RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14

FÖRSTA KAMMAREN

1963

3—5 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 3 april

Höjning av skatterna på spritdrycker och vin, in. m.............

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.............

Interpellation av herr Jonasson om ny tid för ingivande av ersättningsanspråk
för skador å 1962 års skörd....................

Anslag under femte huvudtiteln:

Socialattachéer ............................................

Den andliga vården vid ungdomsvårdsskolorna ..............

Bidrag till barnpsykologiska forskningslaboratoriet............

Ferieresor, m. ............................................

Bidrag till driften av semesterhem ..........................

Stipendier för underlättande av husmoderssemester ........

överförandet av hälso- och sjukvårdsfrågorna från inrikes- till

socialdepartementet ......................................

Statens arbetsklinilc i Stockholm ..............• ............

Bidrag till Svenska vanförevårdens centralkommitté, m. m.....

Bidrag till bandspelare för blinda ..........................

Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor........

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning ............

Om sänkning av fordonsskatten för bussar och av brännoljeskat ten.

.......................................................

Om rätt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader m. m.
Om avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation och

underhåll av byggnad ....................................; •

Om ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid

försäljning av egnahem ....................................

Om den allmänna varuskatten m. ............................

Sid.

6

40

91

111

113

115

117

118
118

119

121

125

128

129

133

134
137

141

146

149

Fredagen den 5 april

Svar på interpellation av herr Svanström ang. den skattemässiga

behandlingen av idrottspriser, m. .......................... 167

Den samhälleliga lokaliseringspolitiken ........................ i7°

Första kammarens protokoll 1963. Nr 14

2

Nr 14

Innehåll

Sid.

Om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar, m. m. 172
Om överförande på staten av kommunernas kostnader för förtids -

pensionering m. m......................................... 183

Om skyldighet för företag att underrätta kommun om ändring i

driften .................................................. 185

Om helt kostnadsfri sjukvård.................................. 188

Behörighetsreglerna för vissa stadsläkartjänster ................ 188

Samhällets PR-verksamhet .................................... 191

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Vägunderhåll och vägbyggnader ............................ 192

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar .................. 215

Bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar ...... 217

Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder vid vissa järnvägskorsningar
.......................................... 218

Statens biltrafiknämnds avlöningsanslag .................... 219

Statens biltrafiknämnds omkostnadsanslag .................. 229

Interpellationer:

av herr Adolfsson ang. driften vid Oskarshamns varv ........ 222

av herr Sundin ang. livsmedelsförsörjningen under krigstid,
m- m..................................................... 228

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 3 april

Bevillningsutskottets betänkande nr 30, ang. ändring i förord -

ningen om skatt på sprit och vin, m. m..................... 6

Statsutskottets utlåtande nr 42, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m................................... 49

— nr 43, ang. anslag till bostadsrabatter ...................... 111

nr 5, ang. utgifterna inom socialdepartementets verksamhetsom -

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, om överenskommelse med Jugoslavien
angående reglering av vissa finansiella fordringar .... 133:

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, om införande i svensk tryckfrihetslagstiftning
av den s. k. genmälesrätten .............. 134.

Statsutskottets utlåtande nr 44, ang. medelsbehovet under anslaget
Marinförvaltningen: Avlöningar ............................ 134

— nr 45, ang. medelsbehovet under anslaget Flygförvaltningen:

Avlöningar ............................................ 434

— nr 46, ang. överlåtelse av viss kronan tillhörig mark ........ 134

— nr 47, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet ............ 134

— memorial nr 49, ang. gemensam votering i fråga om anslag till

Försvarets personalvård: Avlöningar ...................... 134

Innehåll

Nr 14

3

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 15, om sänkning av fordonsskatten
för bussar och av brännoljeskatten .................. 134

— nr 17, om rätt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader
m. ................................................ 137

— nr 19, om avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation
och underhåll av byggnad ........................ 141

— nr 22, om ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem .......................... 146

— nr 23, ang. rörelseidkares rätt till avdrag vid beskattningen för

underskott å fastighet .................................... 149

— nr 24, om den allmänna varuskatten m. m................. 149

Fredagen den 5 april

Statsutskottets memorial nr 55, ang. gemensam votering i fråga om
anslag till bidrag till svenska ekumeniska nämnden .......... 170

Bankoutskottets utlåtande nr 12, om den samhälleliga lokaliseringspolitiken
.......................................... 170

Första lagutskottets utlåtande nr 12, om skärpning av vapenförordningens
bestämmelser om rätt att inneha luftvapen m. m.....171

— nr 13, om tillstånd för juridiska personer att inneha skjutvapen 172

— nr 14, om Sveriges anslutning till de internationella fördragen

angående godsbefordran å järnväg, m. m..................... 172

Andra lagutskottets utlåtande nr 23, om ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar, m. m......................... 172

— nr 24, om överförande på staten av kommunernas kostnader

för förtidspensionering m. m............................... 183

Statsutskottets utlåtande nr 48, om statens övertagande av kommunernas
kostnader för förtidspensioneringen .............. 185

Andra lagutskottets utlåtande nr 25, om skyldighet för företag att
underrätta kommun om ändring i driften m. m............... 185

— nr 26, om helt kostnadsfri sjukvård, m. m................... 188

— nr 27, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om förbud mot ar betstagares

avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m............................................... 188

—• nr 31, om ökat skydd för den enskilde vid försäkring för
olycksfall eller yrkesskada ................................ 188

— nr 35, om ändring i lagen angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar, m. m................................... 188

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, om lagstiftning angående förbud
mot hållande av bandhundar, m. m..................... 191

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, om tillgodoseende
av allmänhetens och penninginstitutens behov av legitimationshandlingar
.............................................. 191

— nr 16, om samhällets PR-verksamhet ...................... 191

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, om ändring av 21 § riksdagsstadgan
.............................................. 192

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 1—23) . . 192

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

5

Onsdagen den 3 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 104, till
Konungen angående val av ombud i Europarådets
rådgivande församling med
suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 105, för herr Bengt Folke Elmgren
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 106, för herr Hans Hagnell att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

107, för herr Gunnar Edvard Heckscher
att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 108, för herr Gustav Ingemar Andersson
i Linköping att vara ombud i
Europarådets rådgivande församling;

nr 109, för herr Sven Harry Gustafson
i Göteborg att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 110, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 111, för herr Yngve Algot Möller
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 112, för fru Elisabet Sjövall att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 113, för herr Bo Gösta Bohman att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 114, för fröken Lisa Mattson att vara
suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 115, för herr Per-Olof Hanson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 116, för herr Lars Magnus Eliasson
i Sundborn att vara suppleant för
ombud i Europarådets rådgivande församling.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 25,
angående anslag till stöd åt Aktiebolaget
Statsgruvor.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj ds skrivelse nr 94,
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 121, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds propositioner: nr

122, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj ds regeringsrätt; och

nr 124, med förslag till lag om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 129, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 6 §§
förordningen den 27 maj 1960 (nr 253)
om tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 651—659 till statsutskottet,

motionerna nr 660—670 till bevillningsutskottet
samt motionerna nr 671
och 672 till statsutskottet.

Vid föredragning av motionerna nr
673—675 hänvisades desamma, i vad de
avsåge punkten 1 i propositionens hemställan,
till behandling av lagutskott och
i övrigt till statsutskottet.

6

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 676 till statsutskottet,
motionen nr 677 till behandling av lagutskott,

motionerna nr 678—681 till statsutskottet
samt

motionerna nr 682 och 683 till behandling
av lagutskott.

Vid föredragning av motionerna nr
684 och 685 hänvisades desamma, såvitt
de avsåge det under 2) i propositionen
upptagna förordningsförslaget, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 686—688 till statsutskottet,

motionen nr 689 till behandling av
lagutskott och

motionerna nr 690—694 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6, statsutskottets
utlåtande nr 6, första lagutskottets
utlåtande nr 15 ävensom jordbruksutskottets
utlåtanden nr 6 och 7
samt memorial nr 8.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker
och vin, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om skatt
på sprit och vin, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 8 mars 1963 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 90, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om
skatt på sprit och vin;

2) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 (nr 521); samt

3) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475).

I propositionen hade föreslagits höjning
av de sedan februari 1958 oförändrade
skatterna på spritdrycker och vin.
Den nu förordade skattehöjningen på
spritdrycker skulle medföra en prisökning
om cirka 15 procent på de vanligare
sorterna. Detta anknöte till den allmänna
prisutvecklingen sedan början av
år 1958. Den tekniska utformningen
av spritbeskattningen hade föreslagits
ändrad och skatteskalan mera direkt anpassad
till alkoholhalten hos dryckerna.
Med riktpunkten att åvägabringa en prishöjning
av cirka 15 procent på brännvin
hade den fasta avgiften på spritdryckerna
synts lämpligen böra bestämmas till
30 öre per volymprocent alkohol. Då
omläggningen icke borde leda till prissänkning
för några slag av spritdrycker
erfordrades enligt Kungl. Maj:ts förslag
en viss minimiavgift, förslagsvis 9 kronor
per liter. Skattehöjningarna på vin
beräknades medföra en ökning av priset
per helbutelj med 1 å 2 kronor för starkviner
och 50 öre å 1 krona för lättviner.
Detta motsvarade 10 å 15 procent respektive
5 å 15 procent.

I propositionen hade bland annat vidare
föreslagits, att utskänkningsskatten
skulle avskaffas och den särskilda prisregleringen
i fråga om spritutskänkningen
slopas. Även regleringen av utskänkningspriset
på starköl hade föreslagits
borttagen.

De föreslagna skattehöjningarna hade
beräknats kunna giva 60 miljoner kronor
i intäkter per år. Någon effekt på
innevarande budgetår torde dock icke
uppkomma. Avskaffandet av utskänkningsskatten
skulle medföra ett inkomstbortfall
för statsverket om cirka 17 miljoner
kronor per år.

I propositionen föreslagna ändringar
och tillägg dels i 2 § 3 mom. förordningen
om skatt på sprit och vin, avseende
odenaturerad teknisk sprit, dels i 22 kap.

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

7

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.

tulltaxan, avseende spritdrycker eller
viner, vilka infördes i den ordning, som
avsåges skola gälla för enstaka gåvoförsändelser
från utlandet, hade utskottet
icke i förevarande utlåtande upptagit till
behandling.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:641,
av herr Bengtson m. fl., och II: 795, av
herr Rimmerfors in. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning
rörande principerna för alkoholbeskattningen,
med beaktande av i
motionerna anförda synpunkter och med
inriktning på att förslag med anledning
av utredningens resultat skulle kunna
föreläggas 1964 års riksdag;

2) att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts förslag om utskänkningsskattens
slopande liksom samtliga därtill anknutna
förslag och sålunda besluta bibehålla
nu gällande regler på detta område;
samt

3) att riksdagen måtte besluta en höjning
av beskattningen på sprit och vin
med cirka 25 % och som följd härav
— med avslag på Kungl. Maj:ts förslag
till ny lydelse av 2 § 1 mom. a) och b)
förordningen den 24 maj 1957 (nr 209)
om skatt på sprit och vin samt 2 § 3
mom. samma förordning — antaga dels
i motionerna infört, med A) betecknat
förslag till lydelse av nämnda författningsrum,
dels i motionerna infört, av
den av motionärerna föreslagna lydelsen
av 2 § 1 mom. nämnda skatteförordningen
betingat, med B) betecknat förslag
till ändring av bilagan till tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

II) motionen I: 642, av herr Elof sson,
Gustaf, och herr Nilsson, Yngve, vari anhållits
att riksdagen måtte besluta, att
grundavgiften för spritdrycker skulle
fastställas till 28 öre för varje hel volymprocent
alkohol, dock minst 9 kronor för
liter;

III) de likalydande motionerna I: 643,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II: 794,

av herr von Friesen m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta om sådan
ändring av skatten på spritdrycker
och vin, att dessa drycker beskattades
enligt till motionerna fogad bilaga, vilket
förslag innebure, att skattesatserna
skulle anknytas till alkoholhalten, så att
en starkare dryck konsekvent beskattades
högre än en svagare;

IV) de likalydande motionerna 1:644,
av herr Virgin in. fl., och II: 793, av herr
Cassel m. f l, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta

dels sådan ändring i 2 i av det vid
propositionen nr 90 fogade förslaget till
förordning angående ändring i förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om
skatt på sprit och vin, att den i propositionen
angivna principen om beskattning
enligt en glidande skala i anknytning
till alkoholhalten hos dryckerna
godtoges, men denna erhölle en sådan utformning,
att den nuvarande allmänna
prisnivån i fråga om sprit och vin bibehölles,

dels motsvarande ändringar i tulltaxans
bestämmelser om schablontull för
spritdrycker och vin, som infördes av
resande; samt

V) motionen II: 752, av herr Lundberg.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 511,
av herr Bengtson och herr Hanson, PerOlof,
samt II: 634, av herr Wiklund in. fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta
en höjning av beskattningen av rusdrycker,
tillräcklig att pressa konsumtionen
av sådana drycker nedåt;

2) motionen II: 302, av herr von Friesen
och fröken Elmén, vari anhållits, att
riksdagen måtte begära hos Kungl. Maj:t
att skyndsamt låta verkställa en utredning
om avskaffandet av skatten på läskedrycker,
bordsvatten och alkoholfritt
vin; ävensom

8

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.

3) motionen 11:440, av herrar Svensson
i Kungälv och Zetterberg.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 90, i vad densamma behandlats i
detta betänkande, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt med avslag
å de inbördes lilcalydande motionerna
I: 641, av herr Bengtson m. fl., och
II: 795, av herr Rimmerfors m. fl., I: 643,
av fru Hamrin-Thorell in. fl., och II: 794,
av herr von Friesen in. fl., samt 1:644,
av herr Virgin m. fl., och II: 793, av herr
Gassel m. fl., ävensom motionen I: 642,
av herrar Gustaf Elofsson och Yngve
Nilsson, samt motionen 11:752, av herr
Lundberg — måtte

1) antaga i betänkandet infört förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om
skatt på sprit och vin;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring i
rusdrycksförsäljningsförordningen den
26 maj 1954 (nr 521); samt

3) antaga i betänkandet infört förslag
till förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:511,
av herrar Bengtson och Per-Olof Hanson,
samt II: 634, av herr Wiklund m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:641,
av herr Bengtson m. fl., och 11:795, av
herr Rimmerfors m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:643,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II: 794,
av herr von Friesen m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 644,
av herr Virgin m. fl., och II: 793, av herr
Cassel m. fl.,

5) motionen I: 642, av herrar Gustaf
Elofsson och Yngve Nilsson,

6) motionen II: 302, av herr von Friesen
och fröken Elmén,

7) motionen II: 440, av herrar Svensson
i Kungälv och Zetterberg, samt

8) motionen II: 752, av herr Lundberg,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Den av utskottet förordade ändringen
i Kungl. Maj:ts förslag innebar, att den i
propositionen föreslagna fasta minimiavgiften
av 9 kronor per liter avseende
spritdrycker skulle slopas.

Reservationer hade avgivits beträffande
omsättningsskatten för sprit och vin
m. m.

I) av herrar Stefanson och Gustafson
i Göteborg, vilka på anförda skäl ansett,
att riksdagen måtte antaga de vid motionerna
I: 641, av herr Bengtson m. fl., och
II: 795, av herr Rimmerfors m. fl., fogade
författningsförslagen i de i reservationen
berörda delarna, innebärande en höjning
av de nuvarande priserna på spritdrycker
med ungefär 25 procent och även en
höjning av vinpriserna utöver förslaget i
propositionen, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen med bifall
till förenämnda motioner i denna del
måtte

dels besluta, att 2 § 1 mom. a) och b)
förordningen den 24 maj 1957 (nr 209)
om skatt på sprit och vin skulle hava i
reservationen angiven lydelse,

dels ock antaga i reservationen infört
förslag till förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

II) av herr Gustaf Elofsson, vilken —
under åberopande av innehållet i motionen
1:642, av herrar Gustaf Elofsson
och Yngve Nilsson — ansett, att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
i anledning av motionen I: 642 måtte

dels besluta, att 2 § 1 mom. a) förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om
skatt på sprit och vin skulle hava i denna
reservation angiven lydelse,

dels ock avslå Kungl. Maj :ts förslag till
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475);

III) av herr Magnusson i Borås och
fru Kristensson, vilka likväl ej antytt sin
åsikt;

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

9

Ang. höjning av

IV) av herr Lundström, beträffande
minimiavgiften å sprit, 9 kronor, dock
utan angiven mening;

V) av herrar Stefanson, Lundström,
Gustafson i Göteborg, Vigelsbo och
Christenson i Malmö, vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort under
B 2 och B 3 hemställa, att riksdagen i
anledning av motionerna I: 641 och II:
795 samt motionerna I: 643 och II: 794
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en skyndsam utredning rörande principerna
för alkoholbeskattningen med
beaktande av i reservationen anförda
synpunkter;

Beträffande utskänkningsskatten m. m.

VI) av herrar Stefanson och Gustafson
i Göteborg, vilka i denna del av angivna
orsaker ansett, att utskottet bort under
A 1 och A 2 hemställa,

A 1) att riksdagen med bifall till motionerna
I: 641, av herr Bengtson m. fl.,
och II: 795, av herr Rimmerfors in. fl., i
denna del måtte besluta

a) att ingressen till förslaget till förordning
angående ändring i förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om skatt på
sprit och vin skulle hava i reservationen
angiven lydelse;

b) att ordet »Skatten» i 2 § 1 mom.
första ledet i Kungl. Maj :ts förslag till
förordning angående ändring i förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om
skatt på sprit och vin skulle ersättas med
ordet »Omsättningsskatt»;

A 2) att riksdagen med bifall till mottionerna
1:641, av herr Bengtson m. fl.,
och II: 795, av herr Rimmerfors m. fl., i
denna del måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag
om utskänkningsskattens slopande
liksom samtliga därtill anknutna förslag
och sålunda besluta bibehålla nu gällande
regler på detta område;

Beträffande beskattningen av alkoholfria
drycker

VII) av herrar Stefanson, Lundström,
Gustafson i Göteborg och Christenson i
Malmö, vilka — under åberopande av innehållet
i motionen II: 302, av herr von
Friesen och fröken Elmén, — ansett, att

skatterna på spritdrycker och vin, m. in.
utskottet bort under B 6 hemställa, att
riksdagen med bifall till nämnda motion
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning rörande avskaffandet
av skatten på läskedrycker, bordsvatten
och alkoholfritt vin; ävensom

VIII) av herrar Oscar Carlsson, Wärnberg
och Engkvist, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Det finns utan tvekan
all anledning att känna en stark oro över
alkoholfrågans utveckling i vårt land.
Spritkonsumtionen har tilltagit kraftigt,
och missbruket har inte kunnat nedbringas.
Speciellt oroande är det tilltagande
ungdomsfylleriet. Spritkonsumtionen
och spritmissbruket kryper allt
längre ner i åldrarna, och de pojkar och
flickor som omhändertas som förstagångsfyllerister
blir allt yngre. Bakom
problemet med den särskilt i våra större
städer svårbemästrade ungdomsbrottsligheten
ligger också ofta spritförtäring.

Personligen tror jag att de positiva åtgärder,
som i vårt samhälle vidtas för att
bekämpa alkoholmissbruket, är av mycket
stor betydelse. Forskning och upplysning
om spritens sociala, medicinska
och ekonomiska skadeverkningar är viktiga
medel. Åtgärder för att ge ungdomen
en innehållsrik och meningsfylld fritid
är andra medel för att motverka bruket
av alkoholhaltiga drycker. De frivilliga,
av ideella bevekelsegrunder uppburna
insatserna för folknykterheten är värda
allt erkännande och allt stöd. Jag tror
även på det personliga föredömet när
det gäller att påverka ungdomens inställning
till spriten. Men dessa positiva åtgärder
— upplysning och propaganda —
är medel som verkar först på lång sikt.
De behöver kompletteras med statliga åtgärder
av annat slag. Senare under denna
riksdag kommer vi vid behandling
av proposition nr 82 att diskutera skilda
frågor inom den nykterhetspolitiska lagstiftningen.
I dag behandlar vi frågan
om skattelagstiftningen som nykterhetspolitiskt
medel med anledning av bevillningsutskottets
betänkande nr 30 på
grundval av Kungl. Maj:ts proposition

Ij- Första kammarens protokoll 1963. Nr 14

10 Nr 14 Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.

nr 90 och i anslutning därtill väckta motioner.

Jag har, herr talman, tagit till orda
som reservant till bevillningsutskottets
betänkande. Jag vill då först med tillfredsställelse
konstatera, att såväl departementschefen
som utskottets majoritet
accepterat priset på spriten som ett nykterhetspolitiskt
medel. Departementschefen
anför härom i propositionen: »Den
speciella beskattningen av rusdryckerna
fyller, som jag i olika sammanhang framhållit,
en viktig funktion i de nykterhetspolitiska
strävandena som ett värdefullt
stöd åt de positiva åtgärderna på området.
För att beskattningen skall kunna
fylla sin nykterhetspolitiska funktion är
det givetvis lämpligt att skattesatserna
justeras tid efter annan, så att rusdryckspriserna
hålls i nivå med prisutvecklingen
på andra varor.» Departementschefen
konstaterar sedan, att skattesatserna varit
oförändrade sedan februari 1958 och
fortsätter: »De höjningar av priserna på
rusdrycker, som skett efter denna tid,
har i huvudsak föranletts av den allmänna
varuskatten och har varit mindre
än höjningen av den allmänna prisnivån.
En förskjutning har sålunda successivt
inträtt i prisrelationerna mellan rusdrycker
och andra konsumtionsvaror.»

Jag delar departementschefens uppfattning,
att priset på alkoholhaltiga
drycker har en nykterhetspolitisk effekt.
Det har också vid tidigare höjningar
av priset på sprit kunnat konstateras
en betydande nedgång av konsumtionen.
I den nykterhetspolitiska debatten hör
man ibland framföras åsikten, att ett
högre spritpris visserligen verkar konsumtionshämmande
men knappast begränsar
missbruket. Man gör gällande,
att alkoholister skaffar sig sprit under
alla förhållanden oavsett priset och att
en prishöjning i första hand gå ut över de
många, som använder sprit på ett måttligt
sätt. Jag tror inte på denna argumentering.
Man kan inte enligt min mening
dela upp dem, som använder alkoholhaltiga
drycker, i två skarpt avgränsade
grupper, av vilka den ena skulle vara
måttlighetsnyttjare och den andra missbrukare.
Det går inte att dra en skarp

gräns mellan dem, som använder sprit
måttligt, och dem, för vilka spritbruket
medför såväl ekonomiska och sociala
som medicinska skadeverkningar. Det
sker alltid en successiv övergång av personer
från den ena till den andra kategorien.

Det torde knappast kunna förnekas, att
en minskad konsumtion även medför att
ett mindre antal människor blir alkoholmissbrukare
och alkoholskadade. Jag
tror dessutom, att ett högre pris på alkoholhaltiga
drycker avhåller många ungdomar
från spritinköp och därmed från
tillvänjning till spritdrycker. Har man
ännu inte hunnit få spritvanor, betalar
man inte hur höga priser som helst för
varan i fråga.

Jag är, som sagt, av den uppfattningen,
att priset på alkoholhaltiga drycker har
en nykterhetspolitisk effekt. När det
sedan gäller frågan hur mycket skatten
bör höjas, har jag inte accepterat den
av departementschefen föreslagna och
av bevillningsutskottet tillstyrkta höjningen,
som i runt tal motsvarar en höjning
med 15 procent av det nuvarande
utminuteringspriset. Denna höjning anknyter
till den allmänna prisutveckling
som ägt rum sedan början av år 1958,
säger departementschefen, då skattesatsen
på rusdrycksområdet senast ändrades.
Jag har tillsammans med herr Gustafson
i Göteborg i den med I betecknade
reservationen anslutit mig till den
uppfattning som framföres i motion nr
641 av herr Bengtson m. fl. i denna kammare
och nr 795 av herr Rimmerfors
m. fl. i andra kammaren. I dessa motioner
föreslås att höjningen av priset på
alkoholhaltiga drycker skall anknyta till
inkomstutvecklingen i samhället, vilket
skulle motivera en kraftigare skattehöjning
än den av departementschefen föreslagna.

Om man eftersträvar att genom en
prishöjning åstadkomma en nedgång i
konsumtionen, är det inte tillräckligt
att enbart ta kostnadsutvecklingen som
mått för prisstegringen, anser motionärerna.
Tack vare en gynnsam inkomstutveckling
i förhållande till levnadsomkostnaderna
har vi fått en högre levnads -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

11

Ang. höjning av

standard —- ett ökat köpkraftsöverskott.
Vilt man använda spritskatten i nykterhetspolitiskt
syfte, bör skatten i första
hand sättas så hög, att man motverkar
att detta köpkraftsöverskott tar sig uttryck
i större alkoholinköp och större
alkoholkonsumtion. Man når detta syfte
bättre, om man i stället för prisutvecklingen
tar inkomstutvecklingen som utgångspunkt
vid bedömningen av alkoholbeskattningens
höjd. Vid den debatt som
i höstas fördes i denna kammare i alkoholbeskattningsfrågan
förordade också
flera talare, representerande skilda riksdagspartier,
en justering av priset på alkoholhaltiga
drycker till det höjda inkomstlaget
och talade således då för den
bedömningsgrund vid fastställandet av
skattehöjningen som ligger bakom motionärernas
yrkande.

Den av motionärerna föreslagna skattehöjningen
ger i runt tal prishöjningar
på omkring 25 procent, vilket skulle motsvara
inkomstutvecklingen efter 1958.
Skulle hänsyn även tagas till den väntade
inkomstutvecklingen under år 1963,
skulle eu prishöjning på 30 procent erfordras,
säger man i motionen. Jag ansluter
mig alltså i reservation I till den av
motionärerna här framförda uppfattningen.

Får jag sedan, herr talman, säga några
ord om avskaffandet av utskänkningsskatten,
vilket föreslås i propositionen
och tillstyrkes av bevillningsutskottet? I
reservation VI har herr Gustafson i Göteborg
och jag anslutit oss till motion
nr 641 av herr Bengtson m. fl. och nr
795 av herr Rimmerfors m. fl., vari hemställes
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag och således besluta bibehålla
nu gällande regler på detta område.

Motiveringen till reservationen är huvudsakligen
av formell natur. Vi anser
att departementschefen vid behandlingen
av utskänkningsskattens vara eller
icke vara borde ha redovisat det material
och det ställningstagande som 1959
års utskänkningsutredning lade fram i
ett betänkande under senare delen av
1961. Här har en statlig utredning, som
arbetat efter av finansministern utfärdade
direktiv, ingående prövat frågan om

skatterna på spritdrycker och vin, m. m.
utskänkningsskatten. Resultatet av denna
ingående prövning blev att utredningen
förordade skattens bibehållande. Ett flertal
remissinstanser lär ha anslutit sig till
denna ståndpunkt. Det låg säkerligen
många ur nykterhetspolitisk synpunkt
tungt vägande skäl bakom utredningens
ställningstagande, men någon redovisning
inför riksdagen av utredningens
prövning i denna fråga har inte förekommit.
I andra frågor beträffande utskänlcningen
av alkoholhaltiga drycker,
frågor som tagits upp i proposition nr
82 till årets riksdag, har departementschefen
refererat utskänkningsutredningen
men inte i den nu behandlade för
nykterhetspolitilcen synnerligen viktiga
frågan. När kammaren i dag har att ta
ställning till avskaffandet av den hittills
allmänt vedertagna principen om att det
enskilda vinstintresset inte skall få påverka
utskänkningen av rusdrycker, borde
det ha varit angeläget att få frågan allsidigt
belyst genom att framlägga alla de
skäl både för och emot som framkom under
utredningens arbete.

Herr talman! Jag har även i två reservationer
anslutit mig till utredningsyrkanden,
det ena gällande principen för
alkoholbeskattningen, det andra rörande
avskaffandet av skatten på läskedrycker,
bordsvatten och alkoholfritt vin.

Under senare år har många intressanta
synpunkter framlagts beträffande alkoholbeskattningen.
De av fru HamrinThorell
m. fl. och herr von Friesen m. fl.
i motionerna I: 643 resp. II: 794 i anslutning
till direktören Isakssons förslag
framförda tankegångarna om en starkare
anknytning av beskattningen till berusningseffekten
hos olika drycker är
intressanta och värda en prövning genom
en utredning. Vidare borde en utredning
om principen för alkoholbeskattningen
få till uppgift att skapa bättre
underlag för en bedömning av spritprisernas
nykterhetspolitiska betydelse.
Frågan om prisernas inverkan inte endast
på konsumtionens storlek utan även
på alkoholmissbruket borde kunna klarläggas
bättre genom en utredning.

Avskaffandet av skatterna på alkoholfria
drycker är inte enbart, som utskot -

12

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker
tet anser, en fråga om punktskatt i likhet
med de punktskatter som riksdagen på
bevillningsutskottets hemställan via
Kungl. Maj:t sände till skatteberedningen
förra veckan. Frågan har även en
nykterhetspolitisk aspekt. Sänkt pris på
alkoholfria drycker kan påverka valet
mellan sådana drycker och alkoholhaltiga.
Frågan är därför värd all uppmärksamhet.
Egentligen borde skatten kunna
avskaffas direkt utan utredning, men jag
nöjer mig med att ansluta mig till utredningsyrkandet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
I, V, VI, VII.

Häri instämde hem Carlsson, Eric,
(ep).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I propositionen står, att
syftet med denna höjning är av nykterhetspolitisk
art. Det är alltså inte fråga
om att öka statsinkomsterna. Man kan
då fråga sig, om den av departementschefen
föreslagna höjningen verkligen
står i överensstämmelse med det nykterhetstillstånd
vi har i dag. I denna kammare
får vi ofta, också vid andra tillfällen,
omvittnat att nykterhetstillståndet
är föga tillfredsställande. Man talar ofta
om ungdomens tilltagande alkoholbruk
och om att alkoholdrickandet sprider sig
ned till de lägre åldersgrupperna. Man
måste då fråga sig vilka medel som bör
tillgripas, och om priset har någon effekt
när det gäller att driva tillbaka konsumtionen
och vilka grupper som närmast
kommer att beröras.

Naturligtvis finns det invändningar
mot detta. Den vanligaste är att alkoholisternas
familjer skulle bli mest lidande.
Låt mig om igen understryka, att alkoholisternas
familjer praktiskt taget aldrig
får några pengar av familjefadern.
Alkoholisterna förbrukar så mycket de
har på sprit. Det är alltså inte den gruppens
familjer som kommer att påverkas,
och moderatisterna kommer sannolikt
att minska sin förbrukning. Det
finns dock en grupp av familjer som kan
komma i viss klämma, och det är familjerna
till de grova missbrukarna. Dessa

och vin, m. m.

har kanske givit något till familjen tidigare,
men kommer efter en prishöjning
att ge ännu mindre.

Höjningen bör enligt min uppfattning
ses som en samhällets reaktion mot allt
det som spriten ställer till. I förslaget
har man bara sett på prisutvecklingen.
I likhet med herr Stefanson, som jag helt
kan instämma med, borde man också tagit
hänsyn till inkomsterna. I finansplanen
har redovisats, att vi haft en inkomsthöjning
med ungefär 10 procent
om året, alltså 33 procent för de senaste
tre åren. Till denna starka inkomsthöjning
har man inte tagit tillräcklig hänsyn.
Det är den som borde ha bestämt
hur mycket priserna skulle höjas.

Man borde också ha tänkt på framtiden.
Det är ingen enkel sak, som vi vet,
att höja spritpriserna med den ordning
vi har nu, och detta har föranlett en alltför
lång tvekan. Vi får väl hoppas, att
vår sammanlagda produktion skall fortsätta
att öka, och jag förmodar kammaren
anser, att inkomsterna då också kommer
att förbättras ytterligare. Skall vi
under sådana förhållanden inte ta någon
hänsyn till vad som kommer att ske
i framtiden? Skall vi behöva varje år ta
upp frågan om en höjning av spritpriserna
igen för att kunna hålla jämna steg
med pris- och inkomstutvecklingen? Det
hade väl varit välbetänkt med en större
höjning nu. Inom andra områden är det
mycket vanligt att man inte bara ser tillbaka
utan tar hänsyn också till en någorlunda
säker prognos för framtiden.
Det har man inte gjort i detta fall, och
det är beklagligt. Vi riskerar alltså att
ganska snart få upp frågan igen.

Det finns alltså enligt min uppfattning
all anledning att göra en betydligt kraftigare
höjning än som nu föreslås av departementschefen
och som är tillstyrkt
från utskottets sida. Vi har motionerat i
frågan, och jag måste säga att vi inte tagit
till några orimligheter, när vi stannat
vid en höjning av ungefär 25 procent.
Det är inte så mycket, att någon behöver
förskräckas och tala om fanatism, utan
det är en helt välbetänkt åtgärd, som
riksdagen har all anledning att följa.

Ytterligare ett problem har behandlats

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

13

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.

här, nämligen övergången från starkare
till svagare drycker. Där har vi den ständigt
diskuterade vinfrågan. Jag skulle vilja
fråga dem som nu är vinets varma
försvarare: Varför inte ta upp de vindrickande
ländernas exempel och se om
det är något för Sverige att följa efter?
Är Frankrike det land vi skall försöka
efterlikna när det gäller alkoholkonsumtion?
I ren alkohol — alltså inberäknat
spritdrycker, vin och alkoholhaltiga
drycker — har vi nu i Sverige en sammanlagd
konsumtion på något över 4
liter per person och år. Frankrike konsumerar
20 liter per person och år. Är
det så man önskar att vi skall få det?
Vi har i Sverige en vinkonsumtion av
3,6 liter per person och år, medan
Frankrike håller sig på ungefär 125 liter
per år och invånare. Är det en sådan
utveckling man vill förorda när man
så starkt propagerar för ytterligare vindrickande?
Jag har sagt tidigare, att det
går mycket väl att lära svenska folket
dricka mer än 3,6 liter vin per år och
invånare, men hur skall vi få människorna
att samtidigt minska spritkonsumtionen?
Det har vi hittills inte sett några
prov på.

Det skulle vara intressant med exempel
från andra vindrickande länder också,
och vi kan visa att det är ungefär som
i Frankrike, om än inte fullt så utpräglad
tendens.

Den typiska tillvänjningsdryeken för
ungdomen är oftast vinet. Det gäller
framför allt de unga flickorna — det är
inte så vanligt att de ger sig till att dricka
det råa och grova brännvinet, men
vin i slipade glas kan leda dem in på en
väg som kanske sedan går vidare till
spritdrycker. Det råder stor okunnighet
i fråga om alkoholens verkningar och
styrkegrad. Man hör ofta en kvinna avböja
ett glas brännvin med en alkoholstyrka
på 40 procent, därför att »det är
alldeles för starkt för mig», men sedan
kan hon dricka ett glas likör, exempelvis
grön chartreuse, för att ta ett extremt
exempel, med en alkoholhalt av 55 procent.
Så stor är okunnigheten om vad
det är människorna dricker!

Beskattning efter alkoholhalt är någon -

ting som är värt att överväga, även om
man inte vill driva principen dithän att
vi får en hög vinkonsumtion i vårt land.
Vi har inte avfärdat principen i den motion
vi har avlämnat, men vi tycker att
den bör bli föremål för en närmare utredning
innan man helt går över till en
sådan beskattningsform. I så fall vill jag
starkt understryka, att utgångstalet bör
vara de alkoholhaltiga dryckerna med
låg alkoholhalt. Om man skulle utgå från
ett annat grundtal, kan man riskera att
få så låg beskattning på Öl och sådana
saker, att den skulle föranleda stora skador.

Vad beträffar de alkoholfria dryckerna
tror jag inte man kan räkna med att
en person som sitter på en restaurang
hellre tar en läskedryck därför att den
är billigare än t. ex. ölet. Jag har ingen
förhoppning om att reaktionen blir sådan,
men likafullt bör samhället se till
att inte de alkoholfria dryckerna beskattas,
utan endast sådana drycker som innehåller
alkohol och medför de skadeverkningar
som vi så väl har kunnat
konstatera vid olika tillfällen.

Jag är inte tillfredsställd med den prishöjning
som finansministern föreslagit.
Jag anser att den borde ha varit större.

I fråga om utskänkningsskatten som
den nu tillämpas skall jag medge att det
finns svårigheter med kontrollen, men
vi bör observera, att om vi bifaller utskottets
förslag nu, ger vi oss in på en
princip, som vi icke har accepterat tidigare,
att låta en näringsgren, nämligen
restaurangerna, tillämpa en fri prissättning
i fråga om alkoholhaltiga drycker.
Denna princip är det verkligt allvarliga
i det förslag som nu är framlagt och som
utskottet har tillstyrkt. I fråga om utskänkningsskatten
har vi i motionen föreslagit
— och det förslaget har tagits
upp i reservationen av herrar Stefanson
och Gustafson — att man inte skall ta det
steget nu, utan överväga saken närmare.

Jag skall inte gå in på de övriga saker
som har behandlats i detta ärende, herr
talman! Jag är helt enig med herr Stefanson
och ber att fa instämma i de yrkanden
som han tidigare har framställt.

14

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.

I herr Bengtssons yttrande instämde
herr Jacobsson, Per, (fp).

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Spritmissbruket och nykterhetspolitiken
är frågor av en sådan
storleksordning, att debatter omkring
dessa bekymmer i regel förekommer vid
flera tillfällen varje år här i riksdagen,
och i dag har vi ett nytt tillfälle till en
sådan nykterhetspolitisk debatt. Att nykterhetsfrågan
och missbruket av sprit är
ett så allvarligt problem, att det förtjänar
att ofta diskuteras ingående, är en uppfattning
som säkert delas av alla. Dessa
frågor är intressanta också ur den synpunkten,
att de inte är vad som kan kallas
för partiskiljande frågor — uppfattningarna
skär igenom samtliga partier
på samma sätt som när det gäller en
övergång till högertrafik.

Jag vill också gärna ha sagt att jag,
utan att vara ansluten till någon nykterhetsorganisation,
har den största respekt
för och alltid har uppskattat det arbete
nykterhetsorganisationerna utfört. Det
torde vara få av våra ideella organisationer
som under årtionden har utfört ett
arbete av samma stora betydelse som
nykterhetsorganisationerna har utfört.
Men trots detta har jag aldrig kunnat
uppskatta det arbete som uträttades den
gången då motboken blev avskaffad.
Man trodde att det skulle bli ett bättre
nykterhetstillstånd, men denna stora reform
ledde inte till ett lyckat resultat.
Nykterhetsfrågan har sedan dess kommit
i ett sådant läge, att man hela tiden ropar
om att spritpriset skall höjas, därför
att spritens skadeverkningar har ökat.
Under de senaste åren har det förts fram
många förslag om höjning av spritpriset,
och det har gjorts många uttalanden om
att här borde ske en kraftig höjning, då
detta skulle verka fördelaktigt ur nykterhetssynpunkt.

För min del kan jag godta finansministerns
ändå ganska måttliga förslag till
höjning av spritpriserna. Finansministern
förtjänar faktiskt ett erkännande för
att han inte har låtit sig förledas till ett
förslag om vad som har kallats för en

chockprishöjning, men jag tror att alla
förhoppningar blir svikna om att denna
prishöjning, eller till och med en än större
prishöjning på 20, 25 eller 30 procent,
skulle ha någon som helst effekt ur nykterhetspolitisk
synpunkt på så sätt att
det så olyckliga ungdomsfylleriet och
missbruket av sprit över huvud taget
skulle minska. Jag kan inte dela de förhoppningar
härom som man givit uttryck
för i denna debatt. Det går enligt
min mening en skarpare gräns än vad
herr Stefanson markerade i sitt anförande
mellan dem som använder sprit men
aldrig missbrukar den och de människor
som mer eller mindre missbrukar sprit.
För att nå det önskade resultatet, ett bättre
nykterhetstillstånd, och för att komma
åt de verkligt mörka sidorna av sprithanteringen
måste det helt säkert till helt
andra åtgärder än prishöjningar. Här
måste till ännu strängare åtgärder mot
langarna, ty med dem som förmedlar och
säljer sprit till barn och ungdom och till
sådana som har åldern inne men missbrukar
spriten kan jag inte känna någon
medömkan. Jag har svårt att tro att de
kontrollåtgärder är tillräckliga, som föreslås
i en annan proposition till årets
riksdag.

Om man från nykterhetssynpunkt är
belåten med en statistik som visar en
minskad total spritkonsumtion, skall priset
höjas. Vid varje prishöjning går det
nämligen så enkelt till, att oändligt
många måttlighetsförbrukare, framför
allt de som har låga inkomster, minskar
sin förbrukning, men inte de som missbrukar
spriten. Jag skulle tro att det i
gångna tider talades mycket om klasslagstiftning
i olika sammanhang här i riksdagen.
Varje gång som spritpriset höjes
måste detta dock av oändligt många människor
tolkas som en form av klasslagstiftning,
som träffar lägre inkomsttagare
på ett särskilt kännbart sätt.

I dag för åtta dagar sedan talades det
i debatten om barnbidragen mycket om
en mer familjevänlig politik. När det gäller
höjningen av spritpriset kan det inte
sägas, att detta är en familjevänlig politik.
Denna prishöjning kommer nämligen
i många, många fall att gå ut över famil -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

15

Ang. höjning av

jemedlemmarna, hustru och barn i familjer
där husfadern missbrukar sprit.
Det blir tyvärr många familjemedlemmar
som får lida i hem, dar inte någon
missbrukar spriten i den omfattning att
alkoholism förekommer men där spritkontot
ändå är ett dyrbart konto. Vad
som offras på spriten betyder mycket
även i familjer, där det inte finns
någon som är grov missbrukare. Säkert
är det alltid oro och bekymmer i många
hem inför ett höjt spritpris. Man vet att
spritinköpen sker med förtursrätt och att
det blir så mycket mindre över till hushållskassan
och andra nödvändiga utgifter.

Jag vill, herr talman, gärna i anslutning
härtill citera ett par rader ur en
motion väckt i denna fråga i andra kammaren:
»Med en ''nykter’ bedömning av
nykterhetsfrågan innebär väl varje sprithöjning
att vi ytterligare fördjupar den
sociala nöden, ångesten och hjälplösheten
bland spritmissbrukets offer och deras
familjer.» Att det är på det sättet går
inte att komma ifrån.

Den av bevillningsutskottet föreslagna
prishöjningen kan godtagas med den motivering
som här anförts, att någon prishöjning
inte har skett sedan 1958 och
att det sedan dess har förekommit en
väsentlig förändring av den allmänna
prisnivån. Däremot är det ingenting som
säger att det var en skälig prissättning
som skedde 1956 och 1958. Då skulle
nämligen, förklarade man, den totala
spritkonsumtionen pressas ned, och den
s. k. nykterhetspolitiska målsättningen
var då tungt vägande.

Det har funnits och finns alltjämt två
moment som är avgörande för höjning
av spritpriset. Det ena brukar vara att
staten behöver pengar. Då har man funnit
att här finns en möjlighet att ytterligare
öka statens inkomster, och så har
man tagit in pengarna genom en höjning
av priset på spriten. Det andra är att
när man tycker att spritkonsumtionen
blivit för stor, tar man till en prishöjning.

Det finns, herr talman, också anledning
att vid detta tillfälle framhålla, att
den förhoppning inte gått i uppfyllelse

skatterna på spritdrycker och vin, m. m.
som man hade när motboken avskaffades,
nämligen att utvecklingen skulle
kunna dirigeras så att det blev en övergång
från starkare till svagare drycker,
varigenom man skulle få ett bättre nykterhetstillstånd.
Den målsättningen har
inte uppnåtts, och säkert kommer det att
dröja länge innan de förhoppningarna
blir infriade.

Målsättningen i det förslag, som i dag
behandlas, är densamma som målsättningen
var 1954, nämligen att främja en
övergång från starkare till svagare alkoholdrycker.
Även om bevillningsutskottet
framhåller, att det framlagda förslaget
främjar denna nykterhetspolitiska målsättning,
tror jag inte att vi får uppleva
ett lyckosamt resultat av den. Visst
har det efter år 1955 blivit en betydligt
större vinkonsumtion, men så länge konsumtionen
av starksprit är sådan som
den är, tror jag inte att glädjen skall
vara alltför stor över den vinkonsumtion
som tillkommit efter 1955. Jag hör till
dem som har den uppfattningen, att det
är en farlig nykterhetspolitisk väg som
beträdes när en omfattande propaganda
förs för en ökad vinkonsumtion. Stor
ovisshet måste här råda om huruvida för
framtiden ur den propagandan skall
växa fram en ökad folknykterhet. En
lösning av spritproblemet ligger säkert
inte i en omfattande vinpropaganda. Alla
är medvetna om att missbruket av sprit
och ungdomsfylleriet bär blivit mycket
värre sedan spriten släpptes fri 1955. Meningarna
var också rätt delade när det
beslutet fattades.

Om man något studerar debatterna i maj
1954 när den nya spritlagstiftningen tillkom,
så måste det erkännas att sällan
har någon så klart kunnat bedöma den
framtida utvecklingen på detta område
som herr Fast, den socialdemokratiske
gruppledaren i andra kammaren. Han uttalade
den gången bl. a., att beslutet om
den fria spriten var ett steg ut i det ovissa,
där man inte kom att ha att något
annat medel mot spritkonsumtionen än
höjda priser. Han ansåg vidare att någon
form av kontroll över spritinköpen
skulle ge ett bättre resultat än enbart
fortsatt prishöjning samt att anledning

16

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker
fanns till stark oro för framtiden, särskilt
med tanke på ungdomen. Dessa farhågor
har blivit besannade, ingen kan
påstå något annat.

Till sist vill jag framhålla, herr talman,
att jag hälsar med tillfredsställelse
att utskänkningsskatten kommer att försvinna.
Det kan inte vara riktigt vad som
förekommit sedan 1955, att en vara är fri
och kan köpas i obegränsade kvantiteter
av enskilda personer men att restaurangerna
vid sina inköp av samma vara får
betala ett högre pris. Denna oformlighet
borde ha försvunnit i samband med beslutet
om ny nykterhetslagstiftning 1954.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Till det föreliggande utskottsbetänkandet
har fogats en blank
reservation av herrar Oscar Carlsson,
Engkvist och mig. Vi har därmed velat
markera att vi inte helt instämmer med
utskottet beträffande dess skrivning angående
beskattningen av alkoholfria
drycker. I stället sympatiserar vi med
den motion som avgivits av herr von
Friesen och fröken Elmén, vari hemställts
om utredning beträffande avskaffande
av skatten på alkoholfria drycker.
Vi är medvetna om att skattebortfallet
här blir stort — det rör sig om 70 eller
80 miljoner kronor, beroende på om man
räknar in lättölet eller inte — och därför
anser vi oss inte kunna helt instämma
i den reservation som gör en beställning
om skattens avskaffande. På samma
gång anser vi oss dock inte kunna instämma
i utskottets kategoriska uttalande,
att här ifrågavarande skatt är en
punktskatt som saknar nykterhetspolitisk
betydelse.

Enligt vår mening ligger det ett motsatsförhållande
i utskottets ställningstaganden,
när man först i nykterhetspolitiskt
intresse konsekvent förordar beskattning
av alkoholdryckerna efter berusningseffekt
men sedan säger stopp då
man kommer ned till drycker med en
alkoholhalt i närheten av noll; där vrider
man i stället till skatteskruven på

och vin, in. in.

nytt. När det gäller alkoholhaltiga drycker
har man ju varit så till ytterlighet
konsekvent att man till och med vill slopa
den spärr på 9 kronor per liter som
finansministern föreslagit. Borttagandet
av den spärren innebär faktiskt att några
enstaka sorter med begränsad alkoholhalt
nu blir billigare än förut — för
en spritsort blir priset väsentligt lägre
än tidigare — men när man kommer ned
till de alkoholfria dryckerna är det slut
på konsekvensen. Man vill tydligen med
prisvapnet minska förbrukningen av alkoholstarkare
drycker till förmån för
konsumtionen av alkoholsvagare drycker,
men så långt som till att uppmuntla
bruket av alkoholfria drycker vill
man inte gå.

Som jag redan anfört blir skattebortfallet
stort om hela läskedrycksskatten
avskaffas, men vad vi reservanter önskat
oss i denna fråga har varit en mera
positiv skrivning, så att allmänna skatteberedningen
fått ett ord på vägen av
nykterhetspolitisk art när den skall ta
ställning beträffande de olika punktskatterna.
Utskottet har skrivit att när läskedrycksskatten
infördes var skälen helt
och hållet fiskala, inte av nykterhetspolitisk
natur. Det kan jag hålla med
om, men jag kan också instämma med
herr Sveningsson på en punkt i hans
anförande —• märk väl att det är den
enda punkten — då han säger att skatten
på brännvinet och andra spritdrycker
heller inte alltid har tillkommit av
nykterhetspolitiska skäl. I stället har det
väl varit så att när staten behövt pengar
har man som en sinkadus klämt till med
höjd spritskatt; och likadant har man
gjort i fråga om läskedrycksskatten.

Mot synpunkten att skattebortfallet
blir för stort — det försvinner som jag
sade 70 eller 80 miljoner kronor — kan
anföras att staten tar in netto 43 miljoner
kronor på spritskatterna, vilka pengar
skulle kunna användas för att lätta
beskattningen på de alkoholfria dryckerna.
Jag tror att en sådan invändning
är oriktig. Konsumtionsminskningen •—
som torde bli avsevärt större än finansministern
har räknat med — innebär att
man inte får in de 43 miljonerna. Skulle

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

17

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.

det visa sig att finansministern verkligen
får in dessa 43 miljoner, då är det
också fel, eftersom skattehöjningen inte
får någon nykterhetspolitisk effekt, vilket
den enligt finansministerns egen
uppfattning skall få. önskemålet är en
konsumtionsminskning, eller i varje fall
att hindra en konsumtionsökning. Och
man kan väl inte hoppas att konflikten
vid Vin- och spritcentralen kommer att
fortsätta så värst länge till — annars
hade ju detta varit det effektivaste medlet
för att driva ned spritkonsumtionen
och främja nykterheten, det är jag övertygad
om.

En större höjning av spritskatten är
alltså önskvärd, men det önskemålet
måste balanseras mot andra faktorer. Jag
går med på resonemanget att den konsumtionsminskning,
som en större skattehöjning
skulle medföra, i första hand
åstadkommes av de s. k. måttlighetssuparna.
Utan måttlighetssuparna skulle vi
inte ha några alkoholister, ocli om måttlighetssuparna
minskar sin konsumtion
är det alltså bra. Ur den synpunkten
fyller ett högre spritpris en uppgift. Å
andra sidan måste detta balanseras mot
de olägenheter, som någon talare tidigare
här har poängterat, bl. a. den olägenheten
att det ändå drabbar vissa anhöriga
till stora förbrukare, till missbrukare,
på ett särskilt hårt sätt. Man
måste också ta i beaktande, om inte
prishöjningen ändå måste betalas av respektive
kommuners socialvårdsnämnder.

När det gäller utskänkningsskatten
har jag gått med på att avskaffa den liksom
prisregleringen. Det gäller här en
av nykterhetsrörelsens heligaste principer,
men mitt ståndpunktstagande grundar
sig på att jag anser att denna skatt
inte längre fyller någon som helst uppgift.
När det i dag har gått så långt att
de som dricker alkoholfria drycker subventionerar
spritkonsumenterna på restaurangerna,
får principerna fara sin
kos. Även om den fria prissättningen
skulle innebära att en eller annan krona
på ett oskäligt sätt råkar hamna i krögarens
ficka, finner jag mig hellre i det
än att de som dricker alkoholfria dryc -

ker i fortsättningen skall betala för dem
som dricker sprit på restauranger.

Med den skrivning utskottet här har
gjort och som innebär att vi skall bevaka
krögarna, så att de inte passar på att
ta för sig mer än de verkliga kostnaderna,
tror jag inte faran är så särskilt stor.
Dessutom kommer utskänkningsskatten
ändå med naturnödvändighet att försvinna
med den princip som vi redan har
knäsatt, nämligen att krögarna av utskänkningsskatten
skall få ersättning för
kostnaderna för utskänkningen. Den var
från början 12 procent och är i dag 18
procent. Med de stigande lönerna och
omkostnaderna på restaurangerna kommer
säkerligen dessa 18 procent att så
småningom gå upp i 25 procent. På det
sättet skulle hela utskänkningsskatten ha
försvunnit. Jag har som sagt ingenting
emot detta, och jag har accepterat prisvapnet
när det gäller höjningen av priserna
på systembolagen. Under sådana
förhållanden accepterar jag också prisvapnet
när det gäller prishöjningen på
restaurangerna.

Till sist skulle jag vilja säga ett par
saker till herr Sveningsson. Jag tyckte
att han var nära nog utmanande. Herr
Sveningsson konstaterade kategoriskt att
det är en mycket skarp gräns mellan
missbrukare och måttlighetssupare. Jag
skulle vilja veta var den gränsen går.
Enligt mitt förmenande finns det över
huvud taget inte någon sådan gräns.
Man kan naturligtvis säga att den som
någon gång tar en sup inte är någon
missbrukare, men gränsfallen är många.
Det finns en ständigt glidande skala från
den som tar en och annan sup till den
som tar fem eller sex och den som tar
ännu flera och är en verklig missbrukare.
Vem är för övrigt missbrukare? Missbrukare
är naturligtvis den som råkar
bli tagen av polisen för fylleri gång efter
annan; en sådan person brukar vi betrakta
som missbrukare i första stadiet.
Jag kan försäkra herr Sveningsson att
vi i dag, tack vare att folk bar så gott
om pengar att de kan ta droskbil i stället
för att gå hem från restaurangerna,
statistiskt sett har ett mindre antal missbrukare.
Jag upprepar att det således

18

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.

härvidlag inte finns någon bestämd
gräns. Däremot finns det klara fall av
missbrukare, men det finns ett mycket
stort antal gränsfall.

Herr Sveningsson talade om den familjevänliga
politik, som skulle ligga i
att vi skulle hålla ett mycket lågt pris
på brännvinet, så att hustrurna och familjerna
finge mera pengar. Jag vågar
nog påstå, herr Sveningsson, att instundande
påsken, vilket jag hoppas och förmodar,
icke kommer att förmörkas av
någon spritkonsumtion, kanske kommer
att bli den familjevänligaste påsk som vi
har upplevt sedan 1914.

Häri instämde herr Dahl (s).

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Wärnberg
säga att han har missförstått mig
när han gör gällande att jag skulle ha
sagt, att det går en mycket skarp gräns
mellan missbrukare och icke missbrukare
av sprit. Jag sade endast att det
går en skarpare gräns än vad som tidigare
hade markerats i debatten. Jag vill
alltjämt göra gällande att det finns en
viss gräns. Det måste vara en skillnad
mellan människor som brukar litet sprit
men som aldrig är påverkade av starka
drycker och dem som berusar sig med
sprit. Jag skulle nog anse att om spriten
är så farlig för alla som herr Wärnberg
här gör gällande så borde väl riksdagen
besluta att denna vara över huvud taget
icke får tillhandahållas och försäljas.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Denna debatt blir väl
inte särskilt utdragen, även om jag har
märkt att det finns en tendens att behandla
även en annan proposition än
den som nu föreligger. Som kammaren
vet har det framlagts en diger proposition,
som gäller diverse viktiga ting i
fråga om vår alkohollagstiftning. Propositionen
nr 90 rör egentligen endast skattefrågorna.
Det har sagts att denna proposition
har haft mycket svåra födslovåndor
och att den har kommit fram
efter åtskilliga attacker från olika håll.

Jag såg i en PR-artikel för en motionär
i riksdagen, att han bi. a. hade tjänstgjort
som barnmorska för att ordna förlossningen
i fråga om propositioner från
Kungl. Maj :t. Det är ju moderna grepp,
men jag tror inte att detta har så mycket
med verkligheten att göra. Jag vill
nog framföra den åsikten, att riksdagens
beslut förra året, som innebar att vi i
mer eller mindre klar form krävde höjda
spritskatter, är den grundläggande orsaken
till att propositionen nu ligger på
riksdagens bord.

Jag vill passa på att tacka regeringen
och framför allt finansministern för det
här förslaget. Det har ju kommit efter
en önskan från riksdagens sida, och jag
konstaterar med stor tillfredsställelse den
stora anslutning som denna proposition
har fått i bevillningsutskottet. När vi
skulle diskutera spritskatten förra gången,
blev det ingen skattedebatt, utan det
blev en konstitutionell debatt, men nu
har vi inga sådana bekymmer. Det vi
var bekymrade för då var hur hamstring
skulle kunna undvikas, men det läge vi
har i dag är ju det allra mest gynnsamma.
Nu kan riksdagen — och den har
gjort så •— ta den tid den behöver för att
besluta om de här skattehöjningarna. Det
inträffar inget oväntat ute i landet.

Skattehöjningarna är motiverade med
nykterhetspolitiska skäl, alltså inga statsfinansiella,
och det är nog en allmän
enighet om att den uppläggningen är riktig.
Vad man diskuterar är främst vad
som skall vara grunden för beräkningen
av skattehöjningarna. Finansministern
har gått på kostnadsutvecklingen. Det
finns de som hävdar att det i stället borde
vara inkomstutvecklingen som skulle
ange hur pass stor höjningen skulle bli.
Regeringen har ansett att man bör följa
den metod som man använt tidigare,
nämligen att höja spritskatten i större
utsträckning än skatten på vin och Öl.
Regeringen har föreslagit en mycket
måttlig höjning i fråga om vinerna och
ingen höjning alls i fråga om ölet. Man
syftar ju till att gynna de alkoholsvaga
dryckerna, och med den ändring av
skattesystemet som finansministern nu
föreslår får vi en bättre anpassning än

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

19

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.

tidigare till alkoholstyrkan hos dryckerna.
Vi har tidigare haft femprocentiga
intervaller mellan skattesatserna, och hos
fabrikanterna har funnits en benägenhet
att gå så långt man kan upp till en viss
gräns utan att drabbas av en högre skatt.
Detta har lett till att man har utnyttjat
möjligheten att tillverka drycker med
hög alkoholhalt — detta gäller framför
allt importerade varor — som då har
sluppit ifrån med relativt lindrig beskattning.

Herr Wärnberg anmärkte på att det
föreslagna systemet leder till att en
dryck kommer att gå ned i pris. Jag vill
vitsorda det, men jag vill komplettera
med att säga, att det finns drycker som
kommer att stiga i pris med tre gånger
så mycket som sänkningen på den dryck
herr Wärnberg tänker på, och det är
just de drycker som har hög alkoholstyrka.
Jag ser det här systemet som ett
mycket effektivare system än det vi nu
har. Det vilar på en sådan grund att vi
kan vara tämligen säkra på vad vi beslutar
om, när vi bestämmer alkoholbeskattningen
efter alkoholstyrkan, i motsats
till vad som blir fallet om man skall
försöka åstadkomma ett skattesystem efter
berusningseffekt. Inom parentes skall
jag kanske säga, att det sistnämnda förslaget
har ingen vågat yrka bifall till i
nuvarande läge. Man har nöjt sig med
krav på en utredning. Motivet till att
man inte vågat yrka bifall till det förslaget
är helt enkelt att det skulle medföra
så våldsamma rubbningar i vårt nuvarande
system. Jag förstår därför mycket
väl att man i stället säger att vi först
bör utreda saken.

Vad som har hänt efter 1954 års rusdrycksreform
tror jag i stort sett är att
spritkonsumtionen per capita inte har
ökat, men i stället har däremot vinkonsumtionen
stegrats. Riksdagens målsättning
var ju att man skulle försöka bringa
ned spritkonsumtionen genom att ha en
lindrigare beskattning på de svagare alkoholdryckerna,
och jag tycker nog att
tendensen är riktig. Det är klart att priserna
spelar en väsentlig roll, och när vi
inte har höjt priserna sedan 1958 — med
det undantaget att varuskatten har till -

kommit — så tyder allt på att vi för närvarande
har en relativt sett för låg prisnivå.

Jag antydde tidigare att det i anslutning
till propositionen har väckts motioner,
men de motionärer som yrkar på en
kraftigare höjning har inte fått någon anslutning
i bevillningsutskottet, utan där
är fyra femtedelar av ledamöterna för
propositionens linje. Två ledamöter har
tagit en ståndpunkt som innebär att det
i huvudsak skall vara oförändrade priser.
Herr Gustaf Elofsson företräder den
meningsriktningen. Jag vågar sålunda
säga att det har blivit en betydande uppslutning
kring Kungl. Maj:ts förslag.

Den ändring utskottet har gjort i propositionen
innebär i sak att man konsekvent
fullföljer den nya skattemetod som
regeringen föreslår. Det är sant att det
kan bli enstaka prissänkningar, men jag
vill poängtera att det då gäller alkoholsvaga
drycker, som tidigare har varit relativt
högt beskattade i förhållande till
andra drycker. Utskottet har varit tämligen
enigt om att den förändringen skulle
ske. Jag hyste en förhoppning om att
man skulle kunna finna en metod varmed
inga priser skulle sänkas, men jag
måste erkänna, herr talman, att vi inte
fann någon möjlighet att författningstekniskt
ge uttryck för detta, och då fick
det förfalla.

När det gäller den andra delen av
propositionen, nämligen utskänkningsskattens
avskaffande, har herr Wärnberg
argumenterat på ett sådant sätt att jag
skulle vilja instämma i hans anförande.
Jag har liksom han den uppfattningen
att denna skatt är en kvarleva från ett
gammalt system, en kvarleva som håller
på alt vittra sönder därigenom att tre
fjärdedelar av skattesatsen redan har efterskänkts
till restauratörerna. Varför
har vi gjort det? Det måste väl vara en
medveten åtgärd. Vi erkänner att restaurangnäringen
kanske har rätt att få ersättning
för sina kostnader, och då har
18 procent av 25 försvunnit ifrån statskassan.
Jag tror detta är det bästa beviset
för att det här gäller en åtgärd som
går i rätt riktning. I övrigt har jag samma
uppfattning som herr Wärnberg, att

20

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.

det är en felaktig ordning att man på
restaurangerna skall behöva sälja relativt
billig sprit och sedan kompensera sig
när det gäller vatten, kaffe, juice och
vad det nu är frågan om. Ingen kan beklaga
denna justering av priserna. Jag
kan inte heller tänka mig att de personer
protesterar som säger att vi skall gå över
från alkoholstarka till alkoholsvaga
drycker. Det är en sund åtgärd. Jag tror
inte det finns anledning att säga, att vi
först skall utreda problemet.

Jag läste i en tidning i dag att denna
reform skulle komma att bli föga genomgripande,
och det reklamerades för det
s. k. Isakssonska systemet. Det skall jag
dock inte uppehålla mig mera vid. Däremot
förekom i denna artikel en mycket
anmärkningsvärd insinuation, nämligen
att de statliga monopolbolagen, alltså
Vin- och spritcentralen och Nya systembolaget,
med ett enkelt penndrag kan
ändra vad riksdagen beslutat. Det vore
illa ställt, om statliga företag skulle känna
sig ha fullständigt fria händer att vidtaga
åtgärder, som ledde till rakt motsatt
effekt mot de åtgärder riksdagen har
beslutat. Enligt ett avtal som gäller mellan
staten och bolagen skall man anpassa
marginalerna med hänsyn till kostnadsutvecklingen,
men då rör det sig om en
eller en halv procent. Det är alldeles uppenbart
att dessa företag skall täcka sina
kostnader. I princip skulle man kunna
säga att de inte skall ha något överskott,
men det är inte så enkelt att få ned detta
överskott till plus minus noll. Vi måste
i varje fall åstadkomma ett överskott
som gör det möjligt att på vanligt sätt
klara investeringar och konsolideringar
i företagen. Det måste vara naturligt att
företagen sköts så rationellt som möjligt.
Jag erkänner gärna att det med den metod
som Vin- och spritcentralen använder
när det gäller inköp av varor gång
efter annan kan inträffa att priser och
kostnader nedbringas. Har vi då ett procentuellt
påläggssystem i fråga om skatter,
inverkar det i priserna. Men att säga
att dessa två företag med ett penndrag
kan ändra på vad riksdagen har beslutat
tycker jag är oförsynt. Jag utgår ifrån att
denna artikel är skriven med ett visst

syfte. Det skrivs så mycket i dessa dagar
om just spriten.

Här har, som jag antydde, särskilda
förhållanden inträffat. Vi skall väl inte
önska att sådana förhållanden återkommer,
i varje fall gör inte jag det. Det är
dock klart att vi, sett ur riksdagens synvinkel,
har kvar problemet hur vi skall
hantera dessa skattefrågor för att undvika
vad vi alla, tror jag, vill undvika,,
nämligen stora hainstringsköp. Vi får väl
på nytt ta upp detta spörsmål eftersom
vi alla vill att riksdagen skall behålla sin
beskattningsrätt och att ledamöterna i
riksdagen skall kunna bevara sina rättigheter
i dessa sammanhang. Nu har vi ju
haft god tid på oss, vilket ju som sagt
var ändamålsenligt. Det fanns ju också
folk som trodde att riket skulle komma
i gungning om brännvinet tog slut i butikerna,
men vi har nu fått en ny erfarenhet.
Vi har fått uppleva att det svenska
folket i allmänhet har tagit detta periodiska
uppehåll med fattning, och det
gläder mig. Denna fattning är så mycket
mera beaktansvärd som allehanda media,
såsom tidningar, radio och TV, inte har
försummat en enda chans att tala om
hur det sett ut i alla avseenden. Det är
ett gott betyg åt svenska folket att det
har hållit sig så relativt lugnt. Nu blir
dessa åtråvärda varor dyrare, när butikerna
får påfyllning igen, och det är därför
som jag tycker att det är ett stort
framsteg, om riksdagen kunde under
mycket stor enighet gripa detta tillfälle
som är utomordentligt lämpligt. Då fattar
man det klokaste beslutet, om man bifaller
utskottets förslag på samtliga punkter.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Var gång vi behandlat
spritpriserna här i kammaren har det varit
olika motiveringar som framförts. Jag
minns att de första gångerna jag var med
och vi hade spritpriserna under diskussion
gällde frågan det statsfinansiella läget,
och det höll man på med så länge
kriget varade. Men numera har man
klätt sina krav i en annan kappa när
man kräver att en höjning skall ske. Nu

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

21

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.
är det inte det statsfinansiella läget, utan påpekade att skattesatsen inte ändrats sedet
nykterhetspolitiska läget som gör att dan 1958 och att en ganska stor förändman
skall vidtaga en höjning av spritpri- ring i fråga om inkomsterna skett sedan
serna. Man säger att denna höjning skall dess. Det är mycket möjligt att det har

vara av sådan storlek att den överensstämmer
med de höjda inkomster, som
folk har fått.

Jag skulle vilja säga, att jag inte tror
att många här i kammaren anser att man
ur nykterhetspolitiska skäl når det mål
som man vill vinna genom att höja spritpriserna.
Jag tror att det skulle vara
ganska angenämt om man från nykterhetsfolkets
sida en enda gång ville erkänna
att det största fel man begått var
när man avskaffade motboken. Men man
vill inte höra på det örat.

Vad är det då som sker? Efter påsk
kommer här en ny proposition, som visar
att man från regeringens sida ämnar
vidta åtgärder för att begränsa spritinköpen
för ungdomarna såväl som för
många andra.

Jag har ingenting emot detta. Jag vill
bara säga, att ingen skall föreställa sig
att jag är någon spritmissbrukare. Jag
vill bara tala om varför jag anser att
man inte skall öka spritpriset bara för
att man skall få in en massa pengar i
statskassan. Det är den saken som jag
anser att man skall ha klart för sig. Man
skall inte alltid tro, att om en person
inte kan bifalla ett förslag om höjning
av spritpriserna, så skulle han vara anhängare
av stor konsumtion av den varan.
Därför blir jag mäkta förvånad, när
min partikamrat herr Bengtson kör med
det gamla temat, att vi får nykterhet här
i landet genom att höja spritpriserna.
Nej, herr Bengtson! Det går inte så lätt
att lösa problemen på det området.

Här begicks ett misstag, när motboken
avskaffades. Varför kan man inte erkänna
detta? Jag tycker det vore det rätta
att säga, att man vet att man begick ett
misstag när motboken avskaffades, men
att man skall rätta till det genom att begränsa
och kontrollera inköpen och på
så sätt klara det hela.

Herr Stefanson förklarade att bara priset
på spriten höjs, så är all rättfärdighet
nådd, men jag tror alltså inte alls att det
ligger till på det viset. Herr Stefanson

skett en stor förändring i fråga om inkomsterna,
men det har också skett en
avsevärd förändring när det gäller nykterheten
genom att ungdomarna i mycket
stor utsträckning av olika och även
okända skäl börjat missbruka spritvaror
och därigenom blivit en belastning på
samhället på ett sätt som inte är önskvärd.

Låt oss tillgripa andra åtgärder när
det gäller denna punkt och inte motivera
den med att man genom en prishöjningkan
nå resultat, ty ungdomarna har alltför
stora inkomster nu för tiden för att
en sprithöjning i någon större grad skulle
påverka konsumtionen.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
mig länge vid denna prishöjning. Jag
har tillsammans med herr Yngve Nilsson
avlämnat en motion, där vi yrkat en
mycket blygsam nedsättning av finansministerns
förslag. Den höjning som vi
föreslagit i vår motion borde vara tillräcklig.
Den är uträknad efter löneutvecklingen.
Finansministern har nog
gått i överkant. Kanske är det många
som säger, att vi i vår tur har gått i underkant.
Det tror jag dock inte att vi
har gjort, utan vi har hållit oss i huvudsak
till löneutvecklingen och därför har
vi i stället för finansministerns förslag
om 30 procents höjning föreslagit 28
procent. Det är alltså 2 procent som skiljer
vårt förslag från propositionens.

Jag skall inte här ta upp någon polemik
med de olika talarna. Jag har bara
velat säga, att jag inte tror att man når
det önskade syftet genom att endast tillgripa
höjda spritpriser. Jag tror man
når det syftet som man här vill nå först
om man begränsar inköpsrätten för
spritmissbrukarna och om de helt avstängs
när så behövs. Det tror jag är
den effektivaste nykterhetspolitiken.

Jag vill rikta en fråga till både herr
Stefanson och till min partikamrat herr
Bengtson: Tror herrarna, att svenska
folket helt och hållet klarar av sina nykterhetsproblem
genom denna höjning?

22 Nr 14 Onsdagen den 3

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker
Jag tror inte det, utan jag tror att vi
nog får ta en annan väg. Jag är den förste
att beklaga att ungdomsfylleriet fått
en så oroväckande utbredning. Men jag
vill också säga, att man måste tillgripa
andra åtgärder för att nå resultat — resultat
når man inte enbart genom prishöjningar.

Herr Ericsson i Kinna sade, herr talman,
att han var glad över att samhället
inte kommit i gungning på grund av
strejken och vad som nu förevarit. Jag
tror inte, att svenska folket kommer i
gungning så lätt, utan jag tror att folket
tar det så att säga ad notam. Det är ju
mycket glädjande att se hur återhållsamma
de är, både i pressen och på andra
sätt. Begränsningen av tillgången till
sprit har faktiskt inte medfört några
större problem.

Jag tror inte heller att vi med måttliga
höjningar kommer att nå det resultat
vi önskar, men jag tror i alla fall att
vi kommer att nå ett resultat som vi
kan känna oss tillfreds med. Man predikar
varenda dag och framhåller olika
synpunkter som talar för att varupriserna
skall sänkas och sänkas. Men här har
man en helt annan uppfattning: spritpriserna
skall höjas, nämligen i takt med
höjningen av inkomsterna. Andra varor
skall däremot inte följa höjningen av inkomsterna,
utan de skall i stället gå ned.
Det är kanske rätt att se på det sättet
den ena gången och på det andra sättet
den andra gången — vad vet jag?

Jag vill till sist bara säga, herr talman,
att om vi genom att höja spritpriserna
kunde nå ett resultat, som vore
tillfredsställande för hela svenska folket,
skulle jag vara den förste att gå med
på en sådan höjning. Men jag har suttit
i denna kammare i 24 år, och vi har
haft denna fråga uppe vid många olika
tillfällen, utan att det har skett någon
större förbättring i nykterhetstillståndet
under dessa år. Jag tror inte heller, herr
talman, att så kommer att ske i fortsättningen.
Så länge man genom de författningar
och lagar som finns har rätt att
försälja den vara, som det här gäller,
tror jag inte man når det resultat man
vill nå. Vill man nå ett gott resultat,

april 1963 fm.
och vin, m. m.

är det enda sättet att man genom någon
sorts inköpsbevis begränsar inköpsmöjligheterna
för dem som missbrukar
denna vara.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den av mig avgivna
reservationen.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Yngve, (h) och herr Ringaby (h).

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det har förekommit eu
rad undersökningar om prisets inverkan
på konsumtion över huvud taget, och det
har företagits åtskilliga undersökningar
som just gäller prisets inverkan på spritkonsumtionen.
Men det tycks inte bekomma
min partivän herr Elofsson så
värst mycket, utan han sysslar mest med
vad han »tror» i alla möjliga avseenden.
Det är emellertid så, herr Elofsson, att
man både i vårt land och i andra länder
gjort stora undersökningar som visar,
att priset har en gynnsamt nedpressande
effekt på konsumtionen. Sedan är
det klart, att man inte kan höja priset
hur mycket som helst, ty det kan tänkas
uppkomma andra avarter, såsom
hembränning och smuggling, som man
får beakta i detta sammanhang.

Herr Elofsson sade, att det inte är så
många i denna kammare som tror att
priset skulle inverka på spritkonsumtionen.
Om herr Elofsson och herr Sveningsson
tror att priset inte har någon
som helst inverkan, förstår jag inte varför
ni inte helt och hållet yrkar avslag
på Kungl. Maj:ts förslag. Då både departementschefen
och utskottet säger,
att nykterhetspolitiska motiv talar för
höjningen, blir den enda konsekvensen
av herr Elofssons inställning att säga:
Det bör inte bli någon höjning alls.

Herr Elofsson lär bli grundligt korrigerad,
när vi voterar om en liten stund.
Han kommer att bli tämligen ensam om
sin uppfattning. Och om han skulle yrka
avslag på varje sprithöjning, så kommer
han att bli ännu mera ensam. Det är
kanske bäst att få den saken korrigerad
nu innan den blir ytterligare vederlagd
senare.

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

23

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.

Herr Elofsson säger sedan, att vi själ- vänder sprit med måtta och förstånd.
va egentligen inte tror, att svenska fol- Det är därför vi anser att om det är den
ket blir nyktert bara man böjer sprit- prishöjande effekten, som är det verkliga
priset. Nej, det tror vi inte! Men en höj- värdet, så bör man — enligt vår motion
ning skulle i alla fall kunna dämpa lierr — inte följa propositionens förslag utan
Elofssons ambitioner att sälja denna va- göra en anpassning efter inkomstutveck -

ra, så att konsumtionen minskas på detta
sätt.

Jag begärde ordet för att säga en sak
till. Herr Elofsson ställde en direkt fråga
om motbokens avskaffande. Jag skall
inte svara på hela nykterhetsrörelsens
vägnar, men eftersom jag är med i högsta
ledningen för ett av våra största nykterhetssällskap
kan jag säga, att vi inte
anser att det var fel att ta bort motboken
— tvärtom har det visat sig att åtgärden
var riktig. Vi skulle inte vilja införa
motboken igen.

Så bar vi talat om »de andra åtgärderna»,
som alltid framskymtar och som
även kom fram både i herr Elofssons och
herr Sveningssons anföranden. Man gör
alltid gällande, att det är så enkelt att
vidta sådana andra åtgärder. Men varför
får vi då inte förslag om sådana åtgärder?
Jag har sett, att herrarna har
motionerat om någon åtgärd, och något
ligger väl i det, men riktigt effektiva åtgärder
är det inte. Vi måste nog åstadkomma
en samverkan mellan prishöjningar
och andra åtgärder för att nå
fram till den effekt, som vi önskar, nämligen
att få ett nyktert Sverige.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bengtson menade
att eftersom vi inte i vår motion yrkat
avslag på förslaget i dess helhet, så hade
vi i viss mån anslutit oss till tanken att
prishöjningarna har en viss nykterhetseffekt.

Jag yttrade, herr Bengtson, i mitt anförande,
att vi i vårt förslag har beräknat
våra priser efter den höjning av det
allmänna prisläge som skett sedan spritpriserna
senast höjdes. Vi kan sägas ha
gått en medelväg, när vi kommit fram
till vårt resultat. Prishöjningar kan ha en
effekt, men de gäller inte dem som missbrukar
sprit, utan endast dem, som an -

lingen.

Det skall bli ganska intressant att se
vem som får rätt, herr Bengtson eller jag.
Som jag nämnde i mitt första anförande
kommer ju att framläggas en proposition
med förslag om vissa åtgärder för begränsning
av inköpsrätten. Att döma av
herr Bengtsons anförande nyss förmodar
jag, att man från nykterhetsfrämjande
håll kommer att avstyrka den propositionens
förslag. På detta håll vill man
inte ha någon kontroll. Man gör gällande
att motboken var ett otyg, och herr
Bengtson trodde inte att den kommer att
införas igen. Men jag tror i alla fall inte
att man kommer någon vart, om man
inte genomför en begränsning av inköpen
i någon form.

Herr Bengtson frågade, vilka åtgärder
vi egentligen ville föreslå och vilken effekt
dessa åtgärder kunde ha. Vi har föreslagit
en begränsning av inköpsrätten.
Hade vi, herr Bengtson, haft motboken
kvar i dag, skulle alla de ungdomar, som
man jämt nämner i detta sammanhang,
inte haft möjlighet att skaffa sig sprit.
Det skulle enligt min mening ha varit en
viss effekt.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtson uttalade
med anledning av mitt anförande sin förvåning
över att vi inte yrkar avslag på
den kungl. propositionen, eftersom vi anser
att prishöjningen inte skulle ha någon
konsumtionshämmande effekt. Jag har
emellertid tidigare yttrat, att den totala
konsumtionen säkert kommer att minska
till en del, men missbruket och ungdomsfylleriet
kommer inte att minska på
grund av prishöjningen. Det är min bestämda
uppfattning.

Jag delar herr Elofssons uppfattning,
att vad som i detta sammanhang betyder
någonting är en inköpsregistrering. Jag
förde i en interpellationsdebatt under

24

Nr 14

Onsdagen den 3 april 19G3 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin. m m

höstriksdagen 1961 fram tanken att man
borde anordna det så, att alla, som inköper
spritdrycker, skulle lia ett legitimationsbevis
med fotografi, på vilket skulle
antecknas den kvantitet som inköpts. På
det sättet skulle man enligt min mening
lättare kunna komma åt langarna och deras
affärer, som till varje pris bör hindras
att bedriva sin verksamhet.

Herr Bengtson frågade, vilka förslag
till åtgärder som vi lagt fram. Jag kan
därför tala om, herr Bengtson, att i går
avlämnades en motion, som jag undertecknat
tillsammans med herr Kaijser, i
vilken vi föreslår att man åtminstone
skulle påbörja en försöksverksamhet med
inköpsregistrering.

Jag vill slutligen till herr Wärnberg
säga något som jag glömde i min tidigare
replik. Han gjorde gällande, att jag ville
ha ett otroligt lågt pris på brännvinet.
Det förhåller sig inte på det sättet. Jag
har ju sagt, att jag inte har någon erinran
mot utskottets förslag, och jag har
3rrkat bifall till detsamma.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har flera gånger tagit
upp påståendet om måttlighetssuparnas
minskade konsumtion men bör kanske
understryka igen, att den rekrytering
till alkoholister och missbrukare, som
finns i vårt land, måste ske någonstans.
Vilken väg går missbrukarna? Blir de
missbrukare direkt, eller går de från eu
mycket måttlig konsumtion till ett successivt
ökat missbruk?

Ju mindre antal människor, som över
huvud taget använder alkohol, desto bättre
blir förutsättningarna enligt min mening
att undvika missbruk och alkoholism.

Beträffande inköpskorten vill jag bara
tillägga, att 1944 års nykterhetskommitté
framlade ett par förslag i detta avseende.
Inköpskorten visade sig emellertid
medföra åtskilliga olägenheter, och man
har därför inte velat införa dem. Jag vill
inte avfärda tanken på någon form av
legitimation eller inköpsregistrering men
vill alltså erinra om att tanken redan
varit under prövning. Förslag om obli -

gatorisk legitimation vid vin- och spritinköp
har framlagts i år i en motion,
som vi väl får ta ställning till senare.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag tillhör dom, som har
sitt namn under detta utskottsbetänkande.
Jag står bakom den motivering, som
föreligger, och även den kläm som avslutar
betänkandet, och jag kommer vid
avslutningen av detta mitt lilla inlägg
att hemställa om bifall till utskottets betänkande,
avseende såväl dess motivering
som dess kläm.

Jag vill emellertid inte underlåta att
för kammaren redovisa — för det intresse
saken hava kan — att jag på ett
par punkter skulle önskat en något mer
nyanserad bedömning än den som kommit
till uttryck i propositionen och kanske
också i utskottets skrivning i visst
hänseende. Det gäller här en ganska central
fråga, nämligen vilken roll, som beskattningen
spelar såsom nykterhetspolitiskt
instrument. Här rör man sig med teser
och antaganden från olika håll utan
att kunna redovisa några verkligt bärande
motiv, några verkliga undersökningar
eller några verkliga vetenskapligt hållbara
resultat. Man går nämligen ut ifrån,
att så måste det helt enkelt vara, att om
man skärper beskattningen på spritdrycker,
så uppnås därigenom en nykterhetspolitisk
effekt.

Detta låter självfallet bestickande, men
jag är inte så alldeles säker på att frågan
kan betraktas så entydigt som ibland
sker, helt enkelt därför att man vet så
litet på detta avsnitt. Forskningen i dessa
socialt och samhällsekonomiskt väsentliga
ting är, som vi alla vet, tyvärr
bristfällig — man vet endels och tror
endels, men man tror det mesta.

Finansministern gör i inledningen till
sin diktamen i propositionen följande
uttalande: »Den speciella beskattningen
av rusdryckerna fyller, som jag i olika
sammanhang framhållit, en viktig funktion
i de nykterhetspolitiska strävandena
som ett värdefullt stöd åt de positiva åtgärderna
på området.»

Som jag antydde, är min bedömning

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

25

Ang. höjning av

kanske något mera nyanserad härvidlag
än finansministerns. Jag vill dock ingalunda
avsäga mig bruket av beskattningen
såsom ett nykterhetspolitiskt instrument,
men jag tror inte, att man bör
överskatta dess betydelse.

Jag har ju haft anledning att åtskilligt
handskas med dessa problem och har
därvid kommit fram till den meningen,
att de mera avgörande faktorerna numera
för att nå en hyfsning av dryckessederna
är att finna dels i den organiserade
nykterhetsrörelsens kontinuerliga
och effektiva verksamhet och dels — jag
beklagar att jag ännu en gång från denna
plats måste upprepa det — den ofta
med orätt klandrade propaganda som
det nya systembolaget driver för att
främja en övergång från starkare till svagare
spritdrycker. Personligen tillmäter
jag dessa faktorer ett större värde för
att få ett bättre tillstånd på nykterhetsområdet.
Men därifrån till att avsäga mig
bruket av beskattningen är ett steg som
jag inte vill ta, utan jag anser att man
klart bör hålla i minnet beskattningens
begränsade möjligheter härvidlag. Jag
anser mig därför kunna godta propositionen
i denna del ■— med den nyansering
i bedömningen som jag här redovisat
inför kammaren.

Sedan är det en annan punkt, där jag
är något tveksam, och den gäller den tidpunkt
som man här utgår ifrån. I propositionen
har ju framhållits att en viss
uppgång i prisutvecklingen ägt rum sedan
februari 1958, och nu vill man anpassa
beskattningen till denna prisuppgång.

Nu är frågan: Varför just februari
1958? Vad säger, att beskattningen av
spriten vid den tidpunkten var den riktiga?
Det är en fråga som man över huvud
taget inte har sysslat med vare sig i
propositionen eller i utskottsbetänkandet.
Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att den proposition, som lades
fram 1958, inte alls var betingad av nykterhetspolitiska
skäl; den hade uteslutande
en statsfinansiell motivering. Syftet
var som bekant att man bl. a. genom
att höja statens intäkter av alkoholbeskattningen
skulle få pengar att täppa

skatterna på spritdrycker och vin, in. intill
ett hål i budgeten, som uppstod genom
den bekanta försvarsöverenskommelsen.
Man kan välja vilket datum som
helst — det är lika riktigt eller oriktigt
om man vill se rationellt på dessa förhållanden.

Man har ju här talat om att man bör
anpassa sig efter den allmänna prisutvecklingen.
Varför just den allmänna
prisutvecklingen? Varför inte den allmänna
löneutvecklingen? Jag har hört
någon fråga: Varför inte anpassa priset
efter utvecklingen i fråga om jordbrukets
inkomstförhållanden? Var och en
av dessa utgångspunkter kan nog anses
lika riktig eller oriktig som de andra.

Jag tror inte, att det tjänar mycket till
att fixera beskattningen vid dylika vaga
begrepp, utan jag tycker att det vore
riktigare att medge, att man gör en
skönsmässig bedömning och ingenting
annat.

Jag vill också erinra om att vi fått
mottaga åtskilliga propositioner, som inneburit
en skärpning av beskattningen
av spritdrycker under senare år, men vi
har endast vid ett tillfälle tidigare haft
en kungl. proposition som använde en
nykterhetspolitisk motivering — det var
år 1956. Vi har också höjt beskattningen
1950, 1954 och — som jag nyss nämnde
— 1958, men i samtliga dessa fall var
höjningen uteslutande statsfinansiell.
Jag har tolkat detta som att man i varje
fall då och då haft den uppfattningen,
att de nykterhetspolitiska skälen kanske
inte var så starka som önskvärt vore.

Det stora framsteget med den nu föreliggande
propositionen och som gjort
att jag godtagit densamma, är den målmedvetna
strävan som departementschefen
lagt i dagen att fullfölja riksdagens
målsättning, nämligen att — som redan
tidigare påpekats — främja en övergång
från starkare till svagare alkoholhaltiga
drycker. Här har man nu på ett klart
sätt knutit beskattningen till 30 öre per
volymprocent alkohol och har alltså en
glidande skala. Det anser jag vara ett
värdefullt framsteg, som enligt min bedömning
borde mottagas med sympati.

Samma målsättning har departementschefen
lagt i dagen när det gäller ut -

26

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, ni. m.

skänkningsskattens avskaffande. Det är
måhända inte alldeles klart för alla kammarens
ledamöter att så är förhållandet,
men motiveringen, då departementschefen
här föreslår utskänkningsskattens avskaffande,
ligger helt i linje med den tidigare
motiveringen, nämligen att man
även på den vägen kan främja en övergång
från starkare till svagare drycker.
Departementschefen framhåller nämligen,
att prisrelationen mellan spritdrycker
och viner på grund av utskänkningsskattens
förhandenvaro i betydande mån
förändrats till nackdel för vinerna, genom
att dessa — för vilka prissättning''
varit fri — fått bära en större del av
kostnadsstegringen inom restaurangnäringen.
Detta har i sin tur lett till en
konsumtionsförskjutning mot starkare
spritdrycker. Detta har riksdagen aldrig
avsett, men utskänkningsskatten har
kommit att verka på det sättet. Finansministern
gör då det enda resoluta i det
sammanhanget: han avskaffar utskänkningsskatten
i syfte att nå denna övergång
från starkare till svagare drycker.

Sedan har bevillningsutskottet med begagnande
av sin initiativrätt tagit ytterligare
ett steg i samma riktning. Detta
har, såvitt jag bär kunnat uppfatta, inte
redovisats inför kammaren under den
hittills förflutna delen av debatten, och
jag vill gärna påpeka vad utskottet här
föreslår.

Det gäller en mindre jämkning. Enligt
utskottets mening bör den i propositionen
uppdragna riktlinjen att anknyta beskattningen
till dryckernas alkoholhalt
fullföljas mera konsekvent. Utskottet föreslår
därför att den i propositionen föreslagna
fasta minimiavgiften av 9 kronor
per liter avseende sprit slopas. Härigenom
tillgodoses även syftet att främja
en övergång från starkare till svagare
alkoholdrycker. Utskottet fullföljer, som
sagt, här på ett som jag menar riktigt
sätt den linje, som främjar en övergång
från starkare till svagare drycker.

I övrigt vill jag erinra om att denna
proposition kommit till kamrarna efter
en direkt hemställan därom av förra
årets bevillningsutskott, som hade ett
ganska intressant betänkande i ämnet,

nr 61. Utskottet uttryckte som sin mening
angelägenheten av att gällande skattesatser
anpassades så, att man medelst
dem skulle kunna främja en övergång
från starkare till svagare drycker. Denna
bevillningsutskottets hemställan, understruken
av riksdagen i dess beslut, har
departementschefen efterkommit, vilket
jag menar är tillfredsställande.

Herr Bengtson talade om undersökningar,
som skulle peka i en viss riktning,
d. v. s. vara gynnsamma för den
uppfattning han har. Jag är emellertid
inte alldeles säker på att det förhåller sig
så, ty herr Bengtson försummade att omnämna
den senaste och mest aktuella undersökningen,
som gjorts i vårt land,
nämligen kontrollstyrelsens undersökning
av förhållandena under år 1962.
Den har ganska nyligen refererats i tidningarna,
och den tillställdes bevillningsutskottet
i fullständigt skick. Den rubriceras
»Alkoholförsäljning och alkoholmissbruk
under 1962». I ingressen finns
en sammanfattning av det resultat, som
kontrollstyrelsen har kommit till, och jag
skall be att få för kammaren föredra den
sammanfattningen.

»Konsumtionen av olika rusdrycker
ökade något under 1962. Ökningen föll
huvudsakligen på andra spritdrycker än
brännvin samt på lättvin och starköl.
Antalet fylleriförseelser minskade däremot
i samtliga åldrar med undantag för
en obetydlig ökning i åldrarna under 18
år. Antalet fall av rattfylleri och lönnbränning
minskade även något under
1962, medan däremot fortsatt kraftig ökning
inträffade i fråga om olovlig försäljning
och anskaffning av rusdrycker.»

Det sista avsnittet utgör ett allvarligt
kapitel i vår nykterhetspolitik -—- vi har
alltjämt inte kunnat komma till rätta
med det avskyvärda problem, som kallas
langningen. Jag skall emellertid inte uppehålla
mig vid denna sak här. Vi får
tillfälle i kammaren att diskutera den i
anslutning till en annan Kungl. Maj:ts
proposition, om vilken bevillningsutskottet
kommer att uttala sig något senare.

Denna undersökning, som kontrollstyrelsen
alltså redovisar, ger vid handen
att det knappast går att sätta likhetstec -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

27

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.

ken mellan en minskad konsumtion och
ett minskat missbruk. Det är givetvis bestickande
att resonera så här: pressar
vi ned konsumtionen, följer därav också
en nedgång av missbruket. Det finns ingenting
som bevisar ett sådant orsakssammanhang.
En massa skiftande omständigheter
kan medverka till en uppgång
av konsumtionen, och en massa
skiftande omständigheter kan medverka
till en minskning av missbruket. Kontrollstyrelsens
siffror är intressanta och
väl förtjänta av beaktande på alla håll,
oavsett hur man ser på dessa ting.

I den undersökning kontrollstyrelsen
gjort beträffande förhållandena förra
året redovisas bl. a. följande i fråga om
spritdrycker. Försäljningen av spritdrycker
för konsumtion uppgick under
år 1962 till 47,3 miljoner liter mot 45,8
miljoner liter under 1961, vilket innebär
en ökning med 3 procent. Sedan kommer
man till fylleriförseelserna. Antalet omhändertaganden
för fylleri i städerna
minskade från 97 790 under 1961 till
93 221 under 1962 eller med 5 procent.
Minskningen gäller dock endast första
halvåret. Under andra halvåret var siffrorna
praktiskt taget lika stora som under
samma tid 1961. Antalet omhändertaganden
av kvinnor minskade under förra
året från 2 940 till 2 841 eller med 3 procent.
Antalet avdömda, under år 1962 i
hela riket begångna fylleriförseelser kan
på grundval, säger kontrollstyrelsen, av
hittills inkomna och bearbetade uppgifter
beräknas ha uppgått till cirka 75 000
och motsvarande antal sakfällda personer
till 46 600. »I förhållande till den
vuxna befolkningen är dessa siffror de
iägsta som förekommit sedan 1955»,
framhåller kontrollstyrelsen.

Jag skall inte längre uppehålla mig
vid kontrollstyrelsens uppgifter. De är
intressanta och väl förtjänta att studeras.

Jag vill säga även något om avskaffandet
av utskänkningsskatten. Jag har
försökt visa, att det är en nykterhetsfrämjande
åtgärd som finansministern
här föreslår, och jag tror att det är svårt
att gendriva den uppfattningen. Men
mycket hänger naturligtvis på hur res -

tauratörerna själva reagerar i detta sammanhang.
De har ju fått ett ökat ansvar,
och jag vill gärna hoppas, att de förstår
vad detta ansvar för dem innebär. Jag
har med tillfredsställelse noterat de rekommendationer
som nyligen har offentliggjorts
av Hotell- och restaurangförbundet
till dess medlemmar beträffande
hur de bör förfara i fortsättningen. Där
föreslås 30—40 procents prishöjning på
spriten, vilket innebär ungefär en femtioöring
på fyracentilitersglas brännvin,
eau de vie, gin och whisky, medan priserna
på alkoholsvaga och alkoholfria
drycker i princip skall sänkas. Detta är
organisationens rekommendation till sina
medlemmar.

Jag vill gärna desslikes erinra om vad
organisationens ledare, direktören J. H.
Örtengren, har framhållit i detta sammanhang.
»Alla restauratörer bör», säger
han, »ägna största uppmärksamhet åt att
öka försäljningen av lättöl, alkoholfria
bordsdrycker, juicer och dylikt.»

Ävenledes vill jag understryka vad
bevillningsutskottet självt här skriver,
därtill animerat från organiserat nykterhetshåll,
då det direkt vänder sig till
de övervakande organen och fäster deras
uppmärksamhet på angelägenheten
av att de kontinuerligt och ingående följer
utvecklingen på detta område.

Ett antal reservationer är fogade till
utskottsbetänkandet. När det gäller reservation
YII vill jag gärna meddela, att
jag hyser sympati för den. Denna reservation
är undertecknad av herrar
Stefanson, Lundström, Gustafson i Göteborg
och Christenson i Malmö och går
ut på en anhållan om skyndsam utredning
rörande avskaffandet av skatten på
läskedrycker, bordsvatten och alkoholfritt
vin.

Jag delar, som jag redan antydde, reservanternas
uppfattning härvidlag. Det
är riktigt, som här har påpekats, att dessa
ting aldrig har beskattats från nykterhetspolitiska
synpunkter utan tillkommit
av fiskala skäl. Man har klämt till
med en skatt på dem därför att man
ansåg att det där fanns en viss skattekraft,
som man kunde ta i anspråk.

Att jag inte har kunnat sälla mig till

28

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdryckei
reservationen beror på den omständigheten,
att riksdagens båda kamrar för blott
någon vecka sedan har beslutat en stor
allmän utredning rörande hela punktbeskattningens
vara eller icke vara. Till
punktskatterna räknas ju även beskattningen
av de ting som här omnämnes
Såvitt jag kan erinra mig, rådde inte i
denna kammare några meningsskiljaktigheter
om detta, utan man godtog bevillningsutskottets
betänkande, som innefattade
en rekommendation till allmänna
skatteberedningen att ta sig en
titt på detta problem med målsättningen
att, om möjligt, få punktskattesystemet
avskaffat.

Det betänkande från bevillningsutskottet,
som alltså godkändes av kamrarna
häromdagen, var frukten av en kompromiss
inom utskottet, där vi blev helt
eniga, och även kamrarna var eniga. Vid
sådant förhållande tror jag nog inte att
det är alldeles logiskt att i detta läge
efter någon vecka komma och kräva en
särskild utredning om dessa ting, när
riksdagen redan har beslutat en sådan
utredning.

Herr talman! Detta är egentligen endast
några kommentarer till den överläggning
som här har ägt rum. Jag slutar,
som jag förutspådde i inledningen
av detta lilla anförande, med att hemställa
om bifall till bevillningsutskottets
betänkande både i avseende å dess motivering
och i avseende å dess kläm.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Utskottets talesman har
här sagt att proposition nr 90 är betingad
av nykterhetspolitiska skäl. Det
är en höjning av spritpriset som här föreslås.
Jag skulle till dagens debatt vilja
göra några kommentarer.

Jag har med stort intresse lyssnat på
herr Hagberg och hans synpunkter när
han ger sin anslutning till utskottets
skrivning. Herr Hagberg anmälde en
mycket stor tveksamhet inför frågan om
denna prishöjning kunde ha nykterhetspolitiska
aspekter, om den alltså var motiverad
nykterhetspolitiskt. Han förde
en lång debatt omkring vilken bedöm -

1 och vin, m. m.

ning man skulle gå ut ifrån, om hur man
skulle komma fram till en rimlig höjning
av spritpriset ur nykterhetspolitisk synpunkt.

Jag förstår delvis dessa synpunkter
och jag bär därför av det sagda fått det
intrycket, att det finns anledning att
sluta upp kring reservation V i detta utskottsbetänkande.
I denna reservation
säger man nämligen, att man vill ha
till stånd en utredning för att få en klarare
bild av verkningarna av en beskattning
som bygger på dryckernas olika
alkoholhalt. Man har då närmast tänkt
på vinet. Jag tror liksom herr Bengtson
att vin är en farlig tillvänjningsdryck.
Erfarenheterna från Frankrike är ganska
dystra i fråga om resultatet av en stor
vinkonsumtion. Det står nu något av eu
gloria kring vinet. Det är fint att dricka
vin. Vin anses ofarligt. Man bör därför
driva propaganda för vin, säger man.
Erfarenheten har emellertid lärt oss att
konsumtionen av vin är en farlig inkörsport.
Man börjar ofta med svaga viner
för att sedan övergå till starkvin,
och från starkvin övergår man så småningom
till sprit. Jag kan mot denna
bakgrund ge min anslutning till förslaget
om en utredning för att få till stånd
en kartläggning av vinets roll just ur
nykterhetssynpunkt. Vi kommer därigenom
kanske att kunna få bort något av
den gloria som i dag finns kring vinet
och tron att vin är något så ofarligt.

I reservation V förklaras vidare, att
utredningen bör söka att närmare belysa
verkningarna av prishöjningar på alkoholdrycker
inte endast beträffande den
allmänna konsumtionen utan speciellt
beträffande alkoholmissbrukarnas konsumtion.
Detta är säkert både riktigt och
nödvändigt. Jag tycker nog att herr
Elofsson och de som instämde med honom
har anledning att sluta upp bakom
reservation V. Herr Elofssons hela anförande
rörde sig framför allt kring att
herr Elofsson trodde så väldigt mycket.
På punkt efter punkt hade herr Elofsson
en stark tro. Om jag får tro något är det
att vi här behöver veta mer. Herr Elofsson
åberopade att han hade en 24-årig
erfarenhet av dessa frågors behandling

Onsdagen den 3 april 1983 fm.

Nr 14

29

Ang. höjning av

här i kammaren. Men det räcker som
sagt inte bara med att tro, utan vi måste
veta, och därför hoppas jag att herr
Elofsson och de som instämde med honom
kommer att stödja reservation V.

Herr Elofsson yttrade vidare att han
själv använde sprit med måtta och förstånd.
Ja, det förslag som vi i dag diskuterar
har väl inte tillkommit med tanke
på herr Elofsson, utan det har framlagts
för att man vill nå en nykterhetspolitisk
effekt.

De orden kan jag också rikta till herr
Sveningsson, som höll ett långt lovtal
över finansministern, vilken hade avstått
från den chockprishöjning som herr
Sveningsson tydligen fruktat.

Det har här diskuterats, var gränsen
egentligen går, om den går mellan absolutister
och nykterister eller måttliglietsbrukare
och missbrukare. Det sades
att gränsen går mellan brukare och missbrukare
av sprit och inte mellan absolutister
och missbrukare. Jag blev en aning
förvånad att höra det uttalandet. Jag har
svårt att förstå att den som gjorde detta
påstående verkligen menar vad han
sade. Det är väl ändå på det sättet att
bruket av sprit leder till missbruk. Den
saken har erfarenheten lärt oss.

Här i riksdagen har vi inte minst under
föregående år diskuterat hur vi skall
kunna åstadkomma större trygghet för
människorna i vårt samhälle. Vi har beslutat
en rad åtgärder för att söka skapa
denna större trygghet. Jag tänker på
den socialbalk som vi beslutade i fjol,
på beslutet om skolans utbyggnad o. s. v.
Båda dessa stora reformer syftar till att
skapa större trygghet för människorna
och hemmen. Men det finns ett område
där vi inte kommer åt att ge den trygghet
som vi skulle önska. Jag tänker här
på den oro och otrygghet som skapas i
många hem och familjer genom spriten
och de olyckor som spriten kan åstadkomma
i hemmen. En familjevänlig politik
innebär inte ett lågt spritpris, utan
tvärtom att man söker förskona familjerna
från att någon i familjen använder
sprit. Det målet når man inte genom att
sänka spritpriset. Varje åtgärd som kan
minska spritkonsumtionen måste väl

skatterna på spritdrycker och vin, m. m.
från familjernas synpunkt vara att hälsa
med tillfredsställelse. I dag är ett flertal
systembolag i landet stängda. Man
har då kunnat göra en ganska intressant
iakttagelse. Från en stad i mitt eget län
rapporteras i en tidning att man under
de sista dygnen inte haft en enda fyllerist
anhållen och finkad. Från Stockholms
stad meddelas att de s. k. fredagsfylleristerna
minskat högst väsentligt i
antal. Familjebråken i hemmen på grund
av spritförtäring har också visat en markerad
minskning. Det har här redovisats
ett siffermaterial över antalet anhållna
för fylleri etc. Jag hoppas att vi
också skall få fram ett siffermaterial
som klart visar effekten härvidlag av
den nuvarande stängningen av systembutikerna.
Det vore säkert värdefullt att
få detta material framlagt.

I samband med de låga spritpriser,
som man påyrkat, kan det vara av intresse
att se vilken roll spriten ändå
spelar i vårt samhälle i dag. En stor
konsumtionsförening i mitt eget län redovisar
t. ex. en omsättning på 13 miljoner
kronor, vilket var nytt rekord. Systembolaget
på orten hade samtidigt en
omsättning på 8,6 miljoner kronor
även det en ny rekordsiffra. Om man
ställer dessa båda omsättningssiffror mot
varandra tror jag att man får en klar
bild av vad spriten ändå betyder och
vad den kostar många hem, där man säkerligen
ofta får sitta emellan just på
grund av att sprit används i så stor omfattning
som faktiskt sker.

Samtliga som har yttrat sig från denna
plats i dag har varit ense om att läget
på nykterhetsfronten är besvärligt, att
det i viss omfattning har försämrats och
att bekymren även gäller allt yngre åldersgrupper.
Man frågar sig vad som
bör ske. Det är naturligt att man kommer
in på den frågan när man ser de svårigheter
som finns i dag.

Jag skulle vilja stryka under vad herr
Stefanson här har sagt om det personliga
ansvaret. Jag tror också det har stor
betydelse att man försöker få bort glorian
kring spritförtäring både i offentliga
sammanhang och vid sammankomster
i hemmen.

30

Nr 14

Onsdagen den 3 aprii 1963 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. ra.

lag måste bekänna att jag blev beklämd
när jag häromdagen läste intervjuer
med företrädare för studentnationer
som hade tillfrågats hur det skulle
bli med valborgsmässofirandet och om
man inte fick sprit i tillräcklig omfattning.
Man försäkrade att man hade lager,
och man hoppades att de skulle räcka
så att man på ett värdigt sätt skulle
kunna fira valborgsmässan. Nog är det
beklämmande att vi anno 1963 skall få
läsa sådana uttalanden från personer,
som har fått en förmån som många skulle
önska men aldrig har fått, att man
för att värdigt kunna fira vårens ankomst
behöver sprit i tillräcklig omfattning.
Få gånger har jag varit lika beklämd
som när jag fick läsa detta. Jag
frågar, vilket intryck det måste göra på
ungdomar som läser sådana uttalanden
av andra ungdomar, som fått utbildning
och skolning och som bedömer spritens
värde på detta sätt.

Liksom nykterhetsförbundet i mitt län
måste jag också säga att det är beklämmande
att ta del av den propaganda för
sprit och den glorifiering av spritförtäring
som förekommit i television och
radio i samband med den systembolagsstrejk
som nu råder. Jag trodde att man
ändå skulle kunna ställa anspråken högre
på dem som har ansvaret för dessa
massmedia. De borde kanske tänka litet
mer på verkningarna av den propaganda
som de trots allt bedriver.

Man talar om alkoholismen som en
sjukdom. Får jag säga på den punkten,
att alkoholismen i dag är en sjukdom för
många människor, men varför har de
drabbats av den? Det beror väl på att de
inte kunnat klara måttlighetssupandet
och att spritkonsumtionen har fått en
omfattning som de inte längre kan behärska.
Det finns ingen som är född med
den sjukdomen, utan den har kommit
som följd av en konsumtion, som så småningom
har blivit alltför stor. Det har
sagts att det behövs forskning om alkoholismen
som sjukdom. Jag tror att den
forskningen också bör ta upp orsakerna
till att människor drabbas av den sjukdomen.

Utskottet har liksom finansministern

funnit att ett medel för att komma till
rätta med de bekymmer som vi i dag
har på nykterhetsområdet är en höjning
av spritpriset. Det råder delade meningar
i utskottet om hur stor den höjningen
bör vara. För min del, herr talman,
ber jag att på den punkten få ge min anslutning
till de reservationer som herrar
Stefanson och Gustafson har avlämnat
till detta utskottets betänkande.

Herr KAIJSER (h) :

Herr talman! Om man skulle dra ut
konsekvenserna av vad herr Eric Carlsson
nu säger, skulle man gå in för totalförbud.
Här har sagts tidigare av herr
Sveningsson, att man på det sättet kunde
garantera att det inte blev några måttlighetsförbrukare.
Erfarenheterna från
våra grannländer både i öster och i väster
har dock givit oss klart besked om
att den vägen inte är framkomlig.

Herr John Ericsson sade tidigare i
dag, att riket inte har råkat i gungning
därför att systembutikerna har varit
stängda. Det har faktiskt i själva verket
på sätt och vis blivit lugnare i riket än
det har varit på mycket länge. Den här
tiden har på den sjukvårdsinrättning
där jag har min verksamhet utmärkt
sig därigenom att fredags- och lördagskvällarna
varit lugna och fridfulla. Det
har varit en helt annan situation än
det annars brukat vara. Den tjänstgörande
personalen har haft mindre att
göra, störande fyllerister har inte kommit
till olycksfallsmottagningen, och
man har inte varit tvungen att belägga
vårdplatser, som andra vårdbehövande
är i stort behov av, med personer som
har skadat sig i berusat tillstånd.

Vi har under den här tiden inte sett
några allvarliga förgiftningar på grund
av intagande av giftiga ersättningsmedel
för sprit. Medicinalstyrelsen har varit
orolig för att sådant skulle inträffa och
har sänt ut meddelande om att dylika
fall skall rapporteras. Vi har visserligen
i år haft två dödligt förlöpande fall av
träspritförgiftning, liksom man också
har haft här i staden, men på båda stäl -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

31

Ang. höjning av

lena hände dlyckorna innan strejken
kom.

Vi har alltså en erfarenhet från de senaste
veckorna som överensstämmer med
den erfarenhet som polisen i Stockholm
har och som herr Eric Carlsson redogjorde
för, nämligen att brott — både inbrott
och våldshandlingar — under den
senaste tiden förekommit i mycket mindre
antal än eljest.

Vad betyder detta? Jag kan inte se
annat än att det bevisar att de s. k. positiva
åtgärderna för att bekämpa spritmissbruket
har mycket liten betydelse i
jämförelse med de restriktiva. De positiva
åtgärderna i all ära — jag vill visst
inte på något sätt bestrida att undervisning
i skolan och propaganda genom
nykterhetsorganisationerna, rådgivning,
medicinsk vård, vetenskaplig forskning
o. s. v. har sitt värde —- men det är en
orealistisk utopi att tro att man med
dem skall kunna nå några avgörande resultat.
Det visar enligt min mening erfarenheten
från den senaste tiden. Även
tidigare erfarenhet visar detta, men den
senaste tidens erfarenhet bestyrker den
saken.

Herr Gustaf Elofsson sade för en stund
sedan att det mest okloka beslut i nykterhetsfrågan
som fattats var när motboken
togs bort år 1954. Jag var inte
med på den tiden, men enligt min uppfattning
är det riktigt. Det finns ju också
åtskilliga nykterister här i kammaren
som var med på den tiden och som
är av den uppfattningen. Jag tänker t. ex.
på herr Nils Elowsson och herr Näsström.
På den punkten skiljer sig min
uppfattning från min ärade partikamrat
herr Hagbergs.

När herr Hagberg talar om utvecklingen
i fråga om fylleriförseelserna vill jag
bara avge den reservationen, att man får
bedöma den med ganska stor kritik. Det
är många olika omständigheter som kan
influera på de siffror man får fram. Jag
har också använt dem många gånger i
min argumentering, men jag har alltid
påpekat att siffrorna har ett begränsat
värde. Det är alldeles riktigt att det är
en omständighet som man kan glädja sig
över, att det under första delen av år

skatterna på spritdrycker och vin, m. m.
1962 var en så betydande sänkning av
antalet fylleriförseelser. Under den andra
hälften av året blev det emellertid
återigen en ökning. Siffrorna för det
första kvartalet i år känner jag inte till,
men sannolikt har en betydande minskning
inträtt just tack vare svårigheterna
att komma åt sprit på den senaste tiden.

Enligt min mening bör kampen mot
spritmissbruket föras på alla fronter;
höjningen av spritpriserna är en åtgärd.
Jag tror att en sådan höjning har en
nykterhetspolitisk betydelse. Den för naturligtvis
med sig vissa avigsidor men
är ett medel att använda i kampen. Jag
anser också att slopandet av utskänkningsskatten
har sin betydelse.

Herr Hagberg sade att borttagandet av
utskänkningsskatten var ett led i kampen
att vända konsumtionen mot alkoholsvagare
drycker. Jag tror att det tillkommer
ytterligare en sak. Den omständigheten
att sprit kan köpas billigare i
spritbutikerna än på restaurangerna gör
att en hel del av konsumtionen äger rum
i hemmen, där den ger anledning till
lägenhetsbråk o. s. v. Det är lättare att
övervaka att konsumtionen håller sig inom
måttliga gränser, om den äger rum
på restauranger, men jag delar herr Hagbergs
uppfattning att detta kommer att
innebära ett betydande ansvar för restauratörerna.

De positiva åtgärder mot alkoholmissbruket,
som jag tidigare har talat om, är
en annan väg på vilken missbruket kan
bekämpas, men en försvårad tillgång till
sprit är enligt min mening en mera effektiv
väg än någon av de andra. Fortfarande
tror man och anför i olika sammanhang,
att motboken hade en till ökad
konsumtion stimulerande betydelse. Det
fick den i början tack vare att systemet
handhades på ett så oklokt sätt, men under
senare år var dess hämmande betydelse
mycket större än dess stimulerande.
Det märktes bl. a. på vad som
hände när motboken togs bort och de
gamla, om jag får använda uttrycket,
måttliga alkoholisterna fick så mycket
som de ville och relativt snart strök med.
Den uppfattningen, att motboken huvudsakligen
hade en återhållande betydelse,

32

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.

har inte bara jag, utan den har också
framförts av personer som mera direkt
hade med sprithandeln att göra.

Om det resonemang som jag här har
fört är riktigt, vore det också riktigt att
återinföra ett system med begränsning
av möjligheterna att köpa sprit, men det
är så vitt jag förstår i dagens läge en
politisk omöjlighet. Den som just nu vill
se hela problemet i ansiktet måste emellertid
komma till den slutsatsen. En återgång
till någonting som är likt det gamla
som togs bort år 1954 men som kan utformas
bättre kommer att medföra betydande
kostnader och besvärligheter för
det stora flertalet av vårt folk, för vilka
spriten inte är något problem. Men det
blir kanske en gång den börda som de
måste bära för att klara problemet för
det relativa fåtal som inte kan handskas
riktigt med spriten.

Att återinföra ett motbokssystem är
för närvarande en politisk omöjlighet,
och det är ju egentligen inte den saken
vi diskuterar i dag, men vi kommer att
få diskutera den när en annan proposition
snart nog kommer upp till behandling.
I dag gäller det spritpriserna, och
enligt min uppfattning har de också en
nykterhetspolitisk betydelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottsbetänkande!.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag lyssnade med ett
visst intresse till bevillningsutskottets
ärade ordförandes beröm åt herr finansministern
för att denne framlagt propositionen;
och jag vil! inte förneka att
det är tillfredsställande att förslaget har
kommit. Dock vill jag konstatera att finansministern
uppenbarligen inte är
sämre karl än att han kan ändra sig •—
förra året lovade han ju temperamentsfullt,
dyrt och högt att inte ta något initiativ
till höjning av spritskatten, men
nu har förslaget i alla fall kommit. Och
det är väl bara som sig bör om man
fullständigar historieskrivningen beträffande
finansministerns agerande med ett
påpekande, att det dock satt ganska
långt inne med propositionen, som fram -

lades först sedan frågan aktualiserats
motionsvägen i riksdagen och bevillningsutskottet
icke kunde undgå att ta
upp frågan till behandling. Jag tycker
att också det bör sägas i sammanhang
med skildringen av finansministerns berömliga
gärningar på detta område.

Sedan ber jag, herr talman, att få göra
några kommentarer till den hittillsvarande
debatten. Låt mig börja med några
ord om det gamla kära ämnet, huruvida
något samband råder mellan pris
och konsumtionsvolym. Det skulle ju
vara ganska märkligt om något sådant
samband inte skulle finnas här, till skillnad
från alla andra områden inom det
ekonomiska livet. I själva verket har
också en lång rad undersökningar även
i vårt land belyst att det föreligger ett
samband mellan prisnivå och konsumtionsvolym.
Den saken är så pass klarlagd
att det inte tjänar mycket till att
argumentera emot. Naturligtvis kan man
diskutera hur starkt sambandet är, men
att det existerar och att prisinstrumentet
hör till de verkningsfulla instrumenten
i nykterhetspolitiken kan vi knappast
komma ifrån, trots att detta förnekas
t. ex. av herr Elofsson med instämmande
av herr Yngve Nilsson och herr
Ringaby. Jag tycker att deras ställningstagande
är ganska orimligt och dessutom
inkonsekvent så till vida att åtskilliga,
som här synes vilja förneka ett sådant
samband, utan att blinka accepterar
att spritpriserna graderas i förhållande
till alkoholhalten. Detta senare
ställningstagande innebär ju i själva verket
att man erkänner, att det finns ett
samband av den art jag här antytt.

Här har redan sagts att alkoholmissbrukarna
rekryteras bland måttlighetsförbrukarna.
Därför är det en godtycklig
och i detta sammanhang mycket vilseledande
och farlig argumentation när
man försöker dra en skarp gräns, som
inte kan överskridas, mellan s. k. skötsamma
och s. k. missbrukare. Någon sådan
gräns kan inte dras.

Jag tror att faran med dagens förslag
från utskottet snarast är att det hela har
blivit så modulerat och försiktigt att man
riskerar att tappa bort poängen i sam -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

33

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.

manhanget genom att inte använda prisinstrumentet
med tillräcklig konsekvens
och kraft. Men något som har berört mig
direkt illa när jag läst de föreliggande
motionerna och lyssnat till eu del yttranden
i debatten är att man stundom
vill framställa en prishöjning såsom närmast
asocial och särskilt riktad mot de
lägre inkomsttagarna. Man vill liksom
klargöra för oss, att alla prishöjningar i
detta sammanhang är av ytterligt klandervärd
natur och inte kan godtas ur
sociala synpunkter. Detta är såvitt jag
förstår — jag kan inte läsa motionerna
på annat sätt — innebörden i t. ex. herrar
Virgins och Cassels motion, där man
resonerar så att medelnivån på alkoholpriserna
bör hållas oförändrad. Man kan
uttrycka den tankegången också på det
sättet, att medan praktiskt taget alla
andra priser stiger skall spritpriserna
hållas oförändrade, d. v. s. sänkas relativt.
Vad är nu detta för nykterhetspolitik?
Den frågan har man verkligen anledning
att ställa, och det vore av värde
att få klarhet i om motionärernas uppfattning
har en bred förankring inom
högerpartiet.

1 debatten har också rätt mycket talats
om den pågående strejken. Låt mig
bara tillägga ett par saker. Denna strejk
bär utvecklat sig till någonting så ovanligt
som ett slags socialt laboratorieexperiment,
som vi praktiskt taget aldrig tidigare
haft tillfälle att göra. Detta experiment
är ytterst värdefullt. Man har
ju kunnat konstatera, såsom redan framhållits,
att vi har fått ett bättre nykterhetstillstånd
på våra gator och att färre
fyllerister finkas. Vi har vidare fått en
sjunkande inbrottsfrekvens åtminstone
här i Stockholm, vilket på ett intresseväckande
sätt belyser det förhållandet
att eif starkt samband råder mellan alkoholkonsumtion
och brottslighet. Det är
mycket värdefullt att vi tack vare detta
sociala experiment får ett sådant förhållande
belyst, och ur den synpunkten
har jag för min del ingenting emot om
denna rätt ovanliga arbetskonflikt fortsätter
ett tag till. På det sättet skulle vi ju
vinna ytterligare erfarenheter. Och jag

2 Första kammarens protokoll 1963. Nr 14

anser att det är viktigt att vi nu begagnar
tillfället att samla alla erfarenheter vi
kan få för att ytterligare belysa sammanhangen.
Man bör försöka samla så mycket
statistiskt material som möjligt —
det är ju sällan vi har möjlighet att göra
det under så gynnsamma förhållanden
som just nu.

När jag säger detta innebär det naturligtvis
inte på något sätt att jag uttalat
någon mening beträffande en helt annan
sida av saken, nämligen vad en arbetskonflikt
alltid innebär i form av svårigheter,
tråkigheter och bekymmer för enskilda
människor vilka för sitt levebröd
är beroende av den verksamhet det här
gäller. Det är en helt annan aspekt, som
naturligtvis även den är mycket viktig.

Herr talman! De yrkanden jag vill ställa
är redan framförda, och jag behöver
därför inte upprepa dem.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Per-Olof Hanson
vill göra gällande att det tack som jag
riktade till finansministern hade fel
adress. Det var motionärerna som skulle
tackas, ansåg han. Jag tror att herr PerOlof
Hanson väl känner till bakgrunden
till de här motionerna. De gav inte bevillningsutskottet
något som helst nytt
material. Det förekom inga ståndpunktstaganden
i motionerna. Motionärerna sade
att utskottet bör utnyttja sin initiativrätt,
men den rätten hade utskottet tidigare.
Att motionerna inte föranledde någon
åtgärd berodde ju på att denna proposition
kom före den ordinarie propositionstidens
utgång den 20 mars. Det var
den tidpunkten utskottet avvaktade, och
när propositionen kom var saken klar.
Och så vet väl herr Hanson att det låg
litet politiskt lurpassning i det där motionerandet,
så det är felaktigt att framställa
motionärerna som alldeles oskyldiga
i det här sammanhanget.

Vad sedan beträffar konflikten och
herr Per-Olof Hansons uppskattning av
det sociala »laboratorietillstånd» som har
uppnåtts, måste jag säga att jag inte med

34 Nr 14 Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, in. m.

honom kan önska att konflikten skall
fortsätta, detta med tanke på de personer
som ofrivilligt har drabbats och drabbas
av konflikten och som icke i likhet med
dem som är direkt berörda kan påräkna
inkomster under tiden konflikten pågår.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! På den sista punkt som
bevillningsutskottets ordförande tog upp
är vi alldeles eniga. Jag sade i mitt föregående
anförande, när jag talade om detta
»laboratorieexperiment», att jag såg
det som värdefullt endast ur den synpunkten.
Jag tillfogade i slutet av mitt
anförande att saken naturligtvis ter sig
helt annorlunda ur de enskilda människornas
synpunkt, eftersom deras försörjning
blir lidande på konflikten. Därvidlag
är vi alltså helt överens, och det
behöver inte bli någon missuppfattning
om den saken.

Sedan till propositionens förhistoria!
Låt mig säga några saker. Fullmaktslagen
har tidigare skymtat i debatten, och jag
skall inte ta upp den, men jag konstaterar
liksom i mitt tidigare anförande att
det är obestridligt att finansministern,
när hans förslag föll i riksdagen, lovade
att han minsann aldrig skulle återkomma
mera utan att i fortsättningen skulle riksdagen
få ta initiativet i den här frågan.
Riksdagen har tagit initiativet. Det är
sant att det inte fördes fram pristabeller
och konkreta förslag, men vad som skedde
var att det väcktes motioner i vilka
bevillningsutskottet uppmanades att utnyttja
sin initiativrätt. Visst hade utskottet
den rätten ändå, men det blev ju nu
nödvändigt att fatta något beslut i någon
riktning, när dessa motioner hade väckts.
Bevillningsutskottet kunde då inte låtsas
som om det regnade utan tvingades att
bestämma sig med anledning av motionerna
eller av något annat skäl att antingen
utnyttja initiativrätten eller också
säga ifrån att trots dessa motioner bryr
sig utskottet inte om att utnyttja sin initiativrätt.

Om de sedan finns något samband mellan
motionerna och den proposition som

efter hand kom, kan givetvis inte jag bedöma,
men man kan ju privatim få gissa,
även om jag inte skall göra det här i
kammaren.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill för det första
säga att så långt jag har kunnat följa
med har finansministern aldrig sagt att
han skulle överlämna initiativet åt riksdagen.
Diskussionen gällde riksdagens
arbetsformer, och vad finansministern
ville ha sagt var att om finansministern
framlägger en proposition så kommer
han att utgå ifrån att riksdagen använder
de traditionella formerna, d. v. s.
att man avvaktar motionstidens utgång.

För det andra vill jag bara ha sagt
att det gläder mig att herr Per-Olof
Hanson för eu gångs skull säger att det
var socialdemokratiska motionärer som
tog initiativet, ty de var ju först.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Att bestrida att det föreligger
ett samband mellan konsumtion
och pris när det gäller rusdrycker lär
väl inte gå. Om man helt och hållet slopade
skatten på exempelvis brännvin
vore det väl högst sannolikt att det skulle
bli en betydande konsumtionsökning.
Om man exempelvis höjde priset på
brännvin till 100 kronor per liter vore
det väl också sannolikt att man därigenom
skulle få en sänkning av konsumtionen.
Sedan kan man naturligtvis röra
sig hur mycket man vill mellan dessa ytterligheter.

Vi har nu kommit att låsas fast i ett
läge där man ansett det vara lämpligt att
hålla ett spritpris som man sedan gång
efter annan har höjt i samma mån som
penningvärdet har sjunkit. Det har skett
under olika motiveringar, men avsikten
med skatten över huvud taget och även
i de flesta fall med de höjningar som
vidtagits har väl åtminstone i allmänhet
varit att man skulle nå en nykterhetspolitisk
effekt. I varje fall har ju alltid
nykterhetsfolket hävdat att man ge -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

35

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.

nom en höjning av priset på brännvin
och övriga spritdrycker når en minskad
konsumtion. Detta beror dock utan tvivel
på i vilken utsträckning priset höjs.
Blir höjningen inte större än vad finansministern
i dag har föreslagit och vad
motionärerna har föreslagit, tror jag för
min del inte att man når någon större
nykterhetspolitisk effekt, utan det blir
nog i stället på samma sätt som vid alla
föregående tillfällen att det blir en kraftig
minskning av konsumtionen omedelbart
efter det att man höjt priset. Den
minskningen har dock ganska fort ändrats
så att man har återgått till ungefär
samma konsumtionsmängd som tidigare.

Det är väl sannolikt att strejkens upphörande
kunnat leda till en kraftig ökning
av konsumtionen om inte någon
prishöjning skett, men om det kommer
att bli en konsumtionsminskning när
priset höjes kan man naturligtvis inte
veta någonting om. Jag tror inte att det
kommer att få någon nämnvärd inverkan
på alkoholisternas konsumtion att man
höjer spritpriset så relativt litet som det
nu är fråga om denna gång. De kommer
att ha ungefär lika lätt att skaffa sig
sprit som nu, när priset är något lägre.
Jag tror för min del inte att en höjning
kommer att medföra någon ändring. En
del av dessa alkoholister har ju nått upp
till folkpensionsäldern, och i samma
mån som folkpensionerna höjs, ökas också
deras möjligheter att köpa sprit. Till
detta kommer att vi har fått en sjukförsäkring,
som inte så sällan utnyttjas av
alkoholisterna på så sätt att de först
arbetar en tid och sålunda skaffar sig
säkerhet för att få ut en hygglig sjukpenning.
Sedan går de till en läkare,
som finner att det fattas dem ett och
annat, varefter de går sjukskrivna en
tid. Under den tiden använder de en del
av pengarna till spritinköp. De tar också
en del tillfälliga arbeten. De får även
pengar till sprit ifrån sina arbetande
hustrur, som antingen själva använder
sprit eller också ger pengarna för att få
litet fred i huset eller för att inte gubben
skall ligga hemma och vara sur och besvärlig,
som ofta är fallet. De får likaså
pengar från sina barn till inköp av sprit.

En alkoholist skaffar sig över huvud tataget
pengar till sprit på de mest underliga
sätt, i varje fall på många olika sätt.
Dessa sätt kommer att effektiviseras så
långt det finns möjlighet, och det har visat
sig att möjligheter alltid föreligger.
Därför kommer alkoholisterna mycket
snart att ta igen den eftersläpning som
det brukar bli fråga om efter varenda
höjning av spritpriset — åtminstone har
det varit så hittills.

Man kan fråga sig huruvida man skall
höja priset på sprit av nykterhetspolitiska
skäl eller av andra skäl. Eftersom jag
inte tror på att en höjning kommer att
få någon vidare nykterhetspolitisk effekt
röstar jag inte för propositionen eller
utskottets förslag av den anledningen,
utan därför att jag anser att sprithanteringen
bör bära åtminstone de samhälleliga
utgifter som är förknippade med
förbrukningen av alkohol. Den vållar
som vi alla vet en hel del skadeverkningar,
som samhället måste bota på det
ena eller andra sättet så långt det kan.
Jag tycker det är riktigt att man av alkoholkonsumtionen
tar ut kostnaderna för
detta, vilket är min motivering för att
jag röstar med Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komrne att framställas först
särskilt beträffande punkten A 1, såvitt
avsåge 2 § 1 mom. a förslaget till förordning
angående ändring i förordningen
om skatt på sprit och vin, därefter
särskilt angående punkten A 1, i vad
gällde 2 § 1 mom. b i samma förordningsförslag,
vidare särskilt rörande
punkten A 1, i vad anginge ingressen
till samt första ledet i 2 § 1 mom. förordningsförslaget
ävensom punkten A 2, ytterligare
särskilt i fråga om punkten A 3,
därpå särskilt avseende punkterna A 1,
A 2 och A 3 i övrigt, härefter särskilt
gällande punkten B 1, sedermera särskilt
vidkommande punkterna B 2 och
B 3, än vidare särskilt vad beträffade

36

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. m.

punkterna B 4 och B 5, härpå särskilt i
vad avsåge punkten B 6 samt slutligen
särskilt såvitt rörde punkterna B 7 och
B 8.

Punkten A 1, såvitt avsåge 2 § 1 mom.
a förslaget till förordning angående ändring
i förordningen om skatt på sprit
och vin (skatten på sprit).

I fråga om utskottets hemställan i denna
del, anförde vidare herr talmannen,
hade yrkats 1 :o) att densamma skulle
bifallas; 2:o), av herr Stefanson, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom och herr Gustafson i
Göteborg vid betänkandet avgivna, med
I betecknade reservationen i förevarande
del; samt 3:o), av herr Elof sson, Gustaf,
att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i den av honom
vid betänkandet anförda reservationen,
såvitt nu vore i fråga.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till vad utskottet hemställt vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
anjtaga bifall till herr Stefansons yrkande.

Herr Elof sson, Gustaf, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 30 punkten A 1,
såvitt avser 2 § 1 mom. a förslaget till
förordning angående ändring i förordningen
om skatt på sprit och vin, antager
godkännande av det förslag, som in -

nefattas i den av herr Stefanson och
herr Gustafson i Göteborg vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen
i förevarande del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Gustaf Elofsson avgivna reservationen,
såvitt nu är i fråga.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 27;

Nej — 29.

Därjämte hade 84 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 30
punkten A 1, såvitt avser 2 § 1 mom. a
förslaget till förordning angående ändring
i förordningen om skatt på sprit
och vin, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Elofsson
avgivna reservationen, såvitt nu är
i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

37

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker och vin, m. ni.
Då emellertid herr Elofsson, Gustaf, Då emellertid herr Stefanson begärde
begärde rösträkning, verkställdes nu vo- rösträkning, verkställdes nu votering
tering medelst omröstningsapparat; och medelst omröstningsapparat; och be funnos

vid omröstningens slut rösterna

befunnos vid omröstningens slut rosterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 122;

Nej — 14.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten A i, i vad gällde 2 § 1 inom.
b förslaget till förordning angående ändring
i förordningen om skatt på sprit
och vin (skatten på vin)

Beträffande utskottets hemställan i
denna del gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Stefanson och herr Gustafson i
Göteborg vid betänkandet avgivna, med
I betecknade reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till vad utskottet hemställt, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 30
punkten A 1, såvitt avser 2 § 1 mom. b
förslaget till förordning angående ändring
i förordningen om skatt på sprit
och vin, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson och
herr Gustafson i Göteborg vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

hava utfallit sålunda:

Ja — 116;

Nej - 20.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten A 1, i vad anginge ingressen
till förslaget till förordning angående
ändring i förordningen om skatt på sprit
och vin samt första ledet i 2 § 1 mom.
samma förslag till förordning, ävensom
punkten A 2 (utskänkningsskatten m. m.)

I avseende å utskottets hemställan såvitt
nu vore i fråga gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Stefanson och herr Gustafson
i Göteborg vid betänkandet avgivna,
med VI betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till vad
utskottet hemställt, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 30
punkterna A 1 och A 2, såvitt avser utskänkningsskatten
m. m., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson och
herr Gustafson i Göteborg vid betänkandet
avgivna, med VI betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

38

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Ang. höjning av skatterna på spritdrycker

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 113;

Nej — 23.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten A 3

I vad gällde denna punkt, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o),
av herr Stefanson, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
och herr Gustafson i Göteborg vid
betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen i förevarande del; samt
3:o), av herr Etofsson, Gustaf, att kammaren
skulle godkänna den av honom
vid betänkandet anförda reservationen,
såvitt nu vore i fråga.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Stefansons yrkande.

Herr Elofsson, Gustaf, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsut -

och vin, m. m.

skottets betänkande nr 30 punkten A 3
antager godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson och
herr Gustafson i Göteborg vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen
i förevarande del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av den av herr Gustaf Elofsson avgivna
reservationen, såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 25;

Nej — 31.

Därjämte hade 84 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 30
punkten A 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Gustaf Elofsson vid betänkandet avgivna
reservationen, såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna A 1, A 2 och A 3 i övrigt

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

39

Ang. höjning av

Punkten B 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna B 2 och B 3

I vad rörde förevarande punkter, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Stefanson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med V betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
30 punkterna B 2 och B 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med V betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

ja __103;

Nej— 31.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

skatterna på spritdrycker och vin, in. in.

Punkten B 6

I vad anginge denna punkt gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson in. fl. vid
betänkandet avgivna, med VII betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 30
punkten B 6, röstar
.Ta;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med VII betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 30.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna B 7 och B S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna B 4 och B 5
Vad utskottet hemställt bifölls.

40

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kung]. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1963, föreslagit
riksdagen, att

A. beträffande anslag å driftbudgeten

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
bostadsstyrelsen, som föranleddes av vad
föredragande statsrådet föreslagit;

II. godkänna av föredragande statsrådet
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1963/64;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet
föreslagit;

IV. godkänna av föredragande statsrådet
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64;

V. godkänna av föredragande statsrådet
förordade ändringar i bestämmelserna
om räntebidrag;

VI. godkänna av föredragande statsrådet
förordad ändring i reglerna för invalidbostadsbidrag; VIII.

för budgetåret 1963/64 under
elfte huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 4 568 000 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 980 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 7 205 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 901 000
kronor;

5) till Räntebidrag ett förslagsanslag
av 240 000 000 kronor;

6) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 9 000 000 kronor; samt

B. beträffande anslag å kapitalbudgeten I.

godkänna av föredragande statsrådet
förordade andringar i bestämmelserna
om statliga bostadslån;

II. medgiva att lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,
finge beviljas intill 710 000 000* kronor,
under tiden 1 juli—31 december 1963
samt 1 270 000 000 kronor under år 1964;

III. godkänna av föredragande statsrådet
framlagda förslag angående utestående
kapitalsubventioner till flerfamiljshus
och egnahem;

IV. medgiva att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill belopp av 10 000 000 kronor under
tiden den 1 juli—31 december 1963
samt 15 000 000 kronor under år 1964;

V. för budgetåret 1963/64 anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 740 000 000
kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 1 000 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd

till Räntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 20 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren

1:45, av herrar Adolfsson och Lager,

1:79, av herr Adolfsson,

1:80, av herr Lager,

1:81, av herr Petersson, Bertil, och
herr Larsson, Herbert,

1:131, av herrar Adolfsson och Lager,

1:133, av herr Bergman m. fl,

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

41

I: 134, av herrar Boheman och
ding,

1:141, av herr Pettersson, Gunnar,

1:174, av herr Eriksson, Einar, och
Svensson, Axel,

I: 229, av herr Johansson, Knut, in. fl,,

I: 239, av herr Sörlin, m. fl.,

I: 343, av herr Hagberg in. fl,

I: 347, av herr Lundström m. fl,

I: 348, av herr Lundström m. fl,

I: 491, av herr Bengtson m. fl,

I: 492, av herr Bengtson m. fl,

I: 493, av herr Bengtson m. fl.,

I: 494, av herr Hagberg m fl,

I: 495, av herr Lundström m. fl,

I: 549, av herr Åkerlund, samt

från andra kammaren
11:53, av herrar Nilsson i Gävle och
Hermansson,

11:95, av herrar Nilsson i Gävle och
Holmberg,

II: 96, av herrar Nilsson i Gävle och
Holmberg,

11:97, av herrar Svenning och Lindkvist,

11:162, av herr Kristenson i Göteborg
m. fl.,

II: 165, av fru Nettelbrandt m. fl,

II: 166, av herr Nilsson i Gävle m. fl,

II: 167, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl,

11:206, av herr Bengtsson i Halmstad
m. fl.,

II: 266, av herr Blomkvist m. fl,

II: 279, av herr Lundmark m. fl,

11:400, av herr Heckscher m. fl,

II: 405, av herr Ohlin m. fl,

II: 406, av herr Ohlin m. fl.,

II: 595, av herr Heckscher m. fl,

II: 596, av herr Hedlund m. fl,

II: 597, av herr Hedlund m. fl,

II: 598, av herr Hedlund m. fl.,

II: 606, av herr Ohlin m. fl.,

II: 664, av fröken Wetterström m. fl.

I de likalydande motionerna I: 45 (av
herrar Adolfsson och Lager) och 11:53
(av herrar Nilsson i Gävle och Hermansson)
hade föreslagits, att riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning och förslag
till upprättandet av en bostadsbyggnadsfond,
ur vilken kommunala, koope2f
Första kammarens protokoll 1963. Nr 14

rativa och andra samhällsnyttiga bostadsbyggnadsföretag
ägde rätt att för
bostadsbyggande erhålla långsiktiga lån
till en ränta av förslagsvis högst två procent.

I de likalydande motionerna I: 79 (av
herr Adolfsson) och II: 96 (av herrar
Nilsson i Gävle och Holmberg) hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att en utredning
snarast möjligt måtte göras i syfte
att i samhällelig ägo överföra hyreshus
och tillhörande tomtmark.

I de likalydande motionerna I: SO (av
herr Lager) och II: 95 (av herrar Nilsson
i Gävle och Holmberg) hade anhållits,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om utformning av
anvisningar till statliga myndigheter rörande
prispolitiken vid försäljning av
staten tillhörig mark i enlighet med vad
i motionerna angivits, inklusive möjligheten
av ett upplåtande av statlig mark
med tomträtt, samt

att frågan om skapandet av en lånefond
eller andra åtgärder för att underlätta
kommunernas förvärv av tomtmark
samt finansiering av markinnehav för
bostadsbebyggelse skyndsamt måtte utredas.

I de likalydande motionerna I: 81 (av
herrar Bertil Petersson och Herbert
Larsson) och II: 97 (av herrar Svenning
och Lindkvist) hade hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för en sådan differentiering
av de statliga belåningsvärdena
för bostadshus, att produktion av
kvalitetsbostäder främjades.

I de likalydande motionerna I: 131 (av
herrar Adolfsson och Lager) och II: 166
(av herr Nilsson i Gävle m. fl.) hade yrkats
att riksdagen skulle

a) avslå Kungl. Maj ds förslag till ändringar
i bestämmelserna om räntebidrag,

b) till räntebidrag för budgetåret 1963/
64 anvisa ett förslagsanslag av 300 000 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:133 (av
herr Bergman m. fl.) och II: 162 (av herr
Kristenson i Göteborg m. fl.) hade före -

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.
Hil -

42

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

slagits, att riksdagen skulle besluta, att
Kungl. Maj:t skyndsamt skulle pröva de
förslag till markpolitiska åtgärder, som
bostadsstyrelsen föreslagit i sin skrivelse
av den 24 augusti 1962, och för riksdagen
framlägga förslag i ämnet.

I de likalydande motionerna 1:13b (av
herrar Boheman och Hilding) och 11: 165
(av fru Nettelbrandt m. fl.) hade hemställts
att riksdagen måtte i samband med
bostadsfrågornas behandling besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
frågan om lämpliga åtgärder från statens
sida att stimulera byggande av servicehus
måtte ingående prövas av 1959 års
bostadsbvggnadsutredning.

I de likalydande motionerna /: lbl (av
herr Gunnar Pettersson) och II: 167 (av
herr Svensson i Ljungskile m. fl.) hade
föreslagits, att riksdagen skulle avslå
Kungl. Maj:ts yrkande i statsverkspropositionen
hil. 13 punkt 105 a.

I de likalydande motionerna 1:17b (av
herrar Einar Eriksson och Axel Svensson)
och II: 206 (av herr Bengtsson i
Halmstad in. fl.) hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att Kungl. Maj:t måtte
framlägga förslag till en kreditfond ur
vilken kommun, som önskade köpa mark
avsedd för upplåtelse mot tomträtt, kunde
få låna medel samt villkoren härför.

I de likalydande motionerna I: 229 (av
herr Knut Johansson in. fl.) och II: 266
(av herr Blomkvist in. fl.) hade, såvitt nu
vore i fråga, anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
en utredning angående åtgärder för att
säkra kommunernas penningbehov i
samband med markförvärv samt förhindra
markvärdestegring och därav följande
hinder för önskvärd samhällsbebyggelse.

I de likalydande motionerna I: 239 (av
herr Sörlin in. fl.) och II: 279 (av herr
Lundmark in. fl.) hade yrkats, att riksdagen
vid behandling av punkt D 9 under
elfte huvudtiteln skulle besluta, att inkomststrecket
för erhållande av bostadsförbättringslån
skulle höjas till 7 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1: 343 (av
herr Hagberg m. fl.) och II: bOO (av herr

Heckscher in. fl.) hade, såvitt nu vore i
fråga, föreslagits, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj it anhålla, att belåningsvärdet
för flerfamiljshus måtte
ökas med ett belopp om 400 kronor för
varje lägenhet som vore avsedd för pensionärsbostad.

I de likalydande motionerna I: 347 (av
herr Lundström in. fl.) och 11: b05 (av
herr Ohlin in. fl.) hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts,

A. att riksdagen måtte besluta,

1. att i skrivelse till Kungl. Maj it giva
till känna vad i motionerna anförts beträffande a)

att bostadsbyggnadsprogranimet för
1963 med hänsyn till konjunkturavmattningen
borde omfatta cirka 90 000 lägenheter; b)

att det ordinarie bostadsbyggnadsprogrammet
för 1964 borde omfatta
85 000 lägenheter men utökas i den mån
konjunkturläget så medgåve;

c) att det finge ankomma på Kungl.
Maj:t att på tilläggsstat begära de höjningar
av ramarna för igångsättningen,
som kunde bliva erforderliga;

2. att tertiärlån för privatägda småhus
skulle förräntas och amorteras genom
fast annuitet, att tillämpas från och med
den 1 juli 1963;

3. att tertiärlånets övre gräns för fastigheter,
som påbörjats efter den 1 juli
1963, skulle vara 97 procent för företagsformer,
som nu finge låna 100 procent,
samt 92 procent för kooperativa företag,
som nu finge låna 95 procent;

4. omläggning av lånevillkoren för atf
stimulera amorteringssparandet och innebärande
att räntesubventionen ersattes
med ett enhetligt schablonbidrag enligt i
motionerna angivna riktlinjer;

5. att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag om tillämpning av kreditgarantisystem
för bostadsfinansieringen;

6. att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte i samverkan
med på kreditmarknaden verkande företag
och institut förbereda och för riksdagen
framlägga de förslag, som kunde erfordras
för att introducera värdebeständiga
lån för bostadsbyggandet;

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 11

43

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

7. att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att en parlamentarisk bostadsberedning
skyndsamt måtte tillsättas för
att behandla i motionerna angivna uppgifter
och avgiva förslag till den statliga
bostadspolitikens utformning; samt

B. att riksdagen måtte beakta vad som
i övrigt anförts i motionerna.

I de likalydande motionerna I: 348 (av
herr Lundström in. fl.) och II: 406 (av
herr Ohlin m. fl.) hade, såvitt nu vore i
fråga, anhållits, att riksdagen måtte besluta
att slopa de spärrar för beviljande
av invalidbostadsbidrag, som bestode i
att tillämpningsområdet för bidraget vore
begränsat till att avse endast vissa bostadshus,
nämligen hus vilka uppfördes
eller ombyggdes med statliga lån samt
nybyggda hus till vilka statligt räntebidrag
utginge, från och med den 1 januari
1964, och som följd härav anslå ytterligare
2 000 000 kronor till invalidbostadsbidrag
under nästa budgetår och således
till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1963/64 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:491
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 597
(av herr Hedlund m. fl.) hade, såvitt nu
vore i fråga, föreslagits, att riksdagen
skulle

A. besluta,

1) att nuvarande inkomstgräns för erhållande
av räntefri stående del av förbättringslån,
6 000 kronor beskattningsbar
inkomst, från och med den 1 juli
1963 skulle höjas till 8 000 kronor beskattningsbar
inkomst,

2) att statliga bostadslån, såvitt gällde
flerfamiljshus, till enskilda skulle beträffande
lån som preliminärt beviljades
från och med den 1 juli 1963 utgå
upp till 90 procent av beiåningsvärdet i
stället för nu gällande 85 procent av
belåningsvärdet;

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

1) att förslag rörande plan för fortsatt
successiv avveckling av de generella
subventionerna snarast möjligt måtte föreläggas
riksdagen.

2) att förslag rörande ersättande av
den statliga bostadslångivningen med
statligt kreditgarantisystem måtte framläggas
snarast möjligt,

3) att frågan om bostadsfinansieringens
utformning, särskilt vad gällde omläggning
av nuvarande ränte-, amorterings-
och annuitetsbetalningar i syfte
att avjämna höga inledande kostnader
samt införande av värdebeständiga bostadslån
i syfte att genom lägre ränta
få förmånligare boendekostnader, snarast
måtte utredas;

C. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts.

I de likalydande motionerna 1: 492
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 596
(av herr Hedlund m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte

A. besluta,

1) att statligt lån till småhus beträffande
lån som preliminärt beviljades
från och med den 1 juli 1963 skulle utgå
intill 95 procent av belåningsvärdet
i stället för nu gällande 90 procent av
belåningsvärdet,

2) att nuvarande särskilda villkor för
lån till småhus — att bostadsytan ej
finge överskrida 125 m2 — skulle upphöra
att gälla från och med den 1 juli
1963;

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

1) att den av 1962 års riksdag beslutade
ändringen av nedre lånegränsen
för statligt lån för småhus, från 50 till
70 procent av belåningsvärdet, vars tilllämpning
avsåges att efter viss övergångstid
bliva successivt införd, ej måtte
tillämpas förrän de statliga bostadslånen
ersatts av ett statligt kreditgarantisystem,
samt att amortering och förräntning
av de statliga lånen till småhus
måtte erläggas genom lika stora årliga
annuitetsbelopp,

2) att vid ersättande av den statliga
långivningen med kreditgarantisystem
sådana ränte- och amorteringsvillkor
måtte eftersträvas, att de höga initialkostnaderna
utjämnades, förslagsvis genom
att de första fem låneåren bleve
amorteringsfria och genom att amorte -

44

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

ringsplikten därefter successivt inträdde,
så att erforderlig full amortering
uppnåddes efter ytterligare fem år,

3) att frågan om införande av särskilt
stöd till barnfamiljernas småhusförvärv,
genom lämpligt avvägd räntefri stående
lånedel eller på därmed likvärdigt sätt,
måtte prövas under beaktande av de i
motionerna angivna riktlinjerna, så att
förslag i ärendet snarast kunde föreläggas
riksdagen,

4) att nu förekommande restriktiva
prövning och vägran av statliga lån till
småhusbyggande som tillämpades på
grundval av vissa arbetsmarknadspolitiska
skäl, måtte upphöra samt att statligt
lån till småhus på grund av kreditvärdesskäl
måtte vägras endast om uppenbart
olämplig plats valts i enlighet
med riksdagens tidigare uttalanden,
samt

5) att berörda myndigheter på samhällsplaneringens
område genom anvisningar
måtte meddelas, att behovet av ett
ökat småhusbyggande borde iakttagas i
planeringen;

C. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts.

I de likalydande motionerna 1:493
(av herr Bengtson in. fl.) och II: 59S
(av herr Hedlund m. fl.) hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa,

1) att sådana ändringar i gällande regler
och anvisningar för beräkning av
låneunderlag m. m. vid bostadsbyggande
måtte vidtagas, att dels koncentrerat
storhusbyggande och hård markexploatering
motverkades, dels tillkomsten av
trafikskyddade fritids- och lekplatser,
grönområden, stimulerades, dels lokaler
för tillgodoseende av de boendes behov
av fritidsverksamhet kunde inräknas i
låneunderlaget, samt

2) att en parlamentarisk beredning
med erforderlig expertis måtte tillkallas
för att utforma riktlinjer för den framtida
bostadspolitiken och för en samordning
av bostadspolitiska åtgärder med
olika åtgärder på samhällsplaneringens
områden i enlighet med motionerna och
allt i syfte att främja en god bomiljö

med särskilt beaktande av familjernas
och det uppväxande släktets behov.

I de likalydande motionerna 1:494
(av herr Hagberg in. fl.) och II: 595 (av
herr Heckscher m. fl.) hade, såvitt nu
vore i fråga, föreslagits, att riksdagen
skulle

A. besluta, att de såsom allmännyttiga
betecknade bostadsföretagen skulle åläggas
redovisningsskyldighet för sina fonder,
dessas storlek och successiva uppbyggnad
samt för de principer efter vilka
dels fonderna uppbyggdes, dels hyressättningen
skedde;

B. uttala, att en grundprincip för den
fortsatta bostadspolitiken borde vara, att
de boende själva skulle betala vad deras
bostäder kostade;

C. besluta,

1) att den statliga bostadslångivningen
från och med den 1 juli 1963 skulle
ersättas av ett kreditgarantisystem;

2) att i anledning därav varken preliminära
beslut skulle meddelas angående
lån från lånefonden för bostadsbyggande
eller anslag anvisas till samma
fond från nämnda datum;

3) att för erhållande av kreditgaranti
en engångsavgift av 0,5 procent skulle
erläggas;

4) att från och med den 1 juli 1963
ränteeftergift ej längre skulle medgivas
beträffande hus som påbörjats före ingången
av 1958;

5) att räntegaranti, avseende räntor å
underliggande lån, som hänförde sig till
tiden från och med den 1 januari 1962,
skulle grundas på en räntesats av 4,5
procent vad avsåge hus påbörjade från
och med den 1 januari 1958;

6) att tertiärlån mellan 70 och 85 procent
av belåningsvärdet för hus påbörjade
från och med den 1 januari 1958
skulle för tid från och med den 1 januari
1963 förräntas efter en räntesats av
5,5 procent;

/) alt tertiärlån till den del de överstege
85 procent av belåningsvärdet för
hus påbörjade från och med den 1 januari
1958 skulle för tid från och med
den 1 januari 1963 förräntas efter en
räntesats av 6 procent;

Onsdagen den 3 april 1983 fm.

Nr 14

45

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

8) att egnahemslån och förbättringslån
avseende hus som påbörjats från och
med den 1 januari 1958 skulle för tid
från och med den 1 januari 1963 förräntas
efter en räntesats av 5 procent;

9) att avslå Kungl. Maj:ts förslag att
eftergiva återbetalningsskyldigheten beträffande
tilläggslån, vilka icke enligt
beslut av tidigare års riksdag gjorts
amorteringspliktiga;

10) att de tilläggslån, som enligt beslut
av 1953, 1957 och 1959 års riksdagar
gjorts amorteringspliktiga, skulle för tid
från och med den 1 januari 1963 förräntas
efter eu räntesats av 5,5 procent;

11) att de tilläggslån, som avsåge hus
påbörjade före den 1 januari 1958, skulle
till den del de icke på grund av tidigare
riksdagsbeslut redan vore amorteringspliktiga
bliva ränte- och amorteringspliktiga
från och med den 1 juli 1963
efter en räntesats av 5,5 procent och med
en amorteringstid av 25 år;

12) att riksdagen i överensstämmelse
med senast år 1962 fattat beslut måtte
uppskjuta ställningstagandet till frågan
om att efterskänka utestående ränte- och
amorteringsfria delar av egnahemslån;

D., om förslagen under B. 1)—3) icke
vunne riksdagens bifall, besluta,

1) att tertiärlån, till vilka tillstånd
lämnades tidigast den 1 juli 1963, skulle
beviljas upp till 85 procent av den totala
produktionskostnaden mot enbart
inteckningssäkerhet, oavsett förvaltningsformerna,
upp till 95 procent för s. k.
allmännyttiga företag mot kommunal
borgen och upp till 90 procent för kooperativa
och enskilda företag mot borgen
av kommun, industriföretag eller annat
företag av motsvarande ekonomisk styrka
samt till den del de överstege 85
procent av belåningsvärdet amorteras på
25 år;

2) att tertiärlån till egnahem skulle
beviljas upp till 90 procent av lånevärdet
oavsett företagsform;

3) att vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift om 0,5
procent skulle uttagas i samband med
lånets utbetalande;

4) medgiva att lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,
finge beviljas intill 650 000 000 kronor
under tiden den 1 juli—31 december
1963 samt 1 180 000 000 kronor under år
1964;

F. i övrigt beakta vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna 1:495
(av herr Lundström m. fl.) och 11: 606
(av herr Ohlin m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen i överensstämmelse med
senast år 1962 fattat beslut måtte uppskjuta
ställningstagandet till frågan om
att efterskänka utestående ränte- och
amorteringsfria delar av egnahemslån
ävensom utestående oreglerade tilläggslån
till flerfamiljshus, vilket innebure,
att ränte- och amorteringsfriheten tills
vidare skulle kvarstå.

I de likalydande motionerna 1: 549 (av
herr Åkerlund) och II: 664 (av fröken
Wetterström m. fl.) hade, såvitt nu vore
i fråga, anhållits, att riksdagen måtte beakta
vad i motionerna anförts angående
bland annat ett ökat småhusbyggande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1. beträffande bostadsbyggandets omfattning
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 347
och 11:405, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

2. beträffande bostadsbyggandets inriktning
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt i anledning av motionerna
I: 347 och II: 405, I: 492 och II: 590 samt
I: 549 och II: 664, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag
å motionerna 1:134 och II: 165 godkänna
vad utskottet anfört;

3. beträffande vissa markpolitiska frågor
i anledning av motionerna I: 133 och
II: 162, I: 80 och 11:95, I: 229 och II: 266
samt I: 174 och II: 206, sistnämnda fyra
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Majd giva till känna
vad utskottet anfört;

4. avslå i motionerna 1:347 och II:
405, 1:494 och 11:595 samt 1:491 och

46

l\r 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm,

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. ni.

II: 597 framställda yrkanden angående
införande av ett kreditgarantisystem på
bostadsområdet;

5. avslå i motionerna I: 347 och II: 405
samt 1:491 och 11:597 framställda yrkanden
angående värdebeständiga lån
för bostadsbyggandet;

6. avslå i motionerna 1:491 och II:
597 framställt yrkande om utredning angånde
ändrad utformning av bostadslångivningen; 7.

avslå i motionerna I: 494 och II: 595
framställt yrkande beträffande viss redovisningsskyldighet
för såsom allmännyttiga
betecknade bostadsföretag;

8. avslå i motionerna I: 347 och II: 405
samt 1:493 och 11:598 framställda yrkanden
angående tillsättande av en parlamentarisk
bostadsberedning;

9. avslå i motionerna 1:79 och 11:96
framställt yrkande angående utredning
i syfte att i samhällelig ägo överföra hvreshus
och tillhörande tomtmark;

10. avslå i motionerna 1:494 och II:
595 framställt yrkande angående en förvaltningsavgift
för bostadslån;

11. avslå i motionerna 1:347 och II:
405, I: 494 och II: 595, I: 492 och II: 596
samt 1:491 och 11:597 framställda yrkanden
beträffande bostadslånets storiek
och amorteringstid;

12. avslå i motionerna 1:347 och II:
405 samt 1:492 och 11:596 framställda
yrkanden om nya regler för förräntning
och amortering av vissa bostadslån;

13. avslå i motionerna I: 45 och II: 53
framställt yrkande om upprättande av
en bostadsbyggnadsfond;

14. beträffande bestämmelsen om maximiyta
för småhus, som beboddes av låntagaren,
med bifall till motionerna I:
492 och II: 596, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

15. beträffande bestämmelserna om
låneunderlag i anledning av motionerna
1:81 och 11:97 samt 1: 493 och 11:598,
sistnämnda båda motioner såvitt nu vore
i fråga, ävensom med avslag å motionerna
1:343 och 11:400, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

16. avslå i motionerna 1:491 och IT:
597 samt 1:239 och 11:279 framställda

yrkanden beträffande inkomstgränsen
för erhållande av räntefri stående del av
förbättringslån;

17. beträffande ränte- och amorteringsfria
tilläggslån för flerfamiljshus med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:495 och 11:606,
I: 494 och II: 595 samt 1:141 och II: 167,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

18. beträffande räntefria stående delar
av egnahemslån med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:495 och 11:606, 1:494 och It:
595 samt I: 141 och II: 167, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

19. avslå i motionerna 1:494 och II:
595 framställda yrkanden angående höjning
av räntorna för vissa tilläggslån,
tertiärlån, egnahemslån och förbättrings
lån;

20. beträffande bestämmelserna om
räntebidrag in. m. med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:347 och 11:405, 1:491 och II:
597, 1:494 och 11:595 samt 1:131 och
II: 166, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

21. beträffande bestämmelserna om invalidbostadsbidrag
med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt i anledning av motionerna
I: 348 och II: 406, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

22. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till främjande av bostadsförsörjningen,
såvitt de ej behandlats under 1—21 eller
av utskottet behandlats i särskilt utlåtande,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och under erinran om vad utskottet
anfört godkänna i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1963 förordade ändringar;

23. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
131 och 11:166, såvitt nu vore i fråga,
till Räntebidrag för budgetåret 1963/64
å driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 210 000 000
kronor;

24. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:348

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 11

47

Anslag till

och 11:406, såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 9 000 000 kronor; 25.

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 494 och
11:595, såvitt nu vore i fråga, medgiva
att lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge beviljas intill
710 000 000 kronor under tiden 1 juli
—31 december 1963 samt 1 270 000 000
kronor under år 1964;

26. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:494
och 11:595, såvitt nu vore i fråga, till
Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1963/64 å kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 740 000 000 kronor; 27.

till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för budgetåret
1963/64 å kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 1000 kronor;

28. medgiva, att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill 10 000 000 kronor under tiden 1
juli—31 december 1963 samt 15 000 000
kronor under år 1964;

29. till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1963/64 å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
20 000 000 kronor;

30. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes av
vad föredragande statsrådet i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
3 januari 1963 föreslagit;

31. godkänna under punkten införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

32. till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 568 000 kronor;

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

33. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som föranledes
av vad föredragande statsrådet
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1963 föreslagit;

34. godkänna under punkten införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1963/64;

35. till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 7 205 000 kronor;

36. till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett f Öl -slagsanslag av 980 000 kronor;

37. till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 901 000 kronor;

38. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den del
de icke blivit under punkterna 1—37
särskilt berörda eller av utskottet behandlats
i annat utlåtande, icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits
1) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Edström, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bostadsbyggandets omfattning
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna 1:347 och 11:405, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

2) beträffande bostadsbyggandets inriktning a)

av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Edström, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottets yttrande i denna
del bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen

48

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjnii

måtte beträffande bostadsbyggandets inriktning
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionerna I:
347 och 11:405 samt 1:492 och 11:596
ävensom i anledning av motionerna I:
549 och II: G64 samt I: 134 och II: 165,
de sex förstnämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Sandin, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson
i Knäred, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
2 hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bostadsbyggandets inriktning
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 492 och II:
596 samt i anledning av motionerna I:
347 och 11:405, 1:549 och 11:664 samt
1:134 och II: 165, de sex förstnämnda
motionerna såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

3) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka beträffande
vissa markpolitiska frågor ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade; 4)

beträffande införande av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet

a) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Edström, Sundin,
Nils-Eric Gustafsson och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Svensson
i Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå
och Andersson i Knäred, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 4 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande införande
av ett kreditgarantisystem på
bostadsområdet med bifall till motionerna
1:347 och 11:405 samt 1:491 och II:
597 ävensom med avslag å motionerna
I: 494 och II: 595, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

gen ni. m.

b) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett,
att utskottets yttrande i förevarande
del bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 4 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande införande av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet med
bifall till motionerna 1:494 och 11:595
och i anledning av motionerna 1:347
och II: 405 samt I: 491 och II: 597, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

5) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Edström, Sundin,
Nils-Eric Gustafsson och Svensson i
Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå
och Andersson i Knäred, vilka beträffande
värdebeständiga lån för bostadsbyggande
samt utredning angående
ändrad utformning av bostadslångivningen
ansett, att utskottets yttrande
i berörda delar bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 5 och 6 hemställa,
att riksdagen måtte

5. beträffande värdebeständiga lån för
bostadsbyggandet med bifall till motionerna
I: 347 och II: 405 samt I: 491 och
11:597, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

6. beträffande utredning angående
ändrad utformning av bostadslångivningen
med bifall till motionerna 1:491
och II: 597, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört;

6) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström och Staxäng, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Skellefteå och Turesson,
vilka beträffande redovisningsskyldighet
för såsom allmännyttiga betecknade företag
ansett, att utskottets yttrande i nu
ifrågavarande del bort lyda på sätt i reservationen
angivits samt att utskottet
bort under 7 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande viss redovisningsskyldighet
för såsom allmännyttiga beteck -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

49

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

nade bostadsföretag med anledning av
motionerna 1:494 och 11:595, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 7)

av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström, Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Staxäng och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Svensson i
Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred och Turesson, vilka beträffande
tillsättande av en parlamentarisk
bostadsberedning ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 8 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande tillsättande
av en parlamentarisk bostadsberedning
med bifall till motionerna I:
347 och 11:405 samt 1:493 och 11:598,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

8) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka beträffande
en förvaltningsavgift för bostadslån
ansett, att utskottets yttrande i
denna fråga bort erhålla den ändrade
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 10 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande en förvaltningsavgift
för bostadslån med bifall till
motionerna 1:494 och 11: 595, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 9)

beträffande bostadslånets storlek
och amorteringstid

a) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Edström, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottets yttrande i förevarande
del bort hava den lydelse, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under 11 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadslånets
storlek och amorteringstid med bifall
till motionerna 1:347 och 11:405 samt
med avslag å motionerna I: 494 och II:

595, 1:492 och 11:596 samt 1:491 och
II: 597, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

b) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett,
att utskottets yttrande i nu ifrågavarande
del bort erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 11 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadslånets storlek
och amorteringstid i anledning av motionerna
1:494 och 11:595 samt 1:347
och 11:405 ävensom med avslag å motionerna
1:492 och 11:596 samt 1:491
och 11:597, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; c)

av herrar Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson
i Knäred, vilka ansett, att utskottets
yttrande i berörda del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bostadslånets storlek och amorteringstid
med bifall till motionerna I:
492 och 11:596 samt 1:491 och 11:597
ävensom med avslag å motionerna I: 347
och It: 405 samt I: 494 och II: 595, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

10) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström, Sundin„ Nils-Eric Gustafsson,
Staxäng och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Svensson i
Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred och Turesson, vilka
beträffande förräntning och amortering
av bostadslån ansett, att utskottets yttrande
i denna del bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 12 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande förräntning
och amortering av bostadslån med
bifall till motionerna 1:347 och 11:405
samt 1:492 och 11:596, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse

50

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

11) beträffande bestämmelsen om
maximiyta för småhus, som beboddes av
låntagaren

a) av herrar Näsström, Gillström, Rikard
Svensson, Petterson i Degerfors,
Gustafsson i Stockholm, Blidfors och Johansson
i Norrköping samt fru Holmberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i angiven del bort hava den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 14 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bestämmelsen
om maximiyta för småhus, som beboddes
av låntagaren, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:492 och 11:596, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad reservanterna anfört; b)

av herrar Almgren, Kellgren och
Fagerlund, vilka ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort lyda så,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 14 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bestämmelsen
om maximiyta för småhus, som beboddes
av låntagaren, i anledning av
motionerna 1:492 och 11:596, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

12) beträffande bestämmelserna om låneunderlag a)

av herrar Sandin, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson
i Knäred, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 15 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bestämmelserna
om låneunderlag med bifall till
motionerna 1:493 och 11:598, såvitt nu
vore i fråga, i anledning av motionerna
I: 81 och II: 97 samt med avslag å motionerna
I: 343 och II: 400. sistnämnda
två motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett,
att utskottets yttrande i förevaran -

de del bort hava den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 15 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bestämmelserna
om låneunderlag i anledning av motionerna
1:81 och 11:97, 1:343 och II:
400 samt 1:493 och 11:598, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

13) av herrar Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson
i Knäred, vilka beträffande inkomstgränsen
för erhållande av räntefri
stående del av förbättringslån ansett, att
utskottets yttrande i berörda del bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 16
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
inkomstgränsen för erhållande av
räntefri stående del av förbättringslån
med bifall till motionerna 1:491 och II:
597, såvitt nu vore i fråga, samt i anledning
av motionerna 1:239 och 11:279 i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

14) beträffande ränte- och amorteringsfria
tilläggslån för flerfamiljshus

a) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Edström, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 17 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande ränte- och amorteringsfria
tilläggslån för flerfamiljshus
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 1:494 och 11:595 och med
bifall till motionerna 1:495 och 11:606
samt 1:141 och 11:167, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
reservanterna anfört;

b) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett,
att utskottets yttrande i denna del
bort hava den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 17 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande ränte- och amorteringsfria
tilläggslån för flerfamiljshus med avslag

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

51

Anslag till

å Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:494 och 11:595 ävensom
i anledning av motionerna I: 141
och II: 167 samt med avslag å motionerna
1:495 och 11:606, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

15) beträffande räntefria stående delar
av egnahemslån

a) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström och Staxäng, fröken Elnién
samt herrar Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Skellefteå och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som i berörda reservation
angivits, samt att utskottet bort
under 18 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande räntefria stående delar av
egnahemslån med avslag å Kungl. Maj ds
förslag samt med bifall till motionerna
I: 495 och II: 606, I: 494 och II: 595 samt
1:141 och II: 167, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

b) av herr Bergman och fru Wallenthcim,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i denna del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 18 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande räntefria stående delar
av egnahemslån med avslag å Kungl.
Maj ds förslag och motionerna I: 495 och
11:606 samt 1:494 och 11:595 ävensom
i anledning av motionerna 1:141 och II:
167, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad reservanterna anfört; 16)

av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka beträffande
höjning av räntorna för vissa
tilläggslån, tertiärlån, egnahemslån och
förbättringslån ansett, att utskottets yttrande
i berörda del bort erhålla den lydelse,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 19 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
höjning av räntorna för vissa tilläggslån,
tertiärlån, egnahemslån och förbättringslån
med bifall till motionerna I: 494 och
II: 595, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

17) beträffande bestämmelserna om
räntebidrag m. m.

a) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Edström, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort lyda
på sätt i reservationen angivits samt att
utskottet bort under 20 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bestämmelserna
om räntebidrag m. m. med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 347 och II: 405 samt med avslag
å motionerna I: 491 och II: 597, I: 494
och II: 595 samt I: 131 och II: 166, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

b) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Turesson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 20
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bestämmelserna om räntebidrag in. m.
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 494 och II:
595 ävensom med avslag å motionerna
I: 347 och II: 405, I: 491 och II: 597 samt
1:131 och II: 166, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

c) av herrar Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson
i Knäred, vilka ansett, att utskottets yttrande
i förevarande del bort erhålla den
ändrade lydelse, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under 20
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bestämmelserna om räntebidrag m. m.
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
motionerna I: 491 och II: 597 ävensom
med avslag å motionerna I: 347 och II:
405,1: 494 och II: 595 samt I: 131 och It:
166, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad reservanterna anfört; 18)

av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström, Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Staxäng och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Svensson i
Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå, An -

52

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

dersson i Knäred och Turesson, vilka beträffande
bestämmelserna om familjebostadsbidrag
ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort lyda så, som i reservationen
angivits;

19) beträffande bestämmelserna om
pensionärsbostadsbidrag

a) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström och Staxäng, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile, Gustafsson
i Skellefteå och "Turesson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade;

b) av herrar Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson
i Knäred, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits;
ävensom

20) av fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Virgin, Per Jacobsson,
Edström, Sundin, Nils-Eric Gustafsson,
Staxäng och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Svensson i
Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred och Turesson, vilka beträffande
medelsanvisningen till bostadsrabatter
ansett, att utskottets yttrande
bort, under förutsättning av bifall till
den med 18 betecknade reservationen, i
viss del lyda så, som i denna reservation
angivits.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
vid förevarande utlåtande jämväl
finge omfatta statsutskottets utlåtande
nr 43.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Efter den lätta berusningseffekt
som man väl kan förmoda
att det föregående ärendet har åstadkommit
övergår vi nu till att behandla mera
vardagliga och triviala ting, nämligen
frågan om bostadsförsörjningens ordnande
och vad som sammanhänger härmed.

Det förslag i denna fråga som återfinnes
i det statsutskottsutlåtande vi nu
behandlar skiljer sig väl inte på något

avgörande sätt från de förslag vi har haft
att ta ställning till tidigare. På några
punkter är dock tendensen tydligt markerad.
Det gäller den fortsatta avveckling
av räntesubventionerna och den
kraftiga uppräkning av familjebostadsbidragen,
som föreslås i Kungl. Maj ds
proposition. En nyhet som väckt berättigad
uppmärksamhet är ju också regeringens
förslag att efterskänka vissa ränte-
och amorteringsfria tilläggslån samt
räntefria stående delar av egnahemslån.
Jag återkommer till dessa punkter senare,
men jag har inledningsvis velat erinra
om dem, då dessa avsnitt — åtminstone
de två sistnämnda — är speciellt
kontroversiella.

I såväl propositionen som utskottsutlåtandet
förs ett inledande resonemang
om bostadsbyggandets omfattning och
förutsättningarna härför. Beträffande
omfattningen hänvisar propositionen till
bostadsstyrelsens undersökningar rörande
det behövliga bostadsbyggandet ävensom
de beräkningar 1959 års långtidsutredning
kommit fram till. Enligt dessa
beräkningar skulle en årlig nyproduktion
av åtminstone 85 000 lägenheter vara
erforderlig. Härtill är väl endast att
tillägga att om vi inom en rimlig tid
skall kunna få balans på bostadsområdet,
behöver vi bygga mera. Detta bör
ju också vara möjligt och alldeles särskilt
motiverat under den period av konjunkturavmattning
vi för närvarande befinner
oss i. Därest detta konjunkturläge
blir bestående under de närmaste åren
— därom vågar man väl inte ha någon
bestämd mening — bör det enligt vår
bedömning vara möjligt att under år
1963 nå upp till samma igångsättningsvolym
som under 1962 eller omkring
90 000 lägenheter samt till en ytterligare
ökning under år 1964.

För att ett så omfattande byggnadsprogram
skall kunna fullföljas erfordras
en god planering och att exploateringsfärdig
tomtmark finns disponibel. På
detta område är det angeläget att statliga
organ i samarbete med kommunerna
bemödar sig att hålla undan, för att
inte ett bostadsbyggande som annars
skulle vara möjligt stoppas upp. Här vå -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

53

Anslag till

gar kanske en lekman också ge uttryck
åt en hädisk tanke, nämligen att den
långa tid som erfordras för att få en
stadsplan utarbetad, granskad och fastställd
skulle kunna förkortas genom en
något mer informell handläggning. Jag
tror inte att det — åtminstone i våra
mindre tätorter — skulle behöva medföra
några större vådor.

När det sedan gäller frågan om bostadsbyggandets
inriktning nödgas man
konstatera att andelen småhus i den totala
nyproduktionen skulle minska något
enligt propositionens beräkningar
jämfört med närmast föregående år. För
vår del anser vi att en utveckling i motsatt
riktning borde eftersträvas. Som vi
framhållit i vår reservation i denna
punkt, är det angeläget att bostadsproduktionen
får en sådan inriktning att
de bostadssökandes behov och värderingar
så långt möjligt blir tillgodosedda.
Det gäller med andra ord att skapa
förutsättningar för ett fritt val. Visserligen
må det medges att vi saknar tillförlitliga
undersökningar om hur konsumtionsvalet
under dessa förutsättningar
skulle fördela sig, men gjorda undersökningar
beträffande bostadsefterfrågans
framtida utveckling visar nog en
stark dragning mot småhus. Vi har heller
ingen anledning frångå vår tidigare
uppfattning att det även ur allmänna familjesociala
synpunkter är angeläget, att
egnahemmet som boendeform stimuleras.

I sammanhanget bör påpekas att det
kan ligga frestande nära till hands att
från arbetsmarknadspolitiska synpunkter
ge en viss prioritet åt de större husen.
Inte minst ur landsbygdens synpunkt
är det angeläget att sådana motiveringar
inte får påverka långivningen
till egnahem ävensom att rigorösa bedömningar
ur lokaliseringssynpunkt, i
strid med riksdagens uttalade mening,
inte får förekomma.

Sedan många år har från oppositionspartiernas
sida framförts krav på införande
av kreditgarantisystem för bostadsbyggandets
finansiering. Vi har
upprepat detta förslag i år men måste
tyvärr konstatera att utskottsmaj or be -

främjande av bostadsförsörjningen m. in.
tens envisa och egendomliga motstånd
på denna punkt alltjämt håller i sig. Jag
skall inte tynga protokollet med någon
historik över hur denna fråga har handlagts,
men jag vill peka på att de huvudinvändningar
man tidigare gjort mot förslaget
i dagens penningpolitiska läge
knappast kan åberopas.

Beträffande finansieringen upprepar
vi tidigare förslag angående värdebeständiga
lån till bostadsbyggandet ävensom
ändrade ränte- och amorteringsbestämmelser
genom övergång till fast annuitet
för småhus i syfte att utjämna de höga
initialkostnaderna för bostadsbyggarna.

I likhet med bostadspolitiska kommittén
förordar vi en sänkning av lånegränserna
för tertiärbelånade hus till 97 procent
för hus som nu får belånas till 100 procent
samt till 92 procent för kooperativa
företagsformer, som nu får låna upp till
95 procent. Detta skulle innebära att
man inom samma lånegränser skulle
kunna bereda utrymme för ett större bostadsbyggande.

Jag kommer nu, herr talman, in på de
speciellt kontroversiella frågor jag inledningsvis
berörde, i första hand då
regeringens överraskande förslag att efterskänka
utestående ränte- och amorteringsfria
tilläggslån och ränfefria stående
delar av egnahemslån, sammanlagt
1 125 miljoner kronor. Det är alltså inte
fråga om småpotatis precis, och man
måste förvåna sig över att departementschefen
anser sig kunna presentera ett
förslag av den storleksordningen för
riksdagen utan någon som helst motivering
eller siffermässig belysning. Förslaget
kan väl inte till äventyrs böra ses
som en oundviklig konsekvens av en i
hastigt mod företagen kollektivanslutning
av egnahemsägarna till det socialdemokratiska
partiet? Om så skulle vara
förhållandet måste jag anmäla att åtminstone
vi i folkpartiet nödgas underkänna
en sådan motivering.

Problemet blir ju inte mindre intressant
när man ser att en av regeringspartiets
mera prominenta företrädare i en
reservation till detta utlåtande anmält
en emot departementschefen alldeles avvikande
mening. Vad resultatet kan bli

54

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

av denna aktion skall jag inte profetera
om, men uppenbara risker måste ju föreligga
att den kan vålla oro och sömnlösa
nätter bland det socialdemokratiska
egendomsfolket.

För vår del hänvisar vi till det uttalande
som gjordes av riksdagen i fjol
att någon slutgiltig ställning till denna
fråga inte bör tagas förrän huvuddelen
av ifrågavarande lånedelar utestått i tio
år. Detta är inte fallet ännu, och därför
anser vi att detta uttalande alltjämt kan
åberopas.

För övrigt anser vi att när man skall
ta ställning till en ekonomisk fråga av
denna storleksordning bör det föreligga
någon utredning om hur en sådan åtgärd
påverkar hyresläget i olika årgångar
av hus o. s. v.

Den andra stora fråga där meningarna
skiljer sig gäller familjebostadsbidragen,
där buden har varit många och olika
konstruktioner presenterats.

Det märkliga med regeringens förslag
på denna punkt är att man föreslagit en
kraftig utökning av den bidragsberättigade
kretsen och därmed kommit upp i
grupper med relativt höga inkomstlägen.
Samtidigt föreslås icke någon höjning för
de lägsta inkomstgrupperna, trots att den
sänkning av räntesubventionerna vi i
dag kommer att besluta ofelbart måste
leda till höjda hyreskostnader även för
dessa grupper. Denna konstruktion har
vi funnit orimlig och orättvis, och vi har
inom oppositionen enats om ett förslag
som visserligen också innebär en höjning
av inkomstgränserna, ehuru inte på långt
när i samma utsträckning som regeringsförslaget,
men som framför allt tar sikte
på en förbättring av de lägsta inkomstgruppernas
situation. Beträffande de olika
förslagens verkningar ber jag få hänvisa
till den redovisning som ges i utskottets
utlåtande.

När vi för en vecka sedan diskuterade
frågan om en höjning av de allmänna
barnbidragen hävdades med stor energi
från regeringspartiets företrädare att
man borde lugna ned sig och avvakta pågående
utredningar på familjepolitikens
område innan man överväger vidare åtgärder.
Det förefaller som om det rådet

med fördel skulle kunna ges även i denna
fråga, innan man går att fördubbla
kretsen av bidragsberättigade, företrädesvis
inom de inkomstlägen där ändamålsenligheten
med ett generellt bostadsstöd
i denna form måste starkt ifrågasättas.
Vi anser att vägande principiella invändningar
kan göras mot att bygga ut
familjebostadsbidragen som en generell
familjepolitisk stödform i den omfattning
regeringen föreslår. I varje fall bör eu
sådan åtgärd föregås av mera ingående
överväganden än vad här synes ha varit
fallet.

Till sist, herr talman, skall jag be att
få säga några ord om reservation nr 7,
gemensam för de tre oppositionspartierna,
som behandlar frågan om tillsättande
av en parlamentarisk bostadsberedning
med syfte att utreda och dra upp riktlinjer
för den framtida bostadspolitiken.

På denna punkt görs det från utskottsmajoritetens
sida knappast några principiella
invändningar mot förslaget om en
beredning i och för sig. Från reservanternas
sida har vi dock ansett att man i
utskottets motivering på denna punkt
klarare borde ange vilka områden beredningen
närmast bör syssla med. De problem
som i första hand bör uppmärksammas
är enligt vår mening miljöfrågorna,
frågan om den yttre bostadsmiljön
och bostadsområdenas utformning med
hänsyn till olika åldrars och gruppers
behov. Bostadsproduktionens inriktning
och möjligheterna för bostadskonsumenterna
att välja bostadsform, lånevillkorens
utformning, amorterings- och finansieringsregler
o. s. v. är spörsmål bland
många andra som en dylik beredning
skulle ha anledning att penetrera. Vi föreslår
alltså på denna punkt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t giver till
känna vad utskottet anfört.

Trots att till detta utskottsutlåtande
har fogats ett betydande antal reservationer
— dock färre än tidigare år — bör vi
ha klart för oss att enighet ändå råder
om mycket väsentliga avsnitt i denna
stora fråga. Att meningarna är delade på
vissa punkter kan bero på att dessa delar
icke blivit tillräckligt genomlysta. Vi tror
att en parlamentarisk utredning som gri -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

DO

Anslag till

per sig an dessa uppgifter förutsättningslöst
och med god vilja skulle kunna skapa
klarhet och samförstånd på de många
punkter som i dag ter sig dunkla och
kontroversiella.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till samtliga de reservationer
i utskottsutlåtandet där mitt
namn förekommer.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman: Statsutskottets utlåtande
jämte reservationer rörande bostadspolitiken
får väl sägas spegla de olika meningsriktningarnas
uppfattning om vilken
inriktning bostadspolitiken bör ha.

På vårt håll är det vissa åtgärder och
avsnitt inom bostadspolitiken som vi fäster
särskild vikt vid. Bostadspolitiken
skall främja nyproduktionen, det är angeläget
särskilt med tanke på den bostadsbrist
som alltjämt finns på sina håll.
Den skall främja en god bostadsstandard;
den skall möjliggöra för inkomstsvaga
grupper att få tillgång till goda bostäder,
och den skall tillgodose de alltmer
växande miljöbehoven på bostadsområdet,
inte minst vad det gäller en
ökad småhusbebyggelse.

Vårt parti har varit kritiskt inställt
till den växande generella subventioneringen.
Den bär inte kunnat anses motiverad
av de bostadspolitiska målsättningarna.
Det har sagts att denna subventionering
gynnat nyproduktionen, men det
är nog en sanning som ger utrymme för
en betydande modifikation. Jag kan inte
förstå hur dagens bostadsproduktion
kan gagnas av generella subventioner till
hus som är inemot 20 år gamla. Snarare
förhåller det sig väl så att subventionerna
till dessa äldre hus medför att utfallet
blir negativt för de nya husen vid
jämförelse med de äldre — vilket ju inte
kan vara stimulerande för nyproduktionen.

Nu skall en avveckling av vissa äldre
subventioner företagas. Det gäller 1940-talshusen, och det gäller en avtrappning
beträffande 1950-talshusen. En sådan inriktning
på avveckling ligger helt i linje
med vad vi har hävdat. Den ligger ock -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
så helt i linje med vår uppfattning att
man vid ett sådant här tillfälle särskilt
bör uppmärksamma det speciella bostadsstödet
åt barnfamiljerna.

I princip är inte den generella subventioneringen
riktig. Tillgodoser man dem
som har särskilt behov av stöd, må det
sedan ligga inom konsumtionsfrihetens
ram för den enskilde att avgöra hur mycket
pengar som skall läggas på bostadsändamål
och hur mycket på annan konsumtion.
Mycket tillspetsat skulle jag vilja
säga att man kan fråga sig om det är
boende eller t. ex. bilanskaffning eller
semesterresor söderut som hjälpts av
subventioneringen, detta särskilt med
hänsyn till bostadsbristen.

Ett direkt slopande av alla generella
subventioner skulle dock medföra sådana
kostnadsökningar i de hus som nyligen
byggts och i dem som skall byggas, att
det skulle få betydande menliga inverkningar
på nyproduktionen, vilket med
hänsyn till den bostadsbrist som råder
framför allt i de större städerna skulle
vara mycket beklagligt. Vi har därför
förordat en successiv avveckling av de
generella subventionerna med början i
de äldre subventionerade husen. Vi har
inte framfört något avvecklingskrav beträffande
de senaste husårgångarna. På
längre sikt bör dock en avveckling av alla
de generella bostadssubventionerna eftersträvas.
Man bör dock samtidigt eftersträva
att på annat sätt skapa goda betingelser
för nyproduktionen, så att den
blir av tillräcklig omfattning.

Alltsedan andra världskriget har vi
haft stigande arbetslöner och stigande
materialkostnader men också högre standard
inom bostadsproduktionen. Detta
bar medfört högre boendekostnader för
varje nytillkommande husårgång. 1958
t. ex. ansågs kostnaderna i de då nyuppförda
husen höga, medan kostnaderna i
1954 års bus då framstod som rätt hyfsade.
I dag anser vi att kostnaderna i
1958 års hus är rätt hyfsade, detta bl. a.
till följd av att inkomsterna stigit avsevärt
sedan 1958, men också till följd av
att det är betydligt dyrare att bo i de
nu nyuppförda husen. Det är denna tendens,
nämligen att kostnaderna i de ny -

56

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

uppförda husen alltid ter sig höga i förhållande
till de något äldre husen, som
kan bli en hämmande faktor på nyproduktionen
på en friare marknad med
avvecklade generella subventioner.

Det bör dock finnas goda möjligheter
att eliminera en sådan olägenhet. Den
negativa faktorn är ju penningvärdeförsämringen.
Byggnadskostnadsindex och
penningvärdet har i stort sett följts åt
under efterkrigstiden. Penningvärdesfaktorn
kan reduceras om man i viss utsträckning
går in för värdebeständiga
bostadslån. Då ingen penningvärdesrisk
finns skulle sådana kunna erhållas till
lägre ränta och medföra minskade boendekostnader.
Faller penningvärdet
ökar kostnaden, men endast nominellt —
inte reellt. Det skulle vara en garanti
för lägre kostnad under den första s. k.
dyra tiden av ett hus. Den andra faktorn
är att man allmänt räknar med successivt
stigande realinkomster. Om kostnaden
för att bo i ett nyuppfört hus motsvarar
säg 20 procent av en viss persons
inkomst, kommer en fortgående inkomstökning
att medföra att procentsatsen
sjunker, till 19 och till 18 procent. Man
bör anpassa finansieringen till även denna
faktor och medge en lägre amortering
under de första åren. Det bör således
finnas förutsättningar att anpassa
systemet till de faktorer som gör sig gällande
i den ekonomiska utvecklingen
och därigenom skapa goda betingelser
för de nyuppförda husen och därmed
för produktionen.

Ett sådant system låter sig förena
med ett kreditgarantisystem. Tidigare
har man ju i princip varit ense om att
ett sådant system bör ersätta den statliga
långivningen, när förhållandena på
kreditmarknaden kan anses tillräckligt
goda. Den frågan har nu aktualitet. Vi
har begärt en plan för utveckling av
bostadspolitiken i den här riktningen,
alltså en successiv avveckling av de generella
subventionerna och övergång till
ett sådant finansieringssystem som jag
här berört.

I det sammanhanget bör behovet av
kompensation till bl. a. och kanske framför
allt barnfamiljer i måttliga inkomst -

lägen uppmärksammas. En uppräkning
av stödet till barnfamiljerna är ju aktuell
och har motiverats av den subventionsavveckling
som skall företas. För
min del vill jag säga att förbättringen
för barnfamiljerna är mera motiverad av
allmänna familjepolitiska skäl än av just
subventionsavvecklingen. Bl. a. bör det
noteras att boendekostnaden i de hus
där subventioner avvecklas inte blir högre
än i de nya husen. Den högre hyresnivån
har redan fått accepteras av åtskilliga
barnfamiljer.

Har man den inställningen är det givet
att det påverkar uppfattningen om
hur förbättringen för barnfamiljerna
skall utformas. Vi delar inte regeringens
uppfattning att man skall gå långt högre
upp i inkomstskikten med bostadsrabatterna
utan att familjerna i de lägre inkomstskikten
får någon förbättring alls.
Vi anser att man dels bör särskilt förbättra
för familjerna i de lägre skikten
genom höjning av bostadsrabatternas bidragsbelopp,
dels skall ge alla barnfamiljer
en förbättring genom höjning av det
allmänna barnbidraget. Vid en fortsatt
avveckling av de generella subventionerna
är vi beredda till liknande åtgärder.
Men vi är inte övertygade om att dessa
förbättringar till någon del skall anknytas
till bostaden och således ha formen
av ett speciellt bostadsstöd. Bostadsförmånerna
för barnfamiljerna bör kunna
omvandlas till ett allmänt familjepolitiskt
stöd. Härför talar bl. a. de skäl för
konsumtionsfrihet som jag tidigare
nämnt.

I statsverkspropositionen framhålles
även i år att småhusbyggandet skall tillgodoses
med lånemedel så att det svarar
mot efterfrågan. Jag vill minnas att detta
framhållits flera år i rad. Men ändå får
man konstatera att någon ökning av småhusbyggandets
andel blir det inte. Internationellt
sett ligger vi lågt i det avseendet.
Länder som vi brukar jämföra
oss med i andra sammanhang har en
småhusandel som är dubbelt så stor som
vår eller ännu större.

Inte heller utskottsmajoriteten tycks
tro på det där att det skulle räcka med
tillräckligt med lånemedel. Man antyder

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

57

Anslag till

försiktigt att man kanske borde se över
belåningsvärdena.

Man får väl ha klart för sig att det
inte räcker med de mest välfriserade
proklamationer om småhusbyggandets
värde, om småhusens betydelse ur miljösynpunkt,
för barnfamiljerna o. s. v.
Skall det bli en ökning måste förutsättningarna
förbättras.

1 en av gårdagens huvudstadstidningar,
som står regeringen mycket nära,
kunde läsas att 10 000 stockholmare står
i ko vid småstugebyrån men också att
det kommer att dröja mycket länge innan
dessas önskemål kan tillgodoses.
Det är brist på tomtmark, och bvggnadskostnaderna
har skjutit i höjden. Här stöter
man alltså på de båda huvudsakliga
hindren för småhusanskaffningen. De
hindren bör så långt möjligt elimineras
genom att samhällsplaneringen på ett effektivare
sätt inriktas på att tillgodose
småhusbyggandet och genom bättre finansieringsvillkor.

I fråga om finansieringsmöjligheterna
är både generella åtgärder och speciella
åtgärder för barnfamiljerna erforderliga.
Högsta belåningen för enskilda bör höjas
från 90 till 95 procent av belåningsvärdet.
95 procent gäller ju för bostadsrättsföreningar,
och det finns enligt vår mening
ingen anledning att erbjuda de enskilda
småhusägarna sämre villkor. En
sådan ändring skulle minska de nuvarande
höga kraven på kontantinsats, men
i det syftet behöver också belåningsvärdesreglerna
överses och förbättringar
vidtagas.

Genom beslut i fjol har ju amorteringsreglerna
för småhus ändrats. Ändringen
innebar en direkt försämring.
Man kräver nu mer av egnahemsägarna
under de första dyra åren än man gjort
tidigare. Vi vidhåller vårt krav att man
bör gå i motsatt riktning, nämligen anpassa
reglerna så att man under de första
åren kräver mindre än vad man gör
längre fram.

Dessa allmänna förbättringar skulle
betyda eu hel del, men man bör ha klart
för sig att det finns människor vilkas
möjligheter till småhusanskaffning är
starkt begränsade. Jag tänker på barn -

främjande av bostadsförsörjningen m. ni.
familjer i de vanliga, måttliga inkomstlägena.
Man måste nog säga att det är
hart när omöjligt för sådana familjer att
klara kontantinsatsen och de första årens
dryga kostnader. Det är ju beklagligt.
Det är främst barnfamiljerna som man
vill tillgodose med småhus. I stället håller
småhusboendet på att utvecklas allt
mer till en exklusiv boendeform, där de
vanliga barnfamiljerna inte göre sig besvär.

Detta måste motverkas. Vi har föreslagit
ett särskilt stöd till dessa barnfamiljers
småhusanskaffning. Vi har
främst avsett en räntefri stående lånedel
som helt eller delvis kunde läggas ovanför
eljest gällande övre lånegräns, så
att man reducerade kravet på kontantinsats.
Att spara ihop till en kontantinsats
är inte lätt för dessa familjer — och det
är inte lättare att klara saken genom ett
kortfristigt banklån. Det är därför vi
menar att ett särskilt stöd genom en räntefri
stående del skulle vara lämpligt,
men också andra former kan övervägas.
Huvudsaken ur vår synpunkt är att man
verkligen gör något på den här punkten.

I utskottsutlåtandet behandlas också
en motion från vårt håll angående bostadsstödet
till pensionärerna. Dessa hör
ju till de inkomstsvaga grupper där ett
direkt ekonomiskt stöd är befogat. Men
man måste säga att det nuvarande stödet
inte är ändamålsenligt utan orättvist
utformat. Detta gäller båda stödformerna,
det statliga pensionärsbostadsbidraget
och de kommunala bostadstilläggen.

Pensionärsbostadsbidragen kan utgå
endast till liyresupplåtna bostäder som
uppförts efter 1946 — under förutsättning
att pensionärens ekonomiska situation
så motiverar. Vi vill att både hyresupplåtelsekravet
och tidsgränsen omedelbart
skall slopas. Avgörande skulle då
bli dels bostadens standard, dels pensionärens
ekonomi. Standardkravet är behövligt
— men det gör det nödvändigt
med ett förbättringsstöd av förbättringslånens
karaktär, så att det finns goda
möjligheter att rusta upp sådana bostäder
som inte fyller standardkraven.

Beträffande de kommunala bostads -

58

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tilläggen drabbar orättvisan både skattebetalare
och pensionärer. Vi har en typ
av kommuner med låg skattekraft och
relativt stort antal pensionärer. Trots en
hög utdebitering till bostadstilläggen, eu
utdebitering som drabbar skattebetalarna,
blir bostadstilläggen låga, vilket drabbar
pensionärerna. I kommuner av motsatta
typen, d. v. s. med hög skattekraft
och relativt litet antal pensionärer, kan
man konstatera den motsatta effekten.
Trots en låg utdebitering till bostadstillläggen
ligger dessa på en förhållandevis
hög nivå.

Vi anser att detta måste rättas till.
Pensionärsbostadsbidragen och bostadstilläggen
bör sammanföras till en stödform.
Sådana faktorer som skattekraft
och relativt antal pensionärer i kommunen
får inte påverka kostnads- och förmånsnivå,
utan verkningarna måste elimineras
genom avvägningen av statens
andel av kostnaderna. Däremot motsätter
vi oss inte en likvärdig andel av kostnaden
i olika kommuner och givetvis inte
heller likvärdiga förmåner.

Låt mig sammanfattningsvis säga att
den bostadspolitiska inriktningen spelar
en mycket stor roll för de framtida boendebetingelserna.
Man måste nog ifrågasätta
om dagens bostadsproduktion är
den bästa ur framtidssynpunkt. Bland
annat syftar jag på den koncentrerade
högshusbebyggelsen, på den hårda markexploateringen,
på brister i fråga om
grönområden och fritids- och lekutrymmen,
på bristande anpassning till modern
trafik o. s. v. Här finns åtskilligt
som behöver rättas till. I stor utsträckning
gäller det samhällsplaneringen, såväl
i stort som lokalt, men det gäller
också bostadspolitikens åtgärder, t. ex.
lånereglernas utformning och möjligheterna
för småhusbyggandet. Från vårt
håll har vi velat föra fram dessa miljöfrågor
i den bostadspolitiska debattens
brännpunkt. Man får nog konstatera att
frågan mognat, och en omsvängning kan
skönjas i den allmänna debatten. Det
gläder oss. Vi tror att här kommer en
annan, en bättre miljöinriktning att
tränga sig fram, även om utskottsmajoriteten
är kallsinnig också i år.

Med det anförda vill jag yrka bifall till
samtliga de reservationer där mitt namn
finns med.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! I den här kammaren har
det tidigare varit mycket korta bostadspolitiska
debatter, och det har väl haft
sina orsaker. En orsak är måhända att
den som tidigare försvarat högerreservationerna,
herr Ragnar Bergh i Luleå, har
haft en förmåga att lapidariskt sammanfatta
den mängd reservationer som ständigt
är fogade till utskottsutlåtande! om
bostadspolitiken.

Men jag undrar om det ändå är detta
som har begränsat debatten. Fråga är
om det inte har funnits en viss ovilja
hos regeringen och den socialdemokratiska
majoriteten mot en längre och mera
ingående debatt om den politiskt ömtåliga
fråga som bostadspolitiken är och
har varit under det senaste decenniet.

Bostadsfrågan är självfallet besvärande
för regeringen. Trots att majoriteten
under hela efterkrigstiden har talat om
allt som gjorts på detta område så måste
fortfarande mer än 100 000 människor
— och då tar jag en låg siffra — konstatera
att de inte har någon bostad eller
att de vill ha en annan och bättre bostad.

Förklaringarna till det är naturligtvis
mångahanda. Det tycks dock nu lia visat
sig att den bostadspolitik som har
byggt på generella subventioner, på hyreskontroll
och inte minst på prioritering
av det s. k. allmännyttiga byggandet
inte har löst problemet med bostadsköerna.
Detta kan sägas vara en logisk utveckling
och ett logiskt resultat av att
bostadsområdet är det område där fri
företagsamhet och konsumenternas valmöjligheter
effektivast satts ur spel.

Det är självfallet att de här förklaringarna
inte godtas av regeringen, utan där
söker man ge mera smakliga och välljudande
motiv för den rådande situationen.
Förklaringarna varierar också mycket.
Man skyller på bristande marktillgång.
Det är ett argument som onekligen
i dag har börjat få en större bety -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

59

Anslag till

delse och kan få det framöver åtminstone
i de större städerna. Men ej heller
detta räcker som skäl för bostadspolitikens
misslyckanden om man ser tillbaka
på de senaste 15 åren: till och med
i storstaden Stockholm har ju tidigare
funnits betydande markreserver, som
emellertid nu är tagna i anspråk.

Tidigare skyllde man också — åtminstone
i vulgärpropagandan — på den enskilda
byggnadsföretagsamheten. Det
fanns måhända anmärkningar att rikta
gentemot den tidigare, men sedan nu
mer än 80 procent av nyproduktionen
av bostadslägenheter i flerfamiljshus
uppförs av vad vi kallar allmännyttiga
bostadsföretag eller kooperativa företag
hänger ju det argumentet i luften.

Slutligen finns det sådana som säger
att produktionsökningen och levnadsstandardförbättringen
här i landet varit
så stor, att efterfrågan på just den nyttighet
som bostäder utgör inte har kunnat
tillgodoses utan fått stå tillbaka.

Vi tycker naturligtvis från högerpartiets
sida att de här förklaringarna är
skäligen tunna och uppenbarligen inte
täcker utvecklingen på bostadsmarknaden.
Vi fäster oss vid läget beträffande
bostadsköerna. Dem har vi ju resonerat
mycket om under de senaste åren och
alltid hoppats att den statistik, som man
år efter år får del av, skall visa en förbättring
i form av färre bostadssökanden.
Någon betydande eller nämnvärd
förbättring har dock uppenbarligen inte
inträtt. Jag har tittat på bostadsstyrelsens
senaste sammanställning av den årliga
enkätundersökningen inom 80-talet
kommuner beträffande antalet anmälda
bostadssökande. Den avser läget i början
av föregående år, och det finns säkerligen
nyare statistik, men denna undersökning
visar att vi har över 100 000
sökande utan bostad. Inte mindre än
20 000 av dessa har minderåriga barn
eller är gifta utan barn. Dessutom har
vi den stora gruppen av unga människor
som vill gifta sig men inte kan göra
det därför att de inte har någon bostad;
den gruppen omfattar enligt statistiken
27 000 sökande och är alltså betydande.

Jag skulle också vilja ta upp eu annan

främjande av bostadsförsörjningen ni. in.
fråga som inte har diskuterats så mycket,
nämligen hur våra bostäder egentligen
är beskaffade i utrymmeshänseende.
Gör man en internationell jämförelse
med .särskild hänsyn till länder som har
hög standard — och det skall vi naturligtvis
inte vara rädda för — måste nog
lägenheterna i våra flerfamiljshus bedömas
såsom små i förhållande till utlandets.
Internationellt sett skulle man
alltså våga påstå, att utrymmesstandarden
här i landet inte är tillfredsställande.

Ett liknande omdöme torde vara riktigt
i fråga om hyresnivån — jag tror att
inte ens regeringen är beredd att påstå,
att våra nybyggda lägenheter skulle vara
billiga.

Slutligen är andelen för egnahem och
småhus internationellt sett liten, en sak
som herr Nils-Eric Gustafsson redan
nämnt. Denna andel har varit 20 å 25
procent, men i Belgien, Holland, Norge,
Storbritannien, Danmark, Västtyskland
och Förenta staterna är andelen för småhusbyggandet
fortfarande över 50 procent,
om man även medräknar tvåfamiljshusen.

Jag skulle vilja fråga om det är någon
form av ideologisk motvilja mot egnahemsbyggande
som gjort att regeringen
på ett förtäckt och mycket skickligt sätt
i realiteten har förhindrat en betydande
ökning av egnahemsbyggandet? År det
den ideologien som ligger bakom exempelvis
föregående års beslut om ett lånemässigt
gynnande av de företagare som
bygger småhus för uthyrning, medan
den som själv genom idogt sparande försöker
skaffa sig det nödvändiga kapitalet
för att bygga ett eget hem får sämre
lånemöjligheter, högre hyra och högre
boendekostnader?

Det är sådana synpunkter som legat
till grund för de reservationer högerledamöterna
avgivit till utskottets utlåtande.
Men vi har också försökt vända på
problemet, försökt koppla ur myndigheterna,
regeringen och planeringen en liten
stund och som utgångspunkt uteslutande
tagit de bostadssökandes egna önskemål
och behov. Vi finner då att det
finns stora både standardmässiga och

60

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kvantitativa önskemål för framtiden. Jag
tänker på det stora antalet ungdomar
i åldrarna 20—24 år, som kraftigt kommer
att öka under 1960-talet. Låt mig
göra en siffermässig jämförelse. Under
åren 1946—1960 minskade antalet människor
i åldrarna 20—35 år med över
200 000 personer, men från 1960 till 1975
kommer dessa åldersgrupper att öka med
över 400 000 personer. Vad detta betyder
för efterfrågan på nya bostäder inser
var och en, eftersom just dessa åldrar
svarar för den största hushållsbildningen.

Reservanternas utgångspunkt har alltså
varit bostadskonsumenternas önskemål,
och det är efter dem de bostadspolitiska
åtgärderna måste anpassa sig. Men
dessa önskemål bör förenas med åtminstone
två grundförutsättningar — naturligtvis
finns det även andra — som vår
bostadspolitik måste uppfylla. Den första
grundprincipen är, att man i den fortsatta
bostadspolitiken måste utgå från
att det är de boende själva som skall betala
vad deras bostäder kostar. För det
andra måste man komma bort från den
medvetna diskriminering av enskild
byggnadsverksamhet och enskilda initiativet,
som skapats av den nuvarande bostadspolitiken.
Jag är som sagt medveten
om att åtskilliga andra saker kan
dras in i sammanhanget — planeringsfrågorna
och allt vad därmed sammanhänger,
kommunernas relationer till staten
o. s. v. — men jag tror att de två
nämnda förutsättningarna är de viktigaste.

Vilka åtgärder skall man då kunna vidtaga
för att redan nu tillgodose dessa
önskemål? I första hand förordar vi en
snabbare avveckling av de generella subventionerna,
snabbare än den regeringen
redan beslutat sig för. Självfallet tog
vi med stor glädje del av Kungl. Maj:ts
förslag i år, där vi fann att regeringen
nu i stor utsträckning har accepterat de
förslag som inte minst högerpartiet arbetat
med under tidigare år och som ju
innebär att de generella subventionerna
successivt skall minskas; men avvecklingen
bör kunna gå fortare.

Vidare gäller det hyresregleringen. I

det sammanhanget beklagar jag att vi
inte har tillfälle att diskutera även den
frågan nu utan får den till behandling
den 21 maj enligt en föreliggande plan
för kammarens arbete. Frågan om hyresregleringens
avveckling borde ha förts
till det nu föreliggande sammanhanget,
men hos regeringspartiet har det ju funnits
en tendens att söka förhindra samlade
diskussioner om problem som hör
ihop.

För det tredje förutsätter detta också
på längre sikt lika lånevillkor för alla
som bygger hus, oavsett om de rubriceras
som allmännyttiga byggare eller som
kooperativa byggare. Jag är medveten
om att regeringen inte ännu är beredd
att öppet beträda denna väg, men det ger
en egendomlig bismak av alltför överdriven
försiktighet, när utskottsmajoriteten
i nuvarande läge försöker krypa bakom
den redan år 1959 tillsatta byggnadsutredningen
för att slippa ta ställning till
dessa frågor. Denna utredning arbetar nu
på sitt femte år, och den har ett mycket
omfattande program. Det är eu expertutredning,
en teknisk utredning, som praktiskt
taget kan hålla på hur länge som
helst, om den skall uppfylla de direktiv
den arbetar efter. Det har också sagts
att denna utredning är opolitisk. Det är
naturligtvis bara en lek med ord. I utredningen
ingår förutvarande socialdemokratiska
riksdagsmän, framträdande
företrädare för s. k. allmännyttigt bostadsbyggande
och även representanter
för den av regeringen tidigare förkättrade
men numera omhuldade storfinansen.
Jag har en känsla av att den statliga bostadsbyggnadsutredningen
kan betraktas
som en ytterligare utbyggnad på den
s. k. Harpsundsdemokratien. Regeringen
har här ännu eu möjlighet binda upp de
stora enskilda och s. k. allmännyttiga
byggnadsföretagarna för att sedermera
kunna ställa riksdagen och oppositionen
inför fullbordat faktum.

Det är särskilt på en punkt som jag
skulle vilja ställa en fråga i anslutning
till bostadsbyggnadsutredningens arbete.
Enligt direktiven skall utredningen inte
syssla med finansieringen av bostadsbyggandet.
Detta är synnerligen klart ut -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

61

Anslag till

tryckt i direktiven. Är man emellertid på
det klara med om bostadsbyggnadsutredningen
kan undvika att komma in på finansieringsfrågorna?
Tvingas inte utredningen
trots allt att laborera med olika
alternativ för den framtida finansieringen
när det gäller byggande av bostäder?
Här föreligger uppenbarligen en klar
risk för att även finansieringsfrågan kan
komma att ryckas undan de politiska instansernas
inte formella men praktiska
beslut. Inte minst mot denna bakgrund
finns det anledning att redan nu gardera
sig mot en sådan utveckling, och denna
gardering tycker jag bör kunna ske
genom att regeringen tillsätter en parlamentarisk
bostadsberedning'' med uppgift
att utarbeta riktlinjer för den statliga
bostadspolitiken på längre sikt. Det
saknas inte uppgifter, och tidigare talare
har redan utvecklat vad den parlamentariska
bostadsberedningen skulle
kunna syssla med. Frågan är om inte utskottsmajoritetens
ovilja mot tillsättande
av en parlamentarisk bostadsberedning
måste bero på dåligt samvete. Tål man
inte en politisk okulärbesiktning av bostadspolitikens
resultat intill dags datum? Jag

ber således, herr talman, att fa yrka
bifall till reservation nr 7, som avser
den parlamentariska bostadsberedningen.

Man får dock självfallet inte sitta med
armarna i kors bara med hänvisning till
att en dylik parlamentarisk beredning
skall tillsättas. Av de 15 reservationer,
som högerpartiet antingen ensamt eller
gemensamt med folkparti- och centerpartirepresentanter
har framlagt, syftar därför
de flesta till att redan nu få en snabbare
anpassning till en bättre och friare
bostadsmarknad.

Jag tänker inte minst på reservation
nr 6 med förslag om redovisningsskyldighet
för de såsom allmännyttiga betecknade
bostadsföretagen. Det är ett
gammalt yrkande som har avvisats av
majoriteten flera gånger men bakom vilket
i dag står de två största oppositionspartierna.
Den bostadsproduktion, som
staten har främjat, har i stigande omfattning
lagts under s. k. allmännyttig

främjande av bostadsförsörjningen in. m.
och kooperativ förvaltning. Det har skett
samtidigt som en allt större del av produktionen
undanryckts den hårda och
fria konkurrensens regler. Det är inte
uteslutet att byggnadskostnaderna, till
följd av prioriteringen av just denna
form för bostadsbyggande, har stigit
snabbare än vad eljest skulle ha blivit
fallet.

Man frågar sig också självfallet hur de
statliga subventionerna just på detta område
har kommit till användning. Har
exempelvis de gynnsammare belåningsförhållandena
för dessa företag lett till
generellt lägre hyror för hyresgäster som
bor i dessa fastigheter? Svaret på den
frågan är nej. En genomgång av hyrorna
för samtliga fastigheter — jag tänker
då på hyresfastigheter som är byggda
1901—1960 i Linköping, Jönköping,
Karlskrona, Uddevalla, Karlstad, Sundsvall
och Östersund — visar att de allmännyttiga
bostadsföretagen generellt
sett ingalunda har lägre hyror. Hyresskillnaden
är alltså inte sådan som man
borde förvänta sig. I Linköping ligger
exempelvis hyrorna för två- och trerumslägenheter,
hyggda 1947—1950 och
1956, genomsnittligt högre i de av kommunen
eller av de som allmännyttiga betecknade
företagen ägda husen i jämförelse
med motsvarande enskilt ägda statsbelånade
hus. Samma förhållande kan
konstateras beträffande tvårummare som
är färdigställda 1942—1946 och 1947—
1950 i Jönköping. Sedan kan man gå vidare
år efter år från stad till stad.

Jag betonar att denna undersökning,
som är publicerad i en skrift som heter
Fri hyresmarknad, endast visar att de
allmännyttiga bostadsföretagen generellt
inte har lägre hyror, trots att de har
bättre finansieringsvillkor och alltså
högre subventioner. Det är därför naturligt
att man frågar sig hur subventionerna
kommer till användning i dessa fastigheter.
Man frågar sig varför de inte
tagit sig uttryck i lägre hyror, och man
frågar sig på vilket sätt hyresgästerna
har fått del av subventionerna. Det är legitima
frågor. Jag är övertygad om att
det finns någon förklaring, och jag är
också övertygad om att de allmännyttiga

62

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen ni. ni.

bostadsföretagen med deras goda, effektiva
och, som jag tror tillförlitliga administration
och redovisning i och för
sig inte hesiterar inför att lägga korten
på bordet. En sådan redovisning inför
riksdagen skulle ge denna kammare ett
klart underlag för en bedömning av subventionspolitikens
betydelse för hyresgästerna
och självfallet också för statsbudgeten.

Det är också angeläget att man nu klarlägger
de principer som de allmännyttiga
bostadsföretagen tillämpar för sin
hyressättning. Denna hyressättning är
ju dessbättre fri. Hyresnämnderna och
hyresrådet har ju inte att befatta sig
med den. Detta gör att de hyresgäster
och skattebetalare som inte bor i fastigheter
som är särskilt prioriteterade och
subventionerade är särskilt intresserade
av hur hyressättningen sker och vart
pengarna tar vägen. Jag är medveten om
att man inte kan begära att alla de allmännyttiga
bostadsföretagen skall lämna
en redovisning. Då fick vi nog bygga
upp ett nytt verk för kontroll och genomgång
av materialet, vilket självfallet
inte är något önskemål. Vi har därför i
en reservation föreslagit att redovisningsskyldigheten
skulle begränsas till
ett urval företag, lokaliserade till ett
mindre antal orter i olika delar av landet.
Sedan får det ankomma på Kungl.
Maj:t att avgöra, hur dessa orter skall
fördelas och vilka företag som skall prövas.
En sådan sampling av företag är tillräcklig
för att man skall kunna få en
klar bild av situationen.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservation
nr 6 av fröken Ebon Andersson
m. fl.

Det finns en mängd andra reservationer
om förräntning och amortering av
bostadslån samt genomförande av förvaltningsavgift
och kreditgarantisystem
och dylika saker. Alla dessa reservationer
är avsedda att inleda en snabbare
övergång till en fri bostadsmarknad i
avvaktan på den definitiva utformningen
av den nya bostadspolitiken. Jag skall
inte gå in på dessa reservationer; det
skulle föra alldeles för långt, utan jag
skall ta upp den ekonomiskt stora sak

som gäller den speciella form av »muta»,
som regeringen föreslår nu skall utgå
till den stora grupp egnahemsägare som
byggde sina fastigheter till lägre kostnader
än vad de kunde göra nu. De bor
alltså relativt billigt. Det gäller de 900
miljoner kronorna i utestående räntefria
delar av egnahemslånen, som föreslås
efterskänkta till egnahemsägarna.

Regeringen har i propositionen inte
kostat på sig någon längre motivering
till att dessa lån efterskänkes och det
har inte heller utskottets majoritet gjort.
Redan detta är självfallet anmärkningsvärt,
då man här är beredd att avskriva
över en miljard kronor, om hänsyn även
tas till tilläggslånen till flerfamiljshus.
Det är möjligt att orsaken till sättet att
behandla denna fråga är ett sedvanligt
utslag av regeringens maktfullkomlighet
eller regeringens nonchalans i vissa lägen
gentemot de folkvalda.

Det finns enligt min mening ingen
rättvisa i denna avskrivning.

I dag är byggkostnaderna högre än
någonsin.

I dag ges till dem som skall bygga egnahem
över huvud taget inte något statligt
räntefritt lån på 4 000 eller 8 000 kronor
som det var när det var som högst.

I dag är också bostadsbristen större
än den varit under vissa tider, men trots
detta får alla de som tidigare byggt billigt
en skattefri gåva på 4 000 kronor respektive
8 000 kronor.

Man kan också fråga sig vad det blir
av det hypotek som staten på detta sätt
frigör när lånen nu efterskänkes. Det är
väl troligt att egnahemsägarna på något
sätt tillgodogör sig inteckningarna, som
ju kan belånas och användas för att stimulera
egnahemsägarnas egen konsumtion.
De kan köpa en bil, de kan köpa
en frysbox, en utlandsresa eller något
annat. Detta gör de alltså med pengar
som staten med frikostig hand skänker
dem, pengar som staten plockar av skattebetalarna.

Jag trodde att statens bostadspolitik
var avsedd att förbättra boendeförhållandena
och framför allt att se till att de
grupper av medborgare som inte har bostäder
får sådana, att de som har dåliga

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 11

63

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bostäder får bättre sådana. Den miljard
som staten nu efterskänker till en en alldeles
speciell grupp boende är uppenbarligen
inte ägnad att generellt förbättra
boendeförhållandena. En omprövning
av de generella subventionerna, som jag
hoppas kommer att göras, vare sig det
tillsätts någon parlamentarisk bostadsberedning
eller inte, borde ha avvaktats
innan man tar definitiv ställning till frågan
om inkrävande eller efterskänkande
av de räntefria stående delarna av
egnahemslånen.

Dessutom några få ord om familjebostadsbidraget.
Yi är självfallet medvetna
om att det behövs undantag från självbetalningsprincipen.
Det finns människor
med låga inkomster och speciella
bostadsbehov som måste få hjälp från
samhället. I statsverkspropositionen föreslås
emellertid inte en sådan hjälp, utan
det föreslås en höjning av familjebostadsbidragens
inkomststreck, som ger
140 000 nya familjer i högre inkomstlägen
familjebostadsbidrag. Däremot får
de sämst ställda familjerna, alltså de som
nu har förhöjt familjebostadsbidrag,
ingen förbättring. Orsaken till åtgärden
är redovisad såväl i propositionen — och
egentligen mera utförligt — i utskottsutlåtandet.
Man kan likväl inte komma
ifrån misstanken att mycket av motiveringen
för den här åtgärden har varit att
regeringen på något sätt vill styra eller
dirigera konsumtionen av bostäder.

Yi kan självfallet inte gå med på förslaget;
det står alldeles uppenbart i strid
mot det fria konsumtionsval som vi hoppas
skall kunna genomföras även på bostadsområdet.
Det här är också fråga
om en familjepolitisk åtgärd. Det är vår
uppfattning att tyngdpunkten i en förstärkning
av familjepolitiken inte bör
ligga på detta område utan bör ske i
mera generell form, exempelvis i en betydande
lindring av beskattningen för
barnfamiljer, utformad på så sätt att flerbarnsfamiljer
får större lättnader än övriga.
Vi har framställt det förslaget, och
det kommer senare att behandlas i riksdagen.

Herr talman! Jag skall inte beröra flera
punkter utan endast hänvisa till den

argumentering som de två tidigare talarna
har anfört på de punkter där vi har
gemensamma motioner. Slutligen ber jag
att få yrka bifall till samtliga de övriga
reservationer som jag tidigare inte
nämnt och som avgivits av fröken Andersson
in. fl.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är inte utan viss
tveksamhet som jag går in i den här debatten,
ty det har under årens lopp erbjudits
många tillfällen att lyssna till de
många verkligt kunniga och erfarna ledamöter
som behandlat denna fråga.
Självfallet har jag inte alltid kunnat dela
de framförda åsikterna, men jag har ändock
kunnat hysa respekt för dem som
frejdigt givit sig in i debatten. Jag skall
inte ens göra något undantag för herr
Holmberg, även om han kanske i någon
mån avvek åtminstone från den stil som
kännetecknade herr Bergh i Luleå.

Vi är intresserade av en debatt också
i bostadsfrågan, herr Holmberg, och vi
är också beredda att ta upp den.

Jag vill också säga, herr talman, att jag
också hyser en mycket stor respekt för
mina företrädare i regeringen, som fört
upp frågan om människornas boende till
en samhällspolitisk angelägenhet av
högsta rang. Det skulle naturligtvis vara
utomordentligt frestande att här omedelbart
ge sig in i en diskussion med
herr Holmberg om tiden före det att en
socialdemokratisk regering så att säga
tog fatt i bostadsproblematiken och lyfte
den upp på det samhällspolitiska planet,
att tala om en tid då väl ändå det
privata initiativet hade en fullständig
rörelsefrihet, då vi hade kommit i ett
läge, där bostadssituationen för många
människor i vårt land var kort sagt eländig.
Visst skulle det varit intressant att
resonera om 1940 och 1941, för att ta
ett par år. 1940 byggdes det 16 000 lägenheter
i detta land. Det var tiden innan
man genomförde subventionssystemet för
att stimulera till bostadsbyggande. Men
jag skall inte göra det nu. Jag har bara
velat uttala min respekt för dem som
fört fram bostadsfrågan till en central

64

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

betydelsefullt är att bostadsfrågan i så
hög grad har kunnat flyttas över till att
bli en så betydelsefull fråga i modern
kommunalpolitik. Därmed har den engagerat
många värdefulla krafter såväl
i centrala som i lokala instanser av skilda
slag. Dåliga bostäder och trånga bostäder
är hälsofarliga bostäder såväl ur
fysisk som ur mental synpunkt. Med hänsyn
härtill är jag övertygad om att för
alla som önskar befrämja trivseln i tillvaron
framstår bostadsmiljöns utformning
som ytterst väsentlig.

Till det värdefulla hör också att diskussionen
under årens lopp avancerat
från att ursprungligen röra sig om frågan
om någorlunda rymliga bostäder
med dagsaktuell utrustning till att bli
en fråga om bostäder i ett mera allmänt
miljöpolitiskt sammanhang med stimulans
åt en standard som hellre ligger något
före i tiden än efter med hänsyn till
att bostaden ju ändå skall bestå under
flera årtionden framåt.

Om det således finns all anledning att
känna en viss glädje över mycket, grumlas
denna glädje emellertid till en del
av det faktiska förhållandet att alltför
många fortfarande saknar bostäder, att
många fortfarande bor i alltför dåliga
och trånga bostäder och att många inte
kan få den bostad de önskar. Vi kan
påvisa rimliga skäl till dessa förhållanden.
Jag skall redovisa några av dessa:
en avvägning har måst göras i fråga om
användningen av de samlade resurserna,
omflyttningen av människor från
landsbygden till tätorterna. Man kan nog
räkna med att kanske 100 000 bostäder
har övergivits, bostäder som inte alltid
varit bra men ändå har varit använda.
Om detta är ingenting att säga. Vi stimulerar
ju gemensamt en politik avseende
att åstadkomma en rationalisering inom
vårt jordbruk och skogsbruk, och då får
vi finna oss i konsekvensen, att människor
flyttar från landsbygden till städerna
och tätorterna. Att de också efterfrågar
bostäder är ganska självklart.

Vi har vidare efter krigsåren till vårt
land fått ytterligare 150 000 människor,
som flyttat hit från andra länder. Vi har

att ta hänsyn till befolkningstillväxten,
nytillskotten av hushåll. Som vi ser i
långtidsutredningens prognoser för perioden
1961—1965 beräknas nytillskottet
bli inte mindre än 237 000 nya hushåll.
Det betyder att nybildningen av hushåll
varje år under den femårsperiod som vi
nu är inne i kräver ungefär 47 000 lägenheter.
Vi ser det nödvändiga i att sanera
en del av våra äldre städer. Den saneringsverksamhet
som är i gång men som
egentligen bort ha en ännu större omfattning
än nu, skall ses mot långtidsutredningens
beräkning att det behövs
ungefär 15 000 lägenheter om året för
att ersätta de bostäder som på det sättet
saneras bort. Vi har också självfallet att
ta hänsyn till de äldre människornas
önskemål om att få stanna kvar i sina
bostäder så länge som det är möjligt.
Här underlättas ju genom en ökad folkpension
och genom en tjänstepensionerings
genomförande för de äldre människorna
att kunna behålla sina bostäder.
Sedan tillkommer, herr talman, den
ökade efterfrågan efter bostäder från
människor som med hänsyn till den allmänna
ekonomiska lyftningen har möjlighet
att nu efterfråga bättre utrustade
bostäder, större bostäder o. s. v.

Herr talman! Jag säger inte allt detta
för att göra en saldoberäkning med debet-
och kreditposter utan fastmer för
att konstatera att bostadspolitiken som
så mycket annat i vår tillvaro har såväl
en ljus som en mörk sida, och även om
den mörka sidan har en förklaring, utgör
den en sporre till ansträngningar för
att eliminera bristerna.

Om vägarna härtill har diskussionen
under flera år rört sig. En viss enighet
har i huvudsak uppnåtts beträffande en
successiv anpassning av bostadskostnaderna
till det faktiska kostnadsläget och
övergången till en något friare hyresmarknad.
Dagens debatt här innefattar
ytterligare steg på dessa vägar, och när
jag nu går till en granskning av de delar
av statsutskottets ulåtande nr 42 och
därtill hörande reservationer som berör
det fögderi, som inrikesdepartementet
efter hand kommer att ha, så vill jag
gärna också här uttrycka en uppskatt -

Ånslag till främjande av bostadsförsörjningen ni. m.
sådan. Men jag vill också säga att lika

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

65

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.
ning av att det numera beträffande bo- Nu säger folkpartiet, att regeringens
stadsbyggandets omfattning råder en bostadsprogram för 1963 innebär en faknära
samstämmighet. För bara några år tisk inskränkning av igångsättningen
sedan förekom rätt stora meningsmot- jämfört med 1962. Jag är glad att folksättningar.
Högern och centerpartiet för- partiet i år har avstått från sina tidigare
sökte hålla igen när regeringen föreslog försök att öka bostadsbyggandet genom
en ökning av bostadsbyggandet. Folkpar- att skära ned den statliga långivningen,
tiet försökte under en följd av år göra Igångsättningen av bostadsbyggandet i
gällande inte bara att bostadsproduktio- höstas påskyndades med tanke på sysselnen
skulle ökas mer än regeringen före- sättningen under vintern. Antalet lägenslog
utan att en sådan ökning skulle heter i pågående byggen vid årsskiftet
åstadkommas genom att staten minska- var för flerfamiljshusens del uppe i
de sina bostadslån till allmännyttiga och 81 000, vilket är 14 000 mer än vid förekooperativa
bostadsföretag. gående årsskifte. Detta betyder, att re I

det föreliggande utlåtandet har stats- surserna redan vid årets ingång var tagutskottet
uttalat sin tillfredställelse över na i anspråk i mycket stor utsträckning,
utvecklingen av bostadsproduktionen. Antalet lägenheter under byggnad har
Endast en reservation har avgivits av sedan gått ned genom att igångsättningen
folkpartiet. En politisk tecknare beskrev har hållits tillbaka. Även om vi nöjer oss
i vintras situationen ungefär som så att med att påbörja 85 000 lägenheter, komsocialdemokraterna
har höjt sitt bostads- mer emellertid antalet »pågående» lägenbyggnadsprogram
så att herr Ohlin be- heter under förutsättning av oförändrade
hövde få sitt överbud indexreglerat. Jag byggtider att under hela år 1963 ligga
tror att även om denna karakteristik är högre än under 1962. Vid årsskiftet 1963/
en smula elak så är den icke desto 64 skulle enligt dessa beräkningar vara
mindre ganska träffande. Vi har ju un- i gång 80 000 lägenheter, d. v. s. prakder
de gångna åren upplevt hurusom tiskt taget samma antal som vid föregåfolkpartiet
ansett sig nödsakat försöka ende årsskifte. Denna utveckling skildfå
en så lång distans som möjligt från rar folkpartiet som om regeringen hade
vad regeringen föreslår. Nu har det näs- föreslagit en nedskärning av bostadsprotan
tappat andan men i någon mån åter- duktionen.

funnit fattningen med det lilla överbud Alla vet att vintern har varit ovanligt
som här presterats. sträng, och för en hel del byggen, sär Bostadsbyggandet

har ökat till en re- skilt i de södra delarna av landet, har ett
kordnivå, som vi bara för några år sedan stillastående under kortare eller längre
trodde vara omöjlig att uppnå på så kort tid inte kunnat undvikas. Vi har därmed
tid. Regeringen och statsutskottet är en- fått en förskjutning i byggprogrammet,
se om att den uppnådda produktionsni- som inte kunnat undgå att påverka både
vån skall hållas och om möjligt höjas. År årsprogrammet och möjligheten att på1961
påbörjades i hela landet byggnads- börja nya byggen under året. Regeringföretag
med 55 100 lägenheter i flerfa- en är emellertid inställd på att medvermiljshus.
År 1962 påbörjades 66 900 lä- ka till en så hög produktionsnivå som
genheter. Det betyder en ökning med in- möjligt. Men vi måste se till, att vi inte
te långt ifrån 12 000 lägenheter på ett år. spränger den ram som obönhörligen utDen
ökningen är större än den praktiskt stakas av tillgången på arbetskraft och
taget kontinuerliga ökning som ägt rum byggnadsmaterial. Vi har nyligen fått
år 1954—1961. På ett år ökade igångsätt- varningssignaler från arbetsmarknadsningen
lika mycket som under en tidi- styrelsen. Säsonguppgången inom bygggare
sjuårsperiod. I småhus påbörjades nadsfacket kan bli så snabb och intensiv,
i fjol 23 000 lägenheter. Det är 2 200 mer att det finns risk för en rubbning av baän
under 1961. Totalt har sålunda igång- lansen på arbetsmarknaden. Det är klart,
sättningen av nya bostäder under ett år att det kommer att vidtas en rad av åtökat
med 14 000 lägenheter. gärder med anledning härav, men vi vet,

3 Första kammarens protokoll 1963. Nr 14

66

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att en del av åtgärderna inte är så förfärligt
populära. När vi diskuterar möjligheten
att flytta över arbetskraften exempelvis
från de norra delarna av landet
till de södra, där efterfrågan på bostäder
är störst, reser man sig som en man —
höll jag på att säga — norr om Dalälven
för att under alla omständigheter söka
bromsa en sådan åtgärd. I viss mån kan
vi begripa det. I viss mån är vi intresserade
av att få diskutera rimliga omflyttningar.
Jag säger detta bara för att peka
på svårigheterna att alltid vinna gehör
för de åtgärder som man är beredd att
vidta.

Vi skall vara på det klara med att vinterns
förseningar av byggena har medverkat
till att skärpa de svårigheter som
vi nu har kommit in i. Antalet pågående
byggen är därför fortfarande så stort, att
igångsättningen av nya byggen måste
hållas tillbaka. Annars blir resultatet att
vi får en överansträngning vid användandet
av våra resurser. Det kan innebära
att vi då inte får flera lägenheter
färdiga, utan färre, eftersom arbetskraften
inte skulle räcka till och byggtiderna
förlängs. Alla som är intresserade av
kostnadssidan här har all anledning att
mycket vaksamt följa utvecklingen. Vi
behöver bara se på andra byggnadsföretag
än bostadsbyggen. Skolbyggnadskostnaderna
inom Storstockholmsområdet är
— enligt vad kommunalmännen i det här
området säger i sina alarmerande rapporter
och vid sina uppvaktningar — på
väg att stiga över de gränser som man på
kommunal sida anser sig kunna klara.
Jag tror därför att det inte finns något
intresse att åstadkomma en forcering på
byggmarknaden. Den skulle driva upp
kostnadsnivån.

För regeringen har igångsättningssiffran
för ett visst kalenderår inte samma
magiska klang som för folkpartiet. En
minskning av det faktiska produktionsutfallet
innebär att de bostadssökande inte
kan flytta in i påbörjade lägenheter;
de måste vänta tills lägenheterna blir färdiga.
Jag kan nämna, att igångsättandet
under sista kvartalet 1962 översteg 1961
års motsvarande siffra med 4 000 lägenheter
i flerfamiljshus. Det är självfallet

att produktionsutfallet inte hade påverkats
så mycket om dessa 4 000 lägenheter
i stället hade startats på denna sida
av årsskiftet. Men om det hade varit fallet,
skulle igångsättningen i fjol ha stannat
vid 86 000. I gengäld hade vi kanske
fått en något snyggare statistik för detta
kalenderår.

Jag har inte velat ge denna belysning
av frågan för att diskutera, om den ena
eller andra siffran för igångsättning av
byggen i år är riktig. Syftet har varit att
visa vad folkpartiets tal om en inskränkning
av igångsättningen är värt. Naturligtvis
är jag medveten om att folkpartiets
reservation är ett propagandainslag,
ty i grund och botten tycks alla partier
vara eniga om att vi skall bygga så mycket
bostäder som vår produktionsapparat
förmår med bibehållen frihet i fråga
om produktionsinitiativen inom andra
sektorer av byggnadsverksamheten.

Om det politiska målet för bostadsproduktionens
rent kvantitativa omfattning
är vi i stort sett ense, i varje fall principiellt,
och också om bostadsproduktionens
inriktning. Få personer vill väl i
dag bestrida tesen att bostadsproduktionen
måste ges en inriktning, som svarar
mot de boendes behov och värderingar
på längre sikt. Detta har betydelse när
det gäller både bostadsbyggandets planering
och utformningen av medlen för
den samhälleliga bostadspolitiken. Jag
skall återkomma till planeringsfrågan.
Men låt mig först med några ord beröra
vilken betydelse den bostadspolitiska utvecklingen
har för bostadsproduktionens
inriktning!

Samhället besitter i dag betydelsefulla
instrument för att påverka bostadsbyggandets
inriktning — jag tänker närmast
på de kvalitativa villkor av olika slag
som kan knytas till rätten att få statliga
bostadslån men också på det stimulansmedel
som kan ligga i bostadssubventionerna
och bestämmelserna om lånetak.
Det är viktigt att samhället driver på en
utveckling av bostadsbyggandet som befordrar
en kvalitetshöjning och en anpassning
av byggandet till bostadskonsumenternas
efterfrågan på längre sikt.
Men vi får akta oss för att styra alltför

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

67

Anslag till

mycket. Det är ingen lätt sak att veta vad
bostadskonsumenterna kommer att efterfråga
om 20 eller 30 år — bostädernas
livslängd är minst det dubbla. En viss
försiktighet i produktionsstyrningen är
därför på sin plats. Låt oss gärna medverka
till sådana regler för de olika bostadsstödjande
inslagen i form av lån och
bidrag, att tekniska förbättringar stimuleras!
Låt oss främja goda planlösningar
av lägenheterna och privilegiera dem
som bygger väl utrustade och funktionella
bostäder utan onödig lyx! Jag vågar
säga att regeringen är beredd att pröva
olika uppslag beträffande t. ex. lånetakets
konstruktion, som kan leda till att
kvalitet i bostadsproduktionen blir lönande.
Men låt oss akta oss för att lägga
in speciella stimulansmoment när det
gäller sådana egenskaper hos bostäder
som vi av erfarenhet vet att skilda bostadskonsumenter
värderar olika!

Frågan om småhusens andel av bostadsproduktionen
har i många år blötts
och stötts i den politiska debatten. Låt
mig säga att vi i den frågan knappast
skall behöva ha olika uppfattningar! Jag
sade förut att de boendes värderingar
och önskemål skulle vara avgörande för
produktionsinriktningen. Innebörden är
naturligtvis att småhus bör byggas i en
omfattning som motsvaras av de boendes
verkliga efterfrågan på sådana bostäder.
Vi vet emellertid att bostadskonsumenternas
värderingar när det gäller
olika hustyper är mycket växlande. Småhus
har sina förespråkare, flerfamiljshus
sina. Det är därför inte lämpligt att bygga
ut det statliga finansieringssystemet
för bostäder med särskilda åtgärder, som
tar sikte på att ge en viss hustyp en förmånligare
behandling än andra. Den
statliga låne- och bidragsgivningen bör
vara neutral med avseende på hustypen.
Frågan om fördelning av hustyper hör
däremot hemma i planeringen. Den kan
— vilket jag skall återkomma till — vara
beroende av tillgången på mark inom
kommunen. Det är klart att de som. exempelvis
varit nere i Göteborg kanske satt
ett litet frågetecken inför det omfattande
byggandet av stora hus, flerfamiljshus
och höghus, i Göteborg och frågat sig,

främjande av bostadsförsörjningen m. in.
om man inte här borde ha byggt fler
småhus. Ja, hur har situationen varit för
kommunalmännen i Göteborg? Det har
framför allt rått brist på mark. Det är
möjligt att detta problem kan lösas nu
genom de diskussioner som förts i fråga
om kommunindelning eller samarbete
mellan kommunerna i göteborgsområdet.
Kanske kommunindelningsfrågan löser
denna problematik, men i det stycket har
vi inte haft mycket hjälp av vare sig högern
eller centerpartiet. Men dessa frågor
har ett visst samband, och det är en sak
som man bör fundera över när man nu
ställer sig upp här och förmenar att det
är regeringen och våra kommunalpolitiker
som sysslar med bostadsbyggnadsfrågor
och andra som dragit till bromsarna
för byggande av småhus.

På regeringens förslag har under de
senaste åren vidtagits en rad ändringar i
bestämmelserna om bostadslån för att ge
olika hustyper en så enhetlig behandling
som möjligt i fråga om det statliga finansieringsstödet.
Syftet har varit att eliminera
det s. k. lånetänkandet vid val av
hustyp och bostadsform.

En annan åtgärd med samma syfte har
varit att den tidigare begränsningen av
lånebidrag till småhusbyggen har upphört.
Inom den ram riksdagen årligen
har angivit för långivning till bostadsbyggande
har lån till småhusbyggande
under de senaste åren kunnat beviljas i
en omfattning som svarat mot bygginitiativet.
En icke oväsentlig ökning av
småhusbyggandet har också ägt rum
under senare år, och en ytterligare ökning
kan väntas. Både folkpartiet och
centerpartiet har traditionellt velat markera
en speciell småhusvänlighet genom
att i sin reservation uttala sig för ett
ökat småhusbyggande, och nu sluter också
herr Holmberg från högerpartiet upp
kring den linjen. Det gäller här att hitta
någon plattform för enighet, och vi gratulerar
varje sådant tillfälle som kan erbjuda
sig för den samlade oppositionen.
Eftersom vi i sak är överens om att produktionen
bör stämma överens med konsumenternas
efterfrågan, kan vi väl säga
att sådana uttalanden är meningslösa,
men tradition är nu en gång tradition.

68

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

Jag nämnde nyss, att frågan om bostadsbyggandets
inriktning och därmed
också speciellt småhusbyggandets omfattning
hör hemma på planeringsområdet.
Låt mig övergå till att något beröra
ett par aktuella planeringsproblem.

Den uppgång vi upplever på bostadsbyggandets
område kan väl utan överdrift
karakteriseras så att vi förfogar
över resurser för bostadsbyggandet i en
sådan omfattning att dess uppgång totalt
sett är snabbare än efterfrågan. Detta
innebär teoretiskt att balans borde
kunna uppnås inom en icke alltför avlägsen
framtid. Jag säger med avsikt
»teoretiskt», eftersom bostadsmarknaden
inte är densamma över hela landet utan
består av delmarknader med sinsemellan
stora olikheter. Även om totalbilden av
produktionsutvecklingen jämfört med efterfrågesituationen
kan betecknas som
tämligen ljus, stämmer beskrivningen inte
särskilt väl på alla delar av vår* land.
Vi vet att bostadsbyggandet i de delar
av landet, där bostadsbristen är mest
framträdande, inte har utvecklats så
gynnsamt, att en bristavveckling kan
skönjas inom de närmaste åren I detta
läge, där de totala produktionsresurserna
av allt att döma är tillräckliga för att
åstadkomma det ökade bostadsbyggande
som är behövligt men ökningen av bostadsbyggandet
ändå inte förslår i de stora
bristorterna, finns anledning att fästa
särskild uppmärksamhet vid bostadsbyggandets
planering. Det är alldeles tydligt,
att planeringen av bostadsproduktionen
inte har varit fullt effektiv på alla håll.
Skälen härtill är flera, och det skulle
föra för långt att ge sig in på en analys
av dessa i detta sammanhang. Att en förbättrad
planering är nödvändig kan vi
utan vidare fastslå. Åtgärder har också
vidtagits för att skapa resurser för en sådan
förbättring. I fjol beslöt riksdagen,
att kommunerna skulle åläggas att upprätta
femåriga bostadsbyggnadsprogram,
som skulle revideras varje år. Det skulle
alltså bli ett slags rullande planering,
som ständigt skulle vara aktuell. Regeringen
har bestämt, att sådana rullande
femårsprogram skall uppgöras av alla
kommuner med kontinuerligt bostads -

byggande av någon betydelse. Sammanlagt
gäller det omkring 450 kommuner.
Syftet är inte bara att kommunerna skall
bedöma behovet av bostäder med hänsyn
till befolkningstillväxten, näringslivets
utveckling och tillgången på färdiga
stadsplaner, utan framför allt är det meningen
att de konkreta hinder, som kan
föreligga för att förverkliga byggandet
eller med andra ord klyftan mellan behov
och kapacitet, skall kartläggas och
belysas. Det kan gälla svårigheter att
skaffa mark eller försening i stadsplaneringen,
kanske beroende på brister i
samordningen mellan berörda myndigheter,
brist på stadsplanerare eller hinder
i samband med projekteringen. Sedan
man fått klarhet om vilka företeelser,
som utgör hinder för bostadsbyggande
i den omfattning som behövs för att
tillgodose efterfrågan, skall åtgärder vidtas
för att undanröja hindren. Det blir
fråga om ett samspel mellan statliga och
kommunala myndigheter för att skyndsammast
möjligt komma till rätta med de
aktuella svårigheterna.

Även på anant sätt har planeringsfrågan
aktualiserats. Jag vill här erinra om
att regeringen helt nyligen på kommunikationsministerns
initiativ beslutat uppdraga
åt byggnadsstyrelsen att i samråd
med bostadsstyrelsen göra en inventering
av stadsplaneberedskapen i kommunerna.
Syftet härmed är att på grundval
av denna inventering överväga åtgärder
för att förbättra planberedskapen, där
den visar sig otillräcklig.

Som statsutskottet har påpekat i sitt
utlåtande hör planeringsfrågorna också
till de problem som bostadsbyggnadsutredningen
har till uppgift att undersöka.
Utredningens arbete kan komma att ge
uppslag, som kan visa sig vara värdefulla
när det gäller att åstadkomma en god och
effektiv planering av bostadsbyggandet.

Markfrågan spelar en central roll i
planeringssammanhanget. Statsutskottet
har med all rätt i sitt utlåtande fäst uppmärksamheten
vid den betydelsefulla
frågan, hur mark för bostadsbyggande
på ett effektivt sätt i tillräcklig omfattning
och på skäliga villkor skall kunna
ställas till bostadsbyggandets förfogande.

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

69

Anslag till

Jag finner det mycket glädjande, att alla
partier utan nämnvärda meningsskiljaktigheter
har kunnat finna gemensamma
nämnare i detta aktuella ärende. Det är
också min förhoppning, att vi skall kunna
enas om lösningar på de många problem,
som markfrågan inrymmer.

Som utskottet påpekat i sin skrivning
lade bostadsstyrelsen i höstas fram en
rad olika förslag i sina petita för att underlätta
kommunernas markförvärv. I
statsverkspropositionen uttalade jag, att
jag då inte var beredd att ta ställning
till styrelsens förslag. Anledningen var
närmast den, att förslagen i den form de
då förelåg hade gett upphov till så starka
meningsbrytningar i remissyttrandena,
att vi på vårt håll ställde oss tveksamma
till hur staten bäst skulle bidra till att
lösa de markpolitiska problemen. Att staten
i den ena eller andra formen lämnar
medverkan för att underlätta kommunala
markförvärv tror jag emellertid är nödvändig.
Det är min avsikt att pröva alla
tänkbara alternativ för statliga åtgärder
på detta område vilka kan ge en så god
effekt som möjligt. Den meningsyttring,
som framkommit i statsutskottets utlåtande,
ger ett stöd från riksdagens sida i
strävandena att nå så goda lösningar som
möjligt av detta bostadspolitiska nyckelproblem.

Jag övergår sedan till den borgerliga
reservation, i vilken man begär tillkallande
av en parlamentarisk bostadsberedning,
som skulle få till uppgift att ompröva
bostadspolitiken och utarbeta riktlinjer
för denna politik på längre sikt. De
ärade talare, som tidigare yttrat sig i
denna sak, har samtliga mycket starkt
gått in för denna reservation.

Låt mig erinra om att centerpartiet ensamt
av oppositionspartierna i fjol begärde
att en parlamentarisk utredning i
vissa bostadsfrågor skulle tillkallas. Den
gången avsåg emellertid reservanterna
inte att utredningen skulle sättas i gång
förrän bostadsbyggnadsutredningen hade
lagt fram sitt material. Vad är det nu
som gör att frågan om en parlamentarisk
utredning har blivit så brådskande, att
vi inte kan avvakta resultatet av den på -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
gående expertutredningen, vars sakmaterial
och slutsatser väl ändå måste bilda
utgångspunkt för de värderingar en
parlamentarisk utredning kan bidraga
med? År det rädsla från oppositionens
sida för att regeringen skall operera på
egen hand och lägga fram bostadspolitiska
förslag i riksdagen utan att oppositionen
fått vara med i beredningsarbetet,
eller är det regeringsförslaget om
räntesubventionerna och bostadsrabatterna
som spökar?

Jag vill gärna deklarera att jag är
varm anhängare av systemet med parlamentariskt
förankrade utredningar. Det
är som vi alla vet en djupt rotad politisk
tradition i vårt land. Det utgör också en
förnuftig och ekonomisk metod för politiskt
handlande. Så långt tror jag att vi
alla är överens. Det kan emellertid inte
få bli så att regeringen skall vara förhindrad
att föreslå någon som helst politisk
reform, om inte förslaget har föregåtts
av en parlamentarisk beredning.
Den politiska värderingen, den politiska
diskussionen kan ske i utskotten och i
riksdagens kamrar. Det måste i varje given
situation vara regeringens sak att
avgöra, vilken form av beredning som
är den för ändamålet mest lämpade. I
flertalet av de större utredningsfrågorna
har den nuvarande regeringen brukat
tillkalla kommittéer med parlamentarisk
anknytning. Någon ändring i denna
praxis är mig veterligt inte påtänkt, men
liksom hittills kommer även i fortsättningen
andra beredningsformer att anlitas
alternativt.

Vad nu beträffar de bostadspolitiska
frågorna har det hela tiden varit meningen
att en parlamentarisk utredning skall
tillkallas för att bl. a. på basis av bostadsbyggnadsutredningens
material överväga
medlen för samhällets bostadspolitik.
Som framgår av statsutskottets utlåtande
kan man räkna med att bostadsbyggnadsutredningen
blir klar med sina huvudfrågor
i år. För egen del räknar jag
därför med att den bostadspolitiska utredningen
skall tillkallas före årsskiftet.
Oavsett om kammaren följer utskottet eller
reservationen kommer alltså utred -

70

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ningen till stånd. Därmed vill jag bara
säga att reservanterna med andra ord
slår in öppna dörrar.

Låt mig så till slut, herr talman, ta
upp en fråga som ägnats åtskillig uppmärksamhet
i denna debatt. Det gäller
självfallet de räntefria stående delarna
av egnahemslånen. Som vi vet är dessa
lån förbundna med villkor om att staten
skall kunna kräva ränta och amortering
på dem sedan de varit stående i tio år,
om så motiveras av fastighetsvärdenas
och bostadskostnadernas utveckling. Det
är emellertid också allmänt omvittnat
att egnahemsägarna i gemen har uppfattat
läget så att de räntefria lånedelarna
är ett faktiskt bidrag och statens återkravsrätt
övervägande formell. Inte
minst har högern och i viss mån även
folkpartiet medverkat till att bibringa
egnahemsägarna den uppfattningen.

Det kanske är skäl att något erinra
om den historiska gången i denna fråga.
Låt mig börja med att påminna om att
1951 års bostadsutredning, vari företrädare
för de tre oppositionspartierna ingick,
föreslog att den räntefria delen av
egnahemslånen skulle vara räntefri och
stående under hela egnahemslånens löptid,
d. v. s. på den tiden 25 år, och därefter
efterskänkas om egnahemmet alltjämt
befann sig i den ursprunglige innehavarens
hand. Regeringen och riksdagen
godtog inte detta förslag utan ville
ha en återkravsmöjlighet efter en period
av tio år. Utredningens förslag kom igen
i en partimotion från högern till 1953
års riksdag. Motionen avvisades av statsutskottet,
men högern och folkpartiet
avgav en gemensam reservation, där de
bl. a. anförde: »Såsom 1951 års bostadsutredning
föreslagit synes det fullt riktigt
att låta egnahemsbyggarna få en extra
trygghet därigenom att man låter
dem behålla den subvention de en gång
fått även om den allmänna hyresnivån
skulle komma att stiga.»

Med ungefär samma motivering återkom
samma reservation av högern och
folkpartiet riksdag efter riksdag t. o. m.
år 1957. Detta år lade regeringen fram
förslag om att vissa räntefria delar av

äldre lån till egnahem borde efterskänkas.
Propositionsförslaget grundade sig
på ett förslag av bostadspolitiska utredningen,
som även den innehöll representanter
för oppositionen. Regeringens förslag
godtogs i riksdagen utan invändningar
från borgerligt håll. Högern och
folkpartiet ville emellertid alltjämt utställa
ett löfte också till de egnahemsägare
som hade fått de nya egnahemslånen.

År 1958 förändrades bilden något. Högern
återkom med sitt gamla förslag
men fick nu inte längre folkpartiet med
sig. Någon hade tydligen talat folkpartiet
till rätta. Högern fortsatte emellertid
att reservera sig för att egnahemssubventionerna
generellt skulle efterskänkas.
Denna hållning från högern
stod sig även under 1959 års riksdag. År
1960 blev det återigen en förändring av
läget. Nu förelåg besparingsutredningens
förslag att de räntefria delarna skulle
återkrävas med ränta och halvt belopp
men i övrigt efterskänkas. Förslaget avslogs
av riksdagen men högern och folkpartiet
reserverade sig för bifall, och
sedan har högern och folkpartiet kommit
tillbaka med samma yrkande 1961 och
1962.

Som kammaren lätt kan se, finns det
i allt detta hoppande mellan olika ståndpunkter
ändå en klar linje. Högern har
inte någon gång under åren 1953 till
1962 ansett ett uppskov med ståndpunktstagandet
i subventionsfrågan påkallat.
Man har varit fullt beredd att ta
ställning, under de första åren till en
fullständig avskrivning, sedan efter
vändningen helt om till att det inte borde
bli något uppskov med avskrivningen.
Folkpartiet har intagit en något annorlunda
ställning. Både högern och
folkpartiet har vidare under flertalet
av dessa år varit fullt beredda att lova
egnahemsägarna ett efterskänkande av
de räntefria lånen, men när nu regeringen
till slut velat infria vad flertalet egnahemsägare
uppfattat som ett löfte, då vill
man inte längre vara med. Folkpartiet
med sin småhusvänliga etikett törs inte
rikta något återbetalningskrav utan fin -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

71

Anslag till

ner det helt plötsligt behövligt med betänketid.
Det är den historiska gången
av ärendet.

Det skall tillfogas ytterligare något.
Jag är fullt medveten om att man kan
ha delade meningar i en fråga och att
det finns skäl både för och emot det
förslag vi har lagt fram. Regeringen har
emellertid tagit fasta på att de räntefria
lånedelarna har uppfattats som en ren
subvention och att låntagarna fått stöd
för denna uppfattning genom det sätt,
på vilket denna fråga behandlats i den
offentliga debatten. Det skulle naturligtvis,
herr talman, vara av utomordentligt
intresse att få återvända till den tidpunkt
då beslutet togs. Först beslutades litet
försiktigt subventioner med 2 000 kronor,
sedan blev det höjningar till 4 000
och 8 000 kronor. Vad var det verkliga
skälet? Jo, vi hade Koreakrisen, om jag
får sammanfatta den ekonomiska situationen
under 1950-talets början i det ordet.
Vi utnyttjade då världsmarknadens
möjligheter att betala för våra skogsprodukter
på ett sätt, som kanske en och
annan varit litet tveksam om i efterhand.
Låt mig anföra några siffror. Under något
av åren tog vi för pappersmassan
ut upp till 2 000 kronor per ton. Genomsnittspriset
under något av åren var
1 800 kronor per ton, och en skogsman
räknade ut att cellulosaindustrierna skulle
ha kunnat betala ungefär 200 kronor
per kubikmeter för massaveden och ändå
kunnat köra sina företag med vinst.
Det var den ena sidan av saken: det
strömmade in pengar i landet. Men den
andra sidan var ju den väldiga kostnadsstegringen
som kom att drabba praktiskt
taget alla skogsprodukter men i första
hand sådana varor som vi behövde för
byggandet. Under loppet av två år steg
priserna med 35 å 40 procent, och vi
höll på att få en sådan nedgång i bostadsproduktionen,
att ingen vågade sig
på att säga annat än att vi måste försöka
göra något för att på nytt få upp den.
Vad var då rimligare än att man så att
säga på en omväg tog en del av de pengar,
som strömmade in på grund av de
höga priserna på våra skogsprodukter,
och genom de subventioner, som fram -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
för allt utgick till egnahemmen, ställdes
i utsikt såsom en avskrivningsdel för att
därmed stimulera folk att bygga bostäder
och inte minst egnahem? Jag känner
många av dessa egnahemsbyggare, som
gjorde en verklig uppoffring under dessa
år, när de satte i gång att bygga sina
egnahem, stimulerade till det framför
allt av den kapitalsubvention som regering
och riksdag ställde i utsikt.

När vi nu ansett, att man bör infria
ett sådant utställt löfte, är väl inte detta
något märkligt. Jag skall villigt säga, att
jag ryckte till en smula när herr Holmberg
talade om muta. Är det ett lämpligt
ord i sammanhanget? Herr Holmberg är
företrädare för ett parti, som talar om
egendomsägande demokrati, om spridning
av ägandet. Hade han velat vara
elak, skulle han kunnat säga, att här sitter
den socialistiska regeringen och
sprider ägandet till tusentals egnahemsägare.
Nej, här finns inget annat motiv
än en renhårig politik. Har man ställt
ut ett löfte, har man ställt i utsikt en avskrivning
och under årens lopp bibringat
vederbörande den uppfattningen
att det verkligen är ett löfte, då skall
man hålla det. Det är kanske den stora
skillnaden mellan oss och högern, att vi
verkligen försöker hålla de löften vi har
utställt.

Herr talman! Jag skulle också vilja
säga några ord om en fråga, som inte har
ägnats någon uppmärksamhet i de tidigare
inläggen och där regeringen ju i år
inte haft något förslag utan har lämnat
frågan vid vad den är. Jag tänker självfallet
på frågan om maximeringen för
egnahem till 125 kvadratmeter. Det är
klart att man här kan ha delade meningar.
En del tycker, att maximeringen
medför ett visst krångel för en del av
bostadsbyggarna, men det finns en synpunkt
på den här frågan, som man inte
kan förbise, och det är den bostadsbrist
vi ändå befinner oss i. Det gäller att söka
stimulera till ett så omfattande byggande
som möjligt för att inte minst
hjälpa alla dem som saknar bostad. Här
måste man ställa sig den frågan, om olägenheten
med maximeringsregeln är så
stor, att man bör ta bort den även om

72

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

konsekvensen blir, att man exempelvis
stimulerar till byggande av 5 000 egnahem
med 25 kvadratmeters större bostadsyta.
Det innebär ju dock att man
tar bort möjligheten att bygga 1 000 nya
egnahem eller 1 000 andra lägenheter.
Genom förstoring av egnahemmen på det
sättet undandrar man, om jag tar exemplet
med 5 000 lägenheter, material
och arbetskraft till byggande av 1 000
andra lägenheter.

Anser man verkligen att olägenheterna
med denna regel är så stora att man är
beredd att ta konsekvenserna att på det
sättet undanhålla möjligheterna för dem
som står i bostadskön att få ett ytterligare
tillskott av kanske 1 000 lägenheter,
om vi utgår från exemplet med 5 000
egnahem, och 2 000 nya bostadslägenheter
om vi utgår från 10 000 förstorade
egnahem? Vi har ansett att man tills vidare
bör kunna bibehålla denna regel,
till dess att vi nått ett bättre balansläge
i fråga om tillgång och efterfrågan på
bostäder.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort genmäle: Herr

talman! När man har varit med
här i riksdagen i åtskilliga år och haft
tillfälle att följa bostadsdebatterna år efter
år är det med en viss spänning som
man hör en ny bostadsminister utveckla
sin syn på bostadsfrågorna.

Vi har ofta haft tillfälle att lägga märke
till att bostadsfrågan är politiskt inflammerad
på ett alldeles speciellt sätt,
och det framgick i viss mån också av
inrikesministerns anförande här — han
använde en litet mer polemisk ton än vi
vanligtvis hör från honom, och det vittnar
om att den här frågan alltjämt har
en politiskt kontroversiell innebörd som
många andra frågor inte har.

Inrikesministern gick här tillbaka till
förhållandena i början på 1940-talet och
därefter, och han talade om den betydelse
som regleringarna och de politiska

ingripandena har haft. Jag har inte så
mycket att invända mot vad han där
sade. Jag vill bara säga att det i dag kan
vara svårt att bedöma var vi skulle ha
stått, om den fria sektorn haft större
rörelsefrihet och vi haft mindre reglering
på detta område än vi under årens
lopp har fått.

Statsrådet uppehöll sig rätt mycket
vid folkpartiets propaganda för ett större
bostadsbyggande än vad regeringen
i allmänhet har velat gå in för, och han
erinrade om någon skämtteckning, som
gick ut på att vi numera kanske också
behövde indexreglera våra anspråk på
den här punkten. Hur det nu än har varit
på det området, så har regeringen
ändå i huvudsak följt våra propåer, och
ibland har man kanske nästan kommit
längre än det program som vi för vår
del har ansett möjligt att förverkliga.
Det är en utveckling som vi noterar
med tillfredsställelse. Om vi i dag anser
att vi kan våga uttrycka förhoppningen
att det skall vara möjligt att komma
fram till något högre produktion det
här året och det närmast följande året
än vad regeringen här har ifrågasatt, så
finns det väl ingen anledning att tro annat
än att utvecklingen skall komma att
ge oss rätt denna gång liksom så ofta
förr.

Så var det småhusbyggandet! Här har
talats om egnahems- och småhusromantik.
Jag tror inte man får överbetona
vad diskussionen här har gällt. Det är
väl så att vi behöver olika boendeformer
i det här landet — vi behöver höghus
lika väl som småhus — men jag tror
inte att man nödvändigtvis behöver anse
att det ligger några politiska biavsikter
bakom om någon vill betona att det ur
familjesociala och andra synpunkter
finns starka skäl för att försöka stimulera
småhusbyggandet i samhället. Det
är en utveckling som på längre sikt kan
anses vara i överensstämmelse med den
allmänt familjesociala utveckling som vi
eftersträvar.

Vad sedan gäller frågan om en parlamentarisk
bostadsberedning tycker jag
nog att diskussionerna i bostadsfrågan
här ger belägg för behovet av en sam -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

73

Anslag till

ordnad beredning. I många frågor talar
vi liksom förbi varandra utan att riktigt
träffa hjärtpunkten i det problem vi diskuterar.
Jag tror därför att en samordnande
ledning är i högsta grad påkallad.
Jag tycker inte heller vi slår in öppna
dörrar, såsom statsrådet säger. Det här
är väl en dörr, som statsrådet har öppnat
i dag, och det är bara att med tillfredsställelse
konstatera, att hans planer
överensstämmer med våra önskemål på
den här punkten.

Vad sedan till sist gäller de räntefria
stående delarna av egnahemslånen skall
jag inte göra några större invändningar
mot den historieskrivning som statsrådet
har presterat. Jag vill bara säga, att kostnadsutvecklingen
inom bostadsbyggandet
väl ändå har gått i sådan riktning,
att man i dag kan ha anledning att pröva
skäligheten i att dessa räntefria lån
återkrävs.

Vi har inte i vår reservation uttalat
oss om hur man bör förfara på den
punkten. Vi har hänvisat till riksdagens
uttalande i fjol, att frågan om ett eventuellt
återkrävande bör få anstå tills huvuddelen
av dessa räntefria lån har varit
innestående i 10 år. Vi har alltså inte
uttalat oss om hur man i det läget bör
gå till väga. Vi bedömer saken så, att
det kan finnas anledning att allvarligt
pröva huruvida någon del av dessa lån
bör återkrävas, men vi har för dagen inte
ansett oss, med det material som här
har presterats, kunna ta ställning till
frågan.

Jag tycker för övrigt att den här saken
inte ens av statsrådet själv borde
betraktas som så enkel som han ville
göra gällande, med hänsyn till den opposition
som uppenbarligen föreligger
också inom hans eget parti.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr statsrådet började
lugnt och behagligt med att säga, att
han var intresserad av debatt, även om
formuleringen föll sig på det sättet att
statsrådet tydligen var mer intresserad
av att debattera vad som hänt på bostadsområdet
innan socialdemokraterna,

3f Första kammarens protokoll 1963. Nr 14

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
som han uttryckte det, »tog fatt i bostadsfrågan».

Det är klart att varje historisk debatt
är intressant. Ett betydande avsnitt av
statsrådets anförande hänförde sig också
till vad som hade hänt under 1950-talet. Vad som dock har större betydelse
är en bedömning av bostadsfrågan
från nuläget och vad som skall hända
i framtiden. Jag tänker då i första hand
på de områden, där statsrådet alldeles
påtagligt höjde rösten. Jag förstår också
varför han gjorde det. Det gäller den
räntefria stående delen av egnahemslånen
och avskrivningen av dem.

Jag vill inte på något sätt bestrida, att
formellt var referaten av högerpartiets
inställning under 50-talet till dessa frågor
riktiga, även om jag inte kunde frigöra
mig från känslan av att regeringen
här stått inför tvånget att genomföra
denna avskrivning eftersom högerpartiet
varit inne på den linjen under 50-talet. Men statsrådet glömde en väsentlig
sak, nämligen att vårt ståndpunktstagande
under 50-talet på denna punkt
måste ses i belysning av hela det bostadspolitiska
program som vi arbetade
med vid den tiden. Vid den tidpunkten
hade inte bara vi, utan jag hoppas också
regeringen, förhoppningar om att bostadsbyggnadskostnaderna
så småningom
skulle kunna återföras till något av
vad de var före Koreakrisen. Så skedde
emellertid inte alls, utan vi fick genomlida
en utomordentligt kraftig kostnadsökning
under 50-talet. Denna utveckling
måste betraktas som ett direkt resultat
av regeringens bristande handlag vid behandlingen
inte bara av bostadsfrågan
utan även av många andra ting — även
om jag naturligtvis är fullt medveten om
att det också fanns orsaker som låg
utanför landets gränser.

Men nu är situationen en annan. Nu
är spänningen, skillnaden, mellan byggnadskostnaderna
år 1963 och de byggnadskostnader
som de årgångar egnahemsbyggare
hade, vilka nu skall komma
i åtnjutande av efterskänkta lån, så
stor att man blir ytterligt betänksam
över det lättvindiga sätt på vilket regeringen
handlagt denna fråga.

74

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag skulle också kunna uttrycka saken
på det sättet, att här har vi ett klart
erkännande av de misslyckanden som
regeringen har gjort beträffande bostadsbyggnadskostnaderna
och därigenom
boendefrågorna över lag.

Sedan säger statsrådet, att jag bör ta
mig i akt, eftersom högerpartiet talar om
ägardemokrati och att det nu är regeringen
och inte högerpartiet som slår
vakt om ägardemokratien genom att
sprida ägandet till tusentals nya människor.
Ja, man sprider ägandet till tiotusentals,
kanske hundratusentals människor
genom att ta skattemedel och betala
4 000 respektive 8 000 kronor i form
av efterskänkta lån till människor, som
i dag har sina boendefrågor skäligen bra
lösta till skäligen låga kostnader. Det är
inte vår linje, utan vår ägardemokrati
är inriktad på att se till de nya grupper
som i dag inte har bostäder och försöka
bereda dem möjlighet att få önskade bostäder.
Enligt regeringens uppläggning
kommer de nu få mindre möjligheter
än tidigare att klara den saken.

Det sammanhänger även med uttalandena
om småhusbyggandet. Jag fick en
känsla att statsrådet var behagligt berörd
av att byggandet av 23 000 nya småhuslägenheter
hade satts igång föregående
år. Det är naturligtvis i och för
sig bra, men denna siffra skall ställas i
relation till det totala byggandet. Då finner
man att antalet småhus inte har
ökat i förhållande till tidigare utveckling.

Det finns alltid en stor skillnad mellan
praktik och teori i bostadsfrågan.
Det sägs, att man bygger småhus efter
de initiativ som finns. Men jag vet att
det existerar många människor som har
egna önskemål, egna initiativ, att använda
sina egna sparmedel för att förvärva
ett egnahem, men som inte har någon
möjlighet att göra det. Jag har många i
min umgängeskrets, som är i det dilemmat
att de kanske sparat ihop 20 000
kronor, vilket är en ansenlig summa,
men det finns ingen möjlighet för dem
att lösa sin bostadsfråga.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr inrikesministern
konstaterade i början av sitt mycket
skickligt disponerade anförande, att boendet
har blivit en samhällspolitisk fråga
av mycket hög rang. Jag vill instämma
i det och tillägga, att vi troligen på
alla håll är synnerligen glada över att
så har blivit fallet.

Sedan kom statsrådet in på en fråga
där jag inte kan instämma med honom
utan vill ge en annan mening till känna,
och det gällde bostadspolitikens inriktning.
Vi har i vår reservation föreslagit
särskilda stödformer för att underlätta
barnfamiljernas förvärv av småhus, eftersom
vi trott oss kunna konstatera att
småhusens speciella lämplighet som bostäder
för barnfamiljer motiverar åtgärder
av detta slag. Detta vårt konstaterande
har starkt understrukits av den
artikel i Aftonbladet för i går, som jag
tidigare citerade litet av. Vi har i motionerna
tillåtit oss konstatera att ett
stort antal barnfamiljer saknar de ekonomiska
förutsättningar som numera
krävs för anskaffande av ett eget hem.
De rådande tendenserna till att egnahemmet
alltmer blir en exklusiv boendeform
måste enligt vår mening kraftigt
motverkas och åtgärder vidtagas för att
bereda även barnfamiljerna i de vanligaste
inkomstlägena godtagbara möjligheter
att förvärva eget hem.

Statsrådet uttalade sig med viss emfas
beträffande återbetalningen av de räntefria
stående delarna. Jag har precis
samma mening som han, att man här
haft en stimulans i de räntefria stående
delarna som också uppfattats och fortfarande
betraktas som en sådan. Detta
har varit ett av skälen till att jag för
min del biträtt regeringens förslag om
avskrivning av dessa räntefria stående
delar. Vår reservation till detta utlåtande
bygger nämligen på den grunden, att
vi nu föreslår en räntefri stående del
som skulle prövas utgå helt eller delvis
ovanför eljest gällande lånetak och kunna
uppsägas till amortering och förräntning,
helt eller delvis, om en förändring

Onsdagen den 3 april 19G3 fm.

Nr 14

75

Anslag till

i låntagarens ekonomiska situation så
motiverar.

Jag tycker nog att herr statsrådets anförande
på slutet gav ett mycket starkt
stöd åt den reservationen, och jag hoppas
och tror att det i detta fall skall
kunna gå på samma sätt som nu ibland
förekommer, att det som ett år står i
reservation kan återkomma som regeringsförslag
ett annat år. Enligt min mening
skulle man på denna väg verkligen
stimulera barnfamiljerna att skaffa
sig egnahem.

Herr statsrådet sade också att han
ville liksom utnämna ett ridderskap för
egnahemsägarna — det hade börjat med
folkpartiet och centerpartiet, fortsatt
med att även högerpartiet slutit upp,
och nu var alltså treklövern ett faktum.
Till det skulle jag bara vilja säga, att
om jag inte minns fel gjorde en regeringskamrat
till herr statsrådet i förra
höstens valdebatt ett mycket mera långtgående
uttalande än vad vi någonsin
vågat skriva i några reservationer, när
han på ett enda ögonblick kollektivanslöt
egnahemsägarna till det socialdemokratiska
partiet.

Jag säger inte detta som någon elakhet
till statsrådet Rune Johansson utan
bara för att fullständiga bilden av våra
olika partiers önskemål på den här
punkten.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Till herr Gustafssons
sista uttalande kan jag inte göra någon
annan kommentar än den, att eftersom
valhemligheten är fullständig i detta
land är det naturligtvis svårt att säga
någonting om vart egnahemsägarna politiskt
taget vägen; men det är möjligt
att man med utgångspunkt från valutslaget
1962 kan göra vissa beräkningar.
Någon kollektivanslutning har det naturligtvis
inte varit fråga om — en
skämtsam vändning i ett diskussionsinlägg
finns det väl inte anledning att
göra något alltför stort väsen av.

Vi har ett intresse för småhusbyggandet.
Vi tror att den boendeformen är
värdefull för många, inte minst barn -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
familjerna, och det gäller ju här framför
allt att undanröja hindren för ett
mer omfattande byggande av småhus.

Visst kunde man ställa frågan varför
det inte byggs flera småhus i Stockholm
eller Göteborg, som jag nyss nämnde.
Ja, det är kanske fler än jag som i gårdagens
tidningar läste, att Stockholms
stad lär ha träffat avtal med en närbelägen
kommun om byggande av framför
allt småhus. Och jag har erinrat om att
de överenskommelser som träffats mellan
Göteborg och dess grannkommuner
har inneburit, att stadens planeringsresurser
kan utnyttjas helt och hållet.
Man planerar där att bygga inemot
10 000 småhus och hoppas kunna påbörja
byggenskapen någon gång 1965 om
planeringen går enligt beräkningarna.
Därmed har enligt min mening de verkliga
krafttagen gjorts för att åstadkomma
ett småhusbyggande som så långt
möjligt tillgodoser efterfrågan. Och det
är ingenting annat vi har sagt — låt oss
tillmötesgå konsumenternas efterfrågan
sådan vi möter den. Vad det gäller är
att undanröja de hinder som hittills
stått i vägen för ett tillgodoseende av
denna efterfrågan.

Låt mig i anslutning till detta säga till
herr Holmberg, att vi ändå är medvetna
om att det råder en mycket stor efterfrågan
på småhus, en efterfrågan som i
jämförelse med förhållandena under
åren 1951 eller 1952 — då vi var överens
om att försöka stimulera byggandet
av småhus och egnahem liksom familjebostäder
genom dessa speciella subventioner,
vilkas avskrivning vi nu diskuterar
— säkerligen är mer än dubbelt så
stor. Ändock har vi inte dessa stimulerande
åtgärder.

Vad beror det på? Det beror på att
människorna har helt andra ekonomiska
förutsättningar och i en helt annan
utsträckning än tidigare kan realisera
sina önskemål.

Därför gör man sig skyldig till en felvärdering
när man granskar problemet
om att avskriva de räntefria stående delarna.
Man vill nämligen göra en mätning
med hänsyn till de faktiska kostnaderna
för bostadsbyggandet i dag

76

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

utan att ta hänsyn till de väsentligt ändrade
förutsättningarna för människorna
att betala de kostnader som de ådrager
sig. Därför vågade jag i mitt första anförande
säga, att det för många av dem,
som vi genom subventionsmedel stimulerade
till att bygga bostäder, blev fråga
om verkliga uppoffringar.

Herr Holmberg frågade, vad dessa
människor kommer att använda pengarna
till. Han såg framför sig ett bilköpande
— jag hörde inte om han nämnde utlandsresor
— och han talade om kylskåp
och andra ting. Jag skulle vilja säga
att många av dessa människor kanske
står i den belägenheten, att de som
byggde sina egnahem i början av 50-talet inte kunde uppföra dem me 1 samma
standard på husen som vi har i dag.
Många står inför uppgiften att rusta upp
och kanske modernisera sina hus, och
då kan dessa pengar komma till utomordentligt
god användning, om det nu
är den saken man anser vara så besvärande.
Vi sticker ju inte här helt plötsligt
bara kontanta medel i händerna på
folk, utan vi säger endast, att vi nu avskriver
den fordran, som ingår i byggnadskostnaderna
och som de fick såsom
en räntefri stående del, i stället för att
ytterligare öka deras byggnadskostnader
utöver vad förändringen av räntegarantien
i och för sig medför. Vi skulle
enligt reservanternas mening alltså vara
beredda att ge ett extra tillskott. Det
anser vi inte vara möjligt. Vi har genom
de utställda löftena och genom den debatt
som förts bibringat egnahemsägarna
den uppfattningen, att det här är fråga
om en avskrivningsdel och att därför
den här saken bör klaras upp på ett så
hederligt sätt som möjligt.

Av de repliker som har förekommit
drar jag bara den slutsatsen, att vi
fortfarande i stort sett är eniga om bostadsbyggandets
omfattning. Det är ändå
en ganska väsentlig fråga att vi bygger
med hänsyn till tillgängliga resurser.
Jag har inget behov av att gå tillbaka
i tiden för att diskutera dessa frågor.
Om jag gjorde ett utspel i den riktningen,
var det mest för att snabbt polemisera
mot herr Holmberg, som ville

göra gällande att regeringen var räddhågad
för att ta upp en bostadspolitisk
debatt. Vi är beredda att göra det, och
vi diskuterar ju ändå om framtiden och
byggandet för framtiden. Vi kan vara
överens om — och det är mycket glädjande
— att vi skall bygga så långt det
är möjligt. Vi skall planera för ett mera
omfattande byggande, och vi skall undanröja
de hinder som ligger i vägen för
att såvitt möjligt eliminera de bristfenomen
som vi har. Detsamma gäller i
fråga om småhusbyggandet, och därvidlag
är vi ju i stort sett eniga. Låt oss tillmötesgå
konsumenternas efterfrågan så
långt det är möjligt och därmed klara
den uppgiften.

Vi är också eniga i fråga om den samordnande
beredningen, eller vad man
nu vill kalla den. Herr Jacobsson säger
att här har hänt någonting nytt, nämligen
att vi i dag är beredda att tillsätta
denna beredning. Vi säger, att eftersom
vi nu har fått besked om att bostadsbyggnadsutredningen
blir färdig under
året, så kan vi i anslutning till det arbetet
påbörja den utredning som därefter
skall följa. Det bör konstateras att
vi är ense även om den saken.

Jag finner, herr talman, ingen anledning
till fortsatt polemik beträffande
övriga frågor.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara göra en liten
kommentar.

Jag har en känsla av att statsrådet
Johansson kom med nytt intressant motiv
för niohundramiljonersavskrivningen,
nämligen att tillståndet beträffande
just de småhus det här gäller var så
»erbarmerligt», att småhusägarna behöver
dessa pengar för att köpa kylskåp
och för att göra reparationer.

Jag vill inte bestrida att det kan finnas
vissa småhusägare, för vilka pengarna
kommer mycket lägligt för att göra
reparationer, men det skulle förvåna
mig om det verkligen föreligger någon
utredning från departementets eller bostadsstyrelsens
sida, som kan vitsorda
vad som statsrådet Johansson framhållit.

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

77

Anslag till

Sedan är det en annan sak att här ta
hänsyn till, nämligen att det finns folk
som köper gamla egnahem. De kommer
då inte i åtnjutande av detta efterskänkande,
utan de får i stället betala 4 000
resp. 8 000 kronor mera i köpeskilling
för det egnahem de vill förvärva.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC (ep)

kort genmäle:

Herr talman! Statsrådets senaste anförande
innehöll ju ett uttalande, vari
han ytterligare fastslog att man för att
vara småhusvänlig skall försöka ta bort
hindren för ett ökat småhusbyggande.

Det vill vi också. Men kan man inte
också tänka sig att därutöver stimulera
ett sådant byggande? Det är vad vi har
menat i vår reservation. Vi anser att
man inte bara på det markpolitiska området
och när det gäller kommunernas
möjligheter skall göra allt, vad som är
möjligt, utan att man också från statens
sida skall göra en insats med stimulerande
effekt. Stimulansen skulle enligt
vår mening förslagsvis ligga i att man
fick en räntefri stående del av egnahemslånet.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Till det sista som sades
vill jag bara säga, att den frågan ju är
lämplig att ta upp i den utredning som
vi är med om att tillsätta.

Till herr Holmberg vill jag säga att
det måste höras förfärligt dåligt på hans
plats. Jag har inte talat om något »erbarmligt
tillstånd» hos de egnahem som
byggdes omkring 1950. Herr Holmberg
spekulerade i vad de egnahemsägare,
som får en del av sina lån nedskrivna
kommer att använda pengarna till. Jag
har till detta konstaterat, att det inte blir
några kontanta pengar som sticks i händerna
på dem. Om de emellertid därigenom
anser sig ha möjlighet att lösgöra
några pengar, så kan dessa kanske — i
stället för, som herr Holmberg antar, gå
till bilar eller andra motsvarande ting
-— behöva användas till reparationer för
att i någon mån förbättra standarden i
egnahemmen.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Sitt eget och högerpartiets
motstånd mot ränteeftergifterna
hängde herr Holmberg upp på deklarationen,
att en boende skall betala vad bostaden
kostar, en formulering som ju
har hämtats från högerns motioner.

Jag undrar: Kan herr Holmberg möjligen
upplysa kammaren om vad en bostad
rätteligen borde kosta? I så fall vore
vi naturligtvis mycket tacksamma för en
sådan information. Bör den, såsom exempelvis
i min hemstad Göteborg, kosta
mer än de 4 000 kronor om året för relativt
små trerummare, som numera är
priset i nya hus eller kanske de 10 000
kronor eller mera, som en sådan lägenhet
betingar i smyghandeln?

Det som gör bostäderna så kostsamma
är den våldsamma tomtprisuppskörtning,
som vi har bevittnat, det är monopolpriserna
på byggnadsmaterial, det är
de under mycket lång tid höga räntorna,
det är profiterandet på byggarbetet, det
är också det privata ägandet av hyresfastigheter
och diverse sådana omständigheter.
Och jag vill gentemot herr
Holmberg säga, att skalade vi bort alla
de profitelement, som jag nu räknat upp,
skulle man finna att t. o. m. den människa
som har både ett individuellt bostadsstöd
och samtidigt åtnjuter fördelarna
av ränteeftergiften betalar ett
överpris för sin bostad, alltså mer än
vad bostaden rätteligen skulle vara värd.

Följaktligen hänger allt detta tal, som
bland andra herr Holmberg här har fört,
helt i luften; det finns icke något som
helst socialt element i resonemanget,
men däremot raka motsatsen.

Det bör vara samhällets plikt att i åtminstone
någon mån kompensera hyresgästerna
för sin oföretagsamhet när det
gällt att komma till rätta med de problem
som jag litet grand har belyst. Vi
vill för vår del inte medverka till att den
viktiga sociala del av bostadspolitiken,
som ränteeftergifterna utgör, skall komma
att raseras, vilket delvis redan har
påbörjats. Därför har vi också i en motion
yrkat avslag på regeringens förslag
om en försämrad räntegaranti, och jag
får kanske, herr talman, med en enda

78

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gång yrka bifall till de två motioner som
det här är fråga om.

Så skulle jag vilja ha framhållet, att
vad vi behöver diskutera här är inte
bara bostadsbyggandets omfång för det
närmaste året och några år därefter,
och inte heller bara bostadsbyggandets
struktur, utan vi bör samtidigt se hela
frågan i ett större perspektiv. Jag skall
be att få återkomma till den frågeställningen.
Vad angår det bostadsbyggande,
som signaleras i propositionen, så kan
85 000 lägenheter för ett år inte anses
vara någon imponerande siffra i betraktande
av att bostadsfrågan utgör ett av
de dominerande sociala problemen i vårt
land. Folkpartiets platoniska bekännelse
till någon procents ökning imponerar
emellertid inte alls. Partiet vill nämligen
konservera de hinder för en sund
bostadspolitik som finns och föreslår
därtill i en motion i år, att det samhälleliga
och i övrigt icke-privata bostadsbyggandet
skall försvåras genom
försämrade lånevillkor.

85 000 lägenheter bör vägas mot den
siffra som herr Holmberg nämnde beträffande
antalet bostadssökande. Enligt
uppgifter som jag har står drygt 350 000
bostadssökande i landets bostadsköer,
och mot den siffran bör de 85 000 nyproducerade
lägenheterna för ett år vägas.

I min egen hemstad, Göteborg, finns
det över 65 000 bostadssökande och antalet
ökar med några tusen för varje år
som går. Det finns i Göteborg över 6 000
familjer med barn som saknar egen bostad,
och det samlade antalet sökande
utan egen bostad är i min hemstad
20 000. Med tanke på detta oerhörda sociala
nödtillstånd, som jag nu bara har
exemplifierat med dessa siffror från Göteborg
— det finns andra likartade
platser —- måste man betrakta siffran
85 000 nyproducerade lägenheter som i
vart fall förhållandevis liten.

Det kan ju sägas, att bostadsnöden delvis
orsakats av för stark industriell och
kommersiell expansion i vissa orter och
koncentrationsområden. Det kan vara
sant, men hade vi en verkligt effektiv
och socialt inriktad lokaliseringspolitik,

skulle det kunna tillses att expansionen
inte skedde fortare i dessa områden än
att bl. a. bostadsbyggandet hann med.

Det hävdas i en enklare agitation att
vi bygger till sista muraren, och statsrådet
Johansson anförde här de resurser
som enligt hans uppfattning stod till
förfogande för denna del av byggandet.
Jag hävdar bestämt, att vi inte bygger
till siste muraren. En dålig planering leder
till att en omfattande arbetslöshet
många gånger blossar upp bland byggnadsarbetarna
i vårt land, och förra vintern
hade vi i Göteborg under flera månader
i sträck 700—800 byggnadsarbetare
arbetslösa. Jag vill påpeka att det inte
gällde s. k. köldpermitteringar. Många
likartade exempel kunde ges från andra
områden och andra tidpunkter. Enligt
vår uppfattning har vi de arbetskraftsresurser
som behövs för ett ytterligare ökat
bostadsbyggande. Yi har också de ekonomiska
resurserna och resurser i fråga
om de material som bostadsbyggandet
kräver.

Antalet nyproducerade lägenheter per
innevånare och år är faktiskt litet i vårt
land i förhållande till många andra länder.
Det gäller ju heller inte nettoökning.
Det har sagts att 822 000 lägenheter
byggdes här i landet under femtonårsperioden
närmast efter krigsslutet. Det
måste medges att detta var ett mycket betydande
tillskott, särskilt i betraktande
av att utrymmesstandarden i lägenheterna
samtidigt höjdes. Vi skall inte nedvärdera
det. Men materialet från 1960
års bostadsutredning, som nu äntligen
tagits fram, visar att under samma tid
324 000 lägenheter försvann genom kontorisering
i städerna och genom att hus
i avdöende bygder övergavs eller förvandlades
till fritidshus. Det var denna
senare sak som statsrådet nyligen var
inne på här.

Nettotillskottet för den period som
jag nämnde blev alltså inte 822 000
lägenheter utan endast 498 000. Denna
tendens till en stark reducering
av nettotillskottet fortsätter, särskilt till
följd av att man nu på sina håll börjar
komma i gång med de stadsdelssaneringar
som så länge varit aktuella och ange -

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

79

Anslag till

lägna. Ett faktum är alltså, vad man än
må säga, att bostadsbyggandets andel av
våra totala investeringar har minskat.
Ett faktum är också att storbolagens industriutbyggnad
i vissa koncentrationsområden
ofta går före omsorgen om
människornas bostadsbehov samt att bostadsbyggandets
ökning inte svarar mot
nationalinkomstens stegring.

I det sammanhanget vill jag säga några
ord också om markproblemet, fast jag
gärna med anledning av den debatt, som
här har förts, vill anse att frågan om
småhusbyggandets möjligheter inte enbart
eller huvudsakligen sammanhänger
med markanskaffning utan framför allt
med möjligheterna för vanliga människor
att kunna ekonomisera ett friliggande
familjebostadshus. Sålunda tror
jag för egen del att småhusbyggandet i
exempelvis Göteborg inte kan tillfredsställande
lösas enbart med den hänvisning,
som statsrådet här gjorde till de
möjligheter till inkorporering som nu
uppenbarligen föreligger för staden. Det
löser inte någon ekonomisk fråga för
den som skall bygga hus.

Beträffande markproblemet i övrigt
kan noteras, att bostadsförsörjningen
och bostadsbyggandet för städer och för
andra tätorter ofta är mindre ett produktionsproblem
än ett markproblem.
Detta sistnämnda i sin tur — alltså
markproblemet —- leder till ett finansiellt
problem för kommunerna.

Under hänvisning till våra motioner
här om samhälleliga åtgärder för markförsörjning
och om en bostadsbyggnadsfond
för samhällsnyttiga bostadsbyggnadsföretag
vill jag erinra om en sak,
som kan verka stötande för somliga. Ett
trettioårigt socialdemokratiskt regeringsinnehav
har inte medfört någon lösning
på tomtprisuppskörtningens problem,
utan detta problem har tvärtom oavbrutet
förvärrats. Utredningarna har varit
så många, att jag inte tagit mig tid att
räkna hur många de varit, och under tiden
har markpriserna fortsatt att raka i
vädret och kommunernas möjlighet att
förvärva mark har blivit allt mer beskurna.
Konsekvensen har till och med
blivit att kommunerna sett sig nödsakade

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
att av finansiella skäl försälja mark som
de förfogat över.

Det snart klassiska exemplet från
Stenungsund om tomtfördyringarna är ju
rätt belysande. En godsägare som har
köpt ett markområde för 120 000 kronor
fick senare sälja det tillbaka till Stenungsund
för 1 200 000 kronor. Han tjänade
sålunda 1 080 000 kronor under
loppet av några få år. Ett annat exempel
är att Stenungsund är villigt att betala
725 000 kronor för ett visst markområde
vilket är ett mycket gott pris, men ägaren
begär 1 miljon mera, och Stenungsunds
kommun måste nu gå in i ett mycket
tidsödande expropriationsförfarande
som är till hinder för planerandet av
bostadsbyggandet i kommunen.

I reservation 2 a) sägs: »Det är i stor
utsträckning kommunernas stadsplanepolitik
som avgör omfattningen av småhusbyggandet.
»

Nu frågar jag: År verkligen allting sagt
med de orden? Hellre borde väl sägas,
att det många gånger är förseningen i
markförsörjningsfrågorna som utgör
hinder för en rationell stadsplanepolitik
och att detta tillsammantaget är hindersamt
för bostadsbyggandet i dess helhet,
inte bara för småhusbyggandet.

Vår motion om markanskaffning —
och det finns flera motioner än vår —
har på sidorna 13 och 14 i utskottets
utlåtande fått någonting som brukar kallas
för en välvillig skrivning. Skrivningen
är så välvillig, att jag inte har mycket
att polemisera mot vad som står där.

I allt väsentligt är motionens och utskottets
tankar identiska, men jag undrar
vad det skall bli för resultat av det
som så vackert sägs i formuleringarna.
Det får väl bli en senare fråga. Jag finner
med hänsyn till motionens behandling
i utskottet inte skäl att framställa
något särskilt yrkande i anslutning till
motionen, men jag har som sagt mina
dubier beträffande resultatet av utskottets
skrivning.

När det på något ställe i utskottsutlåtandet
sägs, att det för kommunerna inte
existerar några kapitalanskaffningsproblem
nu, blir frågeställningen enligt
min mening och erfarenhet helt otill -

80

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

räckligt belyst. Det är väl sant, att det
äntligen har lättat litet för kommunerna
när det gäller möjligheterna att låna
pengar för investeringsändamål, således
också för markköp, men det är ju bara
en sida av denna sak. Hur många kommuner
i vårt land är det egentligen som
har råd att låsa fast sitt kapital genom
köp av mark som avses för kommunens
behov under flera årtionden framåt?
Det är inte många.

Det var inte minst detta problem som
vi hade för ögonen när vi skrev motionen
om en lånefond för markinköp och
för all del också motionen om en bostadsbyggnadsfond.
I fråga om den sistnämnda
motionen säger utskottet, att
det inte är berett att nu förorda någon
ändring i räntan för de statliga bostadslånen.

Jag undrar, om utskottet i den föreliggande
brådskan har observerat vad vi
föreslog i vår motion — en bostadsbyggnadsfond.
Det är riktigt, att vi i motionen
också nämnde frågan om en låg
ränta, eftersom vi inte kan godta att bostadsbyggandets
kapitalkostnader tillätes
fluktuera med de räntepolitiska åtgärder
som av och till utlöses med den
ena eller andra motiveringen. Huvudärendet
med motionen var emellertid
bostadsbyggnadsfonden för samhällelig
bostadsproduktion. Här är det ju också
en fråga om åtgärder för att i någon
mån motverka den våldsamma hyresstegring
som vi har bevittnat.

Jag passar här på tillfället att beträffande
bostadsbyggnadsfonden yrka bifall
till de likalydande motionerna nr
45 i första kammaren och nr 53 i andra
kammaren.

Herr talman! Jag ber att få runda av
här genom att återkomma till det som
jag började mitt anförande med, nämligen
att det gäller inte bara byggandets
omfång och inriktning för ett eller annat
år framåt. Yi måste se hela denna
stora sociala fråga i perspektiv och inte
bara nödtorftigt hanka oss fram med
konventionella och delvis till och med
osociala bedömanden som riktmärke.
Dessa osociala bedömanden i bostadspolitiken,
även i riksdagen, kommer up -

penbarligen framför allt från högerpartiet.

En principen syn på saken präglar,
tycker vi, vår motion om hyreshusens
gradvisa överförande i det allmännas
ägo. Från en sådan utgångspunkt ber
jag att få tillägga några ord om en framtid
utan bostadsnöd och utan hyresocker.

Utskottet ägnar denna vår motion en
och en halv rad, och större sparsamhet
än den kan man naturligtvis inte begära.
Det skall jag inte försöka att göra,
ty sådan sparsamhet kan tillfredsställa
till och med en smålänning.

Egentligen har utskottet, tycker vi,
också placerat motionen på fel ställe.
Det är bostads byggandets frågor vi behandlar.
Att vår motion bakades in på
detta ställe får väl tolkas som en önskan
att fortast möjligt bli av med den.
Men inte tar man död på denna tanke i
arbetarrörelsens efterkrigsprogram vare
sig med en sådan metod eller med någon
annan metod heller, ty frågan om
hyreshusens ägande av det allmänna är
en fråga som kommer att återkomma
tills den blir löst. Yi och andra kommer
igen i denna fråga. Men för övrigt begränsar
jag mig alltså till att yrka bifall
till den motion vi framlagt, nämligen
nr I: 79 och II: 96.

I bostadsfrågan som helhet får man
en känsla av att vi trasslat in oss i en
djungel av regleringar, och vi har intrycket
att planeringen för framtiden
antingen är obefintlig eller också så diffus
att det inte går för någon att skönja
vad som avses.

Främsta anledningen till detta torde
vara den märkliga föreställningen, att
tillhandahållandet av bostäder åt människorna
skall vara en privat födkrok
och ockrande på människors bostadsbehov
en legal hantering.

Så tycker vi inte det skall vara. Hur
skall man kunna planera en verkligt social
framtida bostadspolitik när sådana
överlevade föreställningar ligger i botten
för bedömningarna och för vad man
gör i de bostadspolitiska angelägenheterna.

Vår motion om hyreshusen, d. v. s.

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

81

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

överförande av de större hyreshusen i
det allmännas ägo, antyder hur vi ser
på saken i stort. Bostäder skall inte vara
spekulationsobjekt, utan det allmänna
bör äga och förvalta dem. Om detta
skedde slapp vi ifrån mängden av detaljregleringar,
markproblemen skulle
lösas, de många saneringsproblemen
som privatägandet för med sig likaså,
och det byråkratiska maskineriet beträffande
bostadsstödet och mycket annat
skulle försvinna. Vi skulle sålunda komma
ut ur den djungel, där vi befinner
oss och där det rekommenderats så
många olika slags metoder för att komma
ut ur den. Ingen av dessa leder till
den avsedda effekten, oftast har motsatsen
varit fallet.

Det vi pläderar för i nuet är självfallet
att bostadsnöden byggs bort, att ingripanden
sker mot markspekulanter,
mot hyresskojare och mot byggmaterialfördyrare,
att bostadslåneräntorna
hålls låga — mycket låga — och att det
påbörjade nedrivandet av ränteeftergiftssystemet
upphör.

Denna fråga har vi funnit vara av
stor social betydelse, men vi måste också
få en annan målsättning beträffande
bostadsförsörjningen, nämligen samhällets
totala ansvar för denna angelägenhet,
inklusive det allmännas ägande av
hyreshusen.

På den grunden är en 20-årsplan, kanske
t. o. m. en 30-årsplan för bostadsbyggandet,
varigenom också det myckna
detaljreglerandet skulle kunna upphävas,
ett mål att inrikta oss på också
med hänsyn till de förändringar beträffande
bostadsbehovet som kan komma
att förutses, de förändrade önskningar
som kan finnas hos de bostadssökande
och diverse andra sådana omständigheter,
som nu icke är tillfredsställande
kartlagda eller kanske inte kartlagda
alls.

Ja, detta är enligt vår mening den enda
grundvalen för en verkligt social bostadspolitik,
och en sådan grundval borde
den bostadspolitiska utredning som
statsrådet här talade om enligt vår uppfattning
arbeta på.

Herr talmani Det är en fråga som jag
inte tagit upp i mitt anförande — frågan
om ränteeftergifterna och deras föreslagna
försämring — men som jag
självfallet i och för sig skulle önska belysa
med hänsyn till sakens socialt negativa
effekt. Men jag avstår från det
för ögonblicket och begränsar mig i det
avseendet till att yrka bifall till våra
motioner nämligen motionerna 1:131
och II: 166, och därmed avslag på regeringsförslaget.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Då herr Bergman tyvärr
är förhindrad att delta i dagens sammanträde,
må det kanske tillåtas att jag
framför några synpunkter i detta ärende,
trots att mitt namn ej finns under
utskottsutlåtandet. Jag har emellertid
deltagit i behandlingen av denna fråga
inom den avdelning som handlagt bostadsfrågan
i statsutskottet.

Jag vill inledningsvis i anslutning till
herr Holmbergs anförande säga, att hans
påstående att man från utskottsmajoritetens
sida inte skulle vara intresserad
att få debatt i denna fråga torde vara
helt oriktigt i den mån det gäller herr
Bergman. Om jag har uppfattat honom
rätt och känner honom rätt skulle han
närmast bli besviken om det inte blir
en ordentlig debatt i denna fråga, vilken
ligger honom mycket varmt om hjärtat.

Eftersom inrikesministern redan har
gjort ett inlägg i debatten här i kammaren
och i stor utsträckning bemött de
argument, som framförts i reservationerna
till utskottsutlåtandet, kan jag begränsa
mig till några kortare kommentarer
i marginalen.

Låt mig då inledningsvis konstatera
den glädjande företeelsen att betydelsen
av en hög produktionsnivå för bostadsbyggandet
nu är allmänt erkänd! För
inte så många år sedan framställdes bostadsproduktionen
såsom en besvärande
konkurrent till näringslivets investeringar.
Dessa synpunkter har nu försvunnit
ur debatten, och alla tycks inse att bo -

82

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stadsbyggandet måste tillskrivas en hög
prioritet både på grund av dess sociala
betydelse och på grund av att bostadsinvesteringarna
indirekt har en produktivitet,
som väl kan mäta sig med investeringar
i näringslivet. Låt mig bara
erinra om att det vid en industrilokalisering
framför allt är två faktorer som
väger tungt! Den ena är tillgången på
arbetskraft och den andra tillgången på
bostäder.

De olika meningar som kommit till uttryck
i fråga om bostadsproduktionens
inriktning behöver jag inte uppehålla
mig vid. Inrikesministern har ingående
belyst detta problem i sitt anförande.
Låt mig bara framhålla en liten detalj!
I anledning av en motion från centerpartiet
har statsutskottet gjort ett uttalande
om länsbostadsnämndernas kreditvärdesprövning
vid behandlingen av ansökningar
om bostadslån till småhus på
landsbygden. Utskottet har erinrat om
riksdagens tidigare uttalande om att låneansökningar
inte skall avslås av kreditvärdesskäl
annat än då en uppenbart
olämplig tomtplats för huset har valts.

Centerpartiet anser, att de statliga lånemyndigheterna
i sin tillämpning har
gått längre än statsmakterna har avsett.
Centern syftar på att länsbostadsnämnderna
i samråd med arbetsmarknadsorganen
i länen försöker bedöma sysselsättningsbetingelserna
på orten och låter
denna bedömning bestämma ställningstagandet
i lånefrågan. I centerns
reservation göres gällande att en sådan
arbetsmarknadsbedömning inte var avsedd,
när riksdagen gjorde sitt uttalande
i kreditvärdesfrågan.

Nu kan man ju fråga sig, hur en kreditvärdesprövning
skall gå till, om man
bortser från arbetsmarknadsförhållandena.
Det är väl ändå av grundläggande
betydelse för kreditvärdesbedömningen
att det finns goda sysselsättningsmöjligheter
på orten för de människor, som
skall bo i de statsbelånade husen. Det
är självklart att länsmyndigheternas bedömning
måste vara nyanserad så att
inte bostadsbyggandet på landsbygden
systematiskt motarbetas. Det har också
utskottet särskilt betonat. Men att helt

avstå från att ta hänsyn till arbetsmarknadsförhållandena
vore väl ändå något
äventyrligt.

Inrikesministern har uppehållit sig en
del vid planeringsfrågorna och även berört
de markpolitiska problemen. Statsutskottet
har ju ägnat en hel del uppmärksamhet
åt de markpolitiska frågorna
i sitt utlåtande. Vi har också på denna
punkt uppnått en hög grad av enighet,
vilket jag tycker är särskilt glädjande.
Inrikesministerns ord om att
markfrågorna skall tas upp till allvarlig
prövning inom regeringen vill vi tacka
för. Jag är liksom inrikesministern övertygad
om att spörsmålet om kommunernas
markförvärv är något av en nyckelfråga
inom bostadspolitiken, inte minst
genom den roll markproblemen spelar i
samband med planeringen av byggandet.
Det är därför min förhoppning, att positiva
förslag från regeringens sida mycket
snart skall ligga på riksdagens bord.

I reservationerna förekommer en hel
del frågor, som vi känner igen från tidigare
år och som jag inte skall gå närmare
in på. Jag tänker här på yrkandena
om kreditgarantisystemet, de värdebeständiga
bostadslånen, redovisningsskyldigheten
för allmännyttiga företag
och lånegränserna. De tre oppositionspartierna
har mot vanligheten lyckats
skriva ihop sig på en del punkter i år.
En av dessa punkter gäller metoden för
förräntning och amortering av bostadslån.
Reservanterna vill här gå tillbaka
till ett system med fasta annuiteter, som
riksdagen så sent som förra året avskaffade.
Utskottsmajoriteten har inte
velat vara med om en sådan ryckighet i
bostadspolitiken. När nu bestämmelserna
ändrades så sent som förra året i syfte
att få reglerna om lån till småhus och
till flerfamiljshus så likartade som möjligt,
finns det inte tillräcklig anledning
att återgå till den gamla ordningen.

Ett annat skäl för att inte nu genomföra
några mera genomgripande ändringar
i lånereglerna är att en bostadspolitisk
utredning — vilket vi hört tidigare
här i dag — relativt snart kommer
att tillställas för att se över bostadsbyggandets
finansiering.

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

83

Anslag till

Lånennderlaget för småhus ökas inte
för bostadsyta, som överstiger 90 kvadratmeter.
I utskottsutlåtandet har vi fäst
uppmärksamheten vid det förhållandet
och gett uttryck åt önskemålet, att man
vid en blivande översyn av bestämmelserna
skall ta sig en funderare på småhusens
ställning i lånesystemet. Vi har
en känsla av att småhusen är snävare behandlade
än flerfamiljshusen när det gäller
att bestämma låneunderlagets storlek.
En sådan skillnad är inte befogad.
Naturligtvis skall lånetaket hjälpa till att
hålla igen kostnadsstegringarna, men
klyftan mellan låneunderlag och faktiska
kostnader får inte bli så stor, att bostäder
i småhusens form blir oåtkomliga
för vanliga inkomsttagare. Jag hoppas
att utskottets synpunkter i den frågan
blir beaktade av bostadsstyrelsen och regeringen.
Detsamma gäller utskottets
skrivning en differentiering av lånetaket
efter bostädernas kvalitet. Det är angeläget
att lånebestämmelserna befordrar en
utveckling mot högre kvalitet i bostadsproduktionen.
Kan man åstadkomma låneunderlagsregler
som har sådan effekt,
skulle säkerligen mycket vara vunnet.

I reservationerna har också reglerna
om förbättringslån och pensionärsbostadsbidrag
tagits upp. Båda dessa stödformer
håller på att ses över genom bostadsförbättringsutredningens
försorg.
Utskottsmajoriteten har ansett, att utredningsresultatet
bör avvaktas, innan några
ändringar i bestämmelserna genomföres.
Vi har också trott oss kunna räkna med
att den pågående översynen skall kunna
färdigställas inom en relativt snar framtid.

Låt mig till sist, herr talman, säga några
ord om den föreslagna reformen av
bostadssubventionerna.

Reformen består av två delar: en
minskning av räntesubventionerna och
en utbyggnad av familjebostadsbidraget.
Utskottet har ansett att en sådan förändring
av det offentliga bostadsstödets inriktning
är riktig. Avvecklingen av räntesubventionerna
är ganska försiktig. Den
medför vissa hyreshöjningar men inte
större än att hyrorna i de berörda husen
ändå framstår som relativt måttliga vid

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

en jämförelse med det hyresläge, som råder
i nyuppförda hus.

I och för sig hade man kunnat företaga
en sådan hyreshöjning utan att några
ändringar i fråga om familjebostadsbidragen
hade behövt bli aktuella. Vi
har emellertid inom utskottet ansett det
vara en klok och riktig avvägning att använda
de resurser, som frigöres genom
subventionsavvecklingen, till att förstärka
de selektiva stödåtgärderna inom bostadspolitiken.

Familjebostadsbidragen har en mycket
viktig uppgift att fylla. De skall göra det
möjligt för barnfamiljerna, framför allt
familjer med flera barn som behöver
stora bostadsutrymmen, att efterfråga bostäder,
vilka är tillräckligt rymliga och
väl utrustade, men vi skall också indirekt
påverka bostadsproduktionen i samma
riktning. Jag tror att familjebostadsbidragen
har haft en betydelse, som inte
kan skattas nog högt när det gällt att driva
på utvecklingen i fråga om barnfamiljernas
bostadskonsumtion. Den gamla
trångboddheten är på god väg att försvinna,
även om det fortfarande och särskilt
bland familjer med många barn råder
en trångboddhet, som inte kan accepteras
ur sociala synpunkter. Med den
höga nivå bostadsproduktionen har nått
upp till måste det vara en primär uppgift
att också ge produktionen en sådan
inriktning att vi på sikt får en verklig
höjning av barnfamiljernas bostadsstandard
inte bara till den miniminivå, som
passerandet av de statistiska trångboddhetsgränserna
innebär. Det är därför en
riktig väg, när regeringen nu genom att
föreslå en höjning av inkomstgränserna
utökar bostadsrabatternas verkningskrets
och gör dem till mera effektiva hjälpmedel
i kampen mot trångboddheten. En
höjning av bidragens belopp kan inte
vara påkallad med hänsyn till bidragsgivningens
syfte. Däremot har vi inom
utskottsmajoriteten gärna velat ge uttryck
åt önskemålet, att samhällets familjepolitiska
stöd skall byggas ut på annat
sätt. Vi har särskilt velat peka på behovet
av ett förbättrat stöd åt flerbarnsfamiljerna
med knappa arbetsinkomster
och de ensamstående mödrarna. Det är

84

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

min förhoppning, att regeringen i sina
kommande överväganden om familjestödets
utformning tar fasta på de synpunkter
utskottet har fört fram.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan
under samtliga punkter utom punkt 14,
där jag yrkar bifall till reservationen
11 b av herr Almgren m. fl.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag spejade förgäves efter
något uttalande från inrikesministerns
sida beträffande det nya förslaget
om familjebostadsbidrag. Utskottets talesman
kom emellertid alldeles nyss in
på den frågan, och det är med anledning
härav som jag ville säga några ord.

Centern och folkpartiet har ju framlagt
ett samlat förslag rörande barnbidrag
och bostadsrabatter. Detta förslag
i sin helhet utgör alternativet till regeringens
och socialdemokratiens linje i
dessa frågor.

Jag skall här bara ge ett par exempel,
som visar hur regeringens förslag kommer
att utfalla i jämförelse med det som
vi har lagt fram i reservationen.

Jag vill göra en jämförelse som bygger
på en tvåbarnsfamilj. Enligt regeringsförslaget
skulle en sådan familj i
inkomstlägena under 12 500 kronor inte
få någon förbättring. Enligt vårt förslag
blir förbättringen i runt tal 500 kronor.
Går vi högre upp, till inkomstlägen upp
mot 17 000—18 000 kronor är vårt förslag
i runt tal 100 kronor bättre än regeringens.
Tyngdpunkten ligger alltså i
de lägre inkomstlägena där pengarna
bäst behövs. När det gäller familjer med
högre inkomstlägen är regeringen frikostigare
än vi; det är vi medvetna om,
men socialdemokraterna kan väl inte
mena att behovet är särskilt stort just
i dessa inkomstlägen. Härtill kommer att
kombinationen i vårt förslag av både bostadsrabatter
och barnbidrag är bättre ur
det stora flertalet barnfamiljers synpunkt
än regeringsförslaget.

Eftersom man från regeringens och utskottsmajoritetens
sida har talat med yt -

terligt små bokstäver i denna fråga, tar
jag detta som ett uttryck för att man är
medveten om att vårt förslag, reservationsvis
framfört, faktiskt är det bästa.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Gustafssons inlägg om bostadsrabatterna
vill jag bara konstatera, att om herr Gustafsson
läser statsutskottets utlåtande,
s. 28 nederst, skall han kunna finna,
att det i sak egentligen inte finns någon
skillnad mellan reservanterna och oss.
Vad som skiljer är väl närmast att vi,
som utgör majoriteten inom statsutskottet,
inte har velat binda stödet för de
mindre bemedlade med låga arbetsinkomster
enbart till bostaden.

Jag skall be att direkt få citera vad
som står i utskottsutlåtandet. Där anfördes:
»Utskottet kan av anförda skäl ej
tillstyrka någon höjning av familjebostadsbidragens
belopp. Denna ståndpunkt
innebär ej att utskottet anser det
nuvarande familjepolitiska stödet tillräckligt
effektivt i alla avseenden. Det
framstår tvärtom som angeläget att ytterligare
förstärka detta stöd. Därvid bör
dels de ensamstående mödrarnas uppenbara
behov av ökat stöd tillgodoses, dels
flerbarnsfamiljernas behov av ett förstärkt
bistånd uppmärksammas. Nivån
för stödet till barnfamiljerna bör bli sådan
att de barnfamiljer som lever på
knappa arbetsinkomster får en reell förbättring
av sin situation.

Utskottet förutsätter, att dessa frågor
blir föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
och att de synpunkter utskottet
anfört därvid blir beaktade.»

Det torde väl vara eu tämligen klar
text som säger ifrån att utskottsmajoriteten
är mycket angelägen om att slå
vakt om och stödja de ekonomiskt svaga
bland barnfamiljerna, men vi är, som
sagt, inte beredda att utan vidare skriva
under att stödet skall anknytas till bostaden.
Det kan komma att ges under
andra former som lämnar större valfrihet.
Det jag nyss citerade är väl närmast
att uppfatta såsom en beställning av en
utredning i detta avseende.

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

85

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Petersson läste upp
texten ur utlåtandet. Det är alldeles riktigt
att texten säger en hel del, men vi
hade i förra veckan tillfälle att ge barnfamiljerna
ett stöd där man inte begränsat
sig till, som herr Petersson säger, enbart
bostaden. Jag vill endast peka på
det voteringsresultat som i samband med
behandlingen av förslaget om höjda barnbidrag
förelåg här i kammaren. Man kan
inte bara lita till texten, utan det avgörande
är nog hur man trycker på knapparna
vid de voteringar som förekommer
här i kammaren.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Vid denna tidpunkt
skall man kanske inte fresta kammarens
tålamod för mycket med repliker, men
eftersom herr Petersson har citerat utskottet
kan det var skäl att fortsätta något
på denna punkt.

I denna diskussion har just frågan om
familjebostadsbidraget tilldragit sig mycket
liten uppmärksamhet, men när herr
Petersson säger att även utskottets mening
är att man genom olika åtgärder
bör försöka tillgodose barnfamiljernas
intressen, blir vi förvånade över att man
samtidigt är så angelägen att ge bostadsbidragen
en så omfattande generell form
som utskottets förslag onekligen innebär.

Emellertid tycker jag utskottets formuleringar
här ganska klart stöder den
ståndpunkt vi har intagit när vi anser
att man bör begränsa det bostadspolitiska
stödet på det sätt som vi har föreslagit.

Utskottet säger på sidan 26: »Spörsmålet
om en lämplig utformning av det
bostadspolitiska stödet till barnfamiljerna
bör enligt utskottets mening ses i
samband med de familjepolitiska åtgärderna
i övrigt. De inkomstfördelningar,
som är samhällets viktigaste instrument
för att utjämna barnförsörjningskostnaderna,
har sin tyngdpunkt i de allmänna
barnbidragen.» Längre ned skriver ut -

skottet: »Sådana flerbarnsfamiljer, som
till följd av förhållandena på bostadsmarknaden
eller av andra skäl inte bebor
en för bidrag godtagbar bostad, får
inget inkomsttillskott genom denna bidragsgivning.
» Även detta tycker jag är
ett stöd för den ståndpunkt vi har intagit Slutligen

skriver utskottet nederst på
sidan: »Enligt utskottets mening förtjänar
det emellertid att närmare övervägas
om inte behovet av en förbättring av
det allmänna ekonomiska stödet till flerbarnsfamiljerna
bör tillgodoses i annan
ordning än med familjebostadsbidrag.»

All denna argumentering i utskottsutlåtandet
utgör enligt min mening ett
kraftigt argument för den begränsning av
familjebostadsstödet som vi har föreslagit
i vår reservation.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jacobsson vet lika
väl som jag att den nuvarande utformningen
av bostadsrabatterna otvivelaktigt
har skapat åtskillig irritation, ty en
mycket stor del av dem som har bidrag
kommer med tiden upp i sådana inkomstlägen
att de hamnar utanför bostadsbidragets
ram. Ur den synpunkten
tror jag att denna reform kommer att
bli värdefull, därför att all den irritation
som otvivelaktigt uppstår och som
har sina negativa verkningar även ute
i arbetslivet elimineras. Det råder väl
ingen tvekan om att vi i sak faktiskt
är överens när det gäller stödet åt de
mindre bemedlade. Det gäller bara frågan
om formerna, och där har utskottsmajoriteten
hemställt att regeringen
skall göra en allmän översyn. Man torde
kunna räkna med att det skall komma
ett förslag i frågan som är genomtänkt
och som kommer att bli till gagn för
barnfamiljerna.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Det finns många synpunkter
att anföra i anledning av den
diskussion som här har förts i de olika

86

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

punkterna. Jag skall emellertid begränsa
mig till endast en fråga, men först vill
jag beträffande familjebostadsbidragen
erinra om en sak.

Det s. k. tröskelproblemet spelade en
mycket stor roll i valdiskussionerna i
början av 1950-talet. Det var folkpartiet
som reagerade med sakliga men också
tämligen osakliga argument. Folkpartiets
påpekande att det fanns ett tröskelproblem
ledde emellertid till att man
så småningom fick inte bara en form
av bidrag utan ytterligare en — detta
hände 1952 eller 1953 — som innebar
att den vars inkomst med bgränsat belopp
översteg gränsen för helt bidrag
inte förlorade hela bidraget utan fick
behålla halvt bidrag. Detta initiativ togs
av regeringen efter förslag från bostadsstyrelsen.

Från socialdemokratiskt håll påpekade
man samtidigt att tröskelproblemet
började icke där uppe vid gränsen för
helt familjebostadsbidrag utan i botten.
Det fanns ett tröskelproblem som medförde
att helt familjebostadsbidrag inte
räckte för de minst bemedlade. Av denna
anledning kom de förhöjda bidragen
till för sådana famijer som hade lägre
inkomster. Jag vill endast påpeka detta
i denna diskussion. Det gläder mig att
också folkpartiet så småningom har fått
upp ögonen för detta problem.

När det gäller diskussionen om de
olika formerna för stöd åt barnfamiljerna
vill jag peka på att om jag förstått
syftet med familjebostadsbidragen rätt
så avser de att barnfamiljerna skall få
en sådan subvention, att de kan ha en
lika god bostadsstandard som en familj
utan barn men till samma kostnad som
för en sådan familj. Detta innebär att
man vill subventionera barnfamiljerna
så att de kan bo i lika god bostad som
familjerna utan barn. En familj bestående
av man, hustru och två barn behöver
naturligtvis ha ett rum mer än en
familj utan barn för att ha samma standard.
Jag tror inte att avsikten har varit
någon annan. Därför är det väl värt
att diskutera vilka former som i fortsättningen
skall användas när man vill
ge barnfamiljerna ytterligare stöd, om

det skall ske i form av ökat familjebostadsbidrag
med hänsyn till det ursprungliga
syftet eller höjning av barnbidragen
eller båda delarna. Jag skall
inte utveckla detta närmare.

När det gäller avskrivningen av den
räntefria stående delen av egnahemslånen
vill jag påpeka att de som byggt
tertiärbelånade en- och tvåfamiljshus
under åren 1942—1948 fick tilläggslån
med 10 procent av den godtagbara kostnaden.
Det blev ganska stora räntefria
stående lån och dessa är avskrivna. Jag
vill ytterligare påpeka att en del av tillläggslånen
för flerfamiljshusen också är
avskriven. Jag vill vidare tillägga att
bestämmelserna om hur man skulle förfara
med den räntefria stående delen i
framtiden gick ut på att den skulle återbetalas
endast om bostadskostnadsnivån
motiverade detta, i annat fall skulle den
avskrivas eller efterskänkas.

Vi har fått en stor splittring i fråga
om bostadskostnaderna. Bostadskostnaderna
på en del orter är inte alls desamma
som på andra orter. Skulle man
helt eller delvis återkräva de räntefria
stående delarna skulle man inte kunna
undvika en prövning av många eller
kanske varje särskilt fall, och det vore
en mycket besvärlig administrativ historia.

Familjebostadsbidragen innebär en
rätt god subvention. En familj med två
barn som har en lägenhet om två rum
och kök kan få förhöjt bidrag med 1 020
kronor per år, om han har begränsad inkomst,
vilket kan anses vara en rätt god
subvention.

Jag biträder för min del utskottsutlåtandet
på alla punkter. Jag vill emellertid
på en punkt, där divergerande
meningar rått även inom den grupp jag
tillhör, anföra skälen för mitt ställningstagande.

Jag vill understryka att vi nu har samma
lånekungörelse för alla slag av hus,
både enfamiljs-, tvåfamiljs- och flerfamiljshus.
Det anges i bostadslånekungörelsen
att lån till nybyggnad av småhus
som skall bebos av låntagaren må, där
ej särskilda skäl föranleder till annat,
beviljas endast under förutsättning att

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

87

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

huset innehåller bostadslägenhet med en
yta, ej överstigande 125 kvm.

Vilka hus är det som detta gäller? Det
är att märka att maximeringen av ytan
gäller bara småhus som den enskilde
byggaren själv rår om — för andra hustyper
och upplåtelseformer finns inte
någon sådan maximering, och när det
gäller flerfamiljshus och hyreslägenheter
är man helt obunden med avseende
på maximiyta.

I fjol byggdes 53 000 lägenheter i flerfamiljshus,
för vilka ingen maximiyta
gäller, och över 21 000 lägenheter i småhus.
Litet mer än 5 000 av dessa småhus
byggdes som rad- och kedjehus, och några
var hyreshus. För dem gäller i regel
inte någon begränsning av ytan. Således
byggdes bortåt 60 000 lägenheter
utan att man behövde genomföra någon
prövning beträffande maximiyta. En annan
prövning företas ju av de lånebeviljande
organen som försöker se till att
lägenheterna fyller vettiga bostadsändamål,
att man inte bygger stora representationslägenheter
och representationsrum,
att planlösningarna är tillfredsställande
o. s. v. Det blir ibland avslag om
dessa villkor inte är uppfyllda.

Det verkar litet underligt att den som
skall äga sitt hus skall behandlas snävare
än andra kategorier av lånesökande,
och allmänheten uppfattar många
gånger denna bestämmelse som ett slags
byråkratisk krångelexercis. Vidare är
det inte så lätt att tillämpa bestämmelsen.
Jag vet att det finns de som påstår
att de inte har några bekymmer med
bestämmelsen, och det är möjligt, men
jag vet också att de som skall utföra
granskningen bär det.

Kungl. Maj:t har själv kommit med
tillämpningsföreskrifter till detta stycke
i kungörelsen och där angivit en råd undantag.

För det första må undantag från bestämmelsen
att lägenhetsytan ej får överstiga
125 kvm medgivas, om sökanden
prövas ha behov av större lägenhet samt
detta behov betingas av att sökanden har
stort hushåll.

Vad är då att anse som stort hushåll?
Här har man naturligtvis sökt följa en

schablonregel. Medan man tidigare betraktade
en familj på sju personer som
stort hushåll, anses nu oftast en familj
på sex personer vara stort hushåll. En
sådan familj kan alltså få bygga ett hus
med större maximiyta än vad som annars
stipuleras i Kungl. Maj:ts tillämpningsföreskrifter.

Undantag från bestämmelsen medges
vidare om medlem av hushållet är invalid
eller eljest i behov av särskild vård.
Vederbörande länsbostadsnämnd måste
i det fallet efter eget skön pröva om vederbörande
liushållsmedlem kan anses
vara i behov av särskild vård. Många
gånger kan det här vara fråga om ytterst
besvärliga avgöranden. Det är alltid
svårt att avgöra om en person är i
behov av särskild vård eller inte.

Undantag medges enligt tillämpningsföreskrifterna
vidare om liushållsmedlem
i anledning av förvärvsverksamhet eller
offentligt uppdrag behöver särskilt arbetsrum
i lägenheten. Även i det fallet
måste länsbostadsnämnden pröva saken.
Den måste avgöra om den lånesökande,
ifall han vill bygga ett större hus, verkligen
behöver ett särskilt arbetsrum i lägenheten
på grund av förvärvsverksamhet
eller offentligt uppdrag. Är hans anställning
eller förtroendeuppdrag så omfattande
att behov verkligen föreligger
av detta extra rum? Det är ofta mycket
svårt och besvärligt att pröva den saken.

Som sista undantag från bestämmelsen
om lägenhetsytan stadgas i tillämpningsföreskrifterna
att bestämmelsen icke gäller
för lägenhet avsedd till bostad åt
lantbrukare. Bestämmelsen om maximiyta
gäller inte i sådana fall.

Kungl. Maj:ts tillämpningsföreskrifter
kan naturligtvis inte täcka alla tänkbara
fall. Bostadsstyrelsen har därför av
Kungl. Maj:t fått i uppdrag att utfärda
ytterligare föreskrifter och ange de fall
då undantag kan medges.

Bostadsstyrelsen har då förklarat att
undantag kan medges när det gäller ombyggnad
i en omfattning som är motiverad
av plantekniska skäl. Man kan alltså
få bostadslån om det gäller sådan ombyggnad.
Om man bygger om ett redan

88

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

befintligt hus och det således bara gäller
en inre ombyggnad tillämpas inte bestämmelsen
om maximiyta.

Sedan har det dock befunnits nödvändigt
att tala om hur ytan skall mätas.
Någon kanske säger att bostadsstyrelsen
bara har krånglat till saken och gjort
det hela än värre. Faktum är dock att
man tidigare gjort fyra eller fem försök
att göra föreskrifterna enkla.

Beträffande utrymme under snedtak
gäller följande — bestämmelsen omfattar
hus som inte bara är i ett plan utan som
har vind, hus som många gånger är
mycket ekonomiska då man senare kan
låta inreda vinden om behov härav uppstår.
»Ytan mätes på ett horisontalplan
2,3 m över golvet intill en linje som tänkes
dragen 1 meter utanför skärningslinjen
mellan detta horisontalplan och
den lutande inre takytan. Yta under
snedtak skall dock för att medräknas
ha en rumshöjd av minst 1,4 meter och
ligga innanför värmeisolerade väggar.
Utan hinder av vad ovan sagts skall yta
under snedtak innanför värmeisolerande
väggar alltid medräknas intill en rumshöjd
av 1,8 meter.»

Det har emellertid inte räckt med
denna förklarande bilaga, utan man kan
också här göra undantag, och villkoren
härför utvecklas sedan i tre eller fyra
punkter.

Jag vill tillägga att dessa tillämpningsföreskrifter
har tillkommit efter ingående
överläggningar med länsbostadsdirektörerna
och länsbostadsingenjörerna
vid upprepade konferenser och andra
kontakter. Man har därvid kommit överens
om att man inte kan göra dessa föreskrifter
enklare än vad man nu gjort.

Då jag så småningom kommit fram
till att bestämmmelsen om maximiyta
bör slopas har jag gjort det därför att
det här förekommer en hel del gränsfall.
Det är ju alltid otrevligt att behöva avslå
en låneansökan kanske bara därför
att bostadsytan är ett par kvadratmeter
för stor. Det kan ju vara fråga om ett
bra hus i övrigt. Vid avslag tvingas den
lånesökande att göra om förberedelsearbetet
och komma tillbaka med ny ansökan.
Det skulle enligt min uppfattning

innebära en avbyråkratisering om man
utrensade denna bestämmelse om maximiyta.
Lånemyndigheterna skulle dessutom
slippa en hel del arbete och i stället
kunna inrikta sig på mera väsentliga
och meningsfulla uppgifter. Länsbostadsnämnderna
har numera fått överta
allt flera uppgifter, och decentraliseringen
på detta område är egentligen
fullständig. De torde därför inte ha tid
att ägna sig åt sådana här petitesser.

Man har tidigare betraktat det som ett
axiom att det skulle byggas flera stora
hus om gränsen 125 kvm slopades. Jag
tror inte att det här existerar ett dylikt
axiom. Det skulle framför allt bli de
som bygger hus med inredningsbar vind
som skulle få en chans till lån, och de
husen är ofta ur många synpunkter de
bästa husen. Man kan nämligen för en
ringa kostnad bygga ut vinden på ett
dylikt hus, vilket kan vara lämpligt om
familjen växer. När det gäller större enfamiljshus
behöver man nog endast räkna
med ett mycket litet antal låneansökningar.
Nu saknas dessa ansökningar,
därför att vederbörande i förväg av förmedlingsorganet
fått veta att man inte
kan bevilja lån för dylika lägenheter. Det
ställer sig för övrigt nu ofta ekonomiskt
fördelaktigare för vederbörande att försöka
få lån i en sparbank eller i en vanlig
bank. Man kan nämligen då få längre
amorteringstid, varigenom de årliga bostadskostnaderna
minskas. Man kommer
därigenom kanske under de kostnader
man skulle ha om man tog statligt lån.

Jag tror att man även från andra utgångspunkter
kan räkna med att det
kanske inte kommer att byggas så många
stora småhus, om jag så får uttrycka mig.
Prövningen här ligger i första hand hos
kommunernas förmedlingsorgan, och
man får väl i det här fallet som i så
många andra sätta sin tilltro till den
prövning som där sker. Tillstyrker inte
förmedlingsorganet lån, så blir det inget
bostadslån. Om det tillstyrker, vilket det
kan göra, i fall som länsbostadsnämnden
sedan anser som kritiska, så kan länsbostadsnämnden
påverka utformningen
och storleken av huset när hela låneansökningen
prövas.

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Nr 14

89

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag tror därför att man med lika stor
säkerhet kan påstå att det inte blir någon
ökning av antalet stora hus. Det
kan, som jag förut sade, bli ett mindre
antal som kommer till stånd. Det kan
bli en ökning av antalet hus på 128—130
kvadratmeter, men de verkligt stora hus
som nu ibland byggs kommer inte till
stånd. Man kan lika gärna förutse en
sådan utveckling som den som förutses
av dem som har en annan uppfattning.

Jag vill säga till inrikesministern att
hans beräkning var teoretisk. Han sade
att om det byggs 5 000 stora hus på 150
kvadratmeter mer än det byggs nu, så
betyder det att man inte kan bygga 1 000
egnahem. Jag tror att själva siffran 5 000
är felaktig, men även om man räknar
som han gör, så är ju ytan i ytterligare
ett rum i en lägenhet inte detsamma som
lägenhetsytan i sin helhet. Jag tror inte
man kan räkna på det sättet.

Sedan begränsar ju också lånetaket
den subvention som de som bygger stora
hus skulle få om man slopade den här
gränsen. Subventionerna i form av skattelindring
till stora inkomsttagare som
bygger stora enfamiljshus är ofta mycket
större och mycket orättvisare, men
det synes ändå som om många har mycket
lättare att fördra den subventionen
än den subvention som skulle utgå på
detta sätt.

Vi slopade förra året maximiytan när
det gällde familjebostadsbidrag. Jag vill
inte påstå annat än att det förelåg starka
skäl för att slopa bestämmelsen om
maximiyta, men jag och många med mig
som har försökt bilda sig en uppfattning
i denna fråga anser att de sakliga skäl
för slopande av bestämmelserna om
maximiyta för egnahem som nu gäller är
mycket starkare än skälen för bibehållande
av bestämmelserna.

Jag vet att det skulle gå mycket lätt att
vinna bifall om man pressade argumentationen
och drog slutsatsen att det gäller
ett val mellan ett större antal stora
egnahem och ett mycket mindre antal
egnahem under 125 kvm, eller motsatsen,
men jag tror inte valet gäller detta.
Jag har kommit till den upfattningen att
det inte gärna kan vara på det sättet.

Jag tror att inrikesministern, när han
fått fundera litet längre tid på detta,
kommer till samma slutsats. Jag har redan
tänkt över saken, och därför yrkar
jag bifall till utskottets utlåtande.

Hem NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kommer att beröra
en enda punkt i detta utlåtande, nämligen
den bestämmelse om 125 kvm som
herr Persson i Växjö nyss har vidrört.

Jag vill då först erinra om att vi 1960
och 1962 hade en likadan diskussion
som den som här har förekommit. Vid
bägge dessa riksdagar beslöt båda kamrarna
att man skulle bibehålla 125-kvadratmetersregeln, och det på såsom
i varje fall jag anser mycket goda skäl.

Inrikesministern har redan påpekat en
rad problem som sammanhänger med
detta ärende. Jag får kanske erinra om
att arbetsmarknadsstyrelsen samma dag
som statsutskottet behandlade detta
ärende skickade ut till länsarbetsnämnderna
över hela landet en anmodan om
att reservera vissa byggen till nästa vinter
på grund av den brist på byggnadsarbetare
som föreligger. Jag tycker det
var ett egendomligt sammanträffande att
detta kom just den dag när vi höll på att
behandla denna punkt, enär det alldeles
obestridligen kommer att krävas mer arbetskraft,
mer pengar och mer materiel
om man här följer utskottet.

En talesman för medkammaren yttrade
vid det tillfället i statsutskottet att vi
omkring år 1920 byggde stora hus på
omkring 200 kvadratmeter, och han
tyckte det skulle var en tillbakagång om
vi nu skulle hålla oss under 125 kvadratmeter.
Jag tvivlar inte alls på att den
mannen bodde i ett sådant hus, men eftersom
de flesta som sitter här är kommunalmän
kan jag kanske få erinra om
vad som har hänt på detta område sedan
dess. Våra församlingar •— i varje fall
landsförsamlingarna -— får nu i regel
betala för att hålla tjänsteinnehavare
skadeslösa för deras stora bostäder. Då
tycker jag att det rimmar sig ganska illa
om man tar sådana exempel. —- Men jag
skall inte uppehålla mig längre vid den
saken.

90

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Persson talade om de svårigheter
som detta har skapat. Det är ganska
egendomligt — jag har äran att vara
ordförande i en länsbostadsnämnd och
kan inte erinra mig att vi någonsin haft
svårigheter på denna punkt. Däremot
har det förekommit svårigheter i andra
avseenden, och då vill jag framför allt
nämna de svårigheter vi haft och fortfarande
har i fråga om markpriserna.
Nu är det ju så att bostadsstyrelsen med
mycket stort förtroende har överlämnat
detta besvärliga problem till länsbostadsnämnderna,
men det bereder oss många
svårigheter. Och jag är alldeles övertygad
om att alla som känner det inre arbetet
i länsbostadsnämnderna har ungefär
samma uppfattning.

Herr Persson nämnde att man inte har
denna bestämmelse när det gäller flerfamiljshusen,
och det är riktigt. Men varför
har man dem inte där? Ja, jag skulle
tro att t. ex. herr förste vice talmannen
med sin erfarenhet beträffande dessa hus
skulle kunna tala om vad det beror på,
nämligen att man i ytterst få fall bygger
så stora lägenheter i flerfamiljshus. Men
om herr Persson skulle varit konsekvent
kunde han också ha erinrat om att det
finns två möjligheter när det gäller hans
linje. Den ena är att man ökar från 125
kvm för dessa hus, med den andra är
att man inför samma bestämmelse för
flerfamiljshusen. Detta har dock inte visat
sig nödvändigt, och skulle det bli
nödvändigt tycker jag att vi skall gå in
för den här bestämmelsen också på det
området. Om vi bygger så stora enfamiljshus,
som ibland är rena lyxvillor,
blir nämligen följden alldeles obestridligt
att vi får ytterligare svårigheter att
avhjälpa den rådande bostadsbristen.
Och jag tror att alla är överens om det
önskvärda i att vi så fort som möjligt
kunde lösa det besvärliga problemet och
avverka köerna av bostadssökande. Men
går vi in för ett obegränsat antal kvm
eller 150 kvm eller något liknande så är
det ju uppenbart att arbetskraft, materiel
och pengar måste tas någonstans,
och då blir det övriga, allmänna egnahemsbyggandet
lidande. Den saken torde
ingen kunna förneka.

Vid omröstningen förra året hade vi
ju glädjen att konstatera att inte bara socialdemokrater
utan även 16 medlemmar
av andra partier röstade för reservationen,
vilken då hade ungefär samma innehåll
som den nu föreliggande reservationen,
och jag hoppas att reservationen
i år skall få samma stöd som fjolårets
reservation. I varje fall enligt min mening
har det nämligen inte under året
hänt någonting som skulle kunna motivera
att man höjer gränsen beträffande bostadsytan.
Däremot har det hänt någonting
som gör att vi bör behålla nuvarande
gräns — jag tänker på den tilltagande
knappheten framför allt när det gäller
arbetskraften men naturligtvis även när
det gäller materiel och pengar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är undertecknad
av mig som första namn, reservation nr
It a.

Herr PERSSON, FRITZ, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill inte påstå att det
har hänt någonting revolutionerande sedan
riksdagen senast behandlade denna
fråga. En sak har dock hänt, nämligen
att vi nu har samma lån för både egnahem
och flerfamiljshus. Vi har ett bostadslån,
och räntebidraget är detsamma
för dessa olika hustyper. Dessutom
byggs det väl fler rad- och kedjehus,
som fungerar som egnahem, där begränsningen
av ytan inte förekommer. Man
har också gått in för att bygga fler hyreshus
i form av egnahem, som hyrs ut
av kommunerna, och för dessa gäller
ingen maximering av ytan.

Herr Näsström utgick i hela sitt resonemang
från att ett slopande av gränsen
skulle utlösa ett byggande av flera
större hus, ty annars är ju hans arbetsmarknadspolitiska
resonemang meningslöst.
För min del tror jag inte alls på
detta. Jag tror att det finns andra möjligheter
att klara den saken. Det är för
övrigt inte lätt att visa vad som händer i
framtiden. Vi har kommunerna och länsbostadsnämnderna,
och eftersom herr
Näsström menade att vi överlämnar de

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Interpellation om ny tid för ingivande av

svåra — och för all del också de lätta

— uppgifterna till länsbostadsnämnderna,
borde de väl också här kunna göra
en insats. Vi har ju tidigare beviljat lån
till större egnahem. Vi hade då en annan
metod när det gällde maximiytan;
vi gick på bottenytan. Hus i ett och ett
halvt plan fick innehålla ända upp till
140 kvm. Sådana hus byggdes i slutet på
1940-talet och början på 1950-talet. Jag
kan inte inse att det skulle medföra
några olägenheter om man nu byggde
flera enfamiljshus med uppdragna väggar,
som gav möjligheter att i framtiden,
om det skulle behövas, billigare — märk
väl billigare än om det gällde tillbyggnad

— inreda ett rum i övervåningen.

Om utgångspunkterna vore desamma,
skulle vi kanske ha lättare att komma
överens, men jag vill inte för min del
diskutera denna fråga längre, eftersom
vi snart skall ha middagsrast.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Växsjö
tror så mycket. Tydligen omfattas inte
hans tro av arbetsmarknadsstyrelsens
chef, som nog ser mera realistiskt på
detta problem.

På framställning av herr talmannen
beslöts, att den fortsatta överläggningen
beträffande förevarande ärenden ävensom
handläggningen av återstående ärenden
å föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 130, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 24
maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit och
vin, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 30 bifölles även av andra
kammaren.

Nr 14 9],

ersättningsanspråk för skador å 1962 års

skörd

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade intyg anhålles
om ledighet från riksdagsarbetet tills vidare.

Göteborg den 2/4 1963

Per Bergman

Härmed intygas att direktör Per Bergman,
född den 1/2 1915, är intagen på
Sahlgrenska sjukhuset sedan den 30 mars
1963.

Göteborg den 2/4 1963

S. H. Nahigian

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Bergman
på grund av sjukdom vore oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner
:

nr 116, angående ny huvudorganisation
för statens järnvägar;

nr 127, med förslag till lag om behörighet
att utöva tandläkaryrket m. m.;
och

nr 134, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.

Interpellation om ny tid för ingivande av
ersättningsanspråk för skador å 1962 års
skörd

Herr JONASSON (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Enligt vad som nu offentliggjorts
får cirka 31 600 jordbrukare
skördeskadeersättning för fjolårets
skördeskador. När ansökningstiden för
skördeskadeersättning utgick den 15 oktober
hade drygt 127 000 jordbrukare inkommit
med anmälan om skördeskada.
Detta utgör något mer än hälften av de
jordbrukare, som är omfattade av skör -

92

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 fm.

Interpellation om ny tid för ingivande av

skörd

deskadeförsäkringen. Trots detta står det
emellertid klart, att många jordbrukare,
som torde ha varit berättigade till skördeskadeersättning,
inte inlämnat ansökan
i föreskriven tid.

Orsakerna härtill kan naturligtvis ha
varit flera. Men framför allt är det anledning
att ta hänsyn till att skördeskadeförsäkringen
ännu är en förhållandevis
ny företeelse. Det kan sägas, att försäkringen
i verklig mening utlösts första
gången vid fjolårets skördeskador. Kännedomen
om systemet och dess regler
är därför ännu inte allmän bland jordbrukarna.
Detta måste anses vara den
främsta anledningen till att många jordbrukare,
som torde vara berättigade till
skördeskadeersättning, försummade att
i föreskriven tid anmäla skördeskada.

Nu återstår visserligen möjligheterna
till skördeskadebidrag. Det begränsade
belopp, som här står till förfogande, bör
emellertid vara reserverat för sådana
skadefall, där den försäkringsmässiga
ersättningen enligt systemets regler inte
kan utgå. Det måste givetvis framstå som
angeläget, att den försäkringsmässiga ersättningen
utgår i samtliga de skördeskadefall,
då detta är motiverat enligt
försäkringssystemets regler. Det synes
därför önskvärt, att ersättningsberättigade
jordbrukare, som försummade att anmäla
skördeskada i föreskriven tid, beredes
nytt tillfälle att inkomma med
ansökningar om skördeskadeersättning.
Det kan i sammanhanget erinras om att
en sådan förlängning av ansökningstiden
medgavs i fråga om arealtilläggen, när
detta system var nytt och otillräckligt
känt bland jordbrukarna.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens till -

ersättningsanspråk för skador å 1962 års

stånd att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet ställa följande
fråga:

År herr statsrådet villig medverka till
att jordbrukare, som hade betydande
skördeskador 1962 men dock inte inkom
med anmälan om skördeskada i föreskriven
tid, beredes nytt tillfälle att inkomma
med skadeanmälan och få sina
anspråk på skördeskadeersättning prövade? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar vice
talmän i riksdagens första kammare
samt de kammarens ledamöter, som
blivit utsedda att jämte dem tillsätta
befattningshavare hos kammaren,
den 2 april 1963.

Herrar deputerade beslöto att i erforderlig
utsträckning skulle anställas tillfällig
skrivhjälp, och skulle härtill anlitas
den talmannen i samråd med kammarens
sekreterare anställde.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G Lindelöw

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.59.

In fidem
K.-G Lindelöw

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

93

Onsdagen den 3 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtanden nr 42 och 43.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Debatten har ju av naturliga
skäl spänt över hela det bostadspolitiska
området från principer till detaljer
och tillämpningsföreskrifter. Enligt
min uppfattning är en av de centrala
frågorna när det gäller bostadspolitiken
bostadsbyggandets omfattning. Det
är klart att man kan ställa frågan, varför
inte programmet kan fastställas till
ett högre antal lägenheter per år än vad
som redovisas i utskottets utlåtande,
som bygger på propositionen. Förutsättningarna
vad gäller kapital, material och
arbetskraft har ju, som även framgått
av debatten här, redovisats vara till fyllest
även för ett ökat byggande. Jag tror
att detta är riktigt i fråga om kapitalförsörjningen
och likaså i fråga om materialförsörjningen.
Man kan väl sätta
ett frågetecken beträffande arbetskraften.

Situationen är ju den, att vi nu liksom
längre fram under året har att räkna
med på samma gång arbetslöshet och
arbetskraftsbrist. Bristen kommer att
bestå däri att det saknas yrkesmän, i
första hand träarbetare men även andra
specialarbetare. Arbetslösheten kommer
att drabba den kategori som har kommit
till byggnadsindustrien tidigare och
som delvis även nu kommer dit på grund
av en planlös rekrytering och som det
inte finns möjligheter att via omskolning
och vidareutbildning placera på de
områden där den skulle behövas.

Det har sagts här i debatten tidigare
att man bygger »till sista muraren», och
jag tror att det var herr Adolfsson som

bestred detta påstående med hänvisning
just till arbetslösheten. Jag vill inte förneka
att arbetslösheten finns och kommer
att finnas i viss utsträckning, men
den situationen kommer också att uppstå
att vi kan få en ökad arbetslöshet
på grund av arbetskraftsbrist, därest åtgärder
inte vidtas. På den punkten är
parterna tillsammans med arbetsmarknadsmyndigheterna
i full färd med att
vidta de åtgärder som står till buds. Det
är naturligtvis i första hand ökade åtgärder
till en omflyttning från den ena
orten till den andra, från överskottsområden
till bristorter, det är en utökning
av både omskolning och vidareutbildning,
men det är redan nu klart att de
åtgärderna inte medför att behovet kan
fyllas. Det återstår då intet annat än
import av arbetskraft, och även i det
avseendet är förberedelser i gång. Det
förbereds import av arbetskraft från
länder utanför de nordiska, i första hand
givetvis från europeiska länder, men
personligen är jag heller inte främmande
för att vi skall undersöka möjligheterna
att få hit amerikanska arbetslösa
byggnadsarbetare.

Jag tror sålunda att vad beträffar arbetskraften
så är de åtgärder vidtagna
och kommer att vidtagas som är möjliga.
Det finns emellertid ytterligare en
faktor bland förutsättningarna för ökat
byggande. Även den har berörts här,
nämligen markfrågan. Jag tror det är
riktigare att säga att man kommer att
bygga till sista kvadratmetern tomtmark.
Tomtmarken och samhällsplaneringen
är just nu den högaktuella faktorn för
byggandets omfattning och ökning. Det
är därför med tillfredsställelse jag konstaterar
att utskottet tillstyrkt motionen
från socialdemokratiskt håll nr 229 i
den här kammaren. Jag tror det finns
anledning att något understryka nödvändigheten
av att det vidtas snabba åtgärder
i två avseenden dels för att klara
behovet i nuläget, dels även för att

94

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

säkerställa byggandet i första hand under
1900-talet. Jag tror att det också
finns anledning att redan nu söka klara
ut vilket behov som kommer att föreligga
under första hälften av 70-talet, detta
med tanke på den tid som planeringsfrågorna
tar. Det finns åtskilligt som talar
för att trots önskvärdheten av en
förkortning av planeringstiden så kommer
den att öka. Den kommer att öka
av det skälet att det blir nödvändigt för
kommunerna att i större utsträckning än
hittills söka se något över kommungränserna
och nå samverkan kommunerna
emellan. Detta gäller i första hand tätorterna,
som skulle kunna klara en del
av byggandet gemensamt med två eller
flera tätorter utanför den egna kommunens
gränser. Detta innebär bl. a. att
tiden från markförvärv till färdigt byggande
säkerligen kommer att bli längre
än för närvarande.

Kostnadsfrågan är mycket väsentlig i
detta sammanhang. Om vi utgår ifrån
bostadsstyrelsens beräkningar i samband
med dess förslag om att till kommunernas
förfogande ställa medel för
inköp av mark, i vilket förslag man räknar
med att tätorterna skulle behöva i
runt tal 70 miljoner kronor per år, och
är överens om att ett år är för litet, två
år för knappt och att den minsta tid vi
behöver med tanke på en vettig planering
är fem år, innebär detta genast att
det föreligger ett gemensamt behov på
cirka 350 miljoner kronor, detta räknat
i dagens markvärde. Det är känt för
kammarens ledamöter att tomtpriserna
stiger praktiskt taget från dag till dag,
och det är sålunda högaktuellt att samhället
vidtager de åtgärder som är nödvändiga
för att tillförsäkra kommunerna
resurser till förvärv av mark, både
när det gäller mark för exploatering och
mark för saneringsverksamhet. I det
sammanhanget är det ju lika angeläget
att medverka till åtgärder som hindrar
ytterligare markprisstegring.

Jag tror även att planeringsfrågorna
har en så stor betydelse i detta sammanhang,
att snabba åtgärder måste vidtas
av samhället, och det gäller att söka klara
ut gränsdragningen mellan stat och

kommun. Det är självfallet inte tillräckligt
med att uttala eller besluta att kommunerna
har den och den uppgiften eller
den och den skyldigheten, om man
inte samtidigt medverkar till att möjliggöra
för kommunerna att infria dessa
beslut och verkställa de åtgärder som de
fått sig ålagda.

I debatten har även berörts en del
andra för bostadsbyggandet rätt väsentliga
ting. Jag tänker då på bostadsstödets
inriktning, kreditgarantisystemets utformning
och de generella subventionerna.
För min del tror jag att det ligger
mycket i vad som här har uttalats av
oppositionen. När det gäller kreditgarantien
är läget just nu sådant, att man
utan någon större risk skulle kunna
övergå till det systemet, i varje fall om
man grundar sitt bedömande på det läge
som nu råder på kapitalmarknaden. Med
den deklaration som tidigare i debatten
har lämnats av statsrådet Rune Johansson,
som inte bara har utlovat en utredning,
där samtliga dessa frågor skall
tas upp till ingående behandling, utan
även angivit tidpunkten då utredningen
skall tillsättas, finns självfallet ingen anledning
att föregripa resultatet av utredningen,
utan man bör avvakta vad
den kommer till. Detsamma gäller också
de generella subventionerna. Jag tror att
det där finns anledning att tänka om,
och jag vill erinra om den motion som
riksdagen hade att behandla för ett par
år sedan. Den avstyrktes av utskottet och
avslogs av riksdagen med hänvisning till
en kommande utredning. Motionen gick
ut på att man skulle förstärka stödet till
nyproduktionen under ett visst antal år
— tre till fem år — varefter en avtrappning
skulle ske så att hyresgästen skulle
betala fullt pris för lägenheten. På det
sättet skulle man kunna åstadkomma en
utjämning av den högre kostnaden vid
produktionsåret. Med tanke på den löneökning
som förmodligen pågår år från
år skulle alltså en utjämning ske mellan
inkomst och hyra. Självfallet skulle en
sådan åtgärd även kombineras med en
snabbare amorteringstakt på de lån som
nu finns samtidigt som man på de äldre
lånen slopade räntegarantien. Detta skul -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

95

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

le också ge möjlighet till ett ökat stöd åt
de lägre inkomsttagarna och öka deras
möjlighet att kunna hyra bättre lägenheter.

Dessutom är det två frågor som har
berörts i debatten här. Den ena gäller
kapitalsubventioner till egnahem, och
där måste jag ansluta mig till dem som i
debatten har frågat, huruvida förslaget
kan vara välmotiverat. Det är ytterst
svårt att finna ett sakligt skäl för den
åtgärden. Den innebär för det första
att man gör en kategoriklyvning mellan
egnahemsägare och dem som bor i flerfamiljshus.
Här är det ju faktiskt på det
sättet att kapitalsubventionerna som utgått
för flerfamiljshus i väsentlig utsträckning
har uppsagts till förräntning
och amortering. Därtill kommer att det
ju för egnahemsägarna finns ett icke
oväsentligt värde om man tänker på den
kostnad som var betingad då huset byggdes
jämfört med i dag. Det är väl inte
ovanligt, kanske rätt generellt, att man
härvidlag kan räkna med en fördubbling
av priset, om man jämför den totala
byggnadskostnaden med vad man i dag
kan få för fastigheten. Jag kommer på
den punkten att ansluta mig till reservation
15 b, och då det tidigare inte här
i debatten har yrkats bifall till den reservationen,
beroende på att de båda reservanterna
inte är här i dag, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
reservationen.

Yad sedan angår den andra frågan om
storleken av statligt stöd när det gäller
gränsen för egnahemmen, 125 kvm, så
vill jag helt instämma i vad herr Näsström
här tidigare anfört och ansluta
mig till reservation nr 11 a.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill uttrycka min
tacksamhet för att herr Knut Johansson
i grund och botten har samma inställning
till den föreslagna avskrivningen
av de 900 miljonerna i egnahemslån som
jag tidigare framfört i kammaren.

Men det var inte det som jag ville säga
några ord om utan om herr Johanssons
inställning till våra förslag om att något

snabbare genomföra kreditgarantisystemet
och snabbare avverka subventionerna.
Han säger att man inte skall föregripa
utredningen. Jag har gjort ett räkneexempel.
År 1964 är bostadsbyggnadsutredningen
färdig. Den nya parlamentariska
utredningen behöver minst två
år på sig. Vi är då framme vid 1966.
Proposition kan framläggas 1967, och
beslut kan genomföras 1968. Jag tycker
att det drar ut för långt på tiden med
att åstadkomma den trygghet på bostadsmarknaden
som jag är övertygad om att
de flesta vill åstadkomma.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte huruvida
herr Holmberg har någon inside information
om tidsplanen för utredningen.
Jag känner inte till mer än vad statsrådet
Johansson sade här i dag, nämligen
att den kommer att tillsättas i höst.
Hur länge utredningen behöver arbeta
för att framlägga sitt förslag nämndes
icke något om. Det är möjligt att det
kommer att ta den tid som herr Holmberg
här har anfört, när nu hela detta
frågekomplex bliver föremål för en utredning,
kan det inte vara praktisk politik
att nu bryta ut en eller eventuellt
två frågor och göra dessa till föremål för
särbehandling, då de utgör en del av
helheten.

Det är av den anledningen, herr talman,
som jag ansett att dessa frågor
bör anstå tills utredningen närmare fått
pröva det hela.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I anslutning till de senaste
två anförandena vill jag erinra om
att förra onsdagen stoppades förslaget
om höjda barnbidrag med motiveringen:
»Utredning pågår.» I dag stoppar man
förslag om parlamentarisk bostadsutredning
med skylten: »Utredning väntas.»

Jag begärde ordet i början av denna
debatt, närmast för att göra några reflexioner
i anslutning till frågan om familjebostadsbidragens
samhörighet med

96

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

den fråga vi debatterade förra onsdagen,
nämligen barnbidragen. Nu har sedan
dess andra talare, framför allt herr Per
Jacobsson och herr Gustafsson i Byske
uppehållit sig vid dessa problem, och
jag skall inte förlänga debatten i denna
fråga utan inskränka mig till en enda
reflexion. Den innebär ett understrykande
av att jämförelsen mellan reservanternas
och regeringens bud beträffande familjebostadsbidragen
icke blir för folkpartiet
och centerpartiet rättvisande med
mindre man lägger till 110 kronor per
barn till det föreslagna bostadsbidraget.

För en stund sedan hörde jag i andra
kammaren socialministern tala om sitt
förslag till familjebostadsbidrag som ju
bl. a. innebär en utsträckning av inkomstgränsen
över 20 000-kronorsstrecket
upp till 25 000 kronor, såsom en stor
reform. Jag skall avstå från att bedöma,
om detta uttryck är berättigat, om man
ser reformen endast som en utsträckning
av inkomstgränserna. Om jag däremot
ser förslaget i dess helhet och konstaterar
att det utom en utsträckning av inkomstgränserna
också innebär att de
lägsta inkomsttagarna icke får något höjt
bidrag alls -—- vilket däremot de högre
inkomsttagarna får — kan jag för min
del icke beteckna reformen som en stor
reform, utan tvärtom som en oriktig reform.

Jag vill återigen understryka den konsumtionsdirigerande
verkan som en
alltför stark utbyggnad av familjebostadsbidragen
som ett led i familjepolitiken
har. Den roll som konsumtionsdirigerande
subventioner av detta slag kan
få vid en framtida utformning av familjepolitiken
är visserligen svår att förutsäga,
men nog tycker jag att det är
ganska klart, att utbyggnaden kan komma
att innebära betydande hinder och
svårslitna bindningar, när man tar upp
hela frågan om familjepolitiken för att
förutsättningslöst söka finna en bättre
och rättvisare form än den nuvarande.

Familjepolitiken bör — jag sade det
förra onsdagen och jag understryker det
här — bedrivas på ett sådant sätt, att
även den familj, som får stöd av samhället,
i största möjliga utsträckning fritt

kan själv i alla avseenden göra sitt konsumtionsval.
Jag tror därför, att ur den
synpunkten är den nu föreslagna reformen
en oklok reform. Det hade då varit
mycket, mycket bättre att dela upp det
stöd, man nu vill ge, på både familjebostadsbidrag
och barnbidrag, såsom vi föreslagit
från vår sida.

Det är beklagligt att inrikesministern
inte är närvarande. Jag skulle nämligen
vilja göra några reflexioner också i anslutning
till hans anförande förut i dag.
Jag hoppas att han kanske då och då
lyssnar litet grand på vad som sägs i
första kammaren, även om han sitter i
andra kammaren nu.

Jag hörde med häpnad på inrikesministerns
resonemang, när han ville försöka
visa hur det skulle ha sett ut på bostadsmarknaden,
om den hade skötts av
enskilda företagare, genom att hänvisa
till den bostadsproduktion som skedde
1940 och 1941. Det var ju år när för det
första det var gott om bostäder i Sverige,
för det andra ett världskrig rasade och
för det tredje ingen visste vilken sekund
vi själva kunde vara indragna i det. Om
vi under sådana förhållanden inte byggde
mer än 16 000 bostäder ett år, tycker
jag inte att man rimligtvis kan ta detta
som något slags bevis för hur det skulle
ha sett ut i dag, om produktionen huvudsakligen
hade grundats på enskild företagsamhet.
Jag instämmer i vad som
sagts förut i dag, att ingen vet hur det
under sådana förhållanden skulle ha sett
ut. Den bevisföring som faller tillbaka
på vad som skedde de första krigsåren
är ingen bevisning alls.

Statsrådet Johansson tecknade också
bostadsfrågans betydelse för vår tids
människor, och jag har ingen invändning
att göra i det avseendet. Han underströk
starkt allvaret i socialdemokratiens strävanden
att förbättra förhållandena härvidlag.
Inte heller i det avseendet har
jag några invändningar. Men när han
skall skildra folkpartiets inställning till
frågan — jag försäkrar honom att vi lika
allvarligt strävat att lösa dessa problem
— då talar han om att vi gör propaganda,
att vår motion och vår reservation
endast är propaganda. Jag har litet svårt

Onsdagen den 3 april 19G3 em.

Nr 14

97

Anslag till

att förstå hur man gagnar bostadsfrågan
genom att föra en debatt på sådana grunder.

När jag hörde inrikesministern, fick
jag också uppfattningen att indexregleringar
var för honom och kanske för regeringen
som helhet något obehagligt, eftersom
han tyckte att en teckning som
han sett var elak mot folkpartiet. Jag kan
förstå, att man från regeringens sida har
en viss aversion mot indexreglering, om
man tänker tillbaka på hur indexregleringen
av folkpensionerna tillkom. Från
folkpartiets sida föreslogs i flera år, att
man skulle indexreglera pensionstilläggen.
Det avslogs år efter år. Till sist nödgades
dock regeringen ta upp frågan och
framlägga förslag. Jag skulle vilja säga,
att jag uppfattar vad som tilldragit sig
på bostadsbyggandets område ungefär på
samma sätt. År efter år har folkpartiet i
motioner påpekat, att vi skulle ha möjligheter
att bygga åtskilligt flera bostäder
än vad som upptagits i regeringens
kvot. År efter år har detta betecknats
som olämpliga överbud. Ändå har det
visat sig — när allt kommer omkring —
att det mycket väl går att hålla den ökade
bostadsproduktion som folkpartiet
förordat. Jag förstår att inrikesministern
och övriga socialdemokratiska talare
kan ha till uppgift att klargöra att
denna ökning skett alldeles oberoende
av den påtryckning som år efter år gjorts
i folkpartiets motioner, men jag är lika
övertygad om att många fler än jag tror
att det varit väsentligt att man från oppositionshåll
utövat en påtryckning på
regeringen. Det har icke skadat resultatet
utan säkerligen tvärtom varit til! stor
nytta.

Jag vill med dessa ord, herr talman, instämma
i det yrkande som framställts av
herr Per Jacobsson.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag lovar att inte bli
långrandig, men jag har känt ett behov
att yttra ett par ord, eftersom jag rätt
många år sysslat med frågor om bostads 4

Första kammarens protokoll 1963. Nr li

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
byggande framför allt som byggreglerare.
Det är klart att lag har många synder
på mitt samvete, och en av de synderna
har kommit fram här i dag. Den kom till
på det sättet att vi under en period, när
det rådde brist på material och arbetskraft,
fann att man i vissa fall byggde
för många alltför bra bostäder. Denna
utveckling resulterade i att vi fick införa
ett par spärrar, dels det s. k. lånetaket
och dels en maximiyta vid byggnationen.
Det är ingen som säger att vi skall
avskaffa lånetaket, men jag misstänker
att om kostnadsutvecklingen blir den vi
nu har och har haft sedan ett halvår tillbaka,
står vi snart i den situationen att
vi måste ändra lånegränserna, eller med
andra ord höja lånetaket, och det är illavarslande
i och för sig.

Beträffande den andra åtgärden, nämligen
att föreskriva en viss maximiyta,
har statsutskottet sagt att det är tid att
upphäva denna begränsning. Den gäller
som bekant en bostadsyta på 125 kvm,
och herr Fritz Persson har här redogjort
för vilka omständigheter det är som kan
föranleda bostadsstyrelsen att ge dispens
från bestämmelserna om en yta på 125
kvm. Detta kan alltså ske, när det föreligger
verkligt behov att skaffa sig en
ännu större bostad än en på 125 kvm —
motsvarande sex rum och kök. Om det
föreligger sådana skäl — alltså faktiska
behov — åligger det bostadsstyrelsen att
pröva, om man skall få bygga 150 kvm
eller 175 kvm. Det är alltså det granskande
ämbetsverkets uppgift att undersöka
vilka förutsättningar som föreligger
och att besluta därefter. Om inte dessa
förutsättningar föreligger, kan väl ingen
säga att det finns någon anledning att
bygga ett större hus än ett med en yta
på 125 kvm, men om förutsättningarna
föreligger, är bestämmelserna utformade
så att man kan ge dispens, och jag anser
att det är en ändamålsenlig anordning.

Herr Fritz Persson sade att skälet till
att slopa denna maximigräns var att den
inte gällde alla lägenheter, alltså inte för
flerfamiljshus — och det är alldeles riktigt.
Han frågar vidare: Varför skall man
behandla villaägare, egnahemsägare hår -

98 Nr 14 Onsdagen den 3 april 1963 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dare än andra och sätta en maximigräns
för dem? Jag brukar ju vara på samma
våglängd som herr Fritz Persson i bostadsfrågan
och kan inte förstå varför
han vill argumentera på det sättet. Yi vet
att om en villa, ett egethem bygges, följer
därmed alldeles speciella förhållanden.
Jag skall inte utgå ifrån att man får
bostadsrabatter, tv det får man väl inte
om man bygger så stora villor som det
bär gäller — de faller alltså utanför
gränsen. Men man får räntegarantier så
långt som statslånet nu räcker, och det
är rätt betydande belopp som skjutes till
från det allmännas sida.

Sedan är det emellertid en avgörande
skillnad, herr Fritz Persson, mellan en
som äger ett hus och en som hyr en bostad
i ett flerfamiljshus. Den sistnämnde
äger i regel inte denna fastighet och han
kan i varje fall inte få åtnjuta den stora
förmån i form av skatteavdrag som beviljas
genom våra skatteregler. Det är ju
så att vi har en schablontaxering, enligt
vilken inkomsten av bostaden inte skall
sättas högre än till 2,5 procent, inte på
anskaffningsvärdet utan på taxeringsvärdet.
Reglerna säger vidare att man
har rätt att dra av alla gäldräntor. Om
en person kommer i en så lycklig ställning
att han har höga inkomster och lånar
100 000 kronor, löpande med 6 procent
ränta, vilket innebär att han har
6 000 kronor i ränteutgifter, och bygger
ett ännu dyrare hus — något som nu
sker och som skulle kunna ske i ännu
större utsträckning, om man slopar denna
spärr — får han ett underskott på
denna fastighet. Det är alltså alldeles
riktigt enligt våra beslut. Inkomsten av
huset räknas alltså till 2,5 procent på
taxeringsvärdet, och alla gäldräntor får
räknas som utgifter. Det blir ett underskott,
som vederbörande drar av på sin
inkomstdeklaration, och varje avdrag göres
från toppen av inkomsterna, d. v. s.
den maximala marginalskatten reduceras.
Det kan ju bli ganska ansenliga favörer.
Herr Fritz Persson yttrade att
man inte är rädd för de favörer man ger
skattevägen. Det skall vi vara, herr Fritz
Persson! Vi bör inte genom att också lånevägen
ge alldeles speciella favörer

uppmuntra att man bygger allt fler sådana
fastigheter. Om vi skall ha en social
målsättning i vår bostadspolitik —
och det bör vi ha — då finns ingen anledning
att ändra nuvarande regler, som
herr Fritz Persson ju redogjort för och
som dispensvägen möjliggör byggande av
egnahem på 125 kvadratmeter. Gör man
det, är man enligt min mening ute på
farliga vägar. Jag vill varna herr Fritz
Persson för att argumentera för ett högre
lånevärde och ett högre lånetak för villor
långt större än med en golvyta av
125 kvadratmeter.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Herr John Ericsson har
pläderat för att man skall behålla gränsen
125 kvadratmeter. Det är ju inte
bara när det gäller lägenheter i vanliea
flerfamiljshus, som man inte tillämpar
maximiytbegränsningen, utan också när
det gäller lägenheter i rad- och kediehus.
De senare husen blir ju fler och
fler, och det byggs också många lägenheter
i sådana hus, som är större än 125
kvadratmeter.

Jag vill också erinra om, vilket jag
redan påpekat, att vi tidigare haft bestämmelser
om maximiytor, som utgick
från att bottenytan i husen inte fick
vara större än vissa angivna mått. Dessa
regler gynnade en ekonomisk hustyp,
nämligen hus i ett och ett halvt plan.
Dessa kunde byggas med en yta av drygt
140 kvadratmeter.

Jag vet inte varför 125 kvadratmeter
skall vara ett sakrosankt tal. Det är ju
inte bostadsstyrelsen, som prövar när
man skall göra undantag från denna begränsningsregel,
utan detta ankommer
på länsbostadsnämnderna. Jag har resonerat
med länsbostadsdirektörer och
länsbostadsingenjörer, som har att svara
för denna prövning. De gör gällande
att prövningen är mycket besvärlig. Att
så är förhållandet kan nog inte förnekas.
Det gäller ju att avgöra från fall
till fall t. ex. om en sökande har behov
av ett arbetsrum, därför att han har
ett förtroendeuppdrag, eller har ett så -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

99

Anslag till

dant förvärvsarbete att han bör ha tillgång
till ett sådant rum. Det måste i
många fall bli ett mycket godtyckligt
avgörande. Det måste också vara mycket
svårt att avgöra, om det kan vara motiverat
att en person får bygga ett hus,
som är större än 125 kvadratmeter, därför
att en medlem i familjen behöver sådan
vård som kräver extra utrymme.

När det gäller ombyggnader kan man
göra undantag från maximiregeln. När
det gäller bostäder inom lantbruket gäller
inte denna regel, och då uppstår frågan
om till sådana bostäder även kan
hänföras trädgårdsmästarbostäder m. m.

Ingen torde alltså kunna förneka, att
det är mycket besvärligt att tillämpa
dessa undantagsregler. Hela det resonemang,
som herr John Ericsson för, utgår
från att det inte finns andra möjligheter
att begränsa byggandet av stora lyxvillor.
Jag är övertygad om att man skall
kunna finna bättre metoder, t. ex. ge
länsbostadsnämnderna sådana direktiv
för granskningen av låneansökningarna,
som möjliggör att det i framtiden kommer
att byggas allt färre sådana stora
hus. Om man däremot kommer att bygga
hus med en yta av 128, 130 eller 135
kvadratmeter, tror jag inte att det sker
någon större olycka. Det kan t. o. m.
ifrågasättas, om inte den nuvarande
gränsen, 125 kvadratmeter, lockar många
att bygga hus med en storlek, som just
når upp till denna gräns, därför att man
menar att man då ändå kommer att hålla
sig inom gränserna för maximiytan.
Om man inte hade denna gräns, skulle
man kanske räkna mer ekonomiskt. I
varje fall, efter en utökad service, från
länsbostadsnämndernas sida skulle man
förmodligen kunna bygga fler mindre
småhus än man för närvarande gör.

Det är klart, att detta inte är någon
fråga som man behöver göra så stor affär
av. Vid de tillfällen då jag kommit i
beröring med den har jag emellertid fått
klart för mig, att det för det första vore
administrativt sett en betydande lättnad
att slippa ifrån den nuvarande prövningen
och att man för det andra bör
med andra metoder försöka hålla lägenhetsytorna
inom rimliga gränser.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas först
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i utlåtandet nr 42 gjorda hemställan,
varvid dock vissa punkter komme
att sammanföras, samt därefter särskilt
angående utskottets yttrande i vissa
delar.

I fråga om punkten 1 gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 25.

100

Mr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Rörande punkten 2, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av herr
Jacobsson, Per, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Axel Johannes Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 a betecknade reservationen;
samt 3:o), av herr Gustafsson,
Nils-Eric, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i reservationen
2 b av herr Sundin in. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Per Jacobssons yrkande.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 42 punkten 2 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 a
betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i reservationen
2 b av herr Sundin m. fi.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början om -

röstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 28;

Nej — 22.

Därjämte hade 90 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen eu så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 37.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten 3 framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan med godkännande
av vad utskottet anfört samt.
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i vad utskottet anfört,
som innefattades i den av fröken

Onsdagen den 3 april 19G3 em.

Nr 14

101

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. in.

Andersson m. i''i. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande av
vad utskottet anfört, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
3 med godkännande av vad utskottet anfört,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskotttets hemställan
med den ändring i vad utskottet
anfört, som innefattas i den av fröken
Andersson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt lians uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 112;

Nej — 23.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad anginge punkten 4, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats 1 :o)
att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Jacobsson, Per, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 a
betecknade reservationen; samt 3:o),av
herr Holmberg, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i reservationen
4 b av fröken Andersson m. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Per Jacobssons yrkande.

Herr Holmberg äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 42 punkten 4 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Axel Johannnes Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 a
betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i reservationen
4 b av fröken Andersson m. fl.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 4G;

Nej — 24.

102 Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Därjämte hade 70 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 67.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkterna 5 och 6 förekomna
yrkandena propositioner, dels på
bifall till vad utskottet hemställt, dels
ock på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkterna
5 och 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 44.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 7 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fröken Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 11

103

Anslag till

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej —- 47.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å utskottets i punkten
8 gjorda hemställan, yttrade nu herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av fröken Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 7 betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

främjande av bostadsförsörjningen in. in.

Ja — 74;

Nej — 64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Nilsson, Ferdinand, anmälde, att
han av misstag röstat för ja-propositionen.

Vidare gjordes enligt de angående
punkten 9 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
1:79 och 11:96; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande punkten 10 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande punkten 11, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats.

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o) av herr Jacobsson, Per, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 9 a
betecknade reservationen;

3:o), av herr Holmberg, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i reservationen 9 b av fröken
Andersson m. fl.; samt

4:o), av herr Gustafsson, Nils-Eric, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i reservationen 9 c av herr Sundin
in. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av de återstå -

104

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ende yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Per Jacobssons
yrkande.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, äskade
emellertid votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
herr talmannen upptog vartdera av
de under 3:o) och 4:o) här ovan upptagna
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den sålunda begärda,
närmast före huvudvoteringen infallande
omröstningen (första förvoteringen)
; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Holmbergs yrkande.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
likväl votering även om innehållet i denna
kontraproposition, på grund varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes för den andra förvoteringen
en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 42 punkten 11 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av fröken Andersson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 9 b betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i
reservationen 9 c av herr Sundin in. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 27;

Nej — 25.

Därjämte hade 86 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter uppsattes, upplästes och godkändes
för den första förvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 42 punkten 11 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 9 a
betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i reservationen
9 b av fröken Andersson m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Slutligen uppsattes, upplästes ocli godkändes
för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
It, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 9 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr tal -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

105

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

mannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 50.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 12 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 10
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 66.

4| Första kammarens protokoll 1963. Nr 14

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härpå gjordes enligt de angående
punkten 13 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
I: 45 och II: 53; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I vad gällde punkten 14, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Näsström, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 11 a
betecknade reservationen; samt 3:o), av
herr Petersson, Bertil, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i reservationen 11 b av herr Almgren
m. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Näsström begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Näsströms yrkande.

Herr Wallmark äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 42 punkten 14 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Näsström m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 11 a betecknade reservationen,
röstar

Ja;

106

Nr I t

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

Den, det ej vilt, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i reservationen
11 b av herr Almgren m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 42.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näsström m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 11 a betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Fritz, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 04;

Nej — 70.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten 15, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Gustafsson, Nils-Eric, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Sundin m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 12 a betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr
Holmberg, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i reservationen
12 b av fröken Andersson m. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav, och sedan
till kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin m. fl.
vid utlåtandet avgivna med 12 a betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 21.

Därjämte hade 28 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten 16 gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

107

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Sundin m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 13 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 13 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 116;

Nej — 22.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten 17, yttrade
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o),
av herr Jacobsson, Per, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den av
herr Axel Johannes Andersson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 14 a betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr
Holmberg, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i reservationen
14 b av fröken Andersson m. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna proposition på bifall
till utskottets hemställan vara med

övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den föregående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Per Jacobssons yrkande.

Herr Holmberg äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 42 punkten 17 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 14 a
betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i reservationen
14 b av fröken Andersson m. fl.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —30;

Nej - 25.

108 Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Därjämte hade 84 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 14 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 51.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 18, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o)
att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Holmberg, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den av
fröken Andersson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 15 a betecknade reservationen;
samt 3:o), av herr Johansson,
Knut, att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i reservationen
15 b av herr Bergman och fru Wallentheim.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkan -

dena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Holmbergs yrkande.

Herr Johansson, Knut, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 42 punkten 18 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av fröken Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 15 a betecknade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av (let förslag, som innefattas i reservationen
15 b av herr Bergman och fru
Wallentheim.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Knut,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —64;

Nej —19.

Därjämte hade 57 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
18, röstar

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

109

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med lo a
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja— 78;

Nej —52.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de angående
punkten 19 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
fröken Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 16 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

I vad gällde punkten 20, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o)

att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 17 a betecknade reservationen; 3:o)

att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i reservationen
17 b av fröken Andersson m. fl.;

4:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i reservationen 17 c av herr
Sundin in. fl.; samt

5:o) att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 131 och II: 166, såvitt nu vore
i fråga.

Härefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå vad
utskottet i punkterna 21 och 22 hemställt.

I fråga om punkten 23, yttrade herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att motionerna 1:131 och 11:166, såvitt
nu vore i fråga, skulle bifallas. Emellertid,
fortsatte herr talmannen, vore yrkandet
i motionerna i denna del ett följdyrkande
till punkten 20, varför allenast
kvarstode yrkandet om bifall till utskottets
hemställan.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 24—38
hemställt.

I vad gällde utskottets yttrande beträffande
bestämmelserna om familjebostadsbidrag,
anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet yttrat
skulle godkännas, dels ock att kammaren
skulle godkänna det förslag till
yttrande, som innefattades i den av fröken
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 18 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av vad utskottet yttrat
i denna del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner vad statsutskottet
i utlåtande nr 42 yttrat beträffande
bestämmelserna om familjebostadsbidrag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

no

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vinner Nej, godkiinnes det förslag till
yttrande som innefattas i den av fröken
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 18 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 66.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Såvitt avsåge utskottets yttrande beträffande
bestämmelserna om pensionärsbostadsbidrag,
fortsatte herr talmannen,
hade yrkats l:o) att utskottets yttrande
i denna del skulle godkännas;
2:o), av herr Holmberg, att det förslag
till yttrande skulle godkännas, som innefattades
i den av fröken Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 19 a
betecknade reservationen; samt 3:o), av
herr Gustafsson, Nils-Eric, att kammaren
skulle godkänna det förslag till yttrande,
som innehölles i reservationen
19 b av herr Sundin m. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av vad utskottet yttrat vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Holmbergs yrkande.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående yttrande i statsutskottets
utlåtande nr 42 beträffande
bestämmelserna om pensionärsbostadsbidrag
antager godkännande av det förslag,
som innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 19 a betecknade reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i reservationen
19 b av herr Sundin m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, Verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 49;

Nej — 27.

Därjämte hade 63 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner vad statsutskottet
i utlåtande nr 42 yttrat beträffande bestämmelserna
om pensionärsbostadsbidrag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det förslag till
yttrande, som innefattas i den av fröken

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

1U

Andersson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 19 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 73;

Nej — 49.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av
Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag för
budgetåret 1963/64 till bostadsrabatter
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få fästa ledamöternas uppmärksamhet
på, att i kammaren delats
en stencilerad preliminär plan för
kammarens sammanträden efter påskuppehållet
till vårsessionens slut samt en
likaledes stencilerad preliminär plan för
behandling i kamrarna av utskottsutlåtanden
under samma tid med fördelningav
ärendena på olika arbetsplena.

Av förstnämnda plan framgår, att för
samtliga veckor efter påskuppehållet
upptagits minst två arbetsplena, för den
10/5 dock endast ev. arbetsplenum. Utom
onsdagar och fredagar har för arbetsplenum
tagits i anspråk också tisdagen
den 23/4 för en allmän utrikespolitisk
debatt med början kl. 14.00
samt, i näst sista veckan av sessionen,
tisdagen den 21/5 och, i sista veckan,
tisdagen den 28/5 och torsdagen den
30/5. Fredagen den 31/5 reserveras för
endast gemensamma voteringar eller
sammanjämkningar samt ev. interpellationssvar.
I planen räknas med kvälls -

Anslag till socialattachéer
plenum alla onsdagar utom den 17/4,
då kvällen hålles fri för partigruppssammanträden,
och den 22/5, som är dagen
före Kristi Himmelsfärdsdag och folknykterhetens
dag. För samtliga fredagar
utom den 10/5 och 31/5 har upptagits ev.
kvällsplenum. Plenums början har satts
till kl. 11.00 de tisdagar i maj —- den
21/5 och den 28/5 — som tagits i anspråk
för arbetsplenum; tisdagen den
23/4 börjar plenum som nämnts kl. 14.00.

Beträffande planen för ärendenas fördelning
på olika arbetsplena vill jag fästa
uppmärksamheten på att den är preliminär.
Förskjutningar kan inträffa
dels till följd av förseningar med avlämnandet
av propositioner, dels genom
att ärenden, som upptagits i planen,
uppskjutes till höstsessionen. Talmanskonferensen
har nämligen i dag efter
planens uppgörande, med hänsyn till det
stora antalet återstående ärenden, beslutat
uppmana utskotten att planera arbetet
så, att vårsessionen icke belastas
med ärenden, som kan uppskjutas till
höstsessionen. Till följd härav kan en
del av de i den preliminära planen upptagna
ärendena komma att utgå för att
upptagas först under hösten.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom socialdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslag till socialattachéer

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Socialattachéer för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
323 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (1:499) och den andra in -

112

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Anslag till socialattachéer
om andra kammaren av fru Kristensson
(11:501), hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1963/
64 till Socialattachéer av 323 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:499 och 11:501, såvitt nu vore
i fråga, till Socialattachéer för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
323 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Kaijser, Staxäng och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 499 och II: 501, såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förevarande
förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I denna fråga har från
vårt håll alltsedan förslaget om socialattachéer
första gången framfördes motionerats
om avslag med den motiveringen,
att de arbetsuppgifter som skall
utföras av socialattachéerna bör ombesörjas
av den ordinarie utrikesrepresentationen
i vad avser socialpolitiken och
av arbetsmarknadens parter i den mån
arbetsuppgifterna gäller arbeismarknadsförhållandena.

Jag har också tidigare framhållit att
kostnaderna blir betydande i förhållande
till de arbetsuppgifter som läggs på
socialattachéerna. Även om vi kan förstå
att en ambassadtjänsteman åtminstone
under vissa förhållanden kan ha
lättare att nå kontakt med representativa
organ inom näringslivet i de länder
det här gäller än vad som är möjligt för
representanter för arbetsmarknadens
jjarter, och även om vi kan förstå betydelsen
av en socialattaché i Bryssel i
samband med förhandlingarna om vår
association till EEC, vilka väl någon
gång skall återupptas, har vi fäst oss
dels vid vissa tveksamma omdömen från

mycket initierat håli om dessa tjänsters
nödvändighet och dels vid de betydande
kostnaderna för de arbetsuppgifter det
här är fråga om.

Jag ber alltså även i år att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen
av herr Virgin in. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Efter en lång debatt om
sprit och bostäder förefaller det kanske
inte så värst angeläget att tala något om
femte huvudtiteln. Den svarar dock för
en betydande del av de frågor, som riksdagen
har att avgöra. Det utlåtande, som
vi nu skall behandla, upptar i runt tal
200 punkter. Det rör sig om ett 40-tal
motioner och 10—12 reservationer. Om
vi därför från utskottets sida kommer
att yttra oss vid vissa punkter, så sker
det därför att det är nödvändigt. Det är
ju inte heller vi, som tagit tiden i anspråk
tidigare i dag.

När frågan om socialattachéer första
gången var före år 1959, var det en enad
borgerlig front mot inrättandet av dessa
befattningar. Sedan har ju folkpartiet
och centern accepterat dessa attachéer.
Högern är nu ensam motståndare och
menar, att de uppgifter, som attachéerna
har att utföra, bör kunna åläggas ordinarie
personal vid ambassaderna i vissa
fall. I andra fall skulle arbetsmarknadsparterna
själva kunna ombesörja uppgiften.
Det är ungefär samma resonemang
som fördes år 1959, då man menade, att
eftersom Arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen hade hemställt om
dessa attachéer, borde de också svara
för kostnaderna. Däremot var det aldrig
fråga om att exempelvis Lantbruksförbundet
och RLE skulle bekosta våra
jordbruksattachéer.

Det har nu visat sig, att dessa socialattachéer
fyller en mycket stor och angelägen
uppgift för vårt land. När det
nu föreslås en utbyggnad av institutionen
med en befattning även i Bryssel, är
detta helt naturligt. En hel del av de
marknadsfrågor, som är aktuella inom
den europeiska politiken, utgår ifrån
och behandlas i Bryssel. Där är även ar -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

113

Ang. den andliga vården vid ungdomsvårdsskolorna
betsgivareföreningarnas och den fackliga
internationalens huvudsäten förlag -

da.

Att organisationerna själva skulle ombesörja
de uppgifter, som attachéerna
har att utföra, är en åsikt, som högern
enligt min mening inte borde föra fram.
Dess förslag är mycket illa genomtänkt,
och jag ber, herr talman, därför att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 4—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Ang. den andliga vården vid ungdomsvårdsskolorna Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1963 förordat, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1963/64, dels ock till
Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 13 793 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hellebladh m. fl. (1:135) och den andra
inom andra kammaren av herr Kelander
in. fl. (II: 164),

dels en inom andra kammaren av fru
Boman m. fl. väckt motion (11:496),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Kristenson i Göteborg och fröken
Elmén väckt motion (11:601).

I motionerna I: 135 och II: 164 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en utredning
beträffande den andliga vården vid
ungdomsvårdsskolorna samt uttala som
sin mening, att det vid kriminalvården
införda systemet syntes vara väl lämpat
som förebild för densamma.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna II: 496 och II: 601

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ungdomsvårdsskolorna, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 3 januari 1963 förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1963/64;

c) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 13 793 000 kronor;

II. att motionerna 1:135 och II: 164
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Johannes Andersson, Virgin, Per
Jacobsson, Edström, Kaijser, Sundin, Harald
Pettersson, Staxäng och Svensson i
Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Andersson i Knäred,
Kelander och Turesson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 135 och II: 164 i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Under punkt I har jag
intet annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan. Under punkt II ämnar

114

Nr 1

Onsdagen den 3 april 19ö3 em.

Ang. den andliga vården vid ungdomsvårdsskolorna

jag däremot yrka bifall till den till punkten
fogade reservationen.

I motionerna 1:135 och 11:104 har
hemställts om utredning beträffande den
andliga vården vid ungdomsvårdsskolorna.
Fjolårets riksdag beslöt på förslag av
justitieministern, vilket tillstyrktes av
statsutskottet, en upprustning av den
andliga vården vid kriminalvårdsanstalterna.
Man kan därför anse, att den andliga
vården vid våra ungdomsvårdsskolor
nu borde stå i tur att bli föremål
för översyn. I stadgan för ungdomsvårdsskolorna
finner vi de allmänna principerna
för denna vård. Bär föreskrives
bl. a. att skolpliktig elev skall erhålla
vanlig skolundervisning. Icke konfirmerad
elev må beredas tillfälle att deltaga
i konfirmationsundervisning. Ytterligare
direktiv i ämnet har inte utfärdats av
socialstyrelsen. En viss frivillig resesekreterarverksamhet
utövas dock av
Frälsningsarmén.

Det ungdomliga klientel, som finns på
våra ungdomsvårdsskolor, är emellertid
i särskild grad i behov av rådgivning
på olika områden, inte minst i andliga
frågor. Detta är en uppgift, som kräver
speciell erfarenhet. Huruvida det inom
kriminalvården införda systemet är lämpat
som förebild i detta avseende kan jo
diskuteras. Reservanterna anser emellertid
att denna fråga i hög grad är i behov
av utredning och föreslår, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ger
detta till känna.

Detta är motiveringen till reservationen,
och jag anhåller om bifall till densamma,
herr talman!

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Argumentet att man
skulle få något slags jämställdhet mellan
kriminalvården och ungdomsvården tycker
jag haltar åtskilligt. Yi har inom utskottet
ansett att det inte finns någon
anledning att gå med på en framställning
om eu utredning. På kriminalvårdens
område — det gäller alltså fängelserna
— rör det sig om människor som
enligt vad som brukar sägas sitter inburade.
De har inte den frihet som man

har i ungdomsvårdsskolorna, där de intagna
mer uppfattas som elever, som bör
få eu skolundervisning som motsvarar
den som ungdomen ute i frihet får. Att
här införa ett system som innebär, att
man på något sätt skulle påtvinga dessa
ungdomar en viss konfession, anser vi
inte vara riktigt.

Nu är det också så att skolstyrelserna
kan, om de så önskar, ta kontakt med
ortens kyrkliga eller andra organisationer
för att främja den andliga vård
vid ungdomsvårdsskolorna, som motionärerna
och reservanterna önskar. Det
föreligger därför absolut inte något behov
av en utredning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
säger att man inte bör införa det
system beträffande andlig vård, som
finns inom kriminalvården, vid ungdomsvårdsskolorna
— och det kan vara
riktigt. Det är också detta som reservanterna
framhåller — det råder alltså därvidlag
skillnad mellan reservationen
och motionerna. Reservanterna anser att
det kan diskuteras, huruvida just det
system för den andliga vården som införts
vid kriminalvården passar vid
ungdomsvårdsskolorna. Men vi anser att
det är viktigt att frågan utredes och vi
hemställer om dylik utredning.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det finns ingenting som
hindrar styrelserna för ungdomsvårdsskolorna
att vid behov ta kontakt med
de människor, som kan ge den andliga
vård som herr Edström önskar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

U5

Ang. bidrag till barnpsykologiska forskningslaboratoriet

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. II framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
24 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 68.

Punkterna 25—43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Ang. bidrag till barnpsykologiska forskningslaboratoriet Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till barnpsykologiska forskningslaboratoriet
m. m. för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
100 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Arne Geijer och Knut Johansson (I:
66) samt den andra inom andra kammaren
av fru Ekendahl m. fl. (II: 78), i
vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl.
Maj :t — med utgångspunkt från statsmakternas
mål inom arbetsmarknadsoch
familjepolitiken samt med beaktande
av i motionerna framförda fakta och argument
— skyndsamt måtte låta undersöka
omfattning och former för ökat statligt
stöd till utvecklingspsykologisk
forskning för barn i förskoleåldern,

dels ock de förut nämnda likalydande
motionerna I: 499, av herr Sveningsson,
och II: 501, av fru Kristensson, i vilka,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte avslå förslaget om ett
anslag för budgetåret 1963/64 till Bidrag
till barnpsykologiska forskningslaboratoriet
m. m. av 100 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 499 och II: 501, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till barnpsykologiska
forskningslaboratoriet m. in. för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 66 och II: 78 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Virgin, Staxäng och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:499 och 11:501, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag;

It. att motionerna I: 66 och It: 78 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

116

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Ang. bidrag till barnpsykologiska forskningslaboratoriet

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Sedan flera år har ett
anslag utgått under rubriken Försöksverksamhet
rörande daghem. Med detta
anslag har man gjort försök av olika
slag med nya verksamhetsformer i fråga
om barnstudieverksamheten. Medel
har också anvisats till driftkostnaderna
för barnpsykologiska forskningslaboratoriet.
På senare år har anslaget alltmera
kommit att användas för just detta
ändamål.

Departementschefen föreslår nu, att
anslaget i fortsättningen helt skall användas
för att finansiera forskningslaboratoriets
verksamhet och att det i samband
därmed omrubriceras. Utskottet
tillstyrker detta, men det finns en reservation
som innebär yrkande om avslag.

Vi reservanter anser visserligen forskningsuppgifter
av ifrågavarande art värdefulla,
men vi anser att de, liksom de
flesta andra vetenskapliga forskningsuppgifter,
borde bekostas med anslag under
åttonde huvudtiteln, och att alltså
ecklesiastikministern i nästa års statsverksproposition
bör äska det anslag för
ifrågavarande ändamål, som kan finnas
erforderligt. Till dess bör verksamheten
kunna upprätthållas med hjälp av reserverade
medel.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Virgin kom här
med samma förslag som högern framförde
förra året — även då förmenade
man, att anslaget är upptaget på fel huvudtitel.

Det är alltså inget fel att det sker sådan
här forskning, men den bör inte bekostas
under femte, utan under åttonde
huvudtiteln. Det är väl en strid om påvens
skägg att föra fram detta krav varje
år. Vill vi ha denna forskning, anser
vi den vara gagnelig, anses det i kanslihuset
att det är lämpligt att ha utgifterna
på en viss huvudtitel och kan de
inte på något sätt oförmånligt belasta
statsverket, då kan vi väl i år liksom i
fjol följa Kungl. Maj :ts förslag. Detta har
också utskottet förordat.

Dessutom kommer under denna punkt
in det förhållandet, att utskottet har tillstyrkt
motioner som gäller undersökning
av omfattning och former för ökat statligt
stöd till utvecklingspsvkologisk
forskning rörande barn i förskoleåldern.
Vi har alltså dels varit med om vad regeringen
föreslagit, dels gått något längre
och vill ha en undersökning av utformningen
av statens åtgärder på detta
område.

Utskottet har ansett, att det värdefulla
är att någonting sker och att det inte
spelar så stor roll över vilken titel utgifterna
betalas.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag kan inte riktigt dela
utskottets ärade talesmans åsikt att det
är likgiltigt under vilken huvudtitel denna
forskning sker. Jag vill gärna i begreppet
forskning lägga in ett krav på
frihet från villkor och förutsättningar.
Jag kan i det här fallet inte alldeles frigöra
mig från känslan, att man mer eller
mindre medvetet försöker skapa underlag
för den tesen, att barn i förskoleåldern
skulle kunna omhändertas lika
bra eller bättre i kollektiva anordningar
som i sina hem.

Eftersom vi på högerhåll har svårt att
tro på den tesen, vill vi vara säkra på
att forskningsresultat på detta område
är invändningsfritt dokumenterade. Det
är i varje fall en av orsakerna till att
vi gjort vårt yrkande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Min ärade vän på skaraborgsbänken
tror, att om denna forskning
sker med pengar från femte huvudtiteln
blir den inte vetenskaplig och därför
inte heller korrekt, men sker den
över åttonde huvudtiteln är den oantastbar.
Jag tycker att detta är ett ganska
underligt argument.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

117

framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten ''i5

Anslag till ferieresor, m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 499, av
herr Sveningsson, och II: 501, av fru
Kristensson, såvitt nu vore i fråga, till
Ferieresor för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 1 200 000 kronor;

II. att motionen II: 411, av herr Svensson
i Kungälv och fru Svensson, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 499 och
II: 501 hade hemställts, såvitt nu vore i
fråga, att riksdagen måtte till Ferieresor
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 1 040 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Kaijser, Staxäng och Tnresson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under I hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 499 och II:
501, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av reservanterna förordade
ändringar av grunderna för bidrag
till ferieresor m. in.;

b) till Ferieresor för budgetåret 1963/
64 anvisa ett förslagsanslag av 1 040 000
kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Även reservationerna
som avgivits vid punkterna 45, 46 och
47 är gamla bekanta.

I den första anser vi att standardutvecklingen
har blivit sådan, att den enskildes
avgifter för ferieresor bör kunna

Anslag till ferieresor, in. m.
höjas. De särbestämmelser som gäller
för barn från flerbarnsfamiljer och för
barn till ensamstående mödrar bör dock
bibehållas oförändrade.

Under punkt 46, som jag ber att få argumentera
för redan under denna punkt,
anser vi att statsbidraget till semesterhemmen
har så liten betydelse att det
inte behöver vara kvar. Det är också ett
faktum att verksamheten vid semesterhemmen
har minskat.

Punkt 47 gäller ett anslag för underlättande
av husmoderssemester. Även
detta anslag är så litet och de belopp
som vederbörande kan få är så pass små,
att det inte har någon egentlig betydelse
för husmödrarnas möjligheter att få
semester.

Under den nu föredragna punkt 45 ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är här som herr
Kaijser sade fråga om gamla bekanta —
vi diskuterar ju dessa frågor varje år.
Det går inte att utvinna något nytt ur
det hela, inte ens av herr Kaijser, och
jag ber därför, herr talman, att få inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. I förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

118

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Ang. bidrag till driften av semesterhem —

morssemester

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten 45
mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnes
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —108;

Nej— 25.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i inom. II hemställt.

Punkten ''16

Ang. bidrag till driften av semesterhem

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
499, av herr Sveningsson, och II: 501, av
fru Kristensson, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till driften av semesterhem
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 460 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 499 och
II: 501 hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1963/64
till Bidrag till driften av semesterhem av
460 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Virgin, Kaijser, Staxäng och

Ang. stipendier för underlättande av hus Taresson,

vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 499 och II: 501, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungi. Maj:ts förevarande
förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Virgin m. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 47

Ang. stipendier för underlättande av
husmerssemester

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 499, av
herr Sveningsson, och II: 501, av fru
Kristensson, såvitt nu vore i fråga, till
Stipendier för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 499 och
II: 501 hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1963/64
till Stipendier för underlättande av husmoderssemester
av 1 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin, Kaijser, Staxäng och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
lyda på sätt, i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 499 och II: 501, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj :ts förevarande förslag.

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

119

Ang. överförandet av hälso- och sjukvårdsfrågorna från inrikes- till social

departementet

Herr K AI J SER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 4S—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Ang. överförandet av hälso- och sjukvårdsfrågorna
från inrikes- till socialdepartementet I

enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
hade utskottet i denna punkt hemställt,
att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t ati vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för medicinalstyrelsen, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1963 förordat;

b) godkänna under punkten införd aviöningsstat
för medicinalstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

c) till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 5 980: 000 kronor.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har försäkrat mig om
herr talmannens löfte att vid denna
punkt få tala om något som ligger vid sidan
om det ärende som egentligen avhandlas
här.

Vi har nu nått till det första ärende
som med anledning av den vid halvårs -

skiftet inträdande ändrade fördelningen
av uppgifter för de olika departementen
flyttas över från inrikes- till socialdepartementet.
Det gäller den statliga sjukvården,
och under denna punkt är det
fråga om anslag till medicinalstyrelsen.

Jag har känt en obetvinglig lust att
kommentera detta förhållande med några
ord. Jag har ju en dubbel uppgift i
livet: jag är läkare vid en sjukvårdsinrättning
i min borgerliga gärning, och
jag är riksdagsman. Det kan hända att
på denna punkt min egenskap av sjukhusläkare
får väga över min egenskap
av riksdagsman.

Inrikesdepartementet bröts ut ur socialdepartementet
så sent som 1947, och
man kan fråga sig om det verkligen är
nödvändigt att redan nu göra en ändring
tillbaka. Man kan emellertid fastslå
att sjukvård hör mer ihop med åldringsvård,
alkoholistvård och annan socialvård
än med bostadsfrågor, arbetsmarknadspolitik
och polisväsende och med
länsstyrelserna — Kungl. Maj:ts öga i
landsorten.

Den nu föreslagna ombildningen torde
sålunda vara ändamålsenlig. Att det
blev som det blev 1947 sammanhängde
helt säkert med de intressen som dåvarande
socialministern hade. Han hade
det största intresset för socialvårdens
olika områden, för bostadsfrågor, för
pensioner och åldringsvård och för försäkringar
mot sjukdom, arbetslöshet
o. s. v. Jag tror inte det innebär någonting
nedsättande om man säger att han
inte hade riktigt samma stora intresse
för den egentliga sjukvården och att det
var lättare för honom att avstå den delen.

Hans närmaste efterträdare beträffande
sjukvården, alltså den förste inrikesministern,
intresserade sig mycket för
olika sjukvårdsfrågor, ett intresse som
han höll i hög grad levande även sedan
han lämnat sin statsrådspost och blivit
landshövding. Han hörde till de många
landshövdingar som gjort stora insatser
såsom ordförande i direktionerna för
sina läns centrallasarett, en uppgift som
vi med vårt systematiserade lagstift -

120

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Ang. överförandet av hälso- och sjukvårdsfrågorna från inrikes- till socialdepartementet -

ningsarbete har tagit ifrån landshövdingarna.
Tillåt mig som en f. d. styresman
vid ett sådant centrallasarett att på
grundval av personliga erfarenheter betyga
värdet av landshövdingens insats
för sådana uppgifter och beklaga att den
omöjliggjorts. Jag är medskyldig själv
— jag opponerade mig inte och svalde
den kungl. propositionens förslag.

Det här var en liten utvikning, men
inte alldeles betydelselös. Jag kommer
tillbaka till den om ett ögonblick.

Efter den förste inrikesministern kom
inrikesministern nr 2. De sex år som
han styrde och ställde torde i stort sett
kunna betraktas som ett interregnum ur
sjukvårdens synpunkt. Och sedan kom
Rune Johansson.

Jag hör ingalunda till dem som kritiklöst
accepterar vad han säger och vad
han föreslår eller beslutar. Jag föreställer
mig att det är möjligt att han och
jag senare i kväll eller kanske på fredag
kan ha en dust i en hälsovårdsfråga.
Men om hans intresse för sjukvårds- och
hälsovårdsfrågor, hans kunskaper inom
detta område och hans förmåga att finna
goda eller i varje fall för motstridiga
intressen godtagbara lösningar råder det
väl inte något tvivel. Han kom till sitt
statsrådsämbete med erfarenheter från
arbetet inom sitt landsting och inom
Landstingsförbundet, erfarenheter som
trots hans unga år redan då var både
omfattande och djupgående. Det är därifrån
han har sitt alldeles speciella intresse
för sjukvårdens olika frågor.

Som inrikesminister har Rune Johansson
tagit itu med många problem på
sjukvårdens område. Den som ofta har
representerat en annan uppfattning än
inrikesministerns har naturligtvis sällan
fått riktigt som han velat, men någon
gång har inrikesministern efter striden
funnit en lösning som tillfredsställt båda
parter. Jag minns t. ex. när vi debatterade
frågan om en specialitetsnämnd
för läkarna. Mina kolleger och jag ville
ha den fristående; inrikesministern ville
ställa den under medicinalstyrelsen.
Ja, sedan kom författningen som inrättade
en specialitetsnämnd med en sam -

mansättning som ur vår synpunkt snarast
var bättre än vi hade tänkt oss. Visserligen
var nämnden ställd under medicinalstyrelsen,
men nämndens beslut
skulle gälla som medicinalstyrelsens,
och nämnden blev alltså trots allt självständig.
Det är ett exempel på hur han
har kunnat finna goda lösningar.

Under Rune Johanssons tid som inrikesminister
har mycket betydelsefulla
nyheter och förändringar kommit till
inom sjukvårdens område. Vi har fått
först ny sjukhuslag, sedan en helt ny
sjukvårdslag, vi har fått ny behörighetslag
för läkare och ny kvacksalverilag,
vi har fått ny hälsovårdsstadga, och vi
har fått nya lagar och förordningar om
läkemedel och om gifter — för att ta några
exempel. Ibland har man inte kunnat
värja sig för intrycket att det legat
en orolig hets över allt det lagstiftande
som bedrivits från inrikesdepartementets
sida. Man tycker att det kunde ha
gått litet lugnare och långsammare.
Ibland har saker genomförts där man
inte kunnat beräkna följderna. När inrikesministern
föll undan för kraven på
att släppa byggnadskvoterna fria inom
sjukhusvården ledde det till en snabbt
ökad utbyggnad av våra sjukvårdsinrättningar,
som i hög grad accentuerade
sjuksköterskebristen, vilken i sin tur har
krävt krafttag som ännu inte kan sägas
ha lett till några avgörande resultat.
Ibland har lösningar gjorts som inneburit
en sänkning av kompetenskraven.
Det är aldrig riktigt bra, och det har
förefallit mig som om inrikesministern
inte i tillräckligt hög'' grad känt hämningarna
mot en sådan lösning. Ibland
verkar det som om hetsen gjort att man
glömt att ta vara på en del av det värdefulla
i det gamla, som rensats bort.
Dit hörde det exempel jag nyss anförde:
landshövdingarnas arbete i lasarettsdirektionerna.
Så länge som vi har bra och
driftiga landshövdingar skulle de också
ha kunnat göra nytta där. Detta är dock
bara en liten detalj.

Under de senaste åren har Rune Johansson
genomfört eller förarbetat två
stora frågor. Den ena är provinsialläkar -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

12]

Anslag till statens arbetsklinik i Stockholm

väsendets överförande från staten till
landstingen, den andra är mentalsjukvårdens
överförande på samma sätt.

Vad den sistnämnda frågan beträffar
kan kanske representanter för det understundom
så mäktiga landstingspartiet
tycka att inrikesministern inte så som
man skulle önskat och så som man skulle
kunna tro av hans tidigare verksamhet
tagit hänsyn till väsentliga önskemål
från landstingens sida. Vi skall inte
diskutera den saken här, men låt mig
uttala den förhoppningen att man skall
finna en lösning som kan tillfredsställa
båda parter och att man skall finna den
lösningen innan inrikesministern lämnar
detta verksamhetsområde.

Men båda dessa stora ärenden skall
under den närmaste tiden föras ut i
verkligheten, öppna-vårdsreformen den
1 juli i år, mentalsjukvårdsreformen om
några år. Det är olyckligt att det sker
ett byte just när den överflyttningen
skall ske. Även om en del tjänstemän
byter departement så försvinner en del,
och inte bara på statsråds- och statssekreterarnivå
blir det nya män som skall
ta hand om det fortsatta arbetet. Den
förtrogenhet med dessa ärendens olika
aspekter som vunnits inom inrikesdepartementet
kan inte utan vidare föras
över till socialdepartementet. Mycket i
de ärendena har gällt förhandlingar:
förtrogenhet med motpartens förhandlare,
respekten för dem som personer,
för deras ärliga övertygelse och för deras
strävanden till lösningar som siktar
på det gemensamma bästa, som man vunnit
under långvariga kontakter, är en
personlig erfarenhet och en personlig
känsla som kan vinnas på båda sidor av
förhandlingsbordet och som inte utan
vidare kan överföras på andra personer.
Och jag befarar att när nu nya män träder
till, vissa friktioner kan komma att
uppstå som kan öka de svårigheter som
reformerna i och för sig kommer att
medföra.

Med det här har jag inte velat uttala
något misstroende mot herr Aspling och
hans medarbetare. Jag tror att de skall
försöka att göra övergången så smidig
och så litet känslig som det står i de -

ras makt att göra den. Men de får ändå
förlåta om jag känner en viss oro. Och
de får förlåta om jag beklagar att Rune
Johansson just nu lämnar detta verksamhetsområde,
där han haft ett sådant
intresse, sådan kunskap, en sådan initiativrikedom
och eu sådan framgång.

Herr talman! Jag har varit angelägen
att nu när vi börjar behandlingen av
de ärenden som skall föras över från
inrikes- till socialdepartementet få tillfälle
att framföra dessa synpunkter, som
hänger samman med erfarenheterna från
min verksamhet i min dagliga gärning.

I det vid denna punkt behandlade
ärendet, medicinalstyrelsens avlöningar,
har jag, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 53—130

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 131

Anslag till statens arbetsklinik
i Stockholm

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Statens arbetsklinik i Stockholm
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
reservationsanslag av 630 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:348) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:406), i vilka, såvitt nu vore
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
1) besluta, att för statens arbetskliniks
arbetsprövnings- och forskningsverksamhet
i överensstämmelse med i motionerna
närmare angiven motivering
anslå 60 000 kronor mer än vad Kungl.
Maj:t föreslagit och därför till Statens
arbetsklinik i Stockholm för budgetåret
1963/64 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 690 000 kronor,
2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående möjligheterna
till en förbättrad hörselundersök -

122

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Anslag till statens arbetsklinik i Stockholm

ning av barn enligt i motionerna angivna
riktlinjer,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson (I: 490) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Andersson
i Knäred och Nilsson i Tvärålund
(11:591), i vilka, såvitt nu vore i
fråga, anhållits, att riksdagen måtte

A. till Statens arbetsklinik i Stockholm
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
reservationsanslag av 710 000 kronor;

B. i skrivelse till Kungl. Maj.-t anhålla
1) om skyndsam prövning och förslag''
rörande frågan om den medicinska rehabiliteringsverksamhetens
organisation
vid centrallasarett och motsvarande, såvitt
gällde dels inrättande av befattning
som överläkare i rehabiliteringsmedicin
även i fall fullt utbyggd rehabiliteringsklinik
ej funnes, dels inrättande av rehabiliteringsavdelning
som serviceavdelning,
vilken avsåges utbyggas successivt
till fullständig rehabiliteringsklinik,
samt av frågan huruvida befattningen
som överläkare i rehabiliteringsmedicin
vid centrallasarett borde förenas med
befattning som chef för den medicinska
rehabiliteringsverksamheten inom länet
eller motsvarande, 2) om en landsomfattande
inventering av rehabiliteringsbehovet,
om så befunnes lämpligt i rehabiliteringsberedningens
regi, 3) om utarbetande
av informationsskrift rörande
rehabiliteringsverksamhetens mål,
metoder och organisation, avsedd för
samtliga befattningshavare med uppgift
i eller anknytning till rehabiliteringsverksamheten,
i syfte att mildra uppbyggnadstidens
samordningssvårigheter
mellan olika berörda aktiviteter, organ
och myndigheter; samt

C. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 348 och II: 406 samt
I: 490 och 11: 591, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Statens arbets -

klinik i Stockholm för budgetåret 1963/
64 anvisa ett reservationsanslag av
630 000 kronor;

II. att motionerna 1:490 och 11:591,
såvitt desamma avsåge skrivelse till
Kungl. Maj:t, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

III. att motionerna 1:348 och 11:406,
såvitt desamma avsåge skrivelse till
Kungl. Maj :t, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Edström, Sundin, Harald Pettersson
och Svensson i Stenkyrka, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Skellefteå och Andersson i
Knäred, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna I:
348 och 11:406 samt 1:490 och 11:591,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Statens arbetsklinik i Stockholm för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 690 000 kronor.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Under denna punkt
finns tre delpunkter. Beträffande de två
senare har jag intet annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag, men i
fråga om den första delpunkten yrkar
jag bifall till den vid punkten fogade
reservationen.

Centrala rehabiliteringsberedningens
första betänkande avlämnades ju i december
förra året och är nu ute på remiss.
Att döma av uppgifter i pressen
är uppfattningarna delade om hur dessa
frågor praktiskt skall lösas, och inte
minst gäller detta beredningens förslag
om införande av ett nytt statsbidrag.
En annan utredning överväger ju samtidigt
möjligheterna att avskaffa alla de
särskilda statsbidragen till olika sektorer
av sjukvården och ersätta dem med
ett gemensamt, enhetligt bidrag.

Detta gör att det nog dröjer viss tid
innan nya och mer fasta riktlinjer inom

Onsdagen den 3 april 1983 em.

Nr 14

123

Anslag till statens arbetsklinik i Stockholm

rehabiliteringen kan tänkas komma till
stånd i vårt land, varför statens arbetskiinik
sannolikt kommer att få arbeta
i nuvarande former under avsevärd tid.

Med hänsyn härtill är det angeläget
att klinikens nuvarande resurser förbättras,
och detta bör främst ske i fråga
om klinikens forskningsverksamhet
samt den personal som erfordras för
att biträda landstingen med planeringen
av arbetsträningsinstitutionerna. Utöver
den i statsverkspropositionen föreslagna
förstärkningen bör därför kliniken
tillföras en tjänst som biträdande
psykolog samt ytterligare 32 000 kronor
i enlighet med arbetsklinikens egen
anslagsframställning. Som jag ser saken
är det framför allt synnerligen angeläget
för landstingen att få de rådfrågningsmöjligheter
som har så stor betydelse
just nu, när landstingen skall utbygga
sina arbetsträningsinstitut m. m.
Det är motiveringen till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! På denna punkt förelåg
ett flertal motioner. En del av dem var
mycket vidlyftiga och svårtolkade, en
del föreföll mer att vara skrivna för
en valrörelse än för att behandlas i statsutskottet.

Yi har emellertid kommit till den
uppfattningen att någon anledning inte
föreligger till ändring i Kungl. Maj:ts
förslag. Det innebär en medelsökning
med 90 000 kronor, av vilka 30 000 går
till tillfälliga personalförstärkningar.
Vidare är en utredning just nu sysselsatt
med rehabiliteringsproblemen och
skall även överväga arbetsklinikens ställning.
Denna utredning har i en promemoria
hösten 1962 avgivit vissa förslag
som nu är under remissbehandling. I
proposition nr 53 angående anslag till
verkstäder för handikappade har föredragande
statsrådet bl. a. uttalat att
verksamheten vid arbetsträningsverkstäderna
inte får bindas vid någon viss
form utan att olika vägar bör prövas.
Man bör t. ex. undvika att genom dyrbara
investeringar ekonomiskt binda sig
vid en avancerad arbetsprövning, säger

statsrådet. Inte heller är det klart hur
arbetsprövningen ute i landet skall ordnas.

När man alltså inte vet hur det skall
bli i framtiden kan det inte vara så
angeläget för landstingen att nu pressa
fram någonting. Vi har inte tillräckliga
forskningspengar för att komma till
rätta med svårigheterna, och personalproblemen
på det medicinska området
medger inte heller en personalförstärkning.

Jag vill fördenskull, herr talman, kort
och gott yrka bifall till utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja understryka,
att det här inte rör sig om någon
valpropaganda utan om praktiska sjukvårdsfrågor.
Just det förhållandet, att
olika vägar behöver prövas, såsom utskottets
talesman säger, visar, alt man
måste ha någon att vända sig till, då det
gäller att söka finna den lämpligaste vägen.
Landstingens intresse på detta område
är synnerligen livaktigt. De vill gärna
ha råd, och de behöver råd — det
kan inte vara tal om att man behöver
pressa dem till några åtgärder i detta avseende.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det pågår ju en utredning,
och i avvaktan på ställningstagandet
till den anser sig utskottet inte kunna
förorda en mera omfattande personalförstärkning
och uppräkning av medlen.
I motionerna och inte minst i inläggen
inom statsutskottets tredje avdelning har
man åberopat rehabiliteringsberedningen,
men man bör väl vänta tills den är
färdig'' och remissvaren beträffande dess
förslag föreligger.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag kunde naturligtvis
inskränka mig till att instämma i herr
Edströms yrkande om bifall till den vid
denna punkt avgivna reservationen, men
jag anser mig böra säga några ord med

124

Nr I t

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Anslag till statens arbetsklinik i Stockholm

anledning av uttalandet av utskottets ärade
talesman, att motionerna i detta ärende
på något sätt skulle bära spår av att
vara propagandaskrifter.

Från vårt håll har i denna fråga väckts
en motion med beteckningen I: 490 och
11:591. Den är en rätt utförlig redogörelse
för hur vårt parti ser på dessa
frågor. Jag är alldeles på det klara med
att det arbete som den utredning har fått
sig förelagt, vilken skall utreda denna
stora fråga, naturligtvis inte skall föregripas.
Vi vet emellertid — det har också
herr Edström sagt — att landstingen
planerar en verksamhet för att på ett
bättre sätt kunna ta hand om de handikappade
människorna. Jag föreställer
mig att det är en klok och riktig insats
från samhällets sida att försöka se till
att landstingen får den hjälp som behövs
för att kunna göra en vettig uppläggning
av denna betydelsefulla verksamhet, som
är nog så kostnadskrävande för landstingen.
Det finns mycket att göra på detta
område, förmodligen mer än vi tidigare
har trott. Av de människor som söker
vård på våra sjukhus är sannolikt
inte mindre än 15 å 20 procent i behov
av rehabiliteringsåtgärder, som inte kan
vara passiva utan måste vara inriktade
på en aktivvård. Det gäller här många
människor, och vad reservationen går ut
på är ingenting annat än inrättande av
en psykologtjänst vid statens arbetsklinik
samt att 32 000 kronor skall anvisas
för forskning på detta område.

Jag har därmed sagt att denna reservation
enligt min mening är väl underbyggd,
änskönt vi i dag har en stor utredning
som arbetar på detta stora fält,
som omfattar rehabiliteringsverksamheten
på sjukvårdsområdet

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Mitt något raljanta yttrande
om att en del av dessa motioner
mera föreföll att vara skrivna för en valrörelse
än för att behandlas i statsutskottet
har tagits illa upp av ett par talare.

Man känner sig kanske på vissa håll träffad,
och det må vara hänt.

Ingen skall tro att utskottsmajoriteten
är ointresserad av vad som kan göras
för att hjälpa handikappade människor
att kunna återgå till ett ordinärt liv. Vi
är lika intresserade av rehabiliteringen
som exempelvis herrar Edström och Harald
Pettersson.

När man här från det parti som herr
Harald Pettersson tillhör presenterat sitt
program i en ganska vidlyftig version,
där man talar om vad man egentligen vill
och slutar med att begära 32 000 kronor
till en tjänst som biträdande psykolog,
skall ingen tro att det är allt vad man
önskar, utan det är endast en liten del.
Man har stannat vid detta nu. Från majoritetens
sida har vi ansett det vara riktigt
att vid detta som alla andra tillfällen
avvakta en pågående utredning för
att se vad den kommer med och för att
få den samlade lösning som kan vara
nödvändig och inte plottra med någonting
som vi inte tror är till någon avgörande
nytta.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Om staten svarade för
utbyggnaden och utbyggnadstakten på
detta vårdområde, kunde det kanske ligga
någonting i vad utskottets ärade talesman
säger, men vi skall komma ihåg
att ansvaret över denna arbetsklinik har
staten, som sedan skall svara för en viss
rådgivning till landstingen, och landstingens
arbete på detta område får i stort
sett fortgå ostört. I dag föreligger många
utbyggnadsplaner i fråga om denna
verksamhet, och jag inte kan förstå annat
än att dessa pengar, som inte på något
sätt utgör någon stor summa, är mycket
väl använda pengar och en klok investering
för framtiden.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vi kan gott vänta med
dessa planer till dess utredningen är klar
och se vad den anser att man skall kunna
göra.

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr li

125

Ang. bidrag till Svenska vanförevårdens centralkommitté, in. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. II och III
hemställt.

Punkterna 132 och 133

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13b

Ang. bidrag till Svenska vanförevårdens
centralkommitté, m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Svenska vanförevårdens
centralkommitté för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av 200 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Svenson m. fl. (I: 238) och den andra
inom andra kammaren av fru Eriksson i
Stockholm m. fl. (11:268), i vilka hemställts,
att riksdagen under femte huvudtiteln
måtte anvisa ett anslag av 150 000
kronor för inköp av en demonstrationsbuss,
byggd att användas i upplysningsverksamheten
rörande de handikappades
bostäder och hjälpmedel och ställas till
SVCK:s förfogande;

dels de under punkten 131 nämnda likalydande
motionerna I: 348, av herr
Lundström m. fl., och 11:406, av herr
Ohlin in. fl., i vilka, såvitt nu vore i fråga,
anhållits, att riksdagen måtte besluta

att till SVCK:s tekniska verksamhet anslå
ytterligare 45 000 kronor och således
till Bidrag till Svenska vanförevårdens
centralkommitté för budgetåret 1963/64
under femte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 245 000 kronor samt att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till stipendier för handikappade för resor,
litteraturinköp och för annan fritidsverksamhet
i överensstämmelse med i
motionerna angivna riktlinjer;

dels ock de under punkten 131 nämnda
likalydande motionerna I: 490, av
herr Bengtson, och II: 591, av herrar Andersson
i Knäred och Nilsson Tvärålund,
i vilka, såvitt nu vore i fråga, föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om prövning, lämpligen
utförd av SVCK i samråd med Svenska
röda korset, av frågan om beredande av
sysselsättning, förströelse etc. åt svårt
handikappade i syfte att giva dessas tillvaro
större mening och innehåll samt
framläggande av de förslag, som kunde
föranledas av prövningen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 238 och II: 268 samt I: 348
och II: 406, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
Svenska vanförevårdens centralkommitté
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
anslag av 200 000 kronor;

II. att motionerna 1:348 och It: 400
samt I: 490 och II: 591, såvitt desamma
avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Edström, Sundin, Harald Pettersson
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Skellefteå och Andersson
i Knäred, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna

126

Nr I t

Onsdagen den 3 april 19G3 em.

Ang. bidrag till Svenska vanförevårdens centralkommitté, m. in.

I: 348 och II: 406 ävensom med avslag å
motionerna I: 238 och II: 268, förstnämnda
båda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till Svenska vanförevårdens
centralkommitté för budgetåret 1963/64
anvisa ett anslag av 245 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 348 och II: 406 samt I: 490
och II: 591, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört
rörande åtgärder till främjande av de
handikappades fritidsverksamhet m. m.

Herr EDSTRÖM (fp) :

Herr talman! De frivilliga organisationernas
verksamhet för handikappade
människor utgör, som vi alla vet, ett
värdefullt och nödvändigt komplement
till samhällets insatser. Detta gäller inte
minst den verksamhet som bedrives av
Svenska vanförevårdens centralkommitté,
vanligen kallad SVCK. Särskilt den
tekniska verksamheten inom denna organisation
har med all rätt blivit uppmärksammad
och har en mycket hög internationell
standard. Därigenom har
många handikappade fått hjälp med inredning
av bostaden, med anvisningar
och hjälp beträffande lämpliga arbetsredskap
och hushållsredskap, hjälpmedel
för förflyttning m. in.

Tyvärr förhåller det sig dock så att
många handikappade inte äger kännedom
om den verksamhet som SVCK bedriver.
För att vidga upplysningstjänsten
till att nå även dessa människor behövs
ytterligare anslag. SVCK har för
budgetåret 1963/64 begärt anslag för sin
tekniska verksamhet med 200 000 kronor
och därtill med 45 000 kronor för
sin upplysningsverksamhet. Kungl.
Maj:ts förslag innebär en prutning av
det begärda anslaget med 45 000 kronor.
Reservanterna föreslår att anslaget uppräknas
till det av SVCK äskade beloppet.
Därigenom skulle det bli möjligt att
bland annat åstadkomma en utvidgning
av informationen rörande den tekniska
verksamheten.

En annan faktor som har tillkommit
och som gör det ännu mera angeläget att

ett högre anslag här beviljas är, som
många känner till, att Kvinnoorganisationernas
stiftelse till stöd åt handikappade
husmödrar sedan 1960 har underhållit
en demonstrationsbuss, som SVCK
har kört omkring i landet för att demonstrera
hur olika hjälpmedel för de
handikappade skall användas. Omkring
13 000 personer, därav uppskattningsvis
närmare 4 000 handikappade, har under
de gångna åren besökt denna demonstrationsbuss.
Emellertid gick bussen
sönder i höstas. Därför har väckts
en fyrpartimotion, framför allt från riksdagens
kvinnor i olika läger, om att
SVCK skulle få anslag till en ny sådan
buss för 150 000 kronor.

En bättre väg är här att i stället öka
anslaget för SVCK:s upplysningsverksamhet
på det vanliga sättet. Därigenom
kan upplysningen ske på ett billigare
och lika effektivt sätt. Det gör motiveringen
ännu starkare för att anslaget till
SVCK med dess upplysningsverksamhet
borde ökas till 245 000 kronor. Det är
motiveringen till reservationen under
mom. I, och med den motiveringen yrkar
jag bifall till reservationen i denna
del.

Det andra momentet under denna
punkt gäller de handikappades fritidsverksamhet.
Vi vet, att många handikappade
har behov av att komma ifrån hemmiljön
under en kort tid och vistas på
annan ort för rekreation. Det är inte
många som under nuvarande förhållanden
har möjlighet till detta. Även i de
fall då ekonomiska förutsättningar finnes
blir resan inte av. Det går inte att
resa därför att någon vårdare under
resan inte går att uppbringa. Av här
nämnda skäl borde ett särskilt förfarande
övervägas för att ge handikappade
människor ekonomiskt stöd till semestervistelse
på valfri ort i landet. Ett
sådant förfarande skulle hjälpa dessa
människor att känna bättre trivsel i vårt
samhälle. Samhället bör även kunna ge
särskilt stöd åt vissa former av konstnärlig
fritidsverksamhet för de handikappade.
Vi vet att det hos många av
dem finns ett utpräglat intresse för
konstnärlig verksamhet av något slag,

Onsdagen den 3 april 1863 em.

Nr 14

127

Ang. bidrag till Svenska vanförevåröens centralkommitté, m. m

såsom målning, konsthantverk, musik
m. m. och även läsning av litteratur. Vi
vet att många av våra konstnärer bär
samlat sig och blivit konstnärer just
under sjukdom. Sjukdom kan få dem att
koncentrera sig bättre och att samla sina
dolda krafter, så att det blir något av
deras verksamhet. Detta bör samhället
underlätta och hjälpa.

Dessa fritidssysselsättningar kostar
emellertid pengar, och ofta saknas de
ekonomiska förutsättningarna för att de
skall kunna bedrivas i större utsträckning.
I detta fall skulle stipendier vara
synnerligen välkomna och verka trivselbefrämjande.

Vi reservanter anser att dessa frågor
är av den betydelsen att det bör göras
en skyndsam utredning däröver. Vi hemställer
att riksdagen i skrivelse til!
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en sådan
skyndsam utredning.

Jag ber, herr talman, att även vid momentet
II få yrka bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det kan ju närapå verka
hjärtlöst att gå upp gång efter gång på
detta sätt och yrka avslag på framställningar,
som mycket väl kan motiveras
och som helt naturligt kan anses vara så
behjärtansvärda att de i första hand
borde tillstyrkas. Utskottet har emellertid
förhärdat sig och inte ansett att man
skulle ytterligare skriva upp detta anslag,
vilket herr Edström nu har förordat,
därför att vi anser att eftersom
anslaget har uppräknats med 55 000 kronor
har i varje fall Svenska vanförevårdens
centralkommitté dock fått en del
som i varje fall tills vidare bör vara tillfredsställande.
Visserligen gick bussen
sönder strax innan vi behandlade detta
ärende i utskottet, men det var inte någon
i avdelningen som ansåg att vi skulle
anslå några pengar till den, utan det
får väl bero. Tiden kommer att visa om
det behövs eller inte.

Beträffande det andra momentet föreslås
det att en utredning skall tillsättas
för att skapa möjligheter för fritidssys -

selsättningar åt de handikappade. Detta
förslag har vi inte kunnat gå med på av
den anledningen att De vanföras riksförbund,
som också sysslar med dessa
ting och ordnar rätt mycket i fråga om
fritidsverksamhet för de handikappade,
ju har fått sitt anslag uppskrivet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill erkänna att
SVCK:s anslag detta år har något uppräknats.
Fortfarande har det dock inte
uppräknats mer än att det täcker ungefär
25 procent av SVCK:s kostnader för
det ändamål vartill anslaget har gått. Det
är alltså ännu ganska långt kvar innan
statsanslaget täcker eu väsentlig del av
kostnaderna.

Därtill kommer att vi från och med
den 1 juli förra året fått höjt statsbidrag
till ortopediska hjälpmedel, som bl. a.
täcker hela kostnaden för t. ex. rullstolar
och motordrivna invalidvagnar. Staten
skulle alltså här betala 100 procent.
Detta fordrar emellertid skärpt uppmärksamhet
på material och konstruktion.
Det gäller att se till att vi verkligen
får det allra bästa. Där har SVCK
en nyckelposition. Det skulle ur ekonomisk
synpunkt vara synnerligen förmånligt
för staten att ännu frikostigare understödja
SVCK. Det lönar sig ekonomiskt
just därför att materialprovningen
och konstruktionskontrollen av dessa
hjälpmedel därigenom blir bättre.

Då det gäller det andra momentet är
det alldeles riktigt, att De vanföras riksförbund
har fått ökat anslag. Utskottets
ärade talesman vet dock lika väl som
jag, att dessa pengar inte på något sätt
räcker till de ändamål för vilka de är
avsedda.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och för -

128

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 era.

Ang. bidrag till bandspelare för blinda
klarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
134, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 135

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 136

Ang. bidrag till bandspelare för blinda

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 415, av fröken Nordström, och II: 498,
av herr Gustafsson i Borås och fru Gärde
Widemar, samt II: 505, av herr Rimmerfors
m. fl., till Bidrag till De blindas förening
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
anslag av 680 000 kronor.

I motionen II: 505 hade föreslagits, att
riksdagen skulle hemställa till Kungl.
Maj :t att framkomma med förslag beträffande
fria bandspelare till blinda samt
att riksdagen i avvaktan på sådant förslag
måtte lämna De blindas förening ett
anslag'' om 100 000 kronor för budgetåret
1963/64 till fria bandspelare för blinda.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Johannes Andersson, Virgin,
Per Jacobsson, Edström, Kaijser,
Sundin, Harald Pettersson, Staxäng och
Svensson i Stenkyrka, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile, Gustafsson
i Skellefteå, Andersson i Knäred
och Turesson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionen II: 505 ävensom med
avslag å motionerna 1:415 och 11:498
till Bidrag till De blindas förening för
budgetåret 1963/64 anvisa ett anslag av
730 000 kronor.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Alla vet ju vad talböckerna
betyder för de blinda. Därigenom
kan de blinda bättre komma i kontakt
med övriga människor. Detta är ju oerhört
värdefullt, inte minst för s. k. nyblinda,
människor som blivit blinda på
äldre dar och tidigare varit vana att
kunna se men som plötsligt blivit berövade
synens gåva.

Bandspelarna betyder kolossalt mycket
för att dessa talböcker skall kunna
rationellt utnyttjas. Samhället bör därför
hjälpa till så att de blinda skall få
bandspelare, vilka oftast för deras ekonomiska
förhållanden är dyra. Nu har
Kungl. Maj:t i en proposition föreslagit
att 50 000 kronor ställs til! förfogande
för bidrag till sådana bandspelare, ett
nytt anslag. Men det visar sig att detta
anslag inte ens täcker 25 procent av det
beräknade behovet, all sannolikhet talar
för att det täcker ännu mindre. En ytterligare
uppräkning av detta bidrag borde
vara i allra högsta grad motiverad,
och det är anledningen till reservationen.

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14 12&

Anslag till statens institut för
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det anslag som är föreslaget
till De blindas förening uppgår till
680 000 kronor. Det innebär en uppräkning
med 130 000 kronor, varav 50 000
går till bidrag till bandspelare. Själva
principen om att man skall ge anslag till
bandspelare har här alltså blivit knäsatt,
och härigenom kommer De blindas förenings
talboksverksamhet, till vilken ju
annars anslag utgår över åttonde huvudtiteln,
att få ett verksamt bidrag. Vad
man egentligen tvistar om är om summan
skall vara den eller den. Vi har inom
utskottsmajoriteten ansett att när
man nu ger ett anslag för första gången
till denna verksamhet, kan man nöja sig
med det belopp som Kungl. Maj:t föreslagit
och se hur detta kommer att utfalla.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
136, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

5 Första kammarens protokoll 1963. Nr 14

högre utbildning av sjuksköterskor

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 69;

Nej — 65.

Punkterna 137—150

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 151

Anslag till statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 3 januari 1963 föreslagit, dels godkänna
av föredragande statsrådet förordad
avlöningsstat för statens institut för
högre utbildning av sjuksköterskor, att
tillämpas till vidare från och med budgetåret
1963/64, dels ock till Statens institut
för högre utbildning av sjuksköterskor:
Avlöningar för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 885 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 349) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:407) hade, såvitt nu vore i
fråga, föreslagits, att riksdagen vid behandlingen
av anslaget till Statens institut
för högre utbildning av sjuksköterskor
under femte huvudtiteln skulle dels
medgiva av institutets styrelse föreslagen
höjning av timlärararvodena till 75 kronor
per undervisningstimme och av
handledararvodena till 150 kronor per

130 Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Anslag till statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor

elev och månad, dels medgiva, att den av
institutets styrelse föreslagna fortbildningskursen
för föreståndarinnor (husmödrar)
finge anordnas samt i anledning
härav höja ifrågavarande avlöningsanslag
för budgetåret 1963/64 till
925 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga den ändring i
personalförteckningen för statens institut
för högre utbildning av sjuksköterskor,
som föranleddes av vad föredragande
statsrådet i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 3 januari 1963 föreslagit; II.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:349 och 11:407, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens institut för högre
utbildning av sjuksköterskor, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

b) till Statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 885 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Virgin, Per
Jacobsson, Edström, Kaijser, Sandin,
Harald Pettersson, Staxäng och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Gustafsson i
Skellefteå, Andersson i Knäred och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:349 och 11:407, såvitt
nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statens institut för
högre utbildning av sjuksköterskor, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

b) till Statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 925 000 kronor.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Kösamhället har ju blivit
en ibland använd mindre smickrande
benämning på vår tid. Det saknas utbildat
folk på en mängd olika håll. Vi kan
inte sköta våra sjuka. Samtidigt står man
i ko för att komma in på våra sjuksköterskeskolor,
våra läkarutbildningsanstalter,
tandläkarutbildningsanstalter,
sjukgymnastutbildningsanstalter o. s. v.
Den värsta och för samhället mest kännbara
bristen har vi i fråga om sjuksköterskor.
Allesammans känner vi ju till att
många tiotusental vårddagar per år går
förlorade på våra sjukvårdsanstalter genom
denna brist.

Arbetsmarknadsstyrelsens utredningsinstitut
gjorde förra året en prognosutredning
för att klarlägga vilken brist på
sjuksköterskor vi i framtiden har att
räkna med med oförändrad yrkesintensitet
bland utbildade sjuksköterskor och
med existerande och då planerad elevintagning
vid utbildningsanstalterna.
Man kom till resultatet att bristen skulle
fördubblas mellan 1960 och 1965. För
att utbildningsvägen häva den framräknade
bristen fram till 1970 skulle intagningen
vid sjuksköterskeskolorna behöva
fördubblas från cirka 2 000 år 1960
till 4 000 vid mitten av 1960-talet. I år,
1963, har vi inte mer än cirka 2 300 nyintagna
elever per år. Men det visar sig
att en sådan utvidgning möter stora
praktiska svårigheter. Därför måste man
jämsides med höjningen av utbildningskapaciteten
vidtaga andra åtgärder. I
främsta rummet bör tas sikte på att underlätta
för de gifta sjuksköterskorna
att kvarstanna eller återinträda i yrket,
vilket i sin tur bland annat förutsätter
en serie åtgärder i fråga om arbetstidens
förläggning, deltidstjänster, barnpassning
etc. Även beskattningsreglernas utformning
är här av betydelse.

Men vi kommer inte förbi den nödvändiga
utökningen av våra sjuksköterske -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14 131

Anslag till statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor

skolors kapacitet, och förutsättningen
därför är en ökad tillgång av lämpliga,
utbildade lärare. Statens institut för högre
utbildning av sjuksköterskor intar här
en nyckelställning. Statsmakterna borde
därför inte minst i nuvarande läge ha
all anledning att se till att institutets alla
utbildningsmöjligheter tillvaratas.
Den av institutets styrelse föreslagna
fortbildningskursen för föreståndarinnor
och husmödrar borde därför även komma
till stånd. Den har icke godtagits av
departementschefen.

För kursverksamheten är det självfallet
av vikt att erhålla väl kompetenta lärare
och handledare. Här har vi en annan
punkt, där departementschefen inte
heller gått med på institutets begäran,
nämligen att höja timarvodet till lärare
vid institutet från CO kronor till 75 kronor
per undervisningstimme för att därigenom
ersätta dessa lärare med samma
belopp som de erhåller vid av överstyrelsen
för yrkesundervisning anordnade
kurser för viss sjukvårdspersonal. Varför
skall dessa lärare vid institutet för högre
utbildning av sjuksköterskor ha lägre
arvode?

Av samma skäl bör också handledararvodet,
såsom institutets styrelse föreslagit,
höjas till 150 kronor per elev och
månad. Det är helt motiverat med hänsyn
till vad som gäller i andra skolor av
motsvarande standard. För att detta skall
kunna ske måste anslaget till institutet
uppräknas med 40 000 kronor utöver
Kungl. Maj:ts förslag.

Dessa båda punkter, där Kungl. Maj:t
inte velat gå med på institutets äskanden,
har reservanterna tagit upp och där
yrkat bifall till vad institutet begär. Jag
hemställer om bifall till reservationen på
dessa båda punkter.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Alla är medvetna om att
det råder en viss brist på sjuksköterskor
— det har ju även regeringen varit medveten
om. Regeringen har bland annat
föreslagit utvidgad kursverksamhet vid
institutet för nästa budgetår, och förslaget
om uppräkning belöper sig på en
kvarts miljon kronor.

Det är endast på några få punkter
som Kungl. Maj :t inte har kunnat tillmötesgå
institutets anslagsäsltanden, och
det är på dessa punkter som motioner
föreligger och reservation har avgivits.
Det gäller närmast anslaget till kursverksamheten,
i första hand en fortbildningskurs
för husmödrar. Utskottet har
lika litet som Kungl. Maj:ts kansli kunnat
gå med på detta.

Vad sedan gäller arvodena till kursverksamheten
har vi, jag kan nästan säga
av princip, inte velat gå med på höjningen.
Vi har ansett att arvodessättningen
är en sak som skall ordnas inom regeringen,
den skall vi inte lägga oss i. Ofta
blir arvodessättningen sådan att det
uppstår besvärliga konsekvenser, och
riksdagen bör därför vara försiktig.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
sade att det bara var på vissa smärre
punkter som Kungl. Maj :t inte ansett
sig kunna bifalla vad institutet har föreslagit.
Men jag frågar mig: När vi nu är
i en sådan prekär situation att alla möjligheter
måste tillvaratas och institutet
har förklarat sig kunna ytterligare öka
sin högre sjuksköterskeutbildning, varför
skall vi då inte ta vara på dessa möjligheter?
Det finns ingen motivering för
att inte göra det.

Vad den andra punkten beträffar är
det mycket riktigt att riksdagen inte
skall lägga sig i arvodenas storlek, men
å andra sidan kan institutet inte betala
ut lika stora arvoden som motsvarande
andra institut, om institutet inte har
pengar för detta. Vad vi föreslagit i reservationen
är ett ökat anslag, så att institutet
skall kunna betala ut dessa högre
arvoden, om de visar sig bli nödvändiga.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Edström vet lika
bra som jag att inte alla de anspråk som
olika styrelser och institutioner kommer
med kan tillgodoses. Det måste ske

132

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Anslag till statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor

en avvägning. Denna avvägning sker vid
budgetarbetet i kanslihuset. Skall vi börja
på att säga att Kungl. Maj :t har handlat
riktigt där och där, men inte där och
där, har vi —- efter att regeringen har
gjort sin avvägning — påtagit oss ett avvägningsarbete
som kan få ganska svåra
följder. Det är nämligen inte alltid så
att vad den ene anser vara angelägnast
anser också den andre vara det, utan det
blir vissa konflikter mellan intresseriktningar,
konflikter som kan vara besvärliga
såsom i detta fall liksom kanske
även i andra fall.

Yi har inte velat sätta oss till domare
i dessa frågor utan har ansett att vi kan
vara nöjda med eller i varje fall tillstyrka
vad regeringen föreslagit.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Om riksdagen bara har
den uppgiften att svära på magisterns
ord, alltså att bifalla allt vad Kungl.
Maj:t föreslår, då har riksdagen ingen
funktion att fylla.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag menade inte alls så
som herr Edström trodde. Jag har varit
med många gånger och genomfört ändringar.
Men när det gäller femte huvudtiteln,
där vi har mellan 200 och 220
punkter att behandla, och när det föreäigger
motioner på eu rad områden, vill
jag fråga: Skall vi på en viss punkt anse,
att man där har handlat fel och att
vi bör ändra på detta, och skall vi på
en annan punkt anse att man där har
handlat rätt och att det får vara som
det är? Vi har försökt att i görligaste
mån följa Kungl. Maj:ts förslag, när vi
ansett att det inte varit till någon skada
att göra det. Det är inte alls säkert, att
ändringar är mest angelägna där herr
Edström anser att sådana bör förekomma.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill fråga, om herr
Birger Andersson anser att femte huvudtiteln
är känsligare än de övriga huvudtitlarna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. II framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
151 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 64.

Punkterna 152—159

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

133

Punkten 160

Ang. bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
t: 499, av herr Sveningsson, och 11:504,
av fri! Kristensson, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning för budgetåret 1963/
64 anvisa ett förslagsanslag av 100 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:499
och 11:501 hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1963/
64 till Bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning av 100 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Virgin, Staxäng och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 499 och II: 501, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj ds förevarande
förslag.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Kungl. Maj:t begär under
denna punkt ett anslag av 100 000
kronor för att bestrida kostnaden för
bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning.
Departementschefen meddelar
i statsverkspropositionen att flera
landsting visat intresse för att starta sådan
rådgivning och departementschefen
vill alltså kunna ge bidrag härtill.

Vi reservanter yrkar avslag, inte därför
att vi i och för sig anser att en familjerådgivning
av denna typ inte skulle
vara önskvärd att få närmare prövad
— vi tror tvärtom att den i vissa fall
kan vara i högsta grad angelägen ■—
utan därför att vi menar att man måste
vara återhållsam när det gäller att starta
en ny verksamhet på ett område där
det råder en kännbar brist på den personal
som främst behövs, nämligen läkare
— i första hand psykiatriker —

kuratorer, psykologer o. s. v. Denna brist
har medfört att redan inrättade eller
under utbyggnad varande institutioner
kämpar med svårigheter för att över huvud
taget kunna hålla verksamheten i
gång. Under sådana omständigheter kan
det enligt vår mening inte vara riktigt
att uppmuntra startandet av ny verksamhet.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det var väl 1960 års riksdag
som godkände riktlinjerna för denna
familjerådgivning. Högern var även
den gången motståndare. Riksdagen uttalade
sig vid det tillfället för att det
kunde vara lämpligt med en försöksverksamhet
efter olika organisationsmodeller.
Särskilt framhölls det att verksamheten
borde bedrivas enligt riktlinjer
som skapade garantier för att kravet
på sakkunnig personal blev tillgodosett.
När det nu föreligger förslag om att
denna försöksverksamhet skall komma
till stånd, har vi ansett att vi bör fullfölja
vad riksdagen beslöt år 1960.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på godkännande av den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 161—195

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 196

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan
Sverige och Jugoslavien angående reglering
av vissa finansiella fordringar, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

134

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om sänkning av fordonsskatten för bussar och av brännoljeskatten

Vid ånyo skedd föredragning av kon- tion komme att bordläggas i dag och
stitutionsutskottets utlåtande nr 5, i an- kunna godkännas fredagen den 5 april,
ledning av väckta motioner om införan- ______

de i svensk tryckfrihetslagstiftning av

den s. k. genmälesrätten, bifölls vad ut- Om sänkning av fordonsskatten för busskottet
i detta utlåtande hemställt. sar Qch av brännoljeskatten

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehovet under
anslaget Marinförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehovet under
anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1963/
64.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 49, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag för budgetåret 1963/64 till Försvarets
personalvård: Avlöningar, godkändes
den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att, under förutsättning
att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman
gemensam omröstning i ämnet komme
att äga rum vid kamrarnas sammanträden
onsdagen den 17 innevarande månad
kl. 14.00. Vid samma tillfälle, fortsatte
herr talmannen, avsåges gemensam
votering komma att äga rum i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
anslag till bidrag till svenska ekumeniska
nämnden, i vilken fråga memorial
med förslag till voteringsproposi -

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 15, i anledning av väckta
motioner om sänkning av fordonsskatten
för bussar och av brännoljeskatten.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:522,
av herrar Sveningsson och Ringaby,
samt II: 536, av herr Nordgren, vari
hemställts, att riksdagen måtte med verkan
från och med den 1 januari 1964
besluta sänka de för bussar utgående
fordonsskatterna med 40 procent; samt

2) de likalydande motionerna 1:525,
av herr Virgin in. fl., och II: 622, av herr
Cassel m. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte antaga i motionerna infört förslag
till förordning om ändring av 5 § förordningen
den 15 december 1961 (nr
653) om brännoljeskatt, vilket förslag
avsåg, att skatten på motorbrännolja
skulle sänkas med fyra öre per liter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:522,
av herrar Sveningsson och Ringaby,
samt II: 536, av herr Nordgren, om sänkning''
av fordonsskatten för bussar, samt

2) de likalydande motionerna 1:525,
av herr Virgin m. fl., och II: 622, av herr
Cassel m. fl., om sänkning av brännoljeskatten.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Gösta Jacobsson, Nilsson
i Svalöv och Magnusson i Borås, vilka,
under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna 1:522 och II:

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

135

Om sänkning av fordonsskatten för bussar och av brännoljeskatten

536, ansett, att utskottet bort tillstyrka
motionärernas förslag om en sänkning
av fordonsskatten för bussar med 40 procent
och således bort under 1 hemställa,
att riksdagen, med bifall till förenämnda
motioner, måtte antaga i reservationen
infört förslag till förordning om
ändring av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt;

II) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Billman, Gustafson i Göteborg,
Nilsson i Svalöv, Christenson i Malmö,
Magnusson i Borås och Nilsson i Tvärålund,
vilka, under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 525
och II: 622, ansett, att utskottet bort under
2 hemställa, att riksdagen i anledning
av förenämnda motioner måtte antaga i
denna reservation infört förslag till förordning
om ändring av 5 § förordningen
den 15 december 1961 (nr 653) om
brännoljeskatt; samt

III) av herrar Lundström, Billman,
Gustafson i Göteborg och Christenson i
Malmö, beträffande punkten 1 i utskottets
hemställan, dock utan angiven mening.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Utskottsbetänkande!
handlar om två olika frågor, om fordonsskatten
på bussar och om brännoljeskatten.
Ingendera har precis nyhetens
fräschör.

I fråga om fordonsskatten går motionsyrkandet
ut på att fordonsskatten
för bussar skall nedsättas med 40 procent.
Motivet är de svårigheter som
drabbat busstrafiken genom den tilltagande
privatbilismen och den därav betingade
minskningen av resandefrekvensen
på bussarna. Beservanterna har menat
att generella skattelättnader är att
föredra framför rådande system med individuella
statsbidrag. Mot detta senare
system talar bl. a. också att det fordrar
en ganska omständlig administrativ apparat.

Jag yrkar bifall till reservationen under
punkt I som har mig som första
namn.

Den andra frågan gäller sänkning av

brännoljeskatten. Till stöd för yrkandet
därom har åberopats, att den vid 1961
års riksdag höjda skatten på brännolja
utgör en tung börda för de jordbrukare
och andra företagare, som för sin förvärvsverksamhet
är beroende av lastbil
eller traktor. Yrkandena om nedsättning
har avvisats av utskottet under hänvisning
till att de skattemässiga pålagorna
på bilismen i princip borde drabba denna
likformigt. Gentemot detta är att
framhålla, att någon nämnvärd snedvridning
av konkurrensen genom skattelättnaden
inte torde uppkomma.

I reservation II av herr Lundström
m. fl. påyrkas nedsättning av skatten till
30 öre per liter respektive 27 öre per
liter, alltså med 4 öre per liter. Herr
talman! Jag yrkar även bifall till reservation
II av herr Lundström m. fl.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
inte funnit anledning att tillstyrka motionerna
1:522 och 11:536, som går ut
på en 40-procentig sänkning av fordonsskatten
för bussar, vilket herr Jacobsson
här har nämnt.

I syfte att vidmakthålla mindre lönsam
linjetrafik med buss, huvudsakligen
på landsbygden, beslöts det första gången
vid 1961 års riksdag att statsbidrag
skulle utgå för viss sådan trafik. Denna
bidragsgivning sker efter bedömning
från fall till fall av behovet och den
ekonomiska bärigheten av trafiken i
fråga. För att inte motverka önskvärda
rationaliseringsåtgärder är bidraget
maximerat till 2 kronor per vagnsmil.
Det är att märka att detta bidrag inte
utgår till trafikföretag som helt eller
till övervägande del ägs av staten. I
årets statsverlcsproposition föreslår chefen
för kommunikationsdepartementet
mot bakgrunden av hittills vunna erfarenheter
vissa ändringar i grunderna
för detta bidragssystem och hemställer
även om en höjning till 3 miljoner kronor
av detta anslag.

Alla är nu ense om att en något så
när tillfredsställande transportförsörjning
inom olika delar av vårt land mås -

136 Nr 14 Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om sänkning av fordonsskatten för bussar och av brännoljeskatten

te upprätthållas, och som en följd härav den indirekta beskattningen som inföär
vi nog också ense om att en del icke

lönsamma trafiklinjer måste lämnas bidrag
och uppehållas för det allmännas
bästa. Meningarna är däremot delade
när det gäller formerna för detta statliga
stöd. Enligt utskottsmajoritetens mening
skulle ett generellt bidrag i form av
sänkt fordonsskatt för bussar på sätt
som föreslås i motionerna inte ge den
lättnad och hjälp som eftersträvas. Fordonsskatten
utgör nämligen en relativt
liten del av trafikföretagens omkostnader.
Ett bifall till motionerna skulle därjämte
innebära ett omotiverat högt skattebortfall
genom subventionering av
busstrafiken, eftersom även statliga och
åtskilliga enskilda företag, som inte är i
behov av stöd, skulle få del av skattesänkningen,
och det anser utskottsmajoriteten
inte vara motiverat.

Utskottet är av den meningen, att
övervägande skäl talar för att stödet åt
den busstrafik som är i behov härav
fortfarande bör vara utformat som ett
behovsprövat individuellt bidrag. Utskottet
vill därmed inte bestrida att bidragsbestämmelserna
i vissa fall kan ha
varit mindre tillfredsställande, men, som
sagt, detta har uppmärksammats av departementschefen,
som i årets statsverksproposition
föreslagit vissa ändringar,
vilka det dock inte ankommer
på bevillningsutskottet att taga ställning
till.

Yad motionerna I: 525 och II: 622 beträffar
yrkas i dessa att motorbrännoljeskatten
snarast möjligt sänkes till den
nivå som var rådande före den av 1961
års höstriksdag genomförda höjningen
med 4 öre per liter. Här vill vi från utskottsmajoritetens
sida framhålla att det
vid 1961 års höstriksdag genomfördes
jämväl vissa lättnader i den direkta beskattningen.
Det ansågs då av samhällsekonomiska
skäl erforderligt, att
det inkomstbortfall som föranleddes av
skattesänkningen och andra i anledning
därav vidtagna åtgärder till viss
del skulle kompenseras genom höjning
av den allmänna varuskatten och drivmedelsskatterna.
Eftersom drivmedlen
inte varit föremål för den skärpning av

randet av den allmänna varuskatten innebar,
ansågs det påkallat att skatten
på motorbränslen höjdes så att priserna
på dessa varor kom i den nivå som
skulle ha gällt om allmän varuskatt utgått.

Herr talman! Det är med stöd härav
som utskottet yrkar att förevarande motioner
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets betänkande
i båda punkterna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
15 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14 137

Om rätt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader m. m.

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 24.

Därjämte hade 12 ledamöter tilkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 2 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Lundström m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 15
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 59.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
studiekostnader m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 17, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för studiekostnader m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:154,
av herr Hilding, och II: 185, av herr
Jönsson i Ingemarsgården in. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t efter överarbetning av framlagda
utredningsförslag måtte till riksdagen
inkomma med proposition om avdragsrätt
vid beskattningen för periodiska understöd
till studerande;

II) de likalydande motionerna 1:155,
av herrar Hilding och Nyman, samt II:
186, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., vari anhållits, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i skattelagstiftningen,
att mindre inkomster, som studerande
förvärvade, bleve skattefria och
således antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

III) de likalydande motionerna 1:261,
av herr Harald Pettersson, och II: 297,
av herr Antonsson m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
till riksdagen om rätt till skatteavdrag
på den statliga inkomstskattens slutbelopp
för periodiskt understöd till studerande,
enligt vad som i motionerna anförts;
ävensom

IV) de likalydande motionerna I: 440,
av herrar Isacson och Sveningsson, samt

of Första kammarens protokoll 1963. Nr 14

138 Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om ratt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader m. m.

II: 535, av herr Magnusson i Borås m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle för sin
del besluta sådana ändringar i kommunalskattelagen,
att avdragsrätt medgåves
för studiekostnader enligt i motionerna
uppdragna riktlinjer.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:154,
av herr Hilding, och II: 185, av herr
Jönsson i Ingemarsgården m. fl., om rätt
till avdrag vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande;

2) de likalydande motionerna 1:155,
av herrar Hilding och Nyman, samt II:
186, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., angående beskattningen av studerandes
ferieinkomster;

3) de likalydande motionerna 1:261,
av herr Harald Pettersson, och 11:297,
av herr Antonsson m. fl., om rätt till avdrag
vid beskattningen för periodiskt understöd
till studerande; ävensom

4) de likalydande motionerna I: 440,
av herrar Isacson och Sveningsson, samt
II: 535, av herr Magnusson i Borås m. fl.,
om rätt till avdrag vid beskattningen för
studiekostnader;

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Billman, Nordenson och Gustafson i
Göteborg, fru Nettelbrandt, herr Björkman
samt fru Kristensson, vilka, under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 154 och II: 185, ansett,
att utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen med bifall till nyssnämnda
motioner måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om proposition rörande
avdragsrätt för periodiskt understöd till
studerande;

II) av herrar Lundström, Billman och
Gustafson i Göteborg, fru Nettelbrandt
samt herr Nilsson i Tvärålund, vilka under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 155 och II: 186,

ansett, att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen med bifall till nämnda
motioner måtte antaga det vid motionerna
fogade förslaget till lag om ändring
i 50 § kommunalskattelagen jämte
anvisningar;

III) av herrar Gösta Jacobsson, Nordenson
och Björkman samt fru Kristensson,
vilka, under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 440
och 11:535 ansett, att utskottet bort under
4 hemställa, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte med beaktande av de
i motionerna anförda synpunkterna utarbeta
och för 1963 års höstriksdag
framlägga förslag till sådana ändringar i
kommunalskattelagen, att avdragsrätt
medgåves för studiekostnader;

IV) vid punkten 4) av utskottets hemställan
av herrar Lundström, Billman
och Gustafson i Göteborg samt fru Nettelbrandt,
vilka likväl ej antytt sin åsikt;

V) av herr Nilsson i Tvärålund, som
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
1 och 3 hemställa, att riksdagen med
bifall till de likalydande motionerna
1:261, av herr Harald Pettersson, och
II: 297, av herr Antonsson m. fl., samt i
anledning av de likalydande motionerna
1:154, av herr Hilding, och 11:185, av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning och förslag rörande rätt
till proportionellt likvärdigt skatteavdrag
för periodiskt understöd till studerande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! De motioner som föreligger
i det här ärendet är inga nyheter.
De har diskuterats i många år och
vid många tillfällen, och jag tror därför
inte att en argumentation har särskilt
mycket nytt att ge.

Helt kort vill jag dock understryka,
att oavsett den nu existerande avskrivningen
med 25 procent av studieskulderna
eller de stipendier som kan komma
i fråga, så kommer alltid bidrag från

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14 139

Om ratt till avdrag vid beskattningen för studiekostnader m. in.

föräldrarna till de studerande att vara
utomordentligt betydelsefulla, och behovet
av avdragsrätt för studiestöd
kvarstår därför alldeles oavsett dessa
förhållanden. När den 25-procentiga
avskrivningen infördes, upphörde i
många fall föräldrabidragen och ersattes
med lån. Jag kan inte inse att det
kan var något samhälleligt intresse att
de studerandes skuldsättning ökar på
bekostnad av familjestödet.

lag vill med det sagda yrka bifall
till reservation I.

Den blanka reservation som vi i folkpartiet
har avgivit beträffande högermotionen
under punkt 4 är motiverad
därav att vi anser, att frågan om avdragsrätt
för amortering på studieskulder
är av betydelse. Frågan kan dock
på ett väsentligt sätt komma att bli avhängig
av det förslag som studiesociala
utredningen framlägger. Den har visserligen
ingenting att göra med beskattningsfrågorna,
men dessa i sin tur kan
komma att påverkas av det förslag som
utredningen framlägger. Av det skälet
anser vi att man bör avvakta den utredningen,
som lär skola komma i sommar.

Vad slutligen beträffar frågan om de
sjuderandes ferieinkomster begär motionärerna
och reservanterna ingenting
annat än att de studerande skall erhålla
samma rätt som andra som på grund
av nedsatt skatteförmåga kommer under
existensminimum. De studerande
har ju ostridigt nedsatt skatteförmåga,
och i reservationen begärs att de skall
åtnjuta samma förmåner som andra, om
de under sitt feriearbete får inkomster
som understiger existensminimum.

Med det anförda ber jag få yrka bifall
till reservation II.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag kan i huvudsak instämma
i de allmänna synpunkter på
frågan om rätt till avdrag vid beskattning
för studiekostnader, som har anförts
av herr Lundström

Det finns dock en högermotion, som
har ett eget ansikte och som går ut på
avdragsrätt för havda studiekostnader.

Jag ser studiekostnaderna som en investering
i kunskaper. Det är därför enligt
min mening inte orimligt att, liksom det
medges avskrivning på investeringar i
maskiner och arbetsredskap, det också
medges avdrag för investering i kunskaper.

I motionerna har uppdragits vissa
riktlinjer för lämpliga skattetekniska
anordningar för ändamålet. Frågan om
generell avdragsrätt bör enligt vår mening
utredas, och jag yrkar därför bifall
till reservation III.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Reservanternas talesmän
har varit föredömligt korta, vilket ger
mig anledning att följa deras exempel.
Jag ger herr Lundström rätt i att det här
är en fråga, om vilken vi har hållit på
att träta i så många år att det hela nu
börjar bli, höll jag på att säga, en rätt
träaktig process.

Vad som skiljer oss åt är att vi har
olika värderingsgrunder ur principiell
synpunkt. Vi betraktar numera studiekostnader
åtminstone till sitt materiella
innehåll som i allt väsentligt levnadskostnader,
och eftersom vår skattelagstiftning
inte i andra avseenden medger
avdrag för levnadskostnader skulle ett
bifall till de här framförda kraven innebära
en avvikelse ifrån den rent principiella
bedömning som i övrigt tillämpas.
Detta är också det resultat som skattelagssakkunniga
kommit till vid sin senaste
prövning av frågan.

Årets motioner innehåller två nyheter.
I en av motionerna, som avlämnats av
representanter för centerpartiet, föreslås
rätt till avdrag för periodiskt understöd
till studier. Avdraget skulle ske direkt
på den slutliga skatten. Därmed faller
ett av de tidigare framförda argumenten
bort, nämligen att det med hänsyn till
progressiviteten i beskattningen måste
anses rätt stötande och orättvist att periodiskt
understöd för studier på detta
sätt skulle bli avdragsgillt.

Den andra nyheten i årets motioner är
den som herr Gösta Jacobsson pläderat
för, nämligen att studiekostnader skall

140 Nr 14 Onsdagen den

Om rätt till avdrag vid beskattningen för

betraktas som en investering. Sedan vederbörande
inträtt i förvärvsarbete skulle
han medges ett årligt avdrag på förslagsvis
3 000 kronor under en tioårsperiod.
Nu yrkade emellertid herr Gösta
Jacobsson bifall både till den reservation,
som rekommenderar avdragsrätt för
periodiskt understöd till studerande, och
den reservation som anknyter till den av
mig omnämnda senaste nyheten i motionerna.
Det skulle självfallet innebära att
först skulle föräldrar, som lämnar periodiskt
understöd till sina barn för att
de skall kunna studera, få avdragsrätt
härför. Sedan skulle ungdomarna, när de
efter slutade studier inträtt i förvärvsarbete,
få rätt till ytterligare avdrag under
tio år. Det är väl ändå att gå alltför
långt i sina krav.

Jag kan inte finna att det här inträffat
något väsentligt nytt, som skulle ha
kunnat ge utskottets majoritet anledning
att ändra sin ståndpunkt. Vi anser att
man självfallet bör göra allt vad som
göras kan för att underlätta studier. Det
bör ske genom ökad stipendiegivning,
vidgade lånemöjligheter etc. Vi knyter
därvidlag stora förhoppningar till den
studiesociala utredning som för närvarande
pågår och vill helst invänta framläggandet
av utredningens resultat, vilket
har signalerats skola ske redan under
innevarande år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När det gäller personer
med studieskulder och ungdomar som
har lust att studera men som har mycket
dålig råd därtill, bör man naturligtvis
försöka hjälpa dem i den mån det är
möjligt. Här föreligger nu i detta utskottsbetänkande
flera olika förslag. Jag
skall inte uppehålla tiden med att poängtera
vad de olika förslagen innebär utan
ber, herr talman, att kort och gott få
yrka bifall till reservation V.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yr -

3 april 1963 em.

studiekostnader m. m.

kats propositioner komme att framställas
först särskilt rörande punkterna 1
och 3 av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan samt därefter
särskilt beträffande vardera av punkterna
2 och 4.

I fråga om punkterna 1 och 3, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Lundström, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av att det förslag antoges,
som innefattades i den av honom
m. fl. vid betänkandet avgivna, med I
betecknade reservationen; samt 3:o), av
herr Elofsson, Gustaf, att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Nilsson i Tvärålund avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 17
punkterna 1 och 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av att det förslag antages, som innefattas
i den av herr Lundström m. fl. vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser, samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Hentalmannen
förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen,

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14 141

Om avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation och underhåll av

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 48.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 2 framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 17
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —82;

Nej —41.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

byggnad

I vad anginge punkten 4, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Gösta
Jacobsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 17
punkten 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstat för ja-propositionen.

Om avdrag vid inkomsttaxeringen för
kostnader för reparation och underhåll
av byggnad

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 19, i anledning av väckta
motioner om avdrag vid inkomsttaxeringen
för kostnader för reparation och
underhåll av byggnad.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 49, av
herr Stefanson m. fl., och II: 57, av herr
Källenius m. fl., vari hemställts, att riks -

142 Nr 14 Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation och underhåll av
byggnad

dagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en skyndsam utredning i syfte
att så ändra beskattningsreglerna i fråga
om beräkning av inkomst av annan
fastighet (hyresfastighet), att avdrag
finge göras med visst belopp för avsättningar
avsedda för framtida reparationsbehov;
samt

2) de likalydande motionerna 1:369,
av herr Harald Pettersson in. fl., och II:
428, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., vari anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om
prövning och förslag till riksdagen om
sådana ändringar i kommunalskattelagen,
att avdrag för reparation och underhåll
medgåves för kostnader för iståndsättande
av byggnad till en nivå, som
kunde anses motsvara en rationell användning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1) med bifall till de likalydande motionerna
I: 49, av herr Stefanson m. fl.,
och II: 57, av herr Källenius m. fl., i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning i syfte att så ändra
beskattningsreglerna i fråga om beräkning
av inkomst av annan fastighet (hyresfastighet),
att avdrag finge göras med
visst belopp för avsättningar avsedda för
framtida reparationsbehov; samt

2) med bifall till de likalydande motionerna
1:369, av herr Harald Pettersson
m. fl., och II: 428, av herr Börjesson i
Glömminge m. fl., i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om prövning och förslag
till sådana ändringar i kommunalskattelagen,
att avdrag för reparation och underhåll
medgåves för kostnader för
iståndsättande av byggnad till en nivå,
som kunde anses motsvara en rationell
användning.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Oscar Carlsson, Wärnberg,
Tage Johansson, Hellebladh, Allard,
Engkvist, Asp och Andersson i Essvik
samt fru Holmquist, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydel -

se, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 49, av
herr Stefanson m. fl., och II: 57, av herr
Källenius in. fl., om viss rätt till avdrag
vid beskattningen av hyresfastighet, samt

2) de likalydande motionerna 1:369,
av herr Harald Pettersson m. fl., och II:
428, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., angående viss rätt till avdrag vid
beskattningen för reparation och underhåll
av byggnad,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Lottdragningen i utskottet
vid avgörande av förestående utskottsbetänkande
har gjort att den socialdemokratiska
halvan blivit reservanter.

Vad först angår frågan om att utsträcka
avdragsrätten vid reparation och underhåll
av fastighet till att omfatta ävén
grundförbättringar, hyser reservanterna
samma åsikt som vi hade för ett par veckor
sedan när vi diskuterade byggande
av skogsbilvägar. Man skulle helt enkelt
bryta sönder principerna för vår skattelagstiftning,
om man skulle bevilja avdrag
för värdehöjande åtgärder utan att
införa beskattning av försäljningssumman.
Det skulle vara att öppna alla slussar
för missbruk. Det vore ingen dum
affär att köpa gamla fastigheter, rusta
upp dem med avdrag vid beskattningen
och så småningom sälja dem utan beskattning
på vinsten.

Tillämpningen av bestämmelserna för
reparation och underhåll anser vi reservanter,
i motsats till utskottet, inte vara
restriktiv, då man mycket väl kan få
bygga om med annat och bättre material
än det ursprungliga och få avdrag för
vad det skulle ha kostat att reparera med
det ursprungliga materialet.

Upplysningsvis må också erinras om
att en särskild sektion inom skattelagssakkunniga
utreder spörsmålet om avskrivning
på jordbruksfastigheter och att

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

143

Om avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation och underhall av

byggnad

även allmänna skaiteberedningen torde
komma att få beakta frågor om avskrivning
på byggnader.

Beträffande den andra frågan i utskottsbetänkandet,
där man begär eu utredning
i syfte att skapa en reparationsfond
för hyresfastighet i privat ägo, måste
medges, att det ligger något i det framförda
kravet. Genom att inkomsttaxeringen
för de allmännyttiga bostadsföretagen
sker efter en schablonregel har inte
dessa bostadsföretag de olägenheter
som de privata bostadsföretagen har,
nämligen att ett och samma års inkomster
och utgifter måste balanseras mot
varandra, d. v. s. att man bevarar inkomstårets
slutenhet. Detta kan innebära
att vinst uppstår de första åren under en
fastighets livslängd, och det innebär således
inkomstskatt, medan man under senare
år får så stora reparationskostnader
att underskott uppstår.

Om jag alltså medger att vissa olägenheter
finns med nuvarande system, betyder
det inte att jag accepterar det system,
som i utskottsbetänkandet föreslås
bli utrett och som skulle tillskapa
ännu större olägenheter. Det föreligger
nämligen väsentliga skillnader mellan de
allmännyttiga bostadsföretagen och de
privata. Det är ganska vanligt att den senare
typen av fastigheter ofta går i handeln
och utgör spekulationsobjekt. Om
man därutöver har en reparationsfond
bunden till fastigheten, som därmed också
skulle bli handelsvara, skapar man ytterligare
ett spekulationsobjekt.

Jag hade från början trott att motionärerna
var ute efter ett nytt resultatkonto
för att minska skatteprogressionen,
d. v. s. minska skatten, men efter att
ha läst majoritetens betänkande vet jag
inte om det förhåller sig på det sättet.
Där står nämligen: »Utskottet vill framhålla,
att en anordning med skattefria
avsättningar till sådana reparationsfonder
på längre sikt inte leder till något
skattebortfall för det allmänna utan endast
till en omfördelning av skatten på
skilda år.» Om det på sikt alltså inte
blir något skattebortfall för stat och
kommun, blir det givetvis inte heller nå -

gon skattevinst för den enskilde, och da
brådskar väl inte ärendet mera än att
allmänna skatieberedningen hinner behandla
frågan om lindring av skatteprogressionen
genom någon form av resultatkonto,
ett ärende som ligger inom beredningens
uppgifter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Det är ju så att den borgerliga
delen av utskottet, såsom herr
Wärnberg redan påpekat, med lottens
hjälp bär blivit utskottsmajoritet och
tillstyrkt de utredningsyrkanden som föreligger
i de båda motionsparen. Jag
vill speciellt uppehålla mig vid det ena
motionsparet, nr 57 i andra kammaren,
avlämnad av herr Källenius m. fl., och
nr 49 i denna kammare, avlämnad av
mig m. fl.

De motionerna innehåller ett yrkande
om utredning av frågan om rätt till avdrag
vid beräkning av inkomst av hyresfastigheter
för avsättning av medel avsedda
för framtida reparationsbehov, Reparationsbehovet
i en fastighet varierar
från år till år. De första åren efter
fastighetens tillkomst är reparationskostnaderna
relativt små, och efter 7—
10 år stiger de upp till ett maximum,
då byggnaderna i regel kräver en genomgripande
reparation. Nu är reparationskostnaderna
avdragsgilla vid beskattningen
det år då reparationen utförs,
men motionärerna yrkar på att
man varje år skulle få göra en skattefri
avsättning för reparationskostnaderna.
Motiveringen är att man vid beräkning
av hyran alltid tar hänsyn till kostnaderna
för fastighetens underhåll. För
nybyggda fastigheter beräknas i regel
0,7 procent av byggnadskostnaderna
härför. Under år med små reparationskostnader
måste denna för reparationer
avsedda de! av hyran redovisas som
vinst och blir beskattad. En fastighetsägare
med en marginalskatt på t. ex. 50
procent kan således endast avsätta hälf -

144 Nr 14 Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation och underhåll av
byggnad

ten av den för reparationer avsedda delen
av vinsten. Om enskilda fastighetsägare
bereds möjligheter att göra skattefria
årliga avsättningar till täckande av
framtida kostnader för reparationer, så
kan den del av hyresbeloppet som är
avsedd härför till fullo utnyttjas. Vi tror
att en sådan möjlighet till fondavsättning
för reparationsändamål skulle medföra
en förbättring av fastighetslillståndet.
Det är väl ofta så att med de nuvarande
bestämmelserna tvekar många fastighetsägare
i det längsta att utföra nödvändiga
kostnadskrävande reparationer,
enär de härtill erforderliga medlen inte
finns reserverade för ändamålet. En
skattefri fondavsättning skulle göra
medlen tillgängliga när de skulle behövas,
och det skulle, anser vi, utgöra en
stimulans till erforderligt underhåll och
erforderliga reparationer. Det skulle allra
främst vara i hyresgästernas intresse
att berättigade önskemål på reparationer
och upprustning av lägenheterna
därigenom bättre kunde tillgodoses.

Till bilden hör även att de allmännyttiga
bostadsföretagen har denna rätt
till skattefri fondering av hyresintäkter
för framtida reparationsbehov, och vi
anser att konkurrens på lika villkor mellan
olika företagstyper kräver att man
tillgodoser vårt önskemål. Vi har sagt
att fonden skall knytas till fastigheten,
och jag tror att det finns möjligheter att
finna utvägar så att fonderna inte som
befarats kan användas i spekulationssyfte.
Jag tror att farhågorna för spekulationer
väger lätt mot de uppenbara
fördelar som en sådan fondavsättning
skulle ha för fastighetsbeståndet i vårt
land och inte minst för hyresgästerna.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
betänkande.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
herr Stefanson: År det riktigt att man
inte räknar med att det skall bli något
skattebortfall för samhället, om man genomför
den här avsättningen till reparationsfonder?
Det står ju så i utskotts -

betänkandet. Om det skulle vara riktigt,
att det inte blir något skattebortfall, vad
vinner man egentligen med det här, när
man inte vinner någon skatt alls?

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Herr Wärnberg sade att
man kunde köpa gamla fastigheter och
reparera dem och att det skulle vara en
lysande affär. Jag tror att det nog inte
är någon vidare lysande affär, alldenstund
lagtexten är sådan att grundförbättringar
inte alls är avdragsgilla. En
gammal fastighet kan alltså inte sättas i
sådant skick att den blir jämställd med
ett nybygge. Därför har vi ansett att
man borde lätta litet på bestämmelserna
och inte hänföra så och så mycket till
nyanläggning och så och så mycket till
reparationer. Som det nu är, blir det
inte reparerat i den omfattning som det
borde. På så sätt förfaller de gamla fastigheterna.
Och vad gör man sedan? Jo,
man lånar pengar till billigt pris av staten
och bygger nytt. Om man höll fastigheterna
i värdigt skick och fick göra
avdrag för reparationerna, skulle man
kunna bespara statskassan avsevärda
belopp som tas därifrån.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! I utskottets betänkande
har vi sagt att det på lång sikt icke blir
något skattebortfall för staten, och det
är ett påstående som jag anser vara riktigt.
Vad vinner då fastighetsägarna på
detta, frågar herr Wärnberg. På lång sikt
vinner de ingenting rent skattemässigt,
men det är ju inte en ökad vinst på
grund av lägre skatt som vi är ute efter.
Det är en fördelning av kostnaderna för
reparationer över flera år som vi vill
åstadkomma. Framför allt vill vi att man
skall kunna använda vinsterna från goda
vinstår till fondavsättning för att göra
det möjligt att ta fram pengarna när
en reparation behövs, i stället för att
behöva belasta ett år med hela reparationssumman.
Jag har sagt att det är väl

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

145

Om avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnader för reparation och underhåll av

byggnad

många gånger så, att när en fastighetsägare
vill företa en genomgripande reparation
av sin fastighet, så tvekar han
mycket länge att göra den, ty han har
inte erforderliga medel tillgängliga.
Finge han möjlighet att kontinuerligt använda
den del av hyresbeloppet som är
avsedd för reparationer till fondavsättning,
så skulle det finnas pengar när
han skall reparera. Det är hela fördelen.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Herr Gustaf Elofsson säger,
att det med nuvarande lagstiftning
inte är någon god affär att köpa gamla
hus och reparera dem. Det är dock inte
det vi diskuterar, utan vad som skulle
ske i händelse av bifall till motionerna.
Då blir det en god affär att köpa gamla
fastigheter, som har ett mycket lågt värde.
Om man har en mycket hög inkomst,
köper man gamla fastigheter och skriver
av sin inkomst där. Efter 10 år, när
det inte blir tal om realisationsvinst,
säljer man fastigheten och har då helt
enkelt undandragit sig skatt, om det nu
är en värdehöjning, och det blir det om
man köper omoderna fastigheter och gör
om dem till moderna.

Jag var inte nöjd med herr Stefansons
svar. Blir det inte något skattebortfall
på sikt, blir det väl inte heller någon
skattevinst för fastighetsägaren. Vad är
man då ute efter? Är man ute efter att
söka åstadkomma en fördelning på något
sätt? Skall man skänka bort hyresvinsten
till hyresgästerna? Herr Stefanson
säger att man inte tar någon hänsyn
till hyressättningen vid reparationer.
Vad är det då fråga om? Eftersom
man inte kan vinna något, varför skall
man då ha denna anordning?

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Nog måste det anses vara
fördelaktigt att fastighetsägaren varje
år får ta den del av hyresbeloppet som
är avsedd för reparationer och göra
skattefri insättning av detta belopp till
en fond, som sedan kan användas när

det är nödvändigt i stället för att på
annat sätt vara nödsakad att ta fram stora
penningsummor just det år när en
genomgripande reparation behövs? Nog
måste man kunna godkänna det resonemanget.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! I motionerna I: 369 och
11:428 tas ju detta spörsmål upp framför
allt ur jordbrukets synvinkel. Utskottet
har haft mycket stor förståelse
för de i motionerna framförda synpunkterna,
medan reservanterna har ställt sig
helt avvisande till motionernas tankegångar.

Jordbruket genomgår för närvarande
en stark förändring. Produktionsinriktningen
ändras i många fall mycket
snabbt, och det måste ske en anpassning
undan för undan till de förhållanden
man har att arbeta under. Taxeringsnämnderna
är väl i många fall rätt förstående
för just sådana här omändringsarbeten,
vilka måste vidtagas på ekonomibyggnader,
men skulle man följa
skattelagstiftningen till punkt och pricka
i detta fall, skulle det ju inte vara
möjligt att kunna få avdragsrätt för vissa
omändringsarbeten. Det måste väl ändå
vara ett samhällsintresse att byggnadsbeståndet,
inte minst på landsbygden
och på lantgårdarna, utnyttjas på
ett så rationellt sätt som möjligt. Låt mig
ta bara ett enda exempel.

Vi har haft ett mycket stort antal hästar
här i landet tidigare. Hästbeståndet
har starkt minskat. Häststallen är inte
längre nödvändiga utan kan göras om
för andra ändamål. De kan exempelvis
omändras till potatislager. Det är dock
med nuvarande skattelagstiftning omöjligt
att få avdrag härför.

När herr Wärnberg säger att det är
grundförbättringar som på detta sätt
sker och som folk skulle komma i åtnjutande
av då de realiserar sina fastigheter,
vill jag nog för egen del säga
att det måste vara en felbedömning, ty
har man inte gjort en omändring efter
vad tiden kräver, kommer den fastighe -

146 Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om ändring av reglerna för beskattnini

egnahem

tens värde att så väsentligt minska, att
man får tala om en stark värdeminskning
i stället för en värdestegring vid
en eventuell realisation. Jag tror att man
inte så mycket skall utgå från realisationstänkandet
utan i stället utgå från
den praktiska användningen av byggnadsbeståndet.
Där måste både samhället
och den enskilde företagaren ha ett
gemensamt intresse av att så rationellt
som möjligt utnyttja det byggnadsbestånd
vi i dag har.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt samt vidare
på godkännande av den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Wärnberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för nej-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

av realisationsvinst vid försäljning av

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 71.

Om ändring av reglerna för beskattning

av realisationsvinst vid försäljning av
egnahem

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 22, i anledning av väckta
motioner om ändring av reglerna för
beskattning av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:159,
av herrar Eric Gustaf Peterson och
Nyman, samt 11:182, av herr Gustafsson
i Skellefteå, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om sådana förändringar av nuvarande
regler om beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem,
att omflyttningar och rörlighet på arbetsmarknaden
ej försvårades; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:523,
av herr Sveningsson, och II: 432, av herr
Darlin m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning rörande möjlig;
heter att från beskattning för realisationsvinst
undantaga vinst vid egnahemsförsäljning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:159,
av herrar Eric Gustaf Peterson och Nyman,
samt II: 182, av herr Gustafsson i
Skellefteå, om ändring av reglerna för
beskattning av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem, ävensom

2) de likalydande motionerna 1:523,
av herr Sveningsson, och II: 432 av herr
Darlin m. fl., om ändring av reglerna

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

147

Om ändring av reglerna för beskattning av realisationsvinst vid försäljning av

egnahem

för beskattning av realisationsvinst vid
försäljning av egnahem,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Lundström, Gösta Jacobsson, Billman,
Nordenson, Gustafson i Göteborg och
Nilsson i Svalöv, fru Nettelbrandt samt
herrar Eriksson i Bäckmora och Björkman,
vilka, under åberopande av innehållet
i motionerna 1:159 och 11:182
ävensom motionerna 1:523 och 11:432
samt med understrykande av det angelägna
i att omflyttningar och rörlighet
på arbetsmarknaden cj försvårades, ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till nyssnämnda
motioner, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande möjligheterna
att från beskattning för realisationsvinst
undantaga vinst vid egnahemsförsäljning.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag brukar inte annars
använda starka ord, men jag tycker nog
att den nuvarande realisationsvinstbeskattningen
är en betänklig orättvisa, i
den mån den innebär att de s. k. vinster
som beskattas rätteligen inte är något
annat än ett försämrat penningvärde.
Staten tar med andra ord genom beskattningen
ifrån folk rent fiktiva vinster
som uppstått till följd av statens egen
oförmåga att klara sin primära uppgift
att upprätthålla ett fast penningvärde.
Motionärerna tar sikte på de särskilt
flagranta fallen med egnahemmen, där
en egnahemsägare på grund av att han
måste byta arbetsplats och flytta till annan
ort — kanske har blivit arbetslös —
blir tvungen att sälja sin fastighet före
utgången av tioårsfristen. Till följd av
den penningvärdesförsämring som uppstått
sedan han köpte fastigheten får han
ut en större köpeskilling än han betalade,
men skillnaden beskattas. Men skall
han sedan på den ort dit han flyttar köpa
ett nytt egnahem, någorlunda likvärdigt
med det han lämnat, får han själv
vid sitt köp vidkännas motsvarande ök -

ning av köpeskillingen. Då kan han inte
betala, ty staten har lagt beslag på en
del av vad han fick när han sålde.

När utskottet som skäl mot motionen
åberopar skattetekniska svårigheter kan
jag möjligen förstå det, även om jag tror
att dessa svårigheter skulle kunna bemästras,
de som så många andra. Men
när utskottet i detta sammanhang för att
bemöta talet om att hithörande skatteregler
motverkar rörligheten på arbetsmarknaden
säger att försäljningen av
egnahem i synnerhet inträffat i avfolkningsområden,
där det ofta vid försäljning
av egnahem uppstår negativa värden
— vilket är en omskrivning för ordet
förluster —• så har jag svårt att vara
med längre. Det är ju inte detta problem
saken gäller, utan det gäller endast sådana
försäljningar, där mer eller mindre
fiktiva vinster uppstått, men det är troligen
inte så få.

Utskottet vill tydligen bagatellisera
argumentet om att rörligheten på arbetsmarknaden
motverkas, och jag tror att
detta är fel. Realisationsvinstbeskattningen
i denna del utgör nog i viss mån
ett hinder för arbetsmarknadspolitikens
genomförande. Jag vill peka på att det
finns skattefrihet vid expropriation. I
detta fall föreligger visserligen inte expropriation
men ofta ett starkt personligt
tvång att sälja. Det är inte lika starkt
som vid expropriation, men tvångsmomentet
finns där i någon mån i alla fall.
Varför inte införa någon form av indexreglering
på detta område liksom på
flera andra? Frågan bör utredas. Jag yrkar
bifall till reservationen.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag tycker att herr Jacobsson
skall vara litet mera försiktig
med uttrycket fiktiva vinster, ty det är
inte alls säkert att det är fiktiva vinster,
och dessutom vill herr Jacobsson i
detta fall skydda en enda inkomstkälla
eller rättare sagt klara den undan den
beskattning för inflationsvinsterna som
träffar alla andra inkomstkällor. Om
man i en rörelse med bokföringsskyl -

148 Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om ändring av reglerna för beskattniii]

egnahem

dighet har lager eller inventarier som
ökar i värde måste man betala skatt för
inflationsvinsten, om jag får använda
detta uttryck. Det gör man inte för fast
egendom med mindre man har innehaft
den i mindre än tio år. I det fallet har
fast egendom — här gäller det egnahem
—- en fördel framför andra vinster
som uppstår i rörelse, där man har att
beskatta s. k. inflationsvinster.

Att utskottet vid behandlingen av motionerna
sysslat så mycket med avfolkningsbygderna
beror ju på att det i första
hand är där som arbetslösheten sätter
in. Det är i första hand där som det gäller
att flytta om arbetskraft, och där kan
man tala om negativa värden. Där ligger
problemen till på ett helt annat sätt. Man
kan alltså utan vidare spisning avföra
det problemet ur denna bild, ty där är
det fråga om att säkerställa värdet av fastigheten
i stället för att undanhålla beskattning
av realisationsvinst.

Sedan är det inte alltid så att det
bara är fråga om penningvärdesförändring,
utan det är också många gånger
fråga om en ren höjning av fastighetens
värde av helt andra skäl. De som
för några år sedan fick tag i en tomt
t. ex. i Stockholms närhet har fått vara
med om att tomtpriset stigit till den
milda grad, att det skulle vara en fruktansvärd
orättvisa att undanta värdestegringen
från beskattning.

Vidare är det väl så att penningvärdet
inte har förändrats så fruktansvärt mycket
under de senaste åren. Realisationsvinstbeskattningen
av fast egendom upphör
efter tio år, och under de tre sista
åren gäller den med en viss begränsning.
Man flyttar inte omedelbart efter
det man byggt ett nytt hus. Det dröjer
väl en tid, innan man får sluta sitt gamla
arbete eller av andra skäl får ett
nytt arbete och flyttar. På ett eller annat
år inverkar penningvärdesförändringen
inte alls, och om man kommer i
närheten av de sju åren, kan man behålla
fastigheten tre år till, trots att man
flyttar.

Herr Jacobsson talar om fiktiva vinster,
men vad är det som säger att den

av realisationsvinst vid försäljning av

som flyttar till en ny ort och säljer fastigheten
på den gamla orten bygger ett
nytt hus på den nya orten? Han kanske
hyr en lägenhet där och köper en bil för
pengarna. I eu tidigare debatt här i dag
sades ju att man använder bostadssubventionerna
på det sättet.

Det är således inte alltid fiktiva vinster,
utan ofta är det verkliga vinster.
När man inte kan påbjuda att det skall
hyggas ett nytt hem på den nya orten
är man ute i ogjort väder. Denna fråga
har inte den betydelse som herr Jacobsson
vill göra gällande.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
understryka en liten synpunkt som herr
Jacobsson var inne på. Det gällde det
fallet att vederbörande flyttar och behöver
skaffa sig en ny bostad. Han har
kanske byggt under andra omständigheter
och råkar ut för en rätt hård beskattning.
Nu säger utskottet — och det
resonemanget tycker jag att det ligger
någonting i — att i avfolkningstrakterna,
där just detta fall inträffar så ofta,
uppstår inte den där vinsten, därför att
det blir relativt svårt att sälja. Men då
skulle jag vilja till stöd för motionärernas
uppfattning mobilisera herr Wärnberg,
som nyss deklarerade, att för den
händelse det inte uppstår någon beskattningsbar
vinst, är det meningslöst
att motsätta sig motionerna. Under sådana
förhållanden förefaller det mig,
herr Wärnberg, som om man skulle
kunna gå med på motionärernas förslag
och se till, att de flyttande blev
befriade från denna beskattning. Utskottet
säger ju, att det skulle vara så
svårt att få ut de där vinsterna.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Herr Wärnberg gjorde
gällande att motionärerna var ute i
ogjort väder, när de talade om fiktiva
vinster. Nej, herr Wärnberg, det är vi
inet, tv vi tar just sikte på de fiktiva

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

149

vinsterna. Det framgår därav, att vi menar,
att denna sak kan delvis ordnas
genom en indexreglering av vinsten i
det här sammanhanget.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i an -

Om den allmänna varuskatten m. m.
ledning av väckt motion angående rörelseidkares
rätt till avdrag vid beskattningen
för underskott å fastighet, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Om den allmänna varuskatten m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning av väckta
motioner om den allmänna varuskatten
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 12, av
herr Isacson m. fl., och II: 9, av herr
Eliasson i Moholm m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt, vilket
förslag avsåg, att begagnade traktorer
och vissa begagnade maskiner och
redskap speciellt konstruerade för jordbruksändamål
skulle undantagas från
skattskyldighet enligt förordningen om
allmän varuskatt;

2) de likalydande motionerna I: 13, av
herr Jonasson m. fl., och II: 10, av herr
Elmwall m. fl., varit föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla

a) om skyndsam prövning och förslag
till innevarande års riksdag om undantagande
av konsumtionsmjölk och andra
mejeriprodukter från den allmänna varubeskattningen
i enlighet med vad som
anförts i motionerna; samt

b) om sådana åtgärder, att frågan om
undantagande av övriga prisreglerade
jordbruksprodukter från den allmänna
varubeskattningen övervägdes skyndsamt
inom allmänna skatteberedningen;

3) de likalydande motionerna I: 15, av
herr Ebbe Ohlsson, samt II: 13, av herrar
Nordgren och Barlin, vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att allmänna skattebered -

150

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om den allmänna varuskatten m. m.
ningen med beaktande av i motionerna
anförda synpunkter måtte till ingående
prövning upptaga frågan om uttagande
av allmän varuskatt på reparations- och
underhållsarbeten samt service på lös
egendom för produktionsändamål;

4) de likalydande motionerna I: 29, av
herr Sandin m. fl., och II: 36, av herr
Eriksson i Bäckmora m. fl., vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om en skyndsam
prövning av och förslag angående ärendebefrielse
från allmän varubeskattning
i den yrkesmässiga handeln med begagnade
traktorer;

5) de likalydande motionerna I: 50, av
herrar Kronstrand och Eric Gustaf Peterson,
samt II: 59, av herrar Bimås och
Antby, vari yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om en skyndsam prövning av och förslag
angående befrielse från allmän varubeskattning
i den yrkesmässiga handeln
med begagnade traktorer och jordbruksmaskiner; 6)

de likalydande motionerna I: 256,
av herr Hermansson m. fl., och II: 306,
av herr Johansson i öckerö m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att fiskeredskap, som användes till yrkesmässigt
fiske, skulle undantagas från
allmän varuskatt och således antaga i
motionerna infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om
allmän varuskatt;

7) de likalydande motionerna 1:258,
av herr Kronstrand m. fl., och II: 303, av
herr Hamrin i Jönköping m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av förordningen om allmän
varuskatt, att bibeln och delar av
bibeln undantoges från denna skatt;

8) de likalydande motionerna I: 264,
av herr Stefanson m. fl., samt II: 309, av
herrar Nordgren och Darlin, vari anhållits,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt, vilket förslag avsåg

införande av skattskyldighet för s. k. fritidsföretagare; 9)

de likalydande motionerna I: 430 av
herr Hagberg m. fl., och II: 525, av herr
Heckscher m. fl., vari bland annat yrkats,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t

a) uttala, att det syntes riksdagen angeläget,
att allmänna skatteberedningen
upptoge till ingående prövning frågan
om investeringarnas behandling inom ramen
för den indirekta beskattningen,
varvid utslagsgivande hänsyn borde tagas
till de kostnadsmässiga verkningarna
med avseende å de svenska företagens
konkurrenskraft gentemot utländska
företag samt till de konjunkturpolitiska
aspekterna för utformningen av en indirekt
skatt avseende investeringskostnader;
samt

b) hemställa om skyndsam utredning
att föreläggas innevarande års riksdag,
i syfte att från allmän varuskatt (omsättningsskatt)
undantaga varor, vilka hänfördes
till förbrukningsartiklar, som användes
för produktion inom industrien
och hantverket, jordbruket och fisket
samt handeln;

10) de likalydande motionerna I: 517,
av herrar Källqvist och Per-Olof Hanson,
samt II: 623, av fru Gärde Widemar
och fröken Elmén, vari föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle begära, att anvisningar i förordningen
om allmän varuskatt skulle utfärdas,
varigenom befrielse från varuskatt
genomfördes för försäljningen av
konst som visades vid utställningar;

11) motionen 1:443, av herr Ferdinand
Nilsson m. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att dubbelbeskattningen vid försäljning i
andra hand av för jordbruket och dess
binäringar avsedda traktorer, begagnade
maskiner och redskap skulle befrias från
s. k. allmän varubeskattning (omsättningsskatt),
samt att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, om
förslag till årets riksdag om att mjölkproduktionens
produkter (konsumtionsmjöllc,
smör m. m.) måtte undantagas

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14 151

från s. k. allmän varuskatt, varvid även
skulle övervägas att restituera för vid
försäljning i butiker beräknad skatt från
statsverket till producenterna genom mejeriorganisationerna; 12)

motionen II: 427, av herrar Blidfors
och Adamsson; ävensom

13) motionen II: 429, av herr Carlsson
i Stockholm m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
investerings- och förbrukningsvaror
inom produktionen

att de likalydande motionerna I: 430,
av herr Hagberg m. fl., och II: 525, av
herr Heckscher in. fl., i vad de avsåge
förevarande fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B) beträffande tagstiftningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
fiskeredskap

att de likalydande motionerna I: 256,
av herr Hermansson m. fl., och II: 306,
av herr Johansson i öckerö m. fl., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; C)

beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
mejeriprodukter och jordbrukets övriga
prisreglerade produkter

att följande motioner, i vad de avsåge
förevarande fråga, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:13, av
herr Jonasson m. fl., och II: 10, av herr
Elmwall m. fl., samt

2) motionen I: 443, av herr Ferdinand
Nilsson in. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) beträffande yrkande om riksdagsskrivelse
i syfte att från allmän varuskatt
undantaga konst, som försåldes vid utställningar att

de likalydande motionerna I: 517,
av herrar Källqvist och Per-Olof Han -

Om den allmänna varuskatten in. m.
son, samt II: 623, av fru Gärde Widemar
och fröken Elmén, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E) beträffande lagstiftningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
bibeln

att de likalydande motionerna 1:258,
av herr Kronstrand m. fl., och II: 303, av
herr Hamrin i Jönköping m. fl., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; F)

beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
kredittillägg vid avbetalning shandel

att motionen II: 429, av herr Carlsson
i Stockholm m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

G) beträffande utredningsyrkande i
syfte att från allmän varuskatt undantaga
reparations- och underhållsarbeten m. m.

att de likalydande motionerna I: 15, av
herr Ebbe Ohlsson, samt II: 13, av herrar
Nordgren och Darlin, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

H) beträffande lagstiftningsyrkande om
skattskyldighet för s. k. fritidsföretagare

att de likalydande motionerna 1: 264,
av herr Stefanson m. fl., samt II: 309, av
herrar Nordgren och Darlin, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

I) beträffande lagstiftnings- och utredningsyrkande
i syfte att från allmän varuskatt
undantaga begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner m. m.

att riksdagen i anledning av följande
motioner, i vad de avsåge förevarande
fråga, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 12, av
herr Isacson m. fl., och II: 9, av herr
Eliasson i Moholm m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 29, av
herr Sundin m. fl., och II: 36, av herr
Eriksson i Bäckmora m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 50, av
herrar Kronstrand och Eric Gustaf Peterson,
samt II: 59, av herrar Rimås och
Antby, ävensom

4) motionen I: 443, av herr Ferdinand
Nilsson m. fl.,

152

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om den allmänna varuskatten m. m.

dels måtte antaga i betänkandet infört
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 1 december 1959 (nr
5071 om allmän varuskatt,

dels ock besluta, att angivna motioner,
i den mån de i förevarande fråga
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet i betänkandet anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd;
samt

J) beträffande riksdagsskrivelse angående
beskattningen av traktorer i vägtrafik att

motionen II: 427, av herrar Blidfors
och Adamsson, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Det i punkten I 4 införda förordningsförslaget
innebar, att skattskyldighet icke
skulle föreligga för begagnade traktorer
samt för sådana begagnade maskiner och
redskap, som vore speciellt konstruerade
för användning inom jordbruket.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Stefanson, Yngve
Nilsson, Erik Filip Petersson, Nilsson i
Svalöv och Magnusson i Borås, fru Nettelbrandt
samt herr Larsson i Umeå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under A hemställa,

beträffande utredningsgrkande i syfte
att från allmän varuskatt undantaga investerings-
och förbrukningsvaror inom
produktionen

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 430, av herr Hagberg
m. fl., och II: 525, av herr Heckscher
m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört; samt

2) att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
under 1) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

II) av herrar Hagberg, Stefanson, Yngve
Nilsson, Erik Filip Petersson, Mattsson,
Nilsson i Svalöv, Vigelsbo och Magnusson
i Borås, fru Nettelbrandt samt

herr Larsson i Umeå, vilka, under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna I: 256, av herr Hermansson
m. fl., och II: 306, av herr Johansson i
öckerö m. fl., ansett, att utskottet bort
under B hemställa,

beträffande lagstiftningsyrkande i syfte
att från allmän varuskatt undantaga
fiskeredskap

att riksdagen i anledning av förenämnda
motioner måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till årets höstriksdag
om sådan ändring av förordningen
om allmän varuskatt, att fiskeredskap,
som användes vid yrkesmässigt
fiske, undantoges från skatteplikt;

III) av herrar Hagberg, Stefanson, Yngve
Nilsson, Erik Filip Petersson, Mattsson,
Nilsson i Svalöv, Vigelsbo och Magnusson
i Borås, fru Nettelbrandt samt
herr Larsson i Umeå, vilka, under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
I: 517, av herrar Källqvist och
Per-Olof Hanson, samt II: 623, av fru
Gärde Widemar och fröken Elmén, ansett,
att utskottet bort under D hemställa,

beträffande yrkande om riksdagsskrivelse
i syfte att från allmän varuskatt undantaga
konst, som försåldes vid utställningar att

riksdagen med bifall till förenämnda
motioner måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t med
stöd av 10 § 2 mom. varuskatteförordningen
måtte förordna om befrielse från
varuskatt för konstverk, som försåldes
på konstutställningar;

IV) av herrar Hagberg, Stefanson,
Yngve Nilsson, Erik Filip Petersson,
Mattsson, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo och
Magnusson i Borås, fru Nettelbrandt
samt herr Larsson i Umeå, vilka, under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 15, av herr Ebbe
Ohlsson, samt II: 13, av herrar Nordgren
och Barlin, ansett, att utskottet bort under
G hemställa,

beträffande utredningsgrkande i syfte
att från allmän varuskatt undantaga reparations-
och underhållsarbeten m. in.

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

153

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att de likalydande
motionerna I: 15 och II: 13 måtte överlämnas
till allmänna skatteberedningen
att beaktas vid fullgörande av beredningens
uppdrag;

V) av herrar John Ericsson och Einar
Eriksson, fröken Ranmark, herrar Oscar
Carlsson, Wärnberg, Brandt, Kärrlander,
Asp och Andersson i Essvik samt fru
Holmqvist, vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort under / hemställa,

beträffande lagstiftnings- och utredningsyrkande
i syfte att från allmän varuskatt
undantaga begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner m. m.

a) att riksdagen — i anledning av de
likalydande motionerna I: 29, av herr
Sundin m. fl., och II: 36, av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl., ävensom de likalydande
motionerna I: 50, av herrar
Kronstrand och Eric Gustaf Peterson,
samt II: 59, av herrar Pdmås och Antby,
— måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning av frågan om omläggning
av den allmänna varuskatten på
begagnade traktorer i enlighet med vad
som nu gällde för person- och skåpbilar;

b) att följande motioner, i vad de avsåge
förevarande fråga, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 12, av
herr Isacson m. fl., och II: 9, av herr
Eliasson i Moholm m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 29, av
herr Sundin m. fl., och II: 36, av herr
Eriksson i Bäckmora m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 50, av
herrar Kronstrand och Eric Gustaf Peterson,
samt II: 59, av herrar Rimås och
Antby, ävensom

4) motionen I: 443, av herr Ferdinand
Nilsson in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd;
ävensom

¥1) av herrar Mattsson och Vigelsbo,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Om den allmänna varuskatten m. m.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! I detta betänkande redovisas
ett stort antal motioner. Utskottsbehandlingen
har resulterat i att samtliga
motioner med undantag för dem,
som gäller omsättningsskatten vid försäljning
av begagnade traktorer, har avstyrkts
av utskottet. Jag tänker här yttra
några ord om den reservation, som
ena halvan inom utskottet har avgivit
när det gäller dessa varor — det gäller
den reservation som har beteckningen
V.

Yi har haft dessa skattefrågor uppe
till behandling tidigare. Det är ju så att
man motiverar ett slopande av varuskatten
på begagnade traktorer i huvudsak
med att dessa säljes flera gånger och att
det inte är meningen att varuskatten
skall drabba en vara mer än en gång.
Man hänvisar vidare till den ogynnsamma
inkomstutvecklingen på jordbrukets
område. Slutligen säger man att det inte
utgår någon varuskatt på begagnade bilar.

Dessa tre argument har som sagt anförts
tidigare. Det är klart att det inte
kan förnekas, att skatten i detta fall utgår
för en vara flera gånger. Vidare kan
vi väl inte ha en generell varuskatt som
upphäves i och med att det blir vikande
konjunkturer för en näringsgren -— det
vore ganska ohållbart. Det tredje argumentet,
att varuskatt inte utgår vid försäljning
av begagnade bilar, är riktigt.
Från början uttogs varuskatt på begagnade
bilar, men vi slopade denna skatt, ty
vi ansåg att det var förenat med administrativa
besvärligheter att ta ut denna
skatt. I stället höjdes den extra skatt,
som uttogs på bilar — den s. k. hilaccisen
— och vi fick därigenom in motsvarande
skattebelopp.

Ett par motionärer har här yrkat, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om utredning av denna
fråga. I ett annat motionspar har hemställts
om en skyndsam prövning av och
förslag angående befrielse från allmän
varubeskattning i den yrkesmässiga handeln
med begagnade traktorer och jordbruksmaskiner.
Utskottsmajoriteten —
vilken kommit till genom lottning — har

154 Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om den allmänna varuskatten m. m.
funnit att man bör föreslå riksdagen en
författningstext som innebär att man, om
förslaget bifalles, omedelbart avskaffar
denna skatt.

Vi reservanter har velat öppna en möjlighet
för riksdagen att — om den bifaller
reservationen — få frågan under
Kungl. Maj:ts prövning. Motionärerna
framhåller att den föreslagna befrielsen
från allmän varuskatt på begagnade traktorer
samt jordbruksmaskiner kommer
att medföra administrativa besvärligheter
och skattetekniska svårigheter. Låt
oss då uppdra åt Kungl. Maj:t att undersöka,
om man kan förfara med denna
skattefråga på samma sätt som skett när
det gäller försäljningen av begagnade bilar,
d. v. s. så att man höjer skatten på de
nya varorna och tar ut denna skatt bara
en enda gång. I så fall blir det inga som
helst administrativa besvärligheter eller
kontrollsvårigheter.

Jag tror att det skulle vara ändamålsenligt,
om riksdagen beslutar bifalla ett
sådant yrkande. Då får vi en undersökning
som ger besked om vilka åtgärder
som lämpligen bör vidtas. Det argument
som här har anförts, nämligen att man
inte kan bemästra dessa skattefrågor,
tror jag är litet överdrivet, men jag kan
erkänna att det finns vissa skäl för att
undersöka denna sak, bl. a. den strukturförändring
som måhända äger rum om
denna försäljning får speciella former —
jag tänker på offentliga auktioner o. dyl.
Detta är i och för sig ingenting önskvärt.

Utskottet har vidare tagit med gruppen
maskiner och redskap som är begagnade
i lantbruket. Man har nog inte
ordentligt tänkt igenom konsekvenserna
av detta förslag.

Jag för min del hoppas att första kammaren
beslutar bifalla vår reservation,
som i denna del innebär att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
att få en undersökning verkställd.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till
den med V betecknade reservationen.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! När det gäller omsättningsskatten
på begagnade traktorer och

jordbruksmaskiner anför reservanterna
som sin principiella uppfattning, att
skatt bör utgå vid all yrkesmässig försäljning
av skattepliktiga varor, oavsett
om varan är begagnad eller icke. På den
här avgörande punkten har bevillningsutskottets
majoritet emellertid en annan
uppfattning och anser att en upprepad
skattebeläggning, som det här är fråga
om, innebär en avvikelse från varuskattens
karaktär av engångsskatt. Då varuskatten
genomfördes, var vår principiella
inställning att den skulle vara en engångsskatt.
Just i detta fall då det gäller
begagnade traktorer och jordbruksmaskiner—
som omsättes flera gånger —•
blir den sammanlagda varuskatten mycket
hög i förhållande till varans ursprungliga
värde. Dessa traktorer och
jordbruksmaskiner går i regel i byte flera
gånger, och det kan innebära, att varuskatten
blir nära nog fördubblad, om
man sätter den i relation till varans ursprungliga
värde. Med hänsyn till detta
förhållande föreligger det väl också risk
för att den icke yrkesmässiga handeln,
som inte är skattebelagd då det gäller
dessa varor, kan komma att öka på den
ordinarie handelns bekostnad, en utveckling
som ur säkerhetssynpunkt inte
kan anses önskvärd.

Det är väl en ganska speciell företeelse
för just jordbruket, att maskiner kan
gå i byte flera gånger, men detta beror
på den höga kostnaden för exempelvis
traktorer och skördetröskor. Vi kan inte
komma ifrån att vid upprepade byten
skattebeläggningen av samma vara utgör
en extra produktionskostnad för jordbruket.
Utskottsmajoriteten anser därför,
att det nu är hög tid att avveckla denna
omsättningsskatt.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan
under denna punkt.

Medan jag ännu befinner mig i talarstolen,
ber jag, herr talman, att få ikläda
mig skepnaden av reservant. Till det föreliggande
betänkandet är fogade fyra
reservationer, som upptar herr Hagberg
som första namn.

Reservationen I gäller ett utredningsyrkande
i syfte att från allmänna varu -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

155

skatten undantaga investerings- och förbrukningsvaror
inom produktionen. Motiveringen
härför är att varuskatten
tynger produktionen, ökar kostnadsläget
och kan på många områden skapa svårigheter
för vår företagsamhet då det
gäller att konkurrera på utlandsmarknaden.
Dessa frågor är emellertid behandlade
i bevillningsutskottets betänkande
nr 16, varför yrkandet i denna reservation
endast går ut på att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ger till känna vad
utskottet här har anfört.

I reservation II anhålles, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om sådan ändring av förordningen om
allmän varuskatt att fiskeredskap, som
användes vid yrkesmässigt fiske, undantas
från skatteplikt och att förslag därom
framlägges till årets höstriksdag. Som
motiv härför åberopas vad motionärerna
framhållit om att de dryga kostnaderna
för fiskeredskapen blir betungande.
Det svenska fisket är beroende av export
till utlandet, framför allt till Tyskland,
där man förväntar en tullhöjning inom
kort. Det skulle därför vara angeläget
för fisket att få bort varuskatten på dessa
redskap.

I reservation III anhåller vi, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa att Kungl. Maj:t måtte förordna
om befrielse från varuskatt för konstverk,
som försäljes på konstutställning.
I de till grund för reservationen liggande
motionerna framhålles, att konst, som
försäljes direkt av konstnärer, icke är
skattebelagd. Samma förhållande bör råda
vid försäljning från utställning. Detta
skulle vara ett steg att främja den kulturella
utvecklingen.

I reservationen IV hemställes slutligen
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla att de likalydande motionerna
1:15 och II: 13 måtte överlämnas
till allmänna skatteberedningen.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till de fyra reservationer,
som är betecknade I, II, III och IV
och som har herr Hagberg som första
namn.

Om den allmänna varuskatten m. m.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Ifrån vår sida har väckts
motioner av herr Jonasson m. fl. i denna
kammare och av herr Elmwall m. fl.
i andra kammaren samt en motion, som
också jag har biträtt, vilka tar sikte
på hela det nu föreliggande problemet.
Delvis blev ju dessa motioner på
något vis avverkade vid förra onsdagssammanträdet,
då man vid behandlingen
av punktskatterna tog med det förslag,
som framförts från vår sida och
som gick ut på att man till omprövning
borde ta upp frågan om överflyttning
av omsättningsskatten till partihandelsstadiet.
På detta sätt kom ju det spörsmålet
bort från detta sammanhang, där
det rent logiskt hör hemma.

Jag har därför velat understryka, att
vi från vår sida menar, att omsättningsskattens
överflyttande till partihandelsstadiet
skulle kunna underlätta en differentiering,
som skulle kunna ta hänsyn
till dels sociala synpunkter och dels
till näringspolitiska bedömanden.

Här anknyter jag till ett uttalande i
reservationen av herr John Ericsson m.
fl., enligt vilket skattebefrielse vid försäljning
av begagnade traktorer och
lantbruksmaskiner skulle innebära att
man införde en helt ny princip genom
att göra skatten beroende av näringspolitiska
bedömanden. Låt oss emellertid
komma ihåg vad som är det egendomliga
med omsättningsskatten, nämligen
att den är en skatt på utgifter, inte på
inkomster. Det är en skatt som utgår
under alla förhållanden. Om ett företags
lönsamhet sjunker så att det inte längre
lämnar någon vinst, slipper det ju,
som herr Wärnberg förut i dag så starkt
poängterat, inkomstbeskattning, men
omsättningsskatten kommer det aldrig
ifrån. Därför passar reservanternas principiella
funderingar inte i det här sammanhanget.

Här har berörts de studerande och
deras omkostnader. Människor som studerar
på lån och människor som är
sjuka och måste tära på sparkapital
beskattas av omsättningsskatten, av en
skatt på utgifter. Det är sådant som socialt
gör den så svår att tolerera och

156

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om den allmänna varuskatten m. m.

som också gör den så orimlig ur näringspolitisk
synpunkt. Jag har bara
helt kort velat snudda vid detta. Det
visar den principiella uppfattning som
vi har och som gör att vi ställer oss så
skeptiska till denna beskattning.

Omsättningsskatten infördes ju, som
vi alla vet, på hösten efter det sexårsavtalet
kommit till. Det poängterades
då, att den saknade samband med avtalet.
När jag ifrågasatte om det inte kunde
vara så, att skatten stred mot sexårsavtalet
och utgjorde en belastning, så
betonades uttryckligen, både ifrån majoritetspartiets
sida och från vissa jordbrukarhåll,
att något samband här inte
fanns, utan att skatten var något helt
på sidan.

Nåja, det gäller dock en beskattning,
som belastar jordbrukets prisreglerade
produkter i en omfattning, som närmar
sig den eftersläpning, som man vet föreligger.
Man vet inte den exakta siffran
för denna eftersläpning, men man
vet att den i storleksgrad är i klass med
det belopp varmed omsättningsskatten
belastar jordbruksnäringen. Det är här
fråga om mellan 500 och 550 miljoner.
Men den saken bör, som jag sade, tas upp
i det stora sammanhanget och prövas i
samband med den stora omprövningen
av beskattningen; på den punkten föreligger
väl något slags beslut från förra
onsdagen. Vi framhöll då från centerns
sida ganska bestämt, och vi tog en votering
på det, att vi ville ha ett positivt
resultat på den punkten.

Vad som återstår av det vi tagit upp
och som föreligger här är ett par saker,
som skall gälla så att säga som en
avbetalning i denna fråga, på grund av
omständigheter som vi alla väl känner.
Det var för det första frågan om
skatten på traktorerna, på jordbrukets
maskiner och redskap. Där föreligger
nu ett utskottstillstyrkande, som jag är
glad att kunna för män del också yrka
bifall till.

Sedan och för det andra föreligger
ett krav från vår sida som berör en
central sak för konsumenterna och för
barnfamiljerna, men också för det svenska
jordbruket, nämligen mjölkproduk -

tionen. Detta enligt vår uppfattning centrala
problem upptages inte bara i det
motionspar, som jag nyss talade om,
utan även i andra motioner från vår
sida. Den förekom även vid förra årets
riksdag. Det påpekades då att det rör
sig om ett belopp på ungefär 125 miljoner,
och vi hade här tänkt oss försöka
åstadkomma en rättelse på denna efter
vår uppfattning centrala punkt.

Vi har i vår motion pekat på vilket
trassel och elände det är ute i gårdarna,
när man skall ta upp och deklarera
dessa småtterier. När det gäller löntagardeklarationerna
försöker vi rensa
bort småsaker som inte ger några större
skattebelopp, men som ställer till mycket
trassel. Jag har den uppfattningen,
att det skulle vara rimligt också i detta
fall.

I viss grad är ju produkterna vid gården
undantagna, som vi alla vet gäller det
upp till ett visst belopp så som gräns.
Vi vet också, att det går annorlunda till
vid vissa jordbruk. En del mindre jordbruk
deklareras som »annan fastighet»,
trots att de i själva verket är småbruk,
och då har man ansett det praktiskt och
rimligt och skäligt, att försäljningarna
vid dessa gårdar och familjernas uttag
skulle ställas utanför varubeskattningen.

Varför är dessa jordbruk taxerade såsom
»annan fastighet»? Jo, om två småbruk
ligger bredvid varandra och det
ena har en dålig mangårdsbyggnad, då
taxeras det fortfarande som jordbruksfastighet,
medan det andra, som kanske
fått egnahemslån och har ett modernt
bostadshus, därmed kommit att taxeras
som »annan fastighet» och befriats
från omsättningsskatt vid försäljning på
gården. Jag tycker man kunde ta steget
fullt ut och slippa detta trassel för
alla sådana fall.

Den verkligt stora posten rör emellertid
något annat. Medan vi gör halt och
väntar på vad som kan komma för att
underlätta ett avlyftande i vissa fall genom
en differentiering av den allmänna
varuskatten, så att den inte längre
blir allmän utan drabbar med hänsyn
till sociala synpunkter, drabbar exem -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr I t

157

pelvis lyxkonsumtion på ett annat sätt
än nödvändiga förnödenheter, har vi
kunnat tänka oss att partiellt gå den väg
som vi kan kalla restitutionsvägen. Man
skulle exempelvis kunna göra en beräkning
av hur mycket omsbeskattningen
tar genom mejeriorganisationerna och
sedan genom dessa organisationer föra
tillbaka pengarna från statsverket direkt
till konsumenterna beträffande just mejeriprodukterna.
Vi har också tänkt oss att
detta skulle kunna ske under medverkan
av statens jordbruksnämnd.

Här föreligger nu ett yrkande, som
jag vill framställa och som gäller punkt
C i utskottets betänkande. Det lyder:
»att riksdagen måtte — i anledning av
likalydande motionerna I: 13 och II: 10
samt motion I: 443 — i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
årets riksdag avseende undantagande
från allmän varuskatt av mjölkproduktionens
produkter, såsom konsumtionsmjölk,
smör och ost, varvid dels frihet
från sådan beskattning bör beredas all
mjölk försåld direkt vid gården eller uttagen
för familjens förbrukning, i enlighet
med vad som redan nu sker beträffande
vissa kvantiteter, ävensom
helt vid vissa mindre jordbruk, dels även
bör omprövas ett restitutionsförfarande
beträffande skatteuttaget vid butikshandel
med dessa produkter, varigenom ett
beräknat belopp, motsvarande vad som
sålunda uttages, från statsverket genom
mejeriorganisationerna återbetalas till
producenterna enligt normer som må av
Kungl. Maj:t efter hörande av statens
jordbruksnämnd beslutas».

Jag ber, herr talman, att få ställa detta
yrkande under bevillningsutskottets betänkande
nr 24 punkt C.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag kan i allt instämma
i vad herr Yngve Nilsson sagt beträffande
utskottets betänkande. Jag vill endast
i några speciella frågor lämna ytterligare
några synpunkter.

Jag vill då först ta upp reservation nr
II till utskottsbetänkande^ som gäller
undantagandet av skatt på fiskeredskap

Om den allmänna varuskatten m. m.
för yrkesmässig användning. Herr
Nilsson har redan sagt att skälet för
detta yrkande är att fiskerinäringen i
Sverige har en mycket svår konkurrenssituation.
Det är därför lämpligt att genom
undantagande av skatt på redskap
minska kostnaderna för anskaffandet
av sådana. Härtill kommer också en
mycket viktig sak, nämligen att omsättningen
på fiskeredskap är mycket stor.
Man säger i de motioner, som ligger till
grund för reservanternas yrkande, att
ojämn och stenig botten, vrak, dåligt väder
och storm ofta medför stora redskapsförluster
och stora skador på redskapen.
Omsättningsskatten utgår ju på
nyanskaffning på grund av sådana förluster
liksom också på reparationer. Den
ökade kostnad omsättningsskatten innebär
förvärrar ytterligare konkurrenssituationen.
Härtill kommer också att
danska fiskare är befriade från omsättningskatt,
och i Norge subventioneras
fisket. Jag vill instämma i yrkandet om
bifall till reservation nr II.

När det gäller konsten hävdar man
ifrån konstnärernas sida, att konstverk
inte är att betrakta som materiella ting
av lös egendoms natur, ett sådant ting
som enligt principerna för allmän varuskatt
är belagt med skatt, utan konsten
är att betrakta mera som en andlig prestation.
Man säger ifrån konstnärernas
sida, att då en konstnär presenterar sin
konst på en utställning är den att jämföra
med framförandet av musikverk
från kompositörer eller då en artist uppträder
inför sin publik. Dessa argument
har använts i den motion som föreligger
i ärendet.

Konst som försäljes av konstnären genom
personlig kontakt med kunden är
skattefri. Utskottet säger att en ökad
skattebefrielse omfattande även konst
som försäljes på utställningar skulle
medföra betydande gränsdragningsproblem
och kontrollsvårigheter.

Jag undrar om inte svårigheterna är
minst lika stora redan nu. År det så
lätt att avgöra, när en försäljning är att
betrakta som resultatet av en personlig
kontakt mellan konstnären och kunden
eller när den är att betrakta som för -

158 Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om den allmänna varuskatten in. m.
säljning från en utställning? Om en
konstnär utställer och säljer sin produktion
i sin bostad eller ateljé, till vilken
kategori är då försäljningen att räkna?
Jag tror att kontrollsvårigheterna inte
blir större vid en utökning av skattefriheten,
och jag yrkar bifall till reservation
III.

När det gäller reservation IV, som tar
upp ett utredningsyrkande i syfte att
från allmän varuskatt undantaga reparations-
och underhållsarbeten m. m.,
vill jag säga att en sådan skattebefrielse
skulle medverka till en rationell arbetsfördelning
inom näringslivet. När en industri
anlitar en specialfirma på reparations-
och serviceområdet är dennas
tjänster belagda med omsättningsskatt,
men om företaget har en egen reparationsavdelning
är arbetet undantaget
från skatt. I den rationaliseringsprocess
som svensk industri i dag genomgår lägger
industrierna mer och mer ut reparations-
och servicearbeten på andra
företag. Industriernas strävanden går i
många fall ut på att avveckla serviceavdelningarna.
Man anser det mer rationellt
att anlita företag som är specialister
på dessa områden. Vi bör då inte
genom beskattningen motverka en sådan
naturlig och rationell arbetsfördelning.

När det sedan till sist gäller undantagande
av traktorer och jordbruksmaskiner
från skatt vill jag bara tillägga till
vad herr Nilsson har sagt, att jag tror
att det nuvarande systemet med skatt på
begagnade maskiner som säljs av motorfirmor
verkar så, att de jordbrukare,
som äger maskinerna, säljer dem genom
direktkontakter med kunderna. De blir
ju på så sätt undantagna från skatt. En
sådan distribution av detta slags maskiner
är inte rationell och riktig.

Jag vill citera vad Motorbranschens
riksförbund säger härom: »En ändring
av distributionsformerna av här skisserad
typ måste ses som en olägenhet för
jordbruket och skogsbruket inte minst
med tanke på att detta som konsekvens
kan medföra en standardförsämring beträffande
de omsatta begagnade objekten.
Möjligheterna är även större att begagnade
traktorer och maskiner når den lämp -

ligaste ägaren och mest ekonomiska användningen
vid en omsättning genom
den reguljära handeln med dess kännedom
om den föreliggande efterfrågan beträffande
olika maskintyper.»

Man säger dessutom att de här varorna
icke är belagda med omsättningsskatt
i Danmark.

Jag tror Motorbranschens riksförbund
har rätt i detta. Hos motorfirmorna får
kunden ett större urval av begagnade
maskiner. De kan erbjuda företagarna
ett större sortiment och bättre service,
och maskinerna är i gott skick vid försäljningen.

Här finns skäl att bifalla utskottsmajoritetens
förslag, och jag yrkar bifall till
det.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! I det här utlåtandet från
bevillningsutskottet behandlas inte
mindre än 24 motioner av ganska kontroversiellt
innehåll. När det tas upp vid
denna tid på dygnet är det naturligtvis
inte möjligt, herr talman, att behandla
det så som det kanske borde behandlas,
och eftersom företrädarna för reservanterna
har visat gott föredöme med korta
inlägg skall jag försöka rätta mig efter
det. Låt mig emellertid redovisa några
av de synpunkter som tas upp i utlåtandet! När

det gäller frågan om skattefrihet
för investerings- och förbrukningsvaror
så har yrkandet ett annat innehåll än
det vi har ställts inför under tidigare
år. Förut har yrkandet gått ut på att
man skulle genom direkta lagstiftningsåtgärder
åstadkomma skattebefrielse för
investerings- och förbrukningsvarorna.
Eftersom det är fråga om ett så kraftigt
skattebortfall som kanske 30 procent av
hela den inkomst som omsättningsskatten
ger, anser tydligen också motionärerna
att det inte går med en direkt åtgärd,
utan att man bör låta saken prövas
i ett annat sammanhang, och de föreslår
därför att man skall skicka över ärendet
till allmänna skatteberedningen.

Utskottet anser att det är rätt onödigt
att skicka över ärendet, eftersom allmänna
skatteberedningen redan genom

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

159

sina utredningsdirektiv har hand om
frågan. Jag kan knappast tänka mig att
ens motionärerna anser att allmänna
skatteberedningen skulle behandla den
här frågan med prioritet — det finns
alldeles säkert andra frågor som ligger
hos beredningen och som har större angelägenhetsgrad.

Skattefriheten för fiskeredskap har väl
ungefär samma karaktär som skattefriheten
för investeringsvaror och förbrukningsvaror.
Jag har bara erfarenhet från
sportfisket. Motionärerna hade föreslagit
skattefrihet även för sportfiskarnas
redskap, men reservanterna håller sig
dess bättre bara till det yrkesmässiga fisket.
Det förstår jag litet bättre — de dyrbara
redskapen där är väl dock att betrakta
som investeringsvaror och förbrukningsartiklar
inom fisket och bör
därför behandlas på samma sätt som förbrukningsartiklar
inom andra branscher.
Följaktligen kommer den frågan såvitt
jag förstår att behandlas i samma sammanhang
som investerings- och förbrukningsvarorna
inom industrien.

Motionen om skattefrihet för jordbruksprodukterna
har inte samlat några
reservanter, men däremot en företrädare
här i kammaren. Det fordras ett fantastiskt
mod att ge sig in i en diskussion
med herr Ferdinand Nilsson på den
punkten, och jag vågar knappast tolka
det förslag som han nu har lagt fram.
Tolkar jag det rätt om jag utgår ifrån,
att herr Ferdinand Nilsson vill befria
alla jordbruksprodukter från omsättningsskatten
och vill låta motsvarande
belopp gå tillbaka till producenten? Eljest
är det väl vanligt att om man befriar
en vara från omsättningsskatt, så
låter man skatten komma konsumenten
till godo i form av lägre priser.

Sedan bör det i detta sammanhang
erinras om en viktig princip som ligger
bakom vår omsättningsskatt, nämligen
att den bör vara så total som möjligt och
att man bör akta sig för att göra undantag.
Av dagens tidningar framgår att
Finland, som har haft en omsättningsskatt
i produktionsledet med en hel rad
av undantag, bl. a. för jordbruksvaror,
nu tydligen tvingats över att acceptera

Om den allmänna varuskatten m. m.
ett system som liknar det svenska, där
man lägger skatten i detaljhandelsledet
och fångar in praktiskt taget hela varuområdet.

När det gäller yrkandet om skattefrihet
för konst som försäljes vid utställningar
framhåller utskottet, att skatt inte
utgår när en konstnär säljer konstverk
från den egna ateljén. Konstnärerna kan
därför i beskattningsavseende sägas ha
en mer gynnad undantagsställning. Alldeles
oavsett vad herr Stefanson här pläderade
för skulle det komma att uppstå
ganska besvärliga gränsdragningsproblem
om motionärernas yrkande i denna
del bifölls. Om riksdagen i år bifaller
reservationen på denna punkt torde herr
Stefanson tvingas komma tillbaka nästa
år med ett förslag om att även konsthandeln
skall frikallas från omsättningsskatt.
Det är nämligen en absolut konsekvens.
Enligt utskottets mening finns
det ingen anledning att befria konsthandlarna
från att erlägga omsättningsskatt
då vi ju uttar omsättningsskatt på
så många andra viktigare ting.

Det har även väckts motioner om skattefrihet
för bibeln. Det motionsyrkandet
har inte föranlett någon reservation, och
följaktligen behöver jag inte plädera för
utskottets ståndpunktstagande. Utskottet
synes vara enhälligt i sin uppfattning
att vederbörligen, höll jag på att säga,
inte ta någon hänsyn till de motionerna.

Vi har sedan yrkandena om skattefrihet
för reparations- och underhållsarbeten.
Jag tror inte att de nuvarande
bestämmelserna härvidlag har skapat något
problem för den s. k. serviceindustrien.
Helt säkert fortsätter basindustrierna,
om jag får använda det uttrycket,
att utnyttja serviceföretag. Det blir
nämligen så dyrbart för en industri att
lägga sig till med egna serviceföretag
på olika områden att industrien i fråga
säkert föredrar att betala den merutgift
som omsättningsskatten innebär. Från
den bransch, som jag kanske bäst känner
till, nämligen fastighetsförvaltning,
kan jag vittna om att inte ett enda fastighetsförvaltande
företag har lagt sig
till med egen service för att bli befriat
från omsättningsskatten.

160

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om den allmänna varuskatten m. m.

Yrkandet om skattskyldighet för s. k.
fritidsföretagare har inte ens funnit en
anhängare i herr Stefanson. Följaktligen
torde det här vara fråga om ett motionsyrkande
som kommit med av bara farten.
Det finns heller ingen reservation,
varför utskottet här varit enigt i sitt avslagsyrkande.

Herr talman! Det finns bara eu reservant
som jag har någon respekt för och
som verkligen framfört förnuftiga synpunkter.
Det är reservanten herr John
Ericsson. Därför kan jag i alla delar
tillstyrka vad utskottet föreslår, utom i
vad avser det spörsmål som tagits upp i
den reservation som har betecknats med
V. Den är avgiven av herr John Ericsson
m. fl., och till den yrkar jag bifall.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall verkligen vara
mycket kortfattad.

Jag fäste mig alldeles särskilt vid herr
Einar Erikssons stora respekt för två
personer. Den ene var herr John Ericsson,
som han bockade sig djupt för,
och det förstår jag. Den andre var han
själv. Herr Einar Eriksson sade nämligen
innan han tog upp frågan att det
fordrades ett fantastiskt mod för att diskutera
med herr Ferdinand Nilsson. Det
sade herr Einar Eriksson naturligtvis
bara för att visa vilket oerhört kurage
han ådagalade när han sedan gav sig in
på denna diskussion — det förstår vi ju
alla.

Sedan frågade herr Einar Eriksson,
om det verkligen är vår avsikt att befria
alla jordbruksprodukter från oms. I motionerna
— om man i bevillningsutskottet
nu läser motioner — stod det faktiskt
att det gällde de prisreglerade jordbruksprodukterna.
Observera, herr Einar
Eriksson, att det är en kategori, vars avgränsning
är fixerad och klar och detta
genom statens jordbruksnämnd, som i
samband med tillkomsten av denna skatt
räknat upp vilka varor som är att anse
som prisreglerade jordbruksprodukter.
Det är alltså ett klart begrepp. Bevillningsutskottet
hade därför mycket enkelt
kunnat klara upp sina tvivelsmål på

denna punkt genom en telefonpåringning
till statens jordbruksnämnd. Där
hade man säkert kunnat berätta för vederbörande
i bevillningsutskottet vilka
jordbruksprodukter det här är fråga om.

Sedan nämnde herr Einar Eriksson —
jag vill bara i förbigående beröra den
saken — att ett undantagande av investeringsprodukterna
skulle betyda ett skattebortfall
av 30 procent. Jag vill inte
jäva den siffran. Bevillningsutskottet har
dock tydligen lärt av gångna vedermödor.
Förra året presenterade man en
beräkning enligt vilken de prisreglerade
jordbruksprodukterna också skulle svara
för 30 procent. Den siffran rättade
jag i den följande debatten. Vi har inte
fått saken verifierad från bevillningsutskottets
sida, men det kanske är för mycket
begärt. I år har man emellertid på
sätt och vis erkänt att man i fjol var
ute på hal is. Nu nöjer man sig nämligen
med att säga att det här är fråga om
mycket pengar. Ja, man kan enligt min
mening räkna ut att det är fråga om 18—
19 procent. Det kan man göra på grundval
av statens jordbruksnämnds beräkningar.
Sedermera har det hela dock förskjutits
något. Jordbruket har inte helt
kunnat följa med i den allmänna utvecklingen.
Då skulle dess andel av skatten
bli 20—21 procent. Man bör observera
att vad som gör att jordbruket kunnat
följa med så mycket som det nu gjort är
den omständigheten att jordbrukets omkostnader
har ökat oerhört mycket.

Sedan ville herr Einar Eriksson anföra
ett litet exempel på hur tokigt det var
att övergå till partihandelsstadiet och
göra jordbruksprodukter fria. Det var
Finland han pekade på, men varför
nämnde han inte Danmark? Socialdemokraterna
i Danmark och Sverige är ju
särskilt intresserade för det danska
jordbruket och dess förhållanden; och
danskarna har infört en omsättningsskatt
i annan form än vår och därvid undantagit
jordbruksprodukterna.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Eriksson sade att
fiskeredskapen är att betrakta som inve -

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

161

steringsvaror för produktivt ändamål,
och det är riktigt. Orsaken till att vi i
reservation nr II önskar en snabb behandling
av oms på fiskeredskap är den
stora omsättningen av sådana redskap
på grund av att dessa så ofta går förlorade.
Den omständigheten motiverar enligt
vår mening att man hjälper fiskarna genom
att befria dem från omsättningsskatt,
varigenom deras kostnader för anskaffning
av fiskeredskap nedbringas.

Sedan är det väl fel när herr Eriksson
påstår att motionärerna inte alls skulle
ha angivit att de med sitt förslag skulle
avse redskap för yrkesmässigt fiske utan
fiskeredskap i allmänhet. I slutklämmen
hemställes nämligen att riksdagen måtte
besluta »att fiskeredskap, som användes
till yrkesmässigt fiske, skall undantagas
från allmän varuskatt». Däremot har tyvärr
i det lagförslag, som åtföljer motionen,
bara upptagits fiskeredskap i allmänhet
och orden användningen för yrkesmässigt
fiske bortfallit.

I fråga om varuskatten på konst har
jag redan sagt att det är mycket svårare
att dra gränsen mellan personlig försäljning
från konstutövaren till kunden och
försäljning från utställning än det är att
dra gränsen mellan utställningsförsäljning
och försäljning genom konsthandlare.
En konstnär kan använda sin ateljé
eller sin våning till utställning och därmed
gå fri från skatt, men om han hyr
en lokal någon annanstans för utställningsändamål
blir försäljningen skattebelagd.

När det gäller skattefrihet för reparationer
är jag inte av samma åsikt som
herr Eriksson. Många stora industrier
har funnit det fördelaktigt att inrätta
egna avdelningar för reparation och underhåll
av sina verktyg etc., men nu börjar
de frångå detta, och det skall man
inte motverka genom beskattning av reparationer
och underhåll på produktionsapparaten.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Trots den tidiga timmen
kan jag inte neka mig att säga några ord
till bevillningsutskottets ordförande.

(i Första kammarens protokoll 1963. Nr H

Om den allmänna varuskatten m. m.

Vi har två tidigare år diskuterat omsättningsskatten
på begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner, och då hävdade
herr Ericsson med mycket stor pondus
att jordbruket inte kunde ha något som
helst intresse av att en sådan här kostnadspost
tas bort, eftersom jordbruksavtalet
var så sinnrikt konstruerat att
det automatiskt måste ge jordbruket full
kompensation. Hur har det gått med den
saken? Vi vet nu att avtalet inte var så
listigt konstruerat; och något sådant avtal
torde heller aldrig kunna konstrueras.
Jag tror också att detta är ett bevis
på att man måste hysa respekt för kostnader.

Omsättningsskatten på begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner medverkar
faktiskt till en snedvridning av handeln
med traktorer och maskiner vilken är
i allra högsta grad otidsenlig. Det är
också detta som gör att vi så starkt hävdar
att denna skatt bör tas bort.

Läser man socialdemokraternas reservation,
får man en känsla av att de håller
på att tänka om i detta avseende, något
som ju är glädjande även om det
kommer sent. Danskarna har, såsom redan
framhållits, infört en omsättningsskatt
men undantagit just sådana här varor
och helt naturligt då även begagnade
lantbruksmaskiner.

I socialdemokraternas reservation sägs
att man kan tänka sig samma förfarande
som när det gäller bilar. Detta skulle betyda
att vi fick en höjd omsättningsskatt,
en engångsskatt. Då vill jag fråga om en
sådan engångsskatt skulle på något sätt
lösa de gränsdragningsproblem som ni
nu stirrar er så blinda på? Det har jag
svårt att tro; och i varje fall vågar man
konstatera att jordbruksavtalet inte är så
listigt att det kompenserar för en dylik
höjd omsättningsskatt.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag utgår från att herr
Isacson har läst protokollen — jag kan
inte på rak arm erinra mig att jag skulle
ha sagt det han nyss återgav, i fråga om
jordbrukskalkylen, men det är naturligtvis
inte uteslutet att jag kan ha gjort det.

162

Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om den allmänna varuskatten m. in.

Herr Isacson frågar om vi klarar snedvridningen
genom att följa reservanternas
förslag och lägga en större skatt på
ett led och ta ut den på nya traktorer
som tillverkas i landet eller importeras
från utlandet. Ja, visst löser det gränsproblemen.
Skatten skall ju tas ut med
en gång på den nya varan, och inte sedan.
Var finner herr Isacson några nya
gränsproblem där?

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte finna att
det är någon skillnad om skatten är 6
procent eller om den skulle sättas till 10
procent. Man skulle väl ändå ha samma
gränsdragningsproblem.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Motionärerna bygger sin
argumentation på att man betalar skatt
flera gånger om, men jag säger att det
system som vi föreslår innebär att man
får betala skatt endast en gång.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt förlänga
denna debatt, och den skall inte
heller från min sida bli mycket förlängd.

Då jag nu ser finansministern här i
kammaren kan jag emellertid inte underlåta
att tala om för honom hur det
förhåller sig med dessa traktorer. Jag
frågade i en maskinaffär i min hemstad,
hur många gånger man tillåter att en
traktor får bytas, och fick då svaret, att
det i medeltal sker tre gånger. Man lämnade
ett färskt exempel på en traktor,
som sålts för 15 000 kronor inberäknat
omsättningsskatten. Efter två år byttes
den bort därför att den var för svag för
att kunna dra en skördetröska. Den såldes
då för 10 000 kronor, och vederbörande
fick betala ny skatt på traktorn.
Traktorn var emellertid inte utsliten
utan skulle gå i affär en gång till. Det
finns faktiskt traktorer, som säljes tre
gånger innan de anses förbrukade.

Om det har lagts skatt på ett redskap
— det må vara en traktor eller en annan
maskin — när man första gången köper
redskapet, är det enligt mitt förmenande
inte riktigt att man fortsätter och tar
ut skatt på nytt när maskinen byter ägare,
ty skatten är ju en gång betald. Vi
anser att det bör räcka med att skatt betalas
en gång för en maskin.

Finansministern är emellertid inte
nöjd med denna engångsbeskattning
utan vill att skatt skall tagas ut så länge
det finns något »livstecken» i maskinen.
Om jag bara kunde, så skulle jag ordna
det så att finansministern finge ett litet
jordbruk, där han hade en traktor och
andra maskiner. Det skulle vara intressant
att höra vad han skulle säga, om
han skulle behöva byta traktorn. Han
skulle säkert då säga: »Det var en jäkla
finansminister som har ordnat det så
här.»

Jag tror att tiden är inne —- och om
jag känner finansministern rätt är han
nog av samma uppfattning — att ändra
en smula på dessa förhållanden. Om vi
inte lyckas denna gång, hoppas jag att vi
lyckas en annan gång, och jag hoppas
att också finansministern då är med på
att dessa maskiner endast skall beskattas
en gång. Låt oss inte fortsätta på
den vägen att ta ut skatt så länge det
finns en gnutta kvar av maskinen.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
tiden längre utan ber att få yrka bifall
till reservationerna II och III samt till
utskottets förslag i vad det gäller traktorer.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Endast ett par ord om
reservation nr I, som jag har biträtt.

Det har i debatten frågats, och det
kan man med skäl göra, vad som har
inträffat sedan förra året och varför reservanterna
inte kan ge sig till tåls till
dess den allmänna skatteberedningen
kommer med sitt förslag.

I den handelspolitiska debatt, som för
en tid sedan fördes här i kammaren, berörde
statsministern och även andra talare
dessa problem. Det sades då att vi

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14 163

skulle få en dynamisk handelspolitik,
och i det sammanhanget kom man in på
kostnadsfrågorna när det gäller våra exportnäringar.
Alla känner till att en
märkbar konjunkturavmattning har ägt
rum under det gångna året. Behovet av
att öka vår konkurrenskraft genom att
pröva varje uppslag, som kan tänkas leda
fram till lägre kostnader, anser vi
reservanter bör mycket noga prövas.
Därför har vi framför allt strukit under
angelägenheten av att få till stånd ett så
snabbt avgörande som möjligt. Det har
också blivit alltmer angeläget att stimulera
till moderniseringar och rationaliseringar
på alla områden. Allt detta innebär
kapitalkrävande åtgärder, vilket
gör att många företagare är mycket betänksamma
och återhållsamma. Vi reservanter
anser att varje uppmuntran är så
värdefull, att man helt enkelt inte har
råd att avstå från den.

När ett förslag är att vänta från skatteberedningen
vet väl ingen människa i
dag, och med hänsyn till de snabba förändringar,
som äger rum på näringslivets
område, anser vi det mycket angeläget
att de berörda frågorna blir kartlagda
så snabbt som möjligt.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr I.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! I anledning av den senaste
ärade talarens anförande måste jag
ju fråga mig: År det hans uppfattning
att det bara är reservanterna som skulle
ha intresse av vår handelspolitik?

Det är väl åtskilliga komponenter som
konstituerar industriens konkurrenskraft.
Det kan väl ändå inte vara endast
en omsättningsskatt på investeringsvaror.
Såväl motionärerna och reservanterna
som utskottet är ju tämligen överens
om att det är allmänna skatteberedningen,
som skall syssla med dessa ting,
eftersom den har hela översynen av företagsbeskattningen.
Den kommer med
all sannolikhet att beakta just de synpunkter
som herr Erik Filip Petersson
anförde.

Vad som skiljer reservanterna från utskottet
är att vi framhåller, att allmän 6t

Första kammarens protokoll 1963. Nr li

Om den allmänna varuskatten m. m.
na skatteberedningen redan har uppdraget
att pröva detta, medan emellertid
reservanterna vill skriva till Konungen
och skicka över förslaget till skatteberedningen,
vilket vi tycker är en ganska
onödig procedur. Det är bara den lilla
skillnaden, och följaktligen skiljer det
inte en enda nyans i den viktiga frågan
om svensk företagsamhets möjligheter
att hävda sig i den internationella konkurrensen.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag hoppas väl att jag
inte påstått, att reservanterna är ensamma
om att önska framgångar för våra
exportnäringar. Jag är dock av den uppfattningen,
att kan vi genomföra några
kostnadsminskningar på våra exportvaror
så gagnar vi just vår utrikeshandel,
och dessa frågor kan nog med skäl anses
vara ganska brådskande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid
betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 24
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

164 Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om den allmänna varuskatten m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I beteckade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —-83;

Nej — 44.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B förekomna yrkandena
propositionen, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 24
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Beträffande punkten C, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats

dels att utskottets hemställan skulle
bifallas,

dels ock, av herr Nilsson, Ferdinand,
att riksdagen skulle •— i anledning av
likalydande motionerna 1:13 och 11:10
samt motion 1: 443 ■—■ i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
årets riksdag avseende undantagande
från allmän varuskatt av mjölkproduktionens
produkter, såsom konsumtionsmjölk,
smör och ost, varvid dels frihet
från sådan beskattning borde beredas
all mjölk försåld direkt vid gården eller
uttagen för familjens förbrukning, i
enlighet med vad som redan nu skedde
beträffande vissa kvantiteter, ävensom
helt vid vissa mindre jordbruk, dels
även borde omprövas ett restitutionsförfarande
beträffande skatteuttaget vid
butikshandel med dessa produkter,
varigenom ett beräknat belopp, motsvarande
vad som sålunda uttoges, från
statsverket genom mejeriorganisationerna
skulle återbetalas till producenterna
enligt normer som måtte av Kungl.
Maj :t efter hörande av statens jordbruksnämnd
beslutas.

Därpå gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vidare gjorde herr talmannen jämlikt
de angående punkten D framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Nr 14

165

antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna, med III betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 24
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna E och F
hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten G förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid
betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hem -

Om den allmänna varuskatten m. m.
ställan, sig anse denna proposition'' vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 24
punkten G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 62.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten H hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de beträffande punkten I framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr John Ericsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

166 Nr 14

Onsdagen den 3 april 1963 em.

Om den allmänna varuskatten ni. m.

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 24
punkten I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr John Ericsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 69.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr Geijer, Arne, anmälde, att han av
misstag röstat för ja-propositionen.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten J hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts, att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till kammarens sammanträde
fredagen den 5 april.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av en
atomkraftstation i Marviken; och

nr 55, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till svenska
ekumeniska nämnden.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 01.49.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14 167

Fredagen den 5 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 29 nästlidne
mars.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den 17
—den 19 april för att kunna bevista en
av svenska beskickningen i Washington
anordnad s. k. »Konsulskonferens för
Nordamerika».

Stockholm den 4 april 1963

Jonas Nordenson

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1963/64 till bostadsrabatter jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehovet under
anslaget Marinförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehovct un -

der anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1963/64;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark; och

nr 129, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1963/64.

Anmäldes och godkändes sammansatta
konstitutions-, banko- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 132, till Konungen i anledning av
väckta motioner angående utredning om
JO- och MO-ämbetenas organisation och
verksamhetsformer samt en av justitieombudsmannen
till riksdagen gjord
framställning om ändring av bestämmelsen
i 24 § andra stycket instruktionen
för riksdagens ombudsmän.

Ang. den skattemässiga behandlingen av
idrottspriser, m. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Svanströms
interpellation angående den skattemässiga
behandlingen av idrottspriser,
m. m., erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Svanström har i
en interpellation frågat mig om jag är
villig att lämna en redogörelse för den
nuvarande skattemässiga bedömningen
av priser vid idrottstävlingar. Herr Svanström
frågar vidare, om jag är beredd
att medverka till åtgärder av skatteteknisk
art, som är ägnade att ytterligare
stimulera framstående tävlingsprestationer
inom svensk idrott. Jag vill svara
följande.

Någon uttömmande redogörelse för
den skattemässiga bedömningen inom
olika taxeringsdistrikt av priser vid

168 Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Ang. den skattemässiga behandlingen av idrottspriser, m. in.

idrottstävlingar är jag inte beredd att
lämna. En sådan kartläggning pågår inom
riksskattenämnden såsom förberedelse
för anvisningar på området. Jag utgår
från att de enskilda fall som aktualiseras
hos taxeringsmyndigheterna bedömes
med omdöme och med gott förstånd.

Med detta, herr talman, får interpellationen
anses besvarad.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för det visserligen kärvt
kortfattade men icke desto mindre för
alla idrottsvänner hoppfulla svaret. Anledningen
till att jag ställde mina frågor
var det bekanta Umeåfallet och den oro
detta åstadkom både hos toppidrottsmännen
själva och hos den breda allmänheten.

Jag anser det angeläget att allt som
kan göras för att stödja och uppmuntra
svensk idrott bör göras. I interpellationen
har jag pekat på den betydande
goodwill som svensk stjärnidrott ger åt
vårt land i internationella sammanhang.
Man kan knappast diskutera om den
idrottsliga toppen behövs eller inte. Alla
vet att den är ägnad att öka intresset för
idrottsutövning i alla läger och därmed
ge sporten den bredd som man eftersträvar.
Att idrottsmännen får underkasta
sig hård träning är ingenting att
beskärma sig över — tvärtom — men
att de skall för sin idrottsliga utövning
åsamkas ekonomiska besvär är mindre
önskvärt. Först efter många år av träning
kan ju en och annan nå upp till att
bli vad man kallar toppidrottsmän.

Det svar som finansministern gett på
mina frågor ger mig anledning att göra
några reflexioner. Statsrådet är inte beredd
att lämna någon uttömmande redogörelse
för den skattemässiga bedömningen
inom olika taxeringsdistrikt beträffande
priser vid idrottstävlingar. Anledningen
synes av svaret att döma vara
den kartläggning som pågår inom riksskattenämnden
för kommande anvisningar
på området. Jag hoppas livligt att
dessa kommande anvisningar också skall
ge uttryck för finansministerns positiva

syn på dessa frågor och att de verkligen
skall ge en återklang av herr statsrådets
bevingade ord från frågestunden i samma
ärende i andra kammaren: »Inga
småtterier!»

En smula oroad är jag förstås av uttrycket
»inom olika taxeringsdistrikt».
Det kan väl aldrig vara så att herrar
taxeringsintendenter och övriga taxeringsmyndigheter
handlar efter eget
gottfinnande i detta sammanhang?

I vart fall noterar jag med stor och
uppriktig tillfredsställelse att finansministern
utgår från att aktualiserade fall
bedömes med omdöme och gott förstånd.
Även om jag inte ett ögonblick ifrågasätter
om dessa egenskaper återfinnes hos
taxeringsmyndigheterna, kan väl sägas
att de kan vara mer eller mindre framträdande.

Herr finansministern hade kunnat vara
ännu mera positiv i sitt svar, men jag
är likväl av den uppfattningen att det
givna svaret kommer att på sina håll
väsentligt bidraga till att utveckla de
»oskattbara» — förlåt uttrycket — egenskaperna
omdöme och gott förstånd.

Med det anförda ber jag än en gång
att få tacka för svaret.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var några nyanseringar
i interpellantens inlägg som föranledde
mig att begära ordet. Han var
något förvånad över att jag i svaret talat
om den kartläggning som sker beträffande
bedömningen inom olika taxeringsdistrikt
såsom förberedelse för de
uniformerade riktlinjer, som riksskattenämnden
har lovat att senare utfärda.
Det är klart att om man har ett material
som är långt ifrån ensartat, så kan man
ju inte begära att taxeringsintendenter
och andra taxeringsmän av någon underlig
anledning skall tänka så uniformt
att de bedömer all denna skiftande materia
exakt lika. Idrottspriserna varierar
till sin typ och till sitt värde. Inom vissa
distrikt och inom vissa idrottsgrenar är
man generösare vid utdelandet av priser
än man är inom andra distrikt och
andra idrottsgrenar. Alla dessa variatio -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

169

Ang. den skattemässiga behandlingen av idrottspriser, m. m.

ner måste ju i praktiken bli föremål för
en om inte nyanserad så i varje fall i
viss mån skiftande bedömning från de
fiskala myndigheternas sida. Det är önskvärt
att göra dessa differenser så små
som möjligt och försöka få fram likartade
riktlinjer. Avsikten med den kartläggning
som nu sker är att försöka nå
detta mål.

Det är alldeles klart att man kan ha
ett särskilt intresse för idrotten — jag
skall inte förneka att i det avseendet råder
det inte så stor skillnad mellan inte
rpellanten och mig. Men man får inte
låta det gå så långt att man sätter idrottsprestationerna
i en alldeles speciell särklass.
Interpellanten har i sin interpellation
frågat om jag var beredd att genom
åtgärder av skatteteknisk art ytterligare
stimulera framstående idrottsprestationer.
Jag har med avsikt inte svarat
på detta i mitt interpellationssvar,
därför att jag måste bekänna att jag har
vissa svårigheter att förstå interpellantens
uppfattning när han ställer frågan
på det sättet. Det finns ju många slag
av goodwillambassadörer — det kan
vara en duktig idrottsman, en duktig
sångare, en duktig filmregissör, en kulturpersonlighet
eller vad man än vill
ta som exempel. Men i skattetekniskt
hänseende bör de nog betraktas likartat
som skattebetalare. Jag har svårt att tänka
mig en alldeles speciell stimulans åt
dem som utför dessa idrottsprestationer;
det måste ju med andra ord vara fråga
om våra toppidrottsmän. De får betraktas
som skattebetalare som alla andra.
Men sedan får det väl här, som i andra
fall, visas en viss generositet när det gäller
att beskatta de priser som de får för
sina prestationer. Det är detta vi skall
söka oss fram till med den undersökning
som pågår, och här har jag sagt — kalla
det gärna för bevingade ord — att man
skall handlägga dessa frågor utan inslag
av »småtterier» vid bedömningen.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Vad först gäller den olika
bedömningen i olika taxeringsdistrikt
är jag medveten om att den är svår att

komma ifrån, men jag tar finansministerns
senaste inlägg som ett uttryck för
att vad som här i görligaste mån kan
göras för att få en likformig bedömning
över hela landet också skall ske; jag inregistrerar
det uttalandet med tacksamhet.
Intill dess att anvisningar utfärdas
måste ändå vissa bärande principer och
den gällande lagen tillämpas — det är
jag klart medveten om.

För att sedan inte något missförstånd
skall kvarstå i denna debatt vill jag klart
säga ut att varken jag eller någon idrottsman,
såvitt jag förstår, har något intresse
av att bli ställd i särklass vid beskattningen.
Idrottsmännen vill säkert vara
goda skattebetalare liksom alla andra
medborgare. Jag tar fasta på finansministerns
löfte här om en generös bedömning
av de kostnader som är förenade
med intäkternas förvärvande, det är just
vad man vill komma fram till. Många år
av träning och försakelser ligger utan
tvekan bakom varje topprestation. Detta
kan knappast bedömas ekonomiskt, men
det är uppenbart att detta med en smula
välvilja kan räknas in såsom omkostnader
för förvärvande av de intäkter, som
sedan åtnjutes vid idrottsutövande på
toppnivå.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Interpellanten tvingar
mig faktiskt att göra denna debatt litet
längre än jag räknat med.

Jag har värjt mig för tanken att föra
in träningsfliten som något slags arbelstidsvärdering
med avdragsrätt i deklarationerna,
och jag har värjt mig för
den tanken helt enkelt därför att alla
de ungdomar som startar en idrottslig
bana —• jag kan här nog tala av egen erfarenhet
■— gör det inte med den målsättningen
att bli en bra idrottsman och
tjäna mycket pengar utan därför att äregirigheten
att vara värst driver dem att
träna och lägga ner åtskilligt med tid
och ansträngning på detta. Vi bör nog
därför i denna debatt hålla oss till frågan
vilket rimligt tävlingspris man skall
acceptera utan att fiskala synpunkter
lägges på prisutdelningen och försöka

170 Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Om den samhälleliga lokaliseringspolitiken

hålla denna arbetstidsvärdering i träningstimmar
utanför själva problemet.

Herr SYANSTRÖM (ep):

Jag tvivlar, herr talman, inte ett ögonblick
på att äregirigheten den gången finansministern
var aktiv idrottsutövare
var bärande motiv för hans del. Jag tror
också att det är det bärande motivet för
alla pojkar och flickor, och det skall vi
vara glada och tacksamma för. Jag har
sagt i min interpellation att det är idrottens
bästa även i fråga om bredd som
vi befrämjar, om vi får så goda toppidrottsmän
som möjligt — de båda sakerna
går ju hand i hand. Jag har däremot
velat peka på att det kan vara kostnader
förenade med träning för toppidrottsmän,
men jag har inte sagt att
man till varje pris skall bedöma detta
som arbetstid, utan här är det fråga om
en kombination av nytta och nöje. Det
är så idrotten skall vara, när den är som
bäst.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 116,
angående ny huvudorganisation för statens
järnvägar.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 127, med förslag till lag om behörighet
att utöva tandläkaryrket m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 134, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 50.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
55, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret

1963/64 till bidrag till svenska ekumeniska
nämnden.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
berörda hemställan.

Sedermera godkändes på gjord proposition
den i förevarande memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen erinrade om, att, under
förutsättning att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, gemensam omröstning
över denna voteringsproposition
komme, såsom tidigare meddelats, att
anställas vid kamrarnas sammanträden
onsdagen den 17 april.

Om den samhälleliga lokaliseringspolitiken Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om den samhälleliga lokaliseringspolitiken.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr 528 i första kammaren av herrar
Sundin och Nils-Eric Gustafsson
samt nr 637 i andra kammaren av herr
Nilsson i Tvärålund m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte

A. anhålla om åtgärder och förslag enligt
i motionerna anförda grunder till en
aktiv lokaliseringspolitik dels omedelbart,
dels sedermera vid prövning av det
aviserade betänkandet från kommittén
för näringslivets lokalisering, särskilt
avseende

1) bättre tillgodoseende av kapitalbehovet
för företags etablering och utvidgning
i områden med sysselsättningssvårigheter
genom bland annat utvecklingsfond
och generösare säkerhetsbedömning
i fråga om lån, som förmedlades
genom företagarföreningarna, i enlighet
med vad som anförts i motionerna,

Fredagen den 5 april 1963 Nr 14 171

2) samordning av lokaliseringspolitiken
med olika samhällsverksamheter,
som berörde lokaliseringspolitiken;

B. anhålla om undersökning i form av
totalkalkyl rörande kostnaderna för såväl
lokaliseringspolitiken som den rörlighetsstimulerande
arbetsmarknadspolitiken
ur samhälls- och företagsekonomiska
synpunkter; samt

C. beakta även vad i övrigt anförts i
motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 528 och II: 637 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag har tillsammans
med övriga motionärer, såväl i denna
kammare som i medkammaren, tagit
upp lokaliseringsfrågorna i hela deras
räckvidd. Underligt nog har bankoutskottet
icke biträtt denna motion. Den
har väl på samma sätt som många andra
motioner blivit behandlad med den
ödesteori som tycks vara gällande, nämligen
att motioner skall avslås. Nu kom
ju denna fråga, herr talman, upp till
diskussion även förra veckan när vi
hade att handlägga samhällets engagemang
i Uddevallavarvet. Av denna anledning
och därför att vi får en lokaliseringsdebatt
efter påsken skall jag inte
anföra någon längre motivering för motionen.
Jag vill bara med tacksamhet
notera det remissförfarande som ägt
rum. Om man studerar remissvaren
skall man finna att de i stort sett har
en likadan inställning som motionärerna.
Låt mig på samma sätt som alla
andra motionärer när de för fram sina
förslag, även om jag nu är medveten
om att motionen är avstyrkt, uttala den
tron att motionen såväl som remissvaren
skall kunna medverka till en positiv
utformning av lokaliseringspolitiken.

Herr talman! Med tanke på de goda
motiv som faktiskt finns i denna motion,
som blivit avstyrkt, kan jag inte
yrka bifall till utskottets utlåtande. Jag
har inget yrkande.

Om den samhälleliga lokaliseringspolitiken
Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Efter avlyssnandet av
herr Sundins inledning trodde jag inte,
att han skulle yrka bifall till sin motion
— inte minst med hänsyn till det
förhållandet som han också blivit på
det klara med, nämligen att utskottet
har tillmätt dessa frågor en mycket stor
betydelse. Det visar ju också det remissförfarande
som utskottet här har gått
in för, och det uppskattades, efter vad
jag kan förstå, även av herr Sundin. Vi
har inom utskottet i detta avseende ansett
att frågan har en synnerligen stor
betydelse, men på grundval av remissförfarandet
kunde utskottet inte skriva
på något annat sätt. Jag ber endast att
få hänvisa till kommittén för näringslivets
lokalisering, som mycket starkt
varnar för att man över huvud taget på
något sätt skall bryta sönder de arbetsuppgifter
som denna kommitté har sig
ålagda. Den varnar i sitt yttrande för
att man, genom en splittring av kommitténs
arbetsuppgifter, skall bryta sönder
hela den stora, samlade behandlingen
av frågan.

Av denna anledning, herr talman, ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord. Jag uppskattar utskottets arbete och
vill påpeka att jag inte yrkade bifall till
motionen, utan jag slutade mitt anförande
med att säga att jag icke hade något
yrkande.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag vill bara be om ursäkt.
Jag tyckte att herr Sundin yrkadt
bifall till sin motion.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av dels väckta motioner
om skärpning av vapenförord -

Första kammarens protokoll 1963. Nr 14

172

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar, m. ra.

ningens bestämmelser om rätt att inneha
luftvapen, dels väckta motioner angående
stadgande i vapenförordningen
om särskilt tillstånd för innehav av luftvapen
m. in.;

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående tillstånd för juridiska personer
att inneha skjutvapen; samt

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag i anledning
av Sveriges anslutning till de
internationella fördragen angående godsbefordran
å järnväg samt angående befordran
å järnväg av resande och resgods.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade
uppsägningar, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande ökat
skydd för arbetstagare mot obefogade
uppsägningar samt om lagstadgad ersättning
till korttidspermitterade.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 56 i
första kammaren av herrar Lager och
Adolfsson samt nr 66 i andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle och fru Ryding,
angående lagstadgad ersättning till korttidspermitterade,
samt

2) de likalydande motionerna nr 280
i första kammaren av herr Hanson, PerOlof,
och nr 328 i andra kammaren av
fru Nettelbrandt m. fl., om utredning rörande
ökat skydd för arbetstagare mot
obefogade uppsägningar.

I motionerna 1:56 och 11:66 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära skyndsam utredning
och förslag till sådan lagstiftning,
att korttidspermitterade löneanställda
hölles ekonomiskt skadeslösa av
företagen under permitteringstiden.

I motionerna 1:280 och 11:328 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
om ökat skydd för arbetstagare mot
obefogade uppsägningar samt framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill
en dylik utredning kunde giva anledning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, nämligen

A. 1:280 och 11:328 samt

B. I: 56 och II: 66,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, vid utskottets
hemställan under A, av fröken Nordström
samt herrar Erik Filip Petersson,
Anderson i Sundsvall och Rimmerfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A hemställa,

1) att riksdagen i anledning av motionerna
1:280 och 11:328 i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört; samt

2) att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
under I) hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt reservanternas mening funnes
det starka skäl att överväga att skapa någon
form av dispositiv lagstiftning, som
skulle kunna påskynda avtal om stärkt
uppsägningsskydd utan att fördenskull
inkräkta på den frihet, som arbetsmarknadens
parter hade att söka egna vägar
för en lösning av problemet. Utredning
borde enligt reservanterna ske, så att
hithörande problem kartlades.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Vid föregående års riksdag
föreslog vi från kommunistiskt håll
att riksdagen hos regeringen skulle begära
en utredning om lagstadgat skydd
för de anställda mot obefogade uppsäg -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14 173

Om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar, m. m.

ningar. Riksdagen uttalade den gången
på andra lagutskottets förslag att lagstiftning
på detta område borde få anstå
tills det visat sig att ett tillfredsställande
förhållande inte kunde ordnas
genom s. k. frivilliga överenskommelser
mellan arbetsmarknadens parter.
Som motivering anfördes att vissa framsteg
hade nåtts förhandlingsvägen och
avtalsvägen och att det därför vore
klokt att invänta nya sådana framsteg.

I väntan på vad nu inledda kontakter
mellan arbetsmarknadens huvudparter
kan leda till avstod vi i år från att upprepa
vårt förslag från 1962. Det har
emellertid nu glädjande nog tagits upp
av andra kammarledamöter. De argument
för en lagstiftning som vi anförde
för ett år sedan har enligt min mening
fortfarande giltighet. Förhoppningarna
att förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter skall leda till godtagbara resultat
är inte så värst mycket större nu
än för ett år sedan. Jag är av den övertygelsen
att lagstiftning måste tillgripas
förr eller senare, och ur de anställdas
synpunkt är det fördelaktigare om
det sker förr än senare.

I samma utlåtande från andra lagutskottet
behandlas en av oss kommunister
i år väckt motion om lagstiftning för
de anställda till skydd mot korttidspermittering.
Förutom de motiveringar som
anförts i motionen vill jag framhålla ett
par synpunkter.

Såsom förhållandena nu är står det
företagarna fritt att permittera sina anställda.
För vissa avtalsområden finns
frivilliga överenskommelser om varsel
vid sådana permitteringar. Låt oss anta
att dessa frivilliga överenskommelser i
stort sett följs •—- de permitterade tillfogas
i alla fall kännbara ekonomiska förluster.
Felkalkyler ingar och felberäkningar
av företagsledningen, bristande
uppläggning och förutseende, principrytteri
och missriktad självhävdelse kan
ge upphov till permitteringar, vilkas
kostnader får bäras, inte av dem som är
orsak till permitteringarna utan, av de
anställda.

Låt mig, herr talman, ta ett färskt exempel!
Sedan några veckor pågår en

konflikt mellan ett par tjänstemannagrupper
och systembolagen. Konfliktanledningen
är närmast en principfråga,
så långt jag har kunnat följa med, nämligen
frågan huruvida semestertiden
skall beräknas efter antalet anställningsår
eller om den skall beräknas efter den
lönegrad vederbörande tjänsteman är
placerad i. Med anledning av den konflikten
på tjänstemannasidan har cirka
600 anställda, tillhörande ett förbund
som är anslutet till Landsorganisationen,
permitterats. Likaså har för någon
vecka sedan cirka 1 000 deltidsanställda,
tillhörande ett tjänstemannaförbund
som icke berörs av konflikten, permitterats.

För en vanlig dödlig förefaller den
här konflikten helt onödig. Bakom de
statliga företagens position ligger, så
långt jag förstår, ett principrytteri som
borde vara utrensat ur det offentliga livet
och som enligt min mening inte på
något sätt kan motivera de åtgärder som
har vidtagits gentemot de stora personalgrupper
jag nämnt.

Hur ter sig situationen för dem? Cirka
600 bryggeriarbetare ställs på gatan.
De har ingenting med konflikten att
göra — de arbetar under ett tvåårigt avtal
som utlöper först med det här året.
Under den första veckan får de inget arbetslöshetsunderstöd.
Låt oss anta att
den genomsnittliga arbetsinkomsten håller
sig kring 300 kronor i veckan — den
inkomsten faller bort helt och hållet under
karensveckan. Efter en vecka får
de ett arbetslöshetsunderstöd på ungefär
20 kronor om dagen —■ det varierar
litet, beroende på hur stor familjen är.
Skillnaden mellan det belopp som utgår
i arbetslöshetsunderstöd, låt oss säga
120 kronor i veckan, och den ordinarie
förtjänsten faller bort varje vecka
som de är permitterade.

Nog är det rimligt att begära att de
statliga företagen, som utan att höra dessa
arbetargrupper helt enkelt ställer
dem på gatan, skall ha skyldighet att
hålla de anställda som behandlas på det
här sättet ekonomiskt skadeslösa för den
principstrid som företagsledningen anser
så viktig att föra.

174 Nr It

Fredagen den 5 april 1963

Om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar, m. m.

De deltidsanställda som drabbas av
permitteringar får ingenting alls, vare
sig ersättning från företaget eller arbetslöshetsunderstöd,
eftersom deras arbetsförhållanden
inte gett dem möjlighet att
kvalificera sig för understöd från de
statsunderstödda kassorna.

Ingen överenskommelse mellan Landsorganisationen
och Arbetsgivareföreningen
skulle ha skyddat de anställda i
de fall som jag här har anfört. De statliga
företagen är inte anslutna till Arbetsgivareföreningen
och binds följaktligen
inte ens av de små moraliska förpliktelser
som denna har iklätt sig.

Naturligtvis skulle flera exempel kunna
anföras, men jag låter det bero med
vad som är sagt. Det inte minst uppseendeväckande
i detta sammanhang är
att ett helstatligt företag, som ju egentligen
borde föregå med gott exempel och
inte med dåligt, uppför sig på det här
sättet. Detta företag tillhör inte heller
dem som haft det dåligt ställt, utan snarare
tvärtom.

Det förefaller mig, herr talman, rimligt
att sådana icke betalda permitteringar
som nu förekommer stoppas. Ett
minimum av rättvisa vore att de perrnitterade
hölls ekonomiskt skadeslösa för
karensveckan innan arbetslöshetsförsäkringen
träder in. Ett lika rimligt krav
är att de permitterade i varje fall under
de första veckorna ersätts av företagen
för den ekonomiska förlust som uppstår
också sedan arbetslöshetsförsäkringen
trätt i kraft. Åtminstone tills vidare tror
jag inte —• men kanske ser jag alltför
pessimistiskt på den saken — att det
är möjligt att uppnå en sådan ordning
förhandlingsvägen, och i varje fall tvivlar
jag på att det är möjligt så länge de
statliga företagen föregår med dåligt
exempel. Här tarvas det nog att riksdag
och regering känner ansvar och begagnar
den makt som är dem given för att
slå vakt om de anställdas elementära
rättigheter och rimliga krav.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till motionsparet nr
56 i första kammaren och 66 i andra
kammaren.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Eftersom jag tillsammans
med mina partikamrater i andra lagutskottet
har reserverat mig till förmån för
de synpunkter som har förts fram i en
motion av herr Per-Olof Hanson i denna
kammare, vill jag kort och gott, herr talman,
yrka bifall till denna reservation.

För att inget missförstånd skall uppkomma
vill jag understryka att vi avser
i verklig mening obehöriga uppsägningar
och att vi inte syftar till någon lagstiftning
som skulle kunna på ett eller annat
sätt vålla trakasserier.

Yi har också den allra största respekt
för de avtal som träffas av arbetsmarknadens
parter. Kan man förhandlingsvägen
komma fram till en lösning av dessa
problem, så är det ju det bästa. Men
även om avtal kan träffas når man onekligen
inte alla de människor som är berörda
av dessa frågor, och även om det
inte är så stort antal som inte kan nås
av avtalen, så är det ju därför inte mindre
angeläget att klarlägga dessa frågor
genom en utredning.

Det behov av en lösning som här förefinnes
har påtalats, exempelvis av högsta
domstolen i ett utslag för ett par år
sedan. Jag vill också hänvisa till vad utskottet
enhälligt säger om den här frågan,
att i Sverige saknas, till skillnad
från flertalet andra europeiska länder,
generella lagstadganden angående förbud
mot obefogad uppsägning av de anställda.
Det vore kanske inte minst ur den
synpunkten intressant att få verkningarna
av denna lagstiftning belysta och även
få klarlagt hur den skulle kunna omsättas
till svenska förhållanden.

Därmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Vi är alla medvetna om
att denna fråga berör ett gränsområde
där det kan uppkomma konflikt mellan
kravet på arbetsmarknadens frihet, som
ju termen lyder, och behovet av lagstiftning.

Man kan konstatera att frågan om
skydd i anställningen mot obefogade

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14 175

Om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar, m. m.

uppsägningar inte är tillfredsställande
löst i vårt land. För vissa grupper har
man väl kommit en bit på väg, och kanske
t. o. m. nått ganska tillfredsställande
resultat, men för andra grupper är så
inte fallet. I princip gäller alltså den
fria uppsägningsrätten i vårt land.

Dessbättre är emellertid de fall av obefogade
uppsägningar som man kan påvisa
i vårt land relativt sällsynta, eftersom
vi har ovanligt gott förhållande
mellan arbetsgivare och arbetstagare,
men det är illa nog om det finns områden
där dessa förhållanden inte finner
tillfredsställande lösningar. Det finns
därför enligt min mening starka skäl att
överväga en dispositiv lagstiftning här.

Nu sägs det — och det är riktigt —
att det pågår överläggningar mellan parterna
på arbetsmarknaden om detta. Vi
vet emellertid inte hur långt dessa kan
leda. Jag håller för min del knappast för
troligt att man på den vägen kommer
att kunna lösa detta problem tillfredsställande.
De hittillsvarande överenskommelserna
har sina uppenbara brister
och omfattar långtifrån hela arbetsmarknaden.

Jag vill vidare, herr talman, hänvisa
till att Internationella arbetsorganisationen
har tagit upp dessa problem till behandling
på senare tid och nyligen godtagit
en rapport i frågan. Inför den utvecklingen
på det internationella området
framstår det för mig som ännu mera
angeläget än tidigare att göra en kartläggning
av problematiken. Det kan relativt
snart bli fråga om ett ställningstagande
i politiska instanser till en internationell
konvention på detta område,
och då det är det, menar jag, bra om vi
har kartlagt alla aspekter, vet var problemen
ligger och hur långt vi kan klara
dem med avtal och i vilken utsträckning
vi måste gå lagstiftningsvägen.

Jag tycker det vore tråkigt om vi på
detta område skulle få samma långdragna
kamp som när det gäller likalönsprincipens
godtagande. Den frågans legala
reglering lagstiftningsvägen sköts undan
tills vi blev tvingade till det genom en
internationell konvention.

Det vore inte något enastående om vi

undersökte möjligheterna att även här
gå lagstiftningsvägen, eftersom en del
andra länder redan har beträtt den vägen.

Jag skall, herr talman, begränsa mig
till detta och yrkar bifall till reservationen.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Frågan om den fria uppsägningsrätten
kan man likna vid den
situation som en restauranggäst befinner
sig i när han kallar på den ena servitrisen
efter den andra och får beskedet:
»Det här är inte mitt bord.»

Man har försökt att gå till domstolarna
och begära att de skall pröva uppsägningar
som betraktas som orättvisa och
obilliga, men som vi vet har domstolarna
sagt att det här är inte deras bord.
Vi har allt sedan den berömda domen
nr 100/1932, där arbetsdomstolen uttalade
att ett avvägande av de motsatta intressena
i denna fråga inte kunde ske
annat än genom lagstiftning, haft ytterligare
ett antal domar, bl. a. så sent som
1960, vari högsta domstolen har uttalat
detsamma. Jag vill fästa uppmärksamheten
särskilt på en dom 1960 som gällde
en kommunal befattningshavare, vilken
utan giltig grund blivit skild från sin
anställning och begärde att få bli återinsatt
i tjänst. Det åberopades i målet att
i andra länder — Norge, Tyskland, Österrike
— fanns det en sådan rätt, men
högsta domstolen förklarade att spörsmålet
huruvida allmän domstol skulle
äga sådan befogenhet uppenbarligen för
vårt lands del var av sådan art, att det
borde ankomma på lagstiftningen att avgöra
detsamma.

När då den olycklige restauranggästen
går till nästa instans och ärendet kommer
till riksdagen, så säger riksdagen —
det gjorde den såväl 1957 som förra året,
och andra lagutskottets majoritet uttalar
detsamma i år ■— att detta inte är riksdagens
sak utan att det är de fackliga
organisationernas sak att lösa problemet.

På den punkten vill jag gärna acceptera
att man i princip bör i största möj -

176 Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar, m. m.

liga utsträckning låta arbetsmarknadens
parter lösa uppkomna motsättningar,
men enligt min uppfattning ligger den
här frågan till så, att man inte kan tänka
sig någon definitiv lösning den vägen.
Det finns först och främst det skälet
— och det kanske är det starkaste
— att man genom kollektivavtal visserligen
kan inskränka rättsregeln om den
fria uppsägningsrätten, men inte upphäva
den. När avtalet är uppsagt, återgår
allting till det gamla rättstillståndet,
till den fria uppsägningsrätten. Detta är
kanske det mest väsentliga i denna fråga.

Sedan tillkommer också det som föregående
talare har påpekat, nämligen att
kollektivavtalen endast omfattar en del
av arbetsmarknaden och alltså inte kan
medföra ett skydd över hela området.

Det skulle då kunna sägas — och det
är väl en tanke som man kan spåra i utskottsutlåtandena
i denna fråga — att
kollektivavtalen, om de breder ut sig,
också skulle kunna bli rättsbildande,
men den förhoppningen, som många
kanske har haft under årens lopp, tycks
ha slagits sönder av de uttalanden som
högsta domstolen har gjort i frågan.

Man tycks allmänt hysa den uppfattningen
i dag, att den fria uppsägningsrätten
saknar grund i det allmänna
rättsmedvetandet. Hur skall man förfara
med en regel som saknar grund i
det allmänna rättsmedvetandet? Det är
ju just quinta essentia i ett demokratiskt
samhälle att man successivt anpassar
rättsordningen efter förändringar i det
allmänna rättsmedvetandet. Mot detta
har emellertid anförts att en utredning
om lagstiftning skulle kunna verka fördröjande
eller rent av förhindrande när
det gäller de överläggningar som just nu
pågår på arbetsmarknaden. Det är naturligtvis
en invändning som man måste
ta allvarligt på, men enligt min uppfattning
är denna invändning icke bärande
med den utformning som föreligger
i reservationen av fröken Nordström
m. fl. Där föreslås nämligen en utredning
om en dispositiv lagstiftning.
Vad är det? Ja, det är en lagstiftning
som endast skall gälla därest annat icke

har blivit uppgjort i kollektivavtal eller
i annat avtal. En sådan lagstiftning kan
inte lägga något hinder i vägen för arbetsmarknadens
parter att träffa de
överenskommelser som de finner vara
lämpliga.

Denna fråga har så länge stått på dagordningen
här i landet, att det verkligen
snart är på tiden att vi får en annan
tingens ordning. Det har tidigare här
sagts att frågan är föremål för internationell
uppmärksamhet och att Internationella
arbetsorganisationen förra
året antog en rekommendation om anställningsskydd.
Den frågan skall tagas
upp till definitivt avgörande vid Internationella
arbetsorganisationens konferens
i juni månad i år. Man skulle kanske
då kunna säga: Låt oss vänta och
se vad som kommer ut av denna konferens
och om där kommer att antagas
regler som vi har anledning att ta fasta
på. Jag tror emellertid inte att det skadar
att vi börjar i god tid, och en utredning
tar ju alltid sin tid.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av fröken Nordström
in. fl.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag tror att jag utan vidare
kan avslöja att det inte finns några
delade meningar i andra lagutskottet beträffande
båda dessa frågor, som är föremål
för behandling i utskottsutlåtandet.

Vi ansluter oss väl samtliga till den
uppfattningen att arbetsgivaren inte
skall ha rätt att vidtaga obefogade uppsägningar,
vilket väl i allmänhet får tolkas
så att han skall lämna skäl för uppsägningen
av den anställde. Det senare
har väl varit det bärande argumentet
för Landsorganisationen i uppgörelsen
med Svenska arbetsgivareföreningen vid
förhandlingarna om rätt att diskutera
uppsägningar även i de fall då avtalen
exempelvis innehåller en bestämmelse
om att arbetsgivaren har rätt att fritt
antaga och avskeda de anställda. Jag
tror att Svenska arbetsgivareföreningen

Fredagen den 5 april 1983

Nr 14

177

Om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar, in. m.

till och med har accepterat principen
att obefogade uppsägningar inte skall
äga rum; sådana uppsägningar synes i
varje fall inte ha något starkare stöd i
Svenska arbetsgivareföreningens läger.

Vi har väl 1 och för sig inte heller någonting
emot att denna fråga regleras
lagstiftningsvägen, om den därmed vore
löst. Det räcker emellertid inte med att
bara konstatera att obefogade uppsägningar
är förbjudna. Det måste också
lämnas en definition på vad som skall
utgöra skäl för uppsägning. Om tvist
uppkommer, har ju domstolarna att tolka
lagen. I varje fall har jag den uppfattningen
att tvisterna alldeles säkert
kommer att bli flera än de för närvarande
är och att domstolarna får mera
att göra, kanske inte i så stor utsträckning
när goda konjunkturer råder, men
om konjunkturerna försämras blir det
väl också större utrymme för tvister om
vilka som skall lämna arbetsplatsen,
därest arbetstillgången är sådan att några
inte kan beredas fortsatt anställning.
Jag är inte säker på att de anställda
själva i alla situationer har ett intresse
av att få domstolsutslag på att vederbörande
av den ena eller den andra anledningen
är olämplig för en viss uppgift;
möjligen kan de också dra sig för
att gå till domstol för att få prövat huruvida
ett av en arbetsgivare åberopat
skäl för en uppsägning är riktigt eller

ej Tvister

av detta slag har helt naturligt
förekommit också inom Landsorganisationens
verksamhetsområde. Många
förhandlingar har även ägt rum beträffande
sådana tvister. Ett visst antal av
dem har väl lösts genom att vederbörande
har fått återgå till arbetet. Andra
tvister har klarats på annat sätt. Framför
allt när det har rått ett motsatsförhållande
mellan arbetsgivaren och den
anställde, som har blivit uppsagd, har
väl ofta parterna funnit det vara bättre
att välja en väg som innebär att vederbörande
får ersättning i någon form och
söker anställning på annat håll. Särskilt
känsliga är naturligtvis sådana tvister
som berör tjänstemännen, vilka ju ofta

är arbetsgivarens speciella förtroendemän
på arbetsplatsen eller i den arbetsuppgift
som vederbörande har att handlägga.
Om en tjänsteman har kommit i
ett motsatsförhållande till sin arbetsgivare
är det förenat med svårigheter och
även psykologiska påfrestningar för vederbörande
att behålla sin anställning,
även om en domstol skulle förklara att
en verkställd uppsägning är obefogad.

Jag tror att synpunkter av denna art
ligger bakom Landsorganisationens uppfattning
att man om möjligt bör söka
lösa tvisterna förhandlingsvägen. Endast
under förutsättning att det föreligger ett
bestämt konstaterande av att det inte är
möjligt att komina fram den vägen kan
man påyrka lagstiftning och pröva om
den vägen ger ett bättre resultat.

Herr Erik Petersson har nämnt att ett
flertal andra länder har en lagstiftning
på detta område, och herr Per-Olof Hanson
har sagt att frågan är föremål för behandling
i Internationella arbetsorganisationen.
Båda påståendena är riktiga.
Man skall emellertid hålla i minnet både
när det gäller de länder som redan har
en lagstiftning av detta slag och när det
talas om Internationella arbetsorganisationens
verksamhetsfält och behovet av
att vidtaga åtgärder för att åstadkomma
någonting som kan utgöra riktlinjer för
strävandena på detta och liknande områden,
att förhållandena i berörda avseenden
är oerhört mycket sämre i andra
länder. I de flesta länder finns jo inte
organisationer av vår typ vare sig på
arbetar- eller på arbetsgivarsidan vilka
anser att man bör diskutera förhållandena
på arbetsplatsen med motparten
och helst söka lösa problemen förhandlingsvägen.
Så långt har man ännu inte
hunnit i många länder, och där kan möjligen
en lagstiftning av det här slaget anses
mera erforderlig för att i alla händelser
bereda domstolarna tillfälle att
pröva och avgöra sådana ärenden och
bana väg för en praxis i det fortsatta arbetet.
Och internationella arbetsorganisationen
måste i sin verksamhet ta hänsyn
till att förhållandena på arbetsmarknaden
dock är fullständigt oreglerade på

178 Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Om okat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar, ro. m.

många håll i världen, varför det kan
vara nödvändigt att ge riktlinjer även för
hur frågor av denna typ bör lösas; därvidlag
har man ingen annan möjlighet
än lagstiftningsvägen, eftersom det inte
där finns framför allt arbetarorganisationer
som kan hävda sig gentemot arbetsgivare
vilka heller inte är organiserade
utan var och en på sitt område är
patroner som själva vill bestämma hur
det skall vara och vem de skall ha i sin
tjänst.

Jag vill ännu en gång betona, herr talman,
att vi i andra lagutskottet inte är
motståndare till eller har någonting emot
att man strävar efter att uppnå en ordning
som motsvarar det motionerna förordar,
nämligen ett skydd mot obefogade
uppsägningar. Enligt vår mening bör
man också gärna söka att i de förhandlingar
som förs åstadkomma en definition
av vad som skall betraktas såsom
obefogad uppsägning. Detta är nämligen
ingen enkel sak, vare sig det gäller förhandlingar
mellan parter som ändå vet
vad det rör sig om eller det gäller för
en domstol att träffa avgörandet i en
tvistefråga av detta slag. Förhållandena
på olika arbetsplatser är som bekant
mycket varierande, och mångt och mycket
som åberopas såsom skäl för en uppsägning
kan bedömas olika vid skilda
tillfällen och när det gäller olika arbetsplatser.

Utskottsutlåtandet behandlar också en
motion med yrkande om ersättning från
arbetsgivaren vid korttidspermitteringar.
Jag vill från början säga att jag inte är
inställd på att ta upp en diskussion med
herr Lager angående konflikten vid vissa
statliga bolag och de konsekvenser den
fått för andra av konflikten indirekt berörda
arbetargrupper eller anställda; jag
tror att vi skall hålla den saken vid sidan
av diskussionen om korttidspermitteringar
och möjligheterna att åstadkomma
ersättning i någon form vid sådana
permitteringar.

Helt naturligt blir det problem och
konsekvenser av olika slag vid konflikter
på arbetsmarknaden, vare sig det gäller
statliga företag eller det gäller privatföretag.
De största konflikterna uppstår

kanske på den enskilda arbetsmarknaden,
och en mer omfattande konflikt får
konsekvenser inte bara för de anställda
utan även för många andra som inte är
direkt berörda av konflikten. Arbetstillfällena
minskas inom företag som brukar
leverera till de i konflikten direkt indragna
företagen, och det kan gå så
långt att permitteringar blir aktuella
även vid sådana arbetsplatser. Jag förmodar
att motionärerna när de väckte
sin motion inte tänkte sig att frågan om
sådana permitteringar skulle lösas i
sammanhanget.

Inom utskottet har vi nog den uppfattningen
att permitteringar i ett samhälle
med full sysselsättning egentligen
i de flesta fall är en ganska olämplig
form för reglering av förhållandena på
arbetsmarkanden. Jag vill erinra om att
skoarhetarna under krigsåren träffade en
uppgörelse med sina arbetsgivare om att
korttidsarbete inte skulle få förekomma;
om man inte hade arbete åt alla sina anställda
skulle man nog säga upp dem
som inte kunde utnyttjas och bereda de
övriga full sysselsättning. Det ansågs
nämligen inte precis rationellt att fördela
arbetsuppgifterna, när annan anställning
utan svårigheter kunde beredas
dem som blev överflödiga om resten
av personalen arbetade full tid. Permittering
bör enligt min uppfattning i varje
fall inte tillgripas annat än om det gäller
relativt kort tid och man med säkerhet
vet att vederbörande snart på nytt
kan beredas anställning; eljest bör vederbörande
få ett meddelande om att förhållandena
är sådana att han inom den
och den tiden bör söka annat arbete, eftersom
han inte kan påräkna sysselsättning
vid företaget under den framtid
som kan överblickas.

Sedan tycker jag inte att man lagstiftningsvägen
skall ingripa i de permitteringar
för kortare tid som arbetsgivaren
finner det angeläget att verkställa, när
han utgår från att de permitterade inom
relativt kort tid åter kan tas i arbete.
Skall alla andra förhållanden som rör
arbetslön och arbetsvillkor i övrigt regleras
genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter så tycker jag att ock -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

179

Om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar, m. m.

så permitteringar av det slaget bör regleras
genom förhandlingar.

Jag kan inte säga att detta i stort sett
får annan karaktär än den överenskommelse
som träffades för några år sedan
då fråga var om ersättning för helgdagar,
vilken ersättning inte utgick till
den enskilde arbetsgivaren, utom för
dem som hade fast lön. Ersättning utgick
till dessa sistnämnda såsom en konsekvens
av lönesystemet för samtliga
månader om det var fråga om månadslön
och för samtliga veckor om det var
fråga om veckolön. Vid förhandlingar
om lön för helgdagar måste man ta med
i betraktande att lönen skall utgå även
för dessa dagar och att det följaktligen
måste bli en fördelning på årets samtliga
veckor vid veckoutbetalning av lönen.
Problemet löstes också med de konsekvenser
detta fick för lönen under
andra dagar. Man räknade in i avtalet
de helgdagar för vilka lön skulle utgå,
och sedan fick denna lön utgöra en del
av de förhöjningar man vid denna tidpunkt
talade om.

Det är naturligtvis inte lika lätt att
lösa problemet beträffande ersättning
vid korttidspermitteringar, ty de rör ju
en liten del av arbetskraften och drabbar
inte alla företag lika. Följaktligen
kan denna ersättning inte lika enkelt
räknas in som en produktionskostnad
för arbetsgivaren. Om man är inställd
på att lösa problemet är det möjligt att
det kan klaras genom något slags solidarisk
ansvarighet eller någon form av
försäkring företagarna emellan.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Ingen har ju påstått någonting
annat än att man på alla håll
är emot obefogade uppsägningar, och
jag kan försäkra herr Strand att det nog
var överflödigt av honom att lägga ned
energi på att förklara att han för sin
personliga del var så starkt emot obefogade
uppsägningar. Ingen har trott någonting
annat. Vad vi anser är emellertid
att man får använda sig av avtal så

långt det går, och är det så att man inte
klarar vissa angelägna saker den vägen
får man tillgripa lagstiftning. Vi har här
föreslagit en utredning om en dispositiv
lagstiftning och den problematik som
därmed kan sammanhänga. Jag kan inte
se annat än att detta krav är välmotiverat.

Ett uttalande i herr Strands anförande
förvånade mig emellertid en liten
smula. Han varnade för att tillgripa lagstiftning
på detta område, ty det kunde
tänkas, sade han, att domstolarna då
skulle få väldigt mycket att göra i händelse
av en konjunkturnedgång. Det är
mycket möjligt, herr Strand, att de skulle
få väldigt mycket att göra vid eu konjunkturnedgång,
ty i en sådan situation
blir ju dessa frågor akuta. Vid en markerad
brist på arbetskraft är riskerna för
obefogade uppsägningar inte särskilt
stora men förekommer ändå av många
skäl. Det är dock klart att problemet
blir mycket svårare och mycket känsligare
vid en konjunkturnedgång, men det
förhållandet att det skulle bli mycket
att göra för domstolarna i ett sådant
läge kan väl inte herr Strand anföra som
ett seriöst skäl mot att införa lagstiftning
om inte avtalsvägen visar sig framkomlig.
Det var emellertid en illustration
av det faktum att det i ett sådant
läge kommer att uppstå betydande motsättningar
och att man får starkt växande
svårigheter att komma överens avtalsvägen.
Det kan väl dock inte vara
något skäl till att man skulle vända sig
emot att lösa vissa problem avtalsvägen.
Det är väl ingen som har tänkt sig att
vi skulle kopiera utlandet i dessa avseenden.
Hänvisningen till att åtskilliga
länder har försökt lagstifta på detta område
är ju bara gjord därför att man
på olika håll anser att det går att lösa
sådana här frågor genom lagstiftning.
Jag tror att vi senare kommer att tvingas
att ta upp denna fråga, om vi inte går
händelseutvecklingen i förväg, ty vi kan
bl. a. få ta ställning till en internationell
konvention på detta område relativt
snart från Internationella arbetsorganisationen.

Kunde herr Strand lova att detta pro -

180 Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar, m. m.

blem inom rimlig tid kan lösas restlöst
och tillfredsställande avtalsvägen, skulle
jag vara beredd att lägga ned mina
vapen här i dag. Herr Strand har dock
inte lovat detta. Han har bara framhållit
att överläggningar pågår och att det
kan tänkas att vi kommer en bit längre.
Jag finner därför att ingenting av vad
som sagts i den hittillsvarande debatten
utgör en avgörande invändning mot tanken
på en utredning av förutsättningarna
för och innehållet i en dispositiv lagstiftning
på detta område.

Herr LAGER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga ett par
ord till utskottets värderade ordförande.
Han talade om en hel del saker som
inte berörs i den motion som är till behandling,
nämligen om korttidsarbete,
helgdagsersättning och andra sådana
ting. Det vi föreslår är helt enkelt att
man skulle ålägga företagare att vid obefogade
korttidspermitteringar ersätta de
permitterade inom vissa gränser för det
inkomstbortfall som de får vidkännas
och som de inte har någon skuld till.
Det är vad saken gäller.

Det är klart att på arbetsmarknaden
kan frågan lösas under vissa bestämda
förutsättningar. Vi hade ett sådant fall
för några år sedan i Motala, men då
kunde metallindustriarbetarförbundet,
såvitt jag inte minns galet, träffa en
överenskommelse med arbetsgivaren som
inte var så dålig. Det går naturligtvis
också på andra områden av arbetslivet,
men då är ju avgörande för hur utgången
blir vilket styrkeförhållande som råder
mellan de parter som är engagerade
i en sådan diskussion. Om jag inte
är alldeles fel underrättad, så omfattar
det område som täcks av det s. k. huvudavtalet
egentligen inte mer än gott och
väl hälften av Sveriges fackligt organiserade
anställda. Det är alltså en avsevärd
del av de anställda som är lämnade
utan det starka skydd av organisationer
som den andra hälften har. Jag tycker
att den andra hälften — jag skulle vilja
säga den svagare hälften •— av de anställda
borde få det skydd som en lagstiftning
kan ge i det här avseendet.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Per-Olof Hansons
yttrande måste väl ha tillkommit på
grund av att jag har uttryckt mig otydligt.
Jag har inte velat varna för det merarbete
domstolarna skulle kunna få om
man gick lagstiftningsvägen i den här
frågan. Jag har bara sagt att det inte
räcker med att i lagen ange såsom förbudsorsak
obefogad uppsägning. Det
blir väl nödvändigt att också definiera i
varje fall i viss utsträckning vad som
är skäl för uppsägning, och eftersom
skälen kan växla från det ena området
till det andra, både med hänsyn till arbetsuppgifterna
och med hänsyn till de
kompetensfordringar som finns, blir det
möjligen många tvister. Så förmodar jag
att jag sade. I viss utsträckning kommer
det möjligen att verka återhållande att
vederbörande inte vill ha ett domstolsutslag
som konstaterar ett för honom
negativt resultat, exempelvis i fråga om
kompetens, men eljest finns det stort
utrymme för tvister. Det var det jag ville
ha sagt, det var alltså ingen varning utan
bara ett konstaterande.

Sedan nämndes det av någon av de
tidigare talarna ■— jag tror att det var
herr Geijer, men det kan också ha varit
någon annan — att domstolarna inte kan
ta upp de här ärendena, eftersom den
fria uppsägningsrätten i princip existerar.
Det gör den helt naturligt, men de
som haft de flesta tvisterna är väl sådana
anställda som har haft enskilda
anställningsavtal, och om det i dessa
inte funnits några bestämmelser rörande
förhållandet mellan arbetsgivarna
och de anställda i det här avseendet,
kan frågan möjligen falla utanför domstolens
behörighet. Men det finns ingenting
som hindrar att man tar in bestämmelser
som reglerar de förutsättningar
under vilka vederbörande skall kunna
skiljas från sin anställning. Sådana bestämmelser
har föranlett tvister och har
många gånger medfört domstols prövning
och också dom.

Herr Lager sade att jag talade om saker
som inte finns angivna i motionen.
Det är väl alldeles riktigt, men det gjor -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14 1,81

Om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar, m. m.

de han också. Han talade exempelvis om
konflikten vid spritbolaget, och den
finns inte nämnd i motionen, eftersom
den inte hade börjat när motionen
skrevs. Då herr Lager talade om sådant
som ligger vid sidan om tycker jag att
jag också kunde beröra sådant som
egentligen hade kunnat utelämnas. Yi
kan alltså i det hänseendet vara ungefär
jämställda, herr Lager och jag.

Herr GEIJEK, ARNE, (s):

Herr talman! Jag finner mig föranlåten
att ta till orda för att något kommentera
vad som har sagts men också för att
framhålla hur man på arbetstagarhåll
ser på frågan om anställningstryggheten.

Hela frågekomplexet om ökad trygghet
i anställningen har fått och får mer
och mer ökad aktualitet. Jag sade redan
vid föregående riksdags behandling av
en liknande motion om anställningstryggheten
att vi på löntagarhåll föredrar
att kunna lösa frågan genom förhandlingar
och avtal, och att vi först
när detta visar sig omöjligt vill överväga
en lagstiftning. Jag har fortfarande exakt
samma mening, och det sammanhänger
i viss mån också med den rent
principiella uppfattning vi har inom
fackföreningsrörelsen att staten så litet
som möjligt skall inträda med reglerande
åtgärder som berör parterna på arbetsmarknaden
utan att parterna själva
så långt som möjligt skall klara dessa
angelägenheter.

Nu förhåller det sig så att förhandlingar
pågår om anställningstryggheten.
Min förhoppning är — och jag tror inte
att den är felaktig — att vi under loppet
av detta år skall vara färdiga att träffa
en uppgörelse om ökad anställningstrygghet
i den anda som reservationen
talar om. Jag tror också att en sådan
uppgörelse skulle ligga väl i nivå med
den konvention om ökad anställningstrygghet,
som är att förvänta från årets
konferens inom Internationella arbetsorganisationen.
Om det skulle visa sig
vara riktigt, skulle jag som en kommentar
till reservationen vilja framhålla att

uppfattningen att ett beslut om lagstiftning
skulle kunna påskynda avtal om
ett stärkt uppsägningsskydd är helt felaktig.
Om reservationen skulle godkännas
av riksdagen —- och riksdagen alltså
skulle kräva först utredning och sedan
lagstiftning -— så skulle det verka
i den riktningen att en uppgörelse avtalsmässigt
komme att försenas. Det
finns naturligtvis skäl för att arbetsgivarsidan
under sådana omständigheter
skulle säga att man måste avvakta den
statliga utredningen och en eventuell
lagstiftning, detta med den motiveringen
att om det blir lagstiftning, finns det
inget skäl för att avtal skall träffas.

Jag vill hemställa till riksdagen att
inte godkänna reservationen. Ett godkännande
skulle skapa ökade svårigheter
på arbetstagarsidan i stället för som
reservanterna hoppas och tror underlätta
anställningsskyddets stärkande.

Men anställningsskydd i den mening
som det här talas om är ju bara en sida
av den ökade tryggheten. Det finns också
en trygghet av annan art och av ekonomisk
innebörd. Den saken talas det
om i en motion från kommunistiskt håll
där man föreslår lagstadgad ersättning
för korttidspermitterade. Jag skall i
korthet kommentera denna motion och
säga att vid de förhandlingar som nu
pågår har vi begärt ersättning från arbetsgivarna
vid alla permitteringar, eftersom
begreppet korttidspermittering
är ytterst svårt att definiera och eftersom
man när en permittering inträffar
aldrig vet om den blir kort eller lång.
De tidsbestämda permitteringarna är
ofta ganska få till antalet. Därför har vi
ansett det riktigt att ersättning skall utgå
vid permitteringar och avskedanden
över huvud taget. Det sitter vi nu
och förhandlar om. Jag hoppas att riksdagen
nu inte går och fattar ett beslut
om begränsning till korttidspermitteringar,
ty det skulle ur löntagarsynpunkt
vara en stor olycka inför de fortsatta
överläggningarna.

Men frågan om tryggheten begränsas
inte till permittering och ersättning vid
permittering, utan det kommer in många
andra problem som jag inte skall beröra

182

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar, m. m.

nu. Låt mig dock avslutningsvis säga att
ett moment i det trygghetsförhandlande
som pågår och i de ökade anspråken på
stärkt trygghet även omfattar saker som
riksdagen har inflytande över, nämligen
arbetslöshetsförsäkringen. Vi har en alldeles
för otidsenlig arbetslöshetsförsäkring
i detta land, och jag hoppas att den
kommitté som nu sysslar med översyn
av lagstiftningen på detta område verkligen
skall ta ett krafttag och bringa arbetslöshetsförsäkringen
i nivå med den
socialförsäkring som vi har i övrigt i
vårt land. Det kommer då att bli ett
stort steg i riktning mot ökad trygghet
för de löneanställda.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det råder väl knappast
någon principskillnad mellan herr Arne
Geijer och mig när det gäller uppfattningen
att statsmakterna så litet som
möjligt bör lägga sig i vad parterna på
arbetsmarknaden har för sig och vilka
avtal de träffar. Jag har dock litet svårt
att hålla tillbaka den lilla randanmärkningen,
att jag har det intrycket att herr
Arne Geijer inte är så envist konsekvent
när det gäller denna hållning. Han lagar
efter läglighet, och när det passar hans
galoscher tycker han att man skall tillgripa
lagstiftning.

Jag har svårt att tro att en dispositiv
lagstiftning — ty det är ju vad det gäller
här — skulle innebära förseningar.
Och uppenbarligen delas inte herr Arne
Geijers uppfattning av herr Lennart
Geijer. Det ger mig, herr talman, anledning
att konstatera att även om man
kunde få det intrycket att herr Arne
Geijer talade för landets alla anställda,
så gör han det uppenbarligen inte. Han
talar för sin kohort här i dag, och jag
är inte ens säker på att den är fullt enig
med honom.

Herr GEIJER, ARNE, (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill som replik till
den föregående ärade talaren säga, att
visst har vi lagstiftning som berör löne -

anställda, men vi brukar resonera så, att
det är främst när det gäller de sociala
förhållandena som samhället bör medverka
genom lagstiftning, så att man får
den uniformitet som här behövs. Jag
medger dock gärna, att jag inte är riktigt
konsekvent i de här sakerna. Det var
jag t. ex. inte den gången när riksdagen
skulle ta ställning till den lagstadgade
tjänstepensioneringen, men jag ansåg en
lagstiftning då vara nödvändig, därför
att man hade misslyckats att klara en
sådan sak förhandlingsmässigt.

Vad sedan gäller differensen i uppfattning
mellan herr Lennart Geijer och
mig själv förmodar jag, att det kan vara
naturligt att man ibland har olika uppfattningar,
även om man råkar ha samma
efternamn.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hängde visst inte
upp min replik på att herrarna hade
samma efternamn, utan jag konstaterade
att herr Arne Geijer talade som om han
representerade landets alla löntagare,
landets alla anställda, och det är uppenbarligen
fel.

Vidare noterar jag med tillfredsställelse,
att herr Arne Geijer ger mig rätt i
att han inte är konsekvent när det gäller
att tillämpa principen om frihet på arbetsmarknaden.
Därför tycker jag att det
ligger litet illa i munnen på honom, när
han uppmanar oss att vara konsekventa
och i dag hålla på denna höga princip.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Först ett par ord till herr
Strand, som sade att vi kunde kvitta med
varandra, eftersom vi bägge blandat in
ovidkommande saker i den här diskussionen.

Det är riktigt, att konflikten vid systembolaget
inte anfördes i motionen.
Den togs inte in där av den enkla anledningen,
att konflikten utbröt först några
veckor efter det motionen skrevs. Men
den är inte ovidkommande i denna diskussion
om ersättning till de permitte -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

183

Om överförande på sfafen av kommunernas kostnader för förtidspensionering m. m.

rade. Det är ett faktum att flera hundra
eller rent av över ettusen anställda vid
systembolaget har permitterats utan någon
som helst ersättning på grund av
en konflikt som de inte har något att
göra med och som enligt min mening
förs med mycket dålig motivering ifrån
företagets sida.

Sedan några ord till herr Arne Geijer.
Med anledning av hans anförande vill
jag bara uttrycka min mycket stora glädje
över den nyhet som han meddelade,
nämligen att det pågår förhandlingar om
att all permittering skall föranleda ersättning
från arbetsgivarnas sida. Jag är
överens med honom om att begreppet
korttidspermittering är svårt att fixera.

I vår motion har vi sökt göra på det sättet,
att vi ber regeringen överväga frågan,
men fyra till åtta veckor borde kanske
kunna tillämpas när det gäller begreppet
korttidspermittering. Jag vill
dock inte bestrida att tiden möjligen är
för snävt tilltagen. Om nu förhandlingar
pågår om att all permittering skall ersättas,
är det ju vissa skäl som talar för
att förhandlingarna kommer att sluta
med en kompromiss. Jag hoppas då att
kompromissen när det gäller definitionen
av begreppet korttidspermittering
blir sådan att gränsen inte kommer att
dras lägre än vid fyra till åtta veckor.

Vad sedan beträffar rätten till arbetsplatsen
och skydd mot uppsägningar
o. s. v. förstår jag inte riktigt motståndet
mot lagstiftning på denna punkt. Det lagstiftas
ju om en hel del andra saker som
mycket intimt berör de anställda — semestertiden,
arbetstiden, pensionerna
och en hel del andra sådana ting. Om
förslaget till ny författning går igenom
i sina huvuddrag kommer vi också att i
regeringsformen få rätten till arbete
grundlagsfäst, och det kommer väl att
dra med sig en del följ dlagstiftning, som
måhända kommer att tillgodose de önskemål
som är framförda i de här motionerna
och i vissa anföranden i dag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt

beträffande vardera punkten av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten A förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade på ja-propositionen.

Sedermera gjordes i enlighet med de
beträffande punkten B framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna 1:56 och 11:66;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om överförande på staten av kommunernas
kostnader för förtidspensionering
r.i. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta
motioner om överförande på staten av

184 Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Om överförande på staten av kommunernas kostnader för förtidspensionering in. m.

kommunernas kostnader för förtidspensionering
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
539 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. samt nr 656 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att kommunernas kostnader för
förtidspensionering, änkepensionering,
hustru- och barntillägg från och med
nästa budgetår skulle överföras till statsbudgeten
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:539 och 11:656, i
skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening
måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

B. att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
under A hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande över motionerna hade
utskottet anfört bland annat:

»Utskottet ansluter sig till den av socialförsäkringskommittén
uttalade uppfattningen,
att staten i princip bör svara
för kostnaderna för folkpensioneringen
med undantag för kostnaderna för de
kommunala bostadstilläggen. Enligt vad
som upplysts kommer skatteutjämningskommittén
att avsluta sitt arbete innevarande
år. Sedan så har skett, bör frågan
snarast möjligt bringas i ett sådant
skick, att förslag til! lösning därav kan
föreläggas riksdagen.»

Reservation hade anmälts av herr
Carlsson, Eric, och herr Wahrendorff,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Detta andra lagutskottets
uilåtande, nr 24, behandlar motionerna
539 i första kammaren och 656 i andra

kammaren. I dessa motioner uttalar man,
att förtidspensioneringen bör betraktas
som en statlig angelägenhet och att staten
för den skulle också bör svara för
kostnaderna för pensioneringen. Utskottet
har för sin del kommit fram till i
princip samma mening som motionärerna.
Utskottet föreslår också att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet
anfört.

Jag har för min del ingen avvikande
mening gentemot utskottets förslag. Detta
är riktigt och nödvändigt, och jag har
tolkat det som en beställning till Kungl.
Maj :t i syfte att göra denna fråga till
föremål för beslut så snart som möjligt.

Principen måste ju vara den att angelägenheter,
som kommunerna inte har
något inflytande över, inte heller bör
föranleda kostnader för kommunerna.
Det är en uppfattning, som också socialförsäkringskommittén
har gett uttryck
för i sitt betänkande. Det finns emellertid
en skrivning i utskottets motivering,
som jag inte helt har kunnat dela. Utskottet
ansluter sig till den av socialförsäkringskommittén
uttalade uppfattningen
att staten i princip bör svara för kostnaderna
för folkpensioneringen med undantag
för de kommunala bostadstilläggen.
När det gäller de kommunala bostadstilläggen
är jag för min del inte beredd
att säga, att det är självklart att
kommunerna skall stå för kostnaderna
härför. Jag har tolkat utskottets skrivning
på denna punkt så att det skulle
vara klarlagt att dessa kostnader skall
åvila kommunerna. Enligt min mening
bör vi pröva denna fråga i ett större
sammanhang. Situationen är ju i dag den,
att det är två parter som drabbas av den
nuvarande ordningen. Det är för det
första kommunerna, som har att svara
för bostadstilläggen i en omfattning, soro
kommer att ytterligare accentueras, om
man går på den linje som socialförsäkringskommittén
förordar — främst är
det kommuner med svagt skatteunderlag,
som får vidkännas de verkligt stora
kostnaderna. För det andra drabbas
de pensionärer, som på grund av kom -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14 185

Om skyldighet för företag
munernas svaga ekonomi inte får bostadstillägg
i den omfattning, som är
både rimlig och motiverad.

Jag har, herr talman, intet yrkande.
Jag har emellertid velat anmäla min
tveksamhet beträffande nämnda avsnitt
av utskottets motivering.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 48, i anledning av
väckta motioner om statens övertagande
av kommunernas kostnader för förtidspensioneringen,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om skyldighet för företag att underrätta
kommun om ändring i driften

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för företag att underrätta
kommun om ändring i driften
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
57 i första kammaren av herrar Lager
och Adolfsson samt nr 65 i andra kammaren
av herr Hermansson.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
förslag till lagstiftning om skyldighet för
företag att, innan beslut om ändring i
driften fattades, underrätta berörda
kommunala organ.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:57 och 11:65,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Under de senaste åren
har det skett en påfallande ökning av
särskilt de industriella företagens omorganisationer
och förändringar av

att underrätta kommun om ändring i driften
driften. Ser man framåt — och det bör
man ju göra — är det rimligt att antaga,
att sådana omorganisationer och förändringar
blir än mer vanliga och mer
omfattande än nu. Hela detta problem
eller, rättare sagt, komplex av problem,
som innefattas under rubriken »näringslivets
lokalisering», medför sannolikt
högst väsentliga förändringar av produktionslivet
i vårt land.

Sett ur företagens synpunkt är väl
dessa problem varken nya eller särskilt
svårbemästrade. Så som vårt samhälle
är uppbyggt och styres har företagsledningarna
ett grundläggande intresse, när
de betraktar dessa problem, nämligen
hänsynen till vad som ger den bästa
vinsten. För de anställda och för de
kommuner, inom vilkas gränser företagen
verkar, liksom för samhället i dess
helhet, är problemet inte lika enkelt.
För de anställda är en driftinskränkning,
nedläggning eller flyttning av ett
produktionsställe ibiand mycket besvärliga
ting och medför ofta en väsentlig
förändring i vederbörandes livsföring
och livsstil. Vissa åtgärder har därför
vidtagits för att i varje fall hålla de
anställda underrättade någon tid i förväg
om vad som förestår. Detta har skett
genom s. k. frivilliga överenskommelser.
Dessa överenskommelser är emellertid
enligt min mening behäftade med avsevärda
svagheter — de är otillräckliga.
Dels är de otillräckliga i den meningen,
att de inte innefattar alla löneanställda,
dels är de ofullständiga i den meningen
att de inte lämnar några garantier åt de
anställda, och slutligen är de otillräckliga
i den meningen att de är vagt formulerade
och ger företagen alla möjligheter
att undandra sig också de i avtalen
stipulerade förpliktelserna. Jag har
sett i fackliga tidskrifter, där man tagit
upp detta problem, att förhandlingar
pågår om straffbeläggning av underlåtenhetssynder
i detta hänseende, och
det är att hoppas att dessa förhandlingar
leder till ett positivt resultat.

Jag skall i övrigt inte ta upp hela frågan
om de gällande överenskommelsernas
svagheter — denna fråga har behandlats
här i riksdagen tidigare och

186 Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Om skyldighet för företag att underrätta kommun om ändring'' i driften

kommer säkerligen åter i andra sammanhang.
Jag vill bara göra några kommentarer
till det förslag, som vi framlagt
i motionsparet nr 1:57 och 11:65,
nämligen att i lag ålägga företag som
avser att vidta väsentliga förändringar
i driften att innan beslut fattas om sådana
förändringar informera de kommunala
myndigheterna inom den eller
de kommuner som berörs av driftsomläggningen.

Utskottet avstyrker vårt förslag med
hänvisning till följande: »Som regel torde
de berörda kommunala myndigheterna
bli underrättade av arbetsmarknadsmyndigheterna
om förestående driftsinskränkningar
som anmälts i enlighet
med överenskommelserna». Så sker
emellertid inte alltid. Yi hade i höstas
ett mycket uppmärksammat fall av flyttning
av en relativt stor industri. Där
fick de kommunala myndigheterna i den
kommun, från vilken verksamheten skulle
flyttas, inte något besked om planerna
förrän i allra sista minuten, trots att
arbetsmarknadsmyndigheterna både i
det län från vilket företaget skulle flytta
och det län till vilket företaget skulle
flytta varit underrättade. Och det är
ganska förklarligt att kommunen här
blev satt på mellanhand. I det cirkulär
från Svenska arbetsgivareföreningen
som innehåller instruktioner till medlemmarna
om vad de har att rätta sig
efter vid sådana tillfällen understrykes
det, att länsarbetsnämnden inte skall ge
någon publicitet kring de av företagen
planerade åtgärderna. Vidare säges där:
»Är det ur företagets synpunkt angeläget
att speciell diskretion iakttages, kan
underhandskontakt tagas med länsarbetsdirektören
personligen med anhållan
om diskretion.» Arbetsgivareföreningen
rekommenderar vidare sina
medlemmar att — därest de är tveksamma
— ta kontakt med Industriens
byrå för sysselsättningsfrågor för att få
råd om i vilken grad förhandsinformationer
till anställda och myndigheter
skall lämnas.

Det förefaller mig — vilket framgår
av vad jag här anfört — som om Arbets -

givareföreningen och dess medlemmar
alltjämt förbehåller sig rätten att avgöra,
när och hur och i vilken grad information
skall lämnas om förändringar
i företagens drift. De enda inskränkningarna
är i avtalen vagt formulerade
ålägganden att informera arbetsmarknadsmyndigheterna
och de anställda.

Men kommunerna har inte ens denna
ringa försäkran att falla tillbaka på. En
del anser att detta bör kunna ordnas avtalsvägen
så att kommunerna får garantier
för en sådan förhandsinformation.
De som förordar den vägen måste också
försöka ge anvisningar om hur detta
rent avtalsmässigt och tekniskt skall ske.
Skall varje enskild kommun söka kontakt
med de företag, som driver verksamhet
inom dess gränser, för att åstadkomma
någonting sådant, eller kan man
tänka sig andra vägar? Det är klart att
rent tekniskt kan man kanske tänka sig
att Arbetsgivareföreningen och andra arbetsgivarorganisationer
å ena sidan ingår
avtal med låt oss säga Svenska stadsförbundet
och Landskommunernas förbund.
Om jag inte är fel underrättad,
kommer ett sådant förslag — väckt av
enhälliga stadsfullmäktige i Nacka stad
— att behandlas på stadsförbundets
stundande kongress. Men detta förefaller
mig vara en väsentligt mera omständlig
väg än att i dag ålägga företagen att informera
berörda kommuner om väsentliga
förändringar i driften så att kommunerna
vet vad som förestår och kan
anpassa sina dispositioner efter detta.
Genom en sådan lagstiftning skulle också
de företag som nu inte omfattas av
de fria uppgörelserna få denna förpliktelse.

Herr talman! Jag är helt på det klara
med att kammarens majoritet denna
gång kommer att följa utskottets förslag.
Jag är emellertid lika övertygad om att
man på ansvarigt håll i våra kommuner
kommer att öka kravet på att få
lagstadgade garantier mot företagarnas
självrådighet när det gäller för kommunerna
och deras invånare så livsviktiga
frågor som företagens lokalisering.

Jag ber, herr talman, att med dessa

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14 187

Om skyldighet för företag åt t underrätta kommun om ändring i driften

ord få yrka bifall till de av oss väckta
motionerna, i denna kammare nr 57 och
i andra kammaren nr 65.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Utskottet är av samma
upfattning som motionärerna, att kommunerna
bör ha underrättelse om sådana
frågor som här berörs. När det blir tal
om större förändringar vid ett företag
i en kommun är det naturligt att kommunen
bör få underrättelse. Men varje
företagare har skyldighet att underrätta
länsarbetsnämnden om sådana förändringar,
och det vore väl underligt
om länsarbetsnämnden inte skulle känna
sig förpliktad att ta kontakt med vederbörande
kommun om sådana förändringar
som kan betecknas som mera betydande.

Utskottet har inte med det velat säga,
att kontakten alltid är tillfredsställande
eller att två månaders varsel är tillräckligt
vid en omflyttning av den storlek
som jag förmodar herr Lager syftade på.
När det är fråga om att flytta ett mycket
stort företag till annan ort, kan det vara
behov av en längre varseltid. Det gäller
kanske både för den kommun från vilken
man flyttar och den som skall ta emot.

I fråga om kommunernas behov av
underrättelse tycker jag dock att underrättelsen
lika gärna kan komma genom
arbetsmarknadsstyrelsens försorg, alltså
från länsarbetsnämnden. Skyldigheten
att hålla kommunen underättad kan väl
understrykas genom cirkulär från arbetsmarknadsstyrelsen
till respektive
länsarbetsnämnder. Därvid kan väl också
understrykas, att även om vederbörande
arbetsgivare har behov av att frågan tills
vidare inte får allmän publicitet, skall
denna inskränkning inte gälla länsarbetsnämndens
skyldighet att underrätta vederbörande
kommun.

Det andra yrkandet i motionen sträcker
sig något längre. Man begär att inga
förändringar i företagen vidtas utan att
kontakter tagits med vederbörande kommun
innan beslut fattats. Andra lagutskottet
hänvisar till att den frågan väl

närmast hör samman med lokaliseringskommitténs
utredning och får tas upp i
det sammanhanget.

Herr talman! Jag jn-kar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag är mycket tillfredsställd
med vad herr Strand sade om det
sätt på vilket arbetsmarknadsmyndigheterna
borde handlägga sådan här information,
nämligen att så snart de fått
meddelandet också ge det vidare till berörda
kommuner. Men Svenska arbetsgivareföreningen
rekommenderar sina
delägare att i de fall det ur företagets
synpunkt är angeläget, skall man inte
vända sig till arbetsmarknadsmyndigheten
i och för sig, utan personligen till direktören
och begära, att speciell diskretion
iakttas. Jag är rädd för att en del
av länsarbetsnämndernas direktörer
kommer i en ganska besvärlig samvetsnöd
när de skall avgöra, huruvida det
under diskretion mottagna meddelandet
om driftsinskränkning kan få gå vidare
till de berörda myndigheterna, eller om
det skall stanna hos direktören personligen.
Ett förtydligande på den punkten
i form av cirkulär från vederbörande
centrala myndighet till länsarbetsdirektörerna
tror jag skulle vara mycket nyttigt
och underlätta för dem att sköta denna
informationsverksamhet.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Till det sista vill jag endast
säga, att om länsarbetsdirektören
fattar anmälningsskyldigheten från en
arbetsgivare på det sättet, att han skall
kunna hålla meddelandet för sig själv,
då är ju hela överenskommelsen om varsel
fullständigt meningslös. Han skall
handla i anledning av det meddelande
han har fått, om meddelandet är av den
beskaffenheten att han måste handla.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först

188 Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Om helt kostnadsfri sjukvård — Ang. behörighetsreglerna för vissa stadslakartjanster

på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Om helt kostnadsfri sjukvård

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckta motioner
om helt kostnadsfri sjukvård,
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft följande inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 449
i första kammaren av herr Adolfsson och
nr 548 i andra kammaren av herr Nilsson
i Gävle m. fl., om helt kostnadsfri
sjukvård, m. m., samt

2) motionen nr 446 i andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle m. fl., angående
folkpensionärernas läkar- och medicinkostnader.

I motionerna I: 449 och II: 548 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
till sådan ändring av sjukförsäkringsbestämmelserna,
att sjukvården bleve helt
kostnadsfri för patienterna, alternativt
att den begränsning av sjukvårdstidens
längd till 180 dagar som fastställts för
folkpensionärer upphävdes.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, nämligen 1)

motionerna I: 449 och II: 548, samt

2) motionen 11:446,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag anser att de frågor
som tagits upp i dessa motioner om en
helt fri sjukvård är förtjänta av att snarast
lösas. Med hänsyn till den utredning
utskottet nu åberopar beträffande det

problem som illustreras i motionerna,
avstår jag emellertid ifrån att nu yrka
bifall till dessa motioner. Dock vill jag
i sammanhanget uttrycka förhoppningen,
att utredningen, som tillsattes år 1961,
snabbt skall bli färdig med sitt arbete,
och att resultatet skall bli en verklig lösning
av den fråga, som har rests i motionerna,
nämligen frågan om en helt fri
sjukvård.

Herr talman! jag har alltså inget säryrkande
att framställa.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 oktober
1939 (nr 727) om förbud mot arbetstagares
avskedande med anledning av
värnpliktstjänstgöring m. m.; och

nr 31, i anledning av väckt motion om
ökat skydd för den enskilde vid försäkring
för olycksfall eller yrkesskada.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. behörighetsreglerna för vissa
stadslakartjanster

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr
460) angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar, m. m.

Genom en den 22 februari 1963 dagtecknad
proposition, nr 51, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit,
att den år 1961 beslutade förstärkningen
av den lokala tillsynen över den
allmänna hälsovården skulle regleras i
hälsovårdsstadgan genom att i dess 14 §
inskreves skyldighet för stad med minst
40 000 invånare och rekommendation för
annan kommun med minst 15 000 invå -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

189

Ang. behörighetsreglerna för vissa stadsläkartjänster

nare att anställa särskild medicinsk-hygienisk
expertis, som i stad skulle benämnas
stadsläkare.

Vidare hade, som en följd av att tjänsteläkarbegreppet
fått ett delvis nytt innehåll
i samband med tjänsteläkarr ef ormen
och i anslutning till regleringen av
den allmänna hälsovårdstillsynen, i propositionen
föreslagits vissa ändringar i
lagen angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar, lagen om nykterhetsvård
och hälsovårdsstadgan.

Utskottet, vilket icke funnit anledning
till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag,
hade i det nu föreliggande utlåtandet
hemställt, att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 51.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I det nu föreliggande
utskottsutlåtandet behandlas en proposition
som egentligen har bra litet att
göra med åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar, vilket man av rubriken
kunde tro att den har. Beträffande den
saken är det bara fråga om ändringar,
som innebär en anpassning till andra
ändrade bestämmelser. Den huvudsakliga
delen av propositionen gäller frågor
som rör städernas hygien. Den syftar
till att i anslutning till riksdagens
beslut om tjänsteläkarr ef ormen för två
år sedan bygga ut den omgivningshygieniska
tillsynen, framför allt i de större
städerna, men också i andra kommuner.
Propositionen är kontrasignerad av inrikesministern.

Det finns ingen motion som väckts i
anledning av propositionen, och utskottets
utlåtande består förutom av reciten
bara av en enda mening som tillstyrker
propositionen. Allt detta är gott och väl.

Propositionen bygger på en inom inrikesdepartementet
uppgjord promemoria,
som också varit ute på remissbehandling.
Det som behandlas i propositionen
är dels ändringar i hälsovårdsstadgan,
dels vissa saker som kräver lagändringar
och sålunda samfällt beslut
av regering och riksdag. Men i promemorian
behandlas också en del andra
frågor, som kan ordnas på administra -

tiv väg och som följaktligen inte är beroende
av vad riksdagen beslutar. I
fråga om dessa ändringar har riksdagen
inte beretts tillfälle att yttra sig. Det
gäller här vissa detaljer, som ur det allmännas
synpunkt kan förefalla att ha
relativt liten betydelse, nämligen förfarandet
vid tillsättning av stadsläkare,
behörighetsregler för stadsläkartjänster
i stad med minst 40 000 invånare och
för motsvarande läkare i kommuner som
är mindre än så samt om stadsläkares
åligganden. Som sagt, detta är detaljer
som kan förefalla ha liten betydelse för
det allmänna, men för de enskilda befattningshavare
som berörs av dessa
ändringar kan de få stor betydelse, och
även för det allmänna är det angeläget
att få så dugliga befattningshavare som
möjligt. En del av frågorna torde i vad
mån kontroversiella uppfattningar kommer
till synes, kunna ordnas förhandlingsvägen.
Det gäller t. ex. frågan om
stadsläkarnas åligganden och borttagandet
av bestämmelsen att stadsläkarnas
instruktion skall fastställas av medicinalstyrelsen.

Det är bara en av de nämnda detaljerna
som jag i detta sammanhang skulle
vilja stanna vid. Det gäller tillsättning
av stadsläkare i landstingsfria städer
med över 40 000 invånare. Hittills
regleras tillsättningen av stadsläkare enligt
§ 46 i allmänna läkarinstruktionen.
I korthet gäller följande.

Medicinalstyrelsen har att yttra sig
om sökandenas behörighet, varefter befattningen
efter yttrande av hälsovårdsnämnden
och magistraten tillsätts av
stadsfullmäktige.

Enligt promemorian bör för ifrågavarande
tjänster samma ordning tillämpas
som gäller för stadens övriga befattningshavare.
Så kommer det ytterligare
en mening som säger att medicinalstyrelsen
ej bör betungas med att regelmässigt
yttra sig om sökandenas kompetens.
Denna uppgift bör kunna anförtros
länsläkarna, heter det i promemorian.

Nu hör till historien att i samma promemoria
föreslås, att behörighetsvillkoren
för stadsläkare i städer med mer än

190 Nr 14

Fredagen den 5 april 1983

Ang. behörighetsreglerna för vissa stadsläkartjänster

40 000 invånare skall göras lika dem
som gäller för länsläkare. Härför talar,
sägs det i promemorian, bl. a. det förhållandet
att det kravet uppställs för de
biträdande länsläkarna. Behörighetsvillkoren
bör i möjligaste mån sättas lika
för närstående grupper, så att hinder
inte kommer att möta för transport mellan
dem. En fri cirkulation mellan stadsläkartjänster
och läkartjänsterna inom
länsläkarorganisationen bör underlättas.
Så långt promemorian.

Den har som sagt varit ute på remiss.
Det är sant att flertalet remissinstanser
inte har någonting emot förslaget. Men
några mycket viktiga instanser vill ha
kvar medicinalstyrelsens kontroll av behörigheten
beträffande stadsläkarna i de
städer som har över 40 000 invånare och
som samtidigt är landstingsfria.

Till de remissinstanser som har denna
uppfattning hör medicinalstyrelsen
själv, som framhåller att det inte kan
innebära någon stor belastning, då det
för närvarande här bara är fråga om
tolv städer. Dit hör också Läkarförbundet,
som ju har en stark känsla för att
kompetensen hos innehavarna av tjänsterna
skall bevaras och för att medlemmarna
av förbundet skall behandlas likartat.
Dit hör även länsstyrelsen i Uppsala,
som finner det mindre tillfredsställande
att länsläkarna skall så att säga
bedöma en behörighet som motsvarar
deras egen.

I behörighetskraven ingår dels tre års
verksamhet som provinsialläkare eller i
likartad befattning, dels genomgång av
den för läkare avsedda utbildningen vid
Nordiska hälsovårdshögskolan i Göteborg
eller i annan ordning förvärvad
motsvarande utbildning. Det sista ger
naturligtvis i hög grad möjlighet till subjektiva
värderingar.

Länsläkaren blir enligt promemorian
ensam i bedömningen av sökandes behörighet.
Det kommer inte att finnas någon
sakkunnignämnd, såsom när det gäller
biträdande överläkare, sjukstugeläkare
och underläkare vid sjukhusen inom
landstingsområdena. Då därjämte
behörighetskraven gäller samma behörighet
som länsläkaren själv skall ha,

tycker jag inte ordningen är tillfredsställande.
Man kan t. ex. tänka sig att
en läkare, som syftar till att så småningom
söka en länsläkarbefattning, söker
en stadsläkarbefattning i en stad
med över 40 000 invånare. Den länsläkare,
som skall bedöma hans behörighet,
anser honom behörig. Men när han senare
skall söka länsläkartjänst och medicinalstyrelsen
skall kontrollera hans
behörighet, kanske styrelsen finner, att
han inte har den erforderliga kompetensen.
Det kan uppstå en olikhet i bedömningen
där som vore olycklig.

Medicinalstyrelsen bör alltså enligt
min uppfattning även i fortsättningen få
yttra sig om den sökandes meriter. Det
gäller ju bara fastställande av deras behörighet;
det är inte fråga om något
uppsättande av förslag. Tyvärr är inrikesministern
inte här -— jag hade hoppats
att jag skulle få ett uttalande från
honom om vad han har för avsikt att
göra i anledning av förslaget i promemorian
när det gäller att i administrativ
ordning utfärda de föreskrifter som
skall gälla för dessa befattningar.

I övriga i promemorian angivna frågor
har jag ingenting speciellt att anföra,
även om jag beklagar att man helt skall
ta bort kraven utöver legitimation som
läkare för stadsläkare eller motsvarande
i kommun med minst 15 000 och mindre
än 40 000 invånare. För ordinarie befattning
fordrades tidigare åtta månaders
sjukhustjänstgöring under vissa förhållanden.

Herr talman! Utöver denna önskan att
få ett uttalande av inrikesministern, något
som jag nu tyvärr inte kan få, har
jag inget yrkande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Jag skulle kunna begränsa mig till att
yrka bifall till utskottets utlåtande, men
jag vill samtidigt säga att jag är litet
överraskad över dr Kaijsers inlägg här.
Han har ju själv suttit med vid ärendets
behandling i utskottet, men de synpunkter
han här har framfört är helt främmande
för utskottet och berörs inte hel -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14 191

ler i den föreliggande propositionen.
Jag kan inte riktigt förstå varför herr
Kaijser hade ett behov av att i detta
sammanhang ställa en sådan fråga till
inrikesministern, om nu inrikesministern
hade varit närvarande.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Om herr förste vice talmannen
blev förvånad över att jag yttrade
mig nu, blev jag kanske ännu mera
förvånad över vad herr förste vice talmannen
sade.

Vid behandlingen av denna fråga i
andra lagutskottet drog jag upp den här
saken, och herr förste vice talmannen,
utskottets ordförande, sade då att jag
hade möjlighet att anföra mina synpunkter
i kammardebatten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
dels om lagstiftning angående förbud
mot hållande av bandhundar, dels
ock om lagstiftning rörande storlek och
inredning av hundkojor, m. m.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 15, i
anledning av väckt motion om tillgodoseende
av allmänhetens och penninginstitutens
behov av legitimationshandlingar,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om samhällets PR-verksamhet

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av
väckta motioner om utredning rörande
samhällets PR-verksamhet.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I: 303, av herr
Dahlberg m. fl., samt II: 350, av herrar
Bengtsson i Varberg och Haglund, hade

Om samhällets PR-verksamhet
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en skyndsam
utredning rörande samhällets PRverksamhet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 303 och
II: 350 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag vill ta kammarens
tid i anspråk några minuter.

Den motion som här skall behandlas
tar sikte på att få till stånd bättre relationer
mellan samhället och allmänheten;
man kan också säga mellan samhället
och pressen. I det här huset beslutas
en rad reformer, men reformerna
skall också komma ut till den stora allmänheten,
och därvidlag förekommer
det vissa brister. Det tar ganska lång tid
innan människorna får reda på vad som
här har beslutats, och vi borde kunna
skapa en annan tingens ordning.

När besluten här väl är fattade delges
de via Svensk författningssamling berörda
myndigheter och kanske en del personer
som är allmänt intresserade av
dessa saker, men det är inte tillräckligt.
Vi får talande bevis för hur det är,
om vi läser veckopressen, som är överhopad
av frågor från allmänheten om
alla upptänkliga saker som berör vad
som här beslutats. Det vore alltså på tiden
att skapa litet bättre relationer mellan
samhället och allmänheten och mellan
samhället och pressen.

En del tidningar har öppnat rådfrågningsbyråer
i de större städerna för att
ge allmänheten en viss service. Det är
beklagligt att inte samhället har möjlighet
att ordna den saken.

I motionen har vi tagit upp ett uppslag
om att via telefonkatalogen ge vissa
upplysningar. Telefonkatalogen har den
fördelen, att den är spridd praktiskt taget
till alla svenska hem. Vidare är den
inte en trycksak som kastas bort, utan
den är alltid tillgänglig. Via telefonen
kan man också få kontakt med myndigheterna.

192 Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

Motionen går ut på att det skall göras
en utredning om samhällets PR-verksamhet.
Utskottet har i princip ställt sig
välvilligt till motionen. Det redogör för
att televerket har för avsikt att, till att
börja med i stockholmskatalogen, ta in
en särskild sida med uppgifter om vart
man kan vända sig i olika situationer. Det
är gott och väl, men det är bara upplysningar
om sociala reformer som på
det viset skulle delges allmänheten. Det
finns dock många andra frågor som också
angår allmänheten.

För att ta ett exempel ur högen vill
jag erinra om att vi i onsdags fattade beslut
som berör ungefär 600 000 svenska
hushåll, då vi beslöt att räntegarantien
på statsbelånade hus skall slopas. Samtidigt
beslöt vi att ytterligare 140 000
barnfamiljer skulle få möjlighet att erhålla
familjebostadsbidrag. Hur skall
dessa 140 000 familjer få reda på sina
rättigheter? Ja, de kan vända sig till
myndigheterna, men jag är övertygad
om att många familjer går miste om förmånerna
därför att de inte vet att vi har
ändrat på reglerna.

Det vore alltså motiverat att i telefonkatalogen
införa en kortfattad redogörelse
för de sociala reformerna. Jag hoppas
att det som televerket nu är inne på
skall leda till att man inte bara anger
telefonnummer, utan också lämnar en
kortfattad redogörelse.

Utskottet säger att bestämmelserna
ändras och att det som står i telefonkatalogen
kanske inte är aktuellt. Ja, så
är det med allting — då skulle man inte
kunna publicera någonting. Man finge
väl redigera om det som står i telefonkatalogen.

Jag hoppas att den försöksverksamhet
som nu påbörjas skall ge uppslag till en
fortsatt utveckling och att inte bara
stockholmarna, utan folk över hela landet,
skall få uppgifter om vart man kan
vända sig och en kortfattad redogörelse
för innehållet i de viktigaste reformerna,
som i så hög grad angår den svenska
allmänheten.

Jag har inget yrkande, herr talman.
Jag får väl tillfälle att återkomma, därest
inte detta uppslag om upplysningar via

telefonkatalogen leder till önskat resultat.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av väckt motion om ändring av 21 §
riksdagsstadgan, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna å driftbudgeten för
budgetåret 1963/64 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställts bifölls.

Punkten 11

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader Kungl.

Maj :t hade föreslagit, att för
budgetåret 1963/64 skulle anvisas bland
annat följande reservationsanslag, att avräknas
mot automobilskattemedlen, nämligen
till

Byggande av riksvägar
........ 275 000 000 kronor,

Byggande av läns vägar

........ 202 000 000 kronor,

Byggande av öde bygdsvägar

.. 5 000 000 kronor,

Byggande av storbroar
........ 18 000 000 kronor,

Vägunderhållet .. 440 000 000 kronor,
Bidrag till byggande
av vägar

och gator .... 215 000 000 kronor,
Bidrag till underhåll
av enskilda
vägar

m. m......... 29 500 000 kronor och

Bidrag till byggande
av enskilda
vägar .. 15 600 000 kronor.

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14 193

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Thorsten Larsson och Sundin (I: 47)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hansson i Skegrie (II: 54),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:144) och
den andra inom andra kammaren av
herr Johansson i Dockered m. fl. (II:
176),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Gustaf Peterson (I: 149) och den
andra inom andra kammaren av herr
Berglund m. fl. (II: 170),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Torsten Andersson och Ernst Olsson
(I: 240) samt den andra inom andra
kammaren av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl. (II: 286),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Svanström och Ernst Olsson (I: 247)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Jansson i Benestad m. fl. (II:
287),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Alexanderson (I: 353) och den andra
inom andra kammaren av fru Nettelbrandt
in. fl. (II: 421),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 354) och den andra
kammaren av herr Hedlund m. fl. (II:
416),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hilding (I: 356) och den andra inom
andra kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl. (11:418),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Widén m. fl. (I: 360) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Norderön m. fl. (II: 419),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boman m. fl. (1:419) och den andra
inom andra kammaren av herr Carlsson
i Stockholm m. fl. (II: 511),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boman m. fl. (1:420) och den andra
inom andra kammaren av herr Carlsson
i Stockholm m. fl. (II: 510),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ringaby (I: 424)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Bohman m. fl. (II: 506),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ringaby (I: 426)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Bohman m. fl. (II: 507),

dels en inom andra kammaren av herr
Antby väckt motion (II: 169),

dels en inom andra kammaren av herr
Nilsson i Gävle väckt motion (II: 290),
dels en inom andra kammaren av herrar
Gustavsson i Alvesta och Eriksson
i Bäckmora väckt motion (II: 415),
dels ock en inom andra kammaren av
herr Elmwall m. fl. väckt motion (II:
612).

I motionerna 1:144 och 11:176 hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av sjätte huvudtiteln måtte besluta hänföra
landskapet Dalsland till det område,
till vilket en specialdestinering av
väganslagen skulle ske, i enlighet med
vad i motionerna anförts.

I motionerna I: 240 och II: 286 liade
anhållits, att riksdagen vid behandling
av sjätte huvudtiteln måtte besluta, dels
att bidragen till enskild väghållning generellt
skulle utgå med 75 procent samt
med 90 procent då synnerliga skäl förelåge
i enlighet med vad i motionerna
anförts, dels att i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad i motionerna
anförts beträffande administrationen av
bidragen till enskild väghållning, dels
att till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. för budgetåret 1963/64 an -

194 Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

visa ett reservationsanslag av 31 500 000
kronor att avräknas mot automobilskattemedlen,
samt dels till Bidrag till byggande
av enskilda vägar för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
16 600 000 kronor att avräknas mot automob
ilskattemedlen.

I motionerna 1:353 och 11:421 hade
förslagits, att riksdagen skulle dels fastställa
eu för de ordinarie väginvesteringarna
gällande treårig investeringsserie,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära, att inom en höjd anslagsram
skulle möjliggöras en godtagbar utbyggnad
av vägsystemet i storstockholmsräjongen,
dels ock besluta om den höjning
av det ordinarie vägbyggnadsanslaget,
som kunde erfordras härför.

I motionerna 1:354 och 11:416 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta, dels
att anslag till vägunderhållet från och
med budgetåret 1964/65 skulle utgå per
kalenderår i enlighet med vad i motionerna
anförts, dels att till Vägunderhållet
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 485 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen,
dels att för budgetåren 1963/64—1965/
66 skulle som minsta investeringsram för
byggande av vägar och broar gälla 520,
580 respektive 640 miljoner kronor i enlighet
med vad i motionerna anförts,
dels att för budgetåret 1963/64 anvisa
följande reservationsanslag att avräknas
mot automobilskattemedlen, nämligen till
Byggande av riksvägar 286 000 000 kronor,
Byggande av länsvägar 210 000 000
kronor, Byggande av ödemarksvägar
6 000 000 kronor och Byggande av storbroar
18 000 000 kronor, dels att till Bidrag
till byggande av vägar och gator
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 225 000 000 kronor att
avräknas mot automobilskattmedlen samt
dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i övrigt i motionerna anförts.

I motionerna 1:360 och 11:419 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av punkt 12, Vägunderhållet, för budgetåret
1963/64 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 485 miljoner kronor.

I motionerna 1:420 och 11:510 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av anslagen till byggande av allmänna
vägar måtte uttalat sig för, att den av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna
investeringsserien borde antagas
som ett minimiprogram för de tre närmaste
budgetårens ordinarie vägbyggnadsverksamhet,
samt att anslaget för
vägunderhåll enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hemställan borde beräknas
för kalenderår i stället för budgetår.

I motionerna 1:424 och 11:506 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa, att Kungl.
Maj :t vid framläggande av förslag till
1964 års riksdag rörande anslag till vägunderhållet
måtte övergå från nuvarande
anslagsberäkning för budgetår till anslagsberäkning
för kalenderår.

I motionerna 1:426 och 11:507 hade
föreslagits, att riksdagen skulle dels för
budgetåret 1963/64 anvisa följande reservationsanslag
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen till Byggande
av riksvägar 290 miljoner kronor, Byggande
av länsvägar 202 miljoner kronor,
Byggande av ödebygdsvägar 8 miljoner
kronor och Byggande av storbroar 20
miljoner kronor, samt dels uttala sin anslutning
till att den investeringsserie,
som föreslagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
lades till grund som ett
minimiprogram för de tre närmaste budgetårens
statliga ordinarie vägbyggnadsarbeten.

I motionen II: 415 hade hemställts om
en skyndsam prövning rörande statsbidrag
till marklösen och intrångsersättningar
samt planläggningens organisation
vad gällde den enskilda väghållningen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 354 och
11:416, 1:426 och 11:507, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, samt motionerna
1:419 och 11:511 till Byggan -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

195

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

de av riksvägar för budgetåret 1963/
64 anvisa ett reservationsanslag av
275 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; b)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:426 och 11:507 samt
med avslag å motionerna I: 354 och II:
416, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, till Byggande av länsvägar för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 202 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen;

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 354 och
11:416 samt 1:426 och 11:507, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till Byggande
av ödebygdsvägar för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen
;

d) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:354 och 11:416 samt
med avslag å motionerna 1:426 och II:
507, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, till Byggande av storbroar för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 18 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

e) avslå i motionerna I: 354 och II:
416, I: 426 och II: 507, I: 420 och II: 510
samt 1: 353 och II: 421 framställda yrkanden
angående en treårig investeringsserie
för vägbyggnader;

II. att motionerna 1:144 och 11:176
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:353 och 11:421,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I: 360
och 11:419 samt 1:354 och 11:416, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga, till Vägunderhållet för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
440 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen
;

b) i anledning av motionerna 1:354
och 11:416 samt 1:420 och 11:510,

nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
samt motionerna 1:424 och 11:506 i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört rörande kalenderårsberäkning
av anslaget till det statliga
vägunderhållet;

V. att riksdagen måtte till Bidrag till
underhåll av vägar och gator för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 68 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;

VI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionerna 1:354 och 11:416, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till byggande av vägar och gator
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 215 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen;

VII. att motionerna 1:247 och 11:287
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 240 och
II: 286, nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. för budgetåret 1963/
64 anvisa ett reservationsanslag av
29 500 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen
;

b) medgiva, att under budgetåret
1963/64 statlig lånegaranti finge beviljas
för lån avseende inköp av vägunderhållsmaskiner
för vissa enskilda vägar
intill ett totalbelopp av 500 000 kronor;

c) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
240 och II: 286, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till byggande
av enskilda vägar för budgetåret 1963/
64 anvisa ett reservationsanslag av
15 600 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; d)

avslå motionerna 1:240 och II:
286, såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Majd;

IX. att motionen 11:415 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

196

Nr 14

Fredagen den 5 april 19(53

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

X. att motionerna 1:354 och 11:416,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XI. att motionerna I: 47 och II: 54 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; XII.

att motionen II: 612 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

XIII. att motionerna I: 356 och II: 418
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XIV. att motionen II: 290 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

XV. att motionerna I: 149 och II: 170
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XVI. att motionen 11:169 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A. beträffande anslagen till byggande
av vägar och broar, av herrar Boman,
Axe! Johannes Andersson, Virgin, Bengtson,
Kaijser, Nils Theodor Larsson, Källqvist,
Staxäng och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Svensson
i Ljungskile, Gustafsson i Kårby, Löfroth
och Källenius, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I a—c och
e hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 354 och
II: 416, nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, samt med avslag å motionerna
1:426 och 11:507, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, samt 1:419 och II:
511 till Byggande av riksvägar för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 286 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I:
354 och II: 416 samt med avslag å motionerna
1:426 och 11:507, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Byggande
av länsvägar för budgetåret 1963/
64 anvisa ett reservationsanslag av
210 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen
;

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I:
354 och II: 416 samt med avslag å motionerna
I: 426 och II: 507, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Byggande
av ödebygdsvägar för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
6 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen
;

e) i anledning av motionerna I: 354
och II: 416, I: 426 och II: 507, 1: 420 och
11:510 samt 1:353 och 11:421, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört beträffande en treårig
investeringsserie för vägbyggnader;

B. beträffande motionerna I: 144 och
II: 176, rörande bland annat utbyggnad
av den s. k. Dalslandsleden, av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Källqvist
och Staxäng, fröken Elmén samt
herrar Svensson i Ljungskile och Löfroth,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under It hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 144
och II: 176, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört
rörande utbyggnaden av den s. k. Dalslandsleden; C.

beträffande motionerna I: 353 och
11:421, rörande utbyggnaden av vägsystemet
inom storstockholmsområdet, m.
in., av fru Wallentheim, dock utan angiven
mening;

I). beträffande det statliga vägunderhållet,
av herrar Bengtson, Nils Theodor
Larsson, Svensson i Stenkyrka, Gustafsson
i Kårby och Löfroth, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under IV a
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna 1:360 och 11:419
samt I: 354 och II: 416, sistnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Vägunderhållet
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 485 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen
;

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

197

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

E. beträffande anslaget till bidrag till
byggande av vägar och gator, av herrar
Bengtson, Nils Theodor Larsson, Svensson
i Stenkyrka och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under VI
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:354 och 11:416,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till byggande av vägar och
gator för budgetåret 1963/64 anvisa ett
reservationsanslag av 225 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; F.

beträffande anslagen till enskild
väghållning, av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Bengtson, Nils Theodor
Larsson, Källqvist och Svensson i
Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Gustafsson i Kårby
och Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda
på sätt reservationen visade samt att
utskottet bort under Vill a, c och d
hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
240 och II: 286, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till underhåll
av enskilda vägar m. m. för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
31 500 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; c)

i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
240 och II: 286, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till byggande
av enskilda vägar för budgetåret 1963/64
anvisa ett reservationsanslag av
16 600 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; d)

med bifall till motionerna 1:240
och II: 286, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört beträffande bidragssystemets
administration m. m.;

G. beträffande statsbidrag till det enskilda
vägväsendet för marklösen och
intrångsersättningar m. m., av herrar

T Första kammarens protokoll 1963. Nr 14

Bengtson, Nils Theodor Larsson, Svensson
i Stenkyrka och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort hava den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under IX hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen II: 415, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört beträffande
statsbidrag till det enskilda vägväsendet
för marklösen och intrångsersättningar
m. in.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! De svenska vägarna är
inte i ett skick som motsvarar tidens
krav. Det är svårt att uppskatta hur mycket
vi förlorar på att vägarna inte är
goda, eller jag kanske skall säga, hur
mycket vi skulle vinna på en bättre vägstandard.
Det kan utan vidare konstateras
att lastkapaciteten måste bli lägre
i och med att vi inte har vägar, som
kan bära en tyngre last. Det innebär
ökat slitage på fordonen, och — utan att
jag vill förorda högre hastighet — innebär
det också att hastigheten vid många
tillfällen får lov att dämpas ned på grund
av de dåliga vägarna.

Jag erkänner gärna att det pågår ett
oavbrutet arbete för att förbättra våra
vägar och att väganslagen också har ökat.
Men fråga är om vägförbättringarna sker
i takt med den ökade trafikintensiteten.
På den frågan skulle jag vilja svara nej.
Regeringens förslag har betänkligt släpat
efter utvecklingen på trafikområdet.
Det gäller inte bara att öka anslagen,
utan också att följa med i den takt som
trafiken ökar.

Jag skall, herr talman, anföra några
siffror till vägledning för vad som borde
kunna göras på detta område.

Folkmängden i Sverige bär från år
1950 till år 1960 ökat med 456 000 personer
eller med 6,5 procent. Det är en
faktor att räkna med.

En annan faktor är de stora förskjutningar
mellan landsbygd och tätorter
som äger rum. År 1940 bodde 55,5 procent
av landets befolkning i tätorterna,
år 1950 65,5 procent och år 1960 72,8
procent. Denna utveckling för säkerligen

198

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

med sig ökade krav på vägar för förflyttning
mellan tätorterna.

Ännu viktigare är emellertid det alltmer
ökade bilbeståndet. År 1940 fanns
det i vårt land 81 000 bilar, d. v. s. en
biltäthet motsvarande en bil på 78 personer.
År 1950 fanns det 345 000 bilar
eller en bil på 20 personer. År 1960 hade
bilantalet stigit till 1 324 000, det vill
säga en bil på 5,7 personer. Det beräknas
att bilarna år 1970 skall vara uppe i ett
antal av närmare 2,5 miljoner och att
biltätheten då skall vara en bil på 3,3
personer. 1980 års prognos visar på
3 160 000 bilar, och vi skulle då komma
över den nuvarande bilstandarden i
Amerika d. v. s. ha en bil per 2,7 personer.
Det innebär en fördubbling av bilantalet
mellan år 1962 och år 1980. Man
kan lätt föreställa sig vad detta kommer
att betyda i fråga om krav på vägar och
åtskilligt annat som hör samman med
den ökade biltätheten.

Hur många gånger trafiken, mätt i fordonkilometer,
kommer att öka under
denna period är svårt att yttra sig om.
I detta sammanhang bör man komma
ihåg de av mig nyss påpekade koncentrationstendenserna
i fråga om bosättningen
i landet, som kan medföra att
trafiken i allt högre grad kommer att
koncentreras till lederna mellan och inom
de växande regionerna och tätorterna.
Dessa leder kommer alltså dels att
bli utsatta för den allmänna trafiktillväxten
och dels för en trafikökning på
grund av befolkningskoncentrationen.

Dessa omständigheter är det väl som
närmast borde beaktas vid planerandet
av våra vägar i framtiden.

På de punkter, som vi nu kommer att
behandla, är det i och för sig ganska enkelt
att hålla ett anförande så till vida
att man egentligen endast behöver säga
några få ord, nämligen att vi anser att
det inte göres tillräckligt mycket för att
förbättra våra vägar. Vad som sägs därutöver
blir förklaringar i olika avseenden.

Jag skall, herr talman, något beröra
den punkt vi nu sysslar med, men det
kommer samtidigt att innebära en viss
kritik mot även övriga anslag till vägvä -

sendet. Jag kanske kan fatta mig så mycket
kortare på dessa punkter när jag nu
berör vägväsendet i allmänhet.

Vägarna är i dag inte i bättre skick •—
enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
generaldirektör har påvisat —
än att om vi räknar med vägar av det
slag som kommer att krävas i mitten av
70-talet, blott 19 procent är i sådant
skick att man kan anse att de duger. Med
nuvarande takt kan man inte hoppas på
att någon större procent blir i fullgott
skick till mitten av 70-talet. Denna eftersläpning
kan inte bestridas. Vi kommer
inte att få till stånd en någorlunda
tillfredsställande vägkvalitet till mitten
av 70-talet, om vi inte ökar takten avsevärt
i fråga om vägbyggandet.

I anslutning till vad jag sade tidigare
är det också att observera, att svårigheter
kommer att uppstå när det gäller
att fördela väganslagen. År 1975 beräknas
nämligen 85 procent av all trafik
komma att gå på riksvägarna, medan
15 procent av trafiken således kommer
att spridas på ett mycket omfattande
vägnät av annat slag. Därmed uppstår
stora svårigheter att kunna sätta riksvägarna
i gott skick och att samtidigt
kunna hålla alla andra vägar i sådant
skick att de i varje fall kan tillfredsställande
trafikeras.

Vi har åtskilliga gånger -— och det
har även skett från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sida — krävt en fastare
plan för vägbyggandet. Vi har därvid
märkt att det finns avsevärda olägenheter.
Jag skall dock inte nu kritisera den
saken så mycket, eftersom Kungl. Maj:t
ju har gått in för en viss miniminivå,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kan vara säker på att få igenom. Om
man så skulle önska, kunde jag anföra
exempel som är så avskräckande, att
man måste inse, att det är absolut nödvändigt
att följa den linje, som man nu
har slagit in på.

Nu föreslår regeringen 500 miljoner
kronor för de närmaste åren. Även om
detta bara är eu miniminivå eftersom
varje riksdag, såsom jag redan understrukit,
är suverän och kan ändra anslagen,
så tycker man att det är ganska

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

199

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

orealistiskt att samma anslagsbelopp förordas
flera år, med hänsyn till den mycket
starka ökning av antalet bilar som
jag har redovisat. För att komma fram
till en bättre avvägning av anslagen borde
man ta hänsyn till den väntade ökningen
av antalet bilar, folkmängdsökningen
och förskjutningen från landsbygden
till tätorterna. Nu följer anslagen
ingalunda utvecklingen i dessa hänseenden,
och det har vi påvisat i motionerna
och reservationen samt yrkat på
en miniminivå för anslagen som följer
utvecklingen.

Detta är ett av de fel som vidlåder det
föreliggande förslaget. Dessutom är anslaget
för lågt, något som framgått av
vad jag redan sagt. Vi är givetvis väl
medvetna om att varje riksdag kan besluta
som den önskar i fråga om anslagen,
men här gäller det att söka få till
stånd sådana riktlinjer att man kan ha
den förhoppningen att riksdagen inte gör
några våldsamma hopp med anslagsminskningar
eller anslagsökningar -från
det ena året till det andra. Sådana hopp
har visserligen förekommit, men jag tror
att vi blivit så pass varnade i det avseendet
att alla inser att det är bäst att
undvika sådana hopp både uppåt och i
synnerhet nedåt.

Det krävs en betydande anslagsökning
för att vägarna skall kunna sättas i bättre
skick, och den saken har vid åtskilliga
tillfällen framhållits både av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och av det parti
jag företräder. Då kan man undra, varför
vi inte från vår sida har begärt större
anslag. Ja, alla känner ju till de politiska
förhållandena — det tjänar inte
mycket till att vi gör upp en stor plan för
att få vägarna i ordentligt skick till 1975,
när utsikterna att vinna gehör är så små.
Därför har vi begränsat oss till det man
möjligen kunnat hoppas på att verkligen
få genomfört. Och jag skulle tro att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen resonerat
på liknande sätt när den gjort upp sina
äskanden — även om styrelsen önskat
göra betydligt mera har den ansett det
nödvändigt att hålla äskandena på eu
realistisk nivå. Därför har man begärt
rätt blygsamma ökningar, som man i

verkligheten ingalunda anser tillräckliga.
Det verkar faktiskt som om regeringen
skulle vara tämligen obenägen för
långsiktiga investeringar när det gäller
vägarna — i stället föredrar man att satsa
på sådant som för individen är mera
påtagligt och behagligt än en långsiktig
investering i kommunikationsväsendet.

Det parti jag företräder har liksom
högern och folkpartiet avgivit reservationer
till förmån för högre anslag på en
rad avsnitt under punkten 11. Vi har
nått enighet beträffande vissa frågor, och
jag vill speciellt nämna en punkt som
förefaller mig viktig, nämligen önskemålet
om kalenderårsberäkning i stället för
den nuvarande budgetårsberäkningen
när det gäller underhållet. På den punkten
har utskottet skrivit positivt: »Beträffande
den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagna övergången till
kalenderårsberäkning av ifrågavarande
anslag anser utskottet skäl tala härför.
Utskottet finner det därför önskvärt att
Kungl. Maj:t snarast prövar möjligheterna
till en sådan ändring och förelägger
riksdagen förslag härom.» Jag ber att
för min del få understryka denna av utskottet
uttalade önskan.

Jag har nu talat om de allmänna vägarna,
men det finns också en särskild
punkt beträffande de enskilda vägarna,
och vi anser att anslagen är otillfredsställande
också när det gäller dem; men
jag skall kanske återkomma på den punkten
och vissa andra punkter när vi kommer
fram till dem.

Med det anförda har jag, herr talman,
velat i korthet understryka nödvändigheten
av en snabbare upprustning av
våra vägar. De anslagshöjningar vi förordar
framgår av reservationen under
punkt 11 och jag ber att få yrka bifall
till reservationerna A och D—G.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Med hänsyn till vad som
inträffade för ett antal år sedan, då jag
deltog i en debatt som motionär och inte
som reservant, är det kanske bäst att
jag från början talar om att det inte
heller i dag är fråga om något förbi -

200 Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

gående av högerpartiets reservanter i
detta ärende.

När riksdagen behandlar olika frågor
förekommer det ofta förslag som går betydligt
längre än vad regeringen har
förordat. Så har det varit under flera
år beträffande väganslagen, och så är
det även i år. Även om stora anslag begäres
till vägbyggen och till underhåll
av våra vägar, är det utan tvivel en mycket
allmän uppfattning att vad som här
föreslås och beslutas dock är alltför litet.
Jag kan helt instämma i vad den
föregående talaren, herr Torsten Bengtson,
har anfört, men då denna fråga är
mycket stor och viktig ber jag att få
göra några påpekanden.

Riksdagen diskuterar ju ofta andra avsnitt
av samhällets verksamhet —- bostäder,
skolor, sjukhus o. s. v. — och om
man vill göra en jämförelse med dem
tror jag att det lätt kan konstateras att
inte på något annat område förekommer
ett så allmänt intresse och ett så allmänt
missnöje som med kommunikationsministerns
och regeringens sätt att sköta
vårt allmänna vägväsen.

Detta har jag sagt vid tidigare tillfällen,
och även med risk att möta sådana
uttalanden som gjordes i andra kammaren
förra året när vägfrågorna behandlades,
så vill jag ändå påminna om dessa
faktiska förhållanden. Det sades förra
året: Ni som talar för större väginvesteringar
och bättre vägar har ingenting
nytt att komma med i debatten. Det
där som ni säger har vi hört tidigare!

Visst är det en bristsituation på många
andra områden, men med skäl kan göras
gällande, att icke i något avseende
är bristerna så stora som i fråga om vägarnas
tillstånd i förhållande till den
så starkt ökade trafiken. Detta stora och
allmänna missnöje kan jämt och ständigt
avläsas i form av uttalanden från
landshövdingar och länsstyrelser, från
vägdirektörer, vågmästare och vägförvaltningar,
från organisationer av olika
slag och inte minst från näringslivet,
som i många fall har att svara för mycket
omfattande transporter. Från inget
håll är tonen så entydig och kraven på
bättre vägar så enstämmiga som från

kommunerna, medborgarna och bilisterna
själva.

Den kritik som förekommer och de
önskemål som förs fram när det gäller
statens sätt att sköta vårt vägväsende går
inte efter partipolitiska linjer, ty i detta
allmänna missnöje deltar oändligt
många ute i landet som politiskt hör
hemma i regeringens eget parti. Ingen
kan förundra sig över att oppositionen
och kritiken är starka både i de bygder,
där man alltjämt får finna sig i att bara
ha smala, krokiga och backiga grusvägar,
och i trakter där trängseln på vägarna
är så stor att trafiken flyter alltför
långsamt. I mycket stor utsträckning
har de vägar vi har tillkommit före bilismens
genombrott och kan av den orsaken
inte vara anpassade till dagens
stora trafik. Vägarnas standard har inte
orkat med att hålla den takt som bilismen
har utvecklat. Som herr Bengtson
framhöll, förlorar vi mycket på detta
förhållande.

På tal om den irritation och det missnöje
som råder i landet i fråga om vägarna,
är det ganska lätt att lämna ett
litet prov på sådana uttalanden som nästan
dagligen kan läsas i tidningarna och
som speglar den stämning som råder.
Nyligen har i tidningarna förekommit
ett uttalande från länsstyrelsen i Värmland,
som sagt att mycket talar för att
det pågår en vägförstöring som är större
än de förbättringar som sker på vägnätet.
Detta uttalande har gjorts med
anledning av att det anslag som tilldelats
länet blivit så mycket mindre än
vad man räknat med. Det är inte så
länge sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uttalade, att det gäller att se
till att det i vägarna investerade kapitalet
inte raseras. »Väg och vattens» förslag
till fördelning av rambeloppen för
1964 års vägbyggnadsverksamhet har
väckt missnöje i länsstyrelse efter länsstyrelse,
där man ansett att de föreslagna
beloppen inte räcker till. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län har uttalat att
den föreslagna tilldelningen av vägmedel
kunde accepteras om länets vägnät
befunne sig i ett tillfredsställande skick.

Uttalanden av liknande slag kunde det

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

201

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

plockas fram oändligt många. I en ledare
i tidskriften Vågmästaren skrevs
efter tjällossningstiden 1962 följande:
»Vårt vägväsen kan fungera tillfredsställande
endast i ett land där det inte
finns någon tjäle i jorden, där det finns
lagom med regn, anpassat till vägväsendets
beskaffenhet. Det borde aldrig falla
snö, aldrig vara frost. Det borde också
vara så att det fanns möjlighet att få
kostigar att fungera som motorvägar.»

Även om det är elakt att skriva på det
sättet, är det ändå ett organ för en i stort
sett statlig tjänstemannakår som gjort
detta uttalande.

Nu skall ingen förneka att det är en
stor och svår uppgift att få vägarna i
vårt vidsträckta land att följa med i bilismens
utvecklingstakt. Svårigheterna
har ökat inte minst på grund av det höga
kostnadsläge vi har, men nog skulle det
kunna uträttas betydligt mer än vad som
skett under de senaste åren och vägarna
byggts ut i hastigare takt utan att det
hänt någon olycka med konjunkturerna
eller den samhällsekonomiska balansen.
Bättre utbyggda vägar är investeringar
som mer än något annat för utvecklingen
framåt, och det finns beräkningar
som visar att de är mycket räntabla investeringar.
Det kan inte vara nödvändigt
att i så stor utsträckning använda
vägbyggandet i konjunkturutjämnande
syfte som så mycket har talats om och
som så ofta har skett.

Vad så många tycker är orimligt är
det förhållande som jag också har talat
om vid många, många tidigare tillfällen,
nämligen att bilägarna har mycket
betydande fordringar på staten genom
att bilskattepengarna har använts
till andra ändamål än meningen var.
Även i år skall till denna fondbildning
med dess månghundratals miljoner kronor
av bilskattepengarna föras ett belopp
på över 90 miljoner kronor. Det
blir säkert betydligt mer. För innevarande
budgetår räknas med ett tillskott
på bortemot 200 miljoner kronor. Om
denna tillgång, som alltjämt formellt
finns i automobilskattefonden, bleve använd,
skulle detta belopp betyda inte så
litet till att vägarna kunde förbättras.

Det har i år förts fram förslag om att
behållningen i automobilskattefonden
borde användas vid högertrafikens införande
i stället för att man skulle införa
en helt ny bilskatt, vilket också är ett
förslag som kan godtagas. Ett är säkert,
nämligen att ett stort irritationsmoment
hos allmänheten skulle försvinna om
dessa bilskattemedel bleve använda till
ett väg- eller trafikändamål.

Jag ser att kommunikationsministern
har kommit hem till Sverige igen och är
närvarande i kammaren. Samtidigt som
jag hälsar honom välkommen från mycket
sydligare nejder, vill jag än en gång
vädja om att pengarna i bilskattemedelsfonden
används på ett sådant sätt att inte
landets bilister behöver vara så oroliga
för denna, som de säkert tycker,
mycket osäkra fordran som de har på
staten. När bilskattemedlen fördes över
till särskilt konto var väl meningen ändå
den, att medlen skulle komma vägarna
och trafiken till godo. Låt — vill jag
säga — bilismen betala vägväsendet —
jag tror den är villig till det — men planera
vägarbetena så bra som möjligt.
Bygg vägar som håller för både dagens
och morgondagens trafik och smussla
inte undan pengarna till andra ändamål.

Yad som måste vara ytterst allvarligt i
dagens läge med en enorm ökning av bilarnas
antal och trafiken är att regeringen,
understödd av statsutskottets majoritet
och riksdagen, har godtagit er. lägre
investeringsserie för ordinarie väginvesteringar
än vad vägplanen innehåller.
Här kan frågas: Hur skall den investeringsserie
se ut som skall tillämpas för
framtiden? Att som sker skjuta vägplanens
investeringar på kommande tider
är olyckligt. Den eftersläpning som redan
förekommer i fråga om de ordinarie
väginvesteringarna blir svårare att inhämta
för varje år som går, då investeringstakten
är menad att starkt öka fram
till årtalet 1975.

Även i år finns det anledning att uttrycka
sin förvåning över att varken regeringen
eller statsutskottet kan gå med
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens år
efter år framställda begäran om att få
besked om väganslagens storlek för tre

202

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

år framåt. Denna begäran är starkt motiverad,
ty om investeringarna bindes
för tre år kan dessa arbeten drivas mera
rationellt. Ingenting torde ha varit
så angeläget under de senaste åren som
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fått
sitt förslag om treårsplanering godkänt.
Resultaten av regeringens och riksdagens
ställningstagande i detta fall blir
att bilisterna får köra på sämre vägar
bara därför att beslut om väganslag skall
fattas för ett år i taget. Större arbeten
blir billigare att utföra, vilket har framhållits
så många gånger att det kanske
är onödigt att vidare tala om det.

Även i vårt land har en del vägar nu
fått beteckningen Europavägar och det
tycks ha blivit angeläget att just dessa
vägar skall byggas ut och förbättras.
Detta är säkert riktigt tänkt och det
finns kanske ett intresse för att inte jämförelse
alltför lätt skall kunna ske mellan
vägar i Sverige och vägar i andra
länder söderut. En sådan jämförelse
blir inte till fördel för vårt land.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen håller
nu på med att göra upp nya planer
för 1964—1968 och har till länsstyrelserna
uttalat att planeringen bör ske så att
i första hand Europavägarna rustas upp
och endast i undantagsfall andra vägar
förbättras. Dessa andra vägar skall anstå
något år, om inte mycket angelägna skäl
till en förbättring kan redovisas. När
nu detta arbete med flerårsplanerna pågår
har vidare från kommunikationsdepartementet
meddelats att här bör räknas
med en oförändrad medelstilldelning
på 500 miljoner kronor per år till vägbyggandet.
Detta innebär eu minskning
under fem år på inte mindre än 700 miljoner
kronor i förhållande till vad vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen räknat med.
Är detta ett tecken på att en helt annan
och så väsentligt mycket lägre investeringsserie
skall tillämpas än vad vägplanen
innehöll? Med stor tillfredsställelse
kan konstateras, att det yrkas bifall till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
i detta avseende i en reservation
som avgivits vid punkten 11 och till vilken
jag kommer att yrka bifall.

Från det för vägarna ansvariga äm -

betsverket har med utgångspunkt från
denna lägre investeringsserie skisserats
ett lägre alternativ. Sålunda har man
från det mera kostnadskrävande alternativet
fått stryka bort vissa vägbyggnadsföretag,
och andra vägbyggnadsföretag
har fått skjutas på en ännu ovissare
framtid.

En annan fråga som vi ofta diskuterat
har varit, i vad mån vägarbeten skall utföras
som beredskapsarbeten. Nu har generaldirektören
i arbetsmarknadsstyrelsen
nyligen erkänt, att här finns starka
betänkligheter både när det gäller effekten
av vägarbeten som beredskapsarbeten
och dessutom på grund av att
vägar byggda som beredskapsarbeten
blir vägar byggda på fel ställen. Arbetsmarknadsstyrelsen
strävar därför målmedvetet
efter att minska vägbyggandet
i beredskapspolitiken. Detta uttalande
tycker jag bådar gott för framtiden, och
jag kanske denna gång kan lämna den
specialdestinerade delen av väganslaget
med en förhoppning att specialdestinationen
kommer att, som vi uttalat i vår
motion, försvinna nästa gång då budgeten
skall upprättas.

I den motion med anledning av väganslagen
som jag lämnat i denna kammare
— nr 426 — har föreslagits en höjning
med 20 miljoner kronor att flyttas
över från beredskapsmedlen till de ordinarie
vägbyggnadsanslagen. Reservationen
A sammanfaller med detta förslag,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! När jag lyssnade till herr
Sveningsson — inte till hans välkomsthälsning,
men till vad han hade att säga
om utseendet av våra vägar — fick jag
en vision av att vi nog levde i medeltiden;
så beskrev han vägarna här i landet.
Jag tror inte att han kan finna någon
som helst täckning för den skildring
som han här gav.

Jag vill också i anslutning till vad herr
Sveningsson sade påpeka hur det förhållit
sig med överskott och underskott i

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

203

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

bilskattefonden. Under budgetåret 1958/
59 byggde vi för 9,5 miljoner mera än
vad automobilskattemedlen gav. Påföljande
år, 1959/60, fick vi ungefär 4,6
miljoner som en ökning i fonden. Men
budgetåret 1960/61 byggde vi för 7,8
miljoner kronor mer än de medel, som
tillfördes automobilskattemedelsfonden,
och under budgetåret 1961/62 hade vi
en överinvestering •—• om jag får uttrycka
mig så — på 35,9 eller i runt tal 36
miljoner kronor. För dagen har jag tyvärr
inte några uppgifter om utfallet
för budgetåret 1962/63 — de siffrorna är
inte helt klara.

Men en sak skall vi här uppmärksamma,
nämligen att automobilskattemedlen
skall användas inte bara för vägbyggande
och vägunderhåll, utan också för många
andra ting, t. ex. för att betala kostnaderna
för statspolisen och för vissa sjukvårdskostnader
för att ta några exempel.
Dessa kostnader har dessutom en
tendens att öka med varje år. Här framställes
vid olika tillfällen i riksdagen
krav på en förstärkning av statspolisen
för att man skall få en bättre vägövervakning,
och kostnaderna härför skall
bestridas med automobilskattemedlen.
Det finns alltså flera användningsområden
är bara vägbyggandet. Jag har velat
säga detta med anledning av vad herr
Sveningsson var inne på i sitt anförande.

Jag vill sedan, herr talman, erinra om
att vårt vägnät under de senaste åren
upprustats mycket kraftigt. Denna upprustning
har givetvis dragit stora kostnader.
Enbart under femårsperioden
1958—1962 investerades sålunda i gator
och vägar nära 3,3 miljarder kronor. I
denna siffra ingår också kostnaderna för
beredskapsarbeten. Beloppet överskrider
med ungefär 400 miljoner kronor de i
vägplanen för motsvarande år angivna
summorna. Investeringarna i städerna
understeg vägplanens summor med 143
miljoner kronor, medan investeringarna
på landsbygden överträffade vägplanen
med ungefär 575 miljoner kronor. Också
med hänsyn tagen till att ungefär 100
miljoner kronor av beredskapsarbeten
inte ansetts utgöra egentliga investering -

ar, ligger totalvolymen av vägbyggnadsarbetena
på en hög nivå.

Även om vägnätet förbättrats återstår
självklart stora arbetsuppgifter för de
närmaste åren. Det skulle aldrig ett
ögonblick falla mig in att bestrida det
förhållandet och den omständigheten,
att riksvägarna och andra vägar på
landsbygden måste bli föremål för en
fortsatt upprustning, särskilt med hänsyn
till näringslivets berättigade krav
på lägre transportkostnader. Gatubyggandet
i städerna och andra tätorter måste
intensifieras i samband med den allt
starkare befolkningskoncentrationen och
den därav följande lokala trafikökningen.
Vägunderhållet bör förbättras, inte
minst av trafiksäkerhetsskäl. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har nu för nästa
budgetår begärt en höjning av väganslagen
med sammanlagt 174,5 miljoner
kronor. Jag har i statsverkspropositionen
förordat en uppräkning med 101,6 miljoner
kronor, vilket innebär att anslagen
till den statliga, kommunala och enskilda
väghållningen skulle komma att uppgå
till i runt tal 1 268 miljoner kronor.

Skillnaden mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och mitt bud ligger väsentligen
på anslaget till det allmänna
vägunderhållet. Efter noggrann genomgång
i departementet av verkets äskanden
på denna punkt och sedan verket
också givits tillfälle att lägga fram sina
synpunkter, har en höjning av underhållsanslaget
med 25 miljoner kronor
ansetts med god marginal ge täckning
för de inträffade kostnadsstegringarna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i sina petita upprepat sitt tidigare förslag,
att statsmakterna skall fastställa
en treårsserie för verkets investeringsverksamhet.
Denna fråga har ju, som
kammarens ledamöter vet, debatterats vid
åtskilliga tillfällen under de senaste
åren och senast för ett år sedan avvisats
av såväl Kungl. Maj :t som riksdagen
själv. Det är därför förvånansvärt, att
förslaget återigen tagits upp och fått stöd
av reservanterna i utskottet. Skälen mot
en fast investeringsserie har på ett uttömmande
sätt redovisats för riksdagens
ledamöter vid olika tillfällen. Jag vill

204

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

därför i detta sammanhang blott erinra
om några av de viktigaste av de skäl som
anförts av Kungl. Maj:t men också i
samband med riksdagens ställningstagande.

Hela den samhällsekonomiska investeringspolitiken
bygger ju på en sådan
flexibilitet i de statliga investeringarna,
att de skulle kunna användas i syfte att
dämpa konjuktursvängningarna. En fixerad
flerårig investeringsserie av det slag
som reservanterna förordar skulle utan
tvivel minska statsmakternas möjlighet
att samtidigt anpassa de offentliga investeringarna
efter utvecklingen inom samhällsekonomien
och på arbetsmarknaden.
Statsmakterna har därför inte ansett
det försvarligt att avhända sig rätten att
årligen via statsbudgeten pröva omfattningen
av investeringsverksamheten.

Ett system med i förväg låsta ramar
för stora delar av den statliga investeringssektorn
skulle givetvis innebära vissa
fördelar genom att de statliga investeringarna
skulle kunna planeras och utföras
efter en fast och på förhand bestämd
plan. Men, ärade kammarledamöter,
följden av en sådan anordning skulle
bli, att investeringarna inom den privata
sektorn finge dirigeras i konjunkturpolitiskt
syfte. En sådan utveckling
torde inte anses vara önskvärd.

Det huvudsakliga skälet för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag i denna
del är emellertid, att styrelsen anser
det nödvändigt att ha kännedom om de
ordinarie vägbyggnadsmedlens storlek
under vissa längre tidsperioder. På så
sätt skulle man, menar verket, kunna
åstadkomma den planmässighet och den
samordning av byggnadsverksamheten,
som anses önskvärd för att bl. a. kunna
komma i åtnjutande av stordriftens s. k.
fördelar.

Till det vill jag först säga, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen redan nu har en
i förhållande till övriga större verk
gynnsam position genom att vägbyggnadsanslagen
är anvisade för kalenderår.
Det vanliga är ju annars att anslagen
anvisas för budgetår. Kalenderårsanvisningen
är en för den statliga verksamheten
ovanlig anslagsform, som i detta

föreliggande fall har ansetts motiverad
för att ge vägbyggnadsverksamheten
större stadga just ur planeringssynpunkt.
På så sätt har också vägmyndigheterna
redan sex månaders längre planeringstid
än t. ex. vattenfallsverket, televerket
och statens järnvägar, som har sina anslag
löpande efter budgetår.

Även om jag följaktligen inte är beredd
att medverka till att en flerårig investeringsserie
fastslås för vägbyggnadsverksamheten,
är jag emellertid villig att i
andra avseenden göra vad jag kan för
att förbättra väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
möjligheter att planera sin verksamhet
på sikt. I detta syfte har också
Kungl. Maj :t —■ efter samråd som ägt
rum med representanter för verket —
redan den 12 januari i år uppdragit åt
styrelsen att inkomma med förslag till
fördelning mellan länen av de i statsverkspropositionen
förordade beloppen
för vägbyggandet. Sedan förslagen kommit
in, har de remitterats till länsstyrelserna
för yttrande. Yttrandena beräknas
komma in i så god tid, att Kungl. Maj:t
kan fatta beslut rörande investeringsmedlens
fördelning omedelbart i anslutning
till riksdagens beslut om medelsanvisningen.

Det förfaringssätt, som jag här har beskrivit,
är nytt för i år och torde för
vägmyndigheternas del medföra en tidsvinst
i planeringsarbetet på omkring ett
halvt år i jämförelse med den hittillsvarande
ordningen.

Vidare vill jag nämna, att Kungl. Maj:t
den 25 februari i år utfärdat direktiv
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen rörande
upprättandet av flerårsplaner, som
författningsenligt skall upprättas för perioden
1964—1968. I direktiven, som upprättats
efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
har uttalats att flerårsplanerna
bör göras upp på basis av
en beräknad medelstilldelning av 500
miljoner kronor till det ordinarie vägbyggandet
under ettvart av åren i perioden
.Detta belopp innebär givetvis inte
något ställningstagande i förväg till de
anslagsbelopp, som för de ifrågavarande
budgetåren skall anvisas under de ordinarie
vägbyggnadsanslagen. Å andra si -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

205

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

dan bör en sådan serie ur verkets synpunkter
kunna godtas som grundval för
en i hög grad realistisk planering av
verkets byggnadsverksamhet. Det senare
har också bekräftats från verkets egen
sida.

Sammanfattningsvis vill jag anföra att
de åtgärder, som hittills vidtagits för att
underlätta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
planering av investeringsverksamheten,
i stort sett tillfredsställer verkets
anspråk i detta avseende.

Herr talman! Det är dessa kommentarer
som jag har ansett mig böra göra
dels i anslutning till föreliggande reservationer,
dels också i anslutning till de
anföranden som har hållits i denna fråga
redan tidigare.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! När kommunikationsministern
behandlar frågan om automobilskattemedelsfonden,
vill jag säga att man
i första hand bör tänka på hur den har
uppkommit — den har ju samlats på
något sätt. Men jag vill tillägga, att det
bör observeras vad som står i statsverkspropositionen
beträffande automobilskattemedelsfondens
nuvarande utveckling.
Beträffande automobilskattemedlens
specialbudget anför väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, att behållningen
den 30 juni 1962 beräknas till cirka
722 miljoner kronor och att befintliga
reservationer vid samma tidpunkt beräknas
till cirka 400 miljoner kronor,
eller sammanlagt 1 122 miljoner kronor.
Den 30 juni 1963 beräknas behållningen
inom fonden ha stigit till cirka 953 miljoner
kronor. Det är en utveckling som
inte precis är så blygsam, när behållningen
ökar med ett så avsevärt belopp
under innevarande budgetår. Det kan
därför inte sägas, att resurser inte finns
tillgängliga, om man skall hålla automobilskattemedlen
någorlunda nere vid det
belopp som uppsamlats tidigare.

Jag tycker att kommunikationsministern
i hela sitt anförande uppehöll sig
väl mycket vid absoluta tal. Jag anser
att man bör anpassa anslagen efter ökningen
av biltätheten och trafikintensi 7f

Första kammarens protokoll 1963. Nr 11

teten. När nu väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
chef visar, att vi har bara 19
procent av våra vägar i det skick som de
bör vara i år 1975 — hur tänker kommunikationsministern
då planera för att
hinna upp till en någorlunda rimlig procent
av tillfredsställande vägar i fortsättningen? Vi

har tidigare så mycket diskuterat
frågan om att vi skulle ha en viss minimisumma,
som alltid skulle finnas tillgänglig,
och då har kommunikationsministern
fastslagit principen om en medelstilldelning
av 500 miljoner kronor —
den summan ställs alltså i utsikt. Men
om man accepterar den principen, så
skulle man ju inte ta hänsyn till de realiteter
som finns, nämligen att summan
i själva verket måste anpassas till ökningen
av biltätheten och trafikintensiteten.
Man kan inte behålla oförändrad
samma summa, när bilarnas antal och
trafiken ökar intensivt varje år, och mena
att detta är någonting som står i
överensstämmelse med utvecklingen på
trafikområdet. Jag har tidigare haft tillfälle
att säga, att det inte är tillfredsställande
att regeringen inte är beredd
att göra tillräckligt i fråga om långsiktiga
investeringar på trafikområdet. Vi
måste nämligen göra betydligt mycket
mera om vi skall få ett någorlunda tillfredsställande
vägnät.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Skoglund
började sitt anförande med att göra en
jämförelse. När han hade lyssnat till vad
jag yttrade, hade han fått intrycket, att
vi när det gällde vägarna levde i medeltiden.

Det omdömet var nog lite onödigt. Jag
har för min del inte gjort någon jämförelse
med medeltiden. Både kommunikationsministern
och jag är väl ute på
vägarna så pass mycket, att vi känner
till något om det verkliga förhållandet.
Kanske kan man rent av anta, att det
snarare var intryck från den resa, som
statsrådet nyligen gjort, som var underlaget
för hans omdöme än uttalandena i
mitt anförande? Men eftersom statsrå -

206 Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

det fällt detta omdöme vill jag ju framhålla,
att det torde finnas socknar och
bygder, där folk anser att vägarna alltjämt
är litet medeltidsaktiga.

Vad sedan gäller automobilskattefondens
medel fick vi höra, att dessa även
skulle användas till en hel del andra
ändamål än vägar. När fondens behållning
av allt att döma rör sig om 1 000—
1 100 miljoner kronor, borde det nog
vara möjligt att minska denna fond betydligt
utan att man därmed tar några
risker.

Statsrådet gör nu på samma sätt som
han har gjort vid en del tidigare tillfällen
— han lägger samman väganslagen
för ett antal år. Det blir då ett ganska
betydande belopp som har förbrukats
på vägar. Det är vi alla medvetna
om, och ingen vill påstå annat än att det
har utförts en hel del vägbyggnadsföretag.
Vi gav samma erkännande förra
året. Det är emellertid en mycket allmän
uppfattning, att det som har gjorts
inte är tillräckligt.

När statsrådet jämför kostnaderna enligt
vägplanen med kostnaderna för de
vägarbeten, som har utförts med medel
från de ordinarie väganslagen samt såsom
beredskapsarbeten, samt finner att
man i kronor räknat har byggt för de
belopp, som beräknats i vägplanen, så
glömmer statsrådet nu som alltid att tala
om att kostnaderna i vägplanen var beräknade
efter 1956 års penningvärde, och
här borde räknas med den förändring i
prisnivån som skett sedan dess. Jag skulle
tro att det ändå blir ganska svårt att
i framtiden fortsätta att göra en sådan
jämförelse med den storlek man nu menar
det ska vara på väganslagen.

Herr talman! Med anledning av talet
om medeltiden hade jag tänkt säga ännu
en sak, men tiden för denna replik
är nu ute. Jag kanske får tillfälle att
återkomma.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Bengtson i Jönköping
skisserade en målsättning för vägbyggandet,
som ju närmar sig det ideala.
Det är klart att man kan roa sig med
det, men man måste ju också beakta

frågan varifrån man skall få de erforderliga
resurserna.

Med gemensamma ansträngningar
skulle vi väl snabbt kunna tömma automobilskattemedelsfonden
för ytterligare
vägbyggnadsarbeten, men, herr Bengtson,
vi bör vara medvetna om att de
kronor, som finns i automobilskattemedelsfonden,
inte ligger inlåsta i någon
kassakista. Varje sådan krona är ute och
gör rätt för sig i vårt land genom att
bygga skolor, som herr Bengtson vill ha,
genom att bygga sjukhus, som herr
Bengtson vill ha, och genom att bygga
mycket annat, som centerpartiet vill ha
både i valtider och dessemellan.

Vi har ungefär 700 miljoner kronor
kvar i fonden, men dessa medel är snart
förbrukade, om vi mäktar få fram de
maskinella och personella resurser, som
krävs för att följa den bengtsonska målsättningen.
Den andra fråga, som då inställer
sig, är huruvida herr Bengtson är
på det klara med att man skulle behöva
göra en höjning av utgående automobilskatt
för att skaffa fram de pengar, som
krävs för att bygga i den utsträckning
som herr Bengtson menar att man bör
göra. Det är nog därför inte en realistisk
politik att resonera som herr Bengtson
gör, nämligen att man skall förbruka om
inte allt så i varje fall största delen av
fonden inom några få år.

Jag har ingen siffra till hands, men
jag kan ju nu använda herr Sveningsson
som vittne — till och med som kronvittne
— då han konstaterar, att vägarna är
mycket bättre än vad de beskrevs vara
i den tidning, som han trodde utgavs i
Tunisien. Vi är alla överens om att det
har pågått, och fortfarande pågår, en
mycket kraftig utbyggnad av våra vägar.
Men det är här, herr Bengtson, fråga
om en avvägning, och jag tycker att
vi skall vara uppriktiga mot varandra
och konstatera att det är på det sättet.
Man får lov att fördela de tillgängliga
medlen på ett riktigt och förnuftigt sätt.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Tiden räckte inte till
vid min första replik, och därför vill jag
nu göra ett tillägg.

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

207

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

Det är klart att vi kan hålla med om
vad statsrådet Skoglund nyss sade, nämligen
att vi skall vara så uppriktiga som
möjligt mot varandra och medge att det
har skett vissa förbättringar av vägarna.
Det vill vi inte förneka. Det är emellertid
inte tillräckligt.

Konjunkturerna och den samhällsekonomiska
balansen plockas alltid fram
som argument, men jag tycker nog att
detta tal alltför mycket har blivit ett
hinder för att få mer pengar investerade
i vägbyggande.

Jag kan här påminna om vad statsverkspropositionen
innehöll 1957 •—• väl
medveten om att det inte var statsrådet
Skoglund som då var vägminister. Jag
minns detta väl, därför att det var första
året, som jag satt i denna kammare och
det var vägdebatt i samband med behandlingen
av sjätte huvudtiteln.

Det året hade man i statsverkspropositionen
givit uttryck för uppfattningen,
att om vi hade kvar våra gamla och utslitna
grusvägar och släpade i gruset på
dem, så fanns det ingen risk för att den
samhällsekonomiska balansen rubbades,
men om man beläde dessa grusvägar
med oljegrus, så fanns det en betydande
risk för att detta skulle ske. Det där var
naturligtvis inte riktigt, men jag ville bara
säga — utan att som statsrådet Skoglund
flytta tillbaka debatten till medeltiden
— att kanske den uppfattning, som
statsrådet nu har, ändå är ett arv från
den tiden.

Statsrådet Skoglund har nu lovat, att
han skall göra så gott han kan för att
vägarbetena skall bli så väl planerade
som möjligt och för att vi skall få bättre
vägar, och jag vill tillägga, att när statsrådet
har varit modig nog att lägga fram
förslag om övergång till högertrafik, så
är jag ändå litet optimistisk och tror att
det skall bli som statsrådet säger.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Kommunikationsministerns
senaste anförande skapade sådan
stor oklarhet, att det verkligen är i högsta
grad befogat att han ytterligare något
förklarar vad han menade.

Han talade om automobilskattemedels -

fonden och sade, att dessa pengar är
mer eller mindre bundna därför att de
fordrades för att bygga en hel del olika
saker, som också vi ville ha. Det vore
ju bra om kommunikationsministern ville
tala om, huruvida detta skall vara
principen också i fortsättningen, så att
Sveriges bilägare vet om det. Jag vet att
det förut har sagts, att pengarna tidigare
har tillförts dessa olika områden, men
jag skulle om igen vilja fråga kommunikationsministern:
Vad skall automobilskattemedlens
pengar vara till? Skall
man bygga skolor och sådant för dem,
eller finns de tillgängliga och tänker
man någon gång använda dem till det
ändamål, som man ändå har sagt bilskattebetalarna
att de skall användas
till?

När man nu bygger skolor och sådant
för bilskattepengarna gör jag den reflexionen,
att vi ju också behöver vägar,
så att skolskjutsarna kan komma fram.

Vi skulle när det gäller vägarna kunna
bygga ännu mera med tanke på de
medel och resurser vi har. Man kan ju
inte säga att det inte finns pengar. Automobilskattefonden
stiger från 722 miljoner
till 953 miljoner detta år.

Vad arbetskraftsresurserna beträffar
vill jag påpeka, att regeringspartiet ofta
framhåller, att man bedriver en aktiv arbetsmarknadspolitik
i vårt land. Men då
borde det också finnas möjligheter att
på arbetskraftens område ägna litet mera
åt så betydelsefulla långsiktiga investeringar
som kommunikationerna.

Kommunikationsministern framhöll,
att vägnätet har upprustats kraftigt. Jag
har inte gjort några uttalanden i mitt
anförande om att det skulle vara en dålig
upprustning. Men jag har sagt att vi
icke följer takten i trafikintensitetens
ökning, och det vill jag fortfarande vidhålla.
Hur går det med vägnätets utveckling,
när bara 19 procent av riksvägarna
ännu är i det skick som de skall vara
1975? Jag vet inte om vare sig kommunikationsministern
eller jag själv är
kvar här i riksdagen då, annars skulle
det vara intressant att då få föra ett samtal
om dessa saker. Vi måste planera för
framtiden.

208

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

Jag har inte dragit upp något idealprogram
för hur vägarna skall utformas.
Den ökning vi föreslår från 500 till
520 miljoner kronor för vägbyggande är
alltför blygsam för att vara något idealprogram.
Det är långt kvar innan man
får mera tillfredsställande förhållanden,
herr kommunikationsminister. Men när
det nu finns ett kraftigt politiskt block
här i vårt land, som har det mesta att
bestämma om, finns det uppenbarligen
inte några större möjligheter att få mera,
och därför har vi stannat vid detta
blygsamma anslag.

Resurserna finns, herr kommunikationsminister.
Det finns pengar, och genom
en välordnad arbetsmarknadspolitik
kan också arbetskraftsresurserna på
detta område fås att räcka till.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill i anslutning till
vad herr Bengtson nu sade påminna om,
att när vi på sin tid fick vägplanen presenterad
för oss, var det ju en i hög grad
pretentiös planering som vi delgavs.
Många av dem som studerade den tyckte
kanske att den till och med var alltför
ambitiös och frågade sig: Finns det
möjligheter att bygga i en sådan omfattning
som vägplanen anger?

Vi får inte heller glömma bort, att en
av de faktorer som påverkade utformningen
av vägplanen var den väntade
trafikintensiteten. Denna var alltså involverad
i bedömningen och låg till
grund för den vägplan som riksdagen
inte ansåg sig kunna ta — kanske därför
att man tyckte att den var litet för ambitiös.
Man sade, att den väl kan läggas
till grund för det fortsatta byggandet av
vägar — längre gick inte riksdagen i
sitt uttalande om vägplanen.

Jag har i mitt tidigare anförande presenterat
siffror, som visar att vi ligger
före vägplanen. Jag skall gärna upprepa
vad jag nyss sade, nämligen att det i
många fall är beredskapspengarna som
fört oss dit, men dock inte helt, och vidare
skall jag göra det erkännandet, att
det finns vissa län som inte uppnått taket
för vägplanen. Vi skal! dock vara

medvetna om att vi ligger före vägplanen
när vi diskuterar denna fråga.

Herr Bengtson försökte vidare att få
riksdagen att tro, att om vi skulle få 20
miljoner mer per år för vägbyggandet,
skulle vi ha nått fram till en planering
som han skulle vara tillfredsställd med.
Ärade kammarledamöter, 20 miljoner
mer till vägbyggande betyder mindre än
1 miljon per län och år. Är det verkligen
någon som tror, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
möjlighet att planera
står och faller med de Bengtsonska 20
miljonerna?

Jag tror det inte. Däremot tror jag att
man på andra vägar kan komma dithän.
Och det tror herr Bengtson också, ty han
har själv skrivit in det i reservationen —
han har varit så oförsiktig. Där heter
det: »Genom att väginvesteringarna utgör
en betydande del av den offentliga
sektorn kan de å andra sidan icke vara
opåverkade av konjunkturpolitiska åtgärder.
»

Även herr Bengtson vill alltså, att man
skall tänja och ha möjlighet att bedriva
ett smidigt vägbyggande. Samtidigt står
han emellertid upp och deklarerar, att
det skall vara fixerade och fasta tal i
långa serier. Det är någonting som inte
stämmer, herr Bengtson! Herr Bengtson
får själv bestämma sig för den ena eller
den andra ståndpunkten.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag erkänner, att de 20
miljonerna innebär en mycket blygsam
höjning. Men detta år är ju inte det sista
året som vi bedriver politik. Viil kommunikationsministern
ha en större höjning
till ett kommande år, kan vi tänka
på den saken till dess. Emellertid är det
denna summa väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äskat, och därför finns det en
stark motivering för att vi just valt den
summan.

Det fattas bara, att vi inte skulle vara
bundna av konjunkturpolitiska hänsyn!
Jag skall mer än gärna resa ut och tala
om detta. Men under de förutsättningar,
som vi nu har, finns det möjligheter att
göra mera.

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

209

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

Kommunikationsministern har lämnat
så många frågor obesvarade nu, att det
finns möjligheter att diskutera ytterligare.
Bilskattebetalarna har i alla fall fått
beskedet, att det inte längre finns hopp
om att bilskatten skall gå till vägarna.
Stegringen från 722 till beräknade 953
miljoner under det löpande budgetåret
kommer alltså att gå till andra ändamål.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Dialogen mellan herr
Bengtson och mig skulle kunna vara avslutad
nu, men jag kan ändå påminna
både honom och kammaren om att han
sitter i riksbanksfullmäktige och där oftast
förenar sig med oss om den ekonomiska
politik som vi skall bedriva. Det
går, herr Bengtson, inte att ha en ståndpunkt
i riksbanken, en annan i kammaren
och en tredje i någon talarstol i Emmaboda.

Så vill jag ge en siffra. I förhållande
till de i vägplanen anmälda behoven utgör
behållningen på fonden drygt 3 procent.
Herr Bengtson talade om att man
inte bara skulle hålla sig till absoluta
tal, utan också diskutera procentuella,
och där kom den siffran.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den mera fackbetonade debatten. Den
sköter kommunikationsministern mycket
bättre än vad jag kan göra. Men det
har varit en del inslag i den här diskussionen,
som jag gärna skulle vilja ta
upp från ett mera allmänt principiellt
betraktelsesätt.

Jag är inte lika beredd som herr
Bengtson att säga, att vi i dag har möjligheter
att gå upp med anslagen. Jag
sitter just nu och arbetar ihop en kompletteringsproposition,
där vi försöker
dra slutsatserna av den ekonomiska utveckling,
som ägt rum från den 11 januari
till dags dato. Och utan att i något
avseende föregripa debatten om den
konjunkturpolitiska utvecklingen både i
vårt land och internationellt vill jag ändå
upplysa herr Bengtson om att läget

givit en klar verifikation av att utrymmet
för expansion i dag är mindre än
det var i början av januari månad när
statsverkspropositionen avlämnades.

Vad jag begärde ordet för att säga var
emellertid, att det gärna uppstår intressegrupper
kring speciella avsnitt inom
den verksamhet som statsverkspropositionen
reglerar. De intressegrupperna
ser gärna sitt specifika område såsom
det utan diskussion allra viktigaste. De
tänker inte på vad additionen av anspråken
inom de olika områdena skulle
innebära och tänker kanske inte heller
på att man ändå måste ha en principiell
linje i sitt sätt att betrakta delfrågorna,
som rimmar med ens sätt att betrakta
hela frågan.

Herr Bengtson har förklarat sig vara
överens med kommunikationsministern
i avseende på värdet av konjunkturpolitiken
så som vi försöker föra den via
penningpolitiska ingripanden och via
finanspolitiska ingripanden — det sistanämnda
i samband med utformningen av
budgeten.

Vill man ha flexibilitet, så får man
inte vara bunden i fortsättningen, även
om fackmyndigheterna ■— som ju har
att i första hand se på sina specifika
områden — gärna önskar en framtidsplanering
som är bunden. Jag vill då
erinra om att i alla diskussioner om
framtidsplanering går planeringen bara
åt ett håll, det som radikalt strider mot
principen om en nyanserad konjunkturpolitik.

Vi har tvingats att göra vissa avsteg
från detta på ett par områden. Vi har
träffat en överenskommelse för en del
år framöver när det gäller försvarets
kostnader. Det beror helt enkelt på att
alla partier varit ense om att försvaret
är ett område, där vi tvingas att lägga
alldeles särskilda bedömningar i botten
och att konjunktursynpunkterna inte
kan vara avgörande där på samma sätt
som när det gäller den civila sektorn.

Vad folkpensionerna beträffar har
riksdagen i samförstånd bestämt sig för
en långtidsplanering som innebär att
pensionerna skall stiga varje år. Men
med dessa båda områden har det varit

210

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

slut med undantag. Jag skall livligt erkänna
att jag som finansminister har
gjort allt vad jag kunnat för att slippa
förhandsbindningarna. Förhandsbindningarna
har det gemensamma att man
vill binda sig för successiva ökade anslag.

Jag skulle kunna beskriva läget på
följande sätt. Det vore utomordentligt
bekvämt både för finansministern och
för hans kolleger i de olika fackdepartementen,
om man kunde handlägga den
här materian så, att man gjorde en tre-,
fyra- eller femårsplanering och bestämde
sig för att anslagen skulle höjas varje
år. En sådan planering, som innebär
att man för varje år får mera pengar att
röra sig med, skulle bli mycket populär
när den serverades i kammaren, och den
skulle även vara mycket populär hos de
verk och myndigheter som har speciella
intressen på de olika områdena.

Men en sådan planering medför konsekvent
och ständigt stigande anslag
över alla områden. Jag försäkrar kammarens
ledamöter att anspråken här
inte inskränker sig bara till vägarnas
områden; man har haft samma anspråk
inom bostadsområdet, inom skolområdet
och på praktiskt taget alla stora investeringsområden.
Om man släpper principen
och accepterar en flerårsplanering
men ändå anser, liksom även reservanterna
gör, att budgeten skall vara ett
instrument i konjunkturpolitiken — ja,
då kommer man, om man vill vara logisk,
till en slutsats som jag inte är alldeles
övertygad om att reservanterna
har tänkt på. Jag sade nyss att det vore
både trivsamt, behagligt, bekvämt och
populärt om regeringen lade upp sådana
bundna planer för ökade anslag. Om det
kommer en situation, då det börjar hetta
till i samhällsekonomien, måste ju
den balanserade neddämpningen komma
någonstans. Är statsförvaltningen bunden
av planering enligt dessa linjer, så
kan man för att rädda den samhällsekonomiska
balansen tvingas att angripa
den privata sektorn, eftersom det avgörande
för hela samhällets utveckling ju
ändå är en stabil ekonomi.

Det kunde naturligtvis vara bekväma -

re att i en sådan tänkt situation hänvisa
till att de stora investeringsposterna
i budgeten är bundna med ökade belopp
för tre, fyra år framåt. Då skulle
man inte kunna göra någonting; ergo
finge man angripa den privata sektorns
investeringar för att den vägen åstadkomma
balans. Det skulle innebära, om
jag fortsätter detta hypotetiska resonemang,
att man på nytt tvingades att införa
fysiska regleringar för att begränsa
investeringsaktiviteten hos den privata
sektorn med åtstramningar på den penningpolitiska
sidan i större utsträckning
än vad som i annat fall skulle vara behövligt.

När den offentliga sidan är bunden
så att man inte har någon rörelsemöjlighet
där, får alltså den enskilda sektorn
fungera som konjunkturdragspel
och ta på sig hela tungan av att den
samhällsekonomiska balansen bevaras.
Visst skulle det för regeringen vara bekvämt
och behagligt — vi skulle slippa
alla de här långa diskussionerna om väginvesteringar,
som skulle bindas för vissa
år framåt, vi skulle slippa diskussionerna
om bostadsinvesteringar, som man
vill ha bundna för åtskilliga år framåt
i tiden, och slippa sätta upp handen och
säga nej. Men vi tar i stället obehagen.
Jag är för min del helt medveten om
att vi skulle på den privata sektorn få
lägga sådana åtstramningar, som skulle
för allmänheten framstå såsom ett
oklokt, oriktigt och orättvist sätt att sköta
den politik, som ju representerar såväl
privata som offentliga investeringar.

Det var det här jag egentligen ville
säga, eftersom jag tycker att det inte
riktigt har kommit fram i den debatt
som har förts. När nu kommunikationsministern
har sagt, att man väl får göra
planeringen efter de anslag som man
för närvarande har för vägområdet, så är
det ett stort medgivande. Det innebär en
begränsning av den rörelsefrihet som
man skulle vilja ha i framtiden. Vägavsnittet
kommer ju långt fram i blickfältet
när det är fråga om att använda
en viss investeringssektor i konjunkturutjämnande
syfte.

Jag föreställer mig att det med denna

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

211

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnadei

garanti för de närmaste tre åren för de
anslag som huvudtiteln innehåller finns
alla praktiska möjligheter för det ansvariga
verket att göra den planering
som är erforderlig i de stora väsentliga
avsnitten av verksamheten. Om man sedan
får litet mer därutöver i ett kommande
års stat, så bör det för de skickliga
karlarna i väg- och vattenbyggnadsverket
inte innebära några oöverstigliga
svårigheter att använda det extra påslaget
på ett i alla avseenden försvarbart
och genomtänkt sätt.

Om man börjar teckna in den ena sektorn
efter den andra, raserar man möjligheten
för regeringen att säga nej när
det gäller andra sektorer. Varför är det
viktigare med planering här än det är
där eller där? Vi har gjort två undantag,
för försvaret och folkpensionerna,
och det finns skäl för dem, men låt oss,
ärade kammarledamöter, stanna vid det.
Vi måste se till att vi har medlen och
instrumenten att föra den konjunkturpolitik
som kammaren är enig om och
att vi kan göra det på ett nyanserat sätt.
Om vi är bundna helt och fullt på den
statliga sidan kan vi tvingas sköta konjunkturpolitiken
på ett sätt som kommer
att framstå som både ohanterligt och
orättvist.

Herr Svärd (h) instämde i huvudsak
med herr statsrådet Sträng.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl knappast möjligt
att nu ta upp en ekonomisk debatt,
även om jag uppskattar finansministerns
meddelande, som ju kommer att preciseras
litet närmare i framtiden. Jag vill
dock göra ett par reflexioner beträffande
detta.

Jag kan tacka statsrådet Skoglund, som
redan har talat om att vi vad gäller vägbyggandet
har yrkat 20 miljoner kronor
mer. Jag frågar finansministern, om 20
miljoner kronor mer till vägbyggandet
plus vissa andra anslag kan äventyra
finansplanen och hela den ekonomiska
politiken! Herrar statsråd kanske kan
ta ett samråd sinsemellan innan de gör

sådana uttalanden som de har gjort häl
i dag.

Därutöver skulle jag om igen vilja
framhålla, att man inte bör förespegla
människorna någonting som inte är riktigt.
Har vi bestämt oss för att ha en
specialbudget och har vi sagt till människorna
att avsikten är att de pengar
som de betalar in till den skall användas
till vägarna, så bör man väl inte
sedan säga, att pengarna behövs till någonting
annat. I så fall måste man klara
upp begreppen och ändra på dem och
säga ifrån, att man lägger en extra beskattning
på bilismen som inte skall gå
till specialbudgeten. Vad jag vänder mig
mot är att man försöker rida på två hästar
och säger både att bilskattemedelsfonden
skall bestå och att pengarna skall
användas för att lösa ekonomiska problem
i annat sammanhang.

Slutligen vill jag säga till herr Skoglund
att det icke varit och icke kan bli
fråga om någon motsättning mellan mitt
framträdande här och i riksbanken eller
på annat håll. Någonting sådant har
kommunikationsministern heller inte bestyrkt,
utan det var ett rätt löst utkastat
påstående.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag kan, efter att ha
tänkt efter i min bänk, helt instämma
med herr Sveningsson — när han hälsar
kommunikationsministern välkommen
hem från sydligare trakter. Jag kan också
instämma med herr Sveningsson i ett
annat avseende, nämligen när han påtalar
att väganslagen är för små. Jag vill
bara därvidlag erinra om att det finns
en rad anslag till olika investeringsändamål,
som vi anser vara för små.

Jag skall inte närmare gå in på de
frågor som har berörts i denna debatt.
Vi har tidigare fört ungefär samma debatt
i fjärde avdelningen, och vi hade ju
också i fjol i kammaren en diskussion
som i mycket liknar den som nu här
har förts.

Däremot är jag inte säker på att jag
helt kan instämma med statsrådet Skoglund
när han säger att det inte går att

212

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

ha en mening här i riksdagen, en i riksbanken
och en i Emmaboda —- nu tror
jag att Emmaboda var fel ort; det borde
ha varit Lammhult, men det spelar inte
så stor roll. Jag håller inte för helt otroligt
att herr Bengtson kan företräda olika
meningar vid dessa tre tillfällen, i
varje fall ligger det inte utanför möjligheternas
gräns.

Jag skulle utöver detta möjligen kunna
säga till herr Bengtson, när han uttalar
att endast 19 procent av vägarna för närvarande
är i sådant skick att man kan
räkna med att de kommer att kunna
fungera år 1975, att det ju inte är så lätt
att veta hur läget är vid den tidpunkten.
Vidare kommer vi väl med nuvarande
takt att ha lagt ned ytterligare bortåt 20
miljarder kronor på våra vägar fram till
år 1975, och då bör det ju se något annorlunda
ut än vad det gör nu. Det tycker
jag ändå man kan ha rätt att understryka
i detta sammanhang.

Bara för att det skall demonstreras
att det också finns en utskottsmajoritet
skall jag be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! De stora frågorna i detta
sammanhang tänker jag snudda vid bara
på en punkt — jag trodde inte att 20
miljoner mer eller mindre — enligt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag,
som möjligen bygger på en inte alldeles
riktigt nyanserad avvägning — var
en fråga av den storleksordningen att
man utifrån den skulle behöva rulla upp
de stora aspekterna på våra statsfinanser
o. s. v. Jag trodde för min del att den
saken var av mindre dignitet; men jag
har kanske misstagit mig.

Jag håller fullständigt med finansministern
om att man måste ha vissa principer
att gå efter. Och jag tycker att de
principerna borde vara särskilt användbara
just när det gäller automobilskattemedlen,
vilkas användning ju har principiell
uppläggning; men det glömde finansministern,
såvitt jag kunde finna,
att säga någonting om.

Jag delar också finansministerns upp -

fattning att man måste föra en nyanserad
politik, men jag blev onekligen litet
förstämd när han sedan visade sig ovillig
att nyansera ens så pass mycket som
beträffande 20 miljoner i detta sammanhang.

Nå, det var inte för att säga detta som
jag begärde ordet, utan det ligger så till
att jag har väckt en motion beträffande
vägdistrikten, vilken bör avhandlas i
detta sammanhang. En utredning har
som bekant föreslagit att vägdistrikten
skall brytas loss från länsorganisationen,
och jag tycker att den frågan
kunde vara värd att diskutera en smula.
En samordning även långt över länsgränserna
kan naturligtvis vara av betydelse
i fråga om de stora färdvägarna, europavägarna
o. s. v. — det förstår jag — men
vi har också andra vägar, herr talman,
de s. k. länsvägarna och de enskilda vägarna.
Och de enskilda vägarna kan då
det gäller antalet vägkilometer mäta sig
med det s. k. allmänna vägnätet. Att dessa
enskilda vägar får en mycket för liten
del av bilskattemedlen ehuru bilismen
mer och mer tar även dessa vägar i
anspråk är en sak för sig. Men det vore
ledsamt och sorgligt med tanke på de
lokala vägfrågorna om vägförvaltningarna
kopplades bort från det direkta
sambandet med länen och länsstyrelserna.
Genom det sambandet kan åtskilliga
synpunkter av betydelse vinna beaktande.

Jag har sett att man för Uppsala läns
vidkommande tänker sig en indelning
av vägdistrikt som skulle innebära sammanslagning
av vägförvaltningarna i tre
län; dessutom skulle en bit tas bort från
vårt län för att göra oredan fullständig,
om jag så får säga. Jag tror inte att resultatet
blir att den lokala vägförvaltningen
i distrikten får något större inflytande
på det sättet, utan jag föreställer
mig att den tvärtom kommer att bli värnlösare
gentemot centraldirigeringen från
Stockholm.

Jag är rädd för att de lokala intressena
just när det gäller dessa mindre vägar
kan komma i efterhand på ett sätt som
vore beklagligt, och det är därför jag

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14 213

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader

har velat bringa saken på tal i min motion.
Jag väntade inte att utskottet skulle
säga så mycket på denna punkt, men
jag är litet besviken på utskottet — både
majoriteten, herr Persson, och minoriteten,
herr Bengtson -— för att man över
huvud taget inte ägnat nämnvärd uppmärksamhet
åt frågan. Utskottet skriver
ungefärligen att sakkunniga har tillkallats
för att verkställa en utredning om
ändrad indelning och i samråd med bl. a.
länsvägförvaltningarna ingående undersöka
hur länen som områden främst för
statlig förvaltning och landstingskommunal
verksamhet bör vara uppbyggda.

För min del har jag den bestämda uppfattningen
att det vore önskvärt om representanter
för landstingen — som när
det gäller skolväsendet ansetts ha en välsignelsebringande
inverkan som motvikt
mot den uppväxande byråkratien —
kunde kopplas in även för att företräda
ortsintressena beträffande just de mindre
vägarna och de lokala vägförhållandena.
Jag tror att detta skulle vara nyttigt
och hälsosamt, och den synpunkten
borde enligt min mening beaktas i denna
debatt, som annars rätt mycket fått sin
prägel av stora statsfinansiella vågsvall
långt utöver de 20 miljonerna som debatten
egentligen huvudsakligen skulle ha
rört sig om.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan komme
att framställas momentvis med viss ytterligare
uppdelning.

I fråga om mom. 1 a—c och e, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats, dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Boman
m. fl. vid punkten avgivna, med A
betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
It mom. I a—c och I e, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna, med A betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls härpå
vad utskottet i mom. I d, II och III
hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. IV a förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bengtson m. fl. vid
punkten avgivna, med D betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

214

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten 11
mom. IV a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid punkten avgivna, med D betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 30.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. IV b och V
hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen jämlikt
-de angående mom. VI framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Bengtson m. fl. vid punkten
avgivna, med E betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten 11
mom. VI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid punkten avgivna, med E betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Hem talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 19.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå vad
utskottet i mom. VII hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande mom. VIII
a, c och d förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Boman m. fl. vid punkten avgivna,
med F betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten It
mom. VIII a, c och d, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

215

Ang. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

vid punkten avgivna, med F betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 42.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. VIII b hemställt.

Sedermera gjordes enligt de rörande
mom. IX framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innehölles i den av herr
Bengtson m. fl. vid punkten avgivna,
med G betecknade reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. X—XVI hemställt.

Punkterna 12—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Ang. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 70 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ferdinand Nilsson m. fl.
(I: 243) och den andra inom andra kam -

maren av herr Larsson i Luttra m. fl.
(11:288), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att till Bidrag till vattenoch
avloppsanläggningar för budgetåret
1963/64 anvisas ett reservationsanslag av
74 miljoner kronor ävensom att av detta
anslag högst 10 miljoner kronor av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen skulle disponeras
för förtursbidrag eller direktbidrag
till avloppsreningsverk.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:243 och 11:288, till Bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 70 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson,
Bengtson, Nils Theodor Larsson, Källqvist
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile,
Gustafsson i Kårby och Löfroth,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 243 och II: 288, till Bidrag till
vatten- och avloppsanläggningar för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 74 000 000 kronor.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det har förekommit en
betydande eftersläpning i fråga om bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar,
men en viss återhämtning kommer
att ske genom att Kungl. Maj:t har föreslagit
en anslagshöjning med 15 miljoner
kronor. Detta belopp är dock inte
tillfredsställande. Eftersläpningen kommer
ändå inte att kunna hämtas in. Vi
har därför föreslagit en ökning av anslaget,
och jag ber att få yrka bifall till
reservationen vid punkten 15.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Vid några tidigare riksdagar
har jag avlämnat motioner i den -

216

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Ang. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

na fråga, och jag konstaterar nu att en
växande eftersläpning faktiskt föreligger,
trots att riksdagen gång på gång har
uttalat att någonting här måste bli gjort
och att problemet måste följas med alldeles
särskild uppmärksamhet. Utvecklingen
har gått bakåt i stället för framåt.
Detta är beklagligt. Det belyser på sitt
sätt den förkärlek för byggande av småhus
och egnahem som från de mest skilda
håll teoretiskt sett så starkt kom till
synes i denna kammare under bostadsdebatten
i onsdags. Vi måste göra klart
för oss sambandet mellan eftersläpningen
i fråga om vatten- och avloppsanläggningar
och just möjligheten att bygga
egnahem.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
klart konstaterat att det råder ett påtagligt
samband mellan denna eftersläpning
och den omständigheten att ledningarna
blivit längre och hela arbetet kostsammare
vid utbyggandet av tätorter på
landsbygden. Man kan med bestämdhet
göra gällande att de stora belopp det
här gäller — det är inte småslantar —
bör betalas ut för att underlätta landskommunernas
strävanden att bygga upp
sina små tätorter.

Beräknade anläggningskostnader för
företag som påbörjats, fått igångsättningstillstånd
men som inte har fått ut
bidragen anges också av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för 1963—1964
uppgå till 850 miljoner kronor. Samtidigt
får vi besked om att eftersläpningen
ökar trots att eftersläpningen uppmärksammats
och föranlett riksdagsuttalanden
år efter år. Så småningom, sägs
det, skall vi komma fram till någonting
annat. Det sägs att man skall kunna
tänka sig att minska eftersläpningen något,
och efter ett årtionde, d. v. s. ungefär
1972—1973, skulle man uppnå att eftersläpningen
skulle vara avverkad. Men
detta endast under den föga troliga förutsättningen
att kostnadsutvecklingen
under detta årtionde blir oförändrad!
Det är väl ingen människa som tror att
så blir fallet! Under sådana förhållanden
är man naturligtvis glad åt att departementschefen
föreslår en viss ökning,
men samtidigt konstaterar man med

ledsnad att detta i viss mån går ut över
sanitärt så viktiga saker som möjligheterna
att med förtursrätt erhålla bidrag
till avloppsreningsverk.

Här talas det om hur vi måste bekämpa
vattenföroreningar, och hur vi skall
få fram bättre villkor i det avseendet.
Det är beklagligt att vi inte skall ha mera
resurser för sådana saker. Egnahemsbyggandet
och upprustningen i de många
tätorterna ute i kommunerna hämmas,
när man låter en flaskhals bildas av att
man låter möjligheterna att erhålla de
bidrag som utlovats släpa efter.

Nu vet jag att man säger att det här
kan naturligtvis klaras med skattemedel,
och det går kanske bra i kommuner
med starkt skatteunderlag per invånare.
Men i de flesta landskommuner är det
sämre ställt och under sådana förhållanden
måste man ställa sig ganska tveksam
till vad som kan vinnas på detta
sätt.

Jag har velat föra detta på tal därför
att problemet är av en betydande räckvidd
för landsbygdens tätorter, för den
utvidgning som man har tänkt sig i fråga
om byggandet av bostäder i småhus
och även vad beträffar möjligheterna att
bevara ett skäligt befolkningsunderlag i
landskommunerna. Jag tror att man inte
skall låta denna förhållandevis lilla sak
bromsa så stora ting. Lilla sak, sade jag,
och jag upprepar därför ännu en gång
att enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
bidragsframställning för 1963/64
uppges eftersläpningen, uttryckt i beräknade
anläggningskostnader för företag
som igångsatts och som inte fått bidrag,
till 850 miljoner kronor.

I nuvarande situation vill jag yrka bifall
till den vid punkt 15 avgivna reservationen.

Häri instämde herr Carlsson, Eric,
(ep).

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Kungl. Maj :t har i enlighet
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag förordat en höjning av anslaget
med 15 miljoner kronor till 70
miljoner kronor. Det är en stor höjning

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14 217

Ang. bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar
det har blivit denna gång. Jag vet att det Punkterna 16—19

är en lång eftersläpning, men lyckas Vad utskottet hemställt bifölls,

man på det här sattet oka anslaget, kommer
man så småningom att klara efter- Punkten 20
släpningen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemstäl- AnS- bidrag till säkerhetsanordningar vid
lan järnvägskorsningar

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 39.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
4 250 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Svanström och Nils-Eric Gustafsson (I:
150) samt den andra inom andra kammaren
av herr Dahlgren m. fl. (II: 172),
hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om snara åtgärder i syfte
att öka trafiksäkerheten vid korsningar
mellan järnväg samt allmänna och enskilda
vägar samt att riksdagen under
rubriken Bidrag till säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar i kommunikationshuvudtiteln
för budgetåret 1963/
64 måtte anvisa ett anslag av oförändrat
6 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:150 och 11:172, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar
för budgetåret 1963/64
anvisa ett reservationsanslag av 4 250 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att motionerna I: 150 och II: 172,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Bengtson, Nits Theodor Larsson,
Svensson i Stenkyrka och Gustafsson
i Kårby, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

218

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:150 och 11:172, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar
för budgetåret 1963/64
anvisa ett reservationsanslag av 6 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:150 och II: 172, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om snara åtgärder i syfte att
öka trafiksäkerheten vid korsningar mellan
järnväg samt allmänna och enskilda
vägar.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Bidraget till säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar har
tidigare varit sex miljoner kronor. Nu
har det föreslagits sänkt. Yi har i reservationen
föreslagit att det skall vara
det vanliga beloppet på sex miljoner kr.,
då det finns behov av att det göres ytterligare
för att öka trafiksäkerheten vid
järnvägskorsningar. Jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Det här förordade anslaget
överensstämmer med det belopp
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har begärt i sina petita. Bakom detta
ligger efter vad vi har fått höra det förhållandet
att man räknar med att kunna
i stor utsträckning använda beredskapspengar
för dessa arbeten. Jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 21

Ang. bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande

åtgärder vid vissa järnvägskorsningar

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 150,
av herr Svanström och herr Gustafsson,
Nils-Eric, och II: 172, av herr Dahlgren
m. fl., nämnda motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder vid vissa järnvägskorsningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 500 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 150 och
II: 172 hade hemställts, såvitt nu vore i
fråga, att nu förevarande anslag måtte
uppräknas med 500 000 kronor till
1 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Bengtson, Nils Theodor Larsson, Svensson
i Stenkyrka och Gustafsson i Kårby,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:150 och 11:172, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder
vid vissa järnvägskorsningar för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen på denna punkt.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innehölles i den vid punkten av -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14 21,9

givna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 22

Statens biltrafiknämnds avlöningsanslag

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i
personalförteckningen för statens biltrafiknämnd
vidtaga i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 3
januari 1963 angiven ändring, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens biltrafiknämnd,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1963/64, dels ock till Statens
biltrafiknämnd: Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
890 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ringaby (1:425) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Bohman m. fl. (II: 509), hade hemställts,
att riksdagen måtte dels fastställa
en i motionerna föreslagen avlöningsstat
för statens biltrafiknämnd, dels
till Statens biltrafiknämnd: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 807 500 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:425 och 11:509, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för statens biltrafiknämnd
vidtaga i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 3
januari 1963 förordad ändring;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens biltrafiknämnd,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1963/64;

c) till Statens biltrafiknämnd: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 890 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Statens biltrafiknämnds avlöningsanslag

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Virgin, Kaijser, Staxäng
och Källenius, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:425 och II:
509, nämnda motioner såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för statens biltrafiknämnd
vidtaga i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 3
januari 1963 förordad ändring;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statens biltrafiknämnd,,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1963/64;

c) till Statens biltrafiknämnd: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 807 500 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! I anslutning till denna
punkt har avgivits en reservation av
herr Virgin m. fl. Jag ber att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
så lydande omröstningsproposition:

220

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Statens biltrafiknämnds omkostnadsanslag

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 20.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 23

Statens biltrafiknämnds omkostnadsanslag I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 425, av herrar Sveningsson och Ringaby,
och 11:509, av herr Bohman m. fl.,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Statens biltrafiknämnd: Omkostnader
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 96 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna 1:425
och 11:509 hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte till Statens
biltrafiknämnd: Omkostnader för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 91 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin, Kaijser, Staxäng och Källenius,

vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:425 och 11: 509, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Statens
biltrafiknämnd: Omkostnader för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 91 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Virgin
in. fl.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

221

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 21.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts, att den fortsatta föredragningen
av ifrågavarande utlåtande ävensom
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan skulle uppskjutas
till kammarens sammanträde onsdagen
den 17 april kl. 14.00.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 133, i anledning av väckta motioner
om överförande på staten av kommunernas
kostnader för förtidspensionering
m. m.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 14
oktober 1939 (nr 727) om förbud mot
arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. m.; och
nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

125, angående vissa frågor rörande
jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering,
m. m.;

Statens biltrafiknämnds omkostnadsanslag
nr 126, med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1), m. m.;

nr 128, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxeförordningen den 13
maj 1960 (nr 391), m. m.;

nr 131, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m. genom försäljning
till Oxelösunds stad;

nr 132, angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom; nr

133, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1962 och
1963 vid dess fjortonde ordinarie möte
fattade beslut;

nr 137, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken,
m. in.;

nr 138, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 4 §§ lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m.; samt

nr 141, med förslag till lag om gravrätt
m. m.

Anmäldes och bordlädes
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av väckta motioner
om sänkning av pensionsåldern;

nr 29, i anledning av väckta motioner
om höjning av folkpensionerna, m. m.;

nr 30, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av pris- och konkurrenslagstiftningen
;

nr 32, i anledning av väckt motion angående
inkomstprövningen vid tillämpningen
av familjebidragsförordningen;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99);

nr 34, i anledning av väckta motioner
om självständig pensionsrätt för hemarbetande
husmödrar, m. in.;

nr 36, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till sjömans hemresa vid
semester m. m.;

nr 37, i anledning av väckta motioner
om utbyte i lagstiftningen av uttrycket

222

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Interpellation ang. driften vid Oskarshamns varv

»psykiskt efterblivna» mot »psykiskt utvecklingsstörda»
;

nr 38, i anledning av väckt motion om
tillägg till livräntor åt pensionärer från
Svenska tobaksmonopolet; samt

nr 39, i anledning av väckt motion angående
den öppna alkoholistvården
m. m. i vad motionen hänvisats till lagutskott;
ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av motion angående
anmälningsskyldigheten i samband med
rivning av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1962 (nr
270) om äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning av fastigheter i vissa
fall i Kopparbergs län; samt

nr 16, i anledning av motioner om trafiksignaler
som kan uppfattas av färgblinda.

Interpellation ang. driften vid Oskarshamns
varv

Herr ADOLFSSON (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I mars år 1962 kungjorde
ledningen för Oskarshamns varv att
produktionsinskränkningar var aktuella.
Inte minst med tanke på att varvet några
år tidigare signalerat betydande utvidgningsplaner
kom detta meddelande
som en överraskning. Utvidgningsplanerna
var långt avancerade och hade
föranlett Oskarshamns stad att ställa
mark till förfogande för utbyggnaden.

Årsgenomsnittet anställda vid varvet
var år 1960 1 440. Under senare delen av
år 1962 företogs omfattande permitteringar.
Därjämte manades anställda att
om möjligt skaffa sig annan sysselsättning.
Många lämnade av denna anledning
varvet. De dispositioner som fram
till årsskiftet 1962/63 vidtogs hade som
målsättning att reducera antalet anställda
till cirka 950. Sedan dess har emellertid
ytterligare permitteringar ägt

rum, varjämte korttidspermitteringar av
och till förekommer för en del av de
återstående arbetargrupperna. Även om
sistnämnda förhållande tages med i beräkningen,
kan det sägas att numerären
årsanställda nu inte är stort mera än
hälften så hög som år 1960. Vidare har
fortsatta permitteringar varslats. Så t.
ex. är en del av företagets arbetsledare
uppsagda till den 1 juli i år.

Det är givet att befolkningen i Oskarshamn
med omgivningar oroas av dessa
förändringar vid varvet. Man frågar sig
om varvet inte önskar några nya fartygsbeställningar,
och denna undran har
särskilt kommit till uttryck efter det att
andra varv erhållit stora fartygsbeställningar
från Sovjetunionen, däribland
sådana som skulle varit väl lämpade för
Oskarshamns varv.

Varvet var vid tidpunkten för sin fulla
kapacitet det enda industriella företaget
i Kalmar län med över 1 000 anställda.
Då länet sålunda är förhållandevis fattigt
på mera betydande industrier, finns
det anledning såväl att skapa nya industriella
företag som att behålla dem som
redan finns och att om möjligt vidareutveckla
dem. Oskarshamns stad har
visserligen som en följd av driftsinskränkningarna
vid varvet investerat
över en miljon kronor för iordningställande
av ett nytt industriområde, men i
vilken mån eller vid vilken tidpunkt dessa
investeringar kan ge det åsyftade resultatet
står ännu inte klart.

Enligt min mening motiverar händelseutvecklingen
vid Oskarshamns varv
liksom Kalmar läns näringspolitiska situation
i allmänhet initiativ från statsmakterna.
Beträffande varvet bör väl det
primära vara att fullständig information
lämnas av varvsledningen om dess fortsatta
planer. Därefter bör, om så befinnes
påkallat, överläggningar upptas om
statligt engagemang för att säkra fortsatt
varvsdrift.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande frågor:

1. Kan herr statsrådet lämna kamma -

Fredagen clen 5 april 1963

Nr 14

223

Interpellation ang. livsmedelsförsörjningen under krigstid, m. m.

ren information om de fortsatta planerna
beträffande driften vid Oskarshamns
varv?

2. Har regeringen övervägt åtgärder
för att säkra varvets fortbestånd och för
att återställa dess tidigare produktionskapacitet
— t. ex. genom statligt delägarskap
eller statligt övertagande av
varvet samt genom medverkan för att
tillförsäkra detsamma del i exempelvis
fortsatta fartygsbeställningar från Sovjetunionen.

3. Om en utökning av driften vid varvet
skulle av ena eller andra orsaken bedömas
som icke möjlig f. n. — vilka
statliga åtgärder avser herr statsrådet i
så fall aktualisera för att eliminera de
negativa verkningarna av driftsbegränsningarna
vid varvet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. livsmedelsförsörjningen
under krigstid, m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
SUNDIN (ep), som yttrade:

Herr talman! Numera användes ofta
uttrycket det totala kriget som beteckning
för en väpnad konflikt. Man vill
med detta uttryck understryka, att kriget
inte blott berör de militära styrkorna
utan på ett påtagligt sätt hela befolkningen.
Man utgår från att det moderna kriget
är ett totalt krig.

Detta återspeglar sig givetvis i den
svenska försvarspolitiken. Man talar här
om det totala försvaret och vill därmed
understryka att möjligheterna att vid ett
angrepp försvara vårt land inte endast
beror på den militära styrkan utan också
på t. ex. ekonomisk bärkraft och uthållighet
och på psykologisk motståndskraft.
En sådan målsättning kräver i olika
avseenden förberedelser och anpassningar
under fredstid. Bl. a. har det militära
försvarets uppbyggnad och utrustning
i större utsträckning än tidigare
återverkningar på civila områden. Som
exempel härpå kan nämnas, att försvars -

beställningarna f. n. sysselsätter åtskilliga
tiotusental svenska arbetare.

I den försvarspolitiska målsättningen
ingår bl. a. att varje del av landets territorium
skall försvaras. Det förutsättes
också, att de stora orterna och tätbefolkade
delarna av landet i stor utsträckning
skall utrymmas vid krig eller allvarlig
risk för krig, så att vi skall ha möjlighet
att motstå terrorangrepp riktade
mot befolkningscentra. Dessa led i den
försvarspolitiska målsättningen förutsätter
— om effekten skall bii den åsyftade
— att omfattande förberedelser och
beredskapsåtgärder vidtages under fredstid.
Min avsikt är inte att här ta upp alla
de problem och frågeställningar, som
här gör sig gällande, utan endast att
beröra vissa spörsmål rörande livsmedelsförsörjningen
som måste tillmätas
synnerligen stor betydelse i sammanhanget.

Det synes vara två huvudproblem, som
därvid gör sig gällande. Det ena gäller
vilken grad av självförsörjningsförmåga
vi under fredstid måste ha för att vid
krig och avspärrning kunna trygga befolkningens
livsmedelsbehov, således hur
stor del av livsmedelskonsumtionen under
fredstid, som skall motsvaras av inhemsk
produktion. Det andra huvudproblemet
gäller hur den erforderliga inhemska
produktionen skall utformas och
lokaliseras för att motsvara de behov
och krav som ställs till följd av de nämnda
målsättningarna rörande utrymning
och försvar av landets territorium. Det
är givetvis av stor vikt, att båda dessa
problem löses på ett tillfredsställande
sätt.

Inom det svenska jordbruket pågår en
omfattande strukturomvandling, som
bl. a. medför att betydande arealer åkerjord
nedlägges. Statsmakterna är inställda
på att denna omvandling skall fortgå,
och oavsett statsmakternas åtgärder
torde man, bl. a. till följd av jordbruksbefolkningens
ålderssammansättning, få
räkna med en viss fortsatt nedläggningsverksamhet.
Ur försvarspolitisk synpunkt
kan detta få vissa menliga konsekvenser.
Självförsörjningsgraden i fråga
om livsmedel kan således komma att

224

Nr 14

Fredagen den 5 april 1963

Interpellation ang. livsmedelsförsörjningen under krigstid, m. m.

nedgå i sådan omfattning att eu tillräcklig
livsmedelsproduktion inte kan upprätthållas
vid avspärrning. Vidare är
nedläggningen av åkerjord i stor utsträckning
lokaliserad till sådana delar
av landet, som vid en utrymning skall ta
emot den befolkning, som utrymmes för
de tätbefolkade delarna. Med hänsyn
till att den normala distributions- och
transportapparaten vid ett sådant tillfälle
kan vara helt eller delvis satt ur funktion
kan detta medföra svåröverskådliga
konsekvenser i fråga om möjligheterna
att förse civilbefolkningen och de militära
styrkorna med erforderliga livsmedel.

Målsättningen att varje del av vårt
lands territorium skall försvaras torde
inte kunna fullföljas om inte de militära
styrkorna även i perifert belägna delar
kan få sin tillförsel av olika slags förnödenheter
och utrustning tryggad. Detta
gäller givetvis inte endast i fråga om
livsmedel utan också i fråga om andra
förnödenheter som är nödvändiga inom
det militära försvaret. Skali den nämnda
målsättningen kunna fullföljas måste
tillförselmöjligheterna för båda dessa
slags förnödenheter vara tillräckliga.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande frågor.

Har inom försvarsdepartementet eller
totalförsvarets ledning genomförts några
beräkningar av dels hur stor del av den
inhemska livsmedelskonsumtionen under
fredstid, som bör motsvaras av inhemsk
livsmedelsproduktion, för att vårt
land under krig eller avspärrning skall
kunna upprätthålla en tillfredsställande
livsmedelsförsörjning, dels hur livsmedelsproduktionen
bör vara lokaliserad
för att evakuerad civilbefolkning och
militära styrkor skall kunna förses med
erforderliga livsmedel för den händelse
den normala distributions- och transportapparaten
helt eller delvis bringas
ur funktion?

Är statsrådet — därest sådana beräkningar
utförts — villig att så långt det är

lämpligt av sekretesskäl redogöra för
dessa?

Anser statsrådet att tillförsel- och försörjningsmöjligheterna
för militära styrkor
i landets perifera delar är likvärdiga
i fråga om olika slags förnödenheter och
så goda att målsättningen rörande försvaret
av landets territorium framgångsrikt
bör kunna fullföljas?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 695, av herr Andersson, Birger,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 111, angående förslag om
ökad lärarutbildning m. m.; och

nr 696, av herr Nyman in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 111,.
angående förslag om ökad lärarutbildning
in. m.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till infallande
helg hemställer jag att kammaren
måtte medgiva att tiden för avgivande av
motioner i anledning av de Kungl. Maj :ts
propositioner, som bordlagts vid kammarens
sammanträden tisdagen den 2
och onsdagen den 3 innevarande april,
ävensom de propositioner vilka kommer
att bordläggas i dag, utsträckes till det
sammanträde som infaller näst efter 15
dagar från det respektive propositioner
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag ber att få fästa ledamöternas uppmärksamhet
på att Stockholmsortens civilförsvarsförbund
efter påskuppehållet,
nämligen torsdagen den 18 april klockan
14—16, kommer att bereda riksdagens
samtliga ledamöter tillfälle till information
i fråga om självskydd. Närmare
uppgifter härom kommer att lämnas senare.

Fredagen den 5 april 1963

Nr 14

225

I samband med att Stockholmsområdets
civilförsvarsförbund i oktober i år
firar sitt 25-årsjubileum kommer en
kampanj att genomföras för att sprida
upplysning om civilförsvaret och dess
uppgifter och att ge information särskilt
om den enskildes möjligheter att skydda
sig mot det moderna krigets faror. Avsikten
är att genom dylik information
öka möjligheterna för den enskilde att
överleva vid ett anfall med moderna vapen
samt att genom upplysning härom
också stärka motståndsviljan.

Till jubileet förberedes bl. a. en TVfilm,
en utställning och en presskampanj.

Med TY-filmen vill man visa bl. a. att
alla i samhället, ledamöterna i dess styrande
organ såväl som varje enskild, har

anledning att ägna intresse åt sitt självskydd.
Nu önskar man dels ge riksdagens
ledamöter information, dels kunna
genom film i TV förevisa detta tillfälle,
som en uppmaning till alla andra att
delta i kommande informationskurser.

Det har därför framhållits som synnerligen
önskvärt att riksdagens ledamöter
deltar i informationen, som alltså
äger rum i riksdagshuset torsdagen den
18 april kl. 14—16.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.44.

In fidem
K.-G. Lindelöw