år får se densamma förverkligad
i form av ett Kungl. Maj:ts
förslag. Något pläderande för till vilken
ort skolan bör förläggas skall jag inte
nu göra mig skyldig till.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! I detta skede av debatten
ber jag att kortfattat få understryka
några synpunkter, även om dessa delvis
är berörda tidigare.

Finansplanen tecknar i år som vanligt
i starkt koncentrat bakgrunden till
konjunkturen i vårt näringsliv. Man
märker hur den internationella konjunkturen
mattas. Våra stora, samhälleliga
investeringar och det livliga bostadsbyggandet
begränsar emellertid
återverkningarna på den svenska ekonomien.
Av särskilt intresse i sammanhanget
— särskilt för en norrlänning —
är synen på sysselsättnings- och lokaliseringsfrågorna.
De tillhör i dag de stora
och dominerande frågorna, ja, i många
bygder är politiken på detta område
avgörande för möjligheterna till utveckling.
Det vore överord att beteckna årets
statsverksproposition som sensationell
på detta område. Det finns emellertid
en del tecken som tyder på att en ny
inställning håller på att växa fram
från regeringens sida. Man kan för all
del tycka att det har tagit lång tid. Från
centerpartiet har under mycket lång
tid pekats på vådorna av befolkningsomflyttningarna.
Nu finns det emellertid
anledning att dra ett streck över gångna
diskussioner och med kraft gripa in
för att förhindra en katastrof i bygder
där den ekonomiska aktiviteten har stannat
upp.

Regeringen talar i sin finansplan om
att det kan bli fråga om arbetsanskaffning
i områden där arbetskraftsöverskott
inte kan utnyttjas på annat sätt.
Jag tror att arbetsanskaffningen måste

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bli det alternativ som i första hand
kommer i fråga i många bygder, dåren
fortsatt utflyttning av arbetskraft
skulle bli mycket ödesdiger för hela
bygdens framtida utveckling. Det krävs
kraftfulla insatser för att vrida utvecklingen
in på sundare banor. Jag tycker
att statsverkspropositionen ger vissa
löften i det avseendet, men åtgärderna
måste komma snart. Det kan vara befogat
att ta fasta på många av de goda
uppslag som kommer i länsutredningar
och i den stora lokaliseringsutredningcn.
Man skall naturligtvis inte föregripa
remissbehandlingen av utredningsförslagen,
men när det rör sig om särskilt
värdefulla uppslag borde dessa kunna
särbehandlas för att snabbt kunna föras
ut i praktisk politik. Jag tänker då
främst på frågan om hur tillgången på
riskvilligt kapital skall kunna ökas i
områden med svag ekonomisk aktivitet.
Vi väntar att lokaliseringsutredningen
kommer med förslag i detta avseende.
Kanske kan det bli något av en
svensk Nordnorge-plan, som tar fasta
på svårigheten för en företagare i dag
att mobilisera tillräckligt mycket riskvilligt
kapital för att kunna gå ut på
kreditmarknaden och få fundamentala
kreditanspråk tillgodosedda. När det
kommer goda uppslag — varifrån de än
kommer — bör dessa utnyttjas så snart
som möjligt, och låt oss då när situationen
är så allvarlig i stora delar av
vårt land inte vara rädda för nya grepp.

I realiteten är det ju så, att kreditinstitut
av vad slag det vara må kräver att
det egna kapitalet i ett företag skall
vara av en viss storlek, t. ex. 20 procent,
för att man skall vara villig att engagera
sig som kreditgivare. Många företagare
har uppenbarligen svårigheter att mobilisera
ett eget kapital av den storleksordningen,
att man kan få även
mycket angelägna kreditanspråk tillgodosedda.
Bristen på riskvilligt kapital,
som är mest påtaglig i Norrland, rider
alltså spärr mot utvecklingen, även om
vårt land i och för sig nu har goda
resurser i detta avseende.

3* — Andra kammarens protokoll 1969.

I den omnämnda Nordnorge-planen
har man tagit fasta på detta nyckelproblem
och i en särskild utbyggnadsfond
skapat ett instrument för att komma till
rätta med förhållandena. Den norska
fonden har t. ex. möjlighet att teckna
aktier i företag för att höja företagets
andel av eget kapital och göra det bättre
kreditvärdigt på den öppna marknaden.
Sedan företaget väl konsoliderats har
man från fondens sida förbundit sig att
ge företagets ägare rätt till återinlösen
av de av fonden tecknade aktierna. Jag
tror att vi även på denna sidan Kölen
måste uppmärksamma det norska systemet
och pröva likartade lösningar.

Det vore även befogat att stimulera
investeringsviljan genom skattelättnader
t. ex. under ett visst antal år för företag
— och företagare — som nyetablerar
eller utvidgar verksamheten i de områden
av vårt land där undersysselsättningen
är ett stort problem.

Inom skogsbruket råder för närvarande
en konjunkturavmattning som är
mycket kännbar. Utsikterna inför framtiden
är dock, sedda i ett längre perspektiv,
inte mörka. Den aktuella situationen
inom t. ex. norrländskt skogsbruk
understryker emellertid kravet på
att åtgärderna för att främja sysselsättningen
av arbetskraften i hembygden
nu måste ges förtur på ett helt annat
sätt än tidigare. Det räcker då inte med
omskolning, om den omskolade arbetskraften
inte kan finna sysselsättning i
hembygden. Varför skulle man inte
kunna tänka sig att behandla fortbildning
i princip på samma sätt som omskolning?
Varför kan man t. ex. inte
satsa lika mycket på att ge skogsarbetare
och småbrukare en chans till fortbildning
inom det egna yrket, en fortbildning
som skulle öka deras möjligheter
att tillvarata de rika utvecklingstillfällen
som ju ändå finns inom norrländskt
jord- och skogsbruk — även om
konjunkturerna tillfälligt kan se dystra
ut.

Det finns anledning att också betona,
att jordbruket inte får glömmas bort
Nr 4

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i de åtgärder för ökad ekonomisk aktivitet
i Norrland, som vi nu anser oss
ha skäl att hoppas på. Jordbruket är
en integrerad del av norrländskt näringsliv,
och dess utvecklingsmöjligheter
är goda. Det får då inte sättas åt
sidan utan måste ges den position som
dess betydelse i norrländskt näringsliv
berättigar till.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! I den föregående debatten
har man gång efter annan återkommit
till den strukturomvandling, som
kännetecknar det svenska samhället.
Det är ganska naturligt, ty denna strukturomvandling
föder sina problem. Men
samtidigt bör vi ha klart för oss, att
den ekonomiska utvecklingen också ger
oss resurser, som gör det möjligt att
kraftigt förbättra våra villkor. Som jag
ser saken har politiken knappast någon
viktigare uppgift än att påverka ekonomi
och samhälle så, att den ekonomiska
expansionen påskyndas utan att enskilda
kommer i kläm.

En sådan ambitiös politik arbetar givetvis
med stora svårigheter. Man måste
vaga olika intressen och hänsyn
mot varandra. Glesbygdernas intressen
pekar inte alltid i samma riktning som
tätorternas. Dessa intressen behöver i
många fall avvägas mot varandra. Vi är
alla intresserade av en snabb utveckling
av näringslivet. Men temporärt kan
förändringarna leda till att tryggheten
och trivseln rubbas för människorna,
även om på lång sikt en expansion av
näringslivet förbättrar möjligheterna till
trygghet och trivsel. Även mycket annat
får tas in i bilden.

Svårigheterna ligger väl framför allt
i att man vet så litet om framtiden.
Politikern befinner sig här i en annan
situation än historikern. En historiker
granskar utvecklingen sedan den ägt
rum. Han kan exempelvis konstatera,
huruvida en uppfinning hör till de tekniska
kuriositeterna eller om den betecknar
en ny epok.

Men trots dessa svårigheter anser jag
det nödvändigt att ta itu med strukturproblemen
och föra en aktiv näringsoch
strukturpolitik. Utan att ett ögonblick
själv hemfalla åt ambitionen att
i denna sena timme av remissdebatten
teckna ett närings- och strukturpolitiskt
program skulle jag vilja antyda några
sidor av detta besvärliga problemkomplex.

Vi får räkna med mycket stora glesbygder,
där förhållandevis mycket litet
antal människor kommer att sysselsättas
inom jordbruk och skogsnäring. Industrien
kommer att kraftigt koncentreras
till vissa områden. Men även ute i glesbygderna
behöver människorna service,
de behöver skolor, de måste ha möjlighet
att göra sina uppköp o. s. v.

Lösningen blir väl att skapa ett nät
av serviceorter fördelade på de olika
glesbygderna. För att en sådan serviceort
skall kunna existera fordras, såvitt
jag förstår, en viss lokaliseringspolitik,
som gör att sådana orter får åtminstone
mindre industrier. Men det är kanske
ännu viktigare att de får goda förbindelser.

Om jag nu, herr talman, får konkretisera
vad jag här antytt, skulle jag vilja
peka på förhållandena i Götalands till
arealen största kommun. Den har kommit
att spela en viss roll under de senaste
dagarna, och jag har själv haft
möjligheter att ganska väl blicka in i
förhållandena där. Kommunen är DalsEd.
Den ligger i ett typiskt avfolkningsområde,
men själva samhället kring stationen
har vuxit — delvis tack vare målmedveten
kommunalpolitik. Detta samhälle
behövs för en mycket vidsträckt
bygd. Människorna far dit och handlar.
Där har man realskola, dit skall högstadiet
av grundskolan förläggas, där
kommer människorna att över huvud få
sin service.

Delvis bygger denna kommun på en
utvecklad turistnäring. Att man har
kunnat skapa en turistnäring där beror
framför allt på goda kommunika -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tioner. Dessa i sin tur hör samman med
att det finns en tullkammare, vilket
gör att de snabbgående tågen mellan
Oslo och Köpenhamn stannar vid denna
järnvägsstation. Av allt att döma skall
tullkammaren nu dras in. Jag skall för
min del inte opponera mig mot detta,
trots att befolkningen däruppe känner
sig obehagligt berörd vid tanken på
denna indragning. På grund av betydelsen
av rationalisering och det nordiska
samarbetet på detta område accepterar
jag indragningen. Men skulle kommunikationerna
försämras, skulle de snabbgående
tågen rusa stationen förbi, då
skapas uppenbara svårigheter för denna
serviceort. Man får svårt att upprätthålla
turistnäringen, och man ställs inför
andra svårigheter. Vägförbindelserna
är inte särskilt bra; de behöver förbättras
med en fullgod väg från Dalsland
till Bohuslän.

Jag drar fram detta exempel för att
visa att det även i Götaland finns problem
av denna karaktär men också för
att vederbörande myndigheter skall beakta
kommunikationsproblemet för orten
i fråga. Men framför allt pekar jag
på detta exempel för att visa vad det
betyder att man skapar serviceorter och
att man genom goda kommunikationer
gör det möjligt för dem att leva och utvecklas.

Till viss del ser jag denna del av problemet,
nämligen att skapa livskraftiga
centralorter eller serviceorter i glesbygderna,
såsom en del av eu utvecklad
lokaliseringspolitik, som innesluter
mycket annat. Med sysselsättningens utveckling
men framför allt med strukturomvandlingen
är det nödvändigt att
få en mycket aktiv lokaliseringspolitik.
Det kanske visar sig lämpligt att arbeta
med näringsgeografiska zoner, dit
man söker locka företagen.

När man skall genomföra en sådan
politik får man ta företagsekonomiska
hänsyn, beakta kommunikationssidan,
behovet av samhällsservice samt även
väga in andra faktorer.

Självfallet kan man inte schematiskt
lösa problem av detta slag, men jag
menar att man på grundval av lokaliseringsutredningens
material, när det
kommer, skall kunna dra upp linjerna
för en politik, där hänsyn tas till både
kravet på effektivitet hos näringslivet
och människornas behov av trivsel och
god samhällsmiljö.

Kanske jag får tillägga, herr talman,
att jag betraktar denna lokaliseringspolitik
som en del av en mera långsiktig
planeringspolitik i stort. Denna planeringspolitik
har tidigare förts in i
debatten bär. Jag skall inte upprepa
vad de föregående talarna har anfört.
För mig ter det sig självklart, att det
aldrig kan röra sig om en detaljerad
planering — lika litet som man kan låsa
fast vissa planer — utan man får alltid
räkna med rullande planering på detta
område.

Nog är det ganska naturligt, att även
vi i Sverige försöker finna riktpunkter
för den ekonomiska utvecklingen och
liksom dra upp ramar för resursfördelningen.
I en sådan planering bör kunna
ingå såsom en väsentlig sak strategiska
insatser från statens sida på
punkter, där man vet att sådana insatser
avsevärt kan befrämja framstegshastigheten.
Man kan antecipera en viss
utveckling, som kan anas, man kan
passera vissa led i den, man kan starta
industrier m. in.

Om jag ett ögonblick här på nytt får
leka historiker, vill jag erinra om att
den svenska staten gång efter annan
gjort sådana strategiska punktinsatser.
Låt mig få peka på betydelsen av att
man på sin tid byggde järnvägar! Det
gav liv åt den ekonomiska utvecklingen
och betydde oerhört mycket för det
industriella genombrottet. På samma
sätt kan även vi göra strategiska insatser.
Nu kan vi inte bygga järnvägar
längre, men det finns andra former.
Jag skulle förmoda att en långt gående
utbildningspolitik av framtida historiker
kan komma att bedömas som

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lika värdefull som man nu bedömer
järnvägsbyggandet. Men det finns naturligtvis
även mycket annat att göra.

Låt mig nöja mig med dessa antydningar
om stora problem som återkommer.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! En för vårt samhälle
betydelsefull framtidsfråga är hur vi
utformar vår sociala och ideella ungdomspolitik.
Ungdomsvårdskommitténs
betänkanden gav inte direkt stöd åt
något gammalmansklank om tilltagande
förvildning och en upplösning av
alla moralbegrepp, men man ville inte
heller påstå att allt var bra som det var.
De förhållanden som unga och äldre
levat under i vårt samhälle de senaste
decennierna har förändrats i grunden.
Detta betyder både ökade positiva möjligheter
för de unga och en stark stegring
av de negativa faktorerna. Det
s. k. frestelsetrycket har ökats, och det
gamla familjesamhällets stabilitet bär i
många avseenden uppluckrats.

Antalet ungdomar är också stort. Det
är därför inte så märkvärdigt att de
både syns och hörs. De stora efterkrigskullarna,
som efter 1960 kommit
upp i föreningsäldern, höjer kurvan.
Om ett par år har vi drygt en miljon
15—25-åringar. Inte utan skäl kan man
tala om en väldig flodvåg av ungdom
som väller fram över vårt samhälle nu.
Genom att den biologiska mognaden synes
inträda något tidigare än förr och
den sociala fullmyndigheten uppskjuts
mot högre åldrar på grund av yrkeslivets
ökade krav och längre skolgång,
inträder en förlängd ungdomstid, en
s. k. kulturpubertet, som innebär särskilda
problem och hänsynstaganden.
Anpassningssvårigheterna är besvärliga
för inte så få ungdomar, och att exemplen
på vanart, brott, missbruk av narkotika,
prostitution, fylleri o. s. v. ökar
är i och för sig förklarligt.

Vad särskilt ungdomsfylleriet beträffar
har det tyvärr visat en klart sti -

gande tendens. Antalet fyllerister bland
15—18-åringar är nu flera gånger större
än för 20 å 25 år sedan. Enligt nykterhetskommitténs
statistiska uppgifter
är ökningen sedan mitten av 1920-talet
inte mindre än omkring 200 procent.
Motsvarande stegring för åldersgruppen
18—21 år är omkring 100 procent och
för åldersgruppen 21—25 år omkring
50 procent.

Det torde vara ytterst sannolikt, att
en höjning av spritskatten skulle ha en
starkt hämmande effekt på ungdomsfylleriet.
Den måste då ske fortast möjligt.
Detta är också högst motiverat med
hänsyn till spritprisets förhållande till
levnadskostnadsindex. En höjning av
spritskatten skulle onekligen verka
konsumtionshämmande. Jag och många
med mig, särskilt riksdagens nykterhetsgrupp
som står helt bakom detta
förslag, avvaktar eu proposition i ärendet
från finansministern.

I denna situation behövs en god ungdomsvård.
Ungdomen behöver samhällets
stöd och hjälp. Det är inte fråga
om dalt och överomvårdnad, men samhället
måste ha möjlighet att väcka
och stärka de ungas egen ambition och
hjälpa dem i deras strävan att vinna
klarhet om vrke och framtid och ge
dem tillfälle att göra detta på det för
individ och samhälle bästa sättet. Samhället
behöver stärka möjligheterna för
hemmen, skolan och föreningslivet, de
tre viktigaste vägarna till fostran, att
göra sina krafter gällande.

I den massmediernas tid vi nu lever i
kommer vi inte ifrån, att veckopressen
men särskilt radio och TV har ett särskilt
ansvar på grund av det inflytande
de har på ungdomen. Det är väsentligt
att radio och TV liar möjligheter
att hjälpa till i ett positivt ungdomsarbete.

Vad hemmen beträffar vill jag stryka
under vad som framhålles i folkpartiets
ungdomsförbunds program, nämligen
att hemmen är samhällets själva
grundval och att de därför måste ges

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gynnsamma förutsättningar genom en
familjevänlig politik. En befolkningspolitik
utformad på så sätt, att den underlättar
en relativt tidig familjebildning
måste vara samhället till gagn,
men därför behövs också rådgivning
i bosättningsfrågor, undervisning i
hemkunskap, familje- och sexualkunskap
och barnavård.

Här tarvas onekligen förbättringar.
Ett led i detta skulle vara att den offentliga
och enskilda familjerådgivningen
får ökade resurser. En förbättring
av barna- och ungdomsvården är ett
led i denna strävan. Anpassningssvårigheterna
är för ungdomen i en alltmer
komplicerad samhällssituation stora,
och en missanpassning kan bara
förebyggas om man så långt som möjligt
bygger ut den psykiska barna- och
ungdomsvården och förbättrar den
inentalhygieniska verksamheten.

Anstaltsvård kan inte alls vara någon
idealisk lösning för barn och ungdom,
varför en god målsättning är att
fosterhemsvården byggs ut, så att anstaltsvård
behöver tillgripas för allt
färre barn. Socialvården borde helt
överta ansvaret för behandlingen av
kriminell ungdom under 18 år. Resurserna
för en sådan verksamhet borde
ökas genom en förstärkt tillsynsorganisation
och genom personell och materiell
upprustning av den slutna och
halvöppna vården.

Skolan är den andra huvudformen
för barnens och ungdomens fostran,
och det är inte tu tal om att 1960-talet kommer att innebära en kraftig
expansion på hela skolområdet. Grundskolan
är nu i färd att genomföras i
landets alla kommuner. De planerade
fackskolorna kommer att inom några
år få sin särskilda betydelse såsom
en till den obligatoriska skolan ansluten
skolform. Yrkesskoleväsendet och
gymnasieorganisationen befinner sig i
en kontinuerlig utbyggnad.

Sedan beslutet om grundskolan nu
har fattats, är det angeläget att lägga

största vikt vid frågan om skolans innehåll.
Målsättningen är klar: de enskilda
elevernas egenart och behov
skall iakttagas likaväl som samhällets
krav. Därför blir undervisningens allt
starkare individualisering en central
angelägenhet, när det gäller målsättningen,
en sak som man inte får tappa
bort särskilt när det gäller på något sätt
handikappade barn och ungdom, de
hörselskadade för att ta ett exempel.
Undervisningen bör bli mer aktivitetsbetonad
och särskild tonvikt läggas vid
att odla varaktiga intressen under en
fri och skapande elevverksamhet.

Det är väsentligt att den målsättning
för skolans arbete som riksdagen antog
på våren 1962 i anledning av propositionen
och särskilda utskottets
skrivning upprätthålles. Det är riktigt
att det finns skilda uppfattningar i livsåskådningsfrågor
och att därför en obligatorisk
skola måste ge en objektiv
undervisning i livsåskådningsfrågor
och i ämnet kristendomskunskap. Vi
slog fast att humanitetens och demokratiens
ideal är de oomstridda värderingar
som skolans fostran i första
hand har att bygga på. Skolan måste
upplysa om diktatur och fostra till demokrati.
Den måste vädja till ansvar
och uppfostra till samarbete.

Elevråden har härvid stor betydelse.
Det är angeläget att elevråden får delansvar
för utformningen av livet inom
skolan på sådana områden som enligt
skolstadgan lämpar sig härför. Det är
därför naturligt att elevråden byggs ut,
och det är också rimligt, att Sveriges
elevers centralorganisation (SECO) erhåller
det stöd som ett instruktörsbidrag
skulle innebära, en sak som helt
har skolöverstyrelsens bifall.

Med anledning av förslaget att de
fyra mer yrkesbetonade linjerna i klass
9 icke skulle erhålla särskild religionsundervisning
vill jag speciellt trycka
på att det beslut förverkligas som riksdagen
fattade i denna fråga, nämligen
att i de fall då rektor efter eget be -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dömande kan genom samverkan mellan
lärare i olika ämnen och med anlitande
av en för uppgiften lämplig
person — i första hand rektor själv
eller annan lärare — inom ramen för
skolans verksamhet i övrigt låta eleverna
på de praktiska linjerna i årskurs
9 få eu avslutande orientering
från skolan i livsåskådningsfrågor av
etisk art, synes detta överensstämma
med den anda i vilken skolan skall
verka.

Om emellertid grundskolans målsättning
skall kunna infrias måste den rådande
och mycket oroande lärarbristen
avhjälpas. Lärarbehovet måste täckas
och detta under hänsynstagande
till att skolan kontinuerligt tillföres
väl utbildade lärare. Kvantitetssynpunkten
får inte tillåtas slå ut kvalitetssynpunkten.

Lika viktig är lärarfortbildningen,
och härvidlag måste större anslag anvisas
än vad departementschefen för
sin del förordat. Det behövs en utvidgad
organisation av fortbildningskonsulenter.
Det behövs särskild fortbildningsverksamhet
för högstadielärarna.
Det behövs en översyn av bestämmelserna
om statsbidrag till anordnandet
av studiedagar för fortbildning i syfte
att successivt till staten överföra alla
de med lärarfortbildningen förenade
kostnaderna.

För vår ungdomsfostran har vårt
lands folkhögskolor betytt oerhört mycket
inte minst när det gäller att ge ett
positivt innehåll åt vår demokratiska
samhällsutveckling. Jag delar skolöverstyrelsens
uppfattning, att det även i
vår nuvarande utbildningssituation
finns ett välgrundat behov av nya folkhögskolor.
Skolöverstyrelsen har föreslagit
bidrag till tre nya skolor, medan
departementschefen endast förordar bidrag
till ytterligare en folkhögskola.
Detta är beklagligt.

I denna fråga delar jag vad som tidigare
i dag i denna kammare sagts av
herr Hammar men vill ytterligare un -

derstryka vikten av att de av skolöverstyrelsen
förordade omläggningarna av
grunderna för bidrag till avlöningar
och pensionsavgifter samt till driftkostnader
vid folkhögskolorna kommer
till stånd. Både den omfattande kostnadsökningen
och önskemålen om någorlunda
lika villkor för olika typer av
folkhögskolor är giltiga skäl för en ökning
av statsbidragen. Om det verkligen
förhåller sig så, som skolöverstyrelsen
framhåller — vilket det inte
finns anledning att betvivla — att förutsättningen
för att rörelseskolorna
över huvud skall kunna göra en insats
i framtiden är att de får ett ökat stöd
av den omfattning som skolöverstyrelsen
förordat, så är det ytterst angeläget
att dessa skolor får sådant stöd. Det
kan väl ändå inte vara meningen att
man genom njugghet mot folkhögskolorna
skall göra det svårare just för
folkrörelserna att driva sina skolor och
det i en situation, när skolberedningen,
ecklesiastikministern och riksdagen i
samband med reformeringen av vårt
skolväsen har uttalat att just folkhögskolor
som håller fast vid den primära
målsättningen att ge medborgerlig och
personlig bildning åt vuxen ungdom
har en särskild uppgift i vårt samhälle.
Det är just detta rörelseskolorna syftar
till.

Som tredje komponent i ungdomsfostran
ingår föreningsverksamheten och
därmed sammanhängande frågor om
utbildning av ungdomsledare, ungdomens
fritidsverksamhet och instruktörsverksamheten
inom ungdomsorganisationerna.

Jag instämmer i skolöverstyrelsens
uttalande, att just pubertetsåren har en
stor betydelse för de ungas fostran till
engagemang i livsstyrande ideal. Därför
framstår den roll som de idébärande
organisationerna spelar som alltmer betydelsefull.
Det är en angelägen samhällelig
uppgift att säkerställa fritidsoch
organisationsfostran genom en sådan
anslags- och miljöpolitik, att de

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

frivilliga ungdomsorganisationernas
räckvidd och påverkningsgrad säkras.
Med rätta har därför också folkpartiets
ungdomsförbund framhållit vikten av
att samhället bär en positiv inställning
och ger ekonomiskt stöd åt de kristna
samfundens, idrottsrörelsens, nykterhetsrörelsens
och andra ungdomsorganisationers
strävanden att ge ungdomen
sunda levnadsvanor och sådana etiska
normer som främjar god samhällsgemenskap.

Faktum är att ungdomsorganisationernas
möjligheter att göra en positiv
insats i betydande utsträckning hindras
av ekonomiska svårigheter. Ungdomsorganisationerna
själva betygar i olika
sammanhang den roll, som samhällets
stöd till ungdomsledarskolning och ungdomsinstruktörsverksamhet
centralt spelat
för sammanslutningarnas möjligheter
att öka sitt arbetes räckvidd och påverkningsgrad.
Jag instämmer i skolöverstyrelsen
ord, att eu fortlöpande utbyggnad
och effektivisering av den fritidspedagogiska
verksamheten nu bör
ske genom att riksorganisationerna får
ökade resurser fär sin verksamhet.

Ungdomsinstruktörernas arbetsinsatser
och kvalitativa betydelse för ungdomsarbetet
torde inte ifrågasättas av
någon. För det fria och frivilliga ungdomsarbetets
kvalitativa såväl som kvantitativa
utveckling har instruktörernas
antal och kompetens en avgörande betydelse.
En ökning av instruktörernas
antal måste nu ske, om de redan vunna
resultaten inte .skall äventyras. Det är
ytterst beklagligt att ecklesiastikministern
inte ansett sig kunna öka antalet
instruktörsbidrag med de 15 föreslagna
nya instruktörerna liksom att han inte
kunnat tillstyrka de föreslagna gynnsammare
beräkningsgrunderna för bidragen.

.lag vill hoppas, att i det förslag till
ändrade grunder för statens stöd till
folkbildningsarbetet som ecklesiastikministern
senare i år kommer att förelägga
riksdagen, innefattande bl. a. bidrag
till studiecirkelverksamheten, kommer

att inrymmas möjlighet till statsbidrag
till ungdomscirklar med lägre minimigräns
beträffande antalet timmar och
sammankomster. Här bör man följa
folkbildningsutredningens betänkande
angående minimikraven: 15 studietimmar
och 7 sammankomster. Detta skulle
i hög grad främja ett aktivt studiearbete
i ungdomsgrupperna. Vissa undersökningar
bär gjorts, bl. a. av Frikyrkliga
studieförbundet, vilka klart visar att
studiearbetet, om det skall inlemmas i
en ungdomsgrupps verksamhet, innebär
stora svårigheter om det krävs 10 sammankomster
och 20 timmar.

Så anför t. ex. Samarbetsnämnden för
kristet bildningsarbete, att den .stora procent
skolungdom som finns inom ungdomsorganisationernas
led också motiverar
att minimigränsen för ungdomscirklar
sätts vid 15 timmar och 7 sammankomster.
Dessa skolungdomar har
inom vissa områden behov av orientering
utöver den kunskap som skolan
ger. Detta gäller särskilt livsåskådningsfrågor
och närliggande ämnen. Ett sådant
studium, vilket måste ur folkbildningsorganisationernas
synpunkt anses
högst angeläget, skulle avsevärt främjas,
om bi dragsbestämmelserna vore utformade
så, att statsbidrag utgår för ungdomscirklar
med 7 sammankomster och
15 timmar. Det är att hoppas, att de sakkunniga
som nu är tillkallade för att
göra en särskild utredning av de problem
som hör samman med ungdomsverksamheten
skall finna skäl för sådant
stöd till ungdomsverksamheten
som jag bär bär anfört.

Jag finner det sålunda ytterst angeläget
att fortsatt stark uppmärksamhet
ägnas ungdomsfrågorna både från forskningens,
upplysningsverksamhetens och
samhällets sida för att vi skall kunna utveckla
en god social och ideell ungdomspolitik
— särskilt på de tre områden
jag bär har berört: hemmet, skolan
och föreningslivet.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att ta upp en nykterhetspolitisk debatt,
men i anledning av herr Källstads uttalade
önskemål om en höjning av spritpriset
som skulle ha den verkan att ungdomsfylleriet
minskade måste jag säga,
att jag ingalunda delar denna mening.
.lag har inte den uppfattningen, att en
prishöjning i och för sig skulle medföra
minskad konsumtion. I varje fall
innebär den icke en lösning på det
problem som vi här har att brottas med.
Jag vill klart ge uttryck för att jag icke
har någon som helst övertro på priset
som reglerande faktor härvidlag.

I årets långa remissdebatt har ett antal
talare redan berört frågan om övergång
till högertrafik. Jag skall inte här
gå in på frågans tekniska sida; jag vill
endast säga några ord i anledning av
att det påstås att frågan om högertrafik
är särskilt olämplig för folkomröstning.
Det kan i varje fall icke vara den
tekniska sidan av saken som ligger till
grund för ett sådant uttalande. Ingen
fråga är enligt mitt sätt att se enklare
att avgöra genom folkomröstning än frågan
om huruvida trafiken skall löpa
fram på höger eller vänster sida.

Däremot är uttalandet alldeles riktigt,
om man i vårt land vill genomföra högertrafik
fastän man är medveten om
det svenska folkets inställning till en
sådan omläggning. Då skall man inte gå
ut och ställa frågan i en folkomröstning,
ty man vet svaret på förhand.

Här kan vi också finna förklaringen
till herr Hanssons i Skegrie uttalande i
går om den träffade partiöverenskommelsen
i frågan. Han sökte göra gällande,
att centerpartiets ställningstagande
berodde på ett diktat från regeringen.
Jag skulle vilja fråga herr Hansson hur
det då är beställt med kuraget i centerpartiet.
Herr Ohlin hade väl ändå rätt
när han påminde om att bollen låg hos
centerpartiet i ett visst ögonblick när
denna fråga avgjordes vid en överenskommelse.

Det är ett välkänt faktum, att ett stort
antal av de socialdemokratiska riksdagsledamöterna
icke bär utlovat att
stödja regeringen i denna fråga. Man
har nu från visst håll sökt att göra sensation
av att en överenskommelse bär
träffats mellan partierna. Jag ser icke
något märkvärdigt i detta, även om jag
ogillar överenskommelsens innebörd.

Vid regeringsformens 150-årsdag utgav
riksdagen en minnesskrift, i vilken
professor Gunnar Heckscher medverkade
med en artikel under rubriken »Regeringsformen
och författningsutvecklingen».
Efter att ha talat om den gamla
utskottsparlamentarismen övergick han
till att nämna något om dagens förhållanden.
lag citerar:

»Nu är principen i stort sett den att
propositionerna bli antagna och motionerna
bli avslagna.»

Han fortsätter:

»Men det betyder ändå icke att makten
helt flyttat till konseljsalen. Uppgörelsen
mellan partierna träffas alltjämt,
och de innefatta ibland ganska påtagliga
eftergifter från ömse håll. Skillnaden
ligger i att uppgörelser av denna typ som
förut brukade träffas i utskotten numera
äga rum vid partiledarkonferenser.
Bli partiledarna eniga om en viss lösning,
äro de så gott som undantagslöst
också i stånd att leverera respektive
partiers röster.»

Herr talman! Så ligger väl saken
egentligen till i dagens läge. Den överenskommelse
som träffats mellan partierna
innebär att beslutet i riksdagen
inte skall föregås av en folkomröstning.
Jag är personligen inte anhängare av
folkomröstning, men om vi skall ha institutet
kvar i vår författning, måste det
ändå gälla frågor, i vilka partierna och
riksdagen icke kan sägas representera
den rådande folkmeningen. Jag vågar
påstå att det är förhållandet i denna
fråga. Man undrar annars varför de som
talar för högertrafik är motståndare till
en ny folkomröstning.

I detta sammanhang vill jag erinra

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om att herr Gustafsson i Stockholm yttrat,
att folkomröstningen om högertrafik
var en dumhet som man inte bör
göra om. Efter detta konstaterande är
egentligen diskussionen slut på den
punkten. .lag måste hålla med herr Gustafsson
om att man inte gör om dumheter.

.lag skall be att få återkomma till sakfrågan
när propositionen i detta ärende
är lagd på riksdagens bord. I dagens tidningar
ryktas det emellertid om att propositionen
inte kommer att innehålla
något bestämt datum för övergången till
högertrafik. Alltfort synes det dock vara
aktuellt att reformen skall genomföras
år 1967.

I den allmänna diskussionen har det
gjorts gällande, att man i England på
allvar har tagit upp frågan om högertrafik.
Det uppges t. o. m. att den engelske
transportministern i somras deklarerade,
att alla nya vägar som byggs
i England skall konstrueras på ett sådant
sätt, att de kan anpassas till högertrafik.
Detta är möjligen en lösning som
bör övervägas, ty därigenom skulle man
inte redan nu behöva uttala sig om tidpunkten
för en övergång till högertrafik.

Vid folkomröstningen 1955 gav jag
klart till känna, att jag ingalunda är
motståndare till enhetliga regler på trafikens
område. Men samtidigt hävdade
jag att saker och ting kan te sig mer
eller mindre angelägna och kan genomföras
vid mer eller mindre lämpliga tidpunkter.
Det mest angelägna på trafikens
område är väl att man bygger ut
vägarna på ett sådant sätt, att de kan ta
emot den svällande trafiken. Först därefter
bör arbetet inriktas på att skapa
enhetliga trafikregler. En högertrafikreform
bör därför genomföras i ett läge,
då den så litet som möjligt tar i anspråk
arbetskraft som behövs för andra uppgifter,
och bör inte inkräkta på andra
nödvändiga åtgärder. Det skulle vara
en fördel, om reformens genomförande
kunde förläggas till en tidpunkt då vi

drabbats av konjunkturnedgång eller arbetslöshet.

Till slut vill jag, herr talman, med en
viss tillfredsställelse konstatera att den
meningsriktning, som jag i detta sammanhang
företräder, har haft vissa
framgångar. Vid den diskussion som på
senare tid förts om höger- eller vänstertrafik
har ingen vågat göra gällande, att
en övergång till högertrafik skulle vare
sig på kortare eller längre sikt minska
antalet olyckor. Man är också på det
klara med att de medel, som krävs för
en omläggning av trafiken, måste anskaffas
utanför den ordinarie budgeten
och att dessa kostnader bör bäras av bilismen.
Vid folkomröstningen 1955 hävdades
det helt andra meningar från högertrafikanhängarnas
sida. Då ansåg
man att det inte behövdes någon extra
skatt för att genomföra reformen och
att övergången till högertrafik skulle
komma att spara människoliv.

Herr talman, det är ett framsteg att
det nu tycks råda större enighet på dessa
punkter. Vi får emellertid tillfälle att
fortsätta resonemanget när propositionen
så småningom ligger på riksdagens
bord.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte låta fresta
mig att ta upp någon diskussion om
höger- eller vänstertrafik i vårt land,
men herr Adamsson fällde ett par yttranden
som inte bör stå oemotsagda.

Herr Adamsson anser att man inte
nu behöver bestämma tidpunkten för
en övergång till högertrafik men att
man kan börja bygga ut vägväsendet
på ett sådant sätt, att vägarna kan ta
emot den svällande trafiken och även
anpassas till högertrafik när man är
beredd att genomföra reformen. Är det
någon som tror att vi under överskådlig
tid kan bygga så mycket vägar att
vi hinner i kapp utvecklingen av biltrafiken?
Nej, det kommer alltid att
finnas en eftersläpning på detta område.

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Det andra yttrandet gällde frågan om
arbetskraften. Jag tror inte att det är
möjligt att förlägga genomförandet av
en sådan här reform just till den tidpunkt
som ur arbetskraftssynpunkt skulle
framstå såsom den lämpligaste. En
omläggning till högertrafik kräver ett
omfattande förberedelsearbete. Om jag
inte minns fel, räknade Hall i den utredning,
som han för något mer än ett
år sedan presenterade, med en minimitid
på fyra, fem år innan reformen kunde
genomföras.

Jag tycker inte att det finns någonting
realistiskt i det krav som rests av vänstertrafikens
anhängare om att man inte
nu skall bestämma tidpunkten för en
övergång till högertrafik.

Herr DICKSON (h):

Först, herr talman, en ordningsfråga,
så att säga. Den gäller den monumentala
disciplinlöshet riksdagsledamöterna
uppenbarar i samband med genomförandet
för sin del av riksdagens högtidliga
öppnande i januari varje år. Jag
har kunnat följa detta ur olika observationsvinklar
sedan år 1929, och jag
kan konstatera att bättre har det inte
blivit genom åren; trenden pekar snarare
nedåt. Vad jag här påtalar utspelas
inför offentligheten och därför anser
jag mig oförhindrad att offentligt
bringa det i åtanke.

Det börjar redan vid uppställningen,
då man i god tid placerar sig strategiskt.
Tågandet upp till slottet skall jag
gå förbi, men i slottskapellet börjar det
på allvar. Själviskheten börjar lysa ur
ögonen, och det gäller att redan nu
skaffa sig en plats så beskaffad, att den
ger bästa chansen att sedan komma så
långt fram i rikssalen som möjligt. Sådana
platser finns närmast bakom talinännen
eller ytterst i bänkarna långt
bak i salen. Särskilda, lätt igenkännliga
funktionärer har till uppgift att söka
förmå riksdagsledamöterna att någorlunda
i tur och ordning fylla bänkarna
efter hand framifrån. Dessa funktio -

närer misslyckas alltid i denna sin uppgift.
övermakten är för stor, och rummets
helgd gör det olämpligt att hruka
våld. Riksdagsledamöterna tar inga direktiv
när det gäller dem själva; de sätter
sig där det behagar dem.

Nå, gudstjänsten äger rum och omsider
inleder talmännen med tillbörlig
värdighet promenaden över till rikssalen.
Men så snart talmännen har passerat,
bryter kaos ut. Hovfunktionärerna
drunknar i en ytterrocksklädd människolavin,
lika omöjlig att hejda och
kontrollera som en sydamerikansk fotbollspublik
som stormar in på plan för
att dräpa domaren därför att hemmalaget
inte vann matchen. En tanke behärskar
flertalet: »Jag måste ut, så att
jag kommer långt fram i rikssalen och
ser bra där.»

Detta tumult sker visserligen, herr
talman, bakom talmännens rygg, men
även talmännen har en gång varit män
i ledet och torde kunna vitsorda vad jag
nu skildrat.

Det jag vill påtala är disciplinlösheten
och den hänsynslösa själviskheten.
Det är allvarliga moraliska defekter som
vi väl alla dras med men som vi, om
vi verkligen vill, kan bekämpa och besegra.
När dessa fel träder fram i ett
sådant här — man kan väl säga relativt
oskyldigt — sammanhang, kan de
väntas spela in även i fundamentalt betydelsefulla
situationer. Här behövs en
ändring! Varför inte t. ex. vara angelägen
om att se till att nytillkomna
kamrater får sådana platser att de bra
kan se det för dem nya skådespelet?
Och varför inte hjälpa till att göra denna
högtidlighet till en högtidlighet?
Disciplinlösa och själviska människor
är inte lämpliga att anförtros vården om
rikets angelägenheter. Jag tror inte att
riksdagsledamöter är sämre än andra
svenskar, men vi får inte nöja oss med
det. Vi måste uppföra oss mycket, mycket
bättre än genomsnittet. Vi skulle
vara ett föredöme för nationen!

För en trettio år sedan vandrade jag

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på en gata i Leningrad; jag hade åkt
spårvagn och hade kvittot i handen,
sammanrullat till en liten kula, som jag
efter en stund kastade bort. Jag hejdades
då omedelbart av en polis, som tyst
pekade först på papperskulan och sedan
på en av de papperskorgar som det
fanns så gott om. Jag minns ännu hur
jag skämdes, när jag plockade upp papperet
och placerade det där det hörde
hemma. Och jag tror att jag sedan
under dessa trettio år aldrig har kastat
något papper på gatan. Jag behövde
resa till Leningrad för att lära mig denna
elementära sak. En del stockholmare
och andra svenskar skulle kanske kunna
bättra sig på denna punkt på ett
enklare sätt än så. Men bättring behövs! Sedan,

herr talman, skall jag ta upp
en mycket allvarligare fråga, som också
fru Boman var inne på i sitt betydelsefulla
anförande för en stund sedan. Jag
läste i en tidning häromdagen en artikel,
i vilken påtalades den markanta
ökning som gonorréfallen i landet utvisar,
från 1958 till dags dato i runda
tal från 13 000 till 21 000. Tidningen
hade vänt sig till en expert i medicinalstyrelsen,
som bl. a. sade sig inte kunna
förklara vad denna skrämmande ökning
kunde bero på. Här får jag kanske
göra den reservationen att tidningen
kan ha misstolkat experten. Men annars
skulle jag vilja föreslå medicinalstyrelsen
att ringa upp mig, så skall jag
be att få svar på frågan, om man inte
begriper sambandet mellan denna ökning
och den entusiastiska rekommendation
av, och jag kan gott säga propaganda
för, en helt hämningslös promiskuitet
mellan ungdomar — och för
övrigt mellan alla människor, både gifta
och ogifta — som görs i vissa tryckalster,
en propaganda som tydligen har
varit allt annat än förgäves.

Och om man i medicinstyret har
detta samband klart för sig, så uppfordrar
jag landets högsta statliga medicinska
auktoritet att säga ifrån i

klartext vart det bär, om här inte sättes
ett stopp. Jag behöver nog inte citera
händelser ur levande livet om dessa
ting. Var och en som vill läsa och begrunda
kan finna tidningarna fulla av
dem, så fulla att vi kan bringas att tro
att det vi läser om är ett normalt tillstånd.

Man kan försöka säga sig, att det är
en privatsak hur man lever, men detta
är falskt. Hur vi lever är alltid eu samhällelig
angelägenhet.

Doktor Fred Richter här i staden erinrade
i en debatt häromdagen om en
rysk sociolog, som bär påvisat att mellan
sexualmoralens upplösande och ett
folks undergång ligger bara fyra generationer.
Det tål att begrundas!

Till sist, herr talman, två små positiva
observationer. I USA lär finnas en
sekt, där tjänandets anda verkligen har
brutit igenom. En journalist hade letat
sig fram till sektens ledare, som var
sysselsatt med att sköta renhållningen i
gemenskapen. Han förklarade att han
som ledare hade privilegiet att först
välja uppgift, och tack vare detta hade
han nu lyckan att få utföra det minst
lockande av alla förekommande arbeten.

Den mannen tror jag inte skulle
tränga sig fram till den främsta platsen
vid riksdagsöppnandet.

Och slutligen: Vårt land hade i somras
äran att få ett officiellt besök av
Liberias president William V. S. Tubman,
och jag hade förmånen att tas emot
av honom i privataudiens. Bland mycket
intressant som då berördes var också
följande observation av presidenten.
Han sade: »Jag bär blivit bjuden på
många stora och förnämliga banketter
under mitt besök här i ert land, men
inte en enda gång var det någon som
bad Gud välsigna maten eller som tackade
Gud för maten.»

Vi har rent otroligt mycket att vara
tacksamma för i det här landet. Men
någon vidare tacksamhetens atmosfär
finner man i allmänhet inte. Alltför
många tänker mera på det de inte har

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

än på det de har. Men de som är tacksamma,
vem är de tacksamma emot? Är
det mot sig själva eller är det mot Gud?

Och med detta, herr talman, yrkar
jag remiss på Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, i förhoppning att dess förslag
må lända landet till nytta.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Innan jag kommer in
på mitt egentliga tema har jag anledning
att ta upp en sak, som fröken Elmén
berörde i sitt anförande tidigare i
denna debatt. Hon var bekymrad över
den fortsatta planeringen av det statliga
yrkeshemmet i Laxå för flickor med
komplicerade utvecklingshämningar.
Förmodligen beror hennes bekymmer
på -att hon inte har tagit del av Kungl.
Maj :ts tilläggsproposition i detta ärende,
som återfinnes under inrikesdepartementets
huvudtitel, där man på s. 36
och följande kan läsa om detta hems
vidare öden. Det framgår att anledningen
till att anslaget inte har tagits
upp i nästa års budget är att det kommer
på tilläggsstat och att man alltså
planenligt skall genomföra det beslut
som riksdagen i detta ärende har fattat.

Så vill jag med några ord beröra temat
konsumentupplysning och konsumentforskning,
och jag vill börja med
att instämma i vad fru Ekendahl anfört
i denna fråga tidigare i dag.

I årets statsverksproposition finns det
åtskilligt av intresse och värde med anknytning
till konsumentområdet. Under
senare år har det i allt vidare kretsar
växt fram en ökad observans av dessa
frågor. Anledningen är naturligtvis det
dilemma som dagens konsument befinner
sig i, liksom en växande insikt att
samhället har ett ansvar för att hjälpa
och vägleda konsumenterna.

Den dagsaktuella diskussionen är
emellertid enligt min mening litet för
ensidigt inriktad på en granskning av
konsumentinstitutets verksamhet. Naturligtvis
är denna granskning ytterligt
viktig i sammanhanget, och det måste

ju vara en riktig utgångspunkt att man
för det första tillförsäkrar institutet resurser
för att fullgöra de uppgifter det
ålagts att sköta och för det andra funderar
över om de regler som gäller för
dess arbete behöver överses, om t. ex.
uppgifterna lämpligen bör vidgas att
omfatta nya områden av vår konsumtion.

Låt mig få peka på två konsumentgrupper,
som jag anser är värda uppmärksamhet
därför att båda dessa grupper
får ökad köpkraft, nämligen ungdomen
och de gamla. Varumarknaden
översvämmas med ting som är begärliga
för ungdomarna, och en närgången
granskning av denna varumarknad vore
säkerligen på sin plats. När det gäller
de gamla är det möjligt att det i vissa
fall behövs en stimulans för att man
skall få fram varor som erfordras för
att tillfredsställa behovet. I båda fallen
är emellertid upplysning och information
på sin plats.

Därmed är jag inne på en annan av
samhällets uppgifter, nämligen att förfina
och effektivisera formerna för upplysning
och konsumentfostran. Ansvaret
faller kanske inte bara och inte i första
hand på konsumentinstitutet. Det är väl
att man gör någonting i positiv riktning.
Jag åberopar bl. a. statsverkspropositionen.
Under åttonde huvudtiteln
har vi det ytterligt viktiga förslaget, att
vid journalistinstitutet även skall startas
en särskild kurs, inriktad på objektiv
konsumentupplysning. Man skall inte
bara rekrytera elever på sedvanligt sätt,
utan också t. ex. institut-ingenjörer och
lnishållslärare skall kunna få en utbildning,
som sedermera ger press och
andra upplysningsorgan tillgång till
folk som utöver fackkunskaper också
har kännedom om hur massmedia bör
utnyttjas för konsumentupplysning.

Detta är verkligen nödvändigt för att
man skall förverkliga den information
och den vederhäftiga upplysning i radio
och TV, som kommunikationsministern
talade om i sina tilläggsdirektiv.

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

För den särskilda expertis, som utlovats
till radioutredningen för att se på just
dessa frågor, måste det bli en angelägen
sak att angripa inte bara de ömtåliga
problem, sedda ur näringslivets
ögon, som herr Darlin tidigare 1 dag
har uppehållit sig vid, utan också metodiken
för informationen ur pedagogiska
och psykologiska synpunkter.

I departementschefens uttalande om
anslagsäskandena till statens konsumentråd
under femte huvudtiteln framskymtar
också att man vill lägga vikt
vid dessa metodfrågor. Jag tillåter mig
peka på ett område som samhället borde
engagera sig mera för, nämligen
skolan som konsumentfostrare. Med anslag
från statens konsumentråd har det
vid pedagogiska institutionen vid Göteborgs
universitet gjorts en teoretisk och
experimentell undersökning av Lennart
Parknäs om konsumentfostran i skolan.
Som lekman tycker man att det här
måste finnas uppslag som är värda att
tillvaratas och fullföljas. Det är att
hoppas att detta sker vid utbildning och
fortbildning av berörda lärarkategorier.

Folkbildningsarbetet är också hårt
engagerat i dessa frågor och behöver
samhällets stöd. Det behövs ständigt
aktuellt material, som de olika organisationerna
kan bearbeta för att använda
i sitt upplysningsarbete.

Den särskilda konsumentupplysning i
prisfrågor, som riksdagen lämnade anslag
till för några år sedan, blev en klar
succé. Alla studieförbund har här engagerat
sig och genomfört ett omfattande
studiearbete. P’ör mig är det naturligt
att påminna om att det är viktigt att
samordna upplysning om pris och kvalitet.
Detta i sin tur förutsätter en samtidig
undersökning av vissa områden
på varumarknaden. Därför är det tillfredsställande
att pris- och kartellnämnden
i ett av sina senaste pressmeddelanden
signalerar att ett sådant samspel
skall begynna.

Det finns alltså glädjande tecken på
ett fruktbart samarbete mellan olika

organ -— och det kan säkerligen bli
mera.

F''ör mig är det angeläget att få belyst
om det inte också vid andra statliga
eller statligt understödda organ och
institutioner finns intressant och nyttigt
material för konsumenterna. Jag nämner
sådana statliga institutioner som
statens institut för folkhälsan och statens
institut för byggnadsforskning samt
de statligt understödda bransehforskningsorganen,
t. ex. Slöjdföreningen.
Skulle inte det material som där finns
samlat kunna kanaliseras ut i lämplig
information? Konsumentfrågorna rör
inte bara, som en och annan kanske
fortfarande tror, vispar och kastruller
utan även bostäder, fritidsutrustning
och mycket, mycket annat. Den förenklade
hemhushållningen riktar vår uppmärksamhet
på exempelvis kostvanorna.
Jag utgår från att detta är angelägna
och intressanta problem för
statens konsumentråd och att man vakar
över dem och tar initiativ.

Jag har med några ord försökt att i
min mån vidga diskussionen om konsumentupplysningsproblemet.
Samtidigt
är jag medveten om att jag inte har
tagit upp det i de verkligt stora sammanhangen.
Jag bär inte tagit upp problemställningen:
konsumenten inför de
inhemska jordbruksfrågorna, lika litet
som den nya problematik som möter
vid en vidgad världshandel. Men även i
det mindre perspektivet är frågorna
angelägna nog.

Jag skulle vilja sluta med att säga att
vi för en verkligt god konsumentupplysning
behöver tillräckliga resurser,
ett fullgott material och goda upplysare.
Publiken finns och samhällsnyttan är
klart dokumenterad.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I årets statsverksproposition
kan vi med tillfredsställelse konstatera
att hantverket och den mindre
industrien liksom yrkesutbildningen
och fortbildningen inom dessa områ -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den erhållit något förhöjda anslag. Trots
att en god yrkesutbildning är den första
förutsättningen för att vi skall kunna
bibehålla de svenska varornas konkurrenskraft
på hemmamarknaden och
utomlands har regeringen emellertid
i flera avseenden icke ansett sig kunna
gå så långt som kungl. överstyrelsen
för yrkesutbildning begärt. Inte ens de
ordinarie kostnadsökningarna i form
av lönehöjningar, stigande ATP-avgifter,
grupplivförsäkringsavgifter m. m.
har täckts. Jag tänker på anslagen till
lärlingsutbildningen som, ehuru de jämställs
med yrkeslärarlöner, inte justerats
på flera år. Jag tänker vidare på
anslagen till yrkesskolorna, till statens
hantverksinstitut in. m. Här liksom på
alla andra områden har kostnaderna
stigit för de företag, skolor, institut
eller enskilda företagare som tar på
sig besväret att utbilda ungdom på ett
för det allmänna ekonomiskt fördelaktigt
och för den enskilde lärlingen värdefullt
sätt.

Skall vi kunna räkna med att denna
utbildning, som rätteligen helt och hållet
åvilar det allmänna också inom
denna sektor, även i fortsättningen skall
utföras av enskilda, av företag eller
av de skolor och institut jag nämnde
och utföras på ett sådant sätt att den
ger det resultat som i dag krävs, så
måste dessa under alla förhållanden få
sina anslag justerade åtminstone med
vad som motsvarar de automatiska kostnadsökningarna,
och helst bör också
de kostnader täckas som uppstår för
vederbörande att hålla sig it jour med
utvecklingen.

Man får en bestämd känsla av att regeringen
underskattar värdet av den kvalificerade
ordinarie yrkesutbildningen,
då man bl. a. konstaterar att inte ens
statens eget hantverksinstitut eller —
som det nu föreslås heta — statens institut
för hantverk och industri erhåller
de medel som institutets styrelse anser
vara nödvändiga för att hålla den nuvarande
verksamheten i gång och dess -

utom i någon mån tillgodose det aktuella
behovet av ökad kursverksamhet och
ökad utrustning.

Herr talman! Jag tror det är hög tid
att vädja till Herr statsrådet Edenman
att han på åtskilliga punkter tänker
om vad gäller yrkesutbildningen
efter grundskolan. Nu när hela yrkesutbildningen
är under omorganisation
och kommer att läggas under det nya
skolverket måste den få den plats och
den utformning som kungl. överstyrelsen
för yrkesutbildning och näringsorganisationerna
begärt att den skall få.
Detta är, herr talman, nödvändigt för
vårt lands näringsliv, dess industri,
hantverk, handel, jordbruk o. s. v.

Får jag peka på en detalj som har
nära anknytning till detta problem!

Det finns i vår krigsmakts organisation
ett stort antal verkstäder som har
till uppgift att omhänderha i första
hand den militära reparationstjänsten
men vilkas kapacitet icke är fullt utnyttjad
under fredsförhållanden om de
enbart förbehålls militär verksamhet. Av
flera skäl, framför allt för att i största
möjliga utsträckning tillgodose den utbildningssökande
ungdomens behov av
utbildningsresurser men också för att
utnyttja befintlig verkstadskapacitet på
ett så riktigt ekonomiskt sätt som möjligt,
bör därför militära verkstäder upplåtas
för civil yrkesskoleutbildning i
mesta möjliga mån. Sannolikt skulle
liknande tillvaratagande av verkstadskapacitet
kunna ske även på andra håll
-— kanske t. o. m. inom de ordinarie
yrkesskolorna, som ju tyvärr under
många timmar per dygn, och flera månader
per år, står stängda. Det skulle
kanske gå att ordna med någon form av
skiftgång eller växelutbildning.

Ett annat problem, som de mindre
företagen alltjämt brottas med, är försörjningen
med riskvilligt kapital. Ett
företags kreditvärdighet avgörs i icke
ringa grad av storleken av företagets
riskkapital. Om möjligheterna att bygga
upp ett riskvilligt kapital i företagen

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

beskäres, vilket utan tvivel blivit följden
av dagens skatte- och avgiftspolitik
för det stora flertalet mindre och
medelstora företag, försämras företagens
möjligheter att erhålla krediter efter
konventionellt mönster.

Den risk, som en viss del av ett företags
kapital alltid måste bära i en ekonomi
grundad på marknadshushållningens
principer, tvingas av omständigheterna
att finna andra bärare. Detta
är nödvändigt för det ekonomiska framåtskridandet.
Kapital av typen »återlånekapital»
måste följaktligen i högre
grad ikläda sig denna roll, till dess att
en allmän lösning av det riskvilliga
kapitalets problem åstadkommits. En
sådan lösning måste ske på grundval
av dels principen om att diskriminering
av det enskilda frivilliga riskkapitalet
upphör — det skall i stället premieras
— dels principen att riskkapitalet
sprides på så många enskilda som
möjligt.

Det är mot bakgrunden av detta läge
som kravet på vidgade förtroendekrediter,
lån och återlån måste ses. Kravet
på ackumulering av flera års inbetalda
pensionsavgifter kan medverka till att
tillgodose de mindre företagens intressen
på denna punkt. Rätt till ackumulering
under förslagsvis fem år skulle
medföra en annan värdering och ett
annat utnyttjande av denna kreditmöjlighet.
En ökning av återlånerätten till
75 procent av inbetalda avgifter har
samma syftemål.

Från denna talarstol har jag tidigare
haft tillfälle att peka på alla de olika
bestämmelser om uppbörds- och uppgiftsskyldigheter
som staten ålägger
företagaren. Jag skall därför inte uppta
tiden med detta nu utan ber att få hänvisa
till motion i frågan med förslag om
förenkling av eller ersättning för detta
arbete.

Jag vill däremot, herr talman, erinra
om de stora nackdelar som uppkommit
för ett stort antal mindre företag och deras
anställda på grund av omsättnings -

skattens fördyrande inverkan på underhållsservice
■— och uthyrningsverksamhet
för produktionsändamål. Den allmänna
varuskatten drabbar de kategorier
skattepliktiga, som är verksamma
inom detta område, särskilt hårt,
och skatten får följdverkningar vilka
icke torde ha avsetts vid lagstiftningens
genomförande.

Jag avser den varuskatt som skall
erläggas vid reparations- och underhållsarbeten
på lös egendom för produktionsändamål
samt på service- och
uthyrningsverksamhet inom produktionen.
Om sådana arbeten utförs av reparations-
och serviceföretag för ett
beställande företags räkning, utgår omsättningsskatt
på såväl material som arbetskostnader.
Utförs dylikt arbete däremot
av reparatörer inom det egna företaget
utgår ej omsättningsskatt på arbetskostnaden.

Denna bestämmelse i varuskatteförordningen
har kommit att medföra att
företag, som tidigare ansåg det ekonomiskt
och rationellt att överlåta underhållet
av sina maskiner, fordon, redskap
m. m. på företag inom reparationsoch
servicebranschen, numera i allt
större utsträckning själva utrustar verkstäder
och anställer reparatörer för att
utföra detta arbete och på så sätt legalt
undviker varuskatten. Det säger sig
självt att en sådan utveckling får ett
mycket ogynnsamt inflytande på sysselsättningen
vid de företag som är verksamma
inom ifrågavarande branscher.
En omprövning synes vara på sin plats.

En skattegrupp som jag också tycker
är mogen för omprövning är punktskatterna.
Den kommitté som behandlade
frågan om den allmänna varuskattens
införande betonade det angelägna i att
den indirekta beskattningen gjordes likformig.
En vara borde inte beskattas
högre än en annan, om inte särskilda
motiv för den högre beskattningen förelåg.

Bland de punktskatter som enligt
kommitténs mening borde upphöra

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vid genomförandet av en allmän indirekt
beskattning var skatten på t. ex.
tandkräm, munvatten och tvättmedel,
essenser och extrakt avsedda för beredning
av alkoholhaltiga drycker ävensom
försäljningsskatten på guldsmedsvaror
och grammofonvaror samt pälsvaruskatten.

I och och med att omsättningsskatten
höjs är skälen för att slopa dessa
punktskatter nu än starkare än tidigare.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
kammaren med flera företagarfrågor
i dag utan vill bara uttala den förhoppningen
att det tas skälig hänsyn
till dessa problem av såväl utskott som
kammare när frågorna kommer upp till
behandling.

Jag skall sluta med en helt annan
fråga, som är grundad på en cirka 30-årig erfarenhet av bilkörning, huvudsakligen
på de norrländska vägarna och
i mycket stor utsträckning under kvällsoch
nattetid.

Det gäller trafiksäkerheten efter
mörkrets inbrott och de risker som uppträder
vid möten med bil under mörker.
Det är dels bländningsrisken, dels
mörkläggningen av större delen av den
halva vägbana mötande bil färdas på.

Jag är medveten om att eu trafiksäkerhetsutredning
arbetar, men det är
många stora problem den brottas med,
och arbetet tycks ta tid. Skulle man inte
kunna bryta ut frågan om den s. k.
mörkerdöden och söka vidta snabba åtgärder
just på den punkten?

Bländningsrisken avhjälper vi väl i
allmänhet genom avbländning på lämpligt
avstånd, men i och med att vi bländar
av mörklägger vi vägbanan och får
svårt att upptäcka faror: föremål, djur
eller människor på densamma. Med den
tekniska utrustning som våra bilar nu
har, inte minst på det elektriska området,
synes det mig och många chaufförer
och bilägare, som jag talat med,
möjligt att i viss mån lösa detta problem
genom att man på fordonen monterar
en mindre strålkastare som lyser

vinkelrätt från fordonet och på så sätt
åtminstone punktvis lyser upp den motsatta
delen av vägbanan. Denna strålkastare
torde kunna kopplas till bländningsknappen
och automatiskt fungera
vid avbländning.

Då jag inte hört några vägande argument
emot en sådan anordning synes
mig denna tanke med hänsyn till den
ökande trafiken vara värd att överväga.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag skall verkligen inte
bli mångordig. Vi befinner oss ju i remissdebattens
sista, man skulle nästan
kunna säga sista skälvande minuter.
Men det är ett litet avsnitt i vårt stora
verksamhetsområde som jag vill säga
ett par ord om.

.lag har tillsammans med några kamrater
här i riksdagen ett par gånger motionerat
i en del frågor som rör samhällets
stöd åt ensamstående barnförsörjare.
Vi har i dessa motioner pekat
på hur samhällets olika stödåtgärder i
dessa sammanhang liksom inte når varandra
eller stämmer överens i tillämpningen.
Det händer ofta att människor,
som verkligen är i behov av samhällets
stöd, kommer i kläm mellan paragraferna.

Vad jag just nu tänker på är bidragsförskottslagen
och alla därmed sammanhängande
och närgränsande frågor.
I årets statsverksproposition redovisar
departementschefen ett behov av inte
mindre än 31 miljoner kronor enbart i
detta avsnitt. Vi kan notera att det är
avsevärda belopp som samhället bär
ställer till förfogande, då det gäller att
träda emellan när den naturlige försörjaren
inte kan eller kanske inte vill
fullgöra sina förpliktelser. Men vi kan
heller inte undgå att se att det ändå
finns brister i samhällets stödåtgärder
då det gäller den ensamstående försörjaren.

Vi framförde dessa synpunkter i motion
till förra årets riksdag och hem -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ställde då om översyn och samordning.
Det gällde bl. a. de s. k. utfyllnadsbidragen
som infördes 1957 och som avsåg
att höja, till s. k. skälig nivå, alla
gamla alltför låga underhållsbidrag. Utfyllnadsbidraget
skulle utgöra skillnaden
mellan underhållsbidragets storlek
och bidragsförskottets maximibelopp,
som då i samband därmed blev 60 kronor
per månad eller 720 kronor per år.

Men det fastställdes också för dessa
utfyllnadsbidrag ett spärrdatum, som
innebar och alltjämt innebär att utfyllnadsbidrag
icke kan utgå på underhåll
som fastställts efter den 1 april 1957.
Denna spärregel tillkom för att förhindra
spekulation. Man skulle inte kunna
upprätta underhållsavtal med alltför låga
belopp i förlitande på att samhället
skulle tillskjuta resten upp till 60 kronor
per månad.

Denna stipulation var givetvis befogad
vid den tidpunkt då utfyllnadsbidragen
infördes. Men när riksdagen sedan
beslöt att höja bidragsförskottets
maximibelopp att fr. o. m. den 1 juli
1960 vara 1 000 kronor per år eller 83
kronor per månad, så skapades faktiskt
en ny klyfta. Till en början hade man
alla dem som med hjälp av utfyllnadsbidragen
låg på 60 kronor per månad,
men därtill hade också kommit alla de
avtal som ingåtts efter den 1 april 1957
och som i de allra flesta fall låg någonstans
mellan 60 och 80 kronor per månad.
Barnavårdsnämnderna överallt i
vårt land hade nog i de flesta fall gjort
sitt allra bästa för att få upp nytillkomna
underhållsbidrag över 60-kronorsgränsen,
som dock var en riktpunkt
— men så värst mycket längre
än till 60 kronor lyckades man nog i
de flesta fall inte komma.

Riksdagen fattade under förra året
beslut om procentuell uppräkning av
underhållsbidragen. Det var en välmotiverad
åtgärd, som gav åtminstone litet
större rättvisa åt de barn, som är
beroende av dessa underhållsbidrag.
Men det hände också, i enstaka fall vis -

serligen, att det inte gav någon förbättring
för den enskilde individen. Den
procentuella uppräkningen sker ju på
det belopp som är intaget i avtalet från
början men minus utfyllnadsbidragen,
och då kan det faktiskt hända att vederbörande
får nöja sig med någon krona
under de 60, eftersom utfyllnadsbidrag
inte utbetalas om det gäller lägre
belopp än 5 kronor per månad.

Jag har exempel på detta både från
min egen hemort Kungsör och från
Stockholms stad. Ett avtal lydande på
exempelvis 40 kronor och som ingicks
1951 kommer efter uppräkningen upp
till 58 kronor. Tidigare hade denna
vårdnadshavare med hjälp av utfyllnadsbidraget
i varje fall 60 kronor per
månad. Så blir det alltså om den underhållsskyldige
är ordentlig och betalar
enligt avtal. Är han däremot oordentlig
och inte fullgör sina förpliktelser
utan det i stället utgår bidragsförskott,
då kan tydligen även den återstående
tvåkronan utgå till vårdnadshavaren.

Jag har från Stockholms stad en delstatistik
med uppgifter från fyra barnavårdsmän
med tillsammans 1 508 barnavårdsärenden.
Av dessa ligger 95 fall
eller 7,2 procent under 60 kronor per
månad och 223 fall eller 17,1 procent
under 80 kronor per månad. Man är
tydligen fortfarande alltför rädd för att
ställa männen till ansvar för sina handlingar
i sådana här sammanhang.

Jag fick just i dag höra talas om ett
fall där Stockholms rådhusrätt hade avslagit
en framställning om underhållsbidrag
därför att fosterhemmet önskade
få underhållet för barnet insatt på
bank för barnets behov i stället för att
avin om underhållet varje månad skulle
hamna i brevlådan som en påminnelse
om att barnet var fosterbarn.

Rätten tolkade tydligen detta så, att
underhåll inte behövde utgå — att fosterhemmet
aliså inte behövde någon
hjälp med barnkostnaden i det där fallet.
Barnet var inte adopterat. Omsor -

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

gen om mannens ekonomi är verkligen
rörande i vissa fal-l.

Vi får förstå om de ensamställda föräldrar,
som har att genom samhällets
barnavårdsmyndigheter ta emot det
stöd som samhället ger tycker att vi
är en smula orättvisa. För den ena ensamma
föräldern sträcker sig samhällets
stöd så långt att hon eller han tillförsäkras
83 kronor per månad, medan
den andra får låta sig nöja med 60
kronor per månad. Om samhällsstödet
sedan heter bidragsförskott eller utfyllnadsbidrag
betyder för den enskilda
människan ganska litet.

Det torde vara svårt att få en moder
till ett barn, vars underhåll understiger
83 kronor i månaden och där underhållsskyddigheten
icke fullgöres, att
förstå att hennes barn skulle ha mindre
behov av det maximala generella bidraget
än det barn, vars fader är ålagd
betala 83 kronor i månaden i underhåll
men försummar att göra detta.

Man säger att utfyllnadsbidragen var
en temporär åtgärd, avsedd att så småningom
försvinna. Och visst är det riktigt
— dessa utfyllnadsbidrag försvinner
när de barn som föddes före april
1957 blir 16 år -— men det är, eller kan
i varje fall vara, cirka 8 år dit. Och vi
har ändå kvar alla de andra avtalen
som är skrivna efter 1957.

Jag anser således fortfarande, herr
talman, att det är en angelägenhet av
stor vikt att utfyllnad kan utgå på samtliga
underhållsbidrag som understiger
bidragsförskottets maximieblopp. Men
därmed, herr talman, har jag inte sagt
att staten inte skall gardera sig emot
spekulation i dessa sammanhang. Vi har
i motionen även varit inne på dessa
frågor. Vi har föreslagit att man exempelvis
skall införa en bestämmelse om
minimibelopp för underhållsbidrag —
ett minimibelopp som hela tiden anslutes
till bidragsförskottets maximibelopp.
Det finns kanske andra utvägar som
kan tänkas vara bättre — det får väl
socialpolitiska kommittén undersöka —

men med en bestämmelse som säger att
minimibeloppet för underhållsbidrag
skall följa bidragsförskottets maximibelopp
skulle man kunna förhindra att
klyftor uppstår varje gång riksdagen
beslutar om höjning av bidragsförskottet.

Bidragsförskottslagen i dess nuvarande
utformning och tillämpning kan även
på annat sätt leda till ganska orimliga
konsekvenser. Antag att en underhållsskyldig
genom domslut får fastslaget att
han inte behöver betala enligt det ingångna
avtalet, d. v. s. han har begärt
nedsättning av beloppet och rätten har
beviljat dylik. I sådant fall kan inte
heller bidragsförskott utgå med högre
belopp än vad rätten ansett att vederbörande
har råd att betala. Det exempel
vi anförde i vår motion under förra
vårriksdagen, där rättens utslag löd
på 30 kronor per månad och barn, tillhör
sannerligen en bister verklighet för
vårdnadshavaren. Vi har också pekat på
de föråldrade bestämmelser som vidhäftar
bidragsförskottslagen bl. a. då
det gäller omsökniingsförfarandet. Här
har riksdagsrevisorerna i sin berättelse
i år föreslagit att detta omsökningsförfarande
skall slopas. De föreslår också
att hela bidragsförskottslagen skall
omarbetas. Och jag tror att vi kanske
har anledning att notera även andra påpekanden
som riksdagsrevisorerna har
gjort i det bär avsnittet.

Herr talman! .Tåg har tagit kammarenis
tid i anspråk några minuter för
att få säga det här och därmed understryka
de synpunkter jag och mina kamrater
tidigare framfört motionsvägen.
Och jag vill givetvis uttrycka den förhoppningen
att socialpolitiska kommittén,
som fått sig anförtrodd utredningen
av dessa spörsmål, fullgör uppdraget
med all den skyndsamhet som
faktiskt är nödvändig.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det kan i den sega debattens
»sista skälvande minuter» sy -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nas vara en till ansvarslöshet gränsande
anspråksfullhet att ytterligare påkalla
de kvarvarande tappra kammarledamöternas
uppmärksamhet. Endast
det förhållandet att de kritiska kommentarerna
kring den stora åttonde huvudtiteln,
ecklesiastikstaten, varit jämförelsevis
sparsamma kan till nöds motivera
tilltaget.

Det heter i den inledande översikten
till åttonde huvudtiteln: »En aktiv uppföljning
av utbildningspolitiken liksom
fortsatta ökande insatser på det allmänna
kultur- och bildningsområdet präglar
anslagsäskandena inom ecklesiastikdepartementets
område även för det
kommande budgetåret.»

I Konungens tal i rikssalen spanns
vidare på detta tema.

Det där låter bra och det är också
bra i många stycken, men ingalunda i
alla. Skönhetsfläckarna — om man nu
vill använda ett så milt och vänligt ord
— är åtskilliga och i flera fall fula. Kulturbudgeten
har i årets statsverksproposition
ökat med över 400 miljoner
kronor, ett i och för sig aktningsvärt
belopp också med dagens penningvärde.
Vilka kulturella krafttag döljer sig
bakom den summan? Tyvärr alltför få.
Större delen av de nya utgifterna på
åttonde huvudtiteln är automatiska,
d. v. s. löneökningar och konsekvenser
av tidigare riksdagsbeslut — främst
grundskolans införande. Kostnaderna
för det obligatoriska skolväsendet har
höjts med inte mindre än -— om jag
har räknat rätt — 200 miljoner kronor,
alltså bortåt hälften av ecklesiastikstatens
ökning. Om detta är naturligtvis
intet ont att säga — grundskolan måste
ha vad den behöver för att bli så bra
som möjligt — men man måste ha detta
i minnet för att rätt bedöma det något
belåtna talet om en aktiv uppföljning
av utbildningspolitiken och fortsatta
ökade insatser på det allmänna
kultur- och bildningsområdet. Vad som
blir över när de obligatoriska och automatiska
kraven tillgodosetts är inte

överväldigande mycket, i varje fall inte
i en statsbudget på 20 miljarder kronor.
En viss personell och materiell upprustning
vid universitet och högskolor,
huvudsakligen på den tekniska och medicinska
sidan, kan antecknas, däribland
52 nya professurer och ett mera
oräknat antal lägre befattningshavare.
Tre av de 52 nya professurerna gäller
märkligt nog humanistiska ämnen. Tyvärr
är detta emellertid närmast att betrakta
som ett tillfälligt nådevedermäle
åt den humanistiska forskningen, mindre
som ett första utslag av departemental
sinnesändring visavi humaniora.

Rent beklämmande är inställningen
till framför allt de teologiska fakulteterna
men också till de juridiska. Tomhänta
får de gå från det statliga bordet,
dukat med ökade och aktiva insatser
på utbildningsområdet, för deras
del alltså endast skådebröd att se men
inte röra.

Inte ens universitetsautomatiken,
d. v. s. beräkningen av lärartjänster i
förhållande till antalet elever, anses i
princip böra tillämpas på dessa båda
fakulteter, som förvisso inte är betydelselösa,
även om elevtillströmningen här
inte vållar samma svåra problematik
som på de humanistiska och naturvetenskapliga
fälten. Den kallsinnighet
mot framför allt aktiverad teologisk
forskning och utbildning i detta land,
som förefaller vara konstitutionell hos
ecklesiastikministern eller hans departement,
är djupt beklaglig och oroväckande.

Det gymnasiala utbildningsstadiet är
för närvarande föremål för översyn inom
den icke-parlamentariska gymnasieutredningen.
I väntan på denna utrednings
förslag har i fråga om den kvantitativa
fördelningen mellan de tre nuvarande
gymnasieformerna fastlagts en
provisorisk riktlinje för de närmaste
åren, innebärande en förskjutning mot
tekniska och merkantila gymnasier —
alltså större och större procent av en
årskull gymnasieelever till dessa båda

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

linjer. För hösten 1963 räknas nu preliminärt
för det allmänna gymnasiets
del med en minskning av 22 intagningsavdelningar,
för de tekniska och merkantila
gymnasiernas del med en ökning
med 30 avdelningar, alltså en sammanlagd
ökning med den ofantliga
summan av 8 intagningsavdelningar
hösten 1963.

Uttryckt i procent och avdelningar
blir det fråga om 0,75 procents ökning
av intagningen i gymnasium. Det är inte
mycket till gymnasial upprustning,
och många gymnasiekompetenta elever
torde alltså även instundande höst bli
avvisade från högre utbildning och detta
i ett välfärdens utbildningssamhälle.

Med lärarfrågan, ett av de mera
brännheta spörsmålen i såväl grundskola
som gymnasium, sysselsätter sig
ecklesiastikministern åtskilligt i statsverkspropositionen.
Gamla och nya underlåtenhetssynder
jagar den ansvarige.
Vid de allmänna gymnasierna föreslås
148 nya lektorstjiinster. För de tekniska
gymnasiernas del beräknas 100
nya lektorat och för handelsgymnasierna
60, en utomordentligt vacker upprustning
— på papperet. Var finns dessa
hundratals nya lektorer i sinnevärlden
eller — vilket är vänligare frågat
— när kommer de att finnas? Ty ecklesiastikministern
har väl en plan för
dylik utbildning? En inom Läroverkslärarnas
riksförbund företagen undersökning
angående antalet vakanta lektorstjänster
den 1 juli 1962 vid högre
allmänna läroverk och vid folkskoleseminarier
visar, att antalet vakanser på
sex månader vuxit med ej mindre än
80 tjänster. Härutöver förväntas förvisso
— för att åter citera departementschefen
— en aktiv uppföljning av utbildningspolitiken,
för så vitt departementet
inte är nöjt med de bedrövliga
förhållandena på lektorsfronten, som,
om intet reellt göres, på ganska kort
sikt t. o. in. leder till kårens försvinnande
och lärarkompetensens sänkning.
Inte ens en ökning av licentiat- och

doktorandstipendierna inom de filosofiska
fakulteterna tycks ha övervägts.

I övrigt — om man alltså undantar
lektorsfrågan — förordas av ecklesiastikministern
en förstärkning och förbättring
av lärarutbildningen. Han kallar
det själv betydande insatser. Det
räcker emellertid fuller väl att kalla det
rätt och slätt insatser; såvida inte den
utlovade särskilda propositionen angående
lärarutbildningen redovisar
oväntade krafttag.

Att opposition också lönar sig i lärarutbildningsfrågor,
då det går på tok,
illustrerar ecklesiastikministern på vältalig
kanslisvenska. Så här låter det:
»Däremot förutsättes ej någon ytterligare
kurs av motsvarande typ i syfte
att utbilda yrkesverksamma gymnasieingenjörer
till lärare inom den tekniska
gymnasieorganisationen.» Det blir
alltså, uttryckt på normalsvenska, inga
fler välavlönade eller rättare sagt överavlönade
kurser för utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare. Gravstenen
är lagd över ett sällsynt illa förberett
ärende, och det kan förmodas, att ecklesiastikministern
inte tillhör de närmast
sörjande.

Förslag om förbättring av rektorernas
arbetssituation vid vissa statliga
skolor skall redovisas i en särskild proposition.
Om den bygger på — vilket
torde vara fallet — skoladministrativa
utredningens rapport, kallad »Förslag
till förbättring av läroverksrektorernas
arbetssituation», blir de föreslagna åtgärderna
visserligen i och för sig välkomna
men till tid och form synnerligen
begränsade, ity att utredningen inte
beaktat de problem, som kommer att
uppstå i framtidens skola, utan mest
sysslat med problemen inom en skolform,
gymnasium förenat med realskola,
som snart kommer att försvinna.
Propositionen kan misstänkas bli ett
typiskt exempel på en reform, som borde
ha kommit för minst ett årtionde
sedan. Skadeverkningarna av denna underlåtenhetssynd
är uppenbara och vi -

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sar sig 1 de utomordentliga svårigheterna
att besätta rektoraten vid våra
läroverk med kompetenta innehavare,
något som plågat det högre skolväsendet
i många år. Nu är tiden inne att ta
upp rektorsfrågan i hela dess vidd i
alla skolformer — och ta upp den omedelbart.

Jag skall nu beröra en sak, som kanske
kan förefalla bagatellartad.

Inte utan förvåning konstaterar man,
att Sveriges elevers centralorganisation,
SECO, förvägrats den lilla slant, som
den via skolöverstyrelsen bett om. SECO
är en sammanslutning, som numera är
allmänt erkänd som en god broder i
Organisationssverige och som för närvarande
omfattar 323 medlemsskolor
och över 200 000 medlemmar. Antalet
supplikanter brukar annars vara det
mest respekterade argumentet i Kanslihuset.
Alldeles oavsett numerären är
såväl SECO som Målsmännens riksförbund
väl förtjänta av ekonomisk hjälp.
Det är organisationer som behövs inom
och kring vårt skolväsen.

I böneställning befinner sig också
fortfarande alla de universitets- och
högskolestuderande, som råkar ha föräldrar
med inkomst över ett magiskt
streck — sedan må studielämpligheten
vara hur väl dokumenterad som helst.
Några naturastipendier har de inte att
räkna med. Att Sveriges förenade studentkårer
inte vill finna sig i detta utan
envisas med hemställan om en väsentlig
uppmjukning av det ekonomiska behörighetskravet,
förefaller inte bekymra
nämnvärt. Däremot är säkert så
många fler studenter och deras anförvanter
bekymrade. Det är ledsamt att
behöva säga det, men åttonde huvudtiteln
avslutas tyvärr på den punkten
med — så uppfattar många det — en
uppenbar social orättvisa.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Herr Ohlin deklarerade
i början av denna överläggning sin
och sitt partis entusiasm för enkam -

marsystemet, därmed inbjudande oss
andra till debatt. Och visst är det ett
intressant och viktigt ämne, väl värt
att noggrant och fördomsfritt övervägas.
Men ännu betydelsefullare, ännu
mera brännande, är likväl problemet
om riksdagens fortsatta existens. Jag
menar inte en formell existens, ett
skenliv, utan ett fortlevande som ett
självständigt statsorgan, jämbördigt med
de andra och med ett reellt inflytande
över skeendet.

Riksdagen är i dag hårt klämd mellan
en hart när oinskränkt regeringsmakt
å ena sidan och mäktiga organisationer
å den andra. I den situationen
måste vi kämpa för vår position för
att över huvud taget överleva.

Även om både mun och hjärta bekänner
sig till ett parlamentariskt styrelsesätt,
kan ett trettioårigt regeringsinnehav,
om vars slut ingen kan sia,
inte undgå att sätta parlamentet ur spel.

Vad vi här i riksdagen nu bär att göra
är att söka övervintra och att till den
ändan väl se om vårt hus, d. v. s. se till
att vår ställning inför den allmänna
opinionen, vårt anseende hos medborgarna,
icke ytterligare undergräves utan
helst stärkes. Låt oss, ärade kammarledamöter,
gå till den uppgiften utan
alla illusioner!

Den gängse uppfattningen — och jag
understryker omedelbart att det är en
oriktig uppfattning — om oss ute bland
människorna är att vi är en hop rätt
säregna gestalter, som egentligen inte
har någon uppgift att fylla, som saknar
inflytande men som med flinkhet och
förslagenhet tillskyndar sig goda dagar
på skattebetalarnas bekostnad. Jag
understryker ännu en gång, att detta
givetvis är en helt oriktig beskrivning
av våra personligheter.

Framför allt tror gemene man att vi
har tagit till vår uppgift att prata för
pratandets egen skull. Att få av oss lyssnar
till vad de andra bär att säga har
man genom TV nu fullständigt klart för
sig.

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Vi har, herr talman, i detta läge inte
råd att fortsätta med remissdebatter
av gängse karaktär. Det innebär ett alldeles
för hårt tärande på det magra förtroendekapital
som ännu finns kvar.
Helt orimligt är det att i sysselsättningsterapeutiskt
syfte förlägga liknande övningar
också till hösten.

När i de båda kamrarna hundra valda
ombud för Sveriges folk stiger upp
och utvecklar sina tankar om ditt och
datt, utan att det gäller att diskutera
sig fram till något beslut i någon konkret
fråga och utan att det gäller att se
på de stora ekonomiska problem, som
hänger samman med statsverkspropositionen,
måste ju eftersinnande personer
ute i landet, som till äventyrs har glömt
att knäppa av sina högtalare, börja fråga
sig, vad det egentligen är som vi
sysslar med. Har ni inget annat att ta
er till? Måste ni få tiden att gå på något
sätt, eller är det någon sorts uppmjukningsövning
för att klara kommande
drabbningar?

För riksdagens anseende ute bland
människorna är denna tillställning ödesdiger.
När Esaias Tegnér på sin tid
kommenterade Lorenzo Hammarskölds
beslut att ge ut sina samlade verk, sade
han tröstande: »Väl är vart enskilt stycke
dumt men samlingen tör lyckas.»
Helt annorlunda förhåller det sig med
remissdebatten. De enskilda inläggen
bär väl måhända icke alla genialitetens
prägel, men där ligger mycken kunskap,
livserfarenhet, flit och gott hantverk
bakom de flesta. Nej, det är själva samlingen,
anhopningen, som är misslyckad.

Herr talman! Jag vet att det strider
mot alla regler att i denna debatt ställa
yrkanden, men jag gör det likväl, med
risk att klubban faller. Jag ställer yrkandet
att remissdebatter av nu gängse
slag skall upphöra, att den nu genomlidna
skall vara den sista. Jag begär
inte att herr talmannen skall ställa någon
proposition.

Detta är en fråga där riksdagen som

in.

sådan inte bör fatta beslut. Det måste
komma an på de enskilda ledamöternas
självdisciplin. Vad jag i all ödmjukhet
vill göra är att vädja till ettvart av
riksdagens partier att nästa gång begränsa
antalet talare som skall skickas
i elden till fyra, säg fem handfasta personer,
kända för ordkarghet och lapidarisk
framställningskonst. Då, herr
talman, finge debatten kraft och mening.
Då skulle den bli vad den bör
vara, en dekorativ portal till det hårda,
trogna arbete Som riksdagen bär att utföra
och som också, ehuru i det fördolda,
verkligen utföres.

Överläggningen var härmed slutad.
Propositionerna hänvisades till statsutskottet,
varjämte de i nedan angivna delar
remitterades till följande utskott,
nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1963 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen
avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet;
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 15,
angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 16, angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser

Onsdagen den 23 januari 1963

rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga; till

statsutskottet propositionen nr 17,
angående ersättning till Maj-Britt Nyström
in. fl.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 18, med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469); samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 21, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 23, angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 46—
54;

till bevillningsutskottet motionerna nr
55—60;

till bankoutskottet motionen nr 61;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 62—68;

till jordbruksutskottet motionerna nr
69 och 70; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 71—74.

§ 4

Föredrogs den av herr Larsson i
Umeå vid kammarens sammanträde den
18 innevarande januari gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående
anslag ur lotterimedelsfonden till kulturfrämjande
åtgärder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Eriksson i
Bäckmora vid kammarens sammanträde

Nr 4 95

den 18 innevarande januari gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
slaktdjursavgiften på fläsk.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Persson i Heden
vid kammarens sammanträde den
18 innevarande januari gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder mot halka på vägarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens sammanträde den 18 innevarande
januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
förbättring av den svenska sjöfartens
förutsättningar vintertid.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 22, med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

§ 9

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 75—
89;

till behandling av lagutskott motionen
nr 90;

till statsutskottet motionerna nr 91—

101;

96 Nr 4 Onsdagen den 23 januari 1963

Interpellation ang. intagningsförfarandet vid universiteten

till bevillningsutskottet motionerna nr
102—105;

till bankoutskottet motionen nr 106;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 107—109; och

till jordbruksutskottet motionerna nr
110—112.

§ 10

Interpellation ang. intagningsförfarandet
vid universiteten

Ordet lämnades på begäran till

Herr PALM (h), som yttrade:

Herr talman! Kön av inträdessökande
är lång vid en rad utbildningsanstalter.
Detta gäller bl. a. universitetens
medicinska fakulteter, där flertalet av
de sökande måste avvisas. En väsentlig
olägenhet av det noggranna vägandet
av tiondelar av betygspoäng, som blir
utslagsgivande för intagningen vid var
och en av universitetsorterna, är att sökande
avvisas från studier vid ett näraliggande
universitet och i stället vinner
inträde vid universitet långt ifrån
hemorten.

Skiljaktigheten i betygspoäng mellan
de sökande kan vara hårfin men dock
tillräcklig för att t. ex. en student från
Sydsverige inte lyckas komma in i Lund
men beredes plats i Umeå samtidigt som
sökande från helt andra landsändar
blir intagna vid fakulteten i Lund. Intagningen
efter ett strikt tillämpande
av betygspoängtalet är i viss mån
slumpartad, eftersom obetydliga skillnader
i betygshänseende inte ger något
exakt mått på olikheter i de sökandes
kunskaper och lämplighet för den akademiska
utbildningen. Under sådana
förhållanden borde en regional intagning
kunna ske i ökad utsträckning inom
ramen för den gräns i betygshänseende,
som avgör om plats över huvud
taget kan beredas med hänsyn till det
totala antal platser som står till förfogande
vid samtliga lärosäten.

Under hänvisning till de här anförda

synpunkterna anhåller jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få
rikta följande fråga:

Har statsrådet några planer på att
föreslå en sådan modifiering av intagningsförfarandet
vid universiteten att
hänsyn till studenternas hemort kan
tas i ökad utsträckning vid intagningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen, angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 16,
till Konungen, angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet; dels

ock till riksdagens förordnanden:
nr 17, för herr Axel Strand att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 18, för herr Emil Ahlkvist att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 19, för herr Birger Andersson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 20, för herr Hugo Osvald att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 21, för herr Anselm Gillström att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 22, för fröken Ebon Andersson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 23, för herr Sven Sundin att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 24, för herr Nils Lundström att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 25, för herr talmannen Thapper
att vara medlem i Nordiska rådet;

nr 26, för herr Bertil Ohlin att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 27, för herr Einar Gustafsson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 28, för herr Ragnar Lassinantti att
vara medlem i Nordiska rådet;

Onsdagen den 23 januari 1963

Nr 4

nr 29, för fru Sigrid Ekendahl att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 30, för herr Hans Gustafsson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 31, för herr Leif Cassel att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 32, för herr Gunnar Helén att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 33, för herr Axel Johannes Andersson
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 34, för herr Eric Carlsson att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 35, för herr Georg Pettersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 36, för herr Arne Geijer att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 37, för fröken Dagmar Ranmark att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 38, för fru Ingrid Segerstedt Wiberg
att vara suppleant i Nordiska rådet; nr

39, för herr Allan Hernelius att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 40, för herr Lars Larsson att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 41, för herr Jan-Ivan Nilsson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 42, för fru Ingrid Gärde Widemar
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 43, för herr Jean Braconier att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 44, för herr Sven Mellqvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 45, för herr Henning Gustafsson
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 46, för herr Stig Alemyr att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 47, för herr Nils Kellgren att vara
suppleant i Nordiska rådet; och
nr 48, för herr Sven Hammarberg att
vara suppleant i Nordiska rådet.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 19, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan,
och

nr 20, angående godkännande av vissa
avtal om överlåtelse av fastigheter
4 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr

inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 113, av herr Henningsson m. fl., om
allmän flaggning å valdag,

nr 114, av herr Holmberg in. fl., om
slopande av kyrkofullmäktigeinstitutionen,

nr 115, av herrar Wahrendorff och
Svensson i Va, om slopande av kravet
att valsedel upptar valbart namn, m. in.,
nr 116, av herr Gustafsson i Borås
in. fl., om inrättande av heltidstjänst för
stabspastorn vid försvarsstabens personalvårdsbyrå,

nr 117, av herr Ilamrin i Jönköping,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Avsättning till fonden
för friluftslivets främjande,

nr 118, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning om anslag till Sveriges
geologiska undersökning,

nr 119, av herr Keijer in. fl., om en
plan för trafiken i Stockholms södra
skärgård,

nr 120, av herrar Wachtmeister och
Larsson i Luttra, om ett engångsbidrag
till utrustning av Bernadottemuseet i
Pau,

nr 121, av herr Alemgr in. fl., om inrättande
av ytterligare en landsantikvarietjänst
i Kalmar län,

nr 122, av herr Alemyr m. fl., om
ändrade grunder för statsbidragen till
folkbiblioteken,

nr 123, av herr Allard och fru Henström-Ingenäs,
om studiesociala förmåner
åt eleverna vid Örebro musikpedagogiska
institut,

nr 124, av herr Antonsson m. fl., om
en årlig redovisning rörande forskningen
och forskningsanslagen,
nr 125, av herr von Friesen, om inrättande
av en professur eller laboratur
i oligofrenologi,

Nr 4

Onsdagen den 23 januari 1963

nr 126, av fru Gunne in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till musikkonservatoriet
i Göteborg, in. in.,

nr 127, av herr Hammar m. fl., om
statsbidrag till ytterligare två folkhögskolor,

nr 128, av herr Hedin in. fl., om anslag
till vidareutbildning av präster
in. fl.,

nr 129, av herrar Helén och Hamrin
i Jönköping, om statsbidrag till gymnasiet
vid Franska skolan,

nr 130, av fru Jäderberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet,

nr 131, av fröken Karlsson m. fl., om
ordinariesättande av skolpsykologtjänsten
vid statens försöksskola i Linköping,

nr 132, av herrar Keijer och Hamrin
i Jönköping, om utredning rörande eu
upprustning av forskningsbiblioteken,
nr 133, av herr Keijer in. fl., om höjning
av anslaget till tidskriften Biblioteksbladet,

nr 134, av herrar Källstad och Johansson
i Dockered, om en decentralisering
av undervisningen för hörselskadade
barn,

nr 135, av herr Källstad m. fl., angående
lärarnas fortbildning,

nr 136, av herr Källstad in. fl., om anslag
till Religionspedagogiska institutet
i Uppsala,

nr 137, av herr Larsson i Hedenäset
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Information
om skolreformen,

nr 138, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Grundskolor
m. in.: Folkundervisningens främjande
i rikets nordligaste gränsorter
m. m.,

nr 139, av herr Lindahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Utbildning av ungdomsledare,

nr 140, av herr Lundmark m. fl., om

förstatligande av det kommunala gymnasiet
i Vilhelmina,

nr 141, av herr Mattsson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Grundskolor ni. m.: Bidrag
till anordnande av skolskjutsar,
nr 142, av herr Palm m. fl., i anledning
av Kungl. Majrts framställning om
anslag till Bidrag till musikkonservatoriet
i Malmö,

nr 143, av herr Persson i Appuna
in. fl., om förstatligande av Mjölby kommunala
gymnasium,

nr 144, av herrar Regnéll och Braconier,
om anslag till arvoden åt ledare
av gymnastik och idrott vid Lunds universitet,

nr 145, av herr Skoglösa in. fl., om
utredning rörande folkhögskolans
framtida ställning och uppgifter,

nr 146, av herr Svanberg in. fl., om
inrättande av en preceptur i socialekologi
vid Stockholms universitet,

nr 147, av herr Svanberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer,

nr 148, av herr Svenungsson m. fl.,
om anslag till avlönande av en finskspråkig
präst i Sundsvall,
nr 149, av herr Wennerfors, om fortbildningskurser
för skolledare,

nr 150, av herr Westberg in. fl., om
kostnadsfri undervisning vid korrespondensinstitutens
preparandkurser,
in. m.,

nr 151, av herr Westberg m. fl., om
främjande av vuxenutbildningen,

nr 152, av herrar Arweson och Tobé,
om inrättande av ytterligare 20 tjänster
som hälsovårdskonsulenter,

nr 153, av herrar Carlsson i Huskvarna
och Hamrin i Jönköping, om inrättande
vid statliga mentalsjukhus av kuratorstjänster
för familjevård,

nr 154, av herr Dahlgren m. fl., om
höjning av anslaget till förebyggande
verksamhet mot tandsjukdomar,

nr 155, av herr Ekström i Iggesund
m. fl., angående inbetalningen av kom -

Onsdagen den 23 januari 1963

munernas andelar i folkpensionskostnaderna,

nr 156, av herr Engkvist in. fl., om
anslag till anskaffande av inventarier
för allmänna samlingslokaler,

nr 157, av herr Engkvist in. fl., om
ökat statsbidrag till instruktörsverksamheten
i alkoholfrågan,

nr 158, av fru Eriksson i Ängelholm
in. fl., angående näringshjälpsbidragen,
nr 159, av herr von Friesen, angående
den öppna alkoholistvården in. m.,
nr 160, av herr Hammar in. fl., om en
upplysningskampanj rörande alkoholbrukets
speciella risker för ungdom,
nr 161, av herr Källstad in. fl., om
anslag till S:t Lukasstiftelsen,

nr 162, av herr Kristenson i Göteborg
in. fl., angående vissa markpolitiska åtgärder,

nr 163, av herr Lundberg in. fl., om
inrättande av en överläkartjänst för alkoholsjukdomar
vid Akademiska sjukhuset
i Uppsala,

nr 164, av herr A1 eländer m. fl., om
en utredning rörande den andliga vården
vid ungdomsvårdsskolorna,

nr 165, av fru Nettelbrandt m. fl., angående
byggande av servicehus,

nr 166, av herr Nilsson i Gävle in. fl.,
angående räntebidragen till bostadsbyggande,

nr 167, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående utestående kapitalsubventioner
till flerfamiljshus och egnahem,

nr 168, av herr Svenungsson och fru
Eriksson i Stockholm, om anslag till inköp
av ett elektronmikroskop för statens
institut för folkhälsan,

nr 169, av herr Antby, om en effektivare
sandningsberedskap,

nr 170, av herr Berglund m. fl., angående
vägförvaltningarnas lagring av
sand för vinterbehov,

nr 171, av herr Berglund in. fl., angående
statens järnvägars taxor för
godstransporter,

nr 172, av herr Dahlgren in. fl., om
åtgärder i syfte att öka trafiksäkerheten
vid järnvägskorsningar,

Nr 4 99

nr 173, av herr Hamrin i Kalmar
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
byggande och underhåll av mindre hamnar
och farleder,

nr 174, av herr Johansson i Trollhättan
in. fl., angående planeringen av
kommunikationerna i västra Dalsland,
nr 175, av herrar Johansson i öckerö
och Carlsson i Göteborg, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut,

nr 176, av herr Johansson i Dockered
in. fl., om specialdestinering till Dalsland
av väganslagen,

nr 177, av herr Persson i Tandö in. [I.,
om utredning rörande trafikförhållandena
inom vissa delar av Värmland och
Dalarna,

nr 178, av herr Carlsson i Huskvarna
ni. fl., om höjning av sjukpensionen för
vissa statsanställda,

nr 179, av herr Nelander och fru Nettelbrandt,
om en prisgeografisk undersökning,

nr 180, av herr Wiklund m. fl., om en
översyn av den statliga personalvården,
nr 181, av fru Eriksson i Ängelholm
in. fl., om skattefrihet för näringshjälpsbidrag,

nr 182, av herr Gustafsson i Skellefteå,
om ändring av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning av
egnahem,

nr 183, av herrar Hansson i Skegrie
och Larsson i Borrby, angående värdeminskningsavdraget
för byggnad som
ingår i rörelse,

nr 184, av herr Hedin m. fl., angående
rätten till avskrivning vid täckdikning,

nr 185, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd
till studerande,

nr 186, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., angående beskattningen av
studerandes ferieinkomst,

nr 187, av herr Larsson i Hedenäset,

100

Nr -1

Onsdagen den 23 januari 1963

om upphävande av tiondebeskattningen
av laxfiske i Torne älv,

nr 188, av herr Wachtmeister, angående
beskattningen av viss ersättning
til! medlemmar av frivilliga försvarsorganisationer,

nr 189, av herr Christenson i Malmö,
om viss utvidgning av riksdagens upplysningstjänst,

nr 190, av herr Holmberg m. fl., om
förstatligande av oljehandeln,

nr 191, av fröken Ber gegren in. fl.,
om obligatoriskt civiläktenskap,

nr 192, av herr Enskog m. fl., om utredning
angående statstjänstemans ersättningsskyldighet,

nr 193, av herrar Hamrin i Jönköping
och Hamrin i Kalmar, om lagstiftning
rörande det allmännas skadeståndsansvar,

nr 194, av herr Johansson i öckerö
in. fl., om viss ändring av bestämmelserna
angående inregistrering av fartyg
in. in.,

nr 195, av herr Källstad m. fl., om
skriftlig form för anmälan om utträde
ur svenska kyrkan,

nr 196, av herr Carlsson i Göteborg
in. fl., om statsbidrag till sjömans hemresa
vid semester m. in.,

nr 197, av herr Ekström i Iggesund,
angående vissa spörsmål sammanhängande
med överskottsmedel å folkpensioner
för patienter å mentalsjukhus,
nr 198, av fröken Elmén och fru Gärde
Widemar, om invaliditetsbedömningen
enligt lagen om allmän försäkring,
nr 199, av fru Eriksson i Ängelholm
m. fl., om vidgad rätt till reseersättning
och sjukpenning för personer med rörelseinvaliditet,

nr 200, av herr Hermansson m. fl., om
en allmän översyn av pris- och konkurrenslagstiftningen,

nr 201, av fru Holmqvist in. fl., om
extra barnbidrag till vissa ensamstående
föräldrar,

nr 202, av fröken Karlsson, angående
preskriptionstiden för återbetalning av
socialhjälp,

nr 203, av herr Keijer m. fl., om viss

översyn av lagen om vapenfria värnpliktiga,

nr 204, av herrar Nilsson i Gävle och
Holmberg, om ökat skydd för den enskilde
vid försäkring för olycksfall eller
yrkesskada,

nr 205, av fru Ryding in. fl., angående
utbetalningen av bidragsförskott till ensamstående
mödrar,

nr 206, av herr Bengtsson i Halmstad
in. fl., om viss ändring av tomträttsinstitutet
i syfte att främja en effektiv
kommunal markpolitik, in. in.,

nr 207, av herr Franzén, om rätt för
domstol att i vissa fall besluta om indragning
av körkort,

nr 208, av herr Jansson i Benestad,
om skyldighet för bilförare att utsätta
reflekterande varningstrianglar på körbanan,

nr 209, av herr Gustafsson i Borås
in. fl., om åtgärder för främjande och
effektivisering av bygdekvarnarna,
nr 210, av herrar IJ amilton och
Sliernstedt, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Bidrag till
produktionsfrämjande åtgärder i Norrland
in. in.,

nr 211, av herr Heckscher in. fl., om
förverkligande av målsättningen i 1959
års jordbruksavtal,

nr 212, av herr Hedin m. fl., om vissa
ändringar i bestämmelserna om skördeskadeskydd,

nr 213, av herr Larsson i Norderön
in. fl., angående upprättandet av ekonomisk
karta för Jämtlands län,

nr 214, av herr Mellqvist in. fl., om
vissa förstärkningar inom fiskeriadministrationen,

nr 215, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Antby, i anledning av Kungl. Majrts
framställning om anslag till Befrämjande
av husdjursaveln m. in.,

nr 216, av herr andre vice talmannen
von Seth m. fl., angående användningen
av totalisatormedel till premier
för hästavel,

nr 217, av herr Sköld in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om höjning av språngavgifterna för

Torsdagen den 24 januari 1963

Nr 4

101

halvblodshingstar vid statens hingstdepå
och stuteri vid Flyinge,
nr 218, av herr Broberg m. fl., angående
möjligheterna att bereda åldringar
ökad sysselsättning,

nr 219, av herr Börjesson i Falköping
in. fl., om effektivare åtgärder mot
ocker, samt

nr 220, av fru Renström-Ingenås m. fl.,

om vidgning av statens järnvägars reserabatter
för studerande.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 24 januari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
januari.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Boo enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
från och med den 19 innevarande januari
tills vidare.

Herr Boo beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj :ts
å bordet vilande propositioner:

nr 19, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan,
och

nr 20, angående godkännande av vissa
avtal om överlåtelse av fastigheter
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 113—115;

till statsutskottet motionerna nr 116
—147;

till behandling av lagutskott motionen
nr 148;

till statsutskottet motionerna nr 149—
154;

till behandling av lagutskott motionen
nr 155; samt

till statsutskottet motionerna nr 156—-158.

Vid härefter skedd föredragning av
den å bordet vilande motionen nr 159,
angående den öppna alkoholistvården
in. in., hänvisades motionen, såvitt avsåg
föreskrifterna om läkares anmälningsplikt
beträffande alkoholskadade,
till behandling av lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

102

Nr 4

Torsdagen den 24 januari 1963

Interpellation ang. jordbrukets ekonomiska situation — Interpellation ang. åtgärder
för befrämjande av metallurgisk och kemisk industri i de nordligaste länen

till statsutskottet motionerna nr 160—
180;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 181—188;

till bankoutskottet motionerna nr 189
och 190; samt

till behandling av lagutskott motionerna
nr 191—205.

Vid därpå skedd föredragning av den
å bordet vilande motionen nr 206, om
viss ändring av tomträttsinstitutet i syfte
att främja en effektiv kommunal
markpolitik, in. m., hänvisades motionen,
såvitt avsåg ändrade lagbestämmelser
om tomträtt, till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 207 och 208;

till jordbruksutskottet motionerna nr
209—217; samt

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 218—220.

§ 5

Föredrogs den av herr Palm vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående intagningsförfarandet
vid universiteten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Interpellation ang. jordbrukets ekonomiska
situation

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARBELL (s), som yttrade:

Herr talman! Frågan om inkomstutvecklingen
inom jordbruket har under

den senaste tiden varit föremål för en
intensiv debatt. Det är naturligt att
denna fråga följes med stort intresse av
såväl konsumenter som producenter.
Detta intresse förstärkes av att olika
meningar uttalats om den s. k. inkomstklyftans
storlek.

Med hänvisning till vad jag ovan anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få ställa
följande fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle lämna
kammaren en redogörelse om innehållet
och hållbarheten i de uppgifter som
framkommit om jordbrukets ekonomiska
situation?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. åtgärder för befrämjande
av metallurgisk och kemisk industri
i de nordligaste länen

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (k), som yttrade:

Herr talman! Enligt uppgifter i dagens
tidningar kommer Bolidenbolaget
att medverka i en stor affärstransaktion
som det vore skäl för statsmakterna att
intressera sig för. Bolidenbolaget skall
nämligen förvärva aktiemajoriteten i
Reymersholm och i samband därmed
ingå som part i en tung kemisk industri
i södra Sverige. Statens intressen
i detta sammanhang framgår dels därav
att Bolidenbolaget arrenderar statliga
naturtillgångar för en betydande
del av sin verksamhet i Västerbotten
och Norrbotten, och dels därav att det
i den nordligaste delen av landet finns
ett särskilt starkt behov av åtgärder
som ökar och differentierar industrien
i detta område. Den nu aktuella åtgärden
från Bolidenbolagets sida tycks
dock få en rakt motsatt effekt. I varje
fall har bolaget tydligen ingen avsikt

103

Torsdagen den 24 januari 1963 Nr 4

Interpellation ang. åtgärder för befrämjande av metallurgisk och kemisk industri
i de nordligaste länen

att infria den nordliga befolkningens
förhoppningar om att de naturtillgångar
som bolaget exploaterar i Västerbotten
och Norrbotten skulle komma att
läggas till grund för en stor förädlingsindustri.

Bolidenbolaget är Sveriges största
producent av svavelkis, och det borde
ha varit möjligt att förlägga en kemisk
industri baserad på denna råvara till
det område, där detta är mest motiverat
med hänsyn till omfattande arbetslöshet
och andra befolkningspolitiska
skäl. Bolaget har dock tydligen helt
bortsett från sådana synpunkter och företagit
sina åtgärder uteslutande med
hänsyn till sina vinstintressen.

Såsom jag påvisat under tidigare
riksdagsdebatter om Bolidenbolagets
verksamhet har företaget gynnats inte
bara av förmånliga villkor för exploateringen
av statliga gruvor utan också
fått stora statsbidrag till anläggningar.
Men däremot har bolaget inte heller tidigare
visat något intresse för att fullfölja
gruvdriften med förädlingsindustrier
i Västerbotten och Norrbotten. I
viss mån har även förädling av malm
från Västerbotten skett söderut.

På grund av ett utbrett missnöje med
en verksamhet som så ensidigt tillgodosett
endast aktieägarnas intressen har
det ofta uttalats önskemål om att Bolidenbolaget
skall förstatligas.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill statsrådet lämna riksdagen en redogörelse
för de åtgärder regeringen
tänker vidtaga så att även den gruvdrift,
som hittills bedrivits av privata
företag i Västerbotten och Norrbotten,
kommer att befrämja uppkomsten av
metallurgisk och kemisk industri i de
nordligaste länen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

nr 221, av herr Bengtsson i Halmstad,
angående ytterkuvert till äktamakeförsändelse,

nr 222, av herrar von Friesen och Braconier,
om stärkande av riksdagens ombudsmäns
ställning,

nr 223, av herrar Nilsson i Bästekille
och Durlin, om vidgning av kommunernas
bestämmanderätt över hamntaxorna,
ur 224, av herr Alemyr in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Försvarets personalvård:
Avlöningar,

nr 22ö, av herr Bohman, angående
ömsesidiga investeringsskyddsavtal med
utvecklingsländerna,

nr 226, av herr Lundberg, om tillskapande
av en försvarets hälso- och sjukvårdsorganisation,

nr 227, av herr Nilsson i Gävle in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds framställningar
om anslag till hovstaten,

nr 228, av herr andre vice talmannen
von Seth in. fl., om anslag till Kungliga
teatern av televisionens reserverade licensmedel,

nr 229, av herr Spångberg och fru
Torbrink, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag till försvaret,
nr 230, av herr Stuhl, angående avvecklingen
av skifferoljehanteringen i
Kvarntorp,

nr 231, av herr Svensson i Kungälv
in. fl., om utredning rörande internationell
frivilligtjänst,

nr 232, av herr Antonsson in. fl., om
ett enhetligt system för stöd vid högre
studier,

nr 233, av fröken Bergegren m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds förslag om
flyttning av skolhemmet å Mogård,
nr 234, av herr Braconier m. fl., om
anslag till stipendier för studier i annat
nordiskt land,

nr 235, av herr Braconier in. fl., om

104

Nr 4

Torsdagen den 24 januari 1963

inrättande av en professur i idéhistoria
vid Lunds universitet,

nr 236, av lierr Carlsson i Huskvarna
rn. fl., angående vissa skoladministrativa
åtgärder,

nr 237, av herr Cassel in. fl., om anslag
till Målsmännens riksförbund,
nr 238, av herrar Dahlgren och Wahrendorff,
om översyn av det allmänna
studiehjälpsreglementet,

nr 239, av fröken Elmén och herr von
Friesen, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Seminarier
för huslig utbildning: Avlöningar,
nr 240, av herr Gustafsson i Skellefteå
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
anordnande av skolmåltider,

nr 241, av herr Gustafsson i Uddevalla
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar om anslag till vissa privatskolor,

nr 242, av herrar Gustafson i Göteborg
och Regnéll, om statsbidrag till institutionsbyggnad
vid Sigtuna humanistiska
läroverk,

nr 243, av fru Gärde Widemar och
herr Keijer, om statliga åtgärder för att
stimulera kulturpolitiska insatser från
kommunernas sida,

nr 244, av herr Hammar, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Stipendier för främjande av
högre vetenskapliga studier,

nr 245, av herrar Hammar och Berglund,
om inrättande av ytterligare en
professur i romanska språk vid Stockholms
universitet,

nr 246, av herrar Hammar och Enskog,
om anslag till stöd för en nordisk
bokmarknad,

nr 247, av herr Hammar in. fl., om
höjning av driftbidraget till folkhögskolorna,

nr 248, av herr Hedin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till verksamheten vid
hemgårdar, m. m.,

nr 249, av herr Hedlund m. fl., angående
sänkning av delningstalen för elevantalet
inom grundskolan, in. m.,

nr 250, av herrar Jansson i Benestad

och Dahlgren, i anledning av Kungl,
Maj :ts framställning om anslag till Bidrag
till driften av lokala yrkesskolor,
nr 251, av fröken Karlsson och herr
Iiseggblom, angående sänkning av delningstalen
för elevantalet inom grundskolan,

nr 252, av herr Larsson i Luttra in. fl.,
om ändrade grunder för statsbidrag till
folkbiblioteksverksamheten, in. in.,
nr 253, av herr Lassinantti m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till avlöningar
inom landsantikvarieorganisationen,
nr 254, av herr Lindahl m. fl., angående
inrättande vid lärarhögskolan i
Stockholm av en professur i praktisk pedagogik
med särskild inriktning på ungdomsarbetets
metodik,

nr 255, av lierr Lindkvist in. fl., om
anslag till Sveriges elevers centralorganisation
(SECO),

nr 256, av herr Lindström in. fl., om
förstatligande av de kommunala gymnasierna
i Ström, Vilhelmina och Ljusdal,

nr 257, av herr Nilsson i Göingegården
in. fl., om förstatligande av de kommunala
gymnasierna, in. m.,

nr 258, av herr Ohlin m. fl., angående
lärarnas arbetsbörda,

nr 259, av herrar Regnéll och Braconier,
om inrättande av professurer i
internationell rätt och internationell
ekonomi vid universitetet i Lund, m. m.,
nr 260, av herrar Rimmerfors och
Lindkvist, om statsbidrag till utgivning
av tidskriften Världshorisont,

nr 261, av herrar Skoglösa och Gustavsson
i Alvesta, om inrättande av ytterligare
ett seminarium för huslig utbildning,

nr 262, av herr Skoglösa m. fl., angående
vidareutbildningen av lärare,
nr 263, av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag för anordnande
av skolmåltider,

nr 264, av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl., om förbättrad studiehjälp vid lärarhögskolor
och folkskoleseminarier,
nr 265, av herr Asp m. fl., om anslag

Torsdagen den 24 januari 1963

Nr 4

105

till uppförande av en verkstadslokal
vid Glösbohemmet,

nr 266, av herr Blomkvist m. fl., angående
markpolitiken och samhällsplaneringen,

nr 267, av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl., om vidgad rätt till statsbidrag
till barntandvård,

nr 268, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl., om anslag till en demonstrationsbuss
för upplysningsverksamhet rörande
de handikappades bostäder och
hjälpmedel,

nr 269, av herrar von Friesen och
Braconier, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag för anställande
vid statsrådsberedningen av en presssekreterare
och biträdespersonal,
nr 270, av herrar von Friesen och
Hamrin i Jönköping, om statsbidrag till
Länkorganisationen och liknande sammanslutningar,

nr 271, av herrar Gomér och Andersson
i Knäred, om en allmän hälsokontroll,
m. m.,

nr 272, av herr Hseggblom och fröken
Karlsson, om en översyn av bestämmelserna
rörande pensionärsbostadsbidrag,

nr 273, av herr Holmberg och fru Ryding,
om ökade bidrag för barnhemsverksamheten,

nr 274, av fru Ilolmqvist och herr
Martinsson, om kurs- och informationsverksamhet
för nämndemän,

nr 275, av herr Jansson i Benestad,
om anslag för uppförande av verkstadslokaler
vid vårdanstalten Ryds brunn,
nr 276, av herr Larsson i Borrby
in. fl., om utnyttjande av frivilliga krafter
i social verksamhet, m. m.,

nr 277, av herr Lassinantti m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder,

nr 278, av herr Lundberg, om utredning
rörande en central klinisk forskningsinstitution
i Uppsala,

nr 279, av herr Lundmark m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet,

nr 280, av herr Magnusson i Borås, i
anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Vissa kostnader för
civilförsvarsutbildning m. m.,

nr 281, av herr Petterson i Degerfors
m. fl., om inrättande av ett elektroakustiskt
laboratorium vid karolinska
institutet,

nr 282, av fru Skantz m. fl., angående
normerna för erhållande av bosättningslån,

nr 283, av herr Svanberg in. fl., angående
utformningen av de sysselsättningspolitiska
åtgärderna i övre Norrland,

nr 284, av herr Adamsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställningar
om anslag till byggnadsstyrelsen,
nr 285, av herr Darlin m. fl., om förbättring
av postförbindelserna i glesbygderna,

nr 286, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds framställningar
om anslag till enskilda vägar,

nr 287, av herr Jansson i Benestad
m. fl., om utredning rörande huvudmannaskapet
för enskilda vägar,

nr 288, av herr Larsson i Luttra
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Bidrag till vatten-
och avloppsanläggningar,

nr 289, av herrar Larsson i Umeå och
Anderson i Sundsvall, om utredning rörande
centralhamnar på norrlandskusten,

nr 290, av herr Nilsson i Gävle, om
en broförbindelse mellan Öland och
fastlandet,

nr 291, av herrar Regnéll och IIamilton,
om utredning rörande kungörelseförfarandet,

nr 292, av herr Wachtmeister, angående
den framtida exploateringen av
vattenkraft i Norrland,

nr 293, av herr Dickson, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag om indragning
av tullkammaren i Ed,

nr 294, av herr Gustafsson i Skellefteå
m. fl., om statens övertagande av
kommunernas kostnader för förtidspensioneringen,

5 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 4

106

Nr 4

Torsdagen den 24 januari 1963

nr 295, av herr Hedlund in. fl., om
avslag å Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Ersättning till städerna för
mistad tolag,

nr 296, av herr Ståhl, om översyn av
bestämmelserna om pensionsålder för
statlig befattningshavare,

nr 297, av herr Antonsson in. fl., om
rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande,
nr 298, av herr Bengtsson i Varberg,
om tullfrihet för ortopediska artiklar
m. m.,

nr 299, av herr Darlin m. fl., om rätt
till avdrag vid beskattningen för avsättning
inom familjebolag till pension,
nr 300, av fröken Elmén m. fl., om
upphävande av den särskilda varuskatten
på tandkräm m. in.,

nr 301, av herr Eskel m.fl., om upphävande
av nöjesskatten vid biografföreställning,

nr 302, av herr von Friesen och fröken
Elmén, om utredning angående avskaffande
av skatten på alkoholfria
drycker,

nr 303, av herr Hamrin i Jönköping
in. fl., om undantag från allmän varuskatt
för biblar och bibeldelar,

nr 304, av herr Hansson i önnarp
in. fl., om upphävande av den särskilda
varuskatten på socker och sirap,
nr 305, av herr Heckscher m. fl., om
sänkning av progressiviteten vid beskattningen,

nr 306, av herr Johansson i öckerö
ni. fl., om undantag från allmän varuskatt
för fiskeredskap,

nr 307, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., om ökning av avskrivningsunderlaget
för skogsvägar vid beskattningen,

nr 308, av herr Magnusson i Tuinhult
in. fl., angående värdeminskningsavdraget
vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet,

nr 309, av herrar Nordgren och Darlin,
angående den allmänna varuskatten
vid tjänsteprestationer m. m.,

nr 310, av herr Nordgren m. fl., angående
avdrag vid beskattningen för vissa
försäkringspremier,

nr 311, av herr Wahrendorff m.fl.,
angående beskattningen av testamentslott
till fosterbarn m. fl.,

nr 312, av herrar Bohman och Fröding,
om lagstiftning angående skadestånd
i offentlig verksamhet,

nr 313, av herr Hagnell m. fl., om en
översyn av lagen om tillsyn över stiftelser,
m. m.,

nr 314, av herr Hamrin i Kalmar m. fl.,
om inrättande av en tjänst som allmänt
ombud vid försäkringsdomstolen, m. m.,
nr 315, av herrar Hansson i Önnarp
och Larsson i Borrby, om viss ändring
av 96 § lagen om ekonomiska föreningar,

nr 316, av herrar Hedin och Magnusson
i Tumhult, om skärpning av vapenförordningens
bestämmelser om rätt
att inneha luftvapen,

nr 317, av herr Hedin m.fl., om utredning
rörande bestämmelserna om jäv
för kommunala förtroendemän,

nr 318, av fru Holmberg och herr
Martinsson, om en översyn av lagstiftningen
rörande förmynderskapsförvaltningen,

nr 319, av herr Magnusson i Tumhult,
angående tillstånd för juridiska personer
att inneha skjutvapen,

nr 320, av herr Ohlin m. fl., om ämbetsansvar
vid kommunal och statlig
verksamhet i bolags-, stiftelse- eller föreningsform,

nr 321, av herr Ohlin m. fl., om en
utredning rörande JO-ämbetets organisation
och personalbehov,

nr 322, av herr Zetterberg m. fl., om
översyn av kyrkomusikerstadgan,

nr 323, av herr Carbell m. fl., om begränsning
av konkurrensklausuler i anställningsavtal,

nr 324, av herr Fagerlund m. fl., om
obligatorisk dödsfallsförsäkring m. m.,
nr 325, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., angående ersättning från moderskapsförsäkringen
för resor i samband
med tandvård,

nr 326, av herr Hedlund m.fl., om en
enhetlig socialvårdslagstiftning, m. m.,
nr 327, av herr Magnusson i Tumhult
in. fl., om statens övertagande av kost -

Torsdagen den 24 januari 1963

Nr 4

107

naderna för förvaring och underhåll av
viss civilförsvarsmateriel,

nr 328, av fru Nettelbrandt m. fl., om
utredning rörande ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar,
nr 329, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Hansson i Skegrie, om ändrade bestämmelser
för återlån från de allmänna
pensionsfonderna,

nr 330, av fru Ryding och herr Holmberg,
om viss ändring av sjukförsäkringslagens
bestämmelser om karenstid,
nr 331, av herr Antby in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
10, med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1955
(nr 272) om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen)
,

nr 332, av herr Hseggblom m. fl., om
åtgärder till befrämjande av jordbrukets
rationalisering,

nr 333, av herr Hamilton in. fl., om
utredning rörande allemansrätten,

nr 334, av herr Nilsson i Bästekille
in. fl., angående livsmedelsstadgans bestämmelser
om försäljning av färsk fisk,
m. m.,

nr 335, av fru Thunvall m. fl., om trafiksignaler
som kan uppfattas av färgblinda,

nr 336, av fru Thunvall m. fl., angående
vissa bestämmelser om framförande
av sparkstötting,

nr 337, av herr Antby m. fl., om inrättande
vid lantbrukshögskolan av en befattning
som specialrådgivare i växtodling,

nr 338, av herr Carbell in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till Jordfonden,

nr 339, av herrar Dahlgren och Gustafsson
i Kårby, angående skördeskadeskyddet,

nr 340, av fröken Elmén, om anslag
till Svenska Blå Stjärnan,

nr 341, av herr Hseggblom, angående
ämnesområdena för befattningarna som
professor respektive laborator vid lantbrukshögskolans
institution för lantbrukets
arbetsmetodik och teknik,
nr 342, av herr Hseggblom m. fl., om

inrättande av befattningar som ekonomikonsulenter
vid hushållningssällskap,
nr 343, av herr Johansson i öckerö
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds framställningar
om anslag till fiskerilånefonden,

nr 344, av herrar Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m.,

nr 345, av herr Lindström m. fl., om
obligatorisk avsättning i samband med
skogsavverkning av medel för skogsvårdande
åtgärder,

nr 346, av herr Lundmark m. fl., om
vissa stödåtgärder i samband med skogsbrukets
rationalisering,

nr 347, av herr Magnusson i Tumhult
in. fl., om ändrade grunder för dispositionen
av domänverkets markfond,
nr 348, av herr Svensson i Vä in. fl.,
om placering av medel från skördeskadefonden
i jordbrukets egna kreditinrättningar,

nr 349, av herrar Wahrendorff och
Persson i Heden, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Bidrag
till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader,

nr 350, av herrar Bengtsson i Varberg
och Haglund, om utredning rörande
samhällets PR-verksamhet,

nr 351, av herrar Darlin och Nordgren,
om utredning rörande förekomsten
av s. k. smygreklam i televisionen,
nr 352, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., om vidgad rätt till fria resor
för värnpliktiga,

nr 353, av herr Magnusson i Borås, om
tillämpning av upphandlingskungörelsen
å kommuner och allmännyttiga bostadsföretag,

nr 354, av herr Regnéll, om utredning
rörande mikrofilmningens användning
inom svenskt arkiv- och biblioteksväsen,

nr 355, av fru Ryding och herr Holmberg,
om utvidgning av statens järnvägars
rabatter för folkpensionärer, samt
nr 356, av fru Skantz in. fl., om kura -

108

Nr 4

Fredagen den 25 januari 1963

tiv verksamhet till stöd åt ensamstående
mödrar in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.19.

In fidem

Sune K. Johansson

Justerades protokollsutdrag.

Fredagen den 25 januari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om tjänstledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
19/3—26/4 1963 för fullgörande av militärtjänst,
trupptjänstgöring i krigsbefattning.

Stockholm den 25 januari 1963

Hans Wachtmeister

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2

Svar på fråga ang. förlagsinteckningskommitténs
arbete

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har bett
mig upplysa kammaren om när förlagsinteckningskommittén
kan beräknas
avsluta sitt arbete.

Med anledning härav får jag erinra
om att i årets riksdagsberättelse meddelas,
att utredningsarbetet beräknas
bli slutfört under år 1963. Enligt vad

jag nu inhämtat räknar kommittén med
att avlämna sitt betänkande i slutet av
året.

Vidare anförde

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för det snabba svaret på
min fråga.

Av svaret framgår att utredningens
arbete beräknas bli slutfört under år
1963 och att betänkande kommer att
avlämnas i slutet av året. Min fråga är
föranledd av att de, som är direkt berörda
av en moderniserad lagstiftning
på området, gärna skulle se att löftet
om ett utredningsförslag kunde preciseras
litet mera än som nu har skett.
Det skulle vi vara tacksamma för. Kommittén
har ju arbetat ganska länge, och
vi bär undrat när vi egentligen skulle
få betänkandet.

Bakgrunden till frågans stora aktualitet
är känd. Direktiven är ju vältaliga
på den punkten. Därför behöver jag
inte uppehålla mig så mycket vid dessa
synpunkter. Jag vill bara betona att det
för handeln framstår som mera angeläget
än någonsin att frågan får sin
snara lösning. Detaljhandeln liksom
hantverket och den mindre industrien
befinner sig som bekant i en kris, för -

Fredagen den 25 januari 1963

Nr 4

109

Svar på fråga ang. socialpolitiska kommitténs förslag om förbättring av de s. k.

hemmadöttrarnas situation

orsakad av intensiv konkurrens, men
man skulle ha lättare att fördra utvecklingen,
om man visste med sig att
den konkurrensen även för de mindre
företagens, speciellt den mindre detaljhandelns
del skedde på lika villkor.
Men läget är det att just den mindre
detaljhandeln har större svårigheter
när det gäller krediter än man har på
andra områden. Det har vi sett alltför
många exempel på.

Det är intressant att konstatera att
oljeföretagen har fått sina speciella
synpunkter beaktade genom att branschen
har »brutits ut» och behandlats
snabbare. Det hade varit värdefullt om
man förfarit på samma sätt med detaljhandeln.

Jag hoppas att herr statsrådet tar
hänsyn till dessa synpunkter, när utredningen
vid årets slut är klar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. socialpolitiska kommitténs
förslag om förbättring av de s. k.
hemmadöttrarnas situation

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat
om jag vill upplysa riksdagen om
när riksdagen kan tänkas få taga ställning
till socialpolitiska kommitténs förslag
rörande de s. k. hemmadöttrarna.

Med anledning av den frågan vill jag
meddela att socialpolitiska kommitténs
promemoria är utsänd på remiss och
yttranden har begärts till mitten av
april månad. Ärendet kommer därefter
att övervägas i socialdepartementet.

Vidare anförde

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för det snabba svaret på min

fråga angående de s. k. hemmadöttrarna.

Av svaret framgår att kommitténs
promemoria är ute på remiss och att
ärendet därefter kommer att övervägas
i socialdepartementet. Jag hoppas
att det sedan kommer att läggas till
grund för en proposition. Må det då
tillåtas mig att uttrycka den förhoppningen
att statsrådet ägnar denna grupp
människor det intresse de verkligen är
värda med tanke på den socialvårdande
uppgift de utför.

Jag gör detta med tanke på de i olika
sammanhang uttalade löftena om att
hjälpa dem som behöver hjälp och har
det särskilt besvärligt. Hemmadöttrarna
offrar många gånger hela sin ungdom
och avbryter kanske sina studier för att
hjälpa den ena eller båda föräldrarna,
och de utgör utan tvivel en grupp som
har det ekonomiskt svårt. Man klagar
på att folkpensionen är liten och att
det är svårt att få den att räcka till,
men hemmadöttrarna måste i många
fall få en pension att räcka till uppehälle
åt två personer, och det är givetvis
ganska svårt.

Man kan visserligen säga att de bör
försöka ordna så att föräldrarna kommer
in på ålderdomshem i stället och
själva gå ut i förvärvsarbete, men det
är många gånger svårt att få plats på
våra vårdinrättningar. Man måste väl
också erkänna att den uppgift som
hemmadöttrarna fyller är så stor och
att de gör det hela så mycket billigare
för samhället, att de vore värda någon
form av stöd, om och när de kommer
i besvärliga situationer.

När änkepensionen gick igenom, sades
det från hemmadöttrarnas håll att
änkorna är vi beredda att ge pension
vid 50 års ålder, även om vederbörande
har full hälsa och befinner sig i god
ekonomisk ställning, men en hemmadotter,
som upp till 40—50—60 års ålder
har vårdat sin far eller mor, får
ingen hjälp.

Nr 4

Fredagen den 25 januari 1903

Svar på interpellation ang. förbättring av lägenhetsarrendatorernas ställning

Jag skall inte nu uppehålla mig längre
vid denna fråga utan tackar än en
gång socialministern för svaret och
hoppas att socialministern i fortsättningen
ägnar saken vederbörligt intresse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. förbättring

av lägenhetsarrendatorernas ställning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Berglund har i en
interpellation frågat mig hur långt arrendelagsutredningens
arbete fortskridit
i fråga om lägenhetsarrende och om
proposition i ärendet kan väntas under
innevarande vårriksdag.

Såsom framgick av fjolårets riksdagsberättelse
och även framhållits i tidigare
interpellationssvar har arrendelagsutredningen
funnit, att sambandet
i systematiskt hänseende mellan lägenhetsarrende
och jordbruksarrende gör
det omöjligt att slutbehandla frågan om
lägenhetsarrende för sig. Enligt vad jag
erfarit arbetar utredningen alltjämt
från denna utgångspunkt. Av årets riksdagsberättelse
kan inhämtas att utredningsarbetet
beräknas fortsätta hela
1963. Proposition i ämnet kan därför
inte föreläggas vårriksdagen.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Berglunds interpellation.

Vidare anförde:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
uttala ett tack för svaret på min
interpellation.

Det kan ju synas vara ett övergrepp
att årligen återkomma till denna fråga,

men lägenhetsarrendatorernas ställning
blir för vart år som går alltmer besvärlig.
Fler och fler markägare säger
upp dem som på deras marker har sommarstugor
och som i god tro och genom
muntliga löften ansett sig tryggade.

Många är därför irriterade över att
den sittande utredningen dröjer så
länge med avgivande av sitt utlåtande,
och man menar att detaljen beträffande
lägenhetsarrendatorerna borde kunna
lösas genom ett delbetänkande. Detta
gäller givetvis alla dem, som inte har
skriftliga avtal att åberopa då markförändringar
sker, utan ser sig helt utlämnade,
många gånger på nåd och
onåd. För dem kan stora ekonomiska
värden stå på spel. Om möjligheten att
utan större kostnad förflytta sommarstugan
till annan plats inte finns, har
man bara att antingen riva ned den
eller överlåta den till markägaren, kanske
till realisationspris.

Att ha en sommarstuga, en fast punkt
ute i naturen, dit man kan komma under
sin fritid, är för många av oskattbart
värde. Många tröttnar på att under
semester och annars fara land och
rike omkring; man vill ha ett mål för
sin resa, ett mål som kan ge avkoppling,
vila och ro mot jäkt och stress.
Så finner man helt plötsligt att man på
grund av olika omständigheter kan
fråntagas denna möjlighet.

Har nu emellertid utredningen bestämt
sig för att inte utbryta frågan om
lägenhetsarrendatorernas ställning ur
arrendelagsutredningens arbete, utan
ämnar fortsätta detta även under år
1963 och kanske ännu längre, är det ju
inte mycket att göra åt saken, men jag
måste framhålla ännu en gång att besvikelsen
hos många är stor över att
denna fråga ej kan få sin lösning
detta år.

I remissdebatten häromdagen anfördes,
på tal om tidslängden på utredningarnas
arbete, att det säkerligen
skulle vara till fördel om regeringen of -

Fredagen den 25 januari 1963

Nr 4

111

Svar på interpellation ang. förbättring av lägenhetsarrendatorernas ställning

tare använde möjligheten att sätta en
tidsgräns för ett utredningsarbete och
samtidigt inskärpte att, om utredningen
inte vore färdig inom denna tid och
inte kunde ge giltiga skäl för att den
inte bleve färdig, regeringen då skulle
vidtaga ändrade dispositioner.

Kanske kunde den nu ifrågavarande
utredningen ompröva denna detalj. Vill
kanske departementschefen medverka
härtill?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr -statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Med anledning av den
direkta fråga som interpellanten ställde
kan jag kanske inte just nu avge någon
deklaration att jag skall medverka till
ändrad ordning när det gäller kommittéarbetet.
Det är klart att det kan finnas
skäl som talar för att man skulle
sätta en tidsgräns för utredningar. Men
då finge man väl ändå försöka avmäta
tiden på sådant sätt att den svarade
mot uppdragets svårighetsgrad. Jag är
för min del övertygad om att detta är
ett mycket svårt problem. Utredningen,
som inom sig har representanter för
de olika partierna och övrig expertis,
har enhälligt kommit till den uppfattningen
att den inte kan bryta ut denna
form av arrende från behandlingen av
de övriga formerna. Jag har bara för
min del att acceptera det beskedet, att
de som studerat ämnet har kommit
till denna uppfattning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ o

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 221—223;

till statsutskottet motionerna nr 224—
266;

till behandling av lagutskott motionen
nr 267;

till statsutskottet motionerna nr 268—
296;

till bevillningsutskottet motionerna nr
297—311;

till behandling av lagutskott motionen
nr 312;

till bevillningsutskottet motionen nr
313;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 314—316;

till konstitutionsutskottet motionen nr
317;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 318—320;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 321; och

till behandling av lagutskott motionerna
nr 322—326.

Vid härefter skedd föredragning av
den å bordet vilande motionen nr 327,
om statens övertagande av kostnaderna
för förvaring och underhåll av viss civilförsvarsmateriel,
hänvisades motionen,
såvitt avsåg medelsanvisning, till
statsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 328—336;

till jordbruksutskottet motionerna nr
337_344;

till behandling av lagutskott motionen
nr 345;

till jordbruksutskottet motionerna nr
346—349; och

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 350—356.

§ 6

Föredrogs den av herr Carbell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jord -

112

Nr 4

Fredagen den 25 januari 1963

bruksdepartementet angående jordbrukets
ekonomiska situation.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående åtgärder för
befrämjande av metallurgisk och kemisk
industri i de nordligaste länen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse, och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

§ 9

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

nr 357, av herr Wachtmeister, om utredning
rörande Förenta Nationernas
aktioner i Katanga,

nr 358, av herr Börjesson i Falköping,
om rätt till genmäle i tidningspressen,
nr 359, av herrar Fröding och Anners,
angående JO-ämbetets organisation,
nr 360, av herr Hamilton, om ändring
av § 21 riksdagsstadgan,

nr 361, av herr Spångberg in. fl., om
utbyte i grundlagarna av ordet »Konungen»
mot ordet »statschefen»,

nr 362, av herr Antonsson, om underlättande
av mindre och medelstora företags
avsättning på den internationella
marknaden,

nr 363, av herr Heckscher m. fl., om
upprättande av en särskild exportmarknadsberedning,

nr 364, av herr Hedin m. fl., om hjälpsändningar
av överskottsfisk till utvecklingsländerna,

nr 365, av herr Hedlund m. fl., angående
kapitalförsörjningen för företag
inom lastbiltrafikbranschen,

nr 366, av herr Hedlund m. fl., om
befrämjande av den enskilda handelns
utveckling och rationaliseringssträvanden,

nr 367, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till Bidrag
till företagareföreningar m. fl.:
Administrationskostnader,

nr 368, av herr Magnusson i Borås,
om ändrade övergångsbestämmelser för
mariningenjörskadetter,

nr 369, av herrar Magnusson i Borås
och Bohman, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar om anslag till statens
pris- och kartellnämnd,

nr 370, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Börjesson i Falköping, angående behandlingen
av ärenden rörande statlig
kreditgaranti,

nr 371, av herr Ohlin m. fl., angående
Sveriges bistånd till utvecklingsländerna.

nr 372, av herr Anners, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställningar om statsbidrag
till privatskolor,

nr 373, av herr Anners m. fl., angående
en professur i internationell rätt vid
Uppsala universitet,

nr 374, av herr Anners m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till de teologiska fakulteterna,
nr 375, av herr Arvidson, angående
tillämpning av grundskolans principer
på utlandssvenska barn m. fl.,

nr 376, av herr Arvidson m. fl., om
samverkan mellan utredningar som behandlar
gymnasiets och fackskolornas
problem,

nr 377, av herr Björkman och fru
Kristensson, om .statsbidrag till gymnasiet
vid Franska skolan,

nr 378, av herrar Eliasson i Sundborn
och Larsson i Hedenäset, angående
den akademiska undervisningens utbyggnad,

Fredagen den 25 januari 1963

Nr 4

113

nr 379, av herr Hieggblom m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Grundskolor m. m:
Bidrag till pedagogisk utrustning m. in.,
nr 380, av fru Kristensson och fröken
Karlsson, om avslag å Kungl. Maj :ts
framställningar om statsbidrag till politiska
organisationer,

nr 381, av herr Larsson i Hedenäset
in. fl., om översyn av bestämmelserna
rörande skolskjutsar,

nr 382, av herr Lundkvist m. fl., om
statsbidrag till Katrineholms enskilda
läroverk,

nr 383, av herr Lundkvist m. fl., om
särskilt statsbidrag till de tekniska skolorna
i Katrineholm och Hässleholm,
nr 384, av herr Mattsson in. fl., angående
stödet åt ungdomsverksamheten,
nr 385, av herr Mattsson m. fl., om
anslag till friplatser vid Restenässkolan,
nr 386, av herrar Nordstrandh och
Wennerfors, angående klassföreståndarnas
omvårdnad och vägledning av eleverna,

nr 387, av herr Nordstrandh m. fl.,
om inrättande av statliga folkioristiska
institut,

nr 388, av herr Ohlin m. fl., om ökad
utbildning av läkare, tandläkare m. fl.,
nr 389, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Främjande av nordiskt-kuiturellt
samarbete,

nr 390, av herr Palm och fröken Karlsson,
om förändring av laboraturen i
tandhistopatologi vid tandläkarhögskolan
i Malmö till professur i ämnet,
nr 391, av herr Palm m. fl., om utredning
rörande de utlandssvenska barnens
skolgång,

nr 392, av fru Ryding m. fl., om stipendier
och lån till studerande vid tekniska
aftonskolor, m. m.,

nr 393, av herrar Wennerfors och
Heeggblom, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Pedagogiskt
utvecklingsarbete inom det allmänna
skolväsendet,

nr 394, av herr Wennerfors m. fl., om
viss utvidgning av kretsen av statsbi5*
— Andra kammarens protokoll 1963.

dragsberättigade inbyggda skolor och
företagsskolor,

nr 395, av herr Wiklund, om inrättande
av en professur i kriminologi vid
Stockholms universitet,

nr 396, av herr Wiklund m. fl., om ett
odontologisk forskningsinstitut,

nr 397, av herrar Carlsson i Huskvarna
och Nilsson i Lönsboda, om översyn
av arkivarbetares löneförhållanden
m. m.,

nr 398, av herr Eskel in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Arbetsförmedlingen: Avlöningar,

nr 399, av herr Hamrin i Kalmar
in. fl., om förbättrad samordning av civil
och militär ambulans- och räddningsflygtjänst,

nr 400, av herr Heckscher m. fl.,
angående pensionärsbostadsbidragen
m. in.,

nr 401, av herr Hedlund in. fl.,
angående pensionärsbostadsbidragen
m. m.,

nr 402, av herr Holmberg, om viss ersättning
till förre gruvarbetaren O. A.
Wiitavaara,

nr 403, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., angående beredskapsarbeten för
friställd arbetskraft i Norrland,

nr 404, av herr Lindahl m. fl., om
personalförstärkning vid stockholmsdomsagorna,

nr 405, av herr Ohlin m. fl., angående
bostadspolitiken,

nr 406, av herr Ohlin m. fl., angående
ökat stöd till handikappade,

nr 407, av herr Ohlin m. fl., angående
utbildningen av viss sjukvårdspersonal,
nr 408, av herr Ohlin m. fl., angående
anslaget till Allmänna barnbidrag,
nr 409, av fröken Sandell m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Omskolning m. m.,

nr 410, av herr Svenning m. fl., om
förstärkning av bostadsstödet till barnfamiljer
med låga inkomster,

nr 411, av herr Svensson i Kungälv
och fru Svensson, om översyn av beNr
7

114

Nr 4

Fredagen den 25 januari 1963

stämmelserna rörande fria ferieresor
för barn och husmödrar,

nr 412, av fru Svensson in. fl., om
översyn av anstaltstan dvårdens principer,

nr 413, av herr Edlund in. fl., om vissa
flygsäkerhetsfrämjande åtgärder,

nr 414, av herr Gustavsson i Alvesta,
om avslag å Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Svenska lastbilsaktiebolaget,

nr 415, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Eriksson i Bäckmora, angående
statsbidrag till det enskilda vägväsendet
för marklösen och intrångsersättningar,
m. m.,

nr 416, av herr Hedlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till gator och vägar,

nr 417, av herr Hedlund in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till viss busstrafik
m. m.,

nr 418, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., angående storbroar och
färjförbindelser inom det allmänna vägväsendet,

nr 419, av herr Larsson i Norderön
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Vägunderhållet,

nr 420, av herr Magnusson i Nennesliolm
in. fl., om underhållsbidrag till
vissa skogsbilvägar,

nr 421, av fru Nettelbrandt in. fl., angående
utbyggnad av vägsystemet inom
storstockholmsområdet, m. m.,

nr 422, av herr Wachtmeister, angående
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
organisation,

nr 423, av herr Wennerfors, angående
redovisningen av kommittékostnader,
nr 424, av herr Anners m. fl., om ökat
rättsskydd för den enskilde i skatteärenden,

nr 425, av herrar Antonsson och Larsson
i Borrby, om stimulans av det personliga
sparandet,

nr 426, av herr Bengtson i Solna
m. fl., angående rätten till avdrag vid
beskattningen för sjukförsäkringsavgifter,

nr 427, av herrar Blidfors och Adamsson,
angående beskattningen av traktorer
i vägtrafik,

nr 428, av herr Börjesson i Glömminge
in. fl., angående viss rätt till avdrag
vid beskattningen för reparation
och underhåll av byggnad,

nr 429, av herr Carlsson i Stockholm
in. fl., om undantag från allmän varuskatt
för kredittillägg vid avbetalningsköp,

nr 430, av herr Christenson i Malmö,
om utredning rörande upphävande av
tullar och skatter på varor från utvecklingsländerna,
m. in.,

nr 431, av herr Darlin m. fl., om utredning
rörande arvsbeskattningens
verkningar,

nr 432, av herr Darlin in. fl., om ändring
av reglerna för beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem,

nr 433, av herr Darlin m. fl„ om ändrad
förmögenhetsbeskattning,

nr 434, av herr Heckscher in. fl., om
höjda ortsavdrag för barnfamiljer,
nr 435, av herr Heckscher m. fl., om
höjda ortsavdrag för ålders- och invalidpensionärer,
m. m.,

nr 436, av herrar Kollberg och Berglund,
om provisorisk nedsättning av den
särskilda försäljningsskatten på guldsmedsvaror,

nr 437, av herr Kollberg m. fl., angående
förlustutjämning, progressionsutjämning
och allmän öppen resultatutjämning,

nr 438, av herr Larsson i Borrby in. fl.,
angående rörelseidkares rätt till avdrag
vid beskattningen för underskott å fastighet,

nr 439, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Börjesson i Falköping, om vidgad
rätt till avsättning till investeringsfonder
för konjunkturutjämning,

nr 440, av herrar Svensson i Kungälv
och Zetterberg, om höjning av vin- och
spritpriserna,

nr 441, av fru Ryding in. fl., om förstatligande
av läkemedelsindustrien,
nr 442, av herr Edlund, om vidgad
rätt till fria resor för värnpliktiga,

Fredagen den 25 januari 1963

Nr 4

115

nr 443, av fröken Elmén, om självständig
pensionsrätt för hemarbetande
husmödrar,

nr 444, av fröken Elmén och fru Nettelbrandt,
om vidgad rätt till barntillägg
från den allmänna sjukförsäkringen,
nr 445, av herr Hedin m. fl. om ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen
för medicin i förebyggande syfte,
nr 446, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
angående folkpensionärernas läkar- och
medicinkostnader,

nr 447, av herr Ohlin m. fl., om höjning
av de allmänna barnbidragen,
nr 448, av herr Spångberg, angående
behandlingen av samvetsömma värnpliktiga,

nr 449, av herr Wiklund m. fl., om
ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för kostnader för viss psykologisk
samtalsbehandling och rådgivning,

nr 450, av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Larsson i Umeå, om bevakande
av samernas intressen vid vattenutbyggnad
i Norge,

nr 451, av herr Larsson i Norderön
in. fl., angående kontrollen av charkuterivaror,

nr 452, av herrar Larsson i Umeå och
Jönsson i Ingemarsgården, angående
rättegångskostnader vid ingrepp enligt
gruvlagen,

nr 453, av herr Stiernstedt m. fl., om
ändrade bestämmelser rörande ersättning
vid skogsbrandsläckning,

nr 454, av herr Turesson och fru Boman,
om lagstadgad förhandlingsskyldighet
vid ifrågasatt expropriation,
nr 455, av herrar Antby och Nyberg,
om lagring av svensk spannmål,

nr 456, av herr Antby m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader,

nr 457, av herr Bohman m. fl., angående
Svenska Reproduktionsaktiebolagets
verksamhet,

nr 458, av herr Börjesson i Glömminge,
angående skördeskadeskyddet,
nr 459, av herr Fålldin m. fl., i anled -

ning av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Befrämjande av husdjursaveln
in. in.,

nr 460, av herrar Grebäck och Antby,
om utbildning av lantbruksjournalister,
nr 461, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning om anslag till Rådgivningsverksamhet
för rennäringens
främjande,

nr 462, av herr Löfroth, om viss ersättning
till enskilda skogsägare,

nr 463, av herr Mattsson m. fl., om
förlängd amorteringstid för jordbrukslån
med statlig kreditgaranti,

nr 464, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Nyberg, om införande av kvalitetsbestämmelser
å saluförd frukt,

nr 465, av herr Stiernstedt m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Åtgärder för att förebygga
skördeskador,

nr 466, av herrar Tobé och Hamrin i
Kalmar, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Skogsstyrelsen
: Avlöningar,

nr 467, av herr Grebäck m. fl., om
utredning rörande Södertälje kanal och
anknytande farleder i Mälaren,

nr 468, av herr Hansson i Skegrie, om
utredning rörande konkurrensförhållandena
inom byggnadsbranschen,

nr 469, av herr Helén, om precisering
av statens biografbyrås instruktioner,
nr 470, av herr Källstad m. fl., om
främjande av konsumtionen av alkoholfria
drycker,

nr 471, av herr Wachtmeister, om
utredning rörande en rationell användning
av avfallsämnen, samt

nr 472, av herr Wiklund, om åtgärder
mot falskskyltning av motorfordon.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.19.

In fidem

Sune K. Johansson

116

Nr 4

Lördagen den 26 januari 1963 fm.

Lördagen den 26 januari

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till utrikesutskottet motionen nr 357;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 358—361; och

till statsutskottet motionerna nr 362
—399.

Vid härefter skedd föredragning av
den å bordet vilande motionen nr
400, angående pensionärsbostadsbidragen
m. in., hänvisades motionen, såvitt
avsåg rabatterade resor på statens järnvägar,
till allmänna beredningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 401—405.

Vid därpå skedd föredragning av den
å bordet vilande motionen nr 406, angående
ökat stöd till handikappade,
hänvisades motionen, såvitt avsåg punkterna
10, 11 utom vad gäller medelsanvisning,
samt 12—14 i motionens hemställan,
till behandling av lagutskott och
i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 407
—419;

till jordbruksutskottet motionen nr
420;

till statsutskottet motionerna nr 421
—423;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 424—440;

till bankoutskottet motionen nr 441;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 442—454;

till jordbruksutskottet motionerna nr
455—466; och

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 467—472.

§ 2

Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets
memorial nr 1 och 2.

§ 3

Interpellation ang. mentalsjukhuspatienternas
familjevård

Ordet lämnades på begäran till

Herr VIGELSBO (ep), som yttrade:

Herr talman! Mentalsjukhusens vårdklientels
hemortsrättsbestämmelser vållar
alltjämt en viss irritation. På grund
av tidigare påtalanden härav har vissa
förbättringar skett. Då det gäller de försöksutskrivnas
mantalsskrivning synes
alltjämt vissa besvärligheter föreligga.
Dessa besvärligheter påtalas inte minst
från sjukhusen själva. Risken för en
vårdnadshavares kommun, om en försöksutskriven
patient friskförklaras och
mantalsskrives men senare återfaller i
sjukdomen, är påtaglig. Den nya hemortsrättskommunen
är därmed ansvarig
för vederbörandes framtida vård.

Med hänsyn till den betydelse familjevården
har för övervinnandet av mentala
sjukdomar, tillmäts den från sjukhusens
sida ett mycket stort värde. Nuvarande
mantalsskrivnings- och hemortsrättsbestämmelser
innebär emellertid
att svårigheter många gånger uppstår
att erhålla för denna familjevårdsform
lämpliga vårdnadshavare. Hur det -

Lördagen den 26 januari 1963 fm. Nr 4 117

Inerpellation ang. mentalsjukhuspatienternas familjevård

ta problem skall på ett för alla parter
nöjaktigt sätt kunna lösas är synnerligen
svårt att avgöra. På grund av ett
aktuellt fall har jag dock ännu en gång
velat föra frågan på tal. En utväg vore
kanhända om vederbörande patient bleve
kvarskriven i sin ursprungliga hemortskommun,
även om också andra utvägar
kan tänkas framkomliga.

Med hänvisning till ovan angivna motivering
hemställer jag härmed om andra
kammarens medgivande att få till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framställa följande interpellation
:

1. Har herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på frågan angående mentalsjukhuspatienternas
familjevård samt
därmed sammanhängande mantalsskrivningsförhållanden? 2.

Om så är fallet, är några förslag
till ändring härav att förvänta?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 12, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den
25 maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension,
in. in., samt

nr 13, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr
579) om nykterhetsvård, in. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

nr 473, av herrar Börjesson i Glömminge
och Wahrendorff, angående tidpunkten
för repetitionsövningarna,
nr 474, av herr Grebäclc m. fl., om anordnande
av skolmåltidsverksamhet i
utvecklingsländerna,

nr 475, av herrar Gustafsson i Kårby

och Dahlgren, angående besiktningen
av hästar som uttages enligt militära
uttagningsförordningen,

nr 476, av herr Hagberg m. fl., angående
ramen för det militära försvaret
m. m.,

nr 477, av herr Nordgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Statens institut för hantverk
och industri: Bidrag till kursverksamheten
m. in.,

nr 478, av herr Svensson i Kungälv
m. fl., om stöd åt utvecklingsländerna
genom handelspolitiska åtgärder,
nr 479, av herr Bengtson i Solna
in. fl., om inrättande av en laboratur i
matematisk statistik, särskilt försäkringsmatematik,
vid Stockholms universitet,

nr 480, av herr Björkman, om statsbidrag
till en instruktör för de estniska
ungdomsorganisationerna,

nr 481, av herr Hedlund in. fl., om
åtgärder för främjande av barnens psykiska
hälsa och utveckling,

nr 482, av herr Helén m. fl., om inrättande
vid karolinska institutet av en
personlig professur för professorn Giuseppe
Bertani,

nr 483, av herr Holmberg in. fl., om
maximering av kommunernas utgifter
för det obligatoriska skolväsendet,
nr 484, av herr Holmberg m. fl., om
ekonomiskt stöd för att stimulera intresset
för schackspel,

nr 485, av herr Johansson i Trollhättan
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar om anslag till vård och
underhåll av fornlämningar och byggnadsminnesmärken,

nr 486, av fröken Karlsson och fröken
Wetterström, om ändrat delningstal
för elevantalet vid undervisning i slöjd
på grundskolans låg- och mellanstadier,
nr 487, av herr Larsson i Hedenäset
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Grundskolor
m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn
i elevhem eller enskilda hem,
nr 488, av herrar Lindkvist och Sven -

118

Nr 4

Lördagen den 26 januari 1963 fm.

ning, angående rätten att disponera studentbostäder,

nr 489, av herr Magnusson i Borås
in. fl., om examenspremier för vissa
studerande,

nr 490, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om vidgad rätt till statsgaranterade
studielån,

nr 491, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om upphävande av gällande grunder
för generell avskrivning av vissa
studielån,

nr 492, av herr Palm in. fl., angående
lån till inventarier i studentbostäder,

nr 493, av herr Tobé in. fl., om inrättande
av fem tjänster som idrottslärare
vid universiteten,

nr 494, av herr Turesson, om möjlighet
att i grundskolans nionde årskurs
välja ett tredje främmande språk,

nr 495, av herr Bohman in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder,

nr 496, av fru Boman m. fl., om inrättande
av en assistenttjänst vid Joliannisbergs
ungdomsvårdsskola,

nr 497, av herr Fälldin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder,

nr 498, av herr Gustafsson i Borås
och fru Gärde Widemar, om statsbidrag
till anskaffande av ledarhundar för blinda,

nr 499, av herr Gustafsson i Kårby
in. fl., angående decentralisering av statliga
förvaltningsuppgifter till länsplanet,

nr 500, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., om höjning av näringsbidraget
till handikappade,

nr 501, av fru Kristensson, i anledning
av vissa av Kungl. Majd gjorda framställningar
om anslag under femte huvudtiteln,

nr 502, av fru Kristensson, om sänkning
av anslaget till Bidrag till sjukförsäkringen,

nr 503, av herr Larsson i Norderön
m. fl., om åtgärder för avhjälpande av

missförhållanden inom inskrivningsväsendet,

nr 504, av herr Nordgren in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställningar
om anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsförmedlingen,

nr 505, av herr Rimmerfors m. fl.,
om fria bandspelare till blinda,

nr 506, av herr Bohman in. fl., angående
omläggning från budgetår till kalenderår
av anslagsberäkningen för vägunderhållet,

nr 507, av herr Bohman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställningar
om byggande av vägar och broar,
nr 508, av herr Bohman m. fl., angående
de statliga avgifterna för vissa
inrikes flyglinjer,

nr 509, av herr Bohman in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställningar
om anslag till statens biltrafiknämnd,
nr 510, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl., om ett minimiprogram för de
tre närmaste årens vägbyggnadsverksamhet,
m. in.,

nr 511, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl., om höjning av anslaget för byggande
av riksvägar,

nr 512, av herr Dahlgren m. fl., om
avslag å Kungl. Maj ds framställning rörande
statligt lån till Svenska lastbilsaktiebolaget,
in. m.,

nr 513, av herrar Hansson i önnarp
och Gustavsson i Alvesta, om överförande
av viss järnvägsmark till lantbruksnämndernas
markreserver,

nr 514, av herr Nordgren, om avslag
å Kungl. Maj ds framställning om anslag
till Bidrag till viss busstrafik m. in.,
nr 515, av herrar Dahlgren och Gustafsson
i Kårby, om effektivisering och
rationalisering av den statliga verksamheten,

nr 516, av fru Gärde Widemar och
fröken Elmén, om likalönsprincipens
genomförande inom statsförvaltningen,
nr 517, av herrar Björkänge och Elmwall,
angående värdeminskningsavdraget
vid anläggning av skogsväg,

nr 518, av herr Börjesson i Glömminge,
angående uppbördsterminerna
för vissa jordbrukare,

Nr 4

119

Lördagen den 26 januari 1963 fm.

nr 519, av herrar Dahlgren och Gustafsson
i Kårby, angående rätten till avskrivning
av täckdikningskostnad vid
beskattningen,

nr 520, av fröken Elmén in. fl., om
ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden,

nr 521, av herr Gustavsson i Alvesta,
om sänkt vinstbeskattning vid varulotterier,

nr 522, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Wahrendorff, angående rätten till
avskrivning av skogsdikningskostnad
vid beskattningen,

nr 523, av herr Gustafsson i Borås
in. fl., om befrielse från arvsskatt för
stiftelse och sammanslutning som är befriad
från gåvoskatt,

nr 524, av herr Heckscher m. fl., om
vissa sparstimulerande åtgärder,

nr 525, av herr Heckscher m. fl., angående
den indirekta beskattningen av
investeringsvaror, m. m.,

nr 526, av herr Heckscher m. fl., om
successiv avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska föreningar,

nr 527, av herr Heckscher in. fl., om
ändrade avskrivningsregler för byggnad
som ingår i rörelse eller jordbruk,
nr 528, av herr Heckscher in. fl., om
rätt till viss skattefri avsättning för utjämning
av pensionskostnad,

nr 529, av herr Heckscher m. fl., angående
varulagervärderingen vid inkomsttaxering,

nr 530, av herr Heckscher in. fl., angående
avdrag vid beskattningen för
beräknad framtida prisstegring å maskiner
och inventarier,

nr 531, av herr Heckscher in. fl., om
rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning
till självfinansieringsfond,
nr 532, av herr Hedlund in. fl., om
ändring av bestämmelserna rörande förvärvsavdrag
för gift kvinna,

nr 533, av herr Kollberg, om en teknisk
omläggning av vissa delar av det
indirekta skattesystemet,

nr 534, av fru Kristensson och herr
Björkman, om utredning rörande pro -

gressionsutjämning vid beskattningen
av vissa fysiska personer,

nr 535, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för studiekostnader,

nr 536, av herr Nordgren, om sänkning
av fordonsskatten för bussar,
nr 537, av herrar Wahrendorff och
Dahlgren, angående förmögenhetsbeskattningens
utformning,

nr 538, av herrar Westberg och Gustafsson
i Borås, om utredning rörande
punktskatterna,

nr 539, av herr Hermansson m. fl.,
om utredning rörande ett ökat samhälleligt
inflytande över näringslivet,
nr 540, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
om eventuellt förstatligande av Svenska
Cellulosaaktiebolaget,

nr 541, av herrar Elmwall och Börjesson
i Falköping, angående omprövning
av bestämmelserna rörande affischering,

nr 542, av fru Boman och fru Kristensson,
angående barnavårdsmannainstitutionen,

nr 543, av fru Boman och fru Kristensson,
om översyn av bestämmelserna
rörande utfyllnad av vissa underhållsbidrag,

nr 544, av fröken Elmén och fru Gärde
Widemar, om utredning rörande allmänna
vårdnadsbidrag,

nr 545, av herr Hagberg m. fl., om
lagstiftning rörande statliga företagsnämnder,

nr 546, av fru Kristensson, om sänkning
av statsbidraget till allmän försäkringskassa,
m. ra.

nr 547, av herrar Magnusson i Nennesholm
och Wahrendorff, om utredning
rörande verkskyddets finansiering,
nr 548, av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
om helt kostnadsfri sjukvård,

nr 549, av herr Nordgren m. fl., om
lagstiftning rörande tillfälliga utförsäljningar,
m. in.,

nr 550, av fröken Wetterström och
herr Nordgren, angående lagstiftningen
om åldringsvård,

nr 551, av fru Néttelbrandt m. fl., om

120

Nr 4

Lördagen den 26 januari 1963 em.

anteckning i fastighetsbok angående
fast fornlämning,

nr 552, av herrar Elmwall och Grebäck,
om en organisation för skördeberedskap
för jordbruket,

nr 553, av herrar Elmwall och Grebäck,
om anslag till forskning rörande
traktorsitsar,

nr 554, av herr Elmwall m. fl., angående
jordbrukets inkomstutveckling i
Mellansverige och Norrland,
nr 555, av herr Hansson i Skegrie,
om ökad upplysningsverksamhet rörande
jordbrukets ekonomiska förhållanden,

nr 556, av herr Hedland m. fl., angående
inkomstklyftan mellan industrien
och jordbruket,

nr 557, av herr Holmberg m. fl., om
ökat stöd till det mindre jordbruket,
nr 558, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., angående statsbidragen till torrläggningsföretag,

nr 559, av herr Björkman, om stöd till
den estniska folkgruppen i vårt land,
nr 560, av herr Carbell m. fl., om utredning
rörande reklamens omfång och
kostnader,

nr 561, av herr Elmwall m. fl., angående
planeringen och finansieringen av
fritidsverksamhet m. m.,
nr 562, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Eriksson i Bäckmora, om åtgärder
mot trafikfarliga djurpassager,

nr 563, av herr Holmberg m. fl., angående
användning av rötslam som gödsel
och jordförbättringsmedel,
nr 564, av fröken Karlsson och fru
Kristensson, om utredning rörande sjukfrekvensen
för män och kvinnor,
nr 565, av herr Svensson i Vä m. fl.,
angående underhållet av vissa enskilda
utfartsvägar, samt

nr 566, av herr Wennerfors, om rabatter
för studerande, militärer och
folkpensionärer vid resor på statens
järnvägars busslinjer.

Dessa motioner bordlädes.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Lördagen den 26 januari

Kl. 19.30

1 anledning därav, att motionstiden
denna dag utgick, var kammarens ledamöter
kallade att jämväl nu sammanträda;
och leddes förhandlingarna därvid
av herr förste vice talmannen.

§ 1

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

nr 567, av herr Bohman in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning

om anslag till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning,

nr 568, av herrar Börjesson i Falköping
och Persson i Heden, om samordning
av konsumentupplysningsverksamheten,

nr 569, av herr Carlsson i Stockholm,
om förbättring av de medelstora och
mindre företagens kreditmöjligheter,
nr 570, av herrar Cassel och Björkman,
om anslag till beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar,

Lördagen den 26 januari 1963 em.

Nr 4

121

nr 571, av herrar Cassel och Björkman,
om representation för de demokratiska
partierna i försvarsrådet,

nr 572, av herr Lindkvist m. fl., om
höjning av anslaget till Svenska FNförbundet,

nr 573, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Avsättning till fonden för
idrottens främjande,

nr 574, av herr Ohlin m. fl., om stöd
till utvecklingsländerna genom utnyttjande
av viss överkapacitet,

nr 575, av herr Sköld, angående
vissa avdrag från arvoden och pensioner
till reservpersonal vid krigsmakten,
nr 576, av herr Wahlund m. fl., angående
anslag och exportkreditgarantier
för utvecklingsländerna,

nr 577, av fröken Elmén och herr
Nilsson i Göteborg, om statsbidrag till
psykotekniska institutet i Göteborg,
nr 578, av fröken Elmén m. fl., om
undervisning i humanistiska ämnen vid
de tekniska högskolorna m. fl. läroanstalter,

nr 579, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Fälldin, angående idrottsinstruktörer
i kommunerna,

nr 580, av herrar Helén och Enskog,
om åtgärder för ökning av tillgången på
arbetskraft med högre teknisk och ekonomisk
utbildning,

nr 581, av herr Helén och fru Nellelbrandt,
angående de statliga myndigheternas
prövning av skolbyggnadsärenden,
ni. in.,

nr 582, av herrar Larsson i Luttra och
Nilsson i Tvärålund, angående fördelningen
av skolkostnaderna mellan stat
och kommun,

nr 583, av herrar Mattsson och Skoglösa,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till byggnadsarbeten
vid folkhögskolor,

nr 584, av herrar Mattsson och Skoglösa,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till driften
av folkhögskolor,

nr 585, av herr Nordgren m. fl., angående
yrkesskoleväsendets anpassning
till grundskolan, m. m.,

nr 586, av herr Ohlin m. fl., angående
stödet åt ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande arbete,

nr 587, av herr Turesson m. fl., angående
utformningen av det framtida studiefinansieringssystemet,

nr 588, av herr Wahlund m. fl., om
inrättande vid Stockholms universitet
av en professur i sinologi,

nr 589, av herr Westberg in. fl., om
statsbidrag till rektorslöner vid kommunala
gymnasier,

nr 590, av herrar Zetterberg och Bimmerfors,
om statsbidrag till Hillelskolan,
nr 591, av herrar Andersson i Knäred
och Nilsson i Tvärålund, angående rehabiliteringsverksamheten,

nr 592, av herr Bohman in. fl., om
vissa åtgärder till främjande av trafiksäkerheten,

nr 593, av fröken Elmén och fru Gärde
Widemar, om anslag till forskning rörande
unga kvinnors asocialitet,

nr 594, av fru Eriksson i Stockholm,
angående höjning av statsbidraget till
sommarkolonier för sockersjuka barn,
m. m.,

nr 595, av herr Heckscher m. fl., angående
bostadspolitiken,

nr 596, av herr Hedlund m. fl., angående
bostadspolitiken,

nr 597, av herr Hedlund in. fl., angående
bostadspolitiken,

nr 598, av herr Hedlund m. fl., angående
bostadspolitiken,

nr 599, av herr Holmberg, om utbyggnad
av industrihälsovården,

nr 600, av fru Kristensson, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Utbildning av viss sjukvårdspersonal,

nr 601, av herr Kristenson i Göteborg
och fröken Elmén, om utbyte av en
kanslibiträdestjänst vid Fagareds yrkesskola
mot högre tjänst,

nr 602, av herrar Lindkvist och Kellgren,
angående de s. k. hemmadöttrarnas
problem,

nr 603, av herrar Lindkvist och Svenning,
om statligt pensionärsbostadsbidrag
till bostadsrättslägenhet,

nr 604, av fru Löfqvist m. fl., om höj -

122

Nr 4

Lördagen den 26 januari 1963 em.

ning av bostadsbidraget till barnfamiljer,

nr 605, av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., angående lån från företagareföreningar
inom områden med sysselsättningssvårigheter,

nr 606, av herr Ohlin in. fl., angående
ränte- och amorteringsfria delar av egnahemslån,
m. m.,

nr 607, av herr Wahlund m. fl., om
främjande av den psykosomatiska medicinska
verksamheten,

nr 608, av herr Bohman m. fl., om
avslag å Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till Svenska lastbilsaktiebolaget,
m. m.,

nr 609, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., om inrättande av en särskild ungdomens
radioavdelning,

nr 610, av herrar Carlsson i Stockholm
och Rimmerfors, angående förflyttning
av den propellerdrivna inomnordiska
luftfarten från Arlanda till
Bromma,

nr 611, av fröken Elmén m. fl., om
pension till vissa reservtelegrafexpeditörer,

nr 612, av herr Elmwall m. fl., om
upprustning av de mindre länsvägarna,
nr 613, av fru Lewén-Eliasson m. fl.,
angående utvecklingen av järnvägstrafiken
inom stockholmsområdet,

nr 614, av herrar Nordgren och Carlsson
i Stockholm, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar om anslag till statens
trafiksäkerhetsråd,

nr 615, av herr Turesson m. fl., om
rätt till i princip fri etablering av radiooch
televisionsanläggningar,

nr 616, av herrar Magnusson i Borås
och Nordgren, om ändrad ordning för
vissa anslags uppförande i statsbudgeten,
in. m.,

nr 617, av herrar Magnusson i Borås
och Nordgren, om ändrad ordning för
uppförande i statsbudgeten av anslag
till avlöningar,

nr 618, av herr Magnusson i Borås
in. fl., om försäljning till allmänheten
av statens aktier i LKAB, m. in.,

nr 619, av herr Andersson i Knäred,

om obligatorisk legitimation vid inköp
av vin och sprit,

nr 620, av herr Björkman m. fl., angående
förvärvsavdraget vid beskattningen
för gift kvinna,

nr 621, av herr Björkman in. fl., om
sänkning av fastighetsskatten, m. m.,
nr 622, av herr Cassel m. fl., om sänkning
av brännoljeskatten,

nr 623, av fru Gärde Widemar och
fröken Elmén, om undantag från den
allmänna varuskatten för konst som försäljes
vid utställningar,

nr 624, av herrar Hagberg och Holmberg,
angående skattepolitiken m. m.,
nr 625, av herr Hedlund m. fl., om
upphävande av energiskatten å elektrisk
kraft,

nr 626, av herr Hedlund m. fl., om
skatteutjämning mellan landstingen,
nr 627, av herr Hedlund m. fl., om
höjning av ortsavdragen vid beskattningen,
m. m.,

nr 628, av herr Nordgren och fröken
Wetterström, angående förvärvsavdragets
utformning,

nr 629, av herr Nordgren m. fl., om
upphävande av försäljningsskatten på
grammofoner m. m.,

nr 630, av herr Ohlin m. fl., om ändrade
skatteskalor för den statliga inkomstskatten,

nr 631, av herr Ohlin m. fl., om ändrad
lagstiftning angående stämpelavgifter,

nr 632, av herr Ohlin in. fl., angående
företagens kapitalförsörjning,
nr 633, av herr Westberg, om rätt
till avdrag vid beskattningen för underhåll
åt eget barn,

nr 634, av herr Wiklund m. fl., om
höjning av skatten på rusdrycker,
nr 635, av herr Gustafsson i Skellefteå
och fröken Elmén, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag rörande Inkomster
av statens kapitalfonder: Riksbanksfonden,

nr 636, av fru Nettelbrandt och fröken
Elmén, angående av kooperativa föreningar
m. fl. bedriven sparkasse- och
lånerörelse,

nr 637, av herr Nilsson i Tvärålund

Lördagen den 26 januari 1963 em.

Nr 4

123

in. fl., angående den samhälleliga lokaliseringspolitiken,

nr 638, av herrar Wahrendorff och
Andersson i Knäred, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag rörande Inkomster
av statens kapitalfonder: Riksbanksfonden,

nr 639, av herr Börjesson i Falköping,
om ersättning av allmänna medel för
skada genom brott,

nr 640, av herr Börjesson i Falköping
in. fl., om värnpliktigs ersättningsskyldighet
för skada vållad under militärtjänstgöring,

nr 641, av herr Enskog och fröken
Elrnén, om skyldighet för åklagare att i
brottmål föra talan för försäkringsgivare
m. fl.,

nr 642, av herr Helén, angående sänkning
av myndighetsåldern,

nr 643, av herrar Nordgren och Wennerfors,
angående sänkning av myndighetsåldern,

nr 644, av herrar Persson i Heden och
Börjesson i Falköping, angående stadgande
i vapenförordningen om särskilt
tillstånd för innehav av luftvapen
m. m.,

nr 645, av herr Wahrendorff, om förlängning
av preskriptionstiden för borgensåtaganden,

nr 646, av fröken Wetterström och
fröken Karlsson, om lagändringar i syfte
att öka åldringarnas trygghet till liv
och egendom,

nr 647, av herr Andersson i Knäred
m. fl., angående tilläggspensionsförsäkringen
för företagare och fria yrkesutövare,

nr 648, av fröken Bergegren m. fl., om
makes samtycke till utriide ur den allmänna
tilläggspensionsförsäkringen,
nr 649, av herrar Bohman och Kollberg,
om undantagande av skrivbyråernas
serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde,
nr 650, av herrar Carlsson i Huskvarna
och Westberg, om höjning av folkpensionerna,

nr 651, av fröken Elrnén, om åtgärder
i syfte att stärka skyddet för blivande
mödrar,

nr 652, av fröken Elrnén och herr Gustafsson
i Skellefteå, angående rätt att
passera riksgränsen annorstädes än vid
passkontrollställe,

nr 653, av fröken Elrnén m. fl., om utredning
rörande en allmän förkortning
av arbetstiden,

nr 654, av fru Eriksson i Stockholm
och herr Rimmerfors, om höjning av utbildningsbidragen,

nr 655, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., angående korttidsanställdas och
lågavlönades ATP-pensioner,

nr 656, av herr Hedlund m. fl., om
överförande på staten av kommunernas
kostnader för förtidspensionering in. in.,
nr 657, av herr Hedlund in. fl., om
sänkning av pensionsåldern, in. in.,
nr 658, av herr Hedlund m. fl., om
höjning av de allmänna barnbidragen,
in. in.,

nr 659, av herr Hedlund m. fl., om en
plan för årliga höjningar av folkpensionerna,

nr 660, av fru Lewén-Eliasson, angående
inkomstprövningen vid tillämpningen
av familjebidragsförordningen,
nr 661, av fru Rgding m. fl., om höjning
av de allmänna barnbidragen,
nr 662, av herr Wahlund in. fl., om
barnbidrag till ensamstående barnförsörjare,

nr 663, av herr Westberg, om grupplivförsäkring
för värnpliktiga,

nr 664, av fröken Wetterström in. fl.,
om vissa åtgärder till stöd för barnfamiljer,
m. m.,

nr 665, av herr Andersson i Knäred,
angående vissa fastighetsbildningsproblem
vid sammanslagning av landskommun
med stad,

nr 666, av herr Bengtson i Solna, angående
möjlighet till hyreshöjning i samband
med ombyggnad,

nr 667, av herr Bengtson i Solna in. fl.,
om skyldighet för bilförare att utsätta
reflekterande varningstrianglar på körbanan,

nr 668, av herr Bohman, om ökad
rättssäkerhet på byggnadslagstiftningens
område, m. in.,

nr 669, av herr Börjesson i Glöm -

124

Nr 4

Lördagen den 26 januari 1963 em.

minge in. fl., om varudeklarationsplikt
i fråga om livsmedel,

nr 670, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Eriksson i Bäckmora, angående rätt
för markägare att anhängiggöra talan
vid expropriationsdomstol i vissa fall,
nr 671, av herr Hedin, angående vissa
anspråk enligt vattenlagen,

nr 672, av herr Hedin m. fl., angående
begreppet tjänstevikt i vägtrafikförordningen,

nr 673, av herr Lundberg, angående
älgjakten,

nr 674, av herr Nordgren, om fordons
förseeende med anordning för belysning
av mötande fordons vägbana,
nr 675, av herrar Persson i Heden och
Wahrendorff, angående vissa rätts- och
ersättningsfrågor för markägare,

nr 676, av herrar Börjesson i Falköping
och Persson i Heden, angående utnyttjandet
av bostads- och ekonomibyggnader
som friställes genom jordbrukets
rationalisering,

nr 677, av herr Börjesson i Falköping
in. fl., om personalförstärkningar inom
lantmäteristaten, m. m.,

nr 678, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., angående domänverkets medverkan
vid jordbrukets rationalisering,
nr 679, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., om inrättande av två befattningar
som byggnadskonsulenter vid lantbruksnämnderna,

nr 680, av herrar Holmberg och Hagberg,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Vägbyggnader å
skogar i enskild ägo,

nr 681, av herr Nilsson i Tvärålund,
om inrättande av två befattningar som
specialrådgivare vid Röbäcksdalens försöksgård,

nr 682, av herrar Persson i Heden och
Wahrendorff, om avslag å Kungl. Maj :ts
förslag rörande centralisering till skogsstyrelsen
av vissa av skogsvårdsstyrelsernas
kamerala arbetsuppgifter,

nr 683, av herrar Björkman och Nordgren,
om tillgodoseende av allmänhetens
och penninginstitutens behov av legitimationshandlingar,

nr 684, av herr Gustafsson i Skellefteå
in. fl., om utredning rörande den oförtjänta
markvärdestegringens problem,
nr 685, av herr Hedlund m. fl., om
förbättring av personalvården och de
psykohygieniska betingelserna inom arbetslivet,

nr 686, av herr Hedlund in. fl., om
stimulerande av gåvor till religiösa m. fl.
ändamål,

nr 687, av herr Lundberg, om åtgärder
mot markvärdestegring, m. in.,
nr 688, av herr Nilsson i Tvärålund,
om utredning huruvida den kollektiva
bespisningen uppfyller berättigade näringsfysiologiska
krav,

nr 689, av herrar Wahlund och Fålldin,
om upprättande av ett kulturpolitiskt
handlingsprogram,

nr 690, av herr Wahlund m. fl., om utarbetande
av ett miljöpolitiskt handlingsprogram,
m. m., samt

nr 691, av herr Wahrendorff m. fl., om
förbättring av personalvården inom den
statliga verksamheten.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.46.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 30 januari 1963

Nr 4

125

Onsdagen den 30 januari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 22, den
23 och den 24 innevarande januari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsgöromålen fr. o. m. 5 febr. och
t. o. m. 21 febr. för bevistande av United
Nations Conference on the Application
of Science and Technology for the Benefit
of the Less Developed Areas, i
Geneve.

Stockholm den 29 jan. 1963

Elisabet Sjövall

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Svar på fråga ang. information om tågförseningar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund har frågat
mig, om jag'' är villig att medverka
till åtgärder till förbättrad och av tågpersonalen
självmant lämnad information
i tågen angående orsaker till större
förseningar och ändringar i tågtider,
särskilt ankomsttider, som föranledes
därav.

I den av järnvägsstyrelsen utfärdade
konduktörsinstruktionen finns åtskilliga
bestämmelser som syftar till att allmänheten
skall få information och hjälp
vid tågförseningar. Bland annat påpe -

kas att den resande behöver få veta tågets
beräknade framkomsttid, hur anslutningar
ordnas, måltids- och telefonerings-
och telegraferingsmöjligheter
in. m. De resande skall därför alltid underrättas
då tåg väntas bli försenat
minst 15 minuter. Järnvägsstyrelsen
strävar efter att vid kurser och på andra
sätt hålla dessa bestämmelser och
deras reella innebörd levande för personalen.

Jag delar herr Wiklunds uppfattning
att det vore önskvärt att även orsaken
till en försening kunde meddelas till de
resande. Det föreligger emellertid vissa
tekniska svårigheter att ordna en genomträngande
information längs linjen
om anledningen till en försening.
Järnvägsstyrelsen har dock förklarat
sig vilja överväga vad som ytterligare
kan göras för att förbättra möjligheterna
till en bättre information i detta avseende.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Som en enkel tågpassagerare
med övervägande goda erfarenheter
av många angenäma resor i
SJ :s sällskap ber jag att få tacka kommunikationsministern
för det snabba
svaret på den fråga jag riktat till honom.

Det hör till min erfarenhet att tågpersonalen
vanligen är ytterst uppmärksam
mot den resande allmänheten, då
det gäller olika ting, som har samband
med resan, och även självmant lämnar
— för övrigt enligt order, såsom kommunikationsministern
nyss sade — upplysningar
om inträffade förseningar,
om möjligt även deras orsaker och beräknade
längd. När förseningarna nu,

126

Nr 4

Onsdagen den 30 januari 1963

Svar på fråga ang. information om tågförseningar

antagligen mest på grund av väderleksförhållandena,
är flera än annars, blir
emellertid undantagen från regeln om
god upplysmingsservice märkbara på ett
annat sätt än under normala förhållam
den.

För min del tror jag inte att frågan
om informationen sammanhänger med
tågbefälhavarnas och konduktörernas
eventuellt större eller mindre intresse
av att hjälpa allmänheten till rätta vid
exempelvis tågförseningar, som kan få
mycket svåra följder både för den enskilde
och ibland för hela kollektiv.
Saken är nog mer av teknisk natur. Detta
tycks också framgå av kommunikationsministerns
svar, där han meddelar
att järnvägsstyrelsen överväger åtgärder
för att förbättra de tekniska anordningarna.

Efter vad jag kan förstå är det högst
naturligt att tågpersonalen för närvarande
inte genast vid en försening kan
lämna besked om läget och utsikterna
till fortsatt resa, eftersom personalen
inte själv tillräckligt snabbt får underrättelse
om dessa förhållanden. I långfärdstågen,
som jag närmast tänker på,
finns ej, liksom inte heller i övriga tåg,
någon trådlös förbindelse mellan lokpersonalen
och stationspersonalen. Man
får lita till de telefonapparater, som är
tillgängliga utmed järnvägslinjen på relativt
stora avstånd från varandra, och
till portabla telefoner, som kan inkopplas
på en del ställen också utmed linjen.
Däremot är snart sagt varje taxibil numera
utrustad med radiotelefon.

Vidare finns det inte, såvitt jag vet,
någon möjlighet till telefonkontakt eller
annan teknisk kontakt mellan tågbefälhavare
och lokpersonal, så att meddelanden
kan snabbt befordras dem
emellan. Slutligen har inte tågbefälhavaren
eller lokföraren någon möjlighet
att genom en för hela tågsättet genomgående
högtalaranläggning framföra olika
meddelanden till passagerarna i tåget.

Bristen på sådana kommunikations -

tekniska hjälpmedel, särskilt frånvaron
av radiokontakt mellan tågförarna och
tågklarerarna på järnvägsstationerna,
bidrar — enligt vad som sagts mig —
till att man först relativt långsamt kan
få fram besked till tågförarna om förseningar
och lämna dem upplysningar
om den beräknade ankomsttiden till olika
platser.

Nu vet jag, att en del tekniska problem,
t. ex. störningar och annat, åtminstone
hittills har gjort det svårt eller
omöjligt att etablera radiokontakt
mellan lokpersonal och stationspersonal
och att det även beträffande övriga
tekniska anordningar förekommer en
del svårigheter, exempelvis då det gäller
att konstruera enkla kopplingar av
ledningar mellan vagnar av olika typ.
Jag tillåter mig likväl fråga, hur det ligger
till med möjligheterna att, helst
inom en nära framtid, ge järnvägspersonalen
tillgång till tekniska hjälpmedel
av det slag jag här talat om. Det
skulle hjälpa dem och därmed allmänheten,
då det gäller informationer på
tågen, t. ex. just vid förseningar, och
det skulle kanske också öka trafiksäkerheten,
som det är särskilt viktigt att
upprätthålla vid tågförseningar. Jag
tänker härvidlag främst på teknisk radioförbindelse
mellan föraren och tågbefälet
på ett tåg å ena och stationerna
å den andra sidan. Att en dylik förbindelse
skulle vara ett betydande framsteg
är rätt uppenbart.

Jag är medveten om att det också här
finns kostnadsproblem. Men hur förhåller
det sig med de tekniska svårigheterna
när det gäller bättre och snabbare
informationsvägar och med bemästram
det av dessa svårigheter? Den frågan
kvarstår, och jag skulle sätta stort värde
på om kommunikationsministern
kunde säga något ytterligare därom.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag får i anledning av
herr Wiklunds senaste fråga hänvisa till

Onsdagen den 30 januari 1963

Nr 4

127

Svar på fråga ang. åtgärder mot postkupper

den sista meningen i mitt svar. Järnvägsstyrelsen
har just med hänsyn till
angelägenheten av att lcunna ge information
om anledningen till förseningarna
förklarat, att den trots de tekniska
svårigheter som föreligger nu har satt
i gång med att ytterligare överväga vad
som kan göras för att öka möjligheterna
till en bättre information i detta avseende.

Järnvägsstyrelsen håller alltså på med
detta ärende. Det är vad jag kan säga.
Jag är mycket tveksam om huruvida
järnvägsstyrelsen själv kan skissera en
tidtabell för detta arbete och ange när
det kan vara slutfört.

Både herr Wildund och jag är ju medvetna
om att en rad tekniska moment
av betydande svårighetsgrad här kommer
in. Man har ju elektriskt drivna
lok med alla de störningar som högspänningen
i ledningarna förorsakar på
radioanläggningar och liknande apparatur.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. åtgärder mot
postkupper

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Christen,son i
Malmö har frågat mig huruvida jag avser
att vidtaga åtgärder för att förebygga
eller förhindra postkupper av det
slag som inträffat i Malmö.

Den av herr Christenson åsyftade s. k.
postkuppen utfördes mot postkontoret
Malmö 2 den 10 januari i år, varvid en
okänd person lyckades stjäla en värdepostpåse.
Denna innehöll bl. a. 20 000
kronor i kontanter samt bankcheckar
och postremissväxlar till ett sammanlagt
belopp av 574 000 kronor och dess -

utom postsparbanksböcker och rekommenderade
försändelser. Checkarna,
växlarna och bankböckerna spärrades
omedelbart efter kuppen.

Någon dag efter postkuppen begärde
jag av generalpoststyrelsen en redogörelse
för de närmare omständigheterna
kring händelsen och för de åtgärder
som styrelsen ansåg påkallade för att
i framtiden förhindra sådana händelser.
Generalpoststyrelsen har numera
lämnat mig en promemoria i ärendet.
Styrelsen har därvid bl. a. meddelat, att
säkerhetsbestämmelserna för värdetransporter
för närvarande överses. I
avbidan på resultat härav har styrelsen
med anledning av malmökuppen i
ett cirkulär till samtliga postanstalter
inskärpt vikten av att vaksamhet iakttas
vid all utväxling av värdepost.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Christensons
fråga.

Vidare anförde:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret. Herr statsrådet
meddelade att generalpoststyrelsen skall
överse bestämmelserna för värdetransporter.
Från postverkets sida har tidigare
utlovats skärpta åtgärder, men ändå
lyckas den ena kuppen efter den
andra.

Jag ber emellertid att få knyta några
allmänna reflexioner till min fråga.

Postkuppernas antal har under senare
år starkt ökat. Enbart under år 1961
åtkoms genom stöldkupper över :i/-i miljon
kronor. De återkommande kupperna
i Malmö aktualiserar kontrollen inom
postverket.

Allmänheten bär reagerat mot att
ingen legitimation eller några som helst
rekvisitionshandlingar behövs vid tjänsten
inom postverket. Detta förefaller så
mycket mera anmärkningsvärt som det
i malmöfallet, liksom vid tidigare liknande
kupper, rört sig om post av be -

128

Nr 4

Onsdagen den 30 januari 1963

Svar på fråga ang. åtgärder mot postkupper

tydande värde. Kommunikationsministern
har nyss verifierat detta.

Det visade sig att det gick lätt för en
person att med postverkets uniformsmössa
— eller måhända, vilket är ännu
värre, med en uniformsmössa som
hade viss likhet med postverkets — som
enda legitimation hämta ut värden för
en halv miljon kronor. Detta förfaringssätt
står i hjärt kontrast mot kravet på
legitimation från allmänhetens sida
även då det gäller att kvittera ut förhållandevis
små belopp. Inom postverket
går det emellertid bra att hämta ut
flera säckar värdepost utan annat än
den tvivelaktiga legitimation som en
uniform tycks utgöra.

Posten är ersättningsskyldig, och det
blir till sist skattebetalarna som får betala
förlusterna. Postkunderna får också
vidkännas både förluster och obehag.
De som betalat in exempelvis skatt
eller lämnat in rekommenderade försändelser
under den aktuella dagen har
sålunda uppmanats av posten att ge sig
till känna. Men hur blir det, om vederbörande
inte kan styrka sina inbetalningar? Förhållandena

får inte bli sådana att
beredskapsårens militära Knaslund och
Knislund nu kommer igen i postens —
och för övrigt också fångvårdens —
mössor.

Herr talman! Dessa postkupper, som
har lyckats så bra, inspirerar brottsliga
element till nya liknande dåd, och
av allt att döma har den brottsliga aktiviteten
när det gäller kupper och
våldsdåd av olika slag ökat i oroväckande
grad. Samhället måste reagera
kraftigt mot denna våldsmentalitet och
vidta alla försiktighetsåtgärder. Polisen
har också krävt skärpta kontrollåtgärder
bl. a. inom posten. Och det främsta
krav man då måste ställa är att uniform
eller uniformsmössa under inga
omständigheter får anses vara tillräckliga
som legitimation.

Kan man hoppas att statsrådet i en
ämbetsskrivelse ger detta till känna?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det är kanske angeläget
att jag säger ett par ord här, ty
kammarens ledamöter kan annars lätt
få den uppfattningen, att postkupper
förekommer nästan dagligdags.

Med hänsyn till postverkets enorma
transport- och distributionsapparat, inte
minst i storstäderna, måste kupperna
mot värdetransporterna nog betecknas
som sällsynta. För att belysa posttransporternas
omfattning kan jag
nämna, att enbart i Stockholm gör postverkets
transportfordon varje dag omkring
2 800 besök vid postanstalterna i
innerstaden och ytterområdena för att
hämta eller avlämna post, som i regel
även omfattar värdepost. Transporterna
pågår från strax före klockan 5 på morgonen
till klockan 21 på kvällen och
måste på allt sätt påskyndas för att posten
skall kunna utdelas eller vidarebefordras
så snabbt som det över huvud
taget är möjligt.

Jag har alltså velat nämna detta för
att liksom balansera av den kritik som
herr Christenson lade in i sitt anförande.
Jag försvarar inte förekomsten av
postkupper eller försummelser av postverket,
om någon sådan försummelse till
äventyrs skulle ha begåtts i det ena eller
andra fallet, men jag vill ändå rätta
till problemet, så att man skall få ett
begrepp om storleksordningen.

Vidare vill jag upplysa kammaren om
att allmänna säkerhetsbestämmelser
finns utfärdade, som gäller för transportpersonalen
och även annan personal,
som är verksam i detta sammanhang,
och att dessa bestämmelser har
gällt i över tio år. Jag skall inte trötta
kammaren med att räkna upp de punkter
som finns i de gällande instruktionerna.
Men erfarenheten visar, att det
inte finns något företag som kan klara
sig mot kupper, även om man vidtar de
mest rigorösa skyddsåtgärder. Det förekommer
ju också kupper mot bankerna.

Från postverket har man nu förkla -

Onsdagen den 30 januari 1963

Nr 4

129

Svar på fråga ang. åtgärder mot postkupper

rat, att man är beredd att ytterligare
skärpa bestämmelserna och förbättra säkerhetsåtgärderna,
och det finner jag
i hög grad angeläget. Men jag vill gärna
veta litet mer innan jag vidtar någon
bestämd åtgärd — jag tycker nog
ändå att postverket bör få tillfälle att
förklara sig. Vad jag bär fått av postverket
är en promemoria, som innehåller
en redogörelse för vad som hänt på
postkontoret Malmö 2 vid det omdiskuterade
tillfället. När man har fått ett
vidare utredningsmaterial blir det nödvändigt
afl diskutera med verket vad
som ytterligare behöver göras.

Jag har redan nu en känsla av att det
säkerligen behöver göras en del utöver
det som redan är gjort, men jag kan inte
stå här och tala om vad som skall
ske. Redan dagen efter kuppen begärde
jag av posten en redogörelse dels för
vad som förekommit, dels för vad postverket
tänkte göra. Den senare delen
måste postverket få avväga mot sina erfarenheter
av det inträffade.

Herr Christenson anförde en siffra
beträffande de värden som varit i omlopp
i samband med kuppen. Men vi
skall vara klara över att det i det aktuella
fallet rörde sig om 574 334 kronor.
Därav utgjordes 20 000 — också
det en stor summa — av kontanta
pengar, som vederbörande kuppman
alltså kunde använda. Resten fanns i
handlingar, checker och annat, som
man omedelbart kunde spärra och som
följaktligen vederbörande inte kunde
utnyttja.

Herr talman! Jag har velat göra detta
inlägg inte för att försvara vad som
har skett utan för att ge kammarens
ledamöter ett begrepp om storleksordningen
av detta problem, som herr
Christenson har dragit fram.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! .lag angav tydligt i mitt
första anförande att det gällde värdehandlingar
och att det i posten även
ingick kontanter.

Vidare sade jag att dessa kupper medför
stort obehag för postens kunder. Det
kan ju hända att även originalhandlingar
försvinner vid sådana kupper,
och det kan bli mycket svårt för postverket
att få tillbaka dem.

Nu säger statsrådet att jag kanske uttalade
mig litet ensidigt om postkupperna.
Då vill jag hänvisa till vad tidningen
Arbetet i Malmö — som ju står
statsrådet mycket nära •— skrev som
kommentar till denna postkupp:

»För en oinitierad förefaller det fullkomligt
otänkbart att postverket, som
dock har en årlig kassaomslutning på
över 400 miljarder, fortfarande tycks
tillämpa samma patriarkaliska ordning
som på den tid då posten var ett litet
intimt verk, där alla kände alla och de
som en gång kommit dit stannade livet
ut.»

När man sedan kommer till gällande
bestämmelser, skriver tidningen: »Det
har nämligen hänt, att ett fordon kunnat
tappa en postsäck. Då hade detta
genast vid mottagandet konstaterats och
man kunde omedelbart sätta i gång efterspaningarna.
»

Det är uppenbart att det är just där
bristerna ligger, eftersom man inte behöver
lämna någon som helst rekvisitionshandling
för att hämta ut ens mycket
stora och betydande poster, i detta
fall inte mindre än fem postsäckar.

Slutligen konstaterar jag endast att
vad som förekommit inom postverket
skulle, om det hände i ett annat företag,
betraktas som höjden av vårdslöshet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Vi kanske skall dröja
med domen till dess polisutredningen
är klar. Jag tycker inte att man skall
döma någon ohörd.

Sedan vill jag också säga att jag inte
har fått någon interpellation av tidningen
Arbetet. Jag diskuterar här med interpellanten
herr Christenson i Malmö.

Härmed var överläggningen slutad.

130

Nr 4

Onsdagen den 30 januari 1963

§ 5

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner: nr

12, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 § § lagen den
25 maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension,
m. m., samt

nr 13, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr
579) om nykterhetsvård, m. m.

§ 6

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 473—
516;

till bevillningsutskottet motionerna nr
517—538;

till bankoutskottet motionerna nr 539
och 540;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 541—551;

till jordbruksutskottet motionerna nr
552—558;

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 559—566;

till statsutskottet motionerna nr 567—•
618; samt

till bevillningsutskottet motionerna nr
619—623.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 624, angående skattepolitiken
m. m., hänvisades motionen,
såvitt avsåg överförande av skolkostnaderna
från kommunerna till staten, till
statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Härefter föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 625—634;

till bankoutskottet motionerna nr 635
—638;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 639—653;

till statsutskottet motionen nr 654;
och

till behandling av lagutskott motionerna
nr 655—657.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 658, om höjning av
de allmänna barnbidragen, m. m., hänvisades
motionen, såvitt avsåg ändring
i lagen om allmänna barnbidrag, till behandling
av lagutskott och i övrigt till
statsutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till
behandling av lagutskott de å bordet
vilande motionerna nr 659—663.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 664, om vissa åtgärder
till stöd för barnfamiljer, m. m.,
hänvisades motionen, såvitt avsåg punkterna
1 a) och 1 c) i motionens hemställan,
till behandling av lagutskott och
i övrigt till statsutskottet.

Därpå föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 665—675; och

till jordbruksutskottet motionen nr
676.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 677, om personalförstärkningar
inom lantmäteristaten,
m. m., hänvisades motionen, såvitt avsåg
tekniska högskolan, till statsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till jordbruksutskottet motionerna nr
678—682; och

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 683—691.

§ 7

Föredrogs den av herr Vigelsbo vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

131

Onsdagen den 30 januari 1963 Nr 4

av Aktiebolaget Tipstjänst och Svenska penning -

Interpellation ang. lokaliseringen
lotteriet aktiebolag

att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående mentalsjukhuspatienternas
familjevård.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

§ 9

Interpellation ang. lokaliseringen av Aktiebolaget
Tipstjänst och Svenska penninglotteriet
aktiebolag

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Norrköping (s),
som yttrade:

Herr talman! Lokaliseringsutredningen
rörande statlig verksamhet avlämnade
i slutet av år 1958 och under första
halvåret 1959 ett antal betänkanden
med förslag om utflyttning av statlig
verksamhet från stockholmsområdet.
Bl. a. förordade utredningen, att utflyttning
skulle ske av Aktiebolaget
Tipstjänst till Norrköping och av Svenska
penninglotteriet aktiebolag till Gävle.
I proposition till 1960 års riksdag
(nr 120) framlade Kung!. Maj:t vissa
förslag på grundval av 1''okaliseringsutredningens
betänkanden. Beträffande
Tipstjänst och Penninglotteriet konstaterades
i propositionen, att avgörandet
i lokaliseringsfrågorna låg hos bolagen
själva. Principiellt ansågs emellertid
en utflyttning i enlighet med lokaliseringsutredningens
förslag möjlig.
Bolagens definitiva ställningstaganden
borde emellertid anstå till dess resul -

tatet av inom respektive företag beslutade
eller pågående undersökningar i
ämnet förelåg. Statsutskottet (utlåtande
nr 127), som i likhet med departementschefen
ansåg, att en utflyttning från
stockholmsområdet av de båda bolagen
vore praktiskt genomförbar, underströk
önskvärdheten av att dessa undersökningar
snarast fullföljdes. Riksdagen beslöt
i enlighet med statsutskottets hemställan.

I eu den 26 oktober 1960 framställd
interpellation frågade jag finansministern,
om denne kunde lämna besked om
vid vilken tidpunkt ett beslut kunde förväntas
från Aktiebolaget Tipstjänst och
Svenska penninglotteriet aktiebolag i
berörda lokaliseringsfrågor. I ett den 2
december 1960 lämnat svar framhöll
handelsministern, att båda bolagen räknade
med att pågående undersökningar
skulle kunna slutföras under 1961 och
att ställning till utflyttningsfrågan troligen
skulle kunna tagas före årsskiftet
1961/62. Handelsministern sade sig vara
angelägen om att frågan om bolagens
framtida lokalisering skulle kunna avgöras
så snart som möjligt och utgick
från att pågående undersökningar skulle
bedrivas med största möjliga skvndsamhet.

De inom Aktiebolaget Tipstjänst och
Svenska penninglotteriet aktiebolag bedrivna
undersökningarna har sedermera
slutförts. Allt material, som kan erfordras
för ett ställningstagande i lokaliseringsfrågan,
synes därmed ha förebringats.
Bolagen har emellertid överlämnat
undersökningarna jämte egna utlåtanden
häröver till handelsdepartementet.
Frågan om bolagens framtida
lokalisering är alltjämt icke avgjord.

Med anledning av vad jag bär har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd att ge riksdagen
en redogörelse för resultatet av bola -

132

Nr 4

Onsdagen den 30 januari 1963

Interpellation ang. indragningen av arrendegårdar nnder domänverket

gens undersökningar och vid vilken tidpunkt
ett slutligt beslut i lokaliseringsfrågorna
för Aktiebolaget Tipstjänst och
Svenska penninglotteriet aktiebolag kan
föreligga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. indragningen av arrendegårdar
under domänverket

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Under den senaste tiden
synes ha förekommit, att domänverket
dragit in arrendegårdar och lagt
ner jordbruket på gårdarna, trots att
byggnadsbeståndet och jordens kultur
varit av den beskaffenheten att gårdarna
enligt allmän uppfattning borde kunna
äga bestånd som jordbruk för åtminstone
åtskillig tid framöver.

Som exempel härpå kan nämnas två
indragna arrendegårdar i Furuby socken
i Kronobergs län. Den ena arrendegården,
Ängaholm i Änga kronopark,
drogs in våren 1961. Jordbruket omfattade
visserligen endast tre hektar åker,
men det var givetvis att betrakta som
ett stödjordbruk, som innehavaren skötte
vid sidan av arbetet åt domänverket.
Bostadshuset, byggt 1938, saknade centraluppvärmning
men var i övrigt av
god kvalitet. Ladugården byggdes 1926
men hade moderniserats och befann
sig i gott skick. Gården står nu helt
öde.

Det andra exemplet gäller arrendegården
Knutsfällan i Kårestads kronopark
med sex hektar åkerjord och tre
hektar betesmark. Arrendegården drogs
in våren 1962. Bostadshuset var där
omodernt men ekonomibyggnaderna enligt
arrendatorns uppfattning fullt tillfredsställande.
Trots detta byggdes en
ny ekonomibyggnad, med stall och ladugård
med mjölkrum och foderrum,

hönshus, loge och spannmålsmagasin,
för en kostnad som kan uppskattas till
75 000 å 80 000 kronor. Den nya ekonomibyggnaden
stod färdig 1961, sålunda
ett år innan arrendegården drogs in.
Den kom emellertid aldrig till användning,
eftersom den siste arrendatorn
sagt sig vara nöjd med den gamla ladugården
och inte för det halvår, som han
hade kvar på arrendet, fann anledning
att flytta över driften till den nya ladugården,
Gården står nu öde men är
alltså försedd med en absolut ny, toppmodern
och aldrig använd ekonomibyggnad.

Det är helt naturligt att sådana arrendegårdsindragningar
framkallar
stark reaktion bland ortsbefolkningen.
Man befarar att domänverket skall nedlägga
ytterligare gårdar på samma sätt.
Det anmärkningsvärda är att det rör
sig om i stort sett mycket välbyggda
gårdar, på vilka stora investeringar i
byggnader gjorts under senare tid. I ett
fall hade sålunda en dyr ekonomibyggnad
uppförts, vilken aldrig kom till användning.

Arrendegårdsindragningar av det här
redovisade slaget kan även befaras få
den konsekvensen, att det blir ökade
svårigheter att trygga arbetskraftsbehovet
för skogen. Det synes mig vara
rimligt att arrendegårdarna får bestå i
varje fall så länge som byggnadsbeståndet
och jordens kultur möjliggör en tillfredsställande
jordbruksdrift inte minst
i stödjordbrukets form.

Med anledning av vad jag här bär
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få ställa följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
att arrendegårdar i domänverkets ägo i
ökad utsträckning dragits in och att
jordbruksdriften å desamma nedlagts,
trots att byggnadsbeståndet på gårdarna
varit helt tillfredsställande?

Anser herr statsrådet att sådana arrendegårdsindragningar
försämrar möj -

133

Onsdagen den 30 januari 1963 Nr 4

Interpellation i anledning av sammanbrottet av förhandlingarna mellan Storbritannien
och EEC

ligheterna att täcka arbetskraftsbehovet
för skogsbruket?

Avser herr statsrådet att vidta åtgärder
för en sådan ordning att arrendegårdar
under domänverket kan få bestå
som jordbruk åtminstone så länge
detta är motiverat med hänsyn till gårdarnas
byggnadsbestånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation i anledning av sammanbrottet
av förhandlingarna mellan Storbritannien
och EEC

Ordet lämnades på begära till

Herr HERMANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! Den 28 juli förra året
motiverade handelsminister Gunnar
Lange inför västeuropeiska gemenskapens
ministerråd i Bryssel Sveriges ansökan
om förhandlingar rörande association
med gemenskapen i enlighet
med artikel 238 i Romfördraget. Hr
Lange förklarade bl. a. i sitt tal:

»Min regering har ansökt om förhandlingar
rörande en omfattande ekonomisk
association med EEC. Vi kan börja
sådana förhandlingar när som helst.
Svenska regeringen är beredd att lämna
ett stort bidrag till det europeiska
samarbetet och den skall icke utesluta
något ekonomiskt inslag i Romfördraget
från förhandlingarna.» (Referat i
Stockholms-Tidningen 29 juli 1962.)

Handelsminister Lange använde i
samma tal formuleringen att »min regering
syftar till att åvägabringa omfattande,
nära och varaktiga förbindelser
med gemenskapen».

I diskussionen i vårt land har hela
tiden förutsatts, att en grundläggande
förutsättning för en svensk anslutning
i någon form till västeuropeiska gemenskapen
skulle vara att Storbritanniens
förhandlingar om medlemskap i gemenskapen
skulle leda till eu överenskommelse.

Sedan förhandlingarna mellan EEC
och Storbritannien nu brutit samman
måste förutsättningarna för vårt lands
ansökan om association med gemenskapen
anses ha på ett grundläggande
sätt förändrats. Det synes logiskt att
denna ansökan återkallas, eftersom det
läge den avsåg icke har uppkommit.

Avgörande är emellertid i nuvarande
situation de nya linjer och alternativ
som måste prövas för strävan att utveckla
handeln mellan alla länder, att
om möjligt nedriva tullar och andra
barriärer för de ekonomiska förbindelserna
länderna emellan och att över
huvud taget befordra ett omfattande, internationellt
samarbete för utveckling
av världens resurser.

I kommentarerna efter förhandlingssammanbrottet
i Bryssel har olika alternativ
förts fram. Sålunda har uppmärksamheten
riktats på möjligheten
av ett utvidgat nordiskt samarbete på
det ekonomiska området liksom på samarbetet
inom EFTA. Det har spekulerats
i eventuellt möjliga överenskommelser
mellan EFTA, EEC och andra
stater, närmast USA, om samarbete för
nedsättning av tullarna.

Det syns angeläget att alternativen i
den uppkomna situationen inte begränsas
till de västeuropeiska blockbildningarna
på handelns och ekonomiens område.
Lösningen av de väldiga problem
som här föreligger måste av allt att döma
sökas genom ett världsomfattande
samarbete mellan länderna. I detta sammanhang
bör erinras om det beslut som
Förenta Nationernas generalförsamling
nyligen träffat om sammankallande av
en internationell handelskontorens.

Frågan om en utvidgning av Sveriges
handel med de underutvecklade länderna
och med de socialistiska staterna
— eu handel som nu är oproportionerligt
liten — bör även ägnas uppmärksamhet
i detta sammanhang.

De grundläggande förändringar som
inträtt genom sammanbrottet för för -

134 Nr 4 Onsdagen den 30 januari 1963

Interpellation i anledning av sammanbrottet av förhandlingarna mellan Storbritannien
och EEC

handlingarna i Bryssel samt den avgörande
betydelse som de här berörda
frågorna har för vårt lands framtid
borde göra det angeläget, att riksdagen
snarast blir i tillfälle att ta de! av en
redogörelse för hur regeringen ser på
det uppkomna läget och vilka åtgärder
den avser att vidta.

Med hänvisning till det anförda vill
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till hans excellens statsministern framställa
följande fråga:

Vill hans excellens statsministern
snarast möjligt ge kammaren en redogörelse
för de åtgärder som regeringen
avser att vidta med anledning av det
nya läge som inträtt genom sammanbrottet
för förhandlingarna mellan Storbritannien
och EEC?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 24, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.32.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 63

312187