JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1963

STOCKHOLM 1963

IVAR H^EGGSTRÖMS TRYCKERI AB

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse

Inledning ........................................................................

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, aklagar- och
exekutionsväsendet samt fångvården

A. Åtal och disciplinär åtgärd

1) Åtal mot stadsfogden Sten Sjöholm för att han inför jul- och nyårshelger generellt

beslutat om jämkning av beviljad införsel utan att dessförinnan ha i varje individuellt
fall prövat om behov av jämkning förelåg ................................ 14

2) Disciplinär åtgärd mot styresmannen för Håga sjukhus Hasse Hanson för att han,
innan beslut meddelades om disciplinär bestraffning av intagen, underlåtit att anställa
förhör och upprätta protokoll samt för att han låtit obehörig person fä del av
innehållet i ett av intagen skrivet brev ävensom mot överkonstapeln vid samma sjukhus
Henry Holm för att han anställt förhör med person som ej tillhörde sjukhuset 31

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Domstol har dömt två ynglingar, som ej fyllt 18 år till frihetsstraff, villkorlig dom.

Fråga om ej domstolen i stället bort förordna om villkorligt anstånd med straffs
ådömande. Tillika spörsmål om domstolen haft skäl för att underlåta förordnande
av försvarare, att ej kalla vårdnadshavarna till rätten och tillåta nöjdförklaring,
oaktat ynglingarna icke dessförinnan samrått med vardnadshavarna. Vidare fråga
huruvida huvudförhandling hållits inom stadgad tid .............................. ^

2) Bristfällig handläggning av fråga om åtgärd mot villkorligt dömd, vilken efter för ordnande

enligt 14 a § lagen om villkorlig dom omhändertagits i avbidan på vidare
förordnande .................................................................. 0c

3) Förutsättning för förordnande om sinnesundersökning av tilltalad är att övertygande

bevisning förebragts om att han begått åtalad gärning. Bör domstol med hänsyn härtill
motivera sitt ställningstagande till bevisfrågan i beslut om sinnesundersökning
och bör hovrätt, varest talan fullföljts mot sådant av underrätt meddelat förordnande,
ingå i fullständig prövning av bevisfrågan? ..................................

4) Åklagare har beträffande X., som av försvaret åberopats såsom vittne i brottmål,

förebragt utredning om dennes antecedentia för att belysa hans trovärdighet samt
hemställt till försvararen att överväga om X. skulle höras ävensom inför rätten ifragasatt
om denne borde avlägga vittnesed. Fråga om åklagaren ägt befogenhet härtill .. 7

5) Tilltalad har begärt att viss advokat skall utses till försvarare för honom. Fråga om

lämpligheten av att förslaget frångås och annan utses till försvarare allenast till förekommande
av att utsatt huvudförhandling uppskjutes............................ 76

6) Fråga huruvida — i mål angående faderskap till barn utom äktenskap — domstol ägt

befogenhet att, sedan den skilt sig från målet, till bedömande upptaga spörsmålet om
aterbetalningsskyldighet för kostnad i anledning av blodundersökning, varom förordnats
i målet................................................................ 82

7) Fråga huruvida vid förhör jämlikt 5 § lagen om utmätningsed borgenärens utevaro

skulle medföra att ärendet avskrevs från vidare handläggning .................... 85

8) Fråga om lämpligheten av att utfästa penningbelöning för att stimulera allmänheten

att bidraga till uppklarande av grova brott .................................... 90

9) Domstol har vid häktningsförhandling ogillat framställt häktningsyrkande mot miss tänkt,

som var anhallen, samt förordnat att den anhållne genast skulle frigivas. Äger
åklagaren i samband med besvär i häktningsfrågan — utan att nya omständigheter
tillkommit — på nytt anhålla den misstänkte i avbidan på hovrättens prövning? .. 97

10) Fråga om den, som misstänkts för deklarationsbrott, bort anhållas. Tillika spörsmål

om husrannsakan för nämnda brott med hänsyn till dess omfattning bort företagas
utan att rätten förordnat härom samt om vid husrannsakningen kontanter och premieobligationer
till stort belopp lagligen kunnat tagas i beslag. Vidare fråga om sättet för
förandet av protokoll över beslagsförrättning och om dröjsmål med verkställighet av
kvarstadsbeslut ......................................................... 103

11) Fråga om fylleriförseelse av den som försökspermitterats från vårdanstalt för alkoholmissbrukare
bör beivras genom åtal ............................................ 113

12) Strafföreläggande har meddelats för icke straffbelagd handling. Tillika fråga om

vapenlicens bort återkallas utan att licensinnehavaren fått tillfälle att framföra sina
synpunkter på frågan om återkallelse .......................................... 116

13) Dröjsmål och fel vid utfärdandet av utdrag ur straff registret...................... 118

14) Införsel för uttagande av böter bör icke ske förrän den bötfällde anmanats att frivilligt
betala böterna..................................................... 126

15) Kan handräckning lämnas enligt svenska lagen om avbetalningsköp för återtagande i
Sverige av gods, som sålts enligt ett i Danmark upprättat kontrakt, vari hänvisas

till danska lagen om avbetalningsköp? .......................................... 128

16) Enligt lagen om avbetalningsköp må handräckning för återtagande av försålt gods

lämnas endast under förutsättning att köpehandlingen upptager det pris, till vilket
säljaren skulle vant villig att sälja godset mot kontant betalning. Fråga om kontantpriset
kunde anses framgå av viss kontraktsbestämmelse.......................... 130

17) Fråga om behovet av särskilda åtgärder för att tillförsäkra den — som dömts till
förvaring men som på grund av platsbrist vid säkerhetsanstalterna måste kvarhållas

å häktesanstalt — de förmåner som enligt lag tillkomma förvarad ................ 136

C. Framställning till Konungen

1) Vid ungefär hälften av rikets domsagor sker icke expediering av inskrivningsärenden
och gravtionsbevis inom lagstadgad tid. Framställning om utredning av frågan om
större domskretsar beträffande inskrivningsväsendet och, i avbidan härå, om skyndsamma
åtgärder för avhjälpande av de sedan lång tid tillbaka förefintliga missförhållandena
................................................................ 139

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig beskaffenhet

A. Åtal

1) Åtal mot biskopen John Cullberg för otillbörlig påtryckning genom att i brev till en
komminister — vilken varit verksam för att främja sin kallelse till kyrkoherdetjänsten
i sin församling — ställa denne inför valet att antingen i ortspressen införa ett av
biskopen formulerat meddelande eller bli anmäld till domkapitlet i och för discipli *

-t KO

närt förfarande, m. .......................................................... 133

2) Åtal mot länsassessom Gösta Carlsson i egenskap av taxeringsnämndsordförande för

dröjsmål med att besvara remisser i taxeringsmål samt underlåtenhet att meddela
skattskyldig underrättelse om avvikelse från självdeklaration m. m. ävensom mot
iandskamreraren Arne Norman för försummelse vid utövande av tillsyn över att
remisser i taxeringsmål besvarades inom skälig tid .............................. 193

3) Åtal mot kyrkoherden John-Ferdinand Lindell för att han — sedan överenskommelse
träffats med avlidens anhörig om jordfästning efter högmässans slut — förrättat jordfästningen
innan de anhöriga kommit tillstädes utan att ha vidtagit någon åtgärd

för att dessa skulle hinna infinna sig vid förrättningen .......................... 22*

4) Åtal mot kommunalborgmästaren Lars Alexandersson i egenskap av ordförande 1

hyresnämnd för försummelser vid handläggning av mål inom tre hyresnämnder, avseende
bristfällig diarieföring, underlåtenhet att kalla samtliga parter till sammanträde,
obehörigt fastställande av grundhyror m. ................................ 239

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Underlåtenhet av tjänstemän i byggnadsstyrelsen att inhämta erforderligt tillstånd

för innehav av bisysslor. Tillika uraktlåtenhet av generaldirektören och administrative
byråchefen att ingripa med avseende å vissa tjänstemäns innehav av bisysslor---- 254

2) Lärare vid barnhem har stått i långvarigt homosexuellt otuktsförhållanden till två

elever vid hemmet. Fråga om befattningshavare vid hemmet och ledningen för detta
brustit i erforderlig tillsyn. Tillika spörsmål om lämpligheten av att pojkar och flickor
i tonåren samtidigt varit placerade i hemmet och om medicinalstyrelsen brustit i sin
skyldighet att öva tillsyn över hemmet ........................................ 322

3) Fråga om expert, som anlitats av medicinalstyrelsens sammansatta rättsmedicinska

och rättspsykiatriska nämnd, varit av jäv hindrad att till nämnden avgiva yttrande
rörande fråga, varom han tidigare i annan egenskap utlåtit sig.................... 337

4) Utlänningskommissionen har vägrat utlänning förlängt uppehållstillstånd samt förordnat
om förpassning av honom. Kritik har riktats mot kommissionen för att beslutet
grundats på utredning, som utlänningen icke fått tillfälle att yttra sig över, och för

att beslutet icke motiverats på sätt som var påkallat av omständigheterna........ 341

5) Underlåtenhet av fångvårdsstyrelsen att under lång tid utöva i 45 § andra stycket

utlänningskungörelsen föreskriven tillsyn över att anmälningar och underrättelser
rörande utlänningars avtjänande av frihetsstraff tillställas utlänningskommissionen och
— såvitt angår utlänning som skall förvisas — jämväl vederbörande länsstyrelse.
Tillika uraktlåtenhet från utlänningskommissionens sida att vidtaga åtgärd för att hos
fångvårdsstyrelsen påkalla rättelse av förhållandet................................ 347

6) Kommissionär vid patent- och registreringsverket har i handlingar till ansökan om
registrering av ny bolagsordning m. m., på grund av uppdrag att vidtaga de ändringar

i handlingarna som påkallades för att registrering skulle kunna ske, utan att av sökanden
hämta närmare upplysningar vidtagit ändringar, som icke voro riktiga och som
icke klart omfattades av uppdraget. Fråga om förfarandet var av beskaffenhet att
kunna läggas honom till last såsom fel.......................................... 354

7) Fråga huruvida vid riksförsäkringsverkets handläggning av ärende angående utbetalning
av folkpension till annan än den pensionsberättigade tillfälle bör beredas denne

att yttra sig. Tillika fråga om delgivning med den pensionsberättigade av riksförsäkringsverkets
beslut i saken ................................................. 361

8) Långvarigt dröjsmål med kriminalteknisk undersökning på grund av personalbrist
hos statens kriminaltekniska anstalts laboratorieavdelning ........................ 364

9) För kontorist hos ÖÄ har i enlighet med angivet önskemål bestämts viss tid för
semester. Sedan denne därefter begärt ändring av tiden — mot vilken ändring hinder

ur arbetssynpunkt icke förelåg — lämnades ansökningen utan bifall på den grund att
tjänstemannen icke ville angiva skäl för ansökningen. Fråga om befogenheten av detta
beslut ....................................................................... 368

10) Må körkortsmyndighet underrätta enskild arbetsgivare om att hos honom anställd

arbetstagare fått sitt körkort indraget? ........................................ 371

11) Sedan taxeringsintendent klagat över prövningsnämnds beslut i skattemål, har vid

översändandet av akten till kammarrätten bifogats ett tidningsurklipp, innehållande
uppgift som talade mot riktigheten av vad den skattskyldige uppgivit i målet. Urklippet
hade icke åberopats av intendenten och var för den skattskyldige okänt.
Förfarandet har ansetts otillbörligt ............................................ 373

12) Med stöd av föreskrift i lokalt droskreglemente har poliskammare vid prövning av

sökandes lämplighet som droskförare ingått på prövning jämväl av vederbörandes
skötsamhet i nykterhetshänseende, oaktat vad härutinnan må krävas av förare i
yrkesmässig trafik är reglerat i allmän författning och ankommer på prövning av
länsstyrelse. Fråga om innebörden och räckvidden av den prövningsrätt, som jämlikt
föreskrift i droskreglemente må tillkomma lokal myndighet beträffande krav på lämplighet
som droskförare ........................................................ 377

13) Lantbruksnämnd har i uppgivet rationaliseringssyfte för medel ur jordfonden inköpt
jordbruksfastighet inom skärgård, oaktat denna var stadd i snabb avfolkning och
ingen jordbrukare i orten önskade förvärva fastigheten. Fråga om det var realistiskt
att räkna med en rationalisering inom rimlig tid och om fastighetsförvärv må ske
med jordfondens medel för att befolkningen i avfolkningsområde skall få skälig

ersättning, då den avvecklar sina fastighetsinnehav .............................. 386

14) Kritik har riktats mot vägförvaltning för att enskild tillhörig mark tagits i anspråk

för vägförbättringsföretag, oaktat arbetsplan för företaget ej fastställts och vägrätt ej
heller upplåtits genom skriftlig handling ........................................ 394

15) För att biläggas ansökan om skillnad i visst äktenskap begärde Z. i uppgiven egenskap
av ombud för mannen i äktenskapet hos pastor prästbevis beträffande hustrun.

Fick beviset utfärdas, oaktat Z. icke företedde fullmakt från mannen? ............ 397

16) Ogrundat beslut av barnavårdsnämnd att meddela en 14-årig flicka allvarlig varning

för vamart och hennes föräldrar allvarlig förmaning ............................ 406

17) Barnavårdsman har efter förfrågan i brev till socialvårdsombudsman vid barnavårds nämnden

i Y lämnat uppgifter rörande N:s nykterhetsförhållande, oaktat uppgifterna
icke erfordrats för något på nämnden ankommande ärende. Fråga om barnavårdsmannen
härigenom brutit mot sin tystnadsplikt. Tillika fråga om socialvårdsombudsmannen
förfarit felaktigt genom att utlämna brevet till N:s moder................ 421

18) Fråga om läkare var på grund av tystnadsplikt förhindrad att till barnavårdsnämnd
göra anmälan enligt 93 § barnavårdslagen om sådant som han i sm verksamhet erhållit
kännedom om och som var av beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande 428

19) Fråga om vem som har att gälda kostnad för expert, som anlitats vid förrättning for

godkännande av skjutbana.....................................................

20) En zigenare blev av polisen omhändertagen under antagande att han var redlöst
berusad. Han var emellertid sjuk och avled innan han hann komma under läkarvård.

Fråga om polisen vidtagit erforderliga åtgärder och om samhällets resurser för behandling
av personer, som måste omhändertagas på grund av alkohol- eller narkotikapåverkade
tillstånd, kunna anses tillfredsställande.................................. 436

C. Framställning till Konungen

1) Hemställan om utredning av frågan om arbetshemsinstitutet bör bibehållas såsom
ett tvångsmedel mot personer, vilka försummat fullgöra sina försörjningsplikter. Tilllika
framställning om provisorisk lagändring i syfte att åstadkomma ökad rättssäkerhet
i ärenden rörande arbetsförelägganden ......................................

III. Framställning till riksdagen om ändring av 24 § andra stycket instruktionen
för riksdagens ombudsmän .......................................

Bilagor

I. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1962 och vari under år 1962 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende,
jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling........................

II. Systematiskt register till justitieombudsmannens ämbetsberättelser 1911—1960 ----

Till RIKSDAGEN

Jämlikt 18 § i den för riksdagens ombudsmän gällande instruktionen får
jag härmed avlämna berättelse angaende justitieombudsmansämbetets förvaltning
under år 1962.

Härvid får jag till en början meddela, att jag begagnat mig av semester
under tiderna den 19—den 29 mars, den 25—den 31 maj samt den 27 september—den
20 oktober. Under nämnda tider har min av riksdagen utsedde
ställföreträdare, hovrättsrådet Holger Nordqvist, förestått ämbetet. För att
få tillfälle att ägna erforderlig tid åt de ur principiell synpunkt viktigaste
ärendena och för att nedbringa förefintlig arbetsbalans har jag vidare med
stöd av 24 § andra stycket instruktionen för riksdagens ombudsmän uppdragit
åt Nordqvist att under tiderna den 1 och den 7—den 18 mars, den
1—den 30 april, den 1—den 24 maj, den 13 augusti—den 26 september, den
21—den 29 oktober, den 1—den 18 november samt den 25 november—den
31 december förrätta å ämbetet ankommande göromål med avseende å
ärenden, vilkas avgörande jag icke själv förbehållit mig.

I fråga om den ordinarie personalen vid JO-expeditionen har andra förändringar
icke inträffat än att hovrättsrådet I. Wallenberg och hovrättsfiskalen
J. Johnsson på begäran av dem själva entledigats från sina befattningar
som byråchef respektive sekreterare vid expeditionen. Därefter har
till innehavare av befattningen som byråchef förordnats hovrättsassessorn
N. Mannerfelt och som sekreterare hovrättsfiskalen L. Persson. Sedan det
för kammarrättsfiskalen K. Tufvesson givna förordnandet att till och med
den 30 juni 1962 vara sekreterare vid expeditionen utgått, har till innehavare
av denna befattning utsetts kammarrättsfiskalen B. Rydin.

1* _ Justitieombudsmannens åmbetsberättelse till 1963 års riksdag

Pa sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1962 års riksdag uppgick
antalet av de år 1961 till år 1962 balanserade, under handläggning
härstädes varande ärendena till .............................. 278

Antalet under år 1962 diarieförda ärenden har uppgått till 1 178
(mot 1 101 under år 1961 och 1 225 under år 1960). Av dessa avsågo

15 JO-ämbetets organisation och dylikt. Av återstående 1 163 under
år 1962 diarieförda ärenden ha anhängiggjorts

genom klagomål .......................................... 960

på grund av tidningsartiklar................................ 14

på grund av anmärkning vid inspektion eller eljest på JO:s eget
initiativ ............................................... 189

Summa balanserade och inkomna ärenden.................... 1 441

Tabell över de verksamhetsområden som berörts av de under
år 1962 diarieförda ärendena}

Verksamhetsområden	Klagomål	JO:s initiativ	Summa
Domstolsväsendet (utom förvaltningsdomstolar) ..	132	46	178
Åklagarväsendet ................	73	8	81
Polisväsendet: brottmål ..............	91	8	99
andra polisiära ärenden ..........	51	18	69
Exekutionsväsendet ...............	30	14	44
Fångvården .....................	105	1	106
Medicinalväsendet: sinnessjukvården ......	122	1	123
i övrigt ....................	19	_	19
Nykterhetsvården ..................	17	4	21
Bama- och ungdomsvården............	34	19	53
Byggnadsväsendet ....................	18	3	21
Hyresregleringen .............	11		11
Lantmäteriet ...............	11	1	12
Skolväsendet ,.................	24		24
Taxeringsväsendet .............	37	29	66
Administrationen i övrigt (avseende andra ärenden
än de ovan nämnda)
centrala statliga verk och nämnder.....	45	4	49
länsstyrelser ............	42	36	78
andra lokala organ.............	47	7	54
Statens affärsdrivande verk ......	14		14
Kyrkliga myndigheter ............	13	1	14
Kommunala myndigheter (i övrigt) .	55	3	58
Kungl. Maj:t i statsrådet och riksdagen ...	6		6
Enskilda sammanslutningar och personer .	22	-	22
Förfrågningar, orediga klagomål o. d.......	58		58

r) Åtskilliga ärenden ha avsett flera verksamhetsområden.

Av ovan omnämnda 1 441 ärenden ha under år 1962:

1) till annan myndighet överlämnats.........................

2) såsom återkallade avskrivits..............................

3) utan åtgärd avskrivits ................................

4) efter vederbörandes hörande eller efter annorledes verkställd

utredning avskrivits.....................................

5) till åtal hänvisats.......................................

6) hänvisats till disciplinär bestraffning i ett fall (2 ärenden) ....

7) föranlett framställningar till Kungl. Maj:t..................

8) föranlett rättelse, påpekande, erinran eller annan åtgärd......

och äro vid 1962 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande.................................

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande........

11) på prövning beroende....................................

Summa

217

620

192

218

1 441

För nedan angivna fel och försummelser i tjänsten har under år 1962 förordnats
om åtal:

1) mot en ordförande i hyresnämnd för fel och försummelser vid diarieföring
och handläggning av hyresärenden;

2) mot en ordförande i barnavårdsnämnd för begäran om handräckning
för att i arbetshem inställa en försörjningspliktig person, oaktat laga förutsättningar
därför ej förelegat, och mot en förste polisassistent för att han,
oaktat han saknat befogenhet därtill, införpassat den försörjningspliktige
till arbetshem;

3) mot en överingenjör vid ett centralt ämbetsverk för underlåtenhet att
avböja inbjudan att deltaga i en privat flygresa, oaktat accepterandet av
inbjudningen var oförenligt med tjänstens krav, och mot generaldirektören
vid verket för att han givit överingenjören tillstånd att deltaga i resan; samt

4) mot en tullfiskal för underlåtenhet att under vittnesförhör ingripa till
förhindrande av mened.

Vidare har åtgärd för disciplinär bestraffning vidtagits mot en överläkare
och styresman vid sinnessjukavdelning inom fångvården för försummelse i
samband med utredning angående disciplinär åtgärd mot intagen m. m. och
mot en överkonstapel vid samma avdelning för att utan befogenhet ha låtit
anställa visst förhör.

Under året har till Kungl. Maj:t avlåtits en framställning med hemställan
om utredning av frågan om frihetsberövande i form av intagning i arbets -

hem bör bibehållas såsom ett medel mot försumliga försörjare. I denna
framställning hemställde jag tillika om viss provisorisk lagändring i syfte
att åstadkomma ökad rättssäkerhet i ärenden rörande arbetsföreläggande.
Vidare har jag till Kungl. Maj:t avlåtit en framställning om åtgärder för
avhjälpande av brister med avseende å domsagornas inskrivningsväsende.

I anledning av brister och otydligheter i lagstiftningen, vilka uppmärksammats
vid prövning av klagomål eller i samband med inspektioner, ha
handlingarna i vissa ärenden överlämnats till vederbörande departementschef
eller pågående utredningar för kännedom.

Under år 1962 har jag inspekterat

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs län ävensom
landsfogdarna och överlantmätama i samma län;

länsbostadsnämnden i Älvsborgs län samt lantbruksnämnderna i Göteborgs
och Bohus län och Älvsborgs läns norra område;

rådhusrätten och magistraten i Göteborg i vissa avseenden;

Södra Roslags, Norra Roslags, Mellersta Roslags samt Orusts, Tjöms och
Inlands domsagor;

åklagarmyndigheten i Göteborg, stadsfiskalen i Vänersborg samt landsfiskalerna
i Sävedals, Hisings, Mölndals, Stenungsunds och Kungälvs
distrikt;

exekutionsverket i Göteborg och stadsfogden i Vänersborg;
poliskammaren i Göteborg;

uppbördsverket i Göteborg samt häradsskrivama i Inlands, Göteborgs
och Vänersborgs fögderier;
kommunalborgmästaren i Norrtälje;
distriktslantmätaren i Uddevalla södra distrikt;

barnavårdsnämnderna och nykterhetsnämnderna i Göteborg, Vänersborg
och Norrtälje;

Restads sjukhus och Brättegårdens yrkesskola vid Vänersborg;
Västergårdens arbetshem i Erikstad; samt

fångvårdsanstalterna i Vänersborg och Norrtälje samt å Härianda i Göteborg
och å Skogome i Lillhagen.

Vidare har jag besökt hovrätten för Västra Sverige och domkapitlet i
Göteborg.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Nordqvist har under år 1962
inspekterat

vissa avdelningar av rådhusrätten i Göteborg samt rådhusrätten, magistraten
och överexekutor i Uddevalla;

Norrvikens och Sunnervikens samt Hisings, Sävedals och Kungälvs ävensom
Askims och Mölndals domsagor;
landsfiskalerna i Strömstads, Tanums och Ljungskile distrikt samt
fångkolonien Lingatan i Hallinden.

På sätt framgår av de inledningsvis lämnade uppgifterna har antalet
klagomål varit mycket stort även under ar 1962. Under året ha salunda
inkommit 960 klagomål mot 983 under vartdera året 1961 och 1960. Antalet
ärenden, som upptagits på JO:s initiativ, har uppgått till 203 mot 97
under år 1961 och 226 under år 1960. Hela antalet nya ärenden har under
år 1962 uppgått till sammanlagt 1 163 mot 1 080 under år 1961 och 1 209
under år 1960. Under år 1962 ha, på sätt framgår av den lämnade redogörelsen,
avgjorts 1 056 ärenden mot 1 042 under år 1961 och 1 238 under år

1960. Härigenom har antalet vid årsskiftet 1962/63 balanserade ärenden
stigit till 385 mot 278 vids slutet av år 1961 och 240 vid årsskiftet 1960/61.
Av de till år 1963 balanserade 385 ärendena ha 68 inkommit före år 1962.

Det är min förhoppning att genom den i det följande intagna framställningen
om utökning av den tid, ämbetet kan dubbleras medelst tjänstgöring
av ställföreträdaren, och genom övriga i framställningen omnämnda åtgärder
kunna snart avhjälpa den uppkomna balansen.

I fråga om förvaltningen av JO-ämbetet under år 1962 får jag i övrigt
hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen över
inspektioner komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Beträffande ärenden av mera allmänt intresse far jag hänvisa till efterföljande
redogörelse, däri intagits även framställningarna till Kungl. Maj:t.
Av åtalsärendena ha i berättelsen medtagits endast sadana, i vilka lagakraftägande
dom föreligger.

På framställning av mig i 1960 års ämbetsberättelse lämnade riksdagen
sitt medgivande till upprättande av ett samlingregister till JO:s ämbetsberättelser
för åren 1911—1960, ett register som i likhet med registren till
rättsfallen i Nytt Juridiskt Arkiv avsågs skola omfatta en systematisk och
en alfabetisk del. Den systematiska delen av registret är nu upprättad och
fogas som bilaga vid denna berättelse. Det kan förväntas, att det alfabetiska
sakregistret — för vars utarbetande jag i min petitaframställning till
riksgäldsfullmäktige hemställt om visst tilläggsanslag — kan föreligga färdigt
i samband med avlämnandet av nästkommande ars ämbetsberättelse,
därvid det måhända kan bli möjligt att komplettera registren med de
senaste årens i berättelserna redovisade ärenden.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har pa förfragan uppgivit, att
under år 1962 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagaroch
exekutionsväsendet samt fångvården

A. Åtal och disciplinär åtgärd

1. Felaktigt förfarande av stadsfogde genom att inför jul- och
nyårshelger generellt besluta om jämkning av beviljad införsel
utan att dessförinnan ha i varje individuellt fall prövat om
behov av jämkning förelåg

Enligt 7 § lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta
skall utmätningsman vid beviljande av införsel förordna, hur stort
belopp av avlöningen skall, i den mån densamma förfaller, innehållas till
gäldande av underhållsbidrag och därvid föreskriva att vid varje avlöningstillfälle
visst angivet belopp till eget och vissa närståendes underhåll skall
förbehållas den underhållsskyldige samt att förty innehållande må ske endast
i den mån avlöningen överskjuter sistnämnda belopp. Vad av detta
överskott skall innehallas ma, med hänsyn till den underhållsskyldige åliggande
hyresbetalning eller andra särskilda omständigheter, kunna bestämmas
till olika belopp för särskilda avlöningstillfällen inom viss tidsperiod.

I 8 § första stycket stadgas att, därest anledning till jämkning yppas i de
vid förordnandet om införsel meddelade bestämmelserna, utmätningsmannen
äger utan hinder av det förra beslutet förordna om sådan jämkning.

Genom skrivelse den 24 juni 1959 till stadsfogden i Hälsingborg Sten
Sjöholm avgjorde jag ett av mig upptaget ärende, som avsåg Sjöholms förfarande
att inför jul- och nyårshelgerna 1957—58 och 1958—59 meddela
generella anstånd i fråga om uttagande av skatt och böter genom införsel
(se JO:s ämbetsberättelse 1960 s. 72 o. ff.). Jag fann därvid att Sjöholm vid
bada tillfällena förfarit oriktigt bl. a. genom att utan prövning av de enskilda
fallen förordna om jämkning av samtliga föreliggande beslut om införsel
för skatt och böter.

Jag anförde härom närmare i skrivelsen följande.

• Pe^i sP^rs((l.a| som främst aktualiserats i förevarande ärende avser, huruvida
de av Sjöholm meddelade generella jämkningsbesluten äro förenliga
med mlorsellagens föreskrifter.

• ^ § i^örsellagen har, sasom ovan angivits, uttryckligen föreskrivits, att

miorselbeloppet kan bestämmas olika för särskilda avlöningstillfällen. Be -

stämmelsen härom tillkom i samband med införandet år 1925 av det s k.
införselfria beloppet i 7 §. Härom anförde departementschefen bl. a. tol ^

»I lagen stadgas, såsom nämnts, att visst belopp av avlöningen skall innehållas.
Av bestämmelsen synes icke nödvändigt följa, att ett lika stort belopp
skall innehållas vid varje avlöningstillfälle. Lagberedningen sager harom,
att i regel borde innehållandet ske så, att utmätningsmannen utsatte
ett visst belopp, som skulle innehållas vid varje avlöningstillfälle, men att
det någon gång, om avlöningen utbetalades oregelbundet, kunde befinnas
lämpligare att förordna, att ett visst belopp skulle innehallas under viss tid,
till exempel för var vecka eller månad. Det lärer vara uppenbart, att det
med hänsyn till gäldenären åliggande utbetalningar eller andra omständigheter
kan vara synnerligen olägligt för honom att vid visst avlonmgstillla e
bliva genom införsel fråntagen dispositionsrätten över en stor del av sm lön.
Vid ett avlöningstillfälle, som inträffar omedelbart före en galdenaren aliggande
hvresbetalning, lärer det vara betydligt svårare för galdenaren att
avstå ett lika stort belopp som vid övriga avlöningstillfällen. Aven andra
omständigheter, såsom inträffade helgdagar med mera, kunna härvid vara av
betydelse. Det förefaller nu, som om på en del håll utmätningsmannen tagit
vederbörlig hänsvn till sådana omständigheter och därefter anpassat det
innehållna beloppet, under det att på andra håll innehållandet skett mera
schablonmässigt. På grund härav synes i 6 § en erinran bora goras darom
att vad som innehålles icke behöver fastställas till lika stort belopp för varje
avlöningstillfälle utan med hänsyn till gäldenären åliggande hyresbetalnmg
eller andra särskilda omständigheter kan sättas till olika belopp för särskilda
avlöningstillfällen inom viss tidsperiod.»

Efter en av enskild person mot exekutionsdirektören i Stockholm gjord
anmälan prövade justitiekanslersämbetet år 1951 lagligheten av jämkningsbeslut,
liknande de nu aktuella. Exekutionsdirektören hade under aren
1946—1949 generellt medgivit veckoavlönad personal eller personal med
timavlöning tillfällig befrielse från löneavdrag, som bestämts i beslut om
införsel för gäldande av skatt. De generella medgivandena hade i flertalet
fall delgivits arbetsgivarna endast genom meddelanden i press och radio.
Härom uttalade justitiekanslersämbetet, att dylika medgivanden syntes
vara att hänföra till sådant förordnande om jämkning, som angaves i ö s
införsellagen. Ordalagen i detta stadgande ansågs av justitiekanslersambet,
et giva vid handen, att förordnanden om jämkning vore avsedda att meddelas
endast efter prövning av omständigheterna i varje särskilt tall. Denerella
beslut om jämkning vore således enligt ämbetet främmande tor mtoropljocypn De

av Sjöholm meddelade besluten ha icke föregåtts av någon bedömning
av behovet i det enskilda fallet av cn lindring i införseln under jul- och nyårshelgerna.
I likhet med justitiekanslersämbetet finner jag otvivelaktigt,
att införsellagen utgår från att en sådan bedömning skall ske. bjoholms torfarande
har medfört att även sådana införsel galdenarer i att fordel av besluten,
som vid en individuell prövning icke skulle ha fatt befrielse tian
införsel under ifrågavarande tidsperioder. Ett sadant resultat kan uppenbarligen
icke vara lämpligt. Särskilt gäller detta i fråga om manadsavlonad
personal, vars inkomster icke minska på grund av helgdagar. Men aven i
fråga om övriga införselgäldenärer skulle en prövning av varje särskilt tall
sannolikt ha lett till att åtskilliga skolat undantagas från befrielsen, balunda

förekomma givetvis fall, där gäldenären utöver avlöningen äger andra inkomster
eller i övrigt har sådana tillgångar, att jämkning icke bör ifråga omma.

Det ma tilläggas, att vid en generell införselbefrielse hänsyn icke
heller kan tagas till förekommande preskriptionsfrister. Ett generellt beslut
om jämkning kan på grund härav i vissa fall omöjliggöra uttagandet av
skatter och böter, som eljest skulle ha uttagits.

Enligt min mening kan det därför icke råda något tvivel om att dylika
generella medgivanden om införselbefrielse äro oförenliga med den utformning
mtörsellagen fått. Såvitt jag vid mina inspektioner och vid förfrågningar
under hand kunnat utröna förekomma icke generella beslut om jämknmg
pa andra håll i landet. Från allmän synpunkt är det givetvis av vikt
att lntorselmstitutet tillämpas på enahanda sätt i alla delar av landet.

... , ^ sa&. mnebär icke, att jag icke har förståelse för de av Sjöholm antorda
motiven för de generella jämkningsbesluten. Nämnda motiv äro helt
visst i och lör sig godtagbara. Det hade emellertid varit möjligt att nå det
avsedda resultatet på en annan väg, nämligen genom att i samband med
varje mtorselbeslut, därest behov därav7 förelegat, föreskriva avdragsfrihet
under den angivna tidsperioden, åtminstone såvitt beslutet motiverats av
anhopningen av helgdagar. Däremot hade. i den mån avdragsfriheten vid
ju- och nyårshelgen 1957/58 ansetts påkallad av permitteringar vid industner
! Hälsingborg, denna väg icke stått öppen annat än för de fall, där
mtorselbesluten meddelats så nära helgerna, att kännedom om permittermgarna
förelegat.

Med hänsyn till att Sjöholms åtgärder emellertid syntes ha dikterats av''
en strävan att nå ett i det övervägande flertalet fall önskvärt resultat och
då jag ansåg mig ha anledning förmoda, att Sjöholm icke för framtiden
skulle förfara på liknande sätt, ansåg jag hans berörda förfarande icke böra
läggas honom till last såsom tjänstefel.

I en tidningsartikel den 5 december 1959 förekom uppgift att Sjöholm
beslutat befria alla timavlönade från införsel för skatt och böter ävegi samband
med jul- och nyårshelgerna 1959—60.

Efter remiss inkom Sjöholm med upplysningar i saken och anförde därvid
följande.

. Tidigare år har jämkningen inför jul- och nyårshelgerna avsett samtliga
miorselbeslut i skatte- och bötesärenden. Så är icke fallet beträffande nu
llragakommet jämkningsförfarande. Jämkningen avser nu endast timavlönad
personal Det bör här anmärkas att jämkning givetvis kan och skall
ske utan hinder av att i vissa fall därigenom möjligheterna att utfå hela det
aktuella skuldbeloppet äventyras. Jämkningsreglerna äro tvingande och
absoluta, f iskaliska intressen kunna inte sätta dem ur funktion. Bestämmelserna
om existensminimum äro ett av samhället tillskapat skydd mot
utarmning av gäldenärer. Genom sammanträffandet av ett flertal helgdagar
i samma vecka och genom inställandet av driften vid vissa industrier skall
det miörselfria belopp som tillförsäkrats införselgäldenärerna ur den avlöning
som utbetalas i veckan den 14—den 19 december förslå till nödtorftigu
uppehälle för en avsevärt mycket längre tid än vid införselbeslutets
iattande kunde beräknas. Samtliga timavlönade arbetstagare äro därför i
behov av jämkning under julveckorna i införselbeslut för bibehållande av

den standard som vid införselbeslutets fattande tillförsäkrades dem. Enligt
Sjöholms mening har utmätningsmannen icke blott rätt utan skyldighet att
såvitt på honom ankommer tillse att införselgäldenärs existensmöjligheter
icke krympas i sådan omfattning att medel till nöjaktig försörjning brister
eller saknas.

Jämkningsbesluten äro denna gång icke generella. Varje berörd arbetsgivare
har skriftligen underrättats om vilka införselresolutioner jämkningen
avser. Besluten ha därmed inriktats att avse varje enskilt fall för sig. Kravet
på individuell prövning har sålunda tillgodosetts. Givetvis har Sjöholm
varit angelägen ställa sig till efterrättelse de påpekanden som gjorts i uttalandena
av den 24 juni 1959.

Erfarenhetsmässigt vet Sjöholm att utmätningsmännen regelmässigt bevilja
anstånd och jämkning i införselbeslut avseende skatt och böter under
julhelgen i sådana fall, där ansökan därom göres av arbetstagaren eller arbetsgivaren.
Detta innebär sålunda att införselgäldenärer som stillatigande
foga sig i sitt öde eller inneha anställning hos mindre personalvårdande arbetsgivare
ur indrivningssynpunkt behandlas hårdare än andra. Dylik olikformighet
i rättstillämpningen anser Sjöholm sig icke kunna acceptera även
om den sker under för utmätningsmannen ur anmärkningssynpunkt riskfria
former.

Det av Sjöholm denna gång tillämpade systemet tillgodoser såvitt Sjöholm
kan bedöma såväl formföreskrifternas som den materiella rättvisans
krav.

I ett kompletterande yttrande anförde Sjöholm härefter följande.

Genom jämkningsbesluten ha 87 införselgäldenärer erhållit befrielse från
införsel under tiden fr. o.m. den 14 december 1959 t. o.m. den 2 januari
1960. Antalet fall där jämkning meddelats uppgår till omkring 15 % av
pågående införselärenden.

Samtliga 87 fall ha vid individuell prövning befunnits vara i behov av
jämkning. Genom anhopning av helgdagar minskas gäldenärernas lön under
anståndstidens två senare veckor i sådan omfattning, att inkomstbortfallet
bör kompenseras genom att lönen för anståndstidens första vecka befrias
från införselåtgärd. I samtliga 87 fall gå gäldenärerna miste om en del av
den arbetsinkomst, som i sin normalstorlek legat till grund för de fattade
införselbesluten. Väsentligt förändrade inkomstförhållanden skola föranleda
ändring i införselbeloppen. Detta gäller sålunda också för det fall, att gäldenär
har annan inkomst än den införselbelagda, eftersom hänsyn redan vid
införselmeddelandet tagits till denna biinkomst. Tillgångar av annat slag i
gäldenärens hem eller annorstädes influera icke på införselbeslutet. Som
ovan angivits få alla de införselgäldenärer som omfattas av jämkningsbesluten
vidkännas inkomstbortfall på grund av inträffande helgdagar. Två
större industrier, nämligen Helsingborgs Gummifabriks AB Tretorn med ca
3 000 anställda och B. B. Chemical Company AB med inemot 60 anställda,
låta i samband med jul- och nyårshelgerna driften ligga nere i respektive
två dagar och en vecka. Detta har till följd ytterligare löneminskning för
33 av jämkningsbesluten omfattade införselgäldenärer.

Det generella i jämkningsbesluten inskränkes till att avse allenast att
samtliga införselgäldenärer underrättas om anståndsmedgivandet medelst
annons i ortspressen. Jämlikt 21 § 4) införsellagen erfordras icke att gäldeniiren
underrättas. Att så dock på anfört sätt skett har avsetts skola till -

godose intresset av likformighet i rättstillämpningen därigenom att jämkningsberättigad
införselgäldenär genom annonseringen beretts möjlighet
göra sin rätt till jämkning gällande gentemot försumlig arbetsgivare.

Senare utröntes, att driftsnedläggelsen omfattat hos Tretorn 3 dagar, hos
B. B. Chemical Company tiden den 16 december—den 7 januari för kvinnliga
arbetare och den 21 december—den 7 januari för manliga arbetare samt
hos Helsingborgs Varfs Aktiebolag och Aktiebolaget Elektromekano vardera
en dag.

I avgivet utlåtande anförde överexekutor i Hälsingborg, rådmannen
Torsten Ryde, följande.

Av Sjöholm och exekutorerna har Ryde inhämtat angående gången vid
jämkningsbeslutens meddelande: Efter annonsering i ortspressen om anstånd
i införselärenden rörande restförd skatt och böter för timavlönad personal
under tiden den 14 december 1959—den 2 januari 1960 infordrade
Sjöholm från vederbörandes exekutorer uppgift å alla arbetsgivare i staden,
som kunde antagas ha sådan personal anställd. I tveksamma fall gjordes
telefonförfrågningar hos arbetsgivaren. Härefter översände Sjöholm till envar
av ifrågakomna arbetsgivare skriftligt meddelande om att jämkningsbesluten
bestämts till i skrivelsen närmare förtecknade införselbeslut, varjämte
arbetsgivaren anmodades att återsända meddelandet med erkännande
av mottagandet av en därmed lika lydande handling. Ryde har granskat
de av Sjöholm i dennes yttrande uppgivna 87 fallen och därvid funnit att i
samtliga fall från 13 arbetsgivare inkommit erkännande om mottagandet
av meddelandet. Därmed synes bestämmelsen i 10 § första punkten införsellagen
om arbetsgivares underrättande om jämkningsbeslut vara i dessa fall
till fullo iakttagna. Tänkbart är dock att någon mindre arbetsgivare med
föranledande av annonseringen icke innehållit avlöning under den angivna
tiden. Om och i så fall i huru stor omfattning sådant skett, kan ej utrönas
förrän vid en framtida redovisning. Då det förefaller som om annonseringen
i ortspressen kan föranleda till missförstånd, har Ryde uppmanat Sjöholm
att för framtiden upphöra med sådana annonser.

Någon ytterligare individuell prövning av de särskilda fallen utöver vad
ovan relaterats synes icke ha förekommit i vidare mån än att det enligt uppgift
tillsetts att risk för preskription ej förelåg.

I skrivelse den 7 juli 1960 till Sjöholm utvecklade jag närmare mina synpunkter
på Sjöholms ifrågavarande förfarande och uttalade därvid sammanfattningsvis,
att förfarandet måste anses felaktigt och att jag fann
angeläget att det icke upprepades. I detta sammanhang framhöll jag att,
enligt vad som uppgivits för mig, motsvarande förfarande icke praktiserats
av någon annan utmätningsman efter de av justitiekanslersämbetet år 1951
gjorda uttalandena i ämnet, om vilka jag erinrat i min skrivelse den 24 juni
1959 till Sjöholm. Övriga utmätningsmän syntes sålunda iakttaga vad som
enligt min mening vore införsellagens ståndpunkt i förevarande hänseende.
Jag lämnade därför Sjöholm tillfälle att klart giva till känna, huruvida han
ansåge sig kunna ansluta sig till de av mig anförda synpunkterna angående

den prövning, som skulle föregå jämkning av införselbeslut, samt huruvida
han vore beredd att för framtiden förfara i enlighet därmed.

I härefter avgivet yttrande bemötte Sjöholm innehållet i min nyssnämnda
skrivelse den 7 juli 1960 och förklarade avslutningsvis att hans svar å
skrivelsen utmynnade i ett förbehåll om rätt för honom att som kronans
ombudsman tillvarataga sin huvudmans fiskaliska intressen och att träffa
de avgöranden som kunde befrämja detta syfte utan åsidosättande av gäldenärens
i lag och författning inskrivna rätt. Sjöholm framhöll, att införselärendenas
handläggning under dessa angivna betingelser enligt hans förmenande
icke kunde giva anledning till befogad anmärkning.

Genom remissresolution den 7 september 1960 — vid vilken fogades en å
JO-expeditionen upprättad promemoria med anledning av vad Sjöholm anfört
i sitt sistnämnda yttrande — underrättade jag Sjöholm, att jag ansåge
honom misstänkt för tjänstefel genom att han inför jul- och nyårshelgerna
1959—1960 meddelat generella anstånd i fråga om uttagande av skatt och
böter genom införsel i 87 fall utan att åtgärden föregåtts av undersökning
och prövning av omständigheterna i varje enskilt fall. Vidare lämnade jag
Sjöholm tillfälle att taga del av vad i ärendet förekommit samt att angiva
den ytterligare utredning han ansåge sig böra påfordra ävensom anföra
vad han eljest aktade nödigt.

Sjöholm inkom härefter med nytt yttrande, i vilket han på närmare anförda
skäl bestred att han gjort sig skyldig till tjänstefel.

Härefter avgav styrelsen för Föreningen Sveriges stadsfogdar på min
begäran utlåtande i ärendet.

Vidare verkställde Ryde på anmodan av mig viss ytterligare utredning.
Av denna framgick, att enligt gällande kollektivavtal s. k. helgdagslön utgått
till 13 av de arbetstagare som berörts av anståndet i december 1959.

Härpå inkom Sjöholm med nytt yttrande.

I en till landsfogden i Malmöhus län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Sjöholms nu ifrågavarande jämkningsbeslut grunda sig på stadgandet i
8 § första stycket införsellagen, enligt vilket utmätningsman äger förordna
om jämkning i införselbeslut, därest anledning yppas till sådan jämkning.
Besluten i fråga ha av Sjöholm meddelats generellt för en viss kategori av
skatte- och bötesgäldenärer — nämligen de timavlönade — och ha icke
föregåtts av en individuell undersökning och prövning av varje enskild
gäldenärs ekonomiska förhållanden.

På sätt närmare utvecklats i min inledningsvis återgivna skrivelse till
Sjöholm den 24 juni 1959 finner jag otvivelaktigt, att införsellagen utgår
från att beslut om jämkning måste föregås av en prövning av behovet i det
enskilda fallet av att jämkning sker. Vid en sådan individuell prövning är
det nödvändigt att taga hänsyn till samtliga på jämkningsfrågan inverkan -

de faktorer. Hit hör givetvis en sådan omständighet som att införselgäldenärens
inkomst, i vilken införsel sker, minskas eller tillfälligtvis upphör på
grund av inträffande helgdagar eller till följd av att arbetsgivaren inskränker
driften genom permittering. Emellertid får utmätningsmannen vid sin
berörda prövning icke bortse från att införselgäldenären måhända — trots
tillfälligt inkomstbortfall av dylika orsaker — ändock icke är i behov av
jämkning i införselbeslutet. Det kan sålunda tänkas, att gäldenären under
anståndstiden erhåller betalning för tidigare övertidsarbete eller intjänade
ackordsöverskott. Det kan också tänkas, att gäldenären efter införselbeslutet
skaffat sig extraarbete som ger inkomst som icke kunnat beaktas då
införseln meddelades. Vidare förekommer att gäldenären har möjlighet att
under permittering skaffa sig annan sysselsättning som ger honom inkomst.

Med det anförda har jag velat påvisa, att åtskilliga faktorer måste av
utmätningsmannen beaktas när det gäller jämkning av införselbeslut. Utmätningsmannen
är sålunda enligt min mening icke berättigad att enbart
på grund av inträffande helgdagar och därmed sammanhängande kortare
permittering draga den slutsatsen att jämkning bör ske. Därutöver erfordras
en individuell bedömning av gäldenärens ekonomiska omständigheter.
En dylik bedömning förutsätter en närmare undersökning av dessa omständigheter.
Utan en sådan undersökning kan med andra ord icke fastställas,
att anledning till jämkning föreligger enligt vad som stadgas i 8 §
första stycket införsellagen. Genom Sjöholms underlåtenhet att företaga
en individuell prövning har det exempelvis undgått Sjöholm att 13 gäldenär,
vilka omfattades av jämkningsbesluten i december 1959, uppburo
s. k. helgdagslön och alltså erhöllo viss ersättning för de helgdagar som inföllo
under den ifrågavarande tiden å andra dagar än söndagar.

Sjöholm har för att belysa att generella jämkningsbeslut icke vore oförenliga
med införsellagen åberopat att, för den händelse t. ex. en barnavårdsman
begärde att vissa eller alla av honom anhängiggjorda införselärenden
måtte vila viss tidrymd eller tills vidare, utmätningsmannen vore
tvungen att utan vidare villfara en dylik begäran och alltså saknade befogenhet
att efterforska huruvida bamavårdsmannens ståndpunkt vore
sakligt motiverad genom att de underhållskyldigas ekonomi försämrats.

Vad Sjöholm sålunda uppgivit om att utmätningsmannen i det angivna
exemplet måste följa bamavårdsmannens anvisningar är otvivelaktigt riktigt.
Att utmätningsmannen i ett exekutionsärende, som gäller underhållsbidrag,
har att rätta sig efter de dispositioner till gäldenärens fördel som
borgenären finner skäliga följer av att anspråk på underhållsbidrag liksom
andra enskilda fordringar i princip kunna med bindande verkan eftergivas
av borgenären.

Sjöholm synes vilja göra gällande, att utmätningsmannen vid indrivning
av skatter och böter skulle äga — på liknande sätt som barnavårdsmannen
i nyssnämnda exempel — disponera över det exekutiva förfarandet genom

att, generellt och utan individuell prövning, meddela anstånd med uttagande
av införselbelopp såsom skett i de i ärendet ifrågakomna fallen.

Med anledning härav må till en början framhållas, att även en bamavårdsman,
innan han medgiver anstånd med uttagande av belopp, som fastställts
genom beslut om införsel, i princip torde vara pliktig att undersöka,
huruvida gäldenärens ekonomiska förhållanden ändrats så att behov av
anstånd uppkommit; barnavårdsmannen måste med andra ord grunda sitt
berörda medgivande på en individuell prövning.

Sjöholm, som synbarligen bortsett från sistnämnda förhållande, har närmare
utvecklat sin ståndpunkt genom att framhalla, att utmätningsmannen
i införselärenden rörande skatter och böter vore sökande å kronans vägnar.
I denna sin egenskap hade utmätningsmannen — enligt vad Sjöholm anfört
— en vidsträcktare, mindre begränsad rådighet över exekutionsformerna
och det exekutiva förfarandet än han hade i sin blotta egenskap av
verkställare. Såsom sökande hade utmätningsmannen rätt — och som Sjöholm
uppfattat saken även skyldighet — att tillgodose statens fiskaliska
intressen på det mest gagneliga sättet. Därvid komme i betraktande frivilliga
betalningsåtaganden, amortering på relativt lång sikt och anståndsmedgivanden.
Sjöholm har i samband härmed framhållit, att exekution
med förtroendemedel kunde överträffa exekution med tvångsmedel och att
anstånd i införselärenden över jul- och nyårshelgerna syntes honom vara
en effektivitetsbefrämjande åtgärd, vars fiskaliskt gynnsamma verkningar
han såsom kronans ombudsman vore pliktig tillvarataga.

I anslutning till det sagda har Sjöholm för att belysa utmätningsmannens
vidsträckta handlingsfrihet åberopat, att indrivningsverksamheten avseende
skatter och böter i mycket stor utsträckning i praxis tillginge på det
sättet, att utmätningsmannen — utan att inleda utmätnings- eller införselförfarande
— medgåve gäldenärerna avbetalning eller anstånd. Sjöholm
har påstått, att dylika betalningslättnader enligt praxis överallt i landet
skedde generellt och utan individuell prövning i de enskilda fallen, såvida
icke någon speciell omständighet nödvändiggjorde ett annat och strängare
förfarande. Med hänsyn därtill kunde enligt Sjöholms ståndpunkt en individuell
prövning än mindre vara erforderlig när det gällde den av honom
beslutade generella jämkningen i införselärendena.

Visserligen torde det vara vanligt förekommande i praxis att utmätningsmännen
— även utan att exekutiv åtgärd överhuvudtaget äger rum —
medge gäldenärer som häfta för skatter eller böter betalningsanstånd, ofta
i samband med att vederbörande gäldenär åtager sig att gälda skulden genom
avbetalning enligt viss plan. Denna rådighet över exekutionsmedlen
är emellertid — i enlighet med vad som gäller för all myndighetsutövning
— begränsad till vad som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet är objektivt påkallat. De synpunkter som ligga till grund för nyssnämnda
praxis ha berörts av bl. a. exekutionsdirektören S. Östlund i ytt -

randen i ett mål som refererats i NJA 1959 s. 238. I motsats till vad Sjöholm
i nu förevarande ärende hävdat kan jag av Östlunds uttalanden icke
finna, att dylika betalningsanstånd i praxis anses kunna lämnas utan individuell
prövning av varje särskilt fall. Ej heller vissa av Sjöholm i övrigt
åberopade uttalanden — vilka återfinnas dels i JO:s ämbetsberättelse 1960
s. 290 och dels i en av utredningen för förberedande översyn av utsökningslagen
m. m. den 30 juni 1960 avgiven promemoria s. 10 — kunna enligt min
mening i de sammanhang de förekomma ge stöd för Sjöholms uppfattning
att utmätningsmannen i princip har en så vidsträckt rådighet över indrivningsverksamheten
och det exekutiva förfarandet att han skulle äga underlåta
att företaga en individuell undersökning och prövning av de i varje
särskilt fall föreliggande omständigheterna. Styrelsen för Föreningen Sveriges
stadsfogdar har också i ärendet anfört beträffande betalningsanstånd
av det ovan angivna slaget, att prövningen i fråga om dessa anstånd i praxis
sker individuellt och efter särskild undersökning rörande gäldenärens ekonomiska
förhallanden. Vad Sjöholm häremot anfört kan enligt min mening
icke förtjäna avseende. Jag finner alltså för min del klarlagt, att Sjöholm
icke kan i berörda praxis finna stöd för sitt förfarande att utan individuell
behovsprövning förordna om jämkning av meddelade införselbeslut. Har
en tvångsåtgärd sådan som införsel tillgnpits, kan det enligt min mening
icke vara tillåtet för utmätningsmannen att, såsom Sjöholm gjort, besluta
jämkning utan att företaga ny prövning av samtliga inverkande omständigheter
i varje enskilt fall.

Såsom förut nämnts har Sjöholm vidare åberopat, att det av honom tilllämpade
jämkningsförfarandet skulle ha gynnsamma verkningar från fiskalisk
synpunkt och sålunda främja indrivningsresultatet. Stadsfogdeföreningens
styrelse däremot har förklarat sig hysa den bestämda uppfattningen att
så ej vore förhållandet; med detta ville styrelsen enligt vad den vidare anfört
givetvis icke ha sagt, att man icke i vissa fall kunde nå längre med en
frivillig överenskommelse om betalning än med exekutiva tvångsmedel.
Sjöholm har genmält, att styrelsen till skillnad från honom saknade erfarenhet
av jämkningsförfarandet i fråga under vårt nuvarande skattesystem
och att styrelsens uttalande i saken därför grundade sig på lösa antaganden.

Det torde stå utom diskussion, att utmätningsmännens praxis -—- att efter
prövning av omständigheterna i det särskilda fallet medgiva lättnader genom
betalningsanstånd vid indrivningen av skatter och böter i stället för
att omedelbart anlita exekutiva åtgärder — sammanhänger med att dylika
lättnader många gånger äro ägnade att i väsentlig mån främja betalningsutsikterna
i det långa loppet och därför framstå såsom ändamålsenliga från
fiskalisk synpunkt (jfr Östlunds yttranden i det ovan angivna prejudikatet).
Betecknande för situationen i dylika fall torde vara att indrivningens lyckosamma
fortgång är väsentligen beroende av gäldenärens vilja att göra rätt
för sig, om han bara får erforderlig tid på sig. I fråga om de av Sjöholm

utan individuell prövning meddelade generella jämkningsbesluten är läget
emellertid ett helt annat. En jämkning av införselbeslut jämlikt 8 § införsellagen
skall grundas på vad som framkommit om gäldenärens ekonomiska
förhållanden, men en dylik jämkning, företagen på utmätningsmannens
eget initiativ och utan prövning av samtliga omständigheter, kan enligt
min mening icke anses fullgöra någon fiskalisk funktion vare sig i det enskilda
fallet eller i fråga om indrivningsverksamheten i allmänhet. Även
från rent fiskalisk synpunkt — nämligen för att gäldenär icke skall erhålla
lättnad som icke är motiverad av objektiva omständigheter i det enskilda
fallet —- synes det mig därför, om utmätningsman överväger att av eget
initiativ besluta om jämkning av införselbeslut rörande skatter och böter,
vara erforderligt att företaga en individuell undersökning och prövning av
vederbörande gäldenärs eller gäldenärers ekonomiska förhållanden. Jag vill
i detta sammanhang erinra om att, enligt vad som framkommit i detta
ärende, 13 personer av de 87, som omfattades av jämkningsbesluten i december
1959, i själva verket åtnjöto s. k. helgdagslön.

Såsom jag framhöll i min skrivelse den 24 juni 1959 till Sjöholm i det
förra ärendet hyser jag förståelse för Sjöholms önskan att bereda de ifrågavarande
gäldenärerna betalningslättnader i samband med jul- och nyårshelgerna.
Det kan emellertid icke anses tillkomma utmätningsman att efter
eget gottfinnande göra avsteg från lagens ståndpunkt att dylika lättnader
kunna beviljas endast efter individuell behovsprövning. Därest ett avsteg
från nämnda ståndpunkt kan anses motiverat av sociala skäl, bör det tillkomma
Kungl. Maj:t att meddela anvisningar därom.

Styrelsen för Föreningen Sveriges stadsfogdar har i sitt yttrande uppgivit,
att det, styrelsen veterligt, numera icke förekommer på någon annan
plats än i Hälsingborg, att generella anstånd med uttagande av skatter och
böter genom införsel beviljas av utmätningsmannen på eget initiativ och
utan individuell behovsprövning.

Ur rättvisesynpunkt och till förekommande av missnöje hos allmänheten
böra myndigheterna städse eftersträva, att sinsemellan likartade fall erhålla
en så likformig behandling och bedömning som möjligt. Det är därför
angeläget att utmätningsmännen å olika orter i största möjliga utsträckning
tillämpa samma praxis. Det av Sjöholm tillämpade förfaringssättet är
otvivelaktigt ägnat att hos de arbetstagare i andra delar av landet, vilka
också ha att vidkännas införselavdrag men som icke komma i åtnjutande
av samma anståndsförmån som i Hälsingborg, framkalla missnöje däröver.
Allmänheten kan härvid liitt få den föreställningen att den praxis, som tilllämpas
av alla andra utmätningsmän än Sjöholm, beror på oginhet hos utmätningsmännen
eller bristande förståelse för gäldenärernas svårigheter i
förening med överdriven formalism. Fn sådan föreställning kan givetvis
medföra ogynnsamma verkningar just ur den av Sjöholm berörda fiskaliska
synpunkten och sålunda motverka ett gott indrivningsresultat. Av nu an -

förda skäl kan det enligt min mening icke från det allmännas sida tolereras,
att en utmätningsman inom sitt distrikt — i strid mot lagens ordalag och
sakens beskaffenhet samt allmänt tillämpad praxis — beviljar förmåner,
som äro ägnade att försvåra alla andra utmätningsmäns arbete.

För Sjöholm har upprepade gånger framhållits att det av honom tilllämpade
förfarandet är felaktigt. Sjöholm har emellertid vidhållit sin ståndpunkt,
något som bl. a. tagit sig uttryck i att han även i samband med juloch
nyårshelgerna 1960—61 använt sig av i princip samma förfarande som
under tidigare år.

Sjöholms förfarande måste under förhandenvarande förhållanden anses
innefatta tjänstefel.

Då Sjöholm bestritt att han handlat felaktigt och vägrat tillämpa eljest
allmänt vedertagen praxis, anser jag mig nödsakad att genom åtal mot
Sjöholm bringa frågan under domstols prövning för att därigenom på ett
rättsligt bindande sätt få fastslaget att förfarandet är felaktigt.

Jag uppdrog därför åt landsfogden att vid vederbörlig domstol väcka och
utföra åtal mot Sjöholm för hans förfarande i angivet hänseende. Åtalet
skulle sålunda avse hans förfarande att inför jul- och nyårshelgerna 1959—
60 med avseende å 87 fall i fråga om timavlönad personal generellt besluta
om jämkning av beviljad införsel utan att dessförinnan ha i varje individuellt
fall prövat om behov av jämkning förelåg med hänsyn till samtliga
förefintliga relevanta omständigheter. Ansvar skulle yrkas jämlikt 25 kap.
4 § strafflagen för tjänstefel.

Rådhusrätten i Hälsingborg, varest åtalet väcktes, yttrade i dom den
19 maj 1961 följande.

Rådhusrätten, som övervägt vad i målet förekommit och som därvid
beaktat grunderna och motiven till 1917 års införsellag, finner uppenbart
att jämkningsbeslut enligt 8 § samma lag även innefattar ett förfarande,
varigenom anstånd tillfälligtvis meddelas med verkställigheten av ett införselbeslut.
Vidare finner rådhusrätten — i likhet med vad justitiekanslerämbetet
anfört i samband med en under år 1951 verkställd prövning av
lagligheten av anståndsbeslut av enahanda beskaffenhet som i förevarande
mål — klarlagt att beslut om jämkning eller anstånd enligt samma lagrum
endast kan ske efter en bedömning av omständigheterna i varje särskilt fall.

Sjöholm har sålunda i sin egenskap av utmätningsman vid fattandet av
beslut om anstånd haft att pröva varje särskilt ärende för sig.

Vid sådant förhållande måste det anses ha åvilat Sjöholm som en tjänsteplikt
att om han ansåg att det i samband med jul- och nyårshelger fanns
utrymme för en jämkning i de av exekutorerna beviljade existensminima
eller eventuellt anstånd med verkställighet av införselbesluten i dess helhet
i vart särskilt fall undersöka om fog förelåg för ett sådant beslut.

Sjöholm har häremot invänt att ett sådant förfarande måste anses opraktiskt
och skulle av gäldenärerna kunna uppfattas som ett utslag av bristande
humanitet, därvid Sjöholm bl. a. åberopat exempel på dylika handlingssätt.
Vad först angår invändningen om att förfaringssättet skulle kunna
anses opraktiskt skulle rådhusrätten möjligen ha kunnat förstå den synpunkten,
om antalet införselbeslut varit mycket stort och den tidsutdräkt,
som varit förenad med en individuell granskning, mycket betydande. Det
antal införselbeslut, varom i förevarande mål är fråga eller 81, kan emellertid
näppeligen läggas till grund för ett sådant betraktelsesätt, särskilt som
arbetet med prövningen ingalunda kommit att åvila Sjöholm ensam utan
varit uppdelat på flera exekutorer. Vad därefter angår invändningen om
bristande humanitet äro de av Sjöholm åberopade exemplen icke av beskaffenhet
att jämförelse därmed kan ske. Visserligen kan verkställighet av
en vräkning å angiven dag synas inhuman, men bedömningen härav måste
ske från fall till fall. Det kan sålunda icke anses inhumant, om gäldenären
redan innehar annan bostad och hans tredska att flytta enbart föranledes
av ovilja att på egen bekostnad anskaffa transportmedel till flyttningen.
På motsvarande sätt kan det enligt rådhusrättens mening ingalunda anses
inhumant att anhålla en person å av Sjöholm antydd dag om grunden till
anhållandet består däri att annat sätt icke finnes att hindra personen ifråga
ifrån att begå nya brott eller att avvika till utlandet för att hindra lagföring.
De av Sjöholm åberopade exemplen kunna sålunda — i motsats till
vad Sjöholm gjort gällande — mera anföras som bevis för att generaliseringar
ofta leder till missbedömningar och att endast en prövning från fall
till fall medför riktiga resultat.

Vidare har Sjöholm åberopat att han i egenskap av ställföreträdare för
sökanden — statsverket — skulle på samma sätt som en barnavårdsman
eller ombud äga disponera över det exekutiva förfarandet. Detta påstående
kan väl i och för sig icke anses oriktigt, dock under förutsättning att inga
dispositioner vidtages som strider mot ställföreträdarskapets anda och mening.
Både en barnavårdsman och ett ombud är i sitt handlande pliktig att
iakttaga huvudmannens bästa vid äventyr att talan eljest kan föras mot honom.
På motsvarande sätt måste det förhålla sig med de förpliktelser, som
åvilar en utmätningsman och stadsfogde, säkerligen dock med den skillnaden
att ännu mera torde kunna krävas av en person i denna ställning.
Under alla omständigheter måste det kunna förväntas att han ställer sig
gällande lagstiftning till efterrättelse.

Rådhusrätten anser sig icke böra underlåta att framhålla att det icke är
uteslutet att även om Sjöholm företagit en individuell prövning anstånd
med verkställighet av ett antal av införselbesluten kunnat visa sig vara
befogat. Det kan dock icke antagas — särskilt med hänsyn till de relativt
obetydliga belopp, som skolat uttagas genom besluten, och den omständigheten
att gäldenärer funnits som uppburit helgdagslön — att en individuell

prövning skulle ha medfört anstånd i samtliga fall. Med hänsyn härtill och
då sålunda allenast en bedömning av varje särskilt fall skulle ha varit vägledande
för om anstånd eller jämkning erfordrades, anser rådhusrätten
Sjöholms förfaringssätt stridande mot en riktig handläggning. Mot det anförda
strider icke det förhållandet att en utmätningsman redan i samband
med införselbeslutets meddelande har befogenhet att meddela särskilda
föreskrifter om det införselfria beloppets storlek i den händelse att gäldenärens
ekonomi vid vissa tidpunkter är mera belastad än normalt av utgifter,
som gäldenären avtalsmässigt har förbundit sig att vidkännas. Det
måste antagas att utmätningsmannen i detta fall bestämt det belopp, som
vid varje särskild tidpunkt skall uttagas, med hänsyn till förekomsten av
dessa utgifter. Även i detta fall måste emellertid anses att beslutet föregåtts
av en individuell prövning.

Sjöholm har slutligen invänt att även om han företagit en prövning av
varje enskilt fall det icke varit praxis inom exekutionsväsendet i landets
olika delar att annat än en formell prövning kom till stånd. Härmed må
enligt rådhusrättens mening det förhålla sig hur som helst. Sjöholm kan icke
till sitt fredande från ansvar åberopa att det möjligen kan förfaras felaktigt
även på andra håll.

Rådhusrätten konstaterar sålunda slutligen att vad Sjöholm låtit komma
sig till last icke kan bedömas annorlunda än som tjänstefel. Med hänsyn till
att Sjöholms förfaringssätt enligt vad i målet blivit upplyst åtminstone tidigare
även praktiserats inom andra exekutionsverk — exempelvis Stockholm
och Malmö — har rådhusrätten särskilt prövat huruvida tjänstefelet kan
anses vara av beskaffenhet att böra föranleda påföljd. För ett sådant ställningstagande
skulle bl. a. tala den omständigheten att såvitt visats ingen
annan skada uppkommit för statsverket än att indrivningen måste antagas
hava blivit försenad. Mot detta står emellertid att Sjöholm redan under år
1958 erhållit kännedom om att hans förfaringssätt av JO bedömts såsom
felaktigt. Vidare har Sjöholm icke heller saknat kännedom om att förfaringssättet
icke längre tillämpats av andra utmätningsmän. Det oaktat har
Sjöholm framhärdat i sitt handlingssätt utan att han enligt rådhusrättens
mening ens kunnat göra sannolikt att en tillämpning av bestämmelserna i
införsellagens § 8 varit praktiskt omöjlig eller i det enskilda fallet lett till
felaktiga resultat. Vid sådant förhållande och då Sjöholm uppenbarligen
handlat av oförstånd anser rådhusrätten Sjöholm icke kunna undgå straff.

Rådhusrätten anser straffet kunna stanna vid böter.

Rådhusrätten dömer Sjöholm jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel
att till Kronan utgiva 25 dagsböter om 20 kronor.

Mot rådhusrättens dom fullföljde Sjöholm talan under yrkande att åtalet
måtte ogillas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i dom den 29 januari 1962
följande.

Utmätningsmans skyldighet att verkställa indrivning av skatter och
böter framgår av 59 § uppbördsförordningen och 6 § förordningen angående
indrivning och redovisning av böter. Uppbördsförordningen nämner särskilt,
att utmätningsmannen har att för ändamålet förrätta utmätning eller bevilja
införsel. Det antages emellertid allmänt såväl i praxis som i den rättsvetenskapliga
litteraturen, att utmätningsmannen härutöver är befogad att
i olika former indriva resterande belopp under hand, t. ex. genom överenskomna
avbetalningar. Beträffande böter finnes direkt stöd härför i 1 § lagen
om verkställighet av bötesstraff. Vilken indrivningsmetod som i varje särskilt
fall skall tillämpas åligger det utmätningsmannen att under tjänsteansvar
besluta med iakttagande av Kronans intresse av en så effektiv exekution
som möjligt. Hänsyn bör givetvis även tagas till gäldenäremas intresse
att icke utsättas för hårdare ingrepp än nödigt är för ändamålets
uppfyllande. Ett beslut av berörda natur innefattar ett diskretionärt bedömande,
som enligt sakens natur lämnar utmätningsmannen tämligen vidsträckt
handlingsfrihet.

I den mån utmätningsmannen finner ändamålsenligt att besluta om införsel
har han att ställa sig därom gällande lagstiftning till efterrättelse.
Hans behörighet att tillämpa annat indrivningsförfarande kan icke leda till
befrielse från denna förpliktelse, vars iakttagande är av vikt ej blott för
gäldenären utan även för hans arbetsgivare, som har att efterkomma införselbeslutet
vid äventyr av ekonomiska påföljder och i vissa fall t. o. m.
straffansvar.

Beslut om införsel kan enligt 8 § införsellagen av utmätningsman jämkas,
om behov därav uppkommer efter det förordnande om införsel givits.
Jämväl ett beslut att innehållande under viss tid eller tills vidare icke skall
äga rum måste — såsom ock förarbetena till lagrummet giva vid handen —
betraktas såsom ett jämkningsbeslut. Av lagrummet och dess grunder framgår
vidare, att frågan huruvida behov av jämkning föreligger skall bedömas
efter en prövning av omständigheterna i varje särskilt fall.

Sjöholms med åtalet avsedda förfarande att i anledning av jul- och nyårshelgen
besluta om uppehåll i pågående införsel under viss tid för timavlönad
personal är, enligt vad nyss sagts, att anse som jämkningsbeslut
jämlikt 8 § införsellagen. Då någon individuell prövning av jämkningsbehovet
ej förekommit — Sjöholm har blott gjort gällande, att han undantagit
fall, där preskription varit förestående, och möjligen notoriska skatteskolkare
— har Sjöholm förfarit felaktigt.

Vidkommande frågan om det begångna felet bör föranleda straffansvar
är visserligen upplyst, att förfaringssätt likartat med det nu åtalade tidigare
i icke obetydlig omfattning förekommit i exekutionspraxis. Sedan justitie -

kanslern i skrivelse till exekutionsdirektören i Stockholm den 25 oktober
1951 betecknat generella beslut om jämkning som främmande för införsellagen,
har praxis emellertid — utom i Hälsingborg — ändrats, vilket före
åtalets anhängiggörande upprepade gånger påpekats för Sjöholm. Då han
trots detta vidhållit sin felaktiga tolkning av de klara bestämmelserna i införsellagen,
finner hovrätten honom icke kunna undgå ansvar för tjänstefel.

Hovrätten fastställer rådhusrättens domslut.

Om detta beslut voro tre av hovrättens ledamöter ense. Hovrättens president
var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande.

»Jag är ense med övriga ledamöter om att Sjöholm ägt att, då anledning
yppats till jämkning i bestämmelser som meddelats vid förordnande om
införsel, förordna om sådan jämkning men att Sjöholm icke varit berättigad
att beträffande en grupp införselärenden, utan prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall, förordna om jämkning i form av uppehåll i pågående
införsel under jul- och nyårshelg.

Då det gäller att avgöra, om Sjöholms beslut om sådant uppehåll under
jul- och nyårshelgerna 1959—60 bör medföra ansvar för tjänstefel bör emellertid
beaktas att Sjöholm, sedan JO i skrivelse den 24 juni 1959 påtalat
Sjöholms beslut om uppehåll med införsel för skatter och böter under juloch
nyårshelgerna 1957—58, i väsentliga hänseenden ändrat sitt förfarande.
Han har sålunda redan 1958 och även vid det i målet avsedda tillfället
1959—60 låtit delgiva arbetsgivaren sitt beslut och alltså rättat det tidigare,
otvivelaktigt oriktiga förfarandet att endast kungöra sitt beslut i tidningsannons.
Han har vidare begränsat beslutet om uppehåll i införsel till
att avse allenast en bråkdel av dem som omfattats av tidigare beslut om
sådant uppehåll. Sjöholm har i sin förklaringsskrift till JO den 9 december
1959 anfört att det av honom detta år tillämpade systemet, såvitt han kan
bedöma, tillgodoser såväl formföreskrifternas som den materiella rättvisans
krav.

Den föreliggande frågan har sålunda gällt tolkningen av lag, och den tolkning
som Sjöholm hävdar är väl enligt min mening icke riktig men den ter
sig dock icke orimlig. Visserligen har justitiekanslersämbetet år 1951 gjort
ett uttalande i en liknande fråga om tolkningen av införsellagen, och Sjöholm
har underrättats om detta uttalande. Justitiekanslerns uttalande är
dock icke så avfattat att varje annan tolkning framstår som klart oriktig.

Vad rådhusrätten anfört om att Sjöholm redan år 1958 erhållit kännedom
om att hans förfaringssätt av JO bedömts som felaktigt, bör enligt min
mening icke inverka på avgörandet. JO:s utomordentliga betydelse i vårt
land såsom ett kontrollorgan vilar icke principiellt på någon tjänstemännens
lydnadsplikt eller någon hans åsikters supremati. Han verkar enbart
genom tyngden i sina uttalanden, och vid meningsskiljaktighet mellan JO

och myndighet kan i princip endast lagstiftningsakt eller domstols dom
fälla avgörandet.

Det har icke ens påståtts i målet att Sjöholms förfarande medfört någon
skada för statsverket.

Ehuru jag sålunda ej godtar Sjöholms uppfattning utan ansluter mig till
den tolkning av gällande lag som JO angivit, anser jag likväl icke att Sjöholms
i målet påtalade förfarande bör medföra ansvar för tjänstefel.

Med upphävande av rådhusrättens domslut lämnar jag åklagarens ansvarstalan
utan bifall.»

Sjöholm fullföljde talan mot hovrättens dom.

I en skrift den 5 maj 1962 i målet i högsta domstolen åberopade Sjöholm
bl. a. en cirkulärskrivelse den 4 juni 1947 från dåvarande finansministern
till samtliga länsstyrelser. Cirkulärskrivelsen var så lydande.

I skrivelser den 23 december 1946 och den 16 maj 1947 framhöll jag att
det syntes önskvärt att — i syfte att åstadkomma en lindring i betalningsskyldigheten
för restförda skattskyldiga och att därigenom underlätta övergången
till det nya uppbördssystemet — vissa i skrivelserna närmare angivna
åtgärder bleve vidtagna.

Beträffande Stockholm har uppbördsintendenten därefter den 22 maj
1947, vad anginge tillämpningen av meddelade införselbeslut för uttagande
av restförd skatt hos arbetstagare med veckoavlöning, medgivit att i
samband med innevarande års semesterledigheter avdrag icke verkställdes
vare sig i den veckoavlöning, som utbetalades närmast före semestern, eller
i semesterersättningen.

För att för restförda skattskyldiga underlätta övergången till det nya
uppbördssystemet synes det önskvärt, att sådan ytterligare lindring i indrivningsförfarandet,
som genom nyss omförmälda beslut vidtagits beträffande
Stockholm, genomföres jämväl i övriga delar av riket.

Detta meddelas länsstyrelserna till kännedom och för vederbörande utmätningsmäns
underrättande.

I anslutning härtill gjorde Sjöholm gällande, att det förfarande, för vilket
han fällts till ansvar av underrätterna, anbefallts i cirkulärskrivelsen, samt
anförde närmare i huvudsak följande: Det av finansdepartementet anbefallda
anståndsförfarandet var av det mest generella slag och någon undersökning
i det individuella fallet ifrågasattes icke. Departementet hade alltså
icke ansett hinder föreligga att meddela generella anstånd enligt införsellagen.
Givetvis skulle departementet icke ha anbefallt vidtagande av åtgärder
i strid mot gällande lag.

Med anledning av ifrågavarande invändning från Sjöholms sida genmälde
jag i skrivelse till högsta domstolen följande.

I samband med övergången till det s. k. källskattesystemet — som trädde
i kraft vid ingången av år 1947 — uppstodo särskilda svårigheter med avseende
å indrivningen av tidigare restförda utskylder. I den mån skattskyldig
hade att erlägga dylika utskylder genom införsel, skulle desamma

uttagas ur den del av inkomsten, som återstod efter det löneavdrag skett
för uttagande av källskatten. Att den dubbla skattebetalning, som sålunda
skulle komma att åvila restförda skattskyldiga, i många fall skulle bli mycket
betungande, var redan i förväg uppenbart.

Med hänsyn härtill utfärdade dåvarande finansministern i skrivelse den
23 december 1946 till samtliga länsstyrelser vissa rekommendationer i syfte
att — genom en lindring i betalningsskyldigheten för skattskyldiga, vilka
häftade för dylika äldre restförda skatter — underlätta övergången till det
nya uppbördssystemet. I skrivelsen hänvisade finansministern till vissa
föreskrifter, som av uppbördsintendenten i Stockholm meddelats för huvudstadens
del. Dessa föreskrifter inneburo, såvitt här är i fråga, i huvudsak
att från och med den 1 januari 1947 skulle — beträffande före nämnda dag
meddelade införselbeslut för uttagande av restförda skatter — det i införselbeslutet
bestämda avdraget för i beslutet angiven avlöningsperiod nedsättas
till hälften. Nedsättningen skulle dock icke gälla ackordsersättning,
som utbetalades särskilt, eller krigsriskersättning. Den sålunda angivna generella
nedsättningen skulle emellertid icke utesluta att, då omständigheterna
gåve anledning därtill, i det enskilda fallet annat beslut i fråga om
beviljad införsel kunde komma att meddelas. Finansministern uttalade vidare
i skrivelsen, att de i Stockholm sålunda genomförda åtgärderna syntes
i stort sett vara väl avpassade och ägnade att, utan att otillbörligt åsidosätta
de fiskaliska intressena, i betydande grad undanröja de med övergången
till det nya uppbördssystemet förenade olägenheterna. Liknande
åtgärder syntes därför lämpligen böra genomföras jämväl i övriga delar av
riket.

Uppbördsintendenten i Stockholm föreskrev sedermera ytterligare — beträffande
före den 1 januari 1947 meddelade införselbeslut för uttagande av
restförda utskvlder — att från och med den 6 februari 1947 finge å ackordsersättningar,
som utbetalades särskilt, samt å krigsriskersättningar innehållas
endast 25 procent. I anslutning härtill meddelade finansministern i skrivelse
den 16 maj 1947 till länsstyrelserna, att det — för att åstadkomma
ytterligare lindring i betalningsskyldigheten för restförda skattskyldiga och
därigenom underlätta övergången till det nya uppbördssystemet — syntes
önskvärt, att liknande åtgärd genomfördes jämväl i övriga delar av riket.

Även finansministerns skrivelse till länsstyrelserna den 4 juni 1947 tillkom,
såsom klart angivits i skrivelsen, i syfte att för restförda skattskyldiga
underlätta övergången till det nya uppbördssystemet.

Finansministerns åtgärder att utfärda de ifrågakomna rekommendationerna
ha alltså vidtagits uteslutande för att främja en smidig övergång till
källskattesystemet genom vissa lättnader för de skattskyldiga under en
begränsad tidsperiod. Rekommendationerna i fråga — vilka uppenbarligen
förestavats av mycket starka praktiska skäl —- innebära emellertid icke att
kravet på en individuell prövning av hithörande frågor i princip övergivits.
Det synes alltså felaktigt att anse, att rekommendationerna utgöra uttryck
för den uppfattningen att, allmänt sett, jämkning av införselbeslut
får ske utan särskild prövning av varje enskilt fall för sig. Finansministern
har också vid en interpellationsdebatt i riksdagen den 22 mars 1949 i princip
uttalat sig för att befrielse från betalning av restförd skatt skall ske
endast efter en individuell prövning och icke efter schablonmässiga bestämmelser
(2:a kammarens prot. nr 11/1949 s. 20). Att indrivningen av restförd
skatt skall ske med beaktande av de i varje särskilt fall föreliggande förhål -

landena har också kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts brev den 21 januari
1949 till länsstyrelserna, vilket innehåller bl. a. följande: I syfte att åstadkomma
lindring i vissa fall i skyldigheten att erlägga restförd kvarstående
skatt vill Kungl. Maj:t fästa vederbörande myndigheters uppmärksamhet
på angelägenheten av att vid indrivning av sådan skatt hos skattskyldiga,
vilkas betalningsförmåga på grund av ålder, sjukdom, värnpliktstjänstgöring,
arbetslöshet eller annan därmed jämförlig omständighet är nedsatt,
myndigheten tager all den hänsyn till berörda förhållanden, som överhuvud
är förenlig med gällande författningsbestämmelser.

Jag vill alltså understryka, att den omständigheten, att man från statsmakternas
sida ansett sig, i samband med källskattereformens genomförande,
kunna genom rekommendation av vissa generella engångsåtgärder
eftergiva staten tillkommande rätt, självfallet icke berättigar en utmätningsman
att under de förhållanden, om vilka i målet är fråga, eftersätta
kravet på en individuell prövning innan jämkning vidtages i införselbeslut.
En erinran om att detta krav icke i normalfallet får eftersättas innefattas
också i de nyssnämnda uttalandena av finansministern och Kungl. Maj:t
år 1949.

På grund av det anförda finner jag uppenbart, att vad Sjöholm nu åberopat
icke är av beskaffenhet att inverka på bedömningen av det förfarande,
som lagts Sjöholm till last.

Genom beslut den 25 maj 1962 fann Kungl. Maj:t ej skäl att meddela
prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

2. Felaktigt förfarande av personal vid Håga sjukhus genom att,
innan beslut meddelades om disciplinär bestraffning av intagen,
underlåta att anställa förhör och upprätta protokoll, genom att låta
obehörig person få del av innehållet i ett av intagen skrivet brev
samt genom att anställa förhör med person som ej
tillhörde sjukhuset

En man — i det följande kallad T. — som den 10 september 1960 påbörjat
verkställighet av ett honom ådömt frihetsstraff, blev den 14 i samma
månad överförd till Håga sjukhus. Vid sjukhuset tjänstgjorde vid denna tid
såsom extra vaktkonstapel en person, som i det följande kallas Bengt. Denne
disponerade i samband med tjänsten en bostadslägenhet inom sjukhusets
område. I lägenheten vistades tidvis Bengts dåvarande fästmö och numera
hustru Dagmar. Den 18 april 1961 överfördes T. till fångvårdsanstalten i
Lärbro. Den 17 augusti 1961 avslogs en ansökan av T. om förflyttning till
det s. k. Nackahemmet. Efter benådning frigavs T. från fångvårdsanstalt
den 18 september 1961. En tidigare nådeansökan av T. hade avslagits i juli
samma år.

I en den 19 .april 1961 hit inkommen skrift påkallade Dagmar — med
biläggande av en promemoria, upprättad av T. — JO:s utredning rörande

»de trakasserier och den personliga förföljelse» hon ansåg sig ha varit utsatt
för från »viss fångvårdspersonal» vid Håga sjukhus.

Sedan styresmannen vid sjukhuset, överläkaren Hasse Hanson, hit avgivit
infordrat yttrande samt Bengt och advokaten Claes Hedenstierna
på begäran av Dagmar hörts i ärendet, inkom Dagmar den 26 juli 1961
med påminnelser. Härvid preciserade hon sina klagomål att gälla överkonstaplarna
Henry Holm och Börje Raminger, uppsyningsmannen
Axel Waldemar Erixon och förste läkaren Ilmar Juhans enligt följande.
Holm och Raminger hade vid ett tillfälle i slutet av december 1960 förföljt
Dagmar på en promenad. Då den sistnämnde funnit henne i en riskoja i
skogen i samspråk med T., hade han beordrat henne, eftersom hon befunnit
sig utanför Hågas område, att gå hem samt hade förolämpat henne grovt
med direkt oförskämda insinuationer. Holm eller Raminger hade vidare givit
en vaktkonstapel Lars Åke Malmqvist order att spionera på Dagmar
under en promenad en dag i januari 1961, därvid Malmqvist hindrat henne
från att fortsätta promenaden under motivering, att hon var innanför Hågas
område. Holm hade dessutom vid andra tillfällen sänt ut vaktpersonal för
att bevaka hennes promenader, bl. a. söndagen den 9 april 1961, då tre
konstaplar utsänts i sådant ärende. Den 11 april 1961 hade Holm sänt ut en
bevakningskedja för att kontrollera hennes hemkomst till Håga från Stockholm.
Holm, Erixon och Juhans hade slutligen fällt vissa förklenande yttranden
om Dagmar.

Sedan i anledning av klagomålen anhållits om nytt yttrande av styresmannen
vid sjukhuset, inkom sådant den 21 augusti 1961 från Juhans i egenskap
av t. f. styresman, därvid bilades ävenledes begärda yttranden från
Holm och Raminger. Dessa yttranden bemötte Dagmar i en skrift, som inkom
hit den 1 september 1961.

I anslutning till de av Dagmar sålunda anförda klagomålen inkom T. den
23 augusti 1961 med en skrift, däri han för egen del påkallade JO:s åtgärder
i särskilda hänseenden. Han gjorde sålunda gällande, att hans förflyttning
från Håga varit en »klar repressalieåtgärd» för att han biträtt Dagmar med
upprättandet av promemorian vid hennes anmälan till JO, och yrkade »ansvar
för och åtgärd mot» Juhans såsom t. f. anstaltschef ävensom mot »andra
ev. medansvariga personer» för denna förflyttning. Vidare anförde han,
att i samband med avslaget å hans ansökan om förflyttning från Lärbro till
Nackahemmet upplästs spridda anteckningar ur hans akt, »bl. a. rörande
förhållande till en ''konstapelhustru på Håga’», vilket ansetts misskreditera
honom lör Nackahemmet. Då att döma av uppläsningen enligt hans mening
anteckningarna vore åtminstone delvis oriktiga och i vissa stycken uppenbart
vilseledande, påyrkade han ingående undersökning därutinnan och anhölle,
därest oriktiga uppgifter befunnes ha influtit i akten, om JO:s åtgärd
mot den eller de personer, som bure ansvar för att så skett. Han påtalade
slutligen »på det skarpaste» vad som i övrigt förekommit i saken — »den

grova taktlösheten mot en ung kvinna, nonchalansen mot en patients privatliv
och den allmänna omdömeslösheten i handläggandet av ärendet, jämte
ev. våldförande på fakta». Härvid framhöll han, att förhållandena kunde
ha påverkat olika ställningstaganden, bl. a. till en så pass viktig fråga som
hans nådeansökan.

Över Dagmars och T:s klagomål inkom den 7 oktober 1961 begärt yttrande
från fångvårdsstyrelsen. Vid yttrandet var fogad avskrift av protokoll
över förhör, som styrelsen den 21 september 1961 med anledning av de
påståenden, som framförts i klagoskrifterna, låtit anställa med Hanson,
Juhans, Holm, Raminger, Erixon och Malmqvist samt vaktkonstaplarna
Maurd och Stig Göran Berg. I protokollet var antecknat, att Juhans tjänstgjort
såsom t. f. styresman vid Håga den 2 och den 3 januari, den 13—18
mars samt den 4—21 april 1961.

T. avgav härefter påminnelser.

I anledning av styrelsens yttrande inkom Dagmar med nya påminnelser.

Med anledning av vad i ärendet framkommit anförde tjänstförrättande
JO Nordqvist i en den 30 maj 1962 till fångvårdsstyrelsen avlåten skrivelse
följande.

I sitt yttrande anför styrelsen inledningsvis, såsom bakgrund till vad som
förevarit på Håga i nu aktuellt hänseende, följande synpunkter av anstaltspsykologisk
natur. Vistelsen på en institution av internatkaraktär brukade
allmänt anses ha en viss infantiliserande effekt på institutionens medlemmar,
personal såväl som patienter och intagna. En yttring av detta brukade
anses vara, att institutionens medlemmar gåve akt på varandra, bevakade
varandra, framför allt för att den ene ej skulle få större förmåner än den
andre. En annan yttring vore den avvaktande, ibland misstrogna inställningen
till nykomlingar, som på ett eller annat sätt skilde sig från kollektivets
övriga medlemmar. Vidare gjorde sig inom kriminalvårdens anstalter
gällande ytterligare ett drag, nämligen att den enskilde medlemmen ej skulle
på ett mera markant sätt »fratemisera» med medlemmar av annan kategori
inom samma anstalt. Redan av nu nämnt skäl funnes motstånd inom personalkategorien
mot familjemedlemmars »fraternisering» med intagna och
motståndet vore särskilt starkt, när det gällde kvinnliga familjemedlemmar,
då därtill komme ett sexuellt element. Styrelsen funne mot denna bakgrund,
oberoende av om uttryckliga order angående »bevakning» av Dagmar givits,
troligt, att en sådan bevakning skett. Vidare kunde man väl också utgå
ifrån att skilda medlemmar av personalen talat och handlat under viss emotionell
uppladdning, även om de kanske ej varit medvetna därom och i god
tro kunde bestrida vissa specificerade uppgifter från Dagmar beträffande
tonfall, insinuationer m.m. Anstaltsledningen hade i ett fall som detta att
kämpa mot starka undermedvetna krafter. Å ena sidan kunde det ur be 2

— Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1963 års riksdag

handlingssynpunkt vara önskvärt, att klyftan mellan personal och intagna
minskades, medan å andra sidan en minskning av klyftan ofta innebure
större påfrestning på personalen och framkallade emotionella spänningar
bland personalkadern. Styrelsen ansåge läget i förevarande fall ha komplicerats
genom att Dagmar och troligen även Bengt varit »främmande» element
inom kåren, beträffande vilkas sexuella stabilitet man varit osäker.
Båda parter kunde alltså utifrån sina utgångspunkter anse sig ha rätt: Dagmar
som känt sig bevakad och uppsyningsmännen som ej givit order om
bevakning; Dagmar som ansåge sig förolämpad och personalen som ej ansåge
sig ha förolämpat; Dagmar som tydligen lade tyngdpunkten av sitt
förhållande till T. på det platoniska och intellektuella planet och personalen
som otvivelaktigt lade tyngdpunkten på det erotiska o. s. v.

Rörande de av Dagmar anförda klagomålen har fångvårdsstyrelsen i sitt
yttrande anfört.

Riskojeepisoden

Av Ramingers berättelse framgår att han fått i uppdrag av Holm att se
efter vad T. skulle göra sedan denne ifrågavarande dag intagit sitt middagsmål.
Inom personalen, som iakttagit att T. vid upprepade tillfällen ätit mycket
snabbt och sedan begivit sig ut i området omkring anstalten, förekom
förmodanden om att T. därvid brukade träffa Dagmar. Mot bakgrunden
härav kan enligt styrelsens mening någon anmärkning inte riktas mot att
bevakningsbefälet velat klarlägga T:s förehavanden vid tillfället.

Påståendet att Raminger beordrat Dagmar att gå hem synes av Raminger
nöjaktigt ha förklarats som en missuppfattning från hennes sida av
innebörden av tilltalsordet »ni». Raminger har vidare bestridit att han kommit
med insinuationer eller att han på annat sätt skulle ha uppträtt förolämpande.
Styrelsen, som inte finner skäl ifrågasätta riktigheten av Ramingers
berättelse, anser av denna framgå att Raminger vid tillfället iakttagit
ett korrekt uppträdande och ej gjort sig skyldig till den påstådda förolämpningen.

Spionerande på Dagmar jämte ingrepp i hennes rörelsefrihet någon dag i
januari 1961

Av Malmqvists berättelse framgår att han vid tillfället befann sig ute på
en arbetsförrättning och att han därvid av en slump sammanträffade med
Dagmar. Påståendet att Malmqvist skulle befinna sig på platsen för att på
order av Holm eller Raminger spionera på henne synes därför kunna lämnas
utan avseende.

Malmqvist anför vidare, att han framhållit för Dagmar att det var olämpligt
att hon regelbundet uppehöll sig vid frigångsområdet då många patienter
vid den tiden på dagen vistades inom området. Det har under förhören
framkommit att en tyst överenskommelse förelegat att kvinnliga medlemmar
av personalens familjer ej borde uppehålla sig inom frigångsområdet
med hänsyn till eventuella risker för överfall. Malmqvists åtgärd synes fångvårdsstyrelsen
mot denna bakgrund vara förklarlig och kan ej anses innebära
något övergrepp mot Dagmar.

Bevakning av Dagmars ''promenader vid andra tillfällen januari—april
1961

Till två av de episoder som mera konkret omnämnts i T:s promemoria
påståendet att Malmqvist förföljt Dagmar i januari (redan berört under
närmast föregående punkt) samt händelserna den 9 april 1961 — har Malmqvist
vid förhöret lämnat fullt godtagbara förklaringar, vilka ger vid handen
att T. och Dagmar synes ha missuppfattat innebörden av iakttagna
faktiska händelseförlopp. Ej heller i övrigt har fångvårdsstyrelsen funnit
fog föreligga för de påståenden som gjorts om att Dagmars promenader
varit föremål för särskild övervakning från personalens sida.

Anordnande av bevakning för kontroll av Dagmars hemkomst från Stockholm
den 11 april 1961 in. in.

Genom Dagmars skrifter den 20 juli och den 31 augusti 1961, T:s promemoria
den 17 april 1961 och advokaten Claes Hedenstiemas sknft den 16
juni 1961 har påståtts att vid tillfället en bevakningskedja av konstaplar
skulle ha funnits utställd under personligt befäl av överkonstapeln Holm
för att kontrollera Dagmars hemkomst. Något konkret påstående om vilka
vaktkonstaplar som skulle ha ingått i bevakningskedjan har ej framställts.
Holm har bestritt att någon som helst bevakning funnits anordnad och framhållit
att han själv vid tillfället ej ens varit i tjänst. Han har vidare berättat,
att han vid sitt samtal med Hedenstierna refererat till den iakttagelse som
kuratorn Ström gjort att Dagmar stigit ur Hedenstiemas bil vid skogsvägen
till Håga. Det synes ej vara uteslutet att, som Holm gjort gällande, Hedenstierna
missuppfattat Holms uttalande och trott att något slags bevakningssystem
varit anordnat. Styrelsen anser att Holms uppgift i fråga om den
påstådda bevakningen bör godtagas.

Fångvårdsstyrelsen finner det däremot vara anmärkningsvärt att Holm
hejdat Hedenstiemas bil och anställt förhör med denne. Holm påstår visserligen
att Hedenstierna stannat bilen av trafiktekniska skäl men håller det
dock ej för otroligt att hans hälsningsgest tolkats som ett stopptecken.
Under alla förhållanden utnyttjade han omedelbart den omständigheten att
bilen stannats för att framställa olika frågor till Hedenstierna, vilka otvivelaktigt
måste karaktärisera samtalssituationen som ett förhör. Holm har helt
saknat befogenhet att anställa förhör med en person som ej tillhörde anstalten.
Om han misstänkt att''T. missbrukat sin permission skulle han i
stället snarast ha anmält förhållandet till styresmannen. Holms åtgärd
torde böra betecknas som tjänstefel.

Förklenande yttranden om Dagmar

Genom Dagmars skrift den 20 juli 1961 och T: s promemoria den 17 april
1961 har påståtts att förste läkaren Juhans, uppsyningsmannen Erixon och
överkonstapeln Holm skulle ha uttalat sig förklenande om Dagmar. Erixon
och Ilolm har förnekat att de gjort påstådda förklenande uttalanden. Juhans
vidgår att han vid samtal med T. rubricerat Dagmar som »psykiskt insuffieient»
men gör gällande att han omedelbart förtydligat sitt uttalande genom
att förklara att han avsåg att hon var allmänt nervös. Fångvårdsstyrelsen
finner det ej vara styrkt att Juhans, Erixon eller Holm fällt förklenande
yttranden om Dagmar.

Jag finner väl genom utredningen i denna del anledning till antagande,
att vissa ingripanden, som från fångvårdspersonalens sida företagits i anledning
av Dagmars och Bengts umgänge med T. under dennes intagningstid
vid Håga, ej i allo skett med tillbörlig takt och smidighet. Då man, enligt
vad som framkommit under utredningen, misstänkte att Dagmar och T.
sammanträffade under omständigheter, som ansågos vara mindre lämpliga,
borde man enligt min mening tidigare än som skedde genom öppen kontakt
med berörda parter ha sökt få till stånd en överenskommelse om formerna
för umgänget dem emellan, som kunnat godtagas av sjukhusledningen.
Emellertid kan något förfarande, varigenom tjänsteman åsidosatt sin tjänsteplikt,
ej anses styrkt i vidare mån än vad fångvårdsstyrelsen funnit enligt
dess nyss redovisade bedömanden. I likhet med styrelsen anser jag att Holm
genom att anställa förhör i samband med Dagmars ankomst till Håga den
11 april 1961 överskridit sin befogenhet och att han därigenom får anses
ha gjort sig skyldig till tjänstefel. I övrigt låter jag i denna del bero vid
vad i saken förevarit.

I anledning av T:s klagomål finner jag mig särskilt böra pröva, huruvida
någon min åtgärd är påkallad i anledning av dels vad som förekommit
rörande ett T. den 29 december 1960 meddelat frigångsförbud, dels Hansons
befattning med ett brev från T. till Dagmar den 5 januari 1961, dels T:s
förflyttning till Lärbro, dels ock verkställd anteckning i behandlingsjournalen
för T. rörande anledningen till denna förflyttning.

Frigå n gsförbudet

T. har härom närmare angivit bland annat.

Sedan han den 29 december 1960 påträffats tillsammans med Dagmar,
som han tillfälligtvis mött under en fritidspromenad, i en riskoja »just utanför
den icke markerade gränsen till frigångsområdet», där han sökt skydd
för en regnskur, hade han under förödmjukande former förts inom anstaltens
murar. Han hade därefter förhörts av Holm i egenskap av t. f. uppsyningsman
om sin »förbindelse» med kvinnan, varvid Holm meddelat honom frigångsförbud
med omedelbar verkan. Han hade därefter låsts in på avdelningen
utan att få förklara saken för någon läkare. Vid ronden nästa dag
hade han vädjat till Hanson om omedelbar utredning, men denne hade uppgivit
sig ha snuva och ej ha lust att befatta sig med saken. Inlåsningen hade
därefter, trots T:s protester och utan att utredning företagits, varat i över
två veckor, till dess T. den 15 januari återfått besöksfrigång och påföljande
dag erhållit full frigång. I samband därmed hade förklarats, att han ej gjort
något påtalbart. Enligt vad som meddelats honom innehölle behandlingsjournalen
för honom en anteckning, att frigångsförbudet gällt tre å fyra veckor.
Denna felaktighet hade enligt T:s förmenande uppkommit genom att
anteckningen gjorts i efterhand, enär den tillkommit såsom en hämndeakt
i anledning av att han biträtt Dagmar med promemorian vid hennes anmälan
till JO.

Juhans har i denna del uppgivit.

Överkonstapel Holm, som vid den aktuella tidpunkten tjänstgjorde som
t. f. uppsyningsman, hade full befogenhet att på grund av det inträffade meddela
omedelbar frigångsindragning. Enligt styresmannens bemyndigande har
övervakningpersonalen i befälsställning sådan befogenhet vid eu rad förseelser
och imminenta kritiska situationer. För att nämna några skol- och
autentiska exempel: arbetsvägran, överträdande av frigångsområdets gränser
(i regel i samband med något annat graverande moment, t. ex. rymningsavsikt,
kontakt med oberörig person, »amorösa» eskapader, smuggelförsök
o. dyl.), sprit- eller tablettpåverkan, psykisk labilitet eller försämring av
det psykiska tillståndet, rymningsrisk (t. ex. vid befogade misstankar om
rvmningsplaner). I regel underrättas styresmannen om åtgärden sa fort det
låter sig göra, senast nästa dag, varvid styresmannen efter undersökning tar
ställning till huruvida indicerad den vidtagna åtgärden, d. v. s. frigångsindragningen
var. Frigången för T. var ej indragen för 18 dagar utan endast
t. v. för utredning. När ingen grövre förseelse med säkerhet kunde fastställas
erhöll T. åter frigång. I detta sammanhang bör påpekas, att gränserna
för frigångsområdet framgår tydligt på den tavla som hänger fullt synlig på
en avdelning i närheten av sjukhuskroppens huvudingång.

Till slut skulle jag vilja fästa JO:s uppmärksamhet vid att behandlingen
av intagna å Håga sjukhus oftast dikteras av medicinska skäl och intentioner.
Det är därför som vi, allt efter fallet, är tvungna att modifiera stipulationer
i 9 kap. verkställighetslagen.

Holm har i sitt yttrande anfört.

Raminger meddelade---att T. och Dagmar påträffats utom fri gångsområdet

men inom Hågas marker. T. som medföljde ök Raminger
upp på uppsyningsmans expedition, vitsordade ök Ramingers uppgift att
han varit tillsammans med Dagmar i en koja utom frigångsområdet. Styresmannen,
överläkare H. Hanson, hade just. innan avrest från sjukhuset,
och då jag har att svara för ordningen på sjukhuset meddelade jag T. att
frigången var indragen på grund av det skedda tills styresmannen fatt tala
med honom om vad som förekommit. Meddelade dr Juhans om vad som

inträffat och även om indragning av frigången.--— Meddelade sedan

styresmannen dagen därpa och ombad även ök Raminger att delgiva vad
som hänt.

Vid de förhör fångvårdsstyrelsen låtit hålla har Hanson uttalat sig i denna
del, varvid i protokollet antecknats.

Hanson vitsordar att den av överkonstapeln Holm vidtagna åtgärden att
dra in T:s frigång helt överensstämmer med vanlig praxis vid sådana överträdelser.

Den utredning som Hanson föranstaltade om avsåg ej endast överträdandet,
av frigångsområdet utan berörde hela relationen mellan T. och Dagmar.
Hanson påbörjade utredningen med att höra andra personer än T. om mellanhavandet.
Under utredningstiden var jämväl Tas psyke föremål för
observation. Förhören kunde således sägas vara utspridda under en period
av ett par veckor. Sedan det framgått att vad som kunde läggas T. till last

ej var av grövre beskaffenhet upphävdes frigångsförbudet vid utredningens
slut den 20 januari 1961.

På fråga om ej den speciella utformningen av disciplinära åtgärder i 75
och 80 § § verkställighetslagen bort följas genmäler Hanson, att man ej i
första hand tillgriper juridisk behandling av det för vård intagna klientelet,
man låter de medicinska behandlingssynpunkterna dominera. Även T. befann
sig i ett sådant psykiskt tillstånd att ett rigoröst tillämpande av 9 kap.
verkställighetslagen ej var lämpligt. Hanson hänvisade härvid till 25 § första
stycket verkställighetslagen.

Holm har enligt samma förhörsprotokoll yttrat, bland annat.

Överskridande av frigångsområdet bedöms av Holm vara en allvarlig förseelse
med hänsyn till att ganska mycket folk befinner sig i skogarna. I övrigt
gäller att de intagna som erhåller frigångsrätt från början får veta att
denna förmån omedelbart dras in om de överskrider området. Det finns
inga särskilda regler för hur länge rätten kan vara indragen. I många fall
kan det röra sig om tre veckor — en månad.

Fångvårdsstyrelsen har i förevarande avseende utlåtit sig.

Det har under förhöret med Hanson framgått att verkställighetslagens
krav på upprättande av protokoll (80 §) över vad som förekommit vid förhör
och arman undersökning i samband med vidtagande av disciplinära åtgärder
ej iakttagits. Hanson har motiverat detta avsteg från gällande föreskrifter
med att Hågas klientel är intaget för vård och ej kan göras till föremål
för juridisk behandling samt att mycket stor vikt allmänt sett läggs
vid de medicinska synpunkterna. Även T. skulle ha befunnit sig i ett sådant
psykiskt tillstånd att ett rigoröst tillämpande av 9 kap. verkställighetslagen
ej var tillämpligt. Hanson hänvisar härvid till 25 § första stycket
verkställighetslagen.

Fångvårdsstyrelsen finner sig ej kunna åtnöjas med den givna förklaringen.
Ej minst fallet T. ger klart besked på den punkten att föreskrivna utredningsformaliteter
måste iakttagas där så rimligen kan ske, så att för berörda
intagna står klart att deras angelägenheter behandlas i laga ordning
och under kontrollerbara former. Styrelsen anser att Hanson i ifrågavarande
hänseende gjort sig skyldig till tjänstefel.

I 75 § verkställighetslagen stadgas, att därest intagen bryter mot anbefalld
ordning eller eljest visar klandervärt uppträdande styresmannen skall
göra honom lämpliga föreställningar. Därest den intagne ej låter sig rätta
eller förseelsen är av allvarlig beskaffenhet må han, enligt lagrummet, av
styresmannen bestraffas med förlust under viss tid eller tillsvidare av honom
särskilt tillerkänd förmån. 80 § samma lag stadgar, bland annat, att
innan beslut om bestraffning, varom sägs i 75 §, meddelas, förhör skall hållas
med den intagne, samt att över vad som förekommit vid förhör och
annan undersökning protokoll skall föras.

Omständigheterna synas numera giva vid handen, att vad som lades T.
till last ej var av allvarlig art. Med hänsyn till den bedömning som torde ha
varit möjlig vid tiden för händelsen finner jag emellertid det förhållandet

att frigångsförmånen, såsom skedde, omedelbart indrogs ej kunna föranleda
något ingripande från min sida. Holm har också i enlighet med praxis vid
anstalten dagen efter det han upphävde T:s rätt till frigång underrättat anstaltens
styresman om åtgärden.

Emellertid hade, enligt min mening, Hanson, innan han fastställde förbudet,
bort hålla förhör med T. och, åtminstone sa långt han ur medicinsk
synpunkt ansett det möjligt, bort hålla T. informerad om den fortsatta undersökningen.
Det synes icke uteslutet att Hanson, om han omedelbart
hållit förhör med T., kunnat tidigare än som skedde komma till uppfattningen,
att vad som kunde läggas denne till last ej var av allvarligare art
och att frigångsförbudet därför kunnat hävas tidigare. Vidare har det ovillkorligen
ålegat Hanson att protokollföra den företagna utredningen. Liksom
fångvårdsstyrelsen anser jag, att Hanson genom sin underlåtenhet
att anställa förhör och upprätta protokoll gjort sig skyldig till tjänstefel.

I den för mig tillgängliga behandlingsjournalen har den 20 januari antecknats,
att T. återfått frigången. Hans uppgifter, att anteckningen gjorts
»i efterhand» såsom en »hämndeakt», vinna ej något som helst stöd av anteckningens
utseende eller utredningen i övrigt. Ej heller T:s påstående, att
förbudet i verkligheten upphävts redan den 16 januari, har styrkts av utredningen.
Jag förutsätter emellertid, att sistnämnda påstående göres till
föremål för undersökning av styrelsen och att, därest det visar sig vara riktigt,
den för anteckningen ansvarige förehålles betydelsen av att uppgifterna
i journalen äro exakta.

Brevet den 5 januari 1961

I förenämnda promemoria har T. påstått, att Hanson för Bengt företett
ifrågavarande brev och med denne diskuterat dess innehåll samt att Hanson
även meddelat andra utomstående personer å anstalten brevets innehåll.
. . . .

Över förstnämnda påstående har Bengt uttalat sig i yttrande, avgivet

över Dagmars klagomål, därvid han anfört.

En kort tid härefter kallades jag till styresmannen, dr H. Hanson. Orsaken
var den, att T. skrivit till min fästmö, och brevet öppnats.

Dr Hanson förklarade, att han ansåg det mycket olämpligt, att 1. skrivit,
till min fästmö. Dr Hanson höll T:s brev i handen och sade, att det framgick,
att jag framfört hälsningar till T. från min fästmö och fann detta vara
omdömeslöst gjort av mig. Högeligen förvånad, svarade jag, att det var val
givet, att jag med tanke på den burdusa händelsen vid riskojan, som gjort
min fästmö så upprörd, ville tala om för T., hur det stöd till med henne.

Vidare sade dr Hanson, att T. skrev något om nuljoskadade konstaplar.
Av detta drog dr Hanson slutsatsen, att överkonstaplarna kunde ta den
uppfattningen, att jag hyste samma åsikt om dem, vilket inte skulle vara
lyckligt för mig med tanke på fortsatt anställning. Pa det genmälde jag, att
om överkonstaplarna absolut skulle läsa privata brev, fick de skylla sig
själva, och jag kunde val ej hjälpa, vad I. skrev.

Enligt dr Hanson visade brevet, att det var mer än vänskap mellan T.
och min fästmö och hänsyftade härvid på några diktval. Vidare ansåg han
mm reaktion egendomlig.

Av ovanstående framgar, att T:s påstående »överläkaren diskuterade brevets
innehåll med Bengt» är korrekt.

Det togs t. o. m. fotostatkopior på brevet, innan det postades.

Vid genomläsning av brevet är det mig fullkomligt ofattbart, hur dr Hanson
kunde utläsa mer än vänskap av det.

Protokollet över det på styrelsens föranstaltande hållna förhöret med
Hanson upptager i denna del följande.

Hanson vitsordar i stort den av Bengt i skrift den 7 juni 1961 lämnade
versionen av vad som förevarit vid ifrågavarande samtal mellan honom och
Bengt. Hanson gör dock gällande den uppfattningen att ingen utomstående
har meddelats brevets innehåll. Kurator Ström och uppsyningsman Erixon
hade haft befattning med brevet i egenskap av censurförrättare. Bengt kunde
ej heller betraktas som utomstående da brevet avsåg relationen mellan
T. och Dagmar. Ett stillatigande kunde tvärtom ha tolkats som ett god1.
.al,rnam^'' från Hansons sida av förhållandet mellan T. och Dagmar. Att
förhållandet borde motverkas hade framstått som särskilt angeläget sedan
T. förklarat sig vara beredd att avsluta det.

... Äyen ur rent medicinsk synpunkt ålåg det Hanson såsom T:s läkare att
lorsoka förhindra ett för T. olyckligt förhållande. Detta var i och för sig ett
tillräckligt motiv för att underrätta Bengt så att denne på sitt håll kunde
medverka till att förhållandet upphörde.

Hanson anser att förevarande form av underrättelse ej strider mot hans
tystnadsplikt, vare sig som läkare eller styresman.

Hanson framhåller vidare, att brevet ej vid något tillfälle varit beslagtaget.
Genom det inträffade kom det att fördröjas någon dag. En fotostatkopia
togs av brevet för att bifogas sjukhusjournalen. Så brukar ske när ett
brev bedöms ha medicinskt intresse. Sådant föreligger som regel då brevet
innehåller poesi.

Styrelsen anför i sitt yttrande.

Fångvårdsstyrelsen kan ej godtaga Hansons ståndpunkt att Bengt skulle
ha vant behörig att få del av brevets innehåll i någon som helst omfattning.
Som obehörig måste envar betecknas som ej haft att göra med brevet i egenskap
av censurförrättare. Genom att kvarhålla brevet hade Hanson kunnat
markera att han ej var beredd att godkänna en brevväxling mellan T. och
Dagmar utan att därför träda brevhemligheten för när.

Jag delar de av styrelsen sålunda anförda synpunkterna och finner, att
Hanson genom att på sätt han vidgått delgiva brevets innehåll med Bengt
jämväl i denna del har gjort sig skyldig till fel i tjänsten.

Förflyttningen till Lärbro

I den för mig tillgängliga behandlingsjournalen har den 18 april 1961
gjorts en anteckning angående T:s förflyttning till Lärbro, därvid även motiv
för förflyttningen uppgivits.

Juhans har enligt förhörsprotokollet den 21 september 1961 vidgått, att
han — som T. påstått — den 12 (13) april gjort ett uttalande om att skicka
T. från Håga, men har bestritt, att han — som T. jämväl uppgivit härvid
åberopat vad som hänt under T:s stockholmspermission, vilken endast kunde
»sägas ha inneburit en kulmen i fallet T. och spetsat till situationen».
Protokollet upptager av förhöret med Juhans i denna del i övrigt följande.

Över huvud taget var ett samröre som det mellan T. och Dagmar ej lämplig
på ett fångvårdens mentalsjukhus. Personalreaktionen hade spelat en
utslagsgivande roll för Juhans’ ställningstagande. Från konstapeuöreningen
hade framhållits att personalen såg allvarligt på relationen T. Dagmar.
\v vaktkonstapel Kjelledahl hade Juhans även fått veta att konstapellruarna
uttalat farhågor om att rykten skulle komma i svang att dessa iraterniserade
med de intagna. Juhans hade även personligen hört intagna saga att
de tyckte att det gått för långt.

Juhans förklarar på fråga om anteckningen a sid. 4 i behandlmgsjournalen
per den 18 april 1961 att den avfattats av honom själv pa begaran av
kurator Ström, vilken därefter signerat anteckningen. Han vitsordar påståendet
däri att det var förhållandet mellan T. och Dagmar som vant den
huvudsakliga grunden till att frågan om koloniplacering var aktuell i januari
1961 och som därefter direkt föranledde förflyttningen till Lar bro den

18Juhans framhåller att förflyttning av T. ändå kunnat inträffa när som
helst under denna tid. Ehuru T. närmast torde kunna betraktas som psykopat
förelåg ej direkt vårdbehov för honom. Han fick närmast anses vara
intagen på Håga av humanitära skäl. Placering på elitavdelningen ges åt
vissa »manschettintagna». Om en akut platsbrist inträffat hade 1. rätt ga.

Juhans företer i sammanhanget en ej dagtecknad skrivelse Iran dr Hanson
till fångvårdsdirektör Rudstedt varur citeras: »T. vill helst till Oppe by men
kan också acceptera Bogesund eller Lärbro». Skrivelsen har av Rudstedt
den 19 januari 1961 försetts med en anteckning: »forflyttas till Oppeby nar

plats kan beredas». ,, .

Juhans andrager, att han gång på gang framhalht för T. att lorliyttmn„-en till Lärbro ej var att betrakta som en bestraffning. Den var nödvändig
ur anstaltssynpunkt.

Jämväl Hanson har vid det förhör som ägt rum på initiativ av styrelsen
yttrat sig om förflyttningen. Han har därvid enligt protokollet uttalat, att
syftet närmast varit att bringa förhållandet mellan T. och Dagmar att upphöra.
Vidare har han som allmänt omdöme framhållit, att — ehuru i instruktioner
eller annorstädes ej torde finnas tjänsteföreskrifter som förbjuder
umgänge av den typ som förevarit — förhållandet dock lett till en cj
nöjaktig effekt på personalen, att han som anstaltschef hade att se till att
även personalen »fungerade utan friktioner», att det över huvud taget vore
angeläget att undvika irritation bland personalen, då detta kunde tendera
att indirekt gå ut över patienterna, samt att åven bland patienterna förhållandet
mellan T. och Dagmar torde ha diskuterats i betydande omfattning.

I styrelsens yttrande anföres.

2*_Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1963 ars riksdag

Fångvårdsstyrelsen finner av en den 18 april 1961 gjord anteckning i behandhngsjournalen
framgå att T:s antagande, att hans förflyttning skulle
vara en repressalieatgärd för att han biträtt Dagmars JO-anmälan med sin
den 17 april upprättade promemoria är felaktigt. Anteckningen i behandlingsjournalen
utvisar nämligen, att tf. fångvårdsdirektören vid östra anstaltsgruppen
G. Boustedt kontaktats av Juhans och sanktionerat T:s förflyttning
till Lärbro redan den 12 april, alltså ej mindre än fem dagar innan
T. upprättat ifrågavarande promemoria. Styrelsen finner även att förflyttningen
av 1. har varit fullt adekvat ur behandlingssynpunkt.

Såväl Juhans och Hansons uttalande som den verkställda anteckningen
i behandlingsjoumalen ge klart vid handen, att den närmaste orsaken till
förflyttningen var det umgänge som förekommit vid Hågaanstalten mellan
Dagmar och T. I detta förhållande behöver emellertid ej, såsom T. synes
antaga, ligga att hans umgänge med Dagmar i och för sig funnits klandervärt
och därför föranlett förflyttningen som en form av bestraffning. Omständigheterna
synas i stället giva vid handen, att den spänning och irritation,
som om än obefogad dock uppstått bland personalen och även bland
de intagna, varit anledningen till att ur anstaltspsykologisk synpunkt en
förflyttning blivit nödvändig. Detta förhållande förefaller även sannolikt
mot bakgrunden av de allmänna synpunkter på anstaltslivet, som fångvårdsstyrelsen
anfört i sitt yttrande.

T:s förflyttning synes mig således ha varit med hänsyn till det uppkomna
läget väl motiverad av anstaltspsykologiska skäl. Anledning förefinnes ej
till annat antagande än att, såsom styrelsen anfört, förflyttningen jämväl i
övrigt varit adekvat ur behandlingssynpunkt. För T:s påstående, att förflyttningen
tillkommit som en repressalieåtgärd på grund av hans medverkan
vid Dagmars JO-anmälan finner jag intet stöd i utredningen. På grund
av det anförda och då förflyttningen i vederbörlig ordning sanktionerats,
finner jag T:s förevarande klagomål sakna fog.

Anteckningen i behandlingsjoumalen om förflyttningen

Som framgår av det under föregående punkt återgivna förhöret med Juhans
har denne upplyst, att anteckningen den 18 april 1961 avfattats av
honom på begäran av kurator Ström, vilken därefter signerat anteckningen.

Styrelsen yttrar.

Fångvårdsstyrelsen finner troligt att T. med sin »akt» avser behandlingsjournalen.
Då denna under hågatiden fram till och med den 11 april 1961
endast innehåller rutinanteckningar måste T. rimligen ha åsyftat anteckningen
den 18 april med sitt påstående. Ett studium av innehållet i denna
anteckning ger ej något vid handen som är ägnat att föranleda anmärkning
Iran styrelsens sida. Styrelsen vill i sammanhanget vidare anföra att Ts
begäran om överflyttning till Nackahemmet aldrig skulle ha kunnat’villfaras
med hänsyn till att han vid tva tillfällen varit föremål för disciplinära åtgärder
(frigångsindragningen på Håga och inneslutning i enrum för sen an -

komst från permission under Lärbrotiden). Förflyttning till Nackahemmet
förutsätter prickfrihet hos den sökande.

Jag finner väl, att anteckningen i fråga fatt en mindre lämplig utformning.
Ehuru dess avfattning ej behöver tyda på, att mellan Dagmar och T.
förekommit något otillbörligt, synes anteckningen ej adekvat till vad som
utretts om förhållandet. Jag har tidigare betonat vikten av att innehållet i
behandlingsjoumalen är exakt. Ehuru jag således anser viss anmärkning
kunna riktas mot anteckningen, finner jag ej anledning till antagande, att
den länt T. till men i de fortsatta avgörandena rörande hans behandling såsom
intagen. Ej heller i övrigt är min anmärkning av så allvarlig art, att
någon min åtgärd i anledning därav är pakallad.

Såsom framgår av det anförda har jag vid min prövning av ärendet funnit,
att Hanson och Holm i vissa hänseenden gjort till skyldiga till tjänstefel.
Vad sålunda ligger Hanson och Holm till last synes dock, såsom ock styrelsen
ansett, ej vara av allvarligare art än att det kan upptagas av styrelsen
till beivrande i disciplinär ordning.

På grund av vad sålunda anförts överlämnade tjänstförrättande JO, under
åberopande av 1 § instruktionen den 30 juni 1960 för fångvårdsstyrelsen
och 23 § allmänna verksstagan, handlingarna i ärendet till fångvårdsstyrelsen
för de åtgärder mot Hanson och Holm som kunde finnas påkallade.

Fångvårdsstyrelsen yttrade i beslut den 17 augusti 1962 följande..
Anteckning om att T. återgått i s. k. frigång har i hans behandlingsjournal
införts under den 20 januari 1961. I ärendet får emellertid numera anses
utrett, att frigångsförbudet upphört den 16 samma månad. Vid sådant
förhållande borde anteckning därom ha gjorts redan sistnämnda dag. Därest
hinder häremot av särskilda skäl förelegat, borde anteckningen i vart fall
ha avfattats på sådant sätt, att därav framgått när T. återfått ifrågavarande
förmån. Den försummelse, som i detta avseende förekommit och som tf.
förste uppsyningsman E. Ström är ansvarig för, bör dock icke skäligen föranleda
disciplinär påföljd. Styrelsen anser sig därför i denna del kunna låta
bero vid det nu gjorda uttalandet.

Med beaktande av det sätt, varpå T. överträtt bestämmelserna om den
s. k. frigången, kan enligt styrelsens mening ingen anmärkning riktas mot
det utfärdade frigångsförbudet. Oavsett vad Hanson anfört därom, att åtgärden
att indraga frigången varit motiverad av 1 :s psykiska hälsotillstånd
och således att betrakta som ett led i den medicinska behandlingen, måste
frigångsförbudet emellertid anses ha innefattat en form av disciplinär bestraffning.
Såsom JO anfört hade det därför ålegat Hanson enligt 80 §
straffverkställighetslagen att anställa förhör i saken och upprätta protokoll
däröver. Genom att underlåta detta har Hanson gjort sig skyldig till tjänstefel.

Den förklaring Hanson i ärendet lämnat till att han ansett sig böra underrätta
Bengt om innehållet i brevet den 5 januari 1961 kan icke godtagas.
Genom att låta Bengt få del av brevets innehåll har Hanson enligt styrelsens
mening på ett allvarligt sätt kränkt brevhemligheten. Han kan därför
ej heller i denna del undgå ansvar för tjänstefel.

Vad angår Holm finner styrelsen, att han — oavsett vad han anfört till
sitt försvar —- har överskridit sin befogenhet genom att såsom han vidgått
anställa förhör i samband med Dagmars ankomst till Håga den 11 april

1961. Även Holm har därför gjort sig förfallen till ansvar för tjänstefel.

For vad Hanson och Holm enligt vad ovan anförts låtit komma sig till
last tilldelar styrelsen, enligt 54 § 2. Kungl. Maj:ts instruktion för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsanstalterna den 21 januari 1956, envar av dem
varning.

Fångvårdsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. Domstol har dömt två ynglingar, som ej fyllt 18 år, till frihetsstraff,
villkorlig dom. Fråga om ej domstolen i stället bort förordna
om villkorligt anstånd med straffs ådömande. Tillika spörsmål om
domstolen haft skäl för att underlåta förordnande av försvarare,
att ej kalla vårdnadshavarna till rätten och att tillåta nöjdförklaring,
oaktat ynglingarna icke dessförinnan samrått med vårdnadshavarna.
Vidare fråga huruvida huvudförhandling hållits inom

stadgad tid

Vid min inspektion av barnavårdsnämnden i Göteborg den 3 april 1962
tog jag del av en av assistenten Gerda Palm i november 1961 upprättad
promemoria, avseende ett av Göteborgs radhusrätt a dess sjunde avdelning
handlagt brottmål mellan, å ena sidan, stadsfiskalen Nils Bjemer sasom
åklagare samt, å andra sidan, två ynglingar, av vilka den ene, som var
springpojke och här kallas Ingmar, var född den 29 oktober 1944, och den
andre, vilken var mekanikerelev och här kallas Agne, var född den 11 december
1945. Med anledning av promemorians innehåll lät jag infordra rådhusrättens
akt i målet.

Handlingarna i målet utvisa följande.

Sedan misstanke uppkommit att Ingmar och Agne gjort sig skyldiga till
vissa tillgrepp, underkastades de polisförhör den 4, den 5 och den 6 juni
1961, varvid de erkände att de under tiden den 24 maj—den 2 juni samma
år tillsammans tillgripit två mopeder samt tillägnat sig varor till ett värde
av två kronor ur en varuautomat, varjämte Ingmar vidare erkände, att han
vid samma tid deltagit i tillgrepp av ytterligare två mopeder. Förhören ägde
rum i närvaro av en hos barnavårdsnämnden anställd assistent. Pojkarnas
vårdnadshavare orienterades om vad som förevarit och om rätten att i saken
anlita juridiskt biträde. Under förundersökningen uppgåvo mopedernas
ägare att de hade vissa skadeståndskrav. Sedan förundersökningsprotokollet
färdigställts och ingivits till åklagarmyndigheten den 12 juli 1961 meddelade
Bjerner den 28 i samma månad beslut, att åtal mot Ingmar och Agne
ej skulle eftergivas, enär med hänsyn till framställda skadeståndsyrkanden
villkorlig dom jämte föreskrift om betalning av skadestånd syntes böra
ifrågakomma; i beslutet angavs att barnavårdsnämndens yttrande icke inhämtats.
Enligt stämningsansökan, som ingavs till rådhusrätten den 15
augusti 1961, yrkade Bjerner ansvar å Ingmar och Agne för stöld, varvid
envar av dom lades till last de tillgrepp han enligt vad förut sagts hade er -

känt. I målet yrkcade åklagaren vidare å målsägandenas vägnar skadestånd
dels av de tilltalade solidariskt med 700 kronor, dels av Ingmar ensam med
350 kronor. Av rådhusrätten den 18 augusti 1961 utfärdade stämningar
delgåvos Agne den 29 och Ingmar den 30 i samma månad. Den 18 augusti
1961 förordnade rådhusrätten Föreningen Skyddsvärnet att verkställa personundersökning
beträffande de tilltalade, varvid angavs att undersökningen
företrädesvis skulle avse utredning om förutsättningarna för villkorlig
dom eller eventuellt annan åtgärd samt att berättelse över undersökningen
skulle vara rätten tillhanda senast den 8 september 1961. Personundersökningama
verkställdes av extra assistenten Mats Lindegren och berättelser
däröver ingåvos till rådhusrätten den 13 september 1961 beträffande Agne
och den 29 september 1961 beträffande Ingmar. Personundersökaren förordade
för båda de tilltalade villkorlig dom med övervakning; beträffande
personundersökningamas innehåll må här vara tillfyllest att anmärka, att
Ingmar från tredje till och med åttonde klass i skolan gått i s. k. hjälpklass
och att han enligt personundersökaren gjorde intryck av att vara mycket
barnslig och svagt begåvad.

Genom kallelser den 3 oktober 1961 kallades de tilltalade till huvudförhandling
den 12 i samma manad. Till förhandlingen — vid vilken rådmannen
Gustaf Ericson tjänstgjorde som rättens ordförande — inställde sig de
tilltalade utan att därvid vara åtföljda av vårdnadshavare eller försvarare.
Personundersökaren var icke närvarande vid förhandlingen. Efter huvudförhandlingen
avkunnade rådhusrätten dom, enligt vilken de tilltalade i
enlighet med åtalet dömdes för stöld, Ingmar till fängelse sex månader och
Agne till fängelse fyra månader, varjämte förordnades om villkorligt anstånd
med straffens verkställande och om övervakning. Domen innehöll
icke nagon uppgift om att särskilda skäl föranledde ådömande av fängelsestraff.
I domen förpliktades de tilltalade vidare att utgiva yrkade skadeståndsbelopp,
och envar av dem ålades jämlikt 8 § lagen om villkorlig dom
att utgiva en femtedel av sin kontanta månadslön till övervakaren för gäldande
av skadeståndet. Efter domens avkunnande förklarade sig de tilltalade
nöjda med de villkorliga domarna.

Med anledning av vad som framkommit i samband med inspektionen
hemställde jag, att rådhusrätten skulle yttra sig dels om de i Gerda Palms
promemoria påtalade förhållandena — vilka återgivas i rådhusrättens nedan
intagna yttrande — dels ock huruvida rådhusrätten vid målets handläggning
tillbörligen beaktat bestämmelserna i 5 och 6 § § lagen den 20 december
1946 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig. Jag begärde
tillika upplysning om de särskilda skäl som föranlett rådhusrätten att
döma de tilltalade till fängelse och om anledningen till att dessa skäl icke
angivits i domen.

I avgivet yttrande anförde Ericson följande.

I assistenten Gerda Palms ifrågavarande promemoria i de delar, den angår
rådhusrätten, har patalats

1) att rådhusrätten icke begärt yttrande av barnavårdsnämnden,

2) att föräldrarna icke kallats till huvudförhandlingen,

3) att föräldrarna icke uppmanats att anlita juridiskt biträde, samt

4) att pojkarna fått lov att förklara sig nöjda med domen, innan de tagit
kontakt med föräldrarna.

Vad först angår 1) så har rådhusrätten ej funnit något barnavardsnamndens
utlåtande erforderligt. Laga skyldighet att mhamta dy^t ut atande
föreligger endast för det fall, att domstolen overlamnar den tilltalade åt
barnavårdsnämnd för samhällsvård. Anmarkas kan, att representant io
barnavårdsnämnden under förundersökningen underrättades i ärendet.

Vidkommande 2) föreligger laga skyldighet att hora vårdnadshavare endast
för det fall domstolen dömer till ungdomsfange se samt om mtten med
hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest fmner det erforderligt Rådhusrätten
har ej så funnit erforderligt. Anmärkas kan, att vardnadshavama
under förundersökningen underrättades. ... .

Beträffande 3) orienterades vårdnadshavarna under förundersökningen
om rätt till juridiskt biträde. Jag återkommer längre fram till fragan i annat

^ Anråemlef 4) bemärkes först att tilltalads vårdnadshavare ej med laga
verkan kan överklaga dom, varmed den tilltalade förklarat sig nojd, eller a
den tilltalades vägnar avgiva nöjdförklanng. Givetvis utesluter^ detta icke,
att tilltalad kan rådgöra med vårdnadshavare i saken. Om de tilltalade sa
önskat, hade detta icke blivit dem betaget. Sasom ordförande har jag emellertid
ansett de tilltalade varit mogna nog att själva avgöra, om de ville lor klara

sig nöjda eller ej. . .

Yttrande har vidare begärts, huruvida rådhusrätten tillborligen bea-ktat
bestämmelserna i 5 och 6 §§ lagen den 20 december 1946 med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig. Jag vill da forst taga upp fragan
om offentlig försvarare. Lagen föreskriver, att sadan försvarare skall forordnas
bland annat då anledning finnes döma till frihetsstraff, om det icke pa
grund av sakens beskaffenhet eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej

Rådhusrätten har, såsom domen visar, funnit anledning doma till frihetsstraff.
Att rådhusrätten likväl ej förordnat offentlig försvarare beror pa att
rådhusrätten funnit uppenbart, att behov härav ej förelag Det handlar om
två tidigare ostraffade ynglingar, där personundersokaren föreslagit villkorlig
dom och där åklagaren som motivering för atals anstallande också ansett
sådan påföljd lämplig. Gärningarna voro erkända och den juridiska bedömningen
av dem utgjorde inget problem. Anledning saknades att ej tolja personundersökarens
och åklagarens rekommendationer. Att under sådana förhållanden
åsamka de tilltalade en avsevärd och helt onodig utgift för advokatarvode
anser jag ej rimligt. .,i , ](•■

Vad härefter angår frågan om tiden for målets företagande till huvudförhandling
anmärkes, att målet varit färdigt härför, då personundersoknmgarna
inkommit till domstolen. Detta skedde beträffande Agne den 13 september
1961 och beträffande Ingmar den 29 samma september. Salunda har
målet mot Ingmar företagits inom föreskriven tid, medan malet mot Agne
blivit cirka två veckor fördröjt. Då Agne dömts villkorligt, kan jag ej finna

att han lidit skada av dröjsmålet. Jag är emellertid klart medveten om att
bestämmelserna i 6 § namnda lag härvid har åsidosatts.

De lege ferenda synes emellertid domstolarna böra beredas möjlighet att
i liknande fall fa överskrida den givna tidsfristen av processtekniska skäl
och med hansyn till likartad straffmätning.

Slutligen återstår att upplysa om de särskilda skäl, som föranlett rådhusi
domen** ^°ma f ° tl ta a^e fängelse, och varför dessa skäl icke angivits

Anledning har saknats att överlämna de tilltalade till barnavårdsnämnd
för samhalisvard. Valet har da stått mellan ett frihetsstraff, villkorligt eller
ovillkorligt eller ett villkorligt anstånd med straffs ådömande. Ett ovillkoroft
frihetsstraff saknade domstolen skäl utdöma. Vid valet mellan de båda
åtgärder, som lagen om villkorlig dom medger, stannade domstolen inför ett
villkorligt frihetsstraff. Det bedömdes nämligen så, att de tilltalade måste
uppfattningen, att deras gärningar motiverade en klart utsagd
pafoljd, som skulle kunna bliva verklighet, därest de misskötte sig. Ett villkorhgt
anstand allenast förmenade domstolen ej skola ha önskad effekt.

Kadhusratten har sålunda vid målets avgörande beaktat, att särskilda
skal mast föreligga för utdömande av frihetsstraff. Att frihetsstraffet bestämdes
till fängelse skedde med hänsyn till vad vid liknande brott vanligen
ar brukligt beträffande ungdomliga lagöverträdare och med tillämpning
av bestämmelsen i 5 kap. 2 § strafflagen. 1

Orsaken till att domstolens skäl icke — vilket eljest är brukligt — redov
isades i domen beror på förbiseende.

Jag lät vidare under hand inhämta upplysningar om anledningen till den
tidsutdräkt som förekommit under målets förundersökningsskede och under
personundersökningen.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

I forevarande ärende har uppmärksamhet riktats å tillämpningen av flera
av de särskilda stadganden, som gälla rörande lagföring och behandling av
underånga brottslingar. Dessa stadganden ha, med hänsyn till att de avse
all av mycket skiftande slag, icke kunnat i allo utformas såsom undantagslösa
handlingsregler. Domstolarna ha därför lämnats i viss mån fria händer
att, när särskilda förhållanden i ett enskilt fall så påkalla, anpassa sina åtgärder
efter vad som kan anses betingat av omständigheterna. Av de ifrågavarande
stadgandena kan dock utläsas vilket handlingsmönster lagstiftaren
avsett skola vara det ordinära vid målens handläggning, och avvikelse från
detta synes icke böra ske med mindre vägande skäl föranleda därtill. Jag
bär ansett det lämpligt att — innan jag berör de olika delfrågor som uppkomnnt
i förevarande ärende — göra detta allmänna uttalande om förfarandet
som helhet i ungdomsbrottmål, eftersom det här aktuella målet erbjuder
ett flertal exempel på avvikelser från vad som lagstiftaren uppenbarligen
avsett vara det ordinära förfarandet.

Vad först angår frågan om barnavårdsnämndens yttrande bort inhämtas,
har Ericson anfört, att rådhusrätten ej funnit sådant yttrande erforderligt.

Han har åberopat, att skyldighet att inhämta dylikt yttrande förelåge endast
för det fall att domstolen överlämnar den tilltalade åt barnavårdsnämnd
för samhällsvård. Härtill må först anmärkas, att frågan, huruvida
yttrande av berört slag skall inhämtas, i regel måste upptagas under målets
förberedande för huvudförhandling. Det torde ofta vara vanskligt att redan
då förutskicka att överlämnande av den tilltalade till barnavårdsnämnd ej
kommer att ske. Ytterligare bör framhållas att, även om annan påföljd synes
böra ifrågakomma i första hand, det likväl måste förutsättas vara av
värde att domstolen får kännedom om barnavårdsnämndens uppfattning
om lämpligaste åtgärderna för en tilltalads tillrättaförande. I enlighet med
denna tankegång har i 5 § kungörelsen den 18 juni 1954 med vissa bestämmelser
angående tillämpningen av lagen om personundersökning i brottmål
föreskrivits, att personundersökare, om så lämpligen kan ske, bör rådföra
sig med barnavårdsnämnden i berörda hänseende; i förevarande fall har
dock personundersökaren, såvitt handlingarna utvisa, icke vidtagit sådan
åtgärd. Enligt min mening hade det varit lämpligt att i det nu aktuella målet
höra barnavårdsnämnden, men jag vill icke göra gällande, att rådhusrättens
motsatta uppfattning i detta avseende måste betecknas som felaktig.

Enligt 21 kap. 1 § RB gäller att i mål mot en omyndig tilltalad dennes
vårdnadshavare skall höras, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet
eller eljest finnes erforderligt. I den av Gärde m. fl. utarbetade kommentaren
till RB uttalas i anslutning härtill att rätten i regel skall höra vårdnadshavaren.
Rådhusrätten har i förevarande fall ansett det icke vara erforderligt
att höra de tilltalades vårdnadshavare. För min del anser jag visserligen
att omständigheterna voro sådana att pojkarnas vårdnadshavare bort
kallas. Vårdnadshavarnas närvaro vid huvudförhandlingen kunde ha utgjort
en värdefull upplysningskälla för rätten och skulle för pojkarna ha
inneburit ett stöd, som de helt visst behövde i betraktande av deras ålder
och, såvitt avser Ingmar, av att han enligt personundersökningen var svagt
begåvad. Att Ericson i denna omdömesfråga handlade enligt en motsatt
uppfattning är dock icke av beskaffenhet att kunna påtalas såsom fel. Den
omständigheten, att vårdnadshavarna ej kallats till huvudförhandling, bör
emellertid tagas i beaktande när frågan om nöjdförklaring beröres i det följande.

Enligt 2 § andra stycket lagen den 20 december 1940 med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig bör personundersökare höras,
såframt ej särskilda skäl äro däremot. I det här anhängiga ärendet har icke
närmare berörts vilka särskilda skäl som enligt rådhusrättens mening talat
emot personundersökarens hörande i målet, men med hänsyn till att berättelserna
över personundersökningarna voro tämligen ingående saknas
tillräckliga skäl att ifrågasätta riktigheten av rådhusrättens bedömning i
denna del.

När det gäller frågan om försvarare för de tilltalade, har väl framkommit
att de och deras vårdnadshavare under förundersökningen orienterats
om möjligheten att anlita juridiskt biträde. Oavsett om de tilltalade så begärt,
är emellertid rätten i fall av förevarande art jämlikt 5 § nyssnämnda
lag skyldig att föroi*dna offentlig försvarare, såvida det icke på grund av
sakens beskaffenhet eller eljest finnes uppenbart att försvarare ej erfordras.
Rörande de av Ericson åberopade skälen att ej meddela dylikt förordnande
delar jag hans uppfattning att skuldfrågan i målet ej erbjöd några problem.
När det gällde bestämmandet av påföljden kan jag däremot icke finna, att
den frågan var så klar att det var uppenbart obehövligt med en offentlig
försvarare vid de tilltalades sida. Vad som i det följande anföres rörande
påfölj dsfrågans bedömning lär för övrigt giva vid handen att en försvarare
ingalunda skulle ha saknat anledning att göra en insats i den delen. Ytterligare
bör framhållas, att rätten före huvudförhandlingen hade kännedom
om ett särskilt förhållande som talade för att offentlig försvarare borde förordnas.
I personundersökningen rörande Ingmar angavs nämligen att denne,
som i skolan varit hjälpklasselev, vore mycket barnslig och svagt begåvad.
Att mot bakgrunden därav tilltro denne att — vid sidan av en kamrat
som ännu icke fyllt 16 år — vederbörligen kunna tillvarataga sina intressen
i rättegången kan icke anses välbetänkt. Enligt min åsikt kan det sålunda
omöjligen sägas, att det var uppenbart obehövligt med offentlig försvarare
för Ingmar och — med hänsyn till Agnes ålder och till påföljdsfrågan —
icke heller för Agne. Den av Ericson åberopade synpunkten om önskvärdheten
att bespara de tilltalade utgifter för advokat är i allt fall ovidkommande,
eftersom spörsmålet huruvida offentlig försvarare skall förordnas är
att bedöma uteslutande från processuella synpunkter. Jag kan därför icke
finna annat än att försvarare lagligen skolat förordnas för pojkarna och att
rätten genom att underlåta detta handlat felaktigt.

Beträffande frågan om tiden för målets företagande till huvudförhandling
har Ericson gjort gällande, att i målet mot Ingmar huvudförhandlingen
företagits inom laga tid i och med att den ägt rum inom två veckor från det
personundersökningen avslutats, medan förhandlingen beträffande Agne —
med samma beräkningssätt — blivit fördröjd omkring två veckor. Härvid
är emellertid att märka att den tidsfrist om två veckor, som gäller enligt
huvudregeln i 6 § i den förut nämnda lagen av år 1946, räknas från åtalets
väckande. Av stadgandets hänvisning till de tidsfrister som föreskrivits i
fråga om häktade följer dock att på de grunder som anges i 45 kap. 14 §
andra stycket RB längre uppskov må ifrågakomma när så är nödvändigt.
I och för sig får utförandet av personundersökning anses vara en omständighet
som kan utgöra anledning till sådant längre uppskov. Uppskovet får
dock enligt vad som kan utläsas av det nämnda stadgandet icke vara längre
än vad som är »nödvändigt» för genomförande av den erforderliga åtgärden
— i detta fall personundersökningen — och något stöd torde icke kunna

uppletas för uppfattningen att en ny tvåveckorsfrist skulle börja löpa från
det personundersökningen avslutats. Beträffande båda de tilltalade synes sålunda
huvudförhandling ha utsatts längre tid efter personundersökningens
avslutande än vad som varit nödvändigt, varvid särskilt bör tagas i beaktande
möjligheten att expediera kallelser redan innan personundersökningarna
avslutats. Med hänsyn till att det uppkomna dröjsmålet stått i
samband med att personundersökningarna dragit ut på tiden må framhållas,
att jag är medveten om att det, särskilt i större städer, ej är ovanligt
att en personundersökare har svårt att komma i kontakt med den tilltalade
eller andra uppgiftslämnare och att det därför också kan föreligga
svårigheter för rätten att få besked om tidpunkten när personundersökningen
väntas bli klar. Det ma vidare beträffande det nu aktuella fallet
nämnas, att samverkande omständigheter under polisutredningen, under
åklagarens behandling av åtalsfrågan och under personundersökningen utgjort
huvudanledningen till att målet kommit att fördröjas så att det blivit
avdömt först fyra månader efter det att polisförhören med Ingmar och Agne
avslutats. Rådhusrättens dröjsmål med utsättande av huvudförhandling
har sålunda i endast mindre mån bidragit till tidsutdräkten. Jag vill i detta
sammanhang understryka vikten av att alla, som ha befattning med mål av
nu ifrågavarande slag, vinnlägga sig om att iakttaga de föreskrifter som tillkommit
för att åvägabringa skyndsamhet vid behandlingen av dylika mål.

Beträffande frågan om det förelegat särskilda skäl att i den villkorliga
domen utsätta frihetsstraff, har Ericson anfört att rätten i påföljdsfragan
ansett sig ha att välja mellan villkorligt anstånd med straffs ådömande och
villkorligt frihetsstraff samt att — då enligt rättens bedömande de tilltalade
måste bibringas uppfattningen att deras gärningar motiverade en klart utsagd
påföljd som skulle kunna bliva verklighet därest de misskötte sig
rätten stannat för villkorligt frihetsstraff. Synpunkten, att det är av värde
att man för den som dömes villkorligt klart angiver att visst, bestämt frihetsstraff
kan drabba honom, har tidigare haft förespråkare för samtliga
fall där villkorlig dom kommer i fråga. Redan under förarbetena till lagen
om villkorlig dom har emellertid denna synpunkt i väsentlig man fått stå
tillbaka för andra överväganden. Sålunda har man bland annat intagit den
ståndpunkten att någon straffmätning normalt icke är av nöden utan snarare
till skada när det gäller sådana unga lagöverträdare, som, i händelse
av att anståndet förverkas, kunna beräknas bli föremål för annan påföljd
än fängelse eller straffarbete (jfr NJA II 1940 sid. 221). I det nu föreliggande
fallet har man uppenbarligen anledning räkna med att det i den villkorliga
domen liggande hotet om fängelsestraff icke kommer att realiseras,
därest anståndet skulle förklaras förverkat. Under sådana förhållanden torde
utsättandet av ett fängelsestraff få betecknas såsom olämpligt. I sammanhanget
bör vidare erinras om att domen var förenad med föreskrift enligt
8 £ lagen om villkorlig dom, och i dylika fall skall enligt 1 § samma lag

med straffets ådömande anstå, där ej särskilda skäl föranleda till annat.
Utöver det nu sagda rörande lagen om villkorlig dom är därtill att beakta,
att stadgandet i 2 § lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig — vilket stadgande är tillämpligt vare sig
en dom är villkorlig eller ovillkorlig — enligt förarbetena till lagen är avsett
att medföra att det endast skall vara i sällsynta undantagsfall som frihetsstraff
skall utsättas för den som är under 18 år. I en kommentar till stadgandet
har t. o.m. framförts den asikten att frihetsstraff aldrig borde utsättas
i villkorliga domar mot sådana ungdomar (Strahl in. fl. Om påföljder
för brott, sid. 136). Handlingarna i malet innehålla icke den minsta antydan
om att det med avseende å de båda ynglingarna skulle föreligga något sådant
sällsynt undantagsförhållande som enligt förarbetena skulle kunna
motivera ådömande av frihetsstraff. Akten i målet innehåller icke heller
något som ger anledning antaga att det med avseende just å dessa pojkar
skulle finnas ett särskilt behov att genom utsättande av dylik påföljd inskärpa
det allvarliga i deras situation. Fastmera innehålla handlingarna nästan
uteslutande positiva uppgifter om ynglingarna. Det finnes icke något
som tyder på att någon av ynglingarna tidigare begått brott eller visat asocialitet
i något hänseende. Men även om huvudförhandlingen i målet skulle
ha förmedlat ett helt annat intryck av de tilltalade än akten ger — något
som Ericson dock icke hävdat — borde utsättande av fängelsestraff icke
desto mindre ha underlåtits av den förut berörda anledningen att, om anståndet
bleve förverkat, det sannolikt skulle bli en annan påföljd än fängelsestraff.
Enligt min mening har rådhusrätten sålunda helt saknat fog för
åtgärden att utsätta dylikt straff i den villkorliga domen.

Skälen till att rådhusrätten utdömde fängelsestraff borde ha redovisats i
domen, vilket Ericson också medgivit under förmälan att felet berott på
förbiseende.

Upptagande av nöjdförklaringar omedelbart efter domen i mål mot mycket
unga brottslingar är en grannlaga uppgift, i synnerhet när de tilltalade
icke äro åtföljda av vårdnadshavare eller försvarare. En viss risk föreligger
att en sådan tilltalad ej till fullo förstår innebörden av nöjdförklaringen, och
därtill kommer att han i sin situation kan vara alltför benägen att vilja vara
rätten till lags. Det kan därför i många fall vara lämpligt att den tilltalade
anmanas att först samråda med vårdnadshavaren; i sammanhanget bör för
övrigt beaktas, att den tilltalades nöjdförklaring betager vårdnadshavaren
den honom eljest tillkommande rätten att fullfölja talan mot domen. Beträffande
nu förevarande mål har Ericson uttalat åsikten, att de tilltalade
varit mogna nog att själva avgöra om de ville förklara sig nöjda eller ej.

I anledning härav vill jag erinra om personundersökarens uttalande att
Ingmar, som gått i hjälpklass, var mycket barnslig och svagt begåvad. Med
tanke pa gossarnas ungdom och Ingmars bristande begåvning och då domen
i vad angår påföljden grundats på undantagsbestämmelser, varför det även

för Ericson måste ha framstått såsom något tvivelaktigt om domen skulle
stå sig vid en överprövning i hovrätt, anser jag för min del att ynglingarna
bort uppmanas att samråda med sina vårdnadshavare, innan nöjdförklaring
avgåves. Jag vill dock framhålla att lagen icke innehåller något hinder mot
att upptaga nöjdförklaring på sätt som skett, och att någon anmärkning
därför icke kan riktas mot Ericson i denna del.

Av det anförda framgår att jag i vissa avseenden funnit rådhusrättens
handläggning av målet felaktig. Då felen dock icke kunna anses ha lett till
att de tilltalade slutligt vederfarits någon egentlig orättvisa i materiellt hänseende,
anser jag mig dock i betraktande av omständigheterna kunna låta
bero vid de erinringar som innefattas i det sagda. Jag vill dock härmed framhålla
det anmärkningsvärda i att rådhusrätten — oaktat här icke var fråga
om grova eller mera allvarliga brott eller eljest ovanliga förhållanden —
i flera avseenden frångått lagstiftningens huvudregler och i stället tillämpat
undantagsbestämmelser, vilka enligt sin ordalydelse och förarbetena till lagstiftningen
äro avsedda för helt andra förhållanden än de, om vilka här var
fråga. Med hänsyn härtill vill jag understryka vikten av att hithörande
undantagsbestämmelser — oavsett om vederbörande domare själv gillar de
tankegångar, som ligga till grund för lagstiftningen — tillämpas med avsedd
återhållsamhet till förekommande av att allmänhetens förtroende till domarkårens
vilja att försöka lojalt uppfylla lagstiftarens intentioner rubbas.

Med dessa uttalanden var det vid inspektionen upptagna ärendet av mig
slutbehandlat.

2. Bristfällig handläggning av fråga om åtgärd mot villkorligt
dömd, vilken efter förordnande enligt 14 a § lagen om villkorlig dom
omhändertagits i avbidan på vidare förordnande

Genom dom den 25 juli 1960 dömde Jukkasjärvi och Karesuando tingslags
häradsrätt finske medborgaren J. N. för medhjälp till grovt egenmäktigt
förfarande till straffarbete tre månader. Häradsrätten förordnade emellertid
om villkorligt anstånd med straffets verkställande, ställde N. under
övervakning under prö vo tiden och gav viss föreskrift om sjukhus- eller
anstaltsbehandling mot alkoholmissbruk. Häradsrätten blev övervakningsdomstol.

I skrivelse den 23 september 1960 till häradsrätten anmälde skyddskonsulenten
i Norrbottens distrikt Thorsten Göthe att N. undandragit sig övervakningen
och omöjliggjort effektueringen av den villkorliga domens särskilda
föreskrifter. Göthe föreslog att N. måtte tagas i förvar och att den
villkorliga domen måtte förklaras förverkad, därest icke särskilda skiil talade
för annan åtgärd efter utredning som kunde verkställas först sedan N.

anträffats. Häradsrätten beslöt den 27 september 1960 jämlikt 14 a § lagen
om villkorlig dom, att N. genom polismyndighetens i Kiruna försorg skulle
efterspanas och omhändertagas i avbidan på vidare förordnande. Sedan
omhändertagandet skett, skulle enligt häradsrättens beslut skyddskonsulenten
och häradsrätten genast underrättas samt skyddskonsulenten omedelbart
påbörja utredning för eventuell vidare åtgärd mot N. Denne finge
på grund av beslutet icke kvarhållas längre tid än en vecka.

N. blev därefter omhändertagen av landsfiskalen i Grums distrikt den
19 oktober 1960. Han frigavs emellertid samma dag. I skrivelse den 28
oktober 1960 underrättade landsfiskalen Walter Ericson såsom polischef
i Kiruna häradsrätten härom.

Göthe föreslog i skrivelse samma dag, under åberopande av utredning
som verkställts av skyddskonsulenten i Värmlands distrikt, att beslutet om
tagande i förvar jämlikt 14 a § lagen om villkorlig dom måtte effektueras.

Den 3 november 1960 expedierade häradsrätten en avskrift av beslutet
den 27 september 1960 till landsfiskalen i Kiruna distrikt för verkställighet.

N. omhändertogs den 24 januari 1961 kl. 20.50 av landsfiskalen i Filipstads
distrikt och frigavs den 31 januari 1961 kl. 20.35.

Dagen efter frigivandet — den 1 februari 1961 — blev N. av landsfiskalen
i Hällefors distrikt omhändertagen med stöd av 21 § lagen om nykterhetsvård.
Efter framställning av samme landsfiskal förordnade länsstyrelsen i
Örebro län i resolution den 6 februari 1961 — enär av utredningen framgick,
att N. var hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav ur stånd att
taga vård om sig själv samt var i trängande behov av omedelbar vård —
att N. skulle tvångsintagas å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare;
och skulle N. i avvaktan på att plats kunde beredas honom å dylik anstalt
kvarhållas i förvar.

Genom beslut den 3 februari 1961 avskrev häradsrätten det genom
Göthes skrivelse den 23 september 1960 upptagna ärendet från vidare
handläggning under åberopande av att Göthe icke under den tid N. varit
omhändertagen vid häradsrätten anhållit att det villkorliga anståndet skulle
förverkas eller att rätten skulle besluta om annan åtgärd beträffande
N. Häradsrättens beslut fattades av fiskalsaspiranten Per Wikner såsom
t. f. tingssekreterare.

Genom dom den 8 februari 1961 dömde Mellansysslets domsagas häradsrätt
N. för rattonykterhet den 28 oktober 1960 till etthundra dagsböter om
två kronor. Häradsrätten, till vilken Göthe den 1 februari 1961 avgivit
yttrande med förslag att det villkorliga anståndet skulle förklaras förverkat,
fann ej skäl att förklara anståndet förverkat. Därvid åberopades bland
annat att länsstyrelsen förordnat om N:s tvångsintagning å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare.

Genom resolution den 10 februari 1961 överlämnade landsfogden i Värmlands
län Anders Holmström för JO:s kännedom och den åtgärd ärendet

kunde föranleda en av biträdande landsfiskalen i Filipstads distrikt Kurt
Liljeqvist upprättad promemoria, däri denne anförde följande.

Tisdagen den 24 januari 1961 meddelade landsfiskalen i Kiruna per telefon
och telegram, att N. skulle enligt Jukkasjärvi och Karesuando tingslags
häradsrätts beslut den »29» september 1960 efterspanas och omhändertagas
i avbidan på vidare förordnande jämlikt bestämmelserna i lagen
om villkorlig dom. N., som tillfälligt vistades i Filipstad, blev med anledning
härav omhändertagen klockan 20.50 den 24 januari 1961. Meddelande
om omhändertagandet lämnades landsfiskalen i Kiruna på morgonen den
25 januari, varvid denne lovade underrätta övervakningsdomstolen och
skyddskonsulenten i Norrbottens län.

I särskilt telegram den 25 januari meddelade även landsfiskalen i Kiruna
att N. jämlikt ifrågavarande beslut icke finge kvarhållas längre tid än en
vecka efter omhändertagandet.

Då ingenting avhördes beträffande N. ringde jag på eftermiddagen den
27 januari 1961 till skyddskonsulenten i Värmlands län, varvid erhölls besked
att han kontaktats i ärendet av skyddskonsulenten i Norrbotten och
att han skulle låta sig avhöra. Lördagen den 28 januari 1961 ringde skyddskonsulenten
till poliskontoret, där N. förvarades, och han talade då även
med N. i telefon.

Måndagen den 30 januari ringde tingsnotarien Wikner från domsagan i
Gällivare och förfrågade sig om skyddskonsulenten besökt N. Jag omtalade
då vad konsulenten företagit i ärendet samt att jag på grund av beslutet
icke kunde kvarhålla N. längre än till tisdagskväll den 31 januari. Sistnämnda
dag kontaktades ånyo skyddskonsulenten och domsagan för beslut huru
skulle förfaras med N. Något klart besked stod dock icke att få, enär notarien
Wikner ansåg det vara skyddskonsulentens sak att bestämma, när N.
skulle frigivas och konsulenten ansåg det vara domstolens sak att besluta
därom i samband med beslut om varning eller annan åtgärd. Med anledning
av ovanstående frigavs N. klockan 20.35 den 31 januari 1961.

Med anledning av vad sålunda förekommit begärde jag upplysningar av
häradshövdingen i Gällivare domsaga. Häradshövdingen Gustaf Persson
inkom därefter med upplysningar jämte yttranden från fiskalsaspiranten
Wikner och tingsdomaren Irvis J.-Scheynius samt häradsrättens akt i ärendet.

Vidare inhämtades yttrande från landsfiskalen i Grums distrikt samt
från skyddskonsulenterna i Norrbottens och Värmlands distrikt och från
landsfiskalen i Kiruna distrikt.

Beträffande omhändertagandet den 19 oktober 1960 anförde t.f. landsfiskalassistenten
Knut Svala följande.

Den 19 oktober 1960, vid 13.30-tiden meddelades från poliskontoret i
Vålberg per telefon till landsfiskalskontoret i Grums, att N. uppehöll sig i
Alvenäs, Vålberg, där han arbetade på AB Svenska Rayon, och att N. var
efterlyst, i tidningen Polisunderrättelser. Efter att ha kontrollerat detta,
beordrade jag två polismän att gripa N.

Någon gång strax efter klockan 14.00 meddelades att N. införts på polisstationen
i Vålberg samt att denne erhållit underrättelse om anledningen
till omhändertagandet.

Härefter beställde jag ett rikssamtal till landsfiskalen i Kiruna distrikt,
som begärt efterlysningen, för att erhålla närmare direktiv angående ärendets
fortsatta handläggning. Vid det följande samtalet med landsfiskal
Ericson fick jag besked om att det närmast var skyddskonsulenten i Luleå,
som skulle vidtaga eventuella åtgärder i anledning av omhändertagandet.
Vari dessa skulle bestå nämnde inte landsfiskalen. Emellertid sökte Ericson
under vårt samtal komma i kontakt med skyddskonsulenten, men detta
lyckades tydligen inte. I stället bad mig landsfiskalen, att jag skulle taga
direkt kontakt med skyddskonsulenten i Luleå. Innan samtalet avslutades
meddelade jag Ericson, att jag ville ha ett bestämt besked från honom om
han avsåg att N. skulle fortfarande vara berövad sin frihet. Ericson meddelade
mig då, att så fort jag haft kontakt med vederbörande skyddskonsulent
och informerat denne om N:s existens i Vålberg, ville eller önskade
icke han att N. längre skulle kvarhållas på polisstationen i Vålberg.

Omedelbart härefter beställde jag ett nytt rikssamtal till skyddskonsulenten
i Luleå, och informerade jag denne om fallet N. Såvitt jag kan minnas,
meddelade skyddskonsulenten, att N., som erhållit villkorlig dom,
undandragit sig viss överenskommen kontakt med honom och att den viktigaste
anledningen till efterlysningen varit att söka få reda på N:s nuvarande
vistelseort. Då så nu skett, ansåg han det lämpligt att skyddskonsulenten
i Karlstad skulle beredas möjlighet att få komma i kontakt med N.
Med hänsyn till att N. hade fast arbete och något så när ordnade förhållanden,
ansåg han det inte alls nödvändigt att N. skulle vara berövad sin frihet.
Skyddskonsulenten meddelade mig att han skulle taga kontakt omedelbart
med sin kollega i Karlstad. På fråga upplyste jag skyddskonsulenten om att
polisen i Vålberg skulle lämna allt tänkbart bistånd för att skyddskonsulenten
i Karlstad skulle kunna etablera den nödvändiga kontakten med N.

Härefter meddelade jag per telefon till skyddskonsulenten i Karlstad angående
N. för att få till stånd en bekräftelse på vad jag överenskommit med
hans kollega i Luleå.

De åtgärder, som jag vidtagit i ärendet, gjordes på eget initiativ av mig,
enär ordinarie landsfiskalen Kjell Veländer vid tillfället icke var inne på
kontoret på grund av andra tjänsteåligganden. Under telefonsamtalet med
landsfiskalen i Kiruna distrikt återkom dock Welander och jag föredrog
omedelbart ärendet för honom.

Efter samtalet med skyddskonsulenten i Karlstad överenskommo vi, att
K. skulle omedelbart försättas på fri fot i anledning av vad som förevarit i
ärendet. Jag meddelade härefter polisen i Vålberg om detta och N. återfick
sin frihet omkring klockan 16.00 samma dag.

Från polisen i Vålberg har jag erhållit uppgift om, att innan N. släpptes,
skyddskonsulenten i Karlstad fått tillfälle att komma i kontakt med N.

Göthe anförde i sitt yttrande följande.

Den 19 oktober 1960 omhändertogs N. av landsfiskalen i Grums distrikt,
som i telefon till mig meddelade, att N. hade arbetsanställning i Vålberg.
Med anledning därav meddelade jag den polisman som lämnade mig telefonbeskedet,
att jag skulle föreslå övervakningsdomstolen besluta om N:s
sättande på fri fot. Pr telefon underrättade jag övervakningsdomstolen,
polisen i Kiruna samt skyddskonsulenten i Karlstad, dit jag sände skyddskonsulentakten
med anhållan om sedvanlig utredning och förslag i anledning
av omhändertagandet och förslag om övervakningens ordnande. Den

27 samma månad återkom handlingarna från skyddskonsulenten i Karlstad
med uppgift, att N. den 25 oktober 1960 lämnat sin anställning i Valberg
och att han icke hörsammat konsulentens kallelse till besök.

Den 28 oktober 1960 föreslog jag i skrivelse till övervakningsdomstolen
under åberopande av den utredning skyddskonsulenten i Karlstad vidtagit,
att N. måtte omhändertagas.

Den 1 november 1960 meddelade mig skyddskonsulenten i Karlstad pr
telefon, att N. besökt expeditionen i spritpåverkat tillstånd samt att han
visat en avog inställning till övervakningen.

Beträffande omhändertagandet av N. i januari 1961 anförde Göthe i sitt
yttrande.

Den 24 januari 1961 erhöll jag under en tjänsteresa meddelande om att
N. samma dag blivit omhändertagen av landsfiskalen i Filipstad.

I samband med detta omhändertagande framkom, att ?s. var svart hemfallen
åt alkoholmissbruk samt att han den 8 februari 1961 var instämd till
huvudförhandling åtalad för mopedfylleri. I anledning av den befarade hemfallenheten
åt alkoholmissbruk informerade jag länsnykterhetsnämnden i
Norrbottens län, som omedelbart verkställde utredning. Skyddskonsulenten
i Karlstad åtog sig att verkställa författningsenlig utredning i samband med
N:s omhändertagande enligt 14 a § lagen om villkorlig dom.

I och med att nykterhetsvården var inkopplad och ställde i utsikt lämpligvård
för N. ansåg jag mig icke kunna ordna det på bättre sätt för honom.
Jag följde ärendets handläggning hos nykterhetsvården och kunde konstatera
att utredning och åtgärder vidtogos med minsta möjliga dröjsmål.

Efter samråd med mig och i avsikt att vinna tid insände skyddskonsulenten
i Karlstad sin utredning angående N. direkt till övervakningsdomstolen
samtidigt som en kopia översändes till mig express. Pr telefon informerades
övervakningsdomstolen om ärendets gang och de vidtagna åtgärderna.
Övervakningsdomstolen erhöll även en kopia av mitt yttrande
till Mellansysslets domsagas häradsrätt, där jag noterade starka skäl för att
det N. meddelade villkorliga anståndet borde förklaras förverkat.

I skyddskonsulentens i Karlstad skrivelse till övervakningsdomstolen
fanns inget förslag till åtgärd, vilket jag upptäckte när kopia av skrivelsen
kom mig tillhanda. Något förslag till åtgärd ansåg jag mig icke kunna göra
alldenstund nykterhetsvården utlovat snabb åtgärd och då jag dessutom i
yttrandet till" Mellansysslets domsagas häradsrätt föreslagit förverkande.

Skyddskonsulenten i Värmlands distrikt Olov Gatte anförde i sitt yttrande
följande.

Den 27 januari 1961 meddelade skyddskonsulenten i Luleå per telefon att
N. den 24 januari tagits i förvar genom polisens i Filipstad försorg. Av telefonsamtal
med polisen i Filipstad framgick bl. a. att N. varit anställd hos
Skånska Cementgjuteriet med arbetsplats i Hällefors. Han var sjukskriven
p. g. a. blindtarmsoperation och maglidande (magsår?). Polisen skulle tillkalla
läkare då N. kräkts blod i arresten och lasarettsvård skulle möjligen
påkallas. Sjukkassan i Kiruna bekräftade att N. var sjukskriven och att
sjukpenning utgick. Förhållandet att N. den 21 januari hämtats berusad pa
sjukstugan i Hällefors och att han den 215 januari omhändertagits pa lasarettet
i Filipstad framkom ej.

Frånsett mopedfylleriet och förhållandet att N. vid besöket på expeditionen
den 1 november 1960 varit spritpåverkad har intet framkommit som
pekat på att han skulle ha akuta spritsvårigheter. Anledningen till att förseelserna
den 21 och 23 januari 1961 icke framkommit vid utredningen här
torde vara att polismyndigheten i Filipstad och skyddskonsulenten i Luleå
förutsatt att vi kände till dem. Vid telefonsamtalet med skyddskonsulenten
i Luleå överenskoms enligt daganteckning att en PM med redogörelse för
N.s förhallanden efter var skrivelse den 27 oktober 1960 skulle överlämnas
till övervakningsdomstolen med kopia till skyddskonsulenten i Luleå. Kontakt
skulle även tagas med landsfiskalen i G rums med anledning av åtalet
mot N. och landsfiskalens synpunkter på ev. åtgärder betr. den villkorliga
domen i samband med åtalet skulle ingå i nämnda PM. Vår uppfattning
var att skyddskonsulenten i Luleå och övervakningsdomstolen skulle samråda
om vilka åtgärder som skulle vidtagas med anledning av denna PM
och det material i övrigt som framkommit under den gångna övervakningstiden.
Då de försök som tidigare gjorts att hjälpa N. tillrätta, av denne bemötts
med ovilja och misstro och då det framkommit att läkarehjälp påkallats
och att ersättning från sjukkassa utgick ansågs ett personligt sammanträffande
med honom icke vara påkallat. Uppgifter om hans förehavanden
efter den 1 november 1960 och anledningen till att han ånyo undandragit
sig övervakningen togs i stället genom ett telefonsamtal med honom
och ingår i nämnda PM. Landsfiskalen i Filipstad förfrågade sig den 31
januari om vad som skulle vidtagas betr. N. och hänvisades då till övervakningsdomstolen.
Något meddelande om dennas beslut inkom icke till
expeditionen.

Fiskalsaspiranten Wikner anförde följande.

Den 25 och 26 januari 1961 tjänstgjorde jag såsom ordförande vid tingssam
man träden, som höllos med Jukkasjärvi och Karesuando tingslags häradsrätt
i Kiruna. Den 25 januari meddelades per telefon från domsagans
kansli i Gällivare att skrivelse inkommit från e.o. landsfiskalen B. Ström,
Kiruna, vari meddelades att N. samma dag jämlikt häradsrättens beslut
den 27 september 1960 omhändertagits av landsfiskalen i Filipstads distrikt.
Vid personligt samtal med Ström den 26 januari omtalade denne att
sökanden i ärendet, skyddskonsulenten Göthe, samtidigt med häradsrätten
tillsänts skrivelse med enahanda innehåll. Ström hade även per telefon sökt
Göthe, som dock icke hade anträffats å sin expedition i Luleå då han vid
tillfället befann sig på förrättning i Jokkmokk. Efter min återkomst till
Gällivare tog jag den 27 januari per telefon kontakt med Göthe, som då
återkommit till Lulea. Det befanns då att denne fått del av Ströms meddelande
samt att han hade föranstaltat om den utredning, som jämlikt häradsrättens
beslut ålåg honom. Utredningen skulle verkställas genom
skyddskonsulentens i Värmlands distrikt försorg och skulle Göthe, så snart
utredningen förelåg, underrätta häradsrätten härom samt inkomma med
framställning om lämplig åtgärd beträffande N.

Den 30 januari inkom med post till häradsrätten yttrande från skyddskonsulenten
i Värmlands distrikt. Då yttrandet, som innehöll föga upplysning
utöver vad redan tidigare framkommit i ärendet, icke utmynnade i
något förslag till åtgärd beträffande N. och då därav ej heller framgick
huruvida N. frigivits eller ej, tog jag åter kontakt med Göthe. Denne, som
samma dag erhållit kopia av ifrågavarande skrivelse, hade därutöver inga

upplysningar att lämna. Göthe förklarade, att han ämnade avvakta Mellansysslets
domsagas häradsrätts avgörande i målet mot N. angaende rattfylleri
innan han skulle inkomma med framställning om lämplig atgard beträffande
denne. För att kontrollera att N. icke kvarhölls för lange ringde
iag genast till landsfiskalen i Filipstads distrikt varifrån jag genom Liljeqvist
erhöll upplysning om att N. fortfarande hölls i förvar samt att den
enda åtgärd, som vidtagits från skyddskonsulentens i Varmlands distrikt
sida, var, att denne lördagen den 28 februari samtalat med N. i teleton.
Med hänsyn till det magra innehållet i utredningen och då nagon personlig
kontakt med N. icke sökts av någon representant för skyddskonsulentorganisationen,
syntes det mig synnerligen tveksamt huruvida skyddskonsulenten
verkligen hade slutfört sin uppgift. Vid sadant förhallande ansag jag
mig icke kunna besluta om N:s frigivande innan det stod klart att skyddskonsulenten
icke längre påfordrade N:s kvarhållande. Av praktiska skal
och av hänsyn till ärendets brådskande natur träffade jag därför överenskommelse
med Liljeqvist, att denne hos skyddskonsulenten skulle efterhöra
om N:s kvarhållande fortfarande påfordrades; om sa ej vore fallet,
skulle Liljeqvist omedelbart frige N. På eftermiddagen den 31 januari meddelade
Liljeqvist att besked från skyddskonsulenten icke stått att fa samt
att han samma kväll ämnade frige N.

Häradshövding Persson uttalade för sin del följande.

Av en i häradsrättens akt ingående avskrift av en den 6 februari 1961
dagtecknad skrivelse från länsnykterhetsnämnden i Örebro län till statens
skyddskonsulent i Norrbottens distrikt framgår att N., sedan han omhändertagits
för fylleri av landsfiskalen i Hällefors, efter samråd med den kommunala
nykterhet snämnden och länsnykterhetsnämnden kvarhalhts tor
utredning av eventuellt vårdbehov på grund av alkoholmissbruk, ävensom
att den 6 februari 1961 vid muntligt förhör inför länsstyrelsen beslut meddelats
om hans omhändertagande jämlikt nykterhetsvårdslagen. Med hansyn
härtill har anledning icke ansetts föreligga för häradsrätten att sasom
övervakningsdomstol självmant vidtaga åtgärd mot N. jämlikt lagen om
villkorlig dom.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 14 a S lagen om villkorlig dom kan domstol förordna, att den som
erhållit villkorlig dom enligt 1 S i lagen skall på lämpligt sått omhändertagas
i avbidan på vidare förordnande. Sådant förordnande må, såframt
särskilda omständigheter föranleda därtill, meddelas om fråga uppkommit
om att förklara det villkorliga anståndet förverkat eller att besluta annan
åtgärd varom stadgas i 12 § i lagen. Den som omhändertagits får icke kvarhållas
längre än en vecka; om synnerliga skäl iiro därtill, kan dock domstolen
genom nytt beslut förordna, att den dömde skall kvarhållas ytterligare
högst en vecka. De åtgärder som kunna vidtagas enligt 12 S i lagen
äro förordnande om övervakning, meddelande av föreskrift jämlikt lagens
8 §, förordnande om förlängning .av prövotiden, beslut om varning samt
förverkande av det villkorliga anståndet.

Stadgandet om omhändertagande infördes i lagen om villkorlig dom år
1959 som ett led i strävandena att göra kriminalvården i frihet effektivare
än förut. Enligt uttalanden under förarbetena till lagstiftningen är ett huvudfall
då beslut om omhändertagande kan vara påkallat det, då den dömde
icke upprätthåller förbindelse med sin övervakare och denne icke har
någon kännedom om var den dömde befinner sig. Omhändertagande skall
emellertid kunna beslutas även i andra fall än då den dömde uppehåller sig
å okänd ort; om han för ett oordentligt levnadssätt, som innebär en överhängande
risk för att han återfaller i brott, skall han kunna omhändertagas
i avbidan på resultatet av en utredning om vilka åtgärder som skola vidtagas.
Omhändertagande bör emellertid icke ifrågakomma när den dömdes
åsidosättande av sina skyldigheter är av mindre betydelse, utan endast när
fråga är om kvalificerade fall.

En gemensam förutsättning för alla fall av omhändertagande är att det
finns anledning antaga, att den dömde åsidosatt något som åligger honom
till följd av den villkorliga domen. Omhändertagandet utgör ett led i handläggningen
av ärende angaende åtgärd enligt 12 § lagen om villkorlig dom
och är avsett att underlätta utredningen. Omhändertagandet som sådant
är icke i och för sig avsett att vara en åtgärd, som vidtages som påföljd för
missköt samhet, men skall kunna användas för att den dömdes förhållanden
skola ordnas.

Beslut om omhändertagande fattas av domstol. På domstolen ankommer
också att inom den av lagen angivna tidsramen besluta angående omhändertagandets
långvarighet. Det är förutsatt att verkställigheten av omhändertagandet
i regel får ske genom polismyndighets försorg. Om polismyndigheten
anser omständigheterna vara sådana att verkställighet ej bör ske

vilket kan vara fallet om det visar sig att den dömdes förhållanden äro
gynnsammare än vad domstolen vid sitt beslut kunnat utgå från — kan
medgivande inhämtas från domstolen, att verkställigheten icke skall genomföras,
polismyndigheten kan ej självmant besluta härom. Domstolen kan
även eljest fatta beslut i sådan riktning. Har verkställigheten på detta sätt
inhiberats, måste för att omhändertagande sedermera skall få ske nytt beslut
härom fattas av domstolen.

Vissa kompletterande bestämmelser angående handläggningen av ärenden
om omhändertagande ha givits i 7 a § kungörelsen den 31 oktober 1947
med tillämpningsföreskrifter till lagen om villkorlig dom. Bestämmelserna
syfta bl. a. till att påskynda ärendets handläggning så mycket som möjligt.
Föi detta ändamal föreskrives,att beslutet bör innehålla anmaning att polismyndigheten
omedelbart underrättar domstolen och vederbörande skyddskonsulent,
när den dömde omhändertagits. Det åligger skvddskonsulenten
att, efter anmodan av domstolen, själv eller genom annan skyddskonsulent
skyndsamt göra erforderlig utredning rörande den dömde och till domstolen
inkomma med förslag till lämpliga åtgärder. Anmodan till skyddskonsulen -

ten torde kunna ske redan i samband med domstolens beslut om omhändertagande.

Skyddskonsulentens utredning skall ha till ändamål att skaffa fram material
att ligga till grund för domstolens beslut om åtgärd. Detta ärende
skall handläggas i den ordning som sägs i 19 § lagen om villkorlig dom. Om
det ej skett tidigare, bör därför, när den dömde omhändertagits, tillfälle
lämnas honom att yttra sig i ärendet. Domstolen har att tillse att utredningen
bedrives så snabbt som möjligt. Uppenbarligen skall domstolen också
tillse, att utredningen blir tillräckligt grundlig, och på grundval av utredningsmaterialet
fatta det beslut om åtgärd som finnes påkallat. Domstolen
— som enligt 19 § första stycket lagen om villkorlig dom själv äger väcka
fråga om åtgärd jämlikt 12 § i lagen — är därvid icke bunden av yrkande
från sökande. Det bör givetvis eftersträvas, att beslut om åtgärd kan fattas
innan eller i samband med att den omhändertagne frigives. Hans förhållanden
böra vid denna tidpunkt så långt det är möjligt ha ordnats upp.

Mot bakgrunden av det nu anförda ger vad i ärendet förekommit anledning
till följande uttalanden.

När N. efter häradsrättens beslut omhändertagits den 19 oktober 1960
var det endast, häradsrätten som kunde besluta om längden av omhändertagandet
inom den av lagen angivna ramen. Något sådant beslut har häradsrätten
— såvitt akten utvisar — icke träffat. N. har i stället frigivits
efter kontakter mellan landsfiskalerna i Kiruna och Grums distrikt samt
skyddskonsulenterna i Norrbottens och Värmlands distrikt. Ingen av dessa
myndigheter var behörig att besluta härom. Det finns icke heller utrymme
för att ge något slags villkorligt anstånd med verkställigheten av omhändertagandebeslutet.
Eftersom omständigheterna emellertid voro sådana, att
N. efter omhändertagandet den 19 oktober 1960 icke behövde hållas i förvar
längre tid än som skedde, anser jag mig i denna del av ärendet kunna
låta bero vid mina här gjorda påpekanden.

Häradsrättens beslut den 27 september 1960 har verkställts genom omhändertagandet
den 19 oktober 1960, och något nytt omhändertagande på
grund av det beslutet kunde icke ske. Eftersom N. frigivits utan att häradsrätten
fått taga ståndpunkt till frågan, synes emellertid häradsrätten, när
skyddskonsulenten i Norrbottens distrikt den 28 oktober 1960 inkom till
häradsrätten med utredning och begäran om effektuering av omhändertagandebeslutet,
haft viss anledning att anse att någon verkställighet ej skett.
Om man, för vilket visst fog finnes, betraktar häradsrättens åtgärd att den
3 november 1960 skicka en kopia av beslutet om omhändertagande till
landsfiskalen i Kiruna distrikt såsom ett nytt beslut, om omhändertagande,
har N. i varje fall icke lidit någon skada genom ärendets handläggning under
hösten 1960.

Sedan N. på nytt omhändertagits den 24 januari 1961, ankom det på
skyddskonsulenten i Norrbottens distrikt att, skyndsamt föranstalta om er -

forderlig utredning. Detta har tydligen icke skett. Först den 27 januari har
enligt vad handlingarna utvisa skyddskonsulenten i Värmlands distrikt underrättats
om att N. var omhändertagen. Uppenbarligen borde Göthe, när
han själv icke kunde utföra utredningen, genast per telefon ha uppdragit åt
skyddskonsulenten i Värmlands distrikt att verkställa utredning.

Av det förut sagda följer att utredningen skulle avse inhämtande av de
upplysningar som behövdes för att övervakningsdomstolen skulle kunna
bedöma, om anståndet borde förklaras förverkat eller annan åtgärd vidtagas
till förekommande av återfall i brott eller för att eljest hjälpa N. till
rätta. Tämligen utförliga upplysningar borde därför inhämtas om N:s förhållanden
efter den villkorliga domen. Det ligger i sakens natur att tillförlitlig
utredning härom icke kunde ske utan att höra N. Tillfälle borde självfallet
också beredas N. att framföra sina synpunkter på den fråga som
väckts genom Göthes skrivelse den 23 september 1960.

Vid den i Värmland verkställda utredningen, som handhafts av skyddsassistenten
Stig Jivemar, har Jivemar icke haft annan förbindelse med N.
än genom ett telefonsamtal. Det är emellertid uppenbart att en tillfredsställande
utredning knappast kunnat åstadkommas utan ett mera ingående
samtal med N. Vid ett personligt sammanträffande borde möjlighet ha funnits
att erhålla erforderliga uppgifter och även att vinna upplysning om
N:s alkoholmissbruk, en omständighet som det fanns särskild anledning att
uppmärksamma med hänsyn till den i den villkorliga domen givna föreskriften.
Den av Jivemar till övervakningsdomstolen redovisade utredningen
var nu så knapphändig, att det enligt min mening icke var möjligt för domstolen
att på grundval därav taga ställning till om anståndet borde förklaras
förverkat eller annan åtgärd vidtagas. I Jivemars skrivelse angavs icke
heller vilka synpunkter N. hade på de frågor övervakningsdomstolen skulle
bedöma.

Beträffande Göthes befattning med saken har jag redan framhållit det
anmärkningsvärda i att utredningen så sent kom i gång. Göthe hade också
att tillse att övervakningsdomstolen erhöll en tillfredsställande utredning.
Varken genom Jivemars utredning eller genom avskriften av Göthes yttrande
till Mellansysslets domsagas häradsrätt — vilken för övrigt insändes
först efter omhändertagandetidens slut — erhöll övervakningsdomstolen
någon upplysning om N:s alkoholmissbruk eller de åtgärder som förbereddes
med anledning därav. Vidare ålåg det författningsenligt Göthe att till
övervakningsdomstolen inkomma med förslag till lämpliga åtgärder. Om
Göthe ansett att någon åtgärd icke borde vidtagas av domstolen, borde han
ha anmält detta till domstolen och därvid angivit skälen härför.

Vad slutligen angår övervakningsdomstolens handläggning av ärendet får
jag anföra följande. I ärenden av detta slag är det av synnerlig vikt att alla
ansträngningar göras för att omhändertagandetiden begränsas och att beslut
om åtgärd fattas så snart som möjligt. Det ankom på domstolen att

aktivt verka för att erforderligt utredningsmaterial införskaffades och att
detta skedde med tillräcklig skvndsamhet. Det är tydligt att häradsrätten
icke varit tillräckligt verksam i förevarande hänseenden. Först på sjätte
dagen av omhändertagandet inkom utredningen till häradsrätten, och denna
utredning var, såsom förut nämnts, ofullständig.

Det utredningsmaterial som inkom till häradsrätten innehöll icke något
förslag till åtgärd från domstolens sida eller för att ordna N:s förhållanden
omedelbart efter omhändertagandetidens slut. Med hänsyn till att något
förslag icke framställts borde Wikner — då han efter det Jivemars utredning
inkommit på sjätte dagen hade ett telefonsamtal med Göthe — ha
efterhört om något förslag vore att förvänta. Vidare borde vid detta telefonsamtal
samråd ha skett om vad som borde åtgöras från häradsrättens sida.
Om så skett, borde — om anståndet ej skulle förklaras förverkat — beslut
ha kunnat meddelas samma dag och förordnande meddelas om att N. genast
skulle frigivas. Som det nu var fick N. påföljande dag lämna polisstationen
utan besked om vad som beslutats med anledning av ingripandet
mot honom. Mot häradsrättens handläggning av ärendet bör även anmärkas
att häradsrätten icke ägt på sätt som skett överlåta ansvaret för N:s
frigivande till andra myndigheter.

Häradsrätten kan icke heller anses ha förfarit riktigt då den motiverade
sitt beslut att avskriva det upptagna ärendet med att skyddskonsulenten
icke inkommit med förslag till åtgärd. Häradsrätten hade nämligen att själv
taga ställning till frågan om åtgärd och att föranstalta om att häradsrätten
fick ett utredningsmaterial, som erfordrades för häradsrättens bedömning.
Domstolen ägde alltså icke undandraga sig den prövning i sak, som påkallades
av häradsrättens tidigare beslut om N:s omhändertagande.

I förevarande fall voro emellertid omständigheterna enligt vad numera
blivit utrett sådana, att det knappast fanns anledning för häradsrätten att
förklara anståndet förverkat eller att besluta särskild åtgärd mot N. Häradsrätten
kunde nämligen räkna med att frågan om förverkande av anståndet
komme att prövas av den domstol som hade att handlägga åtalet
mot N. för rattfylleri. Det fanns enligt min mening icke heller anledning för
häradsrätten att besluta om någon särskild åtgärd mot N., innan de nykterhetsvårdande
myndigheterna prövat frågan om ingripande skulle ske mot
N. enligt nykterhets vårdslagen. Med hänsyn härtill kan myndigheternas
bristfälliga handläggning av förevarande ärende knappast anses ha medfört
någon skada för N. På grund härav och i betraktande av omständigheterna
i övrigt anser jag mig kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det
sagda.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

3. Förutsättning för förordnande om sinnesundersökning av tilltalad
är att övertygande bevisning förebragts om att han begått
åtalad gärning. Bör domstol med hänsyn härtill motivera sitt ställningstagande
till bevisfrågan i beslut om sinnesundersökning och
bör hovrätt, varest talan fullföljts mot sådant av underrätt meddelat
förordnande, ingå i fullständig prövning av bevisfrågan?

I mål mellan allmän åklagare och köpmannen O. M. angående dråp m. m.
förordnade Östernärkes domsagas häradsrätt genom beslut den 27 januari
1960 med stöd av 41 § sinnessjuklagen om sinnesundersökning beträffande
M. I beslutet anfördes att häradsrätten funnit övertygande bevisning ha
förebragts att M. den 26 maj 1959 å viss kvinna uppsåtligen förövat sådant
våld att döden följt. M., som var häktad, skulle enligt beslutet kvarbliva i
häkte. I beslutet angavs vidare bl. a., att talan mot beslutet om sinnesundersökning
finge föras allenast jämlikt 49 kap. 6 § RB.

Innan häradsrätten meddelade berörda beslut, hade huvudförhandling
ägt rum i målet i omkring 30 dagar under tiden den 28 oktober 1959—den
11 januari 1960. Därvid hade bl. a. hörts sex sakkunniga och 131 vittnen.
Av de sistnämnda hade 102 inkallats på begäran av åklagaren, 2 på rättens
initiativ och 27 på begäran av M. Vidare hade syn hållits på ett flertal
platser. Bevisningen var synnerligen omfattande och komplicerad.

M. anförde besvär hos Svea hovrätt över beslutet om sinnesundersökning
med yrkande att detta beslut måtte upphävas. Härvid åberopade
han dels att häradsrätten icke haft fog för sin uppfattning att övertygande
bevisning förebragts mot honom och dels att sinnesundersökning vore obehövlig
även om han skulle anses övertygad om brottet.

Hovrätten företog besvärsmålet till föredragning den 22, den 24 och den
26 februari 1960 samt till muntlig förhandling den 27 i samma månad. I
beslut sistnämnda dag lämnade hovrätten besvären utan bifall med motivering
att det ej kunde anses att målet genom det överklagade beslutet
onödigt uppehölles. Mot hovrättens beslut fick jämlikt 54 kap. 8 § RB
talan icke föras.

I en den 29 februari 1960 hit inkommen skrift anförde preceptorn P. O.
Bolding, att hovrättens beslut kunde förväntas få stor prejudicerande betydelse.
Han framhöll vidare, att konsekvensen av beslutet syntes vara, att
man för framtiden hade att räkna med att långvariga frihetsberövanden
kunde följa på icke närmare motiverade underrättsbeslut, mot vilka talan
i högre rätt ej kunde föras. Han hemställde därför, att JO måtte utreda dels
huruvida hovrätten haft stöd för den lagtolkning, som i detta fall förekommit,
och dels — för den händelse denna fråga skulle besvaras jakande —
huruvida lagstiftningsåtgärder vore påkallade av rättssäkerhetsskäl.

Sedan hovrätten avgivit yttrande i ärendet, inkom Bolding med påminnelser.
I dessa framhöll han inledningsvis, att avsikten med hans framställning
varit att fästa JO:s uppmärksamhet på de vådor ur rättssäkerhetssynpunkt
som kunde följa, därest man hade att räkna med dels att underrätt
ej vore skyldig att lämna någon närmare motivering till en i ett sinnesundersökningsbeslut
deklarerad ståndpunkt att övertygande bevisning förebragts
och dels att ett sådant beslut ej kunde omprövas av hovrätt såvitt
avsåge bevisfrågan.

I ärendet tog jag del av Svea hovrätts akt till beslutet den 27 februari
1960. _

Vid prövningen av ärendet anförde jag i skrivelse till Bolding följande.

Enligt stadgande i 41 a § andra stycket sinnessjuklagen får beslut om
sinnesundersökning icke meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen
eller övertygande bevisning förebragts att han begått densamma.
Stadgandet i fråga tillgodoser det med hänsyn till sinnesundersökningens
ingripande natur synnerligen viktiga rättssäkerheI skravet, att den som icke
erkänt brott för vilket han är misstänkt ej må underkastas dylik undersökning
i annat fall än då domstol funnit övertygande bevisning förebragt
om att han begått brottet. Domstolens prövning sker efter huvudförhandling
inför fullsutten rätt med de garantier för en grundlig och allsidig utredning
samt ett omsorgsfullt bedömande som denna ordning innebär.

Beslut om sinnesundersökning utgör enligt RB:s terminologi icke ett slutligt
beslut utan ett beslut under rättegången. Beträffande beslut, som ej är
slutligt, gäller enligt 30 kap. 11 § RB, att beslutet skall, i den mån så erfordras,
angiva de skäl, varå det grundas. Stadgandet innebär, att det överlämnats
till rätten att efter förhållandena i varje särskilt fall avgöra, huruvida
och i vad mån närmare motivering av beslutet är erforderlig.

I fråga om fullföljd av talan mot underrätts beslut under rättegången
finnas bestämmelser i 49 kap. RB. Av dessa bestämmelser framgår, att sådan
talan i vissa fall skall föras särskilt (3—6 §§) och eljest må föras allenast
i samband med talan mot dom eller slutligt beslut (8 §). Beslut om
sinnesundersökning återfinnes ej bland de i 3 och 4 §§ i kapitlet uppräknade
fall, där särskild besvärstalan mot beslut under rättegången är tillåten. Ej
heller innehåller sinnessjuklagen någon regel om särskild besvärstalan mot
beslut om sinnesundersökning (jfr 45 § angivna lag).

Emellertid äger part, som menar att hans mål onödigt uppehälles genom
beslut av underrätt, med stöd av 49 kap. 6 § RB föra särskild talan mot
beslutet genom besvär. Jämlikt stadgande i 52 kap. 1 § RB är talan i dylikt
fall ej inskränkt till viss tid. Ett beslut om sinnesundersökning kan följaktligen
överklagas såtillvida att den misstänkte äger när helst han sa (inskar
genom besvär påkalla hovrättens prövning av frågan huruvida målet
onödigt uppehälles genom beslutet. Att märka är att sinnesundersöknings ;j_Justitieombudsmannens

ämbctsberättelse till 1963 års riksdag

beslut går i omedelbar verkställighet utan hinder av att talan fullföljts däremot
(45 § andra stycket sinnessjuklagen). Jämlikt 54 kap. 8 § RB får talan
ej föras mot hovrättens beslut i dit fullföljd fråga angående onödigt uppskov.

De i det föregående angivna bestämmelserna i sinnessjuklagen och RB
äga tillämpning vare sig den misstänkte är häktad eller på fri fot. För beslut
om häktning kräves enligt 24 kap. 1 § RB, förutom annat, att det brott
misstanken avser är av viss svårhetsgrad och att misstanken är grundad på
sannolika skäl. Kravet på bevisning mot den misstänkte är alltså i detta
hänseende mindre än vad som erfordras för beslut om sinnesundersökning.
Talan mot beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte skall jämlikt
49 kap. 4 § RB föras särskilt genom besvär. Dylik talan är jämlikt 52
kap. 1 § RB ej inskränkt till viss tid.

Ett av de spörsmål, som aktualiserats genom Boldings framställning i
detta ärende, avser huruvida domstol, när den misstänkte icke erkänt gärningen,
bör i beslut om sinnesundersökning motivera sin ståndpunkt att
övertygande bevisning förebragts mot den misstänkte.

Såsom skäl för att dylik motivering bör lämnas har Bolding anfört följande:
Konsekvensen av ett sinnesundersökningsbeslut vore i allmänhet för
den tilltalade lika ödesdiger som konsekvensen av en dom vilken föreskreve
en straffrättslig påföljd i form av frihetsberövande. Betydelsen av att bevismaterialet
bleve omsorgsfullt prövat vore lika framträdande, när fråga
vore om sinnesundersökningsbeslut som när fråga vore om slutlig dom i ett
brottmål. Av detta följde att de flesta synpunkter som anlagts på frågan
om motivering till brottmalsdom också gjorde sig gällande med avseende
på sinnesundersökningsbeslut. Särskilt ville Bolding framhålla den synpunkten
att domsmotiveringen borde tjäna såsom en probersten på om domaren
tänkt rätt eller icke (Lindhagen i SvJT 1947 s. 322). En domare borde
ej kunna underlata att, när han skulle bilda sig en uppfattning om
bevisstyrkan i ett mål eller ärende av stor omfattning, teckna ned
hallpunkter i skrift. Den tilltalade borde fa garantier för att ingen underlåtenhet
förekommit i detta avseende, och enda möjligheten att ge sådana
garantier vore att presentera hållpunkterna i form av en motivering. Den
enda vägande invändning som kunde framföras mot att detta skulle ske
jämväl i vad avsåge sinnesundersökningsbeslut förefölle Bolding vara att
författandet av motiveringen kunde kräva mycken tid och sålunda kunde
fördröja målet. Denna invändning kunde dock knappast betraktas såsom
avgörande. Den som, trots att han förnekat brottslig gärning, stode under
hotet av att bli berövad sin frihet under avsevärd tid kunde väl i regel förmodas
ha större intresse av att bli erbjuden så goda rättssäkerhet sgarant ier
som möjligt än av att vinna några dagar eller någon vecka när det gällde
tidpunkten för beskedet om hur hans öden skulle gestalta sig. Det vore för
övrigt uppenbart att själva utredigeringen av motiveringen endast i säll -

synta fall krävde någon mera avsevärd tid. Det mesta arbetet med utarbetandet
av en motivering hänförde sig till sammanställningen av materialet
och preciseringen av hållpunkterna. Detta arbete maste utföras även om
förutsättningen skulle vara att domaren kunde lata sina anteckningar bli
kvar på skrivbordet.

Bolding framhöll vidare, att det funnes anledning att kräva motivering
av sinnesundersökningsbeslut helt oavsett om dylika beslut kunde överklagas.
Antoge man att överprövning kunde åstadkommas, så framstode motiveringen
såsom önsklig för att den skulle kunna underlätta för parterna
att precisera sina ståndpunkter och för hovrätten att bedöma dessa. Antoge
man å andra sidan att överprövning ej kunde åstadkommas, så framstode
motiveringen såsom erforderlig helt enkelt därför att den i sa fall utgjorde
ett relativt sett ännu mer betydelsefullt bidrag till rättssäkerheten.

Vad Bolding anfört innefattar helt visst beaktansvärda skäl till stöd för
uppfattningen att underrätt bör i beslut om sinnesundersökning angiva de
grunder, på vilka domstolen kommit till den slutsatsen att övertygande bevisning
föreligger mot den misstänkte. Ett dylikt beslut är otvivelaktigt av
ingripande betydelse för den enskilde, och det kan därför med visst fog göras
gällande att av motiveringen av ett för den misstänkte så betydelsefullt
beslut bör framgå, att de i lag angivna förutsättningarna för beslutet föreligga.
Ett angivande av grunderna för slutsatsen att övertygande bevisning
föreligger mot den misstänkte skulle även — om den misstänkte i hovrätten
gör gällande att målet onödigt uppehälles genom beslutet — underlätta
hovrättens prövning av denna fråga.

Fördelarna av att domstolen i beslut om sinnesundersökning närmare
redovisar grunderna för den bevisvärdering, på vilken beslutet vilar, måste
emellertid vägas mot de olägenheter som kunna vara förenade med en dylik
redovisning.

Härvid är till en början att märka att ett beslut om sinnesundersökning
enligt nu gällande lag icke är något slags mellandom, varigenom skuldfrågan
avgöres och den misstänkte, om han finnes skyldig, sakerförklaras. Förordnande
om sinnesundersökning är i stället ett under rättegången meddelat
beslut, som icke kan överklagas annat än från synpunkten att målet
därigenom onödigtvis uppehälles. Domstolen är, när den efter sinnesundersökningen
slutligen avgör målet, icke bunden av den i samband med sinncsundersökningsbeslutet
gjorda bedömningen av bevisningen. Det förekommer
sålunda, att vid huvudförhandlingen efter sinnesundersökningen åberopas
nya bevis, som motivera en annan bedömning av bevisningen än den
som skett vid beslutet om sinnesundersökning. Jag bär även, i samband
med prövning av klagomål över dröjsmål med sinnesundersökning, sett
exempel på att enbart resultatet av sinnesundersökningen och vad som
framkommit vid denna föranlett en annan bedömning av skuldfrågan.

Ett närmare angivande av grunderna för sinnesundersökningsbeslut kan
knappast i fall där den misstänkte nekar, ske utan en ingående redovisning
av bedömningen av samtliga förekommande bevisfrågor. Domstolen skulle
salunda nödgas redan i beslutet om sinnesundersökning yttra sig i detalj om
bevisfrågoma pa ett sätt, som kunde ge intryck av att domstolen i själva
verket tagit definitivt ståndpunkt i skuldfrågan och sålunda föregripit sitt
slutliga ställningstagande, som skall ske genom domen. I varje fall skulle
den misstänkte kunna få den föreställningen, att domstolen låst fast sig i
sina i sinnesundersökningsbeslutet närmare angivna ståndpunkter till bevisvärderingsfrågoma.

Än vidare är att framhålla, att i de fall, där bevismaterialet är omfattande,
utformningen av motiveringen kan taga avsevärd tid i anspråk. I dessa
fall skulle beslutets meddelande i motsvarande mån fördröjas. De härmed
förenade olägenheterna äro särskilt framträdande, när den misstänkte på
grund av häktning är berövad friheten.

Med avseende a häktade innebär beslut om sinnesundersökning en förlängning
av häktningstiden. Med hänsyn härtill kan det synas önskvärt, att
skälen till beslutet klart utvisa att laga förutsättningar för beslutet äro för
handen. Lagen utgår emellertid från att sinnesundersökning av häktad normalt
icke skall fördröja den slutliga domen — där domstolen tar slutgiltig
ställning till bevisfrågoma och redovisar sin bedömning av dessa — med
mera än omkring sex veckor. Med hänsyn härtill kan förlängningen av häktningstiden
knappast anses nödvändiggöra att domstolen redan i sinnesundersökningsbeslutet
närmare ingår på bevisfrågorna. Det faktiska förhållandet,
att en besvärande arbetsbalans för närvarande råder inom undersökningsväsendet,
särskilt vid vissa undersökningsstationer, synes i och för
sig icke böra inverka pa frågan om domstolarna böra motivera sina sinnesundersökningsbeslut.

I betraktande av det anförda kan jag icke finna att fördelama av att
domstol i skälen till sinnesundersökningsbeslutet redovisar grunderna för
sm uppfattning, att övertygande bevisning förebragts i målet, äro så framträdande,
att dylik motivering — trots de därmed förenade olägenheterna
— i allmänhet bör ske. Skyldighet att enligt stadgandet i 30 kap. 11 § RB
närmare angiva skälen för den gjorda bevisbedömningen kan alltså icke anses
regelmässigt föreligga.

Det är icke heller vanligt att domstolarna i skälen till beslut om sinnesundersökning
närmare angiva den utredning, som anses innefatta övertygande
bevisning om att den misstänkte begått den åtalade gärningen, lika
litet som domstolarna bruka i beslut om häktning närmare ange den utredning,
som anses innefatta sannolika skäl för att den häktade begått den
gärning, varom fråga är.

Lnder hänvisning till det anförda kan jag för min del icke finna, att
häradsrätten i nu förevarande fall förfarit oriktigt genom att i full överens -

stämmelse med rådande praxis underlata att närmare motivera sin standpunkt
i bevisfrågan. Jag kan icke heller finna att nämnda praxis innebär
sådana vådor ur rättssäkerhetssynpunkt att den bör ändras.

Vad härefter angår spörsmålet, huruvida och i vad mån hovrätt, dit talan
mot sinnesundersökningsbeslut fullföljts genom besvär jämlikt 49 kap. 6 §
RB, har att ingå i prövning av underrättens ståndpunkt i bevisfrågan, får
jag anföra följande.

Såsom framgår av nyssnämnda stadgande gäller det i dylikt fall för hovrätten
att taga ställning till huruvida målet onödigt uppehålles genom underrättens
beslut.

Beträffande omfattningen av hovrättens prövning torde utan vidare vara
klart att däri inbegripes frågan om behov av sinnesundersökning föreligger,
förutsatt att den misstänkte är skyldig till gärningen. Finner hovrätten att
sådant behov icke är för handen, måste beslutet om sinnesundersökning
anses medföra ett onödigt uppskov med målet, och beslutet skall därför undanröjas.
Likaså torde någon tvekan icke råda om att beslutet måste upphävas,
därest något av de rekvisit, som erfordras för att brott skall föreligga,
saknas i gämingsbeskrivningen samt gärningen sålunda icke är straffbar.

Vad angår frågan huruvida hovrätten också har att ingå i prövning av
den bevisning som föreligger mot den misstänkte ma till en början erinras,
att förordnande om sinnesundersökning, såsom förut nämnts, må meddelas
endast om övertygande bevisning förebragts att han begått gärningen. Är
bevisningen icke av sådan styrka, saknas erforderlig förutsättning för att
underkasta honom sinnesundersökning. I dylikt fall torde utrymme icke finnas
för annan uppfattning än att målet onödigtvis uppehålles genom beslut
om sinnesundersökning. I enlighet härmed torde innebörden av stadgandet
i 49 kap. 6 § RB vara, att hovrätten måste i princip ingå i prövning av underrättens
ståndpunkt i bevisfrågan.

Beträffande den närmare innebörden av hovrättens prövning av bevisningen
måste emellertid beaktas, att enligt gällande processordning förfarandet
i hovrätten i besvärsmål är skriftligt, med möjlighet dock till muntlig
förhandling jämlikt 52 kap. 10 § RB. Det förutsättes alltså icke i RB,
att vittnesbevisning som skett vid underrätten i hithörande fall skall återupptagas
genom att vittnena anyo höras i hovrätten. Hovrätten År alltsa,
vid prövning av fråga om rättegång i underrätt onödigt uppehälles genom
beslut om sinnesundersökning, väsentligen hänvisad att grunda sitt ställningstagande
på det bevismaterial som upptecknats i underrätten. Det säger
sig självt att bevisvärderingen härvid i många fall maste bereda betydande
svårigheter redan av det skälet att hovrätten, när det gäller att bedöma
bevisningens tillförlitlighet, icke har lika goda möjligheter som underrätten,
där bevisupptagningen skett. I dylika fall iir det givetvis av värde

att hovrätten — sasom skedde i M:s fall — vid muntlig förhandling inhämtar
parternas närmare synpunkter på bevisningen.

I de fall, där hovrätten på grundval av det skriftliga materialet — eventuellt
med tillägg av den ytterligare utredning som kan framkomma vid
muntlig förhandling i hovrätten — finner sig kunna konstatera, att underrätten
felbedömt styrkan av den förebragta bevisningen, bör hovrätten
självfallet fastslå, att målet genom sinnesundersökningen onödigt uppehälles,
och förty undanröja undersökningsbeslutet. I många fall måste emellertid
för hovrätten framsta sasom tveksamt huruvida det över huvud taget
är möjligt för hovrätten att på grundval av det tillgängliga materialet tillräckligt
säkert bedöma bevisfrågan. Om hovrätten i ett dylikt läge upphäver
undersökningsbeslutet, blir följden att underrätten vid sitt slutliga avgörande
av malet saknar tillgång till sadan utredning om den misstänktes
sinnesbeskaffenhet som underrätten genom sitt beslut om sinnesundersökning
funnit nödvändig för påföljdens bestämmande. Detta skulle exempelvis
kunna leda till att underrätten dömer den misstänkte till straff i fall där
han, om sinnesundersökning skett, skulle ha blivit förklarad straffri. En
dylik ordning finner jag vara klart otillfredsställande. Visserligen kan i dylika
fall, därest talan fullföljes mot domen, hovrätten — för den händelse
den i likhet med underrätten finner vederbörande skyldig — förordna om
sinnesundersökning, varvid hans sinnesbeskaffenhet blir klarlagd. Någon
garanti för att domen överklagas till hovrätten finnes emellertid icke.

De här ovan anförda förhållandena — nämligen dels att hovrätt till följd
av det skriftliga förfarandet i besvärsmål har sämre möjlighet än underrätten
att värdera den vid underrätten förebragta bevisningen och dels att
det framstår sasom angeläget att underrätten vid slutligt avgörande av ansvarsfrågan
har tillgång till erforderlig utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet
— äro enligt min mening ägnade att mana till försiktighet
i fråga om att upphäva underrätts beslut om sinnesundersökning på den
grund att det framstar sasom tveksamt huruvida underrätten bedömt bevisfrågan
riktigt. \ad angår behandlingen av M:s besvär i ifrågavarande
hänseende i Svea hovrätt finner jag med hänsyn härtill — och då av föredragningspromemorian
i besvärsmålet framgår att hovrätten ägnat bevisfragan
erforderlig uppmärksamhet — icke anledning till någon erinran mot
hovrättens åtgärd att lämna besvären utan bifall.

Det kan naturligtvis med visst fog ifrågasättas, huruvida den nuvarande
ordningen för fullföljd av talan enligt 49 kap. 6 § RB mot underrätts beslut
om sinnesundersökning erbjuder tillräckliga möjligheter till en ingående
omprövning i hovrätt, hör att en helt tillfredsställande prövning av bevisfrågan
skall kunna ske i hovrätten torde krävas att bevisningen i mån av
behov, på samma sätt som sker vid fullföljd av talan mot underrättens slutliga
dom i målet, ånyo upptages genom förhör med vittnen och andra vid
underrätten hörda personer. Detta torde icke låta sig göras inom ramen för

besvärsförfarandet. En sådan ordning skulle innebära, att hovrätten kunde
få i detalj pröva bevisfrågoma två gånger, nämligen först i samband med
prövning av talan enligt 49 kap. 6 § RB och därefter vid prövningen av
talan mot underrättens slutliga dom i malet. Förhållandena skulle ställa sig
väsentligt annorlunda, om man kunde uppdela straffprocessen sa att skuldfrågan
prövades först och påfölj dsfrågan därefter upptoges till särskilt bedömande.
I så fall skulle före beslut om sinnesundersökning en formlig sakerförklaring
meddelas (jfr SOU 1944: 10 s. 396), vilken skulle kunna överklagas
på samma sätt som en dom. Beträffande detta spörsmål vill jag hänvisa
till uttalanden av bl. a. professorerna Strahl och Ekelöf (jfr de nordiska
kriminalistföreningarnas årsbok 1951—52 s. 145 o. f. samt SvJT 1954 s. 65
o.f.). Ett ställningstagande till hithörande, komplicerade problem kräver
en utredning av sådan omfattning som JO-ämbetets resurser icke medgiva.
Jag är därför icke beredd att framlägga något förslag i förevarande hänseende.

Ej heller i övrigt föranledde ärendet annan åtgärd från min sida än att en
avskrift av skrivelsen för kännedom överlämnades till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet.

4. Åklagare har beträffande X., som av försvaret åberopats såsom
vittne i brottmål, förebragt utredning om dennes antecedentia för
att belysa hans trovärdighet samt hemställt till försvararen att
överväga om X. skulle höras ävensom inför rätten ifrågasatt om
denne borde avlägga vittnesed. Fråga om åklagaren ägt
befogenhet härtill

Den 7 oktober 1960 påbörjades vid Svea hovrätt huvudförhandling i ett
vidlyftigt mål mellan allmän åklagare och en person tilltalad för dråp av en
kvinna, som försvunnit den 26 maj 1959 och senare anträffats död. Den
tilltalade — som nekade till att ha haft något att göra med kvinnans försvinnande
och död — hade i anledning av åtalet genom dom den 5 augusti
1960 av underrätten dömts för misshandel, varav döden följt, till förvaring
i säkerhet sanstalt med en minsta tid av 7 år. Mot domen hade talan fullföljts
i hovrätten av såväl åklagaren som den tilltalade.

Sedan åklagaren hållit slutplädering i hovrätten den 25 och den 26 januari
1961 samt huvudförhandlingen utsatts att fortsätta den 6 februari
samma år, anhöll försvararen i en den 4 februari till hovrätten inkommen
skrift om förhör med ytterligare ett vittne, här kallad X. Samtidigt ingav
försvararen ett av X. utfärdat intyg, som var dagtecknat den 31 januari
1961. I intyget uppgav X., att han vid viss tidpunkt den 26 maj 1959

eller sålunda den dag kvinnan försvunnit — på en angiven plats iakttagit
den tilltalade, som han senare känt igen på fotografier. Innehållet i intyget
var sådant, att X:s uppgifter, om de voro riktiga, uteslöto att den tilltalade
kunde vara skyldig till den gärning, som avsågs med åtalet.

Försvararen anförde i sin framställning om vittnesförhör med X., att denne
vid telefonsamtal med försvararen bekräftat sina uppgifter i intyget till
alla delar och förklarat sig kunna tillfredsställande styrka sina tidsangivelser.
Sitt sena framträdande hade X. motiverat med att han funnit det obehagligt
att vittna i saken. Enligt vad X. vidare omtalat för försvararen,
hade X. emellertid efter åklagarens slutplädering insett, hur allvarlig situationen
var för den tilltalade samt att det därför var X:s plikt att upplysa
försvararen om att han kunde styrka den tilltalades alibi.

Samma den 4 februari hemställde åklagaren, att den till den 6 februari
utsatta förhandlingen måtte inställas, enär uppgifterna i intyget med nödvändighet
påfordrade polisutredning. I anledning härav inställde hovrätten
förhandlingen. På begäran av åklagaren skedde härefter den 5 februari polisförhör
med bland andra X.

Den 6 februari rekvirerade åklagaren straffregisterutdrag rörande X. från
fångvårdsstyrelsen. På begäran av åklagaren sändes utdraget till den befattningshavare,
som tjänstgjorde såsom protokollförare i målet i hovrätten.

I en skrift, som inkom till hovrätten den 8 februari, upplyste åklagaren
att X., i samband med åtal för olika brott, vid skilda tillfällen blivit föremål
för sinnesundersökning. Åklagaren framhöll, att resultatet av dessa undersökningar
kunde antagas vara av värde, när det gällde att få en uppfattning
om X:s trovärdighet såsom vittne; fråga kunde dessutom uppkomma huruvida
X. borde få höras på ed. Med anledning därav hemställde åklagaren

under åberopande av 38 § andra stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar — att hovrätten
måtte forordna, att hos kriminologiska centralarkivet tillgängliga handlingar
angående X. måtte tillhandahållas för att av åklagaren begagnas, om
det skulle visa sig att de voro av betydelse som bevis i rättegång. Med bifall
till åklagarens framställning förordnade hovrätten samma dag, att
handlingarna i fråga skulle tillhandahållas hovrätten och där hållas tillgängliga
för åklagaren.

Straffregisterutdraget rörande X. utvisade, att X. vid två särskilda tillfällen
åren 1938 och 1944 straffriförklarats — första gången för tjuvnadsbrott
och begagnande av falska handlingar och andra gången för förskingring
samt att X. år 1949 för allmänfarlig ödeläggelse ådömts förvaring i
säkerhetsanstalt med en minsta tid av 5 år.

Av de från kriminologiska centralarkivet inkomna handlingarna framgick,
att i utlåtanden, som i målen mot X. avgivits rörande hans sinnesbeskaffenhet,
X. betecknats som konstitutionell psykopat med benägenhet för
osannfärdighet och rättshaveri.

Huvudförhandlingen i det nu aktuella målet återupptogs i hovrätten den
9 februari 1961, varvid X. var tillstädes. Vid förhandlingens början hemställde
åklagaren, enligt vad som antecknats i hovrättens protokoll, att försvararen
— med hänsyn särskilt till vad som dåmera framkommit om X:s
levnadsomständigheter och den skada X. kunde åsamkas genom att desamma
yppades — måtte överväga huruvida X. skulle höras i målet. Försvararen
vidhöll sin begäran om vittnesförhör med X., under åberopande av
vissa intyg rörande dennes psykiska hälsotillstånd, utfärdade åren 1951 och
1955, samt ett för X. år 1958 utfärdat arbetsintyg och ett samma år utfärdat
betyg över en av X. genomgången ingenjörskurs.

Enligt vad som vidare antecknats i hovrättens protokoll hemställde åklagaren
härefter under hänvisning till 36 kap. 13 § första stycket andra punkten
RB, att hovrätten måtte överväga, huruvida ed finge avläggas av X.
Åklagaren åberopade härvid de från kriminologiska centralarkivet inkomna
sinnesundersökningarna rörande X. Enligt förordnande av hovrätten föredrogos
dessa handlingar, i erforderliga delar, inom stängda dörrar. Efter det
parterna, sedan dörrarna åter öppnats, ytterligare utfört talan i frågan om
X:s hörande avkunnade hovrätten följande beslut.

Väl är visat att X. av domstolar den 10 oktober 1938 och den 15 augusti
1944 förklarats straffri jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen samt den 7 juli 1949
ådömts förvaring i säkerhetsanstalt med minsta tid om fem ar. Av vad i läkarutlåtanden,
som åberopats i dessa mål, samt vad i övrigt i nu iörevarande
mål förekommit kan dock ej anses framgå, att han for narvarande saknar
erforderlig insikt om betydelsen av ed.

Hovrätten tillåter förty hans hörande å ed.

Härefter skedde vittnesförhör med X. i vanlig ordning.

I en den 16 februari 1961 hit inkommen skrift framförde advokaten Gunnar
Molin vissa kritiska synpunkter på åklagarens åtgärder med avseende
å X. Han framhöll härvid, att X. spontant lämnat försvaret uppgifter,
vilka, om de vore riktiga, gåve den tilltalade alibi för det mycket grova
brott, för vilket han var åtalad. Såvitt vore bekant kände X. varken den
tilltalade eller den dödade kvinnan eller någon dem närstående. Ekonomisk
vinning av vittnesmålet var utesluten. X:s opartiskhet syntes sålunda ha
varit väl dokumenterad. Eftersom vid förundersökning ej blott de omständigheter
som talade mot den misstänkte utan även de som vore gynnsamma
för honom skulle beaktas och bevis som vore till hans förmån skulle tillvaratagas,
hade åklagaren därför varit skyldig, därest försvaret icke hade
inkallat X. som vittne, att själv föranstalta om vittnesförhör med X. infor
hovrätten. I stället hade åklagaren vid förhandlingen i hovrätten förklarat,
att det förvånade honom, att försvaret inkallat vittnet. Åklagaren hade
t. o. m. vädjat till försvararen att återkalla sin begäran om vittnesförhöret.
Molin hemställde därför, att JO måtte pröva, huruvida åklagarens nämnda

3*_Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1063 ars riksdag

förfarande överensstämde med gällande rätt, samt vidtaga åtgärder till förhindiande
av liknande uppträdande från aklagarnas sida i framtiden, eventuellt
genom framställning om lagändring.

Vidare anförde Molin att åklagaren, till stöd för yrkande att X. skulle
jämlikt 36 kap. 13 § RB höras utan ed, införskaffat en vidlyftig utredning,
bl. a. straffregisterutdrag, varefter åklagaren grundat sitt berörda yrkande
huvudsakligen pa att X. tidigare lagförts för brott och straffriförklarats.
Dessa händelser lågo emellertid långt tillbaka i tiden; dessutom hade X.,
som alltsedan dess fört ett tadelfritt liv, redan för många år sedan erhållit
friskintyg. Molin hemställde därför, att JO måtte pröva, huruvida åklagalens
förfarande i nämnda hänseende verkligen var försvarbart med hänsyn
såväl till att yrkandet uppenbarligen saknade fog som ock till den skada,
som yrkandet och utredningen kunde beräknas medföra och tydligen även
medfört för X.

Molin framhöll slutligen, att åklagarens förfarande beträffande X. vore
ägnat att göra människor än mera rädda för att anmäla sig såsom vittnen
för åtalade eller eljest för brott misstänkta personer. Man kunde svårligen
värja sig för känslan att åklagarvittnens antecedentia icke från åklagarens
sida bleve föremål för samma granskning som försvarsvittnenas antecedentia.
Försvarets möjligheter att granska åklagarvittnen mot bakgrunden av
straffregisterutdrag o. d. vore ock minst sagt problematiska.

I anslutning till vad som inträffat i samband med X:s framträdande såsom
vittne framförde dessutom gårdskarlen Harry Eriksson i en den 17
februari 1961 hit inkommen skrift ett förslag om viss ändring i RB avseende
vittnesförhör med personer vilka varit intagna i sinnessjukhus eller fångvårdsanstalt.

I ärendet tog jag del av hovrättens akt i brottmålet i erforderliga delar
ävensom sinnesundersökningshandlingarna rörande X. Härjämte lät jag införskaffa
vissa muntliga upplysningar från åklagaren i målet.

Vid prövning av ärendet anförde jag följande.

Enligt stadgandet i 35 kap. 1 § första stycket RB skall rätten efter samvetsgrann
prövning av allt, som förekommit, avgöra vad i målet är bevisat.
Detta innebär att någon begränsning ej uppställts i fråga om arten av det
material eller de kunskapskällor som få användas för sanningens utletande.
Lagen uppställer alltså icke något hinder mot att förebringa utredning av
betydelse för att bedöma, huruvida uppgifter, som lämnats av vittnen eller
andra personer inför rätten, äro tillförlitliga.

Det är dock icke vanligt i rättegång att särskild utredning införes till belysande
av trovärdigheten hos vittnen eller andra personer, vilka höras inför
domstolen. När så likväl stundom sker torde dylik utredning — som kan
gälla t. ex. tillförlitligheten av barns utsagor i vissa grova brottmål — mes -

t adels ha formen av sakkunnigbevisning genom någon psykiater eller psykolog.
I varje fall är det icke brukligt att för ändamal, som nyss sagts, framlägga
utredning — t. ex. genom straffregisterutdrag — rörande brott som
må ha förövats av den som önskas hörd såsom vittne. Helt visst kunna även
mycket starka skäl åberopas mot en dylik ordning. Härvidlag må framför
allt framhållas, att värdet av en sådan bevisning i regel är ringa och att
hänsyn måste tagas även till den skada som kan vållas vittnet genom att
hans tidigare brottslighet blottas. I vissa fall — t. ex. om det är bekant att
en såsom vittne åberopad person dömts för mened — kan det dock vara befogat
att utredning därom förebringas vid domstolen. Likaså kan vad som
framkommit vid tidigare sinnesundersökning av en person, som åberopas
såsom vittne, vara av sådan betydelse för bedömandet av vittnets trovärdighet,
att anledning kan finnas att i samband med vittnesförhöret framlägga
utredning om undersökningen. I fall tilltalad eller försvarare känner
till något dylikt förhållande, som kan inverka på tilltron till ett åklagarvittnes
uppgifter, är han självfallet oförhindrad att hänvända sig till domstolen
med begäran att utredning därom införskaffas, t. ex. genom straffregisterutdrag
eller sinnesundersökningshandlingar.

I nu föreliggande fall har åklagaren ansett sig böra genom straffregisterutdrag
framlägga utredning angående i straffregistret förekommande anteckningar
rörande X. Sedan genom utdraget framkommit, att X. straffnförklarats
två gånger — åren 1938 och 1944 — samt dömts till förvaring år
1949 med en minsta förvaringstid av 5 år, har åklagaren genom hovrättens
förmedling låtit införskaffa de sinnesundersökningar som skett beträffande
X. i samband med de nyssnämnda lagföringarna.

Den utredning, varom åklagaren sålunda föranstaltat, har framlagts a\
honom i målet först sedan det vid förhandlingen den 9 februari 1961 visat
sig att försvararen vidhöll sin begäran om vittnesförhör med X. Utredningen
i fråga har av åklagaren framlagts vid förhandling inom stängda
dörrar.

Enligt vad åklagaren upplyst hade han, när försvararen framställde begäran
om vittnesförhör med X., icke kännedom om att X. lagförts för brott.
I anledning av att vittnesförhör med X. begärdes företog åklagaren en undersökning
rörande X. i tidningen Polisunderrättelser, varvid vissa uppgifter
om denne framkommo. På grund därav beställde aklagaren straffregisterutdrag
rörande X., varjämte han lät införskaffa sinnesundersökningshandlingarna
rörande denne. Ändamalet därmed var såsom angivits i
åklagarens begäran till hovrätten om dess medverkan för att erhålla handlingarna
från kriminologiska centralarkivet — att skaffa material till ledning
vid bedömandet av X:s trovärdighet som vittne och av frågan om X.
borde få avlägga ed.

Att åklagaren sålunda ansåg sig böra i angivna syfte införskaffa och i
målet åberopa den omnämnda utredningen rörande X. anser jag icke kunna

ge anledning till någon anmärkning med hänsyn till de särskilda förhållanden
som förelågo. Åklagarens åtgärder måste tvärtom anses välbefogade i
betraktande av målets beskaffenhet, arten av de utav X. i intyget lämnade
uPPgifterna och de omständigheter under vilka uppgifterna framkommit.
\id angivna förhållande och eftersom åklagaren framlade handlingarna i
målet först sedan det blivit klart att framställningen om vittnesförhör med
X. vidhölls samt föredragningen av handlingarna dessutom skedde inom
stängda dörrar, kan det enligt min mening icke anses, att åklagaren brustit
i sin skyldighet att iakttaga diskretion med avseende å X:s förflutna. Ej
heller anser jag omständigheterna vara sådana, att någon anmärkning kan
riktas mot aklagaren för att han i det uppkomna läget ansåg sig böra, på
sätt framgar av hovrättens protokoll, hemställa till försvararen att överväga
om X. skulle höras i målet. Huruvida åklagaren, sedan försvararen
vidhållit sin begäran om vittnesförhör med X. bort — mot bakgrunden av
innehållet i de från försvararens sida åberopade intygen — på sätt som
skedde ifrågasätta, om X. borde avlägga ed, är en bedömningsfråga, som
helt naturligt lämnar utrymme för olika meningar. För min del finner jag
det uppenbart, att åklagarens bedömning av detta spörsmål icke är av beskaffenhet
att kunna läggas honom till last såsom fel.

Vad beträffar hovrättens handläggning av saken kan enligt min mening,
av skäl som framgå av det föregående, någon erinran icke riktas mot hovrätten
för dess åtgärder att medverka vid införskaffandet av sinnesundersökningshandlingarna
och att tillåta åklagaren att förebringa den av honom
åberopade utredningen såsom bevis i målet.

_ På grund av det anförda och då vad i ärendet förekommit enligt min mening
icke motiverade något ingripande från min sida i syfte att få till stånd
någon lagändring i hithörande hänseenden, fann jag ärendet icke föranleda
någon min vidare åtgärd.

5. Tilltalad har begärt att viss advokat skall utses till försvarare
för honom. Fråga om lämpligheten av att förslaget frångås och
annan utses till försvarare allenast till förekommande av att
utsatt huvudförhandling uppskjutes

Till Torna och Bara domsagas häradsrätt inkom den 3 februari 1962
från allmän åklagare en ansökan om stämning å T. L. H. med yrkande om
ansvar för rattfylleri, vårdslöshet i trafik och grovt vållande till annans
död. I stämningsansökningen begärde åklagaren vittnesförhör med 8 angivna
personer. Den 13 februari 1962 utfärdade häradsrätten stämning å
H. och förordnade dagen därpå tingsnotarieaspiranten vid domsagan Hans
Klette att verkställa personundersökningen beträffande H. Den 8 mars

19G2 utsatte rätten målet till huvudförhandling den 3 april 1962, och kallelser
utfärdades till parter och vittnen. Den 12 mars 1962 inkom till rätten
en skrift från IT., vari han begärde, att offentlig försvarare skulle förordnas
för honom samt att om möjligt advokaten Lage Knöös måtte förordnas
härtill. På telefonförfrågan från domsagokansliet den 13 i samma månad
förklarade Knöös, att han var villig att åtaga sig uppdraget som offentlig
försvarare för H. men att han på grund av förhandling vid annan domstol
var förhindrad att inställa sig vid häradsrätten den 3 april 1962. På uppdrag
av tingsdomaren Sture Melin samtalade Klette därefter med H. per
telefon och omtalade därvid i enlighet med Melins instruktioner, att Knöös
vore förhindrad att närvara vid huvudförhandling den 3 april och att det
från häradsrättens synpunkt vore olägligt med ett uppskjutande av huvudförhandlingen.
Klette föreslog vidare, att i stället advokaten T. Lundius
skulle förordnas, och detta förslag godtog H. Den 14 mars 1962 förordnade
rätten Lundius till offentlig försvarare. I skrift till Melin den 22 i samma
månad begärde Knöös upplysning huruvida Melin frångått IL:s förslag av
den anledning att Knöös ansetts olämplig för uppdraget eller av annan
orsak. I ett påföljande dag avlåtet brev förklarade Melin, sedan han redogjort
för vad i saken förekommit, att han ej ansett Knöös olämplig för förordnandet
samt att den omständigheten att annan förordnats sammanhängde
med Melins önskan att undvika ett uppskjutande av huvudförhandlingen
och med att H. själv ej motsatte sig förordnande av Lundius.

I en den 30 mars 1962 hit inkommen skrivelse anförde Knöös följande.
När Melin den 13 mars 1962 fick vetskap om att Knöös ej kunde närvara
vid den utsatta huvudförhandlingen, borde denna ha inställts. Att ett inställande
av en förhandling vore olägligt för en domstol kunde icke anses
vara ett sådant förhållande som enligt 21 kap. 5 § andra stycket RB finge
föranleda ett frångående av den tilltalades förslag till val av offentlig försvarare;
enligt nämnda stadgande skulle, om den misstänkte till offentlig
försvarare föreslagit någon, som var behörig därtill, denne förordnas, om ej
hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest särskilda
skäl föranleda annat. Det vore vidare enligt Knöös’ mening synnerligen
olämpligt att Melin uppdragit åt en notarie att till H. framföra häradsrättens
önskemål att huvudförhandlingen ej skulle inställas ävensom förslaget
att annan skulle utses till offentlig försvarare. Uppenbart torde vara
att H. i sin då mycket ömtåliga ställning icke vågat motsätta sig häradsrättens
önskemål. Det sätt på vilket Melin handlagt ärendet stode enligt
Knöös’ mening i uppenbar strid mot vad nyssnämnt stadgande i RB åsyftade.
Med hänsyn härtill och då det för misstänkta och tilltalade vore av
största vikt att stadgandet hölles i helgd, anhöll Knöös att JO matte uttala
sig i frågan.

Efter remiss anförde Melin följande. Under verkställandet av personundersökningen
gjorde Klette ett besök hos II. den 10 mars 1962. Sedan H.

därvid uttryckt önskemål att få offentlig försvarare, frågade Xlette, om
han önskade någon särskild person som offentlig försvarare. H. svarade, att
han ej kände till namnet på någon annan advokat än Ivnöös, vilken i ett
mal biträtt en kamrat till II. och med vilkens hjälp kamraten var mycket
nöjd. Xlette hjälpte därefter H. med uppsättandet av ansökningen om förordnande
av offentlig försvarare. Sedan det framkommit att Ivnöös var
förhindrad att närvara vid den utsatta huvudförhandlingen, uppkom frågan
om denna skulle uppskjutas eller ej. Med hänsyn till vad Klette uppgivit
om omständigheterna kring Ii:s förslag av just Ivnöös till försvarare,
hade Melin bedömt läget så att H., därest han upplystes om att Knöös vore
förhindrad ifrågavarande dag och att häradsrätten gärna såge att huvudförhandlingen
ej uppskötes, mahända icke skulle ha något att invända mot
att få en annan försvarare än Xnöös. Vid Xlettes telefonsamtal med H. hade
denne ej minsta invändning att göra mot att annan försvarare utsågs. Rörande
frågan om Melins förfarande stod i strid mot 21 kap. 5 £ andra stycket
RB anförde Melin följande.

I likhet med Xnöös anser jag det vara av största vikt att nyssnämnda
lagstadgande hålles i helgd. Stadgandet ger den misstänkte ett ej ringa inflytande
i fråga om valet av försvarare och bidrager därigenom till att den
misstänkte till försvarare erhåller någon, för vilken han har förtroende.

Jag kan dock i motsats till Xnöös ej finna att stadgandet skulle lägga
hinder i vägen för en domstol att — då som i förevarande fall ej obetydliga
olägenheter skulle uppstå för domstolen genom ett uppskjutande av den
redan utsatta huvudförhandlingen eller av annan orsak — göra en förfrågan
hos den misstänkte huruvida han kan tänka sig annan person som
offentlig försvarare än den ursprungligen föreslagne. Därest i det aktuella
fallet H. vidhållit sin begäran att få Xnöös till försvarare anser jag att
häradsrätten svårligen kunnat frångå denna hans önskan. I H:s fall hade
denne emellertid vid den av Xlette gjorda förfrågningen intet att invända
mot att annan lämplig person utsågs till försvarare. Vid sådant förhållande
ansåg jag mig utan åsidosättande av H:s behöriga intressen kunna frångå
hans ursprungliga förslag. Härtill kommer att såvitt jag då hade mig bekant
mgen kontakt dittills förevarit mellan II. och Xnöös. Jag anser att under
angivna omständigheter frångåendet av det först gjorda förslaget ej i och
för sig kan bli föremål för några principiella invändningar.

Givetvis måste dock tillses att en förfrågan av nu förevarande slag till en
misstänkt sker under sadana former att denne i sin ofta ömtåliga ställning
ej känner sig mer eller mindre tvingad att frångå sitt ursprungliga förslag.
Det var just med tanke häipå som jag föredrog att uppdraga åt Xlette att
sätta sig i förbindelse med II. framför att själv göra det eller be något av
kanslibiträdena med hjälp i saken. Xlette var enligt min mening särskilt
lämpad med hänsyn till sin tidigare kontakt med H. kort dessförinnan i anledning
av den utförda personundersökningen. Ivlette har för mig uppgivit
att det icke var fråga om minsta påtryckning från hans sida i saken. Tillläggas
bör att Xlette år en kunnig notarie med gott omdöme. Enligt min
mening har det således varit lättare för II., därest han önskat vidbliva sin
önskan att få Xnöös till offentlig försvarare, att framhålla detta för Xlette
än för mig eller något av kanslibiträdena.

Under hänvisning till det ovan sagda förmenar jag att mm handläggning
av förevarande ärende varit i alla avseenden riktig och att de av Knoos
framförda klagomålen äro oberättigade.

I påminnelser anförde Knöös följande.

Då Melin tre veckor före den 3 april 1962 fick vetskap om att jag var
förhindrad att inställa mig nämnda dag torde näppeligen nagra olägenheter
ha uppkommit för domstolen om huvudförhandlingen mstallts.

Jag var i telefonförbindelse med H. den 12 eller 13 mars, och sistnämnda
dag rekvirerade jag förundersökningsprotokollet vilket jag också erhöll
och genomgick. Den 19 mars telefonerade landsfiskalen i lorna distrikt till
mig och anhöll, att jag skulle återställa förundersökningsprotokollet, da
häradsrätten förordnat advokat Lundius till offentlig försvarare för H. Det
var på detta sätt, jag fick reda på att häradsrätten frångått H:s förslag.
Häradsrätten lämnade icke någon underrättelse till mig.

Enligt 21 kap. 5 § andra stycket RB skall, om den misstänkte till offentlig
försvarare föreslagit någon, som är behörig därtill, denne förordnas, om
ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest särskilda
skäl föranleda annat. Under förarbetena till stadgandet uttalade
processlagberedningen, att det vore av vikt att den misstänkte till försvarare
erhölle någon, för vilken han hyste förtroende. Hade den misstankte
till försvarare föreslagit någon, som vore behörig att mottaga uppdrag-et,
borde därför avvikelse från förslaget ej ske med mindre särskilda omständigheter
föranledde därtill. Sådan omständighet kunde vara, att den foreslagne
vore bosatt å avlägsen ort och hans anlitande därför skulle medföra
avsevärt ökade kostnader för statsverket eller att han med hansyn till sitt
förhållande till saken vore olämplig. De nämnda exemplen giva en antydan
om att avsikten varit att endast tungt vägande omständigheter bora föranleda
ett åsidosättande av den misstänktes önskemål i fråga om val av
offentlig försvarare.

Ett med förevarande ärende likartat spörsmål har tidigare varit föremal
för min prövning (ärende nr 142/1959, refererat i Tidskrift för Svenges
advokatsamfund år 1960 sid. 97 ff.). Nämnda ärende avsåg fragan, huruvida
en domstol, som utsatt ett brottmål till huvudförhandling viss dag,
borde ändra tiden för förhandlingen sedan det upplysts att den tilltalade
anlitade eu försvarare som ej kunde inställa sig å den utsatta dagen. 1
nämnda ärende avgav advokatsamfundets styrelse ett utlåtande, dan an -

fördes följande principiella synpunkter.

Principen att en för brott tilltalad person själv skall få välja försvarare
är av icke ringa betydelse för upprätthållande av allmänhetens fortroende
för rättsskipningen. Om den tilltalade icke kan fa biträde av den försvarare
han själv utsett och för vilken han hyser förtroende, är detta agnat att inge
honom en känsla av att han blivit orättvist behandlad. Falles han sedan
till ansvar, tror han lätt att detta berott pa att han icke fatt ordna sitt for -

svar sa som han själv velat. Rent objektivt sett kan naturligtvis domaren
eller en utomstående stundom tycka att den misstänkte ordnat sitt försvar
pa ett irrationellt sätt, att han skaffat sig försvarare i onödan eller att han
vid valet av försvarare handlat opraktiskt eller oklokt. Man bör emellertid
komma ihåg att det icke är lätt för andra att sätta sig in i och förstå hur
den misstankte själv ser på sin sak och vilka skäl han har för sitt val av försvarare.
Det ar av vikt att den misstänkte själv får bestämma denna sak
L)™,nmPrin.C,,P har,m''a-°- ett egenvärde, som gör att principen bör upp ratthallas

så långt detta är möjligt.

Om sa skall kunna ske, är det tydligt att domstolarna vid utsättande av
däg för huvudförhandling i brottmål måste försöka att taga hänsyn till
önskvärdheten av att handläggningen äger rum å sådan tid att den av den
tilltalade utsedde försvararen kan inställa sig. Så sker också allmänt, och
Iran domstolarnas sida visas stor beredvillighet att tillmötesgå de tilltalades
och deras advokaters önskemål i ifrågavarande hänseende. Principen att
den tilltalade om möjligt skall kunna få biträde av den försvarare han själv
utsett kan också föranleda att eu domstol i sådana fall där huvudförhandling
redan utsatts bor undersöka möjligheten att ändra dagen, om det visar
sig att den av den tilltalade utsedde försvararen icke kan komma tillstädes
a den från början bestamda dagen. Hänsynstagandet till de tilltalades och
eras advokaters önskemal kan utan tvivel bereda domstolarna ett icke
oväsentligt arbete, men detta arbete kan av skäl, som framgår av det aniorda,
icke betecknas som onödigt.

. Ä andra sidan är det uppenbart att den princip vars betydelse styrelse!!
i det föregående understrukit icke får drivas så långt att konsekvenserna
bil onmhga. Hansyn måste också tagas till domstolens arbetsförhållanden
och till det allmänna intresset av att straffrättsskipningen förlöper på ett
ur andra synpunkter tillfredsställande sätt, bl. a. att brottmålen bli handlagda
utan olämplig tidsutdräkt. Såvitt styrelsen kan finna har A (viss
advokat) missuppfattat innebörden av den tilltalades »absoluta» rätt att
valja försvarare. Den tilltalade har icke och kan av naturliga skäl icke tiller
annas någon absolut rätt att fordra att Het mot honom anhängiggjorda
rot t målet skall uppskjutas på obestämd tid eller på mvcket lång tid därmr
att den av honom utsedde försvararen under avsevärd tid är förhindrad
att infinna sig. Ratten har tvärtom att tillse att brottmålen bli handlagda
sa skyndsamt som möjligt. Vad man kan begära av domstolarna är icke att
de ufndei'' alla omständigheter skola uppskjuta ett brottmål till dess det passrn-
tor försvararen att inställa sig utan endast att de undersöka möjligeterna
att tdlmotesga den tilltalades och hans försvarares önskemål och
att de beakta dessa önskemal så långt detta kan ske utan åsidosättande av
andia berättigade intressen. Avgörandet måste alltså många gånger bli en
avvagnmgsfraga, som det blir domarens sak att taga ställning till.

Vid avgörandet av 1959 års ärende uttalade jag att jag kunde helt biträda
de sålunda av advokatsamfundets styrelse anförda principiella synpunkterna.

I det nu aktuella ärendet föreligger också spörsmålet huruvida rätten
bör uppskjuta en utsatt huvudförhandling för att en tilltalad skall kunna
få biträde av en av honom önskad försvarare. Skillnaden mot det tidigare
ärendet är endast att det nu gäller en advokat, som föreslagits till offentlig

försvarare, och att bedömningen huruvida huvudförhandlingen bör uppskjutas
här blir grundläggande för beslut om vem som skall erhålla förordnandet
som offentlig försvarare. Den nu angivna skillnaden förändrar
dock icke problemställningen, och jag finner därför de i 1959 års ärende
anförda principiella synpunkterna äga giltighet även i nu förevarande fall.
Stor vikt måste sålunda fästas vid att en tilltalad om möjligt skall kunna
få biträde av den försvarare han själv önskar. Det förhållandet, att en
huvudförhandling redan utsatts, när den tilltalade framställer sin begäran
att till offentlig försvarare skall förordnas vass advokat som ej kan inställa
sig den utsatta dagen, bör enligt min mening föranleda ett frångående av
den tilltalades önskemål endast då en ändring av den bestämda huvudförhandlingstiden
skulle medföra så avsevärda olägenheter ur allmän eller
enskild synpunkt att dessa väga tyngre än den tilltalades intresse av att
som försvarare få den som han tydligen hyser särskilt förtroende för. Så
kan i första hand vara förhållandet när det gäller omfattande mål, som
krävt särskild planering för att kunna inpassas i domstolens arbetsschema.
I de fall då lagen föreskriver, att förhandling skall hållas inom viss tid torde
vidare domstolens möjlighet att föreslå alternativa förhandlingsdagar oftast
vara små. Mot ett uppskov och sålunda mot ett bifall av den misstänktes
förslag kan också tala sådana förhållanden som att den föreslagne advokaten
under lång tid är upptagen av annat mål eller att i det aktuella målet
skall uppträda även andra advokater, parter eller vittnen, vilka ha svårigheter
att erbjuda alternativa förhandlingsdagar. Anmärkas må att vid bedömningen
av fråga om skäl till uppskov föreligga hänsyn bör tagas även
till målets beskaffenhet och till frågan om den misstänktes förslag är betingat
av ett särskilt förtroende för vederbörande advokat eller måhända är
framkastat mera på måfå.

Mot bakgrunden av här anförda principiella synpunkter må beträffande
det aktuella fallet först framhållas, att vad i ärendet blivit upplyst icke ger
anledning antaga annat än att häradsrätten haft tid och möjlighet att uppskjuta
huvudförhandlingen och att detta icke skulle ha lett till något otillbörligt
dröjsmål med målets avgörande. Det finnes icke heller anledning
antaga att ett uppskjutande av huvudförhandlingen skulle ha medfört svårigheter
för parter och vittnen. Att ett uppskov med målet skulle ha medfört
visst besvär för domsagopersonalen och vissa delgivningskostnader är
otvivelaktigt, men dessa olägenheter äro uppenbarligen icke av den vikt,
att de bort föranleda ett frångående av H:s förslag beträffande offentlig försvarare.
Målet har icke varit av den storleksordning, att ett uppskov med
huvudförhandlingen skulle ha oförmånligt påverkat planläggningen och
gången av häradsrättens arbete. Olägenheterna av ett uppskjutande av
huvudförhandlingen synas därför icke ha varit av den betydelse, att de innefattat
sådana särskilda skäl, som enligt stadgandet i 21 kap. 5 S andra stycket
RB bort föranleda utseende av annan försvarare än den föreslagne. En

annan bedömning kunde i och för sig tänkas, om det stått alldeles klart att
H. själv icke lade vikt vid om det blev Knöös eller någon annan advokat
som utsågs till offentlig försvarare. Härom vet man dock icke något med
säkerhet, och det måste beaktas, att, såsom Knöös framhållit, den tilltalade,
i den situation han befann sig, måhända var obenägen att motsätta sig det
från domstolens sida väckta förslaget att annan offentlig försvarare skulle
utses.

Vid betraktande av samtliga i ärendet upplysta omständigheter finner
jag för min del övervägande skäl tala för att i förevarande fall huvudförhandlingen
borde ha uppskjutits och Knöös förordnats till offentlig försvarare.
Det måste emellertid framhållas, att det här gäller en avvägningsoch
bedömningsfråga och att det i detta fall finnes utrymme för olika meningar.
Det kan därför icke göras gällande, att den av Melin intagna ståndpunkten
är felaktig.

Med dessa uttalanden var ärendet för mitt vidkommande avslutat.

6. Fråga huruvida — i mål angående faderskap till barn utom
äktenskap — domstol ägt befogenhet att, sedan den skilt sig från
målet, till bedömande upptaga spörsmålet om återbetalningsskyldighet
för kostnad i anledning av blodundersökning, varom

förordnats i målet

I mål mellan Gunhild S. och hennes son Kjell Arne, född utom äktenskap
den 28 juni 1960, å ena, samt L., å andra sidan, angående faderskap
till Kjell Arne och underhållsbidrag, förordnade Vättle, Ale och Kullings
domsagas häradsrätt den 17 april 1961 på begäran av L. att blodundersökning
skulle äga rum med avseende å modern, barnet och L. Den sistnämnde
förelädes vid vite av 100 kronor att med intyg av behörig sakkunnig,
vilket skulle vara häradsrätten till handa sist den 29 april 1961,
styrka att blodprov tagits å honom.

Bevis att blodprov tagits å modem och barnet samt översänts för vederbörlig
undersökning inkom till häradsrätten den 20 maj 1961.

Sedan kärandenas rättegångsombud därefter — med förmälan att L.
icke låtit taga blodprov — hos häradsrätten hemställt, att målet måtte
återupptagas, ehuru den av L. begärda blodundersökningen icke kommit
till stånd, företogs målet till huvudförhandling inför häradsrätten den 12
juni 1961. Genom dom den 15 i samma månad bifölls käromålet. L. förpliktades
tillika att till statsverket återgälda vissa kostnader, som uppkommit
i anledning av att Gunhild S. haft fri rättegång i målet. I skrivelse
samma den 15 juni underrättades statens rättskemiska laboratorium att
dom meddelats och att förordnandet om blodundersökning därför förfallit.

I samband med en av tjänstförrättande JO Nordqvist i november 1961
verkställd inspektion av domsagan uppmärksammades följande.

I juli 1961 inkom till häradsrätten en av medicinalstyrelsen utställd räkning
å 60 kronor, avseende i anledning av målet uppkomna undersökningskostnader
vid rättskemiska laboratoriet. Beloppet utbetalades från domsagan
till styrelsen av allmänna medel.

Sedermera förpliktade häradsrätten, under ordförandeskap av häradshövdingen
Gösta Källblad, genom beslut den 26 oktober 1961 L. att till
statsverket återbetala förenämnda belopp, 60 kronor. Beslutet jämte besvärshänvisning
delgavs L. nästföljande dag genom rättens försorg. Däremot
syntes L. icke ha blivit hörd i saken, innan beslutet meddelades.

Till det över inspektionen förda protokollet antecknades följande.

Jämlikt 4 § lagen angående blodundersökning m.m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskap till barn utom äktenskap skulle ersättning för
blodundersökning, varom rätten förordnat, utga av allmänna medel i samma
ordning som stadgades angående ersättning av allmänna medel till vittnen.
Beträffande skyldighet att återgälda sådan ersättning gällde enligt
18 kap. 13 § första stycket RB vad i samma kapitel stadgades om rättegångskostnad.
Jämlikt föreskrift i 14 § andra stycket nämnda kapitel skulle
rätten, då målet avgjordes, samtidigt meddela beslut i fråga, som avsåges
i 13 § första stycket. Därav syntes följa, att beslut enligt sistnämnda lagrum
icke kunde fattas senare än i samband med målets slutliga avgörande
(jfr Gärde m. fl. Nya rättegångsbalken s. 217). Att såsom i förevarande fall
i särskilt ärende — och därtill utan att låta vederbörande yttra sig i saken
— förplikta någon att återgälda ersättning av nu ifrågavarande slag, torde
förty icke vara riktigt.

I protokollet erinrades vidare om innehållet i rättskemiska laboratoriets
cirkulärskrivelse den 20 mars 1961, genom vilken laboratoriet fäst häradsrätternas
och rådhusrätternas uppmärksamhet på önskvärdheten att laboratoriet
i fall, där en begärd blodundersökning icke önskades fullföljd, erhölle
underrättelse därom från vederbörande domstol innan malet avskreves
eller avgjordes, för att laboratoriet omgående skulle kunna till domstolen
ingiva räkning å uppkomna kostnader.

Efter remiss inkom Källblad med yttrande i ärendet.

Vid ärendets avgörande anförde tjänstförrättande JO Nordqvist följande.

Källblad har i yttrandet vitsordat, att han innan målet avgjordes bort
införskaffa uppgift från rättskemiska laboratoriet om eventuellt uppkomna
undersökningskostnader. Rörande anledningen till att sa icke skett har
Källblad uppgivit, att han, ända tills kärandeombudet vid slutet av huvudförhandlingen
uppgivit kärandenas rättegångskostnader, felaktigt utgått
från att inga blodprov tagits. Sedan Källblad vid handläggningen av rättegångskostnadsfrågan
fått klart för sig att blodprov tagits å modern och
barnet, hade han tyvärr tagit, för givet all någon undersökning därav ännu

icke hunnit påbörjas och att några undersökningskostnader således icke
uppkommit.

Beträffande den principiella frågan, huruvida häradsrätten ägt befogenhet
att sedan den skilt sig från målet upptaga spörsmålet om återbetalningsskyldighet
för L. till särskilt bedömande, har Källblad anfört, att han
redan från början varit ytterligt tveksam om detta kunde ske. I Gärdes

m. fl. Nya rättegångsbalken s. 217 uttalades, att rättegångskostnadsfrågan
alltid skulle prövas i den pågående rättegången och ej finge hänskjutas till
särskild rättegång. Detta uttalande, som saknade motsvarighet i förarbetena,
syntes närmast taga sikte pa kostnader som vore beroende av yrkande.
Frågan om kostnader av nämnda art kunde hänskjutas till särskild
handläggning hade även behandlats i det rättsfall som refererats i NJA
1949 s. 387. Högsta Domstolen hade där ansett, att av offentlig försvarare
efter det målet blivit avgjort framställt yrkande om ersättning av allmänna
medel mot grunderna för 15 § lagen om fri rättegång jämförd med 18 kap.
14 § RB icke kunde vinna bifall. I det fall Källblad hade att handlägga
gällde det emellertid en kostnad som skulle prövas av rätten oberoende av
yrkande och därtill en kostnad som icke var förutsedd vid målets avgörande.
Med beaktande av denna skillnad och då förarbetena till lagrummet
icke lämnade klar ledning hade Källblad funnit det icke stridande mot
grunderna för lagrummet att upptaga frågan som särskilt ärende. Som förut
nämnts hade han dock redan från början ansett saken tveksam. För den
händelse JO skulle finna hans ståndpunktstagande oriktigt, vore han beredd
att i framtiden handla i överensstämmelse med JO:s tolkning av lagrummet.

Såsom jag framhållit i inspektionsprotokollet stadgas i 18 kap. 14 §
andra stycket RB jämfört med 13 § första stycket samma kapitel, att rätten
samtidigt med att ett mal avgöres skall meddela beslut i fråga om skyldighet
att återgälda i målet uppkommen kostnad, som enligt rättens beslut
skall utgå av allmänna medel. Detta stadgande, som förutsätter, att här
avsedda kostnader skola vara till sin storlek fastställda när målet avgöres,
äger tillämpning även å ersättning för blodundersökning i faderskapsmål.
Även om stadgandet på sätt Källblad anfört icke helt utesluter den av honom
åberopade tolkningen, anser jag dock övervägande skäl tala för att
fråga om återbetalningsskyldighet enligt 18 kap. RB skall i sin helhet avgöras
i samband med dom eller slutligt beslut i målet och att dylik fråga
därför icke kan i särskild ordning upptagas till bedömande efter det domstolen
skilt sig från målet.

Enligt min mening borde häradsrätten, när den nu upptog frågan om
skyldighet för L. att återgälda det ifrågavarande beloppet, ha lämnat honom
tillfälle att yttra sig innan häradsrättens beslut om återbetalningsskyldighet
meddelades. Källblad har även förklarat sig oförbehållsamt medgiva,
att det varit önskvärt att sådant tillfälle beretts L., oavsett att hä -

radsrätten omedelbart lät delgiva honom sitt beslut i ärendet.

Under hänvisning till det ovan upptagna finner jag någon ytterligare
åtgärd från min sida i saken icke vara påkallad, i all synnerhet som Källblad
upplyst att han till statsverket inbetalat det ifrågavarande beloppet,
60 kronor, vilket icke erlagts av L. Jag låter alltså bero vid vad i ärendet
förekommit.

7. Fråga huruvida vid förhör jämlikt 5 § lagen om utmätningsed
borgenärens utevaro skulle medföra att ärendet avskrevs
från vidare handläggning

Den 11 augusti 1961 begärde Justitias Inkasso- & Juridiska Byrå AB för
en klients räkning hos konkursdomaren vid rådhusrätten i Sundsvall förpliktande
för viss gäldenär att avlägga utmätningsed.

Förhör enligt 5 § lagen om utmätningsed utsattes av rådmannen Helge
Thomson i egenskap av konkursdomare till den 25 augusti 1961, och föreläggande
utfärdades för gäldenären att inställa sig vid förhöret, varjämte
borgenären underrättades om tiden för förhöret. Enär ingen av parterna
därvid kom tillstädes, meddelade Thomson — med tillämpning av bestämmelserna
i 44 kap. 1 § rättegångsbalken — beslut om ärendets avskrivning
från vidare handläggning. Underrättelse om detta beslut tillställdes borgenären
först genom skrivelse den 16 oktober 1961, sedan denne gjort förfrågan
om ärendets fortgång.

I en till Thomson ställd skrift av den 6 november 1961 anförde bolagets
direktör T. Aldén bland annat följande. Det åberopade lagrummet i rättegångsbalken
vore icke tillämpligt vid handläggning av ärende om utmätningsed.
Något äventyr att borgenärens ansökan skulle förfalla, därest han
uraktläte att inställa sig till förhöret, hade ej meddelats i underrättelsen och
funnes ej heller stadgat i lagen om utmätningsed. Aldén hemställde därför,
att Thomson omedelbart måtte fortsätta ärendets handläggning samt genom
polismyndighetens försorg låta hämta den tredskande gäldenären till
edgången.

Den 7 i samma månad meddelade Thomson i ett på Aldéns skrift tecknat
beslut, att skriften icke skulle föranleda någon åtgärd. Underrättelse
om beslutet översändes till Aldén jämte ett följebrev, vari nämndes bland
annat, att Thomson vore väl medveten om att beslutet vore stridande mot
— även av honom själv tidigare — tillämpad praxis.

I en den 10 november 1961 hit inkommen skrift hemställde Aldén om
JO:s prövning huruvida Thomson i här berört hänseende förfarit riktigt i
sin ämbetsutövning.

Sedan Thomson anmodats att inkomma med yttrande i anledning av
klagomålen, anförde han.

Med den ingående kännedom Aldén — och, förutsätter jag, även övriga
medarbetare i bolaget — uppenbarligen äger om de särskilda bestämmelserna
i lagen måste det för borgenärens ombud ha stått klart, att min skrivelse
till borgenären den 15 augusti 1961 utgjorde kallelse till det till den 25 i
samma månad utsatta förhöret med parterna. Visserligen avslutas min
skrivelse med orden »varom Ni härmed underrättas», men 5 § i lagen nämner
beträffande borgenären endast att förhöret även avser denne och ger
icke några föreskrifter om formen för kallelsen till borgenären eller att däri
skall intagas erinran om påföljden av borgenärens utevaro. För gäldeniirens
vidkommande ges däremot noggranna anvisningar om hur föreläggandet för
denne skall utformas. Denna föreskrift har även av mig följts i detta fall.

Vid tiden för utmätningsedslagens tillkomst gällde ju den i lagen även
inskrivna ordningen, att ansökningshandlingarna skulle delgivas gäldenären
av borgenären, som det ålåg att jämte bevis om delgivningen återställa
handlingarna till konkursdomaren. Inkom ej bevis om delgivning eller hindersbevis
och inställde sig ej gäldenären vid förhöret, var ansökningen förfallen.

Genom åläggandet, för borgenären att inkomma med bl. a. delgivningsbevis
fick konkursdomaren kännedom om, huruvida ansökningen fullföljdes.
Sedan delgivningen ålagts konkursdomaren, får denne icke längre genom
någon positiv åtgärd från borgenärens sida sådan kännedom. Det torde
vara, en allmän erfarenhet från domstolarnas sida, att borgenärer i stor utsträckning
använda sig av konkursansökningar såsom påtryckningsmedel
för att förmå vederbörande gäldenär att erlägga åtminstone någon del av
sin skuld. Sådana ansökningar fullföljas ytterst sällan och flertalet konkursmål
avskrivas på den grund att ingen part kommer tillstädes vid rättens
handläggning av målet för prövning av konkursansökningen. Borgenärens
underlåtenhet att fullfölja sin ansökan grundar sig enligt vad jag erfarit
ofta därpå att uppgörelse träffats med gäldenären. Dessa ansökningar
åsamka icke borgenären eller dennes ombud annan utgift än för stämpel
till ansökningen.

Förarbetena till lagen om utmätningsed talar om borgenärens stora intresse
att få närvara vid edgången för att få tillfälle att framställa erforderliga
frågor. Något sådant intresse bär vid rådhusrätten i Sundsvall i
varje fall inte under min tid som konkursdomare visats i flertalet fall. Allt
talar för att ansökningarna om utmätningsed i huvudsak tjäna samma syfte
som konkursansökningarna. Även här är stämpel till ansökningen jämte
protokollslösen, i den mån ed avlägges, de enda kostnaderna för borgenären,
i varje fall för ombudet.

Av Aldéns skrivelse till JO framgår indirekt, att hans bolag med hänsyn
till de höga omkostnaderna icke har för sed att, när fråga är om utmätningsed,
anlita platsombud. Det är just detta av ombuden från annan ort
med min uppfattning visade bristande intresse att iakttaga inställelse eller
underrätta om träffad uppgörelse med gäldenären som kommit mig att närmare
överväga, huruvida även av mig tidigare tillämpad praxis att trots
båda parternas — efter behörig delgivning av kallelse respektive föreläggande
— utevaro från förhöret fortsätta handläggningen av ärendet med
därav föranledda besvär och kostnader för det allmänna för fortsatta del -

givningsåtgärder med parterna och i sista hand — såsom även direktör
Aldén i detta fall hos mig yrkat — hämtning genom polismyndighetens försorg,
kan vara överensstämmande med lagens mening. Man måste även
fråga sig vad föreskriften om förhör, då beslut skall meddelas, tjänar för
syfte, om ingen part behöver komma tillstädes.

Såsom jag förut anfört innehåller lagen ingen föreskrift om hur kallelse
till borgenären skall ske eller påföljd för dennes utevaro. Lagens G § anger
endast att konkursdomaren vid förhöret skall meddela beslut över ansökningen.
Ej heller 6 § ger några anvisningar om hur konkursdomaren skall
förfara om båda parterna utebliva från förhöret. I anslutning till nya rättegångsbalken
ha i lagen gjorts vissa ändringar, varigenom föreskrifterna däri
närmare anpassats till rättegångsbalkens bestämmelser. Mitt numera tilllämpade
förfarande att för det fall, att båda parterna uteblivit från det
förberedande förhöret, analogivis tillämpa bestämmelsen i 44 kap. 1 § rättegångsbalken,
synes mig ej stridande mot bestämmelserna i lagen om utmätningsed,
som helt saknar reglerande bestämmelser härom. Då borgenären
eller dennes ombud alltid bevisligen underrättas om dagen för förhören
enligt lagen om utmätningsed, har den uteblivne alltid möjlighet att
— i de fail den underlåtna inställelsen icke har sin grund i med gäldenären
träffad uppgörelse — före besvärstidens utgång hos konkursdomaren efterhöra
vilket beslut som meddelats i anledning av ansökningen. Om avskrivningsbeslut
vid båda parternas utevaro underrättas icke parterna.

Sedan Aldén beretts tillfälle att inkomma med påminnelser i ärendet,
anförde han.

Det torde vara en riktig iakttagelse från Thomsons sida, när han uttalar,
att borgenärer i stor utsträckning använda sig av konkursansökningar som
påtryckningsmedel för att förmå vederbörande gäldenär att erlägga åtminstone
någon del av sin skuld. Det är vidare riktigt, att sådana ansökningar
ytterst sällan fullföljas och att flertalet konkursmål avskrivas på den
grunden, att ingen part kommer tillstädes vid rättens handläggning av
målet.

Att från denna utgångspunkt draga en jämförelse med institutet utmätningsed
synes icke vara rätt. Även om givetvis i viss utsträckning syftet
med en ansökan om utmätningsed är att förmå gäldenären till en uppgörelse,
är dock det primära och avgörande att förmå gäldenären att lämna en
redogörelse över de tillgångar, varöver han förfogar.

Vid utmätningen har ju gäldenären icke någon positiv upplysningsplikt
rörande de tillgångar han har utan det åligger utmätningsmannen att söka
taga reda på de tillgångar, som kan bli föremål för exekutiv åtgärd.

När en exekutionsurkund återkommit från utmätningsmannen med bevis,
att vederbörande saknar utmätningsbar lösegendom, återstår — frånsett
konkursförfarande — endast utmätningsed för att kunna få fram de
dolda tillgångar, som en gäldenär eventuellt kan ha.

Erfarenheten visar, att man kan få fram genom utmätningsed tillgångar
av de mest skiftande slag, som utmätningsmannen av naturliga skäl icke
kunnat påträffa. Hit hör exempelvis sommarställen, bilar, båtar, andelar i
oskiftat dödsbo, fordringar, andelar i obligationsföreningar och ekonomiska
föreningar över huvud taget, utfallande försäkringsersättningar, bankfordringar,
aktier o. s. v.

Jämlikt 7 § lagen om utmätningsed skall gäldenären vid fullgörandet av
edgången förete en förteckning över sina tillgångar och edfästa denna.
Denna förteckning, som sålunda ingives till rätten och blir edfäst, utgör
den handling, som borgenären kan grunda ytterligare exekutiva åtgärder
på. Att detta är en synnerligen central handling i fråga om förfarandet
framgår även av 10 §, där rätten kan förordna viss person att biträda gäldenären
med upprättande av förteckningen.

Otvivelaktigt föreligger det rätt för en borgenär att vara närvarande, då
utmätningsmannen verkställer den exekutiva förrättningen, men denna
fortgår även om borgenären icke gör annat än sänder in sin ansökan. Som
jag ser saken måste institutet utmätningsed också på samma sätt kunna
fortsättas som ett särskilt led i förfarandet att kunna tillgodogöra sig gäldenårens
tillgångar. Om borgenären hyser intresse att närvara vid förrättningen
om utmätningsed, står det honom givetvis fritt att göra detta, men å
andra sidan skall också edgången fullföljas vare sig borgenären är närvarande
eller inte. Till utveckling härav ber jag att få hänvisa till förarbetena
till lagen om utmätningsed. NJA 1922, II, sid. 178, där det uttryckligen
uttalas, att borgenärens utevaro icke hindrar ärendets företagande. Grunden
till detta är ju otvivelaktigt, att borgenärens intresse blir tillgodosett genom
den nyss omnämnda förteckningen.

Mot bakgrunden av dessa synpunkter måste Thomsons slutsatser, att
man skulle kunna ifrågasätta vad förhöret tjänar för syfte, om ingen part
kommer tillstädes, framstå såsom icke riktiga.

Thomson har också berört frågan om kostnaderna för utmätningseden
och förmenat, att detta skulle vara en brist på intresse, om man icke ställde
ombud vid en utmätningsed. Jag är av den uppfattningen, att kostnadsfrågan
givetvis är av stor betydelse och därest man önskar få till stånd en
fullständig utredning rörande gäldenärens ekonomiska ställning och hans
förfaranden, har man konkursinstitutet att tillgå. Att utmätningseden tillgripes
beror ju uteslutande på, att man vill ha ett billigare och enklare förfarande.
Detta står också uppenbarligen i full överensstämmelse med tankegången
bakom lagstiftningen om utmätningsed och jag vill där särskilt
framhålla vad lagrådet i den delen yttrade och som finnes återgivet på sid.
169 i nyss angiven del av NJA.

Enligt mitt förmenande är institutet utmätningsed ett förfarande, som
ex officio skall handläggas av domstol och har borgenären väl en gång gjort
framställning och yrkandet bifallits, skall också förrättningen fortgå vare
sig borgenären inställer sig eller icke.

Jag kan icke uraktlåta att framhålla, att jag har en mycket vidsträckt
erfarenhet från i stort sett landets samtliga domstolar, när det gäller handläggning
av utmätningsedsinstitutet. Jag har dock icke i något fall träffat
på en sådan inställning som Thomson gjort sig till tolk för, nämligen att
ärendet förfaller, om ingen part kommer tillstädes. Jag kan icke dela Thomsons
uppfattning, att bestämmelserna i 44 kap. 1 § rättegångsbalken skulle
vara tillämpliga i här ifrågavarande fall.

I en till Thomson avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande JO Nordqvist
följande.

Beträffande kallelse till sådant förhör, som skall hållas i ärende om utmätningsed,
innehåller 5 § lagen om utmätningsed vissa föreskrifter. Dessa

taga huvudsakligen sikte på det föreläggande som skall meddelas gäldenären.
Anledningen till att i paragrafen ej intagits uttrycklig föreskrift,
att underrättelse om tiden för förhöret också skall tillställas borgenären,
torde vara att enligt paragrafens ursprungliga lydelse det ankom på borgenären
att ombesörja delgivningen med gäldenären, varvid borgenären genom
innehållet i de honom anförtrodda delgivningshandlingarna fick kännedom
om tiden för förhöret. I och med att genom lagändring den 20 december
1946 stadgades, att delgivning enligt huvudregeln skulle ske genom
konkursdomarens försorg, bortföll möjligheten för borgenären att av de för
gäldenären avsedda delgivningshandlingarna se när förhöret skulle äga rum.
Efter denna ändring har det varit erforderligt att giva borgenären särskild
underrättelse om tiden för förhöret. Att en sådan underrättelse måste ske
framgår indirekt av stadgandet, nämligen därigenom att det angives att förhör
skall hållas »med parterna», varav uppenbarligen följer, att konkursdomaren
måste tillse att också borgenären får tillfälle att inställa sig till
förhöret.

Därest borgenären likväl uteblir från förhöret, uppkommer fråga om hans
talan på grund därav kan förfalla. Under förarbetena till lagen uttalades
dock uttryckligen, såsom ock Aldén framhållit, att borgenärens utevaro från
förhöret icke hindrade ärendets företagande och att, om gäldenären utebleve,
detta icke utgjorde hinder för prövningen (NJA II 1922 sid. 178).
Det finns icke någon som helst grund för antagande, att giltigheten av dessa
motivuttalanden skulle ha rubbats genom 1946 års ändring i fråga om delgivningsförfarandet.
I viss mån ge för övrigt lagens ordalag vid handen, att
borgenären och även gäldenären kan ha uteblivit från förhöret utan att
detta förhållande utgör hinder för beslut om edgången. I 7 § tredje stycket
är nämligen förutsatt, att gäldenären och borgenären kunna vara frånvarande,
när beslut om edgång meddelas av rätten eller konkursdomaren,
och av 6 § första stycket följer att om dylikt beslut meddelas av konkursdomaren
detta måste ske just vid förhöret. Det må ock framhållas att, då
enligt 6 § frågan om edgång skall äga rum hänskjutes till rätten, parts utevaro
ej utgör hinder för målets handläggning och avgörande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts anser jag det uppenbart, att
borgenärens utevaro vid förhör inför konkursdomaren ej medför, att ärendet
skall avskrivas.

Thomson har således förfarit felaktigt genom att i förevarande fall avskriva
ärendet på grund av parternas utevaro. Då felet dock berott på missuppfattning
av lagens innebörd i berörda hänseende och skett utan vrång
avsikt, anser jag mig kunna låta bero vid vad i saken förekommit under
förhoppning att mina ovan gjorda uttalanden komma att beaktas vid framtida
handläggning av ärenden av nu ifrågavarande slag.

8. Fråga om lämpligheten av att utfästa penningbelöning för att
stimulera allmänheten att bidraga till uppklarande av grova brott

I en den 6 juli 1959 hit inkommen skrift anförde advokaten Gunnar Molin
— under hänvisning till det s.k. Fjugestafallet — att myndigheternas
förfarande att utfästa penningbelöningar för att stimulera allmänheten att
bidraga till uppklarande av grova brott innebure våda för rättssäkerheten.
Molin framhöll, att faran för rättssäkerheten icke bestode enbart däri att
ohederliga människor kunde frestas att mot bättre vetande avgiva oriktiga
och för den misstänkte måhända fällande vittnesmål i rättegången utan
främst däri att oförvitliga personer kunde av den utlovade penningbelöningen
suggereras att uttala sig mera positivt mot den misstänkte än vad
eljest skulle ha varit fallet. Risken för dylik självsuggestion vore — anförde
Molin vidare — särskilt framträdande, när med vittnesmålet avsåges att
söka bringa klarhet i huruvida den misstänkte vore identisk med någon
som iakttagits å sådan tid och plats att han därmed kunde knytas till brottet.
Nyanserna i ett sådant vittnesmål — vilka kunde vara avgörande för
den misstänktes öde — kunde omedvetet ha influerats av önskemålet att
förvärva den utfästa belöningen. När ett brott begåtts vore det rättssamhällets
första plikt att verka så att icke någon oskyldig bleve fälld för brottet.
Först i andra hand komme plikten att verka för brottets uppklarande
och den skyldiges lagförande. Det måste därför betecknas såsom i hög grad
otillfredsställande att samhället, genom att utfästa belöningar, faktiskt tillskapade
situationer, där personer, vilka avgåve vittnesmål i rättegång mot
en för brottet misstänkt, kunde vänta egen nytta av att den misstänkte
bleve sakfälld för brottet.

Under hänvisning till det sagda hemställde Molin, att JO måtte föranstalta
om att vid utfästande av belöningar åt allmänheten för bidrag till
uppklarande av brott sådana villkor bleve uppställda för belöningens förvärvande,
att angivna risker för rättssäkerheten eliminerades, särskilt genom
föreskrift att belöning icke skulle kunna förvärvas av någon, som vittnat
i rättegång mot den som vore för brottet misstänkt. Vidare anhöll Molin,
att JO måtte vidtaga åtgärder till förhindrande av att den belöning,
som i Fjugestafallet utfästs för bidrag till det aktuella brottets uppklarande,
tillfölle någon som hördes såsom vittne i rättegång mot person misstänkt för
brottet.

I anledning av denna framställning inkom riksåklagarämbetet den 17
februari 1962 med begärt utlåtande. Samtidigt överlämnade ämbetet dels
en av statens kriminaltekniska anstalt införskaffad utredning rörande praxis
i vissa västeuropeiska länder beträffande utfästande av penningbelöningar
av här ifrågavarande slag och dels yttranden, vilka avgivits till ämbetet av
statsaklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, styrelsen för Sveriges
advokatsamfund, samt envar av styrelserna för fö ren inga nia Sveriges lands -

fogdar, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges landsfiskaler och Sveriges polismästare.
Vidare bifogades vissa yttranden, vilka avgivits dels till statsåklagaren
i Stockholm av vissa åklagare vid åklagarmyndigheten därstädes
och dels till polismästarföreningens styrelse av medlemmar i föreningen.

I det av styrelsen för Föreningen Sveriges landsfogdar avgivna yttrandet
anfördes följande rörande den belöning, som utfästs i Fjugestafallet.

Den 26 maj 1959 försvann en kvinna på väg från centrallasarettet i Örebro
till sitt hem i Fjugesta. Den 25 juni 1959 anträffades kvinnan död och
brott konstaterades. Den 29 juni 1959 framhöll landsfogden i Örebro län i
skrivelse till länsstyrelsen att det skulle vara av stort värde om belöning
utfästes till den eller de personer som kunde lämna polisen sådana upplysningar
att brottets förövare kunde gripas. Sedan länsstyrelsen hos Kungl.
Maj:t hemställt om bemyndigande i detta hänseende, meddelade Kungl.
Maj:t den 30 juni 1959 bemyndigande för länsstyrelsen att utfästa belöning
av den art som ifrågasatts. Den 4 juli 1959 utfäste länsstyrelsen belöningen
och beslutet offentliggjordes samma dag. En för brottet misstänkt, sedermera
häktad person, hade emellertid gripits redan den 1 juli 1959.

Vare sig under förundersökningen eller rättegången har något vittne gjort
anspråk på belöning för sina uppgifter. Tvärtom har det förekommit att
personer som hörts i saken bestämt avböjt varje form av belöning. Vad
som i verkligheten förekommit i Fjugestafallet ger icke anledning till antagande
att rättssäkerheten på något sätt trätts för nära genom eller i samband
med nämnda beslut om belöning.

De till riksåklagarämbetet avgivna remissvaren innehöllo i övrigt synpunkter
på frågan om åtgärder borde vidtagas i sådan riktning som Molin
föreslagit. Härvid framhölls bl. a., att principiella betänkligheter visserligen
kunde riktas mot belöningar av det slag som utfästs t. ex. i Fjugestafallet.
Dessa betänkligheter syntes dock icke så vägande, att dylika belöningar
borde helt upphöra. Det betonades, att en utlovad belöning vore ägnad att
i ett läge, där spaningspersonalen kört fast, stimulera allmänheten att lämna
polisen upplysningar, vilka kunde vara av värde för brottets uppklarande.
Risken för att det vid polisens och åklagarens omfattande kontrollundersökningar
icke skulle kunna klarläggas, i vad mån upplysningarna
vore oriktiga eller missvisande, bedömdes såsom ringa. Vidare betonades,
att bevisvärderingen skedde med särskild försiktighet när fråga vore om
uppgifter, vilka lämnats av någon som eventuellt kunde väntas bli delaktig
av utfäst belöning. På grund av anförda förhållanden och i betraktande av
omfattningen av den lagstadgade vittnesplikten borde hinder icke uppställas
mot att höra uppgiftslämnare såsom vittne i rättegång. Ej heller borde
den omständigheten att en uppgiftslämnare hörts såsom vittne föranleda
till att belöning ej utbetalades till honom. Det underströks i yttranden;!, att
belöning borde liksom hittills utfästas endast i sällsynta undantagsfall efter
prövning av Kungl. Maj:t vid varje särskilt tillfälle.

Motsvarande synpunkter anfördes i de yttranden, som avgivits till statsåklagaren
i Stockholm av ett antal åklagare vid åklagarmyndigheten där -

städes samt till polismästarföreningens styrelse av medlemmar i föreningen.
Några åklagare och polismästare ställde sig dock avvisande till vittnesbelöningar
av ifrågavarande slag. De framhöllo, att man i stället borde överväga
att övergå till ett förfarande som i vissa fall tillämpats i Norge. Där
har det, enligt vad som i ärendet upplysts av norska justis- och politidepartementet,
icke förekommit att belöning utfästs av offentlig myndighet men
yhl — i två fall under de senaste 10 åren — att personer i efterhand tillerkänts
belöning för snarrådighet och modigt uppträdande, när de bidragit
till att allvarliga brott uppklarats eller förbrytare gripits.

I sitt yttrande anförde styrelsen för Sveriges advokatsamfund följande.

Till en början kan konstateras att i ett flertal europeiska länder — av
dem som yttrat sig i saken utgör endast Norge undantag — det förekommer
att belöningar utfästas till allmänheten för att stimulera till aktiv insats
för uppklarande av brott. Som regel utgå belöningarna av allmänna
medel, men det förekommer även att utfästelser göras på privat initiativ,
t. ex. genom tidningspressen. Praxis i Sverige torde vara densamma. Det är
även styrelsen bekant att polismyndigheterna förfoga över medel, som användas
till belöning åt personer, vilka lämnat upplysningar angående begånget
brott, ehuru någon utfästelse om ersättning ej förekommit.

Molin har i utfästandet av belöningar sett en fara för rättssäkerheten
därigenom att dessa kunna medföra att personer, som höras såsom vittnen
i brottmål, kunna vänta nytta av utgången, för den händelse domen blir
fällande.

Styrelsen delar Molins uppfattning att det i ett rättssamhälle är viktigare
att en oskyldig icke blir fälld än att ett brott blir uppklarat. Enligt styrelsens
åsikt äro emellertid de av Molin uttalade farhågorna överdrivna. Det
kan ifrågasättas om det verkligen förekommit något fall, där en oskyldig
fällts till ansvar på grund av oriktigt vittnesmål av någon, som haft intresse
att förvärva en utfäst belöning för lämnade upplysningar. Föreligger en sådan
situation som den av Molin åsyftade, får den antagas vara känd för
domstolen, som med tillämpning av den fria bevisprövningens regler har
att från den givna utgångspunkten bedöma vittnesmålets bevisvärde. Även
annan bevisning skall av domstolen beaktas, och det torde vara mera sällan
som ett enstaka vittnesmål är ensamt avgörande för målets utgång. Å andra
sidan kan man icke helt bortse från den av Molin påtalade risken för viss
rättsosäkerhet. Det är därför av värde att problemet uppmärksammas och
att man överväger i vad mån det är möjligt att vidtaga åtgärder till förhindrande
av sådana konsekvenser som de av Molin angivna.

Betänkligheterna mot systemet med utfästande av belöningar göra sig
med särskild styrka gällande i sådana fall där utfästelsen göres vid eu tidpunkt
då någon redan är misstänkt för brottet och syftet med utfästelsen
är att skaffa bevisning mot den misstänkte. Siirskilt vid uppmärksammade
brott av grov karaktär kan i dylika situationer kännedomen om att misstankarna
rikta sig mot viss person och vetskapen om att polis- eller åklagarmyndigheternas
strävan går ut på att skaffa ytterligare bevisning mot
denne skapa särskild risk för att mindre nogräknade personer mer eller
mindre medvetet lämna oriktiga upplysningar och att andra personer suggereras
till att tro sig ha gjort iakttagelser, som icke motsvaras av verkligheten.

Risker av antydd art äro givetvis — om oek i lägre grad — förknippade
med utfästandet av belöningar även i sådana fall där syftet icke är att skaffa
bevisning mot en för brottet redan misstänkt person. Då det å andra
sidan är ett självklart samhällsintresse att brott uppklaras och beivras, och
då det icke är uteslutet att ett utfästande av belöning kan bidraga till att
personer, som eljest ha en mot samhället avog inställning, träda fram med
upplysningar, är det svårt att se att man i dessa fall kan förbjuda systemet
med utfästande av belöningar. Betydande restriktivitet i detta hänseende
är doek alltid att rekommendera.

Såsom ett medel att eliminera riskerna för rättssäkerheten har Molin föreslagit
en regel av innebörd att en person, som vittnat i målet mot den för
brottet åtalade, icke skall kunna erhålla utfäst belöning. Den sålunda framkastade
tanken kan i förstone synas tilltalande. Emellertid möta mot en
sådan regel betänkligheter, som måste tillmätas avsevärd betydelse. Regeln
skulle nämligen leda till att en person, som kanske i hög grad gjort sig förtjänt
av belöningen, skulle kunna berövas denna på ett så enkelt sätt som
genom att åklagaren inkallar honom som vittne. En sådan konsekvens kan
icke godtagas, och en praxis i denna riktning skulle säkerligen mycket snart
förtaga verkan av utfästelserna om belöning.

På anförda skäl har styrelsen kommit till den uppfattningen att styrelsen
icke kan förorda mer än en åtgärd i syfte att i förevarande avseende stärka
rättssäkerhetsgarantierna, nämligen införande av en regel, som inskränker
rätten att utfästa belöningar i sådana fall där någon redan är misstänkt för
brottet. Att i dessa fall helt förbjuda utfästandet av belöning kan emellertid
icke gärna ifrågakomma. Till en början måste man bibehålla möjligheten
att utfästa belöning till den som kan lämna sådana upplysningar att
en för brott efterspanad person kan gripas. Vidare torde det alltjämt böra
stå öppet för myndigheterna att, även om någon person misstänkes för
brottet, genom utfästande av belöning söka få fram upplysningar, som kanske
kunna föranleda att misstankarna måste riktas åt annat håll. Vad som
bör förbjudas är däremot att utfästa belöning i syfte att därigenom anskaffa
bevisning mot en person, som redan är skäligen misstänkt för brottet.

Riksåklagarämbetet anförde i sitt utlåtande följande.

Till en början må anmärkas, att Molin med sin framställning närmast
lärer avse de belöningar av allmänna medel, som Kungl. Maj:t i inrikesdepartementet
på begäran av polismyndighet eller länsstyrelse efter beslut
i varje särskilt fall bemyndigar länsstyrelse att utfästa och i förekommande
fall efter prövning utbetala till personer, som bidraga till upptäckande av
grövre bröd. Dylika belöningar utlastas endast sällan. Det torde icke röra
sig om mer än sammanlagt ett 20-tal fall i hela riket under de senaste 10
åren. Det må här tilläggas att —- förutom de nyss berörda belöningar, som i
förväg utfästas för uppklarande av grova brott — vissa belöningar eller gratifikationer
av allmänna medel enligt förordningen den 23 april 1948 om
ersättning och belöning av statsmedel vid biträde åt ordningsmakten kunna
efter brotts uppklarande utgå till den som visat särskild rådighet och nit
vid biträde åt polismyndighet in. fl. vid ingripande mot brottsling eller annan
farlig person. Belöningar av sistberörda slag utdelas av länsstyrelse
efter förslag av vederbörande polischef.

Av de upplysningar, som i ärendet införskaffats från vissa europeiska
länder, framgår att i flertalet av dessa länder i samband med utredningar

om grova brott förekomma belöningar motsvarande de som utlastas i Sverige.

Genom Molins framställning har aktualiserats den principiella frågan,
huruvida samhället i sin kamp mot brottsligheten bör begagna sig av utvägen
att söka genom penningbelöningar stimulera allmänheten att bidraga
till uppklarande av grova brott. För ett ståndpunktstagande till denna
fråga kräves att värdet av den hjälp av allmänheten vid brottsbekämpningen,
som kan stå att vinna genom utfiistande av belöningar, väges mot
de vådor för rättssäkerheten, som därigenom kunna uppkomma.

\ ad först angår den betydelse utfästande av belöningar kan äga för uppklarande
av brott vill ämbetet framhålla att det, när ett grovt brott — t. ex.
ett mord —- förövats, självfallet är av vikt att polis- och åklagarmyndigheterna
i sitt spaningsarbete få aktiv hjälp från allmänhetens sida. Även
om det är en medborgerlig plikt att biträda myndigheterna i sådana fall,
har erfarenheten visat, att enskild person, som äger kännedom om betydelsefulla
omständigheter rörande saken, icke sällan — av rädsla för obehag,
av oföretagsamhet eller av annan anledning — underlåter att lämna upplysning
härom. Genom att en belöning utfästs klargöres för allmänheten,
att polisen behöver dess medverkan i spaningsarbete!, och utsikten att få
en belöning kan på avgörande sätt påverka den enskilde att framträda och
lämna upplysningar i saken. Det synes ämbetet antagligt, att brott i vissa
fall kunnat uppklaras endast genom upplysningar, som vunnits sedan belöning
utfästs. Ur spaningssynpunkt får det därför anses vara av värde att
möjlighet föreligger att utfästa belöningar.

Emellertid är det å andra sidan icke uteslutet, att ur rättssäkerhetssynpunkt
ett utfästande av belöningar kan medföra vissa risker. Molin har påpekat,
att genom utfästande av belöning ohederliga människor kunna frestas
att i rättegång mot en misstänkt mot bättre vetande avgiva oriktiga
och för den misstänkte måhända fällande vittnesmål samt att oförvitliga
personer av den utlovade penningbelöningen kunna suggereras att uttala
sig mera positivt mot den misstänkte än som eljest skulle varit fallet. Farhågorna
för att vittnen för att få del av en utfäst belöning medvetet skulle
lämna osanna uppgifter böra dock enligt ämbetets mening icke överdrivas.
Såvitt för ämbetet, är känt har det icke förekommit något fall, där en oskyldig
blivit fälld på grund av falsk utsaga av vittne, som haft intresse av att
utfå belöning. Man torde kunna räkna med att moraliska betänkligheter
mot att lämna medvetet oriktiga uppgifter om en misstänkt och framför
allt fruktan för menedsstraff här utgöra tillräckligt avhållande moment.
Däremot föreligger obestridligen en risk för att ett vittne för att utfå en
väntad belöning, omedvetet kan komma att suggereras att lämna överdrivna
eller missvisande uppgifter till nackdel för en misstänkt. Risken härför
blir särskilt stor, när en mängd detaljer kring brottet redan före ett vittnesförhör
blivit allmänt kända genom tidningarna eller på annat sätt och genom
vittnesmålet skall utrönas huruvida vittnet iakttagit dessa detaljer.
Möjligheten att felaktiga uppgifter, som i nu berörda fall kunna komma att
lämnas, skola föranleda misstag från myndigheternas sida torde emellertid
i realiteten knappast vara större än den i allmänhet är i fråga om vittnesuppgifter.
Man torde nämligen kunna utgå ifrån att såväl polis- och åklagarmyndigheter
som domstolar särskilt noggrant granska och kontrollera
uppgifter av en person, som fått eller kan påräkna belöning, och att i sådant
fall särskild försiktighet iakttages vid bevisvärderingen.

Molin har i sin skrivelse föreslagit, att vid utfästande av belöning sådana
villkor skulle uppställas för belöningens förvärvande att av honom berörda
risker för rättssäkerheten eliminerades, särskilt genom föreskrift att belöning
icke kunde förvärvas av någon, som vittnat i rättegång mot för brottet
misstänkt. Med hänsyn till att syftet med utfästande av belöning är att
erhålla uppgifter, som kunna bidraga till uppklarande av brott, och då, om
den misstänkte nekar, behov föreligger av att höra uppgiftslämnaren såsom
vittne i rättegången kan det icke gärna komma i fråga att införa ett sådant
villkor för belöningens förvärvande att den som avgörande bidragit till brottets
uppklarande går miste om belöningen.

Av det anförda framgår att enligt ämbetets mening utfästande av belöningar
i vissa fall måste anses vara av värde ur spaningssynpunkt och att
påtagliga vådor för rättssäkerheten icke kunna anses därigenom uppkomma.
I likhet med de av ämbetet hörda remissinstanserna anser därför ämbetet
att, även om stor restriktivitet bör iakttagas i fråga om utfästande av
belöningar, möjlighet därtill alltjämt bör finnas. Det torde också såsom
hittills böra ankomma å Kungl. Maj:t att besluta i fråga om utfästande av
belöning. Belöningar torde emellertid böra komma i fråga endast när det
gäller uppklarande av verkligt grova brottsfall och då utredningen befinner
sig på spaningsstadiet. Att utfästa belöning först i det skede av utredningen,
då viss person är på sannolika skäl misstänkt för ett brott, synes
icke vara tillrådligt med hänsyn till att syftet i detta läge måste bedömas
vara att framskaffa bevisning mot den misstänkte.

Beträffande det av Molin särskilt berörda s. k. Fjugestafallet får ämbetet
hänvisa till vad landsfogdeföreningen anfört i sitt yttrande.

I skrivelse till Molin anförde jag följande.

Såsom från åtskilliga håll påpekats i ärendet kan det icke helt uteslutas,
att ett utfästande av belöning av det slag, som avses med Molins framställning,
kan medföra vissa risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Principiellt sett
kan därför invändning riktas mot dylika belöningar. I praktiken torde emellertid
risken för felbedömningar på grund av oriktiga uppgifter av någon,
som kan påräkna belöning, vara försvinnande liten. Under förundersökningen
och vid domstolsbehandlingen sker nämligen i hithörande fall en
synnerligen grundlig kontroll av dylika uppgifter. Vidare gäller enligt allmänna
bevisvärderingsregler att sådana uppgifter måste bedömas med särskilt
stor försiktighet. Vid den omfattande remissbehandlingen i detta ärende
har också framhållits från de hörda myndigheternas och organisationernas
sida, att man icke har sig bekant något fall där missbruk i förevarande
hänseende förekommit.

Å andra sidan torde det vara obestridligt att ett utfästande av belöning
i en del fall kan vara ägnat att främja spaningsarbetet. En polismästare har
i ärendet lämnat ett exempel på ett fall, diir en belöning —■ som i anledning
av en serie mordbränder utlästs av ett försäkringsföretag — på ett påtagligt
sätt stimulerade allmänhetens intresse att lämna upplysningar, vilka
bidrogo till alt brotten kunde klaras upp. I några fall, där belöning utfiists.

har dock, enligt vad i ärendet framkommit, nyttan därav varit ringa om
ens någon.

I likhet med remissinstanserna anser jag att samhället icke bör avstå
från möjligheten att genom utfästande av belöningar i vissa fall av särskilt
grova brott stimulera allmänheten att genom uppgifter om sina iakttagelser
hjälpa till med brottets uppklarande. Jag vill dock kraftigt understryka
uttalandena i remissvaren att dylika belöningar liksom hittills böra utfästas
endast i sällsynta undantagsfall. Såsom framhållits från flera håll bör det
icke förekomma att belöning utfästes i ett skede, då utredningen kommit så
långt, att någon är skäligen misstänkt för brottet; belöningen bör med andra
ord icke syfta till framskaffande av bevisning mot någon som redan är misstänkt.

Beslut om utfästande av belöning bör även i fortsättningen i varje särskilt
fall meddelas av Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill kan man räkna
med att belöning icke utfästes på sätt, som är ägnat att inge betänklighet
ur rättssäkerhetssynpunkt.

Att genom lagbestämmelser hindra enskild från att utfästa belöning i
förevarande hänseende torde icke vara påkallat. Självfallet bör myndighet
icke medverka härtill, om utfästelsen är olämplig ur rättssäkerhetssynpunkt.

I likhet med vad bl. a. riksåklagarämbetet anfört anser jag att för förvärvande
av utfäst belöning icke bör uppställas det villkoret att mottagaren
icke vittnat i rättegång mot någon för brottet misstänkt. Ibland kan
det vara nödvändigt att uppgiftslämnare varom här är fråga höres som
vittne, t. ex. när den misstänkte nekar. Uppenbarligen kan i dylika fall avsteg
icke göras från den allmänna skyldigheten att avlägga vittnesmål. Att
på grund av tillfälliga omständigheter uppgiftslämnare måste vittna i ena
fallet men icke i det andra bör icke rimligen medföra olika behandling när
det gäller frågan om uppgiftslämnaren gjort sig förtjänt av den utfästa belöningen.

Under hänvisning till det anförda finner jag omständigheterna kring de
spörsmål, som aktualiserats genom Molins framställning, icke vara sådana,
att något initiativ från min sida i syfte att få till stånd närmare föreskrifter
i ämnet kan anses påkallat. Ärendet föranleder därför icke någon min vidare
åtgärd.

9. Domstol har vid häktningsförhandling ogillat framställt häktningsyrkande
mot misstänkt, som var anhallen, samt förordnat att
den anhållne genast skulle frigivas. Äger åklagaren i samband med
besvär i häktningsfrågan — utan att nya omständigheter tillkommit
— på nytt anhålla den misstänkte i avbidan på
hovrättens prövning?

Sedan danske medborgaren B. J. den 14 november 1960 anlänt från Danmark
till Göteborg, blev han samma dag gripen såsom misstänkt för rattfylleri.
Dagen därpå förklarades han anhållen. Den 18 i samma manad ingav
tillförordnade stadsfiskalsassistenten Erik Ekström till Göteborgs rådhusrätt
ansökan, att J. måtte häktas, enär det skäligen kunde befaras att J.,
som saknade stadigt hemvist inom riket, komme att avvika. Häktningsförhandling
ägde rum den 21 november 1960, varvid J. biträddes av advokaten
Per-Olof Rudbäck såsom offentlig försvarare. I sitt nämnda dag meddelade
beslut i häktningsfrågan fann rådhusrätten visserligen flyktfara föreligga
men ansåg det vara tillfyllest för J:s lagföring, att reseförbud i förening
med särskilda åtgärder för J:s övervakande meddelades. Rådhusrätten
ogillade därför häktningsvrkandet och förordnade, att J. omedelbart
skulle frigivas. Därjämte ålade rådhusrätten J. att vistas i Göteborg och
förbjöd honom att utan tillstånd lämna staden. Vidare föreskrevs viss anmälningsskyldighet
för J., som tillika ålades att till polismyndigheten i Göteborg
överlämna sitt körkort.

Enär Ekström icke ansåg de av rådhusrätten föreskrivna åtgärderna vara
tillräckliga för att säkerställa J:s närvaro vid den blivande huvudförhandlingen
inför rådhusrätten, beslöt han att dels ånyo anhålla J., dels fullfölja
talan mot rådhusrättens beslut i häktningsfrågan.

Sedan J. på nytt anhållits den 21 november 1960, hemställde Rudbäck
den 23 i samma månad, att statsåklagaren Mårten Stiernström skulle
överpröva det av Ekström meddelade anhållningsbeslutet och därvid förordna
att J. skulle försättas på fri fot. Samma dag meddelade Stiernström
beslut, innebärande att han vid överprövningen ej bifallit Rudbäcks
begäran att J. skulle försättas på fri fot.

De av Ekström anförda besvären i häktningsfrågan lämnades av hovrätten
för Västra Sverige utan bifall enligt beslut den 24 november 1960,
varefter Ekström samma dag försatte J. på fri fot.

Vid huvudförhandling inför rådhusrätten påföljande dag kom J. personligen
tillstädes. Han bestred åtalet för rattfylleri men medgav rattonykterhet.
Rådhusrätten fann i dom samma dag åtalet styrkt och bestämde —
under åberopande av mildrande omständigheter — straffet till 100 dagsböter.
Domen vann laga kraft.

I eu den 25 november 1960 hit inkommen skrift hemställde Rudbäck om
prövning huruvida eu åklagare, sedan underrätt lämnat hans häktnings 4

— Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1963 års riksdag

yrkande utan bifall, hade rätt att, såsom Ekström gjort, omedelbart anhålla
den misstänkte i avbidan på hovrättens prövning av åklagarens besvär
i häktningsfrågan.

I anledning av klagomålen inkom Stiemström efter remiss med yttrande,
vid vilket fanns fogat särskilt yttrande av Ekström.

Ekströms skrift innehåller, förutom en redogörelse för sakförhållandena
i det aktuella fallet, i huvudsak följande. Ekström aberopade till en början
en av riksåklagarämbetet utfärdad cirkulärskrivelse, nr 90, vari behandlats
vissa spörsmål rörande tvångsåtgärder mot utländska medborgare. I fråga
om de i cirkuläret angivna riktlinjerna beträffande valet mellan reseförbud
och häktning, åberopade Ekström särskilt att häktning ansågs kunna ifrågakomma,
när utlänning på sannolika skäl var misstänkt för sådant trafikbrott
som kunde antagas komma att förskylla frihetsstraff, medan reseförbud
efter sadant brott icke borde förekomma med mindre i det särskilda
fallet reseförbud ansags tillfyllest för att säkerställa utlänningens lagföring;
i cirkuläret erinrades vidare om den i de nordiska länderna rådande passfriheten
som försvagat effekten av reseförbud gentemot medborgare i nordiskt
grannland. I anslutning till vad som i cirkuläret anförts framhöll Ekström
att han före huvudförhandlingen ansåg sig kunna räkna med att
fängelsestraff skulle utdömas i det aktuella fallet samt att han ansåg häktning
nödvändig för att säkerställa J:s närvaro vid huvudförhandling och
för straffverkställighet. Ekström åberopade vidare ett uttalande av mig i
ärende nr 640/1957, däri framhölls att det i princip icke mötte hinder att
åklagare även efter en frikännande dom anhöll den misstänkte i samband
med att åklagaren i högre rätt begärde häktning, varvid dock måste fordras
att särskilda skäl för anhållande förelago. Rörande det i förevarande ärende
aktuella anhallmngsbeslutet anförde Ekström vidare.

„ Sedan rådhusrätten beslutat sätta J. på fri fot ställdes jag inför valet att
atnoja mig med rådhusrättens beslut eller besvära mig i hovrätten. Skulle
det vara någon mening med att anföra besvär i hovrätten måste J. vara
kvar i riket, såsom var fallet vid rådhusrättens prövning av häktningsfrågan.
Ett utslag från hovrätten vari en från Sverige avviken J. förklarades
häktad, om nu hovrätten icke avvisade besvären på grund av att J. icke
fanns i riket, skulle icke på något sätt säkerställa J:s för målet nödvändiga
närvaro vid huvudförhandlingen. Den i lagen givna besvärsmöjligheten
skulle med andra ord vara av intet värde, om en person, som satts på fri
fot av underrätt icke kunde berövas friheten i avvaktan på att högre rätt
prövade frågan om häktning.

I 24 kap. rättegångsbalken är frågan om anhållande kan ske knuten till
tragan om häktningsskäl föreligga. Ingenstädes finnes såvitt jag kunnat utröna
föreskrivet, att anhållande endast får ske såsom förberedelse till frihetsberövande
av underrätt. Det förhållandet, att möjlighet lämnats till
besvär i överrätt över underrätts beslut att avslå häktningsf ramställning
maste innebära, att den högre rätten skall kunna beredas tillfälle att fritt
pröva besvären under samma förutsättning, som förelegat vid underrätts -

prövningen. Så skulle ej kunna bliva fallet, om en pa sannolika skäl för
brott misstänkt ej av åklagare skulle kunna berövas friheten, när flyktfara
kan antagas föreligga och den misstänkte vore av utländsk nationalitet.
Hovrätten för Västra Sverige har nyligen i ett par fall avvisat begäran om
utlännings häktande i dennes frånvaro just på grund av att personen icke
funnits i riket.

I detta mål förelåg sannolika skäl för att den misstänkte, som saknade
fast hemvist i riket, begått brott varå kunde följa fängelse eller böter. Rådhusrätten
konstaterade såväl detta som att flyktfara förelåg. I det mål, som
omnämnes i förenämnda JO:s skrivelse, hade rätten prövat frågan om brott
förelåge och frikänt den tilltalade samt satt honom på fri fot. Åklagaren,
som ansåg att sannolika skäl förelåg för misstanke om brott och tillika att
flyktfara förelåg, anhöll ånyo den tilltalade i samband med att han i högre
rätt begärde häktning. JO''konstaterade, att i princip hinder ej föreligger
mot förfaringssättet, men att dels sannolika skäl för misstanke om brott
måste föreligga dels ock välgrundad anledning till antagande om avvikande.

Det har i målet mot J. icke av någon ifrågasatts att sannolika skäl för
misstanke om brott mot 4 § 1 inom. trafikbrottslagen skulle föreligga. Rådhusrätten
har i likhet med mig ansett att flyktfara förelåg även om den
bedömt flyktrisken såsom ringare än den enligt mitt förmenande var. Att
denna fara måste anses varit allvarlig framgår av förhållandena på passfrihetens
område, de goda resmöjlighetema från Göteborg, J:s ungdom med
åtföljande brist på mognad och risk för förhastade flyktbeslut samt av advokaten
Rudbäck under häktningsförhandlingen lämnade uppgifter om J:s
starka intresse av att omgående återkomma till Danmark. Andra utlänningar
ha tidigare undandragit sig lagföring i bland annat rattfyllerimål genom
att lämna riket.

Enligt mitt förmenande bör ett sådant anhållande, som det av mig företagna,
icke ske annat än i undantagsfall. Jag anser även att åtgärden endast
bör kunna komma ifråga i de fall då allvarlig flyktrisk föreligger och
skälig misstanke för brott, som i det enskilda fallet skäligen kan förutsättas
komma att få sonas med frihetsstraff, finnes.

I sitt yttrande hänvisade Stiernström till Ekströms redogörelse samt anförde
vidare vissa synpunkter rörande innebörden av den överprövning han
såsom statsåklagare verkställt i fråga om anhållningsbeslutet. Han framhöll
vidare, att då han prövat ärendet i sak han ansåg sig underkastad samma
ansvar som Ekström. Beträffande lagligheten av anhållningsbeslutet
anförde Stiernström följande.

Spörsmålet får anses gälla, i vad mån en åklagare, som fått ett yrkande
om häktning avslaget av underrätt, skall i samband med att han för talan
över beslutet iiga att på nytt anhålla den misstänkte. Som framgår av 24
kap. 20 S rättegångsbalken, föreligger icke hinder, att, då ett mål fullföljes,
först i den högre rätten yrka, alt den misstänkte skall häktas. Åklagaren
äger i dessa fall även möjlighet att anhålla den misstänkte. Av kommentarerna
till 24 kap. 21 8 rättegångsbalken, sådana de antecknats i NJA IT,
sid. 341—342 framgår vidare, att. då underrätten frikänt en person som
varit häktad, åklagaren i samband med fullföljd av målet till högre rätt,
skulle under vissa förutsättningar äga anhålla den misstänkte och hos den

100

högre rätten hemställa om hans häktande. En förutsättning för ett beslut
om anhållande i de båda anförda fallen är givetvis, att de häktningsskäl
föreligga, som angivits i 24 kap. 1—3 §§ rättegångsbalken. Beträffande utlänning,
som saknar stadigt hemvist i riket, är det bland annat tillfyllest,
att fängelse ingår i straffskalan för brottet.

Huvudregeln bör givetvis vara, att åklagaren respekterar underrättens
beslut i häktningsfrågan, även om beslutet strider emot åklagarens yrkande.
Praktiska skäl torde för övrigt hindra, att ett överklagande av beslutet ofta
sker, alldenstund den misstänkte befinner sig på fri fot. Vissa konsekvenser
följa emellertid av ståndpunktstagandet i de förutnämnda båda fallen.
Främst bör man därvid fästa avseende vid det läge. där förutsättningen är,
att en häktad person frikänts av underrätt. I de fall, då ett respekterande
av underrättens beslut i häktningsfrågan innebär en påtaglig fara för att en
prövning av sakfrågan ej kan tagas upp vid huvudförhandling eller, om så
sker, att klarläggandet av det rätta förhållandet allvarligen äventyras, synas
förhållandena^ nära påminna om läget i nyssnämnda fall. Förutsättningarna
äro alltså, att verklig flyktfara föreligger eller att den misstänkte
uppenbarligen försöker att på oroväckande sätt undanröja bevisning. Med
hänsyn till ståndpunktstagandet i det nyssnämnda fallet må man fråga sig,
huruvida icke en åklagare, som anser ett överklagande av beslutet i häktningsfrågan
erforderligt, skall i ännu högre grad vara berättigad att till säkerställande
av sin talan anhålla den misstänkte på nytt. I det förstnämnda
fallet har sakfrågan prövats, vadan domstolen alltså redan tagit ståndpunkt
till bevisningen. Likväl anses hinder icke föreligga att besluta om nytt anhållande.
I det senare fallet har motsvarande bedömande icke skett, men
möjligheterna att pröva saken komma enligt åklagarens bedömande att
äventyras. Det synes under sådana förhållanden rimligt, att samma regel,
att den misstänkte på nytt må anhållas, skulle gälla även för detta fall.

Givet är, att den sålunda hävdade ståndpunkten icke kan gälla utan stöd
av lag. Enligt mitt förmenande ger emellertid en jämförelse av ordalagen i
24 kap. 1, 5 och 20 §§ stöd för riktigheten av uppfattningen. Enligt den
mening, som synes förhärskande bland åklagarna, skulle en åklagare därför,
om de speciella förutsättningarna föreligga, vara berättigad att vid fullföljd
av talan över underrätts beslut i häktningsfrågan på nvtt anhålla den misstänkte.

På sätt, stadsfiskalsassistenten Ekström framhållit, torde de speciella förutsättningar,
som böra förefinnas, ha förelegat i fallet. Enligt den praxis,
som vunnit hävd, kunde åklagaren icke förutsätta annat än att frihetsstraff
skulle utdömas för brottet. Det torde vidare vara uppenbart, att flyktfara
förelegat. Situationen torde helt ha överensstämt med de uttalanden, som
riksåklagaren gjort i sin cirkulärskrivelse i ämnet. Enligt mitt förmenande
kan erinran icke riktas mot Ekström för hans förfarande i ärendet.

Efter remiss inkom riksåklagarämbetet med utlåtande i ärendet. Däri
anfördes följande.

Den fråga som föreligger till bedömande är, huruvida Ekström förfarit
felaktigt genom att, sedan rådhusrätten med ogillande av häktningsyrkandet
förordnat om J:s försättande på fri fot, ånyo anhålla J.

Ett anhållande utgör ett provisoriskt frihetsberövande i avbidan på häktning.
I princip ankommer det enligt den nya rättegångsordningen å dom -

101

stol att meddela beslut om straffprocessuellt frihetsberövande. Bakom denna
princip ligga uppenbarligen rättssäkerhetssynpunkter. Det har emellertid
— tydligen av praktiska skäl — ansetts påkallat att anförtro åt undersökningsledare
eller åklagare att meddela beslut om det provisoriska frihetsberövande,
som anhållandet innebär. Sedan häktningsframställning skett,
ligger frågan om fortsatt frihetsberövande helt i domstolens händer. Därest
domstolen vid häktningsförhandling underkänner de av åklagaren åberopade
skälen för häktning och förordnar om den misstänktes frigivande, äger
icke åklagaren med åsidosättande av den prövning, som sålunda skett genom
domstolen, ingripa med förnyat anhållande. Detta gäller uppenbarligen
även om åklagaren skulle genom besvär föra häktningsfrågan till högre
instans. Ett motsatt betraktelsesätt skulle strida mot grundtanken i nya
rättegångsbalkens regler angående det straffprocessuella frihetsberövandet,
nämligen att det provisoriska frihetsberövandet, anhållandet, icke skall vara
längre än till dess domstolen blivit i tillfälle att pröva frågan om frihetsberövandet.
Endast under förutsättning att nya skäl och omständigheter tillkommit
som icke varit under häktningsdomstolens prövning bör det uragakomma
att skrida till förnyat anhållande för att få jämväl de nya omständigheterna
prövade — av samma domstol som förut prövat ärendet
eller av högre instans genom anlitande av föreskrivet rättsmedel.

JO har i ett tidigare ärende prövat frågan, huruvida det kunde vara tilllåtet
för en åklagare att utan att nya häktningsskäl tillkommit ånyo anhålla
en person om vars häktande framställning redan förut gjorts men avslagits
och därvid uttalat, att en anhållningsmyndighet i fall då domstol
avslagit en häktningsframställning och förordnat om den misstänktes frigivande
självfallet icke ägde ånyo skrida till anhållande av den misstänkte
för brott som avsetts med häktningsframställningen med mindre nya omständigheter
tillkommit som påkallade en sådan åtgärd (se JO:s ämbetsberättelse
1954 s. 142). Såsom framgår av det föregående överensstämmer
detta uttalande helt med ämbetets uppfattning.

I förevarande fall ha icke förelegat nya skäl och omständigheter, som
kunnat motivera ett förnyat anhållande av J. Ekström maste förty anses ha
förfarit felaktigt genom att ånyo anhålla J. i omedelbar anslutning till att
rådhusrätten försatt denne på fri fot. Genom att lämna Rudbäcks hemställan
om J:s försättande på fri fot utan bifall får jämväl Stiernström anses ha
förfarit felaktigt. Det synes emellertid antagligt, att rådhusrätten, då den
låtit straffet för det rattfylleribrott, vartill J. gjort sig skyldig, stanna vid
böter beaktat jämväl den långa anhållningstiden. Stöd härfor utgor aven
den i rådhusrättens dom förekommande anteckningen angående den tid J.
suttit anhållen. Med hänsyn härtill och med beaktande av omständigheterna
i övrigt föreslår ämbetet, att JO ville lata bero vid ett påpekande för
Ekström och Stiernström av det felaktiga i deras förfaringssätt.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Till Cn början må framhållas, att när Ekström meddelade det här ifrågakomna
anhå 11 ningsbeslu t et han hade skäl för sin uppfattning att J. kunde
antagas bli ådömd frihetsstraff och alt flyktfara förelåg. Fråga är sålunda
endast om Ekström, med sin uppfattning om häktnings- och anhallnings -

102

skälen, ägt rätt att besluta om anhållande efter det att rådhusrätten ogillat
hans häktningsyrkande.

I det förut nämnda i JO:s ämbetsberättelse år 1954 (sid. 139) refererade
ärendet uttalade min företrädare i ämbetet, att om domstol beslutat avslå
häktningsframställning och förordnat om den misstänktes frigivande, anhållningsmvndigheten
självfallet icke ägde ånyo skrida till anhållande av
den misstänkte för brott, som avsetts med häktningsframställningen, med
mindre nya omständigheter tillkommit, som påkallade en sådan åtgärd.

Riksåklagarämbetet har i nu förevarande ärende också givit uttryck för
uppfattningen att i fall av här ifrågavarande art anhållande borde komma
i fråga endast under förutsättning, att det tillkommit nya skäl och omständigheter,
som icke varit under häktningsdomstolens prövning.

Till dessa uttalanden liksom till de skäl, som i riksåklagarämbetets ovan
återgivna utlåtande anförts till stöd för den där uttryckta ståndpunkten,
kan jag helt ansluta mig. I anledning av vad Stiernström och Ekström anfört
vill jag tillägga följande.

Härvid vill jag till en början framhålla, att stadgandet i 24 kap. 20 § RB
icke ens indirekt kan anses giva något stöd för Stiernströms ståndpunkt.
Denna bestämmelse avser allenast det fall, att i ett till högre rätt fullföljt
mal fråga om häktning väckes först i den högre rätten. Om åklagaren då i
avbidan på den högre rättens beslut i häktningsfrågan anhåller den tilltalade,
sätter han sig icke därigenom över någon av domstol gjord prövning av
häktningsskälen, och det är därför följdriktigt att i stadgandet förutsättes
att anhållande kan ske som ett provisorium i avbidan på domstols prövning
av häktningsfrågan.

Stiernström har vidare åberopat, att vissa uttalanden under förarbetena
till 24 kap. 21 § RB kunde anses tala för att anhållanden vore godtagbara
även i fall som det här förevarande. Ett nära samband med denna synpunkt
har Ekströms åberopande av det av mig avgjorda ärendet med nr 640/1957.
Fråga är i detta sammanhang om det fallet att, sedan en tilltalad frikänts
av lägre rätt, åklagaren likväl i samband med fullföljd av talan i huvudsaken
förklarar honom anhållen för samma brott. Problemet är i dylikt fall
något annorlunda än i det här aktuella ärendet. Ett konstaterande av domstol
att tillräcklig bevisning för fällande dom ej föreligger, utesluter nämligen
icke att bevisningen dock kan ha den styrka att sannolika skäl för
misstanken mot den tilltalade kunna vara för handen. Den domstol som
meddelar den frikännande domen är dock lagligen förhindrad att besluta
om häktning och har följaktligen icke att i sitt slutliga avgörande bedöma
om det föreligger sådana skäl som enligt 24 kap. RB i och för sig äro tillräckliga
för häktning. Icke heller i detta fall innebär sålunda ett anhållningsbeslut
att aklagaren sätter sig över en av domstol gjord prövning av
häktningsskäl. Att åklagaren likväl i nu berörda fall endast under särskilda
förhållanden bör skrida till anhållande har betonats i de nämnda motivut -

103

talandena och har även understrukits i det av mig tidigare avgjorda ärendet
(jfr även JO:s ämbetsberättelse 1959 s. 157).

I förevarande fall hade icke efter rådhusrättens beslut i häktningsfragan
tillkommit några nya skäl eller omständigheter, som motiverade ett förnyat
anhållande av J. Det av Ekström meddelade anhållningsbeslutet den 21
november 1960 var sålunda felaktigt, och även Stiernström får anses ha
förfarit oriktigt genom att lämna Rudbäcks hemställan om J:s försättande
på fri fot utan bifall.

Med hänsyn till omständigheterna fann jag mig dock i enlighet med riksåklagarämbetets
förslag kunna låta bero vid ett papekande av det felaktiga
i Ekströms och Stiernströms förfaringssätt.

10. Fråga om den, som misstänkts för deklarationsbrott, bort
anhållas. Tillika spörsmål om husrannsakan för nämnda brott med
hänsyn till dess omfattning bort företagas utan att rätten förordnat
härom samt om vid husrannsakningen kontanter och premieobligationer
till stort belopp lagligen kunnat tagas i beslag. Vidare
fråga om sättet för förandet av protokoll över beslagsförrättning
och om dröjsmål med verkställighet av kvarstadsbeslut

Den 6 och den 7 juli 1960 verkställdes efter förordnande av åklagarmyndigheten
i Norrköping husrannsakan hos en köpman, här kallad T., från
samma stad. Vid husrannsakningen, som skedde med anledning av misstanke
att T. gjort sig skyldig till falskdeklaration, togos i beslag förmögenhetstillgångar
av betydande värde. T. förklarades anhållen den 6 juli 1960
och frigavs påföljande dag. Den 22 i samma manad meddelade rådhusrätten
i Norrköping på åklagarens begäran beslut om kvarstad å så mycket av
T:s lösa egendom som svarade mot ett belopp av 250 000 kronor, avseende
böter som kunde antagas komma att på grund av falskdeklaration
ådömas T.

Med anledning av vissa i tidningspressen lämnade uppgifter rörande de
nämnda åtgärderna infordrade jag i juli månad 1960 handlingarna i ärendet
från åklagarmyndigheten.

I en den 1 augusti 1960 hit inkommen skrift anförde direktören Orvar
Hellberg i Malmö vissa synpunkter rörande de här berörda åtgärderna.
Bland annat ifrågasatte han huruvida polisen efter anmälan av taxeringsmyndighet
ägde »utan vidare» anhålla medborgare, företaga s. k. husundersökning
samt taga i beslag och bortföra vid husrannsakningen funna värdeföremål.

Sedan från åklagarmyndigheten inkommit förundersökningsprotokoll av
den 23 februari 1961, protokoll över förut nämnd husrannsakan hos T. och

104

kopia av" eu stämningsansökan mot denne rörande falskdeklaration, begärde
jag i skrivelse den 27 juni 1961 yttrande av stadsfiskalen i Norrköping.
\ id skrivelsen var fogad en inom JO-expeditionen upprättad promemoria
med vissa frågor rörande de av åklagarmyndigheten vidtagna åtgärderna.

Den 10 oktober 1961 inkommo yttranden från stadsfiskalerna G. Dunér,
T. Rindstedt och S. Danielsson.

Hellberg bereddes därefter tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet. En
skrift från honom inkom den 28 december 1961.

Sedan T. genom sitt ombud advokaten Sten Hultbom begärt, att JO icke
skulle avgöra ärendet förrän T. erhållit tillfälle att yttra sig, anförde T. i en
den 21 februari 1962 hit inkommen skrift, bland annat, att han ansåg att
beslaget var onödigt och att det i varje fall bort ske först efter beslut av
domstol. En del av" de av T. åberopade omständigheterna beröras närmare
i det följande.

Jag tog del avr rådhusrättens akter i mal mellan allmänne åklagaren och
T. angående ansvar för falskdeklaration. Av akterna framgick, att ansvarstalan
väckts den 31 januari och den 17 mars 1961. I målen gjorde åklagaren
gällande att T. gjort sig skyldig till falskdeklaration; de med åtalet avsedda
deklarationsbrotten bestodo däri att T. i sina åren 1956—1960 avgivna
självdeklarationer upptagit sin förmögenhet till ett drygt 500 000
kronor för lågt belopp samt att han i 1956, 1958 och 1960 års deklarationer
upptagit de årliga nettointäkterna av rörelse till omkring 66 000, 93 000
respektive 66 000 kronor för låga belopp. Målet vilade i avbidan på kammarrättens
utslag i fråga om eftertaxering av T.

De närmare omständigheterna i saken äro, såvitt nu är i fråga, följande.

Enligt det förut nämnda förundersökningsprotokollet mottog jourhavande
åklagaren Rindstedt den 6 juli 1960 klockan 10 från länsrevisorn Magnus
af Ekenstam meddelande om att misstanke förelåg att T. under flera år
uppsåtligen underlåtit att deklarera betydande inkomstposter och att utredning
omedelbart borde verkställas.

Enligt förundersökningsprotokollet fattade Rindstedt den 6 juli 1960
klockan 10.45 beslut om husrannsakan hos X. Av protokollet över husrannsakningen
framgår, att denna skulle avse utrönande av omständigheter,
som kunde antagas äga betydelse för utredningen angående falskdeklaration,
samt att husrannsakningen verkställdes den 6 juli 1960 klockan 11.00
—12.15 samt påföljande dag klockan 13.30—17.00.

I den förut nämnda inom JO-expeditionen upprättade promemorian frågades,
bland annat, varför husrannsakningen vidtogs utan rättens förordnande
enligt 28 kap. 4 S RB. Med anledning härav har Rindstedt i sitt
yttrande förklarat, att han — som i egenskap av jourhavande åklagare
svarat för de den 6 juli 1960 klockan 10.30—13.30 vidtagna åtgärderna i
ärendet — vid beslutet om husrannsakan ej räknat med att denna skulle
bli av sa stor omfattning som den sedermera blev.

105

Beträffande beslutet om anhållande av T. utvisa handlingarna att - -sedan vid husrannsakningen påträffats egendom till betydande värde och
T. vid förhör på eftermiddagen den 6 juli 1960 erkänt att han under de
senaste tolv åren uppsåtligen lämnat oriktiga uppgifter i sina självdeklarationer
med avsikt att erhålla lägre skatt — T. samma dag klockan 15.30
förklarades anhållen av Duner. Skälet till anhallandet var enligt förundersökningsprotokollet
att fara ansågs föreligga att T. skulle undanröja bevis.
T. frigavs påföljande dag klockan 16, sedan ytterligare förhör hållits och
husrannsakningen i det närmaste avslutats.

I T:s till mig avgivna yttrande har icke anförts någon anmärkning i fråga
om beslutet om anhållande.

Angående beslagen ha anteckningar förts i de protokoll som höllos vid
husrannsakningen. Därav framgår, att den 6 juli 1960 beslagtogos ett kassaskrin
innehållande 124 000 kronor i kontanter, vissa närmare angivna premieobligationer
till ett värde av 144 700 kronor samt ett schatull, innehållande
ett stort antal värdeföremål, vilka förtecknades i protokollet och
åsattes värden i enlighet med en av juvelerare verkställd värdering^ det
beslagtagna, värt tillhopa 453 046 kronor, fördes till kassavalv inom åklagarmyndighetens
lokaler. Beslaget den 6 juli 1960 fastställdes samma dag
av Rindstedt. I protokollet för den 7 juli 1960 antecknades: »Följande föremål
beslagtogos: Guld- och silverpjäser i ett okänt antal, vilka förpackades
i en koffert, två trälådor och tre trälårar; samt ett stort antal svenska
skiljemynt i olika valörer, vilka föipackades i fem små och tre stora säckar
som tillhandahållits av postverket i Norrköping. Förvaringspersedlarna
plomberades på platsen och försågos med kronans sigill.---Förva ringspersedlarna

överfördes till en av stadsbudskarens flyttningsbussar, vilken
under polisbevakning fördes till stadsfiskalskontoret, dår det beslagtagna
infördes i ett där befintligt kassavalv---.» Det nu berörda be slaget

fastställdes den 8 juli 1960 av Dunér.

I den tidigare nämnda promemorian ställdes till åklagarmyndigheten vissa
frågor beträffande rättsgrunden för beslagen. Bland annat frågades pa
vad sätt sådan egendom som kontanterna, premieobligationerna och vissa
andra föremål kunde antagas vara av betydelse för utredningen i deklarationsbrottmålet.

Rindstedt har i sitt yttrande i denna del anfört: Han ansåg beslag av
egendomen nödvändigt för utredning om 1. gjort sig skyldig till falskdeklaration
genom att icke lämna uppgift om egendomen i sina självdeklarationer.
Beslagets främsta syfte var att verkställa värdering av egendomen
för utrönande av hur stora värden som undandragits från beskattning. I
samband med sin order om beslag räknade han också med möjligheten att
egendomen senare skulle behöva tagas i förvar för eventuell kvarstadsbeläggning.

j.*—Justitieombudsmannens ämbetsberät t vise till 1063 ars riksdag

106

T. har i sitt yttrande anmärkt på att kaffekannor, silverbägare och
andra pjäser beslagtogos den 7 juli 1960, trots att man enligt T. bort inse
att det i dessa fall rörde sig om sådana prydnadsföremål som icke utgjorde
skattepliktig förmögenhet.

Av rådhusrättens akter i ifrågavarande mål kan utläsas, att åklagarens
påstående om storleken av T:s skattepliktiga förmögenhet grundas på en
av T. den 25 januari 1961 undertecknad förmögenhetsredovisning, vari
upptagits även guld- och silversamling till ett värde av 120 000 kronor. En
av T. i brottmålen avgiven skrift ger vid handen, att T. i målen bestrider
att vissa av åklagaren medräknade förmögenhetsobjekt skola inräknas i den
skattepliktiga förmögenheten.

Rörande förtecknandet av beslagtagen egendom och förfarandet i övrigt
har i ärendet anförts vissa synpunkter. Sålunda har T. beträffande beslaget
den 6 juli 1960 anmärkt på att den samling av smycken och mynt som då
beslagtogs forslades bort utan föregående inventering eller plombering samt
att T. ej fatt kännedom om vilka säkerhetsåtgärder som iakttogos i samband
med inventering och värdering av denna egendom.

Beträffande beslaget den 7 juli 1960 framställdes i den förut berörda
promemorian frågan varför man icke vid själva beslaget eller omedelbart
därefter upprättade fullständig förteckning över det beslagtagna godset.

Med anledning härav har Dunér i sitt yttrande anfört: Förtecknande
medhanns icke innan han överlämnade ärendet till Danielsson. Sakerna
lades i narvaro av T:s hustru i förvaringspersedlar, vilka likaledes i hennes
narvaro plomberades och förseglades med kronans sigill. Förvaringspersedlarna
transporterades under ganska stark bevakning till åklagarmyndigheten,
dar de omedelbart i flera vittnens närvaro inlades i kassavalvet, vars
dorr därefter omedelbart stängdes och låstes. För att öppna valvdörren
ordrades två nycklar, av vilka den ena omhändertogs av en förste kriminalassistent
och den andra av Dunér. Frågan om uppteckning av egendomen
diskuterades troligen, och Dunér vill minnas, att man räknade med
att göra förteckning i samband med värdering av föremålen. Värdering och
förteckning av vad som beslagtogs den 6 juli torde ha påbörjats den 7 eller
möjligen den 8 juli och sammanräkningen av pengarna sistnämnda dag.
Detta tog flera dagar och var avslutat först sedan Dunér trätt ifrån som
undersökningsledare.

Det har upplysts, att Danielsson från och med den 11 juli 1960 svarat för
handläggningen av ärendet.

Rörande de därefter i anledning av beslaget vidtagna åtgärderna har i
forundersökningsprotokollet antecknats, att beslaget den 15 juli 1960 hävdes
å egendom, vars värde översteg 250 000 kronor, och att denna egendom
återställdes till T.

I den förut berörda promemorian frågades bland annat, varför beslaget
icke hävdes i sin helhet.

107

Danielsson har i sitt hit inkomna yttrande anfört: Den 15 juli 1960 hävde
han beslaget i dess helhet men tog samtidigt i förvar egendom till ett värde
av 250 000 kronor för eventuell kvarstadsbeläggning. Vid bestämmandet
vilken egendom som skulle tagas i förvar följdes T:s anvisningar.

Danielssons yttrande var åtföljt av vissa anteckningar rörande åtgärder
med egendom som omfattats av beslaget den 7 juli 1960. Av dessa framgar
att Danielsson den 15 i samma manad beslutat att beslaget skulle hävas
och att silvermynten skulle tagas i förvar. Vidare har antecknats att de sex
förvaringspersedlarna, fortfarande i plomberat skick, återställts till X., vilken
skriftligen erkänt mottagandet.

I åklagarmyndighetens kvarstadsansökan, dagtecknad den 16 och inkommen
till rådhusrätten den 18 juli 1960, finns antecknat, att den 15 juli tagits
i förvar egendom till ett värde av ungefär 250 000 kronor.

Rådhusrättens kvarstadsbeslut meddelades som nämnts den 22 juli 1960
och avsåg så mycket av T:s lösa egendom, som svarade mot ett belopp av
250 000 kronor.

Enligt förundersökningsprotokollet verkställdes kvarstadsbeslutet av
förste stadsfogden i Norrköping vid förrättningar den 17, den 20 och den
23 september, den 11 oktober samt den 11 november 1960. Den kvarstadsbelagda
egendomen förblev enligt protokollet förvarad under sigill i åklagarmyndighetens
kassavalv.

I den inom JO-expeditionen upprättade promemorian frågades bland
annat varför kvarstadsbeslutet verkställdes först de nämnda dagarna och
huruvida någon egendom som varit beslagtagen återställdes i samband därmed.

Danielsson har med anledning därav i sitt yttrande anfört: Han begärde
verkställighet av kvarstadsbeslutet först den 10 september 1960, enär han
först då kom att tänka på att sådan verkställighet erfordrades. Tidigare
hade han icke närmare övervägt denna fråga; kanske hade föresvävat honom
en vanföreställning att det kunde vara tillräckligt med rättens beslut
och att egendomen faktiskt var omhändertagen i åklagarmyndighetens
kassavalv.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Beträffande husrannsakan stadgas i 28 kap. 1 § RB, att om anledning
förekommer, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, husrannsakan
må företagas bland annat för utrönande av omständighet, som kan äga
betydelse för utredning om brottet. Då T. erkänt, att han gjort sig skyldig
till falskdeklaration, och då frihetsstraff ingår i straffskalan för sådant
brott, har i det nu aktuella fallet förelegat grund för förordnande om husrannsakan;
i förevarande sammanhang är det utan betydelse huruvida det
varit antagligt att frihetsstraff verkligen skulle komma att utdömas i det
aktuella fallet.

108

I 4 § samma kapitel angivas vissa fall då undersökningsledare eller åklagare
icke utan rättens förordnande bör vidtaga husrannsakan med mindre
fara är i dröjsmål. Detta gäller om husrannsakan kan antagas bli av stor
omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden
vidtages. Som exempel på fall då husrannsakan är av stor omfattning nämnes
i motiven till stadgandet, att åtgärden äger rum i större affärslokaler,
kontor eller hotell. Uttrycket stor omfattning synes sålunda enligt motiven
i första hand åsyfta det fallet att det är en stor lokal eller ett flertal lokaler
som skall undersökas. Det förefaller mera tveksamt, om en husrannsakan,
som äger rum i en bostadslägenhet, kan anses i det berörda stadgandets
mening ha stor omfattning av den anledningen att undersökningen skall
avse en stor mängd föremål eller handlingar eller eljest kommer att vara
långvarig eller av särskilt ingående natur. Närmast till hands ligger att med
hänsyn till nämnda motivuttalande antaga att dylika fall icke äro avsedda.
Däremot kunna dessa fall ibland vara sådana att husrannsakan får antagas
medföra synnerlig olägenhet för den som utsättes därför, och av det skälet
kan i så fall rättens förordnande vara erforderligt.

I förevarande fall ha, såvitt framkommit, omständigheterna icke varit
sådana att det kan anses felaktigt av undersökningsledaren att utan rättens
förordnande verkställa husrannsakan. I denna del föreligger sålunda icke
anledning till anmärkning beträffande förfarandet.

Vad angår frågan om anhållandet må först framhållas, att anhållande i
princip utgör ett provisoriskt frihetsberövande i avbidan på häktning samt
att av 24 kap. 5 § RB följer att en första förutsättning för anhållande är att
det brott, om vilket misstanke yppats, är av sådan svårhetsgrad att häktning
för detsamma kan äga rum (jämför t. ex. JO:s ämbetsberättelser 1951
sid. 49 f. och 1957 sid. 48). Av betydelse för nu förevarande fall är härvid
24 kap. 1 § första och fjärde styckena RB.

I första stycket av nämnda paragraf stadgas, att där någon är på sannolika
skäl misstänkt för brott, varå straffarbete kan följa, han må häktas i
vissa i stadgandet närmare angivna fall, av vilka här må nämnas det fallet,
att det skäligen kan befaras att den misstänkte genom undanröjande av
bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.

Enligt fjärde stycket i samma paragraf må häktning dock icke ske, om
det kan antagas, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter
eller mistning av befattning på viss tid. I sådant fall får följaktligen icke
heller anhållande ske under åberopande av de i stadgandets första stycke
angivna grunderna.

Vid tiden för det här aktuella anhållandet var T. på sannolika skäl misstänkt
för falskdeklaration eller sålunda för brott, varå straffarbete kan
följa. Enligt Dunérs bedömande förelåg vidare fara att T. skulle undanröja
bevis. Såtillvida förelåg sålunda grund för häktning och därmed för
anhållande. Emellertid får som nämnts häktning eller anhållande likväl icke

109

ske, om det kan antagas, att den misstänkte kommer att dömas allenast till
böter eller mistning av befattning pa viss tid. Sasom närmare beskrivning
på fall då på grund av denna föreskrift häktning eller anhållande ej får ske,
har angivits, att det föreligger positiva skäl för antagande att allenast sådant
lindrigare straff som i 24 kap. 1 § fjärde stycket sägs kommer att ådömas
(Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken sid. 321; Olivecrona, Rättegången
i brottmål enligt RB sid. 170) eller att det framstår som mera sannolikt att
allenast något av de ifrågavarande lindrigare straffen kommer att ådömas
än att svårare straff utkräves (Dillén, Föreläsningar i straffprocessrätt
sid. 158 f.).

I mål om falskdeklaration synes det vara tämligen ovanligt med frihetsstraff.
Enligt uppgift, som under hand lämnats mig av statistiska centralbyrån,
uppgick sålunda under perioden 1955—1959 antalet fall, då frihetsstraff
ådömts jämlikt skattestrafflagen, till allenast 14 medan antalet bötesstraff
jämlikt samma lag var omkring 11 400. De nämnda siffrorna omfattar
sålunda både falskdeklaration och vårdslös deklaration. Det är därför
tydligt att i praxis frihetsstraff utdömas blott i de allra grövsta fallen
av deklarationsbrott. Härav följer att när det gäller falskdeklaration grund

för anhållande föreligger jämförelsevis sällan.

Frågan om påföljden i nu förevarande fall är föremal för domstols prövning.
Utgången i detta mål är dock icke av avgörande betydelse för frågan
om anhållningsbeslutets laglighet. Icke heller synes större vikt böra fästas
vid att i kvarstadsansökningen den 16 juli 1960 åklagaren åberopade att T.
kunde befaras undandraga sig att gälda »de böter som kan antagas komma
att på grund av brottet ådömas honom». Vad som här bör bedömas är
huruvida Dunér, när han den 6 juli 1960 beslöt anhålla T., hade anledning
antaga att vid framtida lagföring av denne allenast bötesstraff skulle utdömas.
Med hänsyn till vad som upplysts om utredningsresultatet nämnda
dag synes man — även med beaktande av vad nyss sagts beträffande straffmätningen
vid deklarationsbrott — icke skäligen kunna lasta Dunér för att
han tydligen då icke ansåg sig böra antaga att blott bötesstraff skulle följa
på brottet. Tillräckliga skäl för anmärkning i nu ifrågavarande hänseende
föreligga därför icke.

De i ärendet ifrågakomna beslagen ha uppgivits vara företagna i syfte
främst att verkställa värdering av den beslagtagna egendomen för att utröna
hur stora värden som undandragits från beskattning. Beslagen synas
sålunda ha verkställts med stöd av 27 kap. 1 § RB, vari stadgas bland
annat att föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om
brott, må tagas i beslag.

Laga grund för beslagen får anses ha förelegat när det gäller föremål som
behövt särskilt värderas i och för utredningen om falskdeklaration och som
av praktiska skill ej kunnat värderas redan i samband med husrannsak -

ningen. Särskilda synpunkter äro emellertid att anlägga beträffande viss
egendom som omfattats av beslaget.

Sålunda beslagtogos den 6 juli 1960 bland annat premieobligationer och
kontanter, förvarade i ett kassaskrin. Beträffande dylik egendom föreligger
självfallet intet behov av särskild värdering. För utredningen om det misstänkta
deklarationsbrottet var det tillfyllest att räkna kontanterna och antalet
premieobligationer, vilket utan alltför stor tidsutdräkt borde ha kunnat
ske i T:s bostad i samband med husrannsakningen. Att denna egendom
kunde bli erforderlig för säkerställande av framtida böter — en möjlighet
som Rindstedt i sitt yttrande säger sig ha räknat med vid sitt beslut om
beslaget — utgör icke laga grund för beslag. För sådant fall finnes i stället
den i 26 kap. 3 § RB stadgade möjligheten för undersökningsledare och
åklagare att i avbidan på rättens beslut om kvarstad eller skingringsförbud
taga lös egendom i förvar; är fara i dröjsmål må sådan åtgärd vidtagas även
av polisman.

Det har i andra sammanhang — som ej ha beröring med detta fall —
förekommit uppgifter att det funnes en viss benägenhet hos undersökningsledare
och åklagare att använda förfarandet med beslag i fall, där tagande
i förvar enligt 26 kap. 3 § RB rätteligen bort ske (Gustaf Petrén, SvJT 1953
sid. 175 ff. och Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB sid. 193 f.).
Valet av den ena eller andra åtgärden är icke en enbart formell fråga utan
betydelsefulla sakliga skillnader föreligga, såsom i fråga om förutsättningarna
för rätten att vidtaga åtgärd av det ena eller andra slaget, i fråga om
de tidsfrister inom vilka åklagaren har att hänvända sig till domstol och,
sedan domstolen fattat beslut, i fråga om verkställighet. Allmänt kan sägas
att den enskildes rätt är starkare kringgärdad när fråga är om tagande i
förvar och därpå följande kvarstad än när det gäller beslag. Det är därför
anledning att understryka vikten av att beslag icke användes såsom en ersättning
för egendoms tagande i förvar.

Det den 6 juli 1960 gjorda beslaget av kontanter och premieobligationer
kan alltså icke anses lagligen grundat. Emellertid hävdes beslaget redan den
15 i samma månad, och den nämnda egendomen togs då i förvar i avbidan
på kvarstad. Enär sålunda rättelse skett inom kort tid och T. icke lidit
skada genom det felaktiga förfarandet i denna del, anser jag mig kunna låta
bero vid de påpekanden som nu gjorts.

Beträffande beslaget den 7 juli 1960 har T. gjort gällande, att beslag icke
bort ske beträffande prydnadsföremål av guld och silver, enär dessa ej utgjorde
skattepliktig förmögenhet. Härom må till en början anmärkas, att
frågan om dessa föremål böra hänföras till den skattepliktiga förmögenheten
för närvarande är föremål för prövning av taxeringsmyndigheter och domstol.
och någon bedömning av denna fråga bör därför icke ske i detta ärende.
Framhållas ma emellertid, att även om föremålen ej skulle befinnas utgöra
skattepliktig förmögenhet därav icke nödvändigtvis följer att de ej

fingo tagas i beslag. Dylika föremål kunna nämligen äga betydelse för utredning
om falskdeklaration därigenom att föremålens värde kan tänkas
tillåta slutsatser om de inkomster den misstänkte uppburit. Ett beslag i
syfte att låta värdera sådana föremål kan sålunda vara befogat. I nu förevarande
hänseende finner jag mig med hänsyn till det anförda ej ha anledning
att framställa någon anmärkning.

Rörande det närmare förfarandet i samband med beslag stadgas i 27 kap.
RB bland annat, att föremål, som tagits i beslag, skall väl vårdas och noggrann
tillsyn hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat
missbruk sker därmed (10 § tredje stycket), och vidare gäller, att över beslag
skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad därvid förekommit
angives samt beslagtaget föremål noga beskrives (13 §). Dylika
protokollsanteckningar kunna, såsom här skett, intagas i protokoll angående
husrannsakan (Gärde in. fl. Nya rättegångsbalken sid. 373).

När ett beslag avser ett stort antal föremål av skiftande slag, bör det
anses godtagbart att upprättandet av en detaljerad förteckning över egendomen
icke sker vid själva beslaget utan först vid senare tidpunkt sedan
egendomen förts till åklagarmyndighetens lokaler. Innan förteckning upprättats,
måste enligt sakens natur tillsynen över att intet föremål förkommer
vara särskilt noggrann. När sedan förteckningen upprättas, bör denna
åtgärd anses vara en fortsättning av den ursprungliga förrättningen (jämför
JO:s ämbetsberättelse 1956 sid. 95). Huruvida den fortsatta förrättningen
bör betraktas som en fortsatt husrannsakan eller allenast som en
fortsättning av själva beslagsförfarandet synes vara en tveksam fråga när,
såsom i förevarande fall, förrättningen icke avser annan egendom än sådan
som redan är beslagtagen; läget var annorlunda i det nyssnämnda ärendet
från 1956. Mest tillfredsställande torde vara att anse förrättningen såsom
en fortsatt husrannsakan, varav i så fall följer att enligt 28 kap. 7 § RB
vittne bör närvara och den, hos vilken husrannsakan företagits, eller representant
för honom beredas tillfälle att övervara förrättningen.

Oavsett om den fortsatta förrättningen betecknas som husrannsakan
eller beslagsförfarande skall i allt fall protokoll föras över förrättningen. I
förevarande fall har beträffande det beslag som skedde den 6 juli 1960 i
protokollet för nämnda dag intagits anteckningar som ge intrycket att
under den tid förrättningen pågick (klockan 11—12.15) skulle i närvaro av
bland andra T. ha skett uppteckning och värdering av den då beslagtagna
egendomen. Handlingarna i ärendet ge dock vid handen att upptecknande
och värdering skedde först vid senare tillfälle och tog lang tid i anspråk
samt att T. därvid icke var närvarande. Det iir av betydelse att ett protokoll
ger en trogen bild av vad som förekommit vid förrättningen. När såsom
i detta fall den detaljerade uppteckningen och värderingen av praktiska skal
måste ske vid senare tidpunkt, böra därtör särskilda protokollsanteckningai

112

föras över dylika senare åtgärder, varvid bör framgå vilka som därvid varit
närvarande och vad som i övrigt förekommit.

I protokollet för den 7 juli 1960 har den beslagtagna egendomen icke
närmare beskrivits, utan anteckningar ha gjorts blott om egendomens förpackande
i vissa förvaringspersedlar och om förfarandet med dessa. Dylika
anteckningar kunna icke anses uppfylla det i 27 kap. 13 § RB ställda kravet
att beslagtaget föremål skall noga beskrivas. Eftersom i förevarande fall en
närmare precisering av vad beslaget omfattade icke kunde ske när beslaget
verkställdes, var en fortsatt förrättning för sådant ändamål erforderlig. I
viss man skedde också en sadan, nämligen såtillvida att de beslagtagna
skiljemynten räknades; nagot protokoll häröver har dock, såvitt framkommit,
icke upprättats. Egendomen i övrigt blev icke förtecknad, ehuru tillfälle
därtill måste antagas ha förelegat de närmaste dagarna efter beslaget.
I och med att beslaget hävdes den 15 juli 1960 får dock frågan om fortsatt
förrättning för upptecknande av föremålen anses ha förfallit. Det måste
betecknas såsom i viss mån anmärkningsvärt att man underlät att uppteckna
och värdera egendomen före beslagets hävande, trots att själva syftet
med beslaget var att avägabringa en värdering av egendomen.

De brister i fråga om förfarandet som nu berörts synas — i belysning av
vad som framkommit rörande säkerhetsåtgärderna vid hanteringen av den
beslagtagna egendomen — icke ha varit sådana, att risk förefunnits att T.
skulle kunna tillskyndas skada därigenom. Med hänsyn härtill finner jag
icke påkallat att vidtaga annan åtgärd än att understryka vikten av att vid
beslag den berörda egendomen noga beskrives samt att jämväl i övrigt noggranna
och korrekta protokollsanteckningar föras i enlighet med därom
gällande föreskrifter.

Beslut om kvarstad jämlikt 26 kap. 1 § RB riktar sig icke mot viss angiven
egendom. Sådant beslut innebär endast, att kvarstad skall läggas å så
mycket av misstänkts lösegendom, som erfordras för att säkerställa gäldandet
av böter, ersättning till det allmänna eller skadestånd till visst av domstolen
angivet belopp. Vilken egendom som sedermera blir föremål för åtgärden,
a\ göres vid beslutets verkställande. Där beslut om kvarstad meddelas
på yrkande av åklagare, bör det ankomma på denne att tillse att beslutet
befordras till verkställighet. Verkställigheten ankommer på utmätningsman.

Någon uttrycklig föreskrift att verkställighet skall av åklagare begäras
inom viss tid finnes icke. Där egendom tagits i förvar jämlikt 26 kap. 3 §
ligger det emellertid i sakens natur att, sedan rättens beslut om kvarstad
meddelats, verkställighet bör sökas utan dröjsmål. I annat fall kan en
undersökningsledare eller åklagare halla egendom jämlikt nyssnämnda lagrum
i förvar längre tid vilket uppenbarligen icke varit lagstiftarens avsikt.
Det är att märka att den i förvar tagna egendomen till värdet kan över -

113

stiga vad den misstänkte enligt kvarstadsbeslutet beräknas skola ha att
gälda i en framtid.

Verkställighet av rådhusrättens den 22 juli 1960 meddelade kvarstadsbeslut
begärdes av Danielsson först den 10 september samma år. Enligt vad
som inhämtats förklarades vid verkställigheten all den egendom, som tagits
i förvar, kvarstadsbelagd.

Då dröjsmålet med begäran om verkställighet berott på förbiseende, vilket
också vidgåtts av Danielsson, samt den försenade verkställigheten icke
länt T. till men, finner jag någon ytterligare åtgärd från min sida icke vara
påkallad.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

11. Fråga om fylleriförseelse av den som försökspermitterats från
vårdanstalt för alkoholmissbrukare bör beivras genom åtal

Sedan länsstyrelsen i Malmöhus län genom utslag den 19 maj 1959 förordnat
att Å. P. skulle tvångsintagas å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
blev P. den 30 september 1959 intagen på Åsbrohemmet, varifrån
han försökspermitterades den 11 februari 1960.

Den 3 juni och den 17 oktober 1960 uppträdde P. berusad av starka
drycker på allmän plats i Hälsingborg. Den 5 juni och den 26 oktober 1960
begärde åklagarmyndigheten i Hälsingborg yttrande av styrelsen för Åsbrohemmet,
huruvida fylleriförseelsema borde beivras. Båda förfrågningarna
besvarades genom ett den 5 januari 1961 dagtecknat yttrande, däri åtal
mot P. tillstyrktes.

Den 29 december 1960 beslöt tillförordnade direktören för vårdhemmet
att P. skulle hämtas till hemmet. Påföljande dag återfördes P. till hemmet
genom polisens försorg.

Genom strafföreläggande den 11 januari 1961 förelädes P. böter till ett
belopp av 100 kronor för de båda fylleriförseelserna. Strafföreläggandet godkändes
av P. den 31 januari 1961.

I en den 13 april 1961 hit inkommen skrift anhöll P. — under förmenande
att böterna felaktigt ålagts honom — att saken om möjligt rättades till.
P. påtalade vidare att styrelserna för anstalter för alkoholmissbrukare icke
tillämpade samma praxis beträffande åtal för fylleri under försökspermission.
Vissa styrelser tillstyrkte sålunda enligt P. regelmässigt åtalseftergift
i dylika fall, medan styrelsen för Åsbrohemmet ansåge åtal böra ske, om
vederbörande icke återhämtades till anstalten.

Efter remiss inkom styrelsen med yttrande över klagomålen.

På min begäran avgav därefter socialstyrelsen utlåtande rörande tillämpningen
av 57 § nykterhetsvårdslagen och rörande behovet av att erinra sty -

114

relserna för alkoholistanstalterna om vikten av att yttranden i åtalsfrågor
avgåves med all den skyndsamhet som förhållandena medgåvo.

I skrivelse till Åsbrohemmet anförde jag följande.

I 57 § lagen om nykterhetsvård stadgas, såvitt nu är i fråga, följande:
Misstänkes den, som tvångsintagits å allmän vårdanstalt att ha före utskrivning
från anstalten begått brott, varå enligt lag icke kan följa högre
straff ån böter eller fängelse i sex månader, och hör brottet under allmänt
åtal, ankommer det på statsåklagaren att. efter hörande av anstaltens styrelse
avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske.

Rörande tillämpningen av detta stadgande med avseende å fylleriförseelse
under försökspermission från vårdanstalt har riksåklagarämbetet (se cirkulärskrivelse
nr 89 den 12 juni 1959 till rikets allmänna åklagare) i ett av
ämbetet handlagt ärende anfört följande principiella synpunkter.

Enligt ämbetets mening bör beträffande fylleri gälla, att därest förseelsen
leder till att den försökspermitterade återhämtas till vårdanstalten, åtal
regelmässigt bör underlåtas. Eftersom återhämtandet uppenbarligen utgör
en mycket kännbar reaktion å förseelsen, synes det skäligt, att straffansvaret
bortfaller.

Om däremot den permitterade icke återhämtas är frågan mer tveksam.
Avstyrker anstaltsledningen i sitt yttrande till statsåklagaren åtal, synes ju
detta avstyrkande vara att tolka så, att anstaltsledningen icke anser beivran
av fylleriförseelsen vara till gagn ur disciplinsynpunkt, samt att den ej
heller anser sig ha behov av att disponera det disciplinmedel, som förvandlingsstraffet
utgör. Med denna ståndpunkt ligger det närmast till hands att
statsåklagaren underlåter åtal, trots att återintagning ej sker. Allmänna
synpunkter torde nämligen mera sällan tala för att fylleriförseelser av en å
allmän vårdanstalt intagen — må vara att han åtnjuter permission — beivras.
Fall där från allmän synpunkt skäl finnes till åtal kunna dock föreligga,
exempelvis därest en försökspermittent gör sig skyldig till fylleri tillsammans
med annan. Med hänsyn till att statsåklagaren således stundom har
att väga anstaltsledningens avstyrkande mot allmänna synpunkter, vilka
tala för beivran, synes det ämbetet önskvärt, att anstaltsledningen vid avstyrkande
anger skälen härför. Ämbetet vill vidare understryka, att vad
nyss sagts om att allmänna synpunkter icke påkalla åtal i fråga om å vårdanstalt
intagna, gäller endast fylleriförseelser och att förhållandet självfallet
kan vara ett annat vid andra lagöverträdelser av en intagen.

I sitt utlåtande anförde socialstyrelsen i denna del följande.

Enligt socialstyrelsens mening är ett åtal för fylleriförseelse, begången
under försökspermission, i allmänhet utan mening. Möjligen skulle beivran
av fylleriförseelsen kunna vara till gagn ur disciplinsynpunkt. Emellertid
anser socialstyrelsen värdet med detta disciplinmedel vara diskutabelt. Däremot
är det angeläget, att ett återfall i spritmissbruk föranleder någon åtgärd
från anstaltens eller övervakarens sida, exempelvis i form av återhämtande
till anstalten, intagning på sjukhus, placering på inackorderingshem
eller målmedveten intensifiering av övervaknings- och hjälparbete.

115

I likhet med socialstyrelsen anser jag att återfall i spritmissbruk under
försökspermission i allmänhet bör föranleda åtgärd av nagot av de slag som
omnämnts i socialstyrelsens utlåtande. Vidtages sådan åtgärd torde i regel
anledning saknas att beivra fylleriförseelsen. För min del anser jag — och
detta gäller även för det fall att nykterhetsvårdande åtgärd anses icke behöva
vidtagas i anledning av fylleriförseelse — att dylikt återfall av alkoholsjuk
under försökspermission lämpligen icke bör åtalas, där ej särskilda skäl
föranleda till annat.

Förevarande spörsmål ger emellertid utrymme för olika meningar. Nagon
kritik kan icke riktas mot styrelsen för Åsbrohemmet därför att den för sin
del haft den uppfattningen att fylleriförseelse, som ej föranleder återintagning,
bör beivras. Jag vill emellertid framhalla angelägenheten av att styrelsen
i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet beaktar även
det allmännas intresse av en enhetlig praxis i förevarande hänseende.

Med den praxis, som tillämpats av styrelsen med avseende på fylleriförseelser
under försökspermission, borde åtal ha avstyrkts, eftersom P. återhämtades
till anstalten. Anledningen till att åtal i detta fall tillstyrktes, synnes
ha varit att förslag till remissyttrande uppsattes redan den 22 december
1960 och alltså innan P. återförts till hemmet samt att vid yttrandets expediering
den 5 januari 1961 ej uppmärksammats att P. återförts till anstalten.
Vad härutinnan förekommit är icke av beskaffenhet att kunna läggas
någon befattningshavare till last såsom fel eller försummelse. Med hänsyn
härtill och då från vårdhemmets sida åtgärder numera vidtagits till förekommande
av ett upprepande av det inträffade, föranleder ärendet i denna
del icke vidare åtgärd från min sida.

I betraktande av innehållet i styrelsens yttrande till åklagarmyndigheten
kan någon anmärkning icke riktas mot åklagaren för det av honom meddelade
strafföreläggandet.

På sätt framgår av handlingarna mottog styrelsen den 5 juni 1960 åklagarmyndighetens
begäran om yttrande i anledning av den första fylleriförseelsen.
Förfrågningen besvarades först den 5 januari 1961. Direktören för
vårdhemmet har till förklaring av detta dröjsmål uppgivit, att anstalten
den 23 juni hos nykterhetsnämnden i Hälsingborg anhållit om skötsamhetsuppgift
med avseende å P. samt att uppgifter härom ankommo först den
12 augusti. Som de erhållna upplysningarna visade att P:s skötsamhet varit
dålig, hade svar till åklagarmyndigheten ansetts böra anstå.

Från allmän synpunkt är det emellertid en angelägenhet av synnerlig
vikt, att prövningen av åtal för brott eller förseelse sker så skyndsamt som
möjligt. Remisser med begäran om yttrande enligt 57 § nykterhetsvårdslagen
bör därför av styrelsen för vårdanstalt för alkoholmissbrukare besvaras
så snart ske kan. Om anstaltsstyrelse skulle anse att beslut om åtal bör
anstå i avvaktan på huru vederbörande sköter sig efter förseelse och huruvida
återintagning bör ske, är detta icke något godtagbart skäl för anstalts -

116

styrelsen att dröja med remissens besvarande. Det ankommer nämligen icke
på anstaltsstyrelsen utan på åklagaren att avgöra om beslut i åtalsfrågan
bör tills vidare anstå. Även i dylikt fall har alltså anstaltsstyrelse att besvara
remissen så skyndsamt som möjligt, därvid dock styrelsen bör underrätta
åklagaren om sin uppfattning om lämpligheten att dröja med åtalsbeslut.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag dröjsmålet med besvarandet
av åklagarmyndighetens remisser anmärkningsvärt. Socialstyrelsen har
emellertid förklarat sig ha för avsikt att erinra vårdanstalterna om vikten
av att ärenden enligt 57 § nykterhetsvårdslagen behandlas med större
skyndsamhet än vad som nu syntes vara fallet. Med hänsyn härtill anser jag
mig icke heller i denna del av ärendet behöva företaga någon ytterligare
åtgärd.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat .

12. Strafföreläggande har meddelats för icke straffbelagd handling.
Tillika fråga om vapenlicens bort återkallas utan att licensinnehavaren
fått tillfälle att framföra sina synpunkter
på frågan om återkallelse

Vid min inspektion den 6 maj 1961 av landsfiskalskontoret i Svegs distrikt
granskades handlingarna till ett den 7 oktober 1960 av t. f. landsfiskalen i
distriktet Hans Högberg meddelat beslut om återkallelse av en för anläggningsarbetaren
S. J. utfärdad vapenlicens. Härvid framgick, att landsfiskalsassistenten
L. Skarin i egenskap av biträdande åklagare i Ramsele landsfiskalsdistrikt
den 17 oktober 1960 utfärdat ett strafföreläggande, som den
22 i samma månad godkänts av J. Enligt föreläggandet hade J. jämlikt 12 §
första stycket och 36 § 3 mom. andra stycket vapenförordningen ävensom
11 kap. 10 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen förelagts att böta 15 dagsböter
om 10 kronor för det J. fredagen den 2 september 1960 på persontåg
och på järnvägsstationen i Helgum uppträtt berusad av starka drycker och
vid samma tillfälle underlåtit taga erforderlig vård om en honom tillhörig
älgstudsare, i det att han kvarlämnat vapnet på perrongen och lagt sig att
sova i väntsalen, med påföljd att vapnet kunnat åtkommas av obehöriga.

Jag lät till det vid inspektionen förda protokollet anteckna följande.

Åsidosättande av den i 12 § vapenförordningen stadgade vårdnadsskyldigheten
vore, när fråga vore om vapen som innehades av enskild person,
icke straffbelagt ens om åsidosättandet kunde betecknas som grovt. På
grund härav saknades laga grund för att döma J. för förseelse mot vapenförordningen.
Straff för fylleri skulle utmätas omedelbart i penningar. Vid
nu angivna förhållanden hade dagsböter icke kunnat föreläggas. — Såvitt

117

handlingarna gåve vid handen hade tillfälle icke beretts J. att yttra sig beträffande
frågan, huruvida det inträffade borde föranleda återkallelse av
vapenlicens, innan Högberg den 7 oktober 1960 meddelade beslut om återkallelse
av licensen. Att J. blivit hörd om det inträffade vore icke tillräckligt.
Till förekommande av misstag vore det av vikt att licenshavare, där så
kunde ske, finge tillfälle att ange sina synpunkter på uppkommen fråga om
återkallelse av licensen.

I avgivet yttrande vitsordade Skarin, att han förfarit felaktigt genom att
han förelagt J. straff enligt vapenförordningen.

Högberg anförde härefter i särskilt yttrande, att han till fullo delade min
uppfattning, att i ärende om återkallelse av vapenlicens yttrande regelmässigt
borde inhämtas från licenshavaren, innan beslut om återkallelse meddelades.
Eftersom i förevarande fall J. hörts under själva polisutredningen
samt det med hänsyn till vad som framkommit vid denna utredning icke
syntes vara av avgörande betydelse att låta honom yttra sig särskilt i aterkallelseärendet,
ansåg Högberg sig icke ha begått någon försummelse.

Rörande det felaktiga strafföreläggandet inhämtade jag härefter utlåtande
från riksåklagarämbetet. I sitt utlåtande meddelade ämbetet, att ämbetet
hos Kungl. Maj:t ansökt om resning till J:s förmån med yrkande om
undanröjande av strafföreläggandet och att Kungl. Maj:t genom beslut den
16 februari 1962 bifallit ämbetets talan.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Eftersom det av Skarin utfärdade strafföreläggandet — som var felaktigt
såtillvida, att han ålagt J. straff enligt vapenförordningen för en icke straffbelagd
handling — numera blivit undanröjt i samband med resning, finner
jag mig kunna låta i saken bero vid ett papekande till Skarin om nödvändigheten
att noggrant kontrollera innebörden i gällande straffbestämmelser,
vilkas tillämpning kommer i fråga vid utfärdande av strafföreläggande.

Vad beträffar ärendet om återkallelse av J:s vapenlicens får jag framhålla
följande.

Självfallet ålåg det Högberg efter vad som framkommit vid polisutredningen
att upptaga frågan om licensen borde aterkallas. Det ligger i sakens
natur och har för övrigt uttryckligen betonats i anvisningarna till vapenförordningen,
att fråga om återkallelse av tillstånd att inneha vapen skall föregås
av en omsorgsfull och noggrann prövning samt att utredningen skall
vara så fullständig och tillförlitlig som möjligt. Uppenbarligen förutsätter
detta som regel att tillståndshavaren beredes tillfälle att yttra sig i frågan
om återkallande av tillståndet. Jag anser därför, att återkallelsebeslut i dylika
ärenden regelmässigt — och även om det på grundval av redan föreliggande
utredning synes »självklart» att återkallelse skall ske icke meddelas
innan tillfälle beretts vederbörande att framföra sina synpunkter i

118

återkallelsefrågan. Ehuru Högberg sålunda enligt min mening bort lämna J.
tillfälle att yttra sig, kunna omständigheterna i detta fall likväl icke anses
vara sådana, att Högberg genom att underlåta detta gjort sig skyldig till
fel av beskaffenhet som bör föranleda något mitt ingripande. Jag låter därför
i denna del bero vid vad som förevarit.

13. Dröjsmål och fel vid utfärdandet av utdrag ur straffregistret

I artiklar i dagspressen den 9 och den 10 december 1961 uppgavs, att —
enligt vad som framgick av en skrivelse från statsåklagaren Mårten Stiemström
till fångvårdsstyrelsen — uppseendeväckande felaktigheter förekommit
i flera av de straffregisterutdrag, som åklagarna i Göteborg under år
1961 rekvirerat från fångvårdsstyrelsens straffregister, samt att föreskriven
expeditionstid för dylika utdrag betydligt överskridits. I en av dessa artiklar
redogjordes vidare för ett fall, där landsfiskalen i Sävedals distrikt från
straffregistret erhållit ett felaktigt registerutdrag.

Med anledning av innehållet i tidningsartiklarna inkom fångvårdsstyrelsen
den 12 januari 1962 med begärt yttrande, varvid voro fogade dels en
avskrift av Stiernströms skrivelse till styrelsen jämte fotostatkopior av ett
antal därvid fogade straffregisterutdrag i ursprungligt och i rättat skick,
dels ock en av föreståndaren för straffregistret, t. f. byrådirektören Åke
Lindqvist upprättad promemoria.

Stiernströms skrivelse, som var dagtecknad den 8 december 1961, innehöll
bl. a. följande.

Åklagarna vid åklagarmyndigheten i Göteborg ha under 1961 vid upprepade
tillfällen till mig framfört klagomål över att från straffregistret rekvirerade
registerutdrag icke expedierats från registret inom rimlig tid,
vilket för såväl åklagare som domstol medfört avsevärda olägenheter och
ibland risk för rättsförluster, särskilt när det gällt häktade personer. Förhållandet
har medfört, att åklagarna i stor utsträckning ha måst rekvirera
straffregisterutdragen per express, enär erfarenheten har visat, att rekvirerade
utdrag eljest praktiskt taget aldrig expedieras inom den tid, som föreskri
ves i kungörelsen den 26 november 1914 om uppgifter till straff registret
och om registrets förande, § 12 andra stycket.

Vid åklagarmyndigheten föres en liggare över rekvirerade straffregisterutdrag
upptagande namn på den person utdraget avser samt datum för
rekvisitionen och för registerutdragets återkomst från straffregistret. Vid
ett studium av denna liggare visar det sig, att under de senaste månaderna
normal expeditionstid synes ha varit omkring 10 dagar, men expeditionstider
på över 14 dagar äro icke ovanliga.

Vidare har vid ett flertal tillfällen kunnat konstateras, att expedierade
registerutdrag innehållit felaktiga uppgifter. Sålunda har i vissa fall utdrag
expedierats med uppgift att vederbörande ej förekommer i registret, ehuru
det vid kontroll visat sig, att han verkligen förekommer där, ofta med ett

119

flertal anteckningar. Det har även hänt, att utdrag expedierats med anteckningar
om ådömda straff, vilka uppenbarligen icke avsett den person,
för vilken utdrag begärts.

Det är självfallet betänkligt, att sådana fel kunna förekomma i straffregistret.
Konsekvenserna härav framstå som uppenbara. I den mån felen
icke upptäckas senast vid domstolsförhandlingen, är risken för felaktiga
domar och allvarliga rättsförluster mycket stor.

Anledningen till den långa expeditionstiden och till att felaktiga utdrag
kunnat expedieras undandrager sig givetvis åklagarmyndighetens bedömande.
Det hemställes emellertid, att ågärder snarast måtte övervägas för
att erhålla en rättelse av de påtalade allvarliga missförhållandena.

Lindqvist lämnade i sin promemoria en ingående redogörelse för arbetsförhållandena
på straff registret. Till belysning av hur arbetet därstädes
ökat hänvisade han till följande tabell.

Meddelade ang. personer, ang. personer, Summa Inkomna

utdrag som före- som ej före- meddelade straffupp komma

i komma i utdrag gifter

registret registret

1947 ........... 10 063 18 521 28 584 12 081

1952 ........... 17 644 27 257 44 901 15 426

1957 ........... 27 759 39 412 67 171 20 825

1958 ........... 30 651 42 752 73 403 21 997

1959 ........... 35 256 47 037 82 293 24 306

1960 ........... 37 512 49 271 86 783 24 847

1961 ........... 40 414 55 013 95 427 25 682

Lindqvist framhöll, att någon motsvarande ökning i personalstyrkan icke
förekommit.

Vidare anförde Lindqvist bl. a. följande.

Från och med 1961 försämrades högst väsentligt arbetsförhållandena på
straff registret ej minst för skri vpersonal ens del. Genom den utbyggnad av
kriminalstatistiken som kom till stånd efter den 1 januari 1961 ålades
straffregistret nämligen helt nya uppgifter. Visserligen minskade på ett
område straffregistrets arbetsbörda, såsom statens organisationsnämnd påräknat,
i och med att statistikuppgifterna för statistiska centralbyråns räkning
utskrives av vederbörande domstol i sammanhang med utskrift av
straffuppgift, varigenom endast i enstaka fall utskrifter på statistikblanketter
göres av straffregistrets personal. Samtidigt tillkom emellertid en ökning
i det övriga arbetet, som visade sig kraftigt överstiga den lättnad som åstadkommits.
Till registret skall sålunda från underrätt insändas uppgifter angående
beslut om omhändertagande för samhällsvård samt från åklagare
uppgifter angående vissa beslut om åtalseftergift m. m. Dessa uppgifter —
sammanlagt omkring 30 per dag — skall slås i registret samt förses med
vissa anteckningar innan de vidarebefordras till kontrollstyrelsens särskilda
straffregister. Vidare skall hos länsbyråerna samt riksbyrån för folkbokföring
kontroll begäras av vissa folkbokföringsdata beträffande personer

120

som avses i en väsentlig del av de uppgifter som inkommer till registret.
För detta arbete låses en stor del av skrivpersonalen, varigenom arbetsbelastningen
för den del av personalen som bär att utskriva straffregisterutdrag
kraftigt ökats. Svårigheterna under våren 1961 ökades genom att
ett kontorsbiträde under flera månader på grund av sjukdom tvangs till
tjänstledighet och lämplig ersättare icke kunde anskaffas. Registrets uppgifter
kunde dock, ehuru med stor svårighet och med hjälp av övertidsarbete,
fullgöras inom i de flesta fall rimlig tid. Det syntes då även fortfarande
möjligt att arbetet med statistiken skulle löpa lättare sedan en viss
rutin åstadkommits och att svårigheterna att fullgöra straffregistrets arbetsuppgifter
skulle minska sedan personalen blivit fulltalig. Så visade sig
dock ej bliva fallet.

I juni 1961 slutade den amanuens som en längre tid tjänstgjort på straffregistret
och någon sökande till den lediga amanuenstjänsten anmälde sig
ej, trots att i annons intogs uppgift att amanuensen inom relativt kort tid
kunde påräkna förordnande som förste aktuarie. För att över huvud taget
erhålla arbetskraft för detta ändamål anställdes å straffregistret under
sommaren en juris studerande, som efter den 1 september tjänstgör å halvtid.
Från den 1 september anställdes ytterligare en juris studerande med
halvtidstjänstgöring. Denna anordning har i stort sett visat sig tillfredsställande.

I juni 1961 erhöll straffregistret även ny befattningshavare på förste
aktuarietjänsten. Denne befattningshavare erhöll senare som enda sökande
det ledigförklarade vikariatslöneförordnandet på tjänsten. Även om registret
därvid hade förmånen att erhålla en för arbetet synnerligen väl kvalificerad
tjänsteman synes det uppenbart att denne, som tidigare aldrig tjänstgjort
på straffregistret, ej kunde i fråga om den rutin som fordras vid handläggningen
av de brådskande och till sin natur ganska speciella ärendena
på registret, åtminstone under den första tiden, jämställas med föregående
befattningshavare, som uppehållit tjänsten under åtskilliga år. Genom en
kraftig stegring i antalet förfrågningar under sommaren och hösten ökade
samtidigt arbetsbördan på registret. Under tiden den 1 juni—den 30 november
har sålunda i jämförelse med föregående år under motsvarande tid
4.325 flera utdrag rekvirerats och expedierats och 1.698 flera utdrag meddelats
beträffande personer som förekommit i straffregistret. Arbetsanhopningen
har medfört att begärda utdrag tidvis ej kunnat expedieras inom
lagenlig tid. Redan mot slutet av sommaren förelåg en viss eftersläpning i
arbetet och förhoppningen att förhållandena skulle bliva bättre efter semestrarna
infriades ej. Genom att en sedan ett par år pensionerad tidigare
innehavare av förste aktuarietjänsten under de senaste månaderna fått
tjänstgöra på halvtid har givetvis arbetsbördan lättats. Men i början av
december 1961 förelåg fortfarande en ej oväsentlig eftersläpning av ärenden
och begärda utdrag kunde i många fall ej expedieras inom lagenlig tid.
Orsaken till detta måste till en del anses vara bristen på skri vpersonal. Det
hetsiga arbetstempot på registret har också gjort att personalen knappast
kunnat pressas till ytterligare övertidsarbete utan risk för att de anställda
söker sig till annat arbete. Och stora svårigheter har förelegat att erhålla
för arbetet lämpad tillfällig personal. — I den mån så kunnat ske har i brist
på skrivpersonal mera omfattande utdrag meddelats i form av s. k. fotostatkopior.
Men klagomål har i flera fall anförts över att dessa är otydliga
och svårläsliga.

121

I detta sammanhang torde även böra framhållas att amanuensen på
straffregistret måste arbeta under synnerligen besvärliga förhållanden. Av
utrvmmesskäl kan ej ens ett skrivbord för eget bruk beredas honom, varför
risk för sammanblandning av papper ofta kan föreligga. Det både psykiskt
och fysiskt tröttande slagningsarbetet kan ej heller ske utan störningar i
form av ständiga telefonförfrågningar beträffande rekvirerade utdrag m. m.
Då dessa telefonförfrågningar givetvis ökar i antal vid arbetsanhopning och
därav följande dröjsmål med expediering, har också möjligheten att avarbeta
eftersläpande arbete försvårats. Det kan även nämnas att dagligen
till straffregistret inkommer rekvisitioner om registerutdrag, där vederbörande
åklagare försummat att angiva den rekvirerande myndighetens
namn å frågeformuläret. Dessa fall åsamkar givetvis personalen på straffregistret
onödigt extra arbete samt bidrager till intrycket att orimligt lång
tid användes vid expedieringen av begärda utdrag.

Från straffregistrets sida har gjorts allt för att motverka de olägenheter
den i många fall alltför långa expeditionstiden i fråga om straffregisterutdrag
kunnat medföra. De förfrågningar som inskickats per express eller
som angivits såsom brådskande har så gott som undantagslöst expedierats
samma dag de inkommit, och då per telefon meddelats att ett ärende varit
av brådskande natur har detta alltid omedelbart expedierats eller, om säkerhet
rått — t. ex. genom angivande av registeraktsnummer — att sekretessen
därigenom icke kunnat äventyras, kompletterande uppgifter lämnats
muntligen. I allmänhet har också från åklagares och domstolars sida
stor förståelse visats för straffregistrets svårigheter. Genom att tidigare
meddelade straffregisterutdrag insänts för komplettering, varigenom helt
nya utdrag ej behövt utskrivas, samt genom tydligt angivande av de fall
som varit brådskande har också pressen på straffregistret minskats.

Lindqvist yttrade sig härefter närmare om de i ärendet ifrågakomna —
av andra befattningshavare än Lindqvist — utfärdade felaktiga straffregisterutdragen,
vilka voro sju till antalet. I anslutning härtill anförde Lindqvist
följande.

För straffregistrets personal är det fullt klart att registret måste kunna
ge fullständiga och korrekta uppgifter. Att likväl fel vid slagningen i sökregistret
förekommer är, ehuru synnerligen beklagligt, ej alltför oförklarligt.
Sedan flera år tillbaka har det stora antalet dagligen inkommande förfrågningar
ej medgivit en erforderlig dubbelkontroll vid slagningen. Befattningshavarna
på straffregistret måste dessutom använda sig av ett ledkortsvstem
som upplades 1901 och väl kan betraktas som synnerligen föråldrat.
Detta register består av vertikalkort i tunga trälådor och slagningen
häri är både tidsödande och obekväm. Då förnamnen ej är registrerade
i bokstavsordning måste i de flesta fall ett flertal slagningar göras på samma
person enbart med hänsyn till de möjliga förnamnskombinationerna.
Statens organisationsnämnd, som verkställt undersökningar vid straffregistret,
har också ansett det erforderligt, att sökregistret utbytes mot ett
modernare system. Då vissa (lagar under hösten 1901 upp till 600 förfrågningar
inkommit till straffregistret, är det uppenbart att personalen, som
dessutom maste verkställa slagningen beträffande inkommande straffuppgifter
in. in., blir mycket, hårt belastad. Härtill kommer att sökregistret i hög
grad brister i enhetlighet i fråga om reglerna för kortens placering. Som
exempel pa detta kan anföras det fall som avses av landsfiskalen i Säve -

122

dals distrikt och som återgivits i Göteborgsposten den 10 december 1961.
Det rör sig i detta fall om ett tyskt namn med första stavelsen Rai
(det fullständiga namnet angives ej här med hänsyn till sekretessbestämmelserna).
Kortet avseende denne person har ej i sökregistret (1946) införts
bland namn med samma första bokstäver utan, i enlighet med uttalet,
betydligt längre fram i registret, bland namn med första stavelsen Raj
Då som regel utländska namn införes i enlighet med stavningen torde endast
en befattningshavare med långvarig rutin i fråga om registrets användning
i detta fall ha funnit anledning att söka jämväl bland de namn som
börja med R-a-j. Då den halvtidsanställde amanuens, som verkställt slagningen,
icke haft sådan rutin i fråga om ledkort ssystemet har felaktigt s. k.
blankt utdrag avgivits.

Lindqvist fortsatte.

Fångvårdsstyrelsen har under åtskilliga år hävdat, att en modernisering
och rationalisering'' av straffregistret varit i hög grad erforderlig. Redan i
utlåtande den 25 januari 1949 angående organisationsnämndens promemoria
beträffande organisationsundersökning vid fångvårdsstyrelsen m.m.
erinrade fångvårdsstyrelsen om att styrelsen vid upprepade tillfällen ifrågasatt
att vidtaga teknisk omläggning av straffregistret. Då ovisshet rått om
straff registrets förläggning och då en omläggning av registret skulle medfört
stora kostnader, har några medel härtill dock icke begärts. I utlåtande
den 15 augusti 1961 över betänkandet angående den allmänna brottsregistreringen
framhöll fångvårdsstyrelsen, att styrelsen — i likhet med vad
som anförts i betänkandet — fann det absolut nödvändigt att arbetet på
straffregistret rationaliserades. Styrelsen underströk även den ökade arbetsbördan
och svårigheten att anskaffa lämplig personal på straffregistret samt
att styrelsen fann det angeläget att antalet straff registerutdrag nedbringades
så långt som möjligt.

För straffregistrets del synes det uppenbart att en av huvudanledningarna
till de förekomna felaktigheterna vid expedieringen av straffregisterutdrag
samt till att de begärda utdragen ofta icke kunnat expedieras inom
föreskriven tid är att söka i det förhållandet att registret icke kunnat rationaliseras
på ett sätt som motsvarar tidens krav och den ökade arbetsbördan.
En annan anledning är givetvis den otillräckliga personalen. Det i det
föregående omnämnda merarbete som föranletts av kriminalstatistikens
omläggning torde även ha inneburit en större belastning för straffregistret
än vad detta under nuvarande förhållanden rått med. Én väsentlig lättnad
har dock härvidlag redan åstadkommits genom en överenskommelse som
träffats mellan straffregistret och statistiska centralbyrån om en begränsning
av de fall då kontroll av folkbokföringsdata skall begäras hos länsbyråerna
samt riksbyrån för folkbokföring beträffande personer som avses
i till registret inkommande uppgifter. Härigenom kommer mer skrivpersonal
att kunna ägna sig åt utskrifter av straffregisterutdrag. Den eftersläpning
i arbetet, som förelåg ännu i början av december 1961 och som
gjorde att begärda utdrag ej kunde expedieras inom lagenlig tid, har nu
även kunnat avarbetas sedan fångvårdsstyrelsen ställt tillfällig skrivpersonal
till straffregistrets förfogande för detta ändamål. T sina anslagsäskanden
för budgetåret 1962/63 har styrelsen också, på begäran från straffregistrets
sida, hemställt att medel måtte ställas till förfogande för ytterligare
ett kanslibiträde på registret. Framhållas bör dock att på längre sikt

123

svårigheterna för straffregistrets del icke torde kunna avhjälpas enbart
med ökad personal. En rationalisering av arbetet på straffregistret samt en
omläggning av dess sökregister torde under alla förhållanden bliva nödvändig
inom en snart framtid. Likaså måste ökat utrymme i fråga om lokaler
ställas till registrets förfogande.

Fångvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande följande.

Styrelsen nödgas konstatera, att den framförda kritiken mot straffregistret
i huvudsak är befogad. Den i § 12 kungörelsen den 26 november 1914
om uppgifter till straffregistret och om registrets förande stadgade expeditionstiden
för straffregisterutdrag har sålunda under år 1961 tidvis avsevärt
överskridits. I synnerhet under årets sista månader har expeditionstiderna
varit mycket långa. Styrelsen saknar anledning att ifrågasätta riktigheten
av de uppgifter härom, som lämnats i skrivelsen den 8 december 1961. Däri
angivna expeditionstider torde dock inbegripa den tid som åtgått för postbefordran
av rekvisitioner och registerutdrag. Det bör även framhållas, att
något dröjsmål icke synes ha förekommit i fall av brådskande natur. När
det genom anteckning på en rekvisition eller på annat sätt framgått, att
skyndsam handläggning varit påkallad, har registerutdrag sålunda regelmässigt
expedierats omgående och alltid inom föreskriven tid. Med hänsyn
härtill behöver det knappast befaras, att eftersläpningen på straffregistret
medfört rättsförluster för enskilda i form av förlängda häktningstider.

En genomgång av de felaktiga registerutdrag, som fogats vid skrivelsen
den 8 december 1961, har givit vid handen att felaktigheterna i vissa fall
berott på att rekvisitionerna i ett eller annat, avseende varit missvisande
eller ofullständiga. I övriga fall är felaktigheterna däremot att hänföra till
bristande noggrannhet hos de befattningshavare som utfärdat registerutdragen.
Att helt undvika felaktigheter i straffregisterutdragen torde icke vara
möjligt. De exempel som frambragts av åklagarmyndigheten i Göteborg
tyder emellertid på att felaktigheter förekommit i en utsträckning som måste
anses gå utöver vad som kan godtagas.

Beträffande orsakerna till de berörda missförhållandena får styrelsen hänvisa
till den av Lindqvist upprättade promemorian.

Som framgår av nämnda promemoria har straffregistrets arbetsbörda är
från år ökat. Antalet meddelade straffregisterutdrag har t. ex. fördubblats
sedan mitten av 1950-talet och uppgår nu till nära 100 000 om året. Från
och med år 1961 har dessutom tillkommit mycket tidskrävande arbetsuppgifter
av statistisk natur. Samtidigt har straffregistret, delvis beroende på
att dess framtida organisation för närvarande är oviss, haft att kämpa med
stora personalsvårigheter.

Sedan styrelsen med anlitande av tillgängliga medel ställt extra tillfällig
personal till straffregistrets förfogande och personalen på straffregistret i
ökad omfattning tagits i anspråk för arbete på övertid, har det lyckats att
avarbeta den balans som uppstått under hösten 1961. Läget är sålunda för
(lagen det att den föreskrivna expeditionstiden kan iakttagas. Styrelsen
kommer att tillse att allt göres för att någon ny eftersläpning icke skall uppstå.
Personalen på straffregistret kommer sålunda vid behov att även i fortsättningen
förstärkas med extra arbetskrafter, i den mån medelsresurserna
detta tillåter. Vidare avser styrelsen att i kommande vecka igångsätta en
organisation sund ersökning på straffregistret för att få klarlagt huruvida
personalen utnyttjas på rationellt sätt eller om förenklingar och förbätt -

124

ringar av arbetsrutinen kan genomföras. I detta sammanhang kan även
erinras om att styrelsen i sina petita för budgetåret 1962/63 hemställt om
förstärkning av personalen på straffregistret med ett kanslibiträde.

De åtgärder som sålunda vidtagits och planerats från styrelsens sida innefattar
i och för sig icke någon garanti för att ökad noggrannhet kommer att
iakttagas vid utfärdande av straffregisterutdrag. Styrelsen anser sig emellertid
kunna utgå från att de missförhållanden som förekommit i detta avseende
har varit av övergående natur och sammanhängt med att man nödgats
anlita personal som saknat tillräcklig erfarenhet. Hos denna personal,
som i övrigt fullgjort sina åligganden på ett förtjänstfullt sätt, har nu inskärpts
vikten av att iakttaga den största noggrannhet i arbetet. Såsom
närmare utvecklas i ovannämnda promemoria är de felaktigheter som förekommit
väsentligen att se mot bakgrund av att det sökregister som användes
på straffregistret ur olika synpunkter är bristfälligt. Enligt styrelsens
uppfattning kan man icke vinna tillfredsställande garantier för att utfärdade
straffregisterutdrag blir korrekta, förrän det nuvarande sökregistret ersatts
med ett nytt. Frågan härom äger samband med spörsmålet om var
straffregistret i fortsättningen skall vara inlemmat i organisatoriskt avseende.
Detta spörsmål är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts övervägande.

I skrivelse till fångvårdsstyrelsen anförde jag följande.

I § 12 andra stycket förenämnda kungörelse den 26 november 1914 stadgas,
att utdrag av straffregistret skall avsändas samma dag begäran därom
inkommit eller senast första söckendagen därefter.

Av utredningen i ärendet framgår, att särskilt under senare halvåret 1961
angivna expeditionstid i stor utsträckning icke kunnat iakttagas. Sålunda
synes expeditionstiden under hösten 1961 i de fall, där skyndsam handläggning
icke begärts, normalt ha varit omkring tio dagar och åtminstone i eu
del fall över fjorton dagar.

De sålunda uppkomna förseningarna synas väsentligen ha berott på att
straffregistrets personal, av vilka flera nyanställts sommaren 1961 och därför
icke hunnit förvärva erforderlig arbetsrutin, icke var tillräcklig med hänsyn
till den betydligt ökade arbetsbördan. Sedan fångvårdsstyrelsen ställt
extra personal till straffregistrets förfogande, har den uppkomna arbetsbalansen
kunnat avarbetas. Styrelsen — som i sina petita för budgetåret 1962/
63 hemställt om förstärkning av personalen på straffregistret med ett
kanslibiträde — har förklarat sig komma att tillse att allt göres för att någon
ny eftersläpning icke skall uppstå och att sålunda även i fortsättningen vid
behov förstärka personalen på straffregistret i den mån medelsresurserna
tillåta. Vidare har styrelsen förklarat sig skola igångsätta en organisationsundersökning
för att klarlägga, huruvida personalen på straffregistret utnyttjas
på rationellt sätt eller om förenklingar och förbättringar av arbetsrutinen
kunna genomföras. Med hänsyn till de av styrelsen sålunda vidtagna
och planerade åtgärderna — och då de dröjsmål som förekommit icke
kunna, i betraktande av omständigheterna, läggas någon befattningshavare

123

till last såsom fel — anser jag någon vidare åtgärd från min sida i denna del
av ärendet icke vara påkallad.

Av utredningen framgår vidare, att fel förekommit i åtskilliga straffregisterutdrag.
Dessa felaktigheter ha i ett par fall sammanhängt med att uppgifterna
i rekvisitionerna icke varit alldeles tydliga och fullständiga. I övriga
fall kunna felen icke förklaras på annat sätt än genom bristande noggrannhet
hos de befattningshavare som utfärdat straffregisterutdragen, varvid
i de flesta fallen otillräcklig rutin i fråga om arbete av detta slag synes
ha inverkat.

Självfallet är det av största vikt att fel icke förekomma i straffregisterutdrag.
Det är för att dylika fel skola kunna undvikas nödvändigt att personalen
på straffregistret vid fullgörandet av sina viktiga arbetsuppgifter
iakttaga all den omsorg och noggrannhet som är möjlig. Men det är även av
stor betydelse att själva registret är ordnat på ett rationellt och ändamålsenligt
sätt, så att arbetet underlättas och risken för felslagningar minskas.
Fångvårdsstyrelsen har i anslutning till vad Lindqvist anfört i sin promemoria
framhållit, att de i ärendet påtalade felen sammanhängt med att man
på grund av personalförhållandena nödgats anlita befattningshavare, vilka
ännu icke förvärvat tillräcklig erfarenhet, samt vidare att felen väsentligen
måste ses mot bakgrunden av att det ledkortssystem eller sökregister, som
används på straffregistret, är föråldrat och ur olika synpunkter bristfälligt.
Frågan om att ersätta detta sökregister med ett modernare system har, såsom
styrelsen vidare anfört, samband med spörsmålet till vilken myndighet
straffregistret i fortsättningen organisatoriskt sett skall vara anknutet. Förslag
i detta hänseende har framlagts i det i december 1960 avgivna betänkandet
om den allmänna brottsregistreringen (SOU 1961: 11). Enligt förslaget,
som är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, skall motsvarigheten
till det nuvarande straff registret finnas vid statens kriminaltekniska anstalt.
Eftersom det torde kunna förväntas att spörsmålet om straffregistrets modernisering
kommer att lösas i anslutning till frågan vart registret organisatoriskt.
skall höra, anser jag mig sakna skäl att för närvarande göra någon
framställning i ämnet. En avskrift av denna skrivelse kommer emellertid
att överlämnas till statsrådet och chefen för justitiedepartementet för kännedom.

De fel, som enligt utredningen i ärendet förekommit i vissa straffregisterutdrag,
ha — sedan vederbörande åklagare påpekat desamma i enlighet
med bestämmelserna i § 3 förenämnda kungörelse — blivit rättade utan att
någon rättsförlust uppkommit. Med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt anser jag mig kunna låta bero vid vad i saken förevarit, under
erinran om den synnerliga vikten av att tillbörlig omsorg och noggrannhet
iakttagas vid utfärdande av straffregisterutdrag.

126

14. Införsel för uttagande av böter bör icke ske förrän den bötfällde
anmanats att frivilligt betala böterna

Enligt utdrag av Malmö rådhusrätts femte avdelnings saköreslängd
dömdes kapten E. L. den 28 maj 1962 för fylleri till böter 100 kronor.

Genom beslut, meddelat den 10 september 1962 av exekutionsbiträdet i
Lund Doris Ströberg, förordnades att nämnda bötesbelopp skulle uttagas
genom införsel i den L. tillkommande avlöningen hos universitetet i Lund.

Av L:s lön för arbete å arbetsmarknadsstyrelsens arkivarbetsplats vid
Lunds universitet under september månad 1962 innehöll arbetsgivaren på
grund av nyssnämnda beslut ett belopp å 100 kronor.

I en den 1 oktober 1962 hit inkommen skrift anförde L. klagomål över
att han ej före införselåtgärden erhållit något krav eller underrättats om
att indrivning skulle ske. Han anhöll därför, att JO skulle ompröva ärendet
och att han skulle återfå det innehållna beloppet.

Efter remiss inkom stadsfogden G. Björck med yttrande. Däri upplystes,
att före det här ifrågakomna indrivningsärendet hos stadsfogden handlagts
21 indrivningsärenden rörande L., att därvid endast smärre delbelopp blivit
inbetalade samt att L., sedan han i två av fallen medgivits att gälda skulderna
genom avbetalningar, icke hållit de därvid ingångna avtalen. Anledningen
till att L. i förevarande fall ej erhållit anmaning att erlägga böterna
hade varit att Doris Ströberg — med den kännedom hon hade om L:s bristande
vilja att erlägga böter — befarade att böterna skulle bli oguldna genom
att L. vid dylik anmaning omedelbart skulle sluta sitt arbete eller
begära så stort förskott på sin lön att införsel omöjliggjordes. Stadsfogden
anförde vidare.

Införsellagen 22 § stadgar, att vad i 21 § samma lag är stadgat om införsel
för utskylder eller allmänna avgifter med vissa undantag skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om böter, som äro förfallna till betalning och
ej erläggas. I 21 § är föreskrivet, att underrättelse till gäldenären skall ske,
»där ej utmätningsmannens kännedom om gäldenärens förhållanden gör
sådant obehövligt eller eljest särskilda omständigheter föranleda undantag».

I sin Handledning för exekutorer och stämningsmän skriver Alarik Lundberg
på sidorna 170 och 182 om hithörande frågor. Han nämner en sådan
omständighet som den skattskyldiges vana att försumma skattebetalning.
Då 22 § hänvisar i detta hänseende till 21 § om förfarandet vid indrivning
av skatteutskylder, har exekutionsbiträdet ansett sig kunna tillämpa undantagsregeln
även på föreliggande fall av bötesindrivning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hävdade Björck, att Doris Ströberg
haft skäl att underlåta att meddela L. anmaning att själv inbetala bötesbeloppet.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

127

Det ingår icke i JO:s befogenheter att ändra myndighets beslut, och
L:s yrkande om omprövning av ärendet och om återbetalning till honom
kan därför icke upptagas till prövning av mig. Med anledning av klagomålen
har jag endast att pröva huruvida tjänsteman, som står under JO:s
tillsyn, förfarit felaktigt vid ärendets handläggning.

När det gäller verkställighet av bötesstraff måste man skilja mellan, å
ena sidan, anmaning till den dömde att betala böter — vilken åtgärd utgör
ett led i det skede av verkställigheten då frivillig betalning av böterna skall
eftersträvas — och, å andra sidan, underrättelse enligt införsellagen. Underrättelse
av sistnämnt slag blir aktuell först sedan ett införselärende kan
anses ha uppkommit. Införsel får emellertid överhuvudtaget icke ifrågakomma
förrän det fastslagits att till betalning förfallna böter ej erläggas
godvilligt. Detta följer av 4 § bötesverkställighetslagen (jämför NJA II
1938 sid. 20) och får även anses framgå av 22 § införsellagen, vars ordalag
anknyta till det förstnämnda stadgandet. När det gäller frågan hur det
skall konstateras att böterna ej erläggas godvilligt, är att märka att någon
skyldighet för den dömde att efter domen självmant taga initiativ till betalning
icke föreligger, och det förhållandet att han ej tar sådant initiativ
berättigar därför ej till slutsatsen att han motsätter sig frivillig betalning.
Först när mot den dömde framställts ett krav, vilket blivit utan resultat,
kan det anses vederbörligen konstaterat att godvillig betalning ej erlägges,
och först då kan alltså förutsättningen för införsel eller annat tvångsmedel
anses uppfylld.

Med hänsyn till vad nu anförts anser jag, att L. rätteligen skolat erhålla
skriftlig eller muntlig anmaning att betala böterna, innan införsel beslöts.
Då omständigheterna emellertid icke göra det sannolikt att en anmaning
skulle ha lett till frivillig betalning, kan någon egentlig olägenhet icke antagas
ha åsamkats L. genom att frågan om införsel upptogs utan att tillfälle
dessförinnan beretts honom att göra sådan betalning. På grund härav
och då försummelsen att ge L. anmaning av berörd art synes ha berott på
förbiseende av de ifrågakomna bestämmelsernas rätta innebörd, anser jag
mig i förevarande del kunna låta bero vid mina här gjorda uttalanden.

Vad angår frågan om sådan underrättelse som avses i införsellagen anser
jag i enlighet med de av Björck anförda synpunkterna att dylik underrättelse
ej varit erforderlig i förevarande fall.

Ärendet var därmed för mitt vidkommande avslutat.

128

15. Kan handräckning lämnas enligt svenska lagen om avbetalningsköp
för återtagande i Sverige av gods, som sålts enligt ett i
Danmark upprättat kontrakt, vari hänvisas till danska lagen om

avbetalningsköp ?

Under åberopande av ett den 1 maj 1959 upprättat köpekontrakt, som
ingåtts i Danmark och vari hänvisades till den danska lagen den 11 juni
1954 om avbetalningsköp, begärde Aktiebolaget Svensk Kosangas i Landskrona
hos landsfiskalen i Svedala distrikt handräckning för återtagande av
den genom kontraktet försålda egendomen. Bolaget företedde bevis att
säljaren, som var ett danskt företag, till bolaget överlåtit sin rätt enligt
kontraktet.

Genom beslut den 24 november 1961 fann landsfiskalen — enär någon
konvention mellan Sverige och Danmark om verkställighet i Sverige av ett
i Danmark ingånget avtal om köp av lös egendom å avbetalning icke ingåtts
— den begärda handräckningen icke kunna beviljas.

Bolaget besvärade sig över beslutet hos länsstyrelsen i Malmöhus län.
I besvären anförde bolaget, att någon konvention icke syntes erforderlig
för att den sökta handräckningen skulle kunna beviljas. Köparen vore en
dansk medborgare, som efter köpet bosatt sig i Sverige. Eftersom lagen om
avbetalningsköp vore en produkt av nordiskt samarbete, som lett till likartade
bestämmelser i de olika nordiska länderna, talade allt för att vid
lagens tillkomst avsetts att den skulle gälla internordiskt.

I yttrande över besvären anförde landsfiskalen följande.

Utsökningslagens bestämmelser angående verkställighet av domar in. in.
ha avseende å svenska domstolars och myndigheters beslut. Däremot kunna
utländska domstolars och myndigheters beslut icke verkställas här i riket
utan att en överenskommelse därom träffats mellan Sverige och en främmande
stat . I lagen den 2 december 1932 om erkännande och verkställighet
av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, ha intagits
de domar och beslut som kunna verkställas här i riket och i denna lag finnes
icke angivet att ett i nämnda stater ingånget avtal om avbetalningsköp
må kunna verkställas härstädes enligt lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp.

Det äger sin riktighet att den svenska lagstiftningen rörande avbetalningsköp
utformats i samarbete med delegerade från Danmark, Finland och
Norge. I den svenska lagen finnes emellertid varken ursprungligen eller
efter 1953 års ändringar någon bestämmelse som utsäger, att ett i någon
av dessa stater ingånget avtal om avbetalningsköp kan verkställas i Sverige
i den förenklade form av verkställighet, som en ansökan om handräckning
för återtagning av avbetalningsgods innebär. Enär avbetalningskontraktet
utgör ett fordringsbevis, har säljaren under alla förhållanden möjlighet att
vid domstol framställa sina yrkanden och krav.

Under angivna förhållanden har jag ansett mig förhindrad att med tilllämpning
av lagen om avbetalningsköp handlägga ärendet i fråga.

129

Genom utslag den 20 februari 1962 fann länsstyrelsen skäl ej vara anförda
som kunde föranleda ändring av överklagade beslutet och lämnade
förty besvären utan bifall. Jämlikt 14 § första stycket lagen om avbetalningsköp
fick klagan ej föras över länsstyrelsens utslag.

I en den 20 juni 1962 hit inkommen skrift förklarade advokaten Claes
Munck af Rosenschöld — som var ombud för bolaget i målet hos länsstyrelsen
— sig vilja fästa JO:s uppmärksamhet på det enligt hans mening felaktiga
förhållandet, att återtagning ej kunde ske i de olika nordiska länderna
på grund av avbetalningskontrakt ingånget i annat nordiskt land. Advokaten
framhöll, att lagen om avbetalningsköp tillkommit efter internordisk
samverkan och att det på grund av den nuvarande rörligheten mellan befolkningen
i de nordiska länderna torde finnas ett starkt behov av att kunna
erhålla handräckning i fall som det förevarande.

Vid prövning av klagomålen anförde jag i skrivelse till Munck af Rosenschöld
följande.

I förevarande fall har köpeavtalet ingatts i Danmark mellan ett danskt
företag och en dansk medborgare, som var bosatt i Danmark. I avtalet har
hänvisats till den danska lagen om avbetalningsköp. Vid angivna förhållanden
torde tvekan icke kunna råda om att den danska lagen är tillämplig på
rättsförhållandet mellan parterna. I fall säljaren eller hans rättsinnehavare
framställt yrkande vid svensk domstol att återfå godset på grund av att
köparen icke fullgjort sin betalningsskyldighet enligt kontraktet, hade denna
talan, liksom spörsmålet om vidräkningen mellan parterna vid godsets
återlämnande, alltså varit att bedöma enligt dansk lag.

Den i detta ärende uppkomna processuella frågan — som gäller huruvida
ett avbetalningskontrakt, vilket visserligen ingåtts under sådana förhållanden
att dansk lag är tillämplig därå men som i och för sig uppfyller
föreskrifterna i den svenska lagen om avbetalningsköp, också kan läggas
till grund för handräckning här i Sverige — har icke blivit reglerad i någon
författning. Med hänsyn härtill finner jag det uppenbart, att. i nu forevarande
fall någon anmärkning icke kan riktas mot landsfiskalen och länsstyrelsen
för att de ansågo sig icke kunna bevilja handräckning.

Emellertid är att märka att gällande lagstiftning om avbetalningsköp
tillkommit i nordisk samverkan. I två av de övriga nordiska länderna, nämligen
Danmark och Norge, gälla i fråga om säljarens rätt att återtaga godset
och vad som därvid skall tillgodoräknas envar av parterna väsentligen
samma regler som i Sverige. Med hänsyn härtill kan det enligt min mening
icke anses möta några betänkligheter att utmätningsman i Sverige beviljar
handräckning på grundval av danskt eller norskt avbetalningskontrakt, om
återtagning är möjlig enligt såväl den svenska lagen som den å kontraktet
tillämpliga. Härmed skulle tillgodoses det praktiska behovet av ett förenklat
förfarande, som onödiggör processer vid domstol. Enligt vad jag

5_Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1963 års riksdag

i 30

inhämtat förekommer det också i praxis på sina håll att handräckning beviljas
i dylika fall.

Med hänsyn till de olika meningar, som yppats i praxis rörande ifrågavarande
spörsmål, synes det angeläget att klarläggande bestämmelser utfärdas.
Enligt vad jag har mig bekant har lagberedningen i samband med
det pågående arbetet på utsökningsrättens område upptagit berörda spörsmål
till behandling. Vid sådant förhållande finner jag annan åtgärd från
min sida i ärendet icke vara påkallad än att en avskrift av denna skrivelse
kommer att av mig överlämnas till lagberedningen för kännedom.

16. Enligt lagen om avbetalningsköp må handräckning för återtagande
av försålt gods lämnas endast under förutsättning att köpehandlingen
upptager det pris, till vilket säljaren skulle varit villig
att sälja godset mot kontant betalning. Fråga om kontantpriset
kunde anses framgå av viss kontraktsbestämmelse

Genom kontrakt den 29 mars 1955 sålde Svenska Gulf Oil Company
aktiebolag till lantbrukaren Ture Karlsson, för installation och användning
å honom tillhörig mark, en cistern med pump och slang (s. k. farmaggregat)
. I § 1 i kontraktet angavs, att anläggningen i fråga såldes till ett pris
av 480 kronor fritt levererad. Köparen förband sig att från bolaget inköpa
hela sitt .behov av vissa petroleumprodukter in. m. Enligt § 3 i kontraktet
skulle köparen äga rätt att, om han sa önskade, erlägga likviden för anläggningen
genom årliga amorteringar, varvid det årliga amorteringsbeloppet
icke fick underskrida 96 kronor, att erläggas senast den 31 juli varje år till
dess anläggningen till fullo betalts. Bolaget förbehöll sig äganderätten till
anläggningen till dess full likvid erlagts.

I skrivelse den 14 november 1960 till landsfiskalen i Borensbergs distrikt
begärde bolaget jämlikt lagen om avbetalningsköp handräckning för återtagande
av anläggningen. Bolaget uppgav därvid dels att på kontraktet
kvarstode 288 kronor att betala och dels att i § 1 i kontraktet angivet kontantförsäljningspris
även utgjorde avbetalningspris, därest, såsom i föreliggande
fall, köparen begagnat sig av rätten enligt § 3 till erläggande av likvid
genom överenskomna amorteringar.

Genom beslut den 18 november 1960 fann landsfiskalen att — enär kontraktet
icke på sätt stadgades i 10 § första stycket 2) lagen om avbetalningsköp
innehölle uppgift om kontantpriset — begärd handräckning icke
lagligen kunde beviljas.

Bolaget anförde hos länsstyrelsen i Östergötlands län besvär över landsfiskalens
beslut. Efter att ha inhämtat yttrande i målet från landsfiskalen,
fann länsstyrelsen genom utslag den 31 januari 1961 ej skäl göra ändring i

131

överklagade beslutet. Jämlikt 14 $ lagen om avbetalningsköp fick klagan
ej föras över länsstyrelsens utslag.

I en den 15 mars 1961 hit inkommen skrift anförde bolaget att länsstyrelsens
beslut vore sakligt felaktigt och att länsstyrelsens förfaringssätt vid
målets handläggning icke vore tillfredsställande.

I förstnämnda hänseende framhöll bolaget i huvudsak, att avtalet i första
hand avsåg ett kontantköp. Detta framginge av att köparen enligt § 3
finge, om han så önskade, erlägga likviden genom årliga avbetalningar.
Alternativet att betala genom avbetalningar vore alltså subsidiärt. Genom
att Karlsson valt detta alternativ, hade köpet blivit ett avbetalningsköp.
Det i § 1 i kontraktet omnämnda priset vore det kontantpris, som gällde vid
kontantköp, vilket utgjorde det primära alternativet. I § 3 nämndes icke
något särskilt pris i samband med avbetalningsaltemativet utan hänvisades
till § 1 genom det i bestämd fonn utsatta ordet »likviden». Avbetalningspriset
och kontantpriset vore salunda detsamma. Att ordet kontantpi is
icke funnes med i kontraktet utgjorde icke skäl för att icke lagens föreskrift
i detta hänseende skulle anses uppfylld. — Bolaget framhöll vidare att,
eftersom kontraktet i första hand asyftade försäljning av petroleumprodukter,
försäljningen av cisternen även för en icke branschman måste framstå
som något sekundärt, vilket närmast hade servicekaraktär. Det förelage
icke samma intresse att på sådana varor lägga ett extrapris, när betalningen
tillätes ske genom avbetalningar.

Bolaget hänvisade dessutom till att handräckning beviljats i omkring 20
andra fall, där sådan åtgärd av bolaget begärts på grund av avbetalningsköp
enligt exakt samma kontraktsformulär, som använts vid nu ifrågavarande
försäljning. I samband därmed redogjorde bolaget närmare för ett av
dessa fall, i vilket ett av landsfiskalen i Norra Tjust distrikt meddelat beslut
att vägra handräckning blivit undanröjt genom utslag den 16 februari
1961 av länsstyrelsen i Kalmar län, varvid målet återförvisats till landsfiskalen
för ny behandling.

Bolagets anmärkningar mot handläggningen i övrigt av dess besvärsmål
hos länsstyrelsen i Östergötlands lån avsago dels att länsstyrelsen icke före
utslaget låtit bolaget taga del av ett av vederbörande landsfiskal avgivet
remissyttrande och dels att länsstyrelsen icke motiverat sitt utslag. Dessa
anmärkningar utvecklades närmare i klagoskriften, varvid bolaget bl. a.
åberopade vissa uttalanden i den förvaltningsrätt sliga litteraturen.

Med hänvisning till innehållet i klagoskriften och därvid bilagda handlingar
hemställde bolaget, att JO måtte ålägga länsstyrelsen i Östergötlands
län att upptaga målet till förnyad prövning.

I ärendet avgåvos yttranden av sistnämnda länsstyrelse och av länsstyrelsen
i Kalmar län. Härefter inkom bolaget med påminnelser.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anförde i sitt yttrande följande.

132

1. Huvudfrågan.

I Linköpings-målet fann landsfiskalen i Borensbergs distrikt, att det i
kontraktet endast fanns ett pris utsatt, nämligen 480 kronor. Detta ansåg
lian vara avbetalningspriset. Därför motiverade han sitt avslag med att
uppgift om kon tantpriset saknades.

Avbetalningsköplagen synes utgå från att säljaren normalt gör ett tillägg
till kontantpriset för att få fram avbetalningspriset. Detta är fullt naturligt
med hänsyn till risker och ränteförluster för säljaren. (Se Schmidt: Om
ägareförbehåll och avbetalningsköp s. 38 ff.) Vissa förhållanden inom avbetalningshandeln
ha tid efter annan varit föremål för lagstiftarens intresse.
Denne har genom olika åtgärder sökt skydda avbetalningsköparna mot alltför
hårda villkor, enär dessa köpare måste antagas vanligen ha sämre ekonomisk
ställning än säljarna. En av åtgärderna har varit att söka tvinga
fram vad som kan kallas en »prisdeklaration», vilken skall visa köparen,
»hur mycket han måste betala i pristillägg för att erhålla kredit». (NJA II
1953 s. 308, samt Eklund-Nordström: Lagen om avbetalningsköp s. 94).

Med hänsyn till att avbetalningsköplagen tydligt visar tendensen att
söka skydda avbetalningsköparna, torde de myndigheter, som ha att tilllämpa
avbetalningsköplagen, böra tolka sådana »skyddsbestämmelser»
restriktivt. Ytterligare ett skäl för restriktivitet angives i JO 1957 s. 265,
elär det heter: »En strikt lagtillämpning är motiverad även av att handräckningsförfarandet
innefattar ett avsteg från den ur rättssäkerhetssynpunkt
viktiga principen, att exekution i allmänhet kan erhållas endast då
det föreligger en av judiciell myndighet fastställd exekutionstitel».

I klagoskriften uttalas, att det vore enkelt att förstå, att kontantpriset i
kontraktet vore 480 kronor och att avbetalningspriset vore detsamma.
Länsstyrelsen har insett, att kontraktets § 2 kan medföra, att bolaget icke
behövt göra något pristillägg och att alltså avbetalningspriset kan vara detsamma
som kontantpriset. Det är emellertid icke fråga om vad utmätningsman
eller överexekutor kan förstå utan om vad köparen kan utläsa av kontraktet
(jfr JO 1957 s. 265).

Länsstyrelsen hävdar, att dess utslag den 31 januari 1961 står i överensstämmelse
med gällande rätt. Ytterligare stöd för denna uppfattning synes
kunna hämtas ur JO 1960 s. 118 ff, och 1961 s. 64 ff. De tre nämnda årsberättelserna
voro, jämte annan litteratur, föremål för studium vid Linköpings-målets
handläggning.

2. Underlätet utställande till ''påminnelser.

Landsfiskalens yttrande över bolagets besvär kan icke sägas ha tillfört
målet någonting nytt för målets bedömande. På grund härav har det icke
ansetts erforderligt att utställa målet till påminnelser.

En jämförelse med RB 52: 9 synes naturlig. Det i detta lagrum använda
ordet »erforderligt» måste avse, att fortsatt skriftväxling skall vara erforderlig
för målets bedönumde (icke för exempelvis motpartens information).

3. Beslutsmotivering.

Länsstyrelsen anser, att dess utslag den 31 januari 1961 är försett med
motivering. Länsstyrelsens skrivsätt — »finner ej skäl göra ändring i överklagade
beslutet» — innebär, att länsstyrelsen godtagit såväl landsfiskalens
motivering som hans »domslut». På samma sätt förfara hovrätter och högsta
domstolen.

133

I skrivelse till bolaget anförde jag följande.

I 10 § lagen om avbetalningsköp angives nnder vilka förutsättningar säljare
på grund av avbetalningskontrakt äger hos utmätningsman söka handräckning
för återtagande av gods som salts pa avbetalning. Ett av villkoren
för återtagning i angivna ordning är, jämlikt 10 § första stycket 2), att kontraktet
upptager det pris, till vilket säljaren skulle varit villig att sälja godset
mot kontant betalning.

Frågan huruvida detta villkor var uppfyllt besvarades nekande i det hos
länsstyrelsen i Östergötlands län handlagda målet. I ett i princip helt likartat
fall fann däremot länsstyrelsen i Kalmar län genom det av bolaget
åberopade utslaget den 16 februari 1961, att det i § 1 i kontraktet angivna
priset — vid jämförelse mellan § 1 och § 3 i kontraktet och med hänsyn tagen
till vad bolaget upplyst angående prissättningen — syntes kunna antagas
utgöra kontantpriset.

Att olika myndigheter sålunda på grundval av likalydande kontraktsbestämmelser
komma till helt skilda resultat är med hänsyn till angelägenheten
av en enhetlig rättstillämpning självfallet icke tillfredsställande.

Bolaget har i ärendet anhållit, att JO måtte ålägga länsstyrelsen i Östeigötlands
län att ompröva det mål som handlagts därstädes. Att på dylikt
sätt ingripa i en myndighets tjänsteutövning ingår emellertid icke i JO:s
befogenheter. Vad jag i anledning av klagomålen kan pröva inskränker sig
till frågan huruvida länsstyrelsen genom sin befattning med målet gjort sig
skyldig till fel eller försummelse. I detta hänseende får jag anföra följande.

Såsom framgår av förarbetena till 1953 års ändringar i lagen om avbetalningsköp
(se NJA II 1953 s. 308) har det i 10 § första stycket 2) upptagna
villkoret bl. a. till syfte att för köparen klargöra, hur mycket han måste betala
i pristillägg för att erhålla kredit. Vid tillämpningen av stadgandet är
därför avgörande, huruvida det vid en objektiv bedömning framstår såsom
uppenbart, att köparen uppfattat visst i kontraktet angivet belopp såsom
det pris, till vilket säljaren skulle varit villig att sälja godset mot kontant
betalning. Framgår detta klart, synes det i princip vara av underordnad
betydelse att ordet kontant måhända icke förekommer i kontraktets text.
I praktiken torde det emellertid — om visst belopp icke uttryckligen angivits
såsom godsets kontantpris — ofta vara svårt att objektivt fastställa,
att köparen uppfattat beloppet som kontantpriset. Med hänsyn härtill böra
utsökningsmyndigheterna iakttaga försiktighet vid sin bedömning av dylika
frågor. Fn restriktiv lagtillämpning är motiverad även av att handräckningsförfarandet
innefattar ett avsteg från den ur rättssäkerhetssynpunkt
viktiga principen att exekution i allmänhet kan erhållas endast då
det föreligger en av judiciell myndighet fastställd exekutionstitel (jfr .TO:s
ämb. ber. 1957 s. 264 o.f.).

Vad angår det här aktuella fallet avseende försäljningen till Karlsson är
att märka, att kontraktet lämnade denne frihet att välja att antingen be -

134

tala kontant eller erlägga likviden genom fem årliga avbetalningar. Genom
kontraktet har Karlsson otvivelaktigt förbundit sig att gälda ett och samma
belopp, nämligen 480 kronor, vare sig han betalade hela beloppet på en
gång eller om han i stället utnyttjade den erbjudna krediten enligt den
överenskomna avbetalningsplanen. Priset för anläggningen var alltså detsamma
vilket betalningsaltemativ Karlsson än valde.

I sådana fall där, såsom skett vid försäljningen till Karlsson, köpeavtalet
inrymmer möjlighet för köparen att välja mellan att erlägga köpeskillingen
kontant eller enligt viss avbetalningsplan, måste säljaren räkna med att
köparen ofta finner det förenligt med sina intressen att välja avbetalningsalternativet.
Av vad bolaget uppgivit framgår också, att ett betydande antal
cisterner sålts av bolaget, varvid likviden sker genom avbetalningar.
Kreditgivning av detta slag är uppenbarligen — på samma sätt som vid
renodlade avbetalningsaffärer av det vanligen förekommande slaget — regelmässigt
förenad med vissa kostnader för säljaren och risk för kapitalförluster
d de fall köparen icke behörigen fullgör betalningen. För att täcka
sådana kostnader och risker, vilka kunna uppkomma för den händelse köparen
begagnar sig av kreditmöjligheten, kan det affärsmässigt sett vara
fullt motiverat för säljaren att tillämpa en något högre prissättning vid
dessa försäljningar än som skulle ha skett vid rena kontantaffärer, där hela
köpeskillingen genast skolat erläggas. Med hänsyn till krediterbjudandet
kan det för köparen framstå såsom ovisst, huruvida icke den i kontraktet
angivna köpeskillingen i själva verket inbegriper ett till storleken obekant
pristillägg, som betingas av att köparen äger efter eget bestämmande fullgöra
likviden genom avbetalningar. För en köpare, som vill begagna sig av
krediterbjudandet, torde situationen härvidlag te sig väsentligen på samma
sätt som vid ett vanligt avbetalningsköp. Den omständigheten att — såsom
bolaget uppgivit här vara förhållandet — säljaren av speciella skäl faktiskt
tillämpar samma pris som vid en ren kontantaffär, d. v. s. ett köp utan krediterbjudande,
synes i detta sammanhang sakna betydelse, såvida det icke
framgår att köparen har säker kännedom om denna säljarens praxis.

Med hänsyn till det anförda finner jag, att landsfiskalen i Borensbergs
distrikt och länsstyrelsen i Östergötlands län ej kunna anses ha saknat fog
för sin uppfattning att av kontraktet med Karlsson icke med full säkerhet
framgick, till vilket pris bolaget skulle varit villigt att sälja det ifrågakomna
godset mot kontant betalning. Jag anser därför någon erinran ej kunna riktas
mot dessa myndigheter för att de funno handräckning för godsets återtagande
icke kunna beviljas. Klagomålen i denna del föranleda förty icke
någon min vidare åtgärd.

I sitt utslag den 16 februari 1961 har såsom förut nämnts länsstyrelsen i
Kalmar län — oaktat den fråga som där förelåg till bedrim ande var i princip
likartad — kommit till motsatt resultat. Mot bakgrunden av vad jag
ovan anfört anser jag visserligen, att riktigheten av den av länsstyrelsen

135

sålunda intagna ståndpunkten kan ifrågasättas. Den omständigheten, att
länsstyrelsen för sin del kom till en annan slutsats i den angivna bedömningsfrågan,
är emellertid uppenbarligen icke av beskaffenhet att kunna
läggas länsstyrelsen till last såsom fel.

Beträffande bolagets anmärkning, att länsstyrelsen i Östergötlands län
bort före besvärsmålets avgörande låta bolaget erhålla del av landsfiskalens
yttrande i målet, har länsstyrelsen anfört, att yttrandet icke kunde sägas
ha tillfört, målet någonting nytt för målets bedömande. Länsstyrelsen hade
därför icke ansett erforderligt att utställa yttrandet till påminnelser av bolaget.

Landsfiskalens yttrande innehöll icke några nya sakuppgifter utan allenast
en närmare utveckling av den argumentering i rättsligt hänseende, som
låg till grund för den av landsfiskalen intagna ståndpunkten. När infordrat
yttrande innehåller endast argumentering i rättsligt hänseende får det anses
bero av omständigheterna i det särskilda fallet, om yttrandet bör delgivas
klaganden för avgivande av påminnelser. I förevarande fall äro omständigheterna
icke sådana, att kommunicering kan anses ha varit erforderlig. Någon
befogad erinran kan därför icke riktas mot länsstyrelsen för att den föi
sin del icke ansåg kommunicering påkallad. Jag vill dock framhålla att kommunicering
i detta fall icke skulle ha medfört olägenhet ur allmän eller enskild
synpunkt. Med hänsyn härtill och då det kunde antagas att det var
av värde för bolaget att få tillfälle att bemöta vad landsfiskalen andragit,
skulle det enligt min mening ha varit lämpligt att tillfälle därtill bei’etts
bolaget.

Vad angår anmärkningen att länsstyrelsen i sitt utslag icke lämnat någon
motivering för sin ståndpunkt kan jag — vid det förhållandet att landsfiskalens,
av länsstyrelsen fastställda beslut innehåller en motivering, som
måste anses tillräcklig — icke finna anledning till klander mot länsstyrelsen,
som genom sitt skrivsätt på allmänt vedertaget sätt givit uttryck för att
den godtog landsfiskalens beslut även i fråga om motiveringen.

1 fråga om länsstyrelsens i Kalmar län handläggning av besvärsmålet därstädes
har jag — i anledning av att besvären icke utställts till delgivning
med köparen såsom bolagets motpart — vid remissen till länsstyrelsen ifrågasatt,
huruvida sådan åtgärd icke bort vidtagas, innan länsstyrelsen pa
sätt som skedde biföll besvären (jfr IG § första stycket lagen om avbetalningsköp
samt Hassler: Utsökningsrätt, 2:a uppl., s. 432, och Trygger: Kommentar
till utsökningslagen s. 499). I sitt till mig avgivna yttrande har länsstyrelsen
anfört, att länsstyrelsen, innan målet företogs till slutlig prövning,
övervägt huruvida köparen borde erhålla tillfälle att yttra sig. Länsstyrelsen
hade emellertid ansett, att detta kunde ske genom utmätningsmannens
försorg vid dennes förnyade handläggning av målet i anledning av länsstyrelsens
beslut att återförvisa målet till utmätningsmannen.

136

I min ämbetsberättelse ar 1962 s. 151 o. f. har jag i fråga om besvär, som
anförts hos överexekutor över beslut rörande utmätning, framhållit att den
som är klagandens motpart regelmässigt bör erhålla tillfälle att yttra sig
över besvären, innan ändring sker i beslutet. Jag har därvid närmare utvecklat
skälen för denna min åsikt. Vad jag sålunda anfört har enligt min
mening motsvarande tillämpning i vad gäller besvär rörande fråga om handräckning
jämlikt lagen om avbetalningsköp. Jag anser därför att länsstyrelsen,
innan landsfiskalens beslut ändrades, bort höra köparen. Enär emellertid
länsstyrelsens underlåtenhet därutinnan, i avsaknad av uttrycklig
lagbestämmelse i saken, uppenbarligen icke kan läggas länsstyrelsen till last
såsom fel, föranleder länsstyrelsens förfaringssätt icke något mitt ingripande.

Ärendet var därmed av7 mig avslutat.

17. Fråga om behovet av särskilda åtgärder för att tillförsäkra
den — som dömts till förvaring men som på grund av platsbrist
vid säkerhetsanstalterna måste kvarhållas å häktesanstalt — de
förmåner som enligt lag tillkomma förvarad

Sedan R. och O. genom domar som vunnit laga kraft dömts till förvaring
ha de i egenskap av förvarade varit intagna å den för häktade avsedda fångvårdsanstalten
å Skogome, R. mellan den 9 mars och den 17 april 1962 samt
O. mellan den 25 mars och den 18 april 1962.

I samband med min inspektion den 31 mars 1962 av fångvårdsanstalten
å Skogome anförde R. och O. klagomål över att de, ehuru ådömda förvaring,
voro intagna å häktesanstalt. Därjämte anförde de vissa klagomål
rörande sina förhållanden å anstalten.

I ärendet inhämtades upplysningar dels i samband med inspektionen från
t. f. biträdande fångvårdsinspektören K. A. Jonsson och uppsyningsmannen
E. Atterheim, dels genom skriftliga yttranden av Jonsson och t. f. fångvårdsdirektören
vid västra anstaltsgruppen D. Wiklund. Därjämte avgav
fångvårdsstyrelsen utlåtande.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Redan vid mitt samtal med R. och O. å Skogome framhöll jag, att dröjsmålet
med deras förflyttning till säkerhetsanstalt berodde på den rådande
platsbristen vid dylika anstalter. Detta har också bekräftats av utredningen
i ärendet, och det har även framgatt att väntetiden för deras vidkommande
ej varit längre än den vid ifrågavarande tid vanliga. Av fångvårdsstyrelsens
yttrande har vidare framgått att dröjsmål av denna art sedermera kunnat
förkortas och att ytterligare förbättring av läget förväntades genom den
fortgående utbyggnaden inom säkerhetsgruppen. Något initiativ från min

137

sida för att söka åvägabringa åtgärder till förkortande av väntetiderna finner
jag därför icke påkallat för närvarande.

Vad angår Ris och 0:s klagomål i övrigt, så ha de bland annat påtalat,
att de ej hade möjlighet att lyssna på radio. Därom har i ärendet upplysts,
att anstalten saknat medel för anskaffande av radioutrustning och att de
för anstalten gällande ordnings- och säkerhetsföreskrifterna ej medgåvo
intagen att inneha radio. Det av klagandena kritiserade förhållandet att de
ej fått byta tidningar inbördes har uppgivits sammanhänga med att de
häktade å anstalten ej fingo göra dylika byten och att man ville undvika
att detta förbud åsidosattes av misstag; hinder att utifrån mottaga tidningar
gällde endast tidningar som voro i sadant skick att de ansagos
smutsiga och ohygieniska. Det av R. framförda önskemålet att under utomhusvistelse
få sällskap av annan intern har enligt vad som upplysts efter
inspektionen blivit tillgodosett. Beträffande 0:s önskemal om att fa pa
grund av astma vistas utomhus längre tid än vad som eljest tilläts har föreståndaren
för anstalten sedermera meddelat, att O. ofta ej velat vistas ute
ens den härför stadgade tiden och att någon extra utevistelse ej syntes vara
påkallad av medicinska skäl.

Vad som sålunda framkommit rörande de förhållanden, varöver R. och O.
anfört klagomål, har jag icke funnit utgöra skäl till ingripande i de nu
aktuella fallen. Jag har emellertid med anledning av vad som förekommit
funnit det befogat, att upptaga frågan om det kunde vara lämpligt eller
behövligt att särskilda bestämmelser utfärdades rörande förmåner som
skola tillkomma intagna, vilka dömts till förvaring men som måste kvarstanna
å häktesanstalt på grund av att plats saknades på säkerhetsanstaltema.
I begärt utlåtande i denna fråga har fångvårdsstyrelsen anfört följande.

Det råder icke något tvivel om att väntetiden för de förvarade på häktesanstaltema
många gånger innebär en svår påfrestning som med fog kan
betecknas som en oförtjänt straff skärpning. Den rätt till gemensamhet,
som tillförsäkrats förvarade enligt 64 § straffverkställighetslagen, kan saledes
icke komma nu berörda förvarade till del. I allmänhet är det ej heller
möjligt att i den utsträckning som enligt 50 § straffverkställighetslagen
gäller för vanliga intagna, låta dem deltaga i undervisning, gudstjänst,
utomhusvistelse, gymnastik och dylikt eller eljest bereda dem förmåner och
lättnader som enligt nyssnämnda stadgande tillkommer vanliga intagna.
Vidare kan de förvarade, varom här är fråga, i regel icke tillåtas arbeta tillsammans
med intagna av andra kategorier pa anstalternas verkstäder, dår
sådana över huvud taget finns, utan är — om de icke skaffar eget arbete

_ hänvisade till sådana arbeten som kuvertklistring och dylikt (se JO:s

ämbetsberättelse 1960 s. 87 f).

Den beklagliga situation, som sålunda föreligger för de forvarade under
väntetiden på häktesanstaltema, kan enligt styrelsens mening icke avhjälpas
enbart genom författningsbestämmelser eller föreskrifter av den art
som kan utfärdas av styrelsen själv. Missförhållandena torde nämligen icke
bottna i avsaknaden av eu lämplig reglering på området. Ej heller har de

5*_Justitieombudsmannens ämbchberiitlelse till 100,1 urs riksdag

138

sin grund i bristande förståelse hos fångvårdsmyndigheterna om problemets
allvar. För styrelsen framstår det som självklart att de förvarade,
under den tid de hålles intagna på häktesanstalterna, skall i all den omfattning
som är möjlig erhålla de förmåner som enligt straffverkställighetslagen
skulle tillkomma dem på säkerhetsanstaltema, och samma inställning
har förvisso de befattningshavare som bär det närmaste ansvaret för de
intagnas vård och behandling. Orsaken till att förmånerna måste inskränkas
är i stället att finna i de anstaltsorganisatoriska förhållandena. Iiäktesanstaltema
är naturligen inrättade för sitt egentliga ändamål att hysa
häktade, d. v. s. personer som i allmänhet under förhållandevis kort tid
skall hållas i förvar under avskildhet. Med hänsyn härtill är byggnaderna
utformade enligt cellsystemet samt anordningarna för arbetsdrift och fritidsverksamhet
av mycket enkel beskaffenhet. Personalstyrkan är också
avpassad med tanke på att de intagna i princip skall hållas inlåsta i sina
bostadsrum. Bestämmelser om att de förvarade på häktesanstalterna skall
åtnjuta särskilda förmåner i fråga om gemensamhet, arbetsmöjligheter tillgång
till organiserad fritidsverksamhet in. m. skulle därför under rådande
förhållanden icke kunna efterlevas. Förekomsten av sådana bestämmelser
skulle sannolikt endast bidraga till att ytterligare öka den allmänna irritationen
hos detta psykiskt labila klientel.

Ville man ge de förvarade den behandling som lagstiftaren avsett för
dem, skulle det av ovan angivna skäl bli nödvändigt att vidtaga byggnadsmässiga
förändringar, förse anstalterna med helt andra resurser för de intagnas
sysselsättning i arbete och under fritid samt, framför allt, utöka
personalen. Styrelsen har icke velat föreslå statsmakterna att vidtaga
sådana åtgärder. Det torde nämligen vara uppenbart, att de skulle ställa
sig minst lika kostnadskrävande som att åstadkomma det platstillskott
inom säkerhetsgruppen som krävs för att häva krisen. Måhända kunde
en viss förbättring för de förvarade på häktesanstalterna uppnås genom
begränsade reformer av det slag som här antytts. Fn sådan lösning av
frågan måste styrelsen dock bestämt avvisa. Den skulle nämligen, utan att
medföra tillfredsställande förhållanden på häktesanstalterna, sannolikt leda
till att utbyggnaden av säkerhetsgruppen skulle komma att ytterligare fördröjas.

På grund av vad sålunda anförts och under hänvisning till den fortgående
utbyggnaden av säkerhetsgruppen uttalade fångvårdsstyrelsen, att
den icke ansåge särskilda bestämmelser av ifrågasatt art vara lämpliga eller
behövliga.

Jag har — med hänsyn till att platsbristen vid säkerhetsanstaltema får
antagas vara en övergående företeelse — funnit fångvårdsstyrelsens synpunkter
övertygande. Jag har därför icke ansett det påkallat att nu föreslå
införande av särskilda bestämmelser för det fall att personer, som ådömts
förvaring, äro tillfälligtvis intagna i häktesanstalt. Jag vill dock särskilt
understryka fångvårdsstyrelsens uttalande att de förvarade under den tid
de äro å häktesanstalt skola i all den omfattning som är möjlig erhålla de
förmåner som enligt verkställighetslagen skulle tillkomma dem på säkerhetsanstaltema.

Med dessa uttalanden var ärendet för mitt vidkommande avslutat.

139

C. Framställning till Konungen

Vid ungefär hälften av rikets domsagor sker icke expediering av
inskrivningsärenden och gravationsbevis inom lagstadgad tid.
Framställning om utredning av fråga om större domkretsar beträffande
inskrivningsväsendet och, i avbidan härå, om skyndsamma
åtgärder för avhjälpande av de sedan lång tid tillbaka
förefintliga missförhållandena

I skrivelse till Konungen den 19 december 1962 anförde jag följande.

I en den 14 mars 1962 hit inkommen skrift har Svenska Bankföreningen
anfört:

I vårt lands ekonomiska liv spelar fastighetskrediten en synnerligen framträdande
roll. På många viktiga områden av samhällslivet är utvecklingsoch
framstegsmöjlighetema starkt beroende av att fastighetskreditväsendet
fungerar smidigt och väl. Med hänsyn härtill utgör det ett allvarligt bekymmer
att en kraftig eftersläpning i fråga om expedieringen av inskrivningsärenden
förekommer i flera av våra största domsagor.

Detta otillfredsställande förhållande har under senare tid vid upprepade
tillfällen påtalats i skilda sammanhang, bl. a. av lanthypoteksombudsmännen
i deras yttrande över lagberedningens förslag till ny jordabalk. De erfarenheter
som i nämnda yttrande redovisas från hypoteksföreningarnas
verksamhet för belåning av jordbruksfastigheter har sin fulla motsvarighet
på det kreditområde som är det huvudsakliga för affärsbankerna, nämligen
finansieringen av industri och byggnadsverksamhet.

En undersökning som verkställts i tre av våra storbanker har sålunda givit
vid handen att dessa en viss dag i slutet av januari 1962 tillsammans
hade åtminstone ett sjuttiotal inteckningsärenden, i vilka den författningsenliga
expeditionstiden överskridits, uteliggande enbart hos domsagor med
kansli i Stockholm. Den tid som förflutit från ingivandet av dessa ärenden,
vilka till största delen avsåg nyinteckning av ett eller flera skuldebrev, uppgick
i 30 fall till mellan en och två månader, i 19 fall till mellan två och tre
månader, i 2 fall till mellan tre och fyra månader och i ett fall till fem månader.
Antalet hos samma domsagor gjorda separata beställningar av gravationsbevis
som, trots att den författningsenliga expeditionstiden utgått,
ännu icke effektuerats utgjorde vid samma tillfälle för de tre bankerna tillhopa
43 stycken. I fråga om dessa uppgick tiden från beställningen i 13 fall
till mellan en och två månader, i 8 fall till mellan två och tre månader, i 7
fall till mellan tre och fyra månader, i 5 fall till mellan fyra och fem månader
och i ett fall till mer än fem månader.

Från en fjärde av de större bankerna har uppgivits att denna vid ungefär
samma tidpunkt hade It fördröjda inskrivningsärenden liggande hos Södra
Roslags domsaga samt att den författningsenliga expeditionstiden i 3 av
dessa fall överskridits med minst två månader och i ytterligare 4 av fallen
med minst en månad.

140

Ytterligare belägg på eftersläpningen har lämnats av en femte bank, vilken
meddelat att expeditionstiden i 7 inskrivningsärenden, som banken under
loppet av en vecka på hösten 1961 inlämnat till stockholmsdomsagorna,
utgjort i ett fält ca tre veckor, i 2 fall ca fem veckor, i ett fall ca sju
veckor, i 2 fall ca 11 veckor och i ett fall nära fyra månader.

Till närmare belysning av den ekonomiska betydelsen av de missförhållanden
som sålunda konstaterats må nämnas, att enbart de ärenden angående
nyinteckning, som vid ovannämnda undersökning angående förhållandena
i stockholmsdomsagorna redovisades som fördröjda av en av de i undersökningen
deltagande bankerna, avsåg hos banken sökta och av denna
preliminärt beviljade krediter till ett sammanlagt belopp av nära 47 413 000
kronor. I fråga om separata beställningar av gravationsbevis uppgick motsvarande
totala kreditbelopp för samma bank till minst 4 206 000 kronor.

Även i de domsagor som ligger i närheten av våra näst efter Stockholm
största städer förekommer det tyvärr alltför ofta att inskrivningsärenden
blir avsevärt försenade.

Av uppgifter som lämnats från två banker i Göteborg framgår sålunda,
att dessa en viss dag i februari 1962 tillsammans hade 14 inteckningsärenden,
i vilka föreskriven expeditionstid utgått, liggande ute i närbelägna
domsagor. Av dessa ärenden var 10 över en månad gamla. Antalet av samma
banker separat beställda och, trots utlupen expeditionstid, ännu ej levererade
gravationsbevis uppgick samtidigt till likaledes 14, varav 8 beställts
mer än en månad före undersökningstillfället. En tredje bank i samma stad
har redovisat flera fall då expeditionstiden för inteckningsärenden eller separatbeställda
gravationsbevis vid inskrivningsavdelningen för Askims och
Mölndals samt Hisings, Sävedals och Kungälvs domsagor närmat sig eller
överstigit två månader.

Vad angår domsagorna i trakten av Malmö har från bankerna i staden
uppgivits att expeditionstiden för inskrivningsärenden brukar uppgå till två
ä tre månader i Torna och Bara domsaga samt till en månad i Vemmenhögs,
Ljunits och Herrestads domsaga. För Frosta och Eslövs domsaga angives
expeditionstiden likaledes normalt vara en månad, men exempel har
lämnats på att den stundom uppgått till närmare två månader.

Svenska Bankföreningen har velat bringa ovan anmärkta förhållanden
till JO:s kännedom för den åtgärd JO må finna befogad. Bankföreningen
vill emellertid på intet sätt göra gällande, att de påtalade bristerna skulle
ha sin grund i fel eller försummelser från inskrivningsdomarnas sida. Förklaringen
torde tvärtom helt få sökas i en övermäktig arbetsbörda. Den
enda utvägen att åstadkomma rättelse torde därför vara en snabb förstärkning
av de med inskrivningsgöromål sysselsatta arbetskrafterna.

Redan före denna framställning har jag haft orsak att i allt större utsträckning
ägna uppmärksamhet åt de otillfredsställande förhållandena i
fråga om domsagornas expeditionstider för inskrivningsärendena. Åtskilliga
iakttagelser under mina inspektioner ha givit anledning härtill, och det är
bland annat sådana iakttagelser som legat till grund för mina i ämbetsberättelserna
år 1958 (sid. 142 o. f.) och år 1960 (sid. 96 o. f.) gjorda uttalanden
rörande den ökade arbetsbördan och de tilltagande balanserna vid domstolarna.
Under senare år ha vidare härstädes förekommit vissa ärenden
rörande dylika förhållanden, om vilka ärenden här må antecknas följande.

141

Vid en år 1958 verkställd inspektion av Falu domsaga befanns att vid
domsagan sedan flera år förelåg en besvärande arbetsbalans i fråga.om;inskrivningsärendena;
expeditionstiden var mellan tva och tre manader Med
anledning därav anhöll jag att Svea hovratt skulle inkomma med utlåtande
rörande möjligheterna att genom personalforstarknmg skyndsamt avhjalpa
arbetsbalansen. I ärendet upplyste hovrätten bl. a. följande.

Hovrätten biträdde till fullo vad som i JO:s ambetsberattelse för 1958
anförts rörande den stigande arbetsbördan vid flertalet domstolar och om
det därav betingade behovet av förstärkning av arbetskrafterna, vilket be
hov på många håll icke blivit genast tillgodosett i den utsträckning som i
och för sig varit erforderlig. Hovratten hade sedan flera ar tillbaka fast
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på att kraftiga åtgärder maste vidtagas fo
att icke rättsväsendet skulle åsamkas avsevärda skador. Hovrättens harpa
grundade framställningar om inrättande av nya tjänster ?fh °m °kade anslag
hade emellertid endast i begränsad omfattning vunnit bifall. Vad särskilt
anginge Falu domsaga, som tidigare i stigande omfattning erhållit
extra personal, saknade hovrätten möjlighet att forstarka befintlig personal
för uppläggande av nya fastighetsböcker. hör avhjalpande av balansen med
inskrivningsärendena hade hovrätten hos Kungl. Maj:t hemställt om medel
för att en fiskalskompetent person skulle kunna bitrada harmed under en

tid av förslagsvis tre månader. , ,

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a, följande. Domsagans arbetsbalans,
vilken icke föranletts av försummelse från nagon befattningshavares
sida, vore uppenbarligen betänklig ur rättssäkerhetssynpunkt och i hog grad
menlig för allmänheten. Åtgärder för att avhjälpa balansen voro darior pakallade.
Av hovrättens yttrande framginge emellertid klart, att behovet av
åtgärder vore känt för hovrätten samt att hovrätten lämnat hjalp och vore
beredd att lämna all den ytterligare personalforstarknmg, som hovrattens
begränsade ekonomiska och personella resurser samt tillbörlig hansyn till
andra domsagors behov medgåvo. På grund harav och da hovratten tast
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på de otillfredsställande forhallandena, saknades
för det dåvarande skäl för något ingripande från min sida.

Enligt vad som upplysts i nu förevarande ärende ha, expeditionstiderna
för inskrivningsärendena i domsagan efter år 1958 varit växlande men —
frånsett kortare perioder — överstigit den lagliga expeditionstiden. Uppgiterna
för innevarande år utvisa att expeditionstiden i mars var knappt 8
veckor och i oktober 4 till 6 veckor.

Sedan jag under år 1958 vidare fått kännedom om att i vissa domsagor i
stockholmstrakten skulle föreligga en besvärande arbetsbalans i fråga om
inskrivningsärenden och att föreskrivna expeditionstider till följd därav pa
sina håll betydligt överskredos, infordrade jag från vederbörande häradshövdingar
närmare upplysningar i dessa hänseenden. När den begärda utredningen
i sinom tid kom mig tillhanda befanns att situationen damera
förbättrats och att ytterligare förbättringar förväntades, varför jag i september
samma år beslöt att ärendet icke skulle föranleda någon vidare åtgärd
från min sida.

Efter det att jag sedermera under hand åter fält del av upprepade klagomål
över att vid Södra Roslags domsaga expeditionstiderna beträffande
inskrivningsärendena i stor utsträckning överskredos, upptog jag i februari
lötiO denna fråga såsom ett särskilt ärende, och jag har sedan dess hållit
mig underrättad om arbetsläget vid denna domsagas inskrivningsavdelning;

142

detta ärende kommer att avgöras särskilt i senare sammanhang — sedan
erfarenheter vunnits av en verkställd omorganisation vid domsagan — och
ärendet berores därför icke närmare i det följande.

Ett annat ärende, vilket handlades under 1961, gällde klagomål över att
m skri vn mgs aren d en a i Hedemora domsaga drogo onormalt långt ut på tiden.
1 från domsagan infordrat yttrande lämnades en redogörelse för orsakema
tdl eftersläpningen, varjämte bl. a. uttalades, att det funnes utsikter
att arbetslaget under de narmaste månaderna skulle förbättras. Vid ärendets
avgörande den 23 november 1901 uttalade jag att — med hänsyn till
vad som framkommit om utsikterna till en fortsatt avveckling av arbetsbahmsen
och da jag hade mig bekant att Svea hovrätt med uppmärksamhet
toljde arbetslorhallandena i domsagan — jag för det dåvarande icke ansåg
någon ytterligare åtgärd från min sida vara påkallad i saken; en avskrift av
mitt Ibeslut överlämnades till hovrätten. — Det må här anmärkas, att i det
nu forevarande ärendet framkommit att expeditionstiden i berörda domsaga
i mars 1962 var 5 veckor och i oktober 1962 6 veckor.

Ytterligare må nämnas att — i samband med den vid JO-expeditionen
tämligen omfattande verksamhet, som sammanhänger med att, vid sidan av
de här anhängiga ärendena, enskilda per telefon eller vid personliga besök
göra förfrågningar eller påpeka enligt deras mening anmärkningsvärda förhållanden
— det vid skilda tillfällen påtalats, att avsevärda expeditionstider
förekomma vid en del domsagor.

Som ett par exempel på under innevarande år erhållna upplysningar av
sistnämnd art ma nämnas, att enligt här företedda handlingar det tagit över
31, ma?ad,eF att vid en stockholmsdomsaga få ut ett äganderätt sbevis av
enklast tankbara beskaffenhet samt vidare att den till omkring två månader
uppgående vantetiden vid göteborgsdomsagoma förorsakat att en man, som
tor ett ianearende vantade på ett gravationsbevis, blivit förhindrad att själv
”nder en ledighetspenod fullfölja ett villabygge, för vilket han därför vid
senare tidpunkt maste anlita lejd arbetskraft; han undrade, om statsverket
ej borde ersatta honom för hans extrautgifter.

Med anledning av bankföreningens klagomål begärde jag, att häradshövdingarna
i alla rikets domsagor och inskrivningsdomarna vid rådhusrätterna
i riket skulle inkomma med upplysningar om expeditionstiderna för inskrivmngsärenden
och gravationsbevis samt vidare angiva dels anledningen till
eventuellt förekommande arbetsbalanser, dels lämpliga åtgärder för att nedbringa
sådana balanser. Det må i detta sammanhang framhållas, att jag i
har förevarande ärende främst ägnat uppmärksamhet åt de med fastighetsvasendet
sammanhängande göromålen och sålunda bortsett från inskrivningsdomares
befattning med de till bouppteckningsprotokollet hörande
ärendena.

De från underrätterna begärda uppgifterna, avseende läget i slutet av
mars 1962, inkommo under våren 1962. De gåvo vid handen att — såsom i
det följande behandlas närmare — en betydande eftersläpning i fråga om
inskrivningsärendena rådde vid många domsagor.

143

Den 13 april 1962 lämnade statsrådet och chefen för justitiedepartementet
i riksdagens andra kammare ett svar på en interpellation angaende behovet
av personalförstärkning vid domsagornas inskrivningsavdelningar.
Statsrådet uttalade därvid — efter en översikt av arbetslaget vid domsagornas
inskrivningsavdelningar — att hovrätterna med anlitande av tillgängliga
medel redan föranstaltat om erforderliga personalforstarknmgar
för att råda bot på eftersläpningarna i domsagor, dar sådana forekommo
och icke berodde på särskilda övergående omständigheter, och att till Svea,
hovrätts förfogande ställts ytterligare medel att användas för domsagorna i
stockholmstrakten. Det framhölls vidare, att det dock, trots de vidtagna
åtgärderna, icke kunde förväntas att olägenheterna inom inskrivningsväsendet
överlag skulle kunna avhjälpas inom kort tid, beroende bland annat pa
rekryteringssvårigheter. Frågan, huruvida ekonomiska resurser kunde och
skulle ställas till hovrätternas förfogande i den utsträckning som erfordrades
besvarades med att det dittills varit bara en hovrätt, som ansett sig
behöva ytterligare medel, men att om hovrätterna inkommo med begaran
om anslag för att få expeditionstiderna avkortade, regeringen skulle gora

vad den kunde för att hjälpa till med detta. ,

För att komplettera bilden av inskrivningsavdelningamas arbetsläge och
få en uppfattning om effekten av de personalförstärkningar som förekommit
under året begärde jag under innevarande höst närmare upplysningar i
saken från häradshövdingarna i de 22 domsagor, där eftersläpningen under
våren 1962 varit störst. Vidare har jag genom hovrätternas forsorg erhållit
sammanställningar rörande de i oktober 1962 gällande expeditionstiderna
vid samtliga domsagors inskrivningsavdelningar och aven förteckningar
över de personalförstärkningar som förekommit under den förflutna delen
av 1962. _

Föreskriften, att expedition i inskrivningsärende skall vara for sökanden
tillgänglig inom fjorton dagar från vederbörande inskrivningsdag, återfinnes
i 16 § fjärde stycket förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen.
Såsom en undantagsregel gäller enligt samma stadgande, att
längre anstånd i särskilda fall må förekomma då så är oundgängligen av
nöden, i vilket fall ett uttryckligt beslut rörande det längre anståndet skall
meddelas och tillställas parten. Undantagsregeln torde jämförelsevis sallan
bli tillämpad, och när i praktiken förlängda expeditionstider forekomma ar
det sålunda vanligen fråga om ett förfarande som står i direkt strid mot ett
uttryckligt stadgande.

Huvudregeln i det nyss berörda stadgandet är uppenbarligen främst ti
kommen för att tillgodose den enskilde sökandens berättigade intresse att
snabbt fä sitt ärende slutfört; att ett iakttagande av denna regel för den
enskilde är av största ekonomiska betydelse skall strax ytterligare beröras.
Indirekt har stadgandet vidare den betydelsen att det åstadkommer eller

144

åtminstone bör åstadkomma — en begränsning av den tid, inom vilken beslut
i inskrivningsärende skall föreligga i slutlig avfattning och sålunda vara
infört i fastighetsbok; dylik införing måste självfallet vara verkställd innan
expedition kan tillhandahållas. Lagberedningen har i sitt förslag till jordabalk
(SOU 1960: 25 del II sid. 693 o. f.) starkt understrukit vikten av att
eftersläpning med införingar i fastighetsböckerna ej skall förekomma och
de synpunkter, som anföras i detta sammanhang och som otvivelaktigt äga
giltighet även från den nu gällande rättens synpunkt, har lagberedningen
till och med tillmätt sådan betydelse att förslag framlagts, att besluten från
en inskrivningsdag måste vara införda före nästa inskrivningsdag, d. v. s.
mom en vecka. Möjligheterna att i praktiken genomföra en sådan ordning
ha dock — med hänsyn till de nu och sedan länge rådande förhållandena
vid domsagorna — bedömts med stor pessimism i vissa remissyttranden
över förslaget.

Under flera år har jag, såsom framgar av det sagda, vid inspektioner av
domsagorna kunnat iakttaga att åtskilliga domsagor ej förmått hålla den
föreskrivna expeditionstiden. JK synes under sina inspektioner ha gjort
ungefär samma erfarenheter som jag, vilket framgår av den inom JK-expeditionen
den 30 december 1961 upprättade promemorian angående vissa av
JK gjorda iakttagelser av de allmänna domstolarna åren 1955—1961 (sid.
3 o. f.). Även tidigare ha vid många domsagor förelegat svårigheter att iakttaga
expeditionstiderna, Sålunda ha svårigheterna i detta hänseende påtalats
exempelvis av 1943 års domarutredning, och vid statens organisationsnämnds
organisationsundersökningar vid domsagorna under 1950-talets
forsta hälft befanns, enligt vad jag erfarit, att en eftersläpning beträffande
inskrivningsärendena förekom på många håll.

De nu av bankföreningen påtalade förhållandena äro sålunda icke några
nyligen tillkomna företeelser. Det är vanskligt att fälla något bestämt omdöme
i frågan huruvida eftersläpningen under innevarande år varit större
eller mer allmänt förekommande än tidigare. För att få någon uppfattning
harom har jag låtit genomgå protokollen från mina år 1958 verkställda inspektioner,
vilka inbegrepo 16 domsagor i Örebro län, Södermanlands län,
Kopparbergs län och Kronobergs län. Situationen beträffande inskrivningsärendena
vid dessa domsagor var då ungefär densamma som nu, d. v. s.
drygt hälften av dessa domsagor hade eftersläpning; i huvudsak förekom då
eftersläpningen vid samma domsagor som nu och eftersläpningen var, grovt
sett, av samma, storleksordning som för närvarande. Oavsett om, allmänt
sett, eftersläpningen vid domsagorna nu är större än tidigare, måste det
emellertid anses vara på tiden att förevarande spörsmål underkastas en
mera ingående granskning, för att man äntligen skall kunna få missförhållandena
ur världen.

Bankföreningen har anfört vissa siffror till belysning av eftersläpningens
storlek och de därav föranledda olägenheterna för fastighetskreditväsendet.

145

Ytterligare material till frågans bedömande har framkommit dels genom av
justitiedepartementet i januari i år införskaffade uppgifter angående de då
rådande expeditionstiderna — vilka uppgifter refererats i förenämnda interpellationssvar
— dels genom de upplysningar jag enligt vad förut sagts låtit
inhämta rörande in skri vn ingsa vdel n ingam as arbetsläge i mars och i oktober

1962.

De i interpellationssvaret lämnade sifferuppgifterna gåvo vid handen, att
enligt de i januari 1962 inhämtade upplysningarna 66 av landets 118 domsagor
kunde hålla den föreskrivna expeditionstiden på inskrivningssidan,
varvid tydligen beaktats expeditionstiderna för såväl egentliga inskrivningsärenden
som gravationsbevis. I 36 domsagor var expeditionstiden mellan
2 och 4 veckor, och ännu längre expeditionstid förekom i 16 domsagor. De
av mig i mars samma år inhämtade upplysningarna gåvo i huvudsak samma
bild av läget, eller sålunda att 67 domsagor iakttogo stadgad expeditionstid,
36 domsagor höllo sig mellan 2 och 4 veckor och 15 domsagor behövde
mer än 4 veckors expeditionstid; någon liten förbättring hade skett
såtillvida att ett antal domsagor i gruppen mellan 2 och 4 veckor kunnat
något förkorta sin expeditionstid, dock utan att nå den lagstadgade tiden.

I interpellationssvaret upplystes som nänmts, att hovrätterna redan föranstaltat
om personalförstärkningar i domsagor, där eftersläpning förekom
och icke berodde på särskilda övergående omständigheter, och att ytterligare
medel ställts till Svea hovrätts förfogande. Ytterligare framhölls, att
även om åtgärder redan vidtagits, olägenheterna icke kunde förväntas bli
avhjälpta inom kort tid.

Av de uppgifter jag under hösten inhämtat från hovrätterna framgår
också, att ganska omfattande personalförstärkningar skett vid domsagorna
under året. Med hänsyn till att sålunda vissa åtgärder vidtagits för att förbättra
arbetssituationen v id domsagorna — varvid självfallet måste beaktas
att förstärkningarna icke kommo endast inskrivningsavdelningama till
del utan även avsågo att råda bot på personalbrist å domaravdelningama
— var det med viss förväntan jag avvaktade resultatet av arbetskraftsförstärkningarna
under året. Effekten av dessa borde i ej ringa omfattning ha
hunnit bliva märkbar under hösten.

Uppgifterna rörande arbetsläget i oktober 1962 äro emellertid synnerligen
nedslående. Antalet domsagor som förmådde iakttaga laga expeditionstider
hade från mars till oktober sjunkit från 67 till 58, och det var sålunda icke
ens hälften av rikets domsagor som då förmådde ställa sig de gällande föreskrifterna
till efterrättelse. En expeditionstid å mellan 2 och 4 veckor förekom
vid 36 domsagor både i mars och oktober. Antalet domsagor med längre
expeditionstid än 4 veckor hade ökat från 15 till 24 under samma tid; av
dessa hade 6 stycken expeditionstider på 6 veckor eller mera. Till de redovisade
siffrorna må anmärkas, att i några av domsagorna med för långa expeditionstider
eftersläpningen avsåg endast gravationsbevis, medan inskriv -

146

ningsärendena blevo färdigställda i laga tid; så var förhållandet vid 8 domsagor
i mars och vid 7 i oktober 1962.

Klart är att man ej bör betrakta siffror av här redovisad art alltför onyanserat.
Beaktas bör exempelvis att en del av häradshövdingarna påräknat
att föreliggande balans skall kunna avarbetas eller åtminstone nedbringas
inom en ej alltför avlägsen framtid. Om dylika uttalanden tala för att situationen
vore ljusare än siffrorna antyda, bör emellertid också nämnas att
andra upplysningar tala för motsatsen. Från åtskilliga domsagor har sålunda
upplysts att den rådande situationen kunnat uppnås endast tack vare
avsevärt och regelbundet övertidsarbete från personalens sida. Från en del
håll har framhållits att andra uppgifter — t. ex. målen, sammanläggningarna
eller nya fastighetsupplägg — måst bli eftersatta därför att man sökt få
fram in sk ri vn ingsärend en a inom rimlig tid. I anslutning till det sist sagda
må dock anmärkas att det torde vara vanligare, att man anlägger ett motsatt
betraktelsesätt och anser, att den dömande verksamheten måste komma
i första hand, varför eftersläpningen på inskrivningssidan åtminstone
delvis blivit en följd av att personal i allt större utsträckning måst tagas i
anspråk å domaravdelningama.

När det gäller orsakerna till den förekommande eftersläpningen beträffande
inskrivningsärendena, må till en början erinras om bankföreningens
synpunkt, att bristema förklarades av domsagornas övermäktiga arbetsbörda
och sålunda icke kunde tillskrivas fel eller försummelser från inskrivningsdomarnas
sida. Jag anser mig böra understryka, att jag helt delar uppfattningen
att inskrivningsavdelningarnas personal icke kan lastas för de
otillfredsställande förhållandena som råda i här ifrågakommet hänseende.

Som orsak till de påtalade förhållandena ha i häradshövdingarnas svar
oftast angivits personalbrist. I ett femtiotal av domsagorna ansåg man i
mars att personalförstärkning behövdes, varvid ungefär hälften i första
hand ansåg att ytterligare rättsbildad personal erfordrades medan övriga
främst framhöll behovet av icke rättsbildade biträden. Vidare har i detta
sammanhang åberopats, att lönesättningen för de icke rättsbildade biträdena
vore otillfredsställande, varför de skickligaste biträdena gäma sökte sig
till bättre avlönade anställningar. Nyrekrytering av icke rättsbildad personal
uppgives ofta ha mött stora svårigheter, då lönerna icke ansetts konkurrenskraftiga,
och därtill kommer att befordringsmöjligheterna, särskilt
vid de mindre och medelstora domsagorna, äro mycket begränsade. Vidare
förekommer att, när de högsta biträdestjänsterna finnas på domaravdelningarna,
inskrivningsavdelningama kunna förlora sina bästa biträden genom
att dessa vid tillfälle söka de högre tjänsterna; när det gäller vikariat
på de högre tjänsterna vid domaravdelningen kan det ibland vara så, att ett
biträde å inskrivningsavdelningen står närmast i tur att uppehålla dylikt
vikariat, och i sådant fall kommer inskrivningsavdelningen att tillfälligt
försvagas.

147

Av åtskilliga svar framgår, att uppkomsten av arbetsbalanser ofta sammanhänger
med att domsagorna i regel äro så små arbetsenheter och utan
några som helst marginaler i fråga om arbetskraften. En tillfällig anhopning
av mål eller ärenden, ett ombyte av personal, semestrar, sjukdomsfall,
tjänstledighet för militärtjänst eller dylikt har uppenbarligen i flera fall
varit tillräcklig anledning till att en eftersläpning med inskrivningsärendena
skall uppkomma. Att sedan avarbeta en sålunda uppkommen arbetsbalans
visar sig svårt eller i vissa fall omöjligt med den knappt tillmätta personalstyrka
som stått till buds. Från flera håll har uttalats, att det vore önskvärt
att domsagorna finge möjlighet att vid behov anlita extra arbetskraft i sådana
situationer; även i detta sammanhang ha dock rekryteringssvårigheterna
framhållits.

Som medverkande orsaker till den rådande arbetssituationen ha vidare
nämnts ett flertal andra förhållanden såsom gamla fastighetsböcker, kontorstekniska
brister, lokalsvårigheter, det tidsödande förfarandet med beläggningsstämplar,
bristfällig utredning i ärenden från ingivarnas sida och
annat. Jag finner ej anledning att här närmare beröra dessa förhållanden,
men då åtskilliga av de anförda synpunkterna äro av intresse avser jag att
med denna framställning överlämna jämväl de svar jag erhållit från häradshövdingarna.

Till jämförelse med de förhållanden, som sålunda framkommit beträffande
domsagorna, må anföras att situationen vid rådhusrätterna är helt annorlunda.
Vid min förfrågan under våren 1962 var det sålunda endast tre av
rikets 40 rådhusrätter, som överskredo föreskriven expeditionstid, och i intet
av dessa fall översteg eftersläpningen en vecka. I sammanhanget förtjänar
att påpekas, att enligt vad som upplysts rådhusrätten i Visby på sin tid
kunde iakttaga laga expeditionstid. Efter landsrättsläggningen ha dock invånarna
i Visby fått finna sig i att åtnjuta samma expeditionstid som gäller
inom Gotlands domsaga i övrigt eller för närvarande fyra veckor. Ytterligare
må framhållas det anmärkningsvärda i att inskrivningsavdelningen vid
Stockholms rådhusrätt tydligen ej behöver ha känning av sådana rekryteringsbekymmer
eller andra dylika omständigheter som vid de närbelägna
domsagorna föranlett deras svårigheter på inskrivningssidan.

De till inskrivningsväsendet hörande ärendena äro oftast av mycket stor
betydelse för de enskilda medborgarnas rätt och ekonomi. Bankföreningen
har starkt understrukit betydelsen av att fastighetskrediten fungerar smidigt
och väl. Otvivelaktigt måste det betecknas som ett framträdande samhällsintresse
att fastighetskrediten och fastighetsomsättningen icke skola
belastas med sådana störande och fördröjande faktorer som nu följa av förhållandena
på många domsagors inskrivningsavdelningar. För den enskilde
medför domsagornas dröjsmål med inteckningsärenden och gravationsbevis
att han tillfogas ränteförluster, vilka kunna bliva betydande; ett av de förut

148

nämnda ärendena vid JO-expeditionen erbjuder bl. a. ett exempel på att en
sökande i ett enda inteckningsärende åsamkats en ränteförlust på närmare
13.500 kronor till följd av 70 dagars dröjsmål med expedieringen (jämför
även Juristnytt nr 1/1962 sid. 15). Dröjsmålen med inskrivningsärendena
kunna vidare medföra, att byggnadsföretag försenas med måhända avsevärda
kostnader och olägenheter som följd. Investeringar inom industri och
annan näring kunna bli fördröjda, plötsligt uppkomna kreditbehov inom
företag kunna tillgodoses först efter kanske ett par månader och även andra
avbräck kunna åsamkas de enskilda på grund av eftersläpningen med inskrivningsärendena
och gravationsbevisen. Enligt vad som härstädes blivit
upplyst har det i stockholmstrakten numera gått så långt, att vissa banker
— när man anser att kunderna icke skäligen skola behöva vänta långa tider
på att erforderliga gravationsbevis kunna utställas — sända egna tjänstemän
till berörda domsagor för att med ledning av fastighetsböckema göra
behövliga anteckningar såsom ersättning för gravationsbevis. Det är från
det allmännas synpunkt genant att banker se sig föranlåtna att på detta
sätt åtaga sig besvär och kostnader för att fullgöra funktioner, som rätteligen
skola åvila domsagorna.

Även rättssäkerhetssynpunkter äro att beakta i sammanhanget. Sålunda
bör framhållas, att en fördröjning av inskrivningsärendenas slutliga handläggning
medför att fastighetsböckema icke utgöra en tillförlitlig upplysningskälla
i fråga om det aktuella rättsläget beträffande inskrivningsförhållandena.
Det må erinras om att lagberedningen — i samma sammanhang
som förut åberopats — uttalat, att det är av grundläggande betydelse särskilt
för fastighetsomsättningen och fastighetskrediten att fastighetsböckerna
fylla sin uppgift att redovisa det aktuella rättsläget.

Ytterligare må understrykas, att det från allmän synpunkt är rent stötande
att åtskilliga av domsagorna — vilka såsom organ för rättsvården
självfallet böra åtnjuta anseende för korrekt lagtillämpning — skola nödgas
att år efter år åsidosätta klara författningsbestämmelser.

Att inskrivningsväsendet vid de statliga domsagorna i större eller mindre
utsträckning fungerat otillfredsställande, medan några motsvarande problem
i stort sett icke föreligga hos de kommunalt finansierade rådhusrätterna,
tyder på att det närmast är fråga om ett rent organisatoriskt spörsmål.

De hittills gjorda försöken att råda bot på missförhållandena vid domsagorna
ha icke lett till önskat resultat. Under innevarande år torde kraftigare
åtgärder än tidigare ha vidtagits, men lika fullt har någon allmän förbättring
hittills icke uppnåtts. Ytterligare åtgärder måste därför anses erforderliga.
Även om det därvid är fortsatta personalförstärkningar som kunna
framstå som den närmast till hands liggande lösningen, måste beaktas
att man redan nu gjort den erfarenheten att det icke är lätt att få fram arbetskrafter
i den utsträckning, vartill Eders Kungl. Maj:t ställt medel till
förfogande. Från Svea hovrätt har upplysts, att man där icke har sådan

149

tillgång på fiskaler och fiskalsaspiranter att nagon dylik befattningshavare
kan ställas till förfogande för arbete som inskrivningsdomare vid domsaga.
Läget torde vara likartat vid övriga hovrätter. Även när det gäller icke
rättsbildade biträden har det i vissa fall visat sig omöjligt att få någon sökande
till lediga befattningar.

Med hänsyn till att de rådande missförhållandena förelegat sedan länge
och då hittills vidtagna åtgärder ej kunnat leda till en bättre ordning, anser
jag starka skäl tala för att man från grunden omprövar frågan hur inskrivningsväsendet
skall vara organiserat. Att handläggningen är spridd pa mer
än 150 olika myndigheter, av vilka de flesta äro små arbetsenheter, är i och
för sig förenat med betydande nackdelar. De små arbetsenheternas känslighet
för varje förändring — tillfällig arbetsanhopning, sjukdomsfall, semester,
militärtjänst, personalbyten m. m. — har redan förut antytts. Arbetsbalanser,
som uppkomma av sådana anledningar, kunna icke avhjälpas med
de personalresurser, som stå de små arbetsenheterna till buds. Rekryteringssvårighetema
torde åtminstone till en del sammanhänga med de dåliga befordringsutsikterna
vid domsagor med endast nagra fa tjänster, av vilka
ingen hör till de högsta biträdeslönegradema. Kontorstekniska hjälpmedel
torde endast i mycket begränsad omfattning kunna anskaffas och utnyttjas
vid sådana små arbetsenheter. Troligen skulle i hänseenden av nu berörd
art och även från andra synpunkter åtskilliga fördelar stå att vinna om man
i stället hade betydligt större enheter för handläggningen av inskrivningärendena;
exempelvis kunde man tänka sig att ha landet uppdelat i inskrivningsområden,
motsvarande länen. Åt inskrivningsdomstolar med sådana
domkretsar skulle sannolikt kunna givas en betydligt effektivare organisation
än den nu förefintliga, och en dylik organisation torde från rättssäkerhetssynpunkt
icke behöva bli sämre än den nu gällande. Lagberedningen
har i sitt betänkande i korthet berört hithörande frågor (ovannämnda betänkande
del II sid. 665 och 669 f.) men har därvid — utan mera ingående
motivering — stannat för uppfattningen att nuvarande organisation borde
bibehållas. För min del är jag långt ifrån övertygad om lämpligheten härav.
Jag vill därför hemställa att spörsmålet om införande av betydligt större
inskrivningsområden upptages till närmare övervägande och då särskilt mot
bakgrunden av att, såvitt avser snabbheten i ärendenas behandling, den
nuvarande organisationen visat sig icke kunna fylla sin uppgift på ett godtagbart
sätt och att det från allmänhetens synpunkt måste anses vara av
synnerlig betydelse att dröjsmål av hittills vanlig art för framtiden förhindras.
Enligt vad jag erfarit har domstolskommittén haft anledning att uppmärksamma
vissa spörsmål avseende inskrivningsväsendets organisation.
I samband därmed kunde lämpligen ytterligare övervägas det här berörda
spörsmålet om fördelar kunna uppnås genom införande av betydligt större
enheter för handläggning av inskrivningsärenden.

150

Då frågan om ett omorganiserande av inskrivningsväsendet emellertid är
ett omfattande problem, vars lösande kräver tid, anser jag att man — utan
hinder av en vidare utredning av denna fråga — omedelbart bör göra en
särskild kraftansträngning för att inom ramen för nu gällande organisation
i görligaste mån råda bot på den föreliggande eftersläpningen med inskrivningsärendena.

Den åtgärd som därvid ligger närmast till hands är otvivelaktigt att man
fortsätter på den inslagna vägen att söka få till stånd ytterligare personalförstärkningar
vid de domsagor som nu icke förmå iakttaga expeditionstiderna.
Med stöd av medel som av statsmakterna ställts till förfogande har
under innevarande år en icke oväsentlig förstärkning av domsagornas personal
genomförts. Den sålunda vidtagna förstärkningen har dock — såvitt
man kan döma av resultatet av förfrågningar om arbetsläget i oktober 1962
— icke varit tillräcklig för att avhjälpa eller ens minska eftersläpningarna.
Detta sammanhänger måhända med att domsagornas arbetsbörda allmänt
sett ökats undan för undan och att den nytillkomna personalen i ej ringa
utsträckning måst tagas i anspråk för andra behov vid domsagorna än inskrivningsarbetet.

Det ligger vadare i sakens natur att domsagornas presonalstater måste
dimensioneras med hänsyn till vad varje domsagas arbetsbörda kan anses
motivera på längre sikt. Det kan därför icke förväntas att den ordinarie
arbetsstyrkan vid dessa små arbetsenheter skall kunna förmå avhjälpa uppkomna
eftersläpningar. Ett försök synes därför böra göras att på annat sätt
få eftersläpningarna ur världen. Skulle detta lyckas, torde man ha bättre
förutsättningar att bevaka arbetsläget vid domsagorna och att ingripa genast,
om på något håll en eftersläpning hotar att ånyo inträda. Det finns i
detta sammanhang anledning erinra om att det icke är svårare att konstant
hålla expeditionstiden vid två veckor än att konstant hålla den vid två månader
under förutsättning att den ordinarie arbetsstyrkan är tillräcklig och
något oförutsett icke inträffar.

Man torde därför enligt min mening böra skyndsamt undersöka möjligheterna
att medelst en kraftinsats söka på kort tid bringa missförhållandena
ur världen genom att organisera vad jag skulle vilja beteckna såsom en
brandkårsutryckning till hjälp för de domsagor som nu belastas med tyngande
balanser. Vissa möjligheter torde föreligga att för en begränsad tidsperiod
mobilisera extrapersonal som kan sättas in för att avarbeta föreliggande
balanser. Förutsättningen är i främsta rummet att staten för dylika
extraarbeten erbjuder sådana ekonomiska förmåner som kunna göra det
lönande för kompetenta förmågor att ställa sig till förfogande.

När det gäller att för angivna uppgifter få fram rättsbildad personal, lär
det väl som nämnts knappast kunna påräknas, att hovrätterna för närvarande
skola kunna ställa fiskaler eller fiskalsaspiranter till förfogande. Emellertid
torde finnas vissa möjligheter att få tillgång till på inskrivningsområ -

151

det tränade jurister om man tillfälligt inför den ordningen att man erbjuder
de tingsnotarier, som under de kommande månaderna skola avsluta sin normala
tingstjänstgöring, att därefter erhålla fortsatt anställning under exempelvis
fyra eller sex månader för att tjänstgöra såsom inskrivningsdomare
vid den egna domsagan eller annan domsaga. För en sådan extratjänstgöring
bör i så fall — för att den skall bli lockande — utgå ett rejält månadsarvode
som enligt min uppfattning väsentligt bör överstiga vad vederbörande
uppburit under den vanliga notarietiden. Vid tjänstgöring vid annan
domsaga än den egna bör därjämte utgå traktamente. I de domsagor där
sådan extratjänstgöring sker bör extratjänstgöringen självfallet icke tagas
till anledning att uppskjuta anställande av ny notarieaspirant. Vidare torde
det icke vara uteslutet att även andra jurister med någorlunda färsk erfarenhet
av inskrivningsdomarskap kunna vara intresserade av en tillfällig
tjänstgöring som inskrivningsdomare, därest de erbjudas goda villkor.
Jurister, som efter aspiranttjänstgöring i hovrätt skola lämna hovrätten,
kunna sålunda komma i fråga. Vissa pensionerade domare, som nyligen
haft befattning med inskrivningsväsendet, kunna också möjligen vara
intresserade. Yngre tingsmeriterade jurister kanske äro villiga att i en
skarv mellan två anställningar ställa sig till förfogande. Alldeles otänkbart
är måhända icke heller att — med hänsyn till bankernas stora intresse för
förevarande fråga — någon bank kan bereda en där anställd, nyligen tingsmeriterad
jurist tjänstledighet för att, självfallet på statens bekostnad,
tjänstgöra som inskrivningsdomare några månader.

I fråga om icke rättsbildade biträden är det måhända svårare att få fram
extra arbetskrafter. Vissa möjligheter måste dock rimligen finnas, om staten
för en tidsbegränsad tjänstgöring av här ifrågavarande, synnerligen angelägna
art verkligen erbjuder goda villkor. Det torde icke behöva väcka betänkligheter
om man i ett dylikt specialfall erbjuder förmåner som klart
överstiga vad som normalt kommer i fråga för motsvarande arbete. Önskvärt
vore givetvis i första hand om domsagorna kunde få hjälp av biträden
med erfarenhet av inskrivningsväsendet. Därvid kunna särskilt komma i
fråga kvinnor som tidigare varit anställda vid en domsaga men slutat anställningen
i samband med giftermål. Men även om det icke kan antagas,
att det i större utsträckning blir möjligt att få extra biträden med dylik
erfarenhet, torde domsagorna även ha nytta av extra biträden som i huvudsak
kunna ägna sig blott åt maskinskrivning. Därigenom kunna nämligen
domsagornas mera rutinerade biträden i ökad omfattning tagas i anspråk
för inskrivningsgöromålen under de månader som här äro i fråga.

Målsättningen för den berörda aktionen bör vara att för en tid av kanske
ett drygt halvår få fram ett par tiotal extra arbetskrafter, vilka helt skulle
ägna sig åt att avarbeta balanser på inskrivningssidan; i viss utsträckning
vore det kanske genomförbart att en liten extra arbetsstyrka efter arbete
vid en domsaga kunde överflyttas till annan som behöver hjälp. Kostnader -

152

na för en samlad aktion av här antytt slag kunna icke antagas bli särskilt
avskräckande och torde avsevärt understiga de ränteförluster som eljest
tillfogas allmänheten genom att den organisation för inskrivningsväsendet,
som staten tillhandahåller allmänheten, icke fungerar i enlighet med lag.
Härtill kommer att fråga är om avhjälpande av sedan länge rådande missförhållanden,
vilka, om kraftåtgärder icke vidtagas, säkerligen icke komma
ur världen på avsevärd tid.

Om man på nu angivet sätt verkligen skulle lyckas att få bort den nu
vanliga eftersläpningen, vore mycket vunnet. Emellertid kan man hålla för
visst att efter någon tid en begynnande eftersläpning på ett eller annat håll
kommer att visa sig; erfarenheten har ju visat att det ofta är tillräckligt
att det inträffar ett sjukdomsfall eller ett personalbyte för att en balans
skall uppstå, vilken sedan är svår att avarbeta. Med tanke härpå vore det
önskvärt, om det för framtiden funnes någon form av personalreserv som
kunde rycka in på en domsaga där tilltagande eftersläpning kommer till
synes. Lämpligt vore om hovrätterna för dylika fall hade sådan personaltillgång
att de kunde skicka ut en fiskal eller fiskalsaspirant med uppgift
att som inskrivningsdomare handlägga några inskrivningsdagar. Fördelaktigast
vore om en dylik inskrivningsdomare kunde få med sig ett
par tränade biträden, så att det bleve en liten extra inskrivningsavdelning
som helt kunde avlyfta vissa inskrivningsdagar från domsagans ordinarie
personal. För att därvid tillgång skall finnas även till icke rättsbildad
personal med erfarenhet av inskrivningsärenden, skulle man kunna tänka
sig den möjligheten att man vid några av de större domsagornas inskrivningsavdelningar
— eller eventuellt vid hovrätterna — medvetet överdimensionerade
arbetsstyrkan med ett par biträden. Vid behov skulle då sådana
biträden kunna tillfälligt lånas ut till domsagor där balanserna börja
att växa. En annan möjlighet att tillgodose här berörda syfte är att häradshövdingarna
beredas ökade befogenheter att tillfälligt anställa extra arbetskraft,
när det börjar visa sig att inskrivningsärendena ej medhinnas inom
laga tid.

Om de här ifrågasatta åtgärderna till förbättrande av arbetssituationen
vid berörda domsagor kunna genomföras och verkligen leda till önskat resultat,
kan självfallet icke säkert bedömas på förhand. Situationen är dock
sådan att det är synnerligen välmotiverat att man åtminstone gör ett försök
att äntligen få ett snabbt slut på rådande missförhållanden.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härigenom framlägga ovanberörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

153

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig
beskaffenhet

A. Åtal

1. Biskop har i brev till komminister — vilken varit verksam
för att främja sin kallelse till kyrkoherdetjänsten i sin församling
— ställt denne inför valet att antingen i ortspressen införa
ett av biskopen formulerat meddelande eller bli anmäld till domkapitlet
i och för disciplinärt förfarande. Det avsedda meddelandet
i pressen innebar, att komministern, med en för honom
nedsättande motivering, skulle förklara sig icke vilja mottaga
kallelse till kyrkoherdetjänsten. Fråga om biskopen genom angivna
åtgärd gjort sig skyldig till otillbörlig påtryckning. Fråga tillika —
i anledning av invändning från biskopens sida att åtgärden utgjorde
ett led i pastoralvårdande verksamhet — huruvida befogenheten
av åtgärden kunde prövas av borgerlig myndighet

Av handlingarna i ett av mig upptaget ärende framgår följande.

På förslag till kyrkoherdetjänsten i Husby församlings pastorat uppförde
domkapitlet i Västerås den 6 april 1960 tre behöriga sökande. Bland de
sålunda föreslagna befann sig icke komministern i församlingen Olof Manell.
Stjärnsund, vilken sökt tjänsten i fråga.

Frågodagsförrättning som avses i lagen om prästval utsattes till söndagen
den 29 maj 1960.

Under en visitationsförrättning i norra Dalarna den 22 maj 1960 mottog
biskopen John Cullberg ett meddelande av en för honom känd husbybo att
inför den förestående frågodagen tryckta röstsedlar med Manells namn utdelats
och att Manell själv ansågs stå bakom dessa åtgärder. Med anledning
därav skrev Cullberg den 23 maj ett brev till Manell, i vilket han
frågade Manell huruvida denne ägde kännedom om att röstsedlar med
Manells namn utdelats inom församlingen för bruk vid frågodagsförrättningen
samt huruvida Manell personligen hade någon del i detta företag.
Cullberg bad Manell sända honom ett meddelande därom så snart som
möjligt.

På kvällen den 25 maj ringde Cullberg, som under mellantiden ej hört av
Manell, till denne och bad att få hans muntliga besked. Manell lämnade

154

emellertid icke några upplysningar i saken. Cullberg anmodade då omedelbart
kontraktsprosten J. E. Franzén — dåvarande kyrkoherden i församlingen
— att göra utredning i saken. Dagen därpå, som var Kristi Himmelsfärdsdag,
hade Cullberg en tjänsteförrättning i stiftet. På kvällen sistnämnda
dag fick Cullberg telefonmeddelande från Franzén, att icke heller denne
lyckats få något svar av Manell. Franzén upplyste vidare, att två namngivna
personer förklarat sig ha mottagit röstsedlar av Manell för bruk på
frågodagen. Enligt vad Cullberg i ärendet uppgivit meddelade Franzén därjämte,
att enligt dessa båda sagesmäns mening ett icke ringa antal personer
skulle av Manell personligen eller genom ombud ha fått sådana röstsedlar.

Samma kväll — den 26 maj — skrev Cullberg ånyo till Manell. Därvid
redogjorde han för vad Franzén meddelat och tilläde, att klarhet ännu icke
förelåg om var röstsedlarna voro tryckta och vem som föranstaltat därom:
detta skulle väl dock visa sig under den fortsatta undersökningen. I fortsättningen
av brevet anförde Cullberg följande.

Genom dessa fakta är Ditt personliga engagemang i affären uppenbart
(jag har begärt skriftlig rapport av Franzén). Säkert inser Du vid närmare
eftertanke, att så får det inte gå till i det prästerliga befordringsväsendet.
Eller skulle Du önska, att vid frågodagsförrättningar det bleve regel, att
hugade präster öppnar egen valrörelse för att komina, under omröstning?
Jag tror inte, att Du skulle anse detta riktigt — och ingen annan heller.
Det lär väl knappast finnas några lagbestämmelser, som hindrar sådana
företag, men detta torde bero därpå, att man aldrig förutsatt, att sådant
skulle förekomma, åtminstone inte i denna eklatanta form. Självfallet måste
det tillses, att saken icke upprepas.

Nu räknar jag alltjämt med den möjligheten, att Du vid närmare eftertanke
inser det förkastliga i denna propaganda i egen sak. Jag är därför beredd
att ge Dig en chans att undgå efterräkningar. Detta förutsätter, att
Du i lördagens Dalatidningar låter införa ett meddelande av följande lydelse:
»Genom beklagliga omständigheter, till vilka jag själv icke är utan
skuld, ha röstsedlar med mitt namn tryckts och utdelats för användande
vid frågodagsförrättningen i Husby församling den 29 maj. Härmed förklarar
jag att jag icke kommer att mottaga kallelse till den ledigförklarade
kyrkoherdetjänsten i församlingen.» Jag anhåller om telegrafisk bekräftelse
senast fredag kväll, att Du går med på detta. Du kan bara skriva ordet:
»Accepterar». Om Du vägrar att gå med på detta villkor eller icke svarar,
ser jag mig nödsakad att med stöd av mitt telefonsamtal med Dig och
prosten Franzéns rapport anmäla saken i domkapitlet, som sammanträder
på lördag. Jag vet ju inte hur domkapitlet bedömer frågan, men jag skulle
tro, att det skulle ta allvarligt på vad som förekommit.

För att. Du personligen skall komma andligen någorlunda oskadd genom
denna historia, finns ju ingen annan möjlighet än uppriktig bekännelse och
hot. Som alltid är jag villig att härvid biträda. I tel. sade Du till mig: »Min
ställning är klar.» Är den det?

I brev samma den 26 maj lämnade Franzén skriftlig rapport till Cullberg.
Härvid anförde Franzén följande.

155

Biskop John Cullberg gav mig i telefonsamtal sent i går kväll i uppdrag
att dels kontakta komminister Olof Manell i Stjärnsund för att inhämta
hans yttrande i vad mån han personligen propagerat för sin kallelse som
fjärde provpredikant vid frågodag d. 29 maj inför stundande kyrkoherdeval
i Husby, genom att anskaffa eller låta anskaffa tryckta valsedlar till
socknen och personligen distribuera eller genom ombud låta utdela dem,
dels kontakta personer i socknen, som av komminister Manell mottagit
sådana tryckta sedlar för distribution. Om möjligt skulle jag också utröna
på vilket tryckeri sedlarna tryckts, och vem som beställt dem.

Då telefonväxeln till Stjärnsund stängs kl. 21, var jag ej i tillfälle att i
går kontakta komminister Manell, men ringde upp honom vid 10-tiden i dag''
den 26 maj. Jag framställde helt kort Biskopens uppdrag. Jag fick till svar
att »jag förbereder nu predikan, och sedan skall jag ha De Gamlas Dag,
men på lördag skall jag komma till Husby och meddela dig vad jag har att
säga». Jag svarade: »Det är inte du och jag som ha något obytt, utan
Biskopen som begär besked, och han vill inte vänta till lördag». Svar: »Jag
kommer fram på lördag». Jag: »Är det allt vad du vill svara i de frågor om
vilka Biskopen begärt besked?» Svar: »Ja jag kommer fram på lördag».

Under maj månad har ett stort antal tryckta sedlar utdelats i socknens
alla delar, så att en reaktion nu slutligen märkts, då man anser att initiativet
för kallelse av fjärde provpredikant bör komma från församlingsbor
— däremot inte från enskild prästman, som vill bli kallad och vidtager
olika åtgärder för att befrämja detta syfte.

På uppdrag av Biskopen har jag tillsport. två kända och ansedda personer
som uppsökts av komminister Manell personligen, om de ville vitsorda,
att han hos dem lämnat valsedlar för distribution. De ha svarat mig, att
enär så var fallet, ville de inte förneka faktum. De tillfrågade äro: Fru
Astrid Gustafsson, Bengtsbo, Dala-Husby (baptist) och lantmästare Bernt
Grane, Näs Kungsgård, Dala-Husby. Folkskollärare Per Ullen, Långshyttan,
meddelar, att valsedlar med Manells namn »kommit hit». På frågan
om Manell själv lämnat dem gavs undvikande svar. Jag har inte sträckt
mina undersökningar längre, då en sådan utredning som denna känns påfrestande,
och två vittnen torde vara nog.

Inga tryckerier här i orten ha tryckt valsedlarna, varför ingen uppgift
stått att få rörande beställaren.

Vid sammanträde med domkapitlet den 28 i samma månad anmälde
Cullberg, att han mottagit det ovan angivna meddelandet från eu församlingsbo
i Husby, samt redogjorde för vad som diirefter förekommit i saken.
Under uttalande, att domkapitlet funne det påtalade förfaringssättet synnerligen
anmärkningsvärt, anmodade domkapitlet Manell att inkomma
med förklaring samt därvid meddela 1) om han själv eller genom ombud
låtit trycka de sedermera utdelade röstsedlarna, 21 vilket tryckeri som för
ändamålet anlitats (om han ägde kännedom därom), 3) om han ombesörjt
fullmakter att till förmån för honom brukas vid frågodagsförrättningen,
samt -4) om han själv eller genom ombud distribuerat röstsedlar med hans
namn att vid samma tillfälle brukas. Om så vore fallet, skulle uppges, huruvida
distributionen för Manells vidkommande skett uteslutande på pastorsexpeditionen
i Stjärnsund eller därutöver vid besök hos församlingsbor.

156

Vid frågodagen den 29 maj 1960 beslöt församlingen att med 400 röster
mot 189 nejröster kalla Manell att uppföras å förslaget till kyrkoherdetjänsten.
Manell antog kallelsen och uppfördes av domkapitlet på förslaget
med förslagsrum efter de tidigare där uppförda sökandena. Vid val
den 17 juli 1960 tillföllo 516 röster Manell. Av de övriga kandidaterna
erhöll en 224 röster, en 3 röster och en 2 röster. De båda sistnämnda sökandena
anmälde sedermera, att de frånträdde förslaget. — Av vissa församlingsbor
anförda besvär över frågodagsförrättningen lämnades utan bifall
av domkapitlet genom utslag den 2 september 1960. Sedan klagandena besvärat
sig över domkapitlets utslag, lämnade regeringsrätten genom utslag
den 15 november 1960 besvären utan bifall. — Vid sammanträde den 4
januari 1961 beslöt domkapitlet till kyrkoherdetjänsten förorda den från
det ursprungliga förslaget kvarstående sökanden. Beslutet fattades av en
majoritet, bestående av Cullberg såsom preses och två ledamöter. Övriga
tre ledamöter ville ge förord åt Manell. — Kungl. Maj:t har sedermera den
21 april 1961 utnämnt Manell till kyrkoherde i församlingen.

I yttrande, som inkom till domkapitlet den 2 juni 1960, anförde Manell
i ärendet rörande Cullbergs anmälan mot honom följande.

Jag har sedan den 1 februari 1946 tjänstgjort inom Husby församling
som komminister i Stjärnsund. Under dessa mer än 14 år bär i synnerhet
inom Stjärnsunds kapellag byggts upp ett förtroendefullt förhållande mellan
de allra flesta församlings boma och deras präst. Det tror jag, att eu
överväldigande majoritet av kapellagsborna är redo att vitsorda. Jag har
delat med dem glädje och sorg, jag har, så långt jag kunnat, sökt hjälpa
dem med deras problem. Även i rent praktiska ting har jag ofta bistått dem,
t. ex. med ansökningar till skolor, för uppskov med militärtjänst, sökande
av tillstånd att få ingå äktenskap. I många fall har jag fullständigt skrivit
ut deras handlingar, och de ha endast haft att skriva under sina namn.
Det har likväl varit deras ansökningar och icke mina. Jag har räknat detta
som en del av tjänsten här och aldrig tagit särskild ersättning för det. Då
det här bor förhållandevis många gamla människor, har jag ägnat mycken
tid åt hembesök. Jag känner med enstaka undantag alla, som bor inom
Stjärnsunds kapellag. Detta är något som jag är tacksam för.

Men även i socknens övriga delar har jag under 14 års tid hunnit göra
åtskillig tjänst med gudstjänster och förrättningar, expeditionstjänstgöring

o. s. v. Under senare år har på grund av skolcentralisering min konfirmationsundervisning
varit förlagd till Långshyttan, där jag årligen haft två
grupper, i vilka ingått även långshyttebarn. Deras föräldrar har jag haft
kontakt med genom föräldrasamlingar. Jag har ända sedan 1946 varit ledamot
av barnavårdsnämnden och även i det arbetet fått ta ställning till
många hems problem i hela socknen.

Så snart det blev känt, att. kyrkoherdetjänsten i socknen skulle bli ledig,
möttes jag ofta och i olika sammanhang av spontana frågor som »ska pastorn
(resp. du) bli kyrkoherde nu?» Mitt svar har alltid varit sakligt: »Jag
kommer att söka tjänsten, men därmed har jag inte fått den. Det är inte
ens säkert, att jag kommer på förslag, ty det kan bli minst tre sökande med
fler tjänsteår än jag, och då få de förslagsrum före mig.» Till detta har ofta

157

svarats: »Har då församlingen ingen möjlighet att ändra det.» Eller något
liknande. Redan innan ansökningstiden utgått, fällde en församlingsbo
repliken: »Men vi kan väl kalla fjärde provpredikant». Sedan förslaget upprättades,
har många fört den frågan på tal. Jag är, om det anses erforderligt,
redo att nanmge en rad församlingsbor, som tagit upp den frågan.

Initiativet för kallelse till fjärde provpredikant har sålunda kommit från
församlingsbor och icke, som prosten Franzéns utredning gör gällande, från
enskild präst.

Det är icke tänkbart, att församlingsbor annat än i sällsynta undantagsfall
kan känna till bestämmelserna i fråga om kallelse av fjärde provpredikant.
Företeelsen är tämligen unik för en sockengeneration, och folk ha
icke författningarna till sitt förfogande. Det är därför helt naturligt, att
intresserade fråga prästen, som de är vana att fråga, hur det hela går till.
Så har skett också i det nu aktuella fallet. Och när man frågat mig om
detta, har jag svarat: »Eftersom Ni frågar, så skall jag tala om, vad som
står i lagen.» Den finns ju på pastorsexpeditionen. Jag har helt sakligt
undervisat i medborgarkunskap. Allt fler församlingsbor ha emellertid efter
hand direkt givit uttryck för sin avsikt att söka åstadkomma kallelse av
fjärde provpredikant. Det kan inte förnekas, att jag under dessa fjorton år
fått åtskilliga vänner inom socknen. I medvetande om att kallelse av fjärde
provpredikant kräver stor uppslutning, ha flera av dessa förklarat sig villiga
att upplysa andra intresserade om tillvägagångssättet och nödvändigheten
att minst 400 församlingsbor engagera sig.

I samtal med några vänner uppkom frågan, huruvida det kunde anses
praktiskt för den förestående frågodagsförrättningen att anskaffa tryckta
namnsedlar. Omröstningsförfarandet vid en frågodagsförrättning är helt
skilt från vad som förekommer vid andra val. Där är folk vana, att namn
ställs mot namn eller ja mot nej. Men i detta fall förekommer det säregna,
att nej ställs mot namn. Genom tryckta namnsedlar kunde onödigt många
icke korrekta röstsedlar undvikas. För att vinna klarhet, om det vore lagenligt
att vid frågodagsförrättning använda tryckt namnsedel, som ställdes
till de röstberättigades förfogande, tillfrågade jag den allmänt kände experten
i hithörande frågor, prosten Gunnar Forkman, i saken. Sedan denne
förklarat, att sådant förfaringssätt vore fullt lagenligt, rekvirerade en församlingsbo,
kyrkvärden Anders Westlund, från Diakonistyrelsens Bokförlag
röstsedlar med mitt namn. Själv gav jag anvisning på förlaget och biträdde
vid rekvisitionen på samma sätt, som jag enligt ovan brukar hjälpa
församlingsbor med skrivning i skilda sammanhang. Röstsedlarna sändes
till och utkvitterades som postförskott av Westlund. Dennes fru har sedan
delat ut av upplagan till personer, som själva förklarat sig villiga att lämna
röstsedlar till sådana, som kunde tänkas vara intresserade för kallelse av
fjärde provpredikant. I några fall har jag förmedlat överlämnandet. Jag
har emellertid lämnat röstsedlar endast och allenast till församlingsbor, som
klart och öppet förklarat sig ämna stödja kallelsen av mig som fjärde provpredikant.

Inför frågodagen hade prosten Franzén beställt, fullmaktsblanketter för
pastorsexpeditionerna vid Husby kyrka och i Långshyttan. Då någon motsvarande
beställning av honom icke gjorts för pastorsexpeditionen i Stjärnsund,
rekvirerade jag ett antal blanketter för expeditionen här. Några speciella
fullmakter till »förmån för mig» känner jag icke till. För övrigt har
pastorsämbetet inför frågodagen annonserat, alt. fullmaktsblanketter kunde

158

erhållas å församlingens tre pastorsexpeditioner, hos samtliga kyrkvärdar
och å kommunalkontoret. Och varje blankett, som utdelats, har mottagaren
givetvis haft full frihet att använda efter eget gottfinnande.

Någon propaganda i egen sak har jag mig veterligen icke bedrivit. Eller
vilken församlingsbo vill träda fram och öppet göra detta gällande? Jag har
endast i vissa stycken varit församlingsbor behjälplig med saklig upplysning
och tjänst, när de velat, göra bruk av sin lagliga rätt att kalla fjärde
provpredikant, sedan domkapitlet lika lagenligt upprättat sitt förslag för
återbesättande av den lediga kyrkoherdetjänsten.

I domkapitlets protokoll görs gällande, att jag lämnat en skriftlig förfrågan
från Biskopen angående röstsedlarna obesvarad. Biskopens brev i
saken av den 23 maj erhöll jag vid 11-tiden den 24 maj. Resten av den
dagen hade jag fulltecknat arbetsprogram och likaså påföljande dag, som
var helgdagsafton med bl. a. predikoberedelse. Biskopen hade bett om svar
»så snart som möjligt», och jag ansåg mig icke ha möjlighet att svara samma
dag, som brevet kom. Däremot hade jag icke för avsikt att. låta brevet
förbli obesvarat.

När Biskopen ringde mig i saken vid 18-tiden den 25 maj, anhöll jag att
få veta,, från vilken församlingsbo i Husby Biskopen mottagit meddelande
i den förevarande frågan. Biskopen sade sig icke kunna svara därpå. För
min del ansåg jag frågan om meddelaren så viktig, att jag då under ett kort
telefonsamtal beslöt mig för att tills vidare svara: »Min ställning är klar.»
Det kan sålunda icke med rätta göras gällande, att jag »vägrade svara på
Biskopens telefonförfrågan».

Vid 2:dragångsringningen på Kristi Himmelsfärdsdag den 26 maj uppringdes
jag av prosten Franzén, som på Biskopens uppdrag bad att få veta.
hur det förhöll sig med de tryckta röstsedlarna. Jag svarade, som det var.
att jag just satt och läste på min predikan och strax skulle gå till mässan.
Jag föreslog därför, eftersom jag då inte förstod den oerhörda brådskan
med ärendet, att vi skulle tala om saken, när jag på lördag, två dagar därefter,
kom till prostgården för expeditionstjänstgöring. Därvid blev det.
Prosten Franzén lyckades icke erhålla svar kl. 10 på Kristi Himmelsfärdsdag
men utlovades svar vid personligt sammanträffande två dagar senare.

Den 27 maj erhöll jag nytt brev från Biskopen. I detta liksom i brevet
av den 23 maj vitsordade Biskopen, att någon olaglighet icke kunnat påvisas
under de utredningar, som företagits. Där står dessutom, att de avprosten
Franzén namngivnia personer, som av mig mottagit röstsedlar, varit
»anhängare till mig», vilket styrker, vad jag ovan anfört, att jag lämnat
röstsedlar endast och allenast till personer, som öppet deklarerat, att de
önskade stödja kallelse av mig som fjärde provpredikant. Likväl ställdes
jag i detta Biskopens brev" inför ett ultimatum av oerhörd räckvidd. Skulle
jag ha gått med på detta, hade jag gjort min sista dag som präst. Och det
hade måhända icke varit någon större förlust för kyrkan. Det hade däremot
haft allvarliga och livsavgörande konsekvenser för min hustru och mina tre
minderåriga barn. Men vad som framför allt avhöll mig från att gå med på
detta ultimatum var, att ett accepterande hade varit ett förkrossande svek
mot de många församlingsbor, som jag hört med entusiasm gå in för att
göra bruk av sin lagliga rätt att försöka kalla mig som fjärde provpredikant.

Med hänvisning till vad ovan anförts övergår jag härmed vördsamt till
att besvara de av domkapitlet framställda frågorna.

159

1. Kyrkvärden Anders Westlund lät trycka röstsedlarna med mitt namn.
Han löste ut försändelsen som postförskott.

2. Diakonistyrelsens Bokförlag, Blankettavdelningen.

3. Nej.

4. Några »ombud» för mig ha icke förekommit i sammanhanget. En del
personer ha som församlingsbor verkat för att söka åstadkomma en församlingsbomas
kallelse av mig som fjärde provpredikant. Därvid ha de
använt tryckta namnsedlar. Själv har jag i några fall såväl i prästgården
som ute i församlingen överlämnat röstsedlar till sådana personer, som
öppet deklarerat, att de önskade ge sin röst för kallelse av mig som fjärde
provpredikant.

Domkapitlet upptog ärendet till behandling vid sammanträde den 29 juni
1960, varvid även förelåg en av Cullberg upprättad promemoria, så lydande.

Då komminister Manells här återgivna förklaring i vissa avseenden syntes
otillfredsställande, och då den som rekvirent av röstsedlarna uppgivna
kyrkvärden A. Westlund uttryckt önskan om ett personligt sammanträffande
med Biskopen i närvaro av prosten Franzén och Manell, kallade
Biskopen nämnda personer till sammankomst i Husby prostgård den 22
juni. Härvid upptogs främst frågan om omständigheterna i samband med
rekvisitionen av röstsedlarna med Manells namn. I sin förklaring hade Manell
uppgivit, att nämnda röstsedlar rekvirerats på Diakonistyrelsens bokförlag
av kyrkvärden Westlund. Han tillägger: »Själv gav jag anvisning på
förlaget och biträdde vid rekvisitionen på samma sätt, som jag enligt ovan
brukar hjälpa församlingsbor i skilda sammanhang.» Här antydda hjälp
beskriver Manell förut sålunda: »I många fall har jag fullständigt skrivit ut
deras handlingar, och de ha endast haft att skriva under sitt namn.» Härav
synes sålunda framgå, att Manell själv skrivit ut rekvisitionen av röstsedlarna,
varpå Westlund undertecknat densamma.

Vid sammankomsten meddelade Westlund, att hans enda andel i sedelanskaffningen
bestod i ett löfte att ta emot sedlarna, då de anlände från
tryckeriet. Detta hade han också gjort. Han hade blivit överraskad av att
kostnaden uttogs mot postförskott, men betalade beloppet till postbudet.
Detta belopp ersattes sedermera av Manell, sedan enskilda personer tillskjutit
detsamma. Av beställningssedeln, som Diakonistyrelsens bokförlags
blankettavdelning ställt till förfogande, framgick även, att rekvisitionen
med maskin utskrivits på förlagets blankett. Också »beställarens» namn,
Anders Westlund, var maskinskrivet. Manell medgav, att han egenhändigt
skrivit rekvisitionen inkl. Westlunds namn. Härav synes ostridigt framgå,
att Westlund enbart tjänstgjort som bulvan för Manell, som helt ombesörjt
rekvisitionen. Denna omständighet ställer Manells ovan återgivna uppgift
i en egendomlig dager. I sin sammanfattning skriver Manell uttryckligen
under p. I. »Kyrkvärden Anders Westlund lät trycka röstsedlarna med mitt
namn.» I verkligheten var det Manell själv, som »lät trycka» röstsedlarna.
— Under samtalet beklagade Westlund, att han över huvud låtit engagera
sig i denna angelägenhet, som han ansåg vara olycklig. Han hade icke tagit
någon som heist befattning med distributionen av röstsedlarna och icke
heller närvarit vid frågodagsförrättningen.

I sin förklaring medger Manell, att han i »något fall» överlämnat röstsedlar
till församlingsbor. Av samtalet framgick, att fallen varit talrika.
Manells uppgift, att överlämnandet skett endast till personer, som Öppet

160

deklarerat sin önskan att kalla honom till fjärde provpredikant, har icke
kunnat kontrolleras.

Beträffande fullmaktsblankettema meddelade prosten Franzén, att sådana
till fullt tillräckligt antal rekvirerats för hela församlingen. Manell,
som tjänstgjorde vid pastorsexpeditionen i Husby, hade också därifrån
medfört blanketter till Stjärnsund. Den av honom verkställda extra rekvisitionen
syntes därför vara sakligt sett överflödig.

I sin redogörelse för telefonsamtalet med Biskopen den 25 maj skriver
Manell: »Det kan sålunda icke med rätta göras gällande, att jag vägrade
svara på Biskopens telefonförfrågan». Vid sammankomsten medgav Manell
att han i telefon tvenne gånger sagt: »Jag svarar icke». Faktum kvarstår
också, att Biskopen icke av Manell fått svar på sin förfrågan.

I sin förklaring gör Manell gällande — något som även vid sammankomsten
av honom vidhölls — att hans aktivitet i påtalat hänseende enbart
avsåg att stå församlingsbor till tjänst med sakliga upplysningar beträffande
frågodagen. Med hänsyn till ovan angivna omständigheter synes denna
förklaring icke kunna godtagas. Det ömtåliga läget, som i hög grad berörde
Manells personliga intressen, hade f. ö. bort föranleda honom att avstå från
varje engagemang i detta avseende.

Vid sammankomsten framhöll Biskopen såsom något egendomligt, att
Manell själv icke tycks uppfatta det påtalade förfaringssättet såsom i något
avseende anmärkningsvärt. Även om han icke formellt överskridit lagens
gränser, har han dock brutit mot den codex ethicus, som vid prästval förutsättes
för prästerskapet, nämligen att icke, bortsett från föreskriven provpredikan,
låta engagera sig till förmån för egen kandidatur i församling, där
prästerlig tjänst är under tillsättning. Biskopen ansåg det synnerligen olyckligt,
om hittills gällande praxis i detta avseende vid prästval skulle förändras.

Vid ärendets avgörande, som skedde samma den 29 juni, antecknade
domkapitlet till protokollet följande.

Vad som i ärendet påtalats vore dels Manells handlingssätt i fråga om
rekvisition och distribution av röstsedlar, dels hans sanningslösa påståenden
beträffande Westlunds andel i rekvisitionen samt beträffande förutsättningarna
för hans utdelande av röstsedlar till församlingsmedlemmar.

Ehuru angivna omständigheter synts vara av sådan allvarlig art, att
domkapitlet tagit i övervägande disciplinära åtgärder, fann domkapitlet
likväl icke tillräckliga skäl föreligga för vidtagande av annan åtgärd än att
överlämna ärendet till biskopen.

Utskrift av domkapitlets protokoll överlämnades till Manell tillsammans
med brev den 14 juli 1960 av Cullberg till densamme.

I mitten av januari 1961 förekommo artiklar i tidningspressen, i vilka
kritik framfördes mot Cullberg för hans ifrågavarande åtgärder beträffande
Manell. Härvid riktades särskilt uppmärksamheten på innehållet i Cullbergs
brev den 26 maj 1960 till Manell.

Med anledning härav anhöll jag genom skrivelse till domkapitlet lördagen
den 14 januari 1961 om upplysningar i saken. I en den 16 i samma
månad hit inkommen skrift, som var dagtecknad den 14, meddelade Cull -

161

berg, att han — med hänsyn till de skarpa anklagelser som i pressen riktats
mot hans handläggning — med glädje skulle hälsa en anmodan från JO att
inkomma med en förklaring.

Med skrivelse den 1 februari 1961 överlämnade domkapitlet bl. a. sina
handlingar i ärendet rörande Cullbergs anmälan mot Manell samt ett av
Cullberg avgivet yttrande till JO rörande Cullbergs ifrågakomna åtgärder.

I sitt yttrande anförde Cullberg till en början följande.

Innan jag direkt ingår på de omständigheter, som i ärendet förekommit,
synes det mig angeläget att beröra tvenne frågor av principiell vikt, som
torde böra beaktas vid en bedömning av fallet.

Den första frågan gäller biskopens ställning till stiftsprästerskapet och
det därmed sammanhängande spörsmålet om den kyrkliga disciplinärrätten.
Denna ställning har tvenne sidor. Den ena är den yttre, offentliga. I detta
hänseende gäller numera, efter 1948 års lagändringar, att innehavare av
prästerlig tjänst för sitt förhållande i denna tjänst icke längre är underkastad
kyrklig domsrätt utan lyder under borgerlig strafflag och domsrätt,
varför domkapitlet med biskopen som preses icke kan därmed taga annan
befattning än den som under motsvarande förhållanden tillkommer statens
administrativa myndigheter. Därjämte äger domkapitlet en i kyrkolag
grundad disciplin ärrätt av samma slag som den, vilken tillkommer statens
verk och myndigheter i förhållande till deras personal. Domkapitlet måste
givetvis iakttaga i huvudsak samma principer som de, vilka följas i det
borgerliga disciplinärförfarandet, enär domkapitlets utslag i dylika mål,
liksom statsmyndigheternas, kunna överklagas hos regeringsrätten, d. v. s.
en borgerlig myndighet, och där kunna antagas bli föremål för ensartade
bedömanden.

Det kyrkliga disciplinärförhållandet har emellertid också en annan, intern
eller enskild sida, oåtkomlig för statens myndigheter med hänsyn till
kyrkans många gånger av staten erkända exklusiva kompetens beträffande
prästämbetet. Denna sida, som har sin grund i prästämbetets särskilda, religiösa
natur, är den pastorala uppgiften och biskopens ställning av pastor
pastorum. Härom anför Y. Brilioth (Svensk kyrkokunskap, 2:a uppl. 1946,
s. 337): »En svensk biskops verkliga myndighet beror väsentligen på hans
förmåga att sköta denna interna sida av sitt ämbete, att regera med uppmuntrans
och förmaningens ord. På denna väg reduceras även det formellt
disciplinära förfarandet till ett minimum. Detta framstår redan i KO (1571
års Kyrkoordning) som det normala: ’IIan skall ock rannsaka om theras
omgengelse och leffuerne, om thet är Christeligt och vt han förargelse, och
ther han vthi så måtto förnimmer någon brist, skal han förmana tlien brotzliga
til bättring, och ther ingen förmaning wil hielpa, skal han fulfölia med
Kyrkionnes doom och straff, som honom är befalat.’ I utövandet av denna
sin herdetjänst är också biskopen suverän, under Guds ord. Ingen mänsklig
myndighet är honom i detta stycke överordnad.»

Vid invigningen till prästämbetet förpliktar sig prästkandidaterna att
vinnlägga sig därom, att detta ämbete må av dem i alla stycken varda förvaltat.
Gud till ära och själar till salighet, liksom att troget efterleva kyrkans
lag och ordning, bevisa sina förmän skyldig lydnad och villigt efterkomma
vad dem varder ålagt. Härigenom underkasta de sig sålunda biskopens
pastoralvård. Denna tar sig bl. a. uttryck däri, att biskopen söker

0_Justitieombudsmannens ämbetsbcrätlclsc till 1963 ars riksdag

162

hålla nära kontakt med prästerna i sitt stift och bemödar sig om att vid
behov vara dem till hjälp. Då det kommer till biskopens kännedom, att en
präst begått något felsteg, som kan skada hans ställning i församlingen,
eller råkat i andra svårigheter, i samarbetet eller på annat sätt, har biskopen
sålunda att ta kontakt med prästen i fråga, sätta sig in i hans akuta
problem och söka hjälpa honom till rätta. I det längsta strävar biskopen
att. på personlig väg åstadkomma en lösning utan att inkoppla domkapitlet.
Härvid far han icke tveka att visa den stränghet, som kan vara nödvändig
för att bringa den felande till besinning. I verkligheten ingår detta i hans
själavårdande uppgift och är icke att fatta som en bestraffning i juridisk
mening.

Om denna biskopliga pastoralvård icke leder till en rättelse av de felsteg,
som en präst kan ha begått, utan han genom vägran av upplysningar eller
annorledes åsidosätter sin tjänsteplikt , då övergår pastoral vården, handhavd
av biskopen, till ett disciplinärrättsligt ärende, ankommande på domkapitlet.
Det är givet, att gränsdragningen här kan vara vansklig och föremål
för skiljaktigt bedömande, så att biskopen anser ett disciplinförfarande
böra övervägas, medan domkapitlet finner den pastorala vägen fortfarande
böra försökas för vinnande av åsyftad rättelse — eller vice versa.

För utövande av denna pastorala uppgift inom stiftsprästerskapet är det
nödvändigt, att biskopen kan räkna med respekt för den enskilda sidan i
hans ämbete. Detta innebär bl. a., att hans korrespondens i slika ärenden
icke får bedömas efter offentlig-juridisk måttstock. Om biskopen av yttre
skäl nödgas utöva sin hithörande uppgift pr brev, måste han ha garantier,
att dessa icke behöva publiceras och kunna utnyttjas, som om de vore officiella
aktstycken. Skulle så ske, bleve biskopens pastorala uppgift omöjliggjord,
till svår skada för kyrkan. Att biskopen noggrant måste ta sig till
vara för kränkande ingrepp eller kärlekslöshet, betraktar jag som självklart
.

Den andra principfrågan, som här inledningsvis bör något beröras, gäller
de olägenheter, vilka icke sällan äro förbundna med tillsättning av prästerliga
tjänster genom menighetsval. Genom agitation för någon eller några av
de på förslaget uppförda ha stundom hetsiga stridigheter och partibildningar
uppstått inom församlingen, vilka en tid framåt förgiftat atmosfären.
Om dessa olägenheter i regel kunnat hållas inom relativt snäva gränser,
sammanhänger det med att de under val stående prästerna i de ojämförligt
flesta fall själva avhållit sig från varje inblandning i valstriderna. Påståenden
i motsatt riktning, som varit synliga i pressen, utgöra en grov och
omotiverad kränkning av prästerskapet som tjänstemannakår. Plikten till
prästerlig återhållsamhet i dylika situationer avspeglar sig redan i Lagen
om tillsättning av prästerliga tjänster § 17 i anslutning till bestämmelserna
om predikoprov: »Ej må provpredikant, om annan präst är att tillgå, i församling,
där han avlägger prov, utföra annan prästerlig förrättning än här
är sagt.» Enligt § 21 kan sökande ej annat än genom provmissiv anvisas
tjänstgöring inom det sökta pastoratet (sålunda ej blott inom den församling
det kan gälla). I sin Kyrkorätt (s. 193) anmärker IT. Sundberg, att
denna bestämmelse avser att förhindra obehörig agitation. Det tillhör därutöver
den codex ethicus, om vars iakttagande en präst enligt prästlöftet
skall vinnlägga sig och om vilken inom prästerskapet praktiskt taget enighet
torde föreligga, att varje framträdande inom en församling, där vederbörande
står under val (utöver de påbjudna predikoproven) är att betrakta

163

som obehörigt. Prästen har icke endast att — självklart — undvika direkt
agitation i egen sak; han bör därtill avstå från allt, som kan ge ett sken av
att söka värva anhängare bland de röstande.

Särskilt känslig är givetvis situationen, då en präst är uppförd på förslag
eller kan väntas bli föremål för fjärde-manskallelse till befattning inom eget
pastorat. Prästvalslagen har ansetts böra intaga ett direkt bemyndigande
(§ 21), att prästen i sådana fall »må kunna med tjänstgöringen fortfara».
Men det är uppenbart, att han därvid måste iakttaga ytterlig återhållsamhet
i fråga om allt, som kan tolkas som obehörigt verkande i egen sak. Han
har ändock det försteget framför sina medsökande, att han i tjänsten stått
och står i nära kontakt med sina valmän. Det är icke ovanligt, att en präst i
denna situation några veckor före valet tar semester för att personligen helt
stå utanför valpropagandan. Där så icke lämpligen ske kan, sköter han sin
tjänst men avböjer varje befattning med valförberedelserna.

Betydelsen av denna prästerliga återhållsamhet ligger i öppen dag. Valstrider
lära icke kunna undvikas. Om emellertid prästen icke är personligen
engagerad i dessa, kommer bitterheten hos den förlorande parten i varje fall
icke att gå ut över prästens person, varför han, om han blir vald och utnämnd
till tjänsten, har stora möjligheter att överbrygga uppkomna motsättningar
i församlingen. Det torde kunna påstås, att en sådan utveckling
av det prästerliga befordringsväsendet, att präst, som står på förslag till
tjänst eller önskar bli till densamma kallad, i analogi med förhållandet vid
de politiska valen öppnar egen valbyrå för distribution av röstsedlar och
för annan valpropaganda, avsevärt försvårar eller rent av omöjliggör pastoralvården
inom stora grupper av församlingen och därför förr eller senare
måste leda till avskaffande av menighet svalen.

Det är alltså icke utan skäl, som fall av prästerligt engagemang i egen
sak före ett val betraktas som ett allvarligt felsteg, där allt efter förhållandena
ett biskopligt ingripande eller en domkapitlets åtgärd kunnat komma
i fråga.

Härefter övergick Cullberg till att redogöra för det i tidningsartiklarna
påtalade händelseförloppet och de av honom före domkapitlets handläggning
av saken vidtagna åtgärderna. Till att börja med berörde han därvid
det meddelande han enligt vad ovan sagts erhållit från en husbybo den 22
maj 1960 och sitt därav föranledda brev den 23 maj till Manell. Cullberg
framhöll, att närmaste anledningen till att han i brevet utbett sig svar från
Manell så snart som möjligt var att frågodagen var utsatt till följande söndag
och att domkapitlet dagen förut skulle sammanträda i samband med
prästexamen. Om uppgiften, som meddelats Cullberg, skulle vara sanningsenlig,
räknade Cullberg med att eventuellt nödgas framlägga saken i domkapitlet,
varför ärendet dessförinnan borde vara preliminärt klarlagt. Om
åter, såsom Cullberg hoppades, uppgiften skulle vara felaktig, hade Manell
ju endast att underrätta Cullberg därom. Cullberg räknade med att ha Manells
svar onsdagen den 25 maj, alltså före torsdag (Kristi Himmelsfärdsdag),
då Cullberg skulle ha en tjänsteförrättning ute i stiftet.

Cullberg fortsatte.

Då jag ännu på onsdags kviill icke hört något från Manell vare sig pr
brev eller telefon, ringde jag upp honom och bad att få hans muntliga be -

164

sked. Till min häpnad vägrade han svara — om han icke fick veta namnet
på »anmälaren». Jag påpekade, att detta icke hörde till saken, utan att han
blott hade att ge mig svar på min i brevet framställda fråga. Härtill genmälde
han (två gånger): »Jag svarar icke. Min ställning är klar.» Jag sökte
få veta, vad det sistnämnda innebar, men även detta var förgäves. Då jag
alltid stått i ett mycket gott och vänskapligt förhållande till Manell — under
sin tid som stiftsadjunkt i Västerås hörde han till mina närmaste medarbetare
— blev jag ytterligt både förvånad och ledsen över denna attityd
från hans sida, som för mig var obegriplig, även om han inte skulle ha rent
mjöl i påsen. Jag kunde endast meddela honom, att jag under sådana omständigheter
nödgades överlämna saken till hans närmaste förman, kontraktsprosten
Franzén, för utredning, något som omedelbart skedde. Själv
hade jag, som nämnt, följande dag en tjänsteförrättning och kunde därför
icke göra Manell ett personligt besök. Min tid pressades också av förberedelser
för omedelbart förestående prästexamen och prästvigning.

Torsdags kväll efter min återkomst till Västerås fick jag telefonrapport
från Franzén, enligt vilken icke heller han lyckats få något svar av Manell.
Samtidigt meddelade han emellertid, att tvenne namngivna personer förklarat
sig ha mottagit röstsedlar av Manell för bruk på frågodagen; enligt
deras mening skulle ett icke ringa antal personer av Manell personligen
eller genom ombnd ha fått sådana röstsedlar. Skriftlig rapport skulle senare
följa. — Därmed måste jag anse Manells personliga engagemang i valpropagandan
vara uppenbart. Med hänsyn till vad ovan sagts om det ödesdigra
i en prästs verkande i egen sak vid val syntes mig en anmälan av
ärendet vid lördagens domkapitelsammanträde kunna bli ofrånkomligt.
Emellertid ansåg jag mig kunna räkna med den möjligheten, att Manells
åtgärder vidtagits under valpsykosens press och att han vid närmare eftertanke
skulle inse det förkastliga i sitt beteende. På detta stadium fanns
dock enligt mitt bedömande, vilket jag alltjämt anser vara riktigt, ingen
annan möjlighet för Manell att med heder komma ur den tilltrasslade situationen,
än att han offentligen avsade sig kandidaturen vid frågodagen.
Därmed skulle jag även kunna undgå att draga saken inför domkapitlet.
Dessutom var det — och är alltjämt — min övertygelse, att en präst, som
på dessa vägar når kyrkoherdetjänst, från början får sin ställning i församlingen
undergrävd. I denna anda skrev jag ett nytt brev till Manell i
samma broderliga form som det föregående med understrykande av nyssnämnda
omständighet; då tidsfristen nu hade smält samman till ett dygn,
måste jag posta brevet samma kväll. Detta gjorde, att formuleringen kanske
icke blev så väl avvägd, som jag eljest skulle ha önskat. Emellertid vill
jag uttryckligen framhålla, att den »ultimativa» formen, som i detta sammanhang
särskilt påtalats, icke innebar hot om några straffåtgärder; den
avsåg endast att så klart som möjligt ange förutsättningarna för att ärendet
icke skulle behöva övergå från pastoral- till disciplinförfarande och alltså
anmälas i domkapitlet. Med hänsyn till sistnämnda eventualitet heter
det i brevet: »Jag vet ju inte, hur domkapitlet bedömer frågan, men jag
skulle tro, att det skulle ta allvarligt på vad som förekommit.» För mig var
situationen efter 20 år som biskop fullkomligt unik genom Manells vägran
att lämna begärda uppgifter.

_ T. o. m. brevet av den 26 maj tillhörde mina åtgöranden helt den enskilda
sidan av biskopsämbetet, och det var alltjämt min förhoppning, att saken
skulle kunna på personlig väg föras till en lösning på samma sätt som i skil -

165

da sammanhang skett många gånger förut, till gagn såväl för kyrkan som
för de berörda prästerna.

Rörande sina åtgärder efter det han den 28 maj anmält saken i domkapitlet
anförde Cullberg i yttrandet följande.

Då Manells av domkapitlet begärda förklaring i vissa avseenden föreföll
egendomlig, gjordes för vinnande av klarhet under hand nagra kompletterande
undersökningar. Bl. a. införskaffades salunda från Diakonistyrelsens
blankettförlag den vid rekvisitionen av röstsedlar nyttjade beställmngssedeln,
vilken befanns vara helt maskinskriven och undertecknad med namnet
Anders Westlund, likaledes maskinskri vet. Westlund, kyrkvärd i Stjärnsund,
meddelade mig emellertid vid telefonsamtal, att han icke önskade
skriftligen eller pr telefon lämna några upplysningar beträffande sm andel
i anskaffningen av röstsedlar; däremot begärde han att få ett personligt
sammanträffande med Manell, prosten Franzén och mig, då han vore beredd
att ge en redogörelse. Med anledning härav kallade jag nämnda personer
till sammanträde den 22.6. i Husby prostgård. Samma dag sammanställde
jag en rapport om vad härvid förekommit i och för föredragning vid
det kommande domkapitelsammanträdet. Formellt kan mot detta förfaringssätt
erinras dels, att icke någon domkapitelsjurist var närvarande och
förde protokoll vid sammanträdet, dels att min PM icke före föredragningen
i domkapitlet underställdes övriga närvarande. Vad den första anmärkningen
beträffar önskar jag framhålla, att jag på förhand icke kände arten
av de meddelanden, som Westlund önskade lämna, och därför maste förutsätta,
att dessa krävde viss diskretion och kunde hämmas genom närvaron
av någon utanför den krets, som Westlund själv angivit. Dessutom
må erinras därom, att domkapitlet ännu icke tagit ställning till fragan, om
saken skulle upptagas som disciplinmål med de utredningsformer som darav
betingats. Den andra anmärkningen kan ha visst fog för sig. Emellertid
betraktade jag min PM närmast som en sammanställning av vissa ostndiga
fakta, som under sammankomsten fastslagits. Som ovan nämnts, gjordes
sammanställningen omedelbart efter min återkomst till Västerås, medan jag
ännu hade samtalet med alla dess detaljer i klart minne. Det enda närvarande
ojäviga vittnet, prosten Franzén, har också i ett intyg vitsordat, att
huvuddragen i samtalet korrekt återgivits. Manell erhöll denna PM den
15.7. Om han haft sakliga invändningar mot framställningen, skulle han ha
haft rikliga tillfällen att därefter härom underrätta domkapitlet eller mig.

Så har dock icke skett.

Den allvarligaste omständigheten, som vid samtalet framkom, är att
Manell, som i sin förklaring till domkapitlet uppgivit Westlund som rekvirent
av röstsedlarna, nu fick medge, att han själv skrivit ut rekvisitionen
inkl Westlunds namn. Det ostridiga faktum, att Manell salunda i sin oiiiciella
förklaring till domkapitlet givit en vilseledande framställning av händelseförloppet
på denna avgörande punkt, jämte hans likaledes ostndiga
aktivitet under förberedelserna till frågodagen maste enligt min mening betraktas
som synnerligen graverande, vilket jag framhöll vid föredragningen
i domkapitlet den 29.6. I domkapitlets protokoll heter det också: »Ehuru
angivna omständigheter synts vara av sådan allvarlig art, att domkapitlet
tagit i övervägande disciplinära åtgärder, fann domkapitlet likväl icke tillräckliga
skäl föreligga för vidtagande av annan åtgärd än att överlamna
ärendet till Biskopen.» Jag skall här icke upptaga frågan, huruvida detta

166

beBlut med hansyn till föreliggande omständigheter kan betraktas såsom
alltför milt. I varje fall kan beslutet icke betraktas som ett frikännande av
Manell, utan endast som ett uttryck för den omständigheten, att domkapitlet
trots allt icke ville döma honom till varning eller suspension, rättare
sagt: upptaga ärendet som disciplinmål med den juridiska utredning, som
detta skulle betinga. Överlämnandet av ärendet till biskopen lärer’böra
tolkas sa, att handläggning på pastoral väg fortfarande ansågs möjlig och
lämplig. Härom underrättade jag Manell genom mitt brev av den 14.7. (i
samband med översändandet av domkapitelsprotokollet) — det enda av
mma brev till honom, som har officiell prägel. Emellertid vill jag nämna,
att jag bilade även ett annat följebrev, som har samma personliga utformrlln"
som de tidigare. Där heter det bl. a. »Jag vill, att Du skall veta, att
den (oiliciella skrivelsen) trots den opersonliga formuleringen är skriven
med mitt hjärteblod.» Uttrycket kan förefalla, patetiskt, men det svarar
tämligen exakt mot min inställning i hela denna trista historia.

I yttrandet redogjorde Cullberg vidare bl. a. för de överväganden som
lågo till grund för domkapitlets ställningstagande vid sammanträdet den
4 januari 1961 i fråga om förord till kyrkoherdetjänsten.

I härefter avgivet yttrande anförde Manell följande.

Förstår det mig angeläget att få understryka den principiella skillnaden
mellan Iragodag och valdag. Vid den förstnämnda förekommer ej val. Menigheten
ger till känna, antingen att den låter sig nöja med av domkapitlet
uppsatt förslag till återbesättande av kyrkoherdetjänsten eller att den
önskar kalla fjärde provpredikant. Uttrvekes sådant önskemål, sker omröstning
för att utröna, huruvida tillräckligt många röstberättigade står
bakom en sådan önskan. Förutsättningen för att den i en församling som
Musby skall vinna beaktande är, att minst 400 avger sin röst för en och
samma präst och att icke minst lika många röstar nej. Om gällande villkor
uppfyllas vid omröstningen och präst sålunda av menigheten kallas att
uPpföras a förslaget, innebär detta icke, att församlingen därmed tagit
ställning till vilken av de fyra, som nu finnas med på förslaget, den önskar
se som kyrkoherde. Detta ställningstagande sker senare, nämligen på själva
valdagen, då varje röstberättigad får lämna sin valsedel för vilken som
helst av de fyra å förslaget.

För omständigheterna omkring frågodagen i Husby och min befattning
med desamma har jag utförligt redogjort i mitt svar av den 1 juni 1960 till
domkapitlet. Detta svar är för mig fortfarande till alla delar gällande.

Utöver vad som där står, hemställer jag att få lämna några ytterligare
upplysningar och kommentarer samt foga härtill några intyg.

I den utredning, som biskop Cullberg lät verkställa inför frågodagen och
som jag icke fått taga del av, gjordes enligt, domkapitlets protokoll av den
28 maj 1960 gällande, att jag tagit initiativet till kallandet av fjärde provpredikant
och att jag skulle ha vidtagit »olika åtgärder för att främja detta
syfte». Bifogade intyg styrka, att församlingsbor redan innan förslaget upprättats,
räknat med möjligheten att kalla fjärde provpredikant. Av några
av intygen framgår dels att frågan än mer diskuterades bland församlingsbor
efter förslagets upprättande, dels att de svar, som jag gett på förfrågningar,
endast varit sakliga upplysningar och icke »propaganda».

A id den sammankomst i Husby prostgård den 22 juni 1960, varom biskop
Cullberg talar i sin förklaring till JO tillfrågade jag Biskopen, vilka ovan -

167

berörda olika åtgärder skulle vara — utöver detta med de tryckta rostsedlarna,
som jag senare återkommer till. Jag fick da veta, att det var de s
att jag talat om för folk, hur det går till att kalla fjärde provpredikant, dels
att jag övervarit provpredikningarna i sockenkyrkan och i samband me
dessa gudstjänster hälsat på en del av mina församlingsbor. 1 a mm fråga,
hur jag skulle ha förfarit, när folk direkt tillfrågade mig om bestämmelserna
angående frågodag, förklarade Biskopen: »Du skulle ha sagt: det kan jag
inte svara på, ni får fråga prosten eller komministern i Langshyttan. » Jag
påpekade, att denne senare kunde kallas som Ijärde provpredikant och fann
det egendomligt, att han skulle få lämna upplysningar i fragan. Betraftande
min närvaro, när de tre på förslaget provpredikade, kunde jag icke finna
något obehörigt i detta. Jag ansåg mig ha intresse av att hora de tre prästerna,
som var på förslag till kyrkoherdetjänsten i min egen socken och
erinrade om att jag vid den tiden uppehöll tjänsten som vice pastor. Att jag
hälsade på en del folk före och efter gudstjänsterna hörde samman med att
jag tjänstgjort i församlingen sedan 1946 och under den tiden lart kanna
åtskilliga församlingsbor.

Bl a sådana inslag i samtalet som ovanstående imnas icke medtagna i
Biskopens P.M. rörande sammankomsten i Husby prostgård. Biskopen anför
i sin förklaring till JO, att jag, som erhöll denna P.M. den lo juli 1960,
haft rikliga tillfällen till invändningar mot främstallnmgen men att jag
inte inkommit med sådana, Jag har emellertid icke funnit någon mening
däri då denna P.M. av Biskopen föredrogs och av domkapitlet behandlades
redan den 29 juni 1960. Den översändes till mig samtidigt som det brev,

i vilket Biskopen redan tagit ställning i saken,

I sin förklaring skriver Biskopen vidare i samband med redogörelsen för
sammankomsten i Husby prostgård, att jag »nu fick medge» att jag »sjalv
skrivit ut rekvisition (av de tryckta rostsedlarna) inkl. V\ estlunds namn».
Ja" hade emellertid redan i min förklaring till domkapitlet den 1 juni 1960
uppgivit, att jag »själv gav anvisning på förlaget och biträdde vid rekvisitionen
på samma sätt, som jag enligt ovan brukar hjalpa församlingsbor i
skilda sammanhang». Det innebar i detta fall, att jag sedan Mestlund
lovat, att sedlarna kunde beställas i hans namn och sandas till honom, pa
skrivmaskin ifyllde en delvis tryckt beställningssedel. Sadana bestallnmgssedlar
från Diakonistyrelsens bokförlags blankettavdelning finnas pa mm
expedition, och rekvisitionen skedde efter förlagets blankettkatalog. Aven
Mestlunds namn skrevs med maskin på beställningssedeln. Han skrev sedan
egenhändigt sitt namn, när han utkvitterade försändelsen som postförskott,
För min del anser jag det väsentliga i detta sammanhang vara West1
linds löfte, att sedlarna fick rekvireras i hans namn och att han kvitterade
ut försändelsen. Av den anledningen anser jag mig ha fog för uppgiften till
domkapitlet, att »Kvrkvärden Anders Westlund lat trycka rostsedlarna
med mitt namn». Ifyllandet av rekvisitionsblanketten, som hade Westlund
och jag ansåg som enbart en praktisk åtgärd — i sammanhanget oväsentlig
— har Biskopen enligt min mening godtyckligt gjort till en huvudtraga.

Försändelsen med de tryckta röstsedlarna har sålunda ej någonsin befunnit
si" å min expedition eller i mitt hem. Fn del röstsedlar har jag formedlat
till församlingsbor, som förklarat sig vilja stödja kallelsen av mig som
fjärde provpredikant och som önskat erhålla sadana. Det har skett i Husby
kvrkobokföringsdistrikt till fem personer, i Långshyllans kyrkobokforingsdistrikt
till tre personer och i Stjärnsunds kyrkobokföringsdistrikt, dar jag

168

ju efter så många års tjänst har många personliga vänner, i c:a 20 hem Tre
av dem som genom mig erhållit röstsedlar ha själva vid »förklaringsstämman»
i Langshyttan den 6 oktober 1960 offentligen redogjort för omständigheterna,
när de fick dessa sedlar. Bland dem är fru Astrid Gustafsson
den ena av de tva, vilkas intyg enligt Biskopens utredning skulle bekräfta
påståendet om agitation från min sida. ia

n.H“r,mina åtgärder kunnat bedömas som »valpropaganda» är med tanke

5 ,^d+oS0™ verkhgen förevarit, för mig obegripligt. De upplysningar och
det bistånd, som jag gett församlingsbor, som önskat detta, har skett inför
fragodagen. Det ar otankbart, att folk skall kunna känna till bestämmelserna
för en sa sällsynt förrättning, men det finnes icke något skäl att i ett

för menighelen att a ^

1 oin1''1f!!)r!arin? 1HI JP har Biskopen på tal om telefonsamtalet den 25 maj
k ’ UndCr T en *vaf ?de han svara>> men icke för! sättningen av
samma mening »om han icke fick veta namnet på ‘anmälaren’». Detta sista
ställde jag verkligen som villkor för att svara. Att ha vetskap därom var

r nng en förutsättning för ett förtroendefullt samtal. Jag visste ju då
för ÖW^tmg om W anmälaren framställt saken för Biskopen. Jag sade
or ovngt i fortsättningen av vart telefonsamtal, att om något fel vore

6 f orm ef ^ “TC "1VCtVIi fragodagsförrättningen i sinom tid överklagas i
laga former Sa har aven skett. Förrättningen liar överklagats men på grun fv^åväU

7l kia Jatr, 1fke haJ- nåf°t att göra. Besvären ha emellertid1 ogillats
av saval domkapitlet som Rungl. Maj:t.

Vid Manells yttrande voro fogade dels de däri åberopade intygen och utdrag
av protokollet vid förklaringsstämman den 6 oktober 1960 — som
holls i anledning av besvären till regeringsrätten över frågodagsförrättningen
“ och del.s ett den 15 januari 1961 dagtecknat brev till Manell från
kyrkoherden i Gamla Uppsala och Ärentuna pastorat Allan Svantesson
Brevet var så lydande.

Jag har sett i tidningarna om det trouble Du råkat i och en tanke slår
mig, att Din tjanstesituation i sammanhanget kan vara densamma som i av
belann mig i 1951, da jag hade glädjen att bli kallad och vald här i Gamla
Uppsala och Ärentuna.

Min företrädare avled den 10 dec. 1950, och det började snart nog glunkas
om kallelse. Jag fragade på rätt tidigt stadium Brilioth hur jag skulle
bete mig eftersom alla frågor om saken riktades till mig. Brilioth svarade
mycket bestämt, att jag som vice pastor och ordf. i kyrkoråden helt enkelt
,var hen som skulle ge nödiga upplysningar om hur kallelseförfarandet skulle
Äa; Näturhgtvjs mte propagera men upplysa. Kyrkoråden fattade sina
beslut, ocU jag verkställde dem. Valförrättama gav »order» om arrangemang
i kyrkan, och de verkställdes. Kyrkoråden beslöt sätta in bussar till
tragodag och valdag, och jag beställde dessa bussar. Kontraktsprosten
(hredrik Dahlbom), som jag uttryckte min tveksamhet för, eftersom jäv
nog hade kanslan av att arbeta i egen sak, sade också, att man rent obieU
tivt som kyrkorådets ordf. hade att sköta sin tjänst. Naturligtvis var jag
ivrig att framhalla, att det gällde tjänst, mte propaganda i egen sak. Namnsedlar
bil fragodag och valdag beställdes genom min försorg. Det hela löpte
och från mtet hall, inte ens från medtävlarnas, förnams något som kunde

169

ens kallas obehagligt. Kamratskapet höll på ett fantastiskt sätt, vilket var

och är en glädje. , . , , ° tv** t n

Nu tänkte jag att dessa enkla upplysningar kanske passar pa Ditt tall,

och meddelar Dig dem till det bruk Du kan ha av dem.

Manell anförde i yttrandet i anslutning till Svantessons brev, att därav
framginge, att det icke allmänt betraktades som något »allvarligt felsteg»,
att en tilltänkt fjärde provpredikant gåve nödiga upplysningar om hur
kallelseförfarandet tillginge, inte ens att han själv ombesörjde beställning
av namnsedlar till frågodagen.

För vinnande av ytterligare utredning lät jag genom personal vid mm
expedition anställa förhör med de i Franzéns rapport den 26 maj till Cullberg
omnämnda församlingsborna Grane, Astrid Gustafsson och Ullén samt
med Westlund och ytterligare en församlingsbo, Erland Andersson. Vidare
lät jag på samma sätt höra Manell muntligen i ärendet. Förhören ägde rum
den 15 mars 1961 i de hördas bostäder i församlingen utom förhöret med
Andersson, vilket hölls den 18 i samma månad i Lidingö, där Andersson
tillfälligtvis vistades.

Genom remisskrivelse den 29 mars 1961 — vid vilken fogades en inom
JO-expeditionen upprättad promemoria — underrättade jag Cullberg att
misstanke förelåge, att han gjort sig skyldig till tjänstefel i hänseende, som
närmare angavs i promemorian. Enligt promemorian skulle tjänstefelet
bestå i att Cullberg i brevet den 26 maj 1960 till Manell överskridit de
befogenheter som tillkomma biskop i förhållande till underlydande prästmän,
i det att Cullberg utsatt Manell för otillbörlig påtryckning genom
att kräva att Manell skulle, för att undgå anmälan till domkapitlet, låta i
vissa tidningar införa det i brevet angivna meddelandet. Genom samma
remisskrivelse beredde jag Cullberg tillfälle att taga del av vad i ärendet
förekommit samt att i yttrande till JO angiva den ytterligare utredning
han ansåge önskvärd och eljest anföra vad han aktade nödigt.

I härefter avgivet yttrande anförde Cullberg — till ytterligare belysning
av bakgrunden till sitt ifrågavarande brev till Alanell — följande.

Givet är, att bedömandet i detta ärende till väsentlig del blir beroende
av hur man betraktar prästs verkan i egen sak infor iragodag eller val.
Såsom jag i min tidigare inlaga till JO påpekat, föreligger i prastvals agen
endast indirekta uttryck för det förkastliga i sådant verkande. Emellertid
har jag grundad anledning till den föreställningen, att prästerskapet inom
svenska kyrkan praktiskt taget hundraprocentigt ar på det klara med att
sådant icke bör förekomma. I här föreliggande fall synes det uppenbart,
att denna uppfattning teoretiskt delas även av Manell; eljes hade omvägen
med angivande av annan person som rekvirent av röstsedlarna varit tämligen
omotiverad. I samma riktning talar otvetydigt också det av Manell
nu såsom analogt åberopade fallet i Gamla Upsala 1951, da saval ärkebiskopen
som kontraktets prost skulle ha tillstyrkt ett förfaringssätt liknande
det, som Manell nu tillämpat. Det föreligger anledning att narmare

g*_Justitieombudsmannens ämbetsberiittclse till 19(j3 års riksdag

170

granska denna »parallell». Vad först situationen i Gamla Upsala 1951 beträffar,
så hade dåvarande kyrkoadjunkten Svantesson under vakansen
pa kyrkoherdetjänsten uppehållit befattningen som vice pastor. 1 denna
egenskap var det hans tjänsteplikt att förbereda valet, vilket bl. a. innebär
att anskaffa (blanka) sedlar till frågodagen och tryckta sådana till valet.
Da fråga blev om hans kallelse till fjärde provpredikant, diskuterades
l kju-horjtdet iragan, om utöver blanka sedlar även andra borde anskaffas
till tragodagen med Svantessons namn. I och för sig är detta, som jag själv
tidigare framhållit, fullt lagligt (om oek rätt ovanligt) och kan betraktas
som en service-sak. Trots detta vände sig Svantesson både till sin biskop
och sm kontraktsprost med förfrågan, om det på grund av den ömtåliga
situationen kunde anses ojust, att han till frågodagen anskaffade röstsedlar
med eget namn. Både ärkebiskopen och prosten svarade, att däremot
mtet fanns att erinra, om det blott gällde att skaffa röstsedlar till själva
torrattnmgen. Varpå S. gjorde detta och (enligt hans muntliga meddelande
till mig) ö\ erlämnade sedlarna i obrutet konvolut till frågodagsförrättaren,
u .] fnn° an\än.de till kyrkan förr åt t nin gsdagen s morgon. Rekvisitionen
skedde givetvis i hans egenskap av vice pastor och kyrkorådets ordförande,
och rakningen betalades av kyrkokassan Mot detta förfaringssätt skulle
inte heller jag haft det ringaste att erinra. — Detta bör nu jämföras med
situationen i Husby. Församlingens kyrkoherde hade helt förberett förrattnmgen
pa vanligt sätt, då han i slutet av april på grund av ett olycksfall
fick begära tjänstledighet, varvid Manell förordnades som vice pastor.
Denne rekvirerade då (möjligen hade detta redan förut skett) röstsedlar
med eget namn, men icke i sin egenskap av vice pastor, inte ens i eget namn,
utan genom anlitande av mellanhand. Försändelsen betalades av Manell''
personligen, fast beloppet senare ersattes av privatperson. Vidare var avsikten
med rekvisitionen icke närmast att tillhandahålla röstsedlar vid föri
att ningen, utan att på förhand distribuera dem i församlingen, i analogi
med förfaringssättet vid de politiska valen, vilket också skedde. Det hela
var alltsa ett rent privatföretag bakom ryggen på församlingens ansvariga
myndigheter. - Den sakliga olikheten mellan de båda fallen torde vara
uppenbar Kyrkoherde Svantessons förfaringssätt i Gamla Upsala bekräf++
, f Gn ,uppfattningen om prästernas »codex ethicus», som jag givit

uttryck åt saväl i domkapitlet som i min tidigare skrivelse till JO De
logiska slutsatserna äro alltså rakt motsatta dem, som Manell nu svnes
vilja draga av det åberopade fallet.

^re fraö°dagen »varit positivt verksam för att främja sin
kandidatur till kyrkoherdetjänsten» betonas uttryckligen i den remitterade
promemorian. I själva verket synes utredningen visa, att i samtliga granskade
fall Manell tagit initiativet till påverkan av personerna i fråga Fnhgt,
vad som framgår av förhöret med kyrkvärden Westlund, har även
denne kant sig utsatt för viss press från Mandis sida, då det gällde rekvisitionen
av röstsedlarna. Denna omständighet kom än tydligare till uttryck
,™ <;t,a v ™" j domkapitlet åberopade samtalet i Husby prostgård den

22.Ö.196°. Manells ord vid förhöret den 15.3.1961, att »Westlunds inställmng
till denna (sedelrekvisitionen) torde ha förändrats nagot sedan han
träffade överenskommelse med Manell», synes i än högre grad gälla tidsperioden
efter Husby-samtalet. Vad i övrigt detta beträffar, bekräftar
Manells version i allt riktigheten av min rapport till domkapitlet. Att jag
icke kunde medtaga allt som sades under det ett par timmar långa sam -

171

talet torde vara begripligt, då min avsikt endast var att skapa klarhet i
de relevanta omständigheterna.

I promemorian framhålles, att resultatet av den nu företagna utredningen
såtillvida saknar betydelse för brevet av den 26 maj, som dessa omständigheter
då icke voro för mig kända. Detta torde vara riktigt i sådan mån, att
omfattningen och tillvägagångssättet vid tidpunkten i fråga icke voro utredda.
Att verkan i egen sak från Manells sida förekommit föreföll dock
oomtvistligt dels genom prosten Franzéns^ snabbutredning, dels genom
Manells eljes oförklarliga vägran att svara på mina i brev och telefon framställda
frågor. o .

Vid det tillfälle, då det påtalade brevet skrevs, förelågo alltså för mitt
vidkommande subjektivt följande relevanta omständigheter:

1. Jag var på goda grunder helt övertygad om att Manell verkat i egen
sak inför den förestående frågodagsförrättningen i Husby, något som också
senare rikligen bekräftats.

2. Detta förfaringssätt betraktar jag såsom något för en präst, otillbörligt.
Jag erinrar därom, att domkapitlet helt delade denna mening, då det
senare bedömde handlingssättet i fråga såsom »synnerligen anmärkningsvärt»
(28.5) och »av sådan allvarlig art, att domkapitlet tagit i övervägande
disciplinära åtgärder» (26.9).

3. Om ärendets överlämnande till domkapitlet skulle kunna undvikas,
varom jag för Manells skull var synnerligen angelägen, måste enligt min
mening en klar förändring av hans attityd vara konstaterbar före domkapitlets
sammanträde två dagar senare.

I samband med att Cullberg härefter i yttrandet övergick till att behandla
innehållet i den till honom remitterade promemorian framhöll Cullberg,
beträffande den rättsliga frågan om det påtalade brevets karaktär
av enskilt eller officiellt dokument, följande.

Personligen betraktar jag brevet utan tvekan såsom ingående i den pastorala
delen av en biskopsställning till stiftsprästerskapet. Härpå tyder även
brevets personliga utformning till skillnad från det officiella brev, som fogades
till domkapitelprotokollet av den 29.6. Att även domkapitlet haft
samma uppfattning framgår därav, att det aldrig ifrågasatts, att brevet
skulle fogas till akten i ärendet, trots att dess existens givetvis var känd;
det ingår icke heller i de handlingar, som av domkapitlet tillställts JO. Att
skrivelsen i fråga över huvud kommit till offentligheten har skett utan
mitt medgivande genom publicering i Vestmanlands läns tidning. Det är
alltså denna tidningsversion av brevet och icke något original eller någon
vidimerad avskrift, som ligger till grund för JO:s granskning.

Rörande spörsmålet huruvida Cullberg genom brevet åsidosatt de förpliktelser
som följa med biskopsämbetet anförde Cullberg följande.

Härvid anser jag mig kunna och böra göra en åtskillnad mellan brevets
sakliga syftemål — att förmå Manell att med hänsyn till föreliggande omständigheter
avsäga sig kandidaturen till kyrkoherdetjänsten i Husby såsom
alternativ till domkapitelsbehandling av ärendet — och den formulering,
som detta yrkande fått.

Till en början vill jag understryka — och göra det kraftigare än i min
tidigare skrivelse till JO — att jag beklagar vissa formuleringar i brevet.

172

som blivit onödigt skarpa och som jag otvivelaktigt hade ändrat eller strukit,
om jag haft längre tidsfrist till mitt förfogande. Hit hör uttrycket »en
chans att undgå efterräkningar». Av sammanhanget framgår emellertid
tydligt, att därmed enbart avses sakens uppklarande på personlig väg
utan framläggande för domkapitlet. Om dettas ev. ställningstagande har
jag endast sagt: »Jag vet. ju inte, hur domkapitlet bedömer frågan, men jag
skulle tro, att det skulle ta allvarligt på vad som förekommit.» Värre än
så var icke »hotet» om »efterräkningar». Men formuleringen borde ha varit
en annan. Vidare beklagar jag förslaget, att den avsägelse av kandidaturen
till kyrkoherdetjänsten, som jag ansåg ofrånkomlig, förknippades med krav
på införande i lokalpressen av ett av mig formulerat meddelande. Bakom
detta krav låg emellertid den påtagliga erfarenheten av Manells undanglidande
attityd under de föregående dagarna med uppenbar ovilja att besvara
brev- och telefonförfrågningar »före lördagen», d. v. s. innan saken kunde
få konsekvenser vare sig för domkapitelsammanträdet just på lördagen eller
för frågodagsförrättningen dagen därpå. Jag kunde då — sent på kvällen
— icke finna någon annan form för att i tid få ett klart och bindande
besked. Om jag icke med hänsyn till omständigheterna känt mig nödsakad
att posta brevet samma kväll — trots olust inför att med så kort betänketid
vidtaga en viktig åtgärd — hade jag med all säkerhet även på denna
punkt, reviderat formuleringen. Lika säkert är, att det uppställda villkoret
skulle ha uppmjukats, om Manell efter brevets mottagande tagit telefonkontakt.
med mig.

I detta sammanhang torde även en annan omständighet, böra uppmärksammas
som psykologisk bakgrund till den relativa sorglöshet i fråga om
formuleringen, som i brevet kommer till synes. Jag kan glädja mig åt ett
mycket förtroendefullt förhållande till stiftets präster, något som icke minst
på senaste tid kommit till uttryck, bl. a. i form av en uppvaktning, bakom
vilken stod praktiskt taget, hela stiftsprästerskapet. Denna förtroendeställning
har kanske särskilt kännetecknat förhållandet till de yngre prästerna
med deras speciella problem. Relationen till Manell har i detta avseende
på intet sätt utgjort något undantag. Några veckor innan Husbv-affären
aktualiserades var han sålunda tillika med sin maka vår gäst i biskopsgården,
där han övernattade. Vårt vänskapliga förhållande, som grundlagts
under hans tid som stiftsadjunkt, syntes mig vara en garanti mot föreställningen,
att personligt illvilliga avsikter kunde ligga bakom min aktion i
frågodagsärendet. Även av detta skäl ansåg jag det icke nödigt att så väga
mina ord i det personliga brevet, som eljes varit naturligt.

Sä långt, frågan om de påtalade formuleringarna. Kvar står emellertid
sakfrågan, som rör det berättigade i min uppmaning till Manell att avsäga
sig kandidaturen till kyrkoherdetjänsten i Husby. Det torde vara på denna
punkt, som jag skulle ha »åsidosatt de förpliktelser som följa med biskopsämbetet».
I promemorian framhålles, att anledning till ingripande från borgerlig
myndighet icke förelegat, om jag inskränkt mig till själavårdande
råd till Manell, hur han borde handla (något som enligt promemorian skall
ha motsvarighet beträffande »exempelvis verkschefer inom den civila förvaltningen
i fråga om dem underställd personal»), medan mitt kategoriska
påpekande, att Manell borde avstå från ev. kallelse till tjänsten, om anmälan
till domkapitlet skulle kunna undvikas, enligt promemorian vore
»en åtgärd, som går vida utöver de befogenheter som tillkomma en biskop i
förhållande till underlydande prästmän». Då i detta sammanhang enligt

173

promemorian åt biskop medges rätt att »ge uttryck för sin egen uppfattning
om det otillbörliga i att en präst i samband med fragodagsforrattmng
söker främja egen kandidatur», torde böra uppmärksammas, att det här
icke är endast fråga om biskopens personliga uppfattning, utan om ett
bedömande, som enligt vad förut visats är allmänt gällande inom kyrkan.
Till parallelliseringen av en biskops ställning som statschef med en verkschefs
ställning i den civila förvaltningen återkommer jag nedan. Emellertid
anlägges i promemorian även direkt den religiösa aspekten genom att. det
framhålles, att brevet »icke kan sägas behandla Manells åtgärder från själavårdande
eller överhuvudtaget religiösa synpunkter». På denna punkt nodgas
jag bestämt bestrida riktigheten av bedömandet i promemorian. Med
bortseende från de alltför skarpa formuleringarna, som jag i det föregående
beklagat, måste jag vidhålla, att det ur kyrkans synpunkt är en anomali,
om en präst når ett kyrkoherdeämbete i en församling genom att bryta
mot något som inom kyrkan allmänt uppfattas som en codex ethicus. Det
var alltså här icke fråga om att söka tvinga Manell att göra »såsom biskopen
vill», utan att erinra honom om konsekvenserna av hans ställning som
kyrkans tjänare. Enligt min mening hade jag »asidosatt de förpliktelser som
följa med biskopsämbetet», om jag icke i förevarande fall sökt otvetydigt
klargöra detta för Manell. Naturligtvis hade det varit lyckligast, om jag
hade varit i tillfälle att göra detta vid ett personligt samtal, vilket tyvärr
icke var för mig möjligt. Jag hade dock, vilket framgår av brevet, den förhoppningen,
att Manell själv skulle vid närmare eftertanke inse det otillbörliga
i sitt handlingssätt och sålunda acceptera de enligt min mening enda
möjliga konsekvenserna. Därigenom hade han visserligen fransagt sig möjligheten
att erhålla kyrkoherdetjänsten i Husby, men han skulle samtidigt
ha tillvunnit sig den största respekt saväl bland ämbetsbröder som
inom allmänheten. — Jag kan tillfoga, att i detta avseende icke någon motsvarighet
torde föreligga inom den civila förvaltningen, dar en verkschei
saknar anledning att ur analog synpunkt bedöma en underlydandes handlingssätt.
Vid biskopsvigningen har biskopen lovat att »vaka över att kristlig
ordning och helig vandel främjas i församlingen», genom prästvigningen
konstitueras för hans vidkommande ett personlig ansvar i detta avseende
för stiftets prästerskap. Om borgerlig myndighet skulle bedöma en biskops
av detta ansvar motiverade handlingssätt såsom tjänstefel, skulle detta
innebära ett allvarligt ingrepp i kyrkans frihet.

Sammanfattningsvis anförde Cullberg följande.

1 Det råder ingen tvekan därom, att prästs verkan i egen sak inför frågodag
eller val inom kyrkan allmänt bedömes som en synnerligen allvarlig
företeelse, som icke får förekomma. .

2. Det råder icke heller någon tvekan därom, att Manell vant pa angivet
sätt verksam. Tillräckligt starka indicier härom förelågo på kvällen den
20 maj 1000, för att jag redan på denna tidjunkt skulle vara personligen

övertygad om faktum. . .

3. Denna situation ställde mig inför följande alternativ: Antingen skulle
saken på grundval av det föreliggande materialet utan vidare anmälas vid
nästa domkapitelsammanträde, d. v. s. den 28 maj, eller också skulle jag
ge Manell eu sista möjlighet att få saken uppklarad på personlig väg. kör
detta sistnämnda förutsattes att han förklarade sig vilja avböja ev. kallelse
till tjänsten.

174

4. Detta meddelade jag Manell i ett enskilt brev av den 26 maj. Om de
förut angivna formuleringarna i brevet skulle — även med hänsyn tagen
till den säregna situation i vilken det avfattades — bedömas såsom tjänstefel,
har jag intet att däremot invända. Då saken är fullkomligt unik i min
mer än tjuguåriga tjänst som biskop, behöver jag icke tillfoga, att den icke
kommer att upprepas.

5. Vad åter beträffar min enskilda uppmaning till Manell att under förevarande
omständigheter avböja kandidaturen till kyrkoherdetjänsten, kan
jag icke betrakta detta som ett tjänstefel. Oavsett hur ärendet av JO nu
bedomes, torde jag se mig nödsakad att framdeles i motsvarande situation

- om en sådan mot all förmodan skulle inträffa — framställa samma
yrkande.

I en senare inkommen skrift tilläde Cullberg följande.

Efter avsändandet av mitt svar till JO har jag kommit att tänka på att
jag icke tillräckligt starkt understrukit en omständighet, som i ärendet
synes mig ha väsentlig betydelse. Det gäller närmast det »hot om efterräkningar»,
för vilket jag skulle ha utsatt Manell. I verkligheten förhöll
det sig ju så, att jag ansåg anmälan till domkapitlet vara en självklar åtgärd
sedan jag förvissats om att Manell varit verksam i egen sak. Mitt brev
innebar därför icke något »hot» utan en anvisning, hur den eljes självklara
atgarden skulle kunna undgås.

Sedan Manell fått del av protokollet över förhören i Dala-Husby och
Lidingö, kopia av den inom JO-ämbetet upprättade promemorian och avskrifter
av Cullbergs yttranden, inkom Manell med nytt yttrande i ärendet,
såvitt rörde honom. Manell anförde däri bl. a. följande.

Beträffande brevet från kyrkoherden Allan Svantesson i Gra Uppsala
gor biskop Cullberg gällande, att det icke skulle finnas några sakliga likheter
mellan situationen i Gra Uppsala och den i Husby. Att så är fallet
vill jag emellertid på det bestämdaste vidhålla. Svantesson lämnade sålunda
upplysningar beträffande förfaringssättet vid kallande av fjärde provpredikant,
ehuru han visste, att fråga var om att kalla honom själv. Han
medverkade vid beställning av röstsedlar med hans namn inför frågodagen.
Detta är icke en kyrkorådets angelägenhet. Ett kyrkoråd, en valförrättare
eller en biskop ha icke befogenhet att reglera kallandet av viss präst som
Ijarde provpredikant. Det är de röstberättigade församlingsbornas sak, och
dessa behöva därvid icke be några myndigheter om lov. Självfallet kan
kyrkoradsledamoter som enskilda röstberättigade verka för kallande av
viss prast som fjärde provpredikant, men de kunna icke i kyrkorådet besluta
darom. Detta måste ha gällt även i Gra Uppsala.

På röstberättigades vägnar tog jag reda på huruvida tryckta röstsedlar
voto tillatna vid trågodag. Jag vände mig därvid icke till Biskopen eller
vallorrattaren utan till den, som vi präster ofta rådfråga i kyrkorättsliga
tmg, darfor att han är erkänt kunnig däri, nämligen prosten Gunnar Forkman.
Jag visste, att majoriteten av kyrkorådsledamöterna var inställd på
att soka kalla mig som fjärde provpredikant och att de verkade därför.
Själv var jag under den sista manaden före frågodagsförrättningen kyrkorådets
ordförande. Vidare kan jag nämna, att i den delegation, som till förman
lör mig uppvaktade ecklesiastikministern i utnämningsfrågan, ingick

175

även ordföranden i kyrkofullmäktige. Biskop Cullberg betecknar emellertid
mina åtgärder före frågodagen som ett »rent privatföretag bakom ryggen
på församlingens ansvariga myndigheter». För att icke säga mera är detta
ett egendomligt påstående av honom.

Mina privata samtal med en del personliga vänner fore tragodagen betecknas
fortfarande av Biskopen som »påverkan av personerna» och i ett
fall t. o. m. som »viss press». Av JO:s förhör med vederbörande torde ha
framgått, att det icke varit fråga om påverkan utan om saklig upplysning.
Fyra av de fem hörda (Astrid Gustafsson, Per Ullén, Anders Westlund och
Erland Andersson) ha ju också förklarat, att de önskade få mig som kyrkoherde.
Beträffande Bernt Grane har det vid förhören visats, att jag icke
inlett samtal i prästvalsfrågan med honom, utan att han anlände och slöt
sig till sällskapet, när min fru och jag samt Erland Andersson stodo och
samtalade vid Näs Kungsgård.

Med anledning av vad i ärendet förekommit uppdrog jag den 28 april
1961 åt byråchefen Ivan Wallenberg att väcka och utföra åtal mot Cullberg
enligt en av mig utfärdad åtalsinstruktion. I instruktionen anförde jag
följande.

Med hänsyn till den kritik, som från Cullbergs sida riktats mot Manell,
och för att belysa bakgrunden till Cullbergs handlande har jag ansett mig
böra i förevarande ärende även pröva huruvida Manell inför frågodagsförrättningen
åsidosatt någon honom åliggande tjänsteförpliktelse eller eljest
förfarit felaktigt. I samband härmed kommer jag även att behandla spörsmålen
om Manell ägt undandraga sig att lämna Cullberg de av denne genom
brevet den 23 maj 1960 och vid telefonsamtalet den 25 i samma månad
begärda upplysningarna samt huruvida Manell lämnat missvisande uppgifter
i yttrandet till domkapitlet.

Av Manells och Westlunds uppgifter framgår, att Manell, sedan det blivit
känt för honom att det bland församlingsborna fanns en utbredd önskan
att få honom till kyrkoherde, vid samtal med Westlund framförde tanken
att låta trycka röstsedlar med Manells namn att användas vid frågodagsförrättningen.
I samband därmed frågade Manell Westlund om dylika röstsedlar
kunde beställas i Westlunds namn. Enligt vad Westlund i ärendet
uppgivit hade Westlund icke nagot särskilt emot att sa skedde, han var
emellertid icke helt tilltalad därav — något som han dock icke omnämnde
för Manell — men ansåg, att han borde gå med på förslaget för att fullfölja
försöket att få Manell som fjärde provpredikant. Westlund var alltså
fullt införstådd med att Manell, såsom sedan skedde, beställde röstsedlarna
i Westlunds namn. Sedan röstsedlarna efter någon tid levererats till Westlund
genom postförskottsförsändelse, som utlöstes av denne, hämtade
Manell ett antal sedlar hos Westlund samt gottgjorde honom för hans utlägg,
79 kronor. Övriga röstsedlar avhämtades hos Westlund av olika församlingsbor
eller utdelades av Westlunds hustru. Det belopp soin Manell
utgav till Westlund ersattes sedermera av församlingsbor.

176

Enligt det ovan upptagna är alltså utrett, att initiativet till anskaffandet
av tryckta röstsedlar för bruk vid frågodagen kom från Manell, som
även ombesörjde beställningen av sedlarna i Westlunds namn med dennes
begivande. Westlunds roll inskränkte sig till att han gick med på Manells
förslag att Westlund skulle stå som beställare vid rekvisitionen, varefter
lian mottog röstsedelsförsändelsen när den anlände från förlaget.

Av utredningen framgår vidare, att vissa av de röstsedlar, som Manell
medtog från Westlund, senare av Manell överlämnades till ett antal församlingsbor,
nämligen, enligt vad Manell uppgivit, till 20—25 familjer i
Stjärnsund, till fem personer i Husby, bland dem Astrid Gustafsson, Grane
och Andersson, samt till tre personer i Långshyttan, bland dem Ullén. De
här namngivna församlingsborna ha i ärendet härstädes hörts muntligen
angående omständigheterna i samband med att de mottogo röstsedlar av
Manell. Även Manell har hörts därom samt rörande överlämnandet av
röstsedlar från honom till andra församlingsbor.

Såvitt framgår av vad som härvid uppgivits av Manell och de namngivna
församlingsborna — Astrid Gustafsson, Grane, Andersson och Ullén — ha
dessa, innan Manell till dem överlämnade röstsedlar eller förde sedlarna
på tal, yttrat sig till honom på sådant sätt att därav klart framgick att de
voro positivt inställda till att han kallades som fjärde provpredikant. Att
Manell därefter ansåg sig oförhindrad att tillhandahålla dem röstsedlar —
när nu sådana funnos tryckta — kan enligt min mening i och för sig knappast
anses anmärkningsvärt. Emellertid synes utredningen ge vid handen,
att Manell vid sammanträffandena med dessa personer själv lett in samtalet
på den lediga kyrkoherdetjänsten och på möjligheten att kalla fjärde
provpredikant. De nyssnämnda församlingsborna ha med andra ord icke
självmant — utan först efter det samtalet av Manell förts över till det
angivna ämnet — givit uttryck för benägenhet att understödja att Manell
kallades såsom fjärde provpredikant. Det är emellertid att märka, att förhållandet
mellan Manell och dessa församlingsbor synes ha varit av det
slag, att han haft fog att räkna med att de voro positivt inställda till
honom.

Av övriga församlingsbor, vilka erhållit röstsedlar av Manell, ha två
offentligen framträtt vid förklaringsstämman den 6 oktober 1960 i Långshyttan
och därvid upplyst, att de själva begärt hos Manell att få dylika
sedlar. I fråga om de återstående fall, i vilka Manell överlämnat röstsedlar,
har Manell försäkrat, att detta skett först efter det att vederbörande
visat intresse för att rösta på honom. Anledning saknas till antagande att
Manell i dessa fall låtit något komma sig till last som innefattar obehörigt
verkande i egen sak. Dessa fall ha därför ansetts icke behöva närmare utredas.

Den verkställda utredningen beträffande Manells uppträdande inför frågodagen
ger otvivelaktigt vid handen, att han, på sätt angivits i det före -

177

gående, i viss mån varit positivt verksam för att främja sin kallelse såsom
provpredikant.

Syftet med frågodagsförrättning är givetvis att utröna, huruvida hos församlingsboma
finnes någon verklig önskan att kalla en fjärde provpredikant.
Det är helt visst icke förenligt med detta syfte att beslut om sådan
kallelse tillkommer såsom resultat av agitation från den kallades sida. En
sådan agitation kan framkalla strider inom församlingen och därmed försvåra
det kyrkliga arbetet. Från det allmännas synpunkt är det därför —
såsom Cullberg med skärpa framhållit — angeläget, att präst inför frågodag
lavhåller sig från allt som kan uppfattas såsom obehörigt verkande i
egen sak. Präst, vars kallande såsom fjärde provpredikant är i fråga, bör
därför visa återhållsamhet i förevarande hänseende.

Ur nu angivna synpunkt kan det förhållandet, att Manell inför frågodagsförrättningen
själv föranstaltade om tryckning av röstsedlar med hans
namn och att han inledde samtal med församlingsbor i uppenbart syfte att
främja sin sak, icke anses helt tillfredsställande. Vad Manell sålunda företagit
sig för att främja egen kandidatur har dock uppenbarligen icke haft
den räckvidd eller varit av den art, att hans handlande kan anses oförenligt
med de förpliktelser som ålegat honom såsom prästman eller eljest stridande
mot något lagbud. Jag finner därför vad Cullberg lagt Manell till
last icke vara av beskaffenhet att kunna för Manell föranleda ansvar.

I sitt brev den 23 maj 1960 till Manell begärde Cullberg besked snarast
möjligt, huruvida Manell kände till att röstsedlar med Manells namn utdelats
inom församlingen för bruk vid frågodagsförrättningen samt huruvida
Manell personligen hade någon del i detta företag. Vid telefonsamtalet
på kvällen den 25 i samma månad upprepade Cullberg sin begäran om uppgifter
i dessa hänseenden. Manell efterkom emellertid icke vid samtalet
Cullbergs begäran om upplysningar.

Enligt min mening kunna de skäl, som av Manell åberopats för att han
icke vid samtalet lämnade Cullberg de uppgifter denne önskade, ej anses
bärande. Cullbergs ställning såsom biskop innebar utan minsta tvekan att
det ålåg Manell såsom en tjänsteplikt att lämna de begärda upplysningarna.
Frågorna voro klart ställda redan i brevet, som Manell erhöll den 24 maj
och vars innehåll han haft anledning att begrunda. De händelser frågorna
gällde lågo nära i tiden, varför särskild betänketid icke var erforderlig.
Något berättigat anspråk på att före besvarandet av frågorna få veta vem
som hänvänt sig till Cullberg och hur saken framlagts för denne har Manell
icke haft. Han har alltså icke ägt ställa såsom villkor för sitt svar att Cullberg
meddelade vem hans sagesman var. På grund av här anförda skäl
anser jag, att Manell bort oförbehållsamt lämna Cullberg de sakliga upplysningar
denne begärde samt salunda redogöra saväl för sin befattning
med anskaffandet av röstsedlarna som ock för de huvudsakligaste omständigheterna
i samband med att han överlämnade röstsedlar till församlings -

178

bor. Det förhållandet, att ManeLl för sin del bedömde situationen så, att
han, i varje fall i dåvarande läge, icke var skyldig att lämna Cullberg dylika
upplysningar och därför icke heller lämnade några sådana, finner jag emellertid
— i likhet med vad tydligen även domkapitlet ansett — icke vara av
beskaffenhet att böra läggas Manell till last såsom tjänstefel.

I sitt den 2 juni 1900 till domkapitlet inkomna yttrande i ärendet därstädes
rörande Cullbergs anmälan mot Manell förklarade Manell — till svar
på domkapitlets fråga om han själv ''eller genom ombud låtit trycka de
sedermera utdelade röstsedlarna — att Westlund låtit trycka röstsedlarna
med Manells namn och att denne löst ut försändelsen som postförskott.
I en annan del av yttrandet lämnade Manell närmare uppgifter om hur
det tillgått vid rekvisitionen. Han uppgav därvid att — sedan man förvissat
sig om att det vore lagligt att använda tryckta röstsedlar — en församlingsbo,
Westlund, från Diakonistyrelsens bokförlag rekvirerat röstsedlar
med Manells namn; själv hade Manell givit anvisning på förlaget och biträtt
vid rekvisitionen på samma sätt som han brukade hjälpa församlingsbor i
skilda sammanhang, enligt vad han i en tidigare passus^ i yttrandet angivit.
Den hjälp åt församlingsbor som sålunda åsyftades beskrevs avse
ansökningar av olika slag, varvid Manell sade sig i många fall ha fullständigt
skrivit ut deras handlingar, varefter de endast haft att skriva under
sina namn.

På sätt framgår av det redan anförda var det i själva verket Manell som
tog initiativet till anskaffandet av de tryckta röstsedlarna samt ombesörjde
beställningen av dessa sedlar i Westlunds namn med dennes samtycke, varefter
Manell, sedan Westlund utlöst röstsedelsförsändelsen, gottgjorde
Westlund det utlagda beloppet. Mot bakgrunden av det faktiska händelseförloppet
framstår det såsom uppenbart, att Manells ifrågavarande redogörelse
i yttrandet till domkapitlet är missvisande och ägnad att ge en
oriktig och för Manell alltför förmånlig bild av Manells medverkan till att
tryckta röstsedlar med hans namn anskaffades.

Enligt vad Manell uppgav i yttrandet till domkapitlet hade det förekommit
i några fall att han själv överlämnat röstsedlar till församlingsbor.
Av Manells senare uppgifter i saken framgår, att detta skett i 25—30 fall.
Även i detta hänseende var Manells förklaring till domkapitlet alltså i viss
mån missvisande.

Eftersom Manells befattning med anskaffandet och utdelandet av röstsedlar
såsom nämnts icke var av beskaffenhet att kunna medföra någon
påföljd för honom samt Manell därför icke behövde vara rädd för att lämna
en fullt korrekt redogörelse för vad som förekommit, kan vad i ärendet
blivit upplyst icke anses utgöra tillräckligt stöd för antagande att de missvisande
uppgifterna lämnats i syfte att vilseleda domkapitlet. Med hänsyn
härtill och då Manell vid förhöret med honom medgivit, att det varit
lyckligare om han i yttrandet till domkapitlet redogjort för vad som fak -

179

tiskt förekom mellan honom och Westlund, anser jag mig böra låta bero vid
vad härutinnan förevarit.

Vad härefter angår Cullbergs i ärendet påtalade åtgärder får jag anföra
följande.

Cullberg har, beträffande den principiella frågan om biskops ställning
till stiftsprästerskapet och det därmed sammanhängande spörsmålet om
den kyrkliga disciplinrätten, anfört, att denna ställning hade två sidor.
Den ena vore den yttre, offentliga. I det hänseendet gällde efter 1948 års
lagändringar, att innehavare av prästerlig tjänst för sitt förhållande i denna
tjänst icke längre vore underkastad kyrklig domsrätt utan lydde under
borgerlig strafflag och domsrätt, varför domkapitlet med biskopen som
preses icke kunde därmed taga annan befattning än den som under motsvarande
förhållanden tillkomme statens administrativa myndigheter. Därjämte
ägde domkapitlet en i kyrkolag grundad disciplinärrätt av samma
slag som den, vilken tillkomme statens verk och myndigheter i förhållande
till deras personal. Det kyrkliga disciplinärförhållandet hade emellertid,
enligt vad Cullberg vidare anfört, också en annan, intern eller enskild sida,
oåtkomlig för statens myndigheter med hänsyn till kyrkans många gånger
av staten erkända exklusiva kompetens beträffande prästämbetet. Denna
sida, som hade sin grund i prästämbetets särskilda, religiösa natur, vore
den pastorala uppgiften och biskopens ställning av pastor pastorum. Cullberg
hänvisade i detta sammanhang till vissa uttalanden av Brilioth i
Svensk kyrkokunskap, 2:a uppl., s. 337 med där angivet citat från 1571
års kyrkoordning. Genom invigningen till prästämbetet — fortsatte Cullberg
— underkastade sig prästkandidaterna biskopens pastoralvård. Denna
toge sig bl. a. uttryck däri, att biskopen sökte hålla nära kontakt med prästerna
i sitt stift och bemödade sig om att vid behov vara dem till hjälp.
Då det komme till biskops kännedom, att en präst begått något felsteg,
som kunde skada hans ställning i församlingen, eller råkat i andra svårigheter,
i samarbete eller på annat sätt, hade biskopen sålunda att ta kontakt
med prästen i fråga, sätta sig in i hans akuta problem och söka hjälpa
honom till rätta. I det längsta strävade biskopen att på personlig väg
åstadkomma en lösning utan att inkoppla domkapitlet. Härvid finge han
icke tveka att visa den stränghet, som kunde vara nödvändig för att bringa
den felande till besinning. I verkligheten inginge detta i hans själavårdande
uppgift och vore icke att fatta som en bestraffning i juridisk mening. Om
denna biskopliga pastoral vård icke ledde till en rättelse av de felsteg, som
en präst kunde ha begått, utan han genom vägran av upplysningar eller
annorledes åsidosatte sin tjänsteplikt, då överginge pastoralvården, handhavd
av biskopen, till ett disciplinärrättsligt ärende, ankommande på domkapitlet.
Det vore givet, att gränsdragningen här kunde vara vansklig
och föremål för skiljaktigt bedömande, så att biskopen ansåge ett disciplinförfarande
böra övervägas, medan domkapitlet funne den pastorala vägen

180

fortfarande böra försökas för vinnande av åsyftad rättelse — eller vice
versa. För utövande av denna pastorala uppgift inom stift sprästerskapet
vore det — framhöll Cullberg — nödvändigt, att biskopen kunde räkna
med respekt för den enskilda sidan i hans ämbete. Detta innebure bl. a.,
att hans korrespondens i slika ärenden icke finge bedömas efter offentligjuridisk
måttstock.

Cullberg har beträffande det här aktuella fallet tillagt, att hans åtgöranden
t. o. m. brevet den 26 maj helt tillhört den enskilda sidan av biskopsämbetet.

Att en biskop i sin egenskap av pastor pastorum har själavårdande uppgifter
vis å vis de honom underställda prästerna kan självfallet icke ifrågasättas.
Sådan pastoralvård är obestridligen av den natur, att borgerlig myndighet
i regel icke har att taga befattning] därmed. Skulle emellertid en
biskop under utövande av denna verksamhet i något sällsynt undantagsfall
göra sig skyldig till exempelvis ärekränkning eller otillbörligt hot eller
eljest åsidosätta de förpliktelser som följa med biskopsämbetet, kan sådant
med själavård oförenligt missförhållande icke vara undantaget från beivran
genom domstol. Som en konsekvens härav finnes det — även om Cullberg
själv sett samtliga sina i ärendet vidtagna åtgärder i saken såsom led i
Cullbergs pastoralvårdande verksamhet med avseende å Manell — icke
något hinder för behörig borgerlig myndighet att pröva huruvida Cullberg
därvid gjort sig skyldig till något som är av beskaffenhet att böra beivras.

Om det kommer till en biskops kännedom att en honom underställd
präst handlat på ett sätt, vars tillbörlighet kan ifrågasättas, bör biskopen
naturligtvis söka utreda saken för att kunna bedöma, om ingripande kan
anses påkallat i någon form (jfr vad i 24 kap. 1 § kyrkolagen sägs om att
biskoparna äro satta såsom tillsynesmän uti stiften). Alltefter sakens beskaffenhet
har biskopen därvid att avgöra, om saken bör föranleda eltt
själavårdande samtal eller annan åtgärd, t. ex. anmälan till domkapitlet
för upptagande av disciplinärt förfarande.

Det var följaktligen helt i sin ordning att Cullberg — då till honom meddelades
att Manell ansågs ha varit på ett otillbörligt sätt verksam i syfte
att främja sin kandidatur till kyrkoherdetjänsten — avfordrade Manell
besked härom samt anmodade Franzén att verkställa utredning i saken.

Givetvis var det Cullberg obetaget att, på grundval av vad han menade
vara utrett, med Manell avhandla saken och därvid framföra uppfattningen
att det är otillbörligt att en präst i samband med frågodagsförrättning
söker främja egen kandidatur. Icke heller förelåg det något hinder för Cullberg
att giva Manell råd och förmaningar hur han borde handla. Åtgärder
av här angivna slag lågo helt inom ramen för Cullbergs pastorala uppgifter.
I viss mån motsvarande verksamhet — ehuru givetvis icke av själavårdande
slag — ankommer för övrigt på exempelvis verkschefer inom den
civila förvaltningen i fråga om dem underlydande tjänstemän för att söka

181

klara upp en tjänstesituation, som verkschefen finner ohållbar. Om Cullberg
inskränkt sig till råd och förmaningar, skulle anledning icke ha funnits
till ingripande från borgerlig myndighet. Även enligt min mening ligger
det inom ramen för en biskops befogenheter i förevarande hänseende
att råda präst, som gjort sig skyldig till otillbörligt verkande vid val, att
avstå från kandidatur. I Manells fall kunna dock omständigheterna icke
anses ha varit sådana, att en uppmaning till Manell att avböja kallelse
såsom fjärde provpredikant var sakligt motiverad.

Cullbergs brev den 26 maj till Manell har emellertid ett innehåll, som
icke kan sägas vara begränsat till framläggande av råd och förmaningar
från själavårdande eller överhuvudtaget religiösa synpunkter. Det omedelbara
syftet med brevet var — enligt vad som framgår av brevets innehåll
och av vad Cullberg uppgivit om anledningen till att det brådskade med
avsändandet — att ge Manell »en chans att undgå efterräkningar», på det
villkoret, att Manell i dalatidningama för den 28 maj, d. v. s. dagen före
frågodagen, lät införa det i brevet angivna meddelandet. De efterräkningar
som avsågos bestodo i disciplinärförfarande vid domkapitlet. Att en biskop
genom att uppställa dylika alternativ försätter en honom underordnad
präst i den situationen, att prästen måste — för att undgå sådana efterräkningar
på grund av något förfarande från prästens sida — foga sig efter
biskopens vilja och offentliggöra ett meddelande av här ifrågavarande art
enligt biskopens diktamen, kan jag för min del icke finna vara att hänföra
till biskopens själavårdande uppgift.

Av anförda skäl anser jag fog saknas för Cullbergs uppfattning att brevet
den 26 maj i vad avser uppställandet av de nyssnämnda alternativen
utgjorde led i den själavårdande verksamhet, som ankom på Cullberg såsom
biskop.

Genom brevet den 26 maj har Cullberg — med tyngden av sin auktoritet
såsom biskop — ställt Manell inför valet att antingen låta införa det av
Cullberg formulerade meddelandet i tidningarna eller bli anmäld av Cullberg
för domkapitlet. Cullbergs uttryckssätt i brevet gav otvivelaktigt
Manell anledning utgå från att Cullberg för sin del räknade med att en
anmälan till domkapitlet skulle leda till efterräkningar i form av disciplinär
bestraffning av Manell.

Det villkor Cullberg uppställde för att Manell skulle undgå dylik anmälan
— nämligen att Manell lät införa nyssnämnda meddelande i tidningarna
— innebar att Manell under former, vilka kunde väntas väcka synnerligt.
uppseende, måste offentligen avge en förklaring, som skulle för honom
medföra följder av högst allvarlig och ingripande betydelse. Sålunda skulle
Manell genom att avge förklaringen i förväg ha avstått från att mottaga
kallelse till kyrkoherdetjänsten i en församling, där han under en lång tid
verkat. Från församlingsbomas synpunkt skulle förklaringen ha inneburit,
att det vore meningslöst för dem, som önskade Manell såsom kyrkoherde,

182

att ge denna mening till känna genom att rösta på honom vid frågodagen.
Att en sådan önskan var allmänt företrädd framgår av det stora antalet
röster Manell erhöll vid valet. Vidare skulle publiceringen av förklaringen
helt visst ha uppfattats av församlingsborna och allmänheten i övrigt såsom
ett klart erkännande av Manell att han genom obehörig verksamhet till
egen fördel grovt åsidosatt sina prästerliga skyldigheter, något som ingalunda
i verkligheten var fallet. Hade Manell fallit till föga och låtit införa
meddelandet i tidningarna, hade hans ställning som präst och framför allt
som komminister i församlingen säkerligen blivit i icke ringa mån försvårad.

De uppgifter, som vid tiden för Cullbergs ifrågavarande begäran till
Manell förelågo för Cullberg angående Manells verksamhet inför frågodagen,
utgjordes av meddelandet till Cullberg den 22 maj från en husbybo
samt Franzéns muntliga rapport den 26 maj. Utredningen var alltså högst
ofullständig och gav objektivt sett — även i betraktande av att Manell
visat sig obenägen att lämna besked i saken — icke tillräcklig anledning
antaga att Manell genom sin verksamhet inför frågodagen gjort sig skyldig
till tjänstefel. Ej heller vid den senare i ärendet vidtagna utredningen har,
såsom framgår av det redan anförda, framkommit stöd för sådant antagande.

Att såsom Cullberg gjort genom brevet den 26 maj — under hot att
eljest anmäla saken till domkapitlet — kräva, att Manell skulle genom
införande av meddelandet i tidningarna offentligen icke blott i förväg avstå
från att mottaga eventuell kallelse till kyrkoherdetjänsten utan även
stämpla sig själv såsom en som gjort ett allvarligt felsteg, utgjorde otvivelaktigt
en åtgärd, som gick vida utöver de befogenheter som tillkomma en
biskop i förhållande till underlydande prästmän. Den påtryckning, som
brevet till Manell innebar, ledde, tack vare att Manell valde att låta sig
anmälas för domkapitlet, icke till sådana följdverkningar för Manell som
skulle ha blivit fallet, om han i stället låtit införa meddelandet i tidningarna
såsom Cullberg krävde för att icke anmäla saken. Cullbergs påtryckning
mot Manell genom hotet om disciplinärt förfarande framstår icke förty
såsom allvarlig icke blott på grund av risken för dylika följdverkningar
utan även med hänsyn till Cullbergs ställning såsom överordnad och till
hans auktoritet såsom biskop. I betraktande härav måste påtryckningen
betecknas såsom otillbörlig. Vad Cullberg sålunda låtit komma sig till last
innefattar tjänstefel.

Väl bör beaktas, att Cullberg tydligen kände sig övertygad att Manell
gjort sig skyldig till ett allvarligt fel och att Cullbergs förfarande var ett
uttryck för vad Cullberg i dåvarande läge bedömde vara nödvändigt av
hänsyn till församlingslivets bästa. Vidare är att märka, att Cullberg, eftersom
sammanträde med domkapitlet skulle äga rum den 28 maj och frågodagen
skulle hållas den 29 maj, ansåg sig böra skriva till Manell redan
samma dag — den 26 maj — som han erhöll Franzéns muntliga rapport.

183

Cullberg var sålunda i viss tidsnöd. Brevet den 26 maj har måhända därför
tillkommit av förhastande. Cullberg har ock i ärendet härstädes beklagat
vissa, i sammanhanget väsentliga vändningar i brevet. Även med beaktande
av här angivna omständigheter anser jag, att det ifrågavarande tjänstefelet
måste beivras. Underlåtenhet att beivra det inträffade skulle nämligen
kunna på ett ur allmän synpunkt betänkligt sätt rubba förtroendet
till det rättsskydd, som alla tjänstemän böra äga mot otillbörliga påtryckningar
från överordnade ämbetsmäns sida.

Under åberopande av det anförda beslutar jag anställa åtal mot Cullberg
för tjänstefel. Åtalet, som skall väckas vid Svea hovrätt, skall avse det förhållandet,
att Cullberg i brevet den 26 maj 1960 till Manell utsatt denne
för otillbörlig påtryckning och sålunda överskridit sina befogenheter såsom
biskop genom att kräva att Manell skulle, för att undgå anmälan till domkapitlet,
låta i dalatidningarna införa det i brevet angivna meddelandet.
Ansvar skall yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.

Eftersom vad Cullberg låtit komma sig till last icke synes mig förskylla
strängare straff än böter och målet därför torde kunna avgöras på handlingarna,
bör begäran om huvudförhandling i hovrätten icke framställas.

Vad i övrigt förekommit föranledde icke någon min vidare åtgärd.

I sitt genmäle till hovrätten över åtalet bestred Cullberg på närmare anförda
grunder, att hovrätten vore behörig att ingå i prövning av hans påtalade
åtgärder och dels att dessa åtgärder ägde karaktären av fel i biskopstjänsten.

Med anledning av invändningen i fråga om hovrättens behörighet att
pröva åtalet anförde Wallenberg därefter i skrift till hovrätten följande.

Cullberg åberopar, att den gärning, för vilken han åtalats, företagits i
biskopsämbetet; domstol torde — enligt vad Cullberg säger i genmälet —
»icke kunna taga befattning med utövningen av biskopens enligt allmän
kyrkolag exklusivt kyrkliga funktioner, lika litet som den skulle ägt bedöma
om ingripandet föranletts av att prästen ''övergivit svenska kyrkans lära’».

Enligt ordalagen hänför sig den av Cullberg sålunda framförda åsikten
till varje åtgärd som biskop företager i sitt ämbete och som faller under
hans rent kyrkliga funktioner. Att biskop — och detta även vid utövningen
av dessa sina funktioner — i sin egenskap av prästerlig befattningshavare
är underkastad ämbetsansvar om han åsidosätter kyrkans ordning eller
sprider villoläror är obestridligt och framgår klart bl. a. av förarbetena till
den lagstiftning, varigenom tidigare gällande särbestämmelser om ämbetsansvar
för prästerliga befattningshavare upphävdes (se prop. nr 94/1948).
I detta sammanhang må påpekas, att redan i reformationens begynnelse
domsrätten i hithörande mål ansågs tillhöra världslig domstol (se JO:s
ämb.bcr. 1862 s. 86, jfr ock s. 92).

Emellertid vill det synas som om Cullberg — ehuru hans uttalande enligt
ordalagen har generell syftning — därmed närmast avsåge åtgärder i biskopens
själavårdande verksamhet, t. ex. vis a vis de honom underställda prästerna.
Cullbergs anföranden i yttrandet till JO tyder på detta och i gen -

184

mälet till hovrätten säger han på ett ställe, att det torde »kunna ifrågasättas
om vare sig JO-ämbetet eller civila domstolar äga behörighet att
taga ställning till handläggning av själavårdsfrågor».

Även om Cullbergs uttalande — att domstol saknar behörighet att pröva
åtgärder i biskopsämbetet — av honom avses skola uppfattas på det sätt
här antagits, kan det emellertid starkt ifrågasättas om uttalandet överensstämmer
med gällande rätt. Varken i de förut omnämnda förarbetena
eller i den juridiska litteraturen i övrigt (se t. ex. Sundberg: Kyrkorätt
s. 212 o. f.) har något stöd kunnat framletas för åsikten, att hinder i princip
skulle föreligga för att fel eller försummelser i den själavårdande verksamheten
skulle kunna beivras vid domstol. Tvärtom framhålles (Sundberg
s. 213), att ämbetsansvar föreligger ej blott med avseende å de prästerliga
befattningshavarnas världsliga göromål utan även vid utövning av den
s. k. potestas magisterii, d. v. s. den egentliga prästerliga gärningen. Det
torde, såsom tidigare angivits, vara ovedersägligt, att prästerlig befattningshavare
— och således även biskop — om han gör sig skyldig till sådan gärning
som spridande av villoläror eller åsidosättande av kyrkans ordning, är
i princip underkastad ämbetsansvar därför. Likaså har behörigheten av
yttranden, vilka fällts av präster under utövningen av den exklusivt kyrkliga
predikofunktionen, i flera fall efter åtal av JO upptagits till prövning
och funnits böra föranleda ansvar (se det vid JO:s ämb.ber. år 1913 fogade
100-årsregistret s. 17). Något sakligt skäl att ämbetsansvar däremot i princip
icke skulle föreligga vid fel eller försummelse i samband med den själavårdande
verksamheten torde icke finnas.

Svea hovrätt yttrade i dom den 17 januari 1962 — efter redogörelse för
vad i målet förekommit — följande.

Vad först angår Cullbergs invändning, att domstol ej är behörig att döma
över en biskops åtgärder, då han i egenskap av pastor pastorum utövar
själavårdande verksamhet i förhållande till underlydande präster, finner
hovrätten visserligen att en biskop utan inblandning av annan myndighet
äger rätt och skyldighet att genom råd och förmaningar vägleda stiftets
prästerskap. Skulle emellertid biskopens åtgärder under utövandet av denna
verksamhet komma att innefatta angrepp på sådana intressen, som den
allmänna rättsordningen har till uppgift att skydda, anser hovrätten det
uppenbart att åtgärderna måste kunna bli föremål för domstols bedömning.
I före varande mål har åklagaren gjort gällande att Cullberg gjort sig skyldig
till tjänstefel enligt 25 kap. 4 § strafflagen genom att utsätta en underlydande
för otillbörlig påtryckning. Denna åklagarens gärningsbeskrivning
innefattar påstående om att Cullberg brutit mot vad som allmänt fordras
av en statens ämbetsman, och hovrätten anser sig därför på ovan anförda
skäl böra pröva åtalet. Hovrätten ogillar således Cullbergs invändning om
att hovrätten ej är behörig.

Beträffande själva saken har Cullberg i sitt brev till Manell den 26 maj
1960 ställt denne inför valet att antingen i ortspressen införa ett av Cullberg
formulerat meddelande eller bli anmäld till domkapitlet i och för
disciplinärt förfarande. Det avsedda meddelandet i pressen innebar att

185

Manell, med en för honom nedsättande motivering, skulle förklara sig icke
vilja mottaga kallelse till kyrkoherdetjänsten i den församling där han var
verksam.

Hovrätten finner utredningen i målet giva vid handen, att Cullberg vid
avfattandet av detta brev haft fog för sin uppfattning att Manell inför
frågodagsförrättning verkat i egen sak genom utdelning av tryckta röstsedlar
upptagande hans eget namn. Med hänsyn till de särskilda krav, som
måste ställas på sökande till prästerlig tjänst, hade det därför funnits anledning
för Cullberg att inskrida antingen genom pastoralvårdande råd och
förmaningar eller genom anmälan till domkapitlet för utredning och eventuell
åtgärd i disciplinär väg.

Cullberg har emellertid ställt Manell inför ett val som för denne kunde ha
medfört mycket allvarliga konsekvenser. Om Manell för att undgå ett
disciplinärt förfarande i domkapitlet, som enligt brevet troligen skulle ta
allvarligt på saken, hade valt att publicera det begärda meddelandet, skulle
Manell icke blott ha förlorat det av honom önskade ämbetet utan överhuvud
taget kunnat skada sin framtida ställning.

Den påtryckning, som Cullberg sålunda utövat på Manell, finner hovrätten
icke vara tillbörlig.

Vid bedömande av huruvida Cullbergs åtgärd är av sådan beskaffenhet
att den bör medföra straffansvar måste emellertid beaktas att Manell, innan
Cullberg avlät sitt brev, undandragit sig sin skyldighet att lämna begärda
upplysningar och därigenom givit Cullberg anledning till ett kraftigt ingripande.
Av särskild betydelse är vidare att Cullberg vid brevets avfattning
ansåg sig vara i stor tidsnöd och därför fann sig icke äga möjlighet att närmare
överväga brevets utformning. Viss hänsyn bör också tagas till vad
Cullberg uppgivit om att han på grund av sitt vänskapliga förhållande till
Manell icke ansåg det nödigt att noga väga sina ord.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finner hovrätten vad i målet
lagts Cullberg till last skäligen icke böra medföra ansvar för honom.

Åtalet ogillas.

Mot hovrättens dom fullföljde jag talan under yrkande att Cullberg
måtte fällas till ansvar för vad i målet lagts honom till last.

I skriftligt genmäle bestred Cullberg detta yrkande. Han åberopade därvid,
jämte annat, ett av professorn Halvar Sundberg avgivet utlåtande, i
vilket Sundberg bl. a. anförde följande allmänna synpunkter i fråga om
biskops tjänsteansvar enligt svensk rätt.

Fram till år 1948 funnos stadgandena om det prästerliga tjänsteansvaret
i kyrkolag, först i 1571 års kyrkoordnings »ordning om präster och predikoämbetet»
och »ordning om biskopar», och sedan i 1680 års kyrkolag,
som i 19 kap. 22—30 §§ innehöll bestämmelser rörande innehavare av prästämbetet
och i 23 kap. angående innehavare av olika prästerliga befattningar.
Kyrkolagens straffbestämmelser ersattes år 1889 med en särskild i den
för kyrkolags stiftande stadgade ordningen antagen lag »om straff för äm -

186

betsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål». Denna lag ägde jämväl
tillämpning ä biskop, ehuru domsrätten, som i fråga om innehavare av
prästerlig tjänst tillkom domkapitel, beträffande biskop tillhörde hovrätt.

Den kyrkliga domsrätten har med 1948 års lagstiftning väsentligen upphört.
1889 års lag har sålunda upphävts utan att ersättas av någon ny lag
om ämbetsbrott av prästerliga befattningshavare. Innehavare av dylika
tjänster äro därefter underkastade samma ansvar som statens tjänstemän.
Domkapitlen hava endast fått behålla en efter statsförvaltningsmodell utformad
disciplinärmakt i förhållande till innehavare av prästerlig befattning,
lydande under domkapitlet.

Genom 1948 års ändringar i domkapitelslagen kom emellertid den kyrkorättsliga
distinktionen mellan innehavare av prästerlig befattning och innehavare
av prästämbetet att Öppet framträda i lagtexten. Sålunda erkändes
domkapitlets rätt att från prästämbetet skilja präst utan prästerlig befattning,
som på grund av sitt leverne eller någon sin gärning funnits hava i
avsevärdare mån skadat det anseende han som präst bör äga, liksom också
präst med eller utan prästerlig befattning, som övergivit kyrkans lära.
Härigenom bekräftades avsiktligt kyrkans fulla självständighet såsom innehavare
av den religiösa, makten. Liksom kyrkan ensam förlänar prästämbetet,
tillhör det också kyrkan allena att fråntaga prästen detta ämbete, fastslogs
det sålunda såväl i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 9 till 1946 års kyrkomöte
som i Kungl. Maj:ts proposition nr 94 till 1948 års riksdag.

I motsats härtill höra under borgerlig domsrätt innehavare av prästerliga
befattningar. Den borgerliga domstolen har därför att bedöma icke blott
fel och försummelser, som den prästerliga befattningshavaren må begå i utövandet
av de med befattningen förenade världsliga uppgifterna (potestas
regiminis), utan även sådana ämbetsbrott som åsidosättande av kyrkans
ordning och av kravet på oförvitligt leverne.

1889 års lag innehöll i 9 § en straffbestämmelse, avseende det fall, att
»präst, i ändamål att vinna befordran till prästerlig tjänst, obehörigen ingår
avtal om blivande löneförmåner vid tjänsten eller eljest för nämnda
ändamål utfäster vedergällning, utan att därigenom göra sig skyldig till
brott, som i allmän strafflag eller särskild författning är belagt med straff».
Någon motsvarighet härtill upptogs ej i strafflagen, när 1889 års lag upphävdes.
Skälet härtill angavs vara, att stadgandet såsom hänförligt till
gångna tiders förhållanden ansågs saklöst kunna utgå (SOU 1945: 29, sid.
13, Kungl. Maj:ts proposition nr 94 till 1948 års riksdag, sid. 16). Upsala
domkapitel hade ifrågasatt, huruvida icke stadgandet om straff för obehörigt
verkande av präst för egen befordran borde bibehållas i en ifrågasatt
ny lag om ansvar för ämbetsbrott av präst (se propositionen sid. 17). Någon
sådan kom emellertid icke till stånd, utan prästerliga befattninghavare
underkastades endast samma ansvar som borgerliga tjänstemän, varvid
någon särskild straffbestämmelse vid förseelser mot kyrkans ordning ej ansågs
påkallad utöver vad som i allmänhet gäller om tjänstefel (propositionen
sid. 40). Däremot innebar slopandet av straffbestämmelsen icke, att
verkande för egen befordran skulle hava godtagits av kyrkan. Principen
framträder sålunda även i 1957 års lag om prästval 20 § tredje stycket,
varest i överensstämmelse med tidigare lag stadgas, att, om sökande på
förslag till prästerlig tjänst ej är anställd i pastoratet och annan präst finnes
att tillgå, han icke må i pastoratet utföra annan prästerlig förrättning än
prov med predikan och altartjänst. Att i strafflagens ämbetsbrottskapitel

187

intaga en bestämmelse om obehörigt verkande vid val skulle för övrigt mött
det hinder, att den icke skulle kunnat tillämpas å sökande till prästerlig
tjänst, vilken ej innehade någon prästerlig befattning, ehuru han var innehavare
av prästämbetet.

Tillämpas 1948 års principer på innehavare av biskopsbefattning, blir
resultatet, att under borgerlig domstol höra förseelser, som biskop må begå
i utövningen av de med befattningen förenade, så att säga utåtriktade uppgifterna,
d. v. s. utövningen av potestas regiminis, men ifråga om utövningen
av de religiösa uppgifterna (potestas magisterii) endast sådana, som
skulle innebära ett åsidosättande av kyrkans ordning eller kravet på oförvitligt
leverne. Däremot kan enligt kyrkolagen 24 kap. 2 § icke under borgerlig
domstol falla »tvistiga saker, som till kyrkans dom egentligen höra . ..
och allt vad till Guds ära, kyrkans tjänst och disciplin länder samt predikoämbetet
(= prästämbetet) tillhörer». Av denna natur är biskopens verksamhet
såsom pastor pastorum. Till denna episcopala funktion saknas
uppenbarligen varje motsvarighet i förhållandet mellan överordnade och
underordnade inom den statliga byråkratien, och 25 kap. 4 § strafflagen
kan även av detta skäl icke vara därå tillämplig. Att ur borgerliga synpunkter
bedöma, om en religiös verksamhet utövats riktigt, är en logisk omöjlighet
och strider därjämte mot den klara distinktionen i 1948 års lagstiftning
mellan prästämbetet och den prästerliga befattningen. Endast därest
biskopen vid utövningen av denna potestas magisterii skulle göra sig skyldig
till en handling, som enligt borgerlig lag är straffbar, såsom ärekränkning,
förargelseväckande beteende eller misshandel (i den mån sådant överhuvud
är tänkbart i dessa strängt personliga relationer), kan en borgerlig
domsrätt föreligga, men denna avser då icke pastoralvården utan den därav
oberoende handlingen.

Aven om man skulle bortse från den kyrkorättsliga aspekten på fallet,
synes det emellertid med skäl kunna ifrågasättas, om 25 kap. 4 § strafflagen
ens sakligt kan tillämpas å biskops pastorala verksamhet. Man synes
här endast kunna tänka sig två typer av fall.

Det ena är, att biskop under utövande av sagda verksamhet uppträder
på ett ohöviskt sätt eller gör sig skyldig till ett brott, såsom ärekränkning
eller misshandel. Härför kan han ställas till ansvar såsom för tjänstefel. Men
det är icke den i pastoralvårdande syfte vidtagna åtgärden, som konstituerar
tjänstefelet, utan något utanförliggande. Tjänstefelet består i att
biskopen åsidosatt vad honom åligger enligt tjänstens beskaffenhet eller
begått en gärning, som är brottslig i och för sig, oavsett om den begås under
denna verksamhet eller utom densamma.

Den andra möjligheten synes vara, att biskop vid utövandet av den
pastorala verksamheten brister i själva det själavårdande handlaget; det är
väl detta som i nu förevarande fall är J():s uppfattning. Läget skulle då
vara likartat med det, som uppkommer, om en tjänsteman vilken som helst
utför en tjänsteåtgärd bristfälligt eller om han på annat sätt försummar sin
tjänsteplikt. Härunder skulle kunna hänföras det fall, att biskop utan att
brista i höviskt uppträdande och utan att göra sig skyldig till brott av annan
beskaffenhet utövar pastoral värd med oförstånd eller oskicklighet,
t. ex. ingriper, utan att någon pastoralvårdssituation objektivt sett föreligger;
men i så fall också den motsatta situationen, att biskop försummar att
vidtaga pastoralvårdande åtgärd i ett läge, då sådan åtgärd varit erforder -

188

lig. Det synes uteslutet, att en dylik »förseelse» skulle kunna anses innebära
sådant åsidosättande av tjänsteplikt, som avses i 25 kap. 4 § strafflagen.
Skälet härtill är, att den pastorala verksamheten på grund av sin
religiösa och intimt personliga natur icke på något sätt kan jämställas med
borgerliga tjänsteplikter och med stöd därav inpressas under stadgandet.
Skulle man göra detta, innebure nämligen det, att biskop skulle kunna åtalas
och dömas icke blott för att hava under utövandet av pastoralvård förfarit
oförståndigt eller oskickligt utan även för att hava försummat sina pastoralvårdsplikter
i något givet fall, där ingripande varit påkallat. En sådan
situation skulle te sig nästan grotesk. Och skälet härtill är, att pastoralvården
utgör ett område, för vilket icke några andra bestämmelser finnas
än behörighetsstadgandena i kyrkolagen 24 kap. 1 och 2 §§ om kyrkans
exklusiva kompetens. Slutsatsen måste därför bliva, att biskops pastorala
verksamhet är en företeelse av annat slag än en tjänsteåtgärd i strafflagens
mening och att tjänstefelsparagrafen därför icke kan avse denna verksamhet.
Även från borgerliga utgångspunkter lärer det därför få anses tillkomma
biskop att ensam utan inblandning av borgerliga myndigheter avgöra,
icke blott om och när ett pastoral vårdsingripande är sakligt motiverat,
utan även huru ingripandet i det enskilda fallet skall ske.

Sedan Ivungl. Maj:t därefter berett ärkebiskopen tillfälle att yttra sig i
målet, anförde ärkebiskopen i avgivet yttrande följande.

1. Anledningen till den biskopliga åtgärd, som bragts under åtal, är ett
fall av frästs verkande i egen sak i samband med prästval. Cullberg har i
olika sammanhang utvecklat den syn på prästtillsättningsförfarandet med
dess konsekvenser för prästs förhållande, som varit bestämmande för hans
allvarliga bedömning av fallet i fråga. Vad han anfört därom dels i sitt
första yttrande till JO, dels i sitt genmäle till hovrätten torde helt överensstämma
med kyrklig åskådning.

När den återhållsamhet, som vid prästval åligger präst, utsträckes till att
gälla alla de situationer, som har karaktär av valförberedelse, och till att
innebära, att han ej endast skall undvika direkt agitation utan avstå från
allt som kan ge ett sken av att söka värva anhängare, ligger detta klart
i linje med de restriktiva lagbestämmelser, som gäller för på förslag uppförd
prästs avläggande av predikoprov och för under val stående prästs
fortsatta utövande av tjänst i samma pastorat, men betingas ytterst av den
religiösa syn på uppgiften såsom präst och församlingsherde, som kräver
att komma till uttryck och förverkligas genom den yttre ordningen för tillsättning
av prästtjänster.

Prästämbetet är enligt evangelisk-luthersk åskådning ett uppdrag att
förkunna Guds ord och förvalta sakramenten, givet av kyrkans Herre. Det
är hans kallelse, som förmedlas genom kyrkans ordning för prästvigning.
Detta klargöres för var och en som skall vigas till präst genom prästvigningsritualet,
och vederbörande förpliktar sig själv genom det första prästlöftet
att vinnlägga sig om att förvalta sitt ämbete »Gud till ära och själar
till salighet».

Det förhåller sig icke annorlunda med innebörden av den prästtjänst i
församlingen, vari prästämbetet utövas. Dess syfte kommer till uttryck genom
biskopens förmaningsord till den utnämnde kyrkoherden vid dennes
installation: »Av dig väntar Guds församling, att du, som en herde för
Kristi hjord, icke söker ditt eget bästa utan deras, som nu anförtros i din

189

vård.» Och att även kyrkans ordning för prästval har en förmedlande funktion
i fråga om detta speciella uppdrag framgår tydligt av förbönen för den
nyinstallerade kyrkoherden: »Vi bedja dig att du ville med din helige Ande
begåva denne din tjänare som du har skickat och förordnat till denna församlings
själasörjare.»

Denna syn utesluter icke all aktivitet från prästens sida men ger den sin
bestämda plats och innebörd. Gällande ordning för prästval tillerkänner
präst rätten att söka tjänst, antaga extra kallelse och avlägga predikoprov.
Genom att använda sig av denna rätt ställer han sig endast till förfogande.
Den önskan om befordran, åt vilken han sålunda ger uttryck, är fullt legitim,
om han blott har tjänstens syfte för ögonen. Men den religiösa synen
på tillsättningsförfarandet innebär samtidigt, att frågan om vem som skall
betros med en tjänst besvaras genom ett skeende, till vilket den sökande
har att förhålla sig passiv. Gällande ordning sätter en bestämd gräns för
hans aktivitet genom att lägga kallelse och val i församlingens händer.
Därigenom försättes prästen i en situation, som kräver av honom att genom
sitt förhållningssätt visa, att han icke söker sitt eget utan församlingens
bästa, och att han gör allvar av att Guds vilja, ej hans egen skall ske.
Detta kan icke sägas vara fallet, om han ger vika för frestelsen att söka
främja sin sak genom åtgöranden vid sidan av gällande ordning. Sådant
verkande i egen sak strider så flagrant mot det handlingssätt, som prästämbete
och prästtjänst förutsätter, att det till sin art under alla förhållanden
måste bedömas som ett allvarligt felsteg.

När i detta sammanhang en codex ethicus för prästerskapet åberopats,
är sålunda att märka, att denna icke har karaktären av en blott i anslutning
till lag och praxis utbildad kyrklig opinion utan bygger på en kyrklig
åskådning, som präglar svenska kyrkans vignings- och installationsritual
och därmed har direkt förpliktande karaktär för prästerskapet.

2. Vad beträffar den åtgärd av en biskop i detta sammanhang, som gjorts
till föremål för åtal, så faller den inom området för hans särskilda ämbetsutövning
såsom biskop. Denna utövas av honom personligen i former, som
ej är reglerade genom lag.

Att i ett fall av prästs verkande i egen sak ingripa och söka åstadkomma
rättelse, är för biskopen en pastoral uppgift, som hör samman med hans
ställning såsom pastor pastorum. Denna har, såsom framhållits av Cullberg
och Sundberg sin grund i det genom biskopsvigningen på honom lagda
ämbetsansvaret för den andliga vården om sitt stifts präster och församlingar
och har sitt stöd i kyrkolagens stadganden om biskoparnas tillsynsmyndighet
(kap. 24: 1, 2 KL).

Den ifrågavarande pastorala åtgärden har enligt Cullbergs förklaring haft
ett själavårdande syfte. Därigenom blir den eu sak mellan biskopen och
den berörde prästen och ställes under de för själavården gällande andliga
normerna med avseende både på innehåll och form. Härav följer i det givna
fallet, att den religiösa aspekten måste få utan inskränkning komma till sin
rätt. Det är sålunda biskops skyldighet att söka för eu felande präst klargöra
innebörden av de religiösa förpliktelser, som är förbundna med dennes
ämbete och tjänst, för att lian skall föras till den insikt och besinning, som
kan leda till rättelse och bättring, och det hör lill biskops befogenheter att
även giva de vägledande råd och förmaningar han finner nödvändiga. Det
kan därvid för vederbörandes egen och församlingens skull bli fråga om en
för honom påkostande bot, som medför avstående från möjlighet att erhålla
en tjänst. Ett beslut härom måste emellertid framgå ur hans egen insikt

190

och övertygelse om vad som är det rätta handlingssättet. Det är en för
evangelisk själavård grundläggande förutsättning, att icke något intrång
får ske i den felandes rätt att fritt taga ställning och fatta sina avgöranden.

För att det pastorala förfarandet i sådant fall skall fylla sin funktion,
kommer det an på att den själavårdande karaktären bevaras. Förevarande
åtal avser en biskoplig åtgärd, som förmenas innebära ett hot och en otillbörlig
påtryckning. Cullberg har hävdat, att hans åtgärd måste ses som ett
led i själavården och att de klandrade formuleringarna får en annan innebörd,
om de tolkas ut ifrån det själavårdande syftet. Intet har heller i målet
anförts, som ger fog för ett ifrågasättande av att detta varit hans avsikt.
Man kan emellertid ej bortse ifrån, att åtgärden i den form den fått överskrider
gränsen för ett pastoralt förfarande med själa vårdskaraktär och
måste bedömas med hänsyn till de brukade uttryckssätten och deras innebörd
och verkan av påtryckning.

Att åtgärden fått denna olyckliga utformning beror såsom av handlingarna
framgår i första hand på speciella omständigheter, vilka måste inverka
på dess bedömande, såsom också skett i hovrättens domslut. Men den roll,
som formfrågan spelat, får ytterligare belysning mot en allmän bakgrund.
Det aktuella exemplet illustrerar betydelsen av att det pastorala förfarandet
och det disciplinärrättsliga hålles i sär och att det förra icke får inslag
av ultimativ karaktär, som är främmande för evangelisk själavård. Samtidigt
måste emellertid uppmärksammas, att genomförandet av en sålunda
avgränsad pastoralvård försvåras genom biskopens dubbla ställning såsom
på en gång pastor pastorum med själasörjaransvar för sina ämbetsbröder
och deras förman med tillsynsmyndighet, utövad av honom såväl personligen
som i egenskap av domkapitlets preses. Detta förhållande kan näppeligen
undgå att komplicera de inbördes relationerna mellan biskop och
Präster och att göra den pastorala uppgiften vansklig. Detta bör vinna fullt
beaktande vid bedömning från tredje parts sida av åtgärder, som sammanhänger
med ett pastoralt förfarande men fått en form, som icke motsvarar
dess syfte.

För en själavård, som förutsätter respekt för en felandes rätt till fritt
beslut, utgör det rättsskydd, som samhället vakar över, ett stöd och ett
väm. Men för kyrkans möjligheter att fylla sin andliga samfundsuppgift
är det samtidigt av avgörande vikt, att dess ämbetsinnehavare liksom i
övrigt dess organ för andlig verksamhet, äger rätt och lämnas frihet att
verka i överensstämmelse med det kristna budskapet och de av detta bestämda
normerna för samfundslivet. I detta sammanhang har det för kyrkan
en central betydelse, att biskopen kan fullgöra sin pastoralvårdande
uPPffift så som saken kräver och att vid ett rättsligt beivrande av någon
hans åtgärd i sådant sammanhang fullt beaktas såväl de krav som uppgiften
ställer som de omständigheter, vilka försvårar dem.

3. Med vad som ovan sagts har redan den fråga berörts, som till sist
skall något belysas, nämligen grunden för ett rättsligt beivrande av biskops
åtgärd i samband med pastoralvård.

Den påtalade åtgärden har av JO rubricerats som tjänstefel och ansvar
har yrkats jämlikt 25 kap. § 4 strafflagen. I enlighet härmed har hovrätten
upptagit åtalet till prövning.

Däremot har Cullberg gjort gällande, att bedömandet av eu biskops åtgärder
i själavårdande syfte faller utanför borgerliga rättsinstansers bedömande
och därför i första instans bestritt domstolens kompetens, samt

191

sedermera i sitt revisionsgenmäle yrkat frikännande på den grund, att
pastoralvård ej kan hänföras till sådan tjänsteplikt, som avses i kap. 25: 4
SL.

Denna uppfattning, som utförligt utvecklats och motiverats såväl i Cullbergs
skilda inlagor som i den av Sundberg gjorda utredningen grundas på
en biskopens exklusiva rätt inom detta område enligt 1086 års kyrkolag,
som i sin tur återföres på en kyrkans exklusiva rätt över ämbetet till åtskillnad
från tjänsten. Det. är dock att märka, att genom samma 1948 års
lagstiftning, som å ena sidan införde denna distinktion med domkapitlets
befogenhet att skilja präst från hans ämbete som principiellt och praktiskt
betydelsefull konsekvens, å andra sidan avskaffade domkapitlets domsrätt
i mål rörande ämbetsbrott av präst och överförde den till allmän domstol
att utövas enligt tjänstefelsparagrafen i strafflagen, utan att därvid gjordes
undantag för något område av ämbetsutövningen.

Vid det förhållandet, att ämbetet regelmässigt är förbundet med tjänst
och att deras särhållande i den praktiska utövningen är problematiskt, synes
med rådande förbindelse mellan stat och kyrka frågan om biskopars
och församlingsprästers rätt till fritt fullgörande av sin andliga ämbetsplikt
icke gärna kunna lösas därigenom att kyrkans målsmän ut ifrån sin uppfattning
ensidigt bestämmer gränserna för sitt exklusiva kompetensområde.
Att en åtgärd enligt kyrklig uppfattning formellt är att hänföra till den
pastorala uppgiften utesluter icke att den reellt är av den art, att den kan
gå utöver denna. Och vare sig den ses som ett led i ett pastoralt förfarande
med själavårdskaraktär eller betraktas såsom endast med denna tillfälligt
förknippad, måste den kunna göras till föremål för rättslig bedömning.
Men för en sådan torde ingen annan form stå till buds än domstolsprövning
enl. 25: 4 SL.

Det tjänstefel, för vilket i nu föreliggande fall ansvar yrkats, måste emellertid
hänföras till ämbetsmans åsidosättande av vad honom »enligt tjänstens
beskaffenhet» åligger. Det är sålunda icke endast fråga om de förpliktelser,
som gäller för tjänster i allmänhet utan också om dem som gäller
för denna särskilda tjänst. När frågan ställes så, aktualiseras med avseende
på en kyrklig tjänst hela det sammanhang vari den måste insättas med det
kyrkliga ämbetet och dess andliga uppgift och funktion. Den pastorala
uppgiften har visserligen såsom bestämd av en själavårdssituation sin
sekreta innersida. Den berör så tillvida ett område, där de till grund för
värderingar och omdömen liggande faktorerna är oåtkomliga för en utanförstående
bedömare, ett område som sålunda icke heller kan dragas in
under en rättslig prövning. Men såsom tidigare visats, har den pastorala
uppgiften också beröring med områden, där förhållanden och åtgärder är
möjliga att bedöma med hänsyn till tjänstens förpliktelser genom ett aktgivande
på att denna tjänst är bestämd av en kyrklig åskådning med normer
av för innehavaren förbindande karaktär.

Urgerandet, av en sådan bedömning av prästs eller biskops ämbetsåtgärd
enligt tjänstens beskaffenhet innebär icke, att allmänt gällande förpliktelser
för ämbetsmän skulle sakna relevans för bedömandet. Men om en åtgärd,
som från denna synpunkt måste anses som ett tjänstefel, prövas med hänsyn
till vederbörandes förpliktelser enligt den särskilda tjänstens beskaffenhet,
kan frågan om felets bedömning komma i ett annat läge.

Vad det aktuella fallet beträffar, synes JO så tillvida ha tagit hänsyn till
tjänstens särskilda beskaffenhet, som han i åtalsinstruktionen uttalat, att

192

biskops pastoralvård obestridligen är av den natur, att borgerlig myndighet
i regel icke har att taga befattning därmed, och att det även enligt hans
mening ligger inom ramen för en biskops befogenhet att råda präst som
gjort sig skyldig till otillbörligt verkande vid val, att avstå från kandidatur.
Det kan dock icke sägas, att han vid bedömandet av biskopens påtalade
åtgärd tagit hänsyn till de med prästämbete och prästtjänst förbundna
särskilda förpliktelserna, vare sig när det gäller uppfattningen om innebörden
av det till grund för åtgärden liggande missförhållandet eller när det
gäller tolkningen av åtgärden i dess sammanhang. I stället har JO:s berättigade
intresse att värna det rättsskydd, som underordnade bör äga gentemot
övergrepp från överordnades sida, kommit att dominera argumenteringen
och lett till att i revisionsinlagan biskops förhållande till sina präster
betraktas helt i analogi med en chefs förhållande till underordnade
tjänstemän och att den påtalade åtgärden tolkas på ett sätt, som synes
innebära ett bestridande av den pastorala avsikten.

Däremot torde hovrätten, så vitt framgår av domsskälen, ha fäst väsentligt
avseende vid de från kyrklig synpunkt relevanta omständigheterna.

En tillämpning av 25: 4 SL efter denna linje erbjuder en garanti för att
kyrkans tjänsteinnehavare skall behålla den frihet under religiöst ansvar
som utgör en förutsättning för kyrkans och statens förbundenhet. Endast
en sådan tillämpning lär göra det möjligt att i komplicerade situationer
finna en lösning, som gör rättvisa åt både allmänna och kyrkliga vitala
rättsintressen.

Kungl. Maj:t yttrade i dom den 21 december 1962 följande.

Vidkommande först Cullbergs invändning, att domstol ej vore behörig att
döma över en biskops åtgärder, när han i egenskap av pastor pastorum utövar
själavårdande verksamhet i förhållande till underlydande präster, samt
att hovrätten således icke ägt att upptaga åtalet till prövning, må följande
anmärkas.

Åtalet avser, att Cullberg under utövande av sin biskopsbefattning låtit
komma sig till last tjänstefel som omfönnäles i 25 kap. 4 § strafflagen. Bedömningen
av frågan huruvida präst gjort sig skyldig till dylikt fel tillkommer
numera allmän domstol. I lag göres därvid icke undantag för något
visst område av den prästerliga tjänstens utövning. Ej heller kan vare sig
på hänsyn till sakens natur eller på andra i målet åberopade skäl grundas en
regel om att sådana av präst vidtagna åtgärder i tjänsten, vilka eljest skulle
vara att anse som tjänstefel, vore undandragna domstols bedömning enbart
därför att de företagits i själavårdande syfte. En annan sak är, att vid prövning
av åtal för tjänstefel stort avseende måste fästas vid den kyrkliga uppfattningen
om det tillbörliga eller otillbörliga i den tilltalades förfarande.

På grund av det anförda finner Kungl. Maj:t — oavsett huruvida den
åtgärd åtalet gäller uteslutande haft själavårdande syfte eller tillika förestavats
av andra hänsyn, såsom omsorg om församlingslivets bästa och kyrkans
anseende — Cullbergs invändning mot domstols behörighet sagna fog.

Enligt stadgad kyrklig uppfattning innebar Manells förfarande att inför
frågodagsförrättningen anskaffa och utdela tryckta röstsedlar, upptagande

193

lians namn, ett fel av allvarlig beskaffenhet. Någon berättigad anmärkning
mot Cullberg hade därför icke kunnat framställas, därest han endast uppmanat
Manell att efter vad som förevarit avsäga sig en kallelse till kyrkoherdetjänsten.

Genom sitt brev till Manell den 26 maj 1960 har emellertid Cullberg ställt
Manell inför valet mellan att antingen avsäga sig kallelse till tjänsten —
ett för hans framtid måhända avgörande steg — eller bliva anmäld för domkapitlet
med anledning av sitt ovannämnda förfarande. Avsägelsen skulle
offentliggöras på ett sätt och med en avfattning, som otvivelaktigt skulle
hava väckt stort uppseende och varit ägnade att ingiva allmänheten föreställning
om att Manell gjort sig skyldig till något vanhedrande. Genom att
förelägga Manell vidtagande av en sådan åtgärd såsom alternativ till anmälan
för domkapitlet har Cullberg visat oförstånd i tjänsten.

Att Manell undandragit sig sin skyldighet att lämna Cullberg begärda
upplysningar i saken och att Cullberg vid brevets avfattande ansåg sig vara
i tidsnöd kan icke fritaga Cullberg från ansvar. Omständigheterna måste
dock betraktas som mildrande.

På grund av vad sålunda anförts prövar Kungl. Maj:t lagligt att, med
ändring av hovrättens dom, döma Cullberg jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen
för tjänstefel att utgiva 10 dagsböter å 25 kronor.

Om detta beslut voro fyra av högsta domstolens ledamöter — justitieråden
Erik Söderlund, Edling, Yngve Söderlund och Riben — ense. En ledamot,
justitierådet Karlgren, var av skiljaktig mening och anförde:

»Vidkommande först Cullbergs invändning, att domstol ej vore behörig
att döma över en biskops åtgärder, när han i egenskap av pastor pastorum
utövar själavårdande verksamhet i förhållande till underlydande präster,
samt att hovrätten således icke ägt att upptaga åtalet till prövning, må följande
anmärkas.

Åtalet avser, att Cullberg under utövande av sin biskopsbefattning låtit
komma sig till last tjänstefel som omförmäles i 25 kap. 4 § strafflagen. Bedömningen
av frågan huruvida präst gjort sig skyldig till dylikt fel tillkommer
numera allmän domstol. I lag göres därvid icke undantag för något
visst område av den prästerliga tjänstens utövning. Ej heller kan vare sig på
hänsyn till sakens natur eller på andra i målet åberopade skäl grundas en
regel om att sådana biskops åtgärder i tjänsten, vilka eljest skulle vara att
anse som tjänstefel, vore undandragna domstols bedömning enbart därför
att de företagits i själavårdande syfte.

På grund av det anförda finner jag — oavsett huruvida den åtgärd åtalet
gäller uteslutande haft själavårdande syfte och icke tillika förestavats av
andra hänsyn, såsom omsorg om församlingslivets bästa och kyrkans anseende
— Cullbergs invändning mot domstols behörighet sakna fog.

7 — Justitieombudsmannens ämbetsberiittelse till 1063 års riksdag

194

Vid materiell bedömning av frågan, huruvida en biskops åtgärder i tjänsten,
de må hava själavårdande syfte eller ej, äro att anse som tjänstefel,
måste emellertid den kyrkliga uppfattningen om vederbörande åtgärders
försvarlighet eller oförsvarlighet tillerkännas grundläggande betydelse. Ett
beteende i tjänsten, som för ett borgerligt betraktelsesätt ter sig som visserligen
kanske mindre lämpligt men ej ur lagens synpunkt angripbart, kan
från kyrklig synpunkt framstå som till den grad oförsvarligt, att ansvar för
tjänstefel är påkallat. Omvänt kan en åtgärd, som från borgerlig utgångspunkt
skulle utgöra tjänstefel, sakna sådan egenskap till följd av den kyrkliga
tjänstens särskilda natur. Hänsyn måste nämligen, såsom i ärkebiskopens
yttrande i målet understrykas, tagas till »tjänstens beskaffenhet». Därav
blir praktiskt en konsekvens, att åtgärder som falla inom ramen för en
biskops själavårdande verksamhet sällan kunna tänkas bliva en domstol
bedömda såsom tjänstefel, även om som nämnts något processuellt hinder
härför icke behöver vara förhanden. — Vad nu sagts utesluter dock icke, att
under särskilda omständigheter, såsom om den kyrkliga synen i visst avseende
skulle starkt avvika från stadgad borgerlig rättsuppfattning, den
senare och icke den förra bör läggas till grund för den straffrättsliga bedömningen.

I förevarande fall har Cullbergs åtalade förfarande föranletts av att Manell
inför frågodagsförrättningen verkat i egen sak på ett sätt som enligt
kyrklig åskådning uppenbarligen var otillbörligt; enligt ärkebiskopens yttrande
i målet strider en prästs främjande av det egna intresset härvidlag,
genom åtgöranden vid sidan av gällande ordning, »så flagrant mot det handlingssätt,
som prästämbetet och prästtjänst förutsätter, att det till sin art
under alla förhållanden måste bedömas som ett allvarligt felsteg». Cullberg
hade i detta läge, liksom med hänsyn till Manells jämväl i övrigt klandervärda
uppträdande, goda skäl för ett bestämt ingripande, och ett ingripande
som syftade till omedelbar rättelse av Manells felsteg — att låta saken
anstå till efter frågodagsförrättningen hade tydligen varit ett ur olika synpunkter,
även med tanke på de ifrågavarande församlingsbomas intresse,
mindre lämpligt handlingssätt å Cullbergs sida. Det kunde nu icke hava
lagts Cullberg till last, om han meddelat Manell att han var betänkt på att
anmäla dennes tjänstefel till domkapitlet, även om ett sådant meddelande
verkat som en påtryckning. Hade vidare Cullberg med meddelandet förknippat
ett uttalande om att anmälan kunde eller skulle utebliva, därest
Manell förklarade sig avstå från kallelse till kyrkoherdebefattningen —
utan att framställa en fordran på att frånträdandet skulle göras i sådan för
Manell nedsättande form, varpå krav framställdes i Cullbergs brev — är
det ett tveksamt bedömningsspörsmål, huruvida Cullbergs förfarande kunnat
stämplas som till sin art oförsvarligt. Även om, såsom synes bestyrkt
genom ärkebiskopens uttalanden, förfarandet icke varit befogat från den av
Cullberg åberopade själavårdande synpunkten och även om hänsyn tages

195

till att Manell därigenom, på sätt hovrätten anfört, ställts inför ett val som
för honom kunde hava medfört mycket allvarliga konsekvenser, skulle Cullbergs
förfarande ändock med utgångspunkt från den stränga kyrkliga synen
på att präst vid val verkar i egen sak kunna ifrågasättas vara godtagbart.
De starkaste skälen måste dock enligt min mening anses tala för att besvara
förutnämnda spörsmål jakande. Och under alla omständigheter har Cullberg
handlat oriktigt genom att kräva., att Manell skulle i en för honom så
personligen förödmjukande form förklara sig avstå från kallelse till kyrkoherdebefattningen.
Att en dylik offentlig avbön under förhan den varan de
omständigheter varit påkallad från själavårdande synpunkt finns det i betraktande
av bland annat ärkebiskopens nyss berörda uttalanden knappast
anledning att antaga, och till och med om så varit fallet, kan detta icke för
den straffrättsliga bedömningen bliva ovillkorligt utslagsgivande. För övrigt
har Cullberg själv i målet beklagat, att brevet i förevarande hänseende fått
en otillfredsställande avfattning.

Även om följaktligen Cullberg kan påbördas ett förfarande, som till sin
art ej varit försvarligt, är därav icke utan vidare en följd, att han genom
vad som lagts honom till last visat »försummelse, oförstånd eller oskicklighet»
i den mening som åsyftas i 25 kap. 4 § strafflagen. Cullbergs förfarande
måste fastmera av flera skäl — den tidsnöd varunder han handlat, vikten
av det kyrkliga intresse han ansåg sig pliktig tillvarataga, den tvekan som
i förut angivet hänseende kan råda därom huruvida Cullbergs handlingssätt
är att anse som rättsligt godtagbart eller icke, Manells i viss mån utmanande
och som nämnts klandervärda beteende — bedömas som ursäktligt, i allt
fall i så måtto att ansvar enligt sagda lagrum icke bör inträda.

Jag prövar förty lagligt fastställa hovrättens domslut.»

2. Dröjsmål av taxeringsnämndsordförande med att besvara
remisser i taxeringsmål samt underlåtenhet att meddela skattskyldig
underrättelse om avvikelse från självdeklaration m. m. Tilllika
försummelse av landskamrerare vid utövande av tillsyn över
att remisser i taxeringsmål besvarades inom skälig tid

I en den 20 oktober 1959 hit inkommen skrift anförde lantbrukaren Arvid
Ländin och hans hustru Svea Ländin klagomål över skattemyndigheternas
handläggning av ärende rörande Arvid Ländins taxering år 1957 i Halla
socken. I klagomålen påtalades att Arvid Ländin blivit felaktigt taxerad i
taxeringsnämnd och prövningsnämnd, samt att myndigheterna icke genast
rättat den felaktiga taxeringen och att de vidtagit åtgärder för att indriva
den felaktigt påförda skatten. Vidare anfördes klagomål över att taxeringsnämndens
ordförande, länsassessorn Gösta Carlsson, icke tillställt Ländin

196

vederbörlig underrättelse om de avvikelser taxeringsnämnden gjort från
Ländins självdeklaration.

Med anledning av klagomålen tog jag del av handlingarna rörande taxeringen.
Därjämte infordrades upplysningar från länsstyrelsen i Södermanlands
län om anledningen till att Carlsson dröjt avsevärd tid med att besvara
remisser i anledning av Ländins taxeringsbesvär och om vad inom
länsstyrelsen åtgjorts för att påskynda handläggningen av desamma. Med
anledning härav överlämnade länsstyrelsen en av t. f. taxeringsintendenten
Rolf Norlindh den 19 november 1959 upprättad promemoria ävensom förklaring
av Carlsson. Makarna Ländin inkommo därefter med påminnelser.

I anledning av det dröjsmål som förekommit med handläggningen av
Ländins taxeringsbesvär lät jag i kontrollsyfte från länsstyrelsen införskaffa
vederbörliga diarier över taxeringsbesvär för åren 1956—1959 avseende de
taxeringsdistrikt, i vilka Carlsson enligt vederbörliga förordnanden varit
taxeringsnämndens ordförande, nämligen Nyköpings stads första taxeringsdistrikt
samt Nykyrka och Halla socknars taxeringsdistrikt. Vid granskningen
av dessa handlingar framkom, att Carlsson i ytterligare ett stort antal
fall dröjt avsevärd tid med att avgiva yttranden, som avfordrats honom
i egenskap av taxeringsnämndsordförande. Vad sålunda iakttagits upptogs i
en härstädes upprättad promemoria, vari ånyo efterlystes huruvida särskilda
åtgärder vidtagits från länsstyrelsens sida i anledning av Carlssons dröjsmål
med att besvara remisser. Efter remiss inkommo länsstyrelsen och
Carlsson med yttranden rörande vad sålunda upptagits i promemorian. Sedermera
avgå vo, efter ny remiss i anslutning till ytterligare en inom JOexpeditionen
upprättad promemoria i ärendet, länsstyrelsen och Carlsson
nya yttranden, varjämte jämväl landskamreraren Arne Norman avgav yttrande.

Genom remiss den 29 maj 1961 underrättades Norman och Carlsson om
att mot dem förelåg misstanke om tjänstefel i vissa angivna hänseenden.
Tillika bereddes dem tillfälle att taga del av utredningen samt att inom
viss tid angiva huruvida ytterligare utredning ansåges önskvärd och att
eljest anföra vad de aktade nödigt. I anledning härav inkommo Norman och
Carlsson med slutpåminnelser.

Därefter verkställde byråchefen vid JO-expeditionen Georg Blomqvist
viss kompletterande utredning på landskontoret i Nyköping.

Med anledning av vad i ärendet förekommit uppdrog jag åt Blomqvist
att väcka och utföra åtal mot Carlsson och Norman enligt av mig utfärdad
åtalsinstruktion. I instruktionen anförde jag följande.

På grund av föreskriften i § 113 regeringsformen — enligt vilket stadgande
taxeringsmän, som riksdagens bevillnings föreskrifter å dess vägnar
tillämpa, ej skola för taxering kunna till något ansvar ställas — kan någon

197

bedömning från JO:s sida icke ske av de taxeringar, som åsatts Ländin av
taxeringsnämnden och prövningsnämnden.

Skäl saknas antaga att vid uppbörden av de enligt samma års taxering
debiterade skatterna förekommit förhållande som påkallar ingripande från
JO:s sida.

Med avseende å vad i övrigt förekommit i ärendet må anföras följande.

I. Dröjsmål av Carlsson med att besvara remisser i taxering smål

Skyldighet för taxeringsnämndsordförande att yttra sig i besvärsmål
fanns föreskriven i 134 § i 1928 års taxeringsförordning och stadgas nu i 7 §
11) i 1956 års taxeringsförordning. Någon tid för sådant yttrandes avgivande
har icke föreskrivits i författning.

Det ligger i sakens natur att ärende skall handläggas utan onödig tidsutdräkt.
Att skyndsamhet med skattemålens handläggning skall iakttagas
kommer till särskilt uttryck i taxeringsförordningens föreskrifter om tidsfrister
för prövningsnämndens arbete och kammarrättsmålens redovisning
(se bl. a. 89 § och 97 § andra stycket samt motsvarande äldre bestämmelser).
Vikten av att ärendes handläggning icke fördröjes genom onödigt utdragen
remissbehandling har vidare särskilt understrukits i kungl. cirkuläret
den 5 juni 1931 angående remissers verkställande och besvarande. Det
är en angelägenhet av betydande vikt från såväl allmän som enskild synpunkt
— inte minst för att allmänhetens förtroende för skattemyndigheterna
skall bevaras — att skattemålen behandlas med tillbörlig skyndsamhet.

a) Beträffande handläggningen av Ländins taxering
utvisa handlingarna följande.

Ländin blev år 1957 av taxeringsnämnden i Halla kommun taxerad för
statlig inkomstskatt till 14 440 kronor, taxerad inkomst, med beskattningsbar
inkomst av 10 700 kronor, och för kommunal inkomstskatt till 15 200
kronor, taxerad inkomst, med beskattningsbar inkomst av 13 300 kronor.
Därvid avvek taxeringsnämnden från Ländins självdeklaration i ett flertal
hänseenden, bland annat därutinnan att taxeringsnämnden dels icke medgav
Ländin å jordbruksbilagan yrkade avdrag med 13 028 kronor för inköp
av fodermedel, med 2 700 kronor för avbetalning å maskiner och med 611
kronor för avbetalning å lån, dels till den deklarerade inkomsten lade 214
kronor, utgörande Ländin tillkommande återbäring och efterlikvid för ar
1955 från en ekonomisk förening, vilket belopp Ländin upptagit som inkomst
av kapital, och dels icke till beskattning upptog av Ländin som inkomst
redovisat belopp å 7 000 kronor utgörande stödlån. Ländins inkomst
av jordbruksfastighet uppskattades av taxeringsnämnden till 7 730 kronor;
Ländin hade i självdeklarationen redovisat underskott med 1 823 kronor.

På grund av taxeringsnämndens beslut påfördes Ländin slutlig skatt med
tillhopa 3 683 kronor. Häremot avräknades 534 kronor som Lundin erlagt i

198

preliminär skatt för år 1956, varigenom uppkom kvarstående skatt med
3 149 kronor jämte ränta 147 kronor, tillhopa 3 296 kronor. Sistnämnda
belopp skulle betalas med 1 648 kronor under vardera av uppbördsterminema
i mars och maj 1958.

I en den 25 november 1957 till länsstyrelsen i Södermanlands län inkommen
skrift anförde Ländin hos prövningsnämnden besvär över taxeringen,
såvitt avsåg taxeringsnämndens uppskattning av hans inkomst av jordbruksfastighet.
Besvären remitterades den 28 november 1957 till Carlsson
i egenskap av taxeringsnämndens ordförande för yttrande inom åtta dagar.

Vidare begärde Ländin hos lokala skattemyndigheten anstånd jämlikt
49 § 1 mom. uppbördsförordningen med erläggande av den kvarstående
skatten. Taxeringsintendenten Gunnar Andersson förklarade i yttrande
över anståndsansökningen den 8 mars 1958 sig beredd att tillstyrka viss
nedsättning av taxeringarna. Ländin besökte därefter taxeringssektionen
och företedde verifikationer till styrkande av sina kostnader för inköp av
fodermedel, i anledning varav taxeringsintendenten i förnyat yttrande den
14 mars 1958 i anståndsärendet förklarade sig ämna tillstyrka ytterligare
nedsättning av taxeringarna, taxeringen för statlig inkomstskatt till 6 710
kronor, taxerad inkomst, med beskattningsbar inkomst av 3 000 kronor och
taxeringen för kommunal inkomstskatt till 5 600 kronor, beskattningsbar
inkomst. Innebörden härav var, att taxeringsintendenten ansåg summan av
bruttointäkter av jordbruksfastigheten helt motsvarades av kostnader i
jordbruksdriften; fastigheten skulle enligt denna bedömning ha lämnat varken
nettointäkt eller underskott.

Den 16 juni 1958 besvarade Carlsson remissen den 28 november 1957
och anförde därvid:

Klaganden har vid genomgång av deklarationen icke kunnat helt klarlägga
inkomster och utgifter i sin rörelse. Verkställd utredning har emellertid
givit vid handen, att utbetalningar för fodermedel, utsäde m.in. överstiga
de i deklarationen angivna beloppen. Inkomna kontrolluppgifter hava
icke visat, att inkomsterna varit större än de deklarerade. På grund härav
och med stöd av de upplysningar i övrigt, som stått att vinna, får jag vördsamt
föreslå, att jordbruksbilagan utföres med 0 och taxeringarna ändras i
enlighet härmed.

Taxeringsintendenten avgav därefter den 18 juni 1958 yttrande i taxeringsmålet
och tillstyrkte därvid bifall till besvären på sätt Carlsson föreslagit.
Av taxeringsintendentens yttrande erhöll Ländin del den 23 juni

1958.

Målet företogs till avgörande den 28 juni 1958 i prövningsnämnden, som
beslöt i enlighet med taxeringsintendentens yttrande.

Med anledning av prövningsnämndens beslut sänktes den slutliga skatt
Ländin hade att betala till 1 370 kronor med kvarstående skatt av 836
kronor.

199

Sedan Ländin erhållit debetsedel å slutlig skatt på grund av 1958 års
taxering, varav framgick att överskjutande skattebelopp tagits i anspråk
för gäldande av ovannämnda kvarstående skatt, inkom till länsstyrelsen
den 15 december 1958 från Ländin en skrift, som upptogs såsom besvär till
kammarrätten över prövningsnämndens ovannämnda beslut den 28 juni
1958. Klagoskriften remitterades den 18 december 1958 till Carlsson för
förklaring före den 3 januari 1959.

Ländin inkom sedermera den 28 januari 1959 med en den 26 i samma
månad dagtecknad kompletterande skrift och den 15 september 1959 med
ytterligare en skrift, vari han »för fjärde gången» anhöll om rättelse av »det
fel som blivit begånget vid taxeringen av 1956 års inkomst».

Det begärda yttrandet avgavs av Carlsson den 21 september 1959. Detsamma
innehöll i huvudsak följande.

Med stöd av vad klaganden kunnat styrka genom företedda verifikationer
eller på annat sätt göra sannolikt får jag vördsamt föreslå, att med utgångspunkt
från klagandens skrivelse den 26 januari 1959 bruttointäkten
av rörelsen ökas med den från Centralföreningen uppburna återbäringen
och efterlikviden med 214 kronor till 19 184 kronor samt att utgifterna beräknas
till 24 156 kronor.---Underskottet a jordbruksbilagan skulle

därigenom uppgå till 4 972 kronor med vilket belopp klaganden föreslås
erhålla underskottsavdrag vid taxeringen.

Härefter avgav taxeringsintendenten Börje Skoglund den 25 september
1959 förklaring över besvären och anförde därvid följande.

Klaganden har erhållit del av prövningsnämndens beslut den 1 augusti
1958. Besvärsskriften har inkommit till länsstyrelsen den 15 december 1958.
Besvären 1m således anförts efter utgången av den för besvärs anförande
föreskrivna tiden. Klaganden har icke förebringat nagon omständighet av
betydelse för uppskattningen av nettointäkten av jordbruksfastighet, som
icke tidigare varit känd. Beskattningsbar inkomst jämlikt forordningen om
statlig inkomstskatt har på grund av felräkning blivit 1 000 kronor för hog.

Jag hemställer att klagandens besvär ej upptagas till provning i vidare
mån än att förenämnda felräkning rättas.

Sedan Ländin den 1 oktober 1959 erhållit del av taxeringsintendentens
förklaring avgav han påminnelser i målet, vilka inkommo till länsstyrelsen
den 6 i samma månad.

Norlindh upplyste i sitt hit avgivna yttrande — dagtecknat den 19 november
1959 — följande.

Då den skattskyldige personligen icke delgivits prövningsnämndens beslut,
har den skattskyldige icke gått förlustig rätten att anföra besvär over
prövningsnämndens beslut. Efter övervägande av vad som förekommit i
målet har jag i förnyat yttrande denna dag till kammarratten tillstyrkt, att
den skattskyldige mcdgives avdrag för underskott i förvärvskällan inkomst
av jordbruksfastighet med 5 298 kronor i enlighet med vad den skattskyldige
anfört i sitt tillägg till sin ilen 15 december 1958 ingivna besvarsskn -

200

velse, varvid det i sagda tillägg av den skattskyldige framräknade underskottet
a 5 512 kronor reducerats med 214 kronor utgörande den skattskyldige
tillkommande efterlikvid och återbäring för år 1955. — Jag har jämväl
denna dag hos vederbörande lokala skattemyndighet tillstyrkt att den
skattskyldige jämlikt 49 § 1 mom. taxeringsförordningen beviljas anstånd
med inbetalning av den på 1957 års taxering belöpande skatten i enlighet
med vad jag anfört i mitt yttrande till kammarrätten.

Ländins taxeringsmål blev sedermera den 22 december 1959 översänt till
kammarrätten, som genom utslag den 6 april 1960 bestämde taxeringarna i
enlighet med taxeringsintendentens sålunda gjorda tillstyrkan.

På grundval av kammarrättens utslag har den slutliga skatt enligt 1957
års taxering, som Ländin hade att gälda, bestämts till 96 kronor. Som Ländin
för ar 19o6 erlagt 534 kronor i preliminär skatt, blev han berättigad
återbekomma 438 kronor i Överskjutande skatt.

Carlsson har angående dröjsmålen med handläggningen av Ländins taxeringsbesvär
anfört följande.

„.,E!|er remiss av besvärshandlingarna har undertecknad gjort upprepade
lorsok att klarlägga de verkliga avdragsgilla utgifterna. Detta har försvårats
genom att Ländin icke kunnat förete någon bokföring, som kunnat
klargöra vad av verkställda utgifter som kunde vara avdragsgilla. För mig
\ egenskap av taxeringsnämndsordförande har det varit angeläget att söka
astadkomma ett resultat, som kunde anses förenligt med den allmänna
kännedom om klagandens ekonomiska förhållanden ordföranden under ett
flertal ar förvärvat och den inom taxeringsnämnden rådande uppfattningen
om lönsamheten hos den av Ländin bedrivna fjäderfäuppfödningen. Medverkan
från Ländins sida har därvid kunnat erhållas i mycket liten utsträckning
och uppgifter i stället måst införskaffas hos leverantörer. Dessa
svårigheter att fastställa de verkliga avdragsgilla utgifterna hava förorsakat
de förseningar som framgå av de långa remisstiderna. Med taxeringssektionen
har vid flera tillfällen dryftats, i vilken omfattning utredning vore
erforderlig för deras behandling av ärendet.

Carlsson har vidare upplyst, att han i anledning av Ländins besvär till
prövningsnämnden i syfte att söka komma till klarhet om Ländins tämligen
röriga inkomst- och utgiftsförhållanden under beskattningsåret dels
besökt kontoret hos Sörmländska lantmännens centralförening u. p. a., dels
haft samråd med Ländin och dels konfererat med kronoombudet i taxeringsnämnden.

Norlindh har upplyst, att han från prövningsnämndens kansli inhämtat,
att skriftliga påminnelser väl icke utgått till Carlsson i anledning av dennes
dröjsmål med att avgiva yttranden över Ländins besvär hos prövningsnämnden
och kammarrätten men att Carlsson erhållit ett flertal muntliga
påminnelser att inkomma med yttrande.

b) Beträffande handläggningen av vissa andra
taxeringsmål inhämtas följande.

201

I anledning av Ländins klagomal lät jag, såsom förut nämnts, granska
diarierna över besvärsmål för åren 1956—1959 för att utröna, huruvida
Carlsson i sin egenskap av taxeringsnämndsordförande gjort sig skyldig till
dröjsmål vid besvarande av remisser även i andra fall.

En på grundval av denna granskning upprättad sammanställning över
vissa mål, upptagna i besvärsdiariema för åren 1956—1959, utvisar att i
ytterligare 67 under dessa år inkomna prövningsnämndsmål yttrande —
med avvikelse från utsatt remisstid — avgivits av Carlsson först efter omkring
ett halvår eller längre tid. I tva fall uppgingo dröjsmålen till mer än
två år och i ytterligare fem fall till mer än ett ar. I vissa fall ha dessa yttranden
inkommit på sådan tid att intet eller i vart fall ytterst begränsat
utrymme synes ha funnits för parterna att utveckla och slutföra sin talan
före prövningsnämndsarbetets avslutande (jfr 89 § taxeringsförordningen).
Av angivna 67 mål hade 29 inkommit under år 1956, 18 under år 1957, 14
under år 1958 och 6 under år 1959. Hela antalet remisser till Carlsson under
nämnda tid var tillhopa 187, därav 48 ar 1956, 57 ar 1957, 46 ar 19o8 och
36 år 1959.

Vidare utvisa diarieanteckningarna liknande dröjsmål med avgivandet
av yttrande i två kammarrättsmål, avseende besvär över prövningsnämndens
beslut den 29 juni 1957, §§ 2275 och 2286, vilka besvär anförts av
Anna Danielsson och dödsboet efter Alfhild Arlinde, båda upptagna i sammanställningen
över prövningsnämndsmål. Dessa kammarrättsmål har
Carlsson enligt diariet redovisat, det ena mer än sju månader och det andra
drygt fem månader efter det Carlsson erhöll målen för yttrandes avgivande
inom viss angiven kort tid.

Carlsson har vitsordat, att dröjsmål förekommit från hans sida, och förklarat,
att dessa ägde samband med hans stora arbetsbörda. Carlsson skulle
emellertid tillse att onödiga dröjsmål med besvarandet av remisser icke
uppkomme, därest han framdeles skulle inneha uppdrag som taxeringsnämndsordförande.
Om sin arbetsbörda androg Carlsson följande.

Redan min tjänst såsom länsassessor och chef för kameralsektionen har
omfattat arbetsuppgifter, som icke helt kunnat fullgöras under ordinarie
arbetstid. Utöver ordinarie arbetsuppgifter har under denna tid förekommit
sådana, som haft samband med omfattande ombyggnader för iordningställande
av landshövdingens bostad samt lokaler för landskansliet m.tl.
och i anslutning härtill större inventarieanskaffningar. I såväl detta som
andra avseenden har jag även på grund av upprepade vakanser bland mig
underställd personal nödgats påtaga mig arbetsuppgifter som rätteligen
skolat ankomma på annan befattningshavare. Sålunda har på grund av
rekryteringssvårigheter en länsnotarietjänst efter uppkommen vakans under
längre tid stått obesatt, och en landskanslisttjänst på grund av befattningshavarens
sjukdom och frånfälle under lång tid varit utan innehavare.
— Den största arbetsbelastningen vid sidan av min ordinarie tjänst föranledes
dock av de arbetsuppgifter, som sammanhänga med uppdraget såsom
chef för länsstyrelsens försörjningssektion. Det till detta uppdrag hörande

7* — Justitieombudsmannens ämbctsbcriittclsc till 1063 ars riksdag

202

synnerligen omfattande och högst betydelsefulla planläggningsarbetet har
jag haft att fullgöra med endast en medhjälpare, en klar underbemanning.
Följden har blivit den att jag, som icke kunnat beredas lättnad i andra
arbetsuppgifter, nödgats sätta till övertid i osedvanligt stor utsträckning.
Att en befattningshavare vid länsstyrelse vid sidan av de till den ordinarie
tjänsten hörande arbetsuppgifterna i tjänsten fullgör uppdrag av denna art
och omfattning torde för övrigt icke förekomma på annat håll. Jag vill även
framhålla, att för nu ifrågavarande uppdrag icke utgår någon ersättning.

Angående sistnämnda uppdrag har Carlsson ytterligare upplyst följande.

D ål än ss tv re Isen den 1 januari 1950 övertog de arbetsuppgifter, som tidigare
åvilat kristidsstyrelsen erhöll jag, som varit sekreterare i kristidsstyrelsen,
i uppdrag att tillsammans med den personal, som övertogs från
kristidsstyrelsen, ° handlägga de arbetsuppgifter, som dessförinnan åvilat
denna, främst då återstående ransoneringar. Arbetet bedömdes väl närmast
såsom en avveckling av då kvarstående krisförfattningar Under
år 1952 tillkom emellertid nya arbetsuppgifter, varav den ekonomiska
planläggningen var en av de största. För att rätt kunna utföra denna
planläggning erfordrades ett noggrant studium av länets näringsliv, dess
struktur och verksamhetsbetingelser, vilket måste ske genom regelbundna
resor och överläggningar med representanter för industri och handel.
Det material, som insamlas och skall bearbetas, är av synnerligen stor
omfattning. Att utanför länsstyrelsen erhålla tillräckligt kvalificerade och
intresserade medhjälpare har visat sig omöjligt med hänsyn till den ersättning,
som länsstyrelsen kan erbjuda. Man har därför valt att med den arbetskraft,
som står till buds, söka få arbetsuppgifterna utförda, och det har
då varit naturligt att i första hand söka sig till de befattningshavare, som
från tidigare verksamhet förvärvat erfarenhet i dessa frågor. Om arbetet
med försörjningsplanläggningen bör i övrigt framhållas, att det kräver ett
ständigt förnyande och bearbetande av uppgifter av olika slag för att icke
hela planläggningen skall förfelas.

Carlsson upplyste vidare, att hans arbetsbörda icke medgivit honom att
uttaga full semester under de senare åren samt att han på grund av stor
försörjningsbörda haft behov av de inkomster han kunnat förvärva vid sidan
av sin tjänst.

Länsstyrelsen vitsordade, att Carlsson haft en betydande arbetsbörda
och ville särskilt framhålla den stora arbetsbelastning det oavlönade uppdraget
som chef för länsstyrelsens försörjningssektion innebure, vilket uppdrag
han utfört på ett synnerligen förtjänstfullt sätt.

Länsstyrelsen anförde vidare.

Den omständigheten, att remisstiderna icke iakttagits har haft till följd,
att Carlsson var eller varannan månad fått muntliga anmaningar att inkomma
med remissvaren, efterhand även skriftliga anmaningar. — Det förhållandet,
att remissvaren i den omfattning som skett avgivits efter alltför
lång tid bär icke föranlett länsstyrelsen att fråntaga Carlsson hans uppdrag
som taxeringsnämndsordförande. Orsaken till detta ställningstagande från
länsstyrelsens sida har varit dels den omständigheten att Carlsson — bort -

203

sett från här påtalade förhållanden — skött taxeringsarbetet på ett tillfredsställande
sätt och dels bristen på lämpliga aspiranter till taxermgsuppdrag.
— Länsstyrelsen vill i detta sammanhang särskilt iramhalia, att Larlsson
numera iakttar remisstiderna.

Med anledning av uppgiften i länsstyrelsens yttrande att Carlsson \ai
eller varannan månad påmints om obesvarade remissei
upplyste Carlsson, att svårigheterna för honom att efterkomma anmaningarna
icke berörts i anslutning till dessa påminnelser. Däremot hade —
uppgav Carlsson vidare — i sammanhanget diskuterats möjligheterna att
påskynda pågående utredningar och omfattningen av de uppgifter, som
lämpligen borde infordras för att ärendena utan vidare tidsutdräkt skulle
kunna anmälas till beslut. Dessa samtal hade Carlsson i regel fört med dem,
som haft att inom taxeringssektionen bereda ärendena till avgörande, och
efter tillkomsten av prövningsnämndens kansli med dess föreståndare.

Carlsson upplyste vidare, att Norman vid några tillfällen begärt att
Carlsson skulle redovisa mål, som remitterats till honom för yttrande. Vid
vilka tidpunkter dessa påstötningar skett och vilka mål de avsett har Carlsson
icke kunnat draga sig till minnes; han har dock uppgivit sig ha redovisat
de efterfrågade målen »så fort det gatt» efter sadana erinringar.

Till förklaring av dröjsmålen har Carlsson vidare framhållit, att han i
åtskilliga av de förtecknade ärendena måst verkställa omfattande utredningar,
innan svar kunnat avgivas. Att oavsett detta remisstiden i flera fall
blivit längre än vederbort, kunde och ville han icke bestrida.

Angående svårhetsgraden och omfattningen av de besvärsmål,
i vilka Carlsson dröjt länge med remissvaren, ävensom angående
beskaffenheten av de av honom avgivna yttrandena anförde Carlsson:

De besvärsmål, varom här är fråga, ha varit av varierande svårhetsgrad.
Det har för mig varit angeläget att kunna avgiva yttranden, vartill fogats
så fullständig utredning, att ärendena utan ytterligare material kunnat anmälas
till beslut. Att remisstiden blivit så lång beror också i många fall därpå
att vederbörande skattskyldiga visat sig obenägna att bidraga till den
utredning, som kunnat klargöra förhållandena. Av de förtecknade besvärsärendena
avse ett flertal sådana rörelseidkare eller skattskyldiga med deklarationer
av så omfattande och krävande beskaffenhet, att de handlagts av
taxeringskonsulent. Detta har medfört att i sadana fall dennes uppfattning
måst inhämtas, innan ett ställningstagande kunnat ske, vilket fördröjt ärendena.
— Avgivandet av yttrande över ett taxeringsbesvär av normal svarhetsgrad
och omfattning kräver icke i och för sig lång tid, uppskattningsvis
i/2_i timme. De åtgöranden och överväganden, som måste föregå yttran dets

avfattande, äro däremot tidskrävande. Att antalsmässigt hänföra ärendena
till olika svårhetsgrader är givetvis mycket svårt, men jag håller fore,
att mer än hälften av de förtecknade ärendena måste anses ha varit särskilt
tidskrävande eller beroende av pågående utredningar, varav remisstiden
kunnat förklaras. Jag kan dock icke förneka, att i andra fall remisstiden
blivit längre än som i och för sig varit nödvändigt.

204

I anledning av vad Carlsson salunda anfört ha handlingarna i nu ifrågakomna
prövningsnämndsmål — med få undantag — granskats. På grund
av handlingarnas innehåll eller eljest inhämtade upplysningar har klarhet
om målens huvudsakliga beskaffenhet vunnits i 64 fall. Av dessa avsågo

12 ansökningar om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga i syfte att
erhålla skattefrihet eller befrielse från att erlägga kvarstående skatt eller
ansökan om s. k. dödsbobefrielse;

10 rättelse av feldeklaration, felräkning och andra misstag;

4 ortsavdragsfrågor;

9 vanligen återkommande frågor om avdrag för resekostnader, fördyrade
levnadskostnader, utgifter för representation o. d.;

4 skönstaxeringar med ledning av kontrolluppgifter eller eljest vid utebliven
deklaration;

8 skönstaxeringar och uppskattningar av rörelseinkomst med frångående
av deklaration; samt

17 diverse frågor sasom om periodiskt understöd, avdrag för reparationskostnad
m. m.

Några särskilda åtgärder för att pakalla uppmärksamhet på sin stora
arbetsbörda synes Carlsson icke ha vidtagit. Carlsson har emellertid uppgivit
att han vid olika tillfällen övervägt att frånträda taxeringsuppdragen,
vilka han innehaft med vederbörligt tillstånd.

I slutpåminnelserna anförde Carlsson:

Sett mot bakgrunden av min erkänt stora arbetsbörda och de uppoffringar
jag på grund härav nödgats göra ifråga om rimlig arbetstid och rätt
till semester i enlighet med gällande avlöningsbestämmelser, måste det för
rnig framstå såsom obilligt, att vad som förekommit skall betecknas såsom
tjänstefel.

Utredningen ger vid handen att Carlsson i egenskap av taxeringsnämndens
ordförande vid tva tillfällen vederbörligen anmodats avgiva yttrande
över Ländins taxering år 1957. Detta skedde första gången, då Ländin —
med Carlssons medverkan — i november 1957 anförde besvär över taxeringsnämndens
beslut i saken. Carlsson anmodades då den 28 november
1957 att inom åtta dagar avgiva yttrande i besvärsmålet. Det begärda yttrandet
avgavs först den 16 juni 1958. Det andra tillfället var då Carlsson
genom remiss den 18 december 1958 anmodades att före den 3 januari 1959
a\ giva yttrande angaende Ländins besvär över prövningsnämndens beslut
om dennes taxering. Detta yttrande avgav Carlsson först den 21 september

1959.

Som skäl för dröjsmålen med yttrandenas avgivande har Carlsson i huvudsak
åberopat, att Ländins redovisning av driftsresultatet gjort det erforderligt
med en noggrann utredning i målet och att det varit svårt att av
Ländin och eljest erhalla tillförlitliga uppgifter om dennes kostnader i jord -

205

bruksdriften under år 1956; utredningen av besvärsmålen hade därför dragit
ut'' på tiden.

Även om, såsom Carlsson uppgivit, vissa svårigheter förelegat att komma
till klarhet om jordbruksdriftens resultat under beskattningsåret ha
dessa dock icke varit av sådan beskaffenhet att det varit erforderligt med
några mera omfattande och tidsödande utredningar. Ländins inkomst- och
utgiftsförhållanden kunna med hänsyn till arten och omfånget av den näring
han utövade rimligen icke ha varit särskilt komplicerade, och Ländin
synes beredvilligt ha ställt de uppgifter till förfogande, varöver han disponerade.
I vart fall synas så långa dröjsmål med remissernas besvarande som
här förekommit — innebärande högst avsevärda överskridanden av remisstiderna
utan vederbörandes medgivande — icke ha varit motiverade av
Ländins uppträdande eller utredningsmaterialets beskaffenhet. Vid handläggningen
av remissen den 28 november 1957 — beträffande vilken Carlsson
kunnat förutsätta ett tyst medgivande att i erforderlig, mindre omfattning
få överskrida tidsfristen åtta dagar — hade Carlsson haft att beakta
att för Ländin enligt utfärdad debetsedel hade uppkommit avsevärd kvarstående
skatt, vilket gjort det särskilt angeläget att skyndsamt vinna klarhet
i taxeringsfrågan. Genom att dröja med att avgiva sitt yttrande så
länge som till den 16 juni 1958 har Carlsson på ett anmärkningsvärt sätt
äventyrat målets behöriga handläggning och avgörande i prövningsnämnden,
såsom avsetts, senast den 30 i samma månad. Med den utveckling saken
tog till följd av Carlssons förfarande att dröja alltför länge med att
besvara remissen, hade taxeringsintendenten att praktiskt taget omgående
taga ställning, och Ländin, som delgavs intendentens yttrande i målet den
23 juni, hade knappast någon verklig möjlighet att hinna avgiva påminnelser
och — vid den stora arbetsanhopning som förelåg — få dessa beaktade
vid denna tidpunkt.

Vad därefter angår remissen den 18 december 1958 ålåg det Carlsson att
iakttaga den utsatta tiden för yttrandets avgivande eller att, därest han
ansåg erforderligt att överskrida densamma, inhämta medgivande därtill.
Något sådant medgivande har icke utverkats och kan rimligen icke heller
ha varit erforderligt med den utredning som tidigare förebragts i saken.
Carlsson borde — inte minst med hänsyn till sitt tidigare dröjsmål med avgivande
av yttrande till prövningsnämnden — ha insett att skyndsamhet
med handläggningen var påkallad. I vart fall borde Carlsson ha beaktat att
— efter skriftväxling mellan parterna — malet jämlikt författningsföreskrift
skolat av länsstyrelsen redovisas till kammarrätten inom sex månader
efter det att besvären inkommo till prövningsnämndens kansli. Genom
Carlssons dröjsmål med handläggningen, vilket icke varit påkallat av särskilda
omständigheter, har angivna föreskrift icke kunnat iakttagas.

I egenskap av taxeringsnämndsordförande liar Carlsson även i fråga om
andra beskattningsmål än de som avsågo Ländins taxering underlåtit att

206

inom rimlig tid avgiva yttranden, som avfordrats honom. Sålunda redovisas
i ärendet i en särskild sammanställning ytterligare 67 under åren 1956
—1959 inkomna prövningsnämndsmål, i vilka — med avvikelse från utsatt
remisstid — yttranden avgivits först efter omkring ett halvår eller längre
tid; i ett par fall uppgå dröjsmålen till mer än två år och i ytterligare några
fall till mer än ett år. Av dessa 67 mål ha 29 inkommit under år 1956, 18
under år 1957, 14 under år 1958 och 6 under år 1959. Härtill komma liknande
dröjsmål med avgivandet av yttrande i två kammarrättsmål — avseende
besvär över prövningsnämndens beslut den 29 juni 1957, §§ 2275
och 2286 — vilka Carlsson enligt diariet redovisat, det ena mer än sju månader
och det andra drygt fem månader efter det Carlsson erhållit målen
för yttrande inom viss angiven kort tid.

Remisstiden beträffande ifrågavarande hos prövningsnämnden anhängiggjorda
beskattningsmål har — enligt de för landskamrerarens remisser till
ordförandena i taxeringsnämnderna begagnade tryckta formulären — varit
åtta dagar. Denna remisstid kan — såsom tidigare antytts — väl icke vara
avsedd att under alla förhallanden iakttagas. Den får säkerligen mera uppfattas
sasom ett allmänt uttryck för önskemålet att ordförandena böra
redovisa remisserna med största skyndsamhet. I vart fall kan det icke vara
tjänstefel att av giltig anledning i mindre omfattning överskrida den utsatta
tiden. Även om — särskilt då ett flertal remisser tillställas ordföranden
samtidigt — det sålunda får förutsättas att utsatt remisstid kunnat i
viss mån överskridas, har dock tvekan uppenbarligen icke kunnat råda därom
att remisserna skolat behandlas med största skyndsamhet. I strid häremot
har Carlsson dröjt oskäligt lång tid med redovisningen av prövningsnämndsmålen.
Beträffande nära hälften av målen har Carlsson medgivit att
tidigare redovisning från hans sida kunnat ske. Beträffande återstoden av
malen anser Carlsson sig ha haft godtagbara skäl att dröja med målens
redovisning pa grund av att målen varit särskilt besvärliga och krävt avsevärd
tid — i vissa av målen hade taxeringskonsulenten måst höras. Det
torde böra understrykas att dröjsmål av den längd och i den utsträckning,
som Carlsson låtit komma sig till last, få anses ha betydligt — i vissa fall
högst betydligt — överskridit vad som kan godtagas för remisser av det
slag, varom här är fråga.

Såsom exempel på dröjsmål, som varit uppenbart otillbörliga, må följande
anföras. Genom remiss den 1 februari 1956 anmodades Carlsson att yttra
sig över de besvär, som en sågverksarbetare anfört över att avdrag för
cykelslitage med yrkade 150 kronor av taxeringsnämnden bestämts till
allenast 30 kronor. Denna remiss besvarades av Carlsson först den 29 april
1958 med yttrande, som innehöll endast följande: »Vad klaganden anfört
synes icke vara av beskaffenhet att böra medföra nedsättning av påförd
taxering eller extra avdrag.» — Efter remiss den 17 april 1957 avgav Carlsson
yttrande den 28 maj 1958 över en ansökning av ett dödsbo om befriel -

207

se från viss kvarstående skatt. Carlssons yttrande innehöll endast: »Ansökningen
tillstyrkes.» — I ett mål rörande yrkat avdrag för merkostnad pa
grund av tjänstgöring å annan ort än hemorten avgav Carlsson efter remiss
den 17 januari 1959 yttrande den 16 februari 1960. I yttrandet tillstyrktes
viss nedsättning av taxeringarna. Före yttrandets avgivande gjorde Carlsson
viss förfrågan hos arbetsgivaren. — I ett annat mål hade Carlsson att
yttra sig över besvär av en städerska, som av taxeringsnämnden taxerats
för periodiskt understöd med 2 500 kronor, vilket understöd synes ha kommit
klagandens moder till del. Yttrandet, vilket infordrats genom remiss
den 6 februari 1956, avgavs av Carlsson först den 29 april 1958. Besvären
tillstyrktes. Såvitt handlingarna utvisade ägde någon kontakt med den
skattskyldige icke rum.

Icke heller i de övriga i sammanställningen upptagna mai, vilka varit
föremål för granskning ur nu berörda synpunkt, ha omständigheterna varit
sådana, att dröjsmål av den varaktighet, varom här är fråga, varit försvarligt.
Det övervägande flertalet av dessa mål synes ha varit av skäligen enkel
beskaffenhet. Intet av målen kan enligt min mening anses ha kravt
överväganden från taxeringsnämndsordförandens sida under någon längre
tid för avgivande av det yttrande som infordrats.

I förevarande ärende ha endast dröjsmål med en varaktighet av omkring
sex månader eller längre tid påtalats. Därmed har förvisso icke givits uttryck
för att en remisstid upp till sex månaders längd normalt skulle kunna
godtagas. Med den valda avgränsningen synes emellertid skäligt och välvilligt
beaktande ha skänkts de synpunkter Carlsson anfört i fråga om mera
besvärliga taxeringsfall. Skulle undantagsvis särskilda omständigheter ha
påkallat lång handläggningstid från ordförandens sida, torde det ha ankommit
på Carlsson att utverka landskamrerarens medgivande att dröja med
remissens besvarande. Carlsson har emellertid, såvitt framkommit i ärendet,
icke i något fall — ehuru han blivit påmind om obesvarade remisser —
utverkat sådant medgivande eller ens påkallat uppmärksamhet på sina svårigheter
att inom skälig tid avgiva honom avfordrade remissvar.

Såsom förut framhållits kräver hänsyn till viktiga allmänna och enskilda
intressen, att yttrande, som avfordras taxeringsnämndens ordförande i besvärsmål,
avgives skyndsamt. Fn alltför sen redovisning av malen medför
stora olägenheter framförallt i de fall, då — såsom i fråga om det övervägande
flertalet taxeringsmål i prövningsnämnden — tidpunkten för mals
avgörande är författningsenligt bestämd till senast den 30 juni eller då målets
avgörande senast vid denna tidpunkt eljest är önskvärt. Inkommer
ordförandens yttrande först någon gång i maj eller juni, kan målets behöriga
handläggning allvarligt äventyras, därigenom att tiden för parternas
— taxeringsintendentens och den skattskyldiges — samt prövningsnämndens
behandling av saken blir alltför knapp. Detta accentueras särskilt vid
den hårda arbetsbelastning som vanligtvis plägar känneteckna provnings -

208

nämndsarbetet nämnda tidpunkt på året. Det sagda gäller i all synnerhet
mera besvärliga mål; i dylika mål bör följaktligen ordförandens yttrande
avgivas i mycket god tid före prövningsnämndsarbetets avslutande för att
erforderlig tid skall stå till förfogande för målets beredning och avgörande
på ett ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande sätt. Genom att, såsom han
själv uppgivit, uttänja handläggningen av de mera besvärliga målen har
Carlsson alltså — även om hans förfaringssätt varit betingat av strävan att
söka åvägabringa ett säkert underlag för en riktig taxering — i anmärkningsvärd
mån satt sig över taxeringsprocessens krav. Dessa krav hade dock
bort beaktas av en tjänsteman i Carlssons ställning. Carlssons förfarande
har medfört påtagliga olägenheter icke blott, såsom här nämnts, för det
allmänna utan även för de enskilda. Tillbörlig hänsyn till de enskilda kräver
att de få besked inom rimlig tid och att de icke skola, där ej ofrånkomliga
hmder möta, behöva — såsom t. ex. i Ländins fall — i åratal oroa sig
för skattekrav, som hotar själva existensen av deras ekonomiska verksamhet
och som senare visade sig icke kunna vidhållas.

Av anförda skäl finner jag — även med beaktande av Carlssons stora
arbetsbörda — hans underlåtenhet att inom skälig tid besvara remisserna
bora läggas honom till last såsom tjänstefel av beskaffenhet att böra beivras.
Eftersom handlingarna i sex av de i sammanställningen upptagna
målen icke varit tillgängliga för granskningen, göres icke gällande, att dröjsmålen
i dessa fall varit felaktiga. Det tjänstefel, som lägges Carlsson till
last, avser sålunda dröjsmål med besvarande av remisserna — förutom i
Ländins mål — i övriga 61 i sammanställningen upptagna mål.

Beträffande Carlssons yttranden i de båda kammarrättsmålen är uppenbart
att så långa dröjsmål med redovisningen som här skett icke kunna
utan alldeles speciella skäl godtagas. Några omständigheter som motiverat
dröjsmål av den längd som förekommit i målen torde icke föreligga. Därest
avvikelse från utsatta remisstider varit påkallad, hade det för övrigt ankommit
på Carlsson att inhämta medgivande att få överskrida tiden. Så
har icke skett. Även dröjsmålen med avgivandet av yttranden i kammarrättsmålen
böra därför läggas Carlsson till last såsom tjänstefel.

_ Underlåtenhet av A or man att utöva tillsyn över att remisser i tax eringsmål
besvarats inom skälig tid

Enligt 93 § femte stycket 1928 års taxeringsförordning ålåg det landskamreraren
att sörja för införskaffandet av erforderliga yttranden över hos
prövningsnämnden anförda besvär i mål om taxering till inkomst och förmögenhet
samt att, där yttrandena därtill föranledde, infordra påminnelser
från vederbörande. Även i fråga om besvär enligt 123 § 2 mom. (extraordinära
besvär) synes landskamreraren ha varit den för skriftväxlingen ytterst
ansvarige (jfr 124 § 2 mom.). Motsvarande skyldighet för landskamreraren
enligt 1956 års taxeringsförordning framgår av 12, 77, 87 och 104 §§. Så -

209

lunda skall enligt 77 § första stycket yttrande över besvär till prövningsnämnden
av skattskyldig infordras från taxeringsnämndens ordförande, när
det icke finnes överflödigt. Vidare må nämnas bland annat att all skriftväxling
i prövningsnämndsmålen sker genom ett särskilt kansli (77 § fjärde
stycket), vilket — som en del av kameral sektionen — ingår i länsstyrelsens
organisation och står under landskamrerarens ledning (12 § 2 mom.).

Vad nu sagts om landskamrerarens ansvar för handläggningen av besvär
hos prövningsnämnden gäller även handläggningen inom länsstyrelsen av
besvär över prövningsnämndens beslut (se 122 § 2 mom. och 124 § 2 mom.
1928 års taxeringsförordning samt 97 och 104 §§ 1956 års taxeringsförordning).

Norman har i fråga om betydelsen av att remisstiderna iakttagas i taxeringsmålen
anfört följande.

Det är av vikt, att föreskrivna remisstider iakttagas eller att, där så icke
kan ske på grund av anhopning av mål eller av andra orsaker, exempelvis
sjukdom, anmälan sker till länsstyrelsen om det uppkomna hindret. Det har
kunnat konstateras, att taxeringsnämndsordförandena i stor utsträckning
sträva efter att följa dessa grundsatser.

Vad beträffar Carlssons dröjsmål med avgivande av svar å remisser har
Norman upplyst följande.

De muntliga och skriftliga anmaningar, som förekommit, ha till en början
kommit från taxeringssektionens diarium samt, efter tillkomsten av
prövningsnämndens kansli, från dess chef. Hur ofta anmaningar framställts
till Carlsson har icke förtecknats, vilket sammanhänger med att Carlsson
såsom tjänsteman vid länsstyrelsen varit lätt att nå med en anmaning i
muntlig eller skriftlig form, vilket senare skett genom överlämnande av en
förteckning över obesvarade remisser.

Norman har beträffande dessa anmaningar ytterligare upplyst följande.

Före senaste taxeringsreformens ikraftträdande d. v. s. före den 1 januari
1958 hade taxeringsbesvären diarieförts på taxeringssektionen. De påminnelser
om obesvarade remisser som gjordes ombesörjdes rutinmässigt av
biträdespersonalen. Längre dröjsmål med remissers besvarande brukade av
personalen anmälas för taxeringsår en dent en, som även själv övervakade
ärendenas handläggning. Norman hade såsom landskamrerare själv icke
fortlöpande granskat besvärsdiarierna, utan helt litat på att man gjorde
honom uppmärksam på förekommande dröjsmål. Efter den 1 januari 1958
hade prövningsnämndens kansli övertagit diarieföringen av beskattningsmålen.
Sedan denna tid hade Norman själv övervakat handläggningen och
tagit del av föreliggande balanser.

Norman bär vidare uppgivit: Han hade hela den tid utredningen omfattade
haft klart för sig att Carlsson stundom dröjt avsevärd tid med att avgiva
yttranden i besvärsmål som remitterats till honom. Norman hade då
och då talat med Carlsson om att denne skulle redovisa för tillfället eftersläpande
remisser. Carlsson hade vid dylika tillfällen alltid lovat att avgiva
efterfrågade remissvar inom några dagar. Norman hade icke ansett Carls -

210

sons arbetssituation vara sådan att Norman kunde ha anledning räkna med
att Carlsson icke skulle hålla vad han lovat. Inga andra åtgärder hade vidtagits
mot Carlsson än mot envar annan ordförande som dröjt med remisssvar.

Norman har vidare anfört:

De dröjsmål, som förekommit med avseende å Carlssons remissvar, har
landshövdingen icke förrän nu ägt kännedom om. Det är givet, att dröjsmålen
med svars avgivande hos mig väckt betänkligheter och föranlett
överväganden från min sida att icke vidare föreslå Carlsson som ordförande.
Jag har emellertid icke framlagt något sådant förslag och detta av flera
skäl. Sålunda ha anmaningarna att redovisa haft en successiv förbättring
som följd. Dröjsmålsärendena ha efterhand nedgått i antal och en jämförelse
mellan dessa ärenden och hela antalet remisser — enligt en av prövningsnämndens
kansli verkställd utredning — tyder på en fortlöpande förbättring.
Följande siffror visa detta:

År 1956 1957 1958 1959

Dröjsmålsbesvär .......... 29 19 14 6

Antal remisser............ 48 57 46 36

Norman androg vidare:

Ett annat skäl till att Carlsson fått behålla sina båda taxeringsuppdrag
är, att han är en god taxeringsman. Vidare är det svårt att med nuvarande
arvoden få dugliga ordförande. Slutligen har det för mig framstått som
obilligt att fråntaga Carlsson ett uppdrag, förenat med en inkomst, som han
är i behov av, samtidigt som han skulle fortsätta med det oavlönade uppdraget
inom det ekonomiska försvaret, ett uppdrag som vid andra länsstyrelser
icke vilar på kameralassessom. Taxeringsarvodena uppgå till sammanlagt
3 088 kronor. Vid mina överväganden angående Carlssons taxeringsuppdrag
har jag haft den bestämda uppfattningen, att Carlsson efter
hand skulle komma att besvara sina remisser inom förelagd tid. Så har också
blivit fallet. För närvarande föreligga för Carlssons del inga obesvarade
remisser.

Länsstyrelsen har förklarat att den anslöte sig helt till de synpunkter
Norman anlagt på frågan om Carlssons påtalade dröjsmål och de skäl som
föranlett Carlssons bibehållande vid taxeringsuppdragen. Landshövdingen
Sehlstedt har uttalat, att han skulle personligen ha tagit upp saken med
Carlsson, därest Norman anmält dröjsmålen till honom, men att landshövdingen
icke skulle fråntagit Carlsson hans taxeringsuppdrag.

Länsstyrelsen har uttalat att den icke ansåge att Norman åsidosatt sin
ämbetsplikt.

I slutpåminnelserna anförde Norman:

Genom det sätt. varpå ifrågavarande ärenden handlagts, har jag kommit
att bidraga till, att behandlingen av dem dragit ut på tiden. Jag har
emellertid varit försatt i en besvärlig situation, vilket framgår av den utredning,
som förebragts.

211

Med anledning av vad i ärendet förekommit uppdrog jag den 21 juli
1961 åt byråchefen G. Blomqvist att väcka och utföra åtal mot Norman
och Carlsson. I åtalsinstruktionen anförde jag följande.

Av handlingarna framgår, att påminnelser till taxeringsnämndernas ordförande
om obesvarade remisser i beskattningsmål brukat ske, såvitt avser
tiden före den 1 januari 1958, från »taxeringssektionens diarium» — besvärsmålen
diariefördes då på taxeringssektionen — och därefter från prövningsnämndens
kansli. Dessa påminnelser — som ursprungligen synas ha
varit muntliga men sedermera även skriftliga — ha rutinmässigt tillställts
envar ordförande, som dröjt viss tid med besvarandet av remiss. Några åtgärder
därutöver ha icke vidtagits i anledning av Carlssons här ovan påtalade
dröjsmål i annan mån än att Norman vid samtal med Carlsson vid
några tillfällen ombett denne att besvara oredovisade remisser. Dröjsmålen
från Carlssons sida ha enligt vad Norman uppgivit väckt betänkligheter
hos honom och föranlett överväganden från hans sida att icke föreslå förlängt
förordnande för Carlsson såsom ordförande i taxeringsnämnd. Norman
hade emellertid tagit avstånd från en sådan åtgärd, enär Carlsson
successivt bättrat sig i fråga om redovisningen av remisser. Till Normans
ställningstagande hade även bidragit att Carlsson vore en god taxeringsman,
att det rådde brist på personer, som ville åtaga sig taxeringsuppdrag,
samt att Carlsson vore i stort behov av inkomsten från taxeringsuppdragen.

Carlssons dröjsmål med att besvara remisser i beskattningsmål ha uppenbarligen
haft sådan varaktighet och omfattning att ett kraftfullt inskridande
från landskamrerarens sida i syfte att åvägabringa omedelbar och
varaktig förbättring i de otillfredsställande förhållanden, som rådde i fråga
om Carlssons besvarande av honom tillställda remisser, var oundgängligen
påkallat. Enligt min mening borde Norman, så snart mera påtagliga dröjsmål
med besvarandet av remisser yppat sig, på ett kraftfullt sätt ha klargjort
för Carlsson att dylika missförhållanden icke kunde tolereras från det
allmännas sida och att länsstyrelsen icke kunde behålla Carlsson såsom
taxeringsnämndsordförande, om nya dröjsmål förekomme. Vidare borde
Norman bestämt de tider, inom vilka yttranden i anledning av obesvarade
remisser skulle avgivas av Carlsson. Åtgärder av nu antytt slag i förening
med verksam tillsyn därå att Carlsson behörigen avgav infordrade remisssvar,
torde helt visst ha lett till åsyftat resultat utan att ingripande i syfte
att beröva Carlsson honom anförtrott taxeringsuppdrag behövt ske. Först
om det visat sig att dylika åtgärder icke lett till önskvärd förbättring, hade
längre gående ingripanden bort övervägas.

Något kraftfullt ingripande av det slag som här ifrågasatts i anledning
av missförhållandena har emellertid icke förekommit från Normans sida.
Det förefaller sannolikt att frånvaron härav medverkat till att Carlssons
egen känsla för nödvändigheten att skyndsamt besvara remisserna avtrubbats.

212

Vad angår Normans huvudsakliga invändning mot ett ingripande mot
Carlsson, att en successiv förbättring inträtt beträffande dennes redovisning
av remisser, synes böra framhållas, att dröjsmålen — om man beaktar de
prövningsnämndsmål som inkommo åren 1956—1958 och sålunda ligga i
tiden före Ländins anmälan till JO — slutligen kommit att omfatta omkring
var tredje remiss mot ursprungligen drygt varannan. Denna förbättring
under en treårsperiod synes svårligen kunna anses vara av sådant slag
att den kan utgöra godtagbart skäl för landskamreraren att underlåta att
på ett verksamt sätt ingripa mot Carlsson. Det är vidare att märka att
dröjsmålsremissema i prövningsnämndsmålen i åtskilliga fall redovisats så
sent som i maj och juni. Med hänsyn härtill var det såväl i det allmännas
som i enskildas intresse i hög grad påkallat att åtgärder vidtogos för att
åvägabringa bättre processförhållanden och motverka rättsförluster. Vid
bedömande av behovet av ett ingripande är vidare att beakta den utomordentliga
vikten av att ej en högre befattningshavare hos länsstyrelsen i
egenskap av taxeringsnämndsordförande opåtalt år efter år på ett flagrant
sätt åsidosatt den ordning för prövningsnämndsprocessen, som följer av gällande
bestämmelser till skydd för viktiga allmänna och enskilda intressen.
Av nu angivna skäl måste det anses ha ålegat Norman såsom en tjänsteplikt
att verksamt ingripa mot Carlssons dröjsmål för att därigenom åvägabringa
en bättre ordning. Genom sin underlåtenhet att göra detta måste
Norman anses ha gjort sig förfallen till tjänstefel.

Landshövdingen i länet har för mig framhållit, att Norman städse på ett
förtjänstfullt sätt fullgjort sina åligganden, och att det tidigare icke förekommit
anledning till någon anmärkning mot hans tjänstutövning. Det är
vidare mänskligt att Norman — i betraktande av de i ärendet upplysta förhållandena
— dragit sig för ett kraftfullt ingripande och i det längsta hoppats
på att de påminnelser, som givits Carlsson, skulle leda till en förbättring.
När jag likväl icke anser mig böra begagna mig av min befogenhet att
eftergiva åtal är anledningen härtill främst, att det för mig framstår såsom
oundgängligt att av hänsyn till de mycket viktiga allmänna och enskilda
intressen, om vilka här är fråga, med kraft inskärpa vikten av att en chefstjänsteman
i landskamrers ställning vakar över att sådana långvariga missförhållanden,
som yppats i ärendet, icke tillåtas förekomma.

III. Underlåtenhet av Carlsson att tillsända Ländin underrättelse om
avvikelse från självdeklarationen m. m.

Enligt föreskrift i 90 § 2 mom. 1928 års numera upphävda taxeringsförordning
ålåg det taxeringsnämndens ordförande, då självdeklaration icke
blivit följd vid taxeringen, att å deklarationen verkställa anteckning om
avvikelsen och skälen därför samt att ofördröjligen i rekommenderat brev
med allmänna posten tillsända den skattskyldige underrättelse om, vilka
uppgifter i deklarationen som frångåtts, samt om skälen därför. Underrät -

213

telse som här omförmäles skulle enligt 90 § 4 mom. tillika innefatta upplysning
om vad den som icke åtnöjdes med taxeringsnämndens beslut hade att
iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.

Beträffande de förut omförmälda, av taxeringsnämnden vid 1957 års
taxering vidtagna avvikelserna från Ländins deklaration har anteckning
icke gjorts på deklarationen. Ej heller tillsändes Ländin föreskriven underrättelse
om avvikelserna.

Carlsson har uppgivit, att Ländin under taxeringsarbetets gång muntligen
upplysts om avvikelserna från deklarationen. Härom har Carlsson anfört
följande.

Vid förgranskningen av Ländins deklaration uppmärksammades, att å
deklarationen bifogad jordbruksbilaga upptagits såsom inkomst stödlån och
såsom utgifter vissa poster, vilka syntes äga samband med stödlånet. Med
anledning härav togs per telefon kontakt med Ländin, som är ledamot i
taxeringsnämnden, därvid överenskoms, att vid taxeringsnämndens sammanträde
närmare granskning skulle verkställas. Så skedde även, därvid för
Ländin klarlades, att samtliga poster, som avsåge stödlånet och därmed
sammanhängande nyanskaffningar skulle utgå ur jordbruksbilagan och att
såsom följd därav i stället för underskott nettoinkomst skulle uppkomma.
Häremot gjorde Ländin ingen erinran.

Av utredningen framgår att Carlsson väl med Ländin muntligen avhandlat
åtminstone vissa av de avvikelser från deklarationen, som taxeringsnämnden
ansåg påkallade, men underlåtit att tillsända Ländin föreskriven
underrättelse om berörda taxeringsåtgärder och att göra anteckning härom
å självdeklarationen. Carlssons samtal med Ländin måste antagas ha skett
med föranledande av bestämmelsen i 78 § k) i 1928 års taxeringsförordning
om kommunikation med den skattskyldige och kan självfallet — vilken utförlighet
samtalet än må ha haft — icke ha fritagit Carlsson från att iakttaga
de i förordningen uppställda kraven på att taxeringsnämndens ordförande
skall skriftligen meddela den skattskyldige vid taxeringen gjorda
avvikelser och skälen för desamma samt vad den skattskyldige har att iakttaga
för att bevaka sin rätt ävensom göra föreskrivna anteckningar å deklarationen.
I nu nämnt hänseende finner jag alltså Carlsson ha förfarit felaktigt.

Carlssons underlåtenhet att skriftligen underrätta Ländin om de vidtagna
avvikelserna från deklarationen är icke att betrakta allenast såsom en
försummad formalitet. Även om Carlsson och Ländin samtalat med varandra
om vissa av de ändringar i deklarationen, som borde vidtagas, skulle
ett skriftligt besked om ändringarna ha haft en praktisk betydelse som icke
bör underskattas. Iakttagandet av föreskriften om skyldighet att skriftligen
underrätta skattskyldig om vidtagen avvikelse skulle nämligen ha möjliggjort
för Ländin att förstå hur den taxerade inkomsten beräknats och att
kontrollera att rättelserna voro befogade. Underlåtenhet att iakttaga be -

214

rörda föreskrift medför vidare, att ordningen för prövningsnämndsprocessen
rubbas på så sätt, att den skattskyldige i sådant fall är berättigad att
anföra särskilda besvär intill utgången av året efter taxeringsåret (jfr 99 §
i 1956 års taxeringsförordning). Redovisningen av skälen för nämndens beslut
är dessutom av betydelse för ärendets beredning i prövningsnämnden.

Carlssons nu berörda försummelse är väl i och för sig att hänföra till sådan
ovarsamhet, som enligt 4 § i den för riksdagens ombudsmän gällande
instruktionen må lämnas obeivrad. På sätt framgår av protokollet över den
av byråchefen Blomqvist verkställda kompletterande utredningen har Carlsson
även i ett flertal andra, i protokollet närmare angivna mål försummat
att expediera underrättelse om avvikelse från självdeklaration. Med hänsyn
härtill anser jag att Carlssons försummelse bör beivras. Av praktiska skäl
begränsas åtalet i förevarande hänseende till försummelse i Ländinska
målet.

Under åberopande av det anförda beslutar jag att åtal skall väckas mot
Carlsson och Norman.

Åtalet mot Carlsson skall avse följande förhållanden.

1) Sedan Carlsson, i anledning av Ländins besvär hos prövningsnämnden
över 1957 års taxering, genom remiss den 28 november 1957 i egenskap av
taxeringsnämndens ordförande anmodats att avgiva yttrande över besvären,
avgav Carlsson det infordrade yttrandet först den 16 juni 1958. Carlsson
har i ytterligare 61 uti särskild bifogad förteckning angivna mål, på sätt
förteckningen närmare utvisar, underlåtit att inom skälig tid avgiva yttrande,
som avfordrats honom i egenskap av taxeringsnämndsordförande.
—• Carlsson har vidare, sedan han i anledning av Ländins besvär till kammarrätten
över 1957 års taxering genom remiss den 18 december 1958 anmodats
avgiva yttrande över besvären före den 3 januari 1959, besvarat
remissen först den 21 september 1959 eller efter nio månader. Slutligen har
Carlsson, sedan han anmodats avgiva yttrande i anledning av besvär som
anförts över prövningsnämndens beslut den 29 juni 1957, §§ 2275 och 2286,
av Anna Danielsson respektive Alfhild Arlindes dödsbo, dröjt med att besvara
remisserna, i förra fallet drygt sju månader och i senare fallet drygt
fem månader. Carlsson har icke kunnat förebringa godtagbara skäl för
dröjsmålen med att besvara remisserna i sistnämnda tre kammarrättsmål.
— Genom att sålunda dröja oskäligt lång tid med att avgiva infordrade
remissvar i samtliga ovannämnda taxeringsmål har Carlsson förfarit försumligt
och därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel. — Åtalet i denna del
begränsas till försummelser under de fem sista åren före delgivning av stämning
i målet.

2) Sedan taxeringsnämnden vid 1957 års taxering beslutat taxera Ländin
med avvikelse från hans självdeklaration, ålåg det Carlsson i egenskap
av taxeringsnämndens ordförande att å Ländins självdeklaration verkställa

215

anteckning om avvikelsen och skälen därför samt att ofördröj ligen i rekommenderat
brev tillställa Ländin underrättelse om, vilka uppgifter i deklarationen
som frångåtts, om skälen därför samt om vad Ländin hade att iakttaga
vid anförande av besvär över taxeringsnämndens beslut. I strid häremot
har Carlsson underlåtit att vidtaga sålunda föreskrivna åtgärder. Härigenom
har Carlsson gjort sig skyldig till tjänstefel.

Åtalet mot Norman skall avse det förhållandet att han under de sista
fem åren före stämningsansökningens delgivning med honom försummat
honom såsom landskamrerare åliggande skyldighet att utöva tillsyn över
och kontroll av att yttranden, vilka avfordrats Carlsson i egenskap av taxeringsnämndsordförande,
av denne redovisats inom skälig tid.

Ansvar skall yrkas å Carlsson och Norman jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.
Båda åtalen skola väckas vid Svea hovrätt.

Svea hovrätt yttrade i dom den 18 januari 1962 följande.

Carlsson har — under hänvisning till vad han yttrat till JO — i hovrätten
anfört, att vad som i målet lagts honom till last borde ses mot bakgrunden
av hans stora arbetsbörda och de pressande förhållanden, under vilka
han av denna anledning nödgats arbeta, och att på grund därav vad som
förekommit icke kunde anses utgöra försummelse av beskaffenhet att för
honom föranleda ansvar.

Norman har härstädes anfört: De omständigheter, som anförts emot honom,
ansåge han icke tala för att han skulle gjort sig skyldig till tjänstefel.
Den tillsyn och kontroll han haft och hade att utöva å landskontoret vore
omfattande. Enbart antalet mål och ärenden i prövningsnämnden för nedan
angivna budgetår hade varit följande:

Budgetåret 1956/1957 3 548, budgetåret 1957/1958 3 338, budgetåret
1958/1959 2 870 och budgetåret 1959/1960 2 862.

Till detta komme 980 mål och ärenden vid 1957 års allmänna fastighetstaxering,
vilka handlagts av fastighetsprövningsnämnden.

Åklagaren har till bemötande av Normans genmäle anfört: Hänsyn till
stor arbetsbörda kunde tagas, då fråga vore om underlåtenhet att utföra
mera tidskrävande arbetsuppgifter. I förevarande fall gällde det emellertid
en uppgift, som ej innefattat annat än tillsyn över att infordrade svar å
remisser avgivits inom rimlig tid. Denna uppgift hade, såvitt avsåge Carlssons
remisser, icke kunnat taga nämnvärd tid i anspråk och hade av Norman
— som ej påstått, att hans arbetsbörda vore större än en landskamrerares
i allmänhet — antingen helt försummats eller utförts så, att Carlsson
icke insett allvaret i gjorda erinringar och föreställningar. På en landskamrerare
måste obetingat ställas kravet, att han upprätthölle den ordning för
skatteprocessen, som följde av gällande bestämmelser till skydd för viktiga
allmänna och enskilda intressen. Såsom framhållits i åtalsinstruktionen,
framstode det med hänsyn till dessa intressen såsom oundgängligen nöd -

216

vändigt att med kraft inskärpa vikten av att en landskamrerare vakade
över att sådana långvariga missförhållanden som yppats icke tillätes förekomma.

Länsstyrelsen, som jämlikt Kungl. kungörelsen den 30 december 1948
beretts tillfälle att avgiva yttrande i målet, har i huvudsak anfört: Vad
först anginge Carlsson, borde hänsyn tagas till att Carlsson kommit att
åläggas en ovanligt stor arbetsbörda. Han hade utöver det chefskap för
kameralsektionen, som vore förenat med hans tjänst som länsassessor, varit
chef för länsstyrelsens försörjningssektion och därjämte innehaft i målet
omförmälda taxeringsuppdrag. Arbetet å kameralsektionen hade varit försvårat
genom att vakanser på olika tjänster förekommit i ovanligt stor omfattning.
Dessutom hade ombyte av befattningshavare ägt rum i betydligt
större utsträckning än normalt. Detta hade givetvis medfört svårigheter
att medhinna arbetet på kameralsektionen och lett till att arbetsbelastningen
för Carlsson såsom chef för denna sektion ökats i hög grad. Även
om det i vissa fall bort vara möjligt för Carlsson att — trots arbetsbördan
— handlägga förekommande ärenden med större skyndsamhet än som
skett, hade länsstyrelsen kommit till den uppfattningen, att påtalade dröjsmål
i handläggningen till väsentlig del berott på den speciellt stora arbetsbörda,
som pålagts Carlsson. Denne hade samtidigt städse strävat efter att
fullgöra sina arbetsuppgifter med största omsorg och noggrannhet och därför
i flera fall icke haft förmåga att expediera ärendena med erforderlig
skyndsamhet. Under sådana förhållanden syntes det länsstyrelsen icke rimligt,
att de påtalade försummelserna skulle medföra straffansvar. — Vad
Norman beträffade, hade han vid olika tillfällen under de senaste åren —
någon närmare tidpunkt kunde icke angivas — muntligen till landssekreteraren
framställt önskemål om att Carlsson skulle befrias från uppdraget
som chef för försörjningssektionen. Till följd av svårighet att förvärva annan
lämplig person för uppdraget hade länsstyrelsen icke förrän under
hösten 1961 kunnat befria Carlsson från detta. Med hänsyn till här anförda
förhållanden vore det enligt länsstyrelsens mening förklarligt, att ett kraftigare
ingripande mot Carlsson icke skett. Normans underlåtenhet i sådant
avseende syntes därför mot bakgrund av den rådande situationen icke böra
anses vara av beskaffenhet att föranleda ansvar.

Till närmare belysning av sin uppgift om vakanser å vissa tjänster berörande
kameralsektionen har länsstyrelsen åberopat en uppställning, avseende
sådana vakanser under tiden april 1956—oktober 1961.

Med anledning av länsstyrelsens yttrande har åklagaren anfört, bland
annat: Beträffande Carlsson hade åklagaren icke dragit i tvivelsmål hans
och länsstyrelsens påståenden om hans arbetsbörda. Denna kunde emellertid
på intet sätt ursäkta de påtalade eftersläpningarna. Dessa avsåge ju
ärenden, som det icke behövt taga lång tid att handlägga. Därest Carlsson
ändock varit av andra arbetsuppgifter förhindrad att avgiva de infordrade

217

yttrandena inom skälig tid, hade det ålegat honom att till länsstyrelsens
bedömande hänskjuta frågan om vidtagande av erforderliga åtgärder för
att målen skulle kunna handläggas på tillfredsställande sätt. Det hade även
ålegat honom som en yttersta utväg att avböja erbjudande att mottaga
taxeringsuppdrag, som det icke stått i hans makt att sköta på tillfredsställande
sätt. Vad anginge Norman vore det helt orimligt, att det skulle
vara möjligt åsidosätta viktiga intressen och tillbörlig hänsyn till enskilda
av sådana skäl som länsstyrelsen åberopat.

Såsom domskäl anförde hovrätten följande.

Åtalet mot Carlsson

Åtalspunkt 1

Vad först angår frågan huruvida den tidsutdräkt som förekommit varit
försvarlig i anseende till besvärsmålens art och beskaffenhet — vilket enligt
vad Carlsson gjort gällande hos JO varit fallet beträffande ungefär
hälften av målen — bör till en början beaktas, att det av tungt vägande
allmänna och enskilda intressen är påkallat, att infordrade yttranden avgivas
med största skyndsamhet. Vidare är att märka, att endast sådana
fall omfattas av åtalet, beträffande vilka besvarandet av remisserna icke
skett förrän efter minst sex månader, med undantag för ett fall, där dröjsmålet
varit något kortare men remissen på grund av målets nära samband
med annat mål bort kunna besvaras praktiskt taget omgående. Med hänsyn
härtill och till de upplysningar, som kunna vinnas av föreliggande uppgifter
rörande de olika målen, finner hovrätten, att de påtalade dröjsmålen
ha, i vissa fall högst betydligt, överskridit gränsen för vad som kan anses
försvarligt.

Vad Carlsson åberopat såsom förklaring härtill eller att hans arbetsbörda
varit mycket stor, vilket också åklagaren vitsordat, bör visserligen inverka
på bedömandet i mildrande riktning men kan icke urskulda försummelserna.
så mycket mindre som taxeringsuppdragen, för vilka utgått särskild
ersättning, ej ingått i Carlssons ordinarie tjänst och Carlsson icke på lämpligt
sätt sökt åvägabringa ändring i förhållandena.

Carlsson kan förty ej undgå ansvar för tjänstefel.

Åtalspunkt 2

Carlsson har vidgått, att han ej iakttagit föreskrifterna i 90 § 2 och 4
mom. 1928 års taxeringsförordning. Med hänsyn till de verkningar en sådan
underlåtenhet medför i flera hänseenden, såsom JO påpekat, kan underlåtenheten
icke bedömas allenast såsom åsidosättande av en formalitet.
På grund härav och med beaktande av det anmärkningsvärda sätt, varpå
Carlsson i övrigt, enligt vad som anförts med avseende å åtalspunkt 1, skött
handläggningen av ifrågavarande besvärsmål, är vad Carlsson låtit komma
sig till last att betrakta såsom tjänstefel, för vilket han icke kan undgå

ansvar.

218

Åtalet mot Norman

På sätt åklagaren närmare utvecklat, hade det ålegat Norman såsom
tjänsteplikt att tillse, att yttranden, som infordrats från ordförande i taxeringsnämnd,
besvarades inom rimlig tid, och att vid förefallande behov
vidtaga de åtgärder, som varit påkallade för att så skulle ske.

Norman har i yttrande till JO uppgivit, att han för tiden efter den 1
januari 1958 själv övervakat handläggningen av beskattningsmålen och
skaffat sig kännedom om föreliggande balanser. Beträffande tiden före år
1958 har han däremot vidgått, att han icke genom granskning av besvärsdiariema
eller eljest hållit dylik tillsyn, och såsom skäl härför anfört, att
denna uppgift besörjts av taxeringsintendenten samt att han helt litat på
att anmälan skulle göras till honom, om dröjsmål uppkomme.

Norman har emellertid vidare uppgivit, att han trots sin underlåtenhet
att utöva särskild kontroll före år 1958 varit medveten om att Carlsson
stundom dröjt avsevärd tid med att avgiva infordrade yttranden. Frågan
är därför, huruvida Norman på grund av sin kännedom om Carlssons dröjsmål
i tillräcklig grad ingripit mot denne.

Vid bedömandet härav finner hovrätten tydligt, att Norman icke med
nödig kraft fullgjort sina skyldigheter i detta hänseende samt att han därigenom
förfarit felaktigt. Emellertid voro Carlssons svårigheter i hög grad
orsakade av att länsstyrelsen, utöver hans tjänst som kameralassessor, pålagt
honom betydande arbetsuppgifter såsom chef för försörjningssektionen.
Enligt hovrättens mening är det därför i viss mån förståeligt, att Norman
dragit sig för ett kraftfullt ingripande och i det längsta hoppats på att
de påminnelser, som han givit Carlsson, skulle leda till åsyftat resultat.
Av länsstyrelsens yttrande framgår vidare, att Norman verkat för att Carlsson
skulle befrias från uppdraget som chef för försörj ningssektionen.

I betraktande av det anförda bör vad Norman låtit komma sig till last
skäligen icke medföra ansvar för tjänstefel.

Hovrätten lämnar åtalet mot Norman utan bifall och dömer Carlsson
jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§ samt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel till 20
dagsböter å 25 kronor.

Hovrättens dom, i vad den avsåg Carlsson, vann laga kraft.

Med den utgång målet fått i hovrätten, såvitt angick Norman, fann jag
mig däremot icke kunna åtnöjas. Jag fullföljde därför talan mot hovrättens
dom härutinnan under yrkande att högsta domstolen måtte, med ändring
av domen, fälla Norman till ansvar för vad i målet lagts honom till last.

Till närmare utveckling av grunderna för ändringsyrkandet anförde jag
följande.

Hovrätten har i sin dom funnit utrett att Norman förfarit felaktigt i påtalat
hänseende men i betraktande av vissa omständigheter ansett vad
Norman låtit komma sig till last skäligen icke medföra ansvar för tjänstefel.

219

Det kan synas som om jag bort nöja mig med hovrättens förklaring, att
vad Norman låtit komma sig till last är felaktigt men ej av beskaffenhet att
föranleda ansvar. Härför talar särskilt det förhållandet, att Norman — enligt
vad för mig uppgivits — i övrigt fullgjort sina ämbetsuppgifter på ett
erkännansvärt sätt.

Av i det följande närmare angivna skäl anser jag mig emellertid icke
kunna underlåta att fullfölja talan mot hovrättens dom.

I ett annat till högsta domstolen av mig nyligen fullföljt mål åberopade
jag följande allmänna synpunkter: Straffbudet i 25 kap. 4 § SL antyder icke
att några fel — icke ens de minsta — skulle vara fritagna från straffbarhet.
Domstolarna ha emellertid sedan lång tid tillbaka ansett sig äga befogenhet
att diskretionärt pröva, huruvida ett fel i objektivt hänseende är ringa, i
vilket fall talan om ansvar lämnas utan bifall under motivering, att vederbörande
visserligen förfarit felaktigt men att felet icke är av beskaffenhet
att föranleda ansvar. Denna befogenhet — som får anses sanktionerad av
statsmakterna i samband med 1948 års ändring av 25 kap. SL — måste
dock hållas inom snäva gränser och torde icke avse andra fel än sådana, som
på grund av den åsidosatta tjänstepliktens art och omständigheterna i
övrigt kunna anses obetydliga. — Att berörda befogenhet tillämpas med avseende
å tjänstefel, som bestå i tillfälliga förbiseenden och icke medfört eller
kunnat medföra skada för någon, är alldeles i sin ordning. Varsamhet vid
tillämpning av befogenheten är däremot — för att icke medborgarnas känsla
att leva i rättstrygghet skall rubbas — i hög grad påkallad t. ex. med avseende
å sådana åsidosättanden av ämbetsplikt, som innefatta kränkning
av ett rättsskydd, som är av väsentlig betydelse för stora samhällsgrupper.
En åtgärd, som innebär ett sådant åsidosättande av tjänsteplikt, kan endast
i undantagsfall hänföras till ringa fel, och har åtgärden lett till skada,
som icke rättats, eller har den inneburit en icke alltför ringa risk för skadeverkningar
av allvarlig art, bör det över huvud taget icke förekomma att
anse felet så ringa, att det ej bör föranleda ansvar. — Nu berörda befogenhet
måste även av andra skäl utövas restriktivt. Det är ju så att domstolarna
— för att det komplicerade samhällsmaskineriet skall kunna fungera
tillfredsställande — i synnerligen stor omfattning måste döma enskilda
medborgare för alla slags obetydliga överträdelser av uppställda ordningsregler,
utan att domstolarna äga taga hänsyn till omständigheterna annat
än genom straffmätningen. För den stora allmänheten, som är kännbart
medveten härom, uppfattas det ofta såsom en orättvis inskränkning i principen
om allas likhet inför lagen, när sådant fel, som klart faller in under
ordalydelsen av straffbudet i 25 kap. 4 § SL, av domstolarna förklaras
straffritt med hänsyn till omständigheterna. — Vad här sagts om nödvändigheten
av en restriktiv tillämpning av befogenheten att fria från ansvar
för fel måste särskilt beaktas, när fråga är om fel vilka l>egåtts av befattningshavare
i hög ställning. Beträffande de högre befattningshavarna —

220

vilka med hänsyn till intelligens, utbildning och omfattande erfarenhet äga
särskilda förutsättningar att rätt bedöma en situation och att handla på
ett korrekt sätt — måste kravet på tillbörlig aktsamhet ställas betydligt
högre än i fråga om tjänstemän i underordnad ställning. I enlighet härmed
måste även utrymmet för frikännande på subjektiva grunder enligt lagens
ståndpunkt vara betydligt mindre för de förra än för de senare.

De sålunda i annat mål anförda synpunkterna anser jag böra beaktas
även vid bedömningen av det fel Norman låtit komma sig till last. Enligt
min mening kan felet, objektivt sett, icke betecknas såsom ringa. Icke heller
kan Norman på subjektiva grunder undgå ansvar.

Underlåtenhet att med kraft ingripa mot Carlssons försummelser att inom
skälig tid besvara remisser är — sett ur de skattskyldigas synpunkt —
icke någon ringa förseelse. För en skattskyldig är det av väsentlig vikt, att
han så snart som möjligt får besked om storleken av sina förpliktelser i
skattehänseende och att handläggningen av skattemålen därför icke tilllåtes
draga ut på tiden mera än vad som är oundgängligen nödvändigt.
Dröjsmål med handläggningen kan medföra att den skattskyldige får ligga
ute med pengar, som han rätteligen icke skolat betala.

Skatternas starkt ökade betydelse i samhällslivet har medfört att kraven
på medborgarna påtagligt skärpts i fråga om detaljerat, korrekt och snabbt
tillhandahållande av uppgifter till taxeringen och att myndigheterna fått
successivt ökade befogenheter mot de skattskyldiga. Samtidigt har den enskilde
skattebetalaren fått rätt att ställa betydligt större anspråk än förr
på att hans skatteförhållanden handläggas med skäligt hänsynstagande till
hans intressen. Väl har utbyggnaden av den administrativa organisationen
för skatternas uttagande länge icke förmått hålla jämna steg med de krav
som ställts på organisationen. En fortlöpande anpassning har dock ägt rum.
och genom den nya taxeringsorganisation, som beslöts år 1956 och sedan
dess ytterligare påbyggts, har tillskapats ett instrument som anses i huvudsak
motsvara nutida krav på ett ändamålsenligt taxeringsförfarande. För
allmänhetens förtroende för den nya organisationen är det av mycket stor
betydelse på vilket sätt reformen föres ut i praktiken och vilken anda organisationens
främsta företrädare förmå ingjuta hos dem, som ha att verka
i densamma.

Det är uppenbarligen ägnat att misskreditera länets taxeringsorgan, att
en taxeringsnämndsordförande opåtalt år efter år fått dröja lång tid med
att yttra sig i taxeringsmål, vilka varit av så enkel beskaffenhet, att de icke
tarvat mer ingående övervägande. Därvid har Carlsson också tillåtits att i
avsevärd omfattning avgiva yttranden till prövningsnämnden vid sådan
tidpunkt, att tillräcklig tid icke stått till buds för parterna att slutföra sin
talan och för nämnden att bereda målen för avgörande på avsedd tid. Sådana
missförhållanden äro ägnade att uppfattas såsom uttryck för bristande
respekt för den enskilde skattebetalarens rätt och äro särskilt betänk -

221

liga, när de ligga en betrodd tjänsteman inom länsstyrelsen till last. Normans
försummelse att icke kraftigt ingripa mot missförhållandena innefattar
därför ett åsidosättande av tillbörlig hänsyn till de skattskyldigas
berättigade intressen och taxeringsprocessens krav.

Över huvud taget är det från allmän synpunkt av synnerlig vikt att de
tillsynsuppgifter, som ankomma på högre chefer, fullgöras med kraft. Vid
mina inspektioner har jag fått det intrycket, att sådana företeelser som
eftersläpning med besvarandet av remisser icke bruka förekomma, där vederbörande
chefer — sin plikt likmätigt — planmässigt och kraftfullt övervaka
att underordnade fullgöra sina åligganden. Behovet av sådan övervakning
har ansetts vara av så central betydelse, att däråt givits generellt
författningsmässigt uttryck i cirkuläret den 5 juni 1931 angående remissers
verkställande och besvarande. I detta cirkulär fastslås, bland annat, att
tillsyn skall utövas över att begärda remissvar avgivas inom skälig tid. Det
är uppenbarligen från såväl allmän som enskild synpunkt en angelägenhet
av betydande vikt, att denna föreskrift behörigen iakttages vid ärendenas
behandling hos myndigheterna. Detta måste med skärpa hävdas även i
fråga om tillsynsuppgift, vilken — såsom i förevarande fall — framstår
som obehaglig att fullgöra med hänsyn till att tillsynen gäller en nära arbetskamrat.
Domstolarnas praxis vid bedömningen av försummelser av tillsynsuppgifter,
vilka ankomma på högre chefer, får därför enligt min mening
icke vara sådan, att den kan ge stöd för den föreställningen, att även
sådan tillsyn, vars fullgörande är av allra största betydelse för att tillvarataga
medborgarnas behöriga intressen, kan i eminent grad i åratal eftersättas
utan att detta betraktas såsom tjänstefel.

Mot bakgrunden av vad nu sagts kan jag icke finna, att Normans åsidosättande
av sin tjänsteplikt att hålla tillsyn över att skattebesvär handläggas
med den skyndsamhet som är möjlig — en tillsyn som således är av
vikt för alla medborgare — kan anses såsom en ringa förseelse.

De anmaningar och föreställningar som Norman må ha givit Carlsson ha
tydligen icke haft någon nämnvärd verkan. Med hänsyn till Normans på
mångårig tjänstgöring vid länsstyrelsen grundade kännedom om Carlsson
och dennes arbetsförhållanden kan Norman icke ha undgått att förstå, att
han, för att få ändring till stånd i fråga om de friheter Carlsson tagit sig
när det gällde att besvara remisser, måste aktivera sin del av det gemensamma
ansvaret på ett helt annat sätt än blott genom att uppmana Carlsson
att inkomma med sina remissyttranden och förlita sig på att dylik anmaning
skulle efterkommas. Det hade i stället ankommit på Norman att
inskrida med kraftfulla åtgärder i syfte att förmå Carlsson att redovisa sina
mål på mer tillfredsställande sätt. Detta har Norman icke gjort. Det må i
sammanhanget tilläggas, att ett ingripande med tjänliga medel i syfte att
förmå Carlsson att besvara remisser inom skälig tid icke inneburit att

222

ålägga Carlsson nya eller ökade arbetsuppgifter, eftersom remisserna ändock
förr eller senare skulle besvaras.

Hovrätten har som skäl för Normans friande från ansvar bland annat
åberopat att denne varit verksam för att avlasta Carlsson uppdraget som
chef för försörjningssektionen. Detta förhållande synes mig kunna tillmätas
relevans i målet endast om Normans aktivitet i detta hänseende syftat till
att i de skattskyldigas intresse underlätta Carlssons sysslande med taxeringsuppdragen.
Försörjningsfrågorna tillhöra emellertid icke landskontorets
arbetsuppgifter. Carlssons sysslande med dessa frågor inkräktade därför
på kameralsektionens och ytterst även på Normans arbete. I den ansträngda
personalsituation, som rådde på landskontoret, var Carlssons anlitande
för angivna uppgifter en stor olägenhet, som landskontorets chef
måste se som sin uppgift att avlägsna, oavsett om Carlsson besvarade
taxeringsremisser i tid eller icke. Normans strävan härutinnan — självklar
för den som känner till hur en länsstyrelse fungerar — torde alltså icke ha
något som helst samband med Carlssons dröjsmål att besvara de i målet
påtalade remisserna och således ej heller med Normans uppgift att hålla
tillsyn över att dessa remisser besvarades inom rimlig tid.

Men om man ändock antager att Normans strävan i nu berörda hänseende
haft sin grund i omsorg om de skattskyldigas bästa och taxeringsprocessens
krav i övrigt måste ju, så länge uppdraget som chef för försörjningssektionen
icke avlastats Carlsson, även andra åtgärder komma i blickpunkten,
främst med avseende å de båda taxeringsuppdrag Carlsson innehade.
Man kan därför icke bortse från att Norman, under hänvisning till
Carlssons dröjsmål, kunnat i större eller mindre grad utverka inskränkning
av Carlssons taxeringsuppdrag, i varje fall intill dess Carlsson avlastats
uppdraget som försörjningschef. Uppgiften att förordna ordförande i taxeringsnämnd
har — enligt vad länskungörelserna ge vid handen — handlagts
av landshövdingen och Norman (år 1958, avseende 1959 års taxeringsnämnder
dock av Norman och Carlsson). Norman har emellertid så långt
ifrån tagit något initiativ i fråga om Carlssons fortsatta förordnanden som
ordförande i taxeringsnämnd — vartill han sålunda ägt möjlighet — som
han tvärtom icke med ett ord berört saken med landshövdingen, ehuru han
tillsammans med denne haft ansvaret för förordnandet av ordförande i
taxeringsnämnderna. Norman har icke heller dragit sig för att år efter år
tillstyrka Carlssons ansökningar hos Kungl. Maj:t om tillstånd att inneha
uppdragen såsom taxeringsnämndsordförande. Att under sådana förhållanden
ursäkta Normans underlåtenhet att ingripa mot Carlsson med att han
— utan framgång — verkat för Carlssons befriande från uppgifter denne
ålagts att fullgöra i sin ordinarie tjänst synes mig icke riktigt.

Det förtjänar vidare framhållas att det icke kan ha varit någon svår
uppgift för Norman att bringa missförhållandena att upphöra. När dessa
uppmärksammats av JO-ämbetet, blev det strax ordning på Carlssons

223

handläggning av remisser i taxeringsmål, och sedermera blev Carlsson också
avlastad det omdebatterade uppdraget såsom chef för försörjningssektionen.

Av anförda skäl synas mig omständigheterna icke vara sådana, att Normans
försummelse kan anses ringa eller eljest ursäktlig, kör min del har jag
tvärtom sett frågan om Normans underlåtenhet som den centrala i förhållande
till Carlssons. Från Carlssons synpunkt måste det framstå som
obilligt, att han skall fällas till ansvar för sina försummelser men Norman
gå fri från ansvar för sina. De ha ju båda haft skyldighet att beakta de
skattskyldigas rätt till skyndsam handläggning.

Ett hänskjutande av målet till högsta domstolens prövning har synts mig
påkallat även av det skälet, att hovrätten vid bedömningen av Normans fel
väsentligt avvikit från de bedömningsgrunder, som tillämpats av andra
domstolar med avseende å andra av JO-ämbetet patalade försummelser att
fullgöra tillsynsuppgifter. Hovrättens bedömningsgrunder synas även avvika
från dem som kommit till uttryck i högsta domstolens avgörande av
rättsfallet NJA 1960 s. 308.

Kungl. Maj:t yttrade i dom den 5 juni 1962 följande.

De dröjsmål med besvarande av remisser i taxeringsmål, till vilka Carlsson
enligt hovrättens dom gjort sig skyldig, hava, i vissa fall högst betydligt,
överskridit gränsen för vad som kan anses försvarligt. Av utredningen
framgår ock, att ifrågavarande remissyttranden i ett avsevärt antal fall
avgivits i maj och juni manader, eller alltsa sa kort före den tidpunkt da
besvärsmålen i regel författningsenligt skulle vara avgjorda, att föga utrymme
funnits för part att slutföra sin talan och för prövningsnämnden att
bereda målen. Dröjsmålen hava därför varit ägnade att äventyra ej endast
den eftersträvansvärda skyndsamheten i ärendenas avgörande utan även
för rättssäkerheten betydelsefulla moment i skatteprocessen. Norman har,
såsom ock hovrätten funnit, icke nog kraftfullt inskridit mot Carlssons år
efter år upprepade dröjsmål och har därigenom förfarit felaktigt. Även om
Normans handlingssätt av de skäl hovrätten anfört framstår såsom i viss
mån förståeligt, har det likväl inneburit ett åsidosättande av tillbörlig hänsyn
till de skattskyldigas berättigade intressen och taxeringsprocessens krav.
Norman kan därför icke undgå ansvar för tjänstefel.

Kungl. Maj:t prövar förty lagligt att, med ändring av hovrättens dom,
döma Norman jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel att utgiva 10
dagsböter å 30 kronor.

Från detta beslut, om vilket fyra av högsta domstolens ledamöter —
justitieråden Karlgren, Hagbergh, Nordström och Alexanderson — voro
ense, var en ledamot, justitierådet Edling, skiljaktig och fastställde hovrättens
dom.

224

3- Kyrkoherde har träffat överenskommelse med avlidens anhöriga
om jordfästning efter högmässas slut. Innan de anhöriga kommit
tillstädes har jordfästningen därefter förrättats utan att kyrkoherden
vidtagit någon åtgärd för att dessa skulle hinna infinna

sig vid förrättningen

Söndagen den 31 juli 1960 förrättade kyrkoherden John-Ferdinand Lindell,
Junsele, jordfästning därstädes av stoftet efter änkefru Eva Tarander.

I ett i tidningen Nya Norrland för den 2 augusti samma år intaget »öppet
brev» till Lindell framförde Eva Taranders svärson Bertil Giillenvåg, Sala,
»på anmodan av de sörjande» kritik mot Lindell under påstående att denne
förrättat jordfästningen vid tidigare tidpunkt på dagen än som överenskommits
med anhöriga till den avlidna, vilket medfört att dessa icke blivit
i tillfälle att närvara vid jordfästningen.

Med översändande av nämnda tidningsartikel hemställde Erik B. Näslund,
Farsta, i en den 4 augusti 1960 hit inkommen skrift om »eventuell åtgärd»
i saken från JO:s sida.

I anledning därav inkom Lindell med infordrat yttrande. Därefter beredde
jag Giillenvåg tillfälle att inkomma med det yttrande, vartill han kunde
finna anledning. I avgivet yttrande vidhöll Giillenvåg »på uppdrag av de
sörjande» sina i tidningsartikeln framförda påståenden samt hävdade att
anledningen till att Lindell förrättat jordfästningen tidigare än som avtalats
var att de anhöriga icke övervarit högmässan samma dag. Giillenvåg
gjorde därjämte gällande att Lindell, då anhöriga till den avlidna kort efter
jordfästningen vid två tillfällen besökt honom i prästgården, vägrat villfara
av de tillstädeskomna framställd begäran om en kort andaktsstund vid
graven samt jämväl i övrigt uppträtt avvisande och olämpligt. Gullen våg
hemställde, att förhör i saken måtte hållas med de sörjande och Lindell inför
representant för domkapitlet i Härnösand.

Med anledning av vad Giillenvåg anfört inkom Lindell med nytt yttrande.

Därefter anhöll jag att domkapitlet i Härnösand ville efter erforderlig
utredning avgiva yttrande i ärendet. Sedan domkapitlet i anledning därav
förordnat borgmästaren Carl Hamilton att med biträde av stiftsnotarien
Helmer Rimse verkställa förhör i saken, inkom domkapitlet med protokoll
över förhören och yttrande från Hamilton ävensom med eget yttrande.

Därefter avgav Giillenvåg förnyat yttrande.

Sedermera beredde jag — i anslutning till en härstädes upprättad promemoria,
vari uttalades att Lindell syntes ha gjort sig skyldig till tjänstefel
genom att förrätta jordfästningen, oaktat han dessförinnan gjorts uppmärksam
pa att de anhöriga till den avlidna, vilka kunde förväntas komma
tillstädes, icke anlänt — Lindell tillfälle att taga del av vad vid utred -

225

ningen förekommit samt att angiva den ytterligare utredning han kunde
anse önskvärd och att eljest anföra vad han aktade nödigt.

I anledning därav inkom Lindell med slutligt yttrande.

Vid den i saken verkställda utredningen framkom följande.

1. Bestämmandet av tidpunkten för jordfästningen.

Harald och Sixten Tarander — söner till den avlidna — uppgåvo sammanstämmande
vid förhör inför Hamilton:

Eva Tarander hade dött den 25 juli 1960. Samma dag hade Harald och
Sixten Tarander åkt till prästgården i Junsele och dar traffåt Lindell pa
pastorsexpeditionen. Även Lindells dotter hade varit närvarande. ]> ro derna
Tarander hade meddelat, att modem var död, och hade fragat om begravningen
kunde ske den 31 juli. Lindell hade svarat ja. Bröderna Tarander
hade sagt, att de önskade ha begravningen »i stillhet». Med detta uttryck
menade de, att de anhöriga icke skulle ga i högmässan före jordfästningen
utan infinna sig direkt till jordfästningen. Sixten Tarander hade
frågat, hur dags jordfästningen skulle vara, och Lindell hade svarat: »Vi
säger en kvart över ett.» Harald hade da genmält: »Ja, da träffas vi ute pa
kyrkogården.» Lindell hade svarat ja. Härefter hade de något talat om, i
vilken grav Eva Tarander skulle ligga, varefter de avlägsnat sig från pastorsexpeditionen.
Innan dess hade Harald Tarander ånyo^ sagt: »Da trättas
vi ute på kyrkogården.» Lindell hade svarat: »Ja, det. gar bra.» Klockslaget
hade icke nämnts mer än en gång, nämligen då Lindell svarat pa Sixtens
fråga.

Lindell berättade vid förhör:

Dödsfallet hade anmälts av Harald och Sixten Tarander, antagligen den
25 juli 1960. De hade kommit till pastorsexpeditionen, där da Lindell och
hans dotter, som tjänstgjorde som skrivbiträde voro. Bröderna Tarander
hade lämnat besked om dödsfallet, och Lindell hade fragat dem, om de
önskade någon andaktsstund vid »utbärmngen». De hade emellertid talat
om, att modern redan förts till bårhuset. De hade begärt att fa jordfästningen
söndagen den 31 juli, och då Lindell frågat, om de skulle »ta det»
efter gudstjänsten, hade de svarat ja. De hade vidare sagt att de önskade
begravning i stillhet; detta innebure enligt Lindells mening att endast anhöriga
voro närvarande och att ingen festlighet skulle hallas elterat. Beträffande
tiden hade Lindell sagt, att jordfästningen inte skulle bil tidigare
än kl. 12.15, eftersom han beräknade att högmässan skulle vara slut ungefär
så dags. Något svar härpå hade icke lämnats av bröderna larander.
Någon annan tid hade icke nämnts. Det hade därefter blivit nagot resonemang
om i vilken gravplats den avlidna skulle ligga, och därefter hade
bröderna Tarander avlägsnat sig. Något ytterligare tal om jordfästningen
eller tiden hade det icke varit. Lindell hade varit absolut klar pa att jordfästningen
skulle ske omedelbart efter högmässan; för den händelse jordfästningen
skolat hållas på annan tid under söndagen skulle kantorn ha
betalt för sin medverkan, och Lindell skulle i sa fall ha nämnt detta till
bröderna Tarander. Något särskilt meddelande till kantorn hade icke heller
lämnats, eftersom jordfästningen som vanligt var skulle ske i samband
med högmässan.

8 — Justitieombudsmannens iimbetsberiittclse till VMS urs riksdag

226

Förskollärarinnan Ingrid Lindell, dotter till John-Ferdinand Lindell,
uppgav vid förhör:

Hon tjänstgjorde som skrivbiträde på pastorsexpeditionen i Junsele och
kom mycket väl ihåg det tillfälle, då Harald och Sixten Tarander voro inne
på pastorsexpeditionen för att bestämma tid för jordfästningen. De hade
meddelat, att deras moder vore död. Kyrkoherde Lindell hade frågat om
de önskade en andaktsstund vid utbärningen, men bröderna Tarander hade
svarat att den avlidna redan förts till bårhuset. Lindell hade beklagat detta
och därefter frågat om tiden för jordfästningen samt sagt ungefär följande:
»Ni vill väl ha det på söndagen?» Bröderna Tarander hade svarat ja. Lindell
hade fortsatt: »Ni vill väl ha det efter högmässans slut?» Bröderna
Tarander hade svarat: »När är det då?» Lindell hade då svarat: »Inte tidigare
än kl. 12.15.» Någon annan tid än 12.15 hade icke nämnts. Om tiden
13.15 kommit pa tal hade Ingrid Lindell sagt till, eftersom högmässan ju
slutar tidigare. Från bröderna Taranders sida hade icke anförts något särskilt
skäl till att de önskade jordfästningen senare än vid högmässans slut.
Hon kommer inte ihåg att det var tal om att jordfästningen skulle vara i
stillhet. Det hade därefter blivit något tal om i vilken grav den avlidna
skulle ligga. Något ytterligare hade icke talats om tiden för jordfästningen.

L tterligare ma framhallas, att smeden Rune Sjöberg och fabriksarbetaren
Nils Strandberg — svärsöner till den avlidna — ävensom Gullen våg
uppgavo, att de av bröderna Tarander erhållit besked om att jordfästningen
skulle äga rum kl. 13.15. Skogsar bet aren Sigvard Wiklund, som icke
är släkt med Eva Tarander men som var närvarande under högmässan och
jordfästningen, upplyste att bröderna Tarander till honom angivit tidpunkten
för jordfästningen till kl. 13.00. Kyrkvaktmästaren i Junsele Yngve
Höök samt kyrkvärdarna därstädes Jonas Högberg och Anders Danielsson
förklarade samtliga att, såvitt de hade sig bekant, jordfästningar på söndagar
i Junsele alltid förrättades omedelbart efter högmässans slut.

2. Omständigheterna vid själva jordfästningen.

John-Ferdinand Lindell uppgav i denna del vid förhöret:

Högmässans slutade omkring klockan 12.15. Sedan Lindell bytt om, hade
han gått ut till vapenhuset i sällskap med kantorn för att tåga ned till
kyrkogården. Kyrkvaktmästaren hade i vapenhuset frågat, om han skulle
ringa, och Lindell hade svarat ja. Det vore möjligt att vaktmästaren sagt,
att de anhöriga icke varit i kyrkan, men Lindell hade icke reagerat för detta.
Möjligen hade han trott att de anhöriga skulle komma direkt till graven.
Vid kyrkporten hade en grupp på ungefär femton personer väntat. Lindell
och kantorn hade ställt sig i spetsen och tågat ned till kyrkogården, medan
kyrkvaktmästaren ringde i tornet. Från kyrkporten till graven vore cirka
fem minuters väg; vägen korsar före kyrkogården en allmän landsväg. När
taget kommit in på kyrkogården hade fru Karin Rohlén, som gått i processionen,
frågat om begravningen skulle bli nu. Lindell hade svarat: »Javisst.»
Han kom inte med säkerhet ihåg vad hon yttrade, men hon hade sagt något
om att kanske inte alla voro med. Det vore tänkbart att Lindell svarat
Kann Roldén: »Jag såg ingen i kyrkan, så jag bryr mig inte om att vänta.»
-Lindells tanke kan da ha varit att de anhöriga väl kunde komma efteråt.

227

Han hade trott, att det var fråga om någon eftersläntrare, och hade saktat
in stegen för att de i så fall skulle kunna hinna ikapp. Möjligen kan Känn
Rohlén ha sagt, att det var någon anhörig som inte var närvarande. — Vid
graven hade Lindell icke alls tänkt på om de anhöriga voro dar utan hade
förrättat jordfästningen. Det hade icke hållits några tal, utan jordfästningen
hade inletts med en psalm, varefter följt ritualen^ akten hade avslutats
med en psalm. Han hade inte tänkt särskilt pa hur lang tid jordfästningen
tagit, men efteråt hade han försökt att beräkna tiden och kommit fram till
ungefär 18—20 minuter. Under jordfästningen hade de som följt med processionen
stått vid fotänden av kistan; de hade varit ungefär femton stycken.
Under jordfästningen hade Lindell sett, att någon, som såg obeslutsam
ut, stått vid kyrkogårdsgrinden. Han hade sett att det varit några sorgklädda
där. De hade tagit några tveksamma steg mot graven. Vid detta
tillfälle hade emellertid akten börjat, och det hade vant för sent att vanta
med jordfästningen även om han velat det. — Lindell hade icke senare
under söndagen haft någon förrättning eller någon enskild angelägenhet att
fullgöra.

Kyrkvärden Anders Danielsson berättade vid förhör inför Hamilton
bland annat:

Danielsson hade varit med på högmässan före jordfästningen, och han
visste om att det skulle vara jordfästning omedelbart efteråt. Han hade
under högmässan tänkt på, att inga sörjande varit närvarande, och hade
tyckt att det hela var konstigt. Efter högmässan hade han sagt till Lindell,
att det var konstigt att inte de anhöriga voro med på högmässan. Denne
hade då sagt, att de kanske skulle ansluta sig till tåget efter vägen; det hände
ibland att anhöriga gjorde så. Kyrkvaktmästaren hade sagt, att det var
bedrövligt att de anhöriga inte kunde gå med i högmässan. Det hade inte
alls talats om något misstag i fråga om tiden. — Sedan högmässan var slut
hade Danielsson gjort färdigt i kyrkan och därefter gått ner mot kyrkogården.
De hade just börjat sjunga den första psalmen vid jordfästningen,
då Danielsson sett två damer och en herre stå sorgklädda vid ingången till
kyrkogården. Han hade frågat dem, om de skulle vara med på Eva Taranders
begravning. Då de svarat ja hade han sagt, att jordfästningen nu började.
De hade då gått in en bit på kyrkogården men kommit tillbaka och
sagt, att de väntade på flera som skulle komma. Danielsson hade därefter
gått till prästgården, och då han hade tyckt det var underligt att inte de
anhöriga kommit hade han till fru Lindell och fröken Lindell sagt: »Det
måtte väl inte ha blivit något fel på tiden.» Ingrid Lindell hade svarat:
»Nej då, det sades efter högmässans slut.»

Kyrkvaktmästaren Yngve Ilöök lämnade vid förhör bland annat följande
uppgifter:

Ilöök hade några dagar i förväg fått besked om, att jordfästningen skulle
ske på söndagen. Lindell hade dä sagt, att jordfästningen skulle äga rum
efter gudstjänstens slut. Under högmässan hade Höök inte sett till nagra
svartklädda människor i kyrkan, och han hade då undrat var de anhöriga
voro. Han hade emellertid tänkt, att do möjligen kunde stå på kyrkogården
och vänta, eftersom detta någon gång kunde hända. Han hade frågat en
bekant, Sigvard Wiklund, som suttit på läktaren, var de anhöriga voro,
och Wiklund hade svarat, att han inte visste detta. Höök hade ett svagt

228

minne av att han, då högmässan varit slut, sagt till Lindell, att han inte
sett några anhöriga i kyrkan, och frågat om han skulle börja ringa. Lindell
hade då möjligen sagt att Höök kunde börja ringa eftersom tiden var bestämd.
Höök hade emellertid inget klart minne av att det förhållit sig så.
Möjligen hade Lindell sagt: »Vi går i alla fall» eller något liknande. Däremot
hade Lindell inte sagt något om att de anhöriga möjligen funnos vid graven.
Vid kyrkporten hade mellan femton och tjugo personer väntat, som följde
med i processionen. Då det inte funnos några anhöriga, som kunde ta med
de blommor och kransar, som ställts i vapenhuset, hade möjligen Höök bett
Wiklund hjälpa till att bära ner blommorna och kransarna till kyrkogården.

Skogsarbetaren Sigvard Wiklund berättade bland annat, att Höök efter
högmässan kommit och frågat Wiklund, om denne visste var de anhöriga
voro, samt att Wiklund svarat att han icke visste något därom men att han
sett kransar och blommor i vapenhuset, varför de anhöriga »väl skulle komma
till kyrkan».

Fru Karin Rohlén uppgav inför Hamilton:

Hon hade varit i högmässan den 31 juli. Hon hade vetat om, att Eva
Tarander skulle jordfästas efteråt, och efter högmässan hade hon, en syster
till Eva Tarander och några andra, kanske tillhopa omkring tio personer,
samlats utanför kyrkporten. När kyrkklockorna börjat ringa hade de församlade
gått ned till kyrkogården efter Lindell och kantorn, vilka gått i
spetsen för tåget. Då de kommit in på kyrkogården hade Karin Rohlén
gått fram till Lindell och sagt, att sorgfolket ännu inte konnnit. Lindell
hade svarat: »Ja, de var ju inte i kyrkan heller, så vi bryr oss väl inte om
det då.» Karin Rohlén hade inte riktigt förstått vad han menat, men ansåg
att det var fråga om en missuppfattning från båda sidor beträffande tiden.
De hade fortsatt fram till graven. De hade icke fäst sig så mycket vid att
Lindell^ fortsatt med jordfästningen; de hade kanske tyckt att det varit
litet tråkigt, att inte de anhöriga kommit, men hade trott att tiden varit
bestämd och att det därför måste göras vid den bestämda tidpunkten.

Sjöberg och Strandberg — den avlidnas svärsöner — förklarade, att de
stått på landsvägen, då den avlidnas stoft bars över till kyrkogården, men
att de icke gått in på kyrkogården, enär de då icke trott att det var fråga
om stoftet efter Eva Tarander.

3. Gullenvågs samt Harald och Sixten Taranders besök hos Lindell den
SI juli kort efter jordfästningen.

Giillenvåg uppgav i denna del vid förhör inför Hamilton:

Han och några andra sörjande hade anlänt till Junsele troligen strax före
kl. 13.00. Sedan man ordnat med blommor, hade man fortsatt till kyrkogården.
De hade då varit ungefär tjugo anhöriga i sällskap. På väg till
kyrkogården hade de mött personer, som frågat om de vore så litet intresserade
av begravningen att de nonchalerade tiden. De hade då fortsatt till
graven och funnit att jordfästningen varit över. Giillenvåg hade då i sällskap
med Harald och Sixten Tarander gått till pastorsexpeditionen för att
tala med kyrkoherden. Vid samtalet hade ingen utöver de och kyrkoherden
varit närvarande. Någon av bröderna Tarander hade frågat, hur det kom

229

sig att jordfästningen redan var förrättad, då den hade bestämts till kl.
13.15. Lindell hade omedelbart svarat, att den icke varit bestämd till 13.15
utan till 12.15. De hade diskuterat detta en stund utan någon hetsighet
från någondera sidan. Giillenvåg hade därefter frågat, om Lindell ville följa
med till graven och säga några ord. Lindell hade icke svarat på detta. Harald
hade då frågat samma fråga, men Lindell hade sagt: »Det är klart nu.»
Giillenvåg hade fattat detta så, att Lindell menade att han fullgjort vad
som ålåg honom enligt kyrkohandboken. Lindell hade sagt, att det aldrig
förekom begravningar i Junsele efter kl. 13. Giillenvåg hade da påmint om
en begravning, som skett kl. 14 en söndag, men Lindell hade vidhållit att
den skett kl. 13. Giillenvåg hade då frågat, om det var skillnad på folk,
varpå Lindell »körde oss på dörren». Giillenvåg kom inte ihåg, vilka ordalag
Lindell använde, men han minns att Lindell sade »godnatt». Giillenvåg
hade tvckt, att detta uttryck varit underligt. I tamburen hade Giillenvåg
sagt till Lindell, att det kändes hårt att kasta ut 213 kronor för resa och
sedan icke få vara med på jordfästningen. Han hade sagt till Lindell, att en
offentlig förklaring skulle vara på sin plats, och hade då tänkt på en förklaring
i tidningen. Lindell hade emellertid icke svarat någonting.

I sitt första till mig avgivna yttrande uppgav Giillenvåg att Lindell, på
fråga av bröderna Tarander varför jordfästningen redan var förrättad,
bland annat svarat: »Hade de anhöriga besökt högmässan sa hade saken
varit klar.»

Harald och Sixten Tarander uppgåvo sammanstämmande vid förhör:

Sedan de fått reda på, att jordfästningen vore över, hade de tillsammans
med Giillenvåg uppsökt Lindell på pastorsexpeditionen. Vid^ besöket hade
ingen ytterligare varit närvarande. Sixten Tarander hade fragat, hur Lindell
ställt till, då begravningen var beställd till en kvart över ett. Lindell
hade svarat, att den varit beställd till en kvart över tolv. Sedan de talat
en liten stund om detta hade Harald Tarander sagt: »Om nu kyrkoherden
ville följa med ut på kyrkogården, så är det bättre för oss.» Han hade icke
uttryckligt sagt, att det var fråga om att Lindell skulle hålla en andaktsstund,
men avsikten hade varit denna. Lindell hade svarat ungefär följande:
»Nej, det gör jag inte, för det är redan klart.» Gullenvåg hade då bett,
att Lindell skulle komma ut och säga några ord, men Lindell hade icke
svarat direkt på detta. Däremot hade Lindell sagt, att det vore vanligt i
Junsele, att man går i kyrkan före jordfästningen. Giillenvåg hade svarat,
att han nyss varit på en begravning, som skett i stillhet, och då hade de
anhöriga icke varit i kyrkan före begravningen. Giillenvåg hade tillagt, att
de! tydligen vore skillnad på folk. Lindell hade då rusat upp, öppnat dörren
och sagt: »IT härifrån, här har ni inget att göra.» Han hade därefter sagt:
»Godnatt.» T farstun hade Gullenvåg sagt att det vore svårt att inte ha fått
vara med på hans svärmors begravning, när han kostat på° sig 213 kronor
för resan. Lindell hade inte svarat härpå, och de hade skilts åt. När de kommit
ut hade de bett två svågrar att gå in igen och försöka tala med Lindell.
Avsikten hade varit att svågrarna skulle försöka förmå Lindell att hålla en
andaktsstund. — Bröderna Tarander kände icke Lindell särskilt mycket,
men hade träffat honom någon gång. Det hade inte verkat som om han var
sig själv.

Lindell berättade i förevarande del vid förhöret inför Hamilton:

230

Efter jordfästningen hade han återvänt hem och hade suttit och druckit
kyrkkaffe, då några besökande kommit. Dottern hade släppt in dem på
expeditionen, och Lindell hade ögonblickligen gått in till dem. Det hade icke
varit någon utöver de tre besökande, Harald och Sixten Tarander samt
Gullenvåg, och Lindell närvarande vid tillfället. Dörrarna hade varit stängda
till expeditionen. Lindell hade sett, att det varit begravningsfolk. En av
dem, en av sönerna, hade frågat varför jordfästningen förrättats. Lindell
hade svarat, att jordfästningen var bestämd till kl. 12.15. De hade emellertid
sagt, att tiden varit bestämd till 13.15. Någon av dem hade yrkat på att
kyrkoherden skulle komma ut, och hade sagt att de sörjande var på kyrkogården.
Lindell hade fått uppfattningen, att meningen var att han skulle
gå ut och förklara sig. Lindell hade sagt, att detta ej inträffat om de anhöriga
varit i kyrkan, och hade med detta menat att de då skulle märkt att
jordfästningen skedde omedelbart efter högmässan. Hans avsikt hade absolut
inte varit att förebrå de anhöriga för att de icke varit i högmässan. Han
hade emellertid vägrat att gå med ut, eftersom han tyckt att det inträffade
varit tråkigt och varit rädd för vad som kunde komma att sägas i hans
upprörda tillstånd. Gullenvåg hade då sagt något om att Lindell gjorde
skillnad på person, vilket sårat Lindell mycket. Han hade då velat avsluta
diskussionen och sagt: »Godnatt.» Med detta uttryck hade han menat, att
det nu icke var något att göra och att han ville avbryta diskussionen. Uttrycket
brukade han stundtals använda i liknande fall. — Han hade absolut
icke fått den uppfattningen, att det var fråga om att han skulle komma ut
till en andaktsstund. Detta hade med säkerhet icke heller sagts från någon
av de anhörigas sida, ehuru det givetvis var möjligt att de menat detta.

I sina till mig avgivna yttranden uppgav Lindell därjämte bland annat:

Under ifrågavarande besök uppstod hos honom tanken att erbjuda de
sörjande en stilla andakt vid graven. Han hann dock icke uttala nämnda
tanke, förrän Gullenvåg fällde sitt uttalande om att Lindell tydligtvis gjorde
skillnad på person. Lindell blev mycket upprörd över denna tillvitelse
samt ansåg vidare resonemang meningslöst. — Efter att vid besöket inne
på pastorsexpeditionen ha förklarat att det vore hårt att bekosta en dyr
resa utan att få övervara jordfästningen, sade Gullenvåg, då han befann
sig i tamburen på väg ut, i hög och brysk ton: »Jag kommer att kräva
kyrkoherden på ersättning med 250 kronor», vartill Lindell genmälde:
»Aldrig någon ersättning av mig.»

Ingrid Lindell uppgav vid förhör inför Hamilton att hon, som icke närvarit
vid samtalet å pastorsexpeditionen, hört att Gullenvåg ute i tamburen
sagt sig skola avkräva Lindell 250 kronor i ersättning för resekostnad.

4. Rune Sjöbergs och Nils Strandbergs besök hos Lmdell strax efter besöket
under 3.

Sjöberg och Strandberg uppgåvo sammanstämmande vid förhör inför
Hamilton:

Sedan de efter det jordfästningen skett träffat övriga sörjande, hade Harald
Tarander bett Sjöberg och Strandberg att de skulle tala med Lindell.
Han hade velat att Lindell skulle övertalas att komma ner till kyrkogården
till de anhöriga. Sjöberg och Strandberg hade gått in på pastorsexpeditio -

231

nen, där de träffat Lindell. Någon ytterligare hade icke varit närvarande.
Sjöberg hade sagt, att det var fråga om Eva Taranders begravning samt att
döttrarna vore här och vore förtvivlade över att det redan var överstökat.
Han hade sagt att han ville att Lindell skulle gå ner och resonera med
döttrarna i varje fall. Han hade icke sagt nagot om vad resonemanget skulle
gälla, men meningen hade varit att det skulle vara en andaktsstund. Han
hade icke sagt detta uttryckligen till Lindell, eftersom han ansåg att Lindell
själv bäst skulle veta vad som passade vid tillfället. Det hade emellertid
varit som om Lindell haft »sitt för sig»; denne hade icke svarat direkt pa
Sjöbergs anmodan utan sagt: »Här har vi seden att alla skall gå i kyrkan
före jordfästningen.» Strandberg hade da sagt, att han också varit med pa
en begravning där man fått vänta på prästen. Då Strandberg sade detta
hade Lindell klippt av samtalet direkt och sagt något om att han inte ville
vara med om någon sådan jämförelse. Sjöberg hade ånyo bett Lindell att ga
ut till kyrkogården, men denne hade svarat, att han inte brydde sig om det.
Därefter hade samtalet avslutats.

Lindell berättade vid förhörstillfället:

En stund — kanske en kvart — efter bröderna Taranders och G ullenvågs
besök i prästgården hade Lindell fått besök av två andra personer,
han hade sett på sorgkläderna att de var två anhöriga. De hade sagt, att
döttrarna voro förtvivlade, och velat att Lindell skulle komma ut och fp1*"
klara sig. Lindell hade svarat, att han ju hade gjort detta, och att det fick
vara nog med det. På en ny anmodan hade Lindell svarat nej. En av dem
hade då fällt ett uttryck som sårade Lindell, något om att vid en annan
jordfästning de sörjande fått vänta på prästen. Lindell hade då sagt: »Ni
får gå nu, för nu är det slut.» De hade därefter avlägsnat sig. Lindell hade
icke heller vid detta besök fått den uppfattningen att det var fråga om en
andaktsstund; tvärtom hade de använt uttrycket »förklara sig».

I sitt först avgivna yttrande uppgav Lindell därutöver:

Därest Sjöberg och Strandberg bett att han skulle hålla en andakt vid
graven för de tillstädeskomna, skulle han säkerligen ha gjort detta. Då han
emellertid ombads att komma ut och förklara sig, föresvävade honom
med tanke jämväl på Gullen vågs uppträdande kort dessförinnan — risken
av ett uppträde, vilket han ville undvika.

Hamilton anförde i sitt till domkapitlet avgivna yttrande:

Vad först beträffar frågan, huruvida jordfästningen förrättats på annan
tid än som överenskommits mellan de anhöriga och Lindell, står uppgift
mot uppgift. Lindell och hans dotter göra gällande, att tidpunkten 12.15
avtalats, medan bröderna Tarander påstå tidpunkten 13.15. I och för sig
framstår det som sannolikt att tidpunkten 12.15 avtalats: enligt samstammig
uppgift av kyrkvärdarna och kyrkvaktmästaren förrättas jordfästningar
i Junsele på söndagarna regelmässigt omedelbart efter högmässans
slut; bröderna Tarander ha icke gjort gällande att det skulle föreligga nagot
särskilt skäl för jordfästning vid en senare tidpunkt; om annan tidpunkt an
klockan 12.15 avtalats skulle, enligt i församlingen tillämpad praxis, organisten
ägt rätt till särskilt arvode för sin medverkan vid jordfästningen,
och Lindell borde i så fall ha underrättat bröderna Tarander härom, vilket
han ostridigt icke gjort. Det må anmärkas, att Wiklund uppgivit att han

232

av bröderna Tarander fått uppgift om ytterligare en annan tid för jordfästningen,
nämligen klockan 13. I vart fall måste det av utredningen anses
framgå, att Lindell haft den bestämda uppfattningen att tidpunkten för
jordfästningen avtalats till 12.15. Att Lindell utgått härifrån kan icke läggas
honom till last som tjänstefel.

Nästa fråga är då, huruvida Lindell vid högmässans slut eller därefter
intill förrättandet av jordfästningen bort inse, att missförstånd beträffande
tidpunkten förelåg, och med hänsyn härtill bort uppskjuta förrättningen.
Av utredningen får anses framgå, att i vart fall kyrkvaktmästaren Höök
och möjligen även kyrkvärden Danielsson i kyrkan påpekat för Lindell det
egendomliga i att inga anhöriga övervarit högmässan. Detta påpekande
behöver emellertid icke i och för sig ha föranlett Lindell att tro att en missuppfattning
beträffande tidpunkten förelåge; det kunde ju antagas, och har
måhända legat närmast till hands för Lindell att antaga, att de anhöriga
icke önskade besöka högmässan utan ville komma direkt till graven. I detta
sammanhang bör märkas, att enligt bröderna Taranders egen uppgift Harald
Tarander vid det tillfälle, då tiden för jordfästningen avtalades, två
gånger sagt: »Då träffas vi ute på kyrkogården.» Det måste därför framstå
som naturligt att Lindell, då han ansåg den avtalade tidpunkten för jordfästningen
vara inne, beordrade klockringning och började tåga till kyrkogården.
Pa kyrkogarden, innan taget kommit fram till graven, har därefter
Karin Rolilén fällt ett yttrande till Lindell av innebörd att de anhöriga
icke voro komna; icke heller detta påpekande behöver ha ingivit Lindell
tanken att någon missuppfattning beträffande tidpunkten förelåg och att
det därför var anledning att uppskjuta jordfästningen.

Frågan är emellertid, om det icke kan anses ha förelegat orsak för Lindell
att, sedan begravningsföljet kommit fram till graven och de anhöriga icke
funnits där, efterhöra om de anhöriga voro försenade och i så fall uppskjuta
förrättningen till dess de hunnit komma. Aven om det varit ungefär 15 personer
som medföljt från kyrkan till graven bör det ju ha framgått för Lindell,
om han överhuvudtaget tänkte härpå, att de anhöriga icke voro med.
I viss mån tyder det svar, som Lindell enligt Karin Rohléns uppgift lämnade
henne, nämligen »Ja de var ju inte i kyrkan heller, så vi bryr oss väl
inte om det da» på att Lindell ansett att jordfästningen skulle äga rum på
utsatt tid oavsett om de anhöriga kommit eller ej. Lindell har emellertid
uppgivit att han vid graven icke alls reflekterat över om de anhöriga voro
där eller ej. År detta riktigt har det knappast förelegat något skäl för Lindell
att uppskjuta förrättningen, då han ansåg att den utsatta tiden var
mne. Och även om Lindell misstänkt, att de anhöriga icke kommit, kan det
med Lindelis bestämda asikt om att den fastställda tidpunkten var inne,
icke anses ha förelegat nagon absolut skyldighet för Lindell att vänta. Om
Lindell misstänkt, att de anhöriga icke hunnit komma, hade det varit lämphgt,
att han uppskjutit förrättningen; att han icke uppskjutit förrättningen
kan emellertid icke anses vara tjänstefel. — Sedan väl förrättningen påbörjats
kan det icke anses ha förefunnits orsak för Lindell att avbryta förrättningen
därför att han fått syn på några anhöriga som stått obeslutsamma
vid kyrkogårdsgrinden. — Lindell kan sålunda icke anses ha gjort
sig skyldig till tjänstefel genom att förrätta jordfästningen på tid som skett.

Frågan är därefter, om Lindell gjort sig skyldig till tjänstefel vid de anhörigas
besok på pastorsexpeditionen, närmast genom att vägra gå ut till de
anhöriga som väntade på kyrkogården. Angående ändamålet med besöket

233

på pastorsexpeditionen ha de ifrågavarande anhöriga uppgivit, att meningen
varit att bedja Lindell halla en andaktsstund, medan Lindell sagt sig ha
fått den uppfattningen att det varit fråga om att avkräva honom en förklaring
över vad som skett. I och för sig kan det vara naturligt om Lindell
uppfattat besöken som en begäran av de anhöriga, som väntade på kyrkogården,
att få diskutera det inträffade med Lindell; det som hänt var ju
otvivelaktigt beklagligt, även om Lindell icke ansåg sig bära ansvaret för
det, och det måste ha förefallit honom sannolikt att de anhöriga voro upprörda.
De svar, som Lindell enligt bröderna Taranders och Giillenvågs berättelser
lämnat dem, tyda i viss mån på att Lindell haft den uppfattningen,
att det varit fråga om att få Lindell att komma ut till en diskussion. Därtill
kommer, att såvitt framgår av Giillenvågs, bröderna Taranders, Sjöbergs
och Strandbergs berättelser ingen av dem uttryckligt sagt att det vore fråga
om en andaktsstund. Möjligen skulle det uttryck Giillenvåg säger sig ha
fällt, nämligen att Lindell skulle iolja med till graven och säga några ord,
tyda på att en andaktsstund avsetts; i det sammanhang uttrycket anvants
kan det emellertid ha lämnat rum för en viss tvekan om meningen hos Lindell.
Det ligger därför närmast till hands att antaga att Lindell, såsom han
påstått, fått den uppfattningen, att de anhöriga begärde att han skulle
komma ut och förklara sitt beteende. Att han med denna uppfattning vägrade
efterkomma begäran kan, med hänsyn till att Lindell redan diskuterat
sakfrågan med representanter för de anhöriga, icke läggas honom till last
som tjänstefel.

Det har icke gjorts gällande och icke heller i övrigt framkommit, att Lindell
i annat avseende skulle gjort sig skyldig till tjänstefel.

Såvitt utredningen ger vid handen kan således i ärendet icke anses visat,
att Lindell av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatt vad som
ålegat honom enligt gällande författningar, särskilda föreskrifter eller tjänstens
beskaffenhet.

I sitt yttrande förklarade domkapitlet, att det anslöte sig till Hamiltons
yttrande och således ansåge, att i ärendet icke visats att Lindell skulle ha
gjort sig skyldig till tjänstefel.

I sitt slutliga yttrande till mig anförde Lindell därefter bland annat:

Av utredningen i ärendet torde framga att jordfästningen utsatts att äga
rum senast klockan 12.15. I varje fall var Lindell vid tillfället helt övertvd
om att så var fallet, att de, som anmält dödsfallet, fatt besked däiom
samt att de riktigt uppfattat detta besked. Han såg visserligen, att några
sorgklädda icke enligt ortens sed infunnit sig till högmässan, något som
han beklagade, enär han anser den gamla seden vara av värde och finner
det sorgligt, om den skulle luckras upp. Emellertid ansåg lian det möjligt,
att de anhöriga begivit sig direkt till begravningsplatsen, vilken icke- kan
iakttagas från kyrkan. De som anmält dödsfallet hade enligt egen uppgift
sagt, att man skulle träffas ute på »kyrkogården», varmed de väl icke avsett
området närmast kyrkan utan den längre bort belägna begrav mngsplatsen.
Vidare hade vederbörande förklarat, att begravningen skulle ske i
stillhet, varför Lindell icke hade anledning att vänta »många och långväga
deltagare». Han ansåg sig under sådana förhållanden böra ge anvisning om
att klockringningen skulle börja samt i spetsen för de närvarande börja
processionen mot begravningsplatsen.

S* — Justitieombudsmannens ämbetfberiittelse till 1!)C>3 urs riksdag

234

Sedan en jordfästningsceremoni inletts med klockringning och procession,
vill det ju något extraordinärt, till för att man skall avbryta den. Likväl
hade Lindell säkerligen gjort detta, därest han fått klart "för sig, att anhöriga
som ville närvara vid akten, av någon anledning blivit fördröjda.
Detta foll honom dock icke in. Tanken att straffa vederbörande för att de
ej deltagit i högmässan eller för att de icke passade tiden var honom fullkomligt
främmande. Då han började själva jordfästningen, trodde han, att
de, som önskade närvara, voro tillstädes. Såsom han tidigare angivit uppfattande
han Karin Rohléns yttrande endast som ett påpekande om att några
icke hunno med i processionen. Det är möjligt, att nämnda yttrande bort
toranleda honom att uppfatta, att ytterligare anhöriga väntades. EmellerLd
var han trött efter högmässan, och hans tanke var uteslutande inriktad
pa den kommande jordfästningsakten. — Den mänskliga faktorn föreligger
även i prästerlig gärning. — Naturligtvis beklagar han det inträffade, framtor
allt emedan de anhöriga icke enligt sin önskan fått närvara vid iordfastmngen.
J

I en till landsfogden i Västernorrlands län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Lindell har uppgivit, att det vid sammanträffande mellan honom och
bröderna Tarander överenskommits att jordfästningen skulle äga rum efter
högmässans slut den 31 juli 1960, dock ej före klockan 12.15. Bröderna
Tarander ha hävdat, att tidpunkten bestämts till klockan 13.15. Utredningen
i denna del ger icke anledning antaga annat än att vid sammanträffandet
ett missförstånd uppstått mellan Lindell och bröderna Tarander rörande
tidpunkten för jordfästningen samt att Lindell, då han påbörjade förrättningen,
hade uppfattningen att den avtalade tidpunkten var inne. I
ärendet har icke förekommit något, som tyder på att missförståndet skulle
ha vållats genom fel eller försummelse från Lindelis sida.

\ ad därefter angar frågan om Lindell ägt förrätta jordfästningen, oaktat
den avlidnas anhöriga med visst undantag icke kommit tillstädes, vill jag
till en början erinra, att jordfästning till sin innebörd är en högtidlig akt,
vid vilken de efterlevande skiljas från den döda (jfr SOU 1955: 36 s. 13).
Jordfästning är sålunda en akt, som på grund av sin natur förutsätter,
att tillfälle beredes de anhöriga, som så önska och kunna, att närvara. Det
är ock en fast sedvänja hos hela vårt folk, att en avlidens närmaste anhöriga
närvara vid jordfästningen, om de så kunna. Om ingen av de närmaste
anhöriga kommer tillstädes å den för jordfästningen utsatta tiden,
framstår detta såsom så anmärkningsvärt, att det måste anses ligga i sakens
natur, att jordfästningsförrättaren — innan ceremonien påbörjas — söker
utröna, huruvida dessa kunna förväntas komma tillstädes. Upplyses därvid
att de anhöriga avsett att närvara och framstår det som sannolikt att de
inom kort skola infinna sig, kräver tillbörlig hänsyn till den avlidnas minne
och till de anhöriga, att jordfästningsförrättaren, om så är möjligt, uppskjuter
ceremonien en stund, för att bereda de anhöriga tillfälle att närvara.

235

Utredningen i förevarande fall visar följande. Lindell visste på grund av
tidigare samtal med den avlidnas söner, att åtminstone dessa avsett att närvara
vid jordfästningen. Lindell har medgivit att han uppmärksammat, att
ingen av den dödas närmaste bevistade högmässan. Av Lindells, Hööks och
Danielssons berättelser måste därjämte anses framgå, att såväl Höök som
Danielsson för Lindell påpekat, att inga anhöriga funnos i kyrkan. Lindell
har det oaktat — utan att söka utröna anledningen till att inga av de närmast
sörjande voro tillstädes och utan att ens efterforska om de funnos i
närheten — givit order om klockringning, igångsatt processionen från kyrkan
till graven och efter framkomsten till denna omedelbart förrättat jordfästningen,
därvid av de anhöriga endast en syster till den avlidna var närvarande.

Till förklaring av sitt handlingssätt har Lindell anfört, att han räknat
med möjligheten att övriga sörjande begivit sig direkt till graven samt att,
enär jordfästningen skulle ske i stillhet, han icke hade anledning att »vänta
många och långväga deltagare». Harald Tarander hade nämligen, då dagen
för jordfästningen bestämdes, sagt till Lindell, att man skulle träffas »ute
på kyrkogården». Blotta möjligheten av att de sörjande väntade vid graven
— något som dock måste ha förefallit föga sannolikt — kan icke ha berättigat
Lindell att igångsätta ceremonierna utan att först förvissa sig om huru
därmed förhölle sig. De sörjande kunde ju befinna sig på annan plats i närheten
av kvrkan — och sa var ju också förhållandet beträffande nagra av
de närmaste anhöriga. Vidare kan icke heller Lindell ha undgått att räkna
med möjligheten att de sörjande av någon anledning blivit fördröjda. Jag
anser därför att omständigheterna voro sådana att det ålåg Lindell såsom
jordfästningsförrättare att — innan ceremonierna påbörjades — söka utröna,
huruvida det fanns anledning att dröja med jordfästningen för att
bereda tillfälle åt de närmaste anhöriga att hinna komma tillstädes och närvara
vid akten. Om Lindell t. ex. bett kvrkvaktmästaren efterforska de närmaste
anhöriga, skulle helt visst — eftersom den avlidnas svärsöner befunno
sig alldeles intill kyrkogården, när processionen passerade på väg till
graven — anledningen till att de sörjande icke kommit tillstädes ha klarlagts.
Med kännedom härom och då något hinder mot att vänta med jordfästningen,
till dess alla de sörjande hunnit infinna sig, icke förelåg, hade
ceremonierna bort uppskjutas den korta stund, varom här var fråga. Det
är att märka att endast ett fåtal personer närvoro vid jordfästningen —
enligt olika uppgifter 10 till 20 — och att det därför icke av hänsyn till dem
behövt väcka betänklighet, om jordfästningen uppskjutits en timme.

Men även om man — med hänsyn till den av Lindell angivna möjligheten,
att de närmast sörjande kunde ha samlats vid graven, och till det
stöd som fanns för detta antagande — skulle anse det försvarligt, att han
utan föregående undersökning gav order om klockringning och ledde processionen
till graven, är det dock uppenbart att han, då de sörjande icke

236

heller funnos vid graven, icke ägt genast efter framkomsten till denna förrätta
jordfästningen utan att dessförinnan söka utröna, om det icke fanns
skäl att uppskjuta akten till dess de anhöriga kommit tillstädes. Han hade
sa mycket större skäl därtill som Karin Rohlén — enligt vad som framgår
av hennes berättelse — under processionen på kyrkogården gått fram till
honom och omtalat att sorgefolket ännu icke kommit.

I sistnämnda hänseende har Lindell visserligen till sitt fredande åberopat,
att han uppfattat Karin Rohléns yttrande endast som ett påpekande om
att några deltagare i processionen icke hunno med, varför han saktat in
stegen.

I anledning därav må emellertid framhållas att Karin Rohlén jämväl
uppgivit, att Lindell — uppenbarligen med hänsyftning på de sörjande —
på hennes ovannämnda yttrande svarat: »Ja, de var ju inte i kyrkan heller,
så vi bryr oss väl inte om det då.» Lindell har själv icke velat bestrida att
han svarat på ungefär detta sätt. Anledning saknas att ifrågasätta riktigheten
av Karin Rohléns nämnda uppgift. Vid nu angivna förhållanden förtjänar
Lindells förklaring om hur han uppfattat Karin Rohléns påpekande
icke tilltro. Fastmera ger Lindells svar till Karin Rohlén otvetydigt vid
handen, att Lindell var klart medveten om att de närmast sörjande icke
kommit tillstädes.

Lindell har alltså — oaktat omständigheterna voro sådana, att tillfälle
bort beredas de närmast sörjande att komma tillstädes — förrättat jordfästningen
utan att ens söka utröna om icke akten borde uppskjutas en
stund för att de anhöriga skulle kunna närvara. Härigenom har Lindell
eftersatt vad som ålegat honom på grund av tjänstens beskaffenhet. Genom
det tjänstefel, som sålunda ligger Lindell till last, ha de närmast anhöriga
icke fatt det tillfälle att närvara, som med hänsyn till omständigheterna
bort beredas dem.

Anledningen till Lindells förfarande och den anmärkningsvärda brist på
hänsyn till den avlidnas minne och till de närmast sörjande som han därigenom
visat kan icke på grundval av den förhandenvarande utredningen
med säkerhet anges. I ärendet ha framkommit uttalanden från Lindells sida
i samband med jordfästningen, vilka tyda på att anledningen till underlåtenheten
att invänta de närmast anhöriga var, att dessa icke övervarit
högmässan. Till stöd för att detta är förklaringen till Lindells påtalade förfarande
ma först aberopas Karin Rohléns nyss återgivna uppgift om vad
Lindell sagt till henne, då hon påpekade att de sörjande ännu icke anlänt,
å idare ha Sjöberg och Strandberg uppgivit, att Lindell vid deras besök efter
jordfästningen sagt: »Här har vi seden att alla skall gå i kyrkan före jordfästningen.
» Bröderna Tarander ha förklarat att Lindell till dem fällt ett
yttrande av ungefär samma innebörd. Lindell har emellertid bestämt bestritt
att han i sitt handlande skulle ha påverkats av nyss angivna omständighet.
Definitiv ställning till förevarande fråga kan icke tagas förrän efter

237

förhör inför domstol med i saken berörda personer. Vilken bevekelsegrund
Lindell än haft för det påtalade förfarandet kan tjänstefelet doek icke undgå
beivran.

Under åberopande av det anförda uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörande domstol väcka och utföra atal mot Lindell för det tjänstefel,
vartill han enligt vad förut sagts gjort sig skyldig. Ansvar skulle yrkas jämlikt
25 kap. 4 § strafflagen. För att såvitt möjligt klarhet skulle kunna vinnas
rörande anledningen till Lindelis felaktiga förfarande borde framhöll
jag vidare — vid huvudförhandling i målet förhör påkallas med de personer,
vilka kunde förväntas lämna uppgifter av betydelse i angivna hänseende.

I fråga om Lindells uppträdande vid de två besök, som anhöriga till den
avlidna avlagt hos Lindell kort efter jordfästningen, anförde jag följande.

Utredningen synes visa att icke någon av de besökande uttryckligen bett
Lindell hålla en andaktsstund vid graven. Emellertid borde Lindell ha insett,
att i vart fall Gullenvåg och Harald Tarander åsyftat detta, då de —
enligt vad utredningen giver vid handen — vid sitt besök bett Lindell att
följa med de sörjande ut på kyrkogården. Därvid synes åtminstone Giillenvåg
ha framhållit att det var fråga om att Lindell skulle »säga några ord».
Även bortsett från det nu anförda synes det anmärkningsvärt, att Lindell
icke självmant erbjudit sig att i de tillstädeskomnas närvaro förrätta en
andakt vid graven. Det förhållandet att Gullenvåg vid sitt besök uttalat
sig på ett sätt som sårat Lindell kan i betraktande av omständigheterna
knappast anses ha utgjort ett godtagbart skäl för Lindells underlåtenhet
att självmant hålla andakt vid graven med de närmast sörjande. Lindell
borde helt visst ha beaktat att de sörjande efter vad som förekommit icke
utan fog voro ledsna och upprörda. Det sätt, varpå Lindell skildes från
Gullenvåg och bröderna Tarander, visar föga förståelse för deras känslor
och är därför beklagligt. Vad i de nu berörda delarna av ärendet blivit upplyst
är emellertid icke av beskaffenhet att kunna läggas Lindell till last såsom
tjänstefel och kan därför icke föranleda någon min vidare åtgärd.

Åtalet väcktes vid Ångermanlands västra domsagas häradsrätt. Efter
huvudförhandling, vid viiken åtskilliga personer hördes som målsägande
och vittnen, yttrade häradsrätten i dom den 30 maj 1962 följande.

Anledning föreligger icke till antagande av annat än att ett missförstånd
uppstått mellan Lindell och bröderna Tarander beträffande tidpunkten för
jordfästningen, varav följer att Lindell får anses hava levat i den tron, att
akten bestämts skola äga rum — enligt det i Junsele förhärskande bruket —
i omedelbar anslutning till högmässogudstjänstens slut.

Jordfästningens betydelse som den akt, vid vilken de efterlevande skiljas
från den döda människan, medför med nödvändighet att det regelmässigt

238

måste förutsättas, att de efterlevande önska närvara vid akten; de närmast
anhörigas närvaro vid jordfästningen är också en gammal, fast sedvänja.

Lindell har uppgivit, att vad som förekom vid bröderna Taranders första
besök hos honom icke gav fog för att denna sedvänja skulle åsidosättas.

Mot bakgrunden härav har det utgjort en betydelsefull beståndsdel i
Lindells förpliktelser som präst och jordfästningsförrättare att av hänsyn till
de efterlevandes känslor i görligaste män tillse att dessa bereddes tillfälle
närvara vid akten.

Oaktat för Lindell redan före begravningsprocessionen påpekats, att de
sörjande icke varit tillstädes i kyrkan, och oaktat för honom under processionen
påpekats, att de sörjande alltfort vore frånvarande, har han ändock
förrättat jordfästningen utan att dessförinnan vidtaga någon som helst åtgärd
för att efterkomma sin förenämnda förpliktelse; från den avlidnas förenämnda
systers närvaro vid graven kan vid denna prövning bortses.

Lindell har om orsaken till detta anmärkningsvärda förhållande väsentligen
uppgivit, att han, som varit helt inriktad på genomförandet av jordfästningsakten,
icke ägnat de efterlevande en tanke.

Redan en dylik brist på eftertanke måste visserligen anses innefatta
tjänstefel, men med hänsyn särskilt till att förenämnda påpekanden gjorts
för Lindell, sammanställt med att de efterlevandes närvaro utgör ett nästan
undantagslöst iakttaget bruk vid jordfästningar, finner häradsrätten, att
emellertid måste betraktas som uteslutet, att Lindell varit omedveten om
de efterlevandes frånvaro.

Även om väl icke kan antagas, att Lindell med vett och vilja syftat till
att utestänga de efterlevande från akten, vittnar hans handlingssätt i vart
fall om en påtaglig likgiltighet för dessa, en sinnesstämning till vars uppkomst
ingen annan rimlig förklaring kan uppletas än deras utevaro från
högmässan. Lindells egen berättelse — såvitt avser hans tänkbara reflexioner
efter Karin Rohléns påpekande — ävensom Sjöbergs, Strandbergs och
Karin Rohléns utsagor lämna stöd åt en sådan förklaring.

Icke heller vad sålunda utvecklats om orsaken till att Lindell eftersatt en
självfallen tjänsteförpliktelse kan medföra annat än att försummelsen skall
betraktas som tjänstefel.

Åtalet skall förty vinna bifall.

Häradsrätten dömer Lindell, jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen, för tjänstefel
att till Kronan utgiva 20 dagsböter å 20 kronor.

Lindell förpliktas återgälda statsverket vad av allmänna medel utgått till
målsäganden och vittnen för inställelse vid huvudförhandlingen eller tillhopa
570 kronor 40 öre.

Lindell fullföljde talan hos hovrätten för Nedre Norrland, som i dom den
15 november 1962 fastställde häradsrättens dom.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

239

4. Försummelser av ordförande i hyresnämnd vid handläggning a\
mål inom tre hyresnämnder, avseende bristfällig diarieföring, underlåtenhet
att kalla samtliga parter till sammanträde, obehörigt
fastställande av grundhyror m. m.

Kommunalborgmästaren Lars Alexandersson i Haparanda förordnades
till ordförande i hyresnämnden i Haparanda den 7 april 1943, i Övertorneå
den 22 oktober 1947 och i Pajala den 15 september 1948. Han entledigades
på egen begäran från uppdragen från och med den 1 november 1960.

Efter förordnande av statens hyresråd verkställde suppleanten för ordföranden
i hyresrådet hovrättsrådet Folke Nyquist, biträdd av byråchefen
Bertil Voss, inspektion av de tre hyresnämnderna. Vad därvid framkom
finnes upptaget i en den 2 juni 1960 dagtecknad berättelse över inspektionen.

Med en den 18 februari 1961 hit inkommen skrift översände f. d. överstelöjtnanten
Ernst Crona i Stockholm en i Svensk fastighetstidning för den
24 september 1960 intagen artikel, vari påtalades vissa vid inspektionen
uppdagade brister i hyresnämndernas verksamhet.

Efter remiss inkom Alexandersson med yttrande i anledning av de anmärkningar,
som upptagits i berättelsen.

Då vad som framkommit i ärendet gav anledning till misstanke, att
Alexandersson såsom ordförande i de tre hyresnämnderna gjort sig skyldig
till tjänstefel, anhöll jag i en den 27 juni 1961 dagtecknad skrivelse till
landsfogden i Norrbottens län om förundersökning i saken. I skrivelsen uttalades
vidare, att Alexandersson torde underrättas om den uppkomna
misstanken och — sedan förundersökningen slutförts — genom landsfogdens
försorg beredas tillfälle att yttra sig däröver. Vid skrivelsen var fogad
en härstädes upprättad promemoria, upptagande i tio olika punkter de fel
och försummelser, som syntes böra särskilt utredas.

Sedan förundersökningen verkställts, inkom biträdande landsfogden
Ingemar Bäärnhielm därmed ävensom med eget yttrande.

I en till landsfogden i Norrbottens län avlåten skrivelse anförde därefter
tjänstförrättande JO Nordqvist följande.

I (Åtalspunkt 1).

Enligt 8 § kungörelsen den 19 juni 1942 med närmare föreskrifter angående
hyresnämndernas verksamhet (hyresnämndskungörelsen) skall varje
ärende hos hyresnämnd antecknas i diarium eller kortregister med angivande
av (lagen då ärendet inkommit, sökandens namn och adress, uppgift
om ärendets beskaffenhet och vilken fastighet det avser samt nämndens
åtgärder och beslut i ärendet.

240

Vid hyresnämnderna har ej förts diarium men i viss omfattning kortregister.
Därvid ha emellertid föreskrifterna i 8 § hyresnämndskungörelsen
i flera avseenden blivit åsidosatta. Enligt förundersökningen har detta skett
i följande omfattning.

Hyresnämnden i Haparanda.

Under år 1957 synas 17 ärenden ha anhängiggjorts vid nämnden. Av
dessa ha emellertid endast tre blivit registrerade. Beträffande dessa ärenden
behandlade under §§1,5 och 7 i hyresnämndens protokoll — saknas å
registerkorten uppgifter om när de inkommit (§§ 5 och 7), om sökanden och
ärendets beskaffenhet (§ 5) samt om kallelse till sammanträde inför nämnden
utfärdats till parterna (§§ 1, 5 och 7).

Av de under år 1958 till hyresnämnden inkomna 17 ärendena ha registerkort
upplagts endast beträffande ett, slutligt handlagt under § 6 i protokollet.
Å kortet finnes ej antecknat, när ärendet inkommit eller vem som
varit sökande, liksom ej heller uppgift om andra nämndens åtgärder i ärendet
än dess slutliga beslut.

Under år 1959 synas 23 ärenden ha inkommit till nämnden. Då Alexandersson
icke kunnat förete registerkort beträffande något av dessa ärenden,
torde man böra utga från att intet av ärendena blivit registrerat.

Hyresnämnden i Övertorneå.

Under åren 1957, 1958 och 1959 synas ha inkommit två, fem, respektive
tre ärenden. Registerkort ha upplagts för samtliga ärenden men innehålla
icke andra uppgifter än om parterna — utan angivande av vem som varit
sökande — och om vilka fastigheter ärendet avsett.

Hyresnämnden i Pajala.

Enligt nämndens protokoll inkom icke något ärende under år 1957.

Påföljande år anhängiggjordes två ärenden. Registerkort finnas upplagda
beträffande bada ärendena. Korten innehålla dock ej uppgifter om när
ärendena inkommit och ej heller huruvida parterna kallats till nämndens
sammanträden.

Av de under år 1959 inkomna två ärendena finnes registerkort endast
beträffande det som handlagts under § 1 i nämndens protokoll. Detta kort
företer samma brister som de under föregående år upplagda.

Alexandersson har vid förundersökningen uppgivit: På grund av sin alltmer
ökande arbetsbörda sasom icke blott ordförande i tre hyresnämnder
utan även kommunalborgmästare och advokat i Haparanda hade han kommit
att eftersätta diarieföringen. Den försummelse han härigenom gjort sig
skyldig till ansåge han icke kunna rubriceras som tjänstefel. Han hade
nämligen icke uppfattat registerkorten som annat än en katalog över ärenden,
avsedd för hyresnämndens eget bruk.

241

Av förundersökningen framgår sålunda, att diarieföringen av ärenden,
som under åren 1957, 1958 och 1959 inkommit till hyresnämnderna, varit
behäftad med stora brister. Förande av diarium eller kortregister på sätt
i 8 § hyresnämndskungörelsen föreskrives är i väsentlig mån ägnat att befrämja
ordning och reda vid ärendenas handläggning och ger en god överblick
över de åtgärder, som skola vidtagas, medan underlåtenhet att iakttaga
föreskrifterna medför risk för att erforderliga åtgärder icke komma
till stånd (jfr nedan under III). De uppgifter, som skola antecknas, äro
också av vikt i olika hänseenden. Som exempel må nämnas betydelsen av
att dagen då ett ärende inkommit antecknas, bl. a. med hänsyn till stadgandena
i 7, 8 och 8 a §§ hyresregleringslagen, att framställningar till hyresnämnden,
som i nämnda paragrafer närmare angivas, skola göras inom viss
tid. Bristerna i diarieföringen framstå såsom särskilt påtagliga med hänsyn
till att åtskilliga av de saknade uppgifterna, ej heller återfinnas i hyresnämndens
protokoll.

Alexandersson har såsom ordförande i hyresnämnderna varit ansvarig för
att bestämmelserna i 8 § hyresnämndskungörelsen blivit iakttagna. Genom
åsidosättandet av dessa bestämmelser i den omfattning §om skett får
Alexandersson anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel. Vad Alexandersson
anfört till sitt fredande kan icke föranleda till annat bedömande.

II (Åtalspunkt 2).

Såsom framgår av 26 § andra stycket hyresregleringslagen i dess lydelse
från och med den 1 januari 1957, äger hyresnämnd ej fastställa grundhyra
beträffande fastighet, för vilken utgått sådant statligt lån, som är förenat
med villkor om begränsning av rätten att uttaga hyra — alltså bl. a. tertiärlån
— och slutligt beviljats efter den 31 december 1956 samt icke uppsagts
till betalning. Vad sålunda stadgats gäller emellertid endast från den dag
lånet slutligt beviljats.

Vid sammanträden den 18 juni och den 18 december 1957, under §§ 1 och
2, handlade hyresnämnden i Övertorneå ett mål om fastställande av grundhyror
i fastigheten Matarengi 1031. Genom beslut sistnämnda dag bestämdes
hyrorna för samtliga lägenheter i fastigheten, nämligen tre affärslägenlieter
och 20 bostadslägenheter. Hyrorna skulle gälla från och med dagen
för hyresgästernas inflyttning eller den 1 januari 1957. Vid handläggningen
framkom, att bostadsstyrelsen beviljat lån och fastställt hyror för fastigheten.

Under förundersökningen blev utrett, att länsbostadsnämnden i Luleå
beviljat tertiärlån och tilläggslån för fastigheten genom preliminärt beslut
den 11 november 1955 och slutligt beslut den 19 december 1957.1 det preliminära
beslutet angavs de högsta belopp — ett för affärslägenheterna och
ett för bostadslägenheterna — som sammanlagt finge uttagas i årshyror.

242

Då hyresnämndens beslut om hyror i förevarande fall fattades den 18
december 1957 — dagen innan tertiärlånet slutligt beviljades — och förklarades
skola gälla för tiden från och med den 1 januari 1957, har hyresnämnden
icke överskridit sin behörighet.

Jämlikt 18 § första stycket hyresregleringslagen skola — med vissa, här
ej aktuella undantag — hyresvärd och hyresgäst, innan hyresnämnd avgör
ärende enligt samma lag, erhålla tillfälle att vid sammanträde inför nämnden
framlägga sina synpunkter. Som följd härav stadgas i 13 och 14 § §
hyresnämndskungörelsen, att parterna på visst sätt skola kallas till nämndens
sammanträde.

I det nu aktuella fallet kallades endast hyresvärden och sökanden —
hyresgäst till en av affärslägenhetema — till nämndens sammanträde.
Emellertid synas — enligt vad Alexandersson uppgivit — även innehavarna
av de övriga affärslokalerna ha varit närvarande vid hyresnämndens besiktning
av fastigheten. Innehavarna av bostadslägenheterna erhöllo däremot
ej tillfälle att yttra sig i ärendet.

Till sitt fredande har Alexandersson under förundersökningen invänt, att
beträffande fastigheter, för vilka beviljats statliga lån, hade hyresnämnd
endast att följa den av bostadsstyrelsen föreslagna hyran, varför det i dylika
fall icke funnes skäl att kalla parterna till förhandling.

Härmed synes Alexandersson ha avsett det i 18 § första stycket tredje
punkten hyresregleringslagen angivna undantaget, nämligen att för de fall
där genom beslut av bostadsstyrelsen bestämts den hyra, som högst må utgå
för viss lägenhet, ärende om fastställande av grundhyra intill den sålunda
bestämda hyrans belopp må avgöras utan hinder av att hyresgäst icke beretts
tillfälle att infinna sig vid sammanträde. Undantaget är emellertid ej
tillämpligt i förevarande fall, då de här bestämda maximihyrorna ej fastställts
för varje enskild lägenhet.

Utredningen visar alltså, att i förevarande ärende — utom såvitt gäller
hyresvärden och sökanden — icke iakttagits föreskrifterna i 13 § hyresnämndskungörelsen,
att parterna skola i viss ordning kallas till sammanträde
inför hyresnämnden. Vidare ha innehavarna av bostadslägenheter i
fastigheten icke — såsom stadgas i 18 § första stycket första punkten hyresregleringslagen
— beretts tillfälle att vid sammanträde inför nämnden
framlägga sina synpunkter.

För den som är part i ett ärende enligt hyresregleringslagen är det givetvis
ett viktigt intresse att han får tillfälle att ur sina synpunkter belysa den
fråga, som är föremål för hyresnämndens bedömande och vilkens avgörande
ofta har betydande ekonomiska konsekvenser för honom. Försummelse från
hyresnämndens sida att iakttaga här berörda stadganden i hyresregleringslagstiftningen
innebär därför ett allvarligt åsidosättande av den enskildes
rätt. Detta gäller också det nu aktuella fallet, även om bostadsstyrelsen
genom sitt beslut den 11 november 1955 angivit de högsta belopp, som

243

finge uttagas i årshyror, då för varje enskild lägenhetsinnehavare fördelningen
av hyrorna de olika lägenheterna emellan uppenbarligen varit av
betydelse.

För den försummelse som i enlighet med det anförda förekommit i det
aktuella ärendet är Alexandersson i egenskap av hyresnämndens ordförande
närmast ansvarig. Försummelsen måste bedömas som tjänstefel.

III (Åtalspunkt 3).

Jämlikt 3 § första stycket hyresregleringslagen skall hyresnämnden, om
lägenhet, som är underkastad lagens bestämmelser, saknar grundhyra, oberoende
av yrkande från part, fastställa grundhyran efter de grunder som
angivas i lagrummet (jfr Hedfeldt m. fl.: Hyresreglering och besittningsskydd,
1959, s. 47). Hyresnämnderna skola tillse, att grundhyra blir fastställd,
där så erfordras.

I en den 20 december 1955 dagtecknad ansökan anhöll ägaren till fastigheten
Lunden nr 12 i Haparanda, att hyresnämnden i staden måtte fastställa
preliminära grundhyror för fastighetens två lägenheter. Ansökningen
handlades av nämnden den 20 mars 1956, § 4, därvid nämnden beslöt att
före avgörandet företaga besiktning av lägenheterna. Ärendet har därefter
icke varit föremål för vidare handläggning.

Alexandersson har vid förundersökningen vitsordat, att ärendet blivit
avglömt, samt anfört: Såvitt han kunde minnas, hade fastighetsägaren vid
ett telefonsamtal uppgivit, att parterna träffat överenskommelse om hyran.
Detta hade delvis varit anledningen till att ärendet ej slutligt avgjorts.
Alexandersson hade visserligen ej ansett, att överenskommelsen utgjort skäl
för hyresnämnden att icke återupptaga ärendet, men den hade dock medfört,
att ärendet ej synts vara så brådskande.

I enlighet med vad ovan uttalats hade det i förevarande fall ålegat hyresnämnden
att fastställa grundhyra oberoende av att parterna träffat överenskommelse
om hyran. Genom underlåtenheten att slutföra ärendet har
hyresnämnden gjort sig skyldig till försummelse vid handläggningen därav.
För försummelsen är Alexandersson främst ansvarig i egenskap av nämndens
ordförande. Försummelsen måste anses innebära tjänstefel.

I den ovan omnämnda promemorian anfördes, att hyresnämnden i Haparanda
även i två den 20 mars 1956, § 5, och den 8 maj 1958, § 9, handlagda
ärenden underlåtit att fastställa grundhyror.

Då utredningen emellertid icke otvetydigt visar, att vad i dessa ärenden
förekommit kan läggas hyresnämnden till last såsom försummelse, lämnar
jag vad härutinnan förevarit utan vidare åtgärd.

IV (Åtalspunkt 4).

Såsom grundhyra anses jämlikt 3 § hyresregleringslagen det hyresbelopp,
som lägenheten betingade den 1 januari 1942. Var lägenheten då ej uthyrd,

244

skall grundhyran fastställas av hyresnämnden efter hyresläget vid nämnda
tid. För lägenhet som färdigställts senare skall nämnden — med de undantag
som i 26 § samma lag sägs — fastställa grundhyran till det belopp, som
med hänsyn till byggnadskostnaderna och övriga omständigheter finnes
skäligt. Då hyresnämnd fastställer grundhyra, anknytes denna sålunda i
princip till hyresläget den 1 januari 1942 beträffande lägenheter, som då
voro färdigställda (äldre lägenheter), och till prisnivån vid tiden för färdigställandet
beträffande nyare lägenheter.

Kompensation för senare tillkommen förhöjning av omkostnaderna för
fastighetsförvaltning medgives jämlikt 5 § hyresregleringslagen, där så
finnes påkallat, därigenom att hyresvärd tillätes att med hyresgäst träffa
avtal om höjning av hyresbeloppet utöver grundhyran intill viss procent av
denna (generell hyreshöjning).

Utredningen visar, att hyresnämnderna i Haparanda, Övertorneå och
Pajala i ett flertal fall ej fastställt grundhyra för en lägenhet utan i stället
något som betecknats såsom »hyra». I detta begrepp ha nämnderna lagt in
såväl grundhyran som den för tillfället medgivna generella hyreshöjningen.
Detta har förekommit i de ärenden, som avgjorts av hyresnämnden i Haparanda
den 19 juni 1957, § 11, den 8 oktober 1957, § 20, den 3 februari 1958,
§ 1, den 21 mars 1958, § 6, den 31 mars 1958, § 8, den 20 februari 1959,
§§ 4 och 6, den 15 juni 1959, § 16—20, den 27 juli 1959, § 21, den 9 september
1959, §§ 24 och 25, den 11 september 1959, § 26, den 25 september 1959,
S 27, den 1 december 1959, § 38, och den 11 december 1959, § 39, av hyresnämnden
i Övertorneå den 18 december 1957, § 3, samt av hyresnämnden
i Pajala den 20 mars 1958, §§ 1 och 2.

Sasom framgår av det ovan anförda, är ett sådant förfarande oriktigt
och medför bl. a., att hyresparterna i fall av ändring i den generella hyreshöjningen
icke utan särskilda beräkningar kunna få kännedom om den för
lägenheten gällande grundhyran, på vilken hyreshöjningen skall beräknas.

Vid förundersökningen har Alexandersson förklarat, att man inom hyresnämnderna
ansett sig kunna fastställa hyror på sätt som skett och att han
icke handlat medvetet oriktigt.

De ovan upptagna besluten äro icke endast klart stridande mot hyresregleringslagens
bestämmelser utan kunna därjämte vara till betydande
olägenheter för hyresparterna och giva anledning till missförstånd och tvister
mellan dem. I egenskap av ordförande i hyresnämnderna är Alexandersson
närmast ansvarig för besluten. Genom de angivna felaktigheterna har
han ådagalagt oförstånd och oskicklighet och får härigenom anses ha gjort
sig skyldig till tjänstefel.

I ett den 23 september 1958, § 19, avgjort ärende fastställde hyresnämnden
grundhyra för en affärslägenhet till visst belopp samt därjämte bl. a.
»generellt tillägg 30 % 660 kronor».

245

Enligt vad ovan anförts under IV ankom det icke på hyresnämnden att
fastställa generell hyreshöjning. Såsom beslutet avfattats synes det dock
icke behöva föranleda missförstånd. Uttalandet om »generellt tillägg» torde
kunna fattas som allenast en upplysning för parterna om den för tillfället
medgivna generella hyreshöjningen.

Beträffande detta ärende liksom det i viss mån likartade ärende, som avgjorts
av hyresnämnden i Övertorneå den 6 mars 1959, § 2, låter jag av
anförda skäl bero vid vad som förevarit.

VI.

Såsom framgår av vad ovan anförts under IV, skall jämlikt 3 § hyresregleringslagen
grundhyran fastställas beträffande äldre lägenheter efter
hyresläget den 1 januari 1942 och beträffande nyare lägenheter till det belopp,
som med hänsyn till byggnadskostnadema och övriga omständigheter
finnes skäligt. Om tillvägagångssättet såvitt gäller sistnämnda slag av
lägenheter finnas anvisningar i hyresrådets cirkulär nr 36 (se Hedfeldt m. fl.
a. a. s. 367 o. ff) med vissa tillägg i senare cirkulär. Enligt dessa anvisningar
bestämmas grundhyrorna på grundval av en beräkning av de årliga utgifterna
för byggnaden.

I beslut den 27 juli 1959 fastställde hyresnämnden i Haparanda »hyran»
för en lägenhet i hus, färdigställt år 1947. Hyresbeloppet bestämdes med
hänsyn till lägenhetens storlek och beskaffenhet samt till nämndens kännedom
om hyrorna i orten för lägenheter av likartad storlek och beskaffenhet.

Vid förundersökningen har Alexandersson anfört: Han vore väl medveten
om att hyran bort beräknas med hänsyn till byggnadskostnadema. Fastighetsägaren
hade emellertid av vissa skäl ej kunnat lämna uppgifter om de
reella byggnadskostnadema. Med ledning av de siffror som dock framkommit
hade hyresnämnden emellertid kunnat bestämma hyran för lägenheten.

I förevarande fall har det uppenbarligen varit oriktigt att bestämma
grundhyran med hänsyn till hyresläget i orten. Därest det icke på annat
sätt varit möjligt att få fram uppgifter om anskaffningskostnaden, hade
hyresnämnden bort uppskatta kostnaden, eventuellt med hjälp av anlitade
sakkunniga (jfr hyresrådets cirkulär nr 36). På grund av vad Alexandersson
yttrat vid förundersökningen kan dock icke anses uteslutet, att vid bestämmandet
av grundhyran hänsyn i viss mån tagits till byggnadskostnadema.
Om så varit fallet, borde dock detta ha kommit till uttryck i hyresnämndens
beslut.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, låter jag i denna del bero vid
vad i ärendet förekommit.

VII (Åtalspunkt 5).

Hyresnämnden i Övertorneå fastställde den 18 december 1957, § 3,
»hyran» för en lägenhet i hus, som enligt uppgift färdigställts för »cirka
15 år sedan». Hyran bestämdes med hänsyn till storleken och beskaffen -

246

heten av lägenheten samt anskaffningskostnaden för fastigheten ävensom
till hyresnämndens kännedom om hyrornas storlek i orten för lägenheter av
likartad storlek och beskaffenhet.

Såsom framgår av vad jag uttalat under IV och VI, gälla olika regler för
bestämmande av grundhyra beträffande äldre och nyare lägenheter. Jämväl
den procentsats, efter vilken den generella hyreshöjningen skall beräknas,
är beroende av vilket år lägenheten färdigställts. Beräkningen skall t. ex.
göras efter annan procentsats, om lägenheten färdigställts före den 1 januari
1942 än om färdigställandet skett därefter.

Alexandersson har vid förundersökningen anfört, att någon annan utredning
om tidpunkten för husets uppförande än nämndledamöternas uppgift,
att huset uppförts för omkring 15 år sedan, icke företagits samt att,
såvitt Alexandersson kunde erinra sig, varken dåvarande hyresvärd eller
hyresgäst kunde angiva, när huset var uppfört. Alexandersson har medgivit,
att hyresnämnden borde ha skjutit på sammanträdet och införskaffat
noggrannare utredning om tidpunkten för husets färdigställande, och förklarat,
att anledningen till att så icke skett varit, att det förekommit få
ärenden i Övertorneå och att man då skulle ha varit tvungen att hålla flera
sammanträden för ett enda ärende.

Då det varit av grundläggande betydelse för prövningen av frågan om
fastställande av grundhyra för lägenheten, att närmare utredning förebringats
om tidpunkten för uppförandet av huset, hade det ålegat hyresnämnden
att före ärendets avgörande verkställa noggrann utredning i
nämnda hänseende, vilket icke torde ha mött allvarliga svårigheter. Underlåtenheten
att föranstalta om sådan utredning måste bedömas som en anmärkningsvärd
brist i handläggningen. Vad Alexandersson anfört om orsaken
till underlåtenheten kan icke föranleda till annat bedömande. För
den försummelse, vartill hyresnämnden sålunda gjort sig skyldig, är Alexandersson
i första hand ansvarig. Försummelsen måste bedömas såsom tjänste -

I det av hyresnämnden i Haparanda den 31 mars 1958, § 8, avgjorda
ärendet ansökte fastighetsägaren om höjning av hyrorna för fyra lägenheter
i fastigheten Köpmangatan 4 och anförde därvid, att lägenheternas standard
höjts, enär fastigheten försetts med värmepannor för uppvärmning.

Utan att införskaffa utredning om kostnaderna för de standardförbättrande
arbetena fastställde hyresnämnden »hyror» för lägenheterna. Hänsyn
togs härvid till lägenheternas storlek och beskaffenhet samt till hyrorna i
orten för likartade lägenheter.

Alexandersson har vid förunderökningen uppgivit, att huset ursprungligen
varit ett enfamiljshus, att därefter vid olika tillfällen flera lägenheter
inretts i huset genom uppdelning av tidigare befintliga samt att grundhyror
sannolikt aldrig fastställts för lägenheterna.

247

Hyresnämnden synes vid prövning av ärendet ha utgått ifrån att huset
färdigställts före den 1 januari 1942 samt att lägenheterna saknade grundhyror.
Utredningen visar icke, att denna uppfattning skulle vara oriktig.
Jämväl med dessa utgångspunkter hade emellertid utredning om kostnaderna
för de standardförbättrande arbetena varit av betydelse för prövningen
(jfr Hedfeldt m. fl. a. a. s. 49), och hyresnämnden hade därför bort
söka erhålla utredning härom. Hyresnämndens underlåtenhet härutinnan
synes emellertid icke vara av beskaffenhet att böra medföra ansvar för
tjänstefel, och jag låter därför i denna del bero vid vad sålunda anförts.

Vad gäller de under denna punkt i promemorian upptagna ärendena, som
handlagts av hyresnämnden i Pajala den 4 oktober 1956, §§ 5 och 6, samt
den 9 november samma år, §§ 7 och 8, har frågan om ansvar för eventuellt
tjänstefel förfallit på grund av preskription.

IX (Åtalspunkt 6).

Såsom framgår av 26 § andra stycket hyresregleringslagen skola stadgandena
i 2—6 § § samma lag icke äga tillämpning på upplåtelse av lägenhet i
hyresvärden tillhörigt hus, för vilket utgått sådant statligt lån, som är
förenat med villkor om begränsning av rätten att uttaga hyra och slutligt
beviljats efter den 31 december 1956 samt icke uppsagts till betalning
(jfr under II). Samma är enligt stadgandet förhållandet beträffande upplåtelse
i första hand av lägenhet i sådant av kommun eller av kommunalt
eller därmed jämställt bostadsföretag förvaltat hus, som Konungen bestämmer.
I kungörelse den 27 juni 1957 (SFS nr 475) har Kungl. Maj:t förordnat,
att nämnda undantag skall avse bl. a. hus, som förvaltas av kommun.

Den 11 november 1959 fastställde hyresnämnden i Haparanda hyror för
tre enfamiljshus, som förvaltades av staden, »att utgå från och med den
1 januari 1959». Hyresnämnden i Pajala fastställde den 25 november 1959,
§ 2, hyror för lägenheterna i ett hyresvärden tillhörigt hus, för vilket utgått
sådant statligt lån som ovan nämnts.

Hyresnämnderna ägde enligt nyss angivna stadganden icke taga befattning
med hyrorna för dessa lägenheter.

Vid förundersökningen har Alexandersson uppgivit, att hyresnämnderna
av förbiseende beslutat i ärendena.

Hyresnämnderna ha alltså fastställt hyror för lägenheterna, oaktat de
icke varit behöriga härtill. Alexandersson är i egenskap av ordförande i
nämnderna närmast ansvarig för de förelupna felen. Hans handlande härutinnan
måste bedömas som tjänstefel.

X (Åtalspunkt 7).

I ett av hyresnämnden i Pajala den 25 november 1959, § 1, avgjort ärende
anhöll Pajala kommunalnämnd om hyresnämndens yttrande rörande
skäligheten av den hyra, som kommunen debiterat för en lägenhet i ett

248

kommunen tillhörigt hus, samt lagligheten i kommunalnämndens åtgärd att
debitera denna hyra för viss tid. Vid hyresnämnden var endast kommunen
företrädd. I sitt yttrande anförde hyresnämnden:

Hyresnämnden anser att den av Pajala kommun debiterade hyran, trehundra
(300) kronor, för lägenheten för tiden 16/5—15/7 1958 eller för två
månader a 150 måste anses vara synnerligen billig och ligga under den
marknadsmässiga hyran för en lägenhet av samma läge, varvid också måste
tagas i betraktande att hyresgästen tidigare fått bo i lägenheten utan erläggande
av någon kontant hyra utan endast mot bekostande av bränsle
och ombesörjande av eldningen i fastigheten. Pajala kommun måste anses
äga laglig rätt att avkräva hyresgästen hyra för den ifrågavarande tiden,
enär kommunen genast underrättat hyresgästen om sitt beslut den 16 juli
1958 att kräva hyra av honom för den ifrågavarande tiden. Hyresgästen
har ostridigt bott kvar i lägenheten till den 15 juli 1958, varför det icke finnes
någon anledning för honom att slippa ifrån den debiterade hyran. Den
av kommunen debiterade hyran anser hyresnämnden vara skälig och i full
överensstämmelse med gällande hyreslagstiftning, vilket skulle meddelas
kommunen.

Alexandersson har vid förundersökningen uppgivit: Han hade uppfattat
ärendet såsom medlingsärende, och det hade varit i detta ärende, som yttrande
om skälig hyra avgivits. Han medgåve emellertid, att det icke varit
fråga om någon förlikning mellan parterna, då ena parten icke varit närvarande.
Innehållet i 26 § hyresregleringslagen hade förbisetts av hyresnämnden.

Då hyresnämnden jämlikt 26 § andra stycket hyresregleringslagen (jfr
under IX) icke varit behörig att bestämma hyra för lägenheten, har den ej
heller ägt att som medlingsnämnd företaga medling i tvist om hyran (jfr
Hedfeldt m. fl. a. a. 253 o. f.). Hyresnämnden har ej ägt yttra sig om skäligheten
av den debiterade hyran och dess överensstämmelse med hyreslagstiftningen
eller om kommunens rätt att avkräva hyresgästen hyra. Genom
den form yttrandet erhållit har betydande risk förelegat för att det kunnat
missuppfattas av parterna i hyresförhållandet.

Hyresnämnden har alltså handlagt ärendet utan att den varit behörig
härtill. För det fel som sålunda förekommit är Alexandersson i första hand
ansvarig. Genom sitt handlande får han anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel.

Under åberopande av det anförda uppdrog tjänstförrättande JO åt landsfogden
att vid vederbörande domstol väcka och utföra åtal mot Alexandersson.
Åtalet skulle avse de tjänstefel, vartill Alexandersson gjort sig skyldig
enligt vad ovan anförts under I, II, III, IV, VII, IX och X. Vad anginge
de under I berörda förhållandena skulle dock — på grund av reglerna om
preskription — åtalet icke avse tiden den 1 januari—den 31 mars 1957.
Ansvar skulle yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.

249

Beträffande de övriga fel och försummelser, som varit föremål för förundersökning,
lät tjänstförrättande JO bero i enlighet med vad i skrivelsen
till landsfogden för varje särskilt fall anförts. I fråga om i skrivelsen ej behandlade,
i inspektionsberättelsen påtalade brister ansågos de erinringar
till fyllest, som innefattades i de i berättelsen gjorda uttalandena.

Torneå tingslags häradsrätt, varest åtalet väcktes, yttrade i dom den
1 juni 1962 följande.

Alexandersson har om verksamheten i hyresnämnderna uppgivit: Han
bedriver advokatverksamhet och är kommunalborgmästare i Haparanda.
Då han tillfrågades om han ville åtaga sig uppdraget att vara ordförande i
ifrågavarande hyresnämnder var han föga villig därtill med hänsyn till sin
arbetsbörda och de svårigheter som de långa avstånden till Pajala och Övertorneå
skulle medföra. Sammanträdena på sistnämnda platser ha i allmänhet
hållits då Alexandersson besökt orten för utförande av andra uppdrag.
Då det ofta uppstått svårigheter att längre tid i förväg bestämma tid som
vore lämplig för samtliga berörda, ha parterna kallats till sammanträdena
några dagar före dessa eller i vissa fall samma dag. Kallelserna ha huvudsakligen
skett muntligen men även skriftliga kallelser ha förekommit. Vid
kallelse till sammanträden inför hyresnämnden i Haparanda har förfarits
på samma sätt. Han har ensam utfört samtliga förekommande göromål såsom
avfattande och utskrift av protokoll, utskrift och expediering av beslut
samt besvarande av förfrågningar av olika slag. På grund av sin arbetsbörda
har han ej hunnit att i önskvärd omfattning studera kommentar till
hyresregleringslagen eller taga del av de cirkulär som utsändas av statens
hyresråd.

Å talspunkt 1.

Alexandersson har vitsordat de av åklagaren angivna bristerna i diarieföringen
och uppgivit: Anteckningar om hos nämnderna gjorda muntliga
framställningar ha förvarats i särskild pärm. I protokollen ha antecknats
— i marginalen — sökandens namn, närvarande parter och — såvitt han
kan erinra sig — även dagen för ingivande av ansökan om ogiltigförklaring
av uppsägning. Däremot har icke antecknats huruvida frånvarande parter
kallats till förhandlingen och när detta skett. Han har betraktat diariet som
ett för nämndens eget bruk avsett register och ansett att erforderliga uppgifter
om ärendena kunnat erhållas ur protokollet.

Alexanderssons underlåtenhet att registrera ett stort antal inkomna
ärenden har medfört svårigheter att erhålla en överblick över nämndens
handläggning av dem. Underlåtenhet att jämlikt bestämmelserna i 8 §
hyresnämndskungörelsen anteckna dag då ärendet inkommit och nämndens
åtgärder i ärendet har vidare medfört att uppgifter av betydelse för ärendenas
handläggning — såsom angivande av inkomstdagen för bedömande
av frågan om föreskrivna tidsfrister iakttagits och anteckning om kallelser

250

till berörda parter — icke stått att erhålla i registret. För sin omfattande
underlåtenhet i angivna hänseenden kan Alexandersson icke undgå ansvar
för tjänstefel.

Å talspunkt 2.

Alexandersson har anfört: För ifrågavarande fastighet hade bostadsstyrelsen
fastställt högsta hyresbeloppet för samtliga lägenheter av viss kategori.
Alexandersson hade fått den uppfattningen att hyresnämnden endast
hade att följa de anvisningar som lämnats av bostadsstyrelsen och har beträffande
kallelserna av misstag tillämpat regler gällande för fastigheter,
där högsta hyran för varje särskild lägenhet fastställts av bostadsstyrelsen.

Med hänsyn till vikten av att part i hyresmål beredes tillfälle att framlägga
sina synpunkter på parten berörande frågor finner häradsrätten
Alexanderssons underlåtenhet att kalla samtliga hyresgäster till sammanträde
inför nämnden vara att bedöma såsom tjänstefel.

Åtalspunkt 3.

Alexandersson har hävdat att straff för den försummelse han i denna del
kan ha låtit komma sig till last vore förfallet och anfört: Ifrågavarande ansökan,
som inkommit till nämnden den 20 december 1955, har först den
20 mars 1956 handlagts av nämnden. Bestämmelserna i hyresnämndskungörelsen
om att sammanträde skall hållas inom fjorton dagar ha härigenom
åsidosatts och ej heller motsvarande bestämmelser för uppskjutna ärenden
ha iakttagits. Ansvar för det fel, vartill Alexandersson därigenom gjort sig
skyldig, är emellertid numera preskriberat.

Häradsrätten finner den omständigheten att nämnden åsidosatt bestämmelserna
om tid för ärendenas handläggning och avgörande icke medföra
befrielse från skyldighet att därefter tillse att vid nämnden anhängiggjorda
ärenden slutligen avgöras. Alexandersson är ansvarig för att ifrågavarande
ärende icke företagits till vidare handläggning och med hänsyn till den tid
ärendet varit anhängigt vid hyresnämnden finner häradsrätten att Alexanderssons
försummelse måste bedömas såsom tjänstefel.

Åtalspunkt 4-

Alexandersson har uppgivit: I de av åklagaren angivna fallen innefattar
begreppet hyra jämväl generellt tillägg. Han har emellertid varit av uppfattningen
att hyra kunnat fastställas på sätt som skett och har ej varit
medveten om oriktighet i besluten. Det har — såvitt han kan erinra sig —
förekommit att hyresrådet i överklagade ärenden fastställt beslut om på
sådant sätt beräknad hyra. Grundhyran torde kunna beräknas med ledning
av den i besluten angivna hyran.

Enligt hyresregleringslagens bestämmelser skall såsom grundhyra för
lägenheter i fastigheter färdigställda före den 1 januari 1942 anses det hyresbelopp,
som lägenheten betingade nämnda dag, eller — om lägenheten
då ej var uthyrd — enligt hyresnämndens beslut efter hyresläget vid nämn -

251

da tid. Grundhyra för lägenheter färdigställda efter den 1 januari 1942 fastställes
av hyresnämnden till belopp, som med hänsyn till byggnadskostnaden
och övriga omständigheter finnes skäligt. Enligt 5 § hyresregleringslagen
äger Kungl. Maj:t medgiva att avtal träffas om hyreshöjning utöver
grundhyran (generell hyreshöjning). Sådant medgivande lämnas för viss tid
och tillåter avtal om hyreshöjning med viss procent, vilken varierar bland
annat med fastighetens ålder.

Av utredningen i målet framgår att i beslutet den 19 juni 1957, § 11,
fastställts en hyra utgörande summan av år 1942 utgående hyra, visst angivet
belopp för verkställda standardförbättringar och till visst belopp upptagen
generell hyreshöjning å den ursprungliga grundhyran med angivande
av den procentsats, efter vilken höjning vid tillfället var medgiven. I övriga
under åtalspunkten angivna beslut har fastställts hyra utan angivande av
om den avser grundhyra eller om däri ingår jämväl generell hyreshöjning.
Av besluten framgår ej heller vilken tidpunkt som i det särskilda fallet
skall tagas som utgångspunkt vid bestämmande av grundhyran.

Då hyresnämnden på sätt skett i besluten icke angivit för lägenheterna
gällande grundhyror och ej heller lämnat för beräknande av dessa erforderliga
uppgifter ha vid förändring av den procentsats efter vilken avtal om
generell hyreshöjning må träffas parterna icke utan ytterligare utredning
och förhållandevis komplicerade beräkningar kunnat få klarhet i frågan om
storleken av det hyresbelopp som lagligen kunnat uttagas. Ej heller beslutet
den 19 juni 1957, § 11, har innehållit i sådant hänseende erforderliga uppgifter.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner häradsrätten, att Alexanderssons
åsidosättande av hyresregleringslagens bestämmelser om att grundhyra
skall fastställas är att bedöma såsom tjänstefel.

Åtalspunkt 5.

Alexandersson har anfört: Han sökte vid sammanträdet erhålla upplysning
om när fastigheten uppförts, men de närvarande kunde ej lämna exakt
besked därvidlag. Den ursprungliga ägaren till fastigheten hade avflyttat
från orten. Alexandersson ansåg sig ej böra infordra ytterligare utredning
utan nöjde sig med de vid sammanträdet lämnade uppgifterna.

I mål angående fastställande av grundhyra har hyresnämnden att så noggrant
som möjligt verkställa utredning om tidpunkten för fastighetens
uppförande. De åtgärder hyresnämnden i sadant hänseende i förevarande
mål vidtagit kunna icke anses tillräckliga och underlåtenheten att ombesörja
erforderlig utredning måste läggas Alexandersson till last såsom försummelse.

Med hänsyn till att för Alexandersson — med den metod för angivande
av hyran som enligt vad ovan utvecklats begagnats av hyresnämnden —
utredning angående tidpunkten för fastighetens uppförande icke framstått
såsom oundgänglig för hyrans bestämmande och Alexandersson under före -

252

gående åtalspunkt fällts till ansvar för det felaktiga beslutet i det mål, varom
i förevarande åtalspunkt är fråga, finner häradsrätten icke att Alexanderssons
försummelse i berörda hänseende skall läggas honom till last såsom
särskilt tjänstefel. Åtalet skall förty ogillas i denna del.

Åtalspunkt 6.

Alexandersson har uppgivit att han av förbiseende icke beaktat att från
den 1 januari 1958 hyresregleringslagens bestämmelser — bland annat i vad
avser fastställande av grundhyra — icke gälla vissa slag av fastigheter.

Av utredningen i målet framgår att ifrågavarande fastigheter äro sådana,
a vilka jämlikt bestämmelserna i 26 § andra stycket hyresregleringslagen
stadgandena om fastställande av grundhyra icke äro tillämpliga. Genom att
detta oaktat fastställa grundhyror för fastigheterna har hyresnämnden överskridit
sin behörighet. Härför är Alexandersson såsom ordförande i nämnderna
närmast ansvarig.

Aled hänsyn till att den lagändring, som trätt i kraft den 1 januari 1958
och varigenom icke obetydliga fastighetskategorier undantagits från hyresregleringslagens
bestämmelser om grundhyra m. m., varit av stor betydelse
i hyresnämndens verksamhet finner häradsrätten Alexanderssons försummelse
att icke beakta vid tiden för ärendenas avgörande gällande bestämmelser
vara att bedöma såsom tjänstefel.

Åtalspunkt 7.

Alexandersson har anfört: I fall då hyresregleringen avvecklats för vissa
kategorier av lägenheter kunde tveksamhet råda om hyresnämnds behörighet
att fungera såsom medlingsnämnd. I hyresrådets cirkulär den 1 oktober
1959, nr 107, har för det fall då hyresregleringslagen icke vidare skulle äga
tillämpning inom vissa angivna kommuner och orter erinrats om att även
hyresnämndens behörighet att fungera såsom medlingsnämnd bortfaller.
Efter att i cirkulär den 21 december 1960, nr 117, ytterligare ha behandlat
avvecklingen av hyresregleringen har hyresrådet i ett cirkulär den 5 december
1961, nr 122, vilket enligt Alexanderssons mening är att anse som ett
förtydligande av de förut nämnda cirkulären, uttalat att — i kommuner där
hyresregleringen upphört att gälla endast inom viss del av det tidigare hyresreglerade
området eller beträffande visst eller vissa slag av lägenheter —
hyresnämnden till dess hyresregleringen helt avvecklats inom kommunen är
behörig att medla i alla hyrestvister även om fråga är om lägenhet inom
icke hyresreglerad del av kommunen eller lägenhet som är helt eller delvis
undantagen från lagens bestämmelser. Alexandersson har därför icke gjort
sig skyldig till fel genom att handlägga ärendet.

Åklagaren har häremot anfört, att enligt den av Hedfeldt m. fl. utgivna
kommentaren till hyresregleringslagen hyresnämnden vid kategorimässig
avveckling blir inkompetent att vara medlingsnämnd i ärenden, som endast
angå lägenheter tillhörande »avvecklad» kategori.

253

Enligt 13 § hyresregleringslagen skall i varje kommun, där lagen äger tilllämpning,
utses en hyresnämnd, vilken ock skall tjänstgöra såsom sådan
medlingsnämnd, som avses i lagen om medling i hyrestvister.

Av nämnda lagbestämmelse kan icke anses klart framgå huruvida hyresnämnd
är behörig att uppträda såsom medlingsnämnd i tvister angående
sådana lägenheter som äro helt eller delvis undantagna från hyresreglering.

Med hänsyn härtill och då olika uppfattningar i frågan framkommit i av
hyresnämnderna anlitade kommentarer och anvisningar finner häradsrätten
Alexanderssons åtgärd att handlägga ärendet inför hyresnämnden såsom
medlingsnämnd icke kunna föranleda ansvar för tjänstefel. Åklagarens talan
i denna del skall förty ogillas.

Med ogillande av åklagarens talan i vad avser åtalspunkterna 5 och 7
dömer häradsrätten Alexandersson med tillämpning av 4 kap. 1 och 2 §§
strafflagen jämlikt 25 kap. 4 § samma lag för tjänstefel att till kronan utgiva
20 dagsböter om 10 kronor.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

254

Ii. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. Underlåtenhet av tjänstemän i byggnadsstyrelsen att inhämta
erforderligt tillstånd för innehav av bisysslor. Tillika uraktlåtenhet
av generaldirektören och administrative byråchefen att ingripa
med avseende å vissa tjänstemäns innehav av bisysslor

I en den 14 maj 1960 i tidningen Dagens Nyheter publicerad ledande artikel
med rubrik »Arkitekterna i byggnadsstyrelsen» lämnades vissa uppgifter
rörande i ämbetsverket anställda arkitekters innehav av bisysslor.
Sålunda uppgavs, att ett stort antal arkitekter med ordinarie anställning
utövade privat arkitektverksamhet med egna kontor i Stockholm utan att,
på sätt föreskrivits i den för styrelsen gällande instruktionen, tillstånd därtill
annat än i undantagsfall inhämtats. Åtminstone några av dessa tjänstemän
syntes ha relativt goda inkomster av den privata verksamheten; i ett
fall syntes den taxerade inkomsten ha överstigit vederbörandes lön med
omkring 100.000 kronor. När det gällde länsarkitekterna — framhölls vidare
i artikeln — vore det ganska vanligt, att tillstånd till innehav av privata
uppdrag söktes hos regeringen, som vid prövningen av sådana ansökningar,
över vilka byggnadsstyrelsen hade att yttra sig, tillämpade en
mycket restriktiv praxis. Det vore enligt artikeln svårt att förstå varför de
tjänstemän inom byggnadsstyrelsen och kommunikationsdepartementet,
som behandlade länsarkitekternas ansökningar, icke reagerat inför det förhållandet
att byggnadsstyrelsens egna arkitekter i regel underlåtit att i enlighet
med gällande bestämmelser söka tillstånd att inneha privata uppdrag.
En grundlig undersökning av frågan borde komma till stånd.

Med anledning av innehållet i tidningsartikeln anhöll jag att byggnadsstyrelsen
ville inkomma med upplysningar. I yttrande den 15 juni 1960,
undertecknat av generaldirektören Sixten Larsson med kontrasignation av
byråchefen Åke Wirseen, anförde styrelsen följande.

Den för byggnadsstyrelsen gällande instruktionen är utfärdad den 13 september
1928 (SFS 358). Under den relativt långa tid som sedan dess förflutit
har förhållandena inom styrelsens verksamhetsområde i åtskilliga avseenden
blivit annorlunda. Instruktionen har visserligen ändrats tre gånger
(625/1935, 505/1939 och 357/1946) men torde det oaktat få anses starkt
föråldrad. Att instruktionen icke ersatts med en helt ny, som varit bättre
anpassad till de ändrade förhållandena, torde delvis ha berott därpå, att
under en lång följd av år frågan om en omorganisation av styrelsen varit
aktuell. Sedan chefen för kommunikationsdepartementet anmodat bygg -

255

nadsstyrelsen att till kommunikationsdepartementet inkomma med dels
yttrande om och i vad mån verksstadgan borde göras tillämplig beträffande
styrelsen och länsarkitektorganisationen och dels med förslag till de ändringar
i instruktionerna som på grund härav eller eljest ansåges påkallade,
avgav styrelsen den 26 november 1955 ett förslag till ny instruktion för styrelsen.
Förslaget är alltjämt beroende på departementets prövning.

Den nuvarande instruktionen innehåller i § 23 mom. 1 bestämmelser om
uppdrag vid sidan om tjänsten. Momentet lyder:

»Med ordinarie befattning må ej förenas sådant enskilt arkitektuppdrag,
som, vad angår generaldirektören, byggnadschefen eller befattningshavare
i 28 eller högre lönegrad i löneplan A civila avlöningsreglementet, Ivungl.
Maj:t och, vad angår innehavare av annan befattning, styrelsen finner inverka
hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket.»

Instruktionen innehåller icke några ytterligare bestämmelser om uppdrag.

Såsom framgår av paragrafen är skyldigheten att inhämta tillstånd att
förena uppdrag med tjänst starkt begränsad. För det första gäller bestämmelserna
arkitektuppdrag men däremot icke andra byggnadsuppdrag, t. ex.
uppdrag att vara konstruktör eller kontrollant för ett byggnadsföretag.
Man får därvid givetvis förutsätta, att uppdragen icke råkar i konflikt med
tjänsten. För det andra är i fråga om arkitektuppdrag endast ordinarie
tjänsteman skyldig att inhämta tillstånd. En icke-ordinarie tjänsteman är
sålunda icke underkastad bestämmelserna även om det skulle vara fråga
om arkitektuppdrag. Styrelsen har bortsett från personalen i biträdesgraderna,
f. n. över 250 befattningshavare. Utgår man från att bestämmelserna
i § 23 endast tar sikte på arkitekter skulle av personalen f. n. endast 17 vara
i den ställningen att de är underkastade tillståndstvång för att med sin
tjänst få förena enskilt uppdrag.

En undersökning om i vilken omfattning ansökan gjorts hos Kungl. Maj:t
om tillstånd att med tjänst förena arkitektuppdrag visar, att under åren
fr. o. m. 1950 framställningar gjorts i fråga om 14 uppdrag och att dessa i
samtliga fall beviljats av Kungl. Maj:t. I samband med undersökningen
har flera arkitekter meddelat, att de hos styrelsens förre chef, generaldirektören
Wejke, anmält och erhållit hans medgivande att innehava vissa närmare
angivna arkitektuppdrag. Ett av byggnadsråden har vidare upplyst,
att chefen för kommunikationsdepartementet före hans utnämning till
byggnadsråd förhört sig om omfattningen av hans privatverksamhet som
arkitekt. Han hade därvid upplyst, att hans verksamhet var av ringa omfattning
och bedömdes nödvändig för att han skulle kunna uppehålla kontakten
med yrkets praktiska utövning.

Styrelsens administrativa byrå lät i oktober 1957 utarbeta en promemoria
angående gällande bestämmelser om rätt att åtaga sig uppdrag vid sidan
av tjänsten, därvid även behandlades vad i dylikt hänseende stadgas i
Saar. Promemorian tillställdes styrelsens och länsarkitektkontorens samtliga
tjänstemän med en missivskrivelse den 15 oktober 1957. I denna uppmanades
tjänsteman, som utan tillstånd innehade uppdrag vid sidan av
tjänsten och som vid ett studium av promemorian fann. att uppdraget var
sadant, att tillstånd alt inneha detsamma rätteligen borde inhämtas, att i
vederbörlig ordning söka tillstånd om han önskade bibehålla uppdraget.
Skrivelsen föranledde, att eu del tjänstemän förhörde sig med administrative
byråchefen beträffande av dem innehavda uppdrag. I eu del fall be -

256

fanns uppdragen vara av sådan natur att något hinder att inneha dem utan
särskilt tillstånd författningsenligt ej syntes föreligga.

Att personalen i viss utsträckning åtagit sig uppdrag vid sidan av tjänsten
är en gammal företeelse. Det bör erinras, att byggnadsstyrelsens f. d.
chef, professorn Ivar Tengbom, under sin chefstid innehade egen arkitektbyrå.
I samband med att han åtog sig chefsskapet för styrelsen torde det
mellan honom och dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet ha
varit underförstått, att Tengbom skulle äga rätt att vid sidan av tjänsten
bedriva egen arkitektverksamhet. Vidare bör nämnas, att Tengboms efterträdare,
generaldirektören Leo, i offentliga uttalanden givit uttryck för en
positiv inställning till frågan om tjänstearkitekternas uppdrag vid sidan av
tjänsten. Generaldirektören Wejke såsom framstående arkitekt bedrev såväl
under sin tid som chef för styrelsens utredningsbyrå som därefter egen
arkitektverksamhet. Under de omkring 2 Vå år, som undertecknad generaldirektör
innehaft chefsskapet för styrelsen, har han icke ansett anledning
föreligga att ändra på den sedan lång tid rådande ordningen. För honom
avgörande har därvid varit, att såvitt han kunnat bedöma, arkitekternas
extraarbeten varken inkräktat på vederbörande tjänstemans förmåga att
fullgöra sin tjänst eller kommit i konflikt med dennes tjänsteuppgifter.

Att arkitektuppdrag vid sidan av tjänsten förekommer i viss utsträckning
torde ha sin förklaring i första hand i den sedan mycket länge rådande
stora bristen på kvalificerade arkitekter och de i jämförelse med inkomsterna
på den enskilda marknaden relativt låga lönerna för arkitekter i statstjänst.
Det råder ingen tvekan därom, att byggnadsstyrelsen icke skulle
tillnärmelsevis kunnat besätta arkitekttjänsterna, om stvrelsen skulle klargjort
för sökandena, att styrelsen komme att strängt hålla på bestämmelsen,
att varje enskilt arkitektuppdrag måste underkastas en tillståndsprövning.
Svårigheterna att till styrelsen knyta arkitekter framgår därav, att
ständigt ett icke obetydligt antal tjänster står obesatta på grund av att
tjänsterna icke är konkurrensmässiga. För byggnadsstyrelsen med sin starkt
svällande verksamhet är detta förhållande ett ytterligt allvarligt problem.
Det bör här framhållas, att till svårigheterna bidrar också, att flertalet av
de arkitekter som styrelsen behöver för att kunna fullgöra sina viktiga funktioner
måste vara högt kvalificerade. Arkitekternas arbete består nämligen
till en väsentlig del av en bedömning av det arbete, som utomstående kvalificerade
arkitekter utför. Med hänsyn till de betydande värden varom här
är fråga, är det uppenbart av största vikt, att bedömningen handhas av
personal, som är väl vuxen sin uppgift.

Fn arkitektverksamhet i begränsad utsträckning vid sidan av tjänsten
kan även ur styrelsens synpunkt vara till viss fördel. Fn verksamhet som
till betydande del består av granskning medför den risken att tjänstemannen-arkitekten
stelnar i formerna och mister kontakten med den snabba
utvecklingen på hithörande område och får sämre möjligheter att på samma
sätt som en skapande arkitekt tillföra sin verksamhet nya livgivande
impulser.

Med den uppfattning som numera torde allmänt omfattas, nämligen att
den enskilde i princip skall äga rätt att själv få bestämma om användningen
av sin fritid, framstår uppdragsbestämmelsen i instruktionen såsom otidsenlig.
I sitt förutnämnda förslag till ny instruktion erhöll motsvarande bestämmelse
en efter tidsförhållandena mera anpassad lydelse. Styrelsens
förslag har numera överarbetats i kommunikationsdepartementet och i det

257

förslag till ny lydelse av instruktionen, som i dagarna överlämnats till styrelsen,
har bestämmelsen om uppdrag erhållit följande lydelse.

»Tjänsteman hos byggnadsstyrelsen må icke utan tillstånd i varje särskilt
fall åtaga sig uppdrag av kommun eller enskild i ärende, som är eller
kan bliva föremål för handläggning inom styrelsen, i bistånd meddelas av
Kungl.Maj:t, såvitt avser tjänster som tillsättas av Kungl. Maj:t, och eljest

av styrelsen.» . „

Därest denna bestämmelse kommer att gälla innebär den a ena sidan en
begränsning av de fall då tillstånd erfordras för rätt att ataga sig uppdrag
till de självklara fallen, att uppdragen kan tänkas leda till en konfliktsituation
med vederbörande befattningshavares uppgifter i tjänsten. Å andra
sidan har tillämplighetsområdet vidgats till att omfatta styrelsens samtliga
tjänstemän och till uppdrag över huvud, således ej endast arkitektuppdrag.
Denna vidgning är givetvis riktig och naturlig. . ....

För länsarkitektorganisationens tjänstemän gäller ifråga om oegränsnmg
för dem att åtaga sig uppdrag bestämmelser som skiljer sig från dem, som
stadgas för byggnadsstyrelsens tjänstemän. I § 8 av instruktionen för länsarkitektorganisationen
(SFS 354/1935) sägs sålunda. ^

»Länsarkitekt och biträdande länsarkitekt må ej utan Kungl. Maj:ts etter
särskild prövning i varje fall lämnade tillstand utom tjänsten uti öra
uppdrag, som är eller kan bliva föremål för länsarkitekts handläggning i
tjänsten eller kan inverka hinderligt för tjänstgöringen.

Assistent må icke utföra dylikt uppdrag i annan män än byggnadsstyrelsen,
efter hörande av vederbörande länsstyrelse och länsarkitekt, i
särskilt fall prövar skäligt medgiva.»

Enligt dessa bestämmelser är sålunda länsarkitekt, biträdande länsarkitekt
och assistent skyldiga söka tillstånd endast i de fall då fråga år om
uppdrag som är eller kan bli föremal för vederbörandes handläggning i
tjänsten eller kan inverka hinderligt för tjänstgöringen. I alla övriga fall
står det alltså tjänstemannen fritt att utan särskilt tillstånd åtaga sig uppdrag.
Det ligger emellertid i sakens natur, att då tveksamhet råder om huruvida
ett uppdrag tillhör den ena eller den andra kategorien tillstånd bör
sökas. Enligt byggnadsstyrelsens uppfattning har befattningshavarna i länsarkitektorganisationen
i stort sett följt bestämmelsernas anda och mening.
Det bör nämnas, att omfattningen av deras upodragsverksamhet vid
sidan av tjänsten torde vara av ganska begränsad omfattning. Bortsett från
de senaste åren har Kungl. Maj:t praktiskt taget alltid bifallit gjorda ansökningar
om tillstånd. Fr. o. m. den 1 juli 19o8 har emellertid Kungl.
Maj:ts bedömning av ansökningarna varit restriktiv.

Vid yttrandet voro fogade dels ett exemplar av däri omförmäld promemoria
angående befattningshavares rätt att åtaga sig uppdrag utom tjänsten,
vilken promemoria upprättats av Wirseen den 15 oktober 1957, dels
ett exemplar av den till promemorian hörande missivskrivelsen av samma
dag, vilken likaledes undertecknats av Wirseen.

Missivskrivelsen, vilken var ställd till byggnadsstyrelsens och länsarkitektorganisationens
personal, var så lydande.

I statens sakrevisions i maj innevarande år avgivna redogörelse rörande
»Statlig upphandlings- och kontrollverksamhet in. in.» har behandlats frå g

— Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 1063 års riksdag

258

gan om statstjänstemans rätt att vid sidan av tjänsten inneha befattning
eller åtaga sig uppdrag. Då det kan antagas, att härutinnan gällande bestämmelser
och deras tolkning icke är tillräckligt kända för styrelsens och
länsarkitektorganisationens personal har i här bifogade promemoria sammanfattats
vad som härutinnan gäller.

Tjänsteman, som utan tillstånd innehar befattning eller uppdrag vid sidan
om tjänsten och som vid studium av promemorian finner att befattningen
eller uppdraget är sådant att tillstånd att inneha befattningen eller
uppdraget rätteligen bör inhämtas, uppmanas härmed inhämta tillstånd om
vederbörande alltjämt önskar bibehalla befattningen eller uppdraget.

I promemorian hade intagits — förutom de ifrågavarande instruktionsbestämmelserna
— dels föreskriften i 7 § 1 mom. statens allmänna avlömngsreglemente
(Saar) jämte vissa från förarbetena till stadgandet hämtade
uttalanden rörande innebörden därav, dels vissa bestämmelser i upphandlingsförordningen.

Enligt förenämnda stadgande i 7 § 1 mom. Saar erfordras — bortsett från
vässa i 6 § angivna fall — särskilt tillstånd för förening av ordinarie eller
extra ordinarie tjänst »med tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag»
eller med uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk.
bolag, förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom
industri, handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren
eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte.
Tillstånd beviljas av vederbörande myndighet, såvitt fråga är om tjänst
med lönegradsbeteekning Ao eller Ae och något av lönegradsnumren 1—23,
samt eljest av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av
vederbörande myndighet. Tillstånd, varom nu är fråga, må beviljas endast
för så vi 11 innehavet av befattningen eller uppdraget prövas icke inverka
hinderligt för utövandet av den tjänst, varmed förening skulle ske, och bör
avse viss tid.

Vidare må här antecknas att det av byggnadsstyrelsen den 26 november
1955 avgivna förslaget till ny instruktion innehöll ett stadgande rörande
tjänstemännens rätt att inneha bisysslor, vilket föreslagna stadgande var
så lydande: »Befattningshavare äger icke utan för varje särskilt fall lämnat
medgivande utom tjänsten utföra förrättning eller uppdrag, som tillhör
byggnadsstyrelsens verksamhetsområde.» — Motsvarande stadgande i den
för styrelsen slutligt utfärdade instruktionen av den 27 juli 1961 — som
trädde i kraft den 1 oktober samma år — erhöll följande lydelse: »Tjänsteman
hos byggnadsstyrelsen må ej utan tillstånd i varje särskilt fall för egen
eller annans räkning driva eller hava del i företag, som bedriver arkitekteller
byggnadsverksamhet eller därmed sammanhängande verksamhet, och
ej heller åt kommun eller enskild åtaga sig uppdrag i ärende, som är eller
kan bliva föremål för handläggning inom styrelsen. Tillstånd meddelas av
Kungl. Maj:t, såvitt rör tjänster som tillsatts av Kungl. Maj:t, och eljest av
styrelsen.»

259

Med anledning av vad byggnadsstyrelsen anfört i sitt yttrande den 15
juni 1960 upprättades inom JO-expeditionen en promemoria, däri framhölls
att styrelsen syntes böra lämna kompletterande upplysningar i fem här nedan
närmare angivna hänseenden. Efter remiss inkom styrelsen med nvtt
yttrande den 1 november 1960. Rörande de i promemorian upptagna spörsmålen
förekom härvid följande.

I. Frågan om innebörden av gällande och föreslagna bestämmelser om
skyldighet för styrelsens tjänstemän att söka tillstånd (i promemorian framhölls
bl. a. att styrelsens remissvar den 15 juni 1960 syntes vara avfattat
med utgångspunkt endast från instruktionsbestämmelsen och att styrelsens
resonemang syntes föras vid sidan om föreskriften i 7 § Saar).

Härom anförde styrelsen i sitt yttrande följande.

Styrelsen har icke bortsett från den allmänna föreskriften i 7 § 1 mom.
Saar. Den tidigare remissen i ärendet avsåg emellertid enbart den omtalade
tidningsartikeln och då denna byggde sina reflexioner på uppdragsbestämmelserna
i instruktionerna för styrelsen och länsarkitektorganisationen var
det för styrelsen naturligt att även styrelsens yttrande i huvudsak avfattades
med instruktionerna som utgångspunkt.

Vad angår nämnda bestämmelse i Saar må framhållas att formuleringen
av densamma i vad avser privata uppdrag icke är klar och otvetydig. Där
sägs sålunda endast att det skall vara fråga om uppdrag som är jämförligt
med tjänstebefattning. En viss vägledning kan man emellertid få av uttalanden
av 1936 års lönekommitté. Enligt dessa åsyftas uppdrag som kan
karakteriseras som varaktiga — d. v. s. sträckande sig över en längre tidsperiod
eller periodvis återkommande — eller som är så tidskrävande att de
kan jämföras med tjänstebefattning. Det sägs i anslutning härtill, att man
med formuleringen främst åsyftat att under regleringen inordna sådana
uppdrag, som till arten, ehuru ej till formen, närmar sig karaktären av verklig
anställning. Dessa uttalanden bör vidare ses mot bakgrunden av lönekommitténs
uttalade uppfattning, att en åtgärd till minskande av bisyssleväsendet
inom statsförvaltningen framförallt borde gå ut på att förhindra,
att tjänstemännen i rent förvärvssyfte åtoge sig sadana tidskrävande eller
eljest makt påliggande sysslor och uppdrag vid sidan om statstjänsten, vilka
inverkade hinderligt för tjänsteutövningen.

Av uttalandena — ehuru icke helt klarläggande — torde man vara berättigad
draga den slutsatsen, att skyldigheten jämlikt Saar att söka tillstånd
inskränker sig till dels uppdrag, som på grund av sin varaktighet i
realiteten innebär en verklig anställning i privat verksamhet, och dels sådant
uppdrag, som, ehuru ej till tiden sträckande sig över någon längre tidsperiod
ändock är av sådan omfattning, att vederbörande under en begränsad
tid är sä starkt knuten till den enskilda verksamheten att man kan
jämföra uppdraget med ett anställningsförhållande.

Därest denna tolkning godtages, skulle — med nyss angivna begränsning
för vissa omfattande uppdrag — i princip icke några uppdrag av tillfällig
art, hos olika uppdragsgivare komma i konflikt med bestämmelserna i 7 §
1 mom. Saar. Tolkningen ansluter sig också väl till den numera allmänt
omfattade uppfattningen, att en anställd i sitt förhållande till sin arbets -

260

givare i princip äger rätt att efter eget skön disponera över sin fritid. Att
m.an måste acceptera vissa begränsningar i denna rätt t. ex. att den anställde
kan tillförbindas att icke genom uppdragsverksamhet konkurrera
med sin arbetsgivare, eller att den anställde icke får i förvärvssyfte använda
sin fritid pa ett sadant sätt, att han blir mindre arbetsduglig eller effektiv
för sin arbetsgivare, kan icke anses innebära något avsteg från den angivna
principen.

!!• Fiagan i vilken utsträckning andra tjänstemän än styrelsens ordinarie
arkitekter innehade bisysslor (i promemorian framhölls att styrelsen
torde böra uttala sig icke blott om innehav av enskilda arkitektuppdrag
utan även om innehav av andra byggnadsuppdrag, t. ex. som konstruktör,
kontrollant o. d., eller av uppdrag eller befattning av annan karaktär).

Styrelsen anförde härutinnan följande.

\ ad gäller sadana uppdrag för vilka allenast gäller bestämmelserna i 7 §
1 mom. Saar, ankommer det att i varje särskilt fall, då han ställs inför frågan att åtaga sig ett
uppdrag, avgöra om det är av beskaffenhet att behöva tillståndsprövas.
Styrelsen har den uppfattningen, att befattningshavarna i stort sett lojalt
iakttagit bestämmelserna i Saar.

^bvre^sen har hyst viss tveksamhet angående sina befogenheter att utan
att förhallandena därtill direkt givit anledning generellt avkräva sina befattningshavare
en redovisning angående deras verksamhet under fritiden.
Av denna anledning har styrelsen hittills icke vidtagit annan åtgärd än att
styrelsen, på sätt omnämnts i styrelsens tidigare yttrande, tillställt sin personal
en promemoria angående gällande bestämmelser om rätt att åtaga sig
uppdrag samt i anslutning därtill anmanat befattningshavarna att inkomma
med ansökan om tillstånd, därest de vid studium av promemorian funne,
att de innehade uppdrag som enligt gällande bestämmelser skulle tillståndsprövas.

JO har emellertid nu önskat upDgift om i vilken utsträckning uppdrag,
som åsyftas i 7 § 1 mom. Saar må förekomma bland styrelsens befattningshavare.
Styrelsen har därför anmodat sin personal, med undantag av biträdes-
och vaktpersonalen, att enligt uppgjorda formulär besvara vissa frågor.
För en del av styrelsens befattningshavare — den avgjort större delen
-— gäller i uppdragshänseende endast bestämmelserna i Saar medan för de
övriga styrelsens ordinarie arkitekter — gäller förutom Saar även den
särskilda uppdragsbestämmelsen i instruktionen för styrelsen. Under denna
punkt behandlas endast uppdragsverksamheten bland den del av styrelsens
personal, som icke innehar ordinarie arkitektbefattning.

Styrelsen framhöll härefter att sistnämnda personalkategori omfattade
224 befattningshavare. Av dessa hade 168 förklarat, att de icke bedrevo
verksamhet eller innehade uppdrag eller annan bisyssla, som avsågs i det
utsända frågefonnuläret. Fn eller flera i formuläret upptagna frågor hade
däremot besvarats jakande av 56 befattningshavare. Rörande de bisysslor,
som sistnämnda befattningshavare uppgivit sig inneha, anförde styrelsen i
anslutning till de i formuläret upptagna frågorna följande.

261

Fråga 1 (Bedriver Ni själv eller tillsammans med annan verksamhet i
organiserad form såsom byrå. firma eller bolag?). Jakande svar ha avgivits
av 4 befattningshavare. Tveksamhet synes emellertid ha rått om vad som
skulle anses som verksamhet i organiserad form. En arkitekt besvarar sålunda
frågan med nej men meddelar att han — bl. a. på grund av begränsad
bostadsyta — hyr arbetslokal utanför bostaden. På detta kontor har
han utfört, förutom vissa smärre arkitektuppdrag, uppdrag av större omfattning
för vilka tillstånd erhållits. Vidare har han inom lokalen under tiden
1957—1960 fullföljt vissa före anställningen i byggnadsstyrelsen erhållna
och till större delen då redan utförda arkitektuppdrag. — En ingenjör
besvarar frågan med att han i en av hans broder driven firma av mindre
omfattning biträder med extraarbete till obetydlig del. — En ingenjör inom
den lokala organisationen driver med obetydlig personlig insats en mindre
försäljningsfirma för tekniska artiklar. — En annan ingenjör är styrelseordförande
i ett tekniskt bokförlag. — Samtliga innehar erforderliga tillstånd
för sina verksamheter.

Fråga 2 (Brukar Ni i annan ordning mottaga varaktiga eller eljest tidskrävande
uppdrag?). Jakande svar ha avgivits i 23 fall. Bland dessa dominerar
de tillfälliga uppdragen. De avser i allmänhet arbetsbeskrivningar,
mass- och kostnadsberäkningar, konstruktioner, besiktningar, värderingar
och skiljedomar. Härjämte förekommer i enstaka fall ledamotskap i redaktionskommittéer
för tekniska tidskrifter, kontrolluppdrag beträffande nybyggnad
av bostadshus (1 fall med vederbörligt tillstånd), utredningar åt
statens råd för byggforskning, ledamotskap i mindre fastighetsförvaltningsbolag
och planuppdrag (1 fall med vederbörligt tillstånd).

Fråga 3 (Har Ni sådan anknytning till av annan bedriven verksamhet,
att Edert förhållande till honom på grund av arbetets varaktighet, regelbundenhet.
omfattning eller tidskrävande art närmar sig karaktären av
verklig anställning?). Jakande svar ha avgivits i 3 fall. Svaren upptager
ledamotskap i styrelse för bostadsförening u.p. a, rättning av elevlösningar
från korrespondensinstitut (hemarbete) och teknisk rådgivare hos brandstodsbolag.

Fråga J (Innehar Ni stadigvarande avlönad bisyssla hos kommunal eller
annan offentlig myndighet?). Jakande svar ha avgivits i 17 fall. Bland uppgivna
bisysslor märkes följande: kyrkonotarie i stockholmsförsamling, byggnadssakkunnig
likaledes i stockholmsförsamling (2 fall), försäkringsinspektionens
ombud i försäkringsbolag, ledamot av hyresnämnd, kronoombud i
taxeringsnämnd, ordförande i speciell taxeringsnämnd, bitr. lärare, assistent
vid Tekniska högskolan (4 fall), timlärare vid kommunal teknisk aftonskola,
kommunalt handelsgymnasium samt byggnadssakkunnigt biträde åt
Medicinska Nobelinstitutet. I flertalet fall innehas bisysslorna med vederbörligt
tillstånd.

Fråga 5 (Om någon eller några av föregående frågor besvaras jakande,
önskas uppgift om Ni innehar tillstånd i den ordning avlöningsreglementet
föreskriver). Svaren från de 56 befattningshavarna innehålla, att vederbörande
innehar tillstånd eller bedömt privatuppdragen vara sådana att tillstånd
icke kunde anses erforderligt med hänsyn till föreskriften i 7 § 1 mom.
Saar.

I anslutning till ovannämnda redogörelse bil- de avgivna svaren anförde
byggnadsstyrelsen följande.

262

liera av de 56 befattningshavare, som svarat jakande på någon eller
nagra av frågorna, synes ha varit osäkra om riktigheten av sin bedömning
av frågan om tillstånd enligt Saar erfordras för vissa av dem innehavda
bisysslor av mindre omfattning. De har därför omnämnt sysselsättningen
under en i formuläret upptagen anmärkningskolumn. Här har bl. a, upptagits
följande sysselsättningar: Författandet av en kortare uppsats varje
månad i aktuell rättsfråga för en bygamadsteknisk tidskrift; sporadiskt förekommande
slutbesiktningar på föranledande av kommuner eller enskilda
företagare, där byggherren ensam tillsätter besiktningsmannen; undervisnmg
i »fältmätning och avvägning» vid Tekniska realskolan i Stockholm,
omfattande fältmätning några semesterdagar under sommaren och teoretisk
undervisning på hösten 9 lördagseftermiddagar efter tjänstens slut
(samråd med vederbörande byråchef har ägt rum); extra uppdrag, såsom
preliminära kostnadsutredningar och besiktningar, som ej berört statliga
eller kommunala arbeten och som »ej har karaktär av varaktighet, tidskrävande
eller regelbundenhet»; uppdrag av tillfällig natur cirka 200 tim./år;
skötsel av fastigheter, däribland biskopsgården i Stockholm; tillfälliga uppdrag
frän Byggstandardiseringen avseende standardisering av tapeter och
taktegel; tekniska utredningar för tegelindustrien.

III. t ragan i vilken utsträckning ordinarie arkitekter innehade bisysslor
(i JO-ämbetets promemoria framhölls, att enskilda arkitektuppdrag svntes
innehavas i större utsträckning än vad som omfattades av de 14 tillstånd,
som Kungl.Maj:t beviljat fr. o. in. ar 1950, varför närmare upplysningar härutinnan
syntes böra lämnas; därjämte framhölls — under hänvisning bl. a.
till att det enligt generaldirektören icke skulle förekomma något fall, där
privat arkitekt uppdrag inkräktade på tjänsten och att tillstånd i förekommande
fall sålunda torde kunna påräknas — att det syntes oklart vilket
underlag styrelsen kunde ha för sitt påstående att rekryteringssvårigheter
skulle inträda om instruktionsbestämmelsen »strängt» iakttoges).

I sitt yttrande framhöll byggnadsstyrelsen att antalet arkitekter med
ordinarie anställning uppgick till 18. Dessa hade tillställts formulär med
frågor av i stort sett samma formulering som förelagts de andra befattningshavarna.
Rörande de avgivna svaren anförde styrelsen följande.

Fråga 1 (arkitektverksamhet i organiserad form). Jakande svar ha avgivits
i 4 fall.

Fråga 2 (arkitektuppdrag i annan ordning). Jakande svar ha avgivits av
12. arkitekter. Flertalet av dem tillägger dock, att svaret är övervägande
principiellt; tjänsten lade ofta hinder i vägen för uppdragsverksamhet. Några
citat ur svaren må här göras ». .. har dock icke mottagit annat än statligt
uppdrag efter den 1. 7. 19.)7». — »Ja, i mån av tid.» — »Ja, i mycket
begränsad omfattning.» — »Innehar f. n. intet som helst privat uppdrag.»
— »Ja, sporadiskt.» Den arkitekt som lämnat sistnämnda uppgift har under
anmärkningspunkten i formuläret meddelat, att vid den tidpunkt, då
han började sin anställning hos styrelsen, förre chefen för byggnadsstyrelsen
dels förklarat, att hinder ej förelåge för arkitekten att ha egna uppdrag i
™in5?.re orr|fat!ning och dels ansett att dylika uppdrag vore önskvärda och
till fördel för arkitektens yrkesorientering.

263

Fråga 4 (bisyssla hos myndighet). Jakande svar ha avgivits i 4 fall. En
av dessa arkitekter har en årligen återkommande förelasmngsverksamhet
under semestertid vid 3 lanthushållsskolor. Ln arkitekt undervisar vid
Stockholms stads tekniska aftonskola i ämnet »Byggnadsutformmng och
byggnadslagstiftning» (tillstånd). En tredje arkitekt är stadsarkitekt i
grannkommun till Stockholm (tillstand) och den fjärde slutligen är byggnadskonsulent
(tillstånd).

Fråga 5 (uppgift om tillstånd erhållits). Sex arkitekter meddelar, att de
innehar tillstånd för vissa särskilt angivna uppdrag. Med nej besvaras fragan
av tre arkitekter, därvid emellertid en av dem uppger, att han 1. n. icke
innehar något uppdrag. En arkitekt, som besvarat frågan nr 2 med att uppdrag
brukar mottagas »tillfälligtvis», har lämnat frågan nr 5 obesvarad. En
arkitekt, som under frågan nr 1 uppgivit, att han sedan 1945 dreve egen
arkitektrörelse, har meddelat, att han efter 1959, då han anställdes i byggnadsstyrelsen.
icke mottagit något nytt arkitektuppdrag, men val fullföljde
sina vid anställningen innehavda uppdrag. En arkitekt, som under iragan
nr 2 upplyst, att han sporadiskt, mestadels efter byggnadsstyrelsens rekommendation
i samband med av styrelsen överlämnade restaureringsprogram
(kyrkor), mottagit enstaka smärre restaureringsuppdrag, har uttalat den
uppfattningen, att tillstånd för updragen icke vore erforderligt. En arkitekt
som besvarat frågan nr 1 med att han sedan 1932 hade egen verksamhet
men att denna efter det han kom till byggnadsstyrelsen vore av ytterst
ringa omfattning och knappast bure omkostnaderna, har under fragan nr 5
uttalat, att tillstånd givetvis skulle begäras, men att han f. n. icke innehade
nå°ra uppdrag. Tre arkitekter har uttalat, att enligt deras uppfattning tillstånd
till enstaka uppdrag (frågan nr 2) icke direkt krävdes vare sig jämlikt
7 § 1 mom. Saar eller § 23 mom. 1 i instruktionen för styrelsen, yftilllåtna
uppdrag vore endast sådana som i realiteten vore hinderliga för tjänsten.

Beträffande byggnadsstyrelsens tidigare gjorda uttalande att rekryteringssvårigheter
skulle inträda, om instruktionsbestämmelsen strängt efterföljdes,
anförde styrelsen.

Uttalandet grundar sig på lång tids erfarenheter. Da styrelsen söker arkitekter
från den allmänna marknaden, är det främst fråga om arkitekier med
erfarenhet av praktisk arkitektverksamhet. Ej sällan inträffar det, att en
eventuell sökande till en utannonserad tjänst förhör sig angaende förutsättningarna
att få inneha arkitektuppdrag vid sidan av tjänsten. Han erhaller
då upplysning om innehållet i gällande bestämmelser och den praxis som
tillämpas vid tillståndsprövning, då dylik erfordras. I flertalet iall medför
detta antingen att arkitekten omedelbart meddelar, att han under dylika
omständigheter icke är intresserad av tjänsten eller att någon ansökning
inte inkommer från honom. Det har även förekommit, att en ingiven ansökan
återtagits sedan han fått kännedom om uppdragsbestämmelsema.
Detta förhållande kan måhända förefalla förvånande, då åtminstone i vad
avser styrelsens egna befattningshavare Kungl. Maj :t vid provning av ansökningar
att få inneha arkitekt uppdrag visat en positiv inställning, förklaringarna
härtill kan vara flera. En av dom torde vara, att vederbörande
räknar med att. den tidsomgång som helt naturligt är förenad med att inhämta
Kungl. Maj ris tillstånd kan föranleda, att uppdraget går honom

264

förbi och lämnas till annan, som omedelbart kan åtaga sig detsamma. En
ytterligare förklaring torde vara att söka på det personliga planet. Vederbörande
känner det innebära ett förmynderskap och intrång från statens
sida i privata förhållanden, att han, endast därför att han erhåller en ordinarie
tjänst och det är fråga om ett uppdrag avseende arkitektarbete, skall i
en helt annan utsträckning än de övriga befattningshavarna vara nödgad att
redovisa hur han använder sin fritid.

IV. Frågan om bisysslor hos länsarkitektorganisationens tjänstemän
(i promemorian framhölls, bl. a., att det icke syntes riktigt att — såsom styrelsen
i sitt första yttrande framhållit — dessa tjänstemän skulle vara oförhindrade
att utan tillstånd åtaga sig uppdrag i alla andra fall än de i instruktionsbestämmelsen
angivna och sålunda utan hänsyn till föreskriften
i 7 § 1 mom. Saar).

Styrelsen anförde härom följande.

För länsarkitektorganisationens tjänstemän gäller givetvis icke endast
uppdragsbestämmelsen i instruktionen utan även motsvarande bestämmelse
i Saar. Styrelsens tidigare yttrande i denna punkt, som tyvärr blev oklart
avfattat, avsag att säga, att instruktionsbestämmelsen som sådan icke lade
hinder i vägen för länsarkitekt, biträdande länsarkitekt och assistent att
åtaga sig andra uppdrag än sadana som kunde bli föremål för vederbörande8
handläggning i tjänsten eller kunde inverka hinderligt för tjänstgöringen.

I promemorian efterlyses styrelsens uppfattning, huruvida det funnes anledning
antaga, att uppdrag inom länsarkitektorganisationen innehades i
strid mot föreskriften i 7 § 1 inom. Saar. Med anledning härav har byggnadsstyrelsen
anmodat samtliga länsarkitekter att för egen del och för personalen
på kontoren inkomma med uppgifter i angivet hänseende. Det kan
nämnas, att antalet tekniker vid kontoren vid tidpunkten för uppgiftslämnandet
var 131, därav 77 arkitekter och 54 ingenjörer.

Enligt de inkomna uppgifterna förekom inom 13 kontor icke någon uppdragsverksamhet
i strid mot föreskriften i Saar. Inom de återstående 11
kontoren redovisades sammanlagt 16 tjänstemän som innehade bisysslor,
som styrelsen vid sin granskning bedömde vara av sådan art, att tillstånd
att inneha dem bort inhämtas. Av befattningshavarna hade 5 uppdrag som
byggnadskonsulent, 3 uppdrag som lärare vid yrkesskola, 5 större uppdrag
avseende byggnadsföretag, byggnadsplan eller stadsplan, 2 uppdrag som
ledamot i aktiebolag respektive bank och en delägarskap i finna. Efter uppgiftslämnandet
har 7 av tjänstemännen inkommit med ansökan om tillstånd.

V. Frågan om de åtgärder, som styrelsen må avse vidtaga med anledning
av vad i saken förekommit

Härutinnan anförde styrelsen i sitt yttrande den 1 november 1960 följande.

Stj-relsen kommer att anmoda dem som enligt de avlämnade uppgifterna
innehar uppdrag eller bisysslor, som förutsätter tillstånd, att inkomma —
i den mån detta icke redan skett — med antingen framställning om tillstånd
eller meddelande, att de icke längre innehar det ifrågavarande uppdraget

265

eller bisysslan. Styrelsen vill vidare nämna, att nya instruktioner för styrelsen
och länsarkitektorganisationen torde komma att träda i kraft fr. o. m.
nästa år. De mera tidsenliga och klargörande bestämmelser om uppdrag,
som torde komma att intagas i instruktionerna, kan antagas underlätta tor
styrelsen att övervaka och följa den uppdragsverksamhet bland styrelsens
och länsarkitektorganisationens befattningshavare som ma forekomma.

Avslutningsvis anförde styrelsen.

Om det kan hävdas att styrelsen icke med tillräcklig kraft vakat över
att bestämmelserna om uppdrag formellt iakttagits, får dock icke bortses
ifrån att styrelsen befinner sig i ett dilemma, som med den tilltagande teknikerbristen
blivit allt allvarligare. Styrelsen har ålagts att ombesorja en
rad viktiga samhällsfunktioner, flertalet av dem med mycket stor ekonomisk
räckvidd och ej sällan omfattande det materiella underlaget for aktuella
reformer m. m. Det är alltså synnerligen angeläget att uppgifterna fullgores
på det sätt som statsmakterna förutsatt. Skulle styrelsen misslyckas harutinnan
faller ett tungt ansvar på styrelsen. Även om detta ansvar mahanda
mera sällan kan formellt utkrävas är det givetvis styrelsens naturliga ambition
att fullgöra sina uppgifter på ett sätt som ej endast fritager styrelsen
från kritik utan även skapar en goodwill för såväl styrelsen som den verksamhet
styrelsen representerar. En oeftergivlig förutsättning härfor ar emellertid,
att styrelsen kan förvärva och behålla en för verksamheten tillräckligt
kvalificerad personal. De svårigheter styrelsen härvidlag haft att kampa
mot under de senare åren har nu sedan nya stora arbetsuppgifter palagts
styrelsen ytterligare skärpts. Särskilt gäller detta arkitekter och ingenjörer
med högre utbildning. Det kan sålunda nämnas, att styrelsen vad galler
dylik personal har en brist, som icke f. n. kunnat tillgodoses, av 10—lo befattningshavare.

I anslutning till styrelsens uppgift att ansökningar om tillstånd i förekommande
fall redan ingivibs eller skulle komma att ingivas må här antecknas,
att under år 1960 — efter det förevarande ärende upptagits i mitten
av maj — ansökningar om tillstånd synas ha ingivits av 25 befattningshavare
hos styrelsen, av vilka ansökningar 9 prövades av Kungl. Maj:t och
16 av byggnadsstyrelsen. Av de förra avslog Kungl. Maj:t genom beslut i
januari 1961 3 ansökningar, varjämte Kungl. Maj:t i ett fall lämnade vederbörande
medgivande att slutföra vissa redan påbörjade arkitektarbeten.
I övrigt lämnade Kungl. Maj:t begärda tillstånd. De hos byggnadsstyrelsen
gjorda ansökningarna biföllos samtliga.

Fråga om tjänstefel av vissa befattningshavare genom underlåtenhet att

inhämta tillstånd .

Det av byggnadsstyrelsen åberopade materialet rörande befattningshavarnas
innehav av bisysslor införskaffades därefter till JO-expeditionen för
närmare granskning. På grundval av de uppgifter, som befattningshavarna
lämnat, upprättades i juni 1961 å JO-expeditionen en promemoria avseende
frågan huruvida vissa av tjänstemännen genom underlåtenhet att inhämta
tillstånd för innehav av bisysslor gjort sig skyldiga till tjänstefel.

<1* — Justitieombudsmannens iimbctsberättelse till 1063 lir.i rilcsdag

266

Därvid behandlades i promemorian under särskilda avsnitt förhållandena
beträffande dels arkitekter med ordinarie anställning, för vilka gällde såväl
föreskriften i 7 § 1 mom. Saar som bestämmelsen i instruktionen för byggnadsstyrelsen,
dels övriga befattningshavare, för vilka i regel gällde endast
föreskriften i 7 § 1 mom. Saar.

Promemorian innehöll härom i huvudsak följande.

1, Arkitekter med ordinarie anställning

Av de 18 arkitekter om vilka här är fråga, synas — på grundval av vederbörande*
egna uppgifter — åtminstone 13''ha underlåtit att i behörig
ordning inhämta tillstand för innehav av bäsysslor.

a) Av dessa senare ha 4 uppgivit sig bedriva egen arkitektverksamhet i
organiserad form. Med hänsyn till vad en av dessa uppgivit rörande bl. a.
verksamhetens obetydliga omfattning och avsaknaden av aktuella uppdrag
synes denne arkitekts förhållanden kunna i detta sammanhang lämnas därhän.
övriga tre arkitekter med egen rörelse äro byggnadsrådet Ulf Snellman
samt byrådirektörerna Peter Bjugge och Evald Claesson.

Snellman har uppgivit, att han är delägare i en av honom tillsammans
med annan arkitekt bedriven arkitektfirma, som innehar uppdrag för kommunala
bostadsstiftelser i tre kommuner samt uppdrag för tre större byggnadsföretag
(Svenska Riksbyggen. Skånska Cementgjuteriet samt byggnadsfirman
Nessen och Andersson). Efter upptagandet av förevarande ärende
ansökte Snellman om tillstånd att även i fortsättningen få vara konsult
i firman, därvid han hade att granska och bearbeta vissa av firmans arkitektuppdrag.
Byggnadsstyrelsen förklarade sig i avgivet utlåtande ej vilja
avstyrka bifall. Ansökningen avslogs emellertid av Kungl. Maj:t den 20
januari 1961. Snellman ansökte därefter om avsked från sin tjänst fr. o. m.
den 1 juli 1961, vilken ansökan beviljades.

Bjugge har uppgivit, att han drivit egen arkitektrörelse sedan år 1945
och att han erhållitsina större uppdrag genom eller i samband med arkitekttävlingar.
Då han år 1959 sökte anställning hos byggnadsstyrelsen uppgav
han för vederbörande att han ämnade fortsätta sin privata verksamhet vid
sman av tjänsten. Efter tjänstetillträdet har han arbetat med tidigare erhållna
uppdrag men ej mottagit nya sådana. Efter upptagandet av förevarande
ärende ansökte Bjugge om tillstånd att inneha vissa enskilda arkitektuppdrag.
Styrelsen förklarade sig ej vilja avstyrka bifall. Kungl. Maj:t
medgav genom beslut den 20 januari 1961 att Bjugge fick slutföra fyra angivna
uppdrag. Bjugge beviljades efter därom gjord ansökan avsked från
sin tjänst fr. o. in. den 1 april 1961.

Claesson har uppgivit att han, som erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att
med sm tjänst förena uppdrag som stadsarkitekt i Saltsjöbaden — ett tillstånd
som dock sedermera återkallades — innehar arkitektkontor med en
eller två anställda. Claessons senast mottagna uppdrag synes ha avsett uppgörande
av ritningar till ett bostadshus med en beräknad kostnad av över
1 milj. kronor. Efter upptagandet av förevarande ärende ansökte Claesson
om tillstånd att inneha ifrågavarande uppdrag. Styrelsen förklarade sig ej
vilja motsätta sig bifall till ansökningen, som dock avslogs av Kungl. Maj:t
genom beslut den 20 januari 1961. Efter därom gjord ansökan beviljades
Claesson avsked från sin tjänst fr. o. in. den 1 januari 1962.

267

Såväl Snellman som Bjugge och Claesson synas ha gjort sig skyldiga till
tjänstefel genom att vid sidan av tjänsten mottaga och utföra enskilda arkitektuppdrag
utan att tillstånd därtill inhämtats. Närmare utredning härom
bör förebringas. . ...

b) Övriga 9 ordinarie arkitekter synas — utan att bedriva arkitektrörelse
i organiserad form — ha mottagit enskilda arkitektuppdrag i större eller
mindre utsträckning. Av dessa ha 6 arkitekter uppgivit att de endast sporadiskt
brukade mottaga sådana uppdrag. Tre av dem ha i sina svar uttryckligen
framhållit, att tillstånd enligt deras uppfattning icke erfordrades i
fråga om »enstaka» arkitektuppdrag, som ej vore hinderliga för tjänsten.
En av dessa har tillagt, att förre generaldirektören Wejke framhållit för
honom att hinder ej mötte mot att inneha privata uppdrag »i mindre omfattning».
En annan av dessa arkitekter har uppgivit, att han mestadels
mottagit sina uppdrag efter rekommendation av byggnadsstyrelsen eller i
några fall direkt av styrelsen. Av de nu ifrågavarande 6 arkitekterna synas
hittills 3 ha sökt tillstånd; två av ansökningarna ha bifallits av byggnadsstyrelsen,
under det att den tredje — som avsåg tillstånd att upprätta byggnadsplan
för visst område — avslogs av Kungl. Maj:t.

Rörande nu nämnda arkitekter, som sålunda uppgivit sig endast »sporadiskt»
mottaga uppdrag, förhåller det sig tydligen så, att de bibragts den
oriktiga uppfattningen att bestämmelsen i instruktionen för byggnadsstyrelsen
icke hade avseende på »enstaka» uppdrag av mera begränsad omfattning.
Ett stöd för denna tolkning synas de ha haft i det förhållandet, att
man från byggnadsstyrelsens ledning — sedan lång tid tillbaka — icke synes
ha ansett sig böra »strängt» hålla på instruktionsbestämmelsen, vilken
betraktats som otidsenlig. På grund härav och med hänsyn till omständigheterna
i övrigt synes frågan om tjänstefel från dessa arkitekters sida kunna
tills vidare lämnas å sido. .

Återstående 3 arkitekter ha lämnat uppgifter som synas giva vid handen,
att dessa arkitekter — vilka efter förevarande ärendes upptagande sökt och
erhållit tillstånd av Kungl. Maj:t — mera kontinuerligt innehaft enskilda
arkitektuppdrag. Närmare utredning torde erfordras rörande dessa arkitekters
verksamhet och anledningen till att tillstånd icke sökts tidigare än som
skett.

2. Andra befattningshavare än arkitekter med ordinarie anställning

Av de lämnade uppgifterna framgår, att ett 40-tal tjänstemän innehade
uppdrag utan att tillstånd därtill erhållits. I åtskilliga fall var det här fråga
om strängt avgränsade uppdrag, t. ex. sasom timlärare vid aftonskola, styrelseledamot
i bolag eller förening, vice värd, redaktör för facktidskrift e.d.
I ett drygt 20-tal fall synas bisysslorna ha avsett arkitektuppdrag eller eljest
uppdrag av teknisk natur, såsom kalkylarbeten, arbetsbeskrivningar, besiktningar
c. d. I allmänhet angavs därvid att det blott var fråga om enstaka
uppdrag av mindre omfattning. I ilera fall upplystes, att vederbörande
redan anmält uppdragen för styrelsen. Därvid syntes ibland tillstånd
under hand ha erhållits, i andra fall hade uppgift lämnats att tillstånd ej
krävdes och i åter andra hade något besked ej erhållits i anledning av gjord
anmälan. — Av det 40-tal tjänstemän, varom här är fråga, ansökte sedermera
ett 15-tal om tillstånd, vilka ansökningar samtliga biföllos av byggnadsstyrelsen
eller — i två fall — av Kungl. Maj:t.

268

Med hänsyn till svårigheten att klart avgränsa uppdrag, som äro av beskaffenhet
att falla in under föreskriften i 7 § 1 inom. Saar — som för nu avsedda
fall ensam kan ifrågakomma — synes det i det helt övervägande antalet
fall knappast kunna göras gällande att underlåtenhet att inhämta tillstånd
kan läggas vederbörande till last som tjänstefel. I -t fall synas dock
uppdragen otvivelaktigt ha varit av beskaffenhet att kräva tillstånd. Härvid
avses uppdrag för byrådirektören N. E. Isaksson som ledamot av stvrelsen
för en bostadsförening, uppdrag för byråingenjören G. Krendel som
ledamot av styrelsen av ett aktiebolag, som förvaltade fastigheter, arkitektuppdrag
för intendenten B. Stigler avseende fyra byggnadsföretag samt
uppdrag för byrådirektören O. Bylund att utföra »tekniska och ekonomiska
utredningar, exempelvis för Byggstandardiseringen betr. standardisering av
taktegel och tapeter samt för Sveriges Tegelindustriförening betr. taktegel».
För bedömandet av frågan om tjänstefel förelupit beträffande angivna
tjänstemän erfordras närmare utredning.

Med överlämnande av ifrågavarande promemoria anhöll jag hos byggnadsstyrelsen
om närmare utredning rörande i promemorian avhandlade
spörsmål. Styrelsen infordrade med anledning härav skriftliga yttranden
från de berörda tio tjänstemännen, vilka yttranden därefter hit översändes.

Av dessa yttrandens innehall ma här återgivas följande upplysningar av
Snellman, Bjugge och Claesson samt Bylund, Stigler, Isaksson och Krendel.

Snellman: Då jag i den arkitektverksamhet som jag sedan 1934 bedrivit
tillsammans med arkitekten Tore Forsman erhållit vissa stadsplaneuppdrag
och ville fördjupa mina kunskaper inom stadsbyggnadsområdet, uppsökte
jag i mars 1948 byggnadsstyrelsen för att undersöka möjligheterna att erhålla
en halvtidstjänstgöring på styrelsens stadsplanebyrå. Dåvarande chefen
för stadsplanebyrån meddelade mig därvid att halvtidstjänstgöring på
hans byrå icke kunde ifrågakomma, då någon sådan anställningsform icke
tillämpades, men att en intendenttjänst snart skulle bli ledig på byrån och
att mina meriter väl skulle räcka till för denna befattning. Då jag tvekade
inför ett sådant arrangement, jag hade ju inte uppsökt byggnadsstyrelsen
för att ta fast anställning, meddelade byråchefen att intet hinder förelåg
från byggnadsstyrelsens sida att jag fortsatte min privata arkitektverksamhet
även under en anställning hos styrelsen, givetvis under förutsättning
att mitt privata arbete icke inkräktade på arbetet i .byggnadsstyrelsen.
Generaldirektören var tvärtom intresserad av att tjänstemännen på byggnadsstyrelsen
genom privat arbete förkovrade sig i yrket och icke stelnade
i tjänsten. Då jag därefter i maj 1948 tillträdde den berördä intendentsbefattningen
på styrelsens stadsplanebyrå fortsatte jag sålunda min privata
arkitektverksamhet och den dåvarande chefen för byggnadsstyrelsen hjälpte
mig dessutom till vissa privata arkitektuppdrag. Aven den följande chefen
för byggnadsstyrelsen som företrädde samma uppfattning i fråga om
privata arkitektuppdrag förmedlade kontakt med vissa uppdragsgivare.
Byggnadsstyrelsens ledning har sålunda givit tjänstemännen den uppfattningen
att det inte bara var tillåtet utan t. o. in. till fördel för byggnadsstyrelsen
att tjänstemännen bedrev privat verksamhet. De flesta^ arkitekterna
på byggnadsstyrelsen, som varit dugande, har också såvitt jag vet
haft privata uppdrag. Jag tror också i likhet med berörda generaldirektörer

269

att detta varit byggnadsstyrelsens enda möjlighet att skaffa dugande personal.
För egen del skulle jag aldrig tagit anställning på byggnadsstyrelsen
om jag ieke fått bedriva egen verksamhet och jag skulle omedelbart ha slutat
om detta skulle ha nekats mig. Och så har det varit så långt tillbaka jag
känner till. Några av landets förnämsta arkitekter exempelvis Carl Bergsten,
I. G. Clason, Sigurd Curman. Paul Hedqvist, Ragnar Hjorth, Fredrik
Liljekvist, Gustaf Linden, Sven Markelius. Carl Möller, Ivar Tengbom och
Gunnar Wejke har tjänstgjort vid byggnadsstyrelsen och ställt sin sakkunskap
som arkitekt till statsverkets förfogande samtidigt som de bedrivit
privat arkitektverksamhet. Det gick också mycket lång tid innan jag kom
att ta del av styrelsens instruktion och över huvud hade anledning att pröva
riktigheten av mina chefers gjorda uttalanden. Styrelsens instruktion är ju
helt föråldrad och otidsenlig och har alltsedan jag börjat på byggnadsstyrelsen
i flertalet väsentliga punkter ej tillämpats vare sig av Kungl. Maj:t
eller byggnadsstyrelsen. Ett förslag till ny instruktion bär förelegat de senaste
6 åren och det måste anses helt orimligt att tjänstemännen under
denna tid strikt skall börja tillämpa en tidigare icke tillämpad paragraf.
Beträffande mina egna privata arbeten vill jag först framhålla att de aldrig
menligt inverkat på mitt arbete på byggnadsstyrelsen. Tvärtom! Jag har
mer än de flesta ägnat all min energi och kraft åt byggnadsstyrelsen, vilket
styrelsen själv omvittnat i yttrandet över min tillståndsansökan och vilket
mina närmaste medarbetare i styrelsen även väl kan intyga. Detta har ju
varit möjligt genom att arkitekten Forsman helt lett vårt kontors arbete
och jag endast närmast som styrelseledamot deltagit i verksamheten. Jag
har vidare aldrig på något sätt undanhållit, att jag utövat privat arkitektverksamhet.
På alla ritningar beskrivningar och kartor, där jag medverkat,
har jag satt ut mitt namn, så att alla kunnat se vem som författat dem.
Sådana handlingar har passerat en mängd myndigheter, kommunala och
statliga styrelser, departement och även Kungl. Maj:t. När frågan om tjänstemännens
rätt till privat verksamhet och instruktionens rätta tolkning för
ett par år sedan togs upp till diskussion inom byggnadsstyrelsen, tidigare
hade den överhuvud icke diskuterats, framhöll jag vid olika tillfällen att
frågan borde klaras upp, och om skyldighet att söka tillstånd förelåg, att vi
då också skulle göra detta. Jag ansåg mig icke ha någon anledning att komma
i kläm på grund av det rådande systemet. Vid detta tillfälle uppsökte
jag dåvarande expeditionschefen i kommunikationsdepartementet och diskuterade
frågan med honom utan att dock kunna fa något klart besked om
vilka åtgärder som tjänstemännen borde vidtaga. Jag tog även upp frågan
vid byggnadsstyrelsens plenum hösten 1959 (anm.: enligt vad Snellman senare
uppgivit skall tidpunkten rätteligen vara början av ar 1958) och meddelade
att jag önskade få frågan klarlagd och därför avsåg att skriva till
Kungl. Maj:t om tillstånd. Generaldirektören meddelade emellertid då, att
han ansåg att tidpunkten knappast vore lämpligt vald och att jag därför
borde vänta med att skriva i ärendet till en senare tidpunkt.

lijuqcjc: .Tåg har drivit egen arkitektrörelse sedan 194o och sökte i mars
1959 eri byrådirektörstjänst på byggnadsstyrelsens utredningsbyrå. Jag förklarade
dä under hand bl. a. för generaldirektören att. jag ämnade fortsätta
min rörelse med eif par anställda bnde lör att kunna fullfölja redan påbörjade
uppdrag samt för afl kunna mottaga väntade nya kommunala arkitekt
uppdrag. Dä jag i april förordnades till byrådirektör pa utrednings -

270

byrån antog jag på goda grunder att jag kunde fortsätta min arkitektrörelse
vid sidan av min tjänst och att ett av skälen till mitt förordnande var att
jag hade kontorslokal med fast anställd personal som skulle sköta det löpande
arbetet, konferenser med konsulter, kontakter med byggnadsplatser etc.
-Jag blev under min tid i byggnadsstyrelsens tjänst övertygad om att en
egen praktik i mindre omfattning är nödvändig för att kunna följa ämnesområdets
utveckling i både arkitektoniskt och ekonomiskt avseende och att
detta i högsta grad gäller de högre befattningshavare på utredningsbyrån.
vilka skall leda projekteringen av den statliga byggnadsverksamheten och
alltsa göra en insats inom vår tids byggnadskonst. Jag insåg dock småningom
svårigheten att sköta en egen verksamhet vid sidan av en heldagst jänstgöring
på byggnadsstyrelsen, varför jag hade för avsikt att begära något
reducerad arbetstid med motsvarande löneavdrag. Då jag under hand erfor
att detta ej skulle beviljas har jag aldrig skriftligt framfört detta önskemål
utan valde bl. a. av detta skäl att sluta min anställning på byggnadsstvrelsen.

Claesson: Jag bär sedan omkring 20 år drivit egen arkitektverksamhet av
mindre omfattning med vanligtvis en å två medarbetare. Vid min anställning
i byggnadsstyrelsen år 1945 förutsattes att jag skulle få fortsätta min
egen verksamhet som bedrivits^ fullt Öppet med styrelsens kännedom och
utan att den behövt inkräkta på min tjänstgöring hos styrelsen. Mina uppdrag
har under de senare åren huvudsakligen avsett bostadshus åt Byggnadsfirman
Claesson och Anderzén i Kalmar, som övertagit den rörelse som
tidigare drivits av min fader och som nu innehas av min broder, ingenjören
Edvin Claesson och hans kompanjon ingenjören K.-G. Anderzén. Därjämte
har jag åt Saltsjöbadens köping utfört vissa mindre planändringsuppdrag
in. m. som haft naturlig anknytning till mitt uppdrag som stadsarkitekt i
köpingen. Beträffande det i skrivelsen berörda uppdraget för vilket tillstånd
avslogs den 20 januari 1961 sökte jag tillstånd den 11 juli 1960 och hade då
ingen anledning befara att ansökningen skulle komma att avslås eftersom
intill denna tidpunkt mig veterligt alla dylika ansökningar från hos byggnadsstyrelsen
anställda arkitekter hade bifallits. Då det för byggherren var
angeläget att igångsätta byggnadens uppförande påbörjades arbetsritningarna
under sommaren 1960 och slutfördes under höstens lopp. Då byggnaden
utgjorde ett ordinärt trevånings hyreshus och byggherren dessutom
utförde arbetet i egen regi erfordrades för övrigt icke några komplicerade
handlingar.

Bylund: Jag sökte tjänst vid styrelsen på direkt uppmaning av generaldirektör
G. Wejke. En klart överenskommen förutsättning härvid var att
extrauppdrag tilläts. Särskilt gällde detta tekniska utredningsuppgifter i
samband med standardisering in. in. Wejke var vid detta tillfälle ledamot
av Byggstandardiseringens styrelse och kände väl till mina uppdrag. Wejke
beklagade att han vid anställningens början endast hade en lägre lönegrad
att erbjuda men ansåg att jag ändock borde acceptera denna i avvaktan på
en bättre lönegradsplacering då han förutsatte att jag ju ändå hade inkomster
av extrauppdrag. Jag har aldrig gjort någon hemlighet av mina
extrauppdrag. Byggnadsstyrelsen är alltjämt representerad i Byggstandardiseringens
styrelse.

Stigler: Efter ansökan anställdes jag år 1956 som aspiran t på byggnadsstyrelsens
stadsplanebyrå. Jag fann ganska snart — inte minst genom umgänget
med de yngre kollegerna på byrån — att dåvarande generaldirek -

271

tören ansåg det mycket önskvärt att arkitekterna för att kunna utföra en
fullgod insats i tjänsten hos styrelsen skaffade sig ytterligare praktik genom
arkitektuppdrag vid sidan av sin tjänst. Detta överensstämde väl med mina
egna synpunkter. Jag märkte också att manga av arkitekterna hade uppdrag;
i vissa fall torde sådana uppdrag ha erhållits genom medverkan av
generaldirektören. Allmänt rådde därvid den uppfattningen att de ickeord
inarie arkitekterna inte behövde söka tillstand för enstaka, tillf alliga
arkitektuppdrag. Med hänsyn till dessa förhallanden slutförde jag de uppdrag
som erhållits före anställningen som e. o. byråarkitekt hos byggnadsstyrelsen
(mindre uppdrag som givit rätt litet netto) i förhoppning att dessa
skulle ge ökade kunskaper och räknas som meriter vid ansökan om högre
tjänst hos styrelsen. När frågan om tillstånd varen 1960 aktualiserades genom
en DN-artikel, fann jag mig föranlåten att omedelbart söka tillstand
för det uppdrag som då var aktuellt (ett affärshus) även om detta utgjorde
ett enstaka uppdrag och för att inte vara bindande för en längre tidsrymd
avsågs att utföras i samarbete med en arkitekt i Stockholm, vilken genom
sitt kontor skulle kunna påtaga sig huvudparten av arbetet. Sedan tillstand
erhållits, utfördes uppdraget på detta sätt. Byggnaden torde vara färdig
under hösten 1961. Jag ansåg det också naturligt att i samma ansökan anhålla
om tillstånd för uppdrag som jag då inte erhållit men som jag förmodade
att jag skulle få. Dessa uppdrag var en baptistkyrka, ett teologiskt
seminarium och en möbelaffär. Tillstånd erhölls även för dessa uppdrag.

Isaksson uppgav i sitt yttrande, att han sedan år 1956 var styrelseledamot
och kassaförvaltare i en bostadsförening, som ägde en mindre fastighet.
Isaksson hade själv inget ekonomiskt intresse i föreningen För sitt arbete,
som var föga betungande, uppbar han 400 kronor per ar. Han hade tidigare
aldrig haft en tanke på att han skulle vara skyldig att söka tillstånd for
uppdraget.

Kr endel upplyste, att han år 1957 inträtt som ledamot av styrelsen för
ett aktiebolag, som ägde och förvaltade fastigheter. Som aktieägare hade
Krendels representation i styrelsen ansetts nödvändig för bevakning av en
majoritetsgrupps ekonomiska intressen. Uppdraget hade endast krävt den
tid, som åtgått för styrelsesammanträden. Bolaget hade icke bedrivit, nagon
byggnadsverksamhet utöver fastighetsunderhåll eller eljest haft nagot
ärende, som berörde byggnadsstyrelsen. Ehuru Krendel icke ansåg att uppdraget
krävde tillstånd, hade han i slutet av år 1960 pa anmodan sokt och
erhållit tillstånd. Sedermera hade han frånträtt uppdraget.

Beträffande slutligen de tre i remisspromemorian omnämnda arkitekter,
om vilkas privata verksamhet närmare utredning ansetts erforderlig, framgick
av de av dem avgivna yttrandena att verksamheten icke vant av vidlyftigare
omfattning och att tillstånd, åtminstone i vissa fall, sokts i behörig
ordning.

Fråga om tjänstefel ax> generaldirektören och administrative byråchefen
genom underlåtenhet att utöva tillsyn över bestämmelsernas efterlevnad

På grundval av den sålunda i ärendet förebragta utredningen uppgjordes
inom JO-expeditionen i juli 1961 ytterligare en promemoria, däri behandlades
frågan huruvida försummelse förelupit från verksledningens sida i
fråga om tillsynen över att gällande bestämmelser rörande tjänstemännens
rått att inneha bisysslor behörigen iakttagits. I promemorian anfördes bl. a.
följande.

272

S°m förklaring till tjänstemännens underlåtenhet att söka tillstånd har
allmänt framhållits från deras sida, att de av styrelsens ledning bibragts
uppfattningen att tillstånd icke erfordrades för privata arkitektuppdrag

o.d., som ej inverkade hinderligt på tjänsten. Tvärtom skulle det ha ansetts
lämpligt, att de anställda förskaffade sig sådana uppdrag. I vissa fall
skulle uppdrag t. o. m. ha förmedlats eller direkt utdelats av styrelsen.

Vad sålunda förekommit synes aktualisera frågan huruvida vederbörande
chefstjänstemän i styrelsen eftersatt sin tjänsteplikt genom underlåtenhet
att tillse, att tillstånd söktes i erforderlig utsträckning. Frågan synes närmast
ha avseende å generaldirektören, som enligt instruktionen är i främsta
rummet ansvarig för styrelsens verksamhet och skall tillse att tjänstemännen
fullgöra sina åligganden, samt chefen för administrativa byrån, där
ärenden rörande styrelsens personal skola handläggas. Enligt instruktionen
äbgger det byråchefen att med uppmärksamhet följa frågorna inom byråns
verksamhetsområde samt att däri framställa erforderliga förslag.

Vid bedömandet av frågan huruvida de ansvariga chefstjänstemännen —
utan att ingripa för åstadkommande av rättelse — ägt vetskap om att
övriga befattningshavare utan föreskrivet tillstånd innehaft privata uppdrag
torde till en början böra beröras de uppdrag, som innehafts av tjänstemän
i lägre lönegrad än A 24. Beträffande sådana tjänstemän har det ankommit
på byggnadsstyrelsen själv att meddela tillstånd. Med hänsyn till
den standpunkt, som man från styrelsens sida — i anslutning till tidigare
praxis _ synes ha intagit till frågan om tjänstemännens bisysslor, finns
anledning antaga att, om nu avsedda tjänstemän ansökt om tillstånd i föreskriven
utsträckning, dessa ansökningar också skulle ha bifallits av styrelsen.
I den man man inom styrelsens ledning känt till här berörda bisysslor
va \ ant fallet lärer det visserligen få anses ha innefattat försummelse av
i ederbörande att icke ingripa häremot och tillse att föreskriven prövning
ägde rum i varje särskilt fall. Av förut anfört skäl synes emellertid en sådan
försummelse huvudsakligen ligga pa det formella planet. Det synes därför
och med hänsyn till omständigheterna i övrigt knappast böra ifrågakomma
att här ut innan tynga ärendet med vidlyftig utredning.

Underlåtenhet från styrelsens sida att ingripa framstår däremot som mera
allvarlig nar det gäller de högre tjänstemän, vilka icke utan Kungl. Maj:ts
tillstånd fa inneha enskilda uppdrag. I dessa fall har underlåtenheten medfört
att fragan huruvida sådana tjänstemän borde tillåtas inneha uppdragen
blivit —■_ i strid mot bestämmelserna i instruktionen eller Saar — undandragen
Kungl. Majrts prövning.

I promemorian framhölls därefter, att vissa av de nio arkitekter i högre
ordinarie tjänsteställning, om vilka här närmast var fråga, uttryckligen
förklarat att deras innehav av bisysslor skett med styrelsens vetskap och
godkännande. Det ifrågasattes därför i promemorian om icke de ansvariga
chefstjänstemännen känt till förhållandet. Som särskilt anmärkningsvärt
betecknades, att styrelsens ledning icke ingripit mot Snellman, Bjugge och
Claesson, vilka vid sidan av tjänsten i organiserad form drivit arkitektrörelse
av till synes betydande omfattning och som samtliga uppgivit att
deras verksamhet var känd för styrelsens ledning.

273

Handlingarna i ärendet överlämnades därefter till Larsson och W irseen
för yttrande i anledning av vad som upptagits i sistnämnda promemoria.

I därefter avgivet yttrande anförde Larsson.

Som framgår av byggnadsstyrelsens yttrande den 15 juni 1960 är bisy
sslesystemet inom byggnadsstyrelsen en gammal företeelse. Den omständigheten
att åtminstone två av mina företrädare drivit egna arkitektbyråer
torde ha bidragit till att verksledningen icke alltid hårt hållit på att tillstånd
behövt sökas för uppdrag vid sidan av tjänsten.

När jag i februari 1958 tillträdde befattningen som generaldirektör fanns
alltså en praxis, som uppenbarligen innebar en viss löslighet ifråga om sökandet
av tillstånd att inneha uppdrag. Det torde ligga i sakens natur att
det måste ta sin rundliga tid att bli helt insatt i sysslan som chef för ett
ämbetsverk med byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter, särskilt i det fall då
verkschefen tages utifrån. I mitt fall har »inlärningstiden» ytterligare förlängts
därigenom att jag icke är tekniker och därför att jag tidigare icke
haft statstjänst. Det torde förhålla sig så att mina tidigare omfattande erfarenheter
av kommunalt förvaltningsarbete icke underlättat utan tvärtom
försvårat min anpassning till statsförvaltningens arbetsformer.

Jag kan icke nu erinra mig att bisysslorna diskuterats under mitt första
år i byggnadsstyrelsen. Successivt måste det dock ha kommit till min kännedom
att bisysslor förekommit; men någon närmare kännedom om sysslornas
omfattning och utbredning har jag icke fått före den inventering, som
verkställdes inom styrelsen år 1960 och som redovisats i skrivelsen den 1
november 1960. LTnder 1959 har frågan i några olika sammanhang dryftats
men blivit skjuten åt sidan i avvaktan på den väntade nya instruktion för
styrelsen, som var under utarbetande inom kommunikationsdepartementet.
Det föreföll mig då som om en fastare ordning lämpligen borde komma
till stånd i anslutning till denna instruktion (jfr den av Snellman avgivna
förklaringen).

Under år 1959 påbörjades den starka expansion, som byggnadsstyrelsen
nu står mitt uppe i. Samtidigt började för styrelsens del den sedermera
successivt skärpta arkitektbristen att göra sig gällande. När Bjugge anställdes
1959, klargjorde jag såväl för honom som för den arkitekt, som
närmast tävlade om befattningen, att sysslan konnne att helt kräva sin
man. I strävan att till styrelsen knyta en erkänt dugande arkitekt medgav
jag att Bjugge skulle få slutföra de uppdrag han innehade då tjänsten tillträddes.
Jag hade bibragts uppfattningen att det därvidlag rörde sig om
föga arbetskrävande uppgifter men förstår nu att frågan — oberoende av
uppdragens omfattning — bort underställas Kungl. Maj:t i samband med
förslaget om Bjugges utnämning.

Från den tidpunkt då byggnadsstyrelsen genom JO:s första promemoria i
ärendet erinrades om uppdragsbestämmelserna har dessa strikt tillämpats.
Jag anser det vara självklart att så också skall ske framgent. Tyvärr har
denna brytning av en felaktig praxis vållat oro bland den berörda personalen.
Avgången särskilt ifråga om arkitekterna har under det senaste året
varit betydande. I flera fall har vidare kvalificerade sökande till ledigförklarade
arkitektbefattningar förklarat sig icke önska ifrågakomma, sedan
de uppmärksamgjorts på skyldigheten att söka tillstånd för uppdrag vid
sidan av tjänsten. I likhet med mina företrädare i ämbetet är jag av den
bestämda uppfattningen att byggnadsstyrelsen i det länga loppet icke är

274

val betjänt av arkitekter, som helt kommer bort från egen projekterande
verksamhet.

Då det här rör sig om den ingalunda oviktiga frågan om byggnadsstyrelsen
överhuvudtaget skall bli i stånd att fullgöra de våldsamt ökande arbetsuppgifter,
som statsmakterna pålägger styrelsen, har jag anmält ärendet till
övervägande i den arbetande utredningen om byggnadsstyrelsens organisation.
Det gäller därvid enligt min mening näppeligen primärt att eliminera
bisyssleväsendet genom att höja byggnadsstyrelsens arkitektlöner till i nivå
med de snabbt ökande marknadslönerna för denna personalkategori. Som
situationen för dagen måste bedömas med en byggnadsverksamhet, som har
betydligt högre volym än vad vårt lands tillgång på kvalificerade tekniker
medger, måste det i första hand bli en lämplig avvägning mellan vad som
skall fordras av en statsanställd arkitekt och vad denne rimligen bör få göra
på sin fritid. I nuvarande arkitektbrist, som normalt blir bestående under
hela 1960-talet, måste det vara absurt att genom rigorösa bestämmelser förhindra
att statsanställda arkitekter på fritid i rimlig omfattning och under
lämpligt, kontrollerade former ägnar sig åt projekteringsarbete. Framförallt
bör detta gälla yngre arkitekter i ieke-chefsställning. Med vederbörande i
kommunikationsdepartementet har jag upptagit överläggningar i syfte att
ernå en smidig handläggning av uppdragsbestämmelsema.

Syftet med JO:s ingripande — att få uppdragsbestämmelsema i Saar och
i gällande instruktion respekterade — har nu nåtts, något som jag i och för
sig hälsar med tillfredsställelse. Så långt jag förmått överblicka situationen
har i de fall då befattningshavare utan tillstånd åtagit sig bisyssla detta
icke inverkat menligt på tjänsteutövningen eller övat obehörigt inflytande
på hans ställning till frågor, med vilka han haft att ta befattning i tjänsten.
Erinringarna har — såsom av handlingarna i ärendet framgår — i första
hand riktat sig mot arkitekterna inom byggnadsstyrelsen. På grund av att
byggnadsstyrelsen med hänsyn främst till rådande arkitektbrist icke kan
erhalla tillräckligt antal arkitekter, ankommer nu på varje handläggande
arkitekt inom styrelsen en större gransknings- och projekteringsledande
volym än tidigare. Detta har lett till att arkitekter i ledande ställning under
de senaste två åren haft en pressande arbetsbörda med bl. a. infrusen semester
som följd. Det skulle enligt min mening för ämbetsverket bli förödande
om i detta läge skulle anställas något räfst- och rättarting med de
arkitekter, som mer eller mindre med verksledningens goda minne underlåtit
att söka vederbörliga tillstånd för uppdrag vid sidan av tjänsten. Minst
av allt faller ansvaret för vad som förevarit på administrative byråchefen
Åke Wirseen. Han har med sin stora kunnighet och starka ansvarskänsla i
olika avseenden haft att föra en hård kamp mot de tekniska byråerna i syfte
att få de formella föreskrifterna respekterade. Det var också på hans föranstaltande,
som i oktober 1957 en redogörelse för uppdragsbestämmelsernas
innebörd tillställdes styrelsens och länsarkitektorganisationens befattningshavare
med en anmodan att inhämta erforderliga tillstånd.

Det torde däremot höra till spelets regler att jag icke får undandraga mig
det formella ansvaret för vad som i detta avseende gjorts eller icke gjorts
under mina år som verkschef. Som förmildrande omständighet torde därvid
få anföras att det i huvudsak rör sig om arvsynder från mina företrädare
och att det påtalade systemet har sina rötter ända borta i det gamla överintendentsämbetet.
— Givetvis skulle det ha varit vida lättare om över -

275

fången till en strikt tillämpning av uppdragsbestämmelsema försiggått under
en tid, då tjänsterna i byggnadsstyrelsen var attraktiva.

Wirseen anförde i avgivet yttrande.

Vad först angår Snellman och ett annat i handlingarna omnämnt byggnadsråd
har jag haft kännedom om att de haft en viss arkitektverksamhet
vid sidan av tjänsten. Snellman har öppet vidgått, att så varit fallet. Den
andres uppdrag, som så vitt jag förstår varit av mycket liten omfattning,
har jag kommit i kontakt med genom de ansökningar till Kungl. Maj:t om
tillstånd, som han ingivit och som föredragits av mig. Att han skulle ha
haft någon arkitektverksamhet därutöver har jag mig icke bekant. Huruvida
det kan anses som tjänstefel från min sida att beträffande den förstnämnde
icke vidtaga några åtgärder, synes mig kunna ifrågasättas. Såsom
ledamot av styrelsen har han icke varit underställd mig utan stått direkt
under verkschefen. Att jag under dylika förhållanden skulle gjort någon
anmälan till Kungl. Maj:t, till JO eller till polismyndighet förefaller i allt
fall mig främmande. Personalen i övrigt står givetvis under överinseende
av mig i egenskap av bl. a. personalchef.

Jag har också efter bästa förmåga sökt tillse, att den efterlevt de för densamma
gällande bestämmelserna. Svårigheterna har emellertid varit ganska
stora, beroende på dels att instruktionens uppdragsbestämmelse varit tilllämplig
endast på ett obetydligt antal befattningshavare, nämligen de ordinarie
arkitekterna, vilka f. n. endast utgör loa 20 stycken av styrelsens till
omkring 400 personer uppgående personal, dels ock att avlöningsreglementets
bestämmelser om uppdrag, som ju gäller för alla ordinarie och extra
ordinarie tjänstemän oberoende av tjänstens art, är diffusa och ger anledning
till skilda tolkningar, vilket också omvittnats i olika sammanhang. De
bestämmelser, som sålunda i uppdragshänseende gäller för styrelsens personal,
lägger icke hinder i vägen för den icke ordinarie delen att åtaga sig
enstaka arkitektuppdrag, givetvis i den mån dessa icke kommer i konflikt
med tjänsten.

Att en viss uppdragsverksamhet förekommit bland den mig underställda
personalen har jag icke varit främmande för. Detta har icke synts mig i och
för sig oroande, då en dylik verksamhet under vissa förhållanden såsom
nyss nämnts icke är otillåten. Jag har emellertid ansett det angeläget inte
minst på grund av bestämmelsernas oklarhet att informera personalen
om deras innehåll så långt ett klarläggande varit möjligt. I dylikt syfte har
jag, såsom framgår av byggnadsstyrelsens yttranden upprättat en promemoria
i ämnet, som i oktober 1957 tillställts all styrelsens personal. I den
till promemorian fogade missi vskrivelsen anmodades de tjänstemän, som
innehade uppdrag och vid studium av promemorian fann att uppdraget var
sådant, att tillstånd att inneha detsamma rätteligen borde inhämtas, att
inkomma med vederbörlig ansökan om tillstånd, därest de önskade bibehålla
uppdraget. Enligt min uppfattning var promemorian till nytta för såväl
styrelsen som personalen. Huruvida jag utan att uppenbara skäl därtill
förelegat bort företaga ytterligare åtgärder vill jag lämna därhän.

Avslutningsvis vill jag uttala, att jag givetvis hyser den uppfattningen,
att. gällande bestämmelser skall iakttagas, även om de enligt mitt bedömande
medför allvarliga svårigheter för byggnadsstyrelsen att fullgöra sina
många och svåra uppgifter.

276

Härefter anställdes under augusti och september 1961 å JO-expeditionen
förhör med Larsson och Wirseen samt Snellman, Bjugge och Claesson, varjämte
ytterligare ett 10-tal befattningshavare i byggnadsstyrelsen samt ett
par andra personer hördes.

I skrivelse den 12 oktober 1961 underrättades Larsson och Wirseen om
att skälig misstanke förelåg att de gjort sig skyldiga till tjänstefel i de hänseenden,
som närmare angåvos i en vid skrivelsen fogad promemoria. Enligt
denna promemoria syntes tjänstefel ligga Larsson till last genom underlåtenhet
att ingripa med avseende å Snellmans och Bjugges enskilda verksamhet
samt Wirseen genom underlåtenhet att ingripa med avseende å
Snellmans, Bjugges och Claessons enskilda verksamhet.

Kort efter remisskrivelsens avlåtande insjuknade Larsson och måste för
vård intagas å sjukhus, varför med ärendets fortsatta prövning ansågs böra
anstå till dess Larsson återinträtt i tjänst, vilket skedde i januari 1962.

Länder mellantiden inkom Wirseen med skriftligt yttrande i anledning av
vissa till honom särskilt framställda frågor, varjämte kompletterande förhör
hölls med Snellman.

Sedan Larsson i januari 1962 inkommit med vissa skrifter, lämnade Larsson
vid förhör ytterligare upplysningar i saken.

Tillfälle ansågs därefter böra beredas Wirseen att ånyo yttra sig. På
grund av sjukdom kunde Wirseen icke förrän under våren 1962 taga del av
vad som förekommit, varefter han den 15 maj 1962 avgav yttrande.

Pa sätt torde framgå av efterföljande redogörelse för vad vid utredningen
framkom visade det sig förenat med betydande svårigheter att erhålla närmare
klarhet rörande vissa i ärendet relevanta omständigheter. Bl. a. för
bedömandet av bevisvärdet av lämnade uppgifter — vilka i icke obetydlig
utsträckning efter hand jämkats eller ändrats — har det synts önskvärt att
i fråga om vässa avsnitt av redogörelsen kronologiskt återgiva vad hörda
personer vid olika tillfällen yttrat.

I. Vissa allmänna uttalanden rörande frågan om tillståndsbestämmelsernas
tillämpning

Larsson: Han utnämndes till generaldirektör och chef för byggnadsstyrelsen
från och med den 1 januari 1958 och tillträdde sin tjänst den 1 februari
samma år. Anhopningen av löpande ärenden var redan från början så stor,
att det var svårt att få överblick och önskvärt grepp om frågor av organisatorisk
och principiell art. Instruktionen för byggnadsstyrelsen hade Larsson
säkert tagit del av redan innan han tillträdde sin befattning. Vid tillträdandet
kände han därför naturligtvis till att bestämmelser funnos rörande
tjänstemännens rätt att inneha extrauppdrag. Under tidigare kommunal
verksamhet hade lian för kommunala befattningshavare deltagit i utformandet
av uppdragsbestämmelser, som i sak nära anknöte till motsvarande
statliga bestämmelser. Han fick redan från början av sin tjänstetid besked
av andra inom verket om att instruktionen rent allmänt var föråldrad och
att byggnadsstyrelsen avgivit förslag till ny instruktion. På grund därav

277

och enär bestämmelserna om tillstånd för extrauppdrag inom det kommunala
arbetsområdet, där Larsson tidigare varit verksam, varit i viss mån
bristfälliga och lösliga såg han kanske icke så strängt på bestämmelserna
om extrauppdrag i instruktionen för styrelsen som han eljest skulle ha gjort.
— Vid omnämnanden av instruktionsförslaget torde till en början uppdragsbestämmelserna
icke särskilt ha berörts. — Såvitt Larsson kan minnas
var det under år 1958 inom verket icke något allmänt resonemang om
tjänstemännens extrauppdrag; endast aktuella tillståndsärenden avhandlades.
Larsson är övertygad om att han redan under sitt första tjänsteår i
styrelsen tog del av den utav Wirseen den 15 oktober 1957 upprättade promemorian
rörande tjänstemännens rätt att åtaga sig uppdrag utom tjänsten.
Emellertid diskuterade han icke frågan med Wirseen förrän JO:s första
remiss i ärendet inkommit.

I fråga om arkitekternas inställning till tillståndsfrågan upplyser Larsson,
att det väckte stort uppseende bland dem. då saken kom upp under våren

1960. De ansågo rätten till extrauppdrag som en oförytterlig rättighet för
dem. De ha förklarat att det är svårt för dem att avvakta tillstånd, enär de
genast måste taga ställning till ett erbjudet extraarbete, annars går budet
till någon annan. Man har nu med departementet diskuterat möjligheten
att — i anslutning till den nya instruktionen — i viss utsträckning få tillst
åndsprövningen delegerad till byggnadsstyrelsen, som därvid skulle följa
vissa allmänna normer. Ett sådant förfarande skulle medföra, att tillståndsfrågorna
kunde avgöras snabbare än eljest. Larsson har icke före JO:s ingripande
diskuterat tillståndsfrågan med departementet och ej heller — i
vidare mån än förut angivits — med vederbörande tjänstemän själva. Han
har således tidigare icke uppmanat någon att söka tillstånd. I fortsättningen
komma gällande regler på förevarande område att tillämpas »benhårt».

På särskild fråga förklarar Larsson, att styrelsens uttalande i dess första
yttrande till JO om att instruktionens bestämmelser om extrauppdragen äro
otidsenliga var överilat.

Larsson medger vidare, att styrelsens båda förklaringar till de framkomna
försummelserna, nämligen i första yttrandet bestämmelsernas otidsenlighet
och i det andra yttrandet bristande kännedom hos styrelsen om extrauppdragens
mängd och omfattning, icke logiskt stämma överens.

Wirseen: Den av honom i oktober 1957 upprättade promemorian angående
rätten för befattningshavare att åtaga sig uppdrag utom tjänsten tillkom
medan dåvarande generaldirektören Wejke var bortrest. Han kan icke erinra
sig, huruvida han nämnde för Wejke, att promemorian skulle utsändas.
Anledningen till att promemorian upprättades var att Wirseen ansåg, att
spörsmålet huruvida tjänstemännen hade vederbörliga tillstånd till extrauppdrag
var en fråga, som det var angeläget för personalen att få klarhet i.
Han hade dessförinnan fått förfrågningar då och då i saken från anställda,
som bett att få besked om vad som gick för sig i fråga om extrauppdrag.
—- Promemorian föranledde vederbörande att söka tillstånd i en del »tveksamma
fall». Det förekom vidare ganska mycket resonemang med de anställda
i saken efter det att promemorian utsänts, och Wirseen har den uppfattningen.
att detta resonemang i vart fall delvis »rensade luften» på förevarande
område. Det var icke någon som frågade, varför han skulle söka
tillstånd, när Snellman icke gjort detta.

Wirseen kände till att Wejke drev privat verksamhet utan vederbörligt
tillstånd. Wejke och Wirseen hade svårt att samarbeta med varandra, var -

278

för Wirseen icke med Wejke diskuterade frågan om privat uppdragen annat
än i samband med att man i styrelsen diskuterade förslag till ny instruktion.

På särskild fråga förklarar Wirseen, att han icke vid något tillfälle sagt
något om att befattningshavare vid styrelsen, som enligt instruktionen eller
Saar hade skyldighet att söka tillstånd, fingo ha enstaka privatuppdrag
utan tillstånd. Han har ej heller sagt att man ej behövde hålla så noga på
tillståndsbestämmelsema. — Wirseen har aldrig givit vare sig Snellman
eller någon annan vid styrelsen något uppdrag vid sidan av tjänsten. När
Wirseen erhöll kännedom om att befattningshavare vid styrelsen erhöllo
extrauppdrag genom styrelsens försorg, tog han upp frågan på plenum. Det
var troligen under Wejkes sjukdom eller Amerikaresa men kan också ha
varit efter Wejkes frånfälle. ålan kom då till den uppfattningen att en sådan
förmedling av privatuppdrag var olämplig. Sedan dess har dylik förmedling
såvitt Wirseen känner till icke förekommit.

Wirseen önskar framhålla, att han vid två tillfällen — efter det att han
utsänt sin promemoria från oktober 1957 och innan JO ingrep i saken —
samlat delar av styrelsens personal samt därvid talat om bestämmelserna
angående extrauppdrag och riskerna för dem som hade sådana uppdrag att
komma i beroendeställning. Några arkitekter men ej samtliga voro närvarande
vid dessa tillfällen. Informationerna voro i första hand riktade till
den personal, som föll in under bestämmelserna i Saar.

I jämförelse med tidigare år förekommer det numera endast i mindre utsträckning
att tjänstemän vid styrelsen ha privat uppdrag. I och med mutaffärerna
inom förvaltningen kom frågan om rätten att inneha privata uppdrag
i en helt annan belysning än förut. Efter det att Wåjke insjuknat och
sedermera avlidit, blevo förhållandena på förevarande område även mycket
bättre. — Det förtjänar understrykas, att en administrativ byråchef i ett
tekniskt verk som byggnadsstyrelsen arbetar under svåra förhållanden.
Han är den ende icke-teknikern bland byråcheferna, och personalen består
till väsentlig del av från allmänna marknaden rekryterade tekniker, som
helt saknar administrativa erfarenheter och vana vid statliga förvaltningsformer.
Detta leder ibland till att han vid upprätthållandet av bestämmelser
och formalia kan komma i ett motsatsförhållande till personalen och
ha svårt att vinna förståelse hos den.

Wirseen önskar understryka, att befattningshavare vid styrelsen i ganska
stor utsträckning vänt sig till honom med förfrågan huruvida tillstånd för
privatuppdrag erfordrades. Han har då i förekommande fall förklarat, att
tillstånd skulle sökas. I själva verket har en del av personalen sökt tillstånd
i större utsträckning än som varit nödvändigt, något som också framgår av
det material som styrelsen ställt till JO:s förfogande.

Den tidigare gällande instruktionen måste såvitt avser bestämmelserna
om tillstånd till privatuppdrag anses egendomlig och otidsenlig, enär det
ofta varit rena tillfälligheter som avgjort, om vederbörande befattningshavare
haft sådan anställningsform, att han fallit in under instruktionens
bestämmelser på området. Stadgandena gällde vidare även viss deltidsanställd
personal, vilken ju uppenbarligen alltid måste ha annat arbete vid
sidan om sin tjänst. Nu har man fått en instruktion, som ger klara besked i
frågan.

På särskild fråga förklarar Wirseen, att det enligt hans uppfattning icke
förefinnes nämnvärda möjligheter för byggmästare, som kommit i kontakt
med tjänsteman vid styrelsen genom dennes privatverksamhet, att i ett så

279

stort verk som byggnadsstyrelsen genom sin kontakt med tjänstemannen
tillskansa sig obehöriga fördelar vid ärendens behandling i styrelsen. Att så
ej sker kontrolleras även. Wirseen vill emellertid understryka att det enligt
hans uppfattning är alldeles självklart, att tillstånd måste sökas för privatuppdrag
i den omfattning bestämmelser föreskriva.

I fråga om kommunikationsdepartementets kännedom om och inställning
till styrelsens tjänstemäns innehav av extrauppdrag utan tillstånd vill Wirseen
erinra om att Snellman vid sitt besök hos dåvarande expeditionschefen
Hagstrand icke fick något klart besked i saken. Wirseen har tagit för givet,
att det för departementet var känt, att Wejke både som byggnadsråd och
senare som generaldirektör innehade en av landets största arkitektbyråer.

Rörande tillståndsgivningen för länsarkitekterna uppgjorde Wirseen den
18 mars 1959 en promemoria, vilken överlämnades till kommunikationsministern
vid en uppvaktning av Larsson och Wirseen och som låg till grund
för en diskussion om en generösare praxis beträffande dessa arkitekter.

Snellman: Han anställdes den 1 maj 1948 vid byggnadsstyrelsen och började
som e.o. intendent på stadsplanebyrån. Den 1 oktober 1955 utnämndes
han till byggnadsråd. Tillsammans med en kompanjon har han sedan
1934 haft egen arkitektbyrå. Denna verksamhet kom igång på allvar efter
kriget. Vid årsskiftet 1944—1945 fanns — förutom Snellman och hans kompanjon
— en anställd vid arkitektkontoret. Numera är det tio anställda vid
kontoret.

Anledningen till att Snellman sökte tjänst vid byggnadsstyrelsen var att
han på sitt kontor fått en del stadsplaneuppdrag och att han — genom
arbete i styrelsen — önskade få tillfälle att sätta sig in i behandlingen av
sådana ärenden och lära känna lagstiftningen på området. Han bad först
att få halvtidsanställning för att i erforderlig omfattning kunna fortsätta
den privata verksamheten. Detta gick styrelsen emellertid icke med på.
Dåvarande chefen för stadsplanebyrån, Quiding, föreslog istället att Snellman
skulle taga heltidsanställning samt framhöll därvid, att Snellman gärna
fick fortsätta sin privata verksamhet vid sidan om tjänsten. Det förekom i
samband med att Snellman började vid styrelsen icke någon som helst
diskussion om att tillstånd erfordrades för privat arbete vid sidan om
tjänsten. Snellman kände då ej heller till något om den saken.

Då Snellman varit anställd i styrelsen ungefär ett halvår, meddelade dåvarande
generaldirektören, Leo, att en riksdagsman önskade att Snellman
skulle åtaga sig visst planarbete. Snellman satte sig i kontakt med vederbörande
och fick på så sätt hand om uppdraget. — Först i samband med att
han utnämndes till byggnadsråd tog Snellman del av instruktionen för styrelsen
och såg då även bestämmelsen däri rörande tillstånd till privatverksainhet.
Ungefär vid samma tidpunkt, någon av de första dagarna i oktober
1955, deltog Snellman även i plenarsammanträde i styrelsen, varvid förslag
till ny instruktion behandlades. Snellman erinrar sig detta tillfälle särskilt
väl, enär han hade kritiska synpunkter på det förslag som då framlagts av
styrelsen. Detta blev även föremål för omarbetning, innan det översändes
till departementet. Såvitt Snellman kan erinra sig innehöll det omarbetade
förslaget i fråga om tjänstemännens rätt till extrauppdrag bestämmelse av
ungefärligen den innebörden, att tjänsteman vid styrelsen ej fick åtaga sig
uppdrag, som han kunde tiinkas komma att handlägga i tjänsten.

Snellman kan icke minnas, att något, ärende1 angående tillstånd till privatuppdrag
under lians tid behandlats i plenum. — Han vill framhålla, att det

280

var uppenbart, att ingen inom styrelsen tog den då gällande instruktionens
bestämmelser rörande tillstånd att ha extrauppdrag på allvar. Man väntade
på vad en ny instruktion skulle innehålla i detta hänseende. Samtliga
inom styrelsen — och även departementet — ha känt till att arkitekterna
hade extrauppdrag. Snellman vet dock icke huruvida man inom departementet
visste, att tjänstemännen i flera fall icke hade tillstånd till sådana
uppdrag.

Antingen år 1957 eller 1958 kom förslag till ny instruktion för styrelsen
på remiss från Kungl. Maj:t. Detta förslag var ännu enklare än styrelsens
eget utkast. Enligt det remitterade förslaget skulle, såvitt Snellman erinrar
sig, tjänsteman icke få åtaga sig ärende, som kunde komma under styrelsens
handläggning.

Snellman känner till den av Wirseen i oktober 1957 upprättade promemorian
angående skyldighet för tjänstemännen att söka tillstånd för privata
uppdrag. Han utgår från att han tog del av innehållet. Emellertid erinrar
han sig icke, vilka reflexioner han därvid gjorde beträffande sin egen privata
verksamhet. Man och man emellan talades det nog om huruvida tillstånd
borde sökas. Man väntade emellertid — såsom ovan angivits — på
den nya instruktionen, som beräknades skola komma inom en snar framtid.

Avdelningsdirektören S. Söderholm: Innan Wirseens promemoria från
oktober 1957 utsändes, hade befattningshavarna vid styrelsen, såvitt Söderholm
kunde bedöma, i fråga om tillstånd för privatuppdrag rättat sig efter
en »uråldrig» praxis, vilken av samtliga uppfattades så att tillstånd behövde
sökas endast därest uppdraget skulle kunna komma i konflikt med vederbörandes
arbetsuppgifter i tjänsten. Då Söderholm år 1942 började vid styrelsen,
läste han sannolikt instruktionsbestämmelserna på förevarande
punkt. Han ansåg stadgandena oklara, varför han »följde nyssnämnda
praxis». I hans fall hade ju styrelsen själv -— dock icke under senare år —
anvisat uppdragen, varför han icke ansåg sig behöva ingiva tillståndsansökan.
Söderholm har säkerligen tagit del av Wirseens promemoria. I anledning
av innehållet i promemorian läste väl befattningshavarna ånyo instruktionsbestämmelserna
på förevarande punkt och kommo troligen fram
till samma tolkning som tidigare. Någon större diskussion om spörsmålet
blev det icke då. Härtill bidrog väl även att det var allmänt bekant, att
instruktionen i stora delar var föråldrad och därför ej tillämpades bokstavligt
vare sig av byggnadsstyrelsen eller av Kungl. Maj:t. Söderholm anser,
att det torde ha varit en allmän uppfattning bland styrelsens befattningshavare
att förenämnda praxis i tillståndsfrågan var godtagen. Söderholm
har dock icke något konkret belägg för detta påstående. Emellertid ha tidigare
generaldirektörer ansett det önskvärt, att tjänstemännen hade extrauppdrag
för att hålla sig ä jour med utvecklingen.

Intendenten H.Fries:Han började vid byggnadsstyrelsen år 1955 och blev
ordinarie år 1957, då Wejke fortfarande var generaldirektör. Han anställdes
i styrelsen efter personlig överenskommelse med Wejke, för vilken han omtalat
att han hade vissa privata uppdrag. Wejke förklarade, att det var
önskvärt, att befattningshavarna hade vissa privata uppdrag vid sidan av
tjänsten och gav sitt uttryckliga tillstånd till denna verksamhet, vilket
Fries uppfattade vara liktydigt med byggnadsstyrelsens tillstånd. Han kände
icke till att skriftlig tillståndsansökan erfordrades. Även om Wejke icke
direkt sade något därom ansåg Fries det vara självklart, att privatverksamheten
icke fick inkräkta på arbetet vid styrelsen. I samband med an -

281

ställningen erhöll han ett exemplar av en broschyr rörande styrelsen och
dess verksamhet. Vad som däri kan ha sagts om tillstånd för privatuppdrag
har av Fries uppfattats vara uppfyllt för hans del.

De privatuppdrag Fries under sin tid vid styrelsen varit sysselsatt med
ha huvudsakligen omfattat upprättande av »huvudritningar» till bostadshus,
i genomsnitt ett per år. Det är svårt att angiva vilken tid ritningsarbetet
tagit i anspråk. Detta arbete har emellertid aldrig inverkat menligt
på Fries möjligheter att sköta sin tjänst. Under år 1960 sökte och erhöll
han byggnadsstyrelsens tillstånd till uppdrag av nyss angiven art.

Fries har möjligen läst Wirseens promemoria från hösten 1957 rörande
tillståndsbestämmelserna. Han kan emellertid icke påminna sig att han
gjort detta. Såvitt han nu kan erinra sig, hörde han icke någon diskussion
i frågan i anledning av promemorian. Ej heller kan han minnas att han
åhört något föredrag av Wirseen rörande tillståndsbestämmelserna eller att
han hört talas om att Wirseen hållit något sådant föredrag. Han har hela
tiden haft den uppfattningen att han hade Wejkes och därmed även styrelsens
tillstånd till privatuppdragen.

På fråga rörande vad Fries avsett med sitt svar i det av byggnadsstyrelsen
utsända formuläret, vari Fries förklarat, att »direkt tillstånd» icke
torde krävas till »enstaka uppdrag», uppger Fries: Formuleringen är icke
hans egen. Han har i denna del svarat på samma sätt som två andra arkitekter.
Han har accepterat deras tolkning av bestämmelserna såsom tilllämplig
även i hans eget fall. Med uttrycket »enstaka uppdrag» avsåg Fries
sådana uppdrag som han själv hade. Motsatsen till enstaka uppdrag skulle
enligt Fries vara exempelvis kontinuerliga uppdrag för större industrier.
Med uttrycket uppdrag »i mindre omfattning» i formulärsvaret avsåg Fries
att angiva att uppdragen icke inkräktade på tjänsten.

Byrådirektören O. Cederstrand: Han är jurist och anställd vid byggnadsstyrelsens
administrativa byrå sedan år 1955. När han tillträdde, var Wejke
generaldirektör.

I styrelsen föredragas ärenden rörande tillstånd till extrauppdrag först
för Wirseen. Denne föredrager därefter ärendena för generaldirektören.
Cederstrand sysslar med tillståndsärenden endast då han vikarierar på
Wirseens tjänst.

Under den tid Cederstrand tjänstgjort i styrelsen har Wirseen varit »allmänt
verksam» för att bestämmelserna rörande tillstånd till privatuppdrag
skulle iakttagas. Wirseen hade emellertid en besvärlig unpgift i detta hänseende
under den tid Wejke var chef. Denne saknade nämligen intresse för
sådana enligt hans mening formella frågor som tillämpningen av tillståndsbestämmelsema.
Wirseens promemoria från oktober 1957 tillkom medan
Wejke var bortrest och Wirseen sålunda hade större möjligheter att göra
sina synpunkter gällande. Promemorian utsändes till samtliga befattningshavare,
men man lät från administrativa byrån icke de olika tjänstemännen
var för sig kvittera ut densamma. Det är av praktiska skäl svårt att ordna
med utkvittering av den mängd cirkulär och skrivelser som spridas inom
styrelsen. Enligt vad Cederstrand inhämtat fick emellertid tjänstemännen
på åtminstone en byrå — stadsplan ohyran — skriftligen betyga att. de tagit
del av promemorian. I anledning av promemorian förekom en livlig diskussion
bland befattningshavarna. Vid upprepade tillfällen vände vederbörande
sig till Cederstrand med förfrågningar i saken. Flera av tjänstemännen
förklarade, att det nog var bäst att de sökte tillstånd. Promemorian ledde

282

till att en del ansökningar ingåvos, avseende även fall där tillstånd icke
erfordrades.

Efter det att promemorian utsänts, ha såväl Wirseen som Cederstrand
vid vissa tillfällen sammankallat befattningshavare i styrelsen för att lämna
informationer i olika aktuella spörsmål, särskilt beträffande bestämmelserna
rörande sekretess och tagande av mutor. Därvid ha även stadgandena
om tillstånd till extrauppdrag i korthet berörts. Wirseen och Cederstrand
ha nog hållit sådana informationsmöten tre ä fyra gånger vardera ■— Wirseen
erinrar sig två gånger —• varvid Cederstrand för sin del samlat personalen
avdelningsvis. Vid hans föredrag voro arkitekterna vid styrelsen dock
icke närvarande, enär de icke hade något med sekretessbestämmelserna att
göra. Såväl Wirseen som Cederstrand ha nog hållit sådana föredrag i mindre
utsträckning än som i och för sig varit önskvärt, därest upplysningsverksamhet
om gällande författningsbestämmelser vore administrativa byråns
enda uppgift. Byrån är emellertid för styrelsen och länsarkitektorganisationen
— omfattande ca 750 befattningshavare med såväl tekniskt rutinoch
utvecklingsarbete som myndighetsutövning — det ur administrativ,
juridisk och formell synpunkt rådgivande och granskande organet, som
överallt har att söka följa verksamheten. På byrån utformas också flertalet
av styrelsens remissvar och skrivelser till Kungl. Maj:t och andra myndigheter.
Då omfattningen av styrelsens verksamhet sedan kriget ständigt
ökat, har personalen i ledande ställning på styrelsens administrativa byrå
sedan länge varit underdimensionerad, varför arbetsbördan särskilt för
Wirseen och Cederstrand varit synnerligen betungande. Anledningen till att
Wirseen icke i större utsträckning än som skett varit verksam i tillståndsfrågan
är således enligt Cederstrands uppfattning att söka i det förhållandet
att åt varje uppgift endast kunnat ägnas det mått av tid, som vid en
angelägenhetsgranskning mellan byråns många betvdelsefulla uppgifter befunnits
möjligt. Då det gäller inriktningen av byråns allmänt upplysande
verksamhet måste i sammanhanget även beaktas det förhållandet att —
enbart under den tid Cederstrand varit i styrelsen — inom densamma förekommit
brottslighet eller misstanke om dylik av i sig själv långt gravare
slag än uppdragsverksamheten och därigenom ägnad att i högre grad än
privatuppdragen undergräva allmänhetens förtroende för statsmyndigheterna.
Cederstrand önskar emellertid kraftigt understryka, att Wirseen
måste anses ha utfört ett saneringsarbete på området samt att denne hela
tiden fört en hård kamp för tillståndsbestäinmelsemas efterlevnad, något
som lett till att detta problem efterhand blivit alltmera uppklarat. Enligt
en av Cederstrand gjord minnesanteckning har Wirseen vid plenarsammanträde
i styrelsen den 21 januari 1958 hävdat kravet på »individuell prövning»
av befattningshavarnas rätt till extrauppdrag. Härmed avsåg Wirseen
att byråcheferna i sina yttranden över tillståndsansökningar från underställd
personal borde beakta de speciella omständigheterna i varje särskilt
fall. Vid nämnda tillfälle torde ha förekommit en längre diskussion i
frågan. Wirseens nämnda ståndpunkt är allmänt representativ för hans
inställning. Vidare vill Cederstrand i sammanhanget framhålla, att det under
en tidigare period i tämligen stor utsträckning med verksledningens medgivande
förekom, att cheferna på vissa byråer gåvo sina underordnade
extraarbeten, som ägde samband med befattningshavarens ordinarie arbete.
Wirseen lyckades emellertid genomdriva, alt sådan uppdragsgivning upphörde.
I stället förekom under eu tid att extrauppdrag lämnades till befatt -

283

ningshavare vid annan byrå och vice versa. Sedan Wirseen erhållit kännedom
därom, genomdrev han förbud för all förmedling från styrelsens sida
av extrauppdrag till tjänstemännen.

Enligt Cederstrands uppfattning måste tillståndsbestämmelserna i den
tidigare instruktionen anses ha varit otidsenliga, enär olika bestämmelser
gällde beroende på befattningshavarnas anställningsformer. Däremot kunna
nämnda stadganden icke anses ha varit oklart avfattade. Avfattningen av
7 § 1 mom. Saar vore däremot så oklar, att besvärliga gränsdragningsproblem
uppkomme. Anmärkas må att den äldre instruktionen i ett flertal
hänseenden var så föråldrad, att den därutinnan icke kunde tillämpas. —
Wirseen har vid upprepade tillfällen hos departementet efterhört, när den
nya instruktionen var att förvänta. Den väsentliga anledningen till att det
dröjt så länge, innan ny instruktion för styrelsen utfärdades, torde ha varit
att under hela 1950-talet ett oavbrutet utredningsarbete pågått rörande
omorganisation av styrelsen, vilket arbete för övrigt ännu icke är avslutat.
Tillståndsbestämmelserna i den nya instruktionen innebära visserligen i och
för sig närmast en skärpning i förhållande till vad tidigare gällde. Emellertid
är det meningen att tillståndsgivningen skall delegeras från Kungl.
Maj:t till styrelsen i fråga om extrauppdrag för befattningshavare med lägre
tjänsteställning än byråchef.

Cederstrand har den bestämda uppfattningen, att flera tjänstemän inom
kommunikationsdepartementet måste ha känt till att befattningshavare vid
styrelsen haft extrauppdrag utan vederbörligt tillstånd.

II. Frågan om Snellmans enskilda arkitektverksamhet

Larsson (vid förhör 17/8 1901): Larsson kände redan från början till att
Snellman hade verksamhet vid sidan av tjänsten. Det talades allmänt om
den saken inom verket. Omfattningen av och formen för Snellmans privata
verksamhet kände dock Larsson då icke till. Troligen först under år 1959
fick Larsson veta att Snellman icke hade tillstånd till privatverksamheten.
Antingen vid det i Snellmans yttrande till byggnadsstyrelsen omnämnda
plenarsammanträdet hösten 1959 (anm.: tidsangivelsen har av Snellman
senare ändrats till att avse början av 1958) eller vid annat tillfälle berättade
Snellman för Larsson hur den privata verksamheten bedrevs, nämligen att
Snellman var delägare i en arkitektfirma. Det framkom också då att Snellman
haft detta delägareskap under hela sin tjänstetid i byggnadsstyrelsen.
Beträffande den diskussion som enligt Snellman fördes vid sammanträdet
hösten 1959 föreligga icke några nrotokollsanteckningar. Varken Larsson
eller Wirseen — som Larsson tillfrågat — kan erinra sig vad som sades.
Larsson har emellertid icke någon anledning att betvivla riktigheten av
Snellmans uppgift att han fört sin uppdragsverksamhet på tal. Dock har
han svårt att tro, att han — såsom Snellman uopgivit — skulle ha avrått
denne från att söka tillstånd, lian kan icke förstå, varför han skulle ha gjort
detta. Larsson inser nu till fullo, att han i vart fall efter resonemanget med
Snellman hösten 1959 borde ha föranstaltat om att begäran om vederbörligt
tillstånd för Snellman att. bedriva privatverksamheten ingavs. Larsson
kan icke angiva orsaken till att så ej skedde. Ilan minns emellertid, att det
föresvävade honom att saken på något sätt skulle klaras upp men att man
skulle vänta tills den nya instruktionen för styrelsen blev klar. Någon förklaring
till att han resonerade på detta sätt kan han icke angiva. Såvitt
han kan erinra sig hade han ingen anledning att räkna med att i en ny

284

instruktion tillståndstvanget skulle borttagas. Huruvida någon uppmjukning
i bestämmelserna var att förvänta kan Larsson nu icke angiva. Larsson
ansåg sig ha anledning utgå ifrån att Snellmans privatverksamhet sedan
avsevärd tid tillbaka måste vara känd inom kommunikationsdepartementet.
Snellman säger ju också själv att han diskuterat saken med departementet.
Snellman var den mest drivande av byggnadsråden, varför privatverksamheten
säkert icke inverkade på Snellmans möjligheter att fullgöra
sin tjänst ordentligt. Larsson vill helt allmänt framhålla, att om han ägt
kännedom om förhållandena, då han tillträdde befattningen som chef för
styrelsen, och ingripit beträffande tjänstemännens privata verksamhet, så
skulle han genast fått dessa mot sig. Han behövde också någon tid att komma
in i sitt nya arbete. Larsson kände allmän olust inför omfattningen av
Snellmans privata verksamhet men tänkte icke på att underlåtenhet att
ingripa kunde vara att bedöma som tjänstefel. Nu inser han sakens vikt på
ett annat sätt än tidigare.

Utöver Snellmans och Bjugges enskilda verksamhet kände han icke direkt
till att extrauppdrag utan vederbörligt tillstånd förekommo. Redan av Wirseens
promemoria hösten 1957 drog Larsson emellertid den slutsatsen att
vissa av tjänstemännen inom styrelsen hade haft sådana uppdrag utan tillstånd.
Det är möjligt att det under hösten 1959, då Larsson ansåg att han
någorlunda kommit in i sitt nya arbete, förekom något allmänt resonemang
inom byggnadsstyrelsen rörande privat uppdragen.

Som en bidragande orsak till att han icke ingripit ifråga om privatuppdragen
framhåller Larsson vidare: Chefsposten inom byggnadsstyrelsen är
krävande och arbetsuppgifterna mångskiftande. Såsom nämnts ansåg han
sig därför först under hösten 1959 ha satt sig in i arbetets alla grenar. Under
tiden den 28 oktober—den 12 november 1959 företog Larsson en tjänsteresa
till bl. a. Indien, där han ådrog sig en besvärlig infektionssjukdom
(amöbadysenteri). Efter återkomsten blev det besvärliga veckor. I missriktad
ambition och inför trycket av de ökande arbetsuppgifterna sökte han
icke läkar- och sjukhusvård förrän under senare delen av januari 1960
(ledig den 25 januari—den 27 februari). Under vårmånadema 1960 undergick
han efterbehandling med olika antibioticapreparat och kunde — om
ock med ansträngning — fullgöra de löpande arbetsuppgifterna. Icke förrän
hösten 1960 betraktade han sig som någorlunda återställd. Sedan i juni
1961 har han emellertid ny remiss till sjukhus och skall inlägga sig på
epidemisjukhuset så snart petitaarbetet avklarats.

Larsson tror att om det av Snellman uppgivna resonemanget om dennes
privatverksamhet förekommit omedelbart före eller efter Indienresan, så
kan sjukdomen ha varit eu bidragande orsak till att han icke reagerat på
rätt sätt.

Snellman (vid förhör 22/8 1961). I samband med någon av mutaffärerna
inom förvaltningen började Snellman, sannolikt under senhösten 1957, på
allvar fundera på tillståndsfrågan. Snellman tog upp frågan på plenum troligen
i slutet av 1957. Det var i vart fall innan Sixten Larsson tillträtt
generaldirektörsbefattningen. Vid plenarsammanträdet ifrågasatte Snellman,
om icke tillstånd borde sökas i enlighet med den då gällande instruktionens
bestämmelser. Man enades om, att Snellman och ytterligare två
befattningshavare vid styrelsen skulle uppvakta dåvarande expeditionschefen
i kommunikationsdepartementet, Hagstrand, i saken. På departe -

285

mentet kunde vederbörande till en början icke taga emot på en tid som
passade alla tre befattningshavarna på byggnadsstyrelsen. Slutligen gick
Snellman ensam upp och talade med Hagstrand. Han berörde därvid icke
endast sitt eget fall utan nämnde även om övriga befattningshavares privatuppdrag.
Det var troligen omkring årsskiftet 1957—1958. Hagstrand gav
icke Snellman något bestämt besked, hur man skulle förfara i tillståndsfrågan,
utan svarade ungefär att »formellt fordras kanske tillstånd, men jag
vet inte hur Ni skall göra». Vid detta tillfälle meddelade Hagstrand, att
man inom departementet var bekymrad över att bl. a. generaldirektör
Wejke var styrelseledamot i AB Hufvudstaden efter endast muntligt tillstånd
av departementschefen. Vid något följande plenum i styrelsen, sannolikt
inom någon månad därefter — då Sixten Larsson troligen var ordförande
— redogjorde Snellman för sitt samtal med Hagstrand. Det blev
då viss diskussion i frågan. Snellman föreslog därvid, att han själv skulle
söka tillstånd. Larsson svarade emellertid, att tiden ej var lämplig för att
söka tillstånd, utan att man skulle »vänta ett tag». Då Snellman lämnade
plenarsammanträdet gjorde han den reflexionen, att »jag låter väl saken
falla då». Diskussionen inom styrelsen i frågan dog sedan småningom ut.
—■ Larsson gav sannolikt någon förklaring till sitt nämnda besked till Snellman
vid plenum. Förklaringen gick väl ut på att man var rädd för avslag
på tillståndsansökningar, vilket i sin tur skulle medföra stor risk för att
vederbörande tjänstemän skulle sluta sina anställningar vid verket, varjämte
nyrekryteringen av befattningshavare skulle komma att försvåras.

För Snellman var det tämligen likgiltigt, om han erhölle bifall eller avslag
på en ansökan om tillstånd. Han trivdes visserligen bra med sin befattning.
Skulle han få avslag, ämnade han emellertid sluta och i full utsträckning
återgå till sin privata verksamhet. Många andra befattningshavare skulle
säkerligen ha slutat, om de erhållit avslag på ingivna tillståndsansökningar.
Såväl Snellman som flera andra slutade ju även senare, då de erhållit avslag
på sina ansökningar. — Arkitekterna vid styrelsen ansågo det angeläget,
att man — om jävsrisk ej förelåg — kunde få tillstånd till privatuppdrag
utan att göra ansökan till Kungl. Maj:t, vilket förfarande alltid tog tämligen
lång tid. — Snellman vill för övrigt framhålla, att det måhända kan
ifrågasättas, huruvida han överhuvudtaget var skyldig att söka tillstånd.
Under den tid, som han var anställd i byggnadsstyrelsen, sköttes nämligen
arkitektbyrån helt av hans kompanjon, med vilken Snellman sammanträffade
endast en kväll i veckan för att diskutera vissa frågor i arbetet på
arkitektkontoret. Om byrån drivits i form av ett aktiebolag, hade väl Snellman
under förevarande tid närmast intagit ställningen av styrelseledamot.

På särskild fråga rörande storleken av Snellmans inkomster från arkitektbyrån
upplyser denne, att han haft en årlig nettoförtjänst av ungefär
20 000 å 30 000 kronor fram till de fem sista åren, då förtjänsten per år
istället uppgått till omkring 00 000 å 70 000 kronor.

Såvitt Snellman kan erinra sig har han icke med Wirseen diskuterat frågan
om tillstånd för privatuppdragen vid annat tillfälle än då saken behandlades
i plenum.

Snellman vill framhålla, att på alla de ritningar, avseende exempelvis
stadsplaneförslag, som upprättats av hans arkitektbyrå, alltid stått lians
och hans kompanjons namn, varför vederbörande statliga myndighet, som
haft att granska förslaget, icke kunnat undgå att so, vem som upprättat
detsamma. -— Det förekommer givetvis ibland alt tjänstemannen under

280

arbetstid kan bli störd av exempelvis telefonsamtal, som röra av honom
bedriven privat verksamhet. Emellertid har Snellman den erfarenheten, att
han ägnat mer än motsvarande tid åt tjänsteangelägenheter på sin fritid.

Till komplettering av ovan lämnade uppgifter anförde Snellman senare
(12/9 1961):

De två befattningshavare vilka — enligt vad man inom byggnadsstyrelsen
enades om vid plenum i slutet av 1957 — skulle åtfölja Snellman vid
besöket hos Hagstrand voro dåvarande byggnadsrådet, numera professorn
Brunnberg och byggnadschefen Rinman. — Vid plenum då Snellman redogjorde
för sitt besök hos Hagstrand voro sannolikt samtliga ordinarie ledamöter
närvarande. Sixten Larsson. Wirseen och Rinman voro säkert med.
Troligen närvoro även byggnadsråden Dahl och af Malmborg. Detta plenarsammanträde
hölls säkerligen i början av 1958, endast kort tid efter det att
Sixten Larsson tillträtt generaldirektörsbefattningen. Anledningen till att
Snellman förut lämnat en uppgift om att sammanrädet ägde rum i början
av år 1959 var att han tidigare trott att Sixten Larsson tillträdde först sistnämnda
år. — Snellman kan icke erinra sig vilka som yttrade sig i den
diskussion i tillståndsfrågan, som förekom vid sammanträdet. Fastän han
icke har något speciellt stöd för minnet är han alldeles säker på att diskussionen
utmynnade i att de närvarande ansågo att Snellman då icke borde
söka tillstånd. Såvitt han kan erinra sig var det Larsson som i egenskap av
ordförande sammanfattade de närvarandes ståndpunkt i ungefärligen de
ordalag, som Snellman angivit vid förhör inför JO. — Snellman talade efter
plenarsammanträdet troligen icke med någon av de vid sammanträdet närvarande
om saken.

Snellman (vid förhör 14/11 1961): Under den tid Wejke var generaldirektör
diskuterade Snellman aldrig med denne frågan om rätt för Snellman
eller annan befattningshavare vid styrelsen att inneha uppdrag vid sidan
av tjänsten. Wejke ifrågasatte aldrig befattningshavarnas rätt till sådana
uppdrag. Wejke kände till, att Snellman drev privat verksamhet vid sidan
av tjänsten och erbjöd sig för övrigt att skaffa Snellman ytterligare uppdrag.

Efter Wejkes död i oktober 1957 aktualiserades emellertid frågan om
skyldigheten att söka tillstånd för privatuppdrag. Detta berodde dels på
att frågan om ändring av instruktionen på bl. a. förevarande punkt varit
uppe till behandling i styrelsen, dels på mutaffärema inom bostadsstyrelsen.
Måhända var även innehållet i Wirseens promemoria i oktober 1957 en
bidragande orsak. Snellman, Brunnberg och Rinman diskuterade hur man
skulle förfara. Att just dessa tre avhandlade frågan berodde på att Snellman
och Brunnberg då måhända voro de mest initiativkraftiga bland styrelsens
arkitekter och att Rinman företrädde ingenjörerna vid styrelsen.
Alan beslöt att taga upp tillståndsfrågan vid plenum.

Såvitt Snellman kan erinra sig talade man dessförinnan icke med Wirseen
om saken. Wejke och Wirseen hade icke kommit särskilt väl överens, och
den sistnämndes inflytande blev på grund därav icke så stort under Wejkes
tid: ej heller under den första tiden efter Wejkes död var Wirseens ställning
sådan att man gick till honom med sina bekymmer. Det var först sedan
Sixten Larsson blivit generaldirektör, som Wirseens inflytande efterhand
förstärktes.

287

Sedan viss diskussion i tillståndsfrågan förekommit vid ett par plenarsammanträden
framkastade Snellman vid ett sammanträde förslaget att
han, Brunnberg och Rinman tillsammans skulle uppvakta dåvarande expeditionschefen
Hagstrand i kommunikationsdepartementet. Snellman kan
icke exakt erinra sig när sistnämnda sammanträde ägde rum. Han vet
emellertid bestämt, att det var någon tid efter Wejkes död, sannolikast i
december 1957. Han har icke längre något klart minne av vilka som voro
närvarande vid detta plenum. Förutom Snellman själv voro emellertid
givetvis Brunnberg och Rinman med. Snellman utgår från att samtliga
byråchefer — således även Wirseen — voro tillstädes. Dahl var troligen
såsom det äldsta byggnadsrådet t. f. generaldirektör. Ingen opponerade sig
mot Snellmans förslag om uppvaktning hos Hagstrand. Frågan avhandlades
som ett vanligt ärende vid plenum och berördes således icke endast i
förbigående. Samtliga ansågo nog att Snellmans förslag var bra. Snellman
kan icke erinra sig att Wirseen hade något särskilt att anföra i sammanhanget.

Att man ansåg en uppvaktning hos Hagstrand erforderlig berodde på att
man då icke fann instruktionsbestämmelserna om tillstånd för extrauppdrag
helt klara, vartill kom att instruktionen betraktades som så gammalmodig
och »formell» att den i flera hänseenden icke tillämpades. Man avsåg
att vid sammanträffandet med Hagstrand få reda på om departementet
ansåg, att tillstånd för extrauppdrag skulle sökas, hur detta i så fall skulle
ske och hur departementet överhuvudtaget såg på problemet. För Snellman
var hans eget fall det primära. — Det var aldrig tal om att Wirseen skulle
följa med vid uppvaktningen. Dennes ställning var då ännu ej sådan att
den saken blev aktuell.

Enär Brunnberg vid förevarande tidpunkt gjorde en tjänsteresa till Amerika,
visade det sig omöjligt att få en tid hos Hagstrand, som passade samtliga.
Man tänkte först vänta med uppvaktningen tills Brunnberg återkommit
men så beslöt Snellman sig för att ensam tala med Hagstrand. Snellman
erinrar sig, att anledningen till att han ville få saken uppklarad snarast
möjligt var att han under det då förflutna året tjänat betydligt mera på sin
privata verksamhet än tidigare. Han ansåg därför att. därest tillståndsansökan
skulle anses nödvändig, han hade större möjlighet att få en ansökan
beviljad, om den prövades innan hans stegrade inkomster från privatverksamheten
blivit kända. I övrigt betraktade han spörsmålet som en ordningsfråga
vilken borde klaras upp. Han var icke på något sätt beroende
av att få tillstånd. Om en ansökan därom skulle avslås, var Snellman helt
inställd på att sluta sin tjänst i styrelsen, vilket han ju även sedermera
gjorde.

Då Snellman sammanträffade med Hagstrand berörde han först tillståndsfrågan
helt allmänt för befattningshavarna vid stvrelsen samt framförde
därefter sitt eget fall som ett exempel och frågade om han skulle söka
tillstånd. Han berättade närmare om hur han hade sin privata verksamhet
ordnad men gick nog icke så i detalj att han omtalade verksamhetens storlek
eller förtjänsten från denna. Han frågade även, hur han skulle förfara,
därest han skulle söka tillstånd. — Hagstrand gav icke Snellman klart
besked på någon punkt. Hagstrand sade ungefär att »formellt är det klart
att Ni skall söka tillstånd, men jag vet inte hur Ni skall göra». Han förklarade
vidare, att det var svårt för honom att uttala sig om vad en tillslåndsansökan
av Snellman borde avse, t. ex. om den borde avse deliigar -

288

skåpet i arkitektfirman eller uppdrag från vissa bestämda uppdragsgivare.
Hagstrand varken rådde eller uppmuntrade Snellman att söka tillstånd och
sade ej heller direkt att det var olagligt att låta bli detta. Hagstrand uppehöll
sig ganska mycket vid att man inom departementet varit bekymrad
över att Wejke innehaft uppdrag som styrelseledamot i AB Hufvudstaden
efter endast muntligt tillstånd av dåvarande departementschefen. Snellman
hade ditintills trott att Wejke i vederbörlig ordning haft tillstånd för
nämnda uppdrag. — Snellman fick vid sammanträffandet med Hagstrand
uppfattningen, att denne icke ville ge något bestämt besked i tillståndsfrågan,
enär han icke visste om Kungl. Maj:t skulle bifalla ansökningar om
tillstånd och var orolig för konsekvenserna, därest tillståndsansökningar
skulle komma att avslås. Möjligen förhöll det sig så att Hagstrand icke
ville att man skulle »röra i saken» innan den nya instruktionen för styrelsen
utfärdats. — Snellman har icke kunnat draga sig till minnes datum för
besöket hos Hagstrand.

Därefter tog Snellman ånyo upp tillståndsfrågan i plenum, troligen vid
första plenarsammanträdet efter uppvaktningen hos Hagstrand. Vid detta
sammanträde var Sixten Larsson ordförande. Snellman är helt säker därpå
och minns tydligt Larssons placering i förhållande till Snellman. Snellman
tror, att Wirseen var närvarande. Däremot har han icke något minne av att
Brunnberg deltog. Snellman redogjorde för vad som förevarit vid uppvaktningen
och förklarade därvid, att »från Hagstrand får man inte något
besked». Det blev viss diskussion hur man skulle förfara i tillståndsfrågan.
Först avhandlades spörsmålet helt allmänt. Därefter föreslog Snellman, att
han skulle söka tillstånd för egen del. De övriga motsatte sig emellertid
detta. Snellman kan icke erinra sig huruvida någon angav något motiv för
denna ståndpunkt. Tydligtvis var man orolig för att ansökan kunde komma
att avslås, vilket skulle kunna medföra personalsvårigheter för styrelsen.
Kanske var det redan då tal om att höja byggnadsrådens löner. I så
fall ansågs det kanske otaktiskt att tillståndsansökan ingavs, utvisande att
byggnadsråd hade extraförtjänster. Möjligen hade de närvarandes negativa
inställning till Snellmans förslag något samband med den pågående omarbetningen
av styrelsens instruktion. Man var måhända i så fall orolig för
att instruktionsbestämmelserna rörande rätten till extrauppdrag skulle få
en strängare utformning, därest omfattningen av befattningshavares extraarbeten
kom fram. Sannolikt yttrade sig även Wirseen under diskussionen.
Snellman är emellertid icke helt säker därpå och minns ej vad Wirseen sade.
Att Rinman, som även torde ha varit närvarande, icke yttrade sig till förmån
för Snellmans förslag, berodde väl på att Rinman såsom ingenjör icke
ansåg sig ha anledning att förfäkta en från de övrigas uppfattning avvikande
mening. Diskussionen avslutades av Sixten Larsson, som sade, att det ej
var lämpligt att Snellman då sökte tillstånd. Snellman minns detta mycket
väl. Han hade ju också särskild anledning att med uppmärksamhet följa
vad som yttrades i anledning av hans förslag. Även om det vid sammanträdet
icke var någon längre diskussion i saken — frågan avhandlades under
kanske fem minuter — måste samtliga närvarande ha uppfattat Sixten
Larssons uttalanden. Att de nu efteråt förklarat .sig icke kunna närmare
minnas vad som förekom får väl ses mot bakgrund av den senare utvecklingen,
som givit vid handen att deras inställning till Snellmans förslag var
mindre välbetänkt. Snellman erinrar sig alltjämt mycket väl att han, när
han lämnade sammanträdet, var förargad över att hans förslag rönt mot -

289

stund. Mot den enhälliga uppfattningen i plenum ansåg sig Snellman icke
böra ingiva tillståndsansökan.

Han har aldrig i annat sammanhang talat med Sixten Larsson eller Wirseen
om tillståndsfrågan. — Efter det att Sixten Larsson varit i förhör hos
JO ringde Snellman vid ett tillfälle i annat ärende till Larsson, som därvid
omtalade, att han fått kännedom om Snellmans uppgifter till JO men att
han icke hade något minne av det plenum då Snellman föreslog att han
skulle söka tillstånd till sin privat verksamhet.

T fråga, om Wirseens promemoria från oktober 1957 vill Snellman framhålla,
att man inom styrelsen nog icke tog den riktigt på allvar utan mest
som en åtgärd från Wirseens sida för att skydda sig själv. Denna uppfattning
grundade man på att Wirseen icke vidtog särskild åtgärd för att tillse
att promemorians innehåll efterlevdes och ej direkt uppmanade dem, som
hade extrauppdrag, att söka tillstånd. Wirseen måste ju uppenbarligen ha
vetat om att t. ex. Snellman drev privat verksamhet. Den saken var allmänt
känd inom styrelsen.

Snellman har icke vid plenum varit med om att behandla nagon ansökan
om tillstånd till privatuppdrag. Sådana ärenden ha alltid handlagts inom
administrativa byrån. Plenum hölls varannan vecka, och Snellman vai
under sin tid hos styrelsen med på de flesta sammanträdena, dock icke
under den tid av sex veckor, da han var i Amerika. Efter det att Wirseens
promemoria utsänts sökte bl. a. några befattningshavare på Snellmans byrå
tillstånd för privatuppdrag. Det var då fråga om tillstånd på grund av
bestämmelserna i Saar.

Först efter Dagens Nyheters artiklar i saken blev det någon mer allmän
diskussion mellan styrelsens arkitekter i tillståndsfrågan. Man talade emellertid
då icke om vad som förevarit vid det plenum, då Snellman erbjöd sig
att ingiva tillståndsansökan.

Han har den personliga uppfattningen att man pa ledande hall inom
kommunikationsdepartementet väl känt till att befattningshavare vid styrelsen
innehaft privatuppdrag, lat vara att man kanske icke vetat om i \ilken
utsträckning vederbörande hade tillstånd.

Aled anledning av Snellmans uppgift om den av Brunnberg företagna
tjänsteresan till utlandet inhämtades hos byggnadsstyrelsen, att Brunnberg
åtnjutit tjänstledighet för berörda resa under tiden den 26 oktober den
6 december 1957.

Wirseen (vid förhör 6/9 1961): Under den tid Snellman arbetade på stadsplanebyrån,
kände Wirseen ej till att denne drev privat verksamhet. De
hade då litet med varandra att göra. Snellman var Wejkes »kronprins»,
och iSnellman ansåg väl att han hade Wejkes stöd i fråga om rätten att
driva privat verksamhet utan tillstånd. Av JO:s utredning synes också
framgå att Wejke uppmuntrat vissa anställda att åtaga sig extrauppdrag.
Sedan Snellman tillträtt befattningen som byggnadsråd vid intendentbyrån,
kom Wirseen i sådan kontakt med Snellman. att Wirseen fick reda på att
denne drev privat verksamhet vid sidan av sin tjänst. Måhända var det i
samband med att man under år 1955 diskuterade förslag till ny instruktion
för styrelsen, som Wirseen erhöll kännedom om Snellmans privata verksamhet.
Wirseen gav icke Snellman något råd beträffande frågan huruvida
denne skulle söka tillstånd till privatarbetet, enär han ansåg att det var

in_Justitieombudsmannens cimbetsberättelse till WH3 urs riksdag

290

Wejkes sak. Snellman uppsökte icke Wirseen i frågan i anledning av promemorian
i oktober 1957.

I)et förtjänar framhallas att Snellmans privatverksanihet var ganska
speciell till sin natur. Denne samarbetade med en annan arkitekt, som drev
fullständig arkitektverksamhet. Snellman hade, enligt vad han själv berättade
för Wirseen, ett otroligt fördelaktigt avtal med sin kompanjon, innebärande
att Snellman utan större arbetsinsats fick dela arkitektbyråns
vinst med denne. Snellman arbetade endast någon timme i veckan för''arkitektfirmans
räkning. Wirseen fick den uppfattningen att Snellman i själva
verket bara var ackvisitör åt firman. Huruvida Snellman eller någon annan
ingivit W irseen denna uppfattning kan han icke säga. Han kontrollerade,
att Snellman ej fick några uppdrag för firmans räkning genom byggnadsstyrelsen.
Enligt Wirseens uppfattning kunde det med hänsyn till det anförda
diskuteras, huruvida Snellmans verksamhet var sådan att den föll in
under bestämmelserna i Saar rörande privat uppdrag. Wirseen vill vidare
understryka, att Snellman var en av dem som arbetade hårdast under sin
anställning vid styrelsen och att denne såvitt Wirseen kunde bedöma ej
satte till en enda timmes tjänstetid för sin privata verksamhet.

0 Wirseen hade icke någon kontakt med Snellman i samband med att denne
ar 1948 anställdes vid styrelsen. Däremot har det senare förekommit viss
diskussion beträffande Snellman i tillståndsfrågan. Wirseen erinrar sig, att
— såsom Snellman uppgivit vid förhör inför JO — Snellman vid plenum
troligen i slutet av 1957 sade, att han tillsammans med två andra befattningshavare
vid styrelsen ämnade besöka dåvarande expeditionschefen
Hagstrand och med denne diskutera denna fråga. Såvitt Wirseen kan erinra
sig talade nog Snellman vid ett senare plenum om att han varit uppe hos
Hagstrand. Däremot har Wirseen icke något minne av att Snellman därvid
föreslog, att han själv skulle söka tillstånd. Wirseen kan ej heller erinra sig
att Sixten Larsson — såsom Snellman uppgivit — vid samma tillfälle skulle
ha avrått Snellman från att ingiva tillståndsansökan. Han tycker att det
later mindre troligt att en så förnuftig person som Larsson skulle ha uttalat
sig på sätt Snellman påstått. Wirseen är övertygad om att han skulle ha
reagerat, om Larsson yttrat sig så. För den händelse Wirseen vid ifrågavarande
plenarsammanträde blivit tillfrågad i saken, skulle han ha svarat,
att det erfordrades tillstånd i Snellmans fall. Larsson kände vid detta tillfälle
säkerligen till instruktionsbestämmelsema rörande tillstånd till privatuppdrag.

På fråga huruvida icke Wirseen ansåg, att han självmant borde ha ingripit,
då han erhöll kännedom om att Snellman saknade erforderligt tillstånd,
förklarar Wirseen, att Snellman icke var underställd honom. I fråga
om byråcheferna hade generaldirektören själv ansvaret för att vederbörande
hade tillstånd till privata uppdrag. Wirseen ansåg ej heller, att han då
borde ge Larsson något råd i saken, enär han därigenom kunde ha försatt
Larsson i en besvärlig situation. Larsson var nämligen vid denna tidpunkt
helt ny i sin tjänst samt hade en mängd betydelsefulla spörsmål att tränga
in i och taga ställning till.

Rörande de av Snellman åberopade diskussionerna vid vissa plenarsammanträden
vid årsskiftet 1957/58 uppgåvo f. d. byggnadsråden H. Brunnberg
och D. Dahl samt byggnadschefen O. Rinman följande.

291

Brunnberg: Han kommer väl ihåg att det under hans sista tid i byggnadsstyrelsen
—- närmast med anledning av att allmänna verksstadgan i slutet
av år 1957 fick ändrad lydelse — förekom diskussion rörande tillståndsfrågan
och att man överenskom att göra en uppvaktning i departementet
genom Snellman, Brunnberg och Rinman. Huruvida denna diskussion ägde
rum vid något plenarsammanträde eller skedde på tjänstemannaplanet kan
Brunnberg ej säkert minnas. Det stod emellertid klart för byggnadsråden
att en framstöt borde göras i departementet. Man ville därvid få besked
om hur pass formellt departementet såg på tillståndsbestämmelserna.
Brunnberg erinrar sig att det vid diskussionen uppkom viss tvekan huruvida
man i departementet borde beröra även uppdrag av mera obetydlig
omfattning. Brunnberg håller för sannolikt att diskussionen förekom någon
gång in på år 1958. I slutet av år 1957 befann sig nämligen Brunnberg i
Amerika. Redan vid tiden för diskussionen stod det klart att Brunnberg
skulle sluta i byggnadsstyrelsen, vilket skedde fr.o.m. den 1 juli 1958.
Brunnberg hade mycket att göra och blev icke i tillfälle att deltaga i uppvaktningen
i departementet. Han kan icke erinra sig att han hörde talas
om huruvida någon uppvaktning kom till stånd eller huruvida saken ånyo
diskuterades vid något plenarsammanträde eller eljest. Han deltog själv
säkerligen icke vid alla plena, då han vid denna tid ofta befann sig på resor.

Delgiven Snellmans uppgifter rörande vad som förekom vid det plenarsammanträde,
då Snellman redogjorde för sitt samtal med Hagstrand, uppger
Brunnberg att ett »svagt minne» börjar vakna, när han nu hör saken
återgivas. Brunnberg anser i enlighet härmed ej uteslutet att det tillgått
på sätt Snellman uppgivit. Å andra sidan har Brunnberg ej sådant minnesstöd,
att han kan vitsorda Snellmans berättelse. Några minnesanteckningar
från plenarsammanträdena förde icke Brunnberg.

Dahl: Han erinrar sig att det för några år sedan — tidpunkten kan Dahl
ej närmare ange — förekom diskussion rörande en uppvaktning i departementet
i tillståndsfrågan. Möjligen skedde det vid ett plenarsammanträde.
Han vill också erinra sig att han hört, att en uppvaktning ägt rum inför
expeditionschefen Hagstrand. Dahl har emellertid icke något minne av resultatet
av uppvaktningen. Han kommer dock ihåg att Snellman var mycket
»ivrig» för saken och håller därför för sannolikt att det var Snellman
som var initiativtagare. — Delgiven Snellmans uppgifter om vad som förekom
då Snellman inför byggnadsstyrelsen redogjorde för sin uppvaktning
inför Hagstrand förklarar Dahl, att han icke kan minnas något härav. På
fråga huruvida icke förevarande angelägenhet var av sådan beskaffenhet
att vad däri förekom borde särskilt fästa sig i minnet, uppger Dahl att han
har ett »uruselt minne». Dahl tillägger, att det kanske icke är säkert att han
var närvarande vid det av Snellman åsyftade tillfället.

Rinman: Ilan har ett klart minne av att det vid något tillfälle före Larssons
tillträde av generaldirektörsposten förekom ett allmänt resonemang
om tillståndsfrågan, därvid överenskoms att en uppvaktning skulle göras i
departementet av Snellman, Brunnberg och Rinman. Sannolikt ägde denna
diskussion rum i december 1957. Vilka som förutom de nu nämnda voro
närvarande vid diskussionen kan Rinman ej säkert minnas. Möjligen var
det Dahl och Quiding. Om diskussionen förekom vid ett plenarsammanträde
eller efter ett sådant kan Rinman ej erinra sig. Avsikten med uppvaktningen
var att inhämta hur man i departementet såg på frågan om till -

292

ståndsbestämmelsemas tillämpning. — Rinman kom emellertid icke att
deltaga i den avsedda uppvaktningen. Anledningen härtill kan Rinman ej
minnas. Förmodligen berodde det på att Rinman hade mycket att göra.
Rinman vet dock att saken, efter Snellmans uppvaktning, ånyo diskuterades,
vilket skedde vid ett plenum. Rinman vill icke betvivla riktigheten av
Snellmans uppgift att Rinman var närvarande vid detta tillfälle. Rinman
kan emellertid icke draga sig till minnes vad som då förekom. På senare tid
har det ju talats mycket om saken inom byggnadsstyrelsen, varför Rinman
nu har en viss uppfattning om vad som skulle ha sagts. Enligt denna uppfattning
skulle Snellman ha framhållit att Hagstrand rått honom att söka
tillstånd, varefter Larsson skulle ha uttalat att man borde vänta därmed.
Rinman har emellertid icke något sådant stöd för sitt eget minne att han
vågar pasta, att innebörden av samtalet var den nu angivna eller något i
den riktningen.

På fråga huruvida icke Rinman — med hänsyn såväl till tillståndsfrågans
egen beskaffenhet som till den omständigheten att Rinman själv skulle deltaga
i uppvaktningen i departementet — haft särskild anledning att intressera
sig för resultatet av Snellmans besök i departementet och vad därefter
förekom i saken, förklarar Rinman att han icke »vill gå ed» på något som
han ej säkert minns. Rinman framhåller därvid, att det med hänsyn till de
diskussioner, som på senare tid förekommit i saken, föreligger risk att sammanblanda
egna minnesbilder med vad man hör i efterhand. Rinman är
för övrigt icke alldeles säker på att han överhuvudtaget var närvarande vid
det av Snellman åsyftade sammanträdet. Rinman har haft anledning att de
senaste dagarna söka draga sig till minnes vad som verkligen ägde rum i
anslutning till Snellmans uppvaktning och har därför närmare övertänkt
saken. Han har också genomgått de anteckningar, som han plägar föra
rörande vad som avhandlas vid plenarsammanträden. Dessa anteckningar
h:t emellertid icke innehållit något som kunnat tjäna som stöd för hans
minne om vad som förekom vid det nu aktuella sammanträdet. Däremot
återfann Rinman anteckningar om att tillståndsfrågan vid ett par senare
tillfällen, under åren 1959 och 1960, diskuterats vid plenum med Larsson
som ordförande. Detta skedde i samband med handläggningen av ansökningar
från tjänstemän om tillstånd att inneha vissa privata uppdrag.
Diskussionen avsåg härvid frågan huruvida uppdragen voro av sådan beskaffenhet
att tillstånd för innehavet därav krävdes enligt gällande bestämmelser.

Rörande Larssons underlåtenhet att ingripa med avseende å Snellmans
enskilda verksamhet framhölls i den i oktober 1961 härstädes upprättade
promemorian bl. a. att — även om det icke skulle kunna läggas Larsson till
last att han icke redan i början av sin tjänstetid ingrep — frågan måste bli
föremål för annat bedömande allt eftersom Larsson närmare kom in i arbetet
och på grund av därvid vunna erfarenheter fick möjlighet att självständigt
pröva uppkomna spörsmål. Åtminstone efter något års tjänstgöring
borde det enligt promemorian som regel vara möjligt för en nytillträdande
verkschef att verkställa sådan prövning även när det gällde omstridda
spörsmål. En dylik gränsdragning syntes i det förevarande fallet
även kunna anknytas till vissa konkreta förhållanden. Härom anfördes
vidare i promemorian.

293

I första hand är härvid att märka, att Larsson vid ett flertal tillfällen haft
att överväga tillståndsbestämmelsernas tillämpning i samband med handläggning
av gjorda tillståndsansökningar. Av en hos byggnadsstyrelsen
upprättad förteckning över handlagda tillståndsärenden framgår sålunda,
att ett 30-tal dylika ärenden förekommit från Larssons tjänstetillträde den
1 februari 1958 fram till den 14 maj 1960, då bisyssleväsendet i byggnadsstyrelsen
påtalades i tidningspressen. Av dessa ärenden förekom ett 20-tal
redan under Larssons första år i byggnadsstyrelsen. I flertalet fall torde
ärendena, som till ungefär lika antal avsågo tjänstemän vid byggnadsstyrelsen
och tjänstemän vid länsarkitektsorganisationen, ha föredragits för
Larsson. Larsson har sålunda gång efter annan prövat och avgjort ärenden
rörande lämpligheten av att olika tjänstemän innehade privata uppdrag,
därvid fråga ofta var om tjänstemän i lägre ställning och uppdrag1 av tämligen
ringa omfattning. I förhållande till dessa fall måste en prövning av
frågan om lämpligheten att Snellman bedrev sin ifrågavarande verksamhet
ha för Larsson tett sig vida mera angelägen. Det synes uteslutet att Larsson,
efter hand som han sålunda fick närmare erfarenhet av ansökningsärendena,
kunde undgå att göra en jämförelse med Snellmans fall och därvid
finna det oegentligt att någon prövning härav icke kom till stånd.

Vidare framgår av handlingarna, att Kungl. Maj:t i ett fall i oktober 1958
och i två fall i februari 1959 avslagit ansökningar från länsarkitekter om
tillstånd att vid sidan av tjänsten åtaga sig vissa uppdrag. Dessa avslag,
som enligt vad byggnadsstyrelsen inhämtade fingo anses som uttryck för
en skärpning av tidigare tillämpad praxis, föranledde Larsson att jämte
Wirseen göra en uppvaktning hos kommunikationsministern i mars 1959.
Om icke förr, så torde Larsson i samband med härvid förda diskussioner ha
fått sin uppmärksamhet särskilt riktad på gällande tillståndsbestämmelser
och vikten av att prövning i föreskriven ordning ägde rum. Härvid kan
Larsson icke gärna ha undgått att påminna sig Snellmans fall.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes Larsson i varje fall senast i
mars 1959 ha blivit så väl insatt i tillståndsfrågorna och fått en så klar
uppfattning om betydelsen av att gällande bestämmelser iakttoges, att det
måste anses innefatta ett klart åsidosättande av tjänsteplikt, att Larsson
fortfarande underlät att föranstalta om tillståndsprövning i fråga om Snellmans
uppdrag. Larssons underlåtenhet härutinnan synes följaktligen innefatta
tjänstefel av Larsson.

Beträffande Wirseen uttalades i promemorian, att det instruktionsenligt
ankommer på denne såsom chef för administrativa byrån att med uppmärksamhet
följa sådana frågor som falla inom byråns verksamhetsområde —
bl. a. frågor rörande personalens rätt att inneha privata uppdrag — och
att i dem framställa erforderliga förslag. I enlighet därmed torde det, framhölls
i promemorian, vara en tjänsteplikt för Wirseen att ingripa dä det
kommer till hans kännedom att tjänsteman innehar uppdrag i strid mot
gällande bestämmelser eller då han har grundad anledning antaga att så är
förhållandet. Denna skyldighet måste anses i princip ha avseende ej blott
på Wirseen underställd personal utan även på övriga byråchefer, vilka liksom
Wirseen äro ledamöter i byggnadsstyrelsen. Därefter anfördes i pro -

memorian.

294

^ Såvitt utredningen ger vid handen har Wirseen — oaktat han kände till
Snellmans verksamhet och hade klart för sig att tillstånd därför erfordrades
— icke vidtagit någon åtgärd i syfte att åstadkomma rättelse, vare sig vid
det plenarsammanträde då Snellman själv upptog tillståndsfrågan eller
senare. Oavsett huru ingående Snellman vid plenarsammanträdet berörde
sitt eget fall, torde det ha varit uppenbart för Wirseen och övriga närvarande
att Snellman genom sin uppvaktning i departementet främst åsyftade
att erhålla klarhet i tillståndsfrågan för sin egen del. I enlighet med
vad förut anförts torde det därvid ha ålegat Wirseen — såsom den ledamot
av styrelsen, till vars byrå tillståndsfrågorna hörde — att tillkännagiva sin
mening och sålunda påpeka att tillstånd erfordrades enligt gällande bestämmelser
och därför borde sökas. Det förelåg så mycket större anledning härtill
som Larsson var helt ny i tjänsten och därför vid ifrågavarande tid
mindre väl insatt i hithörande spörsmål. Alldeles bortsett från Wirseens
uppfattning att han icke var skyldig att av eget initiativ ingripa med avseende
å Snellman, framstår det som anmärkningsvärt att han, då en för
tjänstemännen och för byggnadsstyrelsen viktig principfråga vid detta
sammanträde fördes på tal, icke fann det ingå i sin tjänsteplikt att — annat
än om han skulle ha direkt tillfrågats — framföra sin mening och därmed
lämna den nye och på detta område ännu oerfarne generaldirektören ett
råd, som troligen skulle ha beaktats. Wirseens underlåtenhet synes svårförklarlig
med hänsyn till att han tidigare i olika sammanhang varit allmänt
verksam för tillståndsbestämmelsernas efterlevnad, i varje fall när det gällde
den lägre personalen. Dessa strävanden måste ju komma att direkt motverkas,
om det ansåges mindre angeläget att de högre tjänstemännen iakttoge
bestämmelserna.

Wirseens berörda underlåtenhet synes följaktligen innefatta tjänstefel.
Wirseen har ej heller efter plenarsammanträdet, såvitt utredningen utvisar,
fört frågan om Snellmans verksamhet på tal, oaktat Wirseen under flera
års tid i ett flertal sammanhang diskuterat tillståndsfrågor med Larsson.
Det torde också för Wirseen ha framstått som i hög grad oegentligt att —
medan prövning påfordrades och ägde rum i fråga om lämpligheten av att
åtskilliga lägre tjänstemän innehade uppdrag — någon motsvarande prövning
icke kom till stånd beträffande Snellmans verksamhet.

I sina slutliga yttranden anförde Larsson och Wirseen.

Larsson (i yttrande 4/1 1962): Jag kan mot Snellmans påstående icke
bestrida att jag redan 1958 fått kännedom om att han utan tillstånd bedrev
verksamhet vid sidan av tjänsten. \ arken jag eller någon av de byråchefer,
som kan ha deltagit i det av Snellman uppgivna plenarsammanträdet, har
något minne av att jag^därvid skulle ha avrått från att söka tillstånd.

Det med Snellman hållna förhöret bestyrker den av mig tidigare lämnade
uppgiften att avsikten tydligen var att reglera tillståndsfrågan för Snellman
så snart den väntade nya instruktionen tillkommit. Om den nya instruktionen
kommit tidigare, hade med största säkerhet — och oberoende
av instruktionens innehåll i tillståndsfrågan — Snellmans uppdragsverksamhet
upptagits till behandling. När nu instruktionen lät vänta på sig,
borde jag givetvis ha ingripit. Jag är nu medveten om att det ur formella
synpunkter icke är någon ursäkt att det här rörde sig om ett förhållande,
som ägt bestånd under lång tid och med kommunikationsdepartementets
kännedom. Att jag icke kom att ingripa efter november 1959, från vilken

295

tid min hälsa, sviktat samtidigt som besvärligheterna inom verket tornat
upp sig, hoppas jag framstår som ursäktligt.

Larsson (i yttrande 17/1 1962): Jag har tidigare icke tagit del av de uppgifter
Snellman den 12 september 1961 lämnat till JO-ämbetet. Dessa uppgifter
visar att Snellmans minnesbild av det hela är mera diffus än vad som
tidigare framgått. Därest det omdiskuterade plenarsammanträdet höns i
början av år 1958 borde dåvarande byggnadsrådet Brunnberg ha varit med.
Det var först den 1 juli 1958 som af Malmborg efterträdde Brunnberg som
byggnadsråd. Av förhöret med byrådirektör Cederstrand framgår att denne
har minnesanteckningar från ett* plenarsammanträde den 21 januari 1958,
där uppdragsfrågan diskuterats. \ ilken rimlig anledning skulle Snellman
ha haft att vid ett sådant tillfälle underlåta att rapportera om sm överläggning
med expeditionschefen? Den plenaröverläggning i uppdragsfragan,
som Snellman åberopar, kan därför mycket val ha ägt rum omedelbart iöre
mitt tjänstetillträde. Jag håller före att jag vid en långt senare tidpunkt än
i början av 1958 fick kännedom om Snellmans överläggning med expeditionschefen.

Larsson (vid förhör 13/2 1962): Redan före sitt tjänstetillträde den 1
februari 1958 hade Larsson fått reda på att Snellman bedrev verksamhet
vid sidan av tjänsten; huruvida detta skett med vederbörligt tillstand hade
han då icke reflekterat över. Antagligen var det nuvarande expeditionschefen
Aurén som omtalade saken för Larsson i samband med en kommittéutredning,
däri Snellman var expert. Larsson hade också hört, att Wejke
och kanske även andra arkitekter i byggnadsstyrelsen hade privata uppdrag Efter

sitt tillträde som generaldirektör drogs Larsson omedelbart in i eu
mängd detaljfrågor, som han måste sätta sig in i. De principiella fragorna
trängdes därför i bakgrunden, och någon egentlig överblick över verksamheten
fick Larsson icke förrän långt senare.

Om Snellmans besök hos Hagstrand, därvid tillståndsfrågan diskuterats,
hade Larsson så småningom fått kännedom. Detta kan ha skett genom ett
omnämnande vid något plenarsammanträde eller vid ett enskilt samtal.
Larsson kan dock icke närmare angiva tiden härför. Det kan emellertid
knappast ha varit i början av Larssons tid i byggnadsstyrelsen. Enligt Larssons
mening skulle det ha varit närmast oförsynt av Snellman, om denne
redan då ställt Larsson inför en sådan besvärlig fråga. Det av Snellman
åsyftade plenarsammanträdet, vid vilket Snellmans fall skulle ha. särskilt
diskuterats, måste enligt Larssons uppfattning ha ägt rum före Larssons
tjänstetillträde.

Med anledning av Larssons tidigare gjorda uttalande att det inom byggnadsstyrelsen
allmänt talades om Snellmans privata verksamhet framhåller
Larsson, att han måste ha avhandlat saken med bl. a, Wirseen. Denne
brukade varje morgon komma in till Larsson för att tala om olika aktuella
frågor. Någon systematisk genomgång av personalen och dess förhållanden
ägde därvid icke rum. Däremot torde frågan om Snellmans privata verksamhet
ha berörts i samband med diskussioner om aktuella tillståndsärcnden
i anledning av gjorda ansökningar. Larsson kan ej närmare ennra sig
tidpunkten då Snellmans fall första gången bragtes på tal mellan Larsson
och Wirseen. Larsson tror dock knappast att det skedde förrän efter ai
1958. Då frågan avhandlades, skedde det icke pa det sättet, att Larsson

296

begärde rad av Wirseen huru han borde förfara eller att Wirseen föreslog
eller rådde Larsson att vidtaga vissa åtgärder. Man torde i stället ha talat
om saken helt allmänt.

fråga vid vilken tidpunkt Larsson anser sig ha fått full klarhet om att
Snellman utan tillstånd bedrev privat verksamhet som arkitekt uppger
Larsson, att han icke kan precisera tidpunkten men att han torde ha ägt
kännedom om saken i varje fall senast i samband med den av honom och
Vvnseen i mars 1959 gjorda uppvaktningen inför kommunikationsministern
rörande länsarkitekternas tillståndsfråga.

Rörande anledningen till att han likväl icke ingrep beträffande Snellmans
verksamhet framhåller Larsson, att man då ansåg att frågan lämpligen
kunde ansta till dess den nya instruktionen utfärdats. Larsson medger
att häremot kan invändas, att man ju icke kunde räkna med att den nya
instruktionen skulle komma att i detta hänseende innehålla lindrigare bestämmelser.
Å andra sidan hade förhållandena beträffande arkitekternas
bisysslor, bl. a. genom Wirseens åtgärder, successivt förbättrats sedan Wejkes
tid. Salunda förekom t. ex. icke längre att Snellman såsom tidigare skett,
nck privata uppdrag direkt eller indirekt genom byggnadsstyrelsens förmed
mg. Med hänsyn till den förbättring som inträtt och då det här
gällde att bryta en sedan lång tid tillämpad praxis framstod det som lämpligt
att icke vidtaga ytterligare åtgärder förrän i samband med den nya
instruktionens utfärdande. Larsson har emellertid numera kommit till den
uppfattnmgen att det icke fanns sakliga skäl för att underlåta att påfordra
tillståndsprövning beträffande högre tjänstemän när så — efter tillkomsten
av den i oktober 1957 upprättade promemorian — skedde beträffande de
lägre tjänstemännen samt att det följaktligen var fel av Larsson att icke
ingripa med avseende å Snellmans privata verksamhet.

..^l''arsso.n vidare framhalla. att han vid sin bedömning av frågan om
nödvändigheten av ett skyndsamt ingripande tog viss hänsyn till att man
från departementets sida aldrig tagit nagot initiativ, oaktat man där sedan
lange torde ha känt till att Snellman och andra arkitekter bedrev privat
verksamhet. Larsson talade visserligen icke själv med statsrådet om saken,
.''säkerligen har emellertid denne, redan före Larssons tjänstetillträde, underrättats
om förhållandet av departementstjänstemännen. Snellman var väl
känd i departementet, som han ofta besökte i olika tjänsteärenden.

Wirseen (i yttrande 15/5.1962): I JO-ämbetets senaste remisspromemoria
har mot bakgrunden särskilt av7 fallet Snellman gjorts principiella uttalanden
om den skyldighet, som skulle åligga mig i egenskap av chef för byggnadsstyrelsens
administrativa hyra att framställa erforderliga förslag till
beivrande av7 eventuella missförhållanden, även då de rörde ledamöter av
styrelsen.

Som komplettering till vad jag i olika sammanhang anfört i ärendet vill
jag uttala, att jag, sa länge jag har ansvaret för administrativa byrån, givet -vis kommer att handla pa ett sätt som star i full överensstämmelse med den
uppfattning, åt vilken i promemorian givits uttryck, därest jag skulle ställas
i situationer likartade med fallet Snellman.

III. Frågan om Bjugges enskilda verksamhet

Larsson (vid förhör 17/8 1961): Då Bjugge sökte anställning i byggnadsstyrelsen,
berättade han för Larsson, att han hade en liten arkitektbvrå med

297

några anställda. Bjugge sade emellertid också, att han hade »svårt med
ackvisitionen». Han förklarade för Larsson, att han hade ett laroverksbygge,
troligen i Kalix, som han ville slutföra. Larsson, som säkerligen omtalade
för Biugge att tjänsten på byggnadsstyrelsen skulle komma att helt »krava
sin man», förklarade att Bjugge kunde få avsluta skolbygget Larsson kände
då till, att läroverket i Kalix var så gott som färdigt samt fragade saker
också Bjugge hur mycket arbete som återstod. Larsson inser nu, att det ic e
fanns någon anledning för honom att underlåta att tillse att vederbörlig
tillstånd söktes för detta uppdrag. Såvitt Larsson kan minnas var det ej
tal om att Bjugge hade eller skulle ha ytterligare privatuppdrag; Larsson
frågade honom nog ej härom. Larsson är därför mycket forvanad o ver vad
Biugge i sitt yttrande till JO uppgivit rörande denna fråga. Om Bjugge, da
han anställdes, talat om att han hade eller ämnade mottaga andra uppdrag
än skolbygget, så hade Larsson sagt att det icke gick lör sig eller att Bjugge
i vart fall måste söka tillstånd.

Larsson åberopade vidare ett intyg av tre befattningshavare vid byggnadsstyrelsen,
däri framhölls att Bjugge vid tiden för tillträdandet av sin
tjänst dels för dessa tjänstemän uppgivit att han skulle successivt avveckla
sin arkitektrörelse, dels efterhört möjligheten att åtaga sig visst nytt arkitektuppdrag
och då blivit av tjänstemännen upplyst om att särskilt tillstånd
därtill erfordrades.

Bjuqqe (vid förhör 21/8 1961): Då han i mars 1959 sökte en byrådirektörsbefattning
vid styrelsen, hade han i sm arkitektrorelse tva an stal da.
Det var alltså icke något stort kontor. Han var da sysselsatt med att slutföra
två uppdrag. Andra åter, vilka han arbetat med tidigare och som färdigställdes
i etapper, visste han att han senare skulle fortsatta med. \ idare
väntade han ett helt nytt uppdrag, nämligen från skoldirektlonen i btockholm.
I samband med att han sökte byrådirektörstjänsten talade han med
bland andra generaldirektören Sixten Larsson. Till denne sade Bjugge troligen
bara, att han hade en del uppdrag, som maste fullföljas, att han visste
att det skulle komma ytterligare en del uppdrag, vilka Bjugge ville ataga
sif- men att han icke skulle ha något stort kontor utan endast ett par anställda.
Han blev icke — vare sig av Larsson eller av annan inom byggnadsstyrelsen
— tillfrågad angående sina privatuppdrag eller om omlattnin<>-en
i övrigt av den privata verksamheten. Larsson förklarade, att man
till tjänsten önskade någon arkitekt med erfarenhet samt att det var bra
att vederbörande hade privatpraktik, naturligtvis i mindre omfattning. Det
var då ej tal om att tillstånd erfordrades for privatuppdrag. Ingen inom
styrelsen nämnde något därom, och Bjugge, som aldrig tidigare varit i statstjänst,
kände ej själv till den saken. .

Att tillstånd erfordrades för privat verksamhet vid sidan om tjänsten
erhöll Bjugge kännedom om först omkring ett halvår efter det att lian tillträtt
anställningen vid styrelsen. Någon gång under hosten 19.)9 ringde
nämligen direktör Lindgren i SAIt och undrade — under åberopande bland
annat av motsvarande bestämmelser för lansarkitekterna om it piggt
ville söka tillstånd så att man kunde få ett prejudikat i tragan. Liter samtalet
med Lindgren talade Bjugge om saken med Wirseen i dennes egenskap
av personalchef. Bjugge framhöll därvid, att man ju mom styrelsen kande
till, att Bjugge drev viss privat verksamhet och undrade om han borde soka

10*_Justitieombudsmannens iimbetsberättelse till 1963 ars riksdag

298

tillstand. Wirseen svarade då, såvitt Bjugge nu kan erinra sig, något om att
det kanske var bäst att inte »riva i det där nu». Wirseen lämnade ingen
motivering för sitt uttalande. Bjugge uppfattade Wirseens svar så att Wirseen
ej önskade att tillstånd söktes i Bjugges fall. Efter samtalet med Lindgren
men fore samtalet med Wirseen talade Bjugge nog med någon inom
styrelsen och fick därvid besked om att det fanns befattningshavare i verket
som drevo privat verksamhet utan tillstånd. Sannolikt vid sitt samtal
med Wirseen fragade Bjugge om Snellman hade tillstånd, vilket Wirseen
förnekade. Bjugge fick troligen vid samma tillfälle reda på vilka, som hade
erforderligt tillstånd. Efter sitt samtal med Lindgren stod det klart för
±5jugge, att hans rörelse var av den omfattningen att tillstånd erfordrades.
Anledningen till att Bjugge likväl ej ansökte om tillstånd för sin privata
verksamhet var dels V* irseens svar till Bjugge i frågan, dels att han tyckte,
att han var i samma situation som exempelvis Snellman, vilken börjat i verket
tidigare än Bjugge och som ju aldrig begärt tillstånd. Bjugge ingav för
egen del ansökan iörst i anledning av JO:s ingripande.

mBj-UIggeJtr0r’ ‘fy ^lan e^f''r samtalet med Wirseen ringde upp Lindgren och
df™ sade» att han tyckte det var egendomligt, att han som den sist anställde
vid styreisen skulle »börja bråka» i tillståndsfrågan samt att, om
indgren önskade att någon sökte tillstånd, så borde denne vända sig till
nellman. Detta gjorde troligen icke Lindgren. Såvitt Bjugge kan erinra sig
talade ha,n överhuvudtaget icke med Larsson om privatverksamheten annat
an vid det ovannämnda tillfället i samband med att han sökte byrådirektorstjänsten.
Tal om tillståndsfrågan »man och man emellan» blev det
inom styrelsen först efter Dagens Nyheters artikel i saken. — Bjugge har
sedan lange känt till att befattningshavare inom styrelsen haft egna kontor
fyr Pn''?ta. uppdrag. — Bjugge skulle icke haft något emot att söka tillstand
tor sin privata verksamhet, om det påfordrats av byggnadsstyrelsen
Däremot skulle han icke ha reflekterat på byrådirektörstjänsten, därest han
ic ce fatt behalla små egna arbeten. Han kan icke erinra sig, att han vid
nagot till i all c fore samtalet med Lindgren tagit del av den utav Wirseen i
oktober lön7 upprattade promemorian angående tillstånd till extrauppdrag.

Lindgren uppgav på förfrågan, att han icke kunde erinra sig det av
Bjugge åberopade telefonsamtalet och att han ställde sig frågande till de av
Bjugge därom lämnade uppgifterna. Dock förklarade han sig icke ha någon
anledning att betvivla uppgifternas riktighet.

Bjugge (vid förhör 13/9 1961): Då han sökte tjänsten, hade han i sin priVam
fyra„ uppdrag (skolbyggen), för vilka han sedermera

sokte tillstånd. Da han tillträdde sm tjänst, voro två av nämnda uppdrag

»pa gang». Under anställningstiden erhöll han icke några nya privatuppdrag.

Sannolikt i samband med eller kort efter det att Bjugge ingivit ansökan
beträffande byrådirektörstjänsten hade han det samtal med Sixten Larsson,
varom han berättat vid det tidigare förhöret. Även om han numera
•m. <> ,fn !ninm,ls f en exakta ordalydelsen av sina yttranden vid samtalet
vidhaller han den version av vad vid samtalet förevarit, som antecknats i
protokollet från nyssnämnda förhör. Det är dock tänkbart, att han med
bixten Larsson talade om omfattningen av sin rörelse så i förbigående att
Larsson icke uppfattade det. Han är säker på, att lian vid samtalet icke

299

sade, att lian ämnade avveckla sin rörelse. Såvitt han kan erinra sig var det
icke tal om huruvida han hade några anställda.

Kort tid därefter och innan Bjugge utnämnts på tjänsten uppringdes han
av Wirseen, som i tämligen dunkla ordalag framställde en fråga som gick
ut på att Wirseen ville ha reda på, huruvida Bjugge — om han fick tjänsten
— komme att anse arbetet på byggnadsstyrelsen som sin huvudsakliga sysselsättning.
Frågan motiverades av Wirseen med att Bjugge ju drev privat
verksamhet. Bjugge — som tyckte frågan framfördes på ett egendomligt
sätt och därför särskilt erinrar sig densamma — svarade, att han, om han
blev utnämnd, skulle anse tjänsten vid styrelsen som sitt huvudarbete. Det
var vid detta tillfälle icke tal om tillstånd för privatuppdragen eller om avveckling
av rörelsen.

Senare under år 1959 kom den påringning från Lindgren, för vilken Bjugge
redogjort vid förhöret den 21 augusti 1961. Han tycker det är egendomligt
att Lindgren ej har något minne därav. Det var första gången som han
hade kontakt med Lindgren, sedan han börjat i styrelsen. Då Bjugge i anledning
av Lindgrens påringning uppsökte Wirseen, nämnde han säkerligen
att han hade vissa privata uppdrag. Man diskuterade sannolikt även vilka
av styrelsens befattningshavare som innehade tillstånd för privata uppdrag.
Wirseen sade troligen något om att »de flesta» hade tillstånd. Det var dock
därvid fråga om privat uppdrag, som erhållits under anställningstiden. Bjugge
fattade Wirseens tal om att man skulle låta tillståndsfrågan bero så, att
denne ansåg att det var onödigt med tillståndsansökan i Bjugges fall, enär
det var fråga om uppdrag som Bjugge haft redan då han började i styrelsen.
Bjugge fick först vid detta samtal med Wirseen fullt klart för sig att tillstånd
måste sökas för privatuppdrag. Emellertid hade han den uppfattningen,
att tillstånd endast erfordrades till sådana uppdrag som vederbörande
befattningshavare mottog under anställningstiden. — Bjugge ansåg att
han kunde lita på det besked han fått från Wirseen, som ju icke rått honom
att söka tillstånd. Därest Wirseen sagt att tillstånd erfordrades, skulle
Bjugge säkerligen ha sökt sådant. Bjugge vill icke förneka, att han tyckte
att det skulle vara förenat med visst besvär att avfatta tillståndsansökan.
Det är därför möjligt, att han ingav Wirseen den uppfattningen, att han
själv ej var särskilt intresserad av att söka tillstånd.

Bjugge förklarade vidare, att han icke kunde erinra sig att han med de
förut omnämnda tre befattningshavarna diskuterat avvecklingen av sin
rörelse eller frågan om tillstånd för något visst uppdrag.

Wirseen (vid förhör 6/9 1961): Troligen i samband med att Bjugge sökte
anställning vid byggnadsstyrelsen, hade han ett samtal med Wirseen. Man
tog då upp frågan om Bjugges privatuppdrag. Bjugge talade om att han var
privatpraktiserande arkitekt, lian förklarade att lian önskade komma över
till statstjänst, enär han icke var så ung längre och icke tyckte om den nya
tidens anda på den privata marknaden. Vidare nämnde han, att han sysslat
med skolbyggen samt att han hade några mindre arbeten, som han skulle
färdigställa. Wirseen kunde icke nu komma ihåg om vid tillfället frågan om
att tillstånd måste sökas för varje privat uppdrag bragtes på tal. men det
förefaller honom ganska naturligt att så varit fallet. Det är emellertid för
Wirseen helt främmande, att han skulle ha inskränkt sig till att bekräfta
ett yttrande av Bjugge att han tänkte fortsätta sin privata verksamhet.
Wirseen är helt säker på att Bjugge vid samtalet med Wirseen förklarade,

300

att han höll på att avveckla sin privata rörelse. Bjugge hade icke nämnt
något om att han hade några anställda. Detta kom fram först i samband
med att Bjugge^ sedermera sökte tillstånd. Efter samtalet med Bjugge utgick
Wirseen från att denne, då han började sin anställning, avslutat sina
privatuppdrag. Med hänsyn härtill och då Bjugge hade full sysselsättning
med arbetet på styrelsen fanns det enligt Wirseens uppfattning ingen anledning
att kontrollera att privatarbetena då verkligen voro avslutade. Det är
tänkbart, att Larsson och Wirseen i samband med att Bjugge sökte tjänsten
talat om att Bjugge hade vissa uppdrag, som denne skulle slutföra. Om
Bjugge sökt tillstånd att avsluta de uppdrag, som han sysslade med, då han
började vid styrelsen, hade hans ansökan säkerligen bifallits. Det får anses
som en ren lapsus från Wirseens sida. att vid Bjugges tillträde av tjänsten
frågan om tillstånd för denne att avsluta eventuellt kvarstående uppdrag
icke uppordnades. Först efter det att JO ingripit fick Wirseen reda på, att
Bjugge fortsatt sin privata verksamhet, sedan han tillträtt sin tjänst. Därefter
tog Bjugge i slutet av år 1960 upp frågan, huruvida han kunde erhålla
deltidstjänst vid styrelsen. Wirseen förklarade, att detta ej kunde ordnas
utan att Bjugge antingen fick sluta sin anställning eller söka tillstånd för
sina extrauppdrag.

Tillfrågad angående Bjugges uppgifter rörande Bjugges kontakt med
Lindgren och Bjugges samtal därefter med Wirseen uppger Wirseen: Han
har visserligen haft kontakt med Lindgren angående länsarkitekternas
extrauppdrag. Troligen har detta varit i samband med den av Wirseen i
mars 1959 utarbetade p.m., som lämnades till kommunikationsministern
vid en uppvaktning av Sixten Larsson och Wirseen och som låg till grund
för en diskussion om en generösare tillståndsgivning för länsarkitekterna.
Emellertid kan det icke då ha varit något tal om att Bjugge skulle söka tillstånd
för att man därigenom skulle få ett prejudikat i frågan. Bjugge var
vid den tidpunkten icke anställd i styrelsen. Wirseen kan icke heller erinra
sig något senare samtal som Bjugge efter kontakt med Lindgren skulle ha
haft med Wirseen. Även om något sådant samtal förekommit anser Wirseen
det uteslutet, att han skulle gett det beskedet som Bjugge påstått, nämligen
att det kanske var bäst att inte »riva i det där nu». Wirseen har i och
för sig ingen anledning tro att Bjugge, som Wirseen anser vara en mycket
sympatisk person, skulle avsiktligt lämna oriktiga uppgifter. Det besked
Wirseen enligt Bjugge skulle ha lämnat låter emellertid så fullständigt främmande
för Wirseen — som »kämpat för» att bestämmelserna i fråga om
tillstånd till extrauppdrag skulle följas — att han måste betvivla att samtalet
överhuvudtaget ägt rum.

I den härstädes upprättade remisspromemorian framhölls att Larsson,
enligt vad han själv vidgått, lämnat Bjugge medgivande att fortsätta och
slutföra visst skolbygge — och därigenom gått utöver sin befogenhet —
samt att Larsson, oaktat han haft all anledning antaga att Bjugge även i
övrigt innehade arkitektuppdrag, underlåtit att vidtaga i anledning därav
påkallade åtgärder. Därvid antecknades, bl. a., att Bjugge vid sin tjänsteansökan
— som den 10 mars 1959 föredrogs i plenum med Larsson som ordförande
— fogat och åberopat fotografier ej blott av ett stort antal redan
utförda större arbeten utan också av modeller av tre »ej slutförda projekt».

301

Beträffande Wirseen framhölls i promemorian, att denne synts redan vid
det av honom uppgivna samtalet med Bjugge ha bort närmare förvissa sig
om huruvida Bjugge verkligen skulle kunna hinna avveckla sin rörelse före
tjänstetillträdet samt att Wirseen vid sin därefter skedda beredning av tillsättningsärendet
icke gärna syntes kunna ha undgått att uppmärksamma
de ifrågavarande fotografierna och därvid — om icke förr — fått grundad
anledning antaga att Bjugges uppdrag icke skulle kunna slutföras på kort
tid. Genom underlåtenhet att påpeka förhållandet för Larsson eller att eljest
vidtaga någon åtgärd för tillståndsbestämmelsernas iakttagande i Bjugges
fall syntes Wirseen ha gjort sig skyldig till tjänstefel.

I sina slutliga yttranden anförde Larsson och Wirseen i denna del följande.

Larsson (i yttrande 4/1 1962): Jag vidhåller de av mig tidigare lämnade
uppgifterna, som icke haft överensstämmelse med vad Bjugge uppgivit.
Bjugges uppgifter stämmer dock illa överens också med de minnesbilder.

som Wirseen och andra befattningshavare har av fallet. ...

Om mindre privata arbeten återstod för Bjugge, när han tillträdde tjänsten,
så var det naturligt att jag skulle medverka till att han fick slutföra
dem. Jag vidhåller bestämt, att jag hade uppfattningen, att det rörde sig om
obetydliga arbetsuppgifter. Vid tjänstetillsättningar går jag icke igenom
ansökningshandlingarna utan endast de tablaer över sökandenas meritei,
som upprättats av föredraganden. I dessa förteckningar specificeras icke de
olika husbyggnadsuppdrag som en arkitekt haft eller innehar.

Det ligger i sakens natur, att en privatpraktiserande arkitekt, som anställes
i styrelsen och som har kvarstående privata uppdrag vid tjänstens
tillträde, måste beredas tillfälle att avveckla sina uppdrag. Eljest skulle styrelsens
möjligheter att förvärva en utomstående arkitekt vara ytterligt små.
Det råder ej heller någon tvekan om att Kungl. Maj:t inte skulle i ett fall
som Bjugges ha medgivit en ansökan om tillstånd att fullfölja eventuella
uppdrag. Helt nyligen har Kungl. Maj:t också meddelat ett dylikt tillstånd
för eu arkitekt som förordnats på byggnadsrådstjänsL Underlåtenheten
från min sida att tillse att Bjugge sökte tillstånd torde få betraktas uteslutande
som ett formellt fel — och som sådant enligt min mening icke av allvarlig
karaktär. Underlåtenheten har uppenbarligen icke haft till sytte att
obehörigen gynna Bjugge genom att ge honom en fördel, som han eljest icke
skulle fått om han i vederbörlig ordning hos Kungl. Maj:t sökt tillstånd.

Larsson överlämnade sedermera den i det ifragavarande tillsättningsärendet
upprättade meritsammanställningen, å vilken Larsson gjort en den 28
februari 1959 dagtecknad anteckning av innehåll, bl. a., att Wirseen skulle
avfordra Bjugge och en annan sökande besked om hur de vid anställning i
byggnadsstyrelsen ämnade förfara med sin privata verksamhet.

I anslutning härtill anförde Larsson (i yttrande 31/1 1962): Av anteckningen
— Som gjordes vid en förberedande föredragning i närvaro av Wirseen
— framgår att Wirseen hade att efterhöra huru Bjugge och dennes
närmaste konkurrent om befattningen ämnade förfara med sina privata
verksamheter vid anställning i byggnadsstyrelsen. Av förhöret med Bjugge

302

framgår också att han blivit uppringd av Wirseen. Helt säkert har Wirseen
därvid klarlagt uppdragsbestämmelsernas innebörd.

Jag anser numera att det finns större anledning betvivla riktigheten i de
uppgifter, som Bjugge lämnat vid förhören. För egen del lutar jag alltmera
åt den asikten att Bjugge vid det första sammanträffandet med mig upppvl^
a an s aktuella privata uppdrag var av så ringa omfattning att de
kunde slutföras av hans davarande medhjälpare vid arkitektkontoret.

I varje fall anser jag att den åberopade anteckningen visar, att jag i fallet
Bjugge gjort vad på mig ankommit.

Larsson (vid förhör 13/2 1962): Beträffande frågan om Bjugges privata
arkitektuppdrag framhåller Larsson, att han fick den uppfattningen att det
var ytterst obetydliga uppdrag som denne vid tiden för tjänstetillträdet
hade pa gang, uppdrag som utan olägenhet kunde överlåtas på Bjugges
medarbetare. En annan sak är att en arkitekt, som sysslar med skolbyggen,
°.„ omnehar uppdrag.som av olika skäl ligga vilande lång tid. Frågan om
tillstånd blir emellertid i sådant fall aktuell först när arbetet skall igångsattas.

Med anledning av uppgiften att Wirseen fick i uppdrag att särskilt förfraga
sig hos Bjugge rörande dennes privata verksamhet uppger Larsson,
att han icke kan minnas vad Wirseen berättade om innebörden av sitt samtal
med Bjugge. Larsson saknar emellertid all anledning antaga annat än att
Wirseen korrekt utfört uppdraget och fått ett tillfredsställande svar av
Bjugge. Till stöd härför åberopar Larsson att han under gårdagen talat med
Bjugges medsökande, hos vilken Wirseen även skulle förhöra sig. Denne
arkitekt uppgav därvid, att Wirseen gjort fullt klart att en avveckling av
den privata verksamheten utgjorde förutsättning för anställning hos stvrelsen.
a

Tf irseen (i yttrande 17/11 1961): Någon annan minnesbild angående
samtalet med Bjugge än den jag lämnat vid förhöret inför JO har jag icke.
Det förefaller mig icke troligt, att jag skulle ha frågat honom om huruvida
han hade nagra anställda. Har man såsom Bjugge framställde saken en nedkrympt
rörelse, som är under avveckling, låg en dylik fråga knappast i
lutten.

Jag uppmärksammade icke de av Bjugge åberopade fotografierna av modeller
till ej slutförda projekt. Jag har givetvis icke anledning att bestrida,
att de fanns fogade till hans ansökan. Troligen låg de inneslutna i något
kuvert, eljest hade jag säkerligen lagt märke till dem, enär de såsom jag
sedermera sett i den nu pågående utredningen var tämligen stora och som
fotografier vältagna och i övrigt intressanta. Då jag behandlade tjänsteärendet
tänkte jag nog inte på själva ansökningshandlingen, som ju endast
innehöll nagra få rader, utan fäste mig i första hand vid meritförteckningen.
1 denna, angavs inte något enda arbete såsom pågående utan i den förekommer
endast uppgift om utförda arbeten. Det anmärkningsvärda är, att jag
nu efteråt seda,n jag fått taga del av fotografierna över de arbeten som ej
skulle varit utförda kunnat konstatera, att dessa arbeten i meritförteckningen
är angivna såsom utförda.

IV. Frågan om Claessons enskilda verksamhet

303

Vid förhören uppgå vo Larsson och Wirseen, att de icke kände till att
Claesson innehaft uppdrag utan tillstånd.

Claesson (vid förhör 14/9 1961): Han driver egen arkitektrörelse sedan
år 1940. Till byggnadsstyrelsen kom han år 1945 och blev ordinarie år 1957.
Man erhöll sin nuvarande tjänst som byrådirektör innevarande år. I samband
med att han sökte anställning vid byggnadsstyrelsen talade han med
dåvarande chefen för stadsplanebyrån Quiding. Denne sade att Claesson
var oförhindrad att fortsätta sin privata verksamhet. Troligen talade han
med dåvarande generaldirektören Leo först strax efter det han börjat i styrelsen.
Såväl Leo som senare generaldirektörer i styrelsen ha känt till Claessons
privatverksamhet. Denna verksamhet har huvudsakligen omfattat ritningar
av vanliga bostadshus åt en byggnadsfirma i Kalmar, i vilken Claessons
broder är delägare. Några andra uppdrag har han också åtagit sig.

I medeltal har Claesson utfört ritningar till ett par hus per år. Ett fullständigt
projekteringsarbete beträffande ett hus tar kanske i ansprak en sammanlagd
tid av några månader. Tiden blir emellertid avsevärt kortare om
man — som Claesson gjort — ritar för en byggmästare som bygger i egen
regi än om byggnadsarbetet lämnas ut på entreprenad och kontraktshandlingar
måste upprättas. Claesson har i allmänhet haft någon ingenjör eller
arkitekt anställd hos sig, varför han icke behövt engagera sig i detaljerna i
arbetet. Claesson har — förutom nyss angivna extraarbeten — hatt nagra
mindre uppdrag, ungefärligen ett om aret, avseende stadsplaneändringar i
Saltsjöbaden. Dessa arbeten ha ägt samband med hans syssla som stadsarkitekt
men betalats särskilt. Uppskattningsvis har Claesson för små privatuppdrag
haft en nettoinkomst om 10 000 ä 20 000 kronor per ar.

Tillfrågad vad Claesson närmare avsåg med sitt uttalande i yttrandet till
byggnadsstyrelsen att privatverksamheten bedrivits »med styrelsens kännedom»
uppger Claesson: Han är av den uppfattningen att såväl generaldirektören
som bvråeheferna känt till hans verksamhet. Även om han icke direkt
talat med Wirseen i saken, utgår han från att denne kände till privatverksamheten.
När Claesson sökt en högre tjänst vid styrelsen, har han nämligen
varje gång — utom vid den senaste lönegradsupoflyttmngen under
innevarande år — till ansökningshandlingarna fogat en förteckning över utförda
arbeten, vilken Wirseen torde ha sett. Även inom departementet bör
man i samband med Claessons utnämning till byrådirektör vid styrelsen ar
1957 ha lagt märke till nämnda förteckning vid prövning av ansökningarna.
Claesson har talat om sin privata verksamhet med flera av byggnadsraden.
Exempelvis visade han för såväl Quiding som Dahl sina ritnmgsforslag till
en turistpaviljong för Kalmar stad, vilken avsags skola ligga på kulturhistoriskt
område och därför kunde vara av intresse lör Dahl såsom chet
för kulturhistoriska bvrån. Förslagen visades för övrigt även tor Wejke.
Detta var troligen år 1953 eller 1954. — Enligt Claessons uppfattning ha
befattningshavarna vid styrelsen räknat med att deras privata uppdrag
voro allmänt kända inom ''styrelsen. Han känner icke till, huruvida Sixten
Larsson, då han tillträdde generaldirektörsbefattmngen, ägde kännedom
om förhållandena i detta hänseende. Troligen kände Larsson då ej till Claessons
privatuppdrag. Claesson har icke diskuterat privatuppdragen med
Larsson Emellertid har han hört uttalanden, som tyda på att Larsson redan
vid sitt tillträde som generaldirektör kände till att privatverksamhet
förekom bland styrelsens befattningshavare. Larsson skulle sålunda, tro -

304

ligen år 1957 — alltså innan han tillträdde generaldirektörsbefattningen —
i visst sammanhang ha frågat viss vid byggnadsstyrelsen anställd arkitekt
om denne liksom Snellman hade eget arkitektkontor. Vidare förtjänar framhallas,
att en ansökan om zonexpropriation i Kalmar, för vilken Claesson
på uppdrag av Kalmar stad utfört skisser till ändring av stadsplanen, kom
under styrelsens behandling, sannolikt år 1959. På ritningarna fanns Claessons
namn. Enär ritningar, som utförts av någon befattningshavare vid
styrelsen, då de förekomma i något ärende hos byggnadsstyrelsen bruka
visas för generaldirektören och ifrågavarande arbete dessutom var av relati\t
speciell art, förutsätter Claesson, att Larsson vid ärendets föredragning
uppmärksammats å Claessons medverkan i ärendet. Möjligen har även någon
av Claesson utförd stadsplaneändring i Saltsjöbaden blivit föremål för
behandling i oyggnadsstyrelsen under den nuvarande generaldirektörens tid.
I så fall bör Larsson även ha sett detta arbete.

Claesson läste icke instruktionsbestämmelsema angående rätt till privatuppdrag,
förrän han fick Wirseens promemoria från oktober 1957. Claesson
hade dessförinnan tagit för givet att privatuppdrag voro tillåtna. Befattningshavarna
hade nog den uppfattningen att Wejke, som själv hade tämligen
många privatuppdrag, icke krävde särskilt tillstånd för mindre arbeten,
sadana som dem Claesson utförde. Sedan Claesson fått del av Wirseens
promemoria, talade han icke med denne i saken. Men naturligtvis blev det
då diskussion man och man emellan rörande tillståndsfrågan. Såvitt Claesson
kan erinra sig föreföllo instruktionsbestämmelsema på förevarande
punkt honom något dunkla. Han gjorde — efter att ha tagit del av Wirseens
promemoria -— den reflexionen, att han icke behövde söka särskilt
tillstånd, enär de arbeten, som han utförde vid sidan av tjänsten, icke annat
än i rena undantagsfall kunde bli föremål för behandling av styrelsen.
Han uppfattade således icke stadgandena så att tillstånd måste sökas i
varje särskilt fall. Han medger emellertid, att han eventuellt borde ha förstått
att bestämmelserna skulle kunna tolkas på det sättet. — Claesson
hörde talas om att några av arkitekterna vid styrelsen sökt tillstånd. Det
var bl. a. vissa av byråcheferna som gjort detta. Enär dessa befattningshavare
hade beslutanderätt i ärenden vid styrelsen, ansåg Claesson att jävssynpunkten
för byråchefernas del var av större betydelse än för de lägre
befattningshavarna.

Utöver vad sålunda angivits som förklaring till att Claesson icke sökt tillställd
för sina privata uppdrag vill Claesson framhålla, att man enligt hans
uppfattning —- även efter utsändandet av Wirseens promemoria — inom
styrelsen allmänt ansåg att den förutvarande instruktionens bestämmelser
voro föråldrade, ej endast i fråga om tillstånd för extrauppdrag. På flera
områden har denna instruktion icke tillämpats. Man visste att ny instruktion
var under utarbetande. Då man diskuterade tillståndsfrågan, ansåg
man sig icke böra vidtaga någon åtgärd i saken, förrän den nva instruktionen
utfärdades, vilket beräknades skola ske tämligen snart. Det antogs att
en ny instruktion skulle innebära en uppmjukning i fråga om tillståndstvanget.
— Han visste att Snellman drev privat verksamhet och var säker
på att denna bedrevs utan tillstånd. Det låg nämligen i linje med Wejkes
inställning. Claesson vill även nämna, att Snellman erhöll extrauppdrag genom
Leos medverkan. Claesson har i något sammanhang gjort den reflexionen,
att Snellmans verksamhet var mera omfattande än hans egen. som
minskat i storlek under de sista åren. Han känner vidare till att Snellman

305

uppvaktat departementet i tillståndsfrågan men icke fått något klart besked.

I den härstädes uppgjorda remisspromemorian antecknades, att Claesson
i ett tjänstetillsättningsärende, som behandlats av byggnadsstyrelsen den
29 januari 1957 med Wirseen som föredragande, ingivit en förteckning över
av honom utförda arbeten. Förteckningen — som av Claesson i hans i oktober
1955 dagtecknade ansökan särskilt åberopades som merit för erhållande
av tjänsten — utvisade att Claesson under tiden 1938—1955 innehaft
arkitektuppdrag avseende ett 40-tal byggnader, delvis av betydande storlek.
I promemorian framhölls att förteckningen knappast kunnat undgå
Wirseens uppmärksamhet och att det vid tillsättningsärendets handläggning
uppenbarligen saknats all anledning antaga annat än att Claesson ämnade
även framdeles utföra arkitektuppdrag i ungefär samma utsträckning.

I avgivet yttrande förklarade Wirseen att han icke känt till Claessons
ifrågavarande arkitektverksamhet samt anförde rörande den av Claesson i
tillsättningsärendet upprättade förteckningen över utförda arkitektuppdrag
följande.

När ansökningstiden i ett tjänstetillsättningsärende utgått samlas de till
registratom inkomna ansökningshandlingarna i en omslagskappa, på vilken
samtliga sökande förtecknats. Omslaget jämte handlingarna överlämnas
därefter till vederbörande byråchef för att han skall få tillfälle att bilda sig
en mening. Därefter överlämnas de till mig eller min närmaste man på personalsektionen.
På detta sätt har även nu ifrågavarande tjänstetillsättningsärende
behandlats. Förutom Claesson söktes byrådirektörstjänsten av fyra
personer, därav två befattningshavare hos styrelsen. Byggnadsrådet på
stadsplanebyrån, till vilken byrå tjänsten hörde, meddelade sedan han tagit
del av handlingarna, att han ansåge Claesson såsom mest meriterad böra
erhålla tjänsten. Med min kännedom om tjänsteförhållandena beträffande
de tre sökandena från styrelsen kunde jag direkt utan något närmare studium
av handlingarna konstatera, att Claesson såsom anställd i styrelsen
sedan 1945 i merithänseende avgjort låg bäst till för tjänsten. De två återstående
sökandena kunde i jämförelse med de övriga ej komma ifråga. Jag
anmälde förhandsvis ärendet till Wejke. Denne ville emellertid inte acceptera
Claesson. Detta förhållande lärer emellertid icke haft något att göra
med Claessons arkitektverksamhet. Ur Wejkes synpunkter skulle en dylik
verksamhet såvitt jag förstår snarast ha betraktats som en merit. På grund
av Wejkes och mina mot varandra stridande uppfattningar »lade sig» Wejke
på ärendet och det upptogs trots påstötningar från min sida till beslut
först i början av 1957. Claesson erhöll då förord till tjänsten sedan samtliga
övriga sökandena utom en återtagit sina ansökningar.

V. Frågan om övriga högre tjänstemäns enskilda verksamhet

Larsson och Wirseen förklarade, att de icke haft sig bekant att någon av
dessa innehaft privata uppdrag i strid mot gällande bestämmelser.

306

Rörande de i ärendet aktuella bestämmelserna om tillståndsprövning för
innehav av vissa bisysslor må till en början framhållas följande.

Frågan om statstjänstemännens rätt att vid sidan av tjänsten inneha annan
anställning eller bedriva annan verksamhet har i vårt land sedan lång
tid tillbaka varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas sida. Sedan
slutet av förra århundradet har härvid intresset — från att ursprungligen
ha varit begränsat till frågan om en avveckling av det i äldre tid vanliga
systemet med förening av flera olika tjänster hos en och samme person
väsentligen kommit att inriktas på spörsmålet om tjänstemännens rätt
att inneha bisysslor av enskild natur. I samband med olika löneregleringar
för tjänstemännen ha härutinnan — på initiativ av riksdagen eller från
annat håll — utfärdats bestämmelser, som i successivt skärpande riktning
begränsat tjänstemännens möjligheter att utan särskild prövning inneha
sådana bisysslor (jfr SOU 1928: 14).

Det är ur tva skilda synpunkter som en reglering av förevarande spörsmål
ansetts påkallad. Å ena sidan har det gällt att tillvarata statens intresse
av att tjänstemannen i behörig utsträckning ägnar sin arbetskraft åt den
uppgift, för vilken han erhåller lön, och att hans möjligheter härutinnan
icke obehörigen inkräktas genom att han åtager sig andra uppgifter. Ur
denna synpunkt är det tydligen i första hand bisysslans omfattning, icke
dess beskaffenhet, som är av betydelse. Å andra sidan har en inskränkande
reglering befunnits ur allmän synpunkt nödvändig med hänsyn till rättsordningens
krav på att privata intressen icke obehörigen inverka vid tjänstens
utövande och att eljest allmänhetens förtroende för myndigheterna
icke rubbas. I detta hänseende är det sålunda bisysslans art, icke dess omfattning,
som blir avgörande.

Ur först angivna synpunkt har frågan reglerats genom generella bestämmelser,
som meddelats i utfärdade avlöningsreglementen och som, såvitt nu
är i fråga, återfinnas i 7 § 1 mom. Saar. Enligt dessa bestämmelser gäller
skyldighet för varje ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman att hos
Kungl. Maj:t eller, såvitt angår tjänsteman med lägre lönegradsnummer än
24, hos vederbörande myndighet inhämta tillstånd att med sin tjänst förena
vissa andra sysslor. Gränsdragningen har härvid skett på det sättet,
att skyldigheten att söka tillstånd omfattar innehav av dels tjänstebefattning
eller därmed jämförligt uppdrag — utöver vissa specialfall som avses
i 6 § — dels och uppdrag som ordförande eller ledamot i styrelse för verk,
bolag, förening eller inrättning, vars verksamhet har huvudsakligen ekonomiskt
syfte. Endast om Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet vid
prövning av sådan ansökan finner innehavet av befattningen eller uppdraget
icke inverka hinderligt för utövandet av tjänsten, må tillstånd beviljas.

Mot den i 7 § Saar sålunda införda bestämningen »tjänstebefattning eller
därmed jämförligt uppdrag» ha i olika sammanhang erinringar riktats på
grund av dess oklara och vaga avfattning. Här må endast erinras att enligt

307

det betänkande, som ligger till grund för ifrågavarande stadgande, avses
med »tjänstebefattning» varje sådan anställning i allmän eller enskild tjänst
som med hänsyn till arbetets kontinuerliga fortgång, dess omfattning eller
därför utgående ersättning kan karakteriseras såsom befattning. Och med
»jämförligt uppdrag» avses enligt betänkandet uppdrag av såväl offentlig
som enskild natur i den mån desamma kunna karakteriseras såsom så varaktiga
— d. v. s. sträckande sig över en längre tidsperiod eller periodvis
återkommande — eller så tidskrävande att de kunna jämföras med tjänstebefattning
(SOU 1937: 48 s. 111 o.f.).

Den inskränkning i tjänstemännens rörelsefrihet, som ansetts påkallad
ur den andra av ovan angivna synpunkter — eller sålunda med hänsyn till
gällande regler och grundsatser om jäv för tjänstemännen — har, i varje
fall sedan tillkomsten av 1938 års avlöningsreglemente, icke genomförts i
form av föreskrifter i avlöningsreglementen utan genom särskilda bestämmelser
för vissa olika grupper tjänstemän. Bestämmelser av denna natur —
som Kungl. Maj:t enligt särskilt bemyndigande i 7 § Saar äger meddela —
har närmast avsett inskränkningar, mer eller mindre långtgående, av tjänstemännens
möjligheter att åtaga sig privata uppdrag, som falla inom området
för vederbörandes egna tjänsteuppgifter och som sålunda avse fråga
som kan komma att för prövning hänskjutas till den myndighet, där tjänstemannen
är anställd. Dessa bestämmelser, som under årens lopp i förhållandevis
stort antal utfärdats och som inbördes förete åtskilliga olikheter,
innehållas i allmänhet i de för myndigheterna utfärdade instruktionerna.

För byggnadsstyrelsens del gällde härutinnan — fram till den 1 oktober
1961 — den i § 23 i 1928 års instruktion intagna föreskriften, enligt vilken
med ordinarie befattning icke fick förenas sådant enskilt arkitektuppdrag,
som Kungl. Maj:t — beträffande högre tjänsteman — och i övrigt byggnadsstyrelsen
fann inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket.
I den nu gällande instruktionen för styrelsen (18 §) har regleringen utsträckts
även till icke-ordinarie tjänstemän och omfattar — förutom innehav
av eller delägarskap i arkitekt- eller byggnadsföretag eller liknande —
överhuvudtaget uppdrag åt kommun eller enskild i ärende, som är eller kan
bli föremål för handläggning inom styrelsen.

I anslutning till vad ovan sagts rörande utfärdandet för vissa grupper
tjänstemän, bl. a. befattningshavare i byggnadsstyrelsen, av bestämmelser
som inskränka deras rätt att fritt åtaga sig uppdrag inom området för deras
tjänsteutövning, må ytterligare anföras följande.

Den omständigheten att man mot betalning privat anlitar eu tjänsteman
hos den myndighet, som kan komma att pröva ens ärende, kan lätt hos allmänheten
ge upphov till föreställningen att fördelar därigenom kunna vinnas
på grund av tjänstemannens ställning och hans förmodade möjligheter
att, även om han själv ej deltager i ärendets handläggning, indirekt påverka
ärendets utgång. Det ligger också i sakens natur, att en tjänsteman som

308

plägar mottaga uppdrag av visst slag är angelägen att erhålla nya sådana
uppdrag av den, som en gång hänvänt sig till honom, särskilt när
det gäller uppdragsgivare som driver mera omfattande ekonomisk verksamhet.
Av sådant skäl kan tjänstemannen, då han i andra sammanhang
har att i tjänsten taga befattning med ärenden som rör uppdragsgivaren,
vara benägen att — låt vara helt omedvetet — förfara på sätt som bäst
överensstämmer med dennes intressen. Även om det förhåller sig så, att
tjänstemannen faktiskt icke deltager i ärendenas handläggning eller ens har
möjlighet att påverka prövningen, är det tydligt att blotta samröret mellan
tjänstemannen och uppdragsgivaren är ägnat att hos allmänheten uppväcka
misstankar om otillbörligt hänsynstagande. Det är angelägenheten
att avlägsna dylika misstankar och att därigenom vidmakthålla allmänhetens
förtroende för myndigheterna, som föranlett utfärdandet av nu ifrågavarande
bestämmelser, låt vara att någon samlad översyn på området
icke kommit till stånd och att sakligt opåkallade olikheter synas föreligga.

När det gäller byggnadsstyrelsens tjänstemän, föreligger tydligen särskild
risk för intressekollisioner, eftersom de uppdrag som den tekniskt utbildade
personalen, framförallt arkitekterna, åtaga sig i allmänhet falla
inom styrelsens vidsträckta verksamhetsområde och sålunda kunna bli föremål
för handläggning inom styrelsen. Genom att åtaga sig uppdrag åt t. ex.
privatpraktiserande arkitekt eller åt företag, som bedriver byggnadsverksamhet,
kan tjänstemannen i vissa fall försättas i direkt jävssituation och
kan eljest — om uppdragsgivarens verksamhet är av större omfattning —
få att i tjänsten taga befattning med andra ärenden som avse uppdragsgivaren.
Av förut anförda skäl kan man icke helt bortse från risken att
tjänstemannen i sådant fall kan låta sitt handlande påverkas av sitt förhållande
till uppdragsgivaren. Än större är uppenbarligen risken för att utomstående
bibringas uppfattningen att prövningen av uppdragsgivarens ärenden
icke sker med tillbörlig objektivitet. Det krav på särskild tillståndsprövning
— utöver vad 7 § Saar stadgar — som innefattas i instruktionsbestämmelserna
för byggnadsstyrelsen och som gäller helt oavsett uppdragens
omfattning eller varaktighet, framstår därför såsom i hög grad påkallat
ur allmän synpunkt. Därigenom avses icke att uppställa något ovillkorligt
förbud för arkitekter eller andra tjänstemän i byggnadsstyrelsen att utföra
privata uppdrag. Vad som avses är endast att få till stånd en prövning i det
särskilda fallet av lämpligheten ur förut angiven synpunkt av tjänstemännens
uppdragsinnehav och därmed en allmän kontroll över deras privata
verksamhet, i den mån denna berör frågor som kunna bli föremål för handläggning
inom styrelsen. Och denna kontroll har också, på sätt de nya instruktionsbestämmelserna
ge vid handen, ansetts böra icke obetydligt skärpas.

Frågan om en lämplig begränsning av statstjänstemännens rätt att inneha
bisysslor har, såsom klart framgår av vad i olika lagstiftningssamman -

309

hang yttrats, alltid ansetts innefatta ett ämne av stor betydelse för det allmänna.
Därvid har bl. a. framhävts vikten av att föreskriven tillståndsprövning
sker med tillbörlig restriktivitet, särskilt i fråga om de högre
tjänstemännens innehav av bisysslor, och att en effektiv kontroll över bestämmelsernas
efterlevnad upprätthålles. I en tid, då samhällsutvecklingen
fört med sig en fortgående utbyggnad av myndighetsorganisationen och
därmed ett väsentligt ökat antal tjänstemän, är det tydligt att dessa synpunkter
förtjäna särskild uppmärksamhet.

I motsats till vad som framskymtat i vissa i förevarande ärende avgivna
yttranden är det sålunda här icke fråga om föreskrifter av formell natur
eller eljest intressen av underordnad vikt som skola beaktas. Det bör i stället
med skärpa understrykas, att frågan om tillståndsbestämmelsernas iakttagande
avser ett ämne av väsentlig betydelse ur allmän synpunkt, såväl
för staten såsom arbetsgivare som med hänsyn till statens intresse av att
vidmakthålla medborgarnas förtroende för myndigheterna.

Jag övergår härefter till de i förevarande ärende upptagna spörsmålen
avseende dels underlåtenhet av vissa tjänstemän i byggnadsstyrelsen att
inhämta erforderligt tillstånd för innehav av bisysslor, dels uraktlåtenhet
av generaldirektören och administrative byråchefen att i vissa fall ingripa
däremot.

Frågan om underlåtenhet av vissa tjänstemän att inhämta tillstand för
innehav av bisysslor

I fråga om skyldigheten att inhämta tillstånd för innehav av bisysslor har
för samtliga tjänstemän gällt den allmänna föreskriften i 7 § 1 mom. Saar.
För tid, varom i detta ärende är fråga, har därjämte beträffande ordinarie
befattningshavare gällt föreskriften i § 23 då gällande instruktion för byggnadsstyrelsen,
enligt vilken enskilt arkitekt uppdrag icke fick förenas med
tjänsten med mindre Kungl. Maj:t eller byggnadsstyrelsen fann uppdraget
ej inverka hinderligt för tjänstgöringen. I sist avsedda fall förelåg alltså
skyldighet för tjänstemannen att i fråga om varje enskilt arkitektuppdrag
— oavsett dess omfattning eller beskaffenhet i övrigt — påkalla prövning,
som nyss sagts.

Utredningen i ärendet — som i denna del i allt väsentligt grundats på
tjänstemännens egna uppgifter — har givit vid handen att av 18 tillfrågade
ordinarie arkitekter åtminstone 13 i större eller mindre utsträckning innehaft
arkitekt uppdrag utan att ha inhämtat erforderligt tillstånd. Av övriga
224 tjänstemän som lämnat uppgifter i ärendet — arkitekter med ickeordinarie
anställning samt övriga befattningshavare — utvisar utredningen
att ett 40-tal tjänstemän innehaft privata uppdrag utan vederbörligt tillstånd.
Dessa senare bisysslor synas i omkring halva antalet fall ha avsett
arkitektuppdrag eller eljest uppdrag av teknisk natur.

Beträffande de ordinarie arkitekterna har vid utredningen främst upp -

310

märksammats de tre fall, då arkitekter vid sidan av tjänsten i organiserad
form drivit privat arkitekt rörelse av betydande omfattning. Rörande dessa
tre arkitekter, nämligen byggnadsrådet Snellman samt byrådirektörerna
Bjugge och Claesson, får jag anföra följande.

Enligt vad handlingarna utvisa har Snellman, som anställdes vid byggnadsstyrelsen
år 1948 och som år 1955 utnämndes till byggnadsråd och chef
för styrelsens intendentbyrå, alltsedan år 1934 tillsammans med annan arkitekt
innehaft arkitektfirma i Stockholm. Vid tiden för Snellmans anställning
i styrelsen bestod personalen i firman av två personer, men antalet
utökades sedermera till tio. Firman innehade enligt en av Snellman år 1960
lämnad uppgift arkitektuppdrag dels för kommunala bostadsstiftelser i tre
kommuner, dels för tre större byggnadsföretag. I firmans rörelse, som under
Snellmans tjänstetid leddes av den andre delägaren, har Snellman vid sidan
av tjänsten medverkat som konsult, i vilken egenskap han granskade och
bearbetade vissa av firmans arkitektuppdrag. Snellmans nettoinkomst från
firman har, enligt vad Snellman uppgivit, under de senaste fem åren uppgått
till omkring 60 000 å 70 000 kronor per år.

Men hänsyn till vad sålunda upplysts rörande Snellmans arbete i arkitektfirman
är det uppenbart att — även om detta arbete, såsom Snellman
uppgivit, tidsmässigt icke varit särskilt omfattande — tillståndsprövning i
Snellmans fall erfordrats jämlikt såväl § 23 i då gällande instruktion för
byggnadsstyrelsen som 7 § 1 mom. Saar. Ansökan om tillstånd ingavs emellertid
icke förrän efter upptagandet av förevarande ärende, och vid sin prövning
därav fann Kungl. Maj:t ej skäl bifalla ansökningen. Genom att sålunda
under en följd av år inneha berörda uppdrag utan tillstånd har Snellman
otvivelaktigt gjort sig skyldig till tjänstefel.

Som förklaring till sin underlåtenhet att söka tillstånd har Snellman
framhållit, att hans privata verksamhet varit allmänt känd inom byggnadsstyrelsen
under hela hans anställningstid utan att man från verksledningens
sida eller från annat håll någonsin påpekat att tillstånd borde sökas. Vidare
har Snellman uppgivit att han, sedan frågan om tillämpningen av de såsom
otidsenliga ansedda tillståndsbestämmelserna aktualiserats under slutet av
år 1957, själv tagit initiativ för att bringa klarhet i frågan främst med avseende
på sitt eget fall samt att han, då han efter ett samtal med dåvarande
expeditionschefen i kommunikationsdepartementet ånyo upptagit frågan
vid ett plenarsammanträde med byggnadsstyrelsen och därvid förklarat
sig ämna söka tillstånd, av Larsson och övriga närvarande avråtts från
att för det dåvarande ingiva ansökan. Mot den enhälliga uppfattningen i
plenum hade Snellman ansett sig icke böra fullfölja sin avsikt att söka tillstånd
utan låtit saken falla.

Utredningen i ärendet bekräftar Snellmans uppgift att han vid ett plenarsammanträde
någon gång omkring årsskiftet 1957/58 tagit initiativ till en
uppvaktning för expeditionschefen i tillståndsfrågan samt att Snellman en

311

kortare tid därefter besökt denne och haft ett samtal med honom i saken.
Vidare får utredningen anses giva vid handen, att Snellman vid ett därpå
följande plenarsammanträde lämnat redogörelse för innebörden av samtalet.

Vad som i övrigt förekom vid sistnämnda plenarsammanträde har icke
med säkerhet kunnat utredas. Ingen av de i ärendet hörda ledamöterna i
styrelsen har kunnat närmare erinra sig vad som yttrades eller har ansett
sig böra göra något bestämt uttalande därom. Ehuru detta förhållande
onekligen framstår som anmärkningsvärt med hänsyn till betydelsen för
tjänstemännen av det av Snellman upptagna principspörsmålet, är likväl
att märka att frågan om tillståndsbestämmelsernas tillämpning, på sätt
Snellman även uppgivit, diskuterats vid flera olika plenarsammanträden
omkring årsskiftet 1957/58. Åtskillig tid har nu också förflutit efter dessa
diskussioner. Det kan därför vara i viss mån förklarligt att vederbörandes
minnesbilder av vad som förekom vid ett visst av dessa tillfällen äro diffusa.
Att genom ytterligare utredning skapa klarhet härutinnan lärer icke låta
sig göra.

Med hänsyn till vad som upplysts och vitsordats rörande Snellmans olika
initiativ för erhållande av klarhet i tillståndsfrågan framstå emellertid Snellmans
uppgifter om att han vid det ifrågavarande plenarsammanträdet även
förde sitt eget fall på tal och att diskussion härom ägde rum såsom trovärdiga.
I varje fall saknas — låt vara att Snellman har ett eget intresse att
framställa saken på sätt skett — tillräckliga skäl att ifrågasätta riktigheten
av Snellmans i olika sammanhang lämnade uppgifter att han bibragtes den
uppfattningen att styrelsens övriga ledamöter ansågo, att han för det dåvarande
icke borde ingiva ansökan om tillstånd.

Vid denna bedömning av vad som förekommit i anledning av de initiativ,
som Snellman tagit i syfte att erhålla råd om huru han på ett korrekt och
lämpligt sätt borde förfara, och i betraktande av att Snellman numera avgått
från sin tjänst i byggnadsstyrelsen, anser jag omständigheterna med
avseende å Snellmans försummelse att söka tillstånd vara sådana, att jag
kan beträffande honom låta bero vid vad i saken förevarit.

Rörande Bjugge är upplyst, att denne sedan år 1945 drivit egen arkitektrörelse
och att han i februari 1959 sökte tjänst som byrådirektör vid byggnadsstyrelsen,
vilken tjänst han tillträdde i april samma år. Vid denna tid
var Bjugge, som i sin rörelse hade två anställda, sysselsatt med utförandet
av två större arkitektuppdrag avseende skolbyggnader och innehade två
andra liknande uppdrag. Efter tjänstetillträdet fortsatte Bjugge sin privata
verksamhet utan att inhämta tillstånd. Först efter upptagandet av förevarande
ärende sökte Bjugge tillstånd avseende de ifrågavarande fyra uppdragen.
Genom beslut i januari 1961 medgav Kungl. Maj:t Bjugge att slutföra
de nämnda uppdragen. På därom gjord ansökan beviljades Bjugge därefter
avsked från sin tjänst.

312

Bjugge har uppenbarligen varit skyldig att, då han efter tjänstetillträdet
fortsatte arbetet med de ifrågavarande arkitektuppdragen, inhämta medgivande
härtill jämlikt instruktionsbestämmelsen. Med hänsyn till uppdragens
omfattning förelåg enligt min mening sådan skyldighet jämväl enligt
stadgandet i 7 § Saar. Bjugge har följaktligen åsidosatt vad sålunda ålegat
honom.

Till sitt fredande har Bjugge anfört, bl. a., att han i sin tjänsteansökan
uppgivit att han innehade vissa ej slutförda arkitektuppdrag samt att han
vid olika samtal med Larsson och Wirseen bibragtes uppfattningen att hinder
icke mötte mot att han fortsatte sin privata verksamhet, i varje fall när
det gällde de uppdrag som han mottagit före tjänstetillträdet. Även om
Bjugges uppgifter om vad som förekommit vid de åberopade samtalen i
vissa avseenden icke vunnit bekräftelse vid utredningen, framgår dock bl. a.
av vad Larsson uppgivit om sitt samtal med Bjugge att denne icke kan anses
ha saknat fog för sin berörda uppfattning. Med hänsyn härtill och då på
Bjugges slutligen gjorda ansökan tillstånd beviljades honom att slutföra nu
ifrågavarande uppdrag, finner jag vad som förekommit rörande Bjugge,
vilken numera avgått från sin tjänst, icke vara av beskaffenhet att föranleda
vidare åtgärd.

I fråga om Claesson framgår av utredningen, att denne sedan år 1940
bedrivit egen arkitektrörelse med en eller två anställda samt att han år
1945 tog anställning i byggnadsstyrelsen, där han år 1957 blev ordinarie.
Under hela anställningstiden har Claesson utan att inhämta vederbörligt
tillstånd fortsatt sin rörelse, vilken huvudsakligen avsett utförande av ritningar
till bostadshus åt en byggnadsfirma, i vilken en broder till Claesson
är delägare. Vanligen har ett par sådana uppdrag utförts per år, och den
årliga nettoinkomsten har enligt Claesson uppgått till 10 000 ä 20 000 kronor.
Då Claesson efter upptagandet av förevarande ärende sökte tillstånd
beträffande ett av honom då innehaft uppdrag att utföra ritningar till ett
större bostadshus, lämnades ansökningen i januari 1961 av Kungl. Maj:t
utan bifall.

Vad sålunda upplysts rörande Claessons privata verksamhet ger vid handen,
att Claesson för tid, varom här är fråga, varit skyldig att inhämta tillstånd
för innehav av berörda uppdrag jämlikt instruktionsbestämmelsen
och även, i varje fall i stor utsträckning, enligt stadgandet i 7 § Saar. Genom
att likväl under lång tid ha utfört arkitektuppdrag av betydande storlek
utan erforderligt tillstånd har Claesson otvivelaktigt gjort sig skyldig till
tjänstefel.

Claesson har som förklaring till sin underlåtenhet anfört, att hans verksamhet
måste ha varit känd för verksledningen, som emellertid aldrig påfordrat
att tillstånd skulle sökas. Bl. a. hade han redovisat sina uppdrag i
en av styrelsen i januari 1957 behandlad tjänsteansökan, och vissa av honom
utförda arbeten hade även varit föremål för styrelsens prövning. I lik -

313

het med andra arkitekter hade han vidare ansett instruktionsbestämmelsen
föråldrad. Han hade också fäst avseende vid att Snellman bedrev privat
verksamhet utan att inneha tillstånd, en verksamhet som var av större omfattning
än Claessons egen.

Claessons antaganden att man inom verkets ledning känt till omfattningen
av Claessons privata verksamhet synas visserligen, i varje fall när det
gäller tiden efter utfärdandet av Wirseens promemoria i oktober 1957, ha
varit alltför löst grundade för att kunna tjäna Claesson till ursäkt. I den
omständigheten att Snellman — som hade högre tjänsteställning än Claesson
— bedrev en omfattande privat verksamhet utan tillstånd har emellertid
Claesson otvivelaktigt haft visst stöd för sin uppfattning att man från
ansvarigt håll ansåg att tillståndsbestämmelsema, i avbidan på den väntade
nya instruktionen, kunde eftersättas. Med hänsyn härtill finner jag mig
även beträffande Claessons underlåtenhet att söka tillstånd kunna låta bero
vid vad i saken förekommit.

Vad härefter angår de övriga ordinarie arkitekter, som enligt utredningen
innehaft privata arkitektuppdrag utan tillstånd, har dessa befattningshavares
verksamhet efter allt att döma varit av vida mindre omfattning
än de förut nämnda tre arkitekternas. Utredningen ger vidare vid handen,
att det bland dessa befattningshavare varit en allmänt omfattad mening
att verksledningen godtagit den tillämpningen av bestämmelserna, att
tillstånd icke erfordrades för innehav av »enstaka» arkitektuppdrag av begränsad
omfattning. För denna uppfattning har, enligt vad utredningen
visat, fog icke heller saknats. Av nu angivna skäl och då befattningshavarnas
uppmärksamhet numera fästs vid vikten av att i föreskriven ordning
inhämta tillstånd för innehav av bisysslor, har jag ansett mig kunna underlåta
att föranstalta om vidlyftig utredning för att närmare klarlägga i vilken
utsträckning dessa befattningshavare förr åsidosatt sin tjänsteplikt genom
att icke inhämta tillstånd för innehav av privata uppdrag.

Beträffande slutligen det förut omnämnda 40-talet tjänstemän, vilka icke
äro arkitekter med ordinarie tjänsteställning — och för vilkas uppdrag, såvitt
nu är i fråga, endast tillståndsbestämmelsen i 7 § Saar kunnat ifrågakomma
— har jag med hänsyn till den i många fall föreliggande svårigheten
att klart avgränsa uppdrag, som äro av beskaffenhet att falla in under
nämnda bestämmelse, icke funnit sannolikt att underlåtenhet att inhämta
tillstånd skulle i dessa fall i allmänhet kunna läggas vederbörande till last
som fel. Utredningen härutinnan har därför begränsats till att avse endast
fyra tjänstemän, två icke-ordinarie arkitekter som innehaft arkitektuppdrag
och två andra befattningshavare som varit styrelseledamöter i bostadsförening
respektive fastighetsbolag. I dessa fall har efter ärendets upptagande
vederbörande ansökt om och även beviljats tillstånd. Med hänsyn
till omständigheterna i fallen har jag funnit mig kunna låta bero vid vad
sålunda förekommit.

314

Frågan om Larssons och Wirseens underlåtenhet att ingripa med avseende
å vissa högre tjänstemäns innehav av bisysslor

Med hänsyn till betydelsen ur allmän synpunkt av att befattningshavarna
hos myndigheterna ställa sig tillståndsbestämmelserna till efterrättelse
är det en angelägen uppgift för myndighets ledning att vara allmänt verksam
i detta syfte och att, om omständigheterna därtill föranleda, vidtaga
lämpliga åtgärder för vinnande av rättelse. Att denna kontrolluppgift —
som följer av tjänstens beskaffenhet — effektivt fullgöres, är uppenbarligen
av största betydelse till förekommande av att personalen bibringas en
oriktig uppfattning om innebörden av gällande bestämmelser eller om vikten
av att de iakttagas och att personalen i enlighet därmed undandrager
sig den tillståndsprövning, som är betingad bl. a. av det starka allmänna
intresset av att medborgarnas förtroende för myndigheterna icke rubbas.
Vikten av att sådan kontroll sker har också under lagstiftningsarbetet särskilt
understrukits (jfr t. ex. SOU 1928: 14 s. 178).

Som generaldirektör och därmed i främsta rummet ansvarig för byggnadsstyrelsens
verksamhet är Larsson följaktligen pliktig ingripa, då han
erhåller kännedom om eller får grundad anledning antaga att någon under
styrelsen lydande tjänsteman innehar bisyssla utan erforderligt tillstånd.
På sätt utredningen givit vid handen har i förevarande ärende fråga uppkommit
huruvida Larsson eftersatt sin nämnda tjänsteplikt med avseende
å Bjugges och Snellmans förhållanden, vilka enligt gällande bestämmelser
skolat hänskjutas till prövning av Kungl. Maj:t.

Beträffande först Larssons kännedom om Bjugges privata verksamhet
framgår av utredningen, bl. a., att Bjugge i samband med att han i februari
1959 sökte en tjänst som byrådirektör besökte Larsson, därvid Bjugges enskilda
arkitektrörelse fördes på tal. Enligt vad Larsson uppgivit lämnade
han — som vid samtalet fick den uppfattningen att Bjugges verksamhet
var av ringa omfattning — sitt medgivande till att Bjugge slutförde visst
arkitektuppdrag avseende en skola. Larsson har emellertid vidare framhållit,
att han kort efter berörda samtal — enligt vad som framgår av en i tillsättningsärendet
gjord anteckning — gav Wirseen i uppdrag att hos Bjugge
efterhöra huru denne vid anställning i styrelsen ämnade förfara med sin
enskilda arkitektverksamhet. Vid detta förhållande ansåg sig Larsson ha
gjort vad på honom ankommit.

Enligt min mening låg det närmast till hands att Larsson vid det ifrågavarande
samtalet själv närmare förhörde sig om Bjugges privata verksamhet
och hans eventuella avsikter att vid sidan av tjänsten fortsätta sin rörelse,
därvid tillståndsbestämmelsernas innebörd bort klargöras för Bjugge.
I varje fall har Larsson icke ägt att, på sätt skett, lämna Bjugge medgivande
att slutföra ett enskilt arkitektuppdrag, om vars omfattning Larsson för
övrigt icke synes ha förskaffat sig närmare kännedom. Med hänsyn till att
Larsson efter berörda samtal — och innan Bjugge tillträdde tjänsten —

315

uppdragit åt Wirseen att närmare tala med Bjugge angående dennes privata
verksamhet, finner jag emellertid att Larssons förfarande icke kan läggas
honom till last som tjänstefel. I denna del föranleder ärendet därför icke
någon min vidare åtgärd.

Rörande härefter Larssons förfarande med avseende å Snellmans enskilda
verksamhet är till en början att uppmärksamma Snellmans uppgift om vad
som skulle ha förekommit vid det förut omnämnda plenarsammanträdet,
vid vilket Snellman redogjorde för sitt samtal med expeditionschefen i
kommunikationsdepartementet rörande tillståndsfrågan. Vid detta sammanträde,
som enligt Snellman ägde rum kort efter det Larsson den 1 februari
1958 tillträtt befattningen som generaldirektör, skulle sålunda Larsson
— sedan Snellman redogjort för berörda samtal och framhållit att han
ämnade för sin del ingiva ansökan om tillstånd — ha förklarat att det icke
var lämpligt att Snellman för det dåvarande vidtoge sådan åtgärd. Med
anledning av detta uttalande av Larsson, vilket enligt Snellman stod i överensstämmelse
med den mening som under diskussionen vid sammanträdet
allmänt kommit till uttryck, hade Snellman avstått från att fullfölja sin
nämnda avsikt.

Som jag tidigare framhållit saknas tillräckliga skäl att ifragasätta riktigheten
av Snellmans uppgifter rörande den uppfattning Snellman erhöll av
vad som yttrades vid sammanträdet. A andra sidan har Larsson bestritt
att han uttalat sig på sätt Snellman gjort gällande. Någon närmare klarhet
om vad som förekom vid tillfället har, som förut framhållits, icke heller
kunnat vinnas. Vid angivna förhållanden kan icke anses styrkt att Larsson
fällt det av Snellman påstådda uttalandet. Med hänsyn bl. a. till att tillståndsfrågan
diskuterats vid flera plenarsammanträden omkring årsskiftet
1957/58 kan för övrigt icke anses uteslutet att det nu åsyftade sammanträdet
— såsom Larsson ock ifrågasatt — ägt rum redan före Larssons
tjänstetillträde och att det varit i annat sammanhang som Snellman talat
med Larsson om sin privata arkitektverksamhet.

Vid bedömandet av Larssons förfarande anser jag mig därför böra lämna
helt åsido vad som må ha förekommit vid det av Snellman åberopade plenarsammanträdet.

Utredningen i ärendet ger emellertid klart vid handen, att det inom byggnadsstyrelsen
sedan länge var allmänt känt att Snellman vid sidan av tjänsten
bedrev arkitektverksamhet. Larsson har också medgivit, att han »redan
från början» kände till förhållandet, om vilket man enligt Larsson allmänt
talade inom verket. Larsson hade dock, enligt vad han vidare uppgivit, först
småningom fått närmare klarhet om verksamhetens omfattning — inför
vilken Larsson kände allmän olust — och att tillstånd därtill icke förelag.
Enligt Larsson erhöll han klarhet härutinnan i varje fall senast i samband
med den av honom och Wirseen i mars 1959 gjorda uppvaktningen i kommunikationsdepartementet
rörande länsarkitekternas tillståndsfråga.

316

I enlighet med vad förut anförts var det en tjänsteplikt för Larsson att
ingripa, när han fick kännedom om eller grundad anledning antaga att
tjänsteman i styrelsen innehade bisyssla, som krävde tillstånd, i all synnerhet
när det såsom beträffande Snellman gällde en högre tjänsteman, vars
förhållanden skulle hänskjutas till prövning av Kungl. Maj:t. Larsson har
emellertid underlåtit att ingripa med avseende å Snellmans verksamhet och
har därigenom åsidosatt vad som ålegat honom i tjänsten.

Härvid är emellertid att märka att Larsson, som vid sitt tillträde saknade
närmare erfarenhet av statsförvaltningens förhållanden, icke blev av
någon av styrelsens övriga ledamöter eller eljest uppmärksamgjord på att
åtgärd borde vidtagas i fråga om Snellmans privata verksamhet. Att Larsson
icke ingrep redan i början av sin tjänstetid — innan han närmare blev
insatt i byggnadsstyrelsens arbetsförhållanden och olika problemställningar
— framstår därför som ursäktligt.

Efter hand som Larsson kom närmare in i arbetet och på grund av därvid
vunna erfarenheter bereddes möjlighet att självständigt bedöma föreliggande
spörsmål måste emellertid bedömningen bli en annan. På sätt utredningen
ger vid handen förekom härutinnan redan under Larssons första
år i byggnadsstyrelsen till handläggning ett 20-tal ärenden rörande ansökningar
från tjänstemän om tillstånd att inneha bisysslor, vilka ärenden i
flertalet fall torde ha föredragits för Larsson. Denne har sålunda under berörda
tid gång efter annan prövat ärenden rörande lämpligheten av att
olika tjänstemän innehade privata uppdrag, därvid fråga ofta var om lägre
tjänstemän och uppdrag av tämligen ringa omfattning. Vidare framgår, att
Kungl. Maj:t i ett par ärenden i slutet av år 1958 och början av år 1959
avslagit ansökningar från länsarkitekter om tillstånd att inneha bisysslor
samt att dessa avslag, som enligt vad som inhämtats fingo anses som uttryck
för en skärpning av tidigare tillämpad praxis, föranledde Larsson afl
i mars 1959 tillsammans med Wirseen göra en uppvaktning i kommunikationsdepartementet
rörande tillståndsbestämmelsernas tillämpning. Även i
övrigt synes vissa diskussioner i denna fråga ha förekommit inom byggnadsstyrelsen.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit måste Larsson i varje fall senast
i mars 1959 ha blivit så väl insatt i tillståndsfrågorna och fått en så
klar uppfattning om betydelsen av att gällande bestämmelser iakttogos, att
det får anses innefatta tjänstefel av Larsson att han underlät att vidtaga
åtgärd för att tillståndsprövning i fråga om Snellmans verksamhet kom til!
stånd. Vid sin prövning av olika tillståndsärenden rörande som regel lägre
tjänstemäns förhållanden och vid diskussionerna i övrigt rörande bestämmelsernas
tillämpning kan Larsson icke ha undgått att påminna sig Snellmans
verksamhet, en verksamhet som tydligen ingav Larsson allmän olust.
Med hänsyn till Snellmans ställning i byggnadsstyrelsen och till omfattningen
av den arkitektrörelse, i vilken Snellman var delägare och medarbe -

317

tare, var det uppenbarligen i hög grad angeläget att frågan om Snellmans
verksamhet blev föremål för prövning. Det fel som Larsson låtit komma sig
till last måste därför ur såväl principiell synpunkt som med hänsyn till omständigheterna
i fallet betraktas som allvarligt.

Som förklaring till sin underlåtenhet att ingripa har Larsson anfört, att
förhållandena beträffande arkitekternas bisysslor, bl. a. genom Wirseens
åtgärder, successivt förbättrats under senare år samt att Larsson med hänsyn
härtill och då det här gällde att bryta en sedan lång tid tillämpad praxis
ansåg lämpligt att icke vidtaga ytterligare åtgärder förrän i samband med
den väntade nya instruktionens utfärdande. Viss hänsyn tog Larsson vidare
till att man från kommunikationsdepartementets sida aldrig tagit något
initiativ i saken, oaktat man där sedan länge torde ha känt till att
Snellman och andra arkitekter bedrev privat verksamhet.

Det är visserligen riktigt att — innan upptagandet av förevarande ärende
— genom Wirseens åtgärder en viss förbättring skett i fråga om de inom
byggnadsstyrelsen rådande missförhållandena med avseende å bisyssleväsendet,
bl. a. därigenom att privata uppdrag icke längre genom styrelsens
egen försorg direkt eller indirekt förmedlades till där anställda arkitekter.
Denna omständighet och det förhållandet att en uppenbart felaktig och ur
allmän synpunkt betänklig praxis tillämpats under lång tid kunna emellertid
icke godtagas som ursäkt för underlåtenhet att ingripa i Snellmans fall,
vilket på grund av sin särskilda beskaffenhet var allmänt känt i verket och
som därför av tjänstemännen med fog kunde tagas — och också tagits —
som exempel på att tillståndsbestämmelserna med verksledningens goda
minne finge åsidosättas. Att vänta med ingripandet till dess den nya instruktionen
utfärdats — en instruktion som, såvitt nu är ifråga, icke kunde
förväntas innehålla någon uppmjukning av bestämmelserna — skulle möjligen
kunna ha varit försvarligt om man med fog kunnat räkna med att
instruktionen inom mycket kort tid skulle utfärdas. Så var emellertid här
icke förhållandet.

Beträffande härefter frågan om Larsson ägt taga hänsyn till departementets
passivitet i saken får jag framhålla, att varken departementschefen
eller — än mindre — någon tjänsteman i departementet lagligen äger medgiva
dispens från gällande bestämmelser om tillståndsprövning. Det är för
övrigt en för förvaltningen väsentlig princip att myndigheterna vid sin till -lämpning av lag och författning handla självständigt och på eget ansvar.
Även om det förhållit sig så, att man från departementets sida under hand
förklarat, att tillståndsprövning icke erfordrades beträffande Snellman,
hade en sådan omständighet följaktligen icke fritagit Larsson från skyldigheten
att på eget ansvar pröva frågan och att vidtaga därav påkallade åtgärder.
Med hänsyn till den utomordentliga vikten av att myndigheterna
vid sin tillämpning av författningsbestämmelser i enskilda fall handla
självständigt och utan påverkan från departementens sida skulle det i stål -

318

let ha varit att anse som en försvårande omständighet, om Larssons underlåtenhet
väsentligen berott på att han ansett sig böra handla i enlighet med
vad som förklarats vara departementets mening. Emellertid har Larsson
icke påstått att något verkligt medgivande från departementets sida lämnats
beträffande Snellman. Vad som i departementet var känt i fråga om
arten och omfattningen av dennes verksamhet synes överhuvudtaget oklart.
Det är också att märka, att dåvarande expeditionschefens svar till Snellman,
såsom denne uppfattade svaret, icke heller innebar att tillstånd ej
behövde sökas. På detta svar kunde Larsson sålunda icke grunda antagande
att det i departementet ansågs, att Snellman utan vidare finge bedriva
sin privata verksamhet. De därefter av Kungl. Maj:t meddelade avslagen
på ansökningar för vissa länsarkitekter — vilka beslut utmärkte en skärpning
av tidigare praxis — borde ytterligare ha manat Larsson till försiktighet
i sina antaganden rörande departementets inställning till fallet och till
frågan om tillståndsbestämmelsernas tillämpning överhuvudtaget. Av nu
anförda skäl finner jag, att det till ingen del kan lända Larsson till ursäkt
att han utgått från att man inom departementet godtagit förhållandet beträffande
Snellman.

Vid övervägande av frågan om det tjänstefel som Larsson låtit komma
sig till last bör beivras genom åtal framstår visserligen Larssons försummelse
att ingripa mot Snellman såsom i hög grad betänklig med hänsyn till att
det är ett väsentligt intresse ur allmän synpunkt att tillståndsbestämmelsema
strikt tillämpas och att det allmänna därigenom har kontroll över
tjänstemännens privata uppdrag. Försummelsen är betänklig även med
tanke på att den avsett en chefstjänsteman och att Larsson, då han under
ifrågavarande tid vid upprepade tillfällen hade att pröva ansökningar av
lägre tjänstemän om tillstånd att inneha uppdrag, icke kunnat undgå att
inse det stötande i att tillståndsprövning skedde med avseende å de lägre
tjänstemännens i regel föga omfattande uppdrag men icke beträffande den
mycket inkomstbringande verksamhet, som utövades av en av styrelsens
egna ledamöter. Å andra sidan måste försummelsen bedömas mot bakgrunden
av de missförhållanden på förevarande område som sedan lång tid tillbaka
rått och rådde inom byggnadsstyrelsen, då Larsson blev chef för ämbetsverket.
Det förhållandet, att två verkschefer haft egna arkitektbyråer
vid sidan av tjänsten utan att inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd härtill och
utan att ingripande häremot skett från det allmännas sida, har uppenbarligen
lett till att åtskilliga tjänstemän fått den oriktiga men dock förklarliga
uppfattningen, att instruktionens föreskrift om tillståndsprövning icke
behövde iakttagas annat än med avseende å uppdrag som kunde komma i
kollision med vederbörandes tjänsteuppgifter. Utredningen ger tydligt vid
handen, att man inom verket ganska allmänt ansett att instruktionsbestämmelsen
om tillståndsprövning vore föråldrad och att en ändring av uppkommen
praxis att icke söka tillstånd för privata uppdrag borde anstå, till

310

dess ny instruktion utfärdades. Härtill kommer att man inom verket befarat
att en sträng tillämpning av bestämmelserna om tillståndsprövning
skulle menligt påverka möjligheten att behålla och rekrytera teknisk personal.
Det är därför — även om tidigare rådande praxis, på sätt framgår av
det förut sagda, i och för sig icke kan göra försummelsen att ingripa ursäktlig
— i viss mån förståeligt att Larsson dragit sig för ett ingripande, vars
konsekvenser i personalhänseende och därmed för verkets möjligheter att
fullgöra sina uppgifter voro svåra att överblicka för en ny chef. Det är ock
att märka, att ingen fäst den nye chefens uppmärksamhet på nödvändigheten
av ett ingripande, samt att Larsson, som saknade ämbetsmannaerfarenhet,
under sin första tid såsom chef för verket, då han hade att sätta sig
in i en mängd för honom nya spörsmål, haft en mycket pressande arbetsbörda
och därför icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt förevarande
spörsmål. Det är sålunda uppenbart, att Larssons underlåtenhet att ingripa
mot Snellman icke haft sin grund i någon avsikt att obehörigen gynna denne
utan huvudsakligen betingats av ett antagande att det med hänsyn till
föreliggande omständigheter låge i verkets intresse att åtgärd för tillståndsbestämmelsernas
efterlevnad borde anstå i avbidan på utfärdandet av den
nya instruktionen. Larsson har förklarat, att han numera inser att han i
angivna hänseende förfarit felaktigt. Rättelse härutinnan har också skett.
Det kan därför med säkerhet antagas, att Larsson i fortsättningen kommer
att ägna all erforderlig uppmärksamhet åt att bestämmelserna lända till
efterrättelse. Av nu angivna skäl och med hänsyn jämväl till den påfrestning,
som ärendets publicitet och utdragna handläggning i förening med
Larssons sjukdom redan orsakat denne har jag — oaktat Larssons försummelse
framstår såsom betänklig — med stöd av 4 § instruktionen för riksdagens
ombudsmän ansett mig kunna eftergiva åtal och låta bero vid vad i
saken förevarit.

Beträffande härefter Wirseen har denne i egenskap av personalchef en
allmän skyldighet att verka för att tillståndsbestämmelserna iakttagas av
den honom underställda personalen. Som chef för administrativa byrån
åligger det jämväl Wirseen — liksom övriga chefstjänstemän i styrelsen —
att taga erforderliga initiativ i spörsmål, som instruktionsenligt ankomma
på hans handläggning, och att sålunda, på sätt också uttryckligen angavs
i 1928 års instruktion, »med uppmärksamhet följa sådana frågor som
falla inom hans byrås verksamhetsområde samt att, då han finner anledning
därtill, i dem framställa förslag». Att cheferna för vederbörande avdelningar
eller byråer i ett ämbetsverk fullgöra skyldigheten att taga egna
initiativ och diirmed fästa verkschefens uppmärksamhet på olika aktuella
spörsmål är uppenbarligen av största betydelse för verkschefens möjligheter
att på avsett sätt leda myndighetens arbete.

Till administrativa byråns verksamhetsområde höra bl. a. frågor om tilllämpningen
av gällande bestämmelser om tillstånd för innehav av bisysslor.

320

I sådana ärenden, såväl när det gäller Wirseen underställd personal som i
fråga om de chefstjänstemän vilka liksom Wirseen äro ledamöter i styrelsen,
åligger det följaktligen denne såsom chef för administrativa byrån att vara
föredragande och att däri framställa de förslag, som objektivt sett äro av
omständigheterna påkallade. Denna skyldighet är uppenbarligen icke begränsad
till ärenden, däri vederbörande tjänsteman självmant inger ansökan
om tillstånd, utan har avseende på alla uppkomna frågor av hithörande beskaffenhet,
sålunda även frågor om underlåtenhet att söka erforderligt, tillstånd.
Härav följer att Wirseen även när det gäller övriga chefstjänstemän
— som icke äro honom underställda — har skyldighet att i förekommande
fall ingripa. Om det sålunda t. ex. kommer till Wirseens kännedom att sådan
chefstjänsteman innehar eller med fog kan antagas inneha bisyssla i
strid mot gällande föreskrifter, är det följaktligen en tjänsteplikt för Wirseen
som chef för administrativa byrån och därmed som föredragande i sådana
frågor att hos generaldirektören — därest rättelse i annan ordning icke
kommer till stånd — anmäla förhållandet och föreslå de åtgärder som av
omständigheterna påkallas.

Vid utredningen i förevarande ärende har fråga uppkommit om Wirseen
åsidosatt sin nämnda tjänsteplikt med avseende å Bjugges, Claessons och
Snellmans förhållanden, vilka enligt gällande bestämmelser skolat hänskjutas
för prövning av Kungl. Maj:t.

Vad först angår Wirseens kännedom om Bjugges och Claessons förhållanden
anser jag visserligen, att Wirseen vid ett noggrannare studium av de
ansökningshandlingar, om vilka i ärendet är fråga, haft anledning att göra
sig närmare underrättad om i vilken utsträckning dessa personer innehade
privata uppdrag och ämnade fortsätta därmed. Med hänsyn till vad Wirseen
uppgivit och vad i övrigt vid utredningen förekommit finner jag emellertid,
att Wirseens underlåtenhet att ingripa med avseende å dessa tjänstemän
icke är av beskaffenhet att kunna läggas honom till last som fel.

Beträffande härefter frågan om Snellmans privata verksamhet framgår
av utredningen, att Wirseen sedan länge ägt kännedom om densamma och
haft uppfattningen att denna fråga rätteligen skulle hänskjutas till prövning
av Kungl. Maj:t. Wirseen har emellertid — efter utfärdandet av 1957 års
promemoria rörande tillståndsbestämmelsema — icke vidtagit någon som
helst åtgärd i syfte att åstadkomma rättelse, vare sig genom samtal med
Snellman eller genom att upptaga frågan med generaldirektören. Denna
Wirseens underlåtenhet framstår som desto mera anmärkningsvärd som
Wirseen var den enda av styrelsens ledamöter som var jurist och det icke
var obekant för honom att Snellman själv, genom uppvaktning i kommunikationsdepartementet
och genom att därefter anmäla frågan vid ett plenarsammanträde
med styrelsen, sökte erhålla klarhet om huru han borde
förfara. \ven om det måhända kan anses försvarligt att Wirseen icke genast
efter Larssons tjänstetillträde, då Larsson ännu var helt ny i tjänsten

321

och hade att sätta sig in i en mångfald spörsmål, upptog frågan med Larsson,
har det likväl varit en tjänsteplikt för Wirseen att efter någon tid, särskilt
som Wirseen fortlöpande haft anledning att med Larsson diskutera
tillståndsfrågor, fästa dennes uppmärksamhet på Snellmans fall och angelägenheten
av att tillståndsprövning ägde rum. Om så skett, framstår det
som sannolikt att Larsson också skulle ha föranstaltat om rättelse i fallet
och därmed vidtagit en åtgärd, som för tjänstemännen överhuvudtaget inskärpt
betydelsen av att bestämmelserna efterlevdes. Genom sin berörda
underlåtenhet har Wirseen följaktligen förfarit felaktigt.

När det gäller att bedöma om det fel, som salunda ligger Wirseen till last,
bör beivras är att märka att Wirseen varit positivt verksam för att motverka
de inom byggnadsstyrelsen radande missförhållandena med avseende
å bisyssleväsendet. Härutinnan må erinras, att det tidigare var vanligt att
privata uppdrag genom styrelsens egen försorg förmedlades till där anställda
arkitekter och att detta missförhållande upphört efter ingripande av
Wirseen. Det är vidare Wirseen, som tagit initiativet till utsändandet av
1957 års promemoria rörande tillståndsbestämmelsema. Utsändandet av
denna promemoria har otvivelaktigt lett till att personalens uppmärksamhet
fästs på innebörden av da gällande bestämmelser och till ett bättre iakttagande
av dessa, såvitt avser den lägre personalen. Att han icke ingripit
även gentemot Snellman har uppenbarligen icke berott pa att han velat
obehörigen gynna denne utan synes ha sin förklaring i att Wirseen haft
den oriktiga uppfattningen att hans skyldighet att vidtaga åtgärd för tillståndsbestämmelsemas
efterlevnad avsett allenast honom underställd personal
och sålunda icke chefstjänstemän som i likhet med honom själv voro
ledamöter i styrelsen. Wirseen har emellertid numera förklarat, att han
framdeles kommer att iakttaga nämnda skyldighet även med avseende å
chefstjänstemän. Med hänsyn till nu nämnda omständigheter anser jag
mig även beträffande Wirseen kunna låta bero vid vad i ärendet förevarit.

Genom bestämmelserna i 1961 års instruktion för byggnadsstyrelsen har
frågan om den reglering av tjänstemännens innehav av bisysslor, som betingas
av jävssynpunkter, för styrelsens del erhållit en enligt mm mening
tillfredsställande lösning. Inom åtskilliga andra myndighetsområden synes
emellertid motsvarande reglering vara i behov av översyn. Vidare synas de
för alla tjänstemän gällande bestämmelserna i 7 § Saar, på sätt även i förevarande
ärende påtalats, lämna utrymme för tveksamhet vid tillämpningen
och ge upphov till skiftande praxis. Jag har därför för avsikt att senare i
samband med handläggningen av vissa andra härstädes anhängiga ärenden
rörande tjänstemäns innehav av bisysslor — upptaga nu berörda lagstift -ningsspörsmål och hos Ivungl. Maj:t göra framställning i ämnet.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till byggnadsstyrelsen avlåten
skrivelse, var ärendet av mig slutbehandlat.

21—Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 19G3 ars riksdag

322

2. Lärare vid barnhem har stått i långvarigt homosexuellt
otuktsförhållande till två elever vid hemmet. Fråga om befattningshavare
vid hemmet och ledningen för detta brustit i erforderlig
tillsyn. Tillika spörsmål om lämpligheten av att pojkar och flickor i
tonåren samtidigt varit placerade i hemmet och om medicinalstyrelsen
brustit i sin skyldighet att öva tillsyn över hemmet

Genom beslut den 17 augusti 1948 godkände medicinalstyrelsen det av
Stockholms stads barnavårdsnämnd år 1947 inrättade barnhemmet SkåEdeby
såsom ett psykopathem för gossar och flickor med benämningen
Barnbyn Skå.

Den 14 oktober 1960 häktades en yngling, här kallad K., född 1941, såsom
misstänkt för att han några dagar tidigare i samband med ett homosexuellt
övergrepp mot en 10-årig pojke berövat denne livet. K., som tidigare
under åtskilliga år vårdats å barnbyn Skå uppgav vid förhör, att han
under vistelsen å barnbyn stått i ett långvarigt homosexuellt otuktsförhållande
till en vid barnbyn anställd lärare, här kallad B. Vid den förundersökning,
som inleddes i anledning av berörda uppgift, framkom att B.
under sin anställning vid barnbyn, som han lämnat vid vårterminens utgång
1958, bedrivit homosexuell otukt icke blott med K. utan även med en
annan elev, här kallad S., född 1943. B., som erkände gärningarna, dömdes
genom dom den 28 december 1960 av Sollentuna och Färentuna domsagas
häradsrätt för vad som låg honom till last till straffarbete ett år sex månader
samt avsättning från sin davarande tjänst såsom e. o. folkskollärare i
ett skoldistrikt i södra Sverige.

Med anledning av uppgifter i tidningspressen angående vad K. berättat
om otuktsförhållandet mellan honom och läraren hemställde jag i skrivelse
den 28 november 1960 till landsfogden i Stockholms län, att ett exemplar
av utredningen i saken matte — sedan förundersökningen rörande läraren
avslutats överlämnas till mig. Det begärda förundersökningsprotokollet
inkom hit den 14 december 1960, varefter landsfogden några dagar senare
överlämnade protokoll över förhör med ytterligare ett par personer. Efter
granskning av de mkomna handlingarna beslöt jag den 21 januari 1961
låta verkställa kompletterande utredning för att utröna huruvida befattningshavare
vid barnbyn brustit i erforderlig tillsyn eller eljest låtit försummelse
komma sig till last i vissa angivna hänseenden.

Syftet med den sålunda begärda utredningen — vilken skedde genom
landsfogden och närmast handhades av personal vid statspolisen — var
bl. a. att klarlägga huruvida personalen vid barnbyn i den utsträckning
som av förhållandena påkallats delgivit anstaltsledningen eventuellt uppkomna
misstankar om homosexuell otukt mellan lärare och elever samt
huruvida anstaltsledningen vidtagit erforderliga åtgärder på grund av vad
som framkommit angående sådana misstankar. Med anledning av att vid

323

förundersökningen rörande B. uppgivits av bl. a. B. och ett antal tidigaie
elever vid barnbyn, att det bland eleverna — åtminstone fram till varen
1958 — i stor utsträckning förekommit dels homosexuella handlingar pojkar
emellan och dels samlag mellan pojkar och flickor, skulle vidare utredas i
vad mån detta varit känt för personalen och anstaltsledningen. Dessutom
skulle utredning ske i anledning av att några elever uppgivit, att barnbyns
föreståndare och läkare, dr Gustav Jonsson, vid åtskilliga tillfällen gatt
handgripligt tillväga mot olika elever, huvudsakligen genom att knuffa
eller slänga omkull dem, varvid de ibland stött emot väggar eller möbler,
ett förfarande som eleverna benämnde »väggterapi».

I de anvisningar jag lämnade rörande sättet för utredningens bedrivande
framhöll jag bl. a. angelägenheten av att utredningen skedde på sätt som,
såvitt möjligt, icke inverkade störande på verksamheten vid barnbyn eller
framkallade oro bland eleverna och tjänstgörande personal eller gåve upphov
till ogrundade rykten. I första hand borde upplysningar därför inhämtas
från personer — elever och personal — som icke längre voro knutna till
anstalten. Vad gällde anstaltsledningen och personal, som fortfarande var i
tjänst vid barnbyn, borde upplysningar i första hand inhämtas vid samtal
utanför anstalten.

Den utredning, varom jag sålunda föranstaltat, omfattade — förutom
visst annat skriftligt material, som införskaffats av utredningsmannen
förhör med omkring 35 personer, därav dels tolv tidigare elever vid barnbyn,
alla födda under åren 1941—43, nämligen tio pojkar och två flickor,
dels ett 20-tal personer, vilka varit anställda vid barnbyn såsom stugpersonal
eller lärare eller i andra befattningar, och dels ledningen för barnbyn,
nämligen Jonsson och rektorn Ted Winther.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till Stockholms stads barnavårdsnämnd
följande.

Ha erforderliga åtgärder vidtagits från ■personalens och ledningens sida i
anledning av misstanke om otukt mellan lärare och elever?

Såvitt framgår av utredningen har icke någon av de pojkar — K. och S.
— med vilka B. bedrivit otukt, till personalen vid barnbyn eller till ledningen
framfört, att B. utnyttjat dem sexuellt. Ej heller har vid utredningen
framkommit att de nämnt detta för sina kamrater i vidare mån än
att K. vid ett tillfälle under år 1958 berättat för en annan pojke om sin
homosexuella läggning och därvid även yppat, att han sedan flera ar hade
ett homosexuellt förhållande till B. Såvitt framgår av den andre pojkens
uppgifter och utredningen i övrigt har denne icke till personalen eller ledningen
vidarebefordrat vad K. sålunda berättat om B.

324

Flera av de elever, som hörts under utredningen, ha emellertid vid förhören
lämnat uppgifter, vilka giva vid handen, att man bland eleverna
misstänkt att B. var homosexuell och att eleverna pratat därom sinsemellan.
Rörande anledningen till misstankarna mot B. ha några av dessa elever
förklarat, att det var ett flitigt umgänge mellan B. och vissa pojkar, bland
dem K. och S., och att dessa pojkar hade gott om pengar och cigarretter.
Andra elever ha dock uppgivit, att de icke hört talas om dylika misstankar
mot B. och att tidningsuppgifterna om denne kommit som en fullständig
överraskning för dem.

Vad beträffar lärarnas och stugpersonalens iakttagelser rörande B. ha
åtskilliga av de i ärendet hörda personerna inom denna kategori uppgivit,
att de icke märkt något som överhuvudtaget kunde ge dem anledning tänka
sig att B. hade homosexuell läggning. Andra ha förklarat, att man visserligen
haft sina funderingar om att så kunde vara fallet och att det varit
visst prat därom men att å andra sidan intet framkommit, som gav verkligt
stöd för misstanke att B. gjort sig skyldig till homosexuella handlingar mot
barnen.

Enligt de uppgifter som lämnats av lärarna och stugpersonalen kan icke
någon av dem erinra sig ha till ledningen för barnbyn framfört någon misstanke
att B. vore homosexuell. Däremot har en person, som under ett antal
ar var anställd som biträdande psykolog vid barnbyn och därvid hade hand
om gruppterapi bland pojkarna, uppgivit att han till Jonsson framfört, att
någon annan pojke än K. eller S. i samband med gruppterapien påstått att
B- gjort sig skyldig till ett homosexuellt närmande av något slag. Psykologen
har vidare vid förhöret, som ägde rum den 20 september 1961, sagt sig
veta, att Jonsson talat med B., som därvid förnekat homosexuella handlingar.
Vidare har en vid barnbyn anställd kvinnlig psykolog berättat, att
hon, sedan hon troligen sommaren 1957 lagt märke till att K. fungerade såsom
ett slags passopp åt B., vid något tillfälle frågat Jonsson hur det kunde
förhålla sig med B. Jonsson hade då svarat, att han talat med B., som bedyrat
att han icke gjort sig skyldig till några homosexuella handlingar.

Redan vid förhör den 2 december 1960 i samband med förundersökningen
rörande B. uppgav Jonsson, att han haft ett samtal med B. med anledning
av att till Jonsson framförts misstanke att B. haft homosexuella förbindelser
med K. och S. Om bakgrunden till detta samtal berättade Jonsson, att husmodern
i den stuga, där K. bodde, troligen hösten 1957 omtalat för Jonsson
att hon lagt märke till att K. vid två tillfällen stannat kvar hos B. i dennes
bostad över natten. Husmodern hade vidare hört barnen prata om att B.
var »bög» och hade förhållanden med såväl K. som S.

Jonsson berättade vid förhöret att B., då Jonsson frågade honom i anledning
av den uppkomna misstanken, blivit mycket upprörd och kategoriskt
förnekat att han var homosexuell. Samtidigt hade B. uttryckt en förmodan
att misstanken uppstått pa grund av att han under en tidigare anställning

325

vid ett barnhem i västra Sverige råkat bli misstänkt för homosexualitet,
varvid verkställd polisutredning dock friat honom från misstanken. Detta
hade Jonsson icke tidigare hört talas om. Eftersom B. under samtalet med
Jonsson bedyrat sin oskuld och svurit vid Gud pa att han var oskyldig, hade
Jonsson, som visste att B. var varmt religiös, icke tvivlat pa honom men pa
det bestämdaste sagt ifrån att B. icke i fortsättningen fick ha pojkar hos sig
om natten. Efter sitt samtal med B. hade Jonsson vidare tillfrågat både K.
och S. om de uppkomna ryktena, varvid bägge pojkarna förnekat att något
homosexuellt förhållande förekommit mellan dem och B. Därvid hade K.
yttrat till Jonsson, att han för att briljera inför andra pojkar sanningslöst
uppgivit för dem, att han »bögat» med B.

I anslutning till de här återgivna uppgifterna förklarade Jonsson vid förhöret,
att det före hösten 1957 icke uppkommit några bestämda misstankar
om att B. kunde vara homosexuell, förutom det allmänna pratet bland barnen
att många anställda voro homosexuella; barnen brukade slänga ur sig
uttrycket »bögdjävel» om åtskilliga av personalen. — Efter Jonssons samtal
med* B. förekom det enligt vad Jonsson vidare uppgivit icke några rykten
av berörda slag rörande B. under tiden till dess denne efter vårterminens
slut 1958 lämnade anställningen vid barnbyn.

Av vad som vidare uppgivits av Jonsson samt av Winther och tillsyningsläraren
vid barnbyn Anna Jonsson — som är syster till Jonsson framgar,
att Jonsson för Winther och Anna Jonsson redogjort för samtalen med B.
och de båda pojkarna samt att han anmodat Anna Jonsson att underrätta
folkskoleinspektören om vad som förekommit. Såväl Winther som Anna
Jonsson ha förklarat, att de icke i annat sammanhang än det här angivna
hört ryktas att B. vore homosexuell. I enlighet med Jonssons anvisningar
meddelade Anna Jonsson till en person inom skolväsendet i Stockholm, vilken
efter den 1 juli 1957 var »närmaste chef» för skolan i barnbyn, att B.
varit misstänkt för homosexualitet, att Jonsson talat med B. men att fog
för misstanken icke förefanns. — Om anledningen till att icke barnavårdsnämnden
eller medicinalstyrelsen underrättades har Jonsson uppgivit, att
enligt hans bedömning ärendet borde passera den myndighet som anställt
B.

Det framstår såsom sannolikt, att B:s förehavanden kunnat uppdagas på
ett tidigt stadium, om befattningshavarna vid barnbyn varit mera vaksamma
och misstänksamma mot B. än som varit fallet. Enligt min mening är
det förvånande att det samröre mellan B. och pojkarna, som enligt utredningen
förekommit och som icke kan ha undgått den Jonsson underlydande
personalens uppmärksamhet, ej i större utsträckning än personalen uppgivit
lett till tanken att B. kunde ha ett homosexuellt intresse för pojkarna.
I ett kollektiv sådant som barnbyn är det nödvändigt att envar befattningshavare
iakttager en skärpt uppmärksamhet med avseende å företeelser, vil -

326

ka kunna tyda på homosexuell förbindelse mellan någon befattningshavare
och barnen, samt att dylika företeelser omedelbart rapporteras till ledningen.
Mot bakgrunden av de uppgifter som lämnats av personalen kan det
emellertid icke anses framgå av utredningen i ärendet, att någon viss befattningshavare
inom denna kategori gjort sådana iakttagelser beträffande B.
eller eljest erfarit något om hans förhållande till pojkarna av sådan beskaffenhet,
att det kan läggas vederbörande bland personalen till last såsom försummelse
att anmälan icke gjorts till ledningen för barnbyn i vidare mån
än som i det föregående angivits ha skett. Ej heller framgår av utredningen,
att ledningen för barnbyn — d. v. s. Jonsson och Winther — före det angivna
tillfället hösten 1957 genom upplysningar från eleverna eller personalen
eller på grund av egna iakttagelser haft verklig anledning misstänka att B.
var homosexuell. Frågan huruvida erforderliga åtgärder vidtagits mot B.
har sålunda såvitt utredningen giver vid handen aktualitet endast i vad
avser ledningens handlande i anslutning till nyssnämnda tillfälle hösten
1957.

Vid ett bedömande i efterhand framstår det — mot bakgrunden av vad
som framkommit vid förundersökningen rörande B. och den därefter företagna
utredningen i ärendet härstädes — visserligen såsom sannolikt, att
den senares brottsliga förfaranden mot pojkarna K. och S. skulle ha avslöjats,
därest ledningen för barnbyn hösten 1957 gjort polisanmälan samt förundersökning
i saken kommit till stånd. Jag finner det emellertid uppenbart,
att det icke kan läggas Jonsson och Winther till last såsom tjänstefel
att de — sedan såväl B. som pojkarna inför Jonsson förnekat att något
otillbörligt förekommit — bedömde misstankarna såsom sakligt ogrundade
och därför underläto att underrätta polisen. Det är förståeligt att ledningen,
utan några verkliga bevis, icke ville utsätta B.,som antogs vara oskyldig,
för det lidande, som en begäran om polisundersökning skulle ha inneburit.
För egen del är jag dock benägen anse, att ledningen i den uppkomna situationen
lämpligen bort samråda med landsfogden i länet beträffande frågan
om åtgärd borde vidtagas för att utröna om underlag fanns för de uppkomna
misstankarna. I varje fall synas mig starka skäl tala för att Jonsson såsom
föreståndare för barnbyn, oavsett att han för sin del icke tvivlade på
B:s och pojkarnas uppgifter, bort till barnavårdsnämnden, under vilken
barnbyn lyder, och till medicinalstyrelsen såsom tillsynsmyndighet ha rapporterat
vad som förekommit för att möjliggöra för dessa myndigheter att
pröva huruvida särskilda åtgärder kunde anses erforderliga.

Under hänvisning till det anförda finner jag ärendet i denna del icke föranleda
någon min vidare åtgärd. Jag vill emellertid understryka den synnerliga
vikten av att samtliga befattningshavare vid barnhem och liknande
inrättningar iakttaga största möjliga vaksamhet i fråga om företeelser,
vilka kunna tyda på homosexuella förhållanden mellan någon befattningshavare
och barnen på anstalten.

327

Sexuella oarter bland eleverna.

Enligt vad som upplysts i ärendet ha personalen och ledningen vid barnbyn
i fall då ömsesidig onani mellan pojkar uppdagats sökt komma till rätta
med dessa problem efter en bedömning av vilka åtgärder som voro de lämpligaste
i varje enskilt fall. Stugpersonalen var instruerad att i detta hänseende
reagera på samma sätt som föräldrar när de upptäcka sexuella oarter
hos sina barn. Reaktionen skulle vara personlig och naturlig samt anpassas
efter barnets individuella särart. Hotelser eller straff skulle icke förekomma.
Lyckades man icke tala pojkarna till rätta, fingo psykologerna taga
dem under behandling för att söka förmå dem att avsta från de sexuella
kontakterna. Om det befanns att det icke var fråga enbart om en pubertetsföreteelse,
som kunde förväntas försvinna efter någon tid, flyttades den ene
av pojkarna till en annan stuga. Så skedde även i fall där det framkom, att
någon pojke sökte påverka en annan till dylika sexuella kontakter.

Utredningen ger icke vid handen, att nagon befattningshavare vid barnbyn
i fråga om reaktionen mot dessa oarter bland pojkarna latit sadan försummelse
komma sig till last som kan föranleda ingripande från min sida.

Åtskilliga av de vid utredningen hörda eleverna — vilka alla för flera år
sedan lämnat barnbyn — ha uppgivit, att samlag i betydande utsträckning
förekommit mellan de äldre pojkarna och flickorna vid barnbyn. Samlagen
skulle ha ägt rum bl. a. i flickornas rum, dit pojkarna i de aktuella fallen
enligt uppgift synnerligen ofta begivit sig om nättema via brandstegarna.
Några av de elever, om vilka här är fråga, ha vidare uppgivit, att befattningshavare
vid barnbyn vid flera tillfällen paträffat pojkar och flickor i
samma säng eller eljest under sadana omständigheter, att befattningshavarna
måste ha förstått vad som förekom. Någon egentlig reaktion hade dock
icke förmärkts från personalen eller ledningen.

Från befattningshavarnas sida har emellertid uppgivits, att man endast i
ett fåtal fall iakttagit att pojkar och flickor uppehållit sig hos varandra under
sådana omständigheter att man kunde misstänka att könsförbindelse
förekommit. Däremot hade det i stor utsträckning pratats bland eleverna
om dylika förbindelser eleverna emellan. Den allmänna meningen bland personalen
hade varit att elevernas uppgifter icke hade motsvarighet i verkligheten
utan vore att beteckna såsom skryt eller önsketänkande. De flesta
bland personalen ha förklarat, att de för sin del över huvud taget icke lagt
märke till något som tydde på förekomsten av könsförbindelser mellan pojkar
och flickor i barnbyn.

Jonsson har närmare uppgivit, att det gång efter annan pratats mycket
bland eleverna om samlag mellan pojkar och flickor på barnbyn. Vid närmare
undersökning, som löretagits av Jonsson eller av sjuksköterskan eller
psykologen, hade det dock i regel visat sig vara bluff. 1 v 1 ien t de t vid barnbyn
vore sådant, att det vore svårt att veta vad som vore sant och vad som

328

vore uppdiktat. Ofta sade eleverna inför stugfolket sådant som de sedan
togo tillbaka, när t. ex. psykologen frågade dem närmare därom. Jonsson
ställde sig därför skeptisk till de uppgifter rörande samlag, som lämnats av
eleverna vid den förevarande utredningen.

Personalen hade — enligt vad Jonsson vidare anfört — instruerats att
rapportera bl. a. iakttagelser vilka kunde tyda på sexuella handlingar mellan
pojkar och flickor. Det hade också flera gånger hänt att Jonsson genom
personalen fått veta att pojkar och flickor påträffats hos varandra under
sådana förhållanden, att det kunde vara fråga om sexuella handlingar. Jonsson
hade då för sin del talat med pojkarna och för dem framhållit vådan av
könsumgänge i så tidig ålder. Vidare hade han låtit sjuksköterskan tala med
flickorna. Vid sidan av dessa åtgärder hade han låtit vederbörande psykolog
under terapitimmama föra in samtalet på ifrågavarande spörsmål. Genom
de informationer Jonsson erhållit från stugpersonalen, psykologerna
och barnen själva hade han fått den uppfattningen, att samlag mellan barnen
förekommit i mindre utsträckning än man kunnat vänta men att det
däremot varit en hel del svärmerier och förälskelser mellan barnen. Något
påtagligt bevis för att samlag verkligen förekommit mellan eleverna hade
man icke haft.

Under utredningen i ärendet har fastslagits att en flicka, född 1942, under
vårdtiden på barnbyn undergått legal abort i november 1956. Däremot har
det av naturliga skäl icke kunnat klarläggas, huruvida flickan — som för
övrigt hade permission från barnbyn i cirka 14 dagar i augusti 1956 — blivit
gravid genom samlag med någon pojke vid barnbyn.

Det är helt visst förenat med avsevärda svårigheter att bedöma, vilken
tilltro som kan sättas till de i ärendet hörda elevernas uppgifter om att de i
betydande utsträckning haft samlag med elever av andra könet under sin
vistelse vid barnbyn. Även om vissa av uppgifterna ge intryck av att vara
betydligt överdrivna, förete elevernas berättelser i en del fall sådan inbördes
samstämmighet, att det framstår såsom i hög grad sannolikt att samlag
mellan eleverna inom barnbyn varit betydligt vanligare än befattningshavarna
vid barnbyn antagit. En effektiv kontroll av elevernas förehavanden
under vistelsen i barnbyn har emellertid helt naturligt varit svår att genomföra,
icke minst på grund av klientelets särskilda beskaffenhet. Med hänsyn
härtill och i betraktande av de uppgifter, som lämnats från befattningshavarnas
sida, kan det enligt min mening icke anses framgå, att barnbyns
befattninghavare i fråga om övervakningen av eleverna i förevarande hänseende
gjort sig skyldiga till fel eller försummelse som kan föranleda något
mitt ingripande.

Vad som framkommit i ärendet bidrager emellertid enligt min mening till
att belysa olämpligheten av att pojkar och flickor i tonåren samtidigt varit
placerade i barnbyn. Att elever i denna ålder icke kunnat hänvisas till andra

329

anstalter — vilket hade varit önskvärt även från rena behandlingssynpunkter
— har enligt vad som upplysts berott på svårigheten att ordna
lämplig placering för dem på annat håll. Dessa svårigheter ha i sin tur sammanhängt
med ansvällningen av ungdomskullama under den ifrågavarande
tiden.

Att ungdomar av båda könen i den ifrågavarande åldersgruppen kommit
att sammanföras inom barnbyn är ett förhållande, som med hänsyn till det
anförda icke kan läggas någon myndighet eller befattningshavare till last
såsom fel. För övrigt framgår av utredningen, att man från ledningens sida
bl. a. i årsberättelsen för år 1956 understrukit olägenheterna från ordningsoch
vårdsynpunkter av att klientelets åldersfördelning under de närmast
föregående åren alltmer förskjutits mot tonårsklasserna.

Enligt vad jag inhämtat ha Stockholms stadsfullmäktige i mars 1961
godkänt en framlagd plan avseende behandlingsresursema vid stadens barnoch
ungdomshem m. m. Denna plan innebär för barnbyns del, att i och med
planens genomförande sådana barn i åldern över 12 ar, vilka äro mottagliga
för vård och behandling enligt de vid barnbyn tillämpade principerna,
placeras i särskilda smärre behandlingsenheter, s. k. tonårshem, förlagda i
villor på relativt stort avstånd från varandra inom Stor-Stockholm. Jag
finner det i hög grad tillfredsställande, att de problem, som förelegat för
barnbyn till följd av tonåringarnas placering inom själva byn, genom den
ifrågavarande planen synas bli bragta till en lösning.

Uppgifterna om s. k. väggterapi.

Under utredningen ha åtskilliga av de tidigare eleverna vid barnbyn uppgivit,
att Jonsson vid ett antal tillfällen utsatt dem för en hårdhänt behandling,
som eleverna kallat väggterapi. Behandlingen skulle enligt elevernas
uppgifter ha bestått i att Jonsson, när elever ertappats med tinnersniffning
eller andra förseelser, knuffat eller föst omkull dem, sa att de
ibland stött mot väggar eller möbler. Enligt någras uppgifter skulle Jonsson
vid dylika tillfällen även ha skakat dem upprepade gånger mot någon vägg,
så att de bl. a. slagit huvudet mot denna; också örfilar skulle ha förekommit.
Flera av elevernas uppgifter avse tillfällen, då vissa elever gemensamt
skulle ha utsatts för dylik behandling från Jonssons sida, bl. a. en gång då
ett par pojkar tillgripit en bil från en underläkare vid barnbyn.

Några närmare tidpunkter för de tillfällen, då händelserna i fråga skulle
ha ägt rum, ha eleverna — av vilka några lämnat barnbyn år 1958 och de
övriga år 1957 eller tidigare — icke kunnat angiva. Enligt uppgifter av
några av eleverna skulle s. k. väggterapi icke ha förekommit under den senare
delen av deras vistelse vid barnbyn.

Rörande omständigheterna vid det tillfälle, då s. k. väggterapi skulle ha
förekommit i anledning av att ett par pojkar tillgripit underläkarens bil,
bär underläkaren blivit hörd under utredningen i ärendet. Denne, som var

11* — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1063 ars riksdag

330

anställd vid barnbyn under tiden oktober 1956—april 1957, har berättat,
att Jonsson vid tillfället i fråga icke utdelat något slag. Däremot hade Jonsson
ruskat om den av pojkarna som varit ledare vid tillgreppet och förmått
honom att lämna fram några verktyg. Jonsson hade fattat tag framtill i
kläderna på pojken, medan denne satt i en soffa, rest upp honom ur soffan
och ruskat om honom samt därefter åter tryckt ned honom i soffan. Samtidigt
hade Jonsson frågat pojken hur tillgreppet gått till. Enligt underläkarens
mening var behandlingen av pojken att betrakta som ett försök att
»bryta pojkens tuffa mask» och kunde icke betecknas såsom aga eller misshandel.

I övrigt föreligga icke några vittnesuppgifter annat än från elevernas sida
om de tillfällen, då s. k. väggterapi skulle ha förekommit. Enligt eleverna
skulle Jonsson ha varit ensam med dem vid sådana tillfällen.

Jonsson har förnekat, att han slagit någon av eleverna eller eljest utsatt
elever för aga eller annan misshandel; en dylik behandling stode helt i strid
med Jonssons läggning och de vid barnbyn tillämpade principerna. Däremot
hade Jonsson ibland, när elever berusat sig med tinner, vilket tidigare ofta
förekommit vid barnbyn, fattat tag i dem och ruskat dem samt höjt rösten
för att tydligt visa att tinnersniffning icke fick förekomma. Ibland hade
pojkarna varit så berusade, att de fallit omkull när han släppt dem. Det
kunde vidare förekomma att elever, som råkat i svåra aggresionsutbrott,
måste hållas fast med våld, så att de icke skadade sig själva, kamraterna,
personalen eller inventarierna. Därvid kunde det bli fråga om visst handgemäng,
om t. ex. en pojke stod med en stol i högsta hugg med avsikt att
slå sönder den eller att skada någon. I de här angivna situationerna kunde
eleven få för sig att han blivit utsatt för misshandel, medan det i själva verket
berodde på eleven själv att han tumlade mot någon vägg eller föll omkull.

I betraktande av vad Jonsson sålunda anfört anser jag det genom elevernas
berättelser icke styrkt, att Jonsson vid de avsedda tillfällena använt
större våld än som kunde anses försvarligt med hänsyn till omständigheterna.
Vid sådant förhållande föranleder ärendet i denna del icke någon min
vidare åtgärd. _

I samband med ovanstående ärende behandlade jag även frågan om medicinalstyrelsens
tillsyn över hemmet.

Jämlikt 6 § kungörelsen den 30 juni 1952 (nr 552) med bestämmelser om
den centrala tillsynen över vissa anstalter är medicinalstyrelsen huvudtillsynsmyndighet
för anstalter för psykopatiska och nervösa barn. Alltsedan
den 1 augusti 1952, då denna kungörelse trädde i kraft, har styrelsen alltså
varit huvudtillsynsmyndighet för barnbyn Skå.

Enligt Kungl. Maj:ts instruktion den 20 juni 1941 (nr 513) för inspektören
för sinnesslövården — numera överinspektören för vården av psykiskt

331

efterblivna m. m. — åligger det denne att närmast under styrelsen ha tillsyn
över bl. a. anstalterna för psykopatiska och nervösa barn.

" I november 1960 förekommo i tidningspressen uppgifter att någon inspektion
av barnbyn icke verkställts av medicinalstyrelsen.

I anledning av dessa tidningsuppgifter anmodade jag genom remisskrivelse
den 28 november 1960 medicinalstyrelsen att inkomma med redogörelse
rörande det sätt, varpå styrelsen utövat tillsyn över barnhemmet,
samt — därest fortlöpande inspektion av hemmet ej ägt rum — anledningen
till att sådan underlåtits. Jag framhöll därvid bl. a. att av förarbetena
till 1952 års kungörelse (se prop. nr 133/1952) framginge, att i uppgiften
att vara huvudtillsynsmyndighet skulle närmast ligga att utöva tillsyn över
de allmänna förhållandena å vederbörande anstalter. Beträffande anstaltei
för psykopatiska och nervösa barn hade — anförde jag vidare särskilt
uttalats, att fullständig inspektion måste ske för att åstadkomma den effektiva
kontroll, som med hänsyn till klientelets ömtaliga beskaffenhet borde
åvägabringas. Jag erinrade vidare om att i förarbetena med skärpa understrukits
vikten av att anstalterna i fråga stode under fortlöpande, ej alltför
sällan återkommande inspektion.

I skrivelsen till styrelsen hemställde jag vidare om upplysning rörande
vilka föreskrifter för den å barnhemmet anställde läkarens verksamhet, som
styrelsen kunde ha meddelat (jfr § 8 kungörelsen den 4 juni 1937 ang. statsbidrag
till driften av anstalter för psykopatiska och nervösa barn). Slutligen
anhöll jag att få del av styrelsens synpunkter på frågan vilka åtgärder
som borde vidtagas för att om möjligt förhindra ett upprepande av sådana
missförhållanden, som syntes ha förekommit inom barnhemmet.

Det sålunda begärda yttrandet inkom från styrelsen den 13 december
1960. Vid yttrandet var fogad en inom styrelsens avdelning för vården av
psykiskt efterblivna m.fl. upprättad promemoria. Styrelsen upplyste, att
vederbörande överinspektör på grund av sjukdom varit förhindrad att medverka
vid beredningen av remissvaret annat än i mycket begränsad omfattning.
Senare ingav styrelsen bl. a. redogörelse för styrelsens inspektion av
barnbyn i november och december 1960.

I den vid medicinalstyrelsens yttrande fogade promemorian erinrades till
en början om att det enligt 2 § i den för överinspektören för vården av psykiskt
efterblivna gällande instruktionen (i lydelse av den 30 juni 1952, SFS
nr 553) åligger inspektören att utöva tillsyn över sinnesslövården å sinnessjukhusen
i riket, att, i den mån medicinalstyrelsen enligt vad därom är
särskilt stadgat skall vara huvudtillsynsmyndighet för andra anstalter för
sinnesslöa ävensom anstalter för fallandesjuka samt för psykopatiska och
nervösa barn, närmast under styrelsen ha tillsyn över dessa anstalter, att
verkställa medicinsk-psykiatrisk inspektion vid de anstalter för sinnesslöa,
som enligt vad därom iir särskilt stadgat allenast i dylikt hänseende skola
stå under medicinalstyrelsens tillsyn, att utöva tillsyn över den psykiska

332

bama- och ungdomsvården samt att i övrigt vidtaga de åtgärder, som enligt
allmän författning eller särskilt stadgande ankomma på honom.

Vidare framhölls i promemorian, att enligt samma paragraf i instruktionen
för överinspektören (SFS nr 513/1941) inspektion av sinnesslövården å
ett vart av sinnessjukhusen skulle ske minst en gång årligen samt att annan
under inspektörens tillsyn stående verksamhet skulle inspekteras, när till
följd av anmärkning mot vården eller eljest anledning därtill förekomme.

Härjämte anfördes i promemorian bl. a. följande.

Med hänsyn till att inspektionsskyldigheten omfattar ett mycket stort
antal anstalter och institutioner har en angelägenhetsgradering av åliggandena
mast tillämpas. Sålunda inspekteras i första hand de statliga anstalter,
beträffande vilka årlig inspektion är föreskriven. I fråga om övriga anstalter
har årliga inspektionsplaner uppgjorts och avsikten varit, att varje anstalt
skulle inspekteras vart 3—5 år. Inspektion måste emellertid därutöver
företagas när särskilda skäl därtill förelegat, exempelvis vid planerad
om- eller tillbyggnad eller då brister i vårdförhållanden rapporterats till
styrelsen. Särskild uppmärksamhet har ansetts böra ägnas de enskilda riksanstaltema
och övriga anstalter, vid vilka ingen heltidsanställd läkare funnits.
Inom vården av de psykiskt efterblivna har funnits och finnes fortfarande
manga anstalter av mindre god beskaffenhet, där medicinalstyrelsen
sett sig nödsakad företaga täta inspektioner för att befrämja ett nödvändigt
höjande av vårdens kvalitet. Denna inspektionsverksamhet synes
ha givit åsyftat resultat.

Beträffande den psykiska bama- och ungdomsvården jämte de s. k. psykopatbarnhemmen
har inspektioner gjorts inom de sjukvårdsområden, där
verksamheten varit nyligen påbörjad eller eljest särskilt ingripande påkallats.

Ett önskemål beträffande inspektionsverksamheten är givetvis, att alla
anstalter skola kunna besökas regelbundet och med ovannämnda relativt
korta tidsintervaller. Med hänsyn till de speciella förhållanden, som rått
under de senaste åren med intensiv byggnadsverksamhet och upprustning
inom såväl vården av psykiskt efterblivna som psykisk barna- och ungdomsvård
och därav betingad ökning av överinspektörens arbetsuppgifter
har det emellertid icke varit möjligt att följa ett så omfattande inspektionsprogram.

I anslutning till uppgifter i promemorian rörande en av medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen år 1950 redovisad gemensam utredning angående
barnbyn Skå samt rörande vissa andra statliga utredningar inom ramen för
den psykiska barna- och ungdomsvården, framhölls i promemorian, att
överinspektören deltagit i förstnämnda utredning samt att inspektion av
barnbyn vidare skett i samband med den år 1953 företagna utredningen av
de enskilda psykopatbamhemmens organisation, varvid behandlingsmetoderna
och organisationen vid barnbyn ånyo ingående studerades. I juni 1960
hade barnbyn besökts av t. f. överinspektören. Icke heller vid detta tillfälle
hade framkommit något anmärkningsvärt.

Medicinalstyrelsen anförde i sitt yttrande till en början följande.

333

Såsom framgår av promemorian har barnbyn Skå av olika orsaker icke
varit föremål för inspektion sedan överinspektören år 1953 besökte hemmet
i samband med viss utredning angaende verksamhetens organisation
in. m. Överinspektören har emellertid kontinuerligt kunnat följa verksamheten
vid barnbyn — förutom genom föreskrivna arsredogörelser pa
grundval av den kontakt, som uppehållits genom personliga samtal med
dess chefsläkare, andra barnpsykiatriker, som besökt barnbyn — bl. a. medlemmen
av styrelsens vetenskapliga rad professor Sven Ahnsjö och överläkaren
Elsa-Brita Nordlund, numera styrelsens föredragande i barnpsykiatri
— samt representanter för barnavårdsnämnden. Genom medicinalstyrelsens
psykologassistenter, vilka tidigare tjänstgjort vid barnbyn, har
överinspektören också inhämtat vissa uppgifter rörande barnbyn. T. f. överinspektören
Salzman har tillsammans med en norsk studiegrupp besökt
hemmet den 14 juni 1960.

Barnhemmet har numera — på grund av särskilt förordnande av medicinalstyrelsen
— den 30 november och den 1 december 1960 inspekterats av
byråchefen Rahm och extra föredraganden Nordlund med biträde av psykologassistenten
Kylen, samtliga i medicinalstyrelsen. _ .

Att några formella inspektioner av detta hem icke tidigare kommit till
stånd får främst ses mot bakgrunden att överinspektörens arbetsbörda totalt
sett varit alltför betungande, vilket medfört, att inspektionsverksamheten
icke kunnat upprätthållas i önskad omfattning. F. n. omfattar densamma
cirka 250 anstalter med drygt 14 000 intagna. Utöver sina mspektionsuppgifter
har överinspektören att bereda och föredraga ärenden angaende
vård av psykiskt efterblivna samt angående psykisk barna- och ungdomsvård,
i den mån de icke avse den ekonomiska förvaltningen av dithörande
anstalter. _

Redan i sina år 1954 avgivna anslagsäskanden anmälde medicinalstyrelsen
att överinspektören ej hunne fullgöra alla sina åligganden, och föreslog
en förstärkning av sinnesslöinspektionen med en arvodesanställd deltidsföredragande
i ärenden rörande psykisk barna- och ungdomsvård. Styrelsens
hemställan bifölls icke. I samband med epileptikervardens utbyggnad
tillfördes avdelningen från och med budgetaret 1957/58 en arvodesanställd
medicinalrådsassistent med en daglig tjänstgöringstid av två timmar. Den
nya väg för att lätta arbetsbördan för överinspektören, som styrelsen da
beträdde, var emellertid icke tillfyllest. Efter ingående överväganden framlade
medicinalstyrelsen därför i anslagsäskanden för budgetåret 1960/61
förslag om en radikal omorganisation av avdelningen, innebärande, att en
särskild byrå skulle inrättas för psykisk barna- och ungdomsvård m. in.

I anslutning härtill redogjorde medicinalstyrelsen för vad styrelsen anfört
i dessa anslagsäskanden, vilka utmynnade i en begäran om inrättande
av en ny byråchefstjänst samt vissa andra personalförstärkningar. Av redogörelsen
framgick, att styrelsen i samband med dessa yrkanden framhållit,
att inspektionsresor till följd av den ökade arbetsbelastningen icke kunnat
företagas i den utsträckning, som måste anses erforderlig.

I yttrandet uppgav styrelsen, att dess ifrågavarande förslag i allt väsentligt
lämnats obeaktade. Styrelsen upplyste emellertid, att den i anslagsäskandena
för budgetåret 1961/62 ånyo anmält, att behovet av förstärkning
och omorganisation av avdelningen vore trängande, samt att styrelsen

334

därvid framlagt vissa förslag, som framför allt syftade till att ge den psykiska
baraa- och ungdomsvården en såväl kvalitativ som kvantitativ förstärkning.
I avvaktan på prövningen av berörda framställning hade styrelsen
från och med den 1 juli 1960 anställt överläkaren vid karolinska sjukhuset
Elsa-Brita Nordlund såsom extra föredragande med en tjänstgöringstid
av 3 timmar per dag i stället för den biträdande inspektören, vars tjänst
blivit vakant.

Vidare anförde styrelsen följande.

det ovan anförda torde framgå, att den stora arbetsbelastningen i och
lör sig är tillräcklig förklaring till att inspektionsverksamheten icke kunnat
upprätthallas i den utsträckning, som varit önskvärd. Därtill kommer emellertid
att överinspektörens hälsa varit vacklande och medfört att han under
avsevärda tider måst sjukskrivas. Sedan den 22 september 1959 har överinspektören
hela tiden varit intagen på sjukhus. Den allmänna läkarbristen
och framför allt bristen på läkare inom den specialitet, varom här är fråga,
har gjort att det varit synnerligen svårt att anskaffa vikarier. Tidvis har
detta över huvud taget icke varit möjligt, trots stora ansträngningar från
styrelsens sida.

yid årsskiftet 1959/60, då läget var särskilt kritiskt, sammankallade medicinalstyrelsen
ledande barnpsykiatriker till en konferens för diskussion
rörande,de åtgärder, som kunde vidtagas för att möjliggöra en rekrytering
till medicinalstyrelsen av lämpliga läkarkrafter och åstadkomma en bättre
organisation a,v avdelningen för vården av psykiskt efterblivna. Den vädjan,
som medicinalstyrelsen då riktade till bampsykiatrikema, resulterade
i att överläkare Nordlund ställde sig till styrelsens förfogande. De synpunkter,
som framkom vid konferensen, har beaktats vid utformandet av de förslag
medicinalstyrelsen framlagt i sina anslagsäskanden för budgetåret
1961/62. ö

Styrelsen fortsatte.

I''JX);s remisskrivelse har vidare anhållits om upplysning rörande de föreskrifter
för den å barnhemmet anställde läkarens verksamhet, som medicinalstyrelsen
må ha meddelat. Till svar härå vill styrelsen anmäla, att några
särskilda föreskrifter ej ansetts erforderliga med hänsyn till de uttalanden
angående behandlingsprinciperna vid hemmet, som ägde rum i samband
med Skåutredningen år 1950.

X ‘ld slutligen angår frågan om vilka åtgärder som bör vidtagas för att
om möjligt förhindra ett upprepande av sådana missförhållanden, som förekommit
inom barnhemmet å Skå-Edeby, får styrelsen anföra följande.

Av avgörande betydelse är enligt medicinalstyrelsens mening, att ledmngen
av barnhemmet i fortsättningen ägnar skärpt uppmärksamhet åt
hithörande frågor. Största omsorg måste visas vid anställande av personal,
sa att icke olämplig sadan vinner insteg i hemmet. Beträffande redan engagerad
personal måste vaksamhet iakttagas och ingripanden ske vid misstanke
om missförhållanden.

Av vikt är givetvis även, att medicinalstyrelsen sättes i stånd att ägna
verksamheten en effektivare tillsyn. Därvid må nämnas, att från och med
den 1 januari 1961 vikariatslöneförordnande meddelats å överinspektörs -

335

tjänst en. I och med att denna tjänst ånyo kommer att upprätthållas av en
och samme befattningshavare kan det förväntas, att avdelningen för värden
av psykiskt efterblivna m.m. åter far en fastare ledning. Vid bitall till
styrelsens nu framlagda förslag om förstärkning av avdelningen synes vissa
garantier föreligga för att den i avvaktan på sm slutliga organisation skall
kunna bemästra sina arbetsuppgifter och intensifiera inspektionsverksamheten.
Härvid förutsättes emellertid att läkarna far tillgång till de kvalificerade
medhjälpare styrelsen föreslagit. I annat fall blir belastningen pa
dem för stor.

I skrivelse till medicinalstyrelsen anförde jag följande.

Även om ledningen för anstalt för psykopatiska och nervösa barn bedömes
ligga i mycket goda händer, är en effektiv tillsyn av sådan anstalt av
största vikt med hänsyn till den ömtåliga beskaffenheten av klientelet. Inspektion
av sådan anstalt är icke begränsad till de medicinska förhållandena
på anstalten utan är avsedd att innefatta även en allmän tillsyn över de
intagnas personliga behandling samt personal-, kost- och lokalforhallandena.
En inspektionsverksamhet med nu angivna inriktning är av väsentlig
betydelse icke blott för de intagna och deras anhöriga utan även för att
verksamheten på anstalten skall bedrivas på ett riktigt sätt. Vid inspektionerna
bör nämligen ledningen och personalen få tillfälle att med den inspekterande
diskutera i arbetet uppkomna problem och få dessa belysta av den
inspekterandes erfarenheter från andra anstalter.

Den verkställda utredningen rörande förhållandena vid barnbyn Skå ger
klart vid handen, att ledningen och personalen därstädes haft åtskilliga
problem som bort ägnas uppmärksamhet vid inspektioner. Vid en sådan
skulle självfallet uppmärksamhet ha ägnats åt frågan i vad mån det förekommit
något som kunde tyda på otillbörligt förhållande mellan befattningshavare
och barn. För ledningen skulle det helt visst — med hänsyn till
frågans allvarliga beskaffenhet — ha varit av värde att med den inspekterande
diskutera i vad mån uppkommen misstanke i sådant hänseende bort
föranleda ytterligare åtgärd från ledningens sida utöver redan vidtagna.
Vidare skulle det utan tvivel ha varit av behovet påkallat att vid en inspektion
ägna närmare uppmärksamhet åt barnens åldersfördelning och de problem,
som helt naturligt uppstått, då — såsom här var fallet pojkar och
flickor i tonåren samtidigt och under längre tid vistades inom den begränsade
enhet som barnbyn utgör. Det fanns så mycket större skäl att vid en
inspektion skänka uppmärksamhet häråt som frågan om en lämplig differentiering
av klientelet i åldershänseende särskilt diskuterats av medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen vid en av ämbetsverken, efter hemställan av
barnavårdsnämnden, år 1950 företagen utredning rörande verksamheten
vid barnbyn. Vid denna utredning underströks sålunda önskvärdheten ur
vårdtekniska synpunkter av att en övre, biologisk gräns i fråga om pojkklientelet
upprätthölls och att intagning endast skedde av pojkar före pu -

336

bertetsålderns inträdande. Med hänsyn härtill skulle det vid en inspektion
icke gärna ha kunnat undgås att — då det visade sig att ett flertal pojkar
långt uppe i tonåren vistades å anstalten samtidigt med flickor i samma
ålder närmare dryfta hithörande spörsmål i syfte att skärpa vaksamheten
mot missförhållanden av sexuell natur och att till förekommande av sådana
eftersträva den förut rekommenderade åldersdifferentieringen av klientelet.
Vikten av att vid inspektioner uppmärksamhet ägnats dessa förhållanden
belyses klart av vad numera genom utredningen rörande barnbyn
blivit känt rörande förekomsten av sexuella förbindelser mellan pojkar och
flickor vid barnbyn.

Såsom jag angivit i remisskrivelsen till medicinalstyrelsen framgår klart
av uttalanden under förarbetena till kungörelsen den 30 juni 1952 — enligt
vilken styrelsen är huvudtillsynsmyndighet för bl. a. barnbyn Skå — att
det vid kungörelsens tillkomst förutsattes, att anstalter av detta slag skulle
stå under fortlöpande, ej alltför sällan återkommande inspektion från styrelsens
sida. Oaktat man, såsom styrelsen anfört, på annat sätt än genom
inspektioner fortlöpande följt verksamheten vid barnbyn, finner jag det
mot bakgrunden av vad nu sagts om betydelsen av inspektionsverksamhet
med avseende å anstalter av förevarande slag i hög grad betänkligt och anmärkningsvärt
att — efter den inspektion, som skedde år 1953 — någon ny
inspektion icke företagits förrän i anledning av vad som framkom vid polisutredningen
hösten 1960 rörande missförhållanden inom barnbyn.

Av medicinalstyrelsens yttrande och den därvid fogade promemorian
framgår emellertid, att under den tid varom är fråga arbetsbelastningen var
synnerligen stor vid den avdelning, på vars överinspektör det ankom att
för styrelsens räkning handhava inspektionsverksamheten i fråga om bl. a.
anstalter för psykopatiska och nervösa barn. Rörande de svåra arbetsförhållandena
inom avdelningen har styrelsen hållit Kungl. Maj:t underrättad
i samband med sina anslagsäskanden, varvid bl. a. meddelats, att till följd
av arbetsbelastningen inspektionsresor icke kunnat företagas i den utsträckning
som måste anses erforderlig. Det är vidare upplyst, att den dåvarande
överinspektören under avsevärda tidsperioder varit sjukskriven samt att
bristen på läkare inom den specialitet, varom här är fråga, gjort att det varit
synnerligen svårt att anskaffa vikarier.

Med hänsyn till anförda förhallanden anser jag det icke kunna läggas
någon befattningshavare vid styrelsen till last såsom tjänstefel att inspektion
icke skett av barnbyn under den angivna tiden. Jag låter därför bero
vid vad i saken förevarit. Jag vill emellertid kraftigt understryka betydelsen
av att den inspektionsskyldighet, som åvilar styrelsen och som med hänsyn
till samhällets ansvar för de intagna barnen är oundgänglig, behörigen
fullgöres.

Arbetsbelastningen inom medicinalstyrelsen, bl. a. å dess avdelning för
vården av psykiskt efterblivna, är, på sätt framgår av det redan sagda,

337

känd för statsmakterna och har berörts bl. a. i 1962 års statsverksproposition.
En förberedande undersökning rörande styrelsens organisation och
arbetsuppgifter m. m. bedrives för närvarande inom inrikesdepartementet
av en särskilt tillkallad sakkunnig. Resultatet av denna undersökning väntas
bli framlagt under våren 1962. Departementschefen har i statsverkspropositionen
till årets riksdag förklarat, att han hade för avsikt att på
grundval av vad som därvid framkomme föranstalta om en mera allmän
översyn av styrelsens organisation m. m. samt att han med hänsyn därtill
icke för närvarande vore beredd att föreslå några mera ingripande förändringar
av organisationen. Mot bakgrunden av det anförda kunde departementschefen
icke biträda ett av styrelsen i dess anslagsäskanden framlagt
förslag om uppdelning av mentalsjukvårdsbyrån och den därtill hörande
avdelningen för vården av psykiskt efterblivna. Emellertid ansåg sig departementschefen
på grund av den hårda arbetsbelastningen vid nämnda byrå
böra föreslå en dubblering av byråchefstjänsten under nästa budgetår samt
inrättande av en befattning som medicinalrådsassistent med en arbetstid av
två timmar per dag för uppgifter inom familjerådgivningsverksamheten
m. m.

Eftersom frågan att genom organisatoriska förstärkningar inom styrelsen
skapa bättre förutsättningar för en intensifierad inspektionsverksamhet enligt
vad som framgår av det anförda är föremål för statsmakternas uppmärksamhet,
anser jag något initiativ i sådan riktning från min sida icke
vara påkallat.

3. Fråga om expert, som anlitats av medicinalstyrelsens sammansatta
rättsmedicinska och rättspsykiatriska nämnd, varit av
jäv hindrad att till nämnden avgiva yttrande rörande fråga, varom
han tidigare i annan egenskap utlåtit sig

I mål mellan Skogens Kol Aktiebolag, vadekärande, och tunnbindaren
Erik Einar Larsson, vadesvarande, i vilket mål Larsson av bolaget yrkade
skadestånd under påstående att han vid arbete i bolagets verkstad ådragit
sig koloxidförgiftning, beslöt hovrätten för Nedre Norrland den 11 maj
1956 att från medicinalstyrelsen inhämta yttrande angående frågan huruvida
och med vilken grad av sannolikhet Larssons sjukdom med hänsyn
till dess natur och vid jämförelse med andra möjliga förklaringsgrunder
kunde antagas helt eller delvis bero på verkan av koloxid. I medicinalstyrelsen
hänsköts ärendet till dess sammansatta rättsmedicinska och rättspsykiatriska
nämnd. Ärendet överlämnades av nämnden till professorn vid
Statens institut för folkhälsan Axel Ahlmark för yttrande. Den 16 november
1960 avgav den sammansatta nämnden det begärda utlåtandet. — I

338

målet hade aktiebolaget som bevis för sitt bestridande av Larssons talan
åberopat bl. a. två utlåtanden, vilka Ahlmark den 11 augusti och den 25
november 1950 avgivit till Arbetsgivarnes ömsesidiga olvcksfallsförsäkringsbolag,
vari Skogens Kol Aktiebolag hade försäkring för olycksfall i
arbete och hos vilket Larsson framställt ersättningskrav'' jämlikt den då
gällande lagen om försäkring för olycksfall i arbete. I utlåtandena hade
Ahlmark funnit, att sannolika skäl ej förebragts att betrakta Larssons sjukdom
som uteslutande eller till övervägande del orsakad av koloxid, för vilken
Larsson exponerats i sitt arbete.

I en den 24 maj 1961 hit inkommen skrift hävdade advokaten Arvid Rudling,
som var ombud för Larsson i tvistemålet, att Ahlmark på grund av
jäv icke bort deltaga i beredningen av ärendet i medicinalstyrelsen. Rudling
gjorde därvid gällande att den omständigheten att Ahlmark tidigare
till Arbetsgivarnes ömsesidiga olyeksfallsförsäkringsbolag avgivit utlåtanden
rörande Larsson för denne framstod såsom ägnat att förringa Ahlmarks
ojävighet vid fullgörandet av hans uppdrag att avgiva utlåtande till den
sammansatta nämnden.

Aled anledning av klagomålen inkom medicinalstyrelsen med yttrande,
däri styrelsen anförde bl. a. följande.

Rudling har till stöd för sitt påstående om jäv mot Ahlmark åberopat
40 kap. 2 § RB angående jäv mot av domstol anlitad sakkunnig. Beträffande
frågan om jäv inom förvaltningen torde man emellertid i brist på uttryckliga
bestämmelser vara hänvisad till allmänna grundsatser, varvid
dock de principer, som kommit till uttryck i nyssnämnda lagrum, synas
böra vara vägledande med de modifikationer, som kunna anses motiverade
med hänsyn till de särskilda förhållandena inom förvaltningen.-----

Rudling anför, att medicinalstyrelsen vid val av sakkunniga i ärenden
angående koloxidförgiftning anlitat experter inom en relativt trång krets
av läkare. Så har visserligen varit fallet, men enligt styrelsens mening ha
förhållandena varit sådana, att detta väl haft fog för sig. Bedömningen av
de invecklade medicinska frågeställningar, varom i dessa ärenden varit
fråga, har förutsatt ingående kunskaper på ett mycket speciellt område. Det
måste i och för sig betraktas såsom lämpligt att för ändamålet anlita en
person, som redan tidigare förskaffat sig särskilda insikter i ämnet, under
förutsättning att särskilda skäl icke tala däremot. Ahlmark var enligt
medicinalstyrelsens uppfattning den ende läkare i landet, som behärskade
de till yrkeshygien hänförliga problem, till vilka ställning måste tagas i det
aktuella ärendet. I sin egenskap av docent i hygien vid Karolinska institutet
och professor vid avdelningen för yrkeshygien vid Statens institut för
folkhälsan får Ahlmark även på grund av sin tjänsteställning anses väl lämpad
för ifrågavarande uppdrag, och grundad anledning saknas att ifrågasätta
hans objektivitet.

Aledicinalstyrelsen vill slutligen tillägga, att de ledamöter av medicinalstyrelsens
sammansatta rättsmedicinska och rättspsykiatriska nämnd, som
deltogo i beslutet den 16 november 1960, före ärendets slutliga behandling
så satt sig in i de medicinska frågorna, att en verklig prövning från nämn -

339

dens sida av de i Ahlmarks yttrande angivna skälen och slutsatserna kommit
till stånd.

Rudling avgav därefter påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Av handlingarna i ärendet framgår att Ahlmark, som den 11 augusti och
den 25 november 1950 till Arbetsgivames ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag
avgivit yttranden rörande orsaken till Larssons sjukdom, av den sammansatta
nämnden, som hade att å medicinalstyrelsens vägnar avgiva utlåtande
till hovrätten, erhållit i uppdrag dels att genomgå relevanta handlingar
i målet för att bedöma huruvida några nya expositionsdata tillkommit
efter yttrandet den 25 november 1950, dels ock att avge utlåtande.
Något skriftligt förordnande synes, såvitt framgår av medicinalstyrelsens
akt, icke ha meddelats, utan synes uppdraget ha lämnats av rättsläkaren,
med. dr. Bertil Falconer. För uppdraget har Ahlmark uppburit ersättning
med 100 kronor.

Oavsett om Ahlmark skulle på grund av sina tidigare yttranden kunna
anses ha varit av jäv hindrad att mottaga uppdrag såsom sakkunnig åt
domstol, har det uppenbarligen icke förelegat något hinder för medicinalstyrelsen
att, på sätt som skett, fråga Ahlmark huruvida vid domstolarnas
handläggning framkommit nya expositionsdata i förhållande till dem, som
voro kända för Ahlmark vid de tidigare yttrandena och på vilka dessa
grundats. Upplysning härom kunde vara till nytta även för Larsson. Huruvida
det begärda yttrandet skulle avse allenast frågan huruvida nya expositionsdata
tillkommit eller om yttrandet skulle avse hela det problemkomplex,
som nämnden hade att yttra sig över, framgår icke klart av handlingarna.
Det får emellertid förutsättas, att det varit avsett att Ahlmark
skulle såsom expert avge yttrande rörande de frågor, som hänskjutits till
medicinalstyrelsen.

Som stöd för Rudlings påstående att Ahlmark var av jäv hindrad att
avgiva yttrande till den sammansatta nämnden har Rudling åberopat jävsbestämmelsen
i 40 kap. 2 § rättegångsbalken. Enligt detta stadgande må ej
den vara sakkunnig vid domstol, som till saken eller till någondera parten
står i sådant förhållande att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

När Ahlmark i förevarande fall avgav sitt yttrande till den sammansatta
nämnden, intog han emellertid icke ställning såsom sakkunnig i processen
mellan Larsson och Skogens Kol Aktiebolag utan hade anlitats sasom särskild
expert av den förvaltningsmyndighet, medicinalstyrelsen, av vilken
hovrätten begärt sakkunnigutlåtande. Stadgandet i 40 kap. 2 § RB är därför
icke direkt tillämpligt vid bedömandet av föreliggande jävsfråga. Detta
bedömande får i stället ske med ledning av vad som i jävshänseende gäller
inom förvaltningen.

340

Några uttryckliga föreskrifter i jävshänseende beträffande experter, som
anlitas av administrativ myndighet, ha icke meddelats.

Över huvud saknas beträffande stora områden av förvaltningen uttryckliga
bestämmelser om i vilka situationer någon skall anses vara av jäv
hindrad att taga befattning med handläggningen av visst ärende. I princip
anses emellertid rättegångsbalkens jävsregler beträffande domare vara analogivis
tillämpliga å förvaltningsmyndigheter över huvud, även om denna
princip på grund av de med förvaltningens heterogena karaktär sammanhängande
förhållandena måste lida större eller mindre inskränkningar. Med
avseende å frågan huruvida även de med nya rättegångsbalken tillkomna
bestämmelserna om jäv för sakkunnig, som anlitas av domstol, äro analogt
tillämpliga beträffande sakkunnig, som anlitas av administrativ myndighet,
har någon fast praxis veterligen ännu icke uppkommit.

När det gäller att bedöma om stadgandet i 40 kap. 2 § RB är analogt
tillämpligt i förevarande fall, är att beakta att Ahlmark — i viss motsats
till förhållandet mellan domstol och en av denna anlitad sakkunnig — närmast
intog ställning av rådgivande expert åt myndighet, som icke hade att
själv besluta i sakfrågan utan endast hade att avgiva utlåtande, av vilket
domstolen icke var bunden. Det är vidare att märka att den nämnd, till
vilken Ahlmark skulle yttra sig, bestod av ledamöter, som hade alldeles
speciella förutsättningar att bedöma de medicinska spörsmål, om vilka här
var fråga, och att risken för att nämnden därför skulle kunna vilseledas var
mycket ringa. Ahlmark var icke ledamot av nämnden och kunde därför
paverka dennas ställningstagande endast genom tyngden av sakargument.
Det är med hänsyn till vad nu sagts tveksamt om nyssnämnda stadgande
i RB är analogt tillämpligt med avseende å uppdraget till Ahlmark att avge
yttrande till nämnden. I varje fall är det uppenbart att det icke kan läggas
vare sig nämnden eller Ahlmark till last såsom fel, om de för sin del ansett
att det med avseende å expert, som anlitas av nämnden, icke behöver uppställas
samma krav på ojävighet som beträffande sakkunnig som anlitas av
domstol.

Administrativ myndighet, som har att utse sakkunnig att biträda myndigheten
i visst ärende, bör dock självfallet städse låta sig angeläget vara
att söka tillse, att härtill icke utses någon, som står i sådant förhållande
till parterna eller till saken, att förtroendet för tillförlitligheten i hans och
myndighetens ställningstagande kan förringas. Härvid bör naturligtvis beaktas
om den som ifrågasättes såsom sakkunnig kan befaras på grund av
tidigare uttalanden i samma fråga ha bundit sig för viss ståndpunkt. År så
fallet, är det givetvis önskvärt att annan expert anlitas, om så är möjligt.

Beträffande förevarande fall är att beakta, att den krets av läkare, vari
den i ärendet erforderliga speciella sakkunskapen fanns representerad, var
starkt begränsad. Enligt medicinalstyrelsens uppfattning var Ahlmark den
ende läkare i landet, som behärskade de till yrkeshygien hänförliga problem,

341

till vilka den sammansatta nämnden hade att taga ställning. Det är vidare
att märka att uppdraget till Ahlmark i första hand avsåg fråga huruvida
hans tidigare yttranden voro grundade på ett mera begränsat material än
det som framkommit i processen samt att det uppenbarligen var av intresse
för båda parterna att få svar på denna fråga. Slutligen må framhållas, att
nämnden avgivit ett självständigt, från Ahlmarks yttrande fristående utlåtande.
Medicinalstyrelsen har i detta sammanhang påpekat, att nämnden
vid ärendets slutliga handläggning så satt sig in i de medicinska frågorna,
att den självständigt kunnat pröva de i Ahlmarks yttrande upptagna
skälen och slutsatserna.

Under hänvisning till vad sålunda anförts anser jag att omständigheterna
i förevarande fall äro sådana att någon befogad erinran icke kan riktas vare
sig mot nämnden för det till Ahlmark lämnade uppdraget eller mot denne
för att han avgivit det begärda yttrandet. Med denna uppfattning saknar
jag anledning att närmare uttala mig beträffande frågan huruvida Ahlmark
är underkastad tjänstemannaansvar med avseende å sin befattning med
saken.

Klagomålen föranledde således icke vidare åtgärd från min sida.

4. Utlänningskommissionen har vägrat utlänning förlängt uppehållstillstånd
samt förordnat om förpassning av honom. Kritik
har riktats mot kommissionen för att beslutet grundats på utredning,
som utlänningen icke fått tillfälle att yttra sig över, och för
att beslutet icke motiverats på sätt som var påkallat
av omständigheterna

I en den 17 november 1961 hit inkommen skrift hemställde fil. lic. Jöm
Svensson i Malmö att JO måtte närmare undersöka omständigheterna
kring ett av statens utlänningskommission den 17 oktober 1961 meddelat
beslut om förpassning av en portugisisk medborgare — här kallad G. —
samt fastslå i vad mån fallet kunde föranleda någon JO:s vidare åtgärd.

I en den 30 november 1961 hit inkommen skrift förklarade riksdagsmannen
Per-Olof Hanson, att han i anslutning till utlänningskommissionens
beslut om förpassning av G. ville fästa JO:s uppmärksamhet på några omständigheter
i kommissionens verksamhet. I sin skrift anförde Hanson
bland annat följande. Det kunde ifrågasättas om det icke med hänsyn till
innehållet i 53 § utlänningslagen åvilade kommissionen att vid beslut om
förpassning förvissa sig om att vederbörande icke löpte risk att utsättas för
politisk förföljelse i det land, vartill han avsåges skola förpassas. — Kommissionens
beslut att vägra G. uppehålls- och arbetstillstånd hade icke motiverats.
De handlingar, på vilka beslutet grundade sig, hade hemligstämp -

342

lats enligt 14 § sekretesslagen. G. kände därför icke till grunden för att han
icke beviljats förnyade tillstånd. På grund av sekretessen rörde man sig
därför endast med antaganden i fråga om grunden för kommissionens beslut.
En grundläggande förutsättning för att med utsikt till framgång vända
sig till högre myndighet genom överklagande måste vara att den klagande
kunde framlägga sina fakta i relation till de för kommissionens bedömning
avgörande omständigheterna. En så långt gående sekretessbeläggning som
här tydligen förekommit syntes oförenlig med 39 § sekretesslagen och råkade
i konflikt med rimliga rättssäkerhetskrav. Skäl syntes därför föreligga
att granska kommissionens tillämpning av sekretesslagen. — Med hänsyn
till vad som förevarit torde det vidare vara anledning för JO att närmare
granska den administrativa praxis, som tillämpades inom kommissionen vid
handläggningen av ärenden, vilkas beslut innebure avslag på begäran om
förlängt uppehållstillstånd.

Av kommissionens handlingar rörande G. framgår följande.

G., som är född i S. Tomé den 25 september 1935, inreste i Sverige den
4 april 1959 och ansökte den 25 maj om uppehållstillstånd för musikstudier
under tiden den 5 juli 1959—den 5 juli 1960. Utlänningskommissionen beviljade
G. den 8 juli uppehållstillstånd till den 4 december 1959. — Sedan
G. erhållit anställning som ämneslärare i franska och spanska språken vid
Arbetarnas Bildningsförbund och ansökt om arbetstillstånd härför, beviljade
kommissionen honom den 15 oktober arbetstillstånd till den 4 december
1959. — Genom beslut den 9 december 1959 och 27 juli 1960 meddelades
G. fortsatta uppehålls- och arbetstillstånd till den 31 maj 1961. — I en till
kommissionen den 25 maj 1961 ingiven ansökan anhöll G. om arbetstillstånd
som språkcirkelledare och lagerarbetare. Under ärendets handläggning
lämnades den 13 juni 1961 till kommissionen uppgift om att G. skulle ha
haft intimt umgänge med en 16-årig flicka, vilket lett till att denna väntade
barn. I ett den 15 juni till kommissionen ingivet brev bekräftade flickans
fader uppgiften och uppgav ytterligare, att flickan vid tiden för umgänget
deltog i en av G. ledd kurs i spanska. Sedan kommissionen föranstaltat
om förhör med G. och utredning i ärendet genom polismyndighetens
försorg, anhöll kommissionen om utlänningsnämndens yttrande angående
»förpassning av G. med förbud för denne att under fem år återvända till
riket». Nämnden förklarade i yttrande den 10 oktober 1961 att den icke
hade något att erinra mot att förpassningsbeslut innehållande återreseförbud
meddelades rörande G. men att den ansåg återreseförbudet böra begränsas
till två år. En ledamot i nämnden var skiljaktig och fann icke tillräckliga
skäl föreligga för förpassning av G. — Kommissionen beslöt vid
sammanträde i plenum den 17 oktober att avslå G:s ansökan om uppehållsoch
arbetstillstånd samt att, enär G. sålunda icke ägde tillstånd att vistas i
riket, meddela förordnande om att han skulle förpassas och att han icke
skulle äga rätt att utan tillstånd återvända till riket före den 17 oktober

343

1966. — G. anförde den 28 oktober 1961 besvär hos Konungen över kommissionens
beslut. I besvärsskriften uppgav G., att han på grund av sin inställning
till den portugisiska regimen ej kunde återvända till sitt hemland
och att han genom att i artiklar i tidningen Expressen tydligt deklarera sin
avsky för rasförföljelsen i Angola skulle vara dödsdömd, om han återvände
till hemlandet. — På grund av de skäl, som G. anförde i besvärsskriften,
anhöll kommissionen den 2 november om förnyat yttrande från utlänningsnämnden.
Nämnden avgav den 10 november enhälligt följande yttrande,
däri nämnden, som med hänsyn till den dåmera föreliggande utredningen
ej fann tillräckliga skäl föreligga för förpassning av G., ansåg att, därest
förpassningsbeslutet det oaktat fastställdes, detsamma icke finge verkställas
genom G:s befordran till Portugal eller till land, där han icke åtnjöt trygghet
mot att bliva sänd till förstnämnda land. — Vid sammanträde i plenum
den 14 november beslöt kommissionen — som förklarade sig anse, att grunden
till förpassning alltjämt kvarstod — med hänsyn till vad G. i besvärsskriften
uttalat mot att bliva sänd till Portugal, att det honom meddelade
förpassningsbeslutet icke skulle lända till efterrättelse. Som en följd av detta
beslut beviljade kommissionen samma dag G. uppehållstillstånd till den
14 maj 1962. — Kungl. Maj:t fann, i anledning av kommissionens beslut,
den 8 december G:s besvär ej föranleda någon åtgärd.

Kommissionen har i ett hit avgivet yttrande anfört följande.

Anledningen till att kommissionen den 17 oktober 1961 beslöt avslå G:s
ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd samt meddela förordnande om
hans förpassning ur riket var hans förhållande till den flicka som omnämnts
i JO:s skrivelse. Kommissionen betraktade vad som förevarit som ett svikande
av det förtroende, som visats G. genom att han fått anställning som
lärare vid en statsunderstödd undervisningsinstitution och fann att den
26-årige G:s beteende mot sin 16-åriga elev står nära den art av gärningar
som beskrives i SL 18 kap. 6 §. Kommissionen ansåg efter vad som inträffat
G. icke längre var önskvärd i riket.

Kommissionen meddelar i princip icke förpassningsbeslut utan att ha inhämtat
utlänningens synpunkter i ärendet. Att så icke skett i förevarande
fall har sin förklaring i att de redogörelser som lämnats av flickans far, henne
själv och hennes rektor bedömdes vara fullt tillförlitliga. Vad G. sedermera
anfört i fråga om förhållandet till flickan har enligt kommissionens
uppfattning, såsom framgår av dess beslut den 14 november 1961, icke
ställt hans beteende mot flickan i annan dager. Såsom likaledes framgår av
beslutet är orsaken till att G. sedermera fått uppehållstillstånd uteslutande
vad han gjort gällande om att han är politisk flykting. Kommissionens uppfattning
att i förevarande fall det icke förelåg nödvändighet att höra utlänningen
har uppenbarligen delats av utlänningsnämnden; nämnden har
nämligen icke begagnat sin rätt att enligt 39 § utlänningslagen anordna
förhör med G.

I skrivelse till utlänningskommissionen anförde jag följande.

344

I en den 5 december 1961 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t om
lagstiftningsåtgärd för vinnande av ökat administrativt rättsskydd genom
införande av allmän föreskrift om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter
att före ärendes avgörande lämna enskild part tillfälle att
yttra sig (se JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 339 o. f.) framhöll jag, att det
ofta ingår såsom ett nödvändigt led i utredningsförfarandet hos förvaltningsmyndigheterna
att höra enskild part i anledning av förebragt utredning
eller att på annat sätt lämna honom tillfälle att yttra sig däröver. Utan
att sådan åtgärd vidtagits vore det mången gång icke möjligt att med tillbörlig
grad av säkerhet bedöma tillförlitligheten av införskaffade upplysningar,
icke minst när det gällde upplysningar som anginge den enskildes
eget uppträdande eller hans förhållanden i övrigt. Underlåtenheten från
myndigheternas sida att före ärendes avgörande lämna den enskilde tillfälle
att yttra sig kunde följaktligen — framhöll jag vidare — lätt medföra
och hade i åtskilliga fall också medfört felbedömningar och förhastade beslut,
varigenom enskilda onödigtvis tillskyndades rättsförluster. Till förekommande
härav vore det därför tydligen i hög grad angeläget, att myndigheterna
icke underläte att, där så vore av omständigheterna påkallat, lämna
den enskilde tillfälle att yttra sig över förebragt utredning. För allmänhetens
förtroende för myndigheterna vore det av vikt, att den enskilde icke
finge känslan av att han hölles utanför handläggningen av ärenden, som
anginge honom, och att hans egna synpunkter därå betraktades såsom ovidkommande.

Utlänningslagen upptager icke någon uttrycklig föreskrift om skyldighet
att före förpassningsbeslut bereda vederbörande tillfälle att yttra sig över
föreliggande utredningsmaterial. Under förarbetena till nu gällande utlänningslag
framhölls emellertid i det kommittéförslag, som låg till grund för
lagen, att hänsyn till utlänningens rättsskydd krävde, att den principen
gällde att utlänningen erhölle del av vad som åberopades mot honom, så att
han finge tillfälle att försvara sig och bemöta eventuellt oriktiga påståenden
och anklagelser (se NJA avd. II 1954 s. 171 o. f.). Enligt kommittéförslaget
kunde emellertid denna princip icke gälla utan inskränkning. I utlänningsärenden
inflöte i betydande omfattning informations- och utredningsmaterial,
som kommit polisen till handa i dess verksamhet för bekämpande av
spioneri och sabotage m. m. Det skulle enligt kommitténs mening få betänkliga
konsekvenser, om utlänning, mot vilken sådana uppgifter åberopades,
under alla förhållanden skulle tillerkännas rätt att få kännedom om
desamma. Vidare framhölls i detta sammanhang av departementschefen,
att det förhållandet att någon allmän rätt för utlänning att påkalla förhör
i förpassningsärenden icke föreskrivits icke innebure att förpassningsbeslut
finge meddelas utan att den beslutande myndigheten hade tillgång till erforderlig
utredning, omfattande även utlänningens egna synpunkter i ärendet.

345

I förevarande fall har kommissionen meddelat sitt beslut att vägra uppehållstillstånd
och om förpassning av G. utan att denne dessförinnan ens
erhållit kännedom om det utredningsmaterial, varå kommissionen grundat
sitt avgörande.

Kommissionen har, såsom framgår av dess yttrande, grundat sitt beslut
att avslå G:s ansökan om förlängt uppehållstillstånd å vad som upplysts
rörande hans förhållande till en 16-årig kvinnlig elev. Att tillförlitligt bedöma
om G. i sitt förhållande till flickan uppträtt så förkastligt, att han
icke längre borde få vistas i riket, är enligt min mening icke möjligt utan
att tillfälle beretts G. att yttra sig över flickans uppgifter, i all synnerhet
när såsom i detta fall händelseförloppet vid ett enda tillfälle, vid vilket endast
G. och flickan voro närvarande, är avgörande för bedömningen. Det
är att märka att i G:s fall hänsyn till statens säkerhet eller därmed jämförligt
intresse icke lagt hinder i vägen för att låta G. taga del av utredningsmaterialet.
Icke heller ha bestämmelserna i sekretesslagen innefattat hinder
för att vid förhör med G. underrätta honom om handlingarnas innehåll (jfr
42 § utlänningslagen). Jag anser därför att kommissionen icke bort avgöra
ärendet utan att dessförinnan underrätta G. om vad som framkommit och
bereda honom tillfälle att yttra sig häröver. Ur rättssäkerhetssynpunkt
framstår kommissionens underlåtenhet att bereda G. tillfälle därtill såsom
mycket betänklig och stridande mot vad som åsyftades vid utlänningslagens
tillkomst. Med hänsyn till omständigheterna anser jag emellertid, att
berörda underlåtenhet icke är av beskaffenhet att kunna läggas de för beslutet
ansvariga till last såsom tjänstefel. Jag vill dock framhålla angelägenheten
av att kommissionen framdeles har sin uppmärksamhet riktad på
vikten ur rättssäkerhetssynpunkt av att kommuniceringsprincipen iakttages,
där så är påkallat av omständigheterna.

Huruvida vad som förekommit i saken utgjort tillräckligt skäl att vägra
G. uppehållstillstånd är en fråga, beträffande vilken delade meningar kunna
råda. Någon anmärkning kan därför icke riktas mot kommissionen för att
den för sin del ansett uppehållstillstånd böra förvägras G.

Kommissionen har i sitt beslut såsom grund till förpassningen allenast
angivil, att G. genom att uppehållstillstånd vägrats honom icke ägde rätt
att vistas i riket.

Enligt 22 § utlänningslagen må utlänning, som uppehåller sig i riket utan
att, då så erfordras, inneha pass eller tillstånd att vistas här, förpassas ur
riket. Beslut om förpassning skall enligt 25 § samma lag angiva grunden
därtill. I regel torde vara tillräckligt att såsom skäl för ett sådant beslut
endast hänvisa till att utlänningen saknar pass eller tillstånd att vistas här.
Omständigheterna kunna dock i vissa fall vara sådana, att utlänningens
rättsskyddsintresse kräver att — då hänsyn till rikets säkerhet ej utgör
hinder härför — skälen till beslutet så klart angivas att utlänningen därav
kan sluta sig till vilka omständigheter som legat till grund för beslutet. I

346

förevarande fall ha omständigheterna enligt min mening varit sådana att
kommissionen bort giva förpassningsbeslutet en utförligare motivering än
som skett. Till stöd härför vill jag framhålla följande. Vid förpassningsbeslutets
fattande stod det klart för kommissionen att G. på grund av den
skiljaktiga meningen i utlänningsnämnden ägde föra talan mot beslutet.
För att med utsikt till framgång kunna fullfölja talan mot beslutet behövde
G., som icke dessförinnan fått tillfälle att taga del av utredningen, äga
kännedom om de skäl, å vilka beslutet grundats. Om betydelsen ur rättssäkerhetssynpunkt
av att administrativ myndighets beslut tillräckligt motiveras
vill jag i detta sammanhang hänvisa till min framställning härom
till Kungl. Maj:t den 23 december 1960 (se JO:s ämbetsberättelse 1961
s. 448 o. f.).

Kommissionens förfarande att icke utförligare angiva grunden till förpassningen
är dock icke av beskaffenhet att kunna läggas någon kommissionens
befattningshavare till last såsom tjänstefel.

Vad slutligen angår frågan, huruvida det med hänsyn till innehållet i 53 §
utlänningslagen ålegat kommissionen att före avgörandet av förpassningsärendet
förvissa sig om att G. icke vore politisk flykting, bör beaktas att
innehållet i handlingarna vid tidpunkten för beslutet på intet sätt gav anledning
antaga att G., därest han befordrades till sitt hemland, skulle löpa
risk att där bli utsatt för politisk förföljelse. Med hänsyn härtill har kommissionen
saknat rimlig anledning att vid denna tidpunkt till prövning upptaga
frågan huruvida G. var att betrakta såsom politisk flykting.

Under hänvisning till det anförda fann jag klagomålen icke föranleda
annan åtgärd från min sida än att — enär vad i ärendet förekommit syntes
vara av beskaffenhet att böra uppmärksammas vid den pågående översynen
av utlänningslagstiftningen — handlingarna i ärendet av mig överlämnades
för kännedom till de sakkunniga för utredning om utformningen av utlänningskontrollen
m. m.

347

5. Underlåtenhet av fångvårdsstyrelsen att under lång tid utöva
i 45 § andra stycket utlänningskungörelsen föreskriven tillsyn över
att anmälningar och underrättelser rörande utlänningars avtjänande
av frihetsstraff tillställas utlänningskommissionen och — såvitt
angår utlänning som skall förvisas — jämväl vederbörande länsstyrelse.
Tillika uraktlåtenhet från utlänningskommissionens sida
att vidtaga åtgärd för att hos fångvårdsstyrelsen påkalla
rättelse av förhållandet

45 § i 1954 års utlänningskungörelse i dess nu gällande lydelse innehåller
föreskrifter om sådan anmälningsskyldighet beträffande utlänningar, som
åligger myndigheter och som är av betydelse för utlänningskommissionens
tillståndsprövning eller för eventuella ingripanden mot enskilda utlänningar.
Det åligger sålunda länsstyrelse och polismyndighet att ofördröjligen till
kommissionen anmäla sådan omständighet beträffande utlänning, som kan
antagas vara av betydelse vid prövning av fråga om utlänningens uppehåll
i riket. Åklagare, som beslutat om åtal mot annan utlänning än dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare, skall, om den åtalade gärningen kan antagas
vara av betydelse vid prövning av fråga om utlänningens uppehåll i
riket, så snart ske kan till kommissionen insända anmälan om åtalet samt
om utgången av målet. Domstol eller häktningsmyndighet, som beslutat om
häktning av utlänning, skall så snart ske kan till kommissionen insända
anmälan därom. Enligt paragrafens fjärde stycke, vilket saknade motsvarighet
i tidigare författningar och som tillkom för att fylla en lucka i kontrollsystemet,
har fångvårdsstyrelsen att tillse, att när annan utlänning än
dansk, finsk eller norsk medborgare för avtjänande av frihetsstraff intages
i fångvårdsanstalt eller utskrives från sådan anstalt anmälan därom ofördröjligen
insändes till utlänningskommissionen.

I samband med införandet i 1954 års utlänningslag av institutet förvisning
intogs i 1954 års utlänningskungörelse bestämmelser om viss anmälningsskyldighet
för domstolar och fångvårdsmyndigheter. Enligt 59 § första
stycket nämnda kungörelse i dess nu gällande lydelse skall domstol, som
meddelat dom eller beslut om förvisning av utlänning, så snart ske kan och
senast inom sex dagar översända utskrift av domen eller beslutet till utlänningskommissionen
och till länsstyrelsen i det län, där utlänningen är
bosatt eller eljest veterligen vistas. Sedan den tid, inom vilken talan mot
domen eller beslutet må fullföljas, utgått, skall domstolen ofördröjligen underrätta
kommissionen huruvida talan fullföljts eller ej. Enligt andra stycket
av samma paragraf skall fångvårdsstyrelsen tillse att, i de fall utlänning
genom lagakraftägande dom eller beslut om förvisning samtidigt
ådömts frihetsstraff, utlänningskommissionen och länsstyrelsen i det län
inom vilket utlänningen avtjänar frihetsstraffet i god tid före strafftidens
utgång underrättas om tidpunkten då straffet kommer att vara avtjänat.

348

I hit ingivna skrifter anförde finska medborgaren K. H. K. — som efter
avtjänande av ett honom i mars 1961 ådömt straff å tio månaders straffarbete
skulle förvisas ur riket — klagomål över myndigheternas åtgärder
rörande frågan om verkställigheten av förvisningsbeslutet, handläggningen
av en av K. gjord ansökan om fakultativ villkorlig frigivning m.m. Härvid
påtalade K. bl. a., att fångvårdsstyrelsen icke syntes ha fullgjort sin i 59 §
andra stycket utlänningskungörelsen ålagda skyldighet att tillse, att utlänningskommissionen
och ÖÄ — som i första hand hade att pröva verkställighetsfrågan
— i god tid före strafftidens utgång underrättades om frigivningsdagen.

I anslutning till en härstädes upprättad promemoria avgav fångvårdsstyrelsen
yttrande beträffande tillämpningen av stadgandet i 59 § andra stycket
utlänningskungörelsen.

Fångvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande följande.

Redan innan 1954 års utlänningslagstiftning trädde i kraft förelåg skyldighet
för fångvården att lämna vissa underrättelser till länsstyrelserna angående
utlänningar. Närmare anvisningar om hur denna underrättelseskyldighet
skulle fullgöras lämnades av fångvårdsstyrelsen i ett den 28 mars
1944 utfärdat cirkulär till styresmännen vid fångvårdsanstaltema. I cirkuläret
föreskrevs, under hänvisning till 32 § sista stycket i då gällande
utlänningslag, att styresmännen skulle tillse, att där utlänning avtjänade
honom här i riket omedelbart ådömt frihetsstraff, anmälan därom gjordes
till länsstyrelsen i det län, inom vilket straffet avtjänades, senast en månad
före den dag då strafftiden enligt meddelad verkställighetsresolution skulle
utgå. Sedan underrättelseskyldigheten genom 1954 års utlänningskungörelse
fått en delvis annan utformning och vidgats såtillvida att underrättelser
också skulle avsändas till statens utlänningskommission synes detta icke ha
föranlett annan åtgärd från fångvårdsstyrelsens sida än att kungörelsen
tillställts styresmännen vid anstalterna för kännedom och efterrättelse.
Några anvisningar om hur underrättelseskyldigheten skulle fullgöras lämnade
styrelsen sålunda icke. Ej heller synes styrelsen eljest ha vidtagit någon
särskild åtgärd för att utöva den tillsynsskyldighet som ålagts styrelsen
genom det nu ifrågavarande stadgandet.

\''id förfrågning hos ett antal i detta sammanhang representativa fångvårdsanstalter
— Härnösand, Långholmen, Härlanda, Malmö och Mariefred
— har framkommit, att man icke på något håll synes ha ägt kännedom
om skyldigheten att avsända underrättelser till utlänningskommissionen.
Det vill därför synas som om någon sådan underrättelse över huvud taget
icke expedierats från fångvårdens sida. Däremot har undersökningen givit
\dd handen, att underrättelser regelmässigt expedieras till vederbörande
länsstyrelser. Beträffande tidpunkten för avsändandet av underrättelserna
tycks praxis vara något växlande. I flertalet fall torde länsstyrelsen underrättas
redan vid straffverkställighetens början, så snart anstalten från fångvårdsstyrelsen
erhållit verkställighetsresolution eller i anslutning till att den
fortsatta anstalt splaceringen blivit bestämd vid behandlingskollegiet. Vid
en av de tillfrågade anstalterna, centralanstalten i Malmö, tillämpas dock
en annan ordning. Där underrättas länsstyrelsen först två å tre veckor före
frigivningsdagen. I de fall där underrättelserna avsändes på ett tidigt sta -

349

dium inträffar det givetvis stundom, att nya underrättelser måste expedieras
senare under verkställighet st iden i anledning av ändrad anstalt splacering
eller ny strafftidsresolution. Enligt vad som vidare uppgivits från samtliga
håll tillhör det rutinen i dessa ärenden, att man från anstalternas sida

1 god tid före frigivningen tar kontakt med den lokala polismyndigheten i
syfte att samordna verkställigheten av förvisningsbeslutet med frigivningen.
Man har framhållit, att den praxis som på detta sätt utbildats fungerar väl.
Såsom antydes i den remitterade promemorian kan svårigheter dock i vissa
fall uppkomma beträffande verkställigheten av förvisningsbeslutet. Detta
kan leda till att utlänningen under en övergångstid måste hållas i förvar
hos polisen. Från fångvårdens sida bör man medverka till att förebygga sådana
frihetsberövanden genom att på ett så tidigt stadium som möjligt
underrätta vederbörande myndigheter om frigivningsdagen. I detta sammanhang
kan dock framhållas, att styrelsen icke har sig bekant att ett förvarstagande
i något fall föranletts av att de verkställande organen icke fått
erforderliga informationer från fångvården.

En särställning intar i viss mån de fall, där strafftiden är så lång, d. v. s.
över fyra månader, att fakultativ villkorlig frigivning kan ifrågakomma.
Sådan frigivning är beroende av att den intagne gör ansökan därom, och
frigivningsdagen bestämmes i allmänhet med kort varsel, ofta endast omkring
en vecka. En av de fångvårdsanstalter. som styrelsen i detta ärende
inhämtat upplysningar från, brukar i underrättelserna till länsstyrelsen
ange den tidpunkt då fakultativ villkorlig frigivning tidigast kan ske. En
sådan ordning synes styrelsen vara ändamålsenlig. Det kan anmärkas, att
fångvårdsanstalterna sedan några månader tillbaka får upplysning om tidigaste
dag för fakultativ villkorlig frigivning genom anteckning på verkställighetsresolutionerna.

Sedan ansökan om fakultativ villkorlig frigivning inkommit till fångvårdsstyrelsen
från utlänning, som är dömd till förvisning, tar den tjänsteman
som svarar för ärendets beredning underhandskontakt med vederbörande
länsstyrelse och/eller utlänningskommissionen, för den händelse verkställighetsfrågan
bedömes såsom komplicerad och ett bifall till ansökningen
över huvud taget kan ifrågakomma. Dessa fall är icke särskilt vanliga. De i

2 § lagen om villkorlig frigivning uppställda rekvisiten är nämligen mera
sällan uppfyllda beträffande utlänningar, som efter frigivningen skall lämna
landet och av denna anledning icke kan bli föremål för den i lagen avsedda
eftervården. En av K. lämnad uppgift, att alla utlänningar, som skall
förvisas, brukar få fakultativ villkorlig frigivning, är sålunda felaktig. Dylik
frigivning beviljas — under förutsättning att övriga rekvisit är uppfyllda
— som regel endast sådana medborgare i något av de andra nordiska
länderna, som efter frigivningen kommer i levnadsförhållanden vilka går att
kontrollera genom de kontakter som fångvårdsstyrelsen har med olika frivård
sorga.n i dessa länder. I de fall där det upplyses, att förvisningsbeslutet
icke kommer att. kunna verkställas, en situation som icke är ovanlig t. ex.
beträffande ungerska medborgare, bedömes emellertid frågan om villkorlig
frigivning med hänsyn lill ait utlänningen kommer alt vara bosatt här i
riket och alltså på vanligt siitt kan ställas under tillsyn samt åläggas att
rätta sig efter olika föreskrifter om arbete, bostad in. m. Det förhållandet
att ett lorvisningsbeslut icke kan verkställas behöver alltså icke försämra
möjligheterna för utlänningen alt. erhålla fakultativ villkorlig frigivning.

Såsom redan nämnts tar fångvårdsstyrelsen i vissa fall underhandskon -

350

takt med vederbörande länsstyrelse och/eller utlänningskommissionen i
ärenden angående fakultativ villkorlig frigivning. Enligt styrelsens erfarenhet
har denna ordning fungerat tillfredsställande. Styrelsen, som självfallet
är angelägen om att anstaltsvistelsen icke i onödan förlänges, kommer emellertid
i fortsättningen att i varje fall, där bifall till ansökan om sådan frigivning
kan ifrågakomma, kontakta såväl länsstyrelsen som utlänningskommissionen
för att på så sätt medverka till att förvisningsbeslutet kan verkställas
så skyndsamt som möjligt.

Enligt vad som framgår av handlingarna synes i fallet K. någon underrättelse
om frigivningsdagen icke ha avgått till ÖÄ — liksom ej heller till
utlänningskommissionen. Anledningen härtill har icke kunnat utrönas. Försummelsen
torde emellertid icke ha inverkat på handläggningen av förvisningsärendet.
Sedan K. ingivit ansökan om fakultativ villkorlig frigivning,
tog nämligen såväl fångvårdsanstalten som fångvårdsstyrelsen kontakt med
ÖÄ i fråga om verkställigheten av förvisningsbeslutet och därvid framgick,
att även utlänningskommissionen var underrättad om frigivningsdagen.

Av det förut anförda framgår, att fångvården genomgående synes ha försummat
sin skyldighet att underrätta utlänningskommissionen om frigivningsdagen
för utlänningar, som är dömda till förvisning. Motsvarande gäller
om den anmälningsplikt som är föreskriven i 45 § utlänningskungörelsen.
Ansvaret för dessa försummelser åvilar fångvårdsstyrelsen som icke meddelat
anvisningar om hur skyldigheten skall fullgöras eller på annat sätt
utövat tillsyn över att den fullgjorts. Med hänsyn till att underrättelseskyldigheten
under de år som förflutit efter det att 1954 års utlänningslagstiftning
trätt i kraft icke tidigare aktualiserats genom påpekande från utlänningskommissionen,
klagomål av någon enskild eller eljest, synes försummelserna
knappast ha medfört några allvarligare olägenheter. Styrelsen
skall dock självfallet svara för att anmälnings- och underrättelseskyldigheten
i fortsättningen fullgöres på ett tillfredsställande sätt. Erforderliga
garantier härför torde ha skapats genom en av styrelsen i dagarna utfärdad
rundskrivelse i ämnet till fångvårdsanstaltema. Ett exemplar av rundskrivelsen
bifogas. I denna har bl. a. intagits föreskrift om att anteckning skall
göras i behandlingsjournalerna beträffande anmälningar och underrättelser
som avsändes från anstalterna. Härigenom får styrelsen möjlighet att med
lätthet övervaka efterlevnaden av bestämmelserna.

I förenämnda rundskrivelse, som var dagtecknad den 16 december 1961,
föreskrevs skyldighet för styresman vid fångvårdsanstalt att fullgöra anmälningsskyldighet
enligt 45 § fjärde stycket utlänningskungörelsen. Beträffande
fullgörande av underrättelseplikten enligt 59 § andra stycket utlänningskungörelsen
meddelades i rundskrivelsen följande föreskrifter:

Skall utlänning — även medborgare i annat nordiskt land — som ådömts
ovillkorligt frihetsstraff efter verkställigheten förvisas ur riket, åligger det
styresmannen vid den fångvårdsanstalt från vilken utlänningen skall friges,
att i god tid före strafftidens utgång underrätta utlänningskommissionen
och länsstyrelsen i det län där anstalten är belägen (i Stockholm ÖÄ) om
tidpunkten då straffet kommer att vara avtjänat. Underrättelserna bör avsändas
så snart som möjligt efter det att verkställighetsresolution erhållits.
Fastställes sedermera ändrad frigivningsdag genom ny verkställighetsresolution,
skall styresmannen ofördröjligen underrätta utlänningskommissio -

351

nen och länsstyrelsen därom. Överflyttas utlänningen till annan anstalt,
efter det att underrättelser avsänts, skall styresmannen vid denna anstalt
på enahanda sätt anmäla detta. I de fall, där fakultativ villkorlig frigivning
med hänsyn till strafftidens längd kan ifrågakomma, bör i underrättelserna
anmärkas när sådan frigivning tidigast kan ske. Angående beslut om fakultativ
villkorlig frigivning eller benådning sker däremot underrättelser genom
fångvårdsstyrelsens försorg.

Med anledning av vad fångvårdsstyrelsen framhållit därom att underlåtenheten
att till utlänningskommissionen lämna föreskrivna anmälningar
och underrättelser icke föranlett något påpekande till fångvårdsstyrelsen
från kommissionens sida, beslöt jag härefter inhämta yttrande från utlänningskommissionen
.

Utlänningskommissionen, som i sitt yttrande hänvisade till en i saken
hos kommissionen verkställd undersökning, framhöll bl. a. att någon rättsförlust
för enskilda personer eller annan därmed jämförlig olägenhet icke
syntes ha uppkommit genom anmälningarnas uteblivande samt fann att
vad som förekommit icke vore av beskaffenhet att kunna läggas någon befattningshavare
hos kommissionen till last såsom fel.

Vid ärendets avgörande anförde jag, såvitt nu är i fråga, följande.

Av fångvårdsstyrelsens yttrande framgår, att man vid fångvårdsanstaltema
icke varit medveten om den i 59 § andra stycket utlänningskungörelsen
stadgade skyldigheten att — beträffande utlänning, som jämte straff
dömts till förvisning ur riket — i god tid underrätta, förutom vederbörande
länsstyrelse, även utlänningskommissionen om tidpunkten, då straffet kommer
att vara avtjänat.

Styrelsen har upplyst att styresmännen för anstalterna i samband med
utlänningskungörelsens utfärdande år 1954 tillställts kungörelsen, men att
styrelsen icke tidigare meddelat några anvisningar om hur nämnda underrättelseskyldighet
skulle fullgöras. Vidare har styrelsen med en föredömlig
öppenhet vidgått att styrelsen icke vidtagit någon åtgärd för att utöva den
tillsyn över underrättelseskyldighetens fullgörande, som ålagts styrelsen i
förenämnda stadgande.

Fångvårdsstyrelsen har därjämte — utan att detta förhållande omfattats
av min remiss till styrelsen — själv fäst uppmärksamheten på att styrelsen
icke heller iakttagit sin i 45 § fjärde stycket utlänningskungörelsen ålagda
anmälningsskyldighet.

När det gäller att bedöma den försummelse att lämna utlänningskommissionen
de i kungörelsen föreskrivna underrättelserna, som sålunda ligger
fångvårdsmyndigheterna till last, är till en början att märka att styresmännen
för fångvårdsanstal terna icke kunna anses ansvariga för försummelsen,
eftersom författningsbestämmelserna icke uttryckligen ange, att anmäl -

352

ningsskyldigheten skall i första hand fullgöras av dem, och fångvårdsstyrelsen
icke tidigare, på sätt ske bort, utfärdat anvisningar om hur skyldigheten
skulle fullgöras.

Det är uppenbart, att anvisningar i sistnämnda hänseende bort av styrelsen
meddelas redan i anslutning till Kungl. Maj:ts utfärdande av kungörelsen
år 1954. Att så icke skett redan vid nämnda tid, kan numera efter
så lång tid icke föranleda någon min åtgärd.

Det förhållandet, att erforderliga anvisningar icke heller senare utfärdats
och att fångvårdsstyrelsen helt förbisett sin i författningen ålagda skyldighet
att tillse att föreskrivna underrättelser lämnats, beror uppenbarligen på
att författningsbestämmelserna fallit i glömska och man inom styrelsen därefter
icke fått sin uppmärksamhet riktad på föreskrifterna genom påpekande
från utlänningskommissionen eller efter klagomål av enskild. Ett förbiseende
av detta slag är med hänsyn härtill i viss män förklarligt och behöver
— även om det icke kan anses helt ursäktligt — icke bero på någon
mera grov försummelse hos vederbörande befattningshavare hos styrelsen.

Försummelse att lämna föreskrivna underrättelser enligt 59 § andra stycket
kan lätt medföra dröjsmål med verkställighet av förvisningsbeslut och
leda till att utlänning, som frigivits från fångvårdsanstalt, måste tagas i
förvar av polisen i avbidan på förvisningen. Det är därför från såväl allmän
som enskild synpunkt av vikt att föreskrivna underrättelser lämnas och att
detta sker i god tid.

Emellertid har den i sistnämnda stadgande föreskrivna underrättelseskyldigheten
— trots styrelsens förbiseende — icke helt försummats. Vad som
försummats synes uteslutande vara underrättelser till utlänningskommissionen.
Av utredningen framgår sålunda, att fångvårdsanstalterna, i enlighet
med tidigare gällande bestämmelser, regelmässigt expedierat underrättelser
i förevarande hänseende till länsstyrelserna, på vilka det i första hand ankommer
att förordna om verkställighet av förvisning. Det har vidare hört
till rutinen att man från anstalternas sida i god tid före frigivningen tagit
kontakt med vederbörande lokala polismyndighet i syfte att samordna
verkställigheten av förvisningsbeslutet med frigivningen. I ärenden om fakultativ
villkorlig frigivning ha vidare underhandskontakter förekommit
mellan fångvårdsstyrelsen, å ena, samt vederbörande länsstyrelse och utlänningskommissionen,
å andra sidan. Vad nu sagts torde vara förklaringen
till att några mera påtagliga olägenheter på grund av försummelsen att
lämna underrättelser till utlänningskommissionen, såvitt känt är, icke yppats.
Fångvårdsstyrelsen har framhållit att styrelsen icke har sig bekant,
att utlänning i något fall måst tagas i förvar på grund av att de verkställande
organen icke i tid fått erforderliga upplysningar från fångvården. Detta
utesluter naturligtvis icke att försummelsen kan ha medfört skada och olägenheter
och framför allt inte, att erforderliga beslut meddelats senare än
som varit önskvärt ur allmän och enskild synpunkt.

353

Vad särskilt angår fallet K., som föranledde remissen till fångvårdsstyrelsen,
ger utredningen vid handen, att i detta fall föreskriven underrättelse
från fångvårdens sida till ÖÄ icke länmats. Anledningen härtill har icke
kunnat utrönas. Underrättelse har, åtminstone till en början, icke heller
lämnats utlänningskommissionen. Den försummelse, som sålunda förekommit
i detta fall, har emellertid, tursamt nog, icke inverkat på handläggningen
av förvisningsärendet, eftersom saväl ÖÄ som utlänningskommissionen
på annat sätt i tid fått kännedom om förvisningsärendet. Försummelsen
har alltså icke medfört någon skada.

Slutligen är att framhålla, att fångvårdsstyrelsen numera genom rundskrivelsen
den 16 december 1961 utfärdat erforderliga anvisningar om hur
den i utlänningskungörelsen föreskrivna underrättelseskyldigheten i förevarande
hänseende skall fullgöras. Härigenom få betryggande garantier anses
ha tillskapats för att underrättelseskyldigheten framdeles kommer att
fullgöras på ett behörigt och ändamålsenligt sätt.

Med hänsyn till att styrelsen således numera vidtagit erforderliga åtgärder
i förevarande hänseende och då det, på sätt framgår av det sagda, icke
är känt att styrelsens försummelse medfört skada eller olägenheter, anser jag
mig kunna låta bero vid vad i saken förevarit. Jag förutsätter därvid självfallet
att styrelsen framdeles kommer att utöva tillsyn över att de av styrelsen
nu utfärdade anvisningarna efterlevas och att de tjäna sitt ändamal.

Vad därefter angår frågan huruvida någon befattningshavare hos utlänningskommissionen
gjort sig skyldig till försummelse framgår av den hos
kommissionen verkställda undersökningen att den anmälnings- och underrättelseskyldighet,
som stadgats i 45 § fjärde stycket och 59 § andra stycket
utlänningskungörelsen, otvivelaktigt är av betydelse för att kommissionen
i sin egenskap av central utlänningsmyndighet skall pa asyftat sätt kunna
utöva kontroll över de utlänningar som här vistas. Det framstår som anmärkningsvärt
att — oaktat befattningshavare inom vederbörande arbetsdetalj
uppmärksammat att berörda anmälnings- och underrättelseskyldighet
icke fullgjorts på föreskrivet sätt — förhållandet icke anmälts för kommissionens
ledning, så att denna kunnat påkalla rättelse hos fångvårdsstyrelsen.
Följden har blivit att vederbörande tjänstemän hos kommissionen
måst göra förfrågningar, vilka — om anmälnings- och underrättelseskyldigheten
fullgjorts — icke varit erforderliga. I övrigt synas dock några mera
påtagliga olägenheter icke ha uppkommit, i vart fall ingen rättsförlust för
enskilda.

Med hänsyn härtill och till av fångvårdsstyrelsen numera vidtagna åtgärder
för fullgörande av ifrågavarande anmälnings- och underrättelseskyldighet
anser jag mig kunna låta bero vid vad i saken förevarit. Jag förutsätter
därvid att kommissionen framdeles kommer att ha sin uppmärksamhet
riktad på att anmälnings- och underrättelseplikten fullgörcs på avsett
sätt.

12 — Justitieombudsmannens ämbetsberiittclsc till 1963 urs riksdag

354

6. Kommissionär vid patent- och registreringsverket har i handlingar
till ansökan om registrering av ny bolagsordning m. m., på
grund av uppdrag att vidtaga de ändringar i handlingarna som
påkallades för att registrering skulle kunna ske, utan att av sökanden
inhämta närmare upplysningar vidtagit ändringar, som icke
voro riktiga och som icke klart omfattades av uppdraget. Fråga
om förfarandet var av beskaffenhet att kunna läggas honom till

last såsom fel

Handlingarna i ett genom klagomål av advokaten Gunnar Dellborg i Göteborg
anhängiggjort ärende utvisa bland annat följande.

Aktiebolaget Götatryckeriet, vars styrelse har sitt säte i Göteborg —
i det följande betecknat Göteborgsbolaget — registrerades under sin nuvarande
firma den 5 augusti 1901. Aktiebolaget Göta tryckeriet Lidköping,
vars styrelse har sitt säte i Lidköping — i det följande kallat Lidköpingsbolaget
— registrerades den 15 maj 1920. Göteborgsbolagets aktiekapital
har alltsedan bolagets tillkomst utgjort 15 300 kronor, fördelat i aktier å
100 kronor. Lidköpingsbolagets aktiekapital, som vid bolagets bildande utgjorde
150 000 kronor, nedsattes år 1928 till 50 000 kronor, fördelat i aktier
å 100 kronor. Den 15 september 1959 förvärvade boktryckaren Arne
Palm samtliga 500 aktier i Lidköpingsbolaget.

I en till patent- och registreringsverket den 3 januari 1961 inkommen
skrift dagtecknad i Lidköping den 22 december 1960 och undertecknad
av Arne Palm och hans hustru Ing-Britt Palm — anmälde styrelsen för
»Aktiebolaget Göta Tryckeriet» för registrering, att ny bolagsordning antagits,
att styrelsen utgjordes av Arne Palm med Ing-Britt Palm, Lidköping,
sasom styrelsesuppleant samt att de båda voro svenska medborgare
och myndiga. Vid anmälningsskriften fanns fogat — förutom styrelseprotokoll
av den 21 december 1960 — protokoll upprättat vid ordinarie bolagsstämma
med »Aktiebolaget Göta Tryckeriet» den 21 december 1960. Enligt
sistnämnda protokoll närvoro vid bolagsstämman Arne Palm, representerande
500 aktier, och Ing-Britt Palm, utan aktier. Enligt punkt 4 i protokollet
beslöt stämman använda den under år 1959 uppkomna vinsten, 61
kronor 54 öre, för minskning av den balanserade förlusten 12 669 kronor
40 öre och att överföra därefter kvarstående förlust i ny räkning. Enligt
punkt 5 i protokollet beslöt stämman med hänsyn till önskade ändringar i
bolagsordningen antaga helt ny ordning. I den nya bolagsordningen föreskrevs
bl. a. att bolagets firma skulle vara »Aktiebolaget Göta Tryckeriet»,
att bolaget hade till föremål för sin verksamhet att driva tryckeri och därmed
förenlig verksamhet, att bolagets aktiekapital skulle utgöra lägst
25 000 och högst 75 000 kronor, att aktie skulle lyda å 100 kronor samt att
styrelsen skulle ha sitt säte i Lidköping.

Vederbörande befattningshavare på bolagsavdelningens registratorskon -

355

tor uppfattade anmälningen såsom avseende Göteborgsbolaget och diarieförde
den på akten till detta bolag. Denna akt kom sedermera att läggas till
grund för ärendets handläggning av den ledamot, å vilken ärendet lottades.

Vid sin förberedande granskning framställde föredragande ledamoten följande
anmärkningar.

1. I protokollet vid bolagsstämman den 21 december 1960 är antecknat,
att Arne Palm vid stämman fört talan för 500 aktier. Emellertid finnas icke
mera än 153 aktier i bolaget.

2. Bolagets aktiekap. uppgår för närvarande till 15 300 kronor. Enligt
3 § i den nya bolagsordningen skall minimikapitalet, som nu utgör 12 000
kronor utgöra 25 000 kronor. Enligt 198 § 1 mom. första stycket ab. lagen
må registrering av bolagsordningsändringen i vad den avser höjningen av
minimikapitalet ske allenast samtidigt med beslut om erforderlig ökning av
aktiekapitalet.

3. Bolagets nya postadress torde uppgivas.

4. Enligt anmälan skall bolagets styrelse utgöras av endast en ledamot
med en suppleant. På grund härav måste anmälas, att verkställande direktören
avgått.

5. Anmälan torde ske huru bolagets firma efter ändringen i styrelsens
sammansättning skall tecknas.

Föreläggande utfärdades den 13 januari 1961 för styrelsen för »Aktiebolaget
Göta Tryckeriet» att senast en månad efter föreläggandets datum besvara
anmärkningarna. Föreläggandet expedierades samma dag till Arne
Palm. Denne överlämnade föreläggandet till revisorn Bertil Reivall i Skara,
vilken biträtt Palm vid dennes förvärv år 1959 av aktierna i Lidköpingsbolaget
ävensom upprättat de till ämbetsverket ingivna handlingarna.

Reivall har — hörd såsom vittne i nedan närmare omförmälda tvist mellan
Göteborgsbolaget och Lidköpingsbolaget — uppgivit, att han i anledning
av föreläggandet telefonerat till patentverkets kommissionär för aktiebolagsregistrering
och givit denne i uppdrag att göra de rättelser i handlingarna
som voro erforderliga för att registrering skulle kunna ske. Kommissionären
— byrådirektören Olof Källander — har uppgivit att uppdraget
avsåg att omhändertaga bevakningen av ärendet och undanröja anmärkta
brister samt att han diariefört uppdraget den 24 januari 1961 med Arne
Palm som uppdragsgivare. Sedan Källander från föredraganden hos ämbetsverket
mottagit handlingarna i ärendet jämte tillhörande bolagsakt, verkställde
han vissa ändringar i anmälningsskriften och å protokollsutdragen.
Å anmälningsskriften tillädes sålunda följande: »Verkställande direktör finnes
alltså icke. Firman tecknas av styrelsen. Bolagets postadress är Lidköping.
» I bolagsstämmoprotokollet ändrades uppgiften om det antal aktier,
som Arne Palm representerade, på det sättet, att siffran 500 överströks
och ersattes av siffran 153. Uppgifterna i protokollet om minimi- och maximikapital
— 25 000 respektive 75 000 kronor — ändrades på liknande sätt
till 12 000 respektive 36 000 kronor.

356

Den 27 januari 1961 verkställdes i enlighet med den sålunda ändrade anmälningen
registrering avseende Göteborgsbolaget i stället för Lidköpingsbolaget.
I Post- och Inrikestidningar för den 3 februari 1961 intogs därefter
följande kungörelse.

Aktiebolaget Göta Tryckeriet vars styrelse haft sitt säte i Göteborg: Den
21 dec. 1960 antogs ny bolagsordning innefattande bland andra följ. ändringar:
Bolaget skall driva tryckeri och därmed förenlig verksamhet. Styrelsen
skall ha sitt säte i Lidköping. Ord. bolagsstämma skall hållas under maj
eller juni. Meddelanden till aktieägarna sker genom rek. brev, kallelse till
bolagsstämma senast två veckor före ord. och en vecka före extra stämma.
Förbehållet om rätt för aktieägare att i vissa fall vid akties övergång lösa
aktien har ändrats. Styrelsen utgöres av boktryckaren John Arne Lennart
Palm, med fru Ingbritt Alice Palm såsom suppleant, båda i Lidköping. Firman
tecknas av styrelsen. Per (Pelle) Gustaf Bertil Törner har avgått såsom
verkställande direktör. Bolagets postadress är Lidköping.

Sedan Dellborg i egenskap av ombud för Göteborgsbolaget i en den 10
februari 1961 dagtecknad skrift hos patent- och registreringsverket anfört
att registreringsåtgärden vore felaktig, lät ämbetsverket den 15 februari
1961 avföra den ifrågavarande registreringen. Kungörelse därom intogs i
Post- och Inrikestidningar den 17 februari 1961. På Dellborgs begäran intogs
därjämte förtydligande kungörelse i Post- och Inrikestidningar den
3 mars 1961 om att registreringen skett felaktigt.

I skrift den 16 februari till patent- och registreringsverket gjorde Dellborg
gällande, att den felaktiga registreringen berodde på fel från befattningshavare
hos ämbetsverket och från kommissionären. Enligt Dellborg
borde kommissionären ha kontaktat Göteborgsbolaget. Kommissionären
borde icke ha åtagit sig uppdrag per telefon att rätta redan upprättat protokoll.
Han borde i stället ha begärt nytt rättat protokoll från sökanden.
Ämbetsverket måste anses ansvarigt för de fel, som en hos verket anställd
kommissionär begått. Bolaget yrkade förliknings vis att erhålla ersättning
dels för kostnader för annonsering i anledning av den felaktiga registreringen
med 3 118 kronor 50 öre, dels ock för advokatkostnader samt för
besvär och tidsspillan för bolagets verkställande direktör med 3 000 kronor
eller således med tillhopa 6 118 kronor 50 öre. Ämbetsverket, som besvarade
Dellborgs skrift den 6 mars 1961, anförde därvid bland annat att ämbetsverket
icke kunnat finna att någon av dess tjänstemän gjort sig skyldig till
fel eller försummelse. Ämbetsverket bestred Göteborgsbolagets ersättningskrav.
Kommissionären Källander, som av ämbetsverket anmodats avgiva
särskilt yttrande, bestred att han åsidosatt normal aktsamhet eller att han
eljest låtit något komma sig till last, som kunde motivera skadestånd.

I en den 25 juli 1961 hit inkommen skrift hemställde Dellborg, under
åberopande av skriftväxlingen med ämbetsverket, om utredning huruvida
den felaktiga registreringen berott på fel eller försummelse av någon tjänsteman
hos ämbetsverket eller av kommissionären därstädes. Därest fel eller

357

försummelse funnes föreligga, anhöll Dellborg om uttalande huruvida ämbetsverket
vore ekonomiskt ansvarigt därför.

Med anledning av klagomålen inkom patent- och registreringsverket med
yttrande, vid vilket fanns fogat yttrande av Källander. Dellborg inkom
därefter med påminnelser.

Göteborgsbolaget yrkade efter stämning a Lidköpingsbolaget vid Kinnefjärdings,
Kinne och Kållands häradsrätt med stöd av 200 § första stycket
aktiebolagslagen att häradsrätten måtte meddela förbud för Lidköpingsbolaget
att använda sin firma från och med trettionde dagen efter det blivande
dom vunnit laga kraft. Vidare yrkade Göteborgsbolaget under
påstående att den oriktiga registreringen kommit till stånd på grund av fel
och försummelse från Lidköpingsbolaget — skadestånd med förut angivna
belopp 6 118 kronor 50 öre.

I dom den 1 november 1961 förpliktade häradsrätten med ogillande av
Göteborgsbolagets yrkande om förbud för Lidköpingsbolaget att använda
sin firma — Lidköpingsbolaget att i skadestånd till Göteborgsbolaget utgiva
1 250 kronor jämte ränta. Göta hovrätt, varest Göteborgsbolaget fullföljde
sin talan, fastställde enligt dom den 5 april 1962 häradsrättens domslut
såvitt gällde yrkandet om förbud för Lidköpingsbolaget att använda
sin firma. Med ändring av häradsrättens domslut i huvudsaken i övrigt förpliktade
hovrätten Lidköpingsbolaget att i skadestånd till Göteborgsbolaget
utgiva 4 068 kronor 50 öre jämte ränta. Av sistnämnda belopp avsag 3 118
kronor 50 öre annonskostnader, 600 kronor advokatkostnader och 350 kronor
ersättning åt Tömer för tidsspillan samt kostnader för telefon med
mera.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Den i Lidköpingsbolagets firma ingående ortsbestämningen är — då den
placerats sist i firmanamnet och därigenom lätt kan få sken av att vara
allenast en adressuppgift — knappast ägnad att skilja bolagets firma från
Göteborgsbolagets firma. Registreringen har emellertid skett för så länge
sedan, att den numera ej kan föranleda någon min åtgärd.

Registreringsanmälningen avsåg enligt sin ordalydelse »Aktiebolaget Göta
Tryckeriet». Det är med hänsyn härtill förklarligt att vederbörande befatningshavare
å bolagsavdelningens registratorskontor diarieförde anmälningen
på akten för Göteborgsbolaget. Nämnda åtgärd kan rimligen icke
läggas denne till last såsom fel.

Dellborg har gjort gällande att den kvinnliga ledamot, å vilken ärendet
lottades, bort misstänka att den inkomna anmälningen avsåg ett annat företag
än Göteborgsbolaget och att hon i följd härav bort undersöka om bolag
med snarlik firma fanns registrerat. Vidare har Dellborg hävdat att ledamoten
icke bort godtaga de av kommissionären vidtagna ändringarna i de
ingivna handlingarna, enär ändringarna voro omfattande och avsågo bety -

358

delsefulla uppgifter. Enligt Dellborgs mening hade ledamoten i stället bort
kräva helt nya handlingar.

Onekligen är det märkligt att ledamoten vid sin förberedande granskning
av de ingivna handlingarna ej ens reflekterade över möjligheten att anmälningen
kunde avse ett annat företag än Göteborgsbolaget. Den uppgivna
firman »Aktiebolaget Göta Tryckeriet» var ej helt identisk med Göteborgsbolagets
firma — »Aktiebolaget Götatryckeriet». Anmälningen var dagtecknad
i Lidköping och ej i Göteborg. Uppgiften om antalet aktier överensstämde
icke med vad som tidigare anmälts om antalet aktier och aktiekapitalets
belopp. De personuppgifter som förekommo i de ingivna handlingarna
avveko helt från de i Göteborgsbolagets akt förekommande. Emellertid
utfärdade ledamoten i ärendet ett skriftligt föreläggande, vilket expedierades
till Arne Palm och vari samtliga anmärkningar redovisades. Då
denna åtgärd var ägnad att bringa klarhet i frågan om sökandebolaget var
identiskt med Göteborgsbolaget, kan det rimligen icke läggas ledamoten till
last såsom fel att hon ej företog någon närmare kontroll av sökandebolagets
identitet.

Enligt vad patent- och registreringsverket uppgivit i sitt yttrande tillämpas
å bolagsavdelningen den praxis att vederbörande ledamot å avdelningen
alltid anses kunna förlita sig på att kommissionären i varje ärende, där han
uppträder såsom ombud för sökande, handlar efter vederbörligt bemyndigande.
Denna praxis, som är betingad av det praktiska livets behov, kan ej
anses oförenlig med lag. Att kräva att kommissionären alltid skall styrka
befogenhet och behörighet att vidtaga ändringar i ansökningshandlingar
skulle tynga och fördröja förfarandet till allvarligt men i det stora flertalet
fall.

Sedan Källander den 24 januari 1961 åtagit sig uppdraget att bevaka
ärendet och rätta formella felaktigheter och därefter undanröjt samtliga av
ledamoten anmärkta hinder för registreringen, förelåg icke något för ledamoten
känt förhållande, som utgjorde hinder att bevilja den begärda registreringen.
Efter de av kommissionären vidtagna ändringarna saknades tillräckliga
skäl för ledamoten att ifrågasätta annat än att anmälningen avsåg
Göteborgsbolaget. Med hänsyn till anförda omständigheter kan det ej läggas
ledamoten till last såsom fel att hon den 27 januari 1961 beviljade den
begärda registreringen såsom avseende Göteborgsbolaget.

Vad därefter angår klagomålen mot Källander får jag anföra följande.

De närmare omständigheterna i samband med att Källander erhöll sitt
uppdrag belyses av det vittnesmål, som inför häradsrätten avgavs av Palms
ombud revisor Reivall. Denne uppgav i sitt vittnesmål bland annat: Han
hade upprättat de handlingar som insänts till patent- och registreringsverket.
Han hade därvid ej haft tillgång vare sig till bolagets bolagsordning
eller till någon annan officiell handling, däri Lidköpingsbolagets namn angivits.
Han hade därför råkat angiva detta till »Aktiebolaget Göta Trycke -

359

riet». Efter någon tid hade han fått det till Palm översända föreläggandet
från vederbörande tjänsteman i patent- och registreringsverket. Reivall
hade ringt upp denne och därvid hänvisats till verkets kommissionär. Han
hade därefter givit Källander i uppdrag att göra de rättelser i handlingarna,
som voro erforderliga för att registrering skulle kunna ske.

När Källander mottog uppdraget, hade ärendet redan förhandsgranskats
av vederbörande ledamot utan att därvid uppmärksammats att ansökningen
om registrering avsåg annat bolag än Göteborgsbolaget. Såvitt handlingarna
ge vid handen framförde Reivall, da han lämnade uppdraget till
Källander, icke någon erinran mot innehållet i föreläggandet och gjorde ej
heller eljest något uttalande, som var ägnat att ge Källander anledning
ifrågasätta om icke ansökningen avsåg annat bolag än Göteborgsbolaget.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden kan Kallanders underlåtenhet att
efterforska orsaken till den bristande överensstämmelsen mellan uppgifterna
i ansökningshandlingarna och vad som tidigare anmälts rörande Göteborgsbolaget
icke läggas Källander till last såsom fel.

Uppdraget till Källander avsåg enligt Reivalls vittnesmål att göra de rättelser
i handlingarna som voro erforderliga för att registrering skulle kunna
ske. Källander själv har uppgivit att uppdraget avsåg att rätta de formella
felaktigheter som påtalats från ämbetsverkets sida. Ett i så allmänna ordalag
lämnat uppdrag kan icke anses ha innefattat bemyndigande för Källander
att — utan att först inhämta närmare upplysningar från sökanden
ändra andra i ansökningshandlingarna förekommande uppgifter ån sådana,
om vilka med säkerhet kunde antagas att de vore felaktiga eller ofullständiga.
Så kan, objektivt sett, icke anses ha varit förhållandet beträffande de
uppgifter, som ändrades av Källander. Det var sålunda icke möjligt att bedöma
om dessa voro felaktiga utan att från sökanden inhämta närmare upplvsningar
härom. Redan innehållet i föreläggandet borde ha givit Källander
anledning fråga, huruvida ökning av aktiekapitalet beslutats utan att detta
anmälts för registrering. IVled hänsyn härtill borde Källander enligt min
mening — sedan han tagit del av akten och för sig klargjort vilka ändringar
som han ansåg nödvändiga — genom telefonsamtal med uppdragsgivaren
eller på annat sätt ha inhämtat närmare upplysningar i saken och dennes
godkännande av de ifrågasatta ändringarna, i all synnerhet som dessa delvis
avsågo förhållanden av väsentlig betydelse. Genom att vidtaga ändringarna
utan att dessförinnan ha inhämtat uppdragsgivarens samtycke måste
Källander enligt min mening anses ha överskridit de befogenheter som tillkommo
honom på grund av det lämnade uppdraget.

Emellertid framgår av vad patentverket och Källander upplyst, att ansökningshandlingar
i registreringsärenden ofta äro mycket bristfälliga och
att det sedan lång tid tillbaka är praxis att kommissionären efter ett på
formlöst sätt givet bemyndigande vidtager erforderliga ändringar i handlingarna.
Mot bakgrunden härav och med hänsyn till att Eidköpingsbolagets

360

underlåtenhet att lämna Kallander närmare upplysningar i anledning av
innehållet i föreläggandet otvivelaktigt utgjorde ett visst stöd för antagandet,
att de av honom ändrade uppgifterna voro felaktiga, anser jag Kålländers
förfarande även om de av honom vidtagna ändringarna icke i sin
helhet kunna anses omfattade av det lämnade bemyndigandet — icke vara
av beskaffenhet att kunna läggas honom till last såsom tjänstefel.

Tillräckliga skäl synas mig icke föreligga att ifrågasätta ändring av nu gällande
praxis att kommissionären efter ett vid telefonsamtal eller på annat
formlöst sätt givet uppdrag biträder sökande med rättelser av felaktigheter
i ansökningshandlingar. Denna praxis — som innebär att kommissionären
är ett starkt aktivt mellanled mellan allmänheten och ämbetsverket — har
uppenbarligen varit till stor nytta för allmänheten, som därigenom på ett
smidigt sätt fått sina registreringsanmälningar snabbt handlagda. Det inträffade
ger dock anledning framhålla att ändringar självfallet icke få vidtagas
i ansökningshandlingar utan att det står klart att uppdraget avser de
ändringar om vilka fråga är. Med hänsyn till vikten av att förekomma ett
upprepande av det inträffade eller andra liknande misstag anser jag mig
böra ifrågasätta om icke patentverket bör taga under övervägande att
meddela närmare anvisningar om vad kommissionären har att iakttaga i
angivna hänseende.

Bortsett från vissa undantagsfall, om vilka här icke är fråga, är kronan
enligt gällande rätt icke pliktig att ersätta skada på grund av fel, som begås
av tjänsteman. Kronan kan följaktligen icke göras ekonomiskt ansvarig för
skada som tillskyndats Göteborgsbolaget genom den felaktiga registreringen.
Av det förut sagda följer att icke heller någon tjänsteman kan förpliktas
ersätta skadan.

Av nu anförda skäl fann jag klagomålen icke föranleda ytterligare åtgärd
från min sida.

Den 14 juni 1962 beslöt Patent- och registreringsverket att för bolagskommissionären
skulle gälla bl. a. följande.

»Ändring och tillägg i handlingar i ärende, som ingivits eller skall ingivas
av bolagskommissionären, må — där åtgärden ej är av allenast formell natur

icke av denne under hand företagas med mindre det framgår av det
lämnade uppdraget att dylik åtgärd även innefattas i detta.

Ändring eller tillägg, som göres av bolagskommissionären, skall av denne
bestyrkas med hans signum, varjämte namnet å den, som lämnat bemyndigandet,
och dagen för åtgärden skall antecknas.»

361

7. Fråga huruvida vid riksförsäkringsverkets handläggning av
ärende angående utbetalning av folkpension till annan än den pensionsberättigade
tillfälle bör beredas denne att yttra sig. Tillika
fråga om delgivning med den pensionsberättigade av riksförsäkringsverkets
beslut i saken

I framställning den 12 januari 1962 till riksförsäkringsverket hemställde
Södertälje stads socialnämnd under hänvisning till 38 § 3 mom. tredje stycket
lagen om folkpensionering, att folkpension, som utginge för Margareta

S. i Södertälje, måtte från och med februari 1962 utbetalas till Södertälje
stads socialvårdsbyrå. Som skäl för framställningen anfördes, att pensionstagaren
på grund av sjukdom vore ur stånd att på ett tillfredställande sätt
omhänderha sin pension; bl. a. vägrade hon att betala sin hyra, och hotades
av avhysning från sin bostad. Socialnämndens framställning bifölls av riksförsäkringsverket.

I en den 17 april 1962 hit inkommen skrift klagade Margareta S. över
bl. a. att »kommunala myndigheter» utan orsak och utan meddelande till
henne tagit hennes »pensionsanvisning».

Med anledning av klagomålen avgav riksförsäkringsverket remissyttrande.
_

I en till riksförsäkringsverket avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
JO Nordqvist följande.

Enligt 38 § 3 mom. tredje stycket första punkten lagen om folkpensionering
&äger riksförsäkringsverket på framställning av nykterhetsnämnd
förordna, att folkpension till den som är eller nyligen varit hemfallen åt
alkoholmissbruk skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades
make eller annan person att användas till den pensionsberättigades
eller hans familjs uppehälle. Är pensionsberättigad till följd av
ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak ur stånd
att själv omhänderha honom tillkommande folkpension, må enligt andra
punkten i samma stycke riksförsäkringsverket ock förordna, att folkpensionen
skall utbetalas till annan än den pensionsberättigade. I 37 § samma
lag stadgas, att över riksförsäkringsverkets beslut i ärende rörande pension
klagan må föras hos försäkringsdomstolen genom besvär.

Då av handlingarna i ärendet framgick, att Margareta S. icke beretts tillfälle
att yttra sig över socialnämndens framställning rörande utbetalning av
pensionen samt att riksförsäkringsverkets beslut i saken icke delgivits henne,
hemställdes i remissen om yttrande bl. a. rörande frågorna huruvida i
allmänhet åtgärder vidtagas för att pensionstagare, innan beslut meddelas,
skola få kännedom om framställning i dylika ärenden samt huruvida icke
pensionstagare alltid bör underrättas om beslutet och om vad han har att
iakttaga, om han vill fullfölja talan däremot.

12*_Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1963 års nlcsdag

362

Riksförsäkringsverket anförde i sitt yttrande.

I fall enligt 38 § 3 mom. tredje stycket första punkten lagen om folkpensionermg
verkställer verket regelmässigt ingen kommunicering, enär
nykterhet snamn dens framställning förutsättes bygga på tillräcklig utredning,
i samband varmed den pensionsberättigade erhållit del av förutsättnmgarna
för framställningen. Beslut om utbetalning fattas som regel genom
att pa den mkomna handlingen göres påteckning, utvisande beslutets datum,
dess innehall och vem som fattat beslutet. Den pensionsberättigade
underrattas genom särskild skrivelse om beslutet med angivande av vem
som skall uppbära pensionen, det tillämpliga lagrummet och den nvkterhetsnamnd
som gjort framställningen. Besvärshänvisning har hittills ei
lamnats i beslutsskrivelsen. }

För ändring av betalningsmottagare av den anledningen att den pensionsberattigade
har svart att kvittera pensionen eller att handha pensionsmedlen
kraver verket i princip att framställningen om ändring görs av den pensionsberattigade
själv eller skriftligen biträdes av denne. Av annan g ord
framställning godtages emellertid ofta av den anledningen att det med hänsyn
till den pensionsberättigades tillstånd bedömes som meningslöst att
tordra egenhandig underskrift av pensionstagaren. Om i senare fallet efter
y ™fe. av pensionsnamndens ordförande beslut fattas om pensionens
utbetalning till annan an den pensionsberättigade — vanligen en nära anhörig
till denne — sker detta med tillämpning av 38 § 3 mom. tredje stycket
andra punkten. Skriftligt beslut expedieras vanligen ej till vare sig den
pensmnsberattigade eller den som i fortsättningen skall uppbära pensionen,
följaktligen gives ej heller nagon besvärshänvisning. I efterhand erhåller
emellertid den nye betalningsmottagaren ett maskinellt framställt pensionsbrev,
utvisande att han är behörig att lyfta pensionen. Antalet ärenden av
detta slag kan uppskattas till omkring 5 000 per år.

Enligt nu vidtagen ändring av rutinerna för handläggning av ärenden angående
förordnande av annan än den pensionsberättigade som betalnings a8!

3 “ tFedie stycket folkpensioneringslagen skali
!,10d besvärshänvisning expedieras i ärenden enligt första
lt- ,11 ^alkoholmissbruk). I ärenden som avses i lagrummets andra punkt
skali, dar detta ej bedomes av särskild anledning kunna underlåtas, dels
™öIhLIU"eTg mCd den Pensionsberättigade äga rum, dels beslutsskrivelse
besvärshänvisning avlatas till den pensionsberättigade. Särskild anledmng
att underlata kommunicering och att ej avlåta beslutsskrivelse skall
anses föreligga, nar den nye betalningsmottagaren är en nära anhörig till
pensionstagaren eller eljest star denne nära samt framställningen och pen nWpnaä1rn^n°r"flfrnn^enS

Jttran dleflffl hans bäiSS ’ t0geS ‘ samförs«"

det utbetalnmgsärende, som närmast föranlett remissen, har riksför slutrmattV,

Äi skrivelse denna dag till pensionstagaren bekräftat sitt beslut
att utbetala hennes folkpension till Södertälje stads socialvårdsbvrå
samt därvid lamnat besvärshänvisning ‘

Beslut om utbetalning av folkpension till annan än den pensionsberättigade
innebär, att denne icke äger fritt disponera över honom tillkommande
pensionsbelopp, och medför därför ett avsevärt ingrepp i hans rättsliga

363

ställning. Vid tillkomsten av bestämmelserna härom framhöll också departementschefen
reglernas för pensionstagaren ingripande betydelse som motivering
för att de borde införas i själva lagen och icke upptagas i av Kungl.
Maj:t utfärdade utbetalningsföreskrifter (prop. nr 50/1947 s. 56). Beslut
som här avses bör givetvis icke meddelas, utan att betryggande utredning
föreligger om att pensionstagaren icke kan själv omhänderha sin pension.
Sådan utredning torde ofta väsentligt främjas genom att, innan beslut
meddelas, tillfälle lämnas den pensionsberättigade att yttra sig. Av betydelse
för allmänhetens förtroende för handläggningen av dylika ärenden
är jämväl att den pensionsberättigade i en för honom så viktig fråga icke
ställes inför ett beslut utan att tillfälle beretts honom att framföra sina
synpunkter i saken. Det är därför tillfredsställande att riksförsäkringsverket
— såsom framgår av verkets yttrande — vid handläggning av utbetalningsfrågor
av det slag klagomålen avse numera lämnar den pensionsberättigade
tillfälle att yttra sig, där detta ej av särskild anledning finnes kunna
underlåtas. Vad beträffar frågan om kommunicering i utbetalningsärenden,
som angå alkoholmissbrukare, får givetvis för varje särskilt fall bedömas,
huruvida tillräcklig utredning föreligger och eljest omständigheterna äro
sådana, att kommunicering kan underlåtas. I fråga om här berörda spörsmål
får jag i övrigt hänvisa till de principiella överväganden, som återfinnas
i JO:s ämbetsberättelse till 1962 års riksdag s. 339 o. f.

Då beslut meddelats om utbetalning av folkpension till annan än den
pensionsberättigade, bör denne enligt min mening icke — såsom i det av
klagomålen omfattade fallet — erhålla kännedom om beslutet genom att
pensionen uteblir eller genom meddelande från den till vilken pensionen
skall utbetalas, utan det synes vara ett rimligt krav från den pensionsberättigades
sida, att han genom den beslutande myndighetens försorg erhåller
underrättelse om beslutet och vad han har att iakttaga, om han icke
åtnöjes därmed. Den av riksförsäkringsverket enligt dess yttrande numera
tillämpade ordningen, enligt vilken i utbetalningsärenden beslutsskrivelse
med besvärshänvisning expedieras till den pensionsberättigade, är därför
tillfredställande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts samt då anledning ej förekommer,
att den sakliga prövningen av förevarande utbetalningsärende eller
klagomålen i övrigt kunna föranleda något ingripande från min sida, finner
jag ärendet ej påkalla någon min vidare åtgärd.

364

8. Långvarigt dröjsmål med kriminalteknisk undersökning på
grund av personalbrist hos statens kriminaltekniska
anstalts laboratorieavdelning

Under försommaren 1961 uppkom misstanke att viss person gjort sig
skyldig till oegentligheter i samband med vadhållning genom s.k. V 5-spel
vid travbanorna i Gävle och Bollnäs; av betydelse var därvid bl. a., om
vissa V 5-kvitton förfalskats.

Genom skrivelse den 13 juni 1961 begärde kriminalpolisavdelningen i
Gävle hos statens kriminaltekniska anstalt att två V 5-kvitton skulle undersökas
för utrönande av om de varit utsatta för vissa ändringar.

Den 16 i samma månad underrättade anstalten vederbörande polismyndighet
att undersökningen beräknades icke vara slutförd förrän tidigast efter
sex månader eller sålunda tidigast under senare hälften av december
1961. Undersökningen påbörjades dock icke förrän den 1 mars 1962 och anstalten
beräknade att — sedan viss begärd kompletterande utredning erhållits
från kriminalpolisen i Gävle — undersökningen skulle vara slutförd
under senare hälften av april 1962.

I en den 17 mars 1962 hit inkommen skrift anförde advokaten Åke Gernandt
— under åberopande av det dröjsmål som förekommit beträffande
anstaltens berörda undersökning — följande.

Jag utgår från, att anstalten icke kan lastas för tidsutdräkten utan att
denna beror på arbetsanhopning i förening med brist på personal, men dessa
förhållanden kunna enligt mitt förmenande icke undanskymma det otillfredsställande
i att en utredning av aktuellt slag skall behöva taga så lång
tid i anspråk. Från utredningsmännens sida måste det vara av stor betydelse
att så snart som möjligt kunna slutföra en påbörjad utredning och från
såväl åklagarens som försvarets sida är det många gånger av största betydelse
att ett mål kan komma upp till behandling utan tidsutdräkt icke
minst med tanke på, att eljest viktiga vittnesmål kunna förlora sitt värde
till följd av att omständigheter av betydelse kunna bortfalla ur vittnets
minne under mellantiden. Skulle det å andra sidan i det aktuella fallet visa
sig, att ett korrekt förfarande föreligger från den misstänktes sida, är det
icke mindre otillfredsställande, att han icke kommer i åtnjutande av den
vinst, vartill han sålunda skulle kunna vara berättigad.

Med hänvisning till det sålunda anförda hemställer jag, att JO måtte
ägna spörsmålet den uppmärksamhet, som kan anses motiverad och i möjligaste
mån vidtaga de åtgärder, vartill frågans beskaffenhet kunde föranleda.

Efter remiss inkom statens kriminaltekniska anstalt med yttrande, varvid
anstalten — under åberopande av en utav byrådirektören vid anstalten
Nils Landin upprättad promemoria — hemställde att Gernandts skrift
skulle lämnas utan vidare åtgärd.

I promemorian anfördes följande synpunkter beträffande orsaken till
dröjsmålet med behandlingen av det här ifrågakomna fallet.

365

Det av klaganden påtalade långa dröjsmålet med ärendets handläggning
vid anstalten är helt en följd av den notoriska personalbristen vid anstaltens
laboratorieavdelning med en, med hänsyn till anstaltens funktion, mycket
otillfredsställande arbetsbalans som resultat. Detta har under de senare
åren varit särskilt påtagligt vid avdelningens kemiska och skrifttekniska
laboratorier. Beträffande det sistnämnda laboratoriet, vid vilket det aktuella
ärendet handlägges, har personalsituationen varit och är fortfarande
särskilt prekär i det att en av laboratoriets fyra tjänster under fyra ar vant
vakant. Det har nämligen visat sig omöjligt att besätta denna tjänst med
en tillräckligt kvalificerad innehavare på grund av dessa tjänsters laga lönegradsplacering.

I promemorian åberopades vidare — till belysning av arbetsbalanssituationen
vid anstalten — en av anstalten till justitiekanslersämbetet under ar
1962 avlämnad förteckning över ärenden som inkommit till anstalten före
1961 års utgång men icke varit slutligt handlagda före den 1 mars 1962.
De i förteckningen lämnade uppgifterna rörande oavslutade ärenden sammanställas
här i följande tabell.

Avdelning vid anstalten

Kemiska laboratoriet ....
Brandtekniska laboratoriet
Allmänna laboratoriet . ..
Skrifttekniska laboratoriet

Ärendena inkommo
före år 1961 under år 1961

6 16

2 —

1 6

_ 54

Enligt vad som anfördes i promemorian vore den stora arbetsbalansen en
följd av presonalsituationen vid anstalten, och detta förhållande — som
från anstaltens sida framhållits under en lång följd av år utgjorde en anledning
till att anstalten år 1958 hos statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
anhållit om utredning angående laboratorieavdelningens organisation
m. m., varvid anfördes bl. a.

Den ojämförligt största delen av de undersökningsuppdrag, som laboratorieavdelningen
har att handlägga, kommer av naturliga skäl från aklagaroch
polismyndigheter i samband med deras arbete med förundersökningar
i brottmål. Det processuella förfarandet kräver härvid största möjliga
snabbhet. Om vid förundersökningar sakkunnigutlåtanden måste inhamtas,
måste även dessa utlåtanden kunna avgivas med tillräcklig skyndsamhet
för att de skola kunna bli till gagn för utredningarna. Personalresurserna
vid avdelningen är i förhållande till antalet och omfattningen av inkommande
uppdrag allt för små för att detta krav skall kunna tillgodoses. Det.
är ett allt för ofta påpekat förhållande att uppdragsgivarna fa vänta for
länge på begärda utlåtanden.

Det må här antecknas, att enligt ICungl. Maj:ts bemyndigande den 17
november 1961 statsrådet och chefen för inrikesdepartementet tillkallat en
sakkunnig för verkställande av den utav anstalten begärda utredningen och
att enligt 1962 års riksdagsberättelse utredningsarbetet beräknas kunna
slutföras under år 1962.

366

Rörande de förhållanden som främst orsakat den stora arbetsbalansen
vid det skrifttekniska laboratoriet anförde anstalten i sina petita för budgetåret
1962/63 följande.

Den alltför fåtaliga personalen är givetvis den omedelbara anledningen
till den onormalt stora arbetsbalansen. Visserligen utgör en del av denna
balans resultatet av att en av tjänsterna på skrifttekniska laboratoriet varit
vakant. Med nuvarande lönesättning har nämligen någon nyanställning
icke kunnat ske. Till detta bör dock framhållas, dels att balansen vida överstiger
en normal arbetsprestation för en tjänsteman under ett år och dels
att balansen normalt skulle ha varit större. För att över huvud taget hålla
arbetet flytande har varje ärende måst ägnas minsta möjliga arbete och i
de flesta fall givas en alltför summarisk behandling till uppenbart men för
arbetsresultatens kvalitet. Vidare har anstalten måst avvisa ett stort antal
ärenden, som inkommit från enskilda uppdragsgivare. Utan dylika åtgärder,
vilka i och för sig är föga önskvärda, skulle balansen ha varit avsevärt
större.

De flesta skriftundersökningar ingår som integrerande delar i åklagaroch
polismyndigheternas förundersökningar i brottmål. Den rådande arbetsbalansen
med därav följande långa väntetider på undersökningsresultaten
gör, att kravet på snabbhet vid förundersökningarna icke kan tillgodoses.
Belysande för situationen är, att anstalten sett sig nödsakad att redan
vid ärendenas inkommande meddela uppdragsgivarna att väntetiden kommer
att bli avsevärd. Vidare har på grund av arbetsbelastningen begärda
undersökningar måst direkt avvisas i ett icke ringa antal fall.

I påminnelser anförde Gernandt följande.

Den P. M., som foga,ts till anstaltens yttrande i ärendet---ställer

den aktuella frågan i blixtbelysning och utvisar klart, att min utgångspunkt,
att anstalten icke kan lastas för den ifrågavarande tidsutdräkten, varit riktig
och att arbetsförhållandena för anstaltens personal måste te sig i det
närmaste tröstlösa. Anstaltens livliga ansträngningar »under en lång följd
av ar» att söka råda bot på rådande missförhållanden äro värda all uppmärksamhet
och allt stöd ty det måste enligt mitt förmenande, förutom det
otillfredsställande i övrigt i förhållandet, betraktas som en dålig ekonomi,
att svenskt rättsväsen, i vilket anstalten utgör en icke oväsentlig faktor,
huvudsakligen till följd av för låga lönegradsplaceringar icke kan tillföras
tillräckligt kvalificerad arbetskraft och till följd härav kommer att fungera
i hög grad klandervärt.

Visserligen har chefen för inrikesdepartementet den 17 november 1961 be myndigats

tillkalla en sakkunnig för att utreda berörda förhållanden--

— men kan jag likväl icke finna det motiverat, att i likhet med kriminaltekniska
anstalten »hemställa att klagoskriften lämnas utan åtgärd» utan finner
jag det påkallat att hemställa, att JO med uppmärksamhet följer utvecklingen
och vidtager eventuellt erforderliga åtgärder för att påskynda
förbättrande åtgärders vidtagande i berört hänseende.

I skrivelse till Gernandt anförde jag följande.

Fn grundläggande princip i fråga om samhällets brottsbeivrande verksamhet
är att denna skall bedrivas med största möjliga snabbhet, vare sig

367

det gäller förundersökning, domstolsförfarande eller verkställighet av straff.
Denna princip har kommit till uttryck i flera lagstadganden och tillgodoser
viktiga allmänna och enskilda intressen. Att förundersökning bedrives med
största möjliga skyndsamhet är av betydelse med hänsyn såväl till förundersökningens
effektivitet som till angelägenheten av att straffet följer snarast
möjligt efter brottet. Om till följd av dröjsmål med förundersökning
avsevärd tid förflyter mellan brottet och domstolens prövning av detsamma
blir det svårare för parter och vittnen att minnas vad som hänt med
påföljd att det blir svårare för domstolen att fastställa sanningen. Även
av humanitära skäl bör förundersökning ske skyndsamt för att den misstänkte
icke skall behöva lång tid oroa sig för vad som kan bli resultatet av
förundersökningen eller för påföljden av brottet. Ur rättssäkerhetssynpunkt
är det med hänsyn härtill av största vikt, att utredning om brott sker
snabbt. Det är därför ett viktigt allmänt och enskilt intresse, att de brottsbeivrande
myndigheterna ha erforderliga resurser att förverkliga den avlagstiftaren
fastslagna principen om att brottsutredning skall ske med största
möjliga skyndsamhet. Detta gäller naturligtvis i alldeles särskilt höggrad
en sådan central myndighet som statens kriminaltekniska anstalt, som
har att biträda polis- och åklagarmyndigheterna i hela landet med tekniska
utredningar. Om på grund av otillräckliga personella resurser arbetsbalans
uppkommer hos denna centrala myndighet och handläggningen av förekommande
ärenden vid anstalten därigenom avsevärt fördröjes, framstår
detta såsom synnerligen betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt och helt oförenligt
med den av statsmakterna fastslagna principen om största möjliga
skyndsamhet vid brottsutredningar.

Det av Gemandt åberopade fallet ger klart vid handen, att det för verkställande
av den utav polismyndigheten hos kriminaltekniska anstalten begärda
undersökningen åtgått en otillbörligt lång tid. Det saknas dock helt
anledning antaga att detta berott på försummelse av någon befattningshavare
vid anstalten. Fastmera har genom de från anstaltens sida lämnade
uppgifterna framkommit att personalresurserna vid det skrifttekniska laboratoriet
äro sådana, att en avsevärd handläggningstid för ärenden av ifrågakomna
art är vanlig. Därjämte har uppgivits, att ärendena vid laboratoriet
till följd av personalläget måste ägnas minsta möjliga arbete, vilket länder
till men för arbetsresultatens kvalitet, och vadare att ett stort antal ärenden,
som inkommit från enskilda uppdragsgivare måst avvisas. De anmärkta
förhållandena äro ur rättssäkerhetssynpunkt synnerligen otillfredsställande,
och den av anstalten själv gjorda antydningen om att arbetets
kvalitet blivit lidande är rent oroväckande.

Anledningen till det vid det skrifttekniska laboratoriet rådande arbetsläget
har uppgivits främst vara det förhållandet att en av laboratoriets fyra
tjänster varit obesatt under icke mindre än fyra år på grund av att tjänsten
skulle ha lönegradsplacerats alltför lågt. Det har vidare uppgivits, att ba -

368

lansen vida överstiger en tjänstemans normala årliga arbetsprestation. Vad
sålunda upplysts talar starkt för att laboratoriets personalorganisation
skyndsamt blir föremål för översyn och att uppmärksamhet därvid ägnas
lönegradsplaceringen av tjänsterna.

Såsom förut angivits har Kungl. Maj:ts uppmärksamhet redan riktats på
de radande förhallandena vid anstalten, och en utredning av frågan har nvligen
igångsatts. Med hänsyn härtill finner jag det för närvarande icke påkallat
att till Kungl. Maj:t göra någon framställning i saken; en avskrift av
denna skrivelse kommer dock att överlämnas till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet. Jag kommer vidare att med uppmärksamhet följa
utvecklingen vid anstalten.

9. För kontorist hos ÖÄ har i enlighet med angivet önskemål bestämts
viss tid för semester. Sedan denne därefter begärt ändring
av tiden — mot vilken ändring hinder ur arbetssynpunkt icke förelåg
— lämnades ansökningen utan bifall på den grund att tjänstemannen
icke ville angiva skäl för ansökningen. Fråga om
befogenheten av detta beslut

I sin tjänst sasom kontorist vid överstathallarämbetets skatteavdelning
ägde X. för år 1961 rätt till 30 semesterdagar. I enlighet med av henne någon
gång i april eller maj 1961 angivet önskemål om sommarsemester bestämdes,
att X. skulle åtnjuta semester dels den 26 juni—den 7 juli och
dels den 7—den 18 augusti 1961.

Sedan X. uttagit semester under förstnämnda tidsperiod, anhöll X. i en
den 11 juli 1961 till skatteavdelningen inkommen framställning att få tiden
för sin återstående semester ändrad att gälla från och med den 31 juli till
och med den 11 augusti 1961. Vederbörande personalchef, förste assessorn
E. Hjortsberg, anmodade X., enligt en den 12 juli verkställd anteckning, att
uppgiva skälen för den begärda ändringen samt att bifoga yttrande av
vederbörande taxeringsintendent. Sedan denne å X:s ansökan tecknat tillstyrkande
med angivande, att för arbetets vidkommande hinder icke
förelåg att medgiva den önskade semestern — ingav X. den 13 juli ånyo
handlingen jämte en skrift, vari X., med förmälan att hon hos inrikesdepartementet
inhämtat att skäl för framställningen icke behövde uppgivas,
anhöll att ärendet måtte prövas i befintligt skick.

^Genom beslut den 17 juli 1961 lämnade ÖÄ X:s framställning utan bifall.
Såsom motivering för beslutet anfördes att X., som beretts tillfälle att angiva
skälen för önskemålet om ändrad semestertid, underlåtit detta.

I en den 20 juli 1961 hit inkommen skrift anhöll X. om JO:s prövning av
skattedirektörens och förste assessorns åtgöranden i ärendet samt av äm -

369

betets beslut den 17 juli. X. anförde därvid bl. a., att hennes framställning
den 11 juli om ändrad semestertid föranletts av att en viktig enskild angelägenhet
krävde hennes närvaro på annan ort den 1 augusti. Det vore enligt
hennes mening ur rättssäkerhetssynpunkt ett angeläget personalintresse
att JO prövade frågan huruvida verket ägde rätt att såsom villkor för bifall
till tjänstemans framställning om ändrad semestertid kräva redogörelse för
motiven till framställningen. Skälen för denna hade varit rent personliga.
För sådana skäl kunde X. icke vara skyldig att redogöra.

Med anledning av klagomålen inkom ÖÄ med yttrande. X. avgav därefter
påminnelser. _

Vid prövning av ärendet anförde jag följande.

Enligt 29 § statens allmänna avlöningsreglemente skall tjänsteman erhålla
honom tillkommande semester å tid, som prövas lämplig med hänsyn
till göromålens behöriga gång. Tiden för tjänstemans semester skall alltsa
bestämmas under hänsynstagande främst till arbetsförhållandena hos den
myndighet, vid vilken tjänstemannen är anställd. Detta utesluter givetvis
icke att hänsyn, i den mån så kan ske, t ages även till tjänstemannens önskemål
med avseende å tiden. Så brukar också i allmänhet ske. Det är salunda
i de flesta verk brukligt, att personalens önskemål om tid för semester inhämtas,
varefter en för hela personalen gemensam semesterplan i god tid
före semesterperiodens början upprättas och fastställes under hänsynstagande
till arbetsförhållandena och tjänstemännens önskemål beträffande
tider. Semestrarna måste härvid utspridas under perioden på sådant sätt, att
göromålens behöriga gång icke eftersättes. Med hänsyn härtill kunna — då
tjänstemännens önskemål med avseende å semestertider ofta sammanfalla
— alla önskemål icke alltid beaktas.

Det ligger i sakens natur, att ändring av fastställd semestertid för en
tjänsteman, med hänsyn till arbetsgöromålens behöriga gång och på grund
av vikariatsförordnanden, ofta icke kan ske utan att semestertiden för annan
eller andra tjänstemän ändras. Dylika följdverkningar av ändring av
semestertid för en tjänsteman kunna medföra svårigheter ur arbetssynpunkt
och irritation bland arbetskamraterna. Ur verkets synpunkt är det
därför ett angeläget intresse, att ändringar i fastställd semesterplan icke
ifrågasättas utan att vägande skäl föreligga härför. Härtill kommer att ansökningar
om ändrad semestertid medföra besvär och arbete för den eller
de t jänstemän som ha att pröva, om ansökningarna kunna bifallas med hänsyn
till arbetsgöromålen samt om ett bifall föranleder jiimkningar beträffande
andra tjänstemän och om dessa jämkningar äro möjliga att genomföra.

Det är mot bakgrunden av vad nu sagts förståeligt, att en myndighet —
i all synnerhet om fråga är om ett stort verk — anser sig böra såsom villkor
för ändring av semestertid kriiva, att den tjänsteman, som begär ändringen,

370

anför skäl härför. Visserligen är det i många fall möjligt att ändra semestertid
för en tjänsteman utan att detta är till men för göromålens behöriga
gång och utan att detta nödvändiggör andra ändringar i planen. I sådana
fall kan man naturligtvis hävda, att ansökan om ändrad semestertid bör
bifallas, även om skäl för ansökningen icke åberopas. Då emellertid kravet
på att skäl skall föreligga för att ändring av semestertid må ske måste upprätthållas
i de fall, där en ändring är till men för göromålens behöriga gång
eller nödvändiggör ändringar av semestertid för andra tjänstemän, och då
det framstår som önskvärt, att alla tjänstemän i förevarande hänseende
behandlas lika, synes kravet på anförande av skäl för ansökan om ändrad
semestertid böra gälla alla tjänstemän. Det är vadare att märka att myndighet
i ett fall, där ändring av semestertid kan ske utan men för arbetet
och utan att nödvändiggöra andra ändringar i semesterplanen, måste räkna
med att ett bifall till ansökningen kan medföra den verkan, att hinder möter
för annan tjänsteman att få ändrad tid för sin semester, även om den
senare har mera tungt vägande skäl härför än den förre. Slutligen är att
framhålla att det skulle i hög grad försvåra planläggningen av arbetet under
en semesterperiod om ändringar i fastställd semesterplan bleve vanligen
förekommande, vilket otvivelaktigt skulle bli fallet, om kravet på anförande
av skäl för ansökan om ändring av semestertid icke upprätthålles beträffande
alla tjänstemän.

Jag kan därför icke finna annat än att det — särskilt när det gäller stora
verk — är ett nödvändigt och rimligt krav, att befattningshavare, som fått
vass semestertid fastställd men som senare begär ändring av tiden, anför
godtagbart skäl härför. Uppställandet av krav på anförande av skäl för
ansökan om ändring av fastställd semestertid är ytterst betingat av det
allmännas intresse av göromålens behöriga gång och kan icke anses innefatta
något onödigt intrång i tjänstemännens rättigheter. Jag vill emellertid
framhålla, att kravet icke bör drivas för långt. Myndighet bör sålunda icke
kräva någon detaljerad redogörelse för ömtåliga personliga förhållanden.
Däremot bör — såsom förutsättning för ändring av redan fattat beslut —
kunna krävas att befattningshavaren, utan att ingå i detaljer rörande personliga
förhållanden, i sådan mån anger skälen för sin ansökan, att denna
framstår såsom befogad.

I förevarande fall är utrett att ÖÄ — sedan X. begärt ändring av den tid
för hennes semester under sommaren 1961 som bestämts i enlighet med
hennes förut angivna önskemål — anmodat henne att uppgiva skälen för
sin begäran. Hon har emellertid, trots att denna anmodan framförts såväl
muntligen som skriftligen, kategoriskt vägrat efterkomma densamma.

Även om det får antagas att arbetsgöromålens gång icke utgjort hinder
för att bifalla hennes begäran om ändrad semestertid och även om ansökningen
torde ha kunnat bifallas utan att nödvändiggöra andra ändringar i
semesterplanen, kan jag icke finna annat än att ÖÄ i enlighet med de här

371

förut anförda principiella synpunkterna haft fog för att anmoda henne att
angiva skälen för ansökningen och att, då hon icke efterkom denna anmodan,
avslå ansökningen på sätt som skedde. Det är att märka att antalet
befattningshavare vid skatteavdelningen uppgår till omkring 300. Med hänsyn
till verkets storlek är det uppenbarligen nödvändigt att verket konsekvent
upprätthåller kravet på att ansökningar om ändring av semesterplanen
motiveras. Intet tyder på att ÖÄ velat avkräva henne sådana upplysningar
om personliga förhållanden, som hon icke behövt redovisa. Vad i
ärendet blivit upplyst ger icke heller något som helst stöd för antagande,
att någon av de tjänstemän, som tagit befattning med hennes framställning,
handlagt denna i annan ordning än den som tillämpas beträffande
envar av verkets övriga befattningshavare eller eljest förfarit olämpligt vid
handläggningen av hennes framställning.

Under hänvisning till det anförda fann jag vad X. anfört och vad eljest i
ärendet förekommit icke innefatta fog för kritik mot det sätt, varpå hennes
ansökan om ändrad semestertid handlagts och avgjorts av ÖÄ. Hennes klagomål
föranledde därför icke någon min vidare åtgärd.

10. Må körkortsmyndighet underrätta enskild arbetsgivare om att
hos honom anställd arbetstagare fått sitt körkort indraget?

I en den 23 januari 1962 hit inkommen klagoskrift påtalade advokaten
Lennart Bäckman följande: Inom överståthållarämbetet tillämpades vid
återkallelse av körkort den praxis att ämbetet i vissa fall underrättade körkortsinnehavarens
arbetsgivare om återkallelsen. Det vore att förmoda att
denna praxis hade samband med föreskriften i 3 § trafikbrottslagen om
straff för den som läte annan föra körkortspliktigt fordon utan att denne
vore berättigad därtill. Även om det i många fall kunde vara motiverat att
söka förebygga olovlig körning, framstode det emellertid som olämpligt att
myndighet bakom den anställdes rygg underrättade arbetsgivaren om körkortsåterkallelse.
Särskilt olämpligt vore detta om underrättelsen om återkallelsen
— såsom skett beträffande en av Bäckmans klienter — kommit
arbetsgivaren tillhanda, innan den anställde fått del av beslutet.

Angående överståthållarämbetets praxis i förevarande hänseende har jag
under hand inhämtat bland annat följande: Anordningen att i viss utsträckning
lämna arbetsgivare underrättelse om återkallelsebeslut har tillämpats
vid ÖÄ alltsedan mars 1953. Denna praxis infördes, sedan det kommit till
ämbetets kännedom att personer i sin yrkesutövning i åtskilliga fall framfört
körkortspliktigt fordon, ehuru deras körkort återkallats. Syftet med
underrättelsen till arbetsgivaren är att förebygga olovlig körning och samtidigt
skydda arbetsgivaren från att göra sig skyldig till medhjälp till sådan

372

förseelse. Nuvarande direktiv om arbetsgivarens underrättande vid körkortsåterkallelse
innehålla följande.

I fråga om chaufförer, bilförsäljare, bilservicemän samt andra, i vilkas
sysslor ingår att föra körkortspliktigt fordon för arbetsgivarens räkning,
skall denne underrättas rörande beslut om återkallelse av körkort och trafikkort
— dock först sedan körkortsinnehavaren fått del av omhändertagandebeslut
respektive interimistiskt eller slutligt beslut om återkallelse.
Om återkallelsen avser enbart trafikkort skall, så länge bestämmelserna i
29 § 5 mom. V. F. (lydelse enligt 1958:222) ej trätt i kraft, meddelande
lämnas endast om arbetsgivaren bedriver yrkesmässig trafik. — Ifråga om
andra yrkesgrupper än chaufförer, bilförsäljare och bilservicemän skall underrättelse
till arbetsgivaren icke ske om anledning till tvekan föreligger
angående vederbörandes befattning med motorfordon i tjänsten.

Beträffande den i klagomålen åsyftade personen — innehavare av körkort
A 238 795 — har inhämtats följande: Beslut om körkortets omhändertagande
fattades den 18 december 1961 och delgavs den 10 januari 1962.
Överståthållarämbetet beslöt genom resolution den 15 i samma månad, jämlikt
33 § 3 mom. vägtrafikförordningen, återkalla körkortet tills vidare.
Underrättelse om detta beslut expedierades samma dag till arbetsgivaren,
enär av handlingarna framgick att körkortsinnehavaren disponerade en arbetsgivaren
tillhörig bil.

I skrivelse till 1957 års trafiknykterhetskommitté anförde jag följande.

ÖÄ:s påtalade praxis att i vissa fall underrätta arbetsgivare om att hos
honom anställd person fått sitt körkort återkallat grundar sig icke på någon
uttrycklig författningsbestämmelse.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt och eljest ur allmän synpunkt är det givetvis
angeläget att den, som fått sitt körkort omhändertaget eller återkallat, respekterar
det förbud mot framförande av motorfordon, som härigenom uppkommit.
Erfarenheten visar emellertid att förbudet trots straffhot ej sällan
överträdes. Med hänsyn härtill föreligger otvivelaktigt ett visst behov av
åtgärder — utöver straff hotet — för att motverka överträdelse av förbudet.
Detta behov gör sig särskilt gällande med avseende å dem som i sitt dagliga
arbete ha att framföra motorfordon. Om arbetsgivare underrättas om
att hos honom anställd person, som i sitt arbete för bil, fått sitt körkort
omhändertaget eller återkallat, är detta otvivelaktigt i hög grad ägnat att
motverka överträdelser av förbudet.

Det förhållandet att en person fått sitt körkort omhändertaget eller återkallat
är icke underkastat sekretess eller tystnadsplikt. Direkt hinder för
myndighet att underrätta arbetsgivare om att anställd icke vidare äger föra
motorfordon föreligger alltså icke.

Av anförda skäl kan något ingripande mot ÖÄ:s av Bäckman påtalade
praxis icke komma i fråga. Den omständigheten att arbetsgivaren i det
aktuella fallet må ha underrättats om återkallelsen av körkortet, innan den

373

anställde själv fått del därav, är icke av beskaffenhet att kunna läggas
vederbörande befattningshavare till last såsom tjänstefel.

Det är emellertid uppenbart att sådan underrättelse till arbetsgivare, varom
här är fråga, kan medföra skada och obehag för den anställde. Den enskilde
har därför ett berättigat intresse av att beslut, varigenom han fått
sitt körkort omhändertaget eller återkallat, icke opakallat bringas till annans
kännedom. Sådan underrättelse bör därför icke lämnas av myndighet
i andra fall än där det allmännas intresse av att arbetsgivaren underrättas
väger tyngre än den anställdes intresse av diskretion.

Från principiell synpunkt kan det icke anses tillfredsställande att den avvägning
mellan allmänna och enskilda intressen, som här måste ske, göres
av varje särskild myndighet efter eget skön. Enligt min mening bör en avvägningsfråga
av hithörande slag regleras genom författningsbestämmelser.
En central reglering av denna fråga är påkallad icke blott på grund av frågans
ömtåliga natur och svårigheten att avgränsa de fall, där det allmänna
intresset kräver att arbetsgivaren underrättas, utan även och framför allt
för att vinna en enhetlig tillämpning. Belysande i sistnämnda hänseende är,
att länsstyrelserna i Malmöhus samt i Göteborgs och Bohus län, enligt vad
jag under hand inhämtat, icke bruka underrätta arbetsgivare på sätt som
sker vid ÖÄ.

Då frågan huruvida reglerande författningsbestämmelser i förevarande
hänseende böra meddelas syntes förtjänt av att närmare utredas och övervägas
samt frågan syntes ha visst samband med det utredningsuppdrag som
anförtrotts trafiknykterhetskommittén, överlämnade jag handlingarna till
kommittén för kännedom.

11. Sedan taxeringsintendent klagat över prövningsnämnds beslut
i skattemål, har vid översändandet av akten till kammarrätten
bifogats ett tidningsurklipp, innehållande uppgift som talade mot
riktigheten av vad den skattskyldige uppgivit i målet. Urklippet
hade icke åberopats av intendenten och var för den skattskyldige
okänt. Förfarandet har ansetts otillbörligt

Vid taxering år 1957 av hemmansägaren O. T. uppkom vid beräkning av
T:s nettointäkt av jordbruksfastighet fråga hur vederlag, som T. under beskattningsåret
uppburit vid avyttring av tillhopa tolv hästar, samt vissa
premier och pris skulle behandlas i skattehänseende. Taxeringsnämnden upptog
därvid till beskattning dels försäljningssumman för tre till kronan avyttrade
remonter, 0 700 kronor, och dels uppfödarpremier å tillhopa 1 200
kronor, som T. antogs ha uppburit för dessa djur, och höjde förty nettointäkten
med 7 900 kronor, såvitt nu är i fråga.

374

Sedan T. anfört besvär över taxeringsnämndens beslut avgjorde prövningsnämnden
i Kalmar län målet den 13 maj 1958 och yttrade i fråga om
beräkningen av T:s inkomst av jordbruksfastighet följande.

Klaganden har sedan år 1918 bedrivit hästuppfödning av varmblod såsom
binäring till jordbruksdriften. Den nyuppsättning, som år 1918 ägde rum,
omfattade 15 ä 20 st. stamhästar samt ett 10-tal unghästar och föl. Intäkterna
av verksamheten ha alltid beskattats som inkomst av jordbruksfastighet.
Under beskattningsåret ha samtliga varmblodiga hästar avyttrats i samband
med att verksamheten upphört. — Prövningsnämnden finner försäljningen
vara att hänföra till skattefri realisation och finner allenast uppfödarpremier,
400 kronor, och pris från Svenska Ridsporten, 300 kronor,
utgöra för klaganden skattepliktiga intäkter. — Prövningsnämnden beslutar
förty i denna del på så sätt bifalla besvären att taxeringarna nedsättas
med 7 200 kronor (7 900—700).

Talan mot prövningsnämndens beslut fullföljdes å ömse sidor. Vederbörande
taxeringsintendent yrkade därvid bland annat att av försäljningspriset
— beräknat till 14 215 kronor — för den av T. avyttrade hästbesättningen
om tolv djur, ett belopp om 12 446 kronor, utgörande likviden för
tre försålda remonter, 6 700 kronor, och för sålda fem unghästar och två
föl, 5 746 kronor, skulle anses hänföra sig till löpande försäljning av hästar
och upptagas till beskattning såsom intäkt av jordbruksfastighet medan
endast återstoden av försäljningspriset, 1 769 kronor, avseende försäljningen
av två ston, borde anses som skattefri realisation. T. å sin sida yrkade,
att förenämnda uppfödarpremie å 400 kronor icke måtte upptagas till beskattning,
enär premien finge anses såsom en del av likviden vid hästförsäljningen
och liksom försäljningspriset i övrigt vara att hänföra till skattefri
realisation.

Kammarrätten fann i utslag den 10 juli 1961, såvitt nu är i fråga, att försäljningen
för tillhopa 12 446 kronor av de i taxeringsintendens yrkande
avsedda tio hästarna finge anses såsom löpande försäljning och att vederlaget
skulle upptagas till beskattning såsom intäkt av jordbruksfastighet
samt att i följd härav även hästuppfödningspremien å 400 kronor skulle
anses såsom skattepliktig intäkt.

Sedan T. avlidit, fullföljdes talan mot kammarrättens utslag av dödsboet
efter T. Besvären äro beroende på regeringsrättens prövning.

I en den 24 april 1962 hit inkommen klagoskrift påtalade en son till T.
följande. Vid genomgång av akten i beskattningsmålet hade han funnit, att
bland handlingarna i kammarrättsmålet ingått ett tidningsklipp, innehållande
en felaktig uppgift om att T. år 1958 sålt en häst vid remontuppköp.
Tidningsklippet hade icke av taxeringsintendenten åberopats i målet och
hade utan den skatt skyl diges vetskap tillfogats akten, synbarligen i syfte
att tjäna som bevis för att T. ej upphört med sin hästuppfödning. Klaganden
antog att handlingen haft avgörande betydelse för utgången av be -

375

skattningsmålet i kammarrätten. På grund härav hemställde klaganden att
tidningsklippet efter utredning i saken måtte avlägsnas ur akten.

Med anledning av klagomålen inkom taxeringsintendenten C. H. Tham
med upplysningar, som klaganden mötte med påminnelser. Därefter avgav
länsstyrelsen efter verkställd utredning yttrande i saken.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Besvär till kammarrätten skola ingivas eller insändas till kansliet hos den
prövningsnämnd som meddelat det överklagade beslutet. Enligt 97 § taxeringsförordningen
har prövningsnämndens kansli att vid besvär över nämndens
beslut foga såväl erforderliga utdrag av taxeringslängd och prövningsnämndens
protokoll som oek i målet ingivna handlingar. Över besvären
skall vidare genom kansliet infordras förklaring eller yttrande. Härav skall
avskrift översändas till klaganden. Tillfälle skall beredas till ytterligare
skriftväxling, där så finnes erforderligt. Besvärsakten skall inom viss angiven
tid översändas till kammarrätten.

Den uppgift som ankommer på prövningsnämnds kansli i anledning av
anförda besvär över beslut av nämnden är, på sätt framgår av nyssnämnda
bestämmelser, att — såsom en förberedelse för målets prövning i kammarrätten
— föranstalta om erforderlig skriftväxling mellan parterna och, om
så finnes påkallat, inhämta yttrande från taxeringsnämndens ordförande
samt att därefter insända handlingarna till kammarrätten. Däremot ingår
det icke i kansliets uppgift eller befogenhet att — utöver vad som framgår
av 97 § — införskaffa och till kammarrätten insända av parterna icke åberopad
bevisning i syfte att söka påverka utgången av kammarrättens prövning.
En dylik aktivitet från prövningsnämndens sida är helt oförenlig med
den för skattemålen fastställda processordningen och skulle kunna rubba
förtroendet till prövningsnämndens opartiskhet.

Enligt uttrycklig föreskrift skola avskrifter av till kansliet inkomna yttranden
och förklaringar översändas till klaganden. Syftet härmed är att
klaganden skall kunna bedöma om ytterligare utredning och bevisning äro
påkallade.

Mot bakgrunden av vad nu sagts framstår det såsom uppenbart att kansliet
vid insändandet till kammarrätten av de i 97 § avsedda handlingarna
icke får till bevis i målet eller eljest bifoga annan handling, som icke åberopats
av part och som part icke haft tillfälle att yttra sig över. Insändandet
av sådan handling medför risk att kammarrätten vid sin prövning —
med förbiseende att handlingen icke hör till processmaterialet — beaktar
innehållet i densamma och således dömer på material, som är för part okänt
och som denne icke haft vare sig tillfälle eller anledning att yttra sig över.

Prövningsnämndens kansli bör därför söka tillse, att dylik handling icke
medföljer akten vid dess insändande till kammarrätten.

376

I förevarande fall är utrett, att bland handlingarna i den till kammarrätten
insända akten fanns ett tidningsurklipp, härrörande från tiden efter
prövningsnämndens beslut och återgivande en uppgift som talade mot riktigheten
av vad T. uppgivit i målet. Enligt klagandens uppgift skulle innehållet
i tidningsnotisen i den del, som var relevant i skattemålet, vara felaktigt.

Oavsett huru därmed förhåller sig, borde urklippet, då detsamma icke
åberopats av någon av parterna, i enlighet med det förut sagda ha utrensats
ur akten, innan den sändes till kammarrätten.

Om tidningsurklippet utan parternas kännedom bifogats akten i syfte
att påverka kammarrättens avgörande, skulle detta enligt min mening ha
inneburit ett mycket allvarligt tjänstefel. Det är emellertid möjligt att urklippet
lagts i akten uteslutande i syfte att taxeringsintendenten, då han
hade att avgiva yttrande, skulle uppmärksamma innehållet i notisen samt
att man därefter av förbiseende glömt att utrensa urklippet. Det har trots
noggrann undersökning icke kunnat klargöras vem som lagt urklippet i
akten och under vilka omständigheter detta skett. Det har alltså icke blivit
utrett att någon befattningshavare vid länsstyrelsen förfarit otillbörligt i
påtalat hänseende.

Biträdande taxeringsintendenten Hedskog har upplyst att han sett urklippet
i akten, när han skulle utarbeta förklaring. Hedskog, som förklarat
att det icke var han som lagt urklippet i akten, har icke haft något ansvar
för aktens översändande till kammarrätten. Hedskog måste emellertid ha
förstått att notisen icke åberopats av motparten. Då Hedskog icke heller
själv avsåg att åberopa tidningsnotisen, borde han enligt min mening ha
uttagit tidningsurklippet ur akten till förebyggande av att detsamma av
misstag insändes till kammarrätten. Insändandet av en dylik handling kan
nämligen hos allmänheten framkalla misstanke om otillbörligt försök från
fiskaliskt håll att påverka utgången av mål i överrätt genom att i akten
insmuggla bevismedel, som icke är känt för den enskilda motparten och
som vederbörande fiskal anser sig icke kunna officiellt åberopa.

Att Hedskog — som icke hade ansvaret för aktens översändande till
kammarrätten — icke avlägsnat urklippet ur akten är emellertid icke av
beskaffenhet att kunna läggas honom till last såsom fel.

Jag förutsätter emellertid att det inträffade fäst vederbörande tjänstemäns
uppmärksamhet på vikten av att de här anförda synpunkterna tillbörligt
beaktas.

Jag anser mig sakna anledning att här närmare ingå på frågan i vad mån
den påtalade tidningsuppgiften haft betydelse för utgången i kammarrätten
av målet om T:s taxering för år 1957, eftersom taxeringen dragits under
regeringsrättens prövning.

Klaganden har begärt, att jag skall föranstalta om att akten i beskattningsmålet
dels befrias från den av klaganden påtalade tidningsnotisen och

377

dels kompletteras med vissa av klaganden hit insända handlingar. JO saknar
emellertid befogenhet att vidtaga dylika åtgärder.

Med hänsyn härtill och då klaganden ägde att i beskattningsmålet göra
de framställningar han ansåge påkallade, lämnade jag klagandens begäran
i denna del utan bifall och återställde till honom de åsyftade, hit översända
handlingarna.

12. Med stöd av föreskrift i lokalt droskreglemente har poliskammare
vid prövning av sökandes lämplighet som droskförare ingått
på prövning jämväl av vederbörandes skötsamhet i nykterhetshänseende,
oaktat vad härutinnan må krävas av förare i yrkesmässig
trafik är reglerat i allmän författning och ankommer på prövning
av länsstyrelse. Fråga om innebörden och räckvidden av den prövningsrätt,
som jämlikt föreskrift i droskreglemente må tillkomma
lokal myndighet beträffande krav på lämplighet som droskförare

Den 4 juli 1957 fastställde länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, med
stöd av § 23 i 1868 års ordningsstadga för rikets städer, reglemente för
drosktrafiken i Göteborg. I reglementets 16 § föreskrevs att till droskförare
— som enligt reglementet skulle antagas av poliskammaren — finge antagas
endast den som dels innehade trafikkort, dels befunnits äga erforderliga
insikter i gällande bestämmelser för drosktrafiken samt nödig lokalkännedom,
dels ock »i övrigt uppfyller de fordringar poliskammaren föreskriver».

Med stöd av sistnämnda bemyndigande i droskreglementet — och med
åberopande jämväl av 12 § i förordningen om yrkesmässig automobiltrafik
m. m. —- meddelade poliskammaren i särskilt beslut den 9 januari 1958
vissa riktlinjer för antagande av droskförare. Enligt dessa skulle gälla, bl.a.,
att vederbörande icke under närmare angivna tidsintervaller gjort sig skyldig
till vissa brott eller förseelser. I fråga om rattfylleri angavs att tidsintervallen
skulle utgöra 5 år. Om vederbörande gjort sig skyldig till fylleri,
skulle minst 3 år ha förflutit från förseelsen; vid upprepat fylleri skulle tiden
utsträckas till 5 år från sista förseelsen. — I poliskammarens beslut
framhölls, att avvikelse från de sålunda meddelade föreskrifterna kunde
ske, då omständigheterna gå ve anledning därtill.

Över beslutet anfördes besvär av Chaufförernas fackförening i Göteborg,
som ifrågasatte huruvida de av poliskammaren uppställda kraven för antagning
som droskförare stode i överensstämmelse med gällande lagstiftning.
I besvärsärendet upplystes, att de i överklagade beslutet fastställda
riktlinjerna tillämpats sedan år 1950 i samförstånd med en i Göteborg särskilt
tillsatt drosktrafiknämnd. Genom utslag den It april 1958 fann länsstyrelsen
icke skäl att göra ändring i poliskammarens beslut.

378

Under år 1957 ingav ett trafikbolag i Göteborg ansökan om att Arne
Fritiof N., född år 1911, måtte antagas till droskförare. I ärendet upplystes
bl. a., att N., som år 1933 erhållit körkort, dömts till frihetsstraff dels år
1938 för rattfylleri och smitning, i anledning varav körkortet återkallats
under 10 månader, dels år 1955 för nytt rattfylleri, i anledning varav körkortet
återkallats under 9 månader. Den 22 maj 1956 hade N. återfått sitt
körkort och den 8 oktober samma år hade han erhållit trafikkort. Därefter
hade han tagit anställning som förare av lastbil i yrkesmässig trafik. Ansökningen
om N:s antagande till droskförare avslogs av poliskammaren,
vars beslut fastställdes av länsstyrelsen.

Sedan N. häröver anfört besvär hos regeringsrätten, avgav statens biltrafiknämnd
infordrat utlåtande. Biltrafiknämnden framhöll däri, bl. a., att
frågan huruvida en person med hänsyn till sitt förhållande i nykterhetshänseende
och sina personliga förhållanden i övrigt kunde anses lämplig
såsom förare av bil i yrkesmässig trafik prövades av vederbörande länsstyrelse
i samband med utfärdande av trafikkort och att det icke genom bestämmelser
i droskreglementen eller eljest lagligen torde kunna uppställas
längre gående krav i nu angivna hänseenden. Eftersom de mot N. framförda
anmärkningarna vore sådana som hänförde sig till förutsättningarna för
utfärdande av trafikkort och N. erhållit sådant bevis, ansåg nämnden att
poliskammaren icke ägt att på åberopade skäl vägra antaga N. som droskförare.
Genom utslag den 19 februari 1958 fann emellertid regeringsrätten
ej skäl att göra ändring i länsstyrelsens beslut.

I en hit inkommen skrift anhöll därefter N. — under hänvisning bl. a. till
biltrafiknämndens ovan berörda utlåtande — om JO:s prövning av frågan
huruvida myndigheternas beslut vore lagligen grundat.

Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll jag om biltrafiknämndens
yttrande i saken, därvid jag bl. a. önskade upplysning i vilken utsträckning
den i Göteborg tillämpade 5-årsintervallen i fråga om rattfyllerifall
ägde motsvarighet på andra håll i landet ävensom rörande nämndens
synpunkter på frågan om sakliga skäl kunde anföras för bibehållande av en
föreskrift som den nu ifrågavarande. Efter att ha inhämtat upplysningar
från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, anförde därefter biltrafiknämnden
i ett hit inkommet yttrande följande.

Av handlingarna framgår, att motsvarighet till den i Göteborg gällande
föreskriften om 5-årsintervall icke tillämpas på andra håll i landet. I droskreglementena
för städer förekommer emellertid ofta en föreskrift om att
den som skall tjänstgöra som droskförare i staden skall vara godkänd som
förare av polismyndigheten. För sådant godkännande uppställas vissa krav
i fråga om vederbörandes lämplighet. Sådana krav kunna såsom fallet är i
Stockholms stad gå ut på att den presumtive föraren skall, förutom att
inneha trafikkort, äga vana och skicklighet vid förande av bil, ha kännedom
om droskreglementet och nödig lokalkännedom ävensom i övrigt vara
lämplig såsom droskförare. Där sådana eller liknande föreskrifter gälla, har

379

polismyndighet ansetts knnna under hänvisning till dylik föreskrift vägra
att som droskförare godkänna trafikkortsinnehavare även på grund av omständigheter,
som vid meddelandet av trafikkort för honom ansetts icke
böra utgöra hinder för honom att få föra bil i yrkesmässig trafik. Fråga om
lämpligheten torde emellertid frånsett i Göteborg prövas från fall till fall
utan några, såsom fallet är där, i förväg uppställda, på grundval av bestämmelser
i droskreglemente av polismyndighet i förvaltningsförordnings form
utfärdade föreskrifter om viss bestämd tids klanderfritt leverne.

Den dubbelprövning, som sålunda på sina håll äger rum i fråga om förares
lämplighet, kan förklaras av historiska skäl. De bestämmelser, som funnos
i droskreglementen, upprättade före bilismens tillkomst, torde nämligen
i regel ha tillämpats även sedan bildroskor ersatt hästdroskorna. Härigenom
kommo de krav, som uppställdes i fråga om droskkuskarnas lämplighet, att
— småningom mer eller mindre iindrade — gälla även för förare av droskbil.
Enligt bestämmelserna i de före 1930 års motorfordonsförordnings tillkomst
gällande förordningarna om trafiken med motorfordon skulle förare
av bil i yrkesmässig trafik inneha tillstånd härtill av den myndighet, som
meddelat trafiktillståndet. Då tillstånd att i stad bedriva sådan trafik, varom
nu är fråga, liksom nu meddelades av polismyndigheten i staden, torde
en och samma myndighet vanligen ha haft att pröva förarnas lämplighet
jämlikt såväl motorfordonsförordningen som droskreglementet. Med 1930
års motorfordonsförordning tillkommo bestämmelser om skyldighet för förare
av bil i yrkesmässig trafik att inneha trafikkort. Liksom fallet är enligt
gällande förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. skulle trafikkort
utfärdas av länsstyrelse och gälla för yrkesmässig trafik inom hela
riket. Avsikten med de ändrade bestämmelserna var att skapa större enhetlighet
vid tillämpningen av bestämmelserna om förartillstånd. Nämnden får
i detta sammanhang hänvisa till 1927 års motorfordonssakkunnigas betänkande
med förslag till förordning om motorfordon m. in. (SOU 1929: 10).
Tillkomsten av bestämmelserna om trafikkort ledde sålunda till den nu
gällande ordningen med prövning i vissa fall av två olika myndigheter av
bilförares lämplighet.

Biltrafiknämnden har i sitt i ärendet åberopade utlåtande till regeringsrätten
redogjort för de bestämmelser som enligt 27 § förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik gällde i fråga om utfärdande av trafikkort och
framhållit, att enligt nämndens uppfattning på innehavare av trafikkort,
vilken önskade tjänstgöra som förare av bil i yrkesmässig trafik, icke genom
bestämmelser i droskreglementen eller eljest lagligen kunde uppställas längre
gående krav i fråga om dessa kvalifikationer. Fn sådan befogenhet skulle
innebära, anförde nämnden vidare, att trafikkortet, vilket gällde för trafik
inom hela riket och vilket är utfärdat av länsstyrelse efter prövning av innehavarens
lämplighet som förare av bil i yrkesmässig trafik, av lokal polismyndighet
förklarades icke vara tillfyllest för dylik trafik inom polismyndighetens
verksamhetsområde. Fn annan sak var, fortsatte nämnden, att
de lokala polismyndigheterna borde på den, som önskade föra droskbil,
kunna uppställa det kravet att han uppfyllde vissa andra förutsättningar
än sådana, som vore erforderliga för att erhålla trafikkort. Sålunda borde
det kunna krävas, att sökanden ägde kännedom om de lokala förhållandena
i den ort, diir han skulle tjänstgöra, och om innehållet i droskreglemente
eller andra lokala bestämmelser för trafiken. Nämnden fäste vidare uppmärksamheten
på afl det nu angivna spörsmålet sedan Allmänna ordnings -

380

stadgan trätt i kraft kunde få större räckvidd än tidigare i det att enligt
denna stadga reglementen av ifrågavarande slag kunde utfärdas icke blott
för städer utan även för landsbygden. En mera allmän tillämpning av reglementen,
i vilka det lades i de lokala polismyndigheternas händer att företaga
särskild prövning av deras kvalifikationer, vilka önskade föra bil i yrkesmässig
trafik — även i vad kvalifikationerna vore av det slag, att de
prövats av länsstyrelse före utfärdandet av trafikkort — komme att medföra,
att trafikkortens betydelse begränsades på ett sätt som icke torde ha
förutsetts vid tillkomsten av gällande bestämmelser i ämnet.

I de yttranden, som inkommit till nämnden i nu förevarande ärende, ha
framförts skilda synpunkter på frågan om behövligheten av särskild prövning
av droskförares lämplighet. Överståthållarämbetet har framhållit, att
ämbetet icke anser uteslutet att vid prövningen av lämpligheten såsom
droskförare kunna i fråga om en innehavare av trafikkort föreligga omständigheter,
som göra honom olämplig som droskförare, oaktat han innehar
trafikkort. Samma uppfattning har kommit till uttryck i de yttranden, som
avgivits av länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. Från
andra håll har annan uppfattning uttalats. Länsstyrelsen i Kristianstads
län har anfört, att den prövning, som föregår utfiirdandet av trafikkort.
utgör tillräcklig garanti för att kvaliteten å droskförarna upprätthålles.
Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt, huruvida det är lämpligt att i
lokalt droskreglemente eller tillämpningsföreskrifter till dylikt reglemente
intaga bestämmelser, som innebära ändring av de i yrkestrafikförordningen
angivna villkoren för erhållande av trafikkort.

Även beträffande spörsmålet om det ur sakliga synpunkter kan anses påkallat
att bibehålla sådan tidsintervall som den i Göteborg tillämpade ha
skiftande meningar kommit till uttryck. De flesta av de länsstyrelser, som
uttalat sig i denna fråga, synas anse, att lämpligheten hos föraren bör prövas
från fall till fall utan iakttagande av några i förväg uppställda tidsregler.
Från dessa yttranden må följande återgivas. Länsstyrelsen i Östergötlands
län vill med hänsyn till de strängare bestämmelser, som numera gälla för
erhållande av körkort och trafikkort, ifrågasätta nödvändigheten av dylika
bestämmelser. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att värdet av att
såsom villkor för antagning till droskförare uppställa viss tidsfrist, vilken
skall ha förflutit efter angivna förseelsers begående, synes länsstyrelsen diskutabelt.
Körkortsmyndigheterna torde efter återkallelse av körkort på
grund av fylleri- och rattfylleriförseelser som regel vara benägna att utfärda
nytt körkort sedan två år förflutit från förseelsens begående ävensom att
utfärda trafikkort, därest föreskrivna villkor i övrigt äro uppfyllda härför.
Länsstyrelsen finner att det vid djdikt förhållande måste anses vara omotiverat
att utan beaktande av körkortsmyndighetens lämplighetsprövning
uppställa villkor innefattande tidsföreskrift av angiven beskaffenhet. Även
länsstyrelsen i Kalmar län anser en tidsföreskrift icke vara erforderlig, dä
vederbörandes allmänna lämplighet såsom bilförare i yrkesmässig trafik
blivit prövad vid trafikkortets utfärdande. Samma uppfattning kommer till
uttryck i länsstyrelsernas i Malmöhus, Hallands och Västmanlands län yttranden.
Länsstyrelsen i sistnämnda län ifrågasätter därjämte, huruvida bindande
föreskrifter av sådant innehåll som de av poliskammaren i Göteborg
meddelade lagligen kunna meddelas.

Enligt biltrafiknämndens uppfattning är det icke ur sakliga synpunkter
påkallat att bibehålla sådan föreskrift om viss tidsintervall, varom förut

381

nämnts. I samband med revisionen år 1958 av motorlagstiftningen skärptes
kraven för erhållande av trafikkort. Sålunda gäller numera enligt 27 §
förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik, sådant detta författningsrum
lyder efter en senast år 1959 företagen ändring, bland annat, att
den, som sakfällts för fylleri eller olovlig körning, ej må erhålla trafikkort
mnan två år förflutit från förseelsens begående, såvida det ej kan anses
uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person.
Någon längre tidsfrist är enligt nämndens mening ej heller erforderlig, då
det gäller rätt att föra droskbil. Har en persons livsföring icke givit anledning
till sådana anmärkning, att trafikkort förvägrats honom, bör han jämväl
i de hänseenden, som prövats vid trafikkortets meddelande, anses fylla
måttet även för att föra droskbil och andra krav icke kunna ställas på honom
än sådana som må vara av betydelse för verksamheten som droskförare
å viss ort och ej gälla för erhållande av trafikkort.

Nämnden får i detta sammanhang även framhålla, att enligt gällande
bestämmelser trafikkort må återkallas, »när anledning därtill förekommer».
Befinnes en droskförare olämplig att vidare föra droskbil, torde även trafikkortet
böra återkallas. En sådan förare torde nämligen icke heller böra
äga förtroendet att föra annan bil i vare sig persontrafik eller godstrafik.
Det må härvid understrykas, att även på förare av lastbil i yrkesmässig
trafik böra ställas stränga krav på nykterhet, redbarhet och ordentlighet.

Nämnden vill under åberopande av vad förut anförts förorda, att en sådan
ordning genomföres, att den som innehar trafikkort skall anses lämplig
som droskförare å vilken som helst ort i riket och att sålunda någon särskild
prövning och godkännande av föraren från polismyndighets sida icke skall
erfordras. Ur droskreglementena borde därför utmönstras bestämmelser,
som strida häremot. Det må framhållas, att droskägare, som själv för droskbil,
kan förutsättas äga erforderlig kännedom om de lokala förhållandena
samt om innehållet i gällande lokala trafikföreskrifter och dylikt, och att,
då det gäller anställning som förare, det ligger i droskägarens intresse att
tillse att även föraren besitter sådana insikter. Skulle emellertid finnas, att
särskilda föreskrifter angående antagande av droskförare å vissa orter alltjämt
böra bibehållas, vill nämnden uttala, att dylika icke böra omfatta sådana
omständigheter, i fråga om vilka redan meddelats bestämmelser i förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik.

I skrivelse till länsstyrelsen lämnade jag därefter länsstyrelsen tillfälle att
efter hörande av poliskammaren pröva huruvida — med hänsyn till vad i
ärendet förekommit — skäl ansåges föreligga att alltjämt bibehålla den i
Göteborg tillämpade föreskriften om viss 5-årsintervall efter begånget rattfylleribrott.

I anledning av min remisskrivelse inkom länsstyrelsen med yttrande, vid
vilket fogats ett från poliskammaren infordrat yttrande.

I sitt yttrande framhöll poliskammaren, bl. a., att frånvaron av en fast
praxis i fråga om antagande av droskförare säkerligen skulle komma att
leda till en försämring av den standard, som droskförarkåren i Göteborg
vunnit med hjälp av drosktrafiknämnden, diiri droskägare och droskförare
vore representerade, samt att poliskammaren icke kunde finna att någon

382

droskförares rätt trätts för när genom de av kammaren utfärdade anvisningarna,
som allenast vore avsedda som vägledande föreskrifter, närmast
för den personal inom kammaren som hade att bereda ärenden angående
antagande av droskförare. Poliskammaren hemställde därför, att inga ändringar
måtte vidtagas i de av kammaren utfärdade föreskrifterna.

Länsstyrelsen framhöll i sitt yttrande, att poliskammaren i samråd med
länsstyrelsen utarbetat förslag till nytt reglemente för drosktrafiken i Göteborg,
vilket förslag stadsfullmäktige i december 1961 överlämnat till länsstyrelsen
för fastställelse jämlikt 25 § allmänna ordningsstadgan. I detta
förslag — som sedermera fastställdes av länsstyrelsen den 26 februari 1962
— hade bl. a. vidtagits den ändringen, att det i 16 § 1957 års reglemente
upptagna kvalifikationskravet att vederbörande »i övrigt uppfyller de fordringar
poliskammaren föreskriver» utgått och ersatts med föreskriften »i
övrigt är lämplig som droskförare». I anslutning härtill framhöll länsstyrelsen
att, vid fastställelse av förslaget, poliskammarens den 9 januari 1958
meddelade föreskrifter om bl. a. vissa tidsintervaller efter begångna brott
komme att upphöra att gälla.

Därefter anförde länsstyrelsen i sitt yttrande.

Vid prövning av ansökan om trafikkort skall jämlikt 27 § 3 mom. nionde
stycket yrkestrafikförordningen »särskilt beaktas, huruvida sökanden gjort
sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom
motorfordonsförare kommer att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar
samt respekt för trafikens regler». Vidare stadgas, att »den, som sakfällts
för fylleri eller olovlig köming, må ej erhålla trafikkort innan två år förflutit
från förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart, att sökanden
ändock är att bedöma som en skötsam person». Nästan identiskt samma
ordalag användes i 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen, som handlar om
ansökan om körkort. Den, som söker trafikkort, är sålunda icke underkastad
strängare krav på lämplighet än den, som söker körkort.

Om länsstyrelsen nödgas återkalla en persons körkort, återkallas automatiskt
också hans trafikkort. Återkallelse enbart av trafikkort förekommer
ytterst sällan. När så sker torde vederbörande grovt ha förbrutit sig
mot bestämmelse i yrkestrafikförordningen.

Innehav av trafikkort utgör således ingalunda någon garanti för att vederbörande
besitter de särskilda kvalifikationer ifråga om lämplighet, som
enligt länsstyrelsens uppfattning bör fordras av en droskförare i en storstad,
särskilt en sådan av Göteborgs struktur. Länsstyrelsen vill hänvisa till sitt
handlingarna tidigare bilagda yttrande.

Brister i fråga om allmän hederlighet i handel och vandel inverkar med
gällande författningsbestämmelser sällan på trafikkortsinnehavet. Men dylikt
kvalifikationskrav måste ovillkorligen ställas på en droskförare i en
storstad. Eljest kan det lätt hända, att den överlastade passageraren blir
pungslagen eller att främlingen får göra längre och kostsammare resa än
han egentligen behövt.

Droskförare i en storstad är icke sällan utsatt för spritfrestelse under
tjänsteutövning. Med hänsyn härtill är det angeläget, att ingen antages som
droskförare med mindre hans pålitlighet i nykterhet shänseende noga prö -

383

vats. Den, som beställer en droskbil, bör kunna lita på att föraren är nykter.
Han skall icke behöva underkasta förarens person närmare granskning,
innan han stiger in i bilen.

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag därefter följande.

Frågan om de krav, som böra ställas på förare av automobil i yrkesmässig
trafik, är närmare reglerad i 27 § förordningen den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. Enligt dessa bestämmelser ankommer
det på vederbörande länsstyrelse att pröva huruvida föraren uppfyller
stadgade villkor och, om så befinnes vara fallet, för honom utfärda trafikkort.
Giltigheten av trafikkort är icke lokalt begränsad; enligt uttrycklig
föreskrift gäller trafikkort för trafik inom hela riket.

De i förordningen uppställda kraven för erhållande av trafikkort äro i
princip icke differentierade med hänsyn till tjänstgöring i olika former av
yrkesmässig trafikrörelse eller eljest till förande av fordon av viss beskaffenhet.
Endast i fråga om förare av omnibus i yrkesmässig trafik skall vid
prövningen särskild hänsyn tagas till vederbörandes lämplighet att föra fordon
av detta speciella slag. Med nu nämnda undantag skall följaktligen
prövningen av sökandens kvalifikationer som förare i yrkesmässig trafik
ske helt oberoende av tjänstgöringens art.

De krav, som i yrkestrafikförordningen sålunda generellt uppställts, äro
i fråga om förarens fysiska kondition och hans färdigheter och insikter i
tekniska trafikhänseenden strängare än vad som gäller för privatbilister.
Beträffande härefter kraven i fråga om allmän personlig lämplighet ha bestämmelserna
därom i vägtrafikförordningen och i yrkestrafikförordningen
utformats på i huvudsak samma sätt för de båda kategorierna. Sålunda
stadgas, att vid prövningen särskilt skall beaktas huruvida sökanden gjort
sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas att han som fordonsförare
kommer att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar samt
respekt för trafikens regler. Likaså gäller för erhållande av såväl trafikkort
som körkort att den, som sakfällts för fylleri eller olovlig körning, ej må
erhålla sådant bevis innan två år förflutit från förseelsens begående, såvida
det ej kan anses uppenbart att sökanden ändock är att bedöma som en
skötsam person. Även om bestämmelserna härutinnan erhållit en i stort
sett enahanda utformning i de två författningarna, ligger det emellertid i
sakens natur, att prövningen i fråga om allmän personlig lämplighet bör ske
med särskild noggrannhet och restriktivitet när det gäller förare i yrkesmässig
trafik med hänsyn till de speciella krav på hänsyn, omdöme och ansvarskänsla
som verksamhetens yrkesmässiga beskaffenhet helt allmänt
ställer på sådan förare.

Det ankommer följaktligen på vederbörande länsstyrelse att i samband
med utfärdande av trafikkort pröva förarens kvalifikationer i förut angivna
hänseenden. När det gäller droskförare sker emellertid på många håll

384

en ytterligare prövning av förarens lämplighet jämlikt föreskrifter i lokala
droskreglementen, utfärdade med stöd av den nu upphävda ordningsstadgan
för rikets städer eller nu gällande allmänna ordningsstadga. Vad denna
prövning skall avse plägar icke i vidare mån angivas i reglementena än att
det som förutsättning för antagande till droskförare uppställs krav på, förutom
innehav av trafikkort, kännedom om de för drosktrafiken gällande
bestämmelserna och om lokala förhållanden samt lämplighet »i övrigt» som
droskförare.

Det kan helt visst med fog göras gällande, att innehav av trafikkort icke
i och för sig innefattar garanti för att vederbörande är i allo lämplig som
droskförare. Detta yrke ställer otvivelaktigt vissa särskilda anspråk på utövaren,
anspråk som icke alls eller icke i lika hög grad behöva hävdas i
fråga om förare i yrkesmässig trafik av annat slag. Härvid är det framför
allt yrkets utpräglat servicebetonade karaktär, som betingar dessa krav på
vissa särskilda insikter och egenskaper hos föraren. Ett visst utrymme för
en ytterligare prövning av förarens lämplighet — utöver vad som innefattas
i trafikkortsprövningen — kan därför sakligt sett icke anses opåkallad.

Det är emellertid tydligt att denna prövning, grundad på föreskrift i ett
lokalt droskreglemente, måste hållas inom tämligen snäva gränser. Redan
reglementets karaktär av lokalt ordningsstadgande anger en begränsning
till vad som ur ordningssynpunkter är påkallat med hänsyn till föreliggande
lokala förhållanden. Men därutöver är att märka, att prövningen icke kan
ha avseende å förhållanden, som redan äro uttömmande reglerade i allmän
författning. I sistnämnda hänseende begränsas följaktligen det lokala organets
prövningsrätt med hänsyn till vad som i yrkestrafikförordningen stadgas
rörande kraven på allmän lämplighet hos förare i yrkesmässig trafik.

Ämnets egen beskaffenhet och det sätt, varpå regleringen genomförts i
yrkestrafikförordningen, skapa emellertid vissa svårigheter när det gäller
att avgränsa den lokala prövningsrätten. Sålunda kan det — för att nu
nämna endast ett exempel — vara tveksamt huruvida en skärpning är lokalt
möjlig och motiverad i fråga om kraven på hederlighet i ekonomiskt
avseende, krav som naturligtvis ha avseende på alla förare i yrkesmässig
trafik men som torde vara av särskild betydelse för droskförare.

Om det sålunda i vissa hänseenden kan uppkomma svårigheter att klart
avgränsa den lokala prövningsrätten, kan det dock enligt min mening icke
göras gällande att tvekan härutinnan föreligger när det gäller det spörsmål,
som i förevarande ärende upptagits, nämligen frågan om de krav som i
nykterhetshänseende böra ställas på förare av droskbil. Frågan om vad som
i detta hänseende krävs av förare i yrkesmässig trafik är i yrkestrafikförordningen
-—• på samma sätt som i vägtrafikförordningen — reglerad dels
genom en allmän föreskrift att föraren skall ha gjort sig känd för ett nyktert
levnadssätt, dels genom en föreskrift om viss minimitid för erhållande
av trafikkort i de fall vederbörande gjort sig skyldig till fylleri. Dessa be -

385

stämmelser måste enligt min mening anses innefatta en uttömmande reglering
av berörda fråga, en reglering som sålunda icke kan kompletteras genom
bestämmelser i lokalt ordningsstadgande. Ur sakliga synpunkter kan
uppenbarligen icke heller hävdas att kraven i fråga om skötsamhet i nykterhetshänseende
böra ställas olika högt beträffande skilda kategorier yrkesförare.
En åtskillnad i bedömningen härutinnan kan för övrigt ej heller motiveras
av olikheter i fråga om lokala förhållanden.

Den lämplighetsprövning, som sker med stöd av föreskrift i droskreglemente
och som företages av lokal myndighet, kan därför enligt min mening
lagligen icke avse förarens förhållanden i nykterhetshänseende. Om länsstyrelsen
vid sin prövning jämlikt yrkestrafikförordningen funnit att en
person ur nu angiven synpunkt bör kunna godtagas som förare i yrkesmässig
trafik — avseende alla former av sådan trafik — är det följaktligen icke
möjligt för lokal myndighet att i fråga om droskförare underkänna denna
prövning och uppställa andra och strängare bedömningsgrunder än vad allmän
författning stadgar.

I enlighet med vad nu anförts finner jag, i likhet med biltrafiknämnden,
att de av poliskammaren i Göteborg på sin tid antagna och av länsstyrelsen
godkända riktlinjerna för prövning av vederbörandes pålitlighet i nykterhetshänseende
saknat stöd av lag. Härav följer också, att jag delar biltrafiknämndens
mening att ansökningen om N:s antagande till droskförare icke
bort på åberopade grunder avslås.

Frågan om innebörden och räckvidden av den prövningsrätt, som jämlikt
föreskrift i droskreglemente må tillkomma lokal myndighet, är icke i
lagstiftningen närmare reglerad och frågan erbjuder som sagt vissa gränsdragningssvårigheter.
Att nu ifrågavarande föreskrift i droskreglementet i
Göteborg tillämpats på sätt skett kan därför icke anses innefatta fel av beskaffenhet
att föranleda ingripande från min sida. Med hänsyn till vad som
upplysts rörande i Göteborg tillämpad praxis med vissa tidsintervaller för
olika fyllerifall — en praxis som icke synes äga någon motsvarighet på andra
håll i landet — har jag övervägt att i ämnet avlåta framställning till
Kungl. Maj:t om åtgärd till förekommande av en dylik icke avsedd rättstillämpning.
Som länsstyrelsen framhållit har emellertid, i och med utfärdandet
av nytt droskreglemente i Göteborg, det av poliskammaren särskilt
utfärdade beslutet rörande riktlinjerna för berörda praxis upphört att gälla.
Det är också min förhoppning, att poliskammaren och länsstyrelsen vid
sin fortsatta befattning med frågor om antagande av droskförare komma
att skänka tillbörligt beaktande åt mina ovan gjorda uttalanden i den aktuella
tolkningsfrågan och åt de skäl, som jag framlagt för min mening. Jag
har därför ansett mig tills vidare icke böra vidtaga ytterligare åtgärd i
saken.

13 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1963 års riksdag

386

13. Lantbruksnämnd har i uppgivet rationaliseringssyfte för
medel ur jordfonden inköpt jordbruksfastighet inom skärgård,
oaktat denna var stadd i snabb avfolkning och ingen jordbrukare i
orten önskade förvärva fastigheten. Fråga om det var realistiskt
att räkna med en rationalisering inom rimlig tid och om fastighetsförvärv
må ske med jordfondens medel för att befolkningen i avfolkningsområde
skall få skälig ersättning, då den avvecklar
sina fastighetsinnehav

Torhamns skärgård i sydöstra Blekinge omfattar bl. a. ön Utlängan
jämte underlydande öar och skär. Den sammanlagda arealen uppgår till
229 ha samt å densamma underlydande öar och skär till sammanlagt 165 ha.
Omkring 25 till 30 ha av Utlängan ha brukats såsom åker. Härjämte finnas
betydande områden av förhållandevis goda betesängar. Skog finnes endast
på några mindre områden och är där planterad. Utlängan jämte underlydande
öar och skär utgör ett skifteslag. Med undantag av vissa mindre
avstyckningar består Utlängan av sex brukningsenheter, vilka vid 1957 års
allmänna fastighetstaxering uppskattats till ett värde av sammanlagt
171 000 kronor.

Genom köpekontrakt den 16 september 1958 jämte tillägg därå den 11
juni 1959 sålde lantbrukaren Karl Andersson till lantbruksnämnden i
Blekinge län honom tillhöriga fastigheten Utlängan l17 jämte därtill hörande
fastighetsdelar för en köpeskilling av 27 633 kronor, vartill kom 3 050
kronor i ersättning för Anderssons kostnader för tomt å fastlandet. I försäljningen
ingick icke säljarens andel i vissa ålfisken. I avtalet förbehölls
Andersson bl. a. nyttjanderätten för sin återstående livstid till fastighetens
byggnader, vilka han ägde bortföra och tillgodogöra sig, ävensom till visst
fiske och, så länge han kvarbodde på ön, till fastighetens öster om brukningscentrum
belägna inägoskifte.

Vid sammanträde den 10 oktober 1958 beslöt nämnden inköpa Anderssons
fastighet i enlighet med köpekontraktet den 16 september samma år.

Den 27 maj 1960 beslöt nämnden att till stiftelsen Blekinge Naturvård
med vissa undantag utarrendera Utlängan l17 med därtill hörande fastighetsdelar
för en tid av tio år, räknad från den 21 juni 1960, mot en årlig
avgift av 100 kronor.

Vid min inspektion av länsstyrelsen i Blekinge län i september 1960 redogjorde
dåvarande landshövdingen i länet och ordföranden i lantbruksnämnden
Erik von Heland för skälen till nämndens förvärv av Utlängan l17 och
till att fastigheten därefter utarrenderats till stiftelsen Blekinge Naturvård.

Då det syntes mig tveksamt om jordfondens medel fått tagas i anspråk
för förvärvet av Utlängan l17, begärde jag vid ett inspektionsbesök, som jag
därefter avlade hos lantbruksnämnden, att en promemoria angående syftet

387

med fastighetsförvärvet och omständigheterna i övrigt kring köpet skulle
tillställas mig.

Från lantbruksnämnden inkom sedermera utdrag ur dess protokoll den
18 augusti och den 10 oktober 1958 samt den 27 maj 1960 ävensom tva
promemorior, upprättade av lantbruksdirektören Frik Larsson, den ena
angående nämndens synpunkter på den sydöstra skärgarden och den andra
rörande den yttre rationaliseringen i Blekinge län. Härjämte tillställde von
Heland mig dels ett den 29 september 1960 dagtecknat yttrande till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet från stiftelsen Blekinge Naturvård,
i vars styrelse von Heland jämväl var ordförande, dels ock en skrivelse
den 22 september 1960 från vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
till länsstyrelsen jämte en därtill fogad promemoria den 21 maj 1960 av
förste intendenten Kai Curry-Lindahl rörande naturvårds- och forskningsområde
i Blekinge östra skärgård.

Av de sålunda insända handlingarna inhämtades följande: I maj 1957
hade en av lantbrukarna på Utlängan, Axel Karlsson, hembjudit sin fastighet
till lantbruksnämnden. Anledningen härtill var att Karlsson önskade
flytta till fastlandet men icke lyckats sälja fastigheten på Utlängan. Vid en
av nämnden verkställd utredning hade det visat sig, att ingen av de övriga
lantbrukarna på ön önskade förvärva Karlssons fastighet. Fastmera hade
några av dem förklarat, sig också ha för avsikt att avyttra sina fastigheter
och flytta till fastlandet. Utvecklingen hade enligt nämndens uppfattningsynts
peka mot en snar avfolkning av den sydöstra skärgården. Nämndens
underhandskontakter med företrädare för svenska naturskyddsföreningen,
domänverket, landstinget och vissa kommuner — stiftelsen Blekinge Naturvård
hade vid denna tid ännu icke bildats — hade givit vid handen, att icke
heller på dessa håll förefunnits något intresse av att förvärva fastigheterna.
Enär Utlängan med underlydande Öar och skär kunde tänkas brukade som
en kombinerad fiske-, betes- och skogsfastighet, vars ägare icke behövde
vara bosatt på ön vintertid, men någon enskild då icke syntes intresserad av
att förvärva fastigheter på öama, hade nämnden funnit sig böra på skäliga
villkor för rationaliseringsändamål förvärva salubjudna fastigheter därstädes.
Om det senare skulle visa sig omöjligt att förverkliga den antydda
fastighetsbildningen, borde enligt nämndens uppfattning möjlighet likväl
beredas de av lantbrukarna på Utlängan, som så önskade, att på skäliga
villkor sälja sina fastigheter och flytta till fastlandet. Därest Utlängan inköptes
och förblev i statlig ägo, skulle skapas »gynnsamma förutsättningar
för ett rikt fågelliv och ett givande fiske i säregen, vacker natur». — Deu 15
augusti 1958 hade mellan nämnden och fyra av lantbrukarna på Utlängan
träffats överenskommelse om att nämnden på vissa närmare angivna villkor
skulle förvärva dessa lantbrukares fastigheter på öama. Karlsson hade vid
denna tid avlidit och hans efterlevande hustru hade ej deltagit i överläggningarna.
— Vid sammanträde den 18 augusti 1958 hade lantbruksnämn -

388

den — i närvaro av dåvarande statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
Gösta Netzen och statssekreteraren i samma departement Harry
Wikström — beslutat att söka inköpa Utlängan med underlydande öar och
skär i enlighet med överenskommelsen. Denna överenskommelse hade emellertid
icke fullföljts av säljarna.

Sedan Karl Andersson genom förenämnda kontrakt den 16 september
1958 försålt Utlängan l17 till lantbruksnämnden, anmälde nämnden i skrivelse
den 17 september 1958 till lantbruksstyrelsen, att nämnden förvärvat
Utlängan l17 m.m. och avsåge att söka förvärva även de övriga gårdarna i
skifteslaget. Nämnden angav härvid bl. a., att den funnit angeläget att fastigheterna
sammanlades, sa att komplexet antingen bleve en kombinerad
jordbruks-, fiske- och skogsfastighet eller kunde överlåtas till en stiftelse för
bildande av ett naturreservat, ävensom att det ur samhällets synpunkt torde
vara mest värdefullt, om gårdarna kunde ingå i ett sådant reservat.

Den 16 oktober 1958 besvarade lantbruksstyrelsen nämndens skrivelse
av den 17 september samma år. Härvid anförde styrelsen:

Det ligger icke i lantbruksnämndens befogenhet att förvärva fastigheter
i syfte att bilda naturreservat. Jordfondens medel må enligt gällande bestämmelser
icke användas för sadant ändamal. — I Eder skrivelse har som
alternativ anförts, att Utlängans jordbruksfastigheter efter sammanslagning
ev. skulle bilda en kombinerad jordbruks-, fiske- och skogsfastighet
med en total landareal av ca 350 ha, varav ca 8 ha lämpligen kan brukas
som åker. Det synes mycket ovisst om en sådan fastighet kan bildas och
bibehållas i en där bosatt jordbrukares ägo. Styrelsen erinrar om att medelstillgången
pa jordfonden och direktiven för lantbruksorganisationens inköpsverksamhet
icke medger förvärv i andra fall än då överlåtelse till den
jordbrukande befolkningen kan väntas bli genomförd inom överskådlig tid.
Styrelsen kan därför icke, såvitt på föreliggande uppgifter kan bedömas,
ställa medel till förfogande för de ifrågavarande inköpen.

Av de från nämnden inkomna handlingarna framgick vidare, att utarrenderingen
av Utlängan l17 till naturvårdsstiftelsen skedde först sedan de
kvarvarande lantbrukarna pa Ltlängan förklarat sig icke önska arrendera
inägojorden till fastigheten l17. Nämnden hade före utarrenderingen planterat
skog på vissa delar av fastigheten. — I sitt förenämnda yttrande avrådde
vetenskapsakademiens naturskyddskommitté ur naturvetenskaplig
och kulturhistorisk synpunkt från utförande av barrträdskulturer inom den
ifrågavarande övärlden och angav därvid även, att området, enligt vad som
framginge av resultaten av redan utförda kulturer, föga lämpade sig för
barrskogsproduktion.

I anledning av vad sålunda inhämtats från de av lantbruksnämnden insända
handlingarna lät jag till inspektionsprotokollet anteckna följande:

Av handlingarna syntes framgå att jordbruksfastigheterna å Utlängan
med underlydande öar och skär icke voro lämpade för jord- eller skogsbruk.
Landshövdingen von Heland hade i samband med insändandet hit av vissa

389

handlingar i saken uppgivit, att det icke torde lyckas lantbruksnämnden att
försälja fastigheterna om de skulle bli fiske-, skogs- och jordbrukskomplex.
Med hänsyn härtill måste ifrågasättas om inköpet av fastigheten Utlängan
l17 jämte därtill hörande fastigheter legat inom ramen för lantbruksnämndens
verksamhet.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde lantbruksnämnden i
ett av mig infordrat yttrande följande:

Initiativet till lantbruksnämndens inköp av fastigheter på Utlängan härledes
ur hembud av en av Utlänganfastigheterna. Beredning av detta ärende
visade, att på Utlängan fanns ingen köpare till den saiubjudna fastigheten,
tvärtom förklarade sig de övriga lantbrukarna ha för avsikt att
ganska snart sälja sina fastigheter och flytta till fastlandet.^Under hand tillfrågade
myndigheter visade sig icke intresserade av fastighetsförvärv pa
Utlängan. Den sydöstra skärgården syntes gå mot avfolkning inom en nära

framtid. _ . ....

Lantbruksnämnden anser som en av sina uppgifter att bedriva aktiv mköpspolitik
även i den yttre skärgården. Då det ansags möjligt att bilda en
eller två bärkraftiga jordbruks-, skogs- och fiskefastigheter å Utlängan och
då därvarande lantbrukare i likhet med bl. a. skogsbygdens lantbrukare ansågs
böra ha rätt att, när de anse lämpligt sälja sina fastigheter på skäliga
villkor, fann sig lantbruksnämnden böra inköpa saiubjudna fastigheter på
Utlängan. Samtliga 6 aktuella fastigheter å Utlängan äro taxerade som jordbruksfastighet.
Köpeskillingen skulle vara lika med 1957 ars taxeringsvärden
jämte vissa förmåner. Bl. a. ansågs lantbrukarna böra beredas samma
förmåner, som den övriga skärgårdsbefolkningen, för vilken Jämjö kommun
enligt beslut hösten 1958 kostnadsfritt skulle ställa tomt med vatten och
avlopp till förfogande för inflyttande skärgårdsbor.

På min begäran avgav lantbruksstyrelsen utlåtande i ärendet. Efter redogörelse
för användningsområdet för jordfondens medel och för den praktiska
tillämpningen av den s. k. aktiva inköpspolitiken anförde lantbruksstyrelsen
i sitt utlåtande vidare:

Om sålunda, enligt vad nämnden anfört, med de ifrågasatta inköpen i
första hand avsetts att bilda en kombinerad jordbruks-, skogsbruks- och
fiskefastighet, som sedan skulle utbjudas till försäljning till lämplig brukare,
så torde ett dylikt förfaringssätt i och för sig stå i överensstämmelse med de
direktiv och den praxis som givits och utformats beträffande den aktiva inköpspolitiken.
En prövning av nämndens handlingssätt i förevarande fall
torde sålunda få ta sikte på frågan huruvida det ifrågavarande projektet
varit grundat på en realistisk bedömning och salunda rent praktiskt kunnat
ha fog för sig.

I detta avseende vill styrelsen i korthet erinra om de problem på samhällsplaneringens
område, som alltmera framträtt i kust- och skärgårdsområdena
till följd av avflyttning av bofast befolkning, tillkomsten av sommarbebyggelse
etc. och tendensen att de produktiva marktillgångarna överföres
till personer som icke är bofasta i området. Denna situation i skärgårdsområdena
medför att frågan i vad mån lantbruksnämnderna bör göra
insatser därstädes och hur dessa skall inriktas ofta är mycket svårbedömd.
Dock torde det vara önskvärt att nämnderna i viss mån söker bidraga till

390

att produktionsenheter med utsikter att bestå, där så är möjligt bildas i sådana
områden. Självfallet måste det i dylika områden många gånger vara
ovisst huruvida man verkligen lyckas uppnå bestående resultat av dylika
insatser. Dessa bör då i möjligaste mån inriktas så att, där ett projekt icke
visar sig lämpligen kunna fullföljas, engagemanget icke leder till kapitalförstöring
eller förlust för statsverket. Där den aktiva inköpspolitiken används
i dylika fall torde man sällan behöva befara att dylika förluster uppstår.
Kan cj det avsedda syftet genomföras föreligger normalt möjlighet att försälja
marken på annat sätt utan förlust.

I förevarande fall är enligt vad som framgått av utredningen området
ifråga fortfarande bebott och åtminstone delvis brukat av några fastighetsägare.
Det kan därför, även om starka avfolkningstendenser visat sig i bygden,
enligt styrelsens mening icke anses ha varit någon direkt orealistisk
tanke att Utlängan skulle kunna disponeras för en å två brukare som en
eller ett par kombinerade jordbruks-, skogsbruks- och fiskefastigheter.
Denna tanke star heller icke i motsättning till det ådagalagda naturvårdsintresset
i detta fall. Det bemärkes nämligen att naturvårdsintressena normalt
icke torde motverkas av att området ifråga förblir bebott och brukat
som jordbruk-skogsbruk utan tvärtom främjas av att inägojorden hålles i
hävd och skogsmarken får lämplig skötsel.

Visserligen hade lantbruksstyrelsen vid sin bedömning av frågan år 1958
en annan uppfattning än nämnden rörande möjligheterna att genomföra
den yttre rationaliseringen i detta fall. Utvecklingen synes även ha bestyrkt
styrelsens uppfattning. Med hänsyn till vad nyss anförts om svårigheterna
att bedöma dylika situationer och då det givetvis icke kan givas några preciserade
regler om hur starkt en lantbruksnämnd bör engagera sig för att
söka fa till stånd rationaliseringsåtgärder i dylika skärgårdsområden, torde
nämndens inköp av Utlängan l17, ehuru åtgärden icke torde leda till det
åsyftade resultatet, dock icke få anses ha legat utanför ramen för nämndens
verksamhet.

Styrelsen förklarade därjämte att, eftersom det knappast torde bli aktuellt
att disponera Utlängan l17 för tillskapande av en jordbruks-, skogsoch
fiskefastighet, hade styrelsen i skrivelse till nämnden föreslagit denna
att till övervägande upptaga avvecklandet av fastighetsinnehavet genom
lämplig försäljning, därvid nämnden bemyndigades att, om den funne förutsättningar
för en sådan avveckling föreligga, fatta beslut om försäljning,
dock under förutsättning av vederbörande högre myndighets godkännande.

Nämnden försålde sedermera genom köpekontrakt den 7 mars 1901 Utlängan
l17 till stiftelsen Blekinge Naturvård under förutsättning av lantbruksstyrelsens
godkännande. Försäljningspriset bestämdes till samma belopp,
till vilket fastigheterna bokförts i jordfonden.

I samband med ärendets prövning har jag tagit del även av jordbruksdepartementets
akter i anledning av framställningar dels den 27 oktober
1960 av G. Brånstad rörande lantbruksnämndens ovannämnda beslut den
18 augusti och den 10 oktober 1958 dels ock den 24 mars 1961 av lantbruksstyrelsen
angående ifrågasatt försäljning av Utlängan l17 till stiftelsen
Blekinge Naturvård.

391

Vid ärendets avgörande anförde jag följande. o

Lantbruksnämndens köp av Utlängan l17 skedde för medel från jor
fonden, som är avsedd för bedrivande av den s. k. aktiva inköpspolitiken.
Denna politik är ett medel i den statliga verksamheten för jordbrukets yttre
rationalisering. Enligt uttalanden av statsmakterna skulle den aktiva inköpspolitiken
ha samma inriktning som angivits för låne- och bidragsverksamheten
för jordbrukets yttre rationalisering.

Enligt 6 § kungörelsen den 11 juni 1948 angående statligt stöd till jordbrukets
yttre och inre rationalisering m. m., sådant stadgandet lydde vid
tiden för köpet, skulle lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas verksamhet
för jordbrukets yttre rationalisering ha till uppgift att, dar dylik
rationalisering erfordrades för att skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter,
underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga
brukningsenheter genom sammanslagning eller komplettering med
jordbruksjord eller skogsmark ävensom att i övrigt främja yttre rationa isering
av brukningsenheter, som icke voro lämpade för sitt ändamål.

Enligt uttalanden av statsmakterna i samband med tillkomsten av de
bestämmelser, som gällde vid tiden för köpet, skulle verksamheten för jordbrukets
yttre rationalisering taga sikte på tillskapande av brukningsenheter
av familjejordbrukets typ, dock att i vissa fall jämväl större enheter
kunde bli föremål för åtgärder.

Lantbruksstyrelsen har i sitt hit avgivna utlåtande framhalht att om iorvärvet
av Utlängan l17 skett i syfte att bilda en kombinerad jordbruks-,
skogs- och fiskefastighet, som sedan skulle säljas till lämplig brukare, sa
torde ett dylikt förfaringssätt i och för sig stå i överensstämmelse med de
direktiv och den praxis, som givits och utformats beträffande den aktiva
inköpspolitiken.

En förutsättning för att inköp i rationaliseringssyfte skall få ske, maste
emellertid — såsom styrelsen ock åsyftat — självfallet vara, att den avsedda
rationaliseringen verkligen har utsikt att bli praktiskt genomför .
S. k. 1 agringsköp, d. v. s. inköp med tanke på blivande men ej omedelbart
förestående förvandlingsåtgärder i rationaliseringssyfte, må visserligen ske,
men såsom huvudregel gäller, att inköpen skola gälla aktuella rationaliseringsprojekt
(särskilda utskottets uti. nr 2: 1947 s. 86, jfr prop. nr 149: 1948
s. 27 och jordbruksutskottets uti. nr 27:1948 s. 15). Under alla omständigheter
måste rationaliseringsåtgärderna kunna beräknas bli genomförda inom
rimlig tid. Statsrevisorerna ha också i sin i december 1958 avgivna berättelse
framhållit, att en ökad restriktivitet vore önskvärd i fråga om lantbruksnämndernas
förvärv av fastigheter, när ifrågasatt rationalisering icke

syntes kunna genomföras i en nära framtid.

I denna del har lantbruksstyrelsen på anförda skäl i sitt till mig avgivna
utlåtande funnit, att det icke kunde anses ha varit någon direkt orealistisk
tanke, att Utlängan skulle kunna disponeras för en eller två brukare såsom

392

en eller två kombinerade jordbruks-, skogsbruks- och fiskefastigheter. Med
hänsyn härtill kunde nämndens inköp — ehuru åtgärden icke torde leda
till det asyftade resultatet — enligt styrelsens åsikt icke anses ha legat
utanför ramen för nämndens verksamhet.

I viss motsats härtill uttalade lantbruksstyrelsen i sin skrivelse till nämnden
den 16 oktober 1958, att det syntes mycket ovisst om en kombinerad
jordbruks-, skogsbruks- och fiskefastighet kunde bildas och bibehållas i en
där bosatt jordbrukares ägo. Jag delar helt den mening åt vilken styrelsen
da spontant gav uttryck och som bestyrkts av den efterföljande utvecklingen.
Enligt mitt förmenande voro omständigheterna vid tiden för förvärvet
sådana, att det framstod såsom synnerligen osannolikt att syftemålet
med en rationalisering verkligen skulle kunna uppnås, i allt fall inom
limlig tid. Skärgarden var stadd under snabb avfolkning. Lantbrukarna på
Utlangan ville icke förvärva Anderssons fastighet och hade givit uttryck åt
sin önskan att flytta till fastlandet. Någon annan person, som var villig att
förvärva fastigheterna i avsikt att använda dem såsom kombinerad jordbruks-,
skogs- och fiskefastighet, fanns, såvitt nämnden hade sig bekant,
icke. Med hänsyn till vad som sålunda var känt för nämnden vid tiden för
köpet, kan det icke anses ha varit realistiskt att räkna med att köpare inom
överskådlig tid skulle framträda till den eller de brukningsenheter som
nämnden avsåg att tillskapa. Köpet kan därför enligt min mening icke anses
ha varit erforderligt för att tillskapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter
i den mening som får anses ha varit avsedd med stadgandet i 6 §
rationaliseringskungörelsen.

Nämnden — som uppenbarligen var medveten om ovissheten i fråga om
möjligheten att finna någon som skulle vilja köpa den eller de tillärnade
bruknmgsenheterna för försörjningsändamål — har, ehuru detta icke berörts
i nämndens yttrande till mig, i sin skrivelse till lantbruksstyrelsen som
ett alternativ till bildandet av en kombinerad jordbruks-, skogs- och fiskefastighet
angivit skapandet av ett naturreservat, vilket därvid framställts
såsom det ur samhällets synpunkt mest värdefulla alternativet. Såsom lantbruksstyrelsen
i sitt svar på nämndens skrivelse framhöll, låg det icke i
nämndens befogenhet att förvärva fastigheter i syfte att medverka till bildande
a\ ett sådant reservat. Jordfondens medel få icke användas för dylikt
ändamål.

Till förklaring av köpet har nämnden vidare åberopat, att lantbrukarna
på Utlängan borde ha rätt att, när de ansåge lämpligt, på skäliga villkor
sälja sina fastigheter. Jämväl detta motiv är emellertid främmande för de
ändamål, för vilkas tillgodoseende jordfondens medel anslagits.

Jag delar visserligen helt nämndens uppfattning om det behjärtansvärda
i att befolkningen i avfolkningsområdena får skälig ersättning, då den avvecklar
sina fastighetsinnehav inom dessa områden, och det önskvärda i
att hithörande fastigheter få bilda ett naturreservat. Då emellertid några

393

medel för dessa ändamål icke stodo till förfogande för nämnden, borde
nämnden ha gjort framställning i saken till Kungl. Maj:t. Huru beaktansvärda
dessa syften med fastighetsförvärvet än må ha varit, tillkom det icke
nämnden att använda jordfondens medel för annat ändamål än det av statsmakterna
bestämda. Det är av största vikt, att en myndighet icke, med
åsidosättande av gällande föreskrifter, självrådigt handlar efter vad den
anser motsvara det allmännas intresse.

Vid bedömningen av nämndens förfarande är emellertid att beakta, att
nämnden numera lyckats sälja Utlängan l17 till stiftelsen Blekinge Naturvård
utan förlust för det allmänna. Med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt, särskilt det förhållandet att nämnden uteslutande handlat
i syfte att tillgodose behjärtansvärda intressen, anser jag mig kunna låta
bero vid den erinran som innefattas i det sagda.

Jag vill slutligen till bedömning upptaga nämndens åtgärd att, sedan den
avsedda rationaliseringen befunnits ogenomförbar, till stiftelsen för en tid
av 10 år utarrendera Utlängan 11T m. m. Genom detta förfarande band
nämnden för lång tid och utan rimlig avkastning jordfondens medel för ett
i förhållande till dess ändamål främmande syfte. I detta hänseende vill jag
ånyo hänvisa till särskilda utskottets utlåtande nr 2: 1947 s. 86 och vad där
angives om skälen mot förekomsten av lagringsköp. Enligt mitt förmenande
hade nämnden i den uppkomna situationen i första hand bort söka avveckla
sitt engagemang, eftersom — enligt vad som klart framgick av lantbruksstyrelsens
skrivelse den 16 oktober 1958 och jämväl i övrigt måste ha
varit nämnden bekant — medelstillgången i jordfonden var knapp och det
därför var särskilt angeläget att dess medel icke onödigtvis bundes för längre
tid. Jag låter emellertid även härutinnan bero vid vad i saken förevarit.

Vid min granskning av handlingarna har jag även uppmärksammat att
det köpekontrakt, varigenom lantbruksnämnden sålde fastigheten till stiftelsen
Blekinge Naturvård, undertecknats av von Heland dels för nämnden
såsom säljare, dels ock för stiftelsen såsom köpare. Då von Heland var ordförande
i stiftelsens styrelse, torde han få anses ha varit av jäv hindrad att
deltaga i nämndens beslut att sälja fastigheten till stiftelsen. Detta förhållande
har emellertid uppenbarligen icke haft någon inverkan på avtalets
sakliga innehåll. Detta har för övrigt underställts Kungl. Maj:ts prövning.
Med hänsyn härtill och då von Heland avgått såsom nämndens ordförande,
har jag ansett vad sålunda förekommit icke påkalla någon min vidare åtgärd.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

13*—Jxistiticombudsmanncns ämbctsbcrättclse till 1903 års riksdag

394

14. Kritik har riktats mot vägförvaltning för att enskild tillhörig
mark tagits i anspråk för vägförbättringsföretag, oaktat arbetsplan
för företaget ej fastställts och vägrätt ej heller upplåtits
genom skriftlig handling

Allmänna vägen nr 361 framgår över fastigheten Tegsnäset 81 i Degerfors
socken, tillhörig hemmansägaren Konrad Johansson. Under slutet av
år 1959 och under 1960 utfördes på denna väg, såvitt avser vägsträckan
över Johanssons fastighet, vissa vägarbeten.

I en den 18 augusti 1961 hit inkommen skrift anförde ingenjören Fredrik
Conradsson i Örnsköldsvik, som är son till Johansson, följande. Före arbetenas
utförande hade ett samtal ägt rum mellan en vägförman och Johansson,
därvid vissa uppgifter lämnats rörande stakning och breddning. Något avtal
hade dock icke träffats. Några månader senare hade Johansson fått se
att vägbanan höjts sa kraftigt, att stort förfång tillfogats Johanssons fastighet.
Efter skriftväxling mellan Conradsson och vägförvaltningen hade Johansson
den 9 augusti 1960 skriftligen förbjudit vägförvaltningen att fortsätta
med arbetet. Vägförvaltningen hade likväl fullföljt arbetena genom
oljegrusutläggning. Av Conradsson framställd begäran om sänkning av vägprofilen
hade av vägförvaltningen lämnats utan avseende. Under hänvisning
till det anförda frågade Conradsson bl. a. huruvida vägförvaltningen
ägt rätt att utföra breddning av väg och åsamka intrång utan fastighetsägarens
medgivande och utan att arbetsplan fastställts, huruvida vägförvaltningen
ägt rätt att fullfölja arbetena, sedan markägaren förbjudit desammas
fortsättande, samt huruvida vägförvaltningen varit pliktig att
följa vissa av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelade anvisningar.

I anledning av klagomålen inkom vägförvaltningen med upplysningar,
som Conradsson mötte med påminnelser.

Efter ny remiss inkom vägförvaltningen med nytt yttrande i vissa i remissen
angivna hänseenden. Pa min begäran avgav väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utlåtande i ärendet, varefter Conradsson inkom med nya påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till vägförvaltningen
följande.

Av utredningen i ärendet framgår otvetydigt att de påtalade vägarbetena,
såvitt avser Johanssons fastighet, innefattat en breddning av vägen, en
viss höjning av vägprofilen samt påföring av oljegrus. Även om påförandet
av oljegrus principiellt är att anse såsom ett underhållsarbete, är det dock,
främst med hänsyn till den planerade breddningen, uppenbart att arbetena i
sin helhet icke kunna hänföras till underhåll av väg utan lagligen äro att
anse såsom ett förbättringsarbete.

395

Enligt 26 § vägstadgan må, med avseende å beliiggningsarbete eller mindre
omläggnings- eller förbättringsarbete, förfarandet vid upprättandet av
arbetsplan förenklas samt inhämtande och avgivande av yttrande däröver
inskränkas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Är fråga
om förbättrings- eller mindre omläggningsarbete och har ägare av fastighet.
av vilken mark skall tagas i anspråk för företaget, genom skriftlig handling
upplåtit vägrätt till marken, må enligt andra stycket samma paragraf företaget,
om av omständigheterna klart framgår att detsamma icke kan lända
någon till förfång, efter vägförvaltningens beprövande utföras utan att yttranden
över arbetsplan infordrats eller avgivits eller planen blivit fastställd.

Vägförvaltningen har uppgivit, att i förevarande fall en »enkel arbetsplan
för förbättring av en cirka 24 km lang sträcka hade upprättats, innebärande
uppritande av profillinje efter avvägning av befintlig väg». Av
profilen framgick att vägbanan skulle höjas. Däremot kunde ej avläsas hur
mycket mark som tagits i anspråk. Vägförvaltningen har uppgivit att före
arbetenas utförande muntligt avtal träffats om priset för den mark som
erfordrades för vägförbät t ringen. Vägförvaltningen visste sålunda före arbetenas
igångsättande att Johansson tillhörig mark skulle komma att tagas i
anspråk på sätt som ock skedde. Något skriftligt avtal härom har icke upprättats.
Vad i ärendet blivit upplyst synes mig giva vid handen, att vägbanan
höjts i så avsevärd män, att höjningen länt Johanssons fastighet till
förfång. I varje fall kan det icke anses klart framgå att vägföretaget icke
länt Johansson till förfång. Av det sagda följer att icke någon av de i 26 §
andra stycket vägstadgan angivna förutsättningarna för förenkling av förfarandet
vid behandling av arbetsplan för förbättringsarbete förelegat.

Vägförvaltningen har följaktligen förfarit i strid med gällande bestämmelser
genom att utföra ifrågavarande förbättringsarbete utan att arbetsplan
för företaget dessförinnan fastställts. För Johansson har det lagstridiga
vägarbetet medfört främst den olägenheten, att han icke fått tillfälle att
hos vederbörande högre myndigheter framföra sina synpunkter på den planerade
höjningen av vägbanan.

När det gäller att bedöma huruvida det fel, som sålunda ligger de ansvariga
tjänstemännen till last, bör beivras, är följande att beakta. Utredningen
synes ge vid handen, att Johansson muntligen medgivit vägförvaltningen
att taga i anspråk den mark, som erfordrades för vägföretaget. Vid arbetenas
utförande synes väl något mera mark ha tagits i anspråk för breddningen
än som förutsattes, då medgivandet lämnades. Sammanlagt är det
likväl fråga endast om en förhållandevis liten areal. Vid den muntliga uppgörelsen
synes Johansson ha upplysts om att vägbanan skulle höjas. Någon
erinran häremot synes icke ha framställts från Johanssons sida. Höjningen
av vägbanan synes dock på sina ställen ha gjorts större än som förutsattes
i planen. Johansson har genom vägförvaltningens förfarande i ersåttningshänseende
icke kommit i sämre rättsläge än om fullständig arbetsplan upp -

396

rättats och fastställts. Vägförvaltningen har förklarat sig beredd att, om
Johansson så önskar, vidtaga åtgärder ägnade att minska lutningen av Johanssons
utfart, varigenom olägenheterna av vägbanans höjning minskas.
Med hänsyn till nu åberopade omständigheter och då vägförvaltningens
ledning vid arbetenas planerande synes ha utgått från att arbetena huvudsakligen
hade karaktär av underhållsarbete, anser jag mig kunna låta bero
vid vad i saken förevarit. Jag vill dock i anledning av vad i saken upplysts
med skärpa understryka vikten av att vägmyndighetema vid vägarbetenas
planerande respektera enskilda rättigheter.

Jag vill i detta sammanhang fästa vägförvaltningens uppmärksamhet på
att i fall, där arbetsplan för vägföretag icke fastställes, vägrätt till mark
kan uppkomma allenast genom medgivande av fastighetsägaren. Stadgandet
i 18 § andra stycket väglagen anger visserligen icke uttryckligt att medgivandet
skall vara skriftligt, men eftersom stadgandet reglerar allenast det
fall, som avses i 26 § andra stycket vägstadgan (se SOU 1943: 1 s. 88), är
muntligt medgivande enligt min mening icke tillfyllest. För övrigt framgår
av vägförvaltningens yttrande att vid arbetenas utförande mera mark togs
i anspråk än som förutsattes då det muntliga medgivandet av Johansson
skulle ha lämnats. Det lärer följaktligen icke ens kunna visas, att det muntliga
medgivandet avsett all den mark som tagits i anspråk för breddningen.
Härav följer att vägförvaltningen besitter mark utan laga rättstitel och
utan vägrätt samt att vägförvaltningen därför lärer kunna när som helst
förpliktas att återställa marken till Johansson i dess förutvarande skick.
Om skriftlig uppgörelse icke träffas med Johansson, torde därför vägförvaltningen
böra till övervägande upptaga fråga om expropriation av marken
eller om upprättande och fastställande av arbetsplan för företaget i den
ordning som i lag sägs.

Utredningen i ärendet ger vid handen att vägförvaltningen — sedan Johansson
den 9 augusti förbjudit arbetenas fortsättande — icke utfört annat
arbete än påföring av oljegrus. Det är självfallet, att vägförvaltningen
strängt taget icke utan särskilt tillstånd av Johansson varit berättigad att
utföra ens detta arbete på den mark, som utan skriftligt medgivande tagits
i anspråk för breddningen. Det är icke visat att sådant tillstånd lämnats.
Oavsett hur härmed förhåller sig, kan vad sålunda förekommit icke läggas
vägförvaltningen — som uppenbarligen utgått från, att kronan fått vägrätt
till marken — till last såsom fel.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

397

15. För att biläggas ansökan om skillnad i visst äktenskap begärde
Z. i uppgiven egenskap av7 ombud för mannen i äktenskapet hos

pastor prästbevis beträffande hustrun. Fick beviset utfärdas,
oaktat Z. icke företedde fullmakt från mannen?

I en den 10 april 1961 dagtecknad, till pastorsämbetet i Skurups församling
ställd skrift anhöll jur. kand. Rune Zachrisson i Stockholm om prästbevis
för fru I. M-B. M. I skriften angavs att beviset skulle användas vid
ingivande av ansökan om äktenskapsskillnad. Skriften återsändes av kyrkoherden
Gunnar Wallin till Zachrisson försedd med påskrift av Wallin att
fullmakt borde företes. I anledning härav skrev Zachrisson den 12 april 1961
till Wallin och framhöll, att uppgifter i prästbevis av den typ, varom här
vore fråga, icke fölle under sekretesslagen, varför det vore en tjänsteplikt
för Wallin att översända det begärda beviset. Zachrisson begärde att beviset
för undvikande av rättsförlust måtte omgående tillsändas honom. Sistnämnda
brev besvarades av Wallin genom skrivelse den 13 april 1961, däri
han åter »vänligt anmodade» Zachrisson att inkomma med begärd fullmakt
och att angiva vilket slags prästbetyg som äskades. Påföljande dag skrev
Zachrisson på nytt till Wallin och anhöll att denne ville direkt till Vemmenhögs,
Ljunits och Herrestads domsagas häradsrätt insända det begärda intyget
att bifogas handlingar i mål om äktenskapsskillnad. I brevet upplyste
Zachrisson att övriga handlingar samma dag översänts till häradsrätten
samt anhöll om besked huruvida Wallin villfore denna begäran. Brevet föranledde
icke någon åtgärd från Wallins sida.

I en den 15 april 1961 hit inkommen klagoskrift anhöll Zachrisson — under
påstående att Wallins vägran att utfärda det begärda beviset stode i
strid med gällande lag och praxis — att JO måtte vidtaga erforderliga åtgärder
i ärendet.

I häröver avgivet yttrande förklarade Wallin att han — efter konferens
med vederbörande kyrkobokföringsinspektör — vidhölle sin uppfattning att
fullmakt borde företes. Till stöd härför åberopade han bl. a. ett av ecklesiastikdepartementet
den 26 juli 1940 utsänt cirkulär, däri pastorsämbetena
anbefalldes att vid utfärdande av intyg för ansökningar om pass förvissa
sig om att intyget begärts av7 avsedd person ävensom att vid utfärdande av
intyg om medborgarskap iakttaga särskild noggrannhet och varsamhet.

Lunds domkapitel förklarade sig i infordrat utlåtande ansluta sig till vad
kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspektionsområde Nils
Glimelius anfört i ett på begäran av domkapitlet avgivet yttrande. I detta
anförde Glimelius bland annat:

Kyrkobokförare, som önskar fullmakt, då annan person än den beviset
avser begär bevis, gör detta för att förhindra missbruk. (Det finns de, som
av samma skäl begär legitimation av person, som personligen anhåller om
sådant bevis.) P. g. a. kännedom om hot om anmälan brukar en del kyrko -

398

bokförare, då fullmakt ej företes, sända beviset till den beviset avser i stället
för till den, som begär det. I här gällande fall var detta icke möjligt, då
meddelande ej lämnats om uppdragsgivarens adress. De flesta kyrkobokförare
anser, att gällande lag förpliktar till sådan försiktighet och att man
är skyldig skydda människors personliga integritet. Prästbevis för äktenskapsskillnad
kan p. g. a. det å beviset angivna ändamålet icke hos myndighet
användas för något annat, men uppgifterna, som rör mycket personliga
förhållanden, kan — i orätta händer — bli till skada. Såväl gällande lag som
kännedom om missbruk av prästbevis (t. o. in. myndighets namn har obehörigen
använts för att skaffa uppgifter) ger, enligt min mening, skäl för
kyrkobokförares vägran att vid varje påfordran utfärda prästbevis. Många
kyrkobokförare menar, att ledamotskap i Sveriges advokatsamfund kan anses
som garanti för att prästbevis i vissa fall kan utfärdas utan fullmakt, då
begäran göres å blankett med tryckt uppgift om advokatens namn in. in.
och om nämnda ledamotskap. Då jag vid samtal med Wallin nämnde detta,
tycktes han vara av samma mening. Många advokater (Zachrisson ej ledamot
av Sveriges advokatsamfund) bifogar, trots att de äro kända, fullmakt
eller avskrift av fullmakt.

Det vore av värde om JO i yttrande ville, med beaktande av de erfarenheter
och de skäl för sitt handlingssätt kyrkobokförarna har, lämna anvisningar
till skydd för människors personliga integritet, till förekommande av
uppgifters missbrukande och till skydd för kyrkobokförare, som söker handla
enligt gällande lag och med ansvar för människorna.

Domkapitlet uttalade att Wallins åtgärd att utan fullmakt från uppdragsgivaren
vägra utfärda prästbevis att bifogas ansökan om äktenskapsskillnad
torde helt stå i överensstämmelse med lag, varför dennes åtgärd måste betraktas
såsom helt korrekt. Domkapitlet hade sig bekant att prästerskapet
till skydd för den enskilde ägnade frågor av hithörande slag en restriktiv
bedömning.

Zachrisson avgav därefter påminnelser, däri han bl. a. upplyste att utfärdandet
av prästbeviset i detta fall varit en brådskande angelägenhet, eftersom
den hustru, som beviset skulle avse, hade ett ekonomiskt intresse av att
så länge som möjligt förhala äktenskapsskillnad. Zachrisson påtalade att
Wallin icke angivit om han önskade fullmakt från mannen eller hustrun
samt upplyste att hans juridiska byrå rekvirerat 100-tals bevis av samma
slag, men att byrån aldrig tidigare avkrävts fullmakt.

Statistiska Centralbyrån anförde i infordrat utlåtande följande.

Kyrkoboksanteekning, som innehåller upplysning om enskilds personliga
förhållanden och därför enligt 13 § sekretesslagen icke får utlämnas till
envar, skall likväl utlämnas till annan, om med hänsyn till det ändamål
för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt trygghet
kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada
eller förklenande för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga.
I lagmotiven (prop. 1937: 107 sid. 54) har erinrats om att utlämnande skulle
vägras endast om fara funnes för missbruk av erhållna upplysningar. Sålunda
syntes i regel kontrahenterna vid ett tillämnat äktenskap kunna anses
berättigade att få del av upplysningar om varandra.. Med stöd av bl. a. detta

399

exempel torde vidare få anses helt utom tvivel att det icke i lagens mening
är missbruk till skada eller förklenande för den tappande parten, om sadana
upplysningar i enlighet med domstolarnas praxis åberopas i rättegång mellan
makarna angående äktenskapets upplösning. För detta ändamal bor
vardera maken kunna erhålla ett prästbetyg med upplysningar aven angående
andra makens personliga förhållanden, .såvitt dessa äro av betydelse
i rättegången. I den mån barn behöva upptagas på ett sådant betyg torde i
regel dessa, åtminstone såvitt i kyrkobok antecknats, vara makarnas gemensamma.
Av den avgivna förklaringen att döma synes pastor i det föreliggande
fallet ha varit beredd att översända det begarda prästbetyget till
mannen personligen. Ett rent faktiskt hinder — okand postadress — har

lbBegär någon i uppgiven egenskap av ombud för part, till vilken en av
lagen skyddad anteckning sålunda far utlämnas, att anteckningen i stallet
skill utlämnas till honom, måste jämväl beträffande honom provas, huruvida
trygghet mot missbruk är för handen Lagen föreskriver ej hur provningen
i dylikt eller annat fall skall ske. I förarbetena framhalles, att härigenom
en betydande diskretionär prövningsrätt tillagges myndigheterna,
vilken icke minst för kommunala befattningshavare emellanat kan vara
förenad med vissa svårigheter att rätt fullgöra. Därvid erinras, att segandet
är så utformat, att så snart det icke kan anses uteslutet att handlingens
utlämnande kommer att missbrukas, vederbörande befattningshavare bor
vara försvarad, om han vägrar utlämnande — — — Mot bakgrunden av
vad sålunda anförts synes det icke vara ett for strängt krav, om den, so
uppgiven egenskap av rättegångsombud begar utlämnande tor annans rakning,
anmodas styrka sin behörighet att företräda den andre genom att förete
exempelvis sin rättegångsf ullmakt. . , e „

Denna tankegång äger emellertid tillämpning i det föreliggande fallet endast
under den förutsättningen, att det begarda prästbetyget skulle hava
innehållit någon sekretesskyddad anteckning. Hur harmed förhåller sig

framgår ej klart av handlingarna i ärendet. o ,,

I enlighet med JO:s tolkning i ämbetsberattelsen ar 19o3 s. 267 tf, att.
endast vissa anteckningar i kyrkobok äro undandragna offentlighet v ars
resultat dock måste kunna modifieras med tillämpning av allmän rattsgrundsats,
t. ex. vid fara för personlig säkerhet genom utlämnande av adress
(jfr 14 § sekretesslagen) — torde sekretessen i församhngsboken, den kyrkobok
som närmast bär aktualitet med avseende a prästbetyg i aktenskapsmål,
få anses ha i huvudsak följande omfattning, nämligen sa att den otvivelaktigt
gäller anteckningar rörande fader- och moderskap till barn utom
äktenskap, straffpåföljder, i den mån sådana anteckningar annu kvarsta,
och sinnessjukdom såsom vittnesbörd om leverne och seder, vilka kunna
lända till skada eller förklenande, uppenbarligen därjämte bord utom aktenskap
såsom ett enskilt personligt förhållande (jfr prop. 1937:107 s.,,3 kyrkoherden
i Västervik) samt i konsekvens härmed (jtr aven 1915 ars kyrkobokföringsförordnings
regler till flyttningsbetyg) anteckningar som avses i kyrkobokföringskungörelsen,
anvisningar till församhngsboken kol. 14 punkterna
8 och 9, angående trolovmngsbarn, dom angaende barns bord och
arvsrätt sförklaring, anteckningar angående sinnesslohet, fallandesot och
uppgifter från särskolor eller vårdanstalter för psykiskt efterblivna eller från
epileptikeranslalter och angående tillfrisknande (anvisningar till kol. 4 och
till kol 14 punkt 15, jfr SFS 1955: 137 och 1958: 3), anteckningar om tram

400

varandes vistelse å sinnessjuhus eller fångvårdsanstalt (anvisningar till kol.

ni* oo\ t Samt aonJecl^limg om nattvardshinder (anvisning till kol. 14,
punkt 28). Inom området för vad som kan betecknas såsom tveksamt faller
en anteckning om att någon är eller har adoptivbarn men enligt centralbyråns
nuvarande uppfattning (jfr RÅ 1944 s. 21) däremot icke en anteck 23*1FB)

omyndlgforklanng’ Vllken far anses fullt offentlig (jfr 20 kap.

sekretesslagen icke stadgar förbud mot en allmän handlings utlämnande
betyder detta icke, att myndigheten äger pröva efter lämplighet
™lda hamllmgen bör utlämnas. För dylikt fall gäller enligt 2 kap 8 §
tryckfrihetsförordningen ovillkorligen, att handlingen skall utlämnas för
läsning eller avskrivning pa stället eller i avskrift. Detta kan ske genom att
ett prästbetyg lamnas. Men det är likväl av vikt att hålla i sär frågan om
t enna allmänna rätt att fa del av kyrkoboks innehåll och frågan om rätt att

teÖ&SÄ"n,äste bedömns med avseende 4 * »lik»

d,f icke föreligger en obegränsad rätt att utfå prästbevis rörande

På ohka hålini lf ^tM^mmande framgår emellertid av bestämmelser
pa ohka hall i lagstiftningen. Trolovad äger icke ens för egen del erhålla
Vktenskapsbetyg utan samtycke av den andra trolovade (3 kap. 7 § GB)

XfiÄF skall,lami?as .td].de trolovade, vigselbevis till makarna, uppgift
från pastorsämbete i och for utredning angående brott endast till vissa

3o1unf SWtT -3 ktPV5 § OCh 4 8 § GB’ Kungk kungörelsens den

30 juni 1960). Flyttnmgsbetyg, utvandnngscertifikat eller utvandringsbe tyg

skall utfardas till den flyttande (22 och 24 §§ folkbokföringsförord aSfriterdve/F

Vas,Sokaade skalJ ha begärts av »avsedd person» (i remissl,
P n! P cirkulär) Exempelsamlingen gör ej anspråk på fullständighet.
Den medger emellertid iakttagelsen, att det i dessa fall rör sig om prästkf,
vln f0Ii sfrskllt andmnah beträffande vilka icke generellt kan förutsättas
att de skola innehalla nagon sekretessbelagd anteckning, och att den avsedde
mottagaren ar nagon för vilken detta ändamål gäller.

894 1910 och 1915 års kyrkobokföringsförordningar samt i 69 § 2
VffCket * dfr g¥lande kyrkobokföringskungörelsen förekommer
med \ lss skiftning i uttryckssättet stadgandet, att i prästbetyg, för vilket
!y™a ar ej finnes fastställt, ändamålet för vilket betyget utfärdas skall

Utgar man från att syftet med bestämmelsen om ändamålets angivande

1. a. vant, att missbruk skall kunna förebyggas, synes det emellertid berättigat
att flaggaett krav på viss saklegitimation hos betvgssökanden i
den pastor alagda skyldigheten att angiva och därför att underrätta sig om
prästbevisets andanial, da — såsom bestämmelsen numera Ivder i kvrkobokioringskungörelsen
beviset avser ändamål, för vilket formulär ej finnes
fastställt, Det ma framhållas, att i vissa fall redan den föreskrivna ändamalsangivelsen
i och för sig kan motivera eu begränsning av kretsen av
mottagare Likaval som giftermålsbalken vill förhindra, att någon genom
äktenskaps betyg obehongen utges för att vara annans trolovade, framstår
det sasom angelaget att förebygga obehörig användning av exempelvis ett
prästbetyg som anges vara utfärdat för äktenskapsskillnad, även om betv -

401

get för övrigt i det givna fallet icke skulle innehålla andra upplysningar om
makarna än sådana som i annan form kunde meddelas vem som helst. I
princip torde ett berättigat anspråk på att utbekomma prästbevis, vari författningsenligt
bevisets ändamål skall angivas, böra anses tillkomma endast
den för vilken detta ändamål gäller. I vissa fall kan denne vara en annan
än den som avses i beviset.

I 1915 års kyrkobokföringsförordning nämnas (SFS 1918: 339) flyttnings-,
ålders- och arbetsbetyg, äktenskapsbetyg, lysningsbevis, vigselbevis, tillståndsbevis
för begravning samt utdrag av födelse- och dop-, konfirmations-,
lysnings- och vigsel- ävensom död- och begravningsböckerna. Formulären
till åldersbetyg och till utdrag av ministerialböckerna torde kunna anses
ha en mera allmän syftning, medan de övriga formulären framstå såsom
fastställda för särskilda ändamål; i den mån betygsformulär ännu finnas
fastställda i andra författningar torde de vara avsedda för särskilda ändamål.
I praktiken synes en fusion mellan ålders- och arbetsbetyg ha ägt rum
så att åldersbetyg med ett innehåll, som något överskrider formuläret, numera
användas även såsom arbetsbetyg. Ministerialboksutdrag kan i särskilda
fall tänkas få sådant innehåll, att 13 § sekretesslagen träder i tillämpning;
med åldersbetyg kan detta ej hända utan att det genom SFS 1918: 339
fastställda formuläret överskrides. Med undantag för dylika fall borde det
icke möta hinder att till envar — och även rörande annan — utlämna ett
ministerialboksutdrag eller åldersbetyg i enlighet med fastställt formulär,
eftersom detta icke, såsom när det gäller bevis för särskilt ändamål, antyder
ett begränsat användningsområde, och eftersom i här avsedda fall innehållet
är sådant, att rätt till avskrift av vad kyrkoboken i den delen innehåller
enligt 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen och Kungl. cirkuläret den 18 oktober
1946 tillkommer envar. Men måste dock ifrågasätta, om pastor kan anses
skyldig att utfärda ett dylikt bevis till vem som helst rörande vem som
helst för vilket syfte som helst.

Av det anförda torde framgå, att det i författningar och praxis finnes stöd
för båda de mot varandra stående synpunkterna, å ena sidan, att envar bör
äga utbekomma det prästbevis, varav han har ett berättigat behov, även
om det rör annan, såframt icke hinder möter enligt sekretesslagen, å andra
sidan, att varsamhet måste iakttagas med utlämnande av prästbevis rörande
annan, även då hinder mot utlämnandet icke möter enligt sekretesslagen.
Med hänsyn till det vidsträckta och svåröverskådliga användningsområdet
och de olikartade hänsyn som måste tagas, synes en lämplig avvägning icke
kunna bestämmas på annat sätt än att en prövningsrätt från fall till fall får
anses tillkomma pastor. Begäres prästbetyg rörande annan, bör pastor äga
förvissa sig om beställarens befogenhet, även om betyget skall utfärdas enligt
formulär, som icke är avsett för särskilt ändamål. Åberopar sökanden
sin rätt enligt 2 kap. 8 S tryckfrihetsförordningen och kan önskemålet ej
lämpligen tillgodoses med ett prästbevis enligt fastställt eller annat brukligt
formulär, måste det vill faras på annat lämpligt säl t, t. ex. i form av ett intyg
för särskilt ändamål, angivet med orden »Uppgift ur kyrkobok på begäran
enligt 2 kap. 8 S tryckfrihetsförordningen» e. d., eller (jfr cirkuläret
(len 18 oktober 1946) genom ett meddelande i brevform.

Även svaret på frågan med vilken stränghet denna prövning skall ske
måste utfalla olika efter omständigheterna. Strängheten bör avpassas efter

402

skyddsbehovet. Olika grader måste kunna förekomma mellan den restriktivitet,
som 13 § sekretesslagen förutsätter, och det förtroende, med vilket
pastor bör kunna lita till sökandens egna uppgifter, när det gäller enklare
prästbevis. Lika litet som i sekretesslagen är det här möjligt att giva detaljregler.
Vad särskilt angår prövningen av behörighet som ställföreträdare, då
sådan behörighet är av betydelse, kan ett förtroende grundas på andra omständigheter
än företedd fullmakt, exempelvis ledamotskap i advokatsamfundet.
Men pastor bör kunna kräva den grund för att förtroende skall uppkomma,
som han med hänsyn till sakens vikt och omständigheterna i övrigt
finner behövlig. En ansvarskännande myndighet bör äga påräkna respekt
för sitt ansvar.

Ovan har uttalats, att det framstår såsom angeläget att förebygga missbruk
av ett prästbetyg, som anges vara utfärdat för äktenskapsskillnad,
även om betyget för övrigt i det givna fallet icke skulle innehålla andra
upplysningar om makarna än sådana som i annan form skulle kunna meddelas
vem som helst. Vid tillämpning av denna synpunkt och de nu senast
anförda synpunkterna på det föreliggande fallet, synes pastorsämbetet icke
kunna klandras för att företeende av fullmakt begärts, även om det skulle
befinnas att praxis är mindre sträng hos något eller några andra pastorsämbeten.
Därest det förelåg praktiska svårigheter att efterkomma denna
begäran synes en redogörelse för dessa ha varit bättre ägnad än det svar som
gavs att inge pastor förtroende för klagandens påstående om sin behörighet.
Det synes emellertid önskvärt att pastor preciserat vems fullmakt han önskade
få se. Det kan vidare ifrågasättas om ej pastor, med hänsyn till sakens
vikt. bort taga fasta på klagandens slutliga förslag att översända betyget
direkt till domstolen. Visserligen är det i hög grad angeläget att domstolarna
icke belastas med försändelser av ovidkommande prästbetyg. Klagandens
uppgift att målet var anhängigt synes emellertid, vid tvekan, ha varit lätt
att kontrollera.

Zachrisson inkom därefter med nya påminnelser.

På min begäran tillställde Wallin mig det bevis som skulle ha utfärdats,
om Zachrissons begäran bifallits.

Jag tog även del av häradsrättens handlingar i äktenskapsskillnadsmålet.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I 13 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar stadgas, att anteckningar i kyrkoböcker, folkregister
och mantalsböcker ävensom handlingar, vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen,
själavården eller kyrkotukten, icke må, i den mån de innehålla
upplysning om enskilds personliga förhållanden, utan hans samtycke till annan
utlämnas förrän 70 år förflutit från anteckningens eller handlingens datum,
såvida icke, med hänsyn till det ändamål, för vilket utlämnande åstundas
och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att
det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde
som avses eller för hans nära anhöriga. Vid utlämnande böra erforderliga
förbehåll göras.

403

Motsvarande bestämmelse återfanns tidigare i § 2 inom. 4 tryckfrihetsförordningen,
däri stadgades förbud mot utlämnande av utdrag av kyrkoböcker
eller av andra själavården och kyrkodiseiplinen rörande handlingar,
i vad de innehöllo upplysning huruvida enskild person ådragit sig påföljd
enligt den numera upphävda 2 kap. 19 § strafflagen eller om enskild persons
leverne och seder i övrigt, såvitt de lände honom till skada eller förklenande.

I den proposition (107/1937) som låg till grund för 1937 års lag i ämnet
anförde departementschefen följande: Det hade synts lämpligt att något
omlägga bestämmelserna i förevarande paragraf, så att de komme i full
överensstämmelse med stadgandena i 14 §. Sålunda hade såsom förutsättning
för sekretess angivits icke att handlingarna rörde någons leverne och
seder utan att de rörde någons personliga förhållanden. Det måste nämligen
vara en fördel att med avseende å alla bestämmelser, som vore givna med
hänsyn till privatlivets helgd, samma uttryck användes. Såsom förutsättning
för utlämnande av ifrågavarande handlingar i trots av sekretessföreskriften
hade angivits icke blott att trygghet kunde anses vara för handen,
att det ej lände den enskilde, vilkens personliga förhållanden avsåges, till
skada eller förklenande, utan även att det ej lände till skada eller förklenande
för hans nära anhöriga.---Den diskretionära prövning, som ålagts

prästerna i fråga om tillhandahållande av kyrkoböcker, kunde otvivelaktigt
mången gång vara ömtålig och ansvarsfull. En sådan prövning torde emellertid
allraminst kunna undvikas då det gällde kyrkoböcker, där det förekomme
många anteckningar om personliga förhållanden samtidigt som ett
starkt och berättigat offentlighetsintresse med avseende å dessa böcker funnes.
Denna prövning torde i första hand böra åligga vederbörande pastor.
Det kunde i anledning av vad som framkommit i yttrandena erinras, att
utlämnande skulle vägras endast om fara funnes för missbruk av erhållna
upplysningar. Sålunda syntes i regel kontrahenterna vid ett tillämnat äktenskap
kunna anses berättigade att få del av upplysningar om varandra. Detta
framginge i viss mån genom den i departementsförslaget företagna ändringen
i formuleringen av villkoren för utlämnande därhän, att det särskilt
nämnts att vid prövning om trygghet mot skada eller förklenande vore för
handen hänsyn skulle tagas till det ändamål för vilket handlingen åstundades.

Med avseende å innebörden av hithörande stadgande har min företrädare
i ämbetet i ett år 1952 avgjort ärende (se JO 1953 s. 267) under hänvisning
till vad som förekommit vid tillkomsten av lagen — uttalat, att da
sekretesskydd beretts enskilds personliga förhållanden därmed icke avsetts
andra förhållanden än dem, som tidigare voro skyddade genom tryckfrihetsförordningens
stadgande om skydd mot offentliggörande av handlingar som
innehöllo upplysning om enskild persons leverne och seder, såvitt de lände
honom till skada eller förklenande. Departementschefens uttalande om skälet
för ändring av de sakkunnigas förslag i denna del torde nämligen tydligt

404

visa, att man icke avsåg att göra någon ändring i sak i fråga om de förhållanden,
som borde skyddas mot offentliggörande. Skulle så varit fallet, hade
utan tvivel skälet för den i departement sförslaget använda terminologin angivits
på annat sätt än som skett. Det förtjänade även framhållas att, om
alla personliga förhållanden vore skyddade, upplysning om exempelvis en
persons civilstånd ej heller skulle kunna lämnas av vederbörande präst.

För egen del får jag beträffande innebörden av förevarande stadgande i
sekretesslagen anföra följande.

Kyrkoboksanteckning, som innehåller upplysning om enskilds personliga
förhållanden, må icke utlämnas till annan, såvida icke trygghet kan anses
vara för handen, att utlämnandet ej kommer att missbrukas till skada eller
förklenande för den enskilde, som avses med anteckningen, eller för hans
nära anhöriga. Vid prövning av fråga om ett utlämnande till annan kan
medföra missbruk skall hänsyn tagas till det ändamål för vilket utlämnandet
astundas och till omständigheterna i övrigt. Kan vid ett hänsynstagande
till dessa förhållanden trygghet anses vara för handen, att utlämnandet ej
kommer att missbrukas, innefattar sekretesslagen icke något förbud mot ett
utlämnande. Envar är följaktligen på grund av bestämmelserna i 2 kap. 8 §
tryckfrihetsförordningen berättigad att få del av anteckningen i den ordning
som stadgas i nämnda lagrum. Detta kan även ske genom utfärdande
av sedvanligt prästbevis.

Såsom statistiska centralbyrån i sitt utlåtande framhållit föreligger icke
en ovillkorlig rätt för envar att få del av kyrkoboksanteckning, som icke
skall hållas hemlig, genom prästbevis enligt fastställt formulär. Vissa prästbevis
kunna missbrukas av obehörig, t. ex. ett bevis för sökande av pass.
Härtill måste hänsyn givetvis tagas. Envar kan därför icke kräva att få del
av kyrkoboksanteckning av sistnämnda slag i form av prästbevis enligt
fastställt formulär. Kan beviset befaras komma att missbrukas, får utlämnande
av anteckningen ske på annat sätt.

Vid framställning om utfående av prästbevis enligt föreskrivet formulär
rörande viss person har prästen alltså — om framställningen göres av annan
än den beviset skulle avse —- i enlighet med det anförda att i första hand
pröva om de uppgifter, som skulle utlämnas, är av beskaffenhet att kunna
missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller för
hans nära anhöriga, exempelvis uppgifter om barn utom äktenskap eller om
sinnessjukdom. Därest uppgifterna icke på grund av sekretesslagen skola
hållas hemliga, har han vidare att pröva om ett utlämnande av uppgifterna
genom utfärdande av prästbevis enligt fastställt formulär kan av obehörig
missbrukas. Härvid måste hänsyn tagas till den person, till vilken utlämnandet
skall ske.

I förevarande fall är fråga om utlämnande bort ske av uppgifter, avsedda
att åberopas vid ingivande till domstol av ansökan om äktenskapsskillnad

405

och som bruka lämnas å särskilt formulär. Sådana uppgifter kunna vara
förklenliga för den som uppgifterna avse. Ett åberopande av sådana uppgifter
i mål om hem- eller äktenskapsskillnad kan emellertid i lagens mening
icke anses innebära ett missbruk till skada eller förklenande av den
enskilde som avses. Envar av två makar är följaktligen berättigad att utfå
sedvanligt prästbevis för sökande av skillnad, även om däri lämnas uppgifter
om den andre maken, vilka i och för sig kunna anses förklenliga för
denne.

Begäres — såsom i förevarande fall — utlämnande av sådant bevis av
någon i egenskap av ombud för endera av makarna utan att därvid förete
fullmakt från denne, har vederbörande präst otvivelaktigt att pröva om utlämnandet
av beviset kan innefatta risk för missbruk. Bedömningen härav
torde i första hand böra ske med hänsyn till beskaffenheten av de uppgifter
som det begärda beviset skulle innehålla. Om beviset icke skulle innehålla
något, som kan vara för någon av makarna menligt eller förklenligt, möter
ur sekretessynpunkt icke hinder mot att utlämna beviset till det uppgivna
ombudet, även om denne icke företett fullmakt. I dylikt fall saknas — eftersom
prästbevis för sökande av skillnad, såsom kyrkobokföringsinspektören
Glimelius framhållit, icke lärer kunna användas för annat ändamål än det
för vilket det är avsett — anledning att förvägra ombudet det begärda beviset.

Skulle emellertid beviset komma att innehålla upplysning, som kan missbrukas
till skada eller förklenande för vederbörande, måste prövningen av
frågan om risken för missbruk omfatta även frågan om det uppgivna ombudet
är en person som rimligen kan antagas komma att använda beviset
eller de uppgifter detta innehåller för annat ändamål än det uppgivna. Denna
prövning måste självfallet ske med beaktande av att det är ett såväl
allmänt som enskilt intresse av vikt att utlämnandet av prästbevis av förevarande
slag för avsett ändamål sker utan dröjsmål och utan uppställande
av formella hinder som icke äro nödvändiga. I enlighet härmed anser jag för
min del att prästbevis för sökande av hem- eller äktenskapsskillnad, vilket
innehåller upplysningar som kunna vara menliga för enskild, bör kunna —
även om fullmakt icke företetts — utlämnas till det uppgivna ombudet, om
denne är för pastor känd såsom pålitlig eller om han innehar sådan ställning,
att man icke har rimlig anledning att räkna med missbruk. Exempelvis bör
utlämnande kunna ske till ledamot av Sveriges advokatsamfund med hänsyn
till att sådan ledamot iir underkastad disciplinär tillsyn. Om emellertid
det uppgivna ombudet icke är känt av pastor och icke innehar sådan ställning
som nyss nämnts, synes det mig fullt befogat att — om det begärda
beviset skulle innehålla upplysningar av ömtålig art — uppställa krav på att
det uppgivna ombudet företer fullmakt från sin huvudman.

I förevarande fall framgår av handlingarna att det begärda beviset — om
det utfärdats — skulle ha innehållit allenast uppgifter om att mannen M.,

406

som icke var kyrkoskriven inom Skurnps församling, är född den 16 januari
1931, att hans hustru I. M-B. M. är född den 10 april 1931 och skriven å
viss ort inom församlingen, att hon och hennes make ingingo äktenskap den
31 mars 1956, att ingen av makarna förut varit frånskild, och att makarna
hade viss inom församlingen kyrkobokförd dotter, född den 18 april 1957.
Beviset skulle sålunda icke ha innehållit någon uppgift, som över huvud
taget kunde vara för vederbörande förklenlig eller som eljest skulle hållas
hemlig. Zaehrisson — liksom varje annan medborgare — var följaktligen på
grund av stadgandet i 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen berättigad att
taga del av uppgifterna. Med hänsyn härtill och då prästbevis för sökande
av hem- eller äktenskapsskillnad, såsom förut nämnts, ej lärer kunna användas
för annat ändamål än det avsedda, saknades anledning att betvivla
Zachrissons uppgift om ändamålet med det begärda beviset eller att befara
att detsamma skulle missbrukas. I varje fall borde detta ha stått klart för
Wallin sedan Zaehrisson begärt att Wallin skulle sända beviset direkt till
Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsagas häradsrätt, varest skillnadsmålet
var anhängigt. Jag anser därför att Wallin i detta fall — där fråga
icke var om utlämnande av uppgift som skulle hållas hemlig eller om prästbevis,
som kunde missbrukas av obehörig — handlat oriktigt genom att
vägra utfärda beviset till Zaehrisson utan att denne företedde fullmakt från
sin uppdragsgivare.

Jag vill emellertid framhålla att sekretesslagens bestämmelser äro svårtolkade.
Det är vidare uppenbart, att Wallin handlat uteslutande i ett i och
för sig erkännansvärt syfte att, såsom han uttryckt saken, värna församlingsbors
och medmänniskors integritet. Det inträffade kan därför — ehuru
Wallin enligt min mening förfarit oriktigt — icke läggas denne till last såsom
tjänstefel. Klagomålen kunna följaktligen icke föranleda vidare åtgärd
från min sida. Vad här anförts torde emellertid vara förtjänt av beaktande i
framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

16. Ogrundat beslut av barnavårdsnämnd att meddela en 14-årig
flicka allvarlig varning för vanart och hennes föräldrar
allvarlig förmaning

Vid inspektion av länsstyrelsen i Blekinge län i september 1960 antecknades
rörande ett av länsstyrelsen handlagt barnavårdsärende följande.

Enligt protokoll av den 24 november 1958 höll poliskonstapeln H. Ekberg
förhör samma dag med Madeleine C., född år 1944 och dotter till handlanden
Gillis C. och hans hustru i E. Förhöret, som skedde i närvaro av
ordföranden i T. barnavårdsnämnd fru Astrid Olsson, avsåg misstanke att
Madeleine den 22 i samma månad olovligen tagit sig in i en husvagn och
därvid orsakat skadegörelse. Vid förhöret uppgav Madeleine — enligt pro -

407

tokollet — att hon på kvällen sagda dag tillsammans med andra ungdomar
i bil rest till Folkets hus i T. för att dansa. Vid 21.30-tiden hade hon lämnat
Folkets hus och i sällskap med en pojke och en flicka begivit sig till en husvagn,
som stod uppställd i närheten. I husvagnen befunno sig två ungdomar.
Madeleine hade efter eu kort stund lämnat husvagnen och köpt
varm korv åt alla i sällskapet. Klockan 23 hade ett gäng pojkar anlänt,
vilka med våld beredde sig tillträde till husvagnen, vars dörr slets sönder.
Madeleine kände ingen av dessa pojkar. Strax därefter hade Ekberg kommit
till platsen och kört bort samtliga. Madeleine hade därpå i sällskap
med ett par ungdomar begivit sig till en pojkes hem och hade vid 3-tiden
tillsammans med andra flickor återvänt till E. Enligt protokollet erkände
Madeleine, att hon utan ägarens tillstånd besökt husvagnen och att hon
varit med om att smutsa ned i vagnen. I protokollet antecknades, att Madeleines
berättelse upplästes för henne och lämnades utan erinran.

Vid sammanträde med barnavårdsnämnden i T. den 17 mars 1959 behandlades
enligt nämndens protokoll en polisrapport från landsfiskalen i
orten, varav bl. a. framgick att sex ungdomar gjort sig skyldiga till inbrott
och grovt egenmäktigt förfarande. Beträffande fyra av dessa, som voro
fyllda 15 år, hade landsfiskalen begärt nämndens yttrande rörande frågan
om åtalseftergift. Beträffande de två andra hade, enligt protokollet, ärendet
överlämnats till nämnden för åtgärd. I protokollet antecknades att
nämnden beslöt, att ordföranden och vice ordföranden skulle göra hembesök
och samtala med barnen och deras föräldrar och i samförstånd söka
komma fram till lämpliga åtgärder ävensom att tilldela barnen och föräldrarna
varning. Å ett utdrag av detta protokoll hade ordföranden, fru
Astrid Olsson, antecknat att Madeleine tilldelats en allvarlig varning för
»egenmäktigt förfarande» samt att föräldrarna uppmanades att ha bättre
uppsikt över sin dotter, därvid det enligt nämndens mening vore anmärkningsvärt
att hon anlänt till sitt hem först klockan 3.30 på morgonen.

I en till länsstyrelsen den 3 april 1959 inkommen skrift anförde Madeleines
föräldrar besvär över nämndens beslut att tilldela dem och Madeleine
varning. I skriften framhölls, att den till grund för beslutet liggande polisutredningen
innehölle allvarliga felaktigheter. Bl. a. skulle Madeleine icke
ha erkänt annat än att hon knackat på dörren till husvagnen och då blivit
insläppt. Hennes i förhörsprotokollet antecknade berättelse hade ej heller
upplästs för henne. Föräldrarna begärde en ny grundlig polisutredning
rörande vad som förekommit.

I infordrat yttrande förklarade barnavårdsnämnden, att den vidhölle sitt
beslut men förklarade sig vara villig att ompröva beslutet, om rapporten
skulle komma att ändras på viktiga punkter.

Därefter verkställde landsfiskalen R. S. Tigerhielm utredning genom förhör
med Madeleine och vissa andra i saken inblandade ungdomar. Madeleine
uppgav, att hon omkring klockan 22 ensam begivit sig till husvagnen,
där hon hört att ett par pojkar brukade uppehålla sig och där hon trodde
att även två väninnor till henne vistades. Hon hade knackat på för att
fråga flickorna om de ville följa med tillbaka till dansen. Ilon hade släppts
in och uppehållit sig i vagnen 5 ä It) minuter, varefter hon gatt ut och köpt
varm korv till samtliga. Sedan hade hon stannat i husvagnen omkring 15
minuter. Därefter hade hon gått tillbaka till Folkets hus och återvänt till
husvagnen efter kanske Vä timme. Då hade ett gäng pojkar varit pa platsen
och slitit upp dörren och gått in i vagnen. Sedan alla därefter bortkörts

408

av Ekberg, hade hon tillsammans med en flicka och två pojkar begivit sig
till en av pojkarnas hem för att invänta en bil, med vilken hon och den
andra flickan fått löfte återvända till E. Då bilen emellertid ej kom, hade
flickorna vid 3-tiden själva tagit en taxibil hem. Madeleine förklarade, att
hon tidigare hört att de andra ungdomarna fått lov att vistas i husvagnen.
Hon förnekade att hon smutsat ned i vagnen. — Utredningen i övrigt gav
stöd åt Madeleines uppgifter.

I avgivet yttrande anförde Tigerhielm, bl. a., att det finge anses olämpligt
att Madeleines föräldrar tillåtit henne att besöka Folkets hus, där hon
varit åtminstone en gång tidigare. Även om Madeleine ej haft fullt klart
för sig att hon icke ägt uppehålla sig i husvagnen var det enligt Tigerhielms
mening olämpligt att hon gjort det i sällskap med ifrågavarande båda pojkar,
vilka voro kriminellt belastade. Beträffande Madeleines sena hemkomst
förklarade Tigerhielm att denna syntes ha berott på omständigheter, varöver
Madeleine ej kunnat råda.

Efter remiss yttrade sig därefter t. f. socialvårdskonsulenten Birger Jonasson.
Under förmälan att han samtalat med Madeleine och hennes föräldrar
föreslog Jonasson, under hänvisning tillika till den förnyade polisutredningen,
att ärendet måtte återförvisas till barnavårdsnämnden för
omprövning av beslutet om varning.

Nämnden inkom därefter med nytt yttrande, däri nämnden förklarade
sig vidhålla sitt beslut. Enligt nämndens mening gav den nya utredningen
belägg för att varningen varit befogad.

Socialvårdskonsulenten Vesta Almqvist avgav därefter yttrande, däri
framhölls, bl. a., att det icke kunde vara nyttigt om Madeleine bibragtes
uppfattningen att hon handlat riktigt och barnavårdsnämnden fel. Föräldrarna
borde vara tacksamma för den hjälp nämnden genom sina åtgärder
åsyftat att lämna dem. Det vore enligt Vesta Almqvist både för Madeleines
och hennes kamraters del oriktigt att återkalla varningen.

I avgivna påminnelser framhöllo slutligen föräldrarna, att det ej varit
deras mening att kritisera barnavårdsnämnden men väl den polisrapport,
varå nämnden grundat sitt beslut. Den allvarliga varning, som utdelats,
vore enligt deras mening något oerhört och grundade sig på att Madeleine
gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande, således ett brott. Det hade
varit en chock för föräldrarna, då de — ett halvår efter händelsen — fått
mottaga hembesök med varning för att Madeleine begått brott. Madeleine
hade emellertid ej förfarit brottsligt, snarare godtroget. Varningen hade
endast grundat sig på en polisrapport, som visat sig vara helt felaktig.
Föräldrarna ifrågasatte huruvida samarbetet mellan barnavårdsnämnd och
föräldrar endast borde vara en strävan att belasta ungdomar med det
mesta möjliga utan chans till försvar, att utnyttja deras och föräldrarnas
tillit och att döma dem på det hårdaste för att sedan begära att barn och
föräldrar skulle visa tacksamhet.

Genom utslag den 14 augusti 1959 prövade länsstyrelsen lagligt att —
enär klagan över barnavårdsnämndens ifrågavarande beslut icke vore medgiven
— lämna besvären utan avseende. Vidkommande föräldrarnas yrkande
om ny polisutredning fann länsstyrelsen, enär sådan utredning numera
verkställts, ytterligare åtgärd i nämnda avseende icke vara påkallad.

Beträffande barnavårdsnämndens beslut den 17 mars 1959 om varning
till Madeleine och hennes föräldrar lät jag till inspektionsprotokollet bl. a.

409

anteckna, att nämnden endast syntes ha grundat sitt ställningstagande beträffande
Madeleine och hennes föräldrar på den kortfattade polisrapporten
över förhöret med Madeleine i november 1958, vilket syntes ha hållits
i närvaro av föräldrarna. Även om nämnden utgått från att — såsom i
rapporten antecknats — Madeleine erkänt att hon utan lov uppehållit sig
i husvagnen och där smutsat ned, torde detta i och för sig knappast ha
kunnat vara till fyllest för att anse henne i fara att bli vanartad. Bortsett
härifrån hade i varje fall, enligt vad handlingarna utvisade, icke i någon man
klarlagts huruvida hennes uppförande kunde läggas föräldrarna till last som
vårdslöshet eller berodde på deras oförmåga att fostra barnet. Barnavårdsnämnden
syntes emellertid — även efter den nya utredning som verkställts
i anledning av föräldrarnas besvär och som vore mera förmånlig för Madeleine
än den först verkställda -— anse sitt varningsbeslut befogat. Det funnes
därför och med hänsyn till den principiella vikten av att varningsinstitutet
icke tillämpades annat än om laga förutsättningar härför vore för
handen, anledning att inhämta barnavårdsnämndens yttrande i saken.

Såvitt angick länsstyrelsens prövning av ärendet framhöll jag, att det
syntes oklart vilken prövning länsstyrelsen verkställt och — därest ej länsstyrelsen
funnit nämndens beslut lagligen grundat — av vilken anledning
länsstyrelsen underlåtit att söka åstadkomma rättelse.

Efter remiss inkom länsstyrelsen, efter hörande av barnavårdsnämnden
samt bamavårdskonsulenten i länet, med yttrande.

Barnavårdsnämndens skrivelse innehöll följande.

Utdrag ur barnavårdsnämndens utredning i ärendet.

Vid samtal med skräddaremästare D. S. upplyser denne att obehöriga
hållit till på hans tomt och i husvagnen vid flera tillfällen hösten 1958 samt
gjort inbrott i en sommarbostad på samma tomt, där var omrivet och nerskräpat
med korvpapper, fimpar, aska, tombuteljer, grus och smuts, gång
efter annan. Dagen efter det nämnden fick kännedom om ärendet gjordes
besök på ort och ställe. Ifrågavarande tomt är belägen på kilen emellan
riksväg 82 och avtagsvägen till T:s folketshus, tomten är vårdad och planterad,
inhägnad med staket, där är en villafastighet, ett mindre bostadshus,
ett uthus som numera är inredd sommarbostad, invid en grusgång emellan
de sistnämnda fastigheterna var husvagnen placerad. Vid samtal med fru
Ingbritt C. uppgiver hon att Madeleine hade lov att åka till folketshus i
T. och fru C. uppgav även vem hon skulle åka med. Vid flera tillfällen
hade undertecknad ingående samtal med fru C., men har inte vunnit något
som helst gehör för nämndens synpunkter.

Enligt nämndens mening måste Madeleine haft klart för sig att det var
olovligt att vistas i husvagnen enär de satt i mörker och trvckte och inte
vågade tända ljus. Undertecknad hade samtal med Ingrid R. och Madeleine
C. Då omtalade flickorna, att de visste att det var Krister N. och
Lola som brutit sig in i den andra sommarbostaden, de omtalade även att
Krister supit sig full eu kväll då de varit i T.

Samma kväll som förhöret varit i Madeleine C:s hem endast någon timme
diircftcr påträffade polis Ekberg och undertecknad Madeleine och Ing -

410

rid R. tillsammans med Krister N. och Allan E. ute i E. samhälle; man blir
betänklig när man ser att Madeleine inte tog det mera på allvar, genom att
visa både föräldrar och myndigheter denna nonchalans.

Vid sammanträde med barnavårdsnämnden i T. den 14/12 1960 beslöt
nämnden avge följande yttrande.

Det är ju i lag förbjudet att ungdomar under 16 år icke utan i målsmans
närvaro få besöka offentliga danstillställningar. Föräldrarna ska väl inte
opåtalat medvetet låta sin 14-åriga dotter besöka ett sådant ställe som T:s
folketshus, som har en publik på omkring 1000 personer, ibland dessa finnes
en hel del dåliga element som bråkar och är onyktra, nykterhetsnämnden
och barnavårdsnämnden har på ort och ställe konstaterat att detta
ställe är olämpligt för lättledda 16-åringar (det förekommer ofta besvär i
samband med danstillställningarna). Än mindre för en 14 års flicka, som
visar sådant omdöme att hon bliver med i detta gäng, och utan vidare följer
med på deras brottsliga upptåg.

Nämnden anser att makarna C. borde ha funnit sig i denna enkla åtgärd
från nämndens sida, och insett att de icke borde intala flickan att det är
fel på samhället och att de är utan skuld. Åtgärden var från nämndens sida
avsedd som stöd och hjälp för både barnet och föräldrarna, och beslutad av
nämnden efter noggrann utredning och ingående överläggning och med
god personkännedom om förhållandet. Att lagen i någon mån blivit feltolkad
av undertecknad beklagar jag men handlade i övertygad god tro,
enär de övriga fyra ungdomarna fick förundersökning för åtalseftergift och
dessa två var medskyldiga, torde det väl ligga nära till hands för en lekman
att det minsta nämnden kunde göra var en varning.

Nämndens ordförande uppgav vidare, att ledamöter i nämnden vid sammanträdet
den 17 mars 1959 upplyste att Madeleine »var ute i samhället
till långt ut på nättema, att hon ofta talade dumt om tuffa killar, klädde
sig utmanande och skilde sig från andra flickor i samma ålder». Därjämte
framhöll ordföranden, att det i november 1960 kunde konstateras, att varningen
haft verkan. Föräldrarna hade skärpt sin uppsikt. Flickan hade fått
en tankeställare. Hon hade hösten 1960 börjat på yrkesskola, och det hade
gått bra.

Barnavårdskonsulenten yttrade.

Vad Madeleine vid den aktuella tidpunkten gjort — uppehållit sig på
festplats, där inträdesförbud för ungdomar under 16 år föreligger, och umgåtts
med kriminellt belastade ynglingar i en husvagn till vilken hon borde
förstått, att de olovligen berett sig tillträde — kunde varit en engångsföreteelse
och därmed knappast tillräcklig för att beteckna henne vara i
fara att bliva vanartad.

Enligt min uppfattning är dock just händelsen den 22 november 1958 ett
exempel på hur gängbildning med ogynnsam inriktning kan börja för att
sedan omärkligt glida över i vanor av vanart och kriminalitet. Redan en
sådan händelse bör vara ett observandum för varje barnavårdsnämnd, som
aktivt arbetar för att stävja ungdomsbrottslighet och för att länka in den
enskilde i sundare vanor. Jag anser därför, att händelsen även så som den
verifieras i den senare polisutredningen kan motivera beteckningen enligt
1924 års barnavårdslag § 22 b.

411

Vid barnavårdsnämndens sammanträde 17 mars 1959 lämnade ledamöter
— av vilka åtminstone två äro bosatta i omedelbar närhet av familjen
Gillis C. och sålunda äger ingående kännedom om rådande förhållanden —
dessutom sådana uppgifter om Madeleines vanor, att det mera tydligt framkom,
att händelsen den 22 november 1958 endast vore ett utslag av flickans
beteende. Det synes därför ha funnits skäl att anse henne vara vanartad
och att denna vanart skulle än mer manifesteras, om hon fritt finge
fortsätta på inslagna vägar. Den förmaning, som barnavårdsnämndens
ordförande vid samtal givit Madeleine under utredningen, föreföll nämnden
ha haft föga effekt, varför nämnden bedömde situationen så att Madeleine
borde skriftligen tilldelas varning, för att hon skulle komma till insikt
om nödvändigheten av att ändra livsföring liksom om de påföljder som i
annat fall kunde inträda.

Barnavårdsnämnden beslöt, att ordföranden och v. ordföranden vid hembesök
och samtal med barn och föräldrar skulle söka i samförstånd komma
fram till lämpliga åtgärder ävensom tilldela barn och föräldrar varning.

Barnavårdsnämndens ordförande meddelade redan 1959, då ärendet relaterades
för undertecknad, att Madeleines föräldrar vid samtal intog en avvisande
attityd och att de ställde sig oförstående för behov av den förmaning
och senare varning, som utdelats. Man lyckades sålunda icke med
sina samtal nå gehör hos föräldrarna. För att visa, hur allvarligt nämnden
såg på Madeleines levnadsvanor, kom beslutet att överlämna protokollsutdrag.

Felaktigt har även beträffande föräldrarna beslutats om varning i stället
för allvarlig förmaning. Det torde dock icke vara denna formella felaktighet,
som föräldrarna reagerat emot utan fastmer att barnavårdsnämnden funnit
anledning taga befattning med deras dotter. Att å protokollsutdraget anteckna,
att Madeleine gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande, synes
oriktigt, dels därför att detta aldrig blivit till fullo utrett, dels därför att
barnavårdsnämnds varning skall hänföras till barnets eller den unges hela
situation och icke enbart till eventuellt begångna förseelser. I och med
denna anteckning bibragtes föräldrarna också den uppfattningen, att händelserna
den 22 november 1958 voro enda anledningen till varningen och
förbisåg övriga anmärkningar mot dotterns livsföring.

Huruvida Madeleines vistelse ute i samhället sent på kvällar och nätter och
hennes umgänge med mindre välrenommerade ungdomar alltid skett med
föräldrarnas vetskap torde numera vara svårt att få en riktig uppfattning
om, sedan ett motsatsförhållande inträtt mellan samhälle (polis, barnavårdsnämnd
m. fl.) och familjen C. Beskrivningen av Madeleine vid barnavårdsnämndens
sammanträde så som framgår av nu inlämnade handlingar
ger bilden av en pubertetsflicka, där trotset icke enbart avreageras inom
hemmet. Av rapporterna synes framgå, att föräldrarna haft vetskap om att
Madeleine begav sig till danstillställningen vid Folkets Hus. Detta behöver
dock ej innebära att hon hade deras tillstånd. Man får dock uppfattningen
att de under denna tidsperiod var oförmögna att fostra dottern och skulle
behövt stöd från samhällets organ. (1924 års barnavårdslag § 22 b.)

Med hänvisning till ovanstående anser jag att formella förutsättningar
för att meddela Madeleine C. allvarlig varning och hennes föräldrar en
allvarlig förmaning förelågo, även om jag samtidigt måste uttala att hela
ärendet synes vara ett exempel på hur psykologiskt ineffektivt utdelande
av skriftliga varningar verkar.

412

Länsstyrelsen anförde i sitt yttrande.

Oaktat själva besvären icke kunnat upptagas till prövning, har länsstyrelsen,
med hänsyn till vad makarna C. anfört, ansett sig skyldig föranstalta
om polisutredning för att klarlägga, huruvida i verkligheten sådana missförhållanden
förelåge, för vilkas avhjälpande det jämlikt 81 § 2 mom.
barnavårdslagen ålåge länsstyrelsen att inskrida. Makarna C. hade för
övrigt själva i sin besvärsskrift yrkat, att en ny grundlig polisutredning
rörande vad som förekommit måtte verkställas.

Länsstyrelsen fann, att barnavårdsnämnden på grund av Madeleines
livsföring och föräldrarnas inställning icke saknat skäl att ingripa. Några
ytterligare åtgärder fann länsstyrelsen under sådana förhållanden icke vara
erforderliga. Vad barnavårdsnämnden och barnavårdskonsulenten i sina
yttranden anfört synes giva en klar bild av bakgrunden till barnavårdsnämndens
åtgärder. Dessa åtgärder ha också nu, enligt vad barnavårdsnämnden
uppgivit, haft åsyftad verkan.

Sedan tillfälle beretts makarna C. att yttra sig i ärendet, inkommo de
med ett yttrande, däri de anförde bl. a. följande.

Beträffande barnavårdskonsulentens yttrande, att händelserna i T. endast
skulle vara ett utslag av Madeleines beteenden, synes det oss, enbart
stödja sig på de oriktiga uppgifter barnavårdsnämnden tillhandahållit. För
vår del har vi varken sett eller talat med konsulenten. Hade det inte varit
tänkbart, att konsulenten kunnat kontakta även oss, eller vad slags befattning
har barnavårdskonsulenten, som på så lösa grunder kan skriva ett
sådant meddelande? Eftersom Madeleine aldrig tidigare gjort sig skyldig
till någon förseelse eller det förelåg något anmärkningsvärt i hennes livsföring
i övrigt, kan vi ej förstå varför dessa anmärkningar tillkommit så
här långt efteråt och utan grund. Vi har aldrig haft några svårigheter med
Madeleine. Hon var snäll och lydig och vi hade enastående god hjälp av
henne, den tid hon var ledig och var hemma. Att påstå, att Madeleine är
vanartad eller varit i fara att bli det, är både orättvist och upprörande. Hon
hade ju nyss blivit klar med sin skolgång och konfirmation och aldrig en
gång misskött sig varken då eller tiden därefter. Det är inte frågan om ett
motsatsförhållande mot polis och barnavårdsnämnd från vår sida, utan en
ren strävan efter att erhålla den rättvisa, vi förlitar oss på, tillkommer

varje svensk medborgare och då även ett barn.---Efter länsstyrelsens

beslut skrev jag flera brev till socialvårdskonsulenten med böner om råd
och hjälp. Konsulenten lovade att komma upp till oss, men avhördes aldrig
och sedan orkade jag inte mera. Vem finns, som kan hjälpa barn och föräldrar,
om något sådant, som det, som hänt här, skulle inträffa? Vi har inte
kunnat finna någon, utan endast en enda enkelriktad linje, där Madeleine
och nu även vi framställs som allt sämre människor. Det är smärtsamt, att
vi i utredningen kommer att framstå som mindre lyckade föräldrar, då vi
alltid haft barnens bästa för ögonen. Ingen i vår familj har någonsin missskött
sig, utan alltid sökt efterleva de lagar, skrivna och oskrivna, som
måste finnas i ett samhälle och i övrigt leva ett ärligt och redbart liv. Det
är svårt att se vårt lyckliga familjeliv, den goda sammanhållning och det
kamratskap, som rått, utsättas för kritik.

Att barnavårdsnämnden skulle försökt tala med oss ang. Madeleine är
osanning. Den första kontakt vi hade med nämnden, var -vad första polis -

413

förhöret, då nämndens ordförande var närvarande som förhörsvittne. Från
den dagen till den dag varningarna överlämnades, hörde vi inte ett ljud
från nämnden och erhöll än mindre några förmaningar. Vår andra kontakt
var, då ordf. och vice ordf. kom för att göra hembesök och överlämna varningar
till både Madeleine och oss. Ej heller vid detta besök avhördes
några förmaningar, utan vi samtalade endast någon minut om ditt och datt,
och jag bad att få bjuda på kaffe, men nej tack, de hade inte tid. Därefter
blev jag upptagen i affären. Återkom efter 3—5 min., då båda gått sin väg
utan att ens säga adjö. Upptäckte då ett brev'', som stod lutat mot en blomvas
på bordet. Jag öppnade det och fann de varningar, som blev en sådan
chock för mig. Ringde omedelbart till ordf., som då befann sig hos vice
ordf., boende i E., men hon sade sig ej ha tid att tala med mig, utan bad
mig vänta till en annan dag. Ringde själv återigen följande dag till ordf.,
som förklarade, att nämnden endast stött sig på polisrapporten och att den
minsta åtgärd, barnavårdsnämnden kunde vidtaga för att landsfiskalen
skulle bli nöjd, var att tilldela Madeleine och oss skriftliga varningar. Eftersom
jag själv varje gång varit tvungen att söka kontakt med nämnden,
kan jag ej förstå, att jag varit så svår att komma till tals med och t. o. m.
uppvisat en avvikande attityd, då jag i stället från början hyste det mest
obegränsade förtroende för en sådan inrättning som en barnavårdsnämnd.
Jag ringde flera gånger till ordf. under den tid den nya utredningen pågick
och ordf. var då hela tiden fullt överens med oss om, att något fel uppstått
med den första polisrapporten, varför nämndens omprövning med vidhållande
av båda varningarna blev en stor besvikelse för oss. Då jag ringde
ordf. ang. detta, fick jag bara till svar, att nämnden var mycket förargad

och att det varit knappt, att de nöjde sig med detta. ----Alla dessa

beskyllningar om utespring och dåliga vanor kan jag endast betrakta som
illvilligt förtal och bävar över, att vuxna människor kan låna sig åt dylikt.
Varför försöka pådyvla flickstackaren först det ena och sedan det andra?
Madeleine hade ju nyss slutat skolan, gått och konfirmerats, inte börjat
sällskapa med pojkar, inte lärt sig dansa och hade överhuvudtaget varit
mycket litet ute och aldrig utan vår vetskap eller tillåtelse. I E. finns dessutom
inte stora möjligheter att förlusta sig om nätterna. De erfarenheter
vi gjort under denna tid är förklaringen till den misstro, vi efter hand alltmer
kommit att hysa mot nämnden.

Många uttalanden i detta har gjort mig ledsen, ävensom att Madeleine
klätt sig utmanande och skilt sig från andra flickor. Jag har alltid känt, det
som en glädje att hålla våra tre flickor hela och rena i enkla, trevliga kläder.
Eu sä ung flicka som Madeleine klär sig inte utan hjälp och råd av sin
mamma (har manufakturaffär och en viss yrkesvana inom beklädnadsbranschen),
varför jag anser, det vara en personligt riktad, obefogad kritik
mot mig själv. Madeleine har aldrig i sitt liv ägt ett utmanande plagg.

---Att Madeleine och Ingrid R. samma kväll förhöret varit, skulle

setts ute i samhället tillsammans med Allan E. och Krister N. är osanning.
Madeleine åkte med poliskonstapel Ekberg och nämndens ordf. för att visa
viigen till Ove A:s bostad, där Ingrid och Lola befunno sig. Efter eu kort
stund ringde jag dit och bad Madeleine komma hem, c:a 300 meters väg,
varefter jag gick ut på vägen för att möta henne. Madeleine och Ingrid kom
då i sällskap, ensamma, varefter Madeleine gick till siings. Klockan var dä
ung. halv It).---Madeleine hade endast besökt eu enda offentlig dans tillställning.

Jag är mycket ledsen, att jag gav henne lov till detta. Förstod,

414

hur frestande det var med annonser om det ena artistuppträdandet finare
än det andra, varför jag, för en gångs skull, lät henne följa med, dock efter
att först ha övertygat mig om, att hon var i gott sällskap. Madeleine och
en äldre kamrat hade fått lov att åka med en skötsam och ordentlig pojke,
27—28 år, både till T. och hem igen. (18 km väg.) Eftersom frågan, om att
gå på offentlig fest ej varit aktuell tidigare för Madeleines vidkommande
och jag sett, att jämnåriga kamrater till Madeleine gick på fester, reflekterade
jag inte riktigt över stipulerad ålder. Tänkte, att Madeleine ju var
klar med skola och konfirmation, så det kunde kanske inte vara så farligt.
Hon kunde ju inte dansa, utan det var mest artistuppträdande av något
slag, som lockade. Hade dessutom inte hört något ofördelaktigt om tillställningarna
i T., utan i stället fått den uppfattningen, att det var en, av ungdomen,
omtyckt plats.

Makarna C. åberopade vidare intyg av provinsialläkaren M. Nielsen,
förste poliskonstapeln C. G. Norén och folkskolläraren Harry Håkansson.

Nielsen yttrade.

Jag har tjänstgjort som provinsialläkare i E. distrikt under tiden 1/11
1954 till och med 31/3 1960.

Jag känner familjen Gillis C. mycket väl från den tiden och har lärt att
känna dom som en bra och skötsam familj, som är mycket mån om sina
barn. Madeleine har enligt min mening ej varit annorlunda än andra unga.
Det är därför naturligt att herr och fru C. reagerar kraftigt på en, som de
anser, orättvis varning från barnavårdsnämnden.

Håkansson anförde i sitt intyg följande.

På begäran av köpman Gillis C. och hans hustru vill undertecknad avgiva
följande omdöme om deras dotter Madeleine.

Flickan är född i vårt lilla samhälle, och jag har känt henne hela hennes
uppväxttid och kunnat följa hennes utveckling. Hon har alltid varit en rar
och tillgänglig flicka utan hemligheter av något slag, uppriktig och ärlig.
Det är sällan jag träffat ett barn med dessa egenskaper så framträdande.
Hon är omtyckt av både yngre och äldre kamrater. Jag har haft henne som
elev i folkskolans klasser 5, 6 och 7, och under sin skolgång fullgjorde hon
sina uppgifter på bästa sätt, och var hennes skolgång utan anmärkning.
Likaså hade föräldrarna det största intresse för hennes arbete i skolan, och
samarbetet skola-hem det allra bästa. Madeleines främsta egenskap var
hennes absoluta ärlighet och starka rättskänsla.

Då jag dessutom fortfarande, efter slutad skolgång, har kontakt med
flickan och hennes föräldrar, har mitt intryck av en bra flicka och goda föräldrar
ytterligare förstärkts.

Norén anförde.

Undertecknad vill härmed på begäran vitsorda, att makarna Gillis och
Ing-Britt C. äro skötsamma och redbara personer om vilka jag endast har
gott att säga.

Enär jag tjänstgjort som polisman i E. i nära sju år 1953—1960, och
dessutom bott granne med familjen C., tror jag mig känna den ganska väl.

415

Jag har vid flera tillfällen varit inbjuden i C:s hem, vilket jag alltid funnit
snyggt och hemtrevligt. Makarna C. har så vitt jag kunnat förstå varit
mycket måna om sina tre barn.

Beträffande dottern Madeleine, har hon alltid på mig gjort intryck att
vara en väluppfostrad och proper flicka, vilken jag inte har något att anmärka
på. Jag vill också framhålla att som polisman i utövandet i min
tjänst det aldrig funnits skäl till någon anmärkning mot henne.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Barnavårdsnämndens beslut den 17 mars 1959 om varning till Madeleine
och hennes föräldrar har lagligen kunnat meddelas allenast med stöd av
23 § 1 mom. a) och b) i 1924 års numera upphävda barnavårdslag. Såsom
förutsättning för att tilldela föräldrar i nämnda lagrum angiven allvarlig
förmaning gällde, såvitt nu är i fråga, att deras barn »på grund av föräldrarnas
lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet är i fara
att bli vanartat». Som förutsättning för att ge barnet allvarlig varning
gällde, att barnet befanns vara »så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder
krävas för dess tillrättaförande». De sålunda angivna förutsättningarna
för ingripande i form av förmaning och varning voro desamma
som gällde för barns omhändertagande för skyddsuppfostran.

Vad först angår nämndens beslut i vad det avser meddelande av varning
till Madeleine får jag anföra följande.

Som nyss nämnts utgjorde förutsättning för sådant beslut att det var
utrett, att flickan var vanartad. Rörande begreppet vanart såsom förutsättning
för ingripande i form av varning eller omhändertagande — ett
begrepp som i nya barnavårdslagen ersatts med annan formulering — må
här endast erinras att därunder avsetts att hänföras asociala yttringar av
viss större intensitet. Som exempel anfördes att asocialiteten skulle ta sig
uttryck i straffbelagda handlingar — alla sådana kunde dock icke stämplas
som utslag av vanart — eller genom bettlande eller andra svårare former
av dåligt uppförande, främst lastbart och oordentligt leverne. För ingripande
som nu nämnts var följaktligen icke tillräckligt — och härutinnan
föreligger icke någon skillnad i sak i förhållande till nya barnavårdslagens
krav — att barnet i och för sig uppvisade vissa brister i fråga om önskvärd
social anpassning; härför erfordrades att bristerna manifesterat sig på ett
så allvarligt sätt att ett omhändertagande av barnet kunde med fog övervägas.

Rörande grunden för nämndens varning beträffande Madeleine framgår
av nämndens protokoll och den skriftliga varningen icke annat än att den
givits för »egenmäktigt förfarande». I sina yttranden har nämnden till stöd
för ingripandet i första hand åberopat, att Madeleine besökt, en nöjestillställning
i Folkets hus i T., till vilken tillställning enligt uppställda villkor
tillträde icke fick lämnas barn under 16 år, som icke var i sällskap med
målsman, att hon i samband med detta besök uppehållit sig i en vid folk -

416

parken uppställd husvagn, oaktat dess ägare icke lämnat tillstånd därtill,
att Madeleine måste ha förstått att hon icke fick uppehålla sig i vagnen,
att hon varit med om att smutsa ned i densamma, att hon vid tillfället
varit tillsammans med ungdomar, som voro kriminellt belastade, samt att
hon kommit hem från nöjestillställningen först Idockan 03.30 på natten.

Madeleine har vidgått att hon — som av sin mor fick lov att besöka
nöjestillställningen — kände till att barn under 16 år icke fingo beredas
tillträde, om de icke voro i sällskap med målsman. Beträffande besöket i
husvagnen har Madeleine uppgivit, att hon för att träffa några kamrater,
som hon hört sägas skulle uppehålla sig i vagnen, knackat på dörren till
denna och blivit insläppt. Hon har förnekat att hon deltagit i nedsmutsningen
av vagnen. Såsom orsak till den sena hemkomsten har Madeleine
uppgivit, att hon fått löfte om bilskjuts hem vid 12-tiden på natten och att
hon i det längsta väntat på bilen.

I ärendet saknas anledning ifrågasätta riktigheten av Madeleines uppgifter.
Vad hon uppgivit om orsaken till den sena hemkomsten vinner fastmera
stöd av utredningen. Det finns icke något i ärendet som utvisar att
flickan vid det aktuella tillfället begått i och för sig straffbar förseelse eller
eljest ådagalagt uppförande som kan anses innefatta vanart.

Till stöd för beslutet har emellertid från barnavårdsnämndens sida vidare
åberopats, att vid det sammanträde, vid vilket varningen beslöts, ledamöter
i nämnden upplyst, att Madeleine »var ute i samhället till långt ut på nätterna,
att hon ofta talade dumt om tuffa killar, klädde sig utmanande och
skilde sig från andra flickor i samma ålder». Nämndens ordförande har därjämte
uppgivit, att hon kvällen samma dag som polisförhör med Madeleine
ägt rum rörande händelserna vid nöjestillställningen sett Madeleine ute i
samhället med två pojkar, som begått brott vid tillställningen, ett förhållande
som enligt ordförandens mening utgjorde nonchalans mot föräldrar
och myndigheter och visade, att flickan icke tagit det inträffade på allvar.

Vad sålunda inom nämnden helt allmänt upplysts rörande flickans attityd
hade — sammanställt med vad som förekommit i samband med hennes
besök i folkparken — kunnat och bort giva nämnden anledning att
verkställa närmare utredning rörande flickans karaktär, livsföring och förhållanden
i övrigt. En sådan utredning hade självfallet bort omfatta förhör
med flickan och hennes föräldrar rörande vad som anförts mot henne ävensom
med personer i orten, vilka närmare kände flickan och hemmet. Utan
att dylik utredning verkställts var det uppenbarligen icke möjligt att på
grundval av de inom nämnden lämnade allmänna anmärkningarna mot
flickan taga ställning till frågan om hon var att anse som vanartad i lagens
mening. Nämnden har emellertid, utan att någon utredning i angivna hänseenden
ägt rum, meddelat ett beslut som innebar att flickan utpekades
som vanartad. Ett sådant utpekande kan uppenbarligen — om det är obefogat
— medföra allvarligt men för en 14 års flicka och hennes föräldrar

417

och måste därför, särskilt som beslutet icke heller kan överklagas, grundas
på omsorgsfull och tillförlitlig utredning.

Om nämnden, som sålunda rätteligen bort ske, latit verkställa närmare
utredning rörande flickans personliga förhållanden, hade tydligen — på
sätt framgår av den numera förebragta utredningen — en helt annan bild
erhållits av flickan än den som förelåg vid nämndens ställningstagande. De
mot flickan framförda allmänna anmärkningarna för vanartstendenser ha
sålunda tillbakavisats av hennes föräldrar och ha ej heller i övrigt bestyrkts.
Tvärtom ha omdömesgilla personer, som sedan länge väl känt flickan och
hennes hemförhållanden, lämnat mycket positiva upplysningar — förutom
om föräldrarna — om flickans karaktär och allmänna uppträdande. På
grundval av vad som numera är känt framstår det som helt omöjligt att
hävda, att flickan varit att anse som vanartad i lagens mening.

I enlighet med vad här ovan anförts finner jag, att nämnden vid sin
handläggning av ärendet rörande Madeleine på ett betänkligt sätt asidosatt
sin skyldighet att före ärendets avgörande verkställa erforderlig utredning
i saken och att beslutet att meddela henne varning följaktligen fattats på
otillräckliga skäl. Även i materiellt hänseende framstår beslutet som helt
obefogat.

Vad härefter angår nämndens beslut i vad det avser meddelandet av allvarlig
förmaning till Madeleines föräldrar har som förutsättning härför
enligt 22 § b) i gamla barnavårdslagen gällt, att flickan på grund av föräldrarnas
vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet var i fara att bli
vanartad. Nämnda stadgande — som med en viss omredigering intagits i
nya barnavårdslagen — tog alltså sikte på missförhållanden i fråga om
föräldrarnas lämplighet som fostrare och icke i och för sig på de tecken på
vanart hos barnet, som till äventyrs kunde konstateras. För ingripande erfordrades
sålunda att själva miljöförhållandena i hemmet voro sådana, att
barnets sunda utveckling äventyrades. Så kunde t. ex. vara fallet, om föräldrarna
missbrukade alkohol, förde ett lösaktigt liv eller eljest saknade
förmåga eller vilja att tillfredsställande vårda och fostra barnet.

Vad nämnden ansett sig kunna lägga föräldrarna till last har varit, att
de givit flickan lov att besöka den ifrågavarande danstillställningen och att
de brustit i tillsyn över flickan, som vid nämnda tillfälle kom hem först
fram på morgonen och som i övrigt synts ute tillsammans med mindre skötsamma
ungdomar. En bidragande orsak till beslutet att utdela skriftlig förmaning
skulle — enligt vad från nämndens sida uppgivits — ha varit, att
nämnden bibragtes uppfattningen att föräldrarna över huvud ställde sig
oförstående till ingripande från nämndens sida.

Såvitt av handlingar i ärendet framgår, erhöll flickan endast vid det förut
omnämnda tillfället tillstånd att besöka folkparken. Den omständigheten
att hon vid detta tillfälle icke kom hem förrän mycket sent kan, på sätt
utredningen ger vid handen, icke i någon mån läggas föräldrarna till last

14 — Justitieombudsmannens iimbetsberättelse till 1903 års riksdag

418

såsom en följd av bristande tillsyn. I övrigt saknades vid nämndens prövning
av ärendet varje som helst utredning rörande föräldrarnas åtgärder för
att utöva tillsyn av flickan liksom rörande deras lämplighet överhuvudtaget
som fostrare. Föräldrarna ha bestämt bestritt att de — bortsett från ett
sammanträffande vid ett polisförhör — haft någon kontakt med nämnden,
innan varningen överlämnades till dem. Oavsett hur därmed må förhålla,
sig, ha föräldrarna, såvitt av handlingarna framgår, icke fått yttra sig i
själva saken, och andra personer ha ej heller hörts härom. Om flickans
moder, såsom från nämndens sida uppgivits, vid samtal med nämndens
ordförande ställt sig oförstående till nämndens ingripande, torde detta ha
haft sin grund i den opåkallade beskyllningen mot flickan för brottsligt
förfarande vid besöket i husvagnen, ett förhållande som efter allt att döma
medfört, att ett visst motsatsförhållande uppkommit mellan föräldrarna
och nämnden. Det bör även tilläggas, att den omständigheten att flickan
ibland var tillsammans med mindre skötsamma ungdomar icke kan — i
betraktande av att hon levde i ett litet samhälle, där hon knappast kunde
undga att träffa även sadan ungdom — utgöra belägg för att föräldrarna
brusto i tillsyn och handledning av henne, i all synnerhet som flickan själv
aldrig begått brottslig handling och det icke ens påståtts att hon skulle
föra ett lösaktigt liv.

Jag finner följaktligen, att nämnden även i förevarande hänseende underlåtit
att före sitt ställningstagande förebringa den utredning, som sakens
beskaffenhet krävt och förhallandena i övrigt påkallat. Det är vidare uppenbart,
att de uppgifter och antaganden rörande föräldrarnas förmenta
olämplighet som fostrare, vilka lågo till grund för nämndens beslut, icke
kunde motivera ett skiljande av barnet från hemmet och därmed icke heller
meddelande av förmaning enligt förut angivna stadgande i barnavårdslagen.

Den numera förebragta utredningen ger också oförtydbart vid handen,
att beslutet att meddela föräldrarna allvarlig förmaning materiellt sett saknat
all grund. Beslutet har drabbat föräldrar, vilka omvittnats vara skötsamma,
redbara och mycket måna om sina barns uppfostran. Att sedan
dessa föräldrar, i likhet med sa manga andra, må ha haft vissa svårigheter
att i allo övervaka en ung tonårsflickas förehavanden utom hemmet kan
under inga omständigheter göra det befogat utpeka dem som olämpliga att
handha barnets fostran.

Att jag så relativt utförligt som här skett ansett mig böra belysa de bristande
rättsliga förutsättningarna för nämndens beslut beträffande Madeleine
och hennes föräldrar, har sin grund framför allt i det förhållandet att
varken nämnden, länsstyrelsen eller annan i saken hörd myndighet velat
taga klart avstånd från beslutet. Härvid förtjänar särskilt uppmärksammas
vad vederbörande social vårdskonsulent anfört i sammanhanget. Konsulenten
har sålunda framhållit, att det för flickans del icke kunde vara nvttigt

419

att hon bibringades uppfattningen att hon handlat riktigt och barnavårdsnämnden
felaktigt samt det enligt nämndens åsikt, som delades av konsulenten,
vore både för flickans del och hennes kamraters skull oriktigt att
återkalla varningen. Med anledning härav bör med skärpa framhållas, att
sådana skäl för att vidhålla ett felaktigt beslut under inga omständigheter
kunna godtagas. Av hänsyn till flickan — och till hennes föräldrar — var
det tvärtom av vikt att ett beslut, som utpekade flickan som vanartad och
föräldrarna som olämpliga fostrare, icke längre vidhölls sedan det klarlagts
att beslutet fattats utan erforderlig utredning och i övrigt saknade laga
grund. Att felbedömningar sker och förhastade beslut meddelas kan icke av
någon myndighet helt undvikas. Ett dylikt enstaka fel inverkar icke på
allmänhetens förtroende för myndigheten, om denna blott öppet vidgår
felet. Däremot är det i hög grad ägnat att rubba förtroendet för en myndighet,
om denna av prestigeskäl söker vidhålla även uppenbart felaktiga
beslut.

Vid bedömningen av nämndens förfarande har jag till en början beaktat,
att nämnden uppenbarligen handlat i bästa avsikt och att dess handlande
grundats på otillräcklig insikt rörande de rättsliga förutsättningarna
för ingripande av detta slag. Vidare är att märka, att under förra bamavårdslagens
tid en viss friare praxis småningom synes ha utvecklat sig i
fråga om begagnande av de i lagen angivna förebyggande åtgärderna, därvid
man på sina håll ansett sig kunna besluta därom, även om missförhållandena
icke voro så allvarliga som lagen uppställde som villkor. Denna
praxis, som saknade stöd av lag, syftade sålunda till att åstadkomma ett i
och för sig önskvärt ingripande på ett tidigare skede, innan ännu allvarligare
missförhållanden uppkommit. Det har tydligen varit ett inskridande
av denna natur som föresvävat nämnden i nu förevarande fall. Som jag
förut framhållit har nämnden också haft fog att i anledning av vad som
bragtes till dess kännedom verkställa närmare utredning rörande flickans
personliga förhållanden. Redan en sådan åtgärd hade, om den skett med
tillbörlig objektivitet och varsamhet, varit ägnad att på ett positivt sätt
fästa flickans och föräldrarnas uppmärksamhet på vikten av att hon avhölle
sig från utespring i sällskap med mindre skötsamma ungdomar. Någon
dylik utredning företogs emellertid icke av nämnden. Beslutet om förmaning
och varning meddelades dessutom under omständigheter, som knappast
voro ägnade att, såsom nämnden uppgivit, tjäna som stöd och hjälp.
Fastmera förlorade nämnden genom den ur psykologisk synpunkt olämpliga
och stötande formen för sitt ingripande möjlighet att inleda och uppehålla
ett förtroendefullt samarbete med hemmet. Bortsett från att beslutet
i och för sig saknade laga grund, synes sålunda nämndens förfarande icke
heller ha stått i överensstämmelse med vad som präglade ärendenas handläggning
enligt förut omförmälda praxis.

Efter inspektionsärendets upptagande har en ny bamavårdslag trätt i

420

kraft. Med anledning av vad som förekommit i nu förevarande ärende må
erinras, att den nya lagen — i likhet med den förra — uppställer samma
förutsättningar för förebyggande åtgärder som för omhändertagande. Indikationerna
för ingripande genom förebyggande åtgärder, bl. a. varning,
ha sålunda icke vidgats. Vidare må erinras om att det under förarbetena
till lagen var en omstridd fråga huruvida varning såsom särskilt institut
överhuvudtaget borde bibehållas. Så skedde visserligen, men det underströks
särskilt att varningar kunde vara verkningsfulla åtgärder endast om
de utformades på ett positivt och uppbyggande sätt. Med hänsyn till de
nya lagbestämmelserna och till de uttolkningar av dessa som i olika sammanhang
skett — bl. a. när det gäller nämndernas befogenhet att ingripa
på ett tidigt skede (se t. ex. artiklar av Karl J. Höjer i Barnavård och Ungdomsskydd
år 1961 s. 85 ff och 174 ff) — torde kunna förväntas att nämnden
vid sin fortsatta handläggning av hithörande ärenden kommer att förfara
i enlighet med gällande lag.

Av nu angivna skäl har jag vid min prövning av nämndens åtgärder —
ehuru nämnden, på sätt tidigare framhållits, utan erforderlig utredning
meddelat ett beslut, som saknat stöd av lag och som även ur psykologisk
synpunkt framstått som stötande — ansett mig kunna låta bero vid mina
ovan gjorda uttalanden.

Beträffande härefter länsstyrelsens befattning med saken har länsstyrelsen
framhållit, att syftet med den av länsstyrelsen beordrade polisutredningen
var att söka klarlägga, huruvida sådant missförhållande förelåg, att
länsstyrelsen kunde jämlikt 81 § 2 mom. i då gällande barnavårdslag utfärda
föreläggande för nämnden att vidtaga rättelse. Att länsstyrelsen på
grundval av då föreliggande utredning icke fann skäl att tillgripa den mycket
sällan använda formen av ett föreläggande enligt 81 § kan i och för sig
knappast föranleda erinran. I ett fall som det förevarande ingick det emellertid
i länsstyrelsens skyldighet som tillsynsmyndighet att överhuvudtaget
kritiskt pröva nämndens handläggning och att sålunda, även om föreläggande
enligt 81 § icke ansågs böra tillgripas, göra erforderliga föreställningar
och påpekanden rörande iakttagna felaktigheter. En sådan prövning
synes emellertid, av länsstyrelsens yttrande att döma, icke ha skett. Av
yttrandet framgår icke heller klart, huruvida länsstyrelsen överhuvudtaget
ansåg det vara i någon mån anmärkningsvärt att nämnden ingripit i form
av förmaning och varning på sätt skett. Om emellertid länsstyrelsen, vilket
sålunda ingått i dess skyldighet, närmare prövat ärendet ur denna vidare
synpunkt, skulle länsstyrelsen knappast ha kunnat undgå att uppmärksamma
och påtala åtminstone de iögonenfallande bristerna i fråga om den
utredning, varå nämnden fattat sitt beslut. Det hade ur allmän synpunkt
varit av värde att länsstyrelsen upptagit denna sak, icke minst med hänsyn
till att flickans föräldrar vände sig till länsstyrelsen just med påpekande om
brister härutinnan. Som ärendet nu handlagts har föräldrarna, trots de

421

uppenbara brister som vidlådde beslutet, icke fatt stöd av nagon enda myndighet
i länet. Detta förhållande måste jag ur myndigheternas egen synpunkt
beteckna som otillfredsställande och beklagligt.

I sitt till mig avgivna yttrande ha flickans föräldrar framställt yrkande
att nämndens ifrågavarande beslut måtte upphävas. Det ingar emellertid
icke i JO:s befogenheter att undanröja ens uppenbart felaktiga beslut.
Yrkandet kan därför icke av mig bifallas. Med hänsyn till beslutets art och
vad jag i denna skrivelse anfört rörande de bristande förutsättningarna för
beslutet anser jag ej heller påkallat att avlåta särskild framställning i saken.

Med dessa uttalanden var ifrågavarande, av mig vid inspektionstillfället
upptagna ärende slutbehandlat.

17. Bamavårdsman har efter förfrågan i brev till socialvårdsombudsman
vid barnavårdsnämnden i Y lämnat uppgifter rörande N:s
nykterhetsförhållanden, oaktat uppgifterna icke erfordrats för
något på nämnden ankommande ärende. Fråga om barnavårdsmannen
härigenom brutit mot sin tystnadsplikt. Tillika fråga om socialvårdsombudsmannen
förfarit felaktigt genom att utlämna
brevet till N:s moder

Av handlingarna i ett av fältflygaren N. O. N. i X genom klagomål härstädes
anhängiggjort ärende framgår följande.

Socialvårdsombudsmannen Gunnar Thunberg vid barnavårdsnämnden i
Y kommun skrev i ett den 26 september 1961 dagtecknat, till barnavårdsnämnden
i X ställt brev följande.

Fältflygare N., f. 1. 3. 1935, som är ifrån Y kommun, uppges av modern,
fru Ester N., vara hemskild från L. N. f. 20. 9. 1940 och som gifte sig vid
18 års ålder. I äktenskapet finns en dotter som fyller 3 år den 27. 9. 1961.
Hemskillnadsdom lär vara avkunnad i mars manad 1961. Nu har farmodern
vänt sig till härvarande barnavårdsnämnds ordförande och sekreterare

med begäran om vissa råd. . ,

Hon uppger att hennes son är mycket fästad vid sin dotter och i hemskillnadsdomen
berättigades till att vissa tider hava dottern hos sig. Enligt
farmoderns uppgift skulle barnets moder och morföräldrar motarbeta detta,
vilket skulle ha visat sig i att barnet, som varit lätthanterligt och tytt sig
till fadern, bl. a. under en nyligen avslutad semestervistelse i Y kommun,
numer inte vill vara hos honom. Det uppges i detta sammanhang att saväl
flickans moder som mormoder och moster, samtliga tre skulle behandlas av
»nervläkare» i X. Detta tyder — menar farmodern pa att man med m§
skulle kunna ifrågasätta om modern verkligen är lämplig som vårdnadshavare.
Av någon anledning lår fältflygaren N. ha begärt att övervakning
skulle ske beträffande förhållandena och lär även övervakare vara utsedd.
Den person som utsetts till övervakningen uppges emellertid vara en gammal
bekant till såväl modem som mormodem, varför farmodern lfragasatter
lämpligheten i detta speciella fall.

422

Då vi här sakna möjlighet att bedöma förhållandena nödgas vi vända
oss till Eder i ärendet. Vi ha givetvis påpekat att frågan om vem som slutligen
skall hava vårdnaden om barnet bestäms vid nästkommande rättegångstillfälle
då äktenskapsskillnadsdom skall avkunnas. Då förväntas N.
genom sitt juridiska ombud kunna bevaka sina (och flickans) intressen.

Fältflygare N. är sonson till en riksdagsman N. här i kommunen och familjen
är här välkänd. Då Ni i övrigt torde ha möjligheter att få kompletterande
upplysningar därnere bland annat hos personernas advokater eller
rättegångsombud hänvisa vi till dem ifråga om omständigheterna och orsakerna
till detta.

Detta brev besvarades av barnavårdsmannen, fru Anna-Britta Eldhagen
i en den 12 oktober 1961 dagtecknad skrivelse till Thunberg. I skrivelsen
anförde hon fölande.

Fru Margit Mattisson, ledamot av barnavårdsnämnden i X, som av rätten
förordnades till särskild förmyndare för flickan vid föräldrarnas hemskillnad,
är icke någon »gammal vän» till flickans moders familj. Hon uppger
på min förfrågan att hon kom i kontakt med familjen först i och med
sitt förmyndareförordnande.

Fru L. N:s »nervklenhet» uppstod under svåra äktenskapliga förhållanden.
Hon är sedan länge friskskriven och i balans. Hennes mor har genomgått
en operation på härvarande lasarett, efter vilken hon nu är återställd.
Varken mot modern eller hennes familj kunna anmärkningar riktas.

Fältflygare N. är — vilket kan vara obekant för hans familj — känd för
sina alkoholvanor. Han är mera än en gång »finkad» för fylleri och dömdes
i maj i år för rattfylleri, vilket straff ännu ej avtjänats. Han fråntogs sitt
körkort vid jultiden i fjol. Det är därför inte att förvåna att såväl förmyndaren
som modem och hennes familj ogärna ser att fadern utövar sin umgängesrätt
med barnet.

Då äktenskapsskillnaden skall komma till stånd kommer vårdnadsutrednmg
att begäras. Det är därvid troligt att rättens ställningstagande mera
påverkas av fältflygare N:s alkoholvanor än av hans påstådda — och aldrig
ifrågasatta — kärlek till flickan.

I anledning av innehållet i brevet begärde klagandens fader i en den 31
oktober 1961 dagtecknad skrift till barnavårdsnämnden i X upplysning om
uppgifterna i brevet om N. vore vederhäftiga och från vilken källa uppgifterna
vore hämtade.

Denna förfrågan besvarades av fru Eldhagen den 6 november 1961 genom
skrivelse till N:s fader, däri hon anförde följande.

Med anledning av Eder till barnavårdsnämnden i X ställda förfrågan
varifrån jag erhållit de .upplysningar, som av mig meddelats socialombudsmannen
Thunberg, får jag härmed underrätta Eder om att jag, med hänsyn
till den tystnadsplikt som åvilar mig, icke kan uppge varifrån uppgifterna
emanera, men jag har ingen anledning att betvivla trovärdigheten. Jag får
också meddela att uppgifter, som lämnas tjänstemän emellan, givetvis också
äro konfidentiella.

I en den 30 november 1961 hit inkommen skrift anförde N. — efter en
redogörelse för vissa förhållanden i samband med hemskillnad i hans äkten -

423

skap och för den nyss återgivna skriftväxlingen — bland annat följande:
N. vore icke känd för några alkoholvanor. Han hade visserligen varit anhållen
för fylleri två gånger, den ena före äktenskapet och den andra långt
före hemskillnaden. Vid båda tillfällena hade förelegat särskilda omständigheter.
N. tjänstgjorde såsom fältflygare; någon anmärkning mot honom för
spritmissbruk eller beträffande levnadssätt hade aldrig förekommit. Han
hade aldrig varit tilltalad för rattfylleri eller rattonykterhet och hans körkort
hade aldrig varit indraget. N:s fader, som utgått från att under tjänstemannaansvar
lämnade uppgifter vore riktiga, hade icke godtagit N.s förklaring
utan begärt att få se körkortet, vilket han även fått. Fru Eldhagen
hade sålunda — fortsatte N. — lämnat osanna uppgifter om honom beträffande
brott och »ovederhäftiga uppgifter med personliga insinuationer om
fortgående alkoholmissbruk» ävensom yttrat sig om den troliga utgången
av framtida rättegång samt under tystnadspliktens mantel vidarebefordrat
skvaller. Hon hade genom N:s faders brev fått tillfälle att närmare kontrollera
sina uppgifter men uraktlåtit detta och vidhållit pastaendena sasom
trovärdiga. För N:s förhållande till sina föräldrar hade hennes förtal inneburit
stor skada. Hennes överordnade hade icke kontrollerat henne med anledning
av de till barnavårdsnämnden inkomna skrivelserna. Ur allmän
synpunkt syntes det skrämmande att en nämnd kunde handlägga betydelsefulla
frågor om en faders förhållande till sitt barn pa sa lösa grunder som
här förekommit.

Efter remiss till barnavårdsnämnden i X meddelade denna, att nämnden
icke tagit annan befattning med ärendet än att den till barnavårdsmannen
för besvarande överlämnat de mottagna förfrågningarna. I övrigt hänvisade
nämnden till ett av fru Eldhagen avgivet yttrande däri hon anförde bl. a.
följande.

Jag kan icke vidgå att jag skulle ha vidarebefordrat skvaller. De uppgifter
jag lämnar har jag erhållit genom samtal dels med barnets förmyndare,
fru Margit Mattisson dels med nykterhetsnämnden i X, varifrån jag erfarit
att N. vid 2 tillfällen gjort sig skyldig till fylleriförseelser samt att IS. i december
månad 1960 skulle ha fråntagits sitt körkort och i maj 1961 adomts
straff för rattfylleri. Jag utgick därvid ifrån att dessa uppgifter voro korrekta.
Vid min nu förnyade förfrågan har det visat sig att man där uppenbarligen
gjort en förväxling av person så att upplysningarna angaende rattonykterheten
skulle avse en annan person med samma namn. Jag ar den
första att beklaga detta förhållande. . ,

Jag tillåter mig slutligen draga i tvivelsmål om socialombudsmannen hatt
rätt att delgiva N:s fader innehållet i skrivelse av den 12/10 1961. Om de
lämnats till fältflygare N. själv, som ju direkt berördes av innehållet i brevet,
hade jag intet haft att erinra däremot, men sa har ju icke skett.

Sedan N. inkommit med påminnelser, infordrades yttrande från nykterhetsnämnden
i X, som åberopade ett yttrande av förste assistenten Nils
Gnnnarsson, däri anfördes följande.

424

Fru Eldhägcns uppgift att hon hämtat upplysningar från nykterhetsnamnden
angaende fältflygare N. finns ingen anledning betvivla. Däremot
ar det inte fullt klarlagt vilken tjänsteman på nykterhetsnämnden som
mottagit telefonsamtalet med fru Eldhagen. Ganska lång tid har förflutit
sedan samtalet agde rum, och då nvkterhetsnämndens tjänstemän dagligen
star i intensiv telefonkontakt med olika myndighetspersoner, har icke detta
samtal särskilt lagts på minnet.

Det beklagliga misstaget kan endast förklaras av den mänskliga faktorn
och de pressande arbetsförhållanden under vilka nykterhetsvården arbetar.
Med all sannolikhet har felet begåtts på det sättet, att den tjänsteman, som
mottagit telefonsamtalet med fru Eldhagen, råkat taga det kort, som i registret
star närmast efter fältflvgare N. Den person, som i nämndens register
star narmast efter honom heter nämligen även han N. O. N och betratfande
denna person har han begått den av fru Eldhagen påpekade ratttvllenforseelsen
for vilken han dömdes den 23. 5. 1961.

N. avgav härefter nya påminnelser.

Jag begärde härefter att barnavårdsnämnden i Y kommun skulle inkomma
med yttrande dels huruvida Thunbergs skrivelse den 26 september 1961
till barnavårdsnämnden i X avlåtits på uppdrag av barnavårdsnämnden i
Y eller dess ordförande, dels huruvida Thunbergs skrivelse kunde anses påkallad
av något på nämnden ankommande ärende, dels ock huruvida de av
fru Eldhagen till besvarande av förfrågningar lämnade upplysningarna lagligen
kunnat utlämnas på sätt som skett.

Ordföranden i barnavårdsnämnden i Y och Thunberg meddelade i anledning
av remissen, att de i samråd handlagt ärendet, samt anförde vidare.

N.s moder har vid personligt besök å socialvårdsbyrån, som är barnavardsnamndens
expedition, framlagt sitt ärende för undertecknade.

* led hansyn till att hon var mor resp. farmoder till de personer, som hon
ömmade för, funno vi skäl biträda henne med en förfrågan hos barnavårdsnämnden
i X, vars svar utan kommentarer från vår sida överlämnats till
J\ :s moder.

Någon utomstående har enligt vår uppfattning härvid icke haft del av
ärendet.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I 14 § sekretesslagen stadgas att handling rörande barnavårdsnämnds,
bamavårdsmans och nykterhetsnämnds verksamhet, i vad den angår enskilds
personliga förhållanden, icke får utan dennes samtycke utlämnas till
annan. Från denna huvudregel gäller enligt stadgandet det undantaget, att
även utan sådant samtycke handlingen skall utlämnas, därest med hänsyn
till det ändamål för vilket utlämnandet åstundas och omständigheterna i
övrigt trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas
till skada eller förklenande för den vars personliga förhållanden i handlingen
avses eller för hans nära anhöriga. Undantagsbestämmelsen är, på
sätt framgår av lagens förarbeten, betingad av att emot den enskildes in -

425

tresse av skydd mot offentliggörande av hans rent personliga förhållanden
stå andra viktiga intressen, vilkas tillgodoseende kräver handlingarnas tillgänglighet
i särskilda fall. Denna grund till att handlingssekret essen beträffande
enskilds personliga förhållanden icke gjorts absolut måste beaktas.
när det gäller att med tillämpning av undantagsbestämmelsen avgöra
huruvida i ett särskilt fall med hänsyn till bl. a. det ändamal för vilket utlämnandet
begäres trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer
att missbrukas till skada eller förklenande av någon. Redan angivna grund
för undantagsstadgandet talar mot ett utlämnande av i princip sekretessbelagd
handling till den som icke har behov av handlingen för något legitimt
ändamål. Det är vidare att märka, att varje utlämnande av handling
med för någon förklenligt innehåll innefattar viss fara för missbruk. Härav
torde följa att trygghet mot missbruk i allmänhet icke kan anses vara för
handen, om den, som begärt utlämnandet, icke har behov av handlingen för
något legitimt ändamål.

Bestämmelserna i sekretesslagen och tryckfrihetsförordningen om allmänna
handlingar avser förhållandet mellan myndigheterna, å ena, samt allmänheten,
å andra sidan. I vad mån en handling, som enligt sekretesslagen
skall hållas hemlig, må tillhandahållas annan myndighet har icke reglerats
genom generella föreskrifter. Endast för vissa särskilda fall ha föreskrifter
meddelats härom. I prop. 260/1947 (se NJA avd. II s. 319) uttalade departementschefen
att av myndigheternas allmänna skyldighet att bistå varandra
följde att de, åtminstone i viss utsträckning, borde tillhandagå varandra
med handlingar. Vore handlingarna hemliga, torde dock — fortsatte
departementschefen — därvid från fall till fall få prövas i vad mån ett tillhandahållande
åt annan myndighet vore förenligt med det sekretesskyddade
intresset.

Den sålunda antydda principen — att myndighet, som innehar hemlig
handling, får pröva om dess tillhandahållande åt annan myndighet är förenligt
med det sekretesskyddade intresset — har närmare reglerats i taxeringsförordningen
(46 och 50 §§) men torde gälla även i övrigt (jfr Sv. Jur.
T. 1955 s. 585 o.f.). Någon ovillkorlig rätt för myndighet att utfå annan
myndighets hemliga handlingar föreligger alltså icke. Högsta domstolens
avgörande av det i NJA 1953 s. 654 refererade rättsfallet visar också att,
där sakligt skäl ej funnits för kommunikation, sekretessen gäller även gentemot
annan tjänsteman. Ett tillhandahållande av hemlig handling åt annan
myndighet är alltså icke förenligt med det sekretesskyddade intresset, om
sistnämnda myndighet icke har behov av handlingen för något på myndigheten
ankommande mål eller ärende eller eljest för myndighetens verksamhet.

Av allmänna grundsatser lärer följa att vad nu sagts om utlämnande av
sekretessbelagd handling är analogivis tillämpligt med avseende å tjänstemans
befogenhet att lämna upplysning om innehållet i sådan handling.

14* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1963 års riksdag

426

Med avseende å barnavården gälla därjämte bestämmelserna i 91 § barnavårdslagen,
som uppställa förbud för den som är eller varit verksam inom
samhällets barnavard att obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande
enskilds personliga förhållanden samt stadga straff för överträdelse av förbudet.
Lämnande av upplysning om innehållet i sekretesskyddad handlingtorde
vara att anse såsom sådant obehörigt yppande, som avses i denna
paragraf, om den, till vilken upplysningen lämnas, på grund av vad förut
sagts icke är berättigad att utfå handlingen.

Frågan huruvida i förevarande fall upplysning om enskilds personliga
förhållanden obehörigen yppats är att bedöma mot bakgrunden av vad nu
anförts om innebörden av hithörande bestämmelser.

De av fru Eldhagen i brevet till Thunberg lämnade uppgifterna rörande
klaganden voro otvivelaktigt för denne förklenliga och fingo därför icke
obehörigen yppas ens till medlem av hans egen familj. I brevet berördes
även barnets moders psykiska hälsa.

Av handlingarna i ärendet framgår att klagandens moder, som vänt sig
till barnavårdsnämnden i Y kommun med begäran om råd, icke hade vårdnaden
om klagandens dotter och icke heller eljest ägde företräda denna.
Hur starkt intresse farmodern än må ha haft för sitt barnbarns bästa, berättigade
detta dock icke henne att utan vederbörandes samtycke få upplysningar
från barnavårdsnämnden i X rörande förhållanden som voro sekretesskyddade.
Icke heller såsom moder till klaganden, som var myndig,
var hon berättigad att utan dennes samtycke få upplysningar från nämnden
rörande hans nykterhetsförhållanden.

Utredningen ger vidare vid handen, att barnavårdsnämnden i Y icke hade
tillsyn över klagandens dotter och icke heller hade något på nämnden ankommande
ärende rörande flickan.

Nu berörda förhållanden framgingo klart av Thunbergs brev den 26 september
1961 till barnavårdsnämnden i X. Med hänsyn härtill och då det i
enlighet med det förut anförda stod i strid med det sekretesskyddade intresset
att till barnavårdsnämnden i Y, som icke hade att i tjänsten taga
befattning med vare sig flickan eller klaganden, utlämna de sekretesskyddade
upplysningarna, måste fru Eldhagen genom att utan vederbörandes
samtycke lämna Thunberg de ifrågavarande upplysningarna rörande klagandens
nykterhetsförhållanden samt rörande barnets moders hälsoförhållanden
anses ha obehörigt yppat vad hon å tjänstens vägnar erfarit rörande
enskilds personliga förhållanden.

Jag finner således att fru Eldhagen genom att utan vederbörandes samtycke
tillhandahalla Thunberg nu ifrågakomna upplysningar förfarit felaktigt.

Jag är emellertid medveten om att social vårdsmyndigheter bruka förtroendefullt
tillhandahålla varandra upplysningar rörande enskilds personliga
förhållanden. Fru Eldhagen ägde vidare räkna med att Thunberg var

427

underkastad tystnadsplikt med avseende på vad han erfor i tjänsten i nu berörda
hänseende och att han vid straffansvar var förbjuden att till obehörig
yppa vad han erfor i tjänsten. Å andra sidan måste det av Thunbergs brev
till barnavårdsnämnden ha stått klart för henne, att de till Thunberg lämnade
upplysningarna komme att vidarebefordras till barnets farmoder. Jag
finner emellertid med hänsyn till omständigheterna — bl. a. det förhållandet
att de för klaganden förklenliga upplysningarna stannade inom hans familj
— mig kunna låta bero vid vad som förevarit och vid en erinran om
vikten av att gällande sekretessbestämmelser noga iakttagas.

På grund av förskrifterna i sekretesslagen ägde Thunberg icke befogenhet
att utan vederbörligt samtycke till klagandens moder utlämna fru
Eldhagens brev till Thunberg. Även denne har följaktligen förfarit felaktigt
i förevarande hänseende. Jag anser mig emellertid jämväl beträffande
honom kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det sagda.

Utredningen ger vidare vid handen, att vissa av de av fru Eldhagen
beträffande klaganden lämnade uppgifterna voro helt felaktiga. Klaganden
hade sålunda icke dömts för rattfylleri, och han hade icke heller fått sitt
körkort indraget. Även i övrigt lämnade hennes uttalanden en föga rättvisande
bild av klaganden. Hans alkoholvanor ha, såvitt handlingarna ge vid
handen, icke varit sådana, att han på grund av desamma bort betagas umgängesrätt
med dottern. Fru Eldhagens uttalanden i brevet till Thunberg
ha emellertid grundats på upplysningar, som i sin tur vid telefonsamtal
lämnats av tjänsteman vid nykterhetsnämnden i X. Med hänsyn härtill
kan lämnandet av de oriktiga uppgifterna i brevet icke läggas henne till
last såsom fel. Det inträffade visar emellertid hur viktigt det är att icke
lämna för annan förklenliga uppgifter, vilka grunda sig allenast på vad
som förekommit vid telefonsamtal och som sålunda icke skriftligen bekräftats
av vederbörande myndighet. Det kan för övrigt tilläggas att vad i förevarande
hänseende förekommit belyser den utomordentliga betydelsen av
att — innan ärende av myndighet avgöres — tillfälle beredes den enskilde
att yttra sig över vad som anföres mot honom.

Nykterhetsnämnden i X har upplyst att de felaktiga uppgifterna som
lämnats fru Eldhagen rätteligen avsett annan person med samma för- och
tillnamn som klaganden. Omständigheterna vid förväxlingen har icke närmare
kunnat utredas. Av utredningen framgår därför icke om någon tjänsteman
vid nykterhetsnämnden gjort sig skyldig till fel av beskaffenhet att
böra beivras. Då det emellertid är sannolikt att de felaktiga uppgifterna
lämnats på grund av en ganska ursäktlig förväxling och då saken blivit pa
ett för klaganden tillfredsställande sätt klarlagd, anser jag ytterligare utred -ning i saken icke påkallad.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

428

18. Fråga om läkare var på grund av tystnadsplikt förhindrad att
till barnavårdsnämnd göra anmälan enligt 93 § barnavårdslagen om
sådant som han i sin verksamhet erhållit kännedom om och som
var av beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande

I en den 7 augusti 1961 hit inkommen skrift påtalade barnavårdsnämnden
i Stora Sunne kommun att ett inom kommunen inträffat fall av sexuell
lösaktighet hos minderårig icke blivit av vederbörande läkare anmält för
nämnden, enär denne ansett sig förhindrad därtill av sin tystnadsplikt.
Nämnden ifrågasatte i anledning därav huruvida icke sådana bestämmelser
borde införas, att läkare alltid vore skyldig iakttaga barnavårdslagens bestämmelser
om anmälningsplikt.

I ärendet avgåvo medicinalstyrelsen och socialstyrelsen efter remiss utlåtanden.
Därjämte inkom med. kand. Ulf Hedstrand — som var den som
enligt nämndens uppfattning skulle under tillfälligt förordnande såsom provinsialläkare
ha försummat anmälningsskyldigheten — med yttrande.

Medicinalstyrelsen anförde i sitt utlåtande.

Vad angår 25 § lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
förbjuder ju denna endast yppande för obehörig, och den nämnd,
som läkaren enligt särskild författningsföreskrift är skyldig att göra anmälan
till, torde aldrig kunna anses vara obehörig. Mera komplicerad är
verkan av tystnadspliktsregeln i § 60 allmänna läkarinstruktionen. Om
könssjukdom har konstaterats av läkaren utan samband med något som
patienten i förtroende meddelat honom, innebär tystnadsplikten endast
förbud mot yppande i oträngt mål, och sådant kan givetvis icke föreligga,
då det gäller fullgörande av en skyldighet, som är föreskriven i författning.
Föreligger åter samband mellan könssjukdomens konstaterande och vad
patienten i förtroende meddelat läkaren, kan någon tvekan råda om läget.
Enligt medicinalstyrelsens mening måste dock en i samma författning föreskriven
anmälningsskyldighet avse att utgöra ett undantag från tystnadspliktsbestämmelsen.
Därpå tyder för övrigt det avslutande tillägget i § 60,
nämligen »dock att denna läkarens plikt icke medför någon inskränkning i
hans skyldighet att verkställa förrättning och avgiva utlåtande eller intyg
samt därvid förfara enligt gällande författningar och instruktioner», ehuru
denna sats borde ha givits en formulering som direkt hänvisat även till § 59
13:o (jfr 8 § reglementet för sjuksköterskor, nr 656/1957).

Det förestående tager sikte på frågan om yppande av könssjukdom.
Emellertid utgör ju förhandenvaron av en könssjukdom icke i och för sig
anledning för en barnavårdsnämnd att ingripa, utan det som bör föranleda
anmälan är det leverne, som kan ha lett till könssjukdomen. Läkaren behöver
sålunda i sin anmälan ingalunda redovisa den konstaterade könssjukdomen
och bör till och med söka undvika att göra detta.---

Medicinalstyrelsen anser sålunda icke att det ur författningssynpunkt
kan anses föreligga något, hinder för läkare att fullgöra den anmälningsskyldighet,
som avses i 93 § barnavårdslagen.

Medicinalstyrelsen vill emellertid nämna, att styrelsen ett flertal gånger
uppmärksamgjorts på att läkare icke till barnavårdsnämnden anmält vene -

429

riskt smittade ungdomar oaktat skäl för ingripande av barnavårdsnämnden
enligt styrelsens mening förelegat.

Socialstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

För läkare, som handlägger ärenden enligt könssjuklagen, gäller såväl den
i (JO § allmänna läkarinstruktionen som den i 25 § könssjuklagen angivna
tystnadsplikten. Enligt läkarinstruktionen får läkare ej yppa vad som blivit
honom i egenskap av läkare i förtroende meddelat och ej heller i oträngt
mål uppenbara vad han själv funnit angående sjukdom eller dess uppkomst.
Undantag från denna tystnadsplikt skall doek enligt läkarinstruktionen
göras, då så föreskrives i gällande författningar och instruktioner. Enligt
könssjuklagen får läkare icke för obehöriga yppa vad som förekommit i
ärende som avses i lagen. Sekretessbestämmelserna på nu ifragavarande
område spelar en särskilt betydelsefull roll ur den synpunkten att den sjuke
ej får avskräckas från att söka läkarvård eller att uppgiva smittkälla.

I 93 § barnavårdslagen (motsvarande IT § i äldre barnavårdslag) har
stadgats skyldighet för bl. a. läkare att ofördröj ligen till barnavårdsnämnd
anmäla sådant som de i sin verksamhet erhållit kännedom om av beskaffenhet
att föranleda nämndens ingripande. Samma skyldighet har ålagts läkarna
enligt 59 § 13 mom. allmänna läkarinstruktionen. Anmälningsskyldigheten
utgör ett viktigt led i samhällets strävan att göra barnavården effek -

Såväl bestämmelserna om tystnadsplikt som föreskrifterna om anmälningsskyldighet
är alltså avsedda att tillgodose viktiga samhällsintressen.
Det är utan tvivel ett stort samhällsintresse att könssjuka personer kommer
under läkarvård och att sjukdomens utbredning motverkas. Likaledes
är det otvivelaktigt ett stort samhällsintresse att ingripande sker pa ett sa
tidigt stadium som möjligt från de bamavårdande myndigheternas sida mot
barn och ungdomar, som är socialt missanpassade. Att samtidigt iullt ut
tillgodose båda dessa intressen torde emellertid icke vara möjligt. Om a ena
sidan en läkare skulle finna sig på grund av tystnadsplikten förhindrad att
fullgöra anmälningsskyldigheten, får kanske barnavårdsnämnden ej i tid
eller kanske överhuvudtaget ej alls möjlighet att ingripa. Om a andra sidan
den könssjuke vet, att läkaren är, oavsett sin tystnadsplikt, skyldig att goia
anmälan till barnavårdsnämnden, uppskjuter han mahända läkarbesöket i
det längsta eller vänder sig rent av till någon kvacksalvare.

Socialstyrelsen förmodar att det är sett mot bl. a. denna bakgrund, som
det i förarbetena till barnavårdslagen förklarats, att anmälningsskyldighetens
förhållande till tystnadsplikten är ett spörsmål av betydande räckvidd,
som bör upptagas i annat sammanhang. Det torde icke heller vara uteslutet,
att spörsmålet kommer att upptagas till prövning av den ar 1960 tillsatta
offentlighetskommittén, som har att verkställa en översyn av sekretesslagstiftningen
och därmed sammanhängande frågor.

Vad därefter angår frågan om läkaren i det av barnavårdsnämnden angivna
fallet undandragit sig sin anmälningsskyldighet enligt barnavardslagen
och läkarinstruktionen får socialstyrelsen anföra följande. Anmälnin
"sskyldighet gentemot barnavårdsnämnd föreligger enligt barnavardslag
och°läkarinstruktion i sådana fall då ett ingripande från barnavårdsnämndens
sida är påkallat. Härav följer att det icke föreligger skyldighet for
läkare att göra anmälan om varje

1 in. v ... .... ---pn «/ u

fall av könssjukdom hos barn och ung -

430

dom. För att anmälningsskyldighet skall föreligga fordras i stället, oberoende
av om könssjukdom konstateras föreligga eller ej, att läkaren fått kännedom
om sadana förhallanden, som omförmäles i 4 kap. barnavårdslagen.

I skrivelse till barnavårdsnämnden anförde jag följande.

Jämlikt 93 § barnavårdslagen gäller, att myndigheter, vilkas verksamhet
berör barnavarden, samt befattningshavare hos sådana myndigheter ävensom
i allmän tjänst ej anställda läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor
ha att ofördröjligen till barnavårdsnämnd anmäla sådant som de i
sin verksamhet erhållit kännedom om av beskaffenhet att föranleda nämndens
ingripande.

Bestämmelser av motsvarande innehåll återfinnas i § 59 punkt 13 allmänna
läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442), däri varje läkare
ålägges att, då han under sin verksamhet erhåller kännedom om förhållanden,
som böra föranleda socialnämnds eller barnavårdsnämnds ingripande,
ofördröjligen göra anmälan till nämnden.

I förevarande ärende är fråga om den anmälningsskyldighet i förhållande
till bamavardsnämnd, som åligger läkare på grund av de nu återgivna bestämmelserna,
inskränkes av den tystnadsplikt som åvilar läkare enligt bestämmelserna
i 25 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar samt 60 § allmänna läkarinstruktionen.

I 25 § lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar stadgas
sålunda, att vad hos hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör, militärläkare
eller läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte eller å
allmänt sjukhus eller poliklinik förekommit i ärende, som avses i samma
lag, ej må av någon, som på grund av sin tjänstebefattning eller sitt uppdrag
erhållit kunskap därom, yppas för obehöriga.

Detta lagrum innehåller, såsom klart framgår av ordalydelsen, förbud
endast mot yppande till obehörig. Barnavårdsnämnd kan självfallet icke
anses såsom obehörig när det gäller förhållanden, mot vilka den enligt lag
har att ingripa. Stadgandet innefattar alltså icke något hinder mot fullgörande
av den anmälningsskyldighet som åligger läkare enligt 93 § barnavårdslagen.

Den tystnadsplikt som i övrigt åvilar läkare i förevarande sammanhang
regleras av stadgandet i 60 § allmänna läkarinstruktionen, däri föreskrives
följande: Ej må läkare yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende
meddelat, ej heller i oträngt mål uppenbara vad han själv funnit
angående sjukdom eller dess uppkomst; dock att denna läkarens plikt icke
medför någon inskränkning i hans skyldighet att verkställa förrättning och
avgiva utlåtande eller intyg samt därvid förfara enligt gällande författningar
och instruktioner.

Vad först angår förbudet för läkare att uppenbara vad han själv funnit
angående sjukdom eller dess uppkomst gäller detta förbud endast »i oträngt

431

mål». Förbudet innefattar följaktligen icke något hinder mot att, till fullgörande
av anmälningsskyldighet enligt 93 § barnavardslagen, för barnavårdsnämnd
yppa vad läkare själv funnit angående sjukdom eller dess uppkomst.
. .

Avser anmälningsskyldigheten åter något, som läkaren erfan t i förtroende
av patienten, är rättsläget icke lika klart. Med avseende å de motstridiga
intressen, som kommit till uttryck i bestämmelserna om anmälningsskyldighet
och tystnadsplikt, anförde barnavårdskommittén i sitt betänkande II
den 27 oktober 1956 med förslag till ny barnavårdslag (SOU 1956:61, s.

148) följande.

Huruvida plikt eller rätt att främja allmän verksamhet icke blott genom
äskade upplysningar utan även genom initiativ, såsom ansökan eller anmälan,
bör generellt eller under vissa betingelser gälla utan att begransas a\
tystnadsplikt, är uppenbarligen ett spörsmål av betydande räckvidd, llamavårdskommittén
har ansett det i vart fall icke kunna generellt föreskrivas,
att anmälningsplikten i förhållande till bamavårdsmyndighet ovillkorligen
skall fullgöras oberoende av tystnadsplikt. Fragan om förhållandet mellan
plikt eller rätt att göra anmälan till myndighet eller att tillhandaga myndighet
med begärda upplysningar, å ena, samt tystnadsplikt, a andra sidan,
synes böra bli föremål för undersökning, som icke begränsas till området för
samhällets barnavård.

I propositionen med förslag till ny bamavårdslag (10/1960 s. 385) anför -

de föredragande statsrådet följande.

Det av kommittén och vissa remissinstanser berörda spörsmålet om huruvida
plikt eller rätt att främja allmän verksamhet inte blott genom askade
upplysningar utan även genom initiativ, såsom ansökan eller anmalan, bor
generellt eller under vissa betingelser gälla utan att begränsas av tystnadsplikt,
är uppenbarligen av betydande räckvidd och kan mte upptagas till
behandling i förevarande sammanhang.

Av vad sålunda förekommit under förarbetena till den nya barnavårdslagen
framgår, att man icke avsett att då taga slutlig ställning till den avvägning
av olika intressen, som kommit till uttryck i bestämmelserna om
anmälningsskyldighet och tystnadsplikt, utan att detta avsetts skola ske i
ett större sammanhang. Stadgandet i 93 § barnavårdslagen innehåller emellertid
icke något undantag för vad läkaren i förtroende erfarit av patient.
Det kan därför knappast antagas, att den i lag upptagna anmälningsskyldigheten
skulle inskränkas av en instruktionsbestämmelse om tystnadsplikt
beträffande vad läkare i förtroende erfar av patient, lät vara att denna instruktionsbestämmelse
ger uttryck för en gammal rättssedvänja. Läkannstruktionen
behöver för övrigt icke anses stå i strid med stadgandet om
anmälningsskyldighet i 93 § barnavårdslagen. Om man, trots bestämmelsernas
plats i instruktionen, i likhet med medicinalstyrelsen — och for denna
uppfattning kunna vägande skäl anföras — uppfattar föreskriften i 59 g
punkt 13 såsom ett undantag från den i 60 § stadgade tystnadsplikten, kan

432

93 § barnavardslagen icke anses stå i strid med vad i läkarinstruktionen
föreskrivits beträffande läkares tystnadsplikt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts är jag för min del benägen att giva
hithörande bestämmelser den tolkning, att anmälningsskyldigheten enligt
93 § bamavårdslagen icke är inskränkt av läkarinstruktionens föreskrifter
om tystnadsplikt.

För övrigt torde läkaren oftast kunna fullgöra anmälningsskyldigheten
enligt 93 § utan att behöva yppa personliga förhållanden som blivit honom
i fortroende anförtrodda. Anmälningsskyldigheten avser nämligen förhållande
— t. ex. sedeslöst levnadssätt — som är av beskaffenhet att föranleda
barnavårdsnämnds ingripande. Den omständigheten att en minderårig ådragit
sig könssjukdom är ensam för sig icke av beskaffenhet att kunna föranleda
nämndens ingripande och kan följaktligen icke heller grunda skyldighet
för läkare att göra anmälan till barnavårdsnämnd.

Belysande för anmälningsskyldighetens innebörd är följande departementschefsuttalande
(se prop. 40/1948 s. 33):

I detta sammanhang må slutligen beröras en fråga, som tagits upp av
länsstyrelsen i Kronobergs län nämligen om läkares skyldighet att underratta
barnavårdsnämnd vid fall av könssjukdom hos barn och ungdom.
Länsstyrelsen hänvisar till ett fall, där sundhetsinspektören ansett sig ej
kunna gora anmälan till nämnden på grund av könssjuklagens sekretessbestämmelser.
I anledning härav vill jag framhålla, att dessa bestämmelser
ej„ j hindra, lakaren Iran att fullgöra sina skyldigheter enligt 17 § barna\anis]agen
°?}} * ^9 punkt 13 allmänna läkarinstruktionen. Jämlikt dessa
stadganden åligger det varje läkare, att, då han i sin verksamhet erhållit
''annedom om förhållanden, som böra föranleda barnavårdsnämnds ingripande
olordrojhgen gora anmälan därom till nämnden. Föreligger sådant
forhallande, ar barnavårdsnämnden tydligen behörig att mottaga anmälan
i sekretessbestämmelsernas mening. Avgörandet härutinnan,dvs.i det i sammanhanget
aktuella fallet avgörandet huruvida vederbörande är att anse
som vanartad, tillkommer emellertid läkaren ensam. En lagändring av innebord,
att lakaren förlorade denna sin fria prövningsrätt och oberoende av
om han ansage vanart föreligga ålades skyldighet att vid könssjukdom hos
bara och ungdom göra anmälan till barnavårdsnämnden, anser jag icke påkallad.
Fn sadan andrmg skulle ju i realiteten innebära, att könssjukdom
nos barn och ungdom ansages utgöra en presumtion för vanart.

hans-yn till vacl sålunda upptagits anser jag mig sakna tillräckliga
skäl för att taga initiativ till den av nämnden ifrågasatta lagändringen.

Vad slutligen angår frågan om vederbörande läkare bort i det fall, som
ligger till grund för nämndens framställning, göra anmälan enligt 93 § barnavårdslagen
får jag anföra följande.

Hedstrand har uppgivit, att ordinarie provinsialläkaren, för vilken han
vikarierat, vid patientens första besök tagit kontakt med dennas moder,
varvid det icke framkommit att patienten fört ett vanartigt leverne. Ej heller
hade patientens egna uppgifter eller journaluppgifterna tytt härpå. Han

433

hade därför icke ansett patienten vara vanartad. Först i samband med
patientens sista kontrollbesök fick han genom barnavårdsnämnden kännedom
om verkliga förhållandet samt att patienten vore omhändertagen för
anstaltsvård. En anmälan vid denna tidpunkt och på grundval av barnavårdsnämndens
egna uppgifter ansåg han emellertid ej påkallad samt utan
praktisk betydelse.

Med hänsyn till vad sålunda blivit upplyst finner jag någon erinran icke
kunna riktas mot Hedstrand för att han för sin del icke ansett sådana omständigheter
föreligga, att anmälan bort ske till barnavårdsnämnden.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

19. Fråga om vem som har att gälda kostnad för expert, som
anlitats vid förrättning för godkännande av skjntbana

Vid en av tjänstförrättande JO, hovrättsrådet Holger Nordqvist den 16
november 1961 företagen inspektion hos landsfiskalen i Vättle distrikt iakttogs,
bl. a., att tre under år 1958 inkomna ansökningar om godkännande av
skjutbanor jämlikt 6 § tredje stycket allmänna ordningsstadgan ännu icke
vore slutbehandlade.

Rörande dessa ärenden anförde landsfiskalen Karl-Otto Rehn:

Tveksamhet har rått huruvida redan i bruk tagna och därmed av annan
godkända skjutbanor falla under bestämmelserna i 6 § allmänna ordningsstadgan.
Innan ett godkännande lämnas av polismyndighet torde det stå
klart att en besiktning av skjutbanorna måste företagas. För denna besiktning
måste viss expertis anlitas. Fråga är då varifrån denna expertis kan
erhållas ävensom vem som skall bekosta besiktningen (statsverket eller vederbörande
skytteförening). Att enbart på grundval av ett tidigare godkännande
av ett Kungl. Maj:ts ombud lämna ett formellt godkännande synes
mig icke godtagbart, särskilt då ändrade förhållanden inträtt till följd av
bebyggelse m. m.; sådant kan ha skett efter detta godkännande. Enbart
inom distriktet finnas 10 skjutbanor. Till skytteföreningarna avlät jag den
18/12 1959 brev med begäran om att erhålla avskrift av tidigare lämnade
godkännanden. Endast i ett par fall har jag fått önskat besked. Förenämnda
spörsmål äro aktuella jämväl vid godkännande av nya skjutbanor.

Efter antecknande att godkännande jämlikt 6 § tredje stycket allmänna
ordningsstadgan erfordrades även beträffande sådana skjut banor, som vid
tiden för berörda stadgas ikraftträdande voro i bruk (jfr Carl G. Persson:
Allmänna ordningsstadgan m. in. s. 54), beslöt tjänstförrättande JO inhämta
utlåtande av länsstyrelsen i Älvsborgs län angående frågan om lämplig
expertis vid besiktning av skjutbanor samt angående kostnaden för dylik
besiktning.

I därefter avgivet utlåtande anförde länsstyrelsen:

434

Polismyndighets godkännande av skjutbanor synes som regel böra föregås
av besiktning. I den mån förhållandena äro sådana, att särskild expertis
anses påkallad för bedömande av erforderliga säkerhetsanordningar, torde
i regel Kungl. Maj:ts ombud i vederbörande skytteförbunds styrelse besitta
behövlig kompetens i förevarande avseende och synes därför kunna anlitas
av polismyndigheten vid besiktning. Därest i undantagsfall dessa ombud
icke kunna anses besitta den för en besiktning erforderliga kompetensen,
torde polismyndigheten ha möjlighet anlita chefens för armén expert i skjut -banefrågor. Sådan expert finnes placerad hos vederbörande militärbefälhavare,
och ovannämnda ombud finnas att tillgå bland annat i Göteborg,
Borås samt Vänersborg.

Beträffande kostnaderna för besiktningen synas sådana i allmänhet ej
behöva uppkomma, därest ovannämnda ombud anlitas. I regel torde ombuden
— såsom fallet är här i länet — tillika vara hemvärnsofficerare, och
ifrågavarande besiktningar synas därför kunna samordnas med resor, som
ombudet företar i egenskap av hemvämsofficer. För den händelse emellertid
att anlitande av expertis föranleder kostnad, saknas för närvarande bestämmelser
om vem som skall gälda denna. I likhet med vad som gäller i
fråga om andra jämförbara avsyningsförrättningar synas kostnaderna böra
bestridas av anläggningens ägare. Då emellertid ovisshet synes råda beträffande
besiktningskostnadernas gäldande vill länsstyrelsen, som icke har
egen erfarenhet av denna kostnadsfråga, förorda, att — för åstadkommande
av en enhetlig rättstillämpning — frågan regleras genom uttryckliga
bestämmelser i allmänna ordningsstadgan.

Efter remiss anförde därefter Rehn, att besiktning av samtliga i bruk
varande skjutbanor skulle ske under våren 1962, därvid man för erhållande
av erforderlig expertis skulle vända sig till vederbörande militärbefälhavare.
Alla med besiktningen föranledda kostnader borde enligt Rehn gäldas av
statsverket. ___________

Vid prövning av ärendet anförde jag följande.

Vad först angår de dröjsmål, som förelupit vid handläggningen hos landsfiskalen
i Vättle distrikt av ifrågavarande skjutbaneärenden, låter jag med
hänsyn till omständigheterna bero vid de anstalter för rättelse som numera
vidtagits.

Beträffande härefter frågan om expertis vid besiktning av skjutbanor
samt kostnaderna härför får jag anföra följande.

Enligt 6 § tredje stycket allmänna ordningsstadgan får skjutbana, som
ej hör till krigsmakten, icke tagas i bruk innan den godkänts av vederbörande
polismyndighet. Närmare bestämmelser rörande utredningen och prövningen
av dylika ärenden ha icke meddelats i ordningsstadgan. Under förarbetena
till denna stadga berördes frågan i ett par remissyttranden, därvid
bl. a. ifrågasattes om icke föreskrift borde införas rörande skyldighet för
polismyndigheten att höra expertis på området. I anledning härav underströk
departementschefen vikten av att, då så erfordrades, experter anlitades
vid ärendenas handläggning samt att samråd skedde med övriga myndigheter,
som ärendena kunde beröra (prop. nr 143/1956 s. 106). I den förut

435

omnämnda kommentaren till allmänna ordningsstadgan har härutinnan
framhållits, att samråd alltid borde ske med Kungl. Maj:ts ombud i vederbörande
skytteförbunds styrelse (s. 54).

Därest omständigheterna äro sådana, att särskild expertis erfordras för
bedömande huruvida säkerhetsanordningarna äro betryggande, uppkommer
frågan vem som skall gälda härmed förenade kostnader, det allmänna eller
skjutbanans innehavare. Som förut nämnts saknar allmänna ordningsstadgan
bestämmelser härom då det gäller godkännande av skjutbana. Däremot
är frågan reglerad beträffande kontroll av säkerhetsanordningar i samband
med anordnande av offentlig tillställning, t. ex. cirkusföreställning och tivolianordning.
I 14 § allmänna ordningsstadgan föreskrives sålunda, att
polismyndigheten i anledning av ansökan om tillstånd att anordna offentlig
tillställning äger för verkställande av undersökning, som kräver särskild
fackkunskap, på anordnarens bekostnad anlita sakkunnig. Även i vissa
andra författningar finnas föreskrifter om att polismyndighet vid företagande
i särskilda fall av besiktningar, som erfordras för tryggande av allmän
ordning och säkerhet, äger anlita sakkunnig person och att kostnaden härför
skall gäldas av rörelsens eller anläggningens ägare eller innehavare (t.ex.
hotellstadgan §§ 2 och 30 samt förordningen om eldfarliga oljor 12, 29 och
40 §§).

Den omständigheten att skyldighet att gälda kostnad för sakkunnigundersökning
i fråga om anordningar vid offentlig tillställning enligt särskild
föreskrift ålagts tillställningens anordnare men föreskrift om motsvarande
skyldighet saknas när det gäller undersökning av skjutbana ger närmast vid
handen att kostnaden i sistnämnda fall avsetts icke skola uttagas av den
enskilde. Härför talar även det förhållandet att kostnader, som med tilllämpning
av andra författningar kunna uppkomma och som betingas av ur
allmänna säkerhetssynpunkter erforderliga besiktningar o. d., endast i vissa
fall — och då med stöd av särskild föreskrift — uttagas av den enskilde.
Enligt min mening tala därför övervägande skäl för att alla kostnader, som
erfordras för besiktning av skjutbana, böra stanna på det allmänna.

Som länsstyrelsen framhållit torde emellertid sakkunnig besiktning av
skjutbanor i allmänhet kunna genomföras utan att fråga behöver uppkomma
om att utbetala särskilda arvoden. Länsstyrelsen bär härvid hänvisat
till att dylika besiktningar kunna utföras av Kungl. Maj:ts ombud i skytteiorbundets
styrelse eller, om så icke kan ske eller anses till fyllest, av vederbörande
expert hos militärbefälhavaren. Besiktningarna synas härvid kunna
och böra ordnas på sådant sätt, att de falla inom ramen för vederbörandes
tjänsteutövning.

Vid angivna förhållanden saknar jag anledning att göra framställning om
utfärdande av särskilda bestämmelser i ämnet. Jag kommer emellertid att
vid min inspektionsverksamhet ägna frågan fortsatt uppmärksamhet.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

436

20. En zigenare blev av polisen omhändertagen under antagande
att han var redlöst berusad. Han var emellertid sjuk och avled innan
han hann komma under läkarvård. Fråga om polisen vidtagit erforderliga
åtgärder och om samhällets resurser för behandling av
personer, som måste omhändertagas på grund av alkohol- eller
narkotikapåverkade tillstånd, kunna anses tillfredsställande

Den 18 februari 1960 uppehöll sig zigenaren E. T. vid en pressbyråkiosk
på tunnelbanestationen vid Finn Malmgrens plan i Stockholm. I kiosken
tjänstgjorde fru E. Alm såsom expedit. Plötsligt segnade T. ned och blev
liggande på golvet. Sedan fru Alm per telefon tillkallat polis anlände eu
patrull med radiobil till platsen. Patrullen omhändertog T. och förde honom
till polisstationen i Enskede. Därstädes blev T., som av polismännen antogs
vara redlöst berusad, inlagd i förvaringscell. Anhöriga till T. gjorde dels per
telefon och dels vid besök på stationen gällande, att T. var sjuk och icke
berusad samt begärde att själva få omhändertaga honom. Denna begäran
lämnades utan bifall. Senare på natten fördes emellertid T. med ambulans
till Södersjukhuset, där jourhavande läkaren konstaterade att T. avlidit.

I en den 22 februari 1960 hit inkommen skrift anförde fru Alm klagomål
''mot polisen. Det hade stått klart för henne, att T. genast borde komma
under läkartillsyn. Detta hade hon även framhållit för polismännen. Dessa
hade handlat felaktigt genom att behandla T. såsom fyllerist. I stället för
att föra honom till sjukhus hade han förts till polisstationen. Icke heller
hade läkare tillkallats. Fru Alm ifrågasatte om icke polismännen — både
radiobilens besättning och de på polisstationen tjänstgörande — härigenom
gjort sig skyldiga till annans död i förening med synnerligen grovt åsidosättande
av tjänsteplikt. Hon hemställde, att JO måtte låta utreda, i vad
mån de polismän, som efter T:s omhändertagande haft hand om denne,
genom positiv åtgärd eller eftersatt tjänsteplikt gjort sig skyldiga till straffbar
gärning, att den eller de såsom skyldiga befunna måtte ställas till ansvar
och att de efterlevande måtte beredas tillfälle att vid domstol göra
gällande skadeståndsanspråk. Hon uppgav vidare, att olika personer till
henne uttalat, att vad som förevarit vore ett klart utslag av rasdiskriminering.

I skrivelse den 23 februari 1960 till polismästaren Nils Luning anhöll jag'',
att Luning måtte med anledning av klagomålen — efter slutförande av den
utredning, som Luning beordrat — till mig inkomma med ett exemplar
därav, jämte det yttrande, vartill Luning fann saken böra föranleda.

Vid polisutredning lämnade förste polisassistenten A. Hultsten, vilken
var befälhavare i radiobilpatrullen, och förste polisassistenten H. Ehn, vilken
var högste tjänstgörande befäl på polisstationen, uppgifter om händelseförloppet
i två den 19 februari 1960 dagtecknade promemorior.

Polisförhör ägde därefter rum under tiden den 19 februari — den 7 mars

437

1960 med fru Alm, Hultsten och Ehn samt ett stort antal polismän och
andra personer, däribland flera av T:s anhöriga. Vidare hördes förste kammarskrivaren
Sven Viktor Andersson, vilken är zigenarkonsulent i Stockholm,
beträffande förhållandet mellan zigenare och polismän i Stockholm.

T. f. l:e underläkaren vid Södersjukhuset J. Engström förklarade i ett
den 23 februari 1960 dagtecknat intyg, som fanns fogat vid polisutredningen,
bl. a., att T., då han infördes till sjukhuset den 19 februari 1960 kl. 02.25
var död och företedde begynnande likstelhet i underkäken men ingen likstelhet
i armarna. Från Södersjukhuset och från leg. läkaren John Takman
inhämtades vid polisundersökningen uppgifter om T:s tidigare sjukhus- och
läkarbesök samt om erhållna recept på medikamenter.

Obduktion av den döda kroppen efter T. företogs den 20 februari av dr
Ingrid Lingmark, varöver protokoll upprättades. I särskilt protokoll den
3 mars 1960 redovisade Ingrid Lingmark resultat av mikroskopisk undersökning
av organdelar tillvaratagna vid obduktionen. Rättskemisk undersökning
av blod, muskulatur och urin från T. företogs av laboratorn Andreas
Maehly, vilken i ett den 26 februari 1960 dagtecknat utlåtande förklarade
bl. a., att koncentration av etylalkohol kunde beräknas till cirka 0,4
promille i T:s blod, cirka 0,4 promille i muskulaturen och cirka 0,9 promille
i urinen, att i blod och muskulatur kunde påvisas tre barbitursyrederivat,
med stor sannolikhet diallymal, pentymal och evipan, samt i urinen två
barbitursyrederivat, med stor sannolikhet diallymal och pentymal, i närmare
angivna koncentrationer, och att i blod och urin kunde påvisas meprobamat.

På grund av vad obduktionen givit vid handen samt med stöd av den
rättskemiska undersökningens resultat uttalade Ingrid Lingmark i utlåtande
den 4 mars 1960 bl. a., att orsaken till T:s död varit förgiftning med
meprobamat ensam för sig eller i förening med förekomsten av barbitursyrederivat
(med stor sannolikhet dormiplex) och alkohol i kroppen, att
blodstockning i lungorna varit en följd av förgiftningen, att förgiftningen
varit av sådan art, att densamma måste ha medfört tilltagande omtöckning
övergående i medvetslöshet och därefter dödens inträde samt att T:s döda
kropp endast företett ytliga skador och att den ej företett tecken på allvarligare
sjukliga förändringar, varför skador med visshet och kroppssjukdom
(eller sjukliga förändringar) med all sannolikhet kunde antagas ha
varit utan betydelse för dödens inträde.

I skrivelse den 12 mars 1960 till polisassessorn, t. f. ordningspolisintendenten
P. G. Vinge — vilken den 19 februari 1960 av Liining beordrats att
med biträde av poliskommissarien G. F. Rutstedt handha polisutredningen
— uttalade prof. Roger Bonnichsen, att T:s död med all sannolikhet berott
på en samverkan av alkohol, meprobamat och barbitursyrederivat samt att
T. med all sannolikhet haft spritlukt från andedräkten vid omhändertagandet
klockan 21.45.

438

I avgivet yttrande anförde Luning bl. a.:

De yttre omständigheterna — främst spritlukten från T:s andedräkt och
hans tillfälliga återkomst till klarare medvetande å polisstationen — synas
mig otvivelaktigt ha varit sådana att polismännen haft fog för sin uppfattning
att T:s omtöcknade tillstånd haft sin grund i spritförtäring. Distriktsbefälets
vägran att utlämna T. till hans anhöriga står i överensstämmelse
med vad som i polisdistriktet allmänt tillämpas beträffande för fylleri omhändertagna.
Denna praxis grundar sig såsom t. f. ordningspolisintendenten
Vinge framhållit, främst på polisens skyldighet att förebygga fortsatta
störningar av ordningen.

Polismännens underlåtenhet att föra T. till sjukhus bör uppenbarligen
bedömas mot bakgrunden av att de utgingo från att T:s tillstånd uteslutande
orsakats av spritförtäring.---------------

Bedömningen av frågan huruvida en omhändertagen person bör överföras
till sjukhus ankommer å distriktsstation på vakthavande förste polisassistenten.
Dessa befattningshavare ha i tjänsten förvärvat vidsträckt erfarenhet
av berusade personers beteende och behandling. Det är mig angeläget
upplysa, att såväl den förste polisassistent, som hade ansvaret för T:s förvaring
å distriktsstationen, som den förste polisassistent, vilken ansvarade
för Ds omhändertagande å tunnelbanestationen, äro synnerligen pliktmedvetna
och omdömesgilla. Jag delar Vinges mening att polismännen icke rimligen
kunna lastas för att försök icke gjordes att få T. under sjukhusvård.

Påståendena att polismännens åtgöranden i fallet betingats av rasdiskriminering
— vilka påståenden i aggressiv form genom radions förmedling
tyvärr fått vidsträckt spridning — framstå enligt den verkställda utredningen
såsom grundlösa.

Jag avser att anmoda polispersonalen att med frångående av hittills tilllämpad
restriktiv praxis låta för läkarundersökning föra till sjukhus sådana
omhändertagna personer, vilka på grund av spritförtäring är redlöst berusade,
och likaså omhändertagna, eljest omtöcknade personer, vilkas tillstånd
av ett eller annat skäl är svårbedömbart.

Under hänvisning till det sålunda anförda anhåller jag, att klagomålen
lämnas utan åtgärd.

Sedan handlingarna i ärendet överlämnats till fru Alm för påminnelser,
inkom ett flertal skrifter från henne, i samband varmed hon ingav två yttranden
av biträdande överläkaren Ewert Ljungberg och ett yttrande av fil.
dr C.-H. Tillhagen.

Fru Alm anmärkte i skrifterna bl. a. på att polisens utredning vore en
skenutredning, i vilken bl. a. förtegs misshandel å den döende och dödssjuke,
samt att »det gällde något så ytterst allvarligt som ruskigaste fall i vår
historia av rasdiskriminering samt polisens uppenbara ansvar för spillandet
av människoliv».

I det första av sina yttranden uppställde Ljungberg till besvarande två
frågor, nämligen »Kan polisens handläggning av fallet T. ha inneburit vållande
till hans förolyckande genom oförstånd, vårdslöshet eller har det på
annat sätt bidragit till T:s död?» och »Kan polisens handlingssätt ha haft

439

sin grund i att T. var zigenare, liksom hans hustru och övriga anhöriga?».
Ljungberg besvarade på närmare angivna grunder båda frågorna med »ja».
— I sitt andra yttrande anförde Ljungberg avslutningsvis:

Sammanfattningsvis ber jag få uttala, att om T:s upprörande dödssätt —
såsom från auktoritativt håll görs gällande — förorsakats av allmän förgiftning,
detta till sina konsekvenser måste anses vara i den grad allvarligt,
att saken måste redan från principiell synpunkt grundligt utredas av därför
skickad, medicinsk expertis — och detta om möjligt under instruktion och
kontroll av JO — samt att de konsekvenser, som följa av nämnda antagandes
bekräftande till riktigheten, läggas såväl alla rikets polismän o. a. vederbörande
myndigheter synnerligen varmt på hjärtat, ävensom sjukvårdsinrättningar
och medicinsk personal av alla grader, på det att ett upprepande
av fallet T. aldrig någonsin måtte här i landet komma att kunna
inträffa.

Tillhagen underströk i sitt yttrande bl. a. angelägenheten av att instruktioner
utfärdas för landets polismakt rörande omhändertagande av medvetslösa
personer och att kliniker för omhändertagna misstänkta fall inrättas
vid våra sjukhus. Tillhagen anförde avslutningsvis:

Inte endast för zigenarna, vilkas svåra assimileringsproblem statsmakterna
nu ägnar ett energiskt arbete utan även för varje ansvarskännande samhällsmedlem
är det en angelägenhet av största vikt, dels att omständigheterna
kring T:s död grundligt klarläggs och att de skyldiga ställs till
ansvar, dels att betryggande åtgärder vidtages för att omöjliggöra ett upprepande
av en händelse av detta sällsynt tragiska slag.

Genom JO-expeditionen skedde härefter kompletterande utredning, varvid
flera personer hördes. Vidare inhämtades uppgifter från bl. a. Bonnichsen.
Den sålunda verkställda utredningen upptogs i en den 1 december 1960
dagtecknad promemoria, i vilken även redovisades ett tilläggsprotokoll
rörande den rättskemiska undersökningen.

Fru Alm inkom härefter — sedan promemorian av den 1 december 1960
tillställts henne — med ytterligare skrifter. Hon framförde därvid klagomål
även mot förste kammarskri varen Sven Viktor Andersson för att denne i sin
befattning som zigenarkonsulent försummat att biträda de anhöriga i saken.
Hon gjorde vidare gällande att polisen vid 2-tiden på natten, då de anhöriga
avlade ett andra besök på polisstationen, visste att T. sedan länge var
död.

Ljungberg anförde i ett den 24 januari 1961 hit inkommet yttrande sammanfattningsvis,
att T. avled i polisarresten, sannolikt kl. 00.15—00.30,
att den omedelbara dödsorsaken var lungödem, att underlaget härtill måste
ta hänsyn till en akut leversvullnad och tidigare tillstånd av narcoleptisk
art, något som styrktes av anatomiska förändringar, att alkohol och barbiturater
jämte meprobamater icke förekommit i sådan koncentration att

440

dödsfallet nödvändigtvis måste sammankopplas härmed, särskilt i beaktande
av andra fynd och anamnetiska uppgifter.

Intendenten Stig Salomon inkom den 24 januari 1961 hit med en skrift,
i vilken lämnades uppgifter om vad taxichauffören Bror Carlsson och förste
kammarskrivaren Sven Andersson anfört i saken vid telefonsamtal med
Salomon i februari och april 1960.

I skrivelse den 16 februari 1961 till medicinalstyrelsens rättsmedicinska
nämnd hemställde jag — med anledning av de skilda uppfattningar, som
uttalats om orsaken till T:s död — om utlåtande om de slutsatser rörande
sannolik dödsorsak, som ur medicinsk synpunkt kunde dragas av erhållna
resultat från rättsmedicinsk undersökning och iakttagelser vid obduktionen.
Jag hemställde tillika att nämnden även skulle yttra sig rörande sannolik
tidpunkt för dödsfallet samt huruvida det ur medicinsk synpunkt kunde
anses sannolikt, att T. vid och efter omhändertagandet företedde av polismännen
angivna symtom.

Medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd, som inhämtat yttranden
från Ingrid Lingmark och från medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd,
docenten Stig Björkman, avgav utlåtande i ärendet den 24 oktober 1961.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Beträffande orsaken till T:s död har medicinalstyrelsens rättsmedicinska
nämnd i sitt utlåtande uttalat, att det på grundval av innehållet i föreliggande
handlingar icke funnes grundval för antagandet, att organisk sjukdom
orsakat eller medverkat till T:s död och att döden väl kunde antagas
ha förorsakats av kombinerad förgiftning av alkohol, barbitursyra och
meprobamat.

I sitt utlåtande har rättsmedicinska nämnden vidare på min fråga rörande
sannolik tidpunkt för dödsfallet uttalat, att tidpunkten för T:s död ej
kunde med bestämdhet angivas på grundval av observerade likfenomen,
men att gjorda observationer ej motsade antagandet att T. varit vid liv
kl. 1.40, då en polisman enligt uppgift hört honom snarka.

Nämnden har slutligen uttalat, att det ur medicinsk synpunkt kunde
anses sannolikt, att T. vid och efter omhändertagandet företett de av polismännen
uppgivna symtomen.

Handlingarna ge icke anledning ifrågasätta riktigheten av rättsmedicinska
nämndens bedömning av de uppkomna medicinska frågorna. Jag
finner därför att frågan huruvida polispersonalen gjort sig skyldig till fel
eller försummelse i påtalade hänseenden är att bedöma mot bakgrunden av
vad nämnden sålunda uttalat.

Av vad i ärendet blivit upplyst rörande orsaken till T:s död framgår
klart, att T:s tillstånd, då han omhändertogs, var sådant, att han bort föras
till sjukhus. Förklaringen till att T. likväl fördes till polisstationen är, enligt

441

vad utredningen klart ger vid handen, att de polismän, som omhändertogo
T. och förde honom till polisstationen, därvid handlade i övertygelsen att
de hade att göra med en redlöst berusad person.

När det gäller att avgöra huruvida den felbedömning av T:s tillstånd,
som sålunda ägt rum, är av beskaffenhet att kunna läggas polismännen till
last såsom tjänstefel, är följande att beakta. Polismännen voro, när de kommo
till platsen, inriktade på att de skulle omhändertaga en fyllerist. De ha
sålunda berättat, att det meddelats dem i polisradion att det fanns en fyllerist
vid tunnelbanestationen. Polismännen ha vidare berättat, att personer
på platsen uppgivit att T. raglat då han kom in i vänthallen och att han
inte kunde ha skadat sig då han sjönk ihop på golvet. Vidare ha polismännen
sagt sig ha känt spritlukt från T:s andedräkt; de hade icke iakttagit
något som tytt på att T:s tillstånd kunde bero på annat än spritförtäring.

Vad särskilt angår frågan huruvida spritlukt kan ha känts från T:s andedräkt
må anföras följande. Enligt utlåtande från den rättskemiska undersökningen
uppgick alkoholkoncentrationen i blod, som tillvaratogs hos T.
vid obduktionen, till 0,4 promille. Denna koncentration i blodet hänför sig
till tiden för T:s död, vilken enligt vad rättsmedicinska nämnden uttalat
kan ha skett efter kl. 01.40. Med hänsyn till att alkoholkoncentrationen i
blodet efter resorptionens avslutande normalt nedgår med omkring 0,15
promille per timme kan alkoholkoncentrationen i T:s blod vid tiden för
omhändertagandet vid 21.30-tiden ha uppgått till 0,8—1,1 promille. Vid
en sådan alkoholkoncentration i blodet finnes enligt erfarenhet spritlukt
från andedräkten.

Fru Alm har uppgivit, att hon till de tillstädeskomna polismännen fällt
ungefärligen följande yttrande: »Ni kör honom väl till sjukhus, så han blir
magpumpad, för man vet ju inte, vad han kan ha fått i sig.» En skolyngling,
som befann sig på platsen, har uppgivit, att han, sedan T. burits in i
polisbilen, yttrat till polismännen: »Är det inte bäst att köra honom till
sjukhus?» men inte fått något svar härpå. Två av de tre tillstädeskomna
polismännen ha uppgivit, att de icke uppfattat något yttrande om att T.
borde föras till sjukhus. Den tredje polismannen har berättat, att någon av
de kringstående sagt något om att mannen borde föras till sjukhus, men att
han inte fäst sig vid yttrandet.

Även om det anses utrett, att fru Alm och skolynglingen gjort åtminstone
en av polismännen uppmärksam på att T. kunde vara sjuk och därför borde
föras till sjukhus, finner jag omständigheterna vid omhändertagandet av T.
ha varit sådana, att polismännen icke saknat skäl för sin uppfattning, att
T:s tillstånd berodde på berusning av alkohol och att T. icke var i behov" av
sjukhusvård. Det kan diirför icke läggas de ifrågavarande polismännen till
last som fel, att de förde T. till polisstationen och ej till sjukhus.

Rörande vad som inträffat sedan T. införts på polisstationen framgår av
de närvarande polismännens uppgifter i huvudsak följande. T. bars in på

442

polisstationen och lades på golvet i avvisiteringsrummet. För att söka väcka
T. »masserade» några polismän honom genom att med öppen hand gnida
på kinden och på bröstkorgen. T. vaknade av »massagen», reste sig i halvsittande
ställning, försökte värja sig genom att slå med armarna mot polismännen
samt sluddrade något, som ej gick att uppfatta. Han sjönk därefter
ned på golvet. Under den därpå följande avvisiteringen restes T. i halvsittande
ställning och satt därvid med endast något stöd för ryggen mot
en polisman. I samband med avvisitering av T:s bakfickor lyftes dennes
säte från golvet, varvid T. själv kunde hålla balansen och inte behövde
stödjas. Sedan T. lagts in i en av cellerna på polisstationen uppdrog förste
polisassistenten Ehn, vilken var högste tjänstgörande polisbefäl vid tillfället,
åt en av poliskonstaplarna att i fortsättningen ha särskild uppmärksamhet
på T:s tillstånd, enär denne bedömdes vara höggradigt berusad.

De polismän, som tagit befattning med T. på polisstationen, ha uppgivit,
att de fått den uppfattningen, att T. var starkt berusad. Icke någon av dem
har förklarat sig ha haft misstanke om att till T:s tillstånd bidragit att
denne var »tablettförgiftad». En polisman, som tillfälligt uppehållit sig på
polisstationen och som sett T. i avvisiteringsrummet, har förklarat, att han
ansåg, att T:s tillstånd var sådant, att denne till följd av höggradig berusning
borde föras till sjukhus men att han icke sagt något därom till de
polismän, som ombesörjde avvisiteringen. Övriga polismän ha förklarat sig
icke ha ansett att T:s tillstånd var sådant, att han borde föras till sjukhus.

Vad som förekom på polisstationen i samband med avvisiteringen kan enligt
min mening icke anses ha varit sådant, att polismännen bort förstå, att
T:s tillstånd kunde bero på annan orsak än alkoholberusning.

Av utredningen framgår vidare att anhöriga till T. vid telefonsamtal med
polisstationen och vid besök på denna vid 22-tiden uppgivit, att T. inte var
berusad utan var sjuk, varvid de förklarat, att han hade magsår och diskbråck
samt hade haft hjärnblödning, och att T. därför borde föras till sjukhus.
T:s tillstånd var emellertid, såvitt utredningen ger vid handen, icke en
följd av någon av nu nämnda sjukdomar. De anhöriga hade vid besöket
begärt att själva få taga hand om T., men fått beskedet, att T. inte kunde
släppas förrän vid 1.30-tiden, då han beräknades vara nykter. Detta besked
överensstämde med tillämpad praxis att icke utlämna en för fylleri omhändertagen
person, förrän denne blivit nykter. Denna praxis är förenlig
med polisens i 12 § polisinstruktionen angivna befogenhet att tillfälligt omhändertaga
den, vars uppträdande innefattar fara för den allmänna ordningen.

Anhöriga till T. ha uppgivit att de begärt att läkare skulle tillkallas till
polisstationen. Med kännedom om de förhållanden, som sedermera framkommit
— bl. a. att T:s tillstånd icke endast berodde på att han förtärt
alkohol utan på att han även intagit tabletter — får det livligt beklagas,
att T. icke kom under läkarbehandling.

443

Det förhållandet att T., trots sitt uppenbarligen höggradigt omtöcknade
tillstånd, icke fördes till sjukhus och att läkare icke tillkallades, måste bedömas
mot bakgrunden av den under senare år mycket höga frekvensen av
fyllerifall med höggradig berusning.

Polismännen saknade vidare helt anledning misstänka, att T:s tillstånd
kunde bero på att han — förutom sprit — intagit även preparat, vilka
kunde framkalla förgiftning. Med hänsyn härtill och till det stöd som polismännen
haft för sin uppfattning att T. var berusad, finner jag det icke
kunna läggas polismännen till last såsom fel att T. icke genast fördes till
sjukhus eller att läkare icke tillkallades.

Av uppgifter, som lämnats av Ehn, förste poliskonstapeln G. V. Täveby
samt poliskonstaplarna B. H. V. Askebrink och H. L. Persson, framgår att
— utöver kontroll vid olika tillfällen genom inspektionsluckan — tillsyn av
T. skett vid besök i cellen åtminstone sju gånger under kvällen. Någon försummelse
genom bristande tillsyn av T. kan icke heller anses ha förekommit.

Vad i ärendet blivit upplyst giver sålunda icke vid handen att någon
polisman i sin tjänsteutövning gjort sig skyldig till fel eller försummelse.
Det har ej på minsta sätt framkommit misstanke om att polismännen med
hänsyn till att T. var zigenare behandlat honom på ett sätt, som icke skulle
ha skett i fråga om annan person, vilken omhändertagits av polisen. Det
har ej heller framkommit någon omständighet, som giver anledning att
misstänka, att T. skulle ha varit utsatt för misshandel på polisstationen.

Av anförda skäl kunna klagomålen mot polismännen i radiobilpatrullen
och på polisstationen icke föranleda vidare åtgärd från min sida.

I ärendet anförde fru Alm klagomål även mot Luning, Ingrid Lingmark.
Bonnichsen, zigenarkonsulenten Andersson och en sekreterare vid JOexpeditionen.
Dessa klagomål, som sakna intresse ur allmän synpunkt, lämnades
av mig såsom obefogade utan avseende.

Vad i ärendet förekommit är ägnat att fästa uppmärksamheten på samhällets
bristande resurser för att bereda vård och behandling åt sådana
personer, vilka på grund av sitt alkohol- eller narkotikapåverkade tillstånd
eller på grund av sinnessjukdom måst omhändertagas av polisen.

Inte minst från polisens sida framhålles som otillfredsställande, att det i
praktiken ofta knappast finnes någon annan möjlighet än att förvara omhändertagna,
som kunna vara i behov av vård, i polisarrest. Polisens möjligheter
att få t. ex. personer, som äro berusade av alkohol eller av narkotiska
medel och som skulle behöva stå under tillsyn av läkare, inlagda på
sjukhus äro mycket begränsade. Från personal vid sjukhus invändes —
fullt förståeligt — mot intagning på sjukhus av fyllerister och andra av
polis omhändertagna personer, att dessa, då de tagas in eller vakna, ofta
skrika och väsnas, slå sönder apparatur, inventarier in. m. samt överhuvud
äro störande för andra personer, som intagits för vård på sjukhus och som

444

behöva lugn och ro. Svårigheter föreligga därför för sjukhusen att behandla
omhändertagna personer i den utsträckning, som skulle vara önskvärd. —
De sålunda föreliggande förhållandena ha emellanåt lett till irritation mellan
polis- och ambulanspersonal, å ena, samt sjukhuspersonal, å andra sidan.
I ett belysande fall, som av polismästaren i Stockholm bragts till min kännedom
(478/1960), upplystes, att en redlöst berusad person, som påträffats
liggande i en trappuppgång och som misstänktes vara tablettförgiftad, av
polisen fördes till sjukhus, där man dock icke ville behålla honom, varför
han återfördes till polisstationen; då mannen fem timmar efter omhändertagandet
alltjämt var kraftigt berusad, fördes han på nytt till sjukhuset,
varifrån han dock avvisades.

För mig framstår det som klart att samhällets resurser för akut vård och
behandling av personer, som av skilda anledningar omhändertagits av polis
eller andra samhällsorgan, icke äro tillfredsställande. Framhållas bör även
att fyllerister icke i önskvärd utsträckning kunna givas behandling mot sitt
alkoholmissbruk. Nu angivna och därmed sammanhängande frågor ha uppmärksammats
i olika sammanhang och äro kända för ansvariga myndigheter.

Inrättande och drift av särskilda sjukvårdsinrättningar eller kliniker för
vård och behandling av nu ifrågavarande kategorier är förhållandevis kostsamt
och kräver ganska stor sjukvårdspersonal. Behov av inrättningar av
ifrågavarande slag torde vara mest påtagligt i de större städerna och det
synes mig synnerligen önskvärt, att sådana inrättningar eller kliniker inrättas
åtminstone i dessa.

Enligt vad jag inhämtat överväges emellertid för närvarande inom Stockholms
stads förvaltning att vid Mariapolikliniken skapa möjlighet för mottagande
av omhändertagna berusade personer, som bedömas vara i behov
av akut vård eller behandling.

Med hänsyn härtill anser jag vad i ärendet förekommit icke innefatta
tillräcklig anledning för mig att väcka förslag om åtgärder för att öka samhällets
resurser för beredande av akut vård eller behandling åt nu ifrågavarande
kategorier omhändertagna personer. Jag kommer dock att i min
fortsatta verksamhet ägna särskild uppmärksamhet åt de frågor, som sammanhänga
med förevarande problem.

Vid min prövning av ärendet fick jag min uppmärksamhet riktad på de
svårigheter, som föreligga för polispersonal när det gäller att avgöra om en
person, från vilken kännes spritlukt, kan misstänkas ha intagit även preparat,
som kunna framkalla förgiftning. Även i andra avseenden synas svårigheter
föreligga för polispersonalen att bedöma huruvida särskilda åtgärder
i vårdsyfte böra vidtagas beträffande berusade och omtöcknade personer.
Härvid må särskilt nämnas de svårigheter, som föreligga att i önskvärd utsträckning
bereda läkarvård åt dessa kategorier omhändertagna personer.

445

Vidare må framhållas risken för att polispersonal, såsom skett i förevarande
fall, ej i tid uppmärksammar att en person övergår från sovande till medvetslöst
tillstånd.

Med hänsyn till de svårigheter som enligt vad nu sagts föreligga för polispersonal
att i nu avsedda fall avgöra huruvida särskilda åtgärder i vårdsyfte
böra vidtagas och med hänsyn tillika till de risker ur den enskildes
synpunkt som felbedömningar härutinnan kunna medföra, framstår det
också som i hög grad önskvärt att närmare anvisningar till polispersonalens
ledning utarbetas.

Jag har därför i särskilt ärende — efter remiss till medicinalstyrelsen —
upptagit fråga om det låter sig göra att till ledning för polispersonal utfärda
allmänna anvisningar rörande vad sådan personal bör iakttaga i fråga om
omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller omtöcknade personer
i syfte att sådana personer bliva föremål för den behandling som deras
tillstånd kräver.

446

C. Framställning till Konungen

Hemställan om utredning av frågan om arbetshemsinstitutet bör
bibehållas såsom ett tvångsmedel mot personer, vilka försummat
fullgöra sina försörjningsplikter. Tillika framställning om
provisorisk lagändring i syfte att åstadkomma ökad rättssäkerhet
i ärenden rörande arbetsförelägganden

Den 8 november avlät jag till Konungen följande framställning.

Enligt bestämmelser i socialhjälpslagen den 4 januari 1956 och barnavardslagen
den 29 april 1960 kan frihetsberövande i form av intagning i arbetshem
vidtagas mot personer, som försummat att fullgöra försörjningsplikt
mot vissa anhöriga. Sådant ingripande sker genom att den försumlige
av socialnämnd eller barnavårdsnämnd förelägges att inställa sig å arbetshem
för att där efter sin förmåga utföra arbete. Underlåter han att efterkomma
arbetsföreläggandet, kan han medelst polishandräckning föras till
arbetshemmet.

De närmare förutsättningarna för meddelande av arbetsföreläggande äro
angivna i 41 § socialhjälpslagen och 100 § barnavårdslagen.

Enligt förstnämnda lagrum må sådant föreläggande meddelas den som av
lättja eller liknöjdhet åsidosätter sin underhållsskyldighet mot sin hustru
eller sitt barn eller adoptivbarn under 16 år i sådan grad, att socialhjälp enligt
12 § socialhjälpslagen (s.k. obligatorisk socialhjälp) måste lämnas någon
av dem. I dylikt fall beslutas arbetsföreläggande av socialnämnd.

Enligt 100 § första stycket a) och b) barnavårdslagen kan arbetsföreläggande
meddelas i två särskilda typfall, varvid föreläggandet beslutas av
barnavårdsnämnd. Det ena av dessa typfall (a) gäller den som av lastbarhet,
vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar sina skyldigheter mot
sitt barn, som ej fyllt 16 år, att samhälls vård måste beredas detta, och tilllika
undandrager sig att fullgöra honom härför åliggande ersättningsskyldighet.
Arbetsföreläggande på nu angiven grund torde förekomma endast
sällan. Det andra typfallet (b), där arbetsföreläggande jämlikt barnavårdslagen
må meddelas, avser den som enligt dom, vilken vunnit laga kraft,
eller enligt skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande
av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till
sitt barn, som ej fyllt 16 år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att
fullgöra denna plikt och härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle
och den uppfostran som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd
mot den försumlige prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyl -

447

dighetens fullgörande. — Av 97 § barnavårdslagen följer, att bestämmelserna
i 100 § gälla även adoptant.

Varken enligt soeialhjälpslagen eller barnavårdslagen får arbetsföreläggande
meddelas den som ej fyllt 21 år.

I fråga om arbetsföreläggandes befordran till verkställighet gäller enligt
42 och 43 §§ socialhjälpslagen samt 100 § sista stycket barnavårdslagen, att
föreläggandet skall skriftligen delgivas den försumlige och i förekommande
fall hans förmyndare samt att, därest den försumlige icke inställer sig å arbetshemmet
i enlighet med föreläggandet, polismyndigheten har att på begäran
meddela handräckning för hans hämtande. Beslut att söka handräckning
måste i varje särskilt fall fattas av vederbörande socialnämnd eller
barnavårdsnämnd. Utan sådant beslut av nämnden äger icke ordföranden
eller annan ledamot eller tjänsteman vid nämnden avlåta ansökan om handräckning
(jfr RÅ 1955 s. 29). Vid handläggningen av handräckningsansökan
åligger det polismyndigheten att, innan beslut meddelas, förvissa sig om
att arbetsföreläggandet är materiellt grundat och verkställighet av detsamma
objektivt påkallad (se prop. nr 135/1918 s. 449 o. f., jfr ock prop. nr
221/1936 s. 19 och 21). Handräckning får alltså ej beviljas med mindre polismyndigheten
efter erforderlig utredning kunnat fastslå, att i lag angivna
förutsättningar för intagning i arbetshem föreligga.

Vad angår möjligheten för den, som erhållit arbetsföreläggande, att genom
fullföljd av talan få till stånd en prövning hos högre myndighet gäller
enligt nuvarande lagstiftning, att själva föreläggandet icke kan överklagas.
Däremot kan talan föras mot meddelat handräckningsbeslut genom besvär
hos länsstyrelsen utan inskränkning till viss tid, och länsstyrelsens beslut i
saken kan överklagas genom besvär vilka prövas av regeringsrätten (55 och
62 § § socialhjälpslagen samt 100 § sista stycket bamavårdslagen).

För intagning i arbetshem erfordras, förutom arbetsföreläggande och i
förekommande fall handräckningsbeslut, även beslut av arbetshemmets styrelse
(47 § socialhjälpslagen). Intagning kan vägras om plats icke kan beredas
å hemmet. I övrigt föreskrives t. ex. i reglementet för Västergårdens
arbetshem, att den, som lider av sinnessjukdom eller på grund av kroppssjukdom
är i behov av särskilt krävande vård eller tillsyn, ej mottages å
anstalten. Detsamma gäller i fråga om den som ej uppnått sådan ålder att
arbetsföreläggande må meddelas honom. Styrelsen för arbetshem äger däremot
icke ingå i prövning av fråga, huruvida underhållspliktig är jämlikt de
för arbetsföreläggande gällande materiella bestämmelserna skyldig att inställa
sig å arbetshemmet (se RÅ 1957 s. 40). Sålunda saknar styrelsen befogenhet
att avgöra exempelvis om underlåtenhet att fullgöra försörjningsplikt
beror på lättja eller liknöjdhet eller har sin orsak i andra förhållanden.

I fråga om intagningstidens längd stadgas i 44 § socialhjälpslagen och
100 § barnavårdslagen, att den intagne må kvarhållas till dess grundad anledning
föreligger till antagande att han skall söka efter förmåga fullgöra

448

sin försörjningsskyldighet eller vissa andra i sistnämnda lagrum avsedda
skyldigheter. Han må doek icke kvarhållas i oavbruten följd under längre
tid än ett år. Om utskrivning beslutar arbetshemmets styrelse. Ehuru regler
om villkorlig utskrivning saknas, tillämpas sådan utskrivning eller s. k. försökspermission
i mycket stor omfattning. Vad angår beräkningen av den
angivna längsta tiden för kvarhållande har genom ett rättsfall år 1960 (RÅ
1960 s. 109) fastslagits, att den tid, varunder permitterad vistas utom arbetshem,
skall i avsaknad av närmare lagreglering jämställas med den tid,
varunder han faktiskt vistats å arbetshemmet, samt att permission icke kan
anses återkallad från tidigare tidpunkt än den, då den permitterade delgavs
återkallelse av permissionen.

Arbetsföreläggandeinstitutet infördes i lagstiftningen genom 1918 års fattigvårdslag
såsom ett medel att ingripa mot familjefäder, vilka genom lättja
eller liknöjdhet ådrogo hustru eller minderåriga barn sådan nöd att fattigvård
måste lämnas någon av dem. Institutets användningsområde utsträcktes
genom 1924 års barnavårdslag till att omfatta försumlighet i fråga om
skyldigheter mot minderåriga barn även i fall där fattigvård icke måst
lämnas.

De bestämmelser om arbetsföreläggande, som funnos i fattigvårdslagen
och 1924 års barnavårdslag, ha med obetydliga, i huvudsak endast formella
ändringar överförts till socialhjälpslagen och nya barnavårdslagen. Redan
långt tidigare hade dock lagstiftningen om arbetsföreläggande blivit föremål
för kritik och ett i detalj utarbetat reformförslag hade år 1950 framlagts
av socialvårdskommittén i dess betänkande med förslag till socialhjälpslag
m. m. (SOU 1950:11). Vid genomförandet av socialhjälpslagen
och nya barnavårdslagen funno statsmakterna emellertid, att man, innan
en genomgripande reformering av lagstiftningen om arbetsföreläggande
upptogs till prövning, borde avvakta resultatet av den år 1953 tillsatta utredningen
om de administrativa frihetsberövandena.

De anmärkningar, som framställts mot lagstiftningen om arbetsföreläggande,
ha avsett framför allt, att den ordning, som lagen anvisar för
ingripanden mot försumliga försörjare, icke motsvarar moderna rättssäkerhetskrav.
Härvidlag har bl. a. framhållits, att kommunala organ äga besluta
om frihetsberövande med en varaktighet av upp till ett år utan att beslutet
därom kan överklagas, att den prövning av beslutet som vid handräckning
åvilar polismyndigheten ej innebär tillräcklig rättssäkerhetsgaranti samt
att den underhållsskyldige visserligen kan genom besvär över meddelad
handräckning hänskjuta frågan om frihetsberövandet till länsstyrelsens
prövning men att han då redan är införpassad till arbetshem. Vad angår
det i ärenden av detta slag hos de kommunala nämnderna praktiserade förfarandet
har anmärkts, att den underhållsskyldige icke erhåller biträde av
därtill förordnad person, att han icke blir hörd i saken i erforderlig utsträck -

449

ning, att utredningen över huvud taget ofta är bristfällig samt icke i tillräcklig
grad inriktad på att klarlägga orsakerna till betalningsförsummelsen
och övriga för ärendets bedömande verkligt relevanta förhållanden samt att
garantier saknas för att abnormiteter i den underhållsskyldiges sinnestillstånd
eller eljest föreliggande vårdbehov bli tillbörligen beaktade.

Såsom redan nämnts har frågan om en reformering av lagstiftningen på
detta område under de gångna åren behandlats av flera offentliga utredningar.
Socialvårdskommittén, som redan i ett betänkande år 1946 (SOU
1946: 52) redovisade vissa överväganden i ämnet, framlade sålunda i sitt
ovannämnda betänkande år 1950 ett förslag till särskild lag om arbetsföreläggande,
vilken var avsedd att ersätta såväl fattigvårdslagens som dåvarande
bamavårdslagens bestämmelser därom. Förslaget — som ingående
behandlats av barnavårdskommittén i ett år 1954 avgivet remissyttrande
(se SOU 1956: 61 s. 811 o. f.) — innebar åtskilliga nyheter, av vilka här må
nämnas endast, att arbetsföreläggande enligt förslaget skulle meddelas av
länsstyrelse samt kunna överklagas. Den förut omnämnda utredningen om
de administrativa frihetsberövandena — som hade att utreda frågan om ökade
rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövanden över huvud taget
samt därmed sammanhängande spörsmål — framlade i juni 1960 ett betänkande,
betecknat »Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden»
(SOU 1960: 19). Betänkandet innehåller bl.a. ett delvis på grundval
av socialvårdskommitténs förslag utarbetat förslag till lag om åtgärder mot
försumlig försörjare. I förhallande till vad som nu gäller utgör utredningens
förslag i procedurhänseende en radikal omläggning i fråga om samtliga de
s. k. administrativa frihetsberövandena, innebärande bl. a. en ganska långt
gående anpassning till ett i princip ackusatoriskt förfarande, där två parter,
en allmän och en enskild, stå emot varandra samt där den enskilda parten
under vissa förutsättningar kan erhålla biträde på det allmännas bekostnad.
Det föreslagna förfarandet skall i stor utsträckning vara muntligt. Vittnen
skola höras på ed. Förhandlingen skall i princip vara offentlig. Förfarandet
skall äga rum inför särskilda socialdomstolar, vilka enligt förslag av utredningens
majoritet skola inrättas inom länsstyrelserna och överståthållarämbetet.
Dessa domstolar ha sålunda att i första instans besluta om administrativa
frihetsberövanden, bl. a. intagning i arbetshem. Mot beslut av
socialdomstol skall talan kunna föras i regeringsrätten. Betänkandet har
varit föremål för remissbehandling, varefter detsamma jämte däröver avgivna
yttranden genom beslut av Eders Kungl. Maj:t den 6 juni 1962 överlämnats
till den i mars samma år för utredning av fragan om den administrativa
rättsskipningens omfattning och organisation tillkallade förvaltningsdomstolskommittén
för att tagas i beaktande vid utredningsuppdragets
fullgörande.

Efter en omfattande undersökning av praxis i fråga om arbetshemsären 15

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1963 års riksdag

450

den lämnade jag i en framställning till Eders Kungl. Maj:t den 5 juni 1959
en redogörelse för mina iakttagelser rörande brister vid tillämpningen av
lagstiftningen om arbetsföreläggande samt framlade vissa synpunkter på
avhjälpandet av dessa brister (se ämbetsberättelsen år 1960 s. 311 o.f.).

I anslutning till redogörelser för inträffade fall, vilka voro ägnade att närmare
åskådliggöra de påtalade bristerna, berörde jag därvid bl. a. de kommunala
nämndernas sätt att i förekommande fall sörja för utredningen rörande
orsakerna till att försörjningsplikten icke behörigen fullgjorts. På
grundval av vad som framkommit vid undersökningen kunde jag konstatera,
att utredningen i detta synnerligen viktiga hänseende i många fall var
ytterst bristfällig och stundom helt saknades. Rörande vad jag i framställningen
närmare anförde angående praxis hos de kommunala nämnderna
och mina därav föranledda synpunkter må hänvisas till innehållet i framställningen.
Sammanfattningsvis framhöll jag, att de kommunala nämnderna
i ärenden om arbetsföreläggande tillämpade ett utredningsförfarande,
som vore tekniskt irrationellt och över huvud taget otjänligt att tillföra
ärendena det material, som oundgängligen torde böra krävas för beslut av
den frihetsinskränkande innebörd, varom vore fråga, att sådana beslut fattades
utan att den försörjningsskyldige ens satts i tillfälle att yttra sig över
framställt yrkande om arbetsföreläggande eller fått del av det till grund
därför förebragta materialet, att läkarundersökning som regel icke ägde
rum, oaktat det manga gånger kunde antagas att fråga vore om mer eller
mindre starkt invalidiserade eller alkoholiserade personer, samt att den utredning
som föreginge beslut om arbetsföreläggande i allmänhet icke kunde
anses tillräcklig för att tillgodose elementära rättssäkerhetskrav.

Jag framhöll vidare i framställningen, att de brister, som konstaterats i
fråga om utredningen i dylika ärenden, voro ägnade att i ett icke obetydligt
antal fall medföra påtagliga risker för olaga frihetsberövanden samt att
polismyndigheternas prövning, sådan den tillämpades i fall av handräckning,
knappast kunde anses innefatta tillräcklig garanti mot verkställighet
av obefogade arbetsförelägganden. Med hänsyn till de ofta långvariga frihetsförluster,
som kunde bli följden, fann jag det ofrånkomligt, att de angivna
riskerna för obehöriga frihetsberövanden snarast möjligt eliminerades.
Jag förordade därför i framställningen en omläggning av ut.redningsförfarandet
enligt vissa allmänna riktlinjer efter mönster av vad som redan tilllämpades
hos barnavårdsnämnden i Stockholm.

Vid den undersökning, som föregick min nyssnämnda framställning till
Eders Kungl. Maj:t, framkom, att de kommunala nämnderna, efter det arbetsföreläggande
meddelats, ofta dröjde avsevärd tid, ibland flera år, med
att påkalla verkställighet av föreläggandet, vilket därvid utnyttjades som
ett påtryckningsmedel mot den underhållsskyldige. I anledning härav anförde
jag i framställningen, under hänvisning till motiven till bestämmelserna
om arbetsföreläggande, att den gällande lagstiftningen på området

451

förutsatte att arbetsföreläggande skulle tillgripas först då annat medel än
ett frihetsberövande icke återstod för att förmå den försumlige försörj aren
att framdeles fullgöra sin skyldighet samt att det därför icke kunde anses
överensstämma med gällande lags syfte att lata med verkställigheten anstå
för att arbetsföreläggandet skulle tjäna som påtryckningsmedel. Jag påpekade
vidare att — eftersom beslut om arbetsföreläggande icke finge överklagas
— det icke kunde, oavsett vad som sagts om lagens syfte, vara tillbörligt
att arbetsföreläggande utnyttjades såsom medel för ett mot den
enskilde riktat tvång. Därjämte framhöll jag, att en dylik praxis framstode
såsom än mera betänklig mot bakgrunden av vad som framkommit om den
bristfälliga utredning, på vilken besluten om arbetsföreläggande i stor utsträckning
grundades och vid vilken den underhållsskyldige i allmänhet icke
ens finge tillfälle att yttra sig över det material som åberopades mot honom.

I framställningen — där jag berörde även vissa andra spörsmål i samband
med arbetsföreläggande — anförde jag avslutningsvis att det syntes
önskvärt att Eders Kungl. Maj:t genom utfärdande av cirkulär eller på
annat lämpligt sätt lämnade vederbörande myndigheter erforderliga anvisningar
och direktiv, ägnade att åvägabringa en omläggning av dittillsvarande
praxis. Däremot ansåg jag i dåvarande läge — med hänsyn till att
frågan om en reformering av förevarande lagstiftning var föremål för kommittéutredning
— mig sakna anledning att begära lagändring i viss riktning.

I cirkulär den 13 november 1959 till samtliga socialnämnder och barnavårdsnämnder
anförde Eders Kungl. Maj:t därefter följande.

Innan beslut fattas om föreläggande för försörjningspliktig att utföra
arbete i arbetshem (arbetsföreläggande), bör omsorgsfull utredning göras
om orsakerna till att försörjningsplikten försummas. Därvid bör den försörj
ningspliktige själv beredas tillfälle att yttra sig. Om det kan antagas
att försummelsen beror på alkoholmissbruk, bör samråd ske med vederbörande
nykterhet snämnd. I förekommande fall bör läkarundersökning av
den försörjningspliktige äga rum.

Skäl torde stundom föreligga att icke omedelbart befordra beslut om arbetsföreläggande
till verkställighet. Nämnd som beslutat om föreläggande
bör dock icke påkalla handräckning för verkställighet av beslutet senare
än sex månader efter det beslutet fattats. Kan anledning till den försörjningspliktiges
intagande i arbetshem fortfarande antagas föreligga, bör
nämnden upptaga frågan om arbetsföreläggande till nytt avgörande.

I anslutning därtill utfärdade socialstyrelsen i sin publikation Råd och
anvisningar i socialvårdsfrågor, nr 119, som utkom i februari 1960, ytterligare
vägledning för de kommunala nämndernas handläggning av ifrågavarande
ärenden. Härvid underströk styrelsen kravet på en sorgfiillig utredning,
bl. a. genom hörande av den underhållsskyldige, varjämte anvisningar
lämnades om tillvägagångssättet för utredningens bedrivande.

452

Vad angår förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd ha sedermera i
3 kap. nya bamavårdslagen, som trätt i kraft den 1 januari 1961, införts
vissa regler, vilka i tillämpliga delar gälla även beträffande barnavårdsnämndernas
handläggning av ärenden om arbetsföreläggande. Bestämmelserna
i fråga ha dock icke utformats med tanke på sistnämnda slags ärenden.
De innebära, såvitt gäller dessa ärenden, i huvudsak, att utredningen
skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som äro av betydelse
för ärendets bedömning (14 §), att envar som ärendet rör eller som antages
kunna lämna upplysningar av betydelse må höras under utredningen samt
kallas att inställa sig inför barnavårdsnämnden eller särskilt utsett ombud
för nämnden (15 §), att yttrande av läkare eller annan sakkunnig bör inhämtas
om det erfordras för utredningen (16 §), att den underhållsskyldige,
innan ärendet avgöres av nämnden, skall underrättas om vad som framkommit
vid utredningen samt erhålla tillfälle att yttra sig däröver, såvida
icke sådant yttrande befinnes uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så
snabbt avgörande, att yttrande icke kan avvaktas, att han i samband med
sådan underrättelse som nyss sagts skall erinras om sin rätt att påkalla att
bli muntligen hörd inför nämnden (19 §), att han äger utveckla sin talan
och förebringa bevisning samt att påkalla kompletterande utredning (19 §),
att han må anlita biträde när han höres av barnavårdsnämnden eller företrädare
för denna (20 §) samt att nämndens beslut skall innehålla de skäl
på vilka avgörandet grundas (21 §).

Under den tid, som förflutit efter min förenämnda framställning samt
utfärdandet av Eders Kungi. Majrts cirkulär den 13 november 1959 och
socialstyrelsens anvisningar i februari 1960, har jag självfallet ägnat de hithörande
förhållandena fortsatt uppmärksamhet. Sålunda har ett mycket
betydande antal ärenden av detta slag blivit föremål för ingående granskning
i samband med inspektioner, som företagits hos barnavårdsnämnder,
polismyndigheter och länsstyrelser samt i juni 1962 å Västergårdens arbetshem.
Vidare har i några fall undersökning skett i anledning av härstädes
anförda klagomål av enskilda personer. Sammanlagt torde ett 80-tal arbetshemsärenden
ha granskats efter utfärdandet av 1959 års cirkulär. De ärenden,
som blivit föremål för undersökning, härröra från nämnder i kommuner
av olika typer och storleksordning, varför urvalet i sådant hänseende
torde kunna betecknas som ganska representativt.

Den verkställda granskningen har framför allt tagit sikte på att utröna,
huruvida handläggningen hos de kommunala nämnderna och polismyndigheterna
numera kan anses uppfylla berättigade krav på rättssäkerhet.
Eftersom det för ett objektivt bedömande av uppkommen fråga om arbetsföreläggande
är ett oeftergivligt krav att de omständigheter, som kunna
inverka på frågans bedömning, blivit föremål för en omsorgsfull utredning,
har ett av syftemålen med min undersökning av nuvarande praxis på om -

453

rådet varit att klarlägga, huruvida utredningen i dylika ärenden bedrivits
efter de riktlinjer som angivits i ovannämnda cirkulär och anvisningar samt
huruvida nya barnavårdslagens regler om förfarandet vederbörligen beaktats.
Härvid har bl. a. uppmärksammats huruvida den underhållsskyldige
i erforderlig utsträckning hörts angående orsakerna till att försörjningsplikten
försummats och över huvud taget fått yttra sig rörande de
omständigheter som åberopats mot honom. Beträffande polismyndigheterna
har särskild uppmärksamhet ägnats åt det sätt, på vilket dessa fullgjort
sin skyldighet att självständigt pröva förutsättningarna för intagning i
arbetshem och för sådant ändamål föranstalta om erforderlig utredning,
innan beslut om handräckning meddelas.

Vid min granskning av social- och barnavårdsnämndernas sätt att handlägga
ärenden rörande arbetsföreläggande, avseende tiden efter år 1959, har
jag icke kunnat undgå att förvåna mig över hur litet beaktande som i den
praktiska tillämpningen ägnats åt vad som anföres i Eders Kungl. Maj:ts
cirkulär och i socialstyrelsens anvisningar. Om man bortser från nämnderna
i de allra största städerna, varest hithörande ärenden synas handläggas på
ett föredömligt sätt, har utredningen i de flesta av de granskade ärendena
varit i hög grad bristfällig. Ofta är verkställd utredning begränsad till att
konstatera försummelse att fullgöra underhållsskyldighet och att rättelse
trots anmaningar icke kunnat vinnas. Iakttagna brister i utredningarna avse
främst orsakerna till att underhållsskyldighet icke fullgjorts. Ofta är det
alltså icke möjligt att med ledning av den utredning, varpå arbetsföreläggande
grundats, säkert bedöma huruvida försummelsen beror på lättja eller
liknöjdhet. Vad som i cirkuläret och anvisningarna anföres om vikten av
en omsorgsfull utredning av orsakerna till att försörjningsplikten försummats
har sålunda i de flesta av de granskade ärendena icke tillbörligt beaktats.
Att bristerna i utredningshänseende beträffande orsakerna till konstaterad
försummelse icke kan ersättas av personlig kännedom inom nämnderna
rörande den försörjningspliktige framgår av att misstag och felbedömningar
ej sällan förekomma. Utredningarna äro vidare ofta bristfälliga
även vad angår andra i lagen angivna förutsättningar för meddelande
av arbetsföreläggande. Exempelvis är det med avseende å tillämpningen
av stadgandet i 100 § b) bamavårdslagen vanligt att man icke tillräckligt
uppmärksammar, huruvida konstaterad försummelse föranlett sådan försämring
av det uppehälle och den uppfostran som lagligen tillkomma barnet,
att särskild åtgärd mot den försumlige är påkallad för att framtvinga
underhållsskyldighetens fullgörande. Det har även i flera fall hänt att man
ej efterforskat huruvida möjlighet finnes att uttaga bidrag genom utmätning
eller införsel.

I cirkuläret och anvisningarna framhålles att vid utredning av fråga om
arbetsföreläggande tillfälle bör beredas den försörjningspliktige att yttra

454

sig. Denna ur rättssäkerhetssynpunkt synnerligen betydelsefulla uppmaning
har i de flesta av de nu granskade ärendena helt åsidosatts. Endast undantagsvis
har sålunda den försörjningspliktige fått yttra sig över uppkommen
fråga om arbetsföreläggande. Detta verkliga missförhållande är, såvitt avser
arbetsförelägganden enligt 1960 års barnavårdslag, vilken trädde i kraft
den 1 januari 1961, så mycket mera anmärkningsvärt som bestämmelserna
i 19 § nämnda lag — vilka äro tillämpliga jämväl å ärende rörande arbetsföreläggande
— uttryckligen föreskriva skyldighet för barnavårdsnämnd
att kommunicera utredning med den saken rör samt i samband därmed
bereda honom tillfälle att yttra sig över utredningen och påkalla muntligt
förhör inför nämnden, såvida icke sådant yttrande befinnes uppenbart obehövligt
eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande icke kan
avvaktas. Dessa viktiga bestämmelser ha, i den mån de varit tillämpliga,
helt åsidosatts i det övervägande antalet fall, som omfattats av undersökningen.
Fastmera visar undersökningen — om man bortser från nämnderna
i de allra största staderna — att iakttagandet av bestämmelserna i
19 § barnavårdslagen är att anse såsom en undantagsföreteelse, såvitt avser
handläggningen av ärenden rörande arbetsföreläggande.

Såsom förklaring till att de i 19 § bamavårdslagen föreskrivna åtgärderna
ej vidtagits har från vederbörande nämnders sida i allmänhet anförts, att
den underhållsskyldiges yttrande över utredningen ansetts uppenbart obehövligt.
Jag har i anledning därav framhållit, att ett beslut om arbetsföreläggande
utgör ett högst allvarligt ingripande av frihetsberövande natur
samt att det med hänsyn därtill och till att beslutet icke kan överklagas
är ett nödvändigt rättssäkerhetskrav att föreskrifterna i 19 § regelmässigt
iakttagas i dylika ärenden. Underlåtenheten att inhämta yttrande från den
försörjningspliktige är så mycket mera betänklig som det i ärenden av hithörande
slag icke är möjligt att åstadkomma en klargörande och tillförlitlig
utredning utan att ingående höra den försörjningspliktige.

En annan vanlig brist i handläggningen är att ordförande eller socialvårdsassistent
gör framställning om handräckning, utan att vederbörande
nämnd beslutat härom eller ens diskuterat frågan.

Vad nu sagts om de vid undersökningen iakttagna bristerna i nämndernas
handläggning kan beläggas med otaliga exempel. För syftet med denna
framställning torde det icke vara nödvändigt att redogöra för alla vid undersökningen
iakttagna brister. För nämnda ändamål torde vara tillfyllest att
redogöra för följande fall, som äro belysande för förhållandena på detta
område, varvid i de fall, där handräckning beviljats utan tillräckligt stöd i
förefintlig utredning, även polismyndigheternas handläggning behandlas i
förevarande sammanhang.

I vissa hos socialnämnd handlagda ärenden, där arbetsförelägganden meddelats,
bestod utredningen enbart av hustruns uppgifter vid sökande av
socialhjälp och vad nämnden iakttagit om behovet av dylik hjälp. Hjälp -

455

behovets närmare orsaker lämnades i dessa ärenden helt outredda. De försörjningspliktiga
männen hördes icke och blevo icke ens underrättade om
att fråga om arbetsföreläggande upptagits.

I ett av dessa fall voro omständigheterna följande: Till en hustru med två
minderåriga barn, födda 1950 och 1951, utlämnades socialhjälp dels i slutet
av november 1961 med 30 kronor, dels den 9 i följande månad med 100
kronor. Den 12 december 1961 — alltså tre dagar efter sistnämnda utbetalning
— meddelade socialnämnden arbetsföreläggande för mannen, vilken
under större delen av år 1961 icke sammanbott med sin familj. Beslutet om
arbetsföreläggande grundades på behovet av socialhjälp och pa hustruns
uppgift att hon av mannen erhöll i bidrag till sitt och barnens uppehälle
endast 100 kronor i veckan. Före beslutet tog nämnden icke någon kontakt
med mannen ens för att höra sig för om mannen kunde öka underhållet till
familjen. Mannen, som var grovarbetare med stadigvarande arbete, klagade
härstädes och kunde därvid med stöd av verifikationer påvisa, att han utgivit
under första halvåret 1961 i genomsnitt nära 500 kronor i månaden
och under tiden juli—november 1961 i genomsnitt cirka 350 kronor i månaden
i levnadsomkostnader för sin familj. Vidare uppgav han, att han för
samma ändamål enligt sina anteckningar erlagt ytterligare 300 kronor i
mars 1961 och 100 kronor i slutet av november 1961, varjämte han under
tiden fram till våren 1961 och två månader i början av hösten samma år,
medan han sammanbodde med familjen, haft ytterligare sadana utgifter,
vilka han icke kunde verifiera. I sitt till mig avgivna yttrande över klagomålen
förklarade socialnämnden spontant att anledningen till att mannen
icke hörts före arbetsföreläggandet var att nämnden icke haft för avsikt
att verkställa föreläggandet utan endast velat begagna detta som en press
på mannen för att förmå denne att fullgöra sina uppgifter.

I ett annat dylikt fall, som likaledes handlades av en socialnämnd, beslöts
arbetsföreläggande den 27 september 1960 uteslutande på grund av
att den försörjningspliktige tio dagar före beslutet slutat sin arbetsanställning
och rest från sin familj utan att meddela adress och utan att lämna
medel till familjens uppehälle, med påföljd att hustrun några dagar före
nämndens beslut erhöll 50 kronor i socialhjälp. Någon uppgift om att mannen,
som jämte familjen vistats i kommunen omkring ett halvt ar, tidigare
försummat sin försörjningsplikt förekom icke. Något försök att få mannen
hörd före beslutet gjordes ej. Sedan mannen några månader senare anträffats,
blev han — som under mellantiden icke lämnat familjen några pengar,
varför hustrun uppburit 50 kronor i veckan i socialhjälp genom beslut av
polismyndigheten införpassad till arbetshem, alltjämt utan att han hörts i
ärendet eller utredning eljest förebragts angående anledningen till att han
icke fullgjort sin försörjningsplikt.

I ett annat av eu barnavårdsnämnd handlagt fall — där arbetsföreläggande
meddelats, trots att tillräcklig utredning icke förebragts om orsakerna

456

till att försörjningsplikten icke fullgjorts och utan att den underhållsskyldige
blev hörd eller ens underrättad om att fråga om arbetsföreläggande
upptagits framkom efter beslutet om arbetsföreläggande, att den underhållsskyldige
vid tiden för beslutet, som meddelades den 13 april 1961, var
sjukskriven sedan mer än fyra manader tillbaka. Han friskskrevs icke förrän
drygt två månader efter beslutet. Några veckor senare skaffade han sig
anställning hos en bilservicefirma. Anställningen betecknades som tillfällig
och lonen var dålig, endast 10 kronor om dagen. Trots att det var känt, att
den underhållsskyldige varit sjukskriven under en lång sammanhängande
tidsperiod före och efter beslutet om arbetsföreläggande, begärdes handräckning
i början av oktober 1961. I handräckningsärendet uppgav den
underhållsskyldige, som fortfarande innehade nyssnämnda anställning, att
han nu förstod sin situation och ämnade söka skaffa sig en bättre avlönad
anställning, så att han i fortsättningen skulle kunna fullgöra sin underhållsskyldighet.
Oaktat arbetsföreläggandet — med hänsyn till sjukdomen
knappast kan anses ha varit lagligen grundat och oaktat det i betraktande
av förekomna omständigheter i vart fall varit rimligt att ge den underhållsskyldige
en chans att i handling visa sin beredvillighet att i fortsättningen
i mån av förmåga fullgöra försörjningsplikten, beviljade polismyndigheten
den sökta handräckningen.

I ett annat ärende, som likaledes handlagts av en barnavårdsnämnd och
som rörde en person som var underhållsskyldig gentemot ett barn utom
äktenskap, fanns icke nagon annan utredning till grund för arbetsföreläggandebeslutet
än en polisrapport upprättad några månader tidigare. Rapporten
innehöll endast, att det utrönts att den underhållsskyldige utförde
isolationsarbeten i egen regi åt en firma, därvid gottgörelsen ej utgick såsom
avlöning. Upplysning saknades om inkomstens storlek liksom ock rörande
den underhållsskyldiges levnadsförhållanden i övrigt och hans försörjningsplikt
mot andra än det ifrågavarande barnet. Frågan om orsaken
till att underhållsskyldigheten ej fullgjorts var alls icke berörd. I anslutning
till innehållet i polisrapporten erinrades den underhållsskyldige genom en
skrivelse från barnavårdsmannen om sin underhållsskyldighet och om att
ansökan om intagning i arbetshem komme att göras, om han icke började
betala underhållsbidraget. Handräckning för verkställighet av det därefter
beslutade arbetsföreläggandet begärdes och beviljades genast av vederbörande
polismyndighet, som icke verkställde någon undersökning huruvida
förutsättningar för intagning i arbetshem voro för handen. Sedan den
underhållsskyldige besvärat sig över handräckningsbeslutet, upphävdes
detta efter några dagar av länsstyrelsen under hänvisning till hans försörjningsbörda
gentemot hustru och hemmavarande barn.

Flera av de granskade arbetsföreläggandena ha grundats på en utredning,
som avsåg förhållandena avsevärd tid före beslutet, varemot den underhållsskyldiges
senare levnadsomständigheter icke klarlagts, trots att hans

457

fortsatta vistelseort var densamma som tidigare. Vid tiden för besluten
saknades alltså aktuellt underlag för en objektiv bedömning av förutsättningarna
för arbetsföreläggande. Två av dessa fall inträffade hos en och
samma socialnämnd. De försörjningspliktiga hördes ej över utredningen
och underrättades ej ens om att frågan om arbetsföreläggande upptagits.
I ett av fallen beslutades arbetsföreläggande den 26 april 1960 för en fiskare,
som hade hustru och fyra minderåriga barn. Föreläggandet meddelades på
grundval av uppgifter i en polisrapport den 16 oktober 1959. Mannen i
fråga uppgav enligt rapporten, att han under år 1959 förtjänat i genomsnitt
100 kronor i veckan, att han, som varken rökte eller använde spritdrycker,
lämnat hustrun hela förtjänsten utom litet fickpengar, som han använt för
inköp av tidningar o. d., att han arbetat dagligen med fiske och tillfälligt
arbete å ett skeppsvarv utom när han på grund av hustruns sjukdom varit
nödsakad att stanna hemma och se till barnen, att hustrun varit sjukskriven
den 10 april—den 15 oktober 1959 med undantag för tre veckor samt
att hon därvid vårdats på sjukhus den 13 april—den 20 maj samt den 13
juli—den 5 augusti. Han tilläde, att hustrun icke hade förmåga att hushålla
med pengar. I polisrapporten funnos vidare uppgifter om mannen av en
fiskeritillsyningsman och en verkmästare vid skeppsvarvet. Den förre uppgav,
att mannen, som han väl kände och som haft flera tillfälliga anställningar
hos honom, absolut icke kunde betraktas såsom arbetsovillig, att
förtjänsten på fisket under den gångna säsongen varit ringa samt att mannen,
vars inkomst torde uppgå till 75—100 kronor i veckan, sannolikt gjorde
vad han kunde för att försörja familjen. Även verkmästaren förklarade,
att mannen aldrig visat sig arbetsovillig och icke torde undandraga sig sin
försörjningsplikt. Av det sagda framgår, att arbetsföreläggandet meddelades
ett halvt år efter förhören i fråga, oaktat vad som framkom vid dessa
närmast ger intryck av att mannen vid den tid utredningen avsåg icke var
arbetsovillig utan sökte efter förmåga sörja för sin familj och oaktat socialnämnden
icke lät komplettera utredningen med uppgifter om mannens
aktuella förhållanden. I det andra fallet, som handlades av samma socialnämnd,
grundades arbetsföreläggandet på en utredning, som visserligen ger
ett starkt intryck av liknöjdhet från mannens sida i fråga om försörjningsplikten.
Utredningen hade emellertid tillkommit ett helt år före arbetsföreläggandet
och dess innehåll var till stor del okänt för mannen, som icke
hördes över utredningen eller ens underrättades om att frågan om arbetsföreläggande
upptagits. Enligt vad som synes framgå av socialnämndens
till mig avgivna yttrande rörande dessa båda fall var nämndens avsikt icke
att låta verkställa arbetsföreläggandena utan endast att erhålla ett verksamt
påtryckningsmedel mot de försörjningspliktiga. Förekomsten av kravbrev,
vilka i det sistnämnda fallet avlåtits från socialnämnden under tiden
mellan utredningen och arbetsföreläggandebeslutet — och vilka innehöllo
erinran om ett av mannen tidigare avgivet löfte att å vissa angivna tider

15*.— Justitieombudsmannens ämbctsberiittelse till 1063 års riksdag

458

återgälda nämndens utgifter för socialhjälp till hans familj — ger anledning
till antagande, att socialnämnden avsåg att genom arbetsföreläggande
underlätta indrivningen av sin fordran å utgiven socialhjälp. Att begagna
arbetsföreläggande för att ge eftertryck åt krav på återbetalning av uppburen
socialhjälp, när en sådan återbetalning skulle menligt inverka på
familjens försörjning, strider emellertid icke endast mot ar bets föreläggandets
syften utan även mot grunderna för stadgandet i 39 § sista stycket
socialhj älpslagen.

Ett ytterligare fall, där arbetsföreläggande beslutats på grundval av en
gammal utredning, skall här beröras. Beslutet meddelades av en barnavårdsnämnd
den 20 juni 1960. Den underhållsskyldige hade hörts sista
gången den 30 november 1959, varvid framkom att han var sjukskriven
sedan fyra månader tillbaka. Under tiden mellan detta förhör och arbetsföreläggandet
förekom, såvitt handlingarna utvisade, icke annat än att
bamavårdsmannen den 21 april 1960 anmodade honom att höra av sig
genom inbetalning av underhållsbidrag eller genom förebringande av godtagbart
skäl för att bidrag icke erlagts; i annat fall skulle arbetsföreläggande
eventuellt begäras. Den omständigheten, att den underhållsskyldige icke
tog kontakt med bamavårdsmannen eller barnavårdsnämnden, berättigade
självfallet icke nämnden att utan utredning om hans aktuella förhållanden
besluta arbetsföreläggande. Senare framkom att sjukskrivningen upphört
kort tid efter förhöret den 30 november. Arbetsföreläggandet verkställdes
genom införpassning till arbetshem i januari 1961.

Såsom ännu ett exempel på fall, där utredningen var bristfällig, skall nämnas
följande, vilket även belyser hur små krav man i praxis stundom ställer
på bevisningen om lättja och liknöjdhet i fråga om försörjningsplikten. En
hustru begärde den 24 maj 1961 hos en socialnämnd hjälp till sitt uppehälle.
Makarna, som voro rätt nygifta, hade icke några barn. Hustrun uppgav
vid besöket hos nämnden, att hennes man blivit uppsagd från ett företag,
där han arbetat i något mer än tre månader, att arbetsgivaren, trots att
mannen hade semesterersättning innestående, krävde att han skulle återlämna
en växelkassa å 25 kronor till kvällen, att han icke kunde göra detta
eftersom pengarna gått åt till mat, att hyran var betald t. o. m. maj, att
familjen sedan förra lördagen haft 37 kronor till uppehället samt att
hustrun var gravid och väntade barn i slutet av juni. Vid samtal den 26
maj 1961 förklarade arbetsgivaren för en tjänsteman vid social vårdsbyrån,
att mannen ej var lämplig för arbetet. Han kunde inte klara upp det och
hade svårt att redovisa. Han blev hemma när det passade honom. Därför
blev han uppsagd den 23 maj. Samma den 26 maj antecknades hos socialvårdsbyrån,
att mannen skulle hänvisas till arbetsförmedlingen samt att
det sannolikt bleve nödvändigt att skicka honom på en omskolningskurs
och på så sätt placera honom i arbete, eftersom han annars komme att bli
ett socialfall. Vidare antecknades, att man hade anledning befara att man -

459

nen vore något efterbliven. Den 27 juni antecknades, att hustrun var pa
byrån och sökte understöd. Hon uppgav, att mannen sysslat något med
betgallring och därvid tjänat ungefär 200 kronor. Familjen kunde ej betala
hyran och hade inga medel till uppehället. Från arbetsförmedlingen
erhölls samma den 27 juni upplysning, att mannen ej synts till där på länge,
oaktat det fanns arbete. Socialhjälp utbetalades med sammanlagt 372 kronor
under tiden den 26 maj—den 27 juni 1961. Sistnämnda dag beslutade
socialnämnden arbetsföreläggande för mannen utan annan utredning än
den ovan angivna och utan att mannen fatt yttra sig i saken eller ens
underrättats om att frågan om arbetsföreläggande upptagits. Föreläggandet
blev icke bragt till verkställighet.

Det synes förvånande att socialnämnden i detta fall över huvud taget
efter så kort tid upptog frågan om arbetsföreläggande. Nämnden synes vid
frågans upptagande icke ha tillräckligt beaktat, att mannen genom avskedandet
kommit i en brydsam situation, som han ej kunde bemästra. Vidare
är att märka, att det torde ha varit klart för nämnden, att mannen var i
behov’ av hjälp genom arbetsvärden. Det ma nämnas, att länsarbetsnämnden
några månader senare beviljade mannen utbildning vid viss omskolningskurs
jämte bidrag under utbildningstiden. Socialnämnden synes, när
nu frågan om arbetsföreläggande upptogs till behandling, ha bort samråda
med länsarbetsnämnden och avvakta dess beslut i saken. Den utredning
som förelåg vid tiden för arbetsföreläggandet var synnerligen bristfällig och
kan icke anses ge belägg för att mannen försummat försörjningsplikten av
lättja eller liknöjdhet. Mannen hördes ej i ärendet. Ej heller vidtog socialnämnden
någon åtgärd för att få till stånd läkarundersökning av mannen,
oaktat denne enligt nämndens egna anteckningar bedömdes såsom sannolikt
något efterbliven.

Vad som framkommit vid den härstädes verkställda undersökningen ger
mig anledning understryka, att arbetsföreläggande är avsett som ett yttersta
medel mot försumliga försörjare för att framtvinga underhållsskyldighetens
fullgörande om detta icke kan ske genom mindre ingripande medel.
Vad gäller tillämpningen av 100 § b) barnavårdslagen — där fråga är om
underhållsskyldighet enligt dom, som kan läggas till grund för utmätning
eller införsel, eller enligt avtal av beskaffenhet att berättiga till införsel —
förutsättes sålunda enligt grunderna för lagstiftningen, att arbetsföreläggande
även i fall där lättja eller liknöjdhet i fråga om underhållsskyldigheten
föreligger icke skall tillgripas annat iin när det icke är möjligt att uttaga
underhållsbidraget genom exekutiva åtgärder riktade mot den underhållsskyldiges
tillgångar. I ett fall, som jag uppmärksammat, har emellertid
arbetsföreläggande jämlikt nyssnämnda lagrum utfärdats och även verkställts
genom införpassning till arbetshem, oaktat den underhållsskyldige
ägde betydande utmätningsbara tillgångar, nämligen vissa lösören, bl. a.

460

en bil och en hel del lantbruksmaskiner, samt hälften av en jordbruksfastighet,
taxerad till 21 000 kronor och enligt uppgift av den underhållsskyldige
intecknad för endast 4 400 kronor. På besvär av den underhållsskyldige
upphävdes handräckningsbeslutet av länsstyrelsen, sedan han vistats omkring
sex veckor på arbetshemmet.

I min förenämnda framställning till Eders Kungl. Maj:t den 5 juni 1959
berörde jag även vissa spörsmål avseende användningen av arbetsföreläggande
i fråga om personer, vilka äro hemfallna åt alkoholmissbruk (se ämbetsberättelsen
1960 s. 330 o. f.). Jag framhöll därvid bl. a., att någon tvekan
icke syntes behöva råda om att sådana kvalificerade alkoholmissbrukare,
beträffande vilka förutsättningar för tvångsintagning i vårdanstalt
vore för handen, principiellt icke borde — även om anstånd med sådan
intagning medgivits eller avsåges att medgivas — bli föremål för arbetsföreläggande.
Jag underströk vidare angelägenheten av att frågan om utfärdande
av arbetsföreläggande för en person, som vore föremål för nykterhetsvårdande
åtgärder eller som eljest kunde med fog misstänkas vara
alkoholmissbrukare, upptoges till prövning i samråd med vederbörande
nykterhetsnämnd. Men hänsyn till arbetsföreläggandets karaktär av frihetsberövande
torde, enligt vad jag vidare anförde, sådant samråd icke böra
äga rum på tjänstemannaplanet eller blott genom samtal med den av nykterhetsnämnden
förordnade övervakaren. Ärendet borde i stället efter remiss
underställas nykterhetsnämndens prövning och beslut följaktligen icke
fattas med mindre sådant remissyttrande förelåge.

Såväl i Eders Kungl. Maj:ts cirkulär den 13 november 1959 som ock i
socialstyrelsens anvisningar i februari 1960 uttalades därefter, att nämnd,
som hade att besluta i ärende om arbetsföreläggande, borde samråda med
vederbörande nykterhetsnämnd, om det kunde antagas att försummelsen
i fråga om försörjningsplikten berodde på alkoholmissbruk.

Vid min nu företagna undersökning ha flera fall uppmärksammats, i vilka
arbetsföreläggande beslutats, oaktat verkställighet av tvångsintagning i
vårdanstalt för alkoholmissbrukare var omedelbart förestående för den
underhållsskyldige och kort därefter ägde rum eller oaktat nykterhetsnämnden
övervägde att begära och kort tid senare också begärde samt erhöll
beslut om sådan intagning, som därefter verkställdes. De i dessa fall
från nykterhetsnämndens sida planerade åtgärderna voro kända i den socialnämnd,
som beslutade de angivna arbetsföreläggandena. Det förhållandet,
att behov av vård å anstalt för alkoholmissbrukare förelåg i dessa fall, hade
enligt min mening bort föranleda till att arbetsföreläggande icke utfärdades.

För att arbetsföreläggande skall kunna meddelas på grund av underlåtenhet
att gälda genom dom eller avtal fastställt underhållsbidrag kräves
jämlikt 100 § b) barnavårdslagen icke blott att underlåtenheten beror på

461

lättja eller liknöjdhet utan även att den är av viss, icke alltför oväsentlig
betydelse med hänsyn till barnets uppehälle och uppfostran. Det fordras
nämligen, att underlåtenheten skall föranleda sådan försämring av det uppehälle
och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet, att ett ingripande
från det allmännas sida i form av arbetsföreläggande befinnes påkallat.
Kännedom om barnets levnadsvillkor erfordras följaktligen för att förhan -denvaron av den sist angivna förutsättningen för arbetsföreläggande skall
kunna bedömas. Det är härvid att märka, att den omständigheten att
bidragsförskott utgått ej är tillräcklig, eftersom bidragsförskott utbetalas
utan behovsprövning. Särskilt om barnets moder ingått äktenskap är det
— med hänsyn till stadgandet i 7 kap. 4 § föräldrabalken om makes underhållsskyldighet
mot andra makens barn — av betydelse att undersöka de
ekonomiska förhållandena i barnets familj.

I barnavårdsnämndernas akter i ärenden om arbetsföreläggande saknas
oftast anteckningar om barnets levnadsförhållanden. I allmänhet torde
emellertid i här ifrågavarande fall barnavårdsman vara förordnad och tillsynen
över hans verksamhet ankomma på den barnavårdsnämnd, som prövar
frågan om arbetsföreläggande. Man torde därför kunna utga från att
nämnden som regel erhåller erforderliga uppgifter angående de ekonomiska
omständigheter under vilka barnet lever. För prövning av begäran om
handräckning är det emellertid av betydelse att polismyndigheten har tillgång
till uppgifter som nyss sagts. Av denna anledning — och med hänsyn
till att barnavårdsnämnd jämlikt 14 § sista stycket barnavårdslagen är skyldig
att i protokoll uppteckna eller på annat betryggande sätt tillvarataga
vad som framkommit vid utredningen av betydelse i ärendet måste det
betecknas som en brist att nämnderna i regel icke låta anteckna vad som
i ärende om arbetsföreläggande framkommer rörande barnets ekonomiska
omständigheter.

Att ofullständig utredning i hithörande hänseende kan leda till obehörigt
frihetsberövande belyses av följande fall. En underhållsskyldig som under
loppet av nära tio år fram till utgången av år 1957 praktiskt taget helt
underlät att erlägga fastställt underhållsbidrag men som därefter för tiden
till och med augusti 19G1 genom införsel till fullo erlade de löpande bidragen
— erhöll genom beslut av en barnavårdsnämnd i januari 1962 arbetsföreläggande.
De obetalda underhållsbidragen för tiden september 1961—
januari 1962 utgjorde 36 kronor 25 öre per månad eller sålunda sammanlagt
ca 180 kronor. Handräckning meddelades och den underhållsskyldige
införpassades till arbetshem. Hos länsstyrelsen, där han besvärade sig, upplystes
att barnets moder var gift med en lantbrukare, som hade egen gård
och befann sig i god ekonomisk ställning. Barnet fick naturligt nog utan
inskränkning dela den Övriga familjens standard. Länsstyrelsen upphävde
handräckningen under anförande bl. a. att underlåtenheten att erlägga
underhållsbidragen icke föranlett sådan försämring av barnets villkor, att

462

arbetsföreläggande var påkallat. När den underhållsskyldige omedelbart
därefter frigavs från arbetshemmet, hade han vistats där nära sex veckor.
I detta fall fanns bland barnavårdsnämndens handlingar icke annan anteckning
om barnets ekonomiska förhållanden än att bidragsförskott utgått.
Ej heller polismyndigheten hade före handräckningen föranstaltat om undersökning
i angivna hänseende.

Ett annat fall — där fråga om arbetsföreläggande upptagits av en barnavårdsnämnd,
oaktat underlåtenheten att fullgöra underhållsskyldigheten
icke såvitt jag förstår medfört sådan försämring av barnets villkor att åtgärden
var befogad — gällde en skogsarbetare, som under loppet av ett och
ett halvt år erlade tillhopa endast hälften av det fastställda underhållsbidraget.
Ärendet ledde icke till formligt, arbetsföreläggande utan utmynnade
i att barnavårdsnämnden beslutade förelägga mannen att »omedelbart
taga arbetsanställning och betala underhållsbidraget eller med läkarintyg
styrka arbetsoförmåga, då han i annat fall kommer att meddelas arbetsföreläggande
med intagning i arbetshem». Beslutet i fråga var olagligt redan
på grund av att barnet vid tiden för detsamma fyllt 16 år. Det är
vidare att märka, att bamavårdslagen icke inrymmer någon befogenhet för
barnavårdsnämnd att i annan ordning än genom formligt arbetsföreläggande
tvinga försörjningspliktig att utföra arbete. Emellertid framkom härjämte
vid ärendets utredning härstädes, att barnet vid den tid då barnavårdsnämndens
beslut meddelades hade egen arbetsinkomst om 450 kronor
i månaden. Avsaknaden av halva underhållsbidraget torde vid detta förhållande
icke ha medfört sådan försämring för barnet att det kunde vara
befogat att upptaga frågan om arbetsföreläggande, även om barnet hade
varit under 16 år. Angående detta ärende må vidare anmärkas, att orsaken
till att fadern under den ifrågakomna tiden endast till hälften fullgjort
underhållsskyldigheten var synnerligen bristfälligt utredd hos barnavårdsnämnden.
Genom vad som utröntes i samband med ärendets granskning
härstädes framstod det såsom mest sannolikt att hans underlåtenhet att
betala fullt bidrag icke berodde på lättja eller liknöjdhet utan på att hans
arbetsförmåga var nedsatt till följd av sviter efter en bilolycka. I

I de fall, där handräckning för verkställighet av arbetsföreläggande begärts
och beviljats, har ansökningen mycket ofta gjorts av ordföranden i
vederbörande nämnd eller av tjänsteman vid nämnden utan att beslut fattats
av nämnden att söka handräckning. Det synes vara en mycket utbredd
missuppfattning hos nämnderna att ordföranden och vissa tjänstemän äga
bestämma att handräckning skall begäras. I varje fall sker så i mycket stor
utsträckning i praktiken. Varken socialhjälpslagen eller barnavårdslagen
upptager emellertid någon bestämmelse, som ger dylik befogenhet för annan
än nämnden in corpore (jfr 8 § socialhjälpslagen samt 11 och 94 §§ barnavårdslagen).
Avgörandet ankommer följaktligen i varje enskilt fall ute -

463

slutande på nämnden, som icke heller äger meddela ordföranden eller nagon
tjänsteman bemyndigande att generellt eller i visst fall besluta i nämndens
ställe i förevarande hänseende (jfr RÅ 1955 s. 29). Grunden till att gallande
rätt intager denna ståndpunkt torde vara bl. a. att ansökan om handräckning
direkt syftar till ett frihetsberövande och följaktligen ar av sadan vikt,
att avgörandet — liksom i fråga om själva arbetsföreläggandet — maste
vara förbehållet nämnden i dess helhet. Det är också att märka, att spörsmålet
huruvida handräckning skall begäras är att bedöma med hänsyn till
de förhållanden som föreligga, när beslut om ansökan meddelas. Ayen omständigheter
som inträffat under tiden efter arbetsföreläggandebeslutet —
t. ex. verkställd betalning eller ändring i den försökningspliktiges levnadsförhållanden
— måste beaktas och beslutet att söka handräckning innefattar
således på sätt och vis en omprövning av arbetsföreläggandet pa delvis
nytt material. Denna prövning måste göras av nämnden och kan icke
få tillkomma ordföranden ensam eller någon tjänsteman.

Med hänsyn till det anförda framstår det såsom principellt sett betänkligt,
att frågan om att söka handräckning i mycket stor utsträckning i praxis
avgöres av därtill icke behöriga befattningshavare och att handräckning
beviljas utan att polismyndigheterna ägna behörighetsfrågan tillbörlig uppmärksamhet.
För att förvissa sig om att vederbörande nämnd beslutat pakalla
handräckning synes polismyndighet böra infordra protokollsutdrag
rörande sådant beslut från nämnden, om dylik handling icke är togad vid
ansökningen.1

Vad angår polismyndigheternas sätt att fullgöra dem åvilande skyldighet
att i anledning av handräckningsansökan självständigt pröva förekomsten
av förutsättningarna för intagning i arbetshem ha redan i det föregående,
i anslutning till redogörelsen för nämndernas praxis, vissa exempel lamnats
på fall, där handräckning beviljats utan godtagbar utredning om bl. a. orsaken
till att försörjningsplikten försummats. Liknande missförhållanden vid
handläggningen hos polismyndigheterna ha iakttagits aven i ett betydande
antal fall utöver de redan berörda. Vid ett tillfälle, när jag under en inspektion
frågade en landsfiskal, vilken utredning han i ett vid inspektionen uppmärksammat
handräckningsärende verkställt till utrönande av att förutsättningarna
för intagning i arbetshem voro uppfyllda, fick jag till svar en
motfråga huruvida det ålegat honom att verkställa någon sådan utredning.
Händelsen synes ge anledning befara, att avsaknaden av uttryckliga lagregler
om polismyndighetens skyldighet att före handräckning självständigt 1

1 Är ansökningen om handräckning undertecknad av ordföranden å nämndens vägnar, har polismyndigheten
givetvis att utgå från att ansökningen beslutats av nämnden. Ansökning som ar undertecknad
av ordförande utan att nämnden angives såsom sökande eller av befattningshavare vid
nämnden bör däremot icke godtagas utan att polismyndigheten förvissat sig om att ansökningen
beslutats av nämnden.

464

prova förekomsten av förutsättningarna för intagning i arbetshem fortfarande
pa små håll leder till den missuppfattningen att dylik skyldighet
icke föreligger (jfr prop. nr 221/1936 s. 19 och 21). Av mina iakttagelser i
ovngt rörande handläggningen av handräckningsärenden av detta slag har
lag vidare fått den uppfattningen, att åtskilliga polismyndigheter känna sig
i a tfor hög grad bundna av nämndernas bedömning av förutsättningarna
tor och behovet av intagning i arbetshem. Den överprövning av beslut om
arbetstorelaggande, som det åligger polismyndighet att företaga i handräckmngsarendet
och varvid även efter nämndens beslut tillkomna omständigheter
maste beaktas, förutsätter emellertid en självständig granskning av
nämndens ståndpunktstagande och kompletterande utredning i de ofta
förekommande fall, där de från nämnden överlämnade handlingarna icke
ge tillräckligt belägg för att arbetsföreläggandet är lagligen grundat. Vidare
erfordras utredning huruvida efter arbetsföreläggandet något inträffat som
kan nirerka, pa fragan om den underhållsskyldige bör intagas på arbetshem.
Lnderlatenheten från polismyndigheternas sida att i handräckningsärenden
sorgfälligt utreda och självständigt pröva förutsättningarna för intagning i
arbetshem är från rättssäkerhetssynpunkt desto mera betänklig, som enligt
gallande rätt arbetsföreläggande icke kan överklagas, i följd varav en riktig
handläggning hos polismyndigheten är den grundläggande garanti som lagen
erbjuder mot obehörig intagning i arbetshem.

Såsom ytterligare exempel på fall, där handläggningen hos polisen företett
brister i hänseenden, om vilka här är fråga, må följande nämnas.

Vid avvisitering av en man, som omhändertagits för fylleri, anträffades
bland hans tillhongheter ett arbetsföreläggande, som var dagteeknat en
vecka tidigare och som han mottagit dagen närmast före omhändertagandet.
Föreläggandet var utfärdat på grund av ett beslut av en barnavårdsnämnd,
varigenom mannen några månader tidigare jämlikt 72 § b) i då
gallande 1924 års barnavårdslag förelagts att inom 8 dagar efter delgivning
av beslutet inställa sig på anvisat arbetshem. Från polisens sida togs i anledning
av det påträffade arbetsföreläggandet kontakt per telefon med
sekreteraren i barnavårdsnämnden. Denne meddelade senare samma dag,
att nämnden begärde förpassning av mannen till arbetshemmet. Beslut av
nämnden att söka handräckning förelåg emellertid icke. Landsfiskalen

undertecknade därefter — samma dag som omhändertagandet ägt rum_

en forpassnmgssedel, på grund av vilken mannen nästa dag inställdes å
arbetshemmet. Där fick han kvarstanna tills han omkring två veckor senare
skattade fram medel till betalning av de förfallna underhållsbidragen.

• / d®tta0fa11 meddelades blunda handräckning, oaktat behörig ansökan
icke förelag och oaktat den underhållsskyldige icke fått åtnjuta den av
barnavårdsnämnden beslutade tidsfristen för inställelse å arbetshemmet.
Ingen som helst undersökning skedde från landsfiskalens sida till kontroll
av att arbetsföreläggandet var lagligen grundat. Vid utredning, som verk -

465

ställdes vid ärendets behandling å JO-ämbetet. framkom att den underhållsskyldige
— som vid tidpunkten för arbetsföreläggandebeslutet häftade
i skuld för underhållsbidrag för de senaste tre månaderna med tillhopa 210
kronor — under hela den angivna tiden, utom de första veckorna, var antecknad
som arbetssökande hos arbetsförmedlingen i hemorten och därvid
upprepade gånger besökte förmedlingen utan att erhålla arbete samt att
han ca 7 veckor före handräckningen anvisades och erhöll viss anställning,
som han slutade samma dag han mottog arbetsföreläggandet. Införsel i
lönen hade icke begärts. Med hänsyn till vad sålunda framkommit fann jag
vid min prövning av ärendet, att något verkligt stöd icke förelåg för antagande
att underlåtenheten att för den angivna begränsade tidsperioden
erlägga fastställt underhållsbidrag berodde på lättja eller liknöjdhet. Omständigheterna
voro alltså enligt min mening icke sådana, att vare sig
nämndens beslut om arbetsföreläggande eller landsfiskalens beslut om handräckning
var lagligen grundat. — Under hänvisning i huvudsak till de förenämnda
formella och materiella felaktigheterna vid landsfiskalens handläggning
beslöt jag den 2 december 1961 åtala landsfiskalen för tjänstefel.
Genom dom, som ännu icke vunnit laga kraft, dömdes landsfiskalen den
7 juni 1962 av vederbörande häradsrätt i enlighet med åtalet till dagsböter.

I ett annat fall beordrade en förste polisassistent införpassning av en person
till arbetshem till verkställighet av ett av en barnavårdsnämnd meddelat
arbetsföreläggande. Åtgärden vidtogs i enlighet med en muntlig begäran
samma dag från nämndens ordförande. Beslut av nämnden att söka
handräckning förelåg alltså icke. Några dagar tidigare hade den underhållsskyldige
i avräkning å underhållsskulden till barnavårdsmannen erlagt
600 kronor, motsvarande underhållsbidrag för månad. Härom synes
barnavårdsnämndens ordförande ha underrättats, innan den muntliga framställningen
om införpassningen skedde. Medan den underhållsskyldige var
omhändertagen hos polisen före förpassningen, omtalade han, att han nyligen
gjort den nyssnämnda inbetalningen. Det oaktat företogs icke någon
kontroll av uppgiftens riktighet eller över huvud taget någon utredning till
fastställande av om arbetsföreläggandet var lagligen grundat och verkställighet
av detsamma objektivt påkallad. Sedan mannen efter införpassningen
till arbetshemmet uppvisat kvitto å betalningen, erhöll han två
dagar efter intagningen försökspermission.

Handräckning för införpassning till arbetshem beviljades alltså i detta fall
av en underordnad polisman, som enligt lag icke ägde befogenhet därtill
och som icke vidtog någon som helst undersökning till kontroll av att förutsättningarna
för intagning i arbetshem voro uppfyllda. Åtgärden skedde,
oaktat den begärts av därtill icke behörig sökande — barnavårdsnämndens
ordförande — samt oaktat hinder mot densamma måste anses ha förelegat
även i materiellt hänseende, nämligen på grund av att den underhållsskyldige
några dagar tidigare erlagt ett efter hans förhållanden ansenligt belopp

466

i underhållsbidrag. — I anledning av barnavårdsnämndsordförandens och
polismannens åtgärder i saken beslöt jag den 15 juni 1962 åtala dem för
tjänstefel vid vederbörande domstol. Målet är ännu icke prövat av domstolen.

Slutligen skall i detta sammanhang omnämnas ytterligare ett fall, där
handräckning — efter framställning av en tjänsteman vid vederbörande
barnavårdsnämnd — likaledes beviljades utan någon utredning huruvida
förutsättningarna för intagning i arbetshem voro uppfyllda. Senare framkom
att den underhållsskyldige, som var försörjningspliktig även mot sin
hemmavarande familj bestående av hustru och två barn i förskoleåldern,
under tiden mellan arbetsföreläggandet och handräckningen skaffat sig ett
arbete, som gav en inkomst av ca 190 kronor i veckan. Såsom en direkt
följd av handräckningen gick familjen sålunda miste om sin försörjning.
Handräckningsbeslutet upphävdes efter några dagar av länsstyrelsen med
den motiveringen att barnavårdsnämnden icke beslutat söka handräckning
samt det ej heller kunde anses framgå att lättja eller liknöjdhet var orsak
till att underhållsskyldigheten eftersatts.

Arbetsföreläggandeinstitutet i dess nuvarande utformning har varit i tilllämpning
i Sverige i mer än 40 år. Helt visst har institutet under denna
tid haft en betydelsefull funktion. Blotta existensen av lagregler som möjliggöra
frihetsberövande åtgärder gentemot försumliga försörj are har otvivelaktigt
en förebyggande verkan, i det att risken för dylikt ingripande är
ägnad att avhålla försörjningspliktiga från att försumma sina skyldigheter.
I viss utsträckning medför också utfärdandet av arbetsföreläggande att den
försumlige av fruktan för verkställighet ändrar sin inställning och blir mera
benägen att efter förmåga fullgöra sina skyldigheter. Jag har sålunda vid
min inspektionsverksamhet sett åtskilliga exempel på att arbetsföreläggande
haft den verkan att vederbörande börjat betala i fall där andra åtgärder
icke lett till åsyftat resultat.

Det synes mig likväl kunna vara föremål för tvekan, huruvida tillräckliga
skäl föreligga att i framtiden bibehålla intagning i arbetshem såsom ett
medel mot personer, vilka icke behörigen fullgöra sina försörjningsplikter.
Under de senaste decennierna ha de sociala hjälpformerna för underhållsberättigade
väsentligen utbyggts. Tack vare de underhållsberättigades
ökade möjligheter att erhålla bidragsförskott och socialhjälp är det numera
i allmänhet från deras synpunkt icke lika nödvändigt som förr att genom
arbetsföreläggande och intagning i arbetshem förmå den underhållspliktige
att fullgöra sina skyldigheter. Den faktiska målsättningen vid användande
av arbetsföreläggande har i samband därmed i viss mån förändrats. Arbetsföreläggandena
ha i praktiken i större utsträckning kommit att tjäna som
medel att söka förhindra uppkomsten av kostnader för det allmänna och

467

för att ge eftertryck åt anspråk på återbetalning av uppkomna kostnader.
Mot bakgrunden härav torde frågan om det berättigade i att begagna frihetsberövande
som ett medel mot försumliga försörjare ha kommit i ett
annat läge. Det är vidare att märka, att ett stort antal — antagligen de
flesta — av de personer, som intagas i arbetshem, äro så beskaffade, att de
knappast ens genom en sådan åtgärd låta sig påverkas till en positiv inställning
till försörjningsplikten, varför frihetsberövandet i deras fall icke har
någon individuellt rättande funktion. Ett ytterligare skäl, som talar emot
bibehållandet av frihetsberövande av detta slag, är att det nu praktiserade
systemet ej sällan medför att försörjningsbördan faktiskt övervältras på
den underhållspliktiges anhöriga eller andra personer, vilka för att han
skall undgå frihetsberövande ställa medel till förfogande till gäldande helt
eller delvis av förfallna underhållsbidrag. Jag har sett åtskilliga fall, där det
klart framgått av handlingarna, att andra än den underhållsskyldige gjort
sådana inbetalningar till betydande belopp. Sannolikt förekommer det även
i icke ringa utsträckning att den underhållsskyldige själv gör inbetalningar
med medel, som han erhållit av släktingar eller andra närstående personer
för att träffa uppgörelse till förhindrande av att arbetsföreläggande verkställes.
De angivna konsekvenserna av gällande lagstiftning — vilka svårligen
torde kunna förhindras — äro i hög grad otillfredsställande från flera
synpunkter, ej minst med hänsyn till att den sålunda förekommande övervältringen
av underhållskostnader ofta torde drabba personer i små ekonomiska
omständigheter.

Med hänsyn till det anförda synes det mig kunna ifrågasättas, huruvida
ett så allvarligt ingrepp som ett frihetsberövande i form av intagning i
arbetshem bör bibehållas vid en genomgripande reform av lagstiftningen på
detta område. Måhända skulle det vara möjligt att på ett tillfredsställande
sätt genom åtgärder av annat slag komma till rätta med de hithörande
problemen. Det bör därför enligt min mening närmare undersökas, huruvida
tiden nu är inne för att avskaffa frihetsberövande såsom ett medel mot
försumliga försörjare. Jag hemställer, att Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om en förutsättningslös utredning i angivna hänseende.

På grund av mina iakttagelser i fråga om nuvarande praxis i ärenden
rörande arbetsföreläggande får jag vidare anföra följande.

Vad som vid min nu företagna granskning framkommit i fråga om de
kommunala nämndernas och polismyndigheternas sätt att handlägga dylika
ärenden ger enligt min mening klart vid handen, att de åtgärder, som inom
ramen för gällande lagstiftning vidtagits genom utfärdandet av Eders
Kungl. Majrts cirkulär den 13 november 1959 och socialstyrelsens i anslutning
därtill meddelade anvisningar, icke varit till fyllest. Ej heller de nya
reglerna i barnavårdslagen om förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd
ha haft avsedd verkan i fråga om handläggningen av ärenden rörande arbetsföreläggande.
Fortfarande förekommer det i mycket stor utsträckning

468

allvarliga missförhållanden i praxis på detta område. Sålunda meddelas ofta
arbetsförelägganden utan att det genom godtagbar utredning blivit tillförlitligen
klarlagt, att underlåtenheten att behörigen fullgöra försörjningsplikten
har sin orsak i lättja eller liknöjdhet eller att eljest i lag stadgade
förutsättningar för arbetsföreläggande äro för handen. Dylika förelägganden,
som alltså sakna laga grund, utnyttjas i stor utsträckning som påtryckningsmedel
mot de underhållsskyldiga. Ej sällan inträffar det också
att sådana obehöriga arbetsförelägganden läggas till grund för intagning i
arbetshem. Den prövning av meddelade arbetsförelägganden, som skall ske
hos polismyndigheterna, innan handräckning beviljas, är ofta bristfällig och
innefattar uppenbarligen icke tillräcklig garanti mot obehöriga frihetsberövanden.
Otvivelaktigt innebära de allvarliga brister, som känneteckna
handläggningen av ärenden om arbetsföreläggande hos ett stort antal nämnder
och polismyndigheter, avsevärda risker för olagliga frihet sberö van den.
I vissa fall ha även, såsom torde framgå av den föregående redogörelsen,
obehöriga frihetsförluster uppstått till följd av bristfällig handläggning hos
berörda myndigheter.

Missförhållandena på förevarande område äro, på sätt framställningen
torde giva vid handen, av så allvarlig beskaffenhet, att omedelbara åtgärder
— utan avvaktan på statsmakternas ställningstagande till frågan om arbetsföreläggandeinstitutets
bibehållande och till övriga aktuella reformkrav
på området — böra vidtagas för att avhjälpa missförhållandena, i all synnerhet
som detta torde kunna ske på ett ur lagteknisk synpunkt mycket
enkelt sätt och utan att rubba grunderna för den nuvarande ordningen.

Förslag till genomgripande reformer, syftande bl. a. till att åstadkomma
bättre rättssäkerhetsgarantier med avseende å ifrågavarande åtgärder mot
försumliga försörjare, ha såsom redan nämnts framlagts av flera offentliga
utredningar, senast av utredningen om administrativa frihetsberövanden i
dess år 1960 avgivna betänkande. Därvid har såsom bekant föreslagits en
radikal omläggning av instansordningen och förfarandet inom hela området
för de administrativa frihetsberövandena. Under remissbehandlingen ha
emellertid åtskilliga invändningar framförts mot såväl tanken att inrätta
särskilda socialdomstolar för handläggningen av mål om administrativa
frihetsberövanden som ock mot det föreslagna förfarandet i dylika mål.
Betänkandet har icke lagts till grund för lagstiftning utan jämte däröver
avgivna yttranden överlämnats till den i mars 1962 tillsatta förvaltningsdomstolskommittén
för att tagas i beaktande vid fullgörandet av dess utredningsuppdrag.
Detta uppdrag — som avser den komplicerade frågan om
den administrativa rättskipningens omfattning och organisation — är synnerligen
vittsyftande och inrymmer många i hög grad svårlösta problem.
Med hänsyn till det anförda torde det, om slutförandet av nyssnämnda
utredning skall avvaktas, vara ofrånkomligt, att det kommer att dröja avsevärd
tid till dess ett slutligt ställningstagande kan väntas föreligga från

469

statsmakternas sida i fråga om lagstiftningen rörande försumliga försörjare.

Av anförda skäl har jag funnit mig icke kunna underlåta att upptaga
frågan om en provisorisk lagändring i avbidan på en mera genomgripande
reformering av lagstiftningen på detta område. Jag har funnit desto större
anledning till ett sådant initiativ från min sida som det torde vara allmänt
erkänt, att den nuvarande ordningen för handläggningen av ärenden av
detta slag är otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. I åtskilliga
remissyttranden över betänkandet om de administrativa frihetsberövandena
har man också betonat angelägenheten av att en reform av arbetsföreläggandeinstitutet
genomföres snarast möjligt utan att det slutliga ställningstagandet
avvaktas i frågan om det beslutande organet för samtliga
former av administrativa frihetsberövanden.

Från rättssäkerhetssynpunkt är det helt visst mest angeläget att i första
hand tillskapa betryggande garantier vad gäller det led i åtgärderna mot
försumliga försörj are som är slutligt avgörande för frågan om frihetsberövande
genom intagning i arbetshem, d. v. s. handräckningsförfarandet. Jag
har därför övervägt, huruvida det kan anses tillräckligt att genomföra en
sådan lagändring som syftar enbart till en förstärkning av rättssäkerhetsgarantierna
vid handräckningsförfarandet, varvid man skulle kunna tänka
sig att till länsstyrelserna överflytta den prövning av handräckningsansökan,
som nu ankommer på polismyndigheterna. Emellertid har jag kommit
till den uppfattningen, att en sådan ändring icke är till fyllest. Det synes
mig nämligen nödvändigt att bryta den hos de kommunala nämnderna förekommande
praxis att på grundval av undermålig utredning — och sålunda
utan att det kunnat konstateras att i lag angivna förutsättningar för arbetsföreläggande
äro uppfyllda — meddela sådant föreläggande i syfte att använda
det som påtryckningsmedel. Betecknande för den hos nämnderna på
sina håll förekommande inställningen till denna praxis är att man, såsom
försvar för att man försummat att fullständigt utreda förhandenvaron av
förutsättningar för arbetsföreläggande, åberopat att meningen icke varit att
föreläggandet skulle verkställas utan att man blott velat ha en press på den
försörjningspliktige att fullgöra honom åvilande skyldigheter. Mot att använda
arbetsföreläggande såsom ett påtryckningsmedel är visserligen i och
för sig icke något att erinra under förutsättning att föreläggandet är lagligen
grundat. Det är däremot icke godtagbart, att arbetsföreläggande, såsom på
många håll sker, meddelas och utnyttjas såsom ett påtryckningsmedel,
innan det blivit utrett, att försummelsen att fullgöra försörjningsskyldighet
beror på lättja eller liknöjdhet. Denna ordning framstår såsom särskilt betänklig
med hänsyn till att den underhållsskyldige saknar varje form av
rättsmedel mot dylikt obehörigt föreläggande. En ändring måste komma
till stånd även av det skälet, att påtryckningen enligt vad erfarenheten visar
i själva verket icke enbart riktar sig mot den underhållsskyldige, såsom väl

470

är avsett, utan ej sällan drabbar även hans släktingar och andra personer,
vilka ofta förmås att ställa medel till förfogande för att han skall undgå
verkställighet av arbetsföreläggandet.

I nuvarande läge — då frågan om instansordningen på förvaltningsrättskipningens
område är föremål för kommittéutredning — bör det visserligen
enligt min mening icke förekomma att den primära beslutanderätten
i ärenden rörande försumliga försörj are överflyttas från socialnämnderna
och barnavårdsnämnderna till andra organ. Jag vill emellertid i detta sammanhang
icke underlåta att framhålla, att enligt min uppfattning starka
skäl, icke minst av principiell natur, tala mot att prövningen av dessa ärenden
för framtiden bibehålies hos nämnderna, för den händelse frihetsberövande
kommer att kvarstå i lagstiftningen som ett medel mot försumliga
försörjare. Nämnderna ha, var och en inom sitt verksamhetsområde, att vid
indrivningen av bl. a. kostnaderna för socialhjälp och bidragsförskott företräda
kommunen gentemot de för återbetalningen ansvariga, bland dem
försumliga försörjare. Med den ställning av ställföreträdare för kommunen,
som varje socialnämnd eller barnavårdsnämnd sålunda intager i angivna
ekonomiska frågor, synes icke böra vara förenad befogenheten att besluta
om tvångsåtgärder mot försörjarens person. Det torde för övrigt, ej minst
på grund av angelägenheten av att största möjliga enhetlighet iakttages vid
rättstillämpningen, vara påkallat, att ärenden om dylika tvångsåtgärder
sammanföras till en myndighet som har att upptaga ärenden av detta slag
från ett betydligt större område än en enda kommun. Frågan härom bör
dock, på grund av sitt nära samband med organisationen av den administrativa
rättskipningen över huvud taget, uppenbarligen icke lösas i det
begränsade sammanhang, som avses med min nu förevarande framställning.

Jag anser därför, att det även i fortsättningen bör, tills frågan är mogen
att lösas i ett större sammanhang, ankomma på socialnämnd och barnavårdsnämnd
att meddela beslut om arbetsföreläggande. Däremot finner jag
— mot bakgrunden av de från rättssäkerhetssynpunkt i hög grad betänkliga
missförhållanden, som yppats i fråga om handläggningen av hithörande
ärenden — det vara påkallat att åstadkomma någon form av betryggande
överprövning av arbetsföreläggandebeslut. Sådan överprövning torde av
skäl som redan angivits icke böra begränsas till de fall där handräckning
begärts.

För att möjliggöra en sådan överprövning av meddelat beslut om arbetsföreläggande
kunna flera olika utvägar komma i fråga. En nära till hands
liggande lösning är att anordna ett underställningsförfarande, innebärande
att varje beslut om arbetsföreläggande skall inom viss kort tid, förslagsvis
tio dagar efter beslutet, underställas länsstyrelsens prövning (jfr vad som
enligt 24 § barnavårdslagen gäller beträffande barnavårdsnämnds beslut att
omhändertaga underårig för samhällsvård eller utredning). Denna utväg —
som sålunda nära ansluter till vad som sedan länge tillämpats på ett bety -

471

delsefullt område av barnavårdsnämndernas verksamhet — erbjuder ett
bättre rättsskydd i varje enskilt fall och säkrare garantier för en enhetlig
praxis än enbart en regel om rätt för den underhållsskyldige att anföra besvär
över meddelat arbetsföreläggande. Det torde icke heller kunna hävdas,
att behovet av en sådan överprövning som sker genom underställning är
mindre i ärenden om arbetsföreläggande än i nu förekommande underställningsärenden
inom olika områden av lagstiftningen. Jag vill därför förorda,
att en bestämmelse införes om underställning av socialnämnds och barnavårdsnämnds
beslut om arbetsföreläggande. Något undantag från denna
regel torde icke böra föreskrivas. Underställning bör således ske i samtliga
fall, där beslut om arbetsföreläggande meddelas.

Självfallet får införandet av en sådan bestämmelse icke inverka på nämndernas
skyldighet att sörja för en omsorgsfull utredning, som möjliggör en
tillförlitlig prövning av förutsättningarna för arbetsföreläggande. Såsom en
följdverkan på längre sikt torde det kunna förväntas, att nämnderna — på
grund av den genom länsstyrelsernas verksamhet i underställningsärenden
utövade kontrollen — bibringas ökad insikt om nödvändigheten av en tillförlitlig
utredning samt större erfarenhet av hur utredningen bör bedrivas
och hur ärenden av detta slag böra bedömas.

Innan länsstyrelsen efter underställning fastställt beslut om arbetsföreläggande
bör åtgärd för intagning i arbetshem icke få ske. Länsstyrelsens
beslut bör kunna överklagas hos regeringsrätten men bör, om länsstyrelsen
ej annorlunda förordnar, kunna verkställas utan hinder av förd klagan.

I fråga om förfarandet hos länsstyrelse i nu avsedda underställningsmål
vill jag framhålla, att handläggningen bör ske i så enkla former som med
hänsyn till ärendenas beskaffenhet är möjligt. I många fall kan den hos
nämnden förebragta utredningen vara fullt tillfyllest för att arbetsföreläggandet
skall kunna omedelbart fastställas. Kommunicering av handlingar
med den försörjningsplikt ige — något som ofta kan medföra svårigheter
och tidsutdräkt — bör därför icke vara obligatorisk i dessa underställningsmål.
Endast om länsstyrelsen funnit nödigt att införskaffa kompletterande
utredning eller om eljest särskilda skäl föreligga bör den försörjningspliktige
höras, genom handlingarnas överlämnande eller vid muntligt förhör. Förfarandet
hos länsstyrelsen bör över huvud taget anpassas efter de olika
ärendenas särskilda beskaffenhet och icke tyngas genom rutinmässiga åtgärder,
som kunna vara ägnade att verka onödigt uppehållande på fastställelseprövningen.

Sedan länsstyrelse fastställt beslut om arbetsföreläggande, bör det ankomma
på nämnden att föranstalta om verkställighet. Med hänsyn till att
arbetsföreläggandet prövats av länsstyrelsen och befunnits lagligen grundat
torde betänkligheter icke längre möta mot att nämnden erhåller befogenhet
att meddela villkorligt anstånd med verkställigheten, om det med fog kan
antagas att den försumlige kommer att ändra sin inställning. Sådana an -

472

stånd torde i åtskilliga fall vara i hög grad ägnade att främja föreläggandets
syfte att förmå vederbörande att i fortsättningen efter förmåga fullgöra
sina skyldigheter. Förslaget i denna del innebär ett sanktionerande av hittillsvarande
praxis med den väsentliga skillnaden, att föreläggandet kan
användas som påtryckningsmedel först sedan det genom länsstyrelsens
prövning — som för övrigt kan överklagas — blivit tillförlitligen klarlagt,
att laga förutsättningar för föreläggandet äro för handen.

Om nämnden emellertid beslutar omedelbar verkställighet, skall handräckning
för den försumliges införpassning till arbetshem genast genom
nämndens försorg begäras hos vederbörande polismyndighet. Med hänsyn
till att talan kan fullföljas mot länsstyrelsens beslut att fastställa arbetsföreläggandet
torde det ej erfordras att jämväl nämndens beslut i verkställighetsfrågan
skall kunna överklagas.

Försummar den, som erhållit villkorligt anstånd, att efter förmåga fullgöra
sina skyldigheter, bör nämnden äga förklara anståndet förverkat och
förordna om verkställighet, varefter polismyndighet har att på begäran av
nämnden införpassa den försumlige till arbetshem. För att sådant beslut
om förverkande skall få meddelas förutsättes givetvis, att nämnden genom
erforderlig utredning förvissat sig om att den underhållsskyldige icke gjort
vad som rimligen kunnat begäras av honom för att fullgöra sina skyldigheter.
Vid denna utredning bör den underhållsskyldige självfallet höras.
Nämndens beslut i saken bör — i likhet med vad som för motsvarande
fall gäller enligt nykterhetsvårdslagen — kunna överklagas hos länsstyrelsen
men bör lända till omedelbar efterrättelse, så att införpassning till arbetshem
kan ske utan hinder av förd klagan.

Vidare torde böra föreskrivas, att arbetsföreläggande skall vara förfallet,
om den som avses med föreläggandet icke intagits i arbetshem inom ett år
från nämndens beslut att meddela föreläggandet i fråga.

Det här skisserade förslaget — som delvis bygger på föreskrifterna i 35
och 39 §§ nykterhetsvårdslagen samt 16 § tillämpningsföreskrifterna till
nämnda lag — förutsätter, att polismyndigheten i samband med förpassning
till arbetshem icke skall såsom enligt nu gällande ordning ingå i materiell
prövning av förutsättningarna för intagning i arbetshem. Det bör självfallet
icke förekomma att polismyndighet överprövar beslut som fattats
av länsstyrelse. Det måste anses vara en betydande vinst att prövningen av
hithörande sociala frågor icke åvila polismyndighet utan helt förbehålles de
socialvårdande organen. Den sålunda föreslagna omläggningen av polismyndighetens
ställning till de ifrågavarande ärendena möjliggöres genom
att tyngdpunkten i fråga om rättsgarantier mot obehörig intagning i arbetshem
enligt förslaget ligger i den överprövning av arbetsföreläggande som i
varje särskilt fall skall företagas av länsstyrelsen. Beträffande de fall, där
verkställighet sker på grund av att vederbörande nämnd förklarat villkor -

473

ligt anstånd förfallet, föreligger dessutom möjlighet att fullfölja talan hos
länsstyrelsen mot förverkandebeslutet.

I undantagsfall kan det förekomma att lång tid förflyter, innan försumlig
försörjare anträffas för verkställighet och att förhållandena därunder förändras,
t. ex. genom att han skaffat sig arbete, som möjliggör införsel. I
sådana fall bör givetvis polismyndigheten sätta sig i förbindelse med vederbörande
nämnd och efterhöra om föreläggandet likväl bör verkställas.

Avslutningsvis får jag — under hänvisning till de allvarliga missförhållanden
med avseende å handläggningen av ärenden rörande arbetsförelägganden,
som blottats vid den verkställda undersökningen — understryka
den synnerliga vikten av att den här ifrågasatta, provisoriska lagändringen
till stärkande av rättsskyddet i hithörande ärenden genomföres med största
möjliga skyndsamhet och utan att avbida ett slutligt ställningstagande till
frågan om arbetsföreläggandeinstitutets avskaffande och till övriga reformförslag
berörande detta institut. Jag får därför hemställa att frågan därom
snarast möjligt upptages till övervägande.

Helt visst vore det önskvärt att närmare reglera även vissa andra spörsmål
med avseende å intagning i arbetshem. Framför allt är det otillfredsställande
att frågorna angående villkorlig utskrivning från arbetshem samt
återkallelse av beslut om sådan utskrivning och därav föranledd återintagning
icke äro reglerade i lag utan helt behandlas i enlighet med en vid sidan
av lagen uppkommen praxis. Otvivelaktigt föreligger ett behov av lagbestämmelser
i dessa hänseenden, ehuru detta enligt min mening icke är lika
trängande som behovet av regler för att förstärka rättsskyddet mot obehöriga
ingripanden i form av sakligt icke befogade arbetsförelägganden.

Ett genomförande av mitt förslag att beslut om arbetsföreläggande skall
underställas länsstyrelse för prövning kommer att medföra viss ökning av
länsstyrelsernas arbetsbelastning. Ökningen synes emellertid på de flesta
håll bli av mycket måttlig storlek och knappast påkalla behov av särskild
arbetskraftförstärkning.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

474

III. Framställning till riksdagen om ändring av
24 § andra stycket instruktionen för
riksdagens ombudsmän

I min föregående år till riksdagen avgivna ämbetsberättelse gjorde jag en
framställning angående åtgärder i syfte att trygga JO-ämbetets behov av
kvalificerad personal (s. 466 o.f.). I denna framställning erinrade jag om
innebörden av 1957 års reform av JO-ämbetet och om de åtgärder för tillgodoseende
av ämbetets personalbehov, som då ansågs tillräckliga för att
bemästra den väntade ökningen av arbetsbördan. Jag lämnade vidare en
redogörelse för utvecklingen av arbetsförhållandena vid ämbetet under de
4 1/2 år som förflutit efter reformens genomförande. Därvid framhöll jag
att den kraftiga ansvällning av arbetsbördan som skett — innebärande att
arbetsvolymen de sista åren mer än fördubblats i förhållande till tiden för
de sakkunnigas beräkningar av personalbehovet — medfört uppkomsten
av en betydande arbetsbalans, en balans som det icke varit möjligt att nedbringa
trots att tiden för ämbetets dubblering utökats från tre till sex
månader och inspektionsverksamheten begränsats i förhållande till vad
som avsågs med reformen. Genom att väsentligt flera jurister deltaga i
inspektionerna torde dock inspektionsverksamheten ha avsevärt större intensitet
än tidigare och omfatta ett långt större antal förvaltningsmyndigheter
än före reformen. Under hänvisning till utvecklingen av arbetsförhållandena
framhöll jag i skrivelsen, att det uppkommit ett påtagligt och
ofrånkomligt behov att förstärka den vid ämbetet organiserade förvaltningsavdelningen,
å vilken huvuddelen av arbetsökningen fallit, samt att
det funnes anledning överväga att å denna avdelning inrätta ytterligare åtminstone
en fast tjänst utöver de två befintliga tjänsterna såsom byråchef
och sekreterare. Jag fann mig dock tills vidare böra försöka lösa personalfrågan
genom anställande av viss ytterligare extra arbetskraft, om riksdagen
icke hade något att erinra däremot.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande över min ifrågavarande framställning
— däri jag även berörde frågan om JO:s rätt att hos de statliga myndigheterna
anlita personal för tjänstgöring vid ämbetet ävensom vissa
frågor om värderingen ur meritsynpunkt av sådan tjänstgöring — förklarade
sig första lagutskottet icke ha något att erinra mot anställande av ytterligare
tillfällig personal i enlighet med vad jag angivit (utlåt, nr 3/1962).

Under år 1962 har, på sätt framgår av de inledningsvis i berättelsen
lämnade uppgifterna rörande ämbetets förvaltning, antalet ärenden icke

475

oväsentligt ökat i förhållande till närmast föregående år. Det är emellertid
icke endast det totala antalet ärenden som under senare år ökat; även antalet
ärenden av vidlyftig och svårbedömbar natur, särskilt på förvaltningsavdelningen,
har visat en tydlig tendens att stiga. I syfte att bemästra
denna ökade arbetsbörda och att samtidigt nedbringa den redan befintliga,
besvärande arbetsbalansen har jag under år 1962 anställt tillfällig arbetskraft
i väsentligt större utsträckning än tidigare. Den under året ianspråktagna
tillfälliga arbetskraft, varom här är fråga, motsvarar sålunda två
heltidsanställda jurister mot tidigare mindre än en. Av dessa tillfälligt anställda
jurister har dock en under hela året sysslat uteslutande med klagomål
i ett enda ärende, avseende ett mycket vidlyftigt och uppmärksammat
brottmål. Vidare har liksom förut den medgivna tiden för ämbetets dubblering
genom ställföreträdarens samtidiga tjänstgöring helt tagits i anspråk.
Trots dessa åtgärder har det icke lyckats att i någon mån avarbeta balansen.
Denna har tyvärr tvärtom ytterligare ökat, en ökning som dessutom är
betydande och som innebär att antalet till år 1963 balanserade ärenden
stigit till icke mindre än 385.

Den utveckling av arbetsbördan vid JO-ämbetet, som under senare tid
sålunda ägt rum, är uppenbarligen ägnad att ingiva allvarliga bekymmer.
Med hänsyn till de enskilda rättssökandenas befogade intresse av att få sina
klagomål prövade inom rimlig tid och till vikten ur allmän synpunkt av att
tillsynen över förvaltningen effektiviseras i enlighet med vad riksdagen
ansett påkallat är det tydligt att ytterligare åtgärder nu måste övervägas i
syfte att stärka JO-ämbetets resurser.

Härvid får jag till en början anmäla, att jag — på sätt antytts i min
skrivelse föregående år till riksdagen — i petitaframställning till fullmäktige
i riksgäldskontoret för nästkommande budgetår föreslagit inrättande av
ytterligare en byråchefstjänst på förvaltningsavdelningen ävensom viss
avlöningsförstärkning för vid JO-ämbetet tjänstgörande jurister i syfte att
trygga ämbetets behov av kvalificerad personal. Ett genomförande av dessa
förslag — som sålunda torde komma att redovisas i statsverkspropositionen
och i detta sammanhang hänskjutas till riksdagens prövning — har synts
mig nödvändigt, om det överhuvudtaget skall kunna bli möjligt att inom
ett odelat JO-ämbete bemästra den ökade arbetsbördan.

Med den förstärkning av ämbetets resurser, som genom nyssnämnda åtgärder
kan påräknas, och med anlitande jämväl av den tillfälliga personal,
som härför anvisat anslag möjliggör —- fr. o. m. årsskiftet har anställts
ytterligare en hovrättsassessor — är det min förhoppning att inom en snar
framtid kunna avarbeta den uppkomna, betydande arbetsbalansen och
utöka tillsynen över förvaltningen. Med hänsyn till balansens storlek och
angelägenheten av att den snabbt nedbringas framstår det emellertid som i
hög grad önskvärt och ändamålsenligt, att möjlighet även gives att under
en övergångstid dubblera ämbetet i något större utsträckning än vad nu

476

gäller. Stadgandet i 24 § andra stycket instruktionen för riksdagens ombudsmän
medger för närvarande en dubblering under högst sex månader. Denna
tid synes lämpligen kunna utsträckas till nio månader. Därigenom skulle
bli möjligt att snabbare komma till rätta med den besvärande balanssituationen
och även att framdeles — om arbetsförhållandena så skulle kräva
— medgiva JO erforderlig lättnad i fråga om handläggningen av vissa kategorier
ärenden. Vid den fördelning av ärenden, varom här blir fråga, bör
enligt min mening JO, liksom hittills, själv förbehålla sig prövningen av
alla ärenden av mera principiell eller eljest viktigare beskaffenhet.

Om tiden för ämbetets dubblering utsträckes på föreslaget sätt, innebär
detta att ställföreträdaren kan komma att, inberäknat tiden för JO:s egen
semester, tjänstgöra under 10 1/2 månader per år. Vid sådant förhållande
synes ställföreträdaren även böra tillerkännas semesterrätt på grundval av
sin tjänstgöring vid ämbetet och sålunda jämväl under sin egen semester
åtnjuta arvode från avlöningsstaten för JO och hans expedition.

Under åberopande av det anförda får jag sålunda hemställa, att riksdagen
måtte dels besluta om sådan ändring av 24 § andra stycket instruktionen
för riksdagens ombudsmän att befogenheten för ombudsman att uppdraga
åt sin ställföreträdare att förrätta å ämbetet ankommande göromål
med avseende å ärenden, vilkas prövning ombudsmannen icke själv förbehållit
sig, utsträckes till att avse högst nio månader årligen, dels medgiva
att ställföreträdaren tillerkännes semesterrätt för den tid han fungerar som
tjänstförrättande ombudsman.

Såsom bilagor till denna berättelse fogas dels en förteckning över ärenden,
som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1962 och vari under år 1962 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning
beroende (Bilaga I), dels ett register till ämbetsberättelserna 1911—1960
(Bilaga II).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1963.

ALFRED BEXELIUS

/ C. G. Lidberg

477
Bilaga I

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1962 och
vari under år 1962 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling

1. 1939 den 30 december (nr 744), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Framställningen har den 12 maj 1961 överlämnats till lagberedningen för att
vara tillgänglig vid fullgörandet av dess uppdrag. (Justitiedepartementet.)

2. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Sedan åt en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig uppdragits att
undersöka frågan om en omarbetning av lösöreköpsförordningen, har den sakkunnige
i april 1944 avlämnat en promemoria i ämnet. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1942 den 30 december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Lagberedningen har den 10 september 1960 avlämnat förslag till jordabalk m. m.
Sedan yttranden inhämtats över förslaget, har Kungl. Maj:t genom beslut den
8 december 1961 uppdragit åt en särskild utredningsman att omarbeta inteckningslagstiftningen
jämte därmed sammanhängande bestämmelser i jordabalksförslaget.
(J ustitiedepartementet.)

4. 1944 den 15 juni (nr 357/1943), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter.

Angående vidtagen åtgärd beträffande Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla, se ämbetsberättelsen 1953 s. 477. Sedan Kungl. Maj:t den 25 maj
1962 (SFS nr 370) förordnat om avveckling av rekognitionsavgifterna till Danviks
hospital, får skrivelsen anses slutbehandlad. (Justitiedepartementet.)

5. 1945 den 22 juni (nr 244), angående åtgärder för vinnande av bättre
kommunikation mellan övcrdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

478

Sedan 1951 års rättegångskommitté den 13 oktober 1952 avlämnat promemoria
angående kommissionärsväsendet vid domstolarna m. m., över vilken promemoria
yttranden avgivits av olika myndigheter och sammanslutningar, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1945 den 18 oktober {nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. m.

I vad skrivelsen avsåg ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 22
juni 1939 om villkorlig dom har ärendet avskrivits genom Kungl. Maj:ts beslut
den 26 november 1948. Rörande frågan om samverkan med främmande makter
beträffande övervakning av villkorligt dömda har — efter överläggningar med
övriga nordiska länder — utarbetats förslag till lag om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m., vilket
förslag genom proposition nr 203 underställts riksdagens prövning. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad. (Justitiedepartementet.)

7. 19It6 den 27 december (nr 623/194-5 och 494/1946), angående allmän
åklagares åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Ärendet överväges i samband med följdändringarna till brottsbalken. (Justitiedepartementet.
)

8. 1947 den 31 oktober (nr 219/1945), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning då influtet belopp icke förslår till
fulla gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda
böter.

Ärendet överväges i samband med följdändringarna till brottsbalken. (Justitiedepartementet.
)

9. 1949 den 22 augusti {nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Ärendet, som delvis slutbehandlats, se ämbetsberättelsen 1956 s. 368, är i övrigt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

10. 1949 den 11 november (nr 553/1948), angående arkivfotografering av
fastighetsböcker.

Ärendet vilar i avvaktan på lösningen av vissa principfrågor. (Justitiedepartementet.
)

11. 1950 den 30 oktober (nr 173/1949), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i viss fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

Lagberedningen har den 10 september 1960 avlämnat förslag till jordabalk m. m.
Sedan yttranden inhämtats över förslaget, är detta beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Justitiedepartementet.)

12. 1950 den 30 november (nr 124), angående åtgärder till säkerställande av
att den, som genom myndighets försorg skall inställas till förhandling
inför domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.

479

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats av 1951 års rättegångskommitté
i en promemoria den 14 september 1961. Sedan denna promemoria varit föremål
för remissbehandling, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(J ustitiedepartementet.)

13. 1954 den 2 december (nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, (Justitiedepartementet.)

14. 1955 den 23 december (nr 209), angående förtydligande av stadgandet
i 18 § tredje stycket instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna
om stadsfiskals skyldighet att utom tjänstetid vara tillgänglig för
mottagande av brådskande meddelanden.

Skrivelsen är föremål för övervägande inom riksåklagarämbetet. (Justitiedepartementet.
)

15. 1957 den 16 mars (nr 304/1956), angående bättre tillgodoseende av
skyddskonsulents behov av kännedom om den, som dömts villkorligt
med övervakning utan att personundersökning ägt rum i målet, m. m.

Ärendet överväges i samband med följdändringarna till brottsbalken. (Justitiedepartementet.
)

16. 1957 den 18 mars (nr 50/1955), angående vissa jävsfrågor inom civilförsvaret
m. m.

Framställningen har remitterats till civilförsvarsstyrelsen, som den 14 februari
1962 utlåtit sig i ärendet; slutligt ställningstagande beräknas komma att ske
under första kvartalet 1963. (Inrikesdepartementet.)

17. 1958 den 15 februari (nr 510/1957), angående behovet av förtydligande
bestämmelser rörande begreppet tättbebyggt område i vägtrafikförordningen.

Handlingarna i ärendet ha enligt Kungl. Maj:ts beslut den 5 maj 1961 överlämnats
till Nordisk vägtrafikkommitté för att tagas under övervägande vid
fullgörandet av kommitténs uppdrag. Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.
)

18. 1958 den 19 april (nr 647/1956), angående ändrade bestämmelser rörande
tillkännagivande av beslut om tjänstetillsättning.

Sedan besvärssakkunniga avgivit yttrande över framställningen, är densamma
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

19. 1958 den 22 november (nr 331/1956), angående förtydligande av stadgandet
i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär till
ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

20. 1958 den 3 december (nr 501/1957), angående samordnande av domstolarnas
och barnavårdsnämndernas verksamhet beträffande lagöverträdare,
som fyllt 18 men ej 21 år.

De frågor som avses med skrivelsen ha behandlats i proposition nr 10 till 1962
års riksdag med förslag till brottsbalk. Sedan riksdagen numera fattat beslut
angående brottsbalken, är skrivelsen slutbehandlad. (Justitiedepartementet.)

480

21. 1959 den 18 juni (nr 88b/1957), angående straffriförklarades sjukförsäkringsförmåner
i vissa fall.

Ärendet har den 30 december 1961 överlämnats till 1961 års sjukförsäkringsutredning
för beaktande vid fullgörande av det utredningen lämnade uppdraget.
(Socialdepartementet.)

22. 1959 den 1 december (nr 922/1957), angående ändring av nykterhetsvårdslagen
i syfte bl. a. att tillgodose behovet av klara bestämmelser om befogenhet
för polisen att under erforderlig tid för utredning kvarhålla
alkoholmissbrukare, som misstankes vara farlig.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

23. 1959 den 1) december {nr 61b), angående införande i förordningen om
explosiva varor av föreskrift om befogenhet för polismyndighet att vid
fara för missbruk provisoriskt omhändertaga explosiv vara.

De frågor som avses med skrivelsen behandlas i ett av kommerskollegium den
13 september 1962 till handelsdepartementet avlämnat förslag rörande ändringar
i lagstiftningen om explosiva varor. Förslaget är föremål för remissbehandling.
(Handelsdepartementet.)

24. 1960 den 8 juli (nr 375), angående ändring av väglagen i syfte att möjliggöra
ett förenklat förfarande vid utfärdande i vissa fall av förbud mot
enskilda vägars anslutning till allmänna vägar.

I direktiven för 1960 års vägsakkunniga (se Post- och Inrikes tidningar den 6
oktober 1960) har förutsatts, att nämnda utredning skall i samband med allmän
översyn av väglagstiftningen beakta de spörsmål, som behandlas i framställningen.
Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.)

25. 1960 den 2b november (nr 576/1958), angående utfärdande av föreskrift
om skyldighet för domstol att till taxeringsintendent översända avskrift
av domar i mål om deklarationsbrott.

Sedan Kungl. Maj:t den 14 april 1961 föreskrivit, att skrivelsen skulle för vidare
åtgärd överlämnas till riksåklagarämbetet, har ämbetet utfärdat ett cirkulär
i ämnet till åklagarna. Skrivelsen får därmed anses slutbehandlad. (Justitiedepartementet.
)

26. 1960 den lb december (nr 961/1959), angående ändring av 80 § 2 mom.
första stycket vägtrafikkungörelsen i syfte att utsträcka skyldigheten
för domstol att till körkortsmyndigheten översända avskrift av domar
rörande vissa av körkortsinnehavare begångna förseelser till att avse
jämväl förseelser av den, som fått sitt körkort återkallat.

Skrivelsen jämte inhämtade remissyttranden däröver har enligt Kungl. Maj:ts
beslut den 27 juli 1961 överlämnats till 1957 års trafiknykterhetskommitté för
att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs utredningsuppdrag.
Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.)

27. 1960 den 23 december (nr 1201), angående förslag till partiell reform
inom ramen för gällande förvaltningsförfarande i syfte att vinna ökat
administrativt rättsskydd genom införande av en allmän regel om principiell
skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva de
skäl, å vilka besluten grundas.

481

Sedan framställningen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

28. 1961 den 27 mars (nr 748/1959), angående utfärdande av anvisningar
till ledning för beräkningen av vissa kommissionärsavgifter vid länsstyrelserna
m. m.

Över framställningen har riksrevisionsverket den 26 januari 1962 avgivit utlåtande,
däri förordats att med prövning av framställningen måtte anstå i avvaktan
på slutligt ställningstagande till ifrågasatt omdaning av centrala bilregistret.
Frågan om omdaning av nämnda register är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. Därest denna prövning ej resulterar i att den ifrågasatta omdaningen
genomföres inom en snar framtid, torde utfärdande av provisoriska
anvisningar i ämnet komma att övervägas. (Inrikesdepartementet.)

29. 1961 den 2 juni (nr 403/1960), angående behovet av en översyn av
bestämmelserna om kostnader för vissa förrättningar enligt stadgan angående
hotell- och pensionatsrörelse samt förordningarna om eldfarliga
oljor och explosiva varor.

Framställningen behandlas, i den mån den hänför sig till inrikesdepartementets
förvaltningsområde, i samband med en allmän översyn inom departementet av
stadgan angående hotell- och pensionatsrörelse. (Inrikesdepartementet.)

30. 1961 den 10 juli (nr 280/1961), om införande av bestämmelser om förbud
mot utmätning av flitpengar vilka tillerkänts person som intagits å vårdanstalt
för alkoholmissbrukare.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

31. 1961 den 12 juli (nr 595/1959), angående åtgärder i syfte att åstadkomma
en ur rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande ordning vid handläggning
av ärenden rörande återkallelse av körkort.

Skrivelsen har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 juli 1961 överlämnats till
1957 års trafiknykterhetskommitté för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av kommitténs utredningsuppdrag. Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.
)

32. 1961 den 13 oktober (nr 797 och 798/1959, 802 och 916/1960 samt 528/
1961), angående behovet av åtgärder för avhjälpande av arbetsbalansen
inom sinnesundersökningsväsendet m. m.

Anmäld och slutbehandlad den 15 december 1961, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 671 och 672). (Justitiedepartementet.)

33. 1961 den 5 december (nr 1010/1961), angående lagstiftningsåtgärd för
vinnande av ökat administrativt rättsskydd genom införande av allmän
föreskrift om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att före
ärendes avgörande lämna enskild part tillfälle att yttra sig.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

] (i — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1963 års riksdag

Bilaga II

till

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSER

1911-1960

Upprättat av

C. G. LIDBERG

485

Förevarande register upptager de i ämbetsberättelserna 1911—1960 redovisade
ärendena, vart och ett under den lag eller särskilda författning, som det närmast
synes beröra. I vissa fall har dock ärende, som innefattar skilda spörsmål, redovisats
under flera författningar.

Vid registrets uppställning har den i registren till Nytt Juridiskt Arkiv använda
systematiken i huvudsak följts. I fråga om vissa avsnitt av den förvaltningsrättsliga
lagstiftningen har dock materialet för vinnande av större överskadlighet
ansetts böra ordnas efter andra grunder.

Siffrorna avse ämbetsberättelsernas årgång och sidor däri. Den vid andra
lagtima riksmötet år 1914 avgivna berättelsen har betecknats 142. Med asterisk
har utmärkts ärende, som föranlett åtal eller åtgärd för disciplinär bestraffning.

I 1913 års berättelse finnes intaget ett systematiskt register till ämbetsberättelsema
1810—1910 och i 1957 års berättelse ett alfabetiskt sakregister till ämbetsberättelserna
1943—1957.

INNEHÅLLSÖVERSIKT

I. Grundlagarna

A) Till regerings]ormen hörande författningar

a) Lagst. om svenskt medborgarskap----

b) Förf. ang. riksbanken..............

c) Instr. för riksdagens ombudsmän ....

Sid.

491

B) Till riksdagsordningen hörande författningar......

a) Lagen om val till riksdagen, m. m.............

b) Ordningsstadgan för riksdagens andra kammare

492

493

C) Tryckfrihetslagstiftningen........................................

a) Äldre tryckfrihetsförordningen.................................

b) Nya tryckfrihetsförordningen..................................

c) Lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
.......................................................

493

495

496

II. Kyrkolagen och dithörande författningar ......................... 496

A) Kyrkolagen .....................................................

B) KF d. 31 okt. 1873 ang. främmande trosbekännare och deras religionsövning
— Lagen d. 25 maj 1894 ang. jordfästning, m. m............. 497

C) Förf. ang. domkapitel............................................ 497

486

Sid

III. Allmänna lagen och dithörande författningar..................... 49g

A) GiftermålsbalJcen m.m........................................... 49g

a) Äldre giftermålsbalken........................................ 49g

b) Nya giftermålsbalken......................................... 499

B) Föräldrabalken m.m............................................. 599

a) Föräldrabalken .............................................. 599

b) Lagen om barn utom äktenskap ....,......... 592

c) Lagen om adoption........................................... 592

d) Lagen om förmynderskap ............ 592

C) Ärvdabalken m.m............................................... 592

a) Ärvdabalken i 1734 års lag.................................... 592

b) Lagen om arv — Lagen om allmänna arvsfonden................ 593

c) Lagen om boutredning och arvskifte............................ 59g

D) Jordabalken m.m............................................... 593

Vid kap. 1: Lagen ang. förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom — Lagst. om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen m.m.) — Lagst. om åtgärder mot

vanhävd av jordbruk.................. 593

» » 4: KF ang. lagfart å fång till fast egendom.......... 594

» » 9: KF ang. inteckning i fast egendom — Förf. ang.

gravationsbevis — Lagen med särskilda bestämmelser
om handläggning av inskrivningsärenden........ 595

» » 16: Lagen om nyttjanderätt till fast egendom — Lagst.

om hyresreglering m.m.......................... 597

E) Byggningabalken m.m........................................... 597

Vid kap. 10: Lagst. ang. skogar.................i.....;....... 597

» » 17: Lagst. ang. fiske .,,,. t v „........................ 59g

» » 20: Vattenlagen m.m................................ 59g

» »23: Lagst. ang. jakt ......... 59g

» »25: Lagst. ang. allmänna vägar — Lagst. ang. enskilda

väSar......... 509

» »26: Lagen om bestridande av kostnaderna för domsagas

kansli — Förf. ang. ecklesiastik jord .............. 599

F) Handelsbalken m.m............................................. 529

Vid kap. 1: Förf. ang. lösöreköp — Lagen om avbetalningsköp —

Lagen om trafikförsäkring å motorfordon.......... 520

» » 8: Förf. om mått och vikt m. m..................... 529

» » 9: Lagen om dödande av förkommen handling — Lagen

om gälds betalning genom 2>enningars nedsättande i
allmänt förvar — KF om tioårig preskription m. m. 510

» » 10: Lagen om pantlånerörelse........................ 522

» » 14: Lagen om förenings- och förhandlingsrätt .......... 521

» » 15: Lagst. om aktiebolag — Lagen om ekonomiska för eningar

— Lagst. om sparbanker — Förf. om vissa
bostadskreditkassor — Lagen om tillsyn över stiftelser 511

487

Sid.

512

Vid kap. 16: Konkurslagen..........................;••;•••••

» » 17: Förf. ang. kronans förmånsrätt för avdikningslån

Allmänna strafflagen ...........................................

a) Allmänna strafflagen .........................................

Vid kap. 2: Lagen om ungdomsfängelse — Lagst. om verkställighet
av frihetsstraff — Lagen om verkställighet av

bötesstraff — Lagst. om villkorlig dom ............

» » 5: Lagen med vissa bestämmelser om påföljd för brott

av underårig — Lagen om förvaring och internering

i säkerhetsanstalt, m. ...........................

» » 11: Lotteriförordningen .............................

» »26: Strafflagen för krigsmakten......................

b) Promulgationsförordningen till strafflagen — Lagen d. 12 maj 1933

om vissa tvångsmedel i brottmål, m.m. — Lagen om hittegods,
m. m. _ KK d. 4 maj 1934 med vissa föreskrifter ang. förvaring av
personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester..........

514

521

522
524

524

Utsökning slag en m.m..............._........................* * " ''

Vid kap. 1: Förf. ang. kommissionärer hos myndigheter tillhörande
statsförvaltningen .........................

» » 3: Lagst. om skiljemän..............................

» » 4: Förf. ang. indrivning och redovisning av böter —

Lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta

527

528

529

Rättegångsbalken m.m...........................................

a) Äldre rättegångsbalken .......................................

Vid kap. 1: 1933 års domsagostadga..........................

» » 2: 1881 års förordning om offentlighet vid underdomstolarna
m.m..............................••••■’

» » 10: Äldre lagar om lagsökning och om handräckning för

fordran................................*.* *_.....

» » 15: 1919 års lag ang. förordnande av rättegångsbiträde åt

häktad ..................... • • .............

b) Promulgationslagen d. 14 juni 1901 ............................

c) Nya rättegångsbalken ........................’ j......j

Vid kap. 1: Lagen om handläggning av domstolsärenden Lagsökningslagen
.................... • • ‘ ..........

» » 4: KK med vissa bestämmelser ang. rådhusrätt och magistrat,
m.m.....................................

» » 6: Protokollskungörelsen............................

» » 18: Lagen om fri rättegång..................._.......

» »20: Lagen om eftergift av åtal mot vissa underårig----

» » 23: Förundersökningskungörelsen — Lagen med vissa be stämmelser

om mål rörande brott av underårig ....

d) Promulgationslagen d. 20 dec. 1946 — Militära rättcgångslagen ....

536

539

541

544

545

546

547

548
553

J) Jorddelning slag en m.m..........

a) Äldre jorddelningsförfattningar

b) Jorddelningslagen ...........

553

554

488

Sjölagen med dithörande författningar......................

A) Sjölagen m. m.............................

B) Förf. ang. olovlig varuinförsel — Förf. ang. olovlig varuutförsel — Förf.

ang. exportreglering ...............................

C) Tullförfattningar ...........................

Sid.

554

555

V. Växellagen

556

VI* Författningar ang. handel och näringar

A) KF ang. utvidgad näringsfrihet ............................

B) Lagen ang. handelsregister, firma och prokura......................

C) Butikstängning slag st...........................

D) Förf. ang. notarius publicus............................

E) Kristidsförfattningar ..............

a) Vissa äldre författningar..........................

b) Allmänna förfogandelagen — Allmänna ransoneringslagen m. m. —

Lagst. ang. prisreglering ...............................

556

557

VII. Byggnadslagstiftningen — Lagen om expropriation

558

VIII. Författningar ang. väg-, järnvägs-, post- och teletrafik............

A) Förf. ang. vägtrafik..................................

a) Äldre författningar ..............................

b) Vägtrafikförordningen och vägtrafikkungörelsen.................

c) Lagen om straff för vissa trafikbrott — KF ang. yrkesmässig auto mobiltrafik

m. m...............................

B) Förf. ang. järnvägs-, post- och teletrafik — Best. ang. tjänstebrev.....

558

559

560
560

IX. Författningar ang. allmän ordning och säkerhet

A) Förf. ang. polisväsendet............................

a) Lagen om polisväsendet i riket........................

b) Polisreglementet m. m............................

c) Allmänna polisinstruktionen m. m.....................

d) Instruktioner för landsfiskaler, stadsfiskaler m. fl.................

e) Förf. ang. Polisunderrättelser..............................

f) Best. ang. viss beredskapsplanläggning ....................

B) Förf. ang. ordningsväsendet.......................

a) 1868 års ordningsstadga för rikets städer — Allmänna ordnings stadgan.

................................

b) Lagen om allmänna sammankomster ....................

c) Förf. ang. biografföreställningar..............................

d) Stadgan ang. hotell- och pensionatrörelse......................

e) KF om explosiva varor............................

f) Vapenförordningen m. m.........................

g) Förf. ang. pass..................................

560

561

562

563

564

565
565
565
565

489

Sid.

h) Förf. ang. utlänningar ...................................... • • 565

i) Lagen ang. lösdrivares behandling.............................. 566

C) Förf. ang. civilförsvar............................................ 566

D) Förf. ang. värnpliktiga.......................... 567

X. Författningar ang. rusdrycker in. in............................... 567

A) Förf. ang. rusdrycker......... 567

B) Förf. ang. Öl och alkoholfria drycker m. m......................... 568

XI. Författningar ang. hälsovård och sjukvård........................ 568

A) 1919 års hälsovårdsstadga........................................ 568

B) Livsmedelsstadgan .............................................. 569

C) Epizootilagen................................................... 569

D) Allmänna läkarinstruktionen m. .................................. 569

E) Sinnessjuklagen................................................. 569

F) Lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna........ 571

G) Förf. ang. rättskemisk undersökning m. m......................... 571

H) Förf. ang. apoteksväsendet........................-..........■ 572

XII. Författningar ang. barnavård och nykterhetsvård................ 572

A) Lagst. ang. barnavård ........................................... 572

B) Lagst. ang. nykterhetsvård....................................... 573

a) Äldre författningar........................................... 573

b) Nykterhetsvårdslagen ........................................ 573

Xni. Författningar ang. socialhjälp, socialförsäkring och arbetarskydd

m. ............................................................... 574

A) Fattigvårdslagst................................................. 574

B) Lagen om allmän sjukförsäkring — Sjukkassestadgan.............. 574

C) Förf. ang. bidrag och lån till bostäder............................ 574

D) Förf. ang. arbetarskydd.......................................... 575

XIV. Författningar ang. undervisningsväsendet......................... 575

XV. Skatteförfattningar ............................................... 576

A) Förf. ang. taxering.............................................. 576

a) 1910 års taxeringsförordning .................................. 576

b) 1928 års taxeringsförordning .................................. 576

c) 1956 års taxeringsförordning .................................. 577

B) Förf. ang. arvsskatt och gåvoskatt — KF om nöjesskatt — Förf. ang.

viss avgift vid investering i motorfordon........................... 578

C) Förf. ang. lösen och stämpel...................................... 578

a) KF ang. expeditionslösen...................................... 578

b) KF ang. stämpelavgiften...................................... 580

D) Förf. ang. uppbörd och indrivning av skatt m.m.................... 581

a) Äldre författningar........................................... 581

b) Uppbördsförordningen m.m................................... 582

jg»_Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1963 års riksdag

490

XVI. Författningar ang. folkbokföring ni. in............................ ggg

A) Äldre författningar ang. kyrkobokföring och mantalsskrivning........ 5gg

B) Folkbokföringsförordningen — Kyrkobokföringskungörelsen — KF ang.

antagande av släktnamn...................................... 534,

XVII. Författningar ang. avlöning, tjänstetillsättning, resekostnad m. m. 584

A) Äldre löneförfattningar .......................................... 504

B) Statens allmänna avlöningsreglemente m. m. — KF ang. förhandlingsrätt
för statens tjänstemän — Lagen om rätt till arbetstagares upp finningar.

.................... 585

C) Resereglementen ..................................;............. ggg

XVIII. Instruktioner och andra föreskrifter för förvaltningsmyndigheter 586

A) Landshövdinge- och länsstyrelseinstruktioner ..................•,«••• 586

B) Instruktionsföreskrifter för vissa andra förvaltningsmyndigheter...... 587

C) Allmänna verkstadgan — 1931 års cirkulär ang. remissers verkställande

och besvarande — Servicecirkuläret............................... 5gg

XIX. Kommunallagarna................................................ ggg

A) 1862 och 1930 års författningar om kommunalstyrelse på landet och i

...................................................... 589

B) Kommunallagen ........................................ /....... ggg

C) 1862 års förordning om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd____ 590

D) Lagen om församlingsstyrelse .................................... 590

E) Kommunala vallagen............................................ 501

491

I. GRUNDLAGARNA

A) Till regeringsformen hörande författningar

a) Lagst. om svenskt medborgarskap

1. Framställning i syfte att åstadkomma enhetlig tillämpning av vill

kor för rysk undersåtes upptagande till svensk medborgare..........

2. Länsstyrelses beslut om förvärv av svenskt medborgarskap i anled

ning av anmälan jämlikt 10 § medborgarskapslagen må icke avse frå
gan huruvida jämväl förvärvarens barn erhållit svenskt medborgar
skap, m. ...................................................

b) Förf. ang. riksbanken
Underlåtenhet av verkställande styrelseledamot vid riksbankskontor
— där tillgrepp och förskingring av medel ägt rum — att utöva behörig

tillsyn över räkenskaperna............................... 12: 77* (13: 6)

c) lnstr. för riksdagens ombudsmän

1. Uttalanden angående omfattningen av JO:s tillsyn, avseende bl. a.
rättens ombudsman i konkurs samt ordförande i valnämnd och pensionsnämnd.
Tillika uttalanden rörande förutsättningarna för att JO

skall kunna låta bero utan att anställa åtal................ 16:188; 17: 10

2. Fråga i vad mån ordförande i valnämnd står under JO:s tillsyn .. 23:168

3. Omfattar JO:s tillsynsbefogenhet ordförande i stadsfullmäktige? .. 59: 369

4. Tillämpningen i visst fall av JO:s tillsynsbefogenhet på det kommunala
området ............................................... 60:304

5. Underlåtenhet eller dröjsmål att besvara remisser eller andra skrivelser
från JO ................................. 21:151*; 22:12*; 24:134*

6. Olämpligt skrivsätt i remissyttrande till JO .... 23:130; 24:177; 58: 30

7. Vilseledande uppgifter i remissyttrande till JO.......... 30: 91*; 44: 58*

8. Angående förfarandet hos JO vid införskaffandet i anhängigt

ärende av myndighets protokoll.................................. 34: 251

9. Underlåtenhet av åklagare, som utfört av JO anbefallt åtal, att
inom behörig tid till JO insända domstolens utslag i målet 16:115*

(17:31); 23: 114* (24: 12)

10. Ordningen för redovisning i ämbetsberättelserna av ärenden rörande
åtal och åtgärd för disciplinär bestraffning.................. 59: 12

11. Framställning om anslag för upprättande av register till JO:s äm betsberättclser

för åren 1911—1960 .............................. 60:402

12. Framställning om ändring av instruktionen, avseende utsträckning

av tiden för ämbetets dubblering genom samtidig tjänstgöring av ställföreträdaren
................................................... 59:465

14:113

58: 366

492

13. Framställning om rätt för ombudsmännens ställföreträdare att,
om de icke äro bosatta i Stockholm, uppbära visst traktamente under

tid då de tjänstgöra ............................................ 24: 288

14. Framställning angående omreglering av registratorstjänsten vid

JO-expeditionen ........................................ 19:194,; 20: 638

15. Framställning om lönereglering för JO och personal vid expeditionen
................................. 16:287; 16:291; 18:423; 19:199

16. Framställning om pension för vissa tjänstemän vid expeditionen

15:95; 18:420

17. Framställning om dyrtidstillägg för personal vid JO-expeditionen

18:422; 19:201; 20:647; 21:399; 22:308; 23:245; 24:293; 25:279

18. Framställning om höjning av anslagen för avlöning, expenser m. m.

16:293; 18:427; 19:193; 19:197; 20:632; 20:634; 21:397

19. Utlåtande rörande frågan om en sammanslagning av JO- och

MO-ämbetena ................................................. 33:204

20. Utlåtande över betänkande angående JK:s, JO:s och MO.s allmänna
ämbetsställning m. m..................................... 40: 211

21. Utlåtande över betänkande rörande JO-institutionen m. m..... 57: 304

22. Utlåtande över betänkande med förslag till instruktion för riksdagens
ombudsmän ............................................ 58:110

B) Till riksdagsordningen hörande författningar

a) Lagen om val till riksdagen, m. m.

1. Fel i röstlängd på grund av oriktiga uppgifter av myndighet att

hinder mot rösträtt förelåg............................... 12:190; 31:103*

2. Fel vid upprättande av röstlängd genom att vissa röstberättigade
uteslutits eller icke röstberättigade upptagits 12: 60*; 13: 7* (14: 53);

13: 44*; 15: 29*; 16: 48*; 23:103*; 38:10*; 38: 66*; 53: 320

3. Fråga om nyinflyttad persons skyldighet att för upptagning i röstlängd
styrka fullgjord skattebetalning............................ 22:159

4. Underlåten tillsyn av magistrat vid upprättande av röstlängd, däri

fel förekommit ................................................. 12: 63*

5. Fråga om sättet för kontroll hos lokal skattemyndighet av att röst längdsstomme

innehåller fullständiga uppgifter.................... 53: 320

6. Dröjsmål med framläggande av röstlängd för granskning 12:85* (13: 2)

7. Vägran att tillhandahålla röstlängd............................ 20: 383

8. Underlåtenhet av ordförande i valnämnd att till person, som i röstlängden
antecknats såsom icke röstberättigad, avsända underrättelse

om förhållandet................................................ 32; 13

9. Underlåtenhet att i underrättelse om att viss person i röstlängden
antecknats såsom icke röstberättigad lämna fullständig uppgift om

skälen för anteckningen ................................ 18:123* (19: 17)

10. Felaktigt förfarande av länsman att vid valförrättning nedtaga
valaffisch, som uppsatts å ytterväggen till den byggnad, däri vallokalen

var inrymd .................................................... 10; 53

493

11. Underlåtenhet av tjänstemän vid länsstyrelse att vid måltidsuppehåll
under förrättning för röstsammanräkning inlägga valsedlar i
förseglat omslag och hålla dem i säkert förvar............ 54:17*; 54.

33*

b) Ordningsstadgan för riksdagens andra kammare

Anmälan av talmannen angående störande uppträdande av åhörare

58:14*; 59: 63*

C) Tryckfrihetslagstiftningen

a) Äldre tryckfrihetsförordningen

1. Entledigande av e. o. tjänsteman på grund av innehållet i tryckt
skrift.................................................. 11:89*

2. Fråga huruvida lärarkollegium handlat i strid mot tryckfrihetsför ordningen

genom att tilldela elev sänkt uppförandevitsord på grund av
innehållet i tryckt skrift. Tillika fråga huruvida rektor ägt förbjuda
tidningens försäljning inom skolan, m. m...........................

3. Disciplinär bestraffning ådömd polismän på grund av innehållet i

tryckt skrift ...................................................

4. Fråga huruvida förfarande av kommunalborgmästare att i orts tidning

införa kungörelse om att vissa personer av honom anmälts till
åtal för ordningsförseelse kunde med hänsyn till tryckfrihetsförordningens
bestämmelser beivras som tjänstefel.............. 48: 36*

5. Obehörigt borttagande av uppsatt meddelande om teckning av prenumeration
å tryckt skrift...................................

6. Fråga huruvida borgmästare vidtagit obehörig åtgärd till förhindrande
av skrifters utdelning vid beväringsmönstring........ 14: 88*

7. Fråga om befogenhet att borttaga eller förbjuda uppsättande av
tryckt affisch med förment brottsligt innehåll 16: 7*; 16:131; 23: 29*;

27:131*

(15: 32)

41:116
44: 26*

(49: 18)
11:119

(17: 13)

(28: 10)

8. Felaktigt förfarande av järnvägsstyrelsen genom att, med anledning

av innehållet i tryckt skrift, vidtaga åtgärd till förhindrande av skriftens
försäljning inom järnvägens område.......................

9. Fråga under vilka förutsättningar kringförande å allmän plats finge

ske av periodisk skrift, som omfattades av transportförbud..........

10. Vägran att tillhandahålla en till magistrat ingiven handling under

förebärande att handlingen innehades av befattningshavaren såsom
enskild person.......................................... 11:14*

11. Framställning om förtydligande av § 2 mom. 4 angående ordningen
för allmän handlings tillhandahållande .................

12. Fråga huruvida å landsarkiv förvarade koncept till genealogiska
utredningar åt enskilda — vilka koncept sammanförts med annan registratur
— utgjorde allmänna handlingar. Tillika fråga om tillvägagångssättet
vid kyrkoböckers tillhandahållande för allmänheten ....

13. Vägran att tillhandahålla kyrkoböcker m. m. .. 26:123* (27:11

14. Fråga huruvida till kyrkostämmas ordförande avlämnad revisions berättelse

utgör offentlig handling innan berättelsen behandlats av
stämman ......................................................

49:136
41:124

(12: 6)
11:186

24: 155
, 28: 7)

28: 124*

494

15. Vägran att tillhandahålla till skolråd ingiven handling. Fråga om

kommunala handlingars offentlighet.............................. 47. 449

16. Fråga huruvida en av tjänsteman för beredning av visst ärende
infordrad skrift, som ställts till tjänstemannen personligen, kunde be -

17. Vägran att tillhandahålla skolråds protokoll............ 30:228; 31: 24*

18. Vägran att tillhandahålla hos kyrkoråd förvarade handlingar .... 43: 55

19. Vägran att annat än mot lösen utlämna stadsstyrelses protokoll 19:102

20. Vägran att utlämna förmynderskapsprotokoll med mindre uppgift

lämnades om det ärende, som avsåges............................ 20:149*

21. Vägran att tillhandahålla vissa hos försäkringsinspektionen tillfälligt
förvarade uppgifter om försäkringstagare.................... 31: 46*

22. Fråga huruvida betydande hinder förelegat mot tillhandahållande

hos landsfiskal av utsökningsdiarium............................. 33- 21*

—3. \ ägran att tillhandahalla avskrift av allmän handling under förebärande
bl. a. av brist på arbetskraft.............................. 39; 194

24. Fråga om tidpunkten då s. k. resandekort, som avlämnas till
polisen från hotell och pensionat, äro att anse som allmänna hand lingar

........................................................ 46:232

25. Fråga om tidpunkten då ett av sjötekniske konsulenten i kommerskollegium
avgivet yttrande till kollegium är att anse som allmän

handling ...................................................... 50: 60

26. Genom att vissa tullhandlingar innehållit uppgifter av dels offentlig,
dels hemlig natur ha handlingarna i sin helhet ansetts icke kunna
utlämnas. Framställning om åtgärder i syfte att undanröja sådant

förhållande ............................................... 16‘203

^• Framställning om införande av särskilda bestämmelser rörande
förvaringen m. m. hos civila myndigheter av handlingar, som ur försvarssynpunkt
böra hållas hemliga................................ 16:241

28. Fråga huruvida förmyndarkammarens i Stockholm handlingar an gående

omyndigas ekonomiska ställning kunde undantagas offentlighet.
Framställning om förtydligande av bestämmelserna............ 21:379

29. b ramställning om att tidningen Polisunderrättelser borde i vissa

delar undandragas offentlighet.............................. 23- 203

30. Fråga om polisförhörsprotokolls offentlighet................... 24:173

31. Fråga om lagligheten av ett av landssekreterare meddelat förbud
för underlydande tjänstemän att till pressen lämna meddelande om
innehållet i vissa hos länsstyrelsen förvarade offentliga handlingar

13:58* (16: 3)

32. Fråga om ordningen för tillhandahållande för pressen av handlingar,
som inlämnas till statsdepartement ........................ 14:100

33. Fråga om ordningen för handlingars tillhandahållande hos länsstyrelse
....................................................... 31.170

34. Tryckfrihetsåtal anställt utan vederbörligt förordnande........ 25: 53*

35. Exemplar av kvarstadsbelagd tidning obehörigen beslagtagna hos

prenumeranter ........................................ 26:203* (27: 15)

495

36. Obehörigt beslagtagande av tryckta skrifter utanför militärför -

läggning

20: 21*;

37. Fråga huruvida tryckta skrifter kunde beslagtagas såsom anträffade
»vid trupp»....................................... 29:133

38. Olaga kvarhållande hos polismyndighet av skrifter, som omhändertagits
för undersökning ......................................

39. Obehörig handräckning av länsstyrelse för beslagtagande av tryckt

skrift ....................................... • • ..............

40. Fråga om lämpligaste tillvägagångssättet vid länsstyrelses meddelande
av order till polischeferna om kvarstad å tryckt skrift----

41. Framställning angående frågan huruvida adömt fängelsestraff bör

utesluta valbarhet som jury man i tryckfrihetsmål ................

42. Uttalande angående domstols val av ledamöter i tryckfrihetsjury

43. Framställning rörande gift kvinnas behörighet att vara ledamot i

tryckfrihetsjury ............................................. • • •

44. Inspektionsanmärkningar avseende handläggning av tryckfrihetsmål
..................................................

45. Underlåtenhet av rådhusrätt att i tryckfrihetsmål till juryns besvarande
framställa fråga i visst hänseende........................

46. Tryckfrihetsmål upptaget till prövning vid polisdomstol........

29: 91*

(30: 10)

22:163

11:123

43: 95

11:220
17: 232

18:325

12: 416

12:147
23:107*

14:157; 36:247; 49:199
53: 267
59:126

57:194
.58:228

b) Nya tryckfrihetsförordningen

1 Utlåtanden över framlagda förslag till ändrad tryckfrihetslagstift .

........... 14:157; 36:247

2. Tillämpningen av stadgandet i 1 kap. 1 § andra stycket angaende
meddelande till tidningsredaktion för offentliggörande i tryckt skrift

3. Fråga om förundersökningsledares befogenhet att lämna uppgifter

till pressen.......................................1'' •

4. Fråga huruvida rätten till spridning av tryckt skrift obehongen in skränkts

genom lokala ordningsföreskrifter. Tillika fråga om kommunalborgmästares
befogenhet att pröva ansökan om tillstand till utdelning
av sådan skrift å allmän plats m. ............................

5. Fråga huruvida skoltidningar må göras till föremål för forhands censur

av rektor vid allmänt läroverk.............................

6. Fråga huruvida en till fakultets undervisningsnämnd inkommen

skrivelse från fakultetsmcdlem är att anse såsom allmän handling.
Tillika fråga om rätt för envar att genom hänvändelse till rektorsämbetet
få del av handlingar hos universitetsmyndighet........■ • •

7. Fråga huruvida en av tjänsteman i centralt ämbetsverk upprättad

och till verket överlämnad rapport vore allmän handling eller kunde
anses utgöra uppteckning allenast för ärendes föredragning eller beredning
................................................

8. Fråga huruvida anteckningar, som av landsfogde verkställts an gående

av honom hos polischefer inhämtade upplysningar om sökande
till viss tjänst, äro att anse som allmänna handlingar..............

9. Vägran att tillhandahålla å landsfiskalskontor förvarade handlingar

rörande utsökningsmål och växelprotester ........................

52:132

55: 178

58:222

55:200

496

10. Fråga om förfarandet vid handläggning av ansökan om utbekommande
av allmän handling ............................. 57. ^qq

c) Lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

1. Utlåtande över upprättat förslag till ändrade bestämmelser rörande

allmänna handlingars offentlighet .............................. 3g. 26i

2. Fråga huruvida bostadsstyrelsen ägt vägra utlämna vissa i låneärende
upprättade värderingsinstrument med mindre värderingsmän nen

eller fastighetsägaren lämnat sitt samtycke.................... 52:179

3. Utlämnande av polisundersökningsprotokoll rörande anmälan om
brott, ehuru utlämnandet kunnat motverka brottmålsutredningen och

lända enskild till men............................... 55.107

4. Fråga huruvida i myndighets personalakter befintliga uppgifter om

tjänstemän ådömda bestraffningar kunna medgiva akternas hemlighållande
med stöd av 11 § tredje stycket...................... 4,5.13g

5. Tillämpningen av 13 § beträffande anteckning i kvrkobok rörande

anmälan om utträde ur statskyrkan.............................. 53-267

6. Fråga om rätt för å vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare
förvarad person att taga del av protokollen i det rannsaknings mål,

vari förordnats om hans intagande å sådan anstalt............ 44: 87

7. Fråga om polismyndighet ägt vägra att till person, som intagits å

sinnessjukhus men tre dagar därefter utskrivits såsom varande icke sinnessjuk,
utlämna handlingar rörande intagningen................ 57- 269

8. Fråga om sättet för anteckningar vid offentlig arbetsförmedlingsanstalt
beträffande arbetssökandes personliga och sociala förhållanden 44:160

9. Fråga huruvida myndighet äger med stöd av 34 § andra stycket

meddela generellt beslut att myndighetens inköpsbeslut och handlingar
1 samband därmed skola hemlighållas viss tid efter ärendenas slutbehandling
.................................................... 44. 7g

10. Vagran av byråchef i egnahemsstyrelsen att utlämna styrelsens

upphandlingsprotokoll i avgjort ärende, oaktat något beslut av styrelsen
om handlingarnas hemlighållande icke meddelats.............. 45: 9*

11. Framställning rörande reglering av frågan om utlämnande av domstols
protokoll över handläggning, som ägt rum före den 1 januari 1948,
samt annan handling, som före nämnda dag upprättats hos domstol

eller dit inkommit............................ 224

12. Bristande tillsyn å fångvårdsanstalt över där upprättad handling

angående intagen............................................... 57-193

II. KYRKOLAGEN OCH DITHÖRANDE FÖRFATTNINGAR
A) Kyrkolagen

1. Politisk agitation av präst i predikan eller eljest i samband med
gudstjänst 12:13*; 15: 40* (16: 30); 17: 36*; 20:183*; 31: 31* (32:12);

36:200; 38:54*

497

2. Olämpliga yttranden av präst vid uppläsning i kyrka av kommunalstämmobeslut,
enligt vilket visst val utsatts att äga rum å helgdag

15: 33* (17: 30)

3. Kränkande yttranden om enskild person i predikan____ 20:103* (21: 10)

4. Obehörig uppläsning i kyrka av skolrådsprotokoll rörande fråga om

viss lärares vandel.............................................. 18:167

5. Obehörig uppläsning i kyrka av politiskt partis valupprop såsom

enskilt tillkännagivande......................................... 24:109*

6. Otillbörliga uttalanden av präst i tjänsteskrivelse med anledning av

gjord ansökan om frikyrklig begravning .......................... 32: 24*

B) KF d. 31 okt. 1873 ang. främmande trosbekännare och deras
religionsövning — Lagen d. 25 maj 1894 ang. jordfästning, m. m.

1. Fråga om tolkningen av 6 § i 1873 års förordning angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning, avseende spörsmål i
vilka fall barn på grund av föräldrarnas övergång till främmande lära

skola anses från svenska kyrkan skilda .......................... 18:151

2. Obehörigt dop av barn tillhörande mosaiska trosbekännelsen

21:294; 23:171

3. Framställning om uppmjukning av villkoren för utträde ur svenska

kyrkan ........................................................ 22:272

4. Vid ansökan om tillstånd till begravning utan jordfästning i svenska
kyrkans ordning har använts blankett, däri ansökan betecknats
avse »frikyrklig begravning». Fråga huruvida präst ägt på grund härav

vägra mottaga ansökningen....................................... 29: 209

5. Sedan begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning

medgivits och ägt rum, har präst av eget initiativ förrättat sådan jordfästning
....................................................... 30: 13*

6. Böter för överträdelse av ett jämlikt 1868 års förordning angående

särskilda sammankomster för andaktsövning meddelat förbud ha obehörigen
utdömts av kyrkoråd.................................... 14:108

7. I kyrkomusikerdistrikt har, vid sidan av tjänst som organist, anställts
församlingsmusiker med uteslutande uppgift att utföra orgelmusik
och att svara för orgelvård. Fråga huruvida en sådan ordning
överensstämmer med kyrkomusikerstadgan. Tillika fråga huruvida av
domkapitel fastställd instruktion för organisten står i strid mot

nämnda stadga................................................. 58: 251

C) Förf. ang. domkapitel

1. Ofullständig motivering i domkapitels utslag i disciplinmål....... 18:145

2. Fråga om rätt för vid fångvården anställd präst att av domkapitel

erhålla betyg om lära och leverne................................ 21:211

3. Fråga om behörighet för domkapitel att i mål om prästval påkalla

vittnesförhör inför domstol, m. m................................. 22:179

498

4. Opåkallad erinran mot präst i domkapitels utslag på besvär över

kyrkostämmobeslut............................................. 31:207

5. Ofullständig protokollföring hos domkapitel i mål angående ämbets brott

av präst samt dröjsmål med målets handläggning. Tillika olagligt
beslut om tjänstledighet för den tilltalade mot dennes vilja.......... 42:103

ffl. ALLMÄNNA LAGEN OCH DITHÖRANDE FÖRFATTNINGAR

A) Giftermålsbalken

a) Äldre giftermålsbalken

Redogörelse för inspektionsanmärkningar......................... 12:380

KAP. 1

Framställning om förtydligande av bestämmelserna om utlännings rätt

att ingå äktenskap i Sverige ....................................... 11:189

KAP. 3

Dröjsmål med insändande till pastorsämbete av underrättelse om utslag,
varigenom kvinna förklarats för äkta hustru, m. m............. 16:151

KAP. 7

Underlåtenhet av pastor att inställa lysning i anledning av anmält jäv 13:119

KAP. 8

1. Fråga om tiden för ingivande av äktenskapsförord, som upprättats

utomlands. Framställning om lagändring.................. 13: 234; 14:115

2. Framställning i anledning av avgivet sakkunnigförslag om centralt

KAP. 11

1. Felaktig dom om undanskiftande av hustru enskild tillhörig egendom
från att gå i betalning för gäld, som bevakats i mannens konkurs 16:142

2. Dröjsmål med införande i allmänna tidningarna av kungörelser angående
boskillnadsansökan ...................................... 16:144

KAP. 13

1. Framställning om upphävande av föreskrift om obligatorisk äktenskapsskillnad
på grund av incestbrott............................ 11:182

2. Framställning om införande av skyldighet för make att beediga i

anledning av äktenskapsskillnad upprättad bouppteckning .. 11:181; 14:166

3. Försummelse att insända rättsstatistiska uppgifter om äktenskapsskillnader
m. m................................................. 17:399

KAP. 14

1. Felaktig handläggning av ärende rörande efterlysning av make, som
övergivit andre maken.......................................... 12:174

499

2. Angående av pastor meddelad varning för oenighet i äktenskap .. 12:454

3. Dröjsmål med meddelande av varning för oenighet i äktenskap .. 16:184

4. Obehörig varning för oenighet i äktenskap...................... 19: 82

b) Nya giftermålsbalken

KAP. 2

Fråga huruvida vid tillämpningen av 11 § detta kapitel domstols dom
på äktenskapsskillnad efter förutgången hemskillnad bör godtagas som
bevis om att sammanlevnaden mellan makarna upphört för mer än
tio månader sedan.............................................. 46: 217

KAP. 4

1. Vägran av församlingspräst att förrätta vigsel av frånskild 52: 51*

(53:12); 58:247

2. Vigselskyldig präst har om trolovade — vilka fått barn före äkten skapet

— fällt uttalanden, som föranlett dessa att vända sig till annan
vigselförrättare................................................. 60: 263

KAP. 11

1. Felaktiga domar i hemskillnadsmål, avseende dels att rätten dömt

till hemskillnad jämlikt 1 § detta kapitel utan att medling i laga ordning
ägt rum, dels att rätten dömt till hemskillnad jämlikt 2 § andra
stycket samma kapitel utan att någon utredning rörande söndringen
förebragts ..................................................... 49:172

2. För verkställande av bodelning i anledning av hemskillnad har viss
person förordnats till boutrednings- och skiftesman i stället för enbart

till skiftesman.................................................. 39: 65*

3. Underlåtenhet att förordna bouppteckningsförrättare, då hem skilda

makar icke ingivit bouppteckning.......................... 40: 84*

4. Framställning om begränsning av skyldigheten att förrätta bouppteckning
i samband med hemskillnad eller äktenskapsskillnad........ 42:171

KAP. 13

1. Handling, som innefattat såväl bouppteckning som bodelning i an ledning

av hemskillnad, har ingivits av advokat allenast i syfte att utgöra
redovisning för erhållet förordnande som bouppteckningsförrättare
men har likväl intagits i avhandlingsprotokollet såsom avseende
bodelningshandling ............................................. 50: 84

2. Vissa vid inspektioner iakttagna förbiseenden vid handläggning av

bodelningsfrågor................................................ 60:102

KAP. 14

1. Den som make anlitat för att biträda honom vid ifrågasatt hemskillnad
bör icke förordnas till medlare............................ 55:186

2. Olämpligt yttrande av präst vid medling...................... 36:196

3. Otillbörliga och hotfulla uttalanden av präst i tjänsteskrivelse i

samband med medling.......................................... 56: 51*

500

4. Fråga om avfattningen av intyg rörande medling, då båda makarna

icke samtidigt kommit tillstädes inför medlaren.................... 50:143

KAP. 15

1. Fråga om giltigheten av medling, som ägt rum avsevärd tid före

hemskillnadsmålets anhängiggörande ............................. 57:253

2. Felaktigt förfarande av domstol att i hemskillnadsmål meddela

uppskov för närmare utredning, oaktat makarna voro ense om att
hemskillnad borde beviljas....................................... 30: 201

3. Fråga om rätt för part i familjerättsliga mål och ärenden att själv

förebringa bevisning ............................................ 32:192

4. Fråga huruvida, efter det dom å hemskillnad vunnit laga kraft,
domstol äger meddela förbud för makarna vid vite att besöka varandra 57:241

5. Fråga om behov av särskilda åtgärder till förekommande av att

svenska medborgare genom kallelser till förhör inför katolsk myndighet
rörande äktenskapsfråga vilseledas om sina skyldigheter att iakttaga
sådana kallelser ................................................ 60: 63

B) Föräldrabalken — Lagarna om barn utom äktenskap, om adoption

och om förmynderskap

a) Föräldrabalken

KAP. 6

Hämtning till rätten av utebliven svarande i mål om rätt till umgänge

med barn. Fråga huruvida sådant mål är dispositivt eller indispositivt 52: 21*

KAP. 8

Innebörden av bestämmelsen i 6 § andra stycket detta kapitel om
skyldighet för polismyndighet att biträda barnavårdsman för under -

hållsskyldigs efterforskande och hörande.......................... 59: 350

KAP. 13

Vägran av förmyndare att tillhandahålla myndling, som var intagen å
sinnessjukhus, pengar för resa i samband med permission från sjukhuset
................ 59:183

KAP. 20

1. Underlåtenhet att i ärende om adoption av finskt barn inhämta

yttrande från barnavårdsmyndighet i Finland ..................... 60: 61

2. Underlåtenhet att i adoptionsärenden höra fader eller moder, vars

samtycke till adoptionen ej erfordras.............................. 60:115

3. Framställning om vidgad rätt för man, som interimistiskt förplik tats

utgiva underhållsbidrag till barn utom äktenskap men som sedermera
befunnits ej vara underhållsskyldig, att av allmänna medel återbekomma
guldna bidragsbelopp ................................ 56:229

501

b) Lagen om barn utom äktenskap

1. För delgivning av stämning m. m. i faderskapsmål har landsfiskal

obehörigen uttagit ersättning av barnavårdsmannen........ 23: 9*;

2. Fråga om rätt för barnavårdsman att uppbära underhållsbidrag ..

3. Fråga om barnavårdsmans rätt att för uppgiven barnafaders efter forskande

och hörande anlita polismyndighet......................

c) Lagen om adoption

1. Försummelse i adoptionsärenden att höra fader till barn utom

äktenskap samt barnavårdsnämnden i annan församling än den, där
adoptanten var kyrkobokförd....................................

2. Vid kyrkoskrivning har felaktigt antagits att utlänning, som adop terats

av svensk medborgare, på grund av adoptionen förvärvat
svenskt medborgarskap .........................................

d) Lagen om förmynderskap

1. Vissa inspektionsanmärkningar................................

2. Försummelse av domare i fråga om tillsyn över överförmyndares

verksamhet.................................... 36:172*; 40: 84*;

3. Framställning om skyldighet för förmyndare att vid uppbärande av

omyndig tillkommande försäkringsbelopp förete bevis om överförmyndarens
tillstånd till beloppets utbetalning........................

4. Försummelse av överförmyndare i fråga om tillsyn över förmyndares
förvaltning m. m...........................................

5. Angående avfattningen ur kostnadssynpunkt av kungörelser om

omyndigförklaring m. m.........................................

6. Kungörelse om beslut, varigenom omyndigförklarad person förklarats
åter myndig, skall ej utfärdas förrän beslutet vunnit laga kraft ..

7. Underlåtenhet av häradshövding att före meddelande av interimis tiskt

beslut om omyndigförklaring höra den som avsågs med ansökningen
eller att eljest förebringa erforderlig utredning. Tillika fråga om
lämpligheten att ordförande i förmynderskapsdomstol själv gör anmälan
till överförmyndare rörande någons omyndigförklaring........

C) Ärvdabalken — Lagarna om arv, om allmänna arvsfonden
om boutredning och arvskifte

a) Ärvdabalken i 173Jf års lag

Redogörelse för inspektionsanmärkningar .........................

KAP. 3

I mål rörande tolkning av testamente efter avliden person — vilken
efterlämnade dels föräldrars syskon, dels kusiner — fann högsta domstolen
att kvarlåtenskapen skulle, i enlighet med kusinernas yrkande,

39:180
24:219

41:102

43: 94

51:134

44:172
47: 22*

36: 263
35: 33*
44:131
37:174

53:271

samt

12:383

502

fördelas enligt den före år 1929 gällande arvsordningen. Ehuru kusinerna
enligt denna arvsordning voro utestängda från arv genom att
den avlidne hade närmare släktingar, förklarades de i domen äga taga

del i kvarlåtenskapen enligt sagda arvsordning.................... 36:230

KAP. 8

Framställning om utredning i syfte att få till stånd ändrad praxis i
fråga om beräkningen av konceptionstiden i faderskapsmål.......... 17:295

KAP. 9

1. Framställning om närmare bestämmelser rörande upprättande av
bouppteckning i dödsbo. Tillika redogörelse för domstolarnas praxis i

fråga om kontrollen över att bouppteckning upprättas............ 12:239

2. Framställning om åtgärder för åstadkommande av mera tillförlitlig

värdering av tillgångarna i bouppteckning........................ 15: 84

3. Försummelse av stärbhusnotarie i fråga om tillsyn över att under ordnade

tjänstemän, vilka plägade mottaga provisions- och stämpelavgifter
för ingivna bouppteckningar, avlämnade redovisning för mottagna
medel, m. m.............................................. 34: 34*

KAP. 12

1. Fråga om domstols rätt att meddela vitesföreläggande vid underlåtenhet
av bodelägare att inställa sig till arvskifte................ 28:172

2. Sedan utrikesdepartementets rättsavdelning till magistrat över sänt

från utlandet influtna arvsmedel till fördelning mellan arvingarna,
har magistraten oriktigt föranstaltat om arvskifte, därvid borgmästaren
gottgjorts för uppgiven fordran hos bodelägare................ 23:135

KAP. 15

Framställning om jämkning till förmån för efterlevande make av bestämmelserna
om danaarv....................................... 12: 477

KAP. 19

1. Fråga huruvida domstol ägt att ex officio upptaga mål om omyndigförklaring
........................................... 26:12* (30: 7)

2. Dröjsmål med införande i allmänna tidningarna av kungörelser

angående omyndigförklaring m. ni................................ 16:144

KAP. 20

1. Förordnande till förmyndare av person, som ej uppnått föreskriven

ålder.......................................................... 11:112

2. Till förmyndare har förordnats därtill föreslagen person utan att

denne förklarat sig villig åtaga sig förmynderskapet eller eljest hörts i
ärendet ....................................... 16:102* (19:10); 17:402

3. Då till följd av visst testamentsförordnande motsatt intresse uppkommit
mellan fader och barn, har särskild förmyndare förordnats

för barnen utan att därvid, såsom bort ske, förordnandet begränsats till
att avse förvaltningen av den testamenterade egendomen..........

KAP. 22

Tillstånd till försäljning av omyndigs fastighet utan att hans anförvanter
hörts ...................................................

KAP. 23

Fråga om överflyttande av vårdnaden å förmynderskap vid förändring
i den judiciella indelningen. Framställning om förtydligande av före -

skrifter därom.......................................... 12:169;

b) Lagen om arv — Lagen om allmänna arvsfonden

1. Felaktig avfattning av arvskungörelser

2. Fråga huruvida rätt till gravplats utgör sådan egendom, som enligt

8 § lagen om allmänna arvsfonden kan bli föremål för försäljning å
arvsfondens vägnar.................................... 39:132*

3. Fråga huruvida allmänna arvsfonden, då arv tillfallit fonden, bör

vidtaga åtgärd för säkerställande av vård och underhåll av arvlåtarens
gravplats ......................................................

4. God man, som förordnas att bevaka allmänna arvsfondens rätt vid

boutredning, äger rätt till ersättning för uppdraget av arvsfonden även
om denna icke erhållit del i boet, m. m...........................

5. Fråga om förordnande av god man för allmänna arvsfonden......

c) Lagen Om boutredning och arvskifte

1. Fråga om domstols tillsyn över att bouppteckning förrättas efter

avliden........................................................

2. Fråga huruvida person, vilken befunnit sig ombord å fartyg som

förlist utan att han räddats, må utan dödförklaring i kyrkoböckerna
antecknas som avliden ..........................................

D) Jordabalken

[KAP. 1] — Lagen ang. förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom — Lagst. om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen m. m.) — Lagst. om
åtgärder mot vanhävd av jordbruk

1. Framställning om förtydligande av bestämmelserna om skyldighet

att vid ansökan om tillstånd att förvärva fast egendom bifoga fångeshandlingen
i huvudskrift, m. m...................................

2. Av bolag förvärvade vidsträckta jordbruksområden, inom vilka

planerade industrianläggningar skulle utspridas, ha av länsstyrelse felaktigt
förklarats huvudsakligen vara avsedda till tomt, upplagsplats

o. d. Tillämpningen av 3 § bolagsförbudslagen......................

503

12:112

21:272

13:172

46:229

(40: 11)

44:165

58:254
60:115

39:155

46:167

47:183

59:221*

504

3. Underlåtenhet av landsfiskal att före utfärdande av intyg för befrielse
från skyldigheten att söka jordförvärvstillstånd verkställa noggrann
undersökning rörande de förhållanden, som avses med intyget

4. Kränkande uttalanden om enskild person i yttrande över ansökan

om jordförvärvstillstånd ........................................

5. Lantbruksdirektör har obehörigen utfärdat intyg om att lantbruksnämnden
icke hade något att erinra mot visst jordförvärv..........

6. Framställning om författningsändring i syfte att undanröja rådande

ovisshet rörande lantbruksnämndernas kompetens vid prövning av
jordförvärv, som för sitt genomförande kunna erfordra beslut jämväl
av jorddelningsinstans ..........................................

7. Felaktigheter vid handläggning av ansökningar om jordförvärvstillstånd
genom obehörigt hänsynstagande till rationaliseringssynpunkter,
uppställande av obehöriga villkor m. m. Framställning i syfte att tillgodose
lantbruksnämndernas behov av ökad juridisk sakkunskap ....

8. Felaktigt förfarande av jordbrukskommission att vid försök att
träffa överenskommelse med fastighetsägare om åtgärder för avhjälpande
av vanhävd avfatta beslutet såsom ett föreläggande för denne
att vidtaga vissa åtgärder.......................................

[KAP. 4] — KF ang. lagfart å fång till fast egendom

1. Redogörelse för inspektionsanmärkningar......................

2. Vitesföreläggande för handelsbolag att söka lagfart har delgivits

person, som ej ägde företräda bolaget, varefter denne förpliktats utgiva
vitet......................................................

3. Vitesförelägganden att söka lagfart ha meddelats utan att tillfälle

beretts vederbörande att yttra sig, m. m........... 26:156* (27:13);

4. Sedan fullmäktige i en kommun genom lagakraftvunnet beslut läm nat

kommunalnämnden generellt bemyndigande försälja bostadsbyggnadstomter
ävensom fullmakt fastställa tomtpriset, uppkommer fråga
huruvida inskrivningsdomare i ärende om lagfart å en av nämnden
med stöd av bemyndigandet såld tomt äger pröva lagligheten av fullmäktiges
beslut ................................................

5. Felaktigt förfarande att meddela lagfart för handelsfirma........

6. Arvskifte, däri fastighet först påförts efterlevande make och barn

efter envars andelar i boet och därefter i sin helhet mot ersättning tillskiftats
maken, har oriktigt lagfarits såsom avseende två fång......

7. Lagfart beviljad å fastighet, oaktat visst område därav förbehållits

säljarna .......................................................

8. Lagfart beviljad å icke rättsligen bestående tomt...............

9. Lagfart å fastighet felaktigt beviljad efterlevande maka på grund

av bouppteckning och testamente utan att i ärendet styrkts, att bröstarvinge
icke på annat sätt än genom stämning hos den efterlevande
framställt anspråk på sin laglott i boet............................

51: 77
52: 87*
53:248

53: 346

55:281

45:118

12:388

23: 19*
44: 92

57: 233
11:265

24:184

28: 11*
34: 245

57: 76*

505

10. Fråga om lämpligheten att domstol i lagfarts- och intecknings ärenden

ex officio gör anteckning om laga åtkomst.................. 27:190

11. Lagfart beviljad, oaktat säljarens åtkomst ej styrkts.......... 30: 66*

12. Lagfart beviljad, oaktat sökandens rätt varit tvistig .. 26:140* (28: 8)

13. Lagfartsärenden uppskjutna, oaktat ansökningarna bort förklaras

vilande........................................................ 27:209

14. Lagfart beviljad å större områden än köpet omfattade. Tillika vi landeförklaring

av lagfartsansökningar på den grund, att köpebreven ej
försetts med påskrift om köparnas godkännande........... 33: 73* (34: 10)

15. Felaktigt förfarande av inskrivningsdomare att bevilja lagfart å

jordbruksfastighet, oaktat i ärendet icke förelåg uppgift att förvärvstillstånd
sökts inom sådan tid att fånget var giltigt................ 53: 248

16. Framställning angående ändrade bestämmelser för utfärdande av

kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart.................. 51: 227

17. Ändring av redan expedierade beslut i inskrivningsärenden...... 27:203

18. Lagfartsbeslut felaktigt upphävt och ersatt med nytt beslut på

grund av senare fång. Tillika fråga om formerna för rättelse av oriktiga
lagfartsbeslut .................................................. 28:200

19. Felaktigt förfarande genom att å domarkansli vidtaga ändring å

enskild, i lagfartsärende ingiven handling.......................... 56:183

20. Framställning om överflyttande från rådhusrätten i Kristianstad

till rådhusrätten i Malmö av forum för lagfart och inteckning av järnväg
........................................................... 19:149

21. Försummelser att i fastighetsbok införa jordregisterbeteckning . . 17: 403

[KAP. 9] — KF ang. inteckning i fast egendom — Förf. ang. gravationsbevis
m.m. — Lagen med särskilda bestämmelser om handläggning
av inskrivningsärenden

1. Redogörelse för inspektionsanmärkningar...................... 12:396

2. Fråga om verkan i inteckningsärende därav, att av fastighetsägarens
make lämnat medgivande till inteckning icke är av vittnen styrkt 31:158

3. Felaktig vilandeförklaring av ansökan om inteckning för nyttjanderätt,
m. m...................................................... 11:111

4. Vid beviljande av inteckning skall hänsyn tagas till å skuldebrevet

gjord anteckning om avbetalning ................................ 13: 243

5. Fråga om lämpligheten att domstol i lagfarts- och inteckningsären clen

ex officio gör anteckning om laga åtkomst.................... 27:190

6. Fråga huruvida ansökan om utbyte av en inteckningshandling mot

två eller flera sådana handlingar bör behandlas såsom ett eller flera
ärenden ....................................................... 36:184

7. Må inteckning för icke löpande skuldebrev dödas utan avseende

därå att den, som anhåller om åtgärden, icke åberopar annan legitimation
än innehavet av skuldebrevet? .............................. 12: 452

8. Fråga om dödning av inteckning utan företeende av skuldebrev .. 20: 470

506

9. Framställning om förenklade anteckningar rörande relaxation i

syfte att minska expeditionskostnaderna.......................... 25: 226

10. Framställning angående behov av föreskrifter rörande förfarandet

vid relaxation av inteckning i fastigheter, belägna inom skilda domstolars
områden ................................................ 28:250

11. Framställning angående åtgärder för åstadkommande av enhetlig

rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar för i stamfastigheten
meddelade inteckningar................................. 43:136

12. Skrivfel i inteckningsbok avseende den fastighet, vari inteckning

beviljats....................................................... 13:106

13. Skrivfel i inteckningsbok avseende storleken av intecknat belopp 24: 59*

14. Framställning om anslag för möjliggörande av omskrivning av för slitna

fastighetsböcker .......................................... 24: 268

15. Ändring av redan expedierade beslut i inskrivningsärenden...... 27:203

16. Befattningshavare vid domsaga må icke på begäran av den, som

till domsagan för inteckning ingivit skuldebrev, utan medgivande av
skuldebrevets utfärdare rätta felaktig fastighetsbeteckning i inteckningsmedgivandet
.............................................. 57:190

17. Framställning om behovet av föreskrifter i syfte att gravationsbevis
måtte innehålla uppgift om tomträttsupplåtelse.............. 18: 273

18. Framställning om tydligare bestämmelser i vissa avseenden angående
utfärdande av gravations- och äganderättsbevis............ 18: 382

19. Fråga om avfattningen av gravationsbevis rörande lägenhet med

hänsyn till inverkan av exekutiv auktion å stamhemmanet.......... 28:196

20. Fråga huruvida tillägg å gravationsbevis, som begärts efter allmänt
tingssammanträde, kunde utställas å dag före sammanträdet .. 32:185

21. Fråga huruvida i gravationsbevis rörande intecknad fastighet bort
anmärkas, att fastigheten vid inteckningens beviljande hade annan

man talsbeteckning ............................................. 41:106

22. Framställning angående bestämmelser om intagande i gravations bevis

av upplysningar rörande dels Danvik? hospital tillkommande rekognitionsavgifter
och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k. erkänsla
vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter............................................... 45:184

23. Framställning i syfte att gravationsbevis skulle kunna utfärdas

med ledning av fastighetsböckerna och icke vidare på grundval av
protokollen .................................................... 23:177

24. Fråga huruvida utfärdande av gravationsbevis enbart på grund val

av inteckningsbok — däri felskrivning förelupit — innefattade
tjänstefel ...................................................... 24: 59*

25. Underlåtenhet att vid granskning av fastighetsbok verkställa an teckning

om viss skiljaktighet mellan inteckningsprotokollet och fastighetsboken
................................................... 35:146*

26. Försummelse att verkställa granskning av inteckningsböcker m. m.

37:34*; 42: 44*

507

27. Angående skyldighet att i domsaga, där aktsystem ej tillämpas,

verkställa årlig granskning av införingar i inteckningsspalten i nya fastighetsböcker
.................................................. 50:118

28. Oriktig uppgift i gravationsbevis och äganderättsbevis om lagfaren
ägare.................................... 20: 213*; 36: 43* (37: 9)

29. Oriktig uppgift i gravationsbevis om meddelade inteckningar

33:40* (34: 8)

30. Underlåtenhet att upptaga inskrivningsärenden i dagboken efter
hand som de inkommit.................................. 44:148; 60:116

31. Fråga huruvida sökande, som till inskrivningsdomaren ingivit
avskrifter av den till grund för ansökningen åberopade handlingen men
fått sin ansökan förklarad vilande, är pliktig att vid fullföljd av samma
ansökan ingiva nya avskrifter av handlingen, om under tiden något
mindre tillägg till densamma gjorts .............................. 43: 75

KAP. 16 — Lagen om nyttjanderätt till jast egendom — Lagst. om
hyresreglering m. m.

1. Fråga om inrymning i åborätt................................ 31:178

2. Framställning angående lagändring i syfte att bereda mindre bemedlade
hyresgäster lättnad i fråga om tiden för hyras erläggande .... 18: 284

3. Fråga huruvida hinder förelegat för utbetalning av belopp, som
hyresgäst hos överexekutor nedsatt enligt 3 kap. 22 § nyttjanderätts lagen

......................................................... 45:144

4. Fråga om statens hyresråd förfarit felaktigt genom att nedsätta
grundhyra för en bostadslägenhet på grund av eftersatt underhåll .... 55: 233

5. Försummelse av vice ordförande i statens hyresråd att tillse, att
utslag i besvärsmål meddelats inom tillbörlig tid efter det beslut fattats
i hyresrådet. Tillika fråga om behov av arbetsordning för hyresrådet

och av åtgärder för nedbringande av arbetsbalansen hos rådet...... 58:158*

6. Ifrågasatt utfärdande av föreskrifter med förbud för befattnings havare

hos hyresnämnd och hyresrådet att åtaga sig uppdrag som ombud
eller biträde åt part vid samma myndighet.................... 58: 289

7. Är tingsnotarie, som förordnats att tjänstgöra såsom ordförande i
hyresnämnd, jävig att handlägga hvresmål, däri häradshövdingen är

part?.......................................................... 59:357

8. Framställning om införande av rätt att fullfölja talan mot statens

hyresråds beslut i vissa fall ...................................... 55:275

E) Byggningabalken
[KAP. 10] — Lagst. ang. skogar

1. Framställning rörande fråga om skogsvårdsstyrelses befogenhet att
bevilja anslag till skogsvårdsåtgärder inom skyddsskogsområde...... 16:256

508

2. Fråga om rätt till andel i böter in. m. vid olaga skogsavverkning .. 21: 316

3. Fråga om förutsättningarna för skogsvårdsstyrelses rätt att verk ställa

tvångsodling, för vilken kostnaden omedelbart må uttagas av
markägaren.................................................... 58:268

[KAP. 17] — Lagst. ang. fiske

1. Fråga om tillåtligheten jämlikt 1900 års fiskeristadga att vid fiske

avlossa skott med gevär......................................... 13:139

2. Länsman, som beslagtagit vissa vid olaga fiske använda nät, har
därefter — utan att näten av domstol förklarats förbrutna — under

lång tid behållit näten............ 15:46* (16:3, 19:9) (jfr 16:115, 17: 31)

3. Felaktigt förfarande av landsfiskal genom att beslagtaga en vid
olaga fiske använd båt vid senare tidpunkt än i omedelbart samband

med att den fiskande påträffats.................................. 56: 37*

[KAP. 20] — Vattenlagen m. m.

1. Obehörig tjänsteutövning av lantmätare genom att utan förord nande

och mot jordägares bestridande företaga mätningar i och för
ifrågasatt sjöreglering................................... 13:68* (14: 87)

2. Vattenfallsstyrelsen har i strid mot vattendomstols dom tagit i an språk

medgiven rätt att reglera vattnet i en sjö, innan föreskriven
röjning av stränderna blivit utförd............................... 54: 79

3. Skrivfel i kostnadsfördelningslängd för ett dikningsföretag, av seende

att viss fastighet tillkommande ersättning tillgodoförts annan
fastighet....................................................... 11:117

4. Felaktiga intyg av lantbruksingenjör rörande verkställda diknings arbeten

....................................... 13: 77*; 20:155* (21: 11)

5. Fråga huruvida länsstyrelse är skyldig att ex officio inhämta upplysning
om förutsättningar för utbetalning av nedsatt belopp jämlikt
9 kap. 69 § vattenlagen. Tillika fråga huruvida länsnotarie, som vid
muntlig begäran av sakägare att utfå nedsatt belopp lämnat denne
felaktig uppgift om nämnda förutsättningar, därigenom åsidosatt sin
tjänsteplikt .................................................... 60:249

[KAP. 23] — Lagst. ang. jakt

1. Fråga om förfarandet med älgar, som under förbjuden jakttid

anträffas skjutna å enskilt område................................ 21:243

2. Fråga huruvida allmän åklagare äger tala å förseelse avseende utelöpande
hund å förbjuden jakttid................................ 38:184

3. För utfärdande av jaktkort har som villkor obehörigen uppställts

att sökande skulle förete bevis om innehav av jaktmarker m. m....... 41:115

4. Framställning angående tolkningen av bestämmelse rörande stor leken

av jaktvårdsavgift för jakt inom högst tre till varandra gränsande
kommuner............................................... 41:138

5. Fråga om skyldighet att till sökande kostnadsfritt översända jaktkort
.......................................................... 42:158

509

6. Framställning om förtydligande av stadgandet i 32 § jaktlagen
angående utdömande i vissa fall av högsta fastställda jaktvårdsavgift
eller avgift för jaktpass ......................................... 49:216

[KAP. 25] — Lagst. ang. allmänna vägar — Lagst. ang. enskilda
vägar

1. Felaktigt förfarande av länsman att borttaga anslagen kungörelse

om vissa vid vägsyn antecknade brister.......................... 17:128

2. Fråga om lämpligheten av att förrättningsman vid vägsyn själv

åtager sig väglagningsarbete, som prissatts vid förrättningen........ 29: 201

3. Fråga huruvida annonstavla, reklamskylt o. d. är att hänföra under

begreppet »anordning» i 33 § lagen om allmänna vägar............ 58:367

4. Underlåtenhet av förrättningsman att, då träffad förening enligt

1907 års lag om enskilda vägar på landet icke omfattat samtliga sakägare,
framlägga skriftligt utlåtande i saken...................... 11: 81*

5. Felaktigheter av lantmätare vid vägdelning, varigenom bl. a. vissa

fastigheter påförts större andel i underhållet än vederbort.......... 13: 11*

6. Underlåtenhet att kungöra sammanträde för vägförrättnings avslutande
m. ..................................................... 25:115*

KAP. 26 — Lagen om bestridande av kostnaderna för domsagas
kansli — Förf. ang. ecklesiastik jord

1. Framställning om tidsenliga bestämmelser angående beskaffenheten
av tingshus .................................................... 21:361

2. Framställning om arkivfotografering av fastighetsböcker........ 50:186

3. På grund av otillräcklig medelstilldelning har en ganska betydande
del av kostnaderna för domsagornas expenser, vilka enligt lag skola
gäldas av staten, övervältrats på tingslagen. Framställning om rättelse 60: 93

4. Framställning om rätt för domare till ersättning för syn a klockar boställe

.......................................................

5. Underlåtenhet av länsstyrelse att före utarrendering av kyrkoherde boställe,

varå syn enligt ecklesiastik boställsordning hållits, inhämta
uppgift huruvida synerättens utslag vunnit laga kraft.............. 22:134*

6. Stiftsnämnd har i tjänsteskrivelse utan fog beskyllt ordförande i
folkskolestyrelse för brott genom att han utan medgivande fällt träd

å ett för skoländamål upplåtet ecklesiastikt markområde............ 55:186

510

F) Han de Isbal ken

Redogörelse för inspektionsanmärkningar .........................

[KAP. 1] — För/. ang. lösöreköp — Lagen om avbetalningsköp —
Lagen om trafikförsäkring å motorfordon

1. Framställning om upprättande av ett centralt register över avhandlingar
rörande lösöreköp ........................................

2. Uttagande av för hög ersättning för förrättningar avseende handräckning
för återtagande av avbetalningsgods............ 37:102*

3. Fråga huruvida sådant dröjsmål med betalning förelegat att handräckning
bort beviljas...........................................

4. Jämlikt lagen om avbetalningsköp förutsättes för återtagande av

försålt gods att köpehandlingen upptager det pris, till vilket säljaren
skulle varit villig att sälja godset mot kontant betalning. Fråga om innebörden
härav ........................................ 57:258;

5. Framställning om förtydligande av trafikförsäkringslagen med av seende

å frågan rörande omfattningen av försäkringsgivares regressrätt
i fall då skada skall ersättas såväl enligt sagda lag som enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete ................................

[KAP. 8] — Förf. om mått och vikt m. m.

1. Fråga om edsavläggelse för mätare av virke m. m...............

2. Justering av vid danska fabriker tillverkade vågar har av svensk

justerare obehörigen verkställts i Danmark. Tillika underlåtenhet av
myntdirektör att ingripa mot berörda förfarande..................

[Kap. 9] — Lagen om dödande av för kommen handling — Lagen om
gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar — KF
om tioårig preskription m. m.

1. Oriktig avfattning av offentliga stämningar avseende ansökan om

dödande av inteckningshandling respektive ansökan om dödande av inteckningsrätt
.......................................... 44:150;

2. Framställning om skyldighet att i fastighets- eller inteckningsbok

göra anteckning om utfärdande av ny inteckningshandling i stället för
sådan som förkommit och på grund därav dödats..................

3. Framställning angående rätt för gäldenär att fullgöra betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar, då ovisshet råder om
vem av två eller flera som äger att, med den eller de övrigas uteslutande,
företräda borgenären .....................................

12: 399

41:147

(38: 9)

41:129

60:118

35: 263

15: 66

24: 87*

48: 74

43:131

41:141

4. Framställning om förtydligande av § 1 förordningen om tioårig
preskription m. m. avseende tiden för kungörelseförfarandet 11:214; 12:464

511

5. Felaktigt förfarande vid handläggning av ärende rörande årsstämning
å okända borgenärer genom att rätten tillgripit vitesförelägganden
i syfte att förmå sökanden att inkomma med förteckning över kända
borgenärer, oaktat sökanden förklarat att sådana saknades. Tillika felaktig
besvärshänvisning.........................................

[KAP. 10] — Lagen om ''pantlånerörelse

Iakttagelser rörande länsstyrelsernas tillämpning av vissa bestämmelser
i pantlånelagen, avseende frågor om fastställande av låneavgifter,
försäkring av pant, ansvarighet för skada å pant, sättet för pants
försäljning, tillsyn över pantlåneföretag m. m.....................

[KAP. 14] — Lagen om förenings- och förhandlingsrätt

Framställning om förtydligande bestämmelser i 3 § lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt för beredande av ökat skydd mot kränkning av
föreningsrätten ......................................... 48:185;

[KAP. 15] — Lagst. om aktiebolag — Lagst. om ekonomiska föreningar
— Lagst. om sparbanker — Förf. om vissa bostadskreditkassor
— Lagst. om försäkringsrörelse — Lagen om tillsyn över stiftelser

1. Framställning om ändring av 1910 års aktiebolagslag i syfte att

vidga möjligheten för utom riket bosatt svensk medborgare att förvärva
aktie ....................................................

2. Felaktigt förfarande av domstol att låta aktiebolag, som ej var

registrerat, uppträda som part i tvistemål, m. m...................

3. Fråga huruvida i visst fall rättegångsombud bort tillåtas föra talan

för aktiebolag på grund av fullmakt, utfärdad av suppleant i bolagets
styrelse .......................................................

4. Framställning om ändring av 1911 års lag om ekonomiska föreningar
avseende utsträckning av mandattiden för styrelseledamot

5. Registrering av föreningsbeslut, ehuru i stadgarna bestämt villkor

för giltigheten av sådant beslut icke uppfyllts....................

6. Framställning om skärpt ansvarighet för huvudmän och styrelseledamöter
i sparbank ...........................................

7. Framställning angående behovet av närmare bestämmelser om jäv
med avseende å föreningsombud och revisorer inom Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan m. m.

8. Framställning om förtydligande av föreskrift i 1903 års lag om

försäkringsrörelse med avseende å lagens tillämpning å smärre försäkringsbolag
.....................................................

35:160*

56:251

49: 233

12:290
28: 36*

48: 89

26:314
37:146

12:283

59:447

14:124

512

9. Obehörig disposition av medel ur en av domkapitel förvaltad stif telse

genom att med sådana medel bestrida kostnader, som uppkommit
till följd av felaktig ämbetsåtgärd av domkapitlet...... 38: 94*

10. Fråga huruvida viss under domkapitels förvaltning ställd kassa,

som delvis uppstått genom sammanskott av prästerskapet, är att betrakta
såsom särskild stiftelse. Tillika fråga om dispositionen av kassan
...........................................................

11. Framställning om höjning av den i 2 § 7) stiftelselagen angivna

värdegränsen för anmälningsskyldighet ...........................

12. Framställning angående behovet av ändring av 8 § stiftelselagen i

syfte att undvika att stiftelse, i vars styrelse landshövding eller avdelningschef
vid länsstyrelse ingår som ledamot, skall stå under tillsyn
av samma länsstyrelse..........................................

13. Bristfälligheter i länsstyrelses tillsyn över stiftelser genom under låtenhet

att infordra årsberättelser. Tillika fråga om diarieföringen av
inkomna redovisningshandlingar .................................

[KAP. 16] — Konkurslagen

1. Redogörelse för inspektionsanmärkningar.............. 12:405;

2. Fråga huruvida konkurssökande städse måste förete mantalsskriv ningsbevis

rörande gäldenären. Tillika fråga huruvida konkursdomaren
äger överlämna åt sökanden att på egen bekostnad ombesörja delgivning
med gäldenären av kallelse till rätten........................

3. Fråga om konkurssökandes rätt att påkalla särskilt beslut rörande

vägran att till prövning upptaga konkursansökan, som ej åtföljts av
föreskrivna handlingar..........................................

4. Framställning angående ändring av föreskrift om tid för bevakning

av fordran i konkurs............................................

5. Bristfällig avfattning av kungörelser om offentlig stämning i konkurs
..........................................................

6. Dröjsmål med utfärdande av kungörelse rörande beslut om egendoms
avträdande till konkurs....................................

7. Kungörelse om dödsbos försättande i konkurs har utfärdats, oaktat

konkursansökan icke gjorts av samtliga dödsbodelägare............

8. Fråga i vilken ortstidning kungörelser rörande konkurser m. m.

böra införas ...................................................

9. Framställning om skyldighet för konkursdomare att vid översän dande

till inskrivningsdomare av uppgift om fast egendom i konkursbo
lämna noggrann upplysning om fastighetens namn och beteckning i
övrigt m. m....................................................

10. Felaktigt beslut att förklara i konkurs försatt person obehörig

att föra talan om ansvar rörande viss till konkursboet hörande egendom,
m. m.....................................................

11. Ändring av meddelat förordnande av interimsförvaltare i konkurs

12. Fråga om hinder för särskild inskrivningsdomares förordnande

till rättens ombudsman..........................................

(39: 8)

50: 92
58:351

59:440

50:152

44:174

44:141

17: 206
11:183
17:234
29: 55*
38: 24*
58: 46

24: 252

13:137
32: 88*

58: 61

513

13. Vid utseende av konkursförvaltare har hänsyn tagits till borge närsfullmakt,

som företetts först efter det omröstning för val av förvaltare
avslutats ............................................... 3(5: 81*

14. Underlåtenhet av konkursdomare att till allmän åklagare överlämna
berättelse jämlikt 55 § ävensom försumlighet i fråga om förande

av konkursdagbok..................................... 39:113* (40: 10)

15. Försummelse av konkursdomare att utöva tillsyn i fråga om avlämnande
av förvaltarberättelser, vidtagande av åtgärder för avslutande
av konkurs m. m. 13:153; 39:113* (40:10); 40:84*; 41:30*

(42:9); 42:17*; 55:8*; 60:116

16. Försummelse av rättens ombudsman att utöva tillsyn i fråga om
konkursbos medelsförvaltning, avlämnande av kvartalsräkningar och
förvaltarberättelser, vidtagande av åtgärder för avslutande av konkurs
m. m. 38:143; 39: 113*; 40: 47*; 41: 41*; 41: 44*; 41: 54*; 41: 58*; 41: 61*

(42: 9); 41: 67* (42: 9); 41: 72* (42:10); 41: 77*; 41: 84* (42:10); 41: 92*

(42:11); 42: 25*; 42: 56*; 42: 78* (43:10); 43:10*; 54: 58*

17. Med förordnande såsom rättens ombudsman i konkurs låter sig

icke förena uppdrag att föra konkursboets talan i rättegångar...... 57:146

18. Framställning om skyldighet i visst fall för konkursförvaltare att

lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga fordran med förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § HB.................................. 40: 214

19. Prövning av arvoden till rättens ombudsman och förvaltare i kon kurs

i fall, då särskild överenskommelse i saken träffats mellan konkursförvaltningen
och borgenär.................................. 55:161

20. Fråga om skyldighet för person, som försatts i konkurs och där efter

förklarats omyndig, att edfästa den i anledning av konkursen
upprättade bouppteckningen .................................... 12: UO

21. Vägran att låta borgenär föra talan vid konkursboupptecknings

edsfästande ............................................ 33:73* (34: 10)

22. Till rätten ingivna bevakningshandlingar ha förkommit........ 12: 217

23. Är kostnad för kungörande av klandertalan mot utdelningsför slag

i konkurs att anse såsom konkurskostnad eller att hänföra till den
klandrande partens rättegångskostnader? ......................... 59:117

24. Dröjsmål av rättens ombudsman att till konkursdomaren anmäla

att konkurs avslutats ........................................... 32: 13

25. Fråga huruvida konkursdomare ägt anmoda förvaltare att till

honom för befordran till borgenärerna översända icke lyftade utdelningar
i avslutade konkurser..................................... 40:184

26. Framställning om bestämmelser rörande förfarandet i fråga om
medel, som i utdelningsförslag tillagts konkursborgenär men av honom

icke lyftas ..................................................... 40: 211

27. Fråga om gäldandet av kostnaderna i konkurs, som från början

handlagts enligt 19 § men sedermera avskrivits jämlikt 186 §........ 47:105

[KAP. 17]— För/. ang. kronans förmånsrätt för avdikningslån in. m.

Dröjsmål med anmälan till domhavande av länsstyrelses utslag rörande
odlingslån ............................................. 31:55* (32: 12)

17 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1963 års riksdag

514

G) Allmänna strafflagen med promulgationsförordningen m. m.

a) Allmänna strafflagen

Redogörelse för inspektionsanmärkningar.................. 12:293; 44:167

KAP. 2 — Lagen om ungdomsfängelse — Lagst. om verkställighet
av frihetsstraff — Lagen om verkställighet av bötesstraff — Lagen om
villkorlig dom

1. Ådömande av straffarbete en månad.......................... 33: 38*

2. Ådömande av böter i penningar i stället för i dagsböter .. 36: 60* (37: 10)

3. Fråga om jämkning av dagsbotsbelopp vid ansvar för tjänstefel

36:91; 41:15 (42: 8)

4. Om jämkning av dagsbot.................................... 60:117

5. Omfattningen av den utredning, som erfordras för bestämmande

av dagsbotsbelopp.............................................. 33:129

6. Fråga huruvida i visst fall brott varit belagt med svårare straff än

böter högst 300 kr. Tillämpning av bestämmelserna i 1 § särskilda
böteslagen ..................................................... 35:254

7. Vid ådömande av dagsböter bör ej i domen angivas det sammanräknade
bötesbeloppet .......................................... 35:260

8. Förvandling av viten till fängelse, oaktat vitesbesluten ej vunnit

laga kraft och sedermera upphävts........................ 14:83* (17: 16)

9. Fråga huruvida förvandling av böter må ske, innan utslag varigenom
böterna ådömts vunnit laga kraft.......................... 31:167

10. Sedan polisman beordrats att till fängelse införpassa bötfälld för

undergående av förvandlingsstraff, har denne till polismannen erlagt
bötesbeloppet. Fråga huruvida polismannen ägt att av den bötfällde
utkräva ersättning för förrättningsresan.......................... 16:152

11. Sedan landsfiskal anhållit bötfälld person i avsikt att befordra honom
till fängelse för undergående av förvandlingsstraff, har landsfiskalen
vägrat den anhållne att med upplånade medel gälda bötesbeloppet
med mindre betalning erlades jämväl för landsfiskalens resekostnader

m. m.......................................................... 31: 80*

12. Fråga huruvida verkställigheten av ett för flera bötesstraff ålagt
gemensamt förvandlingsstraff kunde avbrytas genom att den dömde

erlade vissa böter............................................... 21: 322

13. Felakt:g omräkning av i daler bestämt bötesstraff.............. 13:153

14. Bötesförvandlingsstraff har utsatts i månader och dagar i stället

för enbart i dagar............................... 20: 434; 32: 226; 37:163

15. Underlåtenhet att efter viss ändring av 2:11 SL förordna om ny

bötesförvandling......................................... 25: 37* (26:10)

16. Fråga om bötesförvandling i det fall att någon, som till fullo undergått
ådömt straffarbete, övertygas om att före domen ha begått

brott, som förskyller böter....................................... 13: 232

17. Felaktig förvandling av böter för olika brott, begångna före och

efter dagsbotslagstiftningens ikraftträdande....................... 33:147

515

18. Framställning i syfte att åstadkomma större följdriktighet vid
förvandling av två eller flera bötesstraff, som ådömts samma person 28:262

19. Bristande tillsyn över verkställighet av bötesförvandlingsbeslut,

m.m.................................................. 38:112* (39: 11)

20. Underlåtenhet att ådöma ansvar enligt 2:17 SL 27:178* (28:11); 37:144

21. Lagstridigt ådömande av förlust av medborgerligt förtroende

16: 168; 20:277* (21: 11)

22. Underlåtenhet att ådöma förlust av medborgerligt förtroende----

19:106; 20:267*

23. Ådömande av förlust av medborgerligt förtroende i stället för påföljd
enligt 2:19 SL............................................ 20:270*

24. Lagstridigt ådömande av påföljd enligt 2:19 SL................ 21:177*

25. Underlåtenhet att ådöma påföljd enligt 2:19 SL...... 22: 47*; 24: 41*

26. Oriktig beräkning av tiden för påföljd enligt 2:19 SL 21:192*;

21:320; 33: 112*

27. Fråga huruvida påföljd enligt 2:19 SL bort ådömas utländsk medborgare
....................................................... 31:164

Lagen om ungdomsfängelse

28. Dröjsmål med överförande till ungdomsanstalt av häktad, som
dömts till ungdomsfängelse...................................... 50:128

Äldre författningar angående verkställighet
av frihetsstraff

29. Fråga om beräkning av betänketid för nöjdförklaring, då den
dömde efter domen överflyttas från stads- eller häradshäkte till läns -

fängelse ............................................... 11:165; 19:116

30. Felaktig beräkning av betänketid för nöjdförklaring............ 27:222

31. För nöjdförklaring erforderligt bevis av rätten eller domaren om
målets utgång skall innehålla uppgift om såväl ådömd bestraffning som

ålagd ersättnings- eller skadeståndsskyldighet...... 11:172; 22:47*; 32:228

32. Framställning angående innehållet i domsbevis för nöjdförklaring 41:145

33. Dröjsmål med verkställighet av frihetsstraff efter nöjdförklaring 11:134

34. Införpassning till fängelse, oaktat verkställbar dom ej förelegat 11:137

35. Frihetsstraff bragt till verkställighet, oaktat nådeansökan ingivits
............................. 21:276; 23: 171; 38: 104* (39:9, 40: 8)

36. Frihetsstraff bragt till verkstälbghet, oaktat den dömde hållits

häktad för undergående av rannsakning för annat brott .... 23: 49*; 45: 68*

37. Dröjsmål med införpassning till fångvårdsanstalt av person, som

omhändertagits i och för verkställighet av straff.................. 36: 204

38. Felaktig beräkning av strafftid 11:130; 11:132; 12:137; 17:216; 44:139

39. Fråga om beräkning av strafftid, då avbrott i verkställigheten ägt

rum till följd av sjukhusvistelse utanför straffanstalten............ 28:204

516

40. Framställning rörande ändring av föreskrift i 1916 års straffverkställighetslag,
avseende förfarandet i fall då den dömde genom rymning

vållar avbrott i verkställigheten.................................. 29: 233

41. Framställning om åtgärder för åstadkommande av likformighet
vid beräkning av strafftid, då avbrott i verkställigheten äger rum till

följd av ny rannsakning......................................... 35: 305

42. Framställning angående skyldighet i vissa fall för registratorn i

nedre justitierevisionen att utan särskild begäran avgiftsfritt lämna
diariebevis om gjord nådesansökan .............................. 44:183

43. Fråga om fängelsefångars rätt till tidningsläsning.............. 12:103

44. Underlåtenhet av styresman för fångvårdsanstalt att förhindra

avsändandet från anstalten av brev, som innehöll en av en intagen
förfalskad revers................................................ 35:103*

45. Vägran av fängelsedirektör att låta fånge ingiva nådeansökan

28:73* (30: 9)

46. Straffånges rätt att göra framställning till myndighet har obehörigen
inskränkts till att avse viss veckodag........................ 32: 224

47. Förvaring av sinnessjuk fånge i källarcell...................... 12:134

48. Framställning om begränsning av möjligheten att som disciplinstraff
använda inneslutning i mörk cell............................ 12: 260

49. Framställning om ändring av instruktionen för fångvårdsstaten i

syfte att förhindra att fånge samtidigt ådömdes såväl förlust av sysselsättning
som inneslutning i mörk cell............................. 27: 258

50. Försummelser av vaktpersonal att för fängelseläkare anmäla inträffade
sjukdomsfall bland fångar................................ 21: 324

51. Framställning i syfte att å tvångsarbetsanstalt intagen person,

som ådömts inneslutning i straffcell, må beredas möjlighet till viss
utomhusvistelse m. m........................................... 44:187

52. Dröjsmål hos fångvårdsstyrelsen med utfärdande av föreskrivet
sammandrag av straffverkställighetsföreskrifter att hållas tillgängligt

för fångar ..................................................... 42:126

53. Olämpligt förfarande av fängelseläkare att vid samtal med häktad

meddela denne att läkaren ämnade förorda sinnesundersökning i händelse
den häktade ej kunde framlägga bärande motiv för brotten .... 39:164

54. Fråga om behörighet för befattningshavare vid fångvården att för
utförande av uppdrag utom tjänsten låta fånge utföra skrivarbete,

m. m.......................................................... 23: 53*

55. Fråga om ändring av tillämpad praxis beträffande platsen för

straffs avtjänande.............................................. 11:246

56. Innebörden av uttrycket »föreståndare» vid häkte.............. 11:274

57. Fråga huruvida fängelseföreståndare ägde verkställa utslag om

frihetsstraff.................................................... 12; 203

58. Angående fängelsernas förseende med lagbok av senaste edition .. 21:327

59. Utlåtande rörande förslag till vissa ändringar i 1916 års straffverkställighetslag
................................................... 44:176

517

60. Framställning om ändring av 1906 års kungörelse angående fång förteckningar

m. m., avseende intagande av uppgift om dagen då för
nöjdförklaring erforderligt bevis inkommit till fängelset............

61. Utlåtanden rörande upprättat förslag till kungörelse angående

fångförteckningar m. ............................. • • ............

62. Framställning om ändring av 1915 års kungörelse angående fång förteckningar

m. m., avseende landsfiskals befattning med förteckning
över fångar i häradshäkte........................................

63. Utlåtande angående av fångvårdsstyrelsen väckt fråga om begränsning
av fångförteckningarna och granskningen av dessa........

64. Framställning om upphävande av skyldigheten för fångvårds anstalter

m. fl. att avlämna fångförteckningar....................

1945 års straffverkställighetslag m. m.

65. Fråga huruvida enskild ledamot av anstaltsnämnd vid fangvards anstalt

obehörigen ingripit mot anstaltens styresman rörande behandlingen
av fånge, m. .............................................

66. Upptagande av nöjdförklaring beträffande straffdom, som varit

omedelbart verkställbar ................................. 5(>: 128,

67. Innebörden av stadgandet i 8 § om att tillfälle såvitt möjligt skall

beredas den dömde att samråda med sin försvarare under den betänketid,
efter vars utgång nöjdförklaring må äga rum..................

68. Innehållet i domsbevis beträffande tilltalad, som är häktad eller

eljest intagen i fångvårdsanstalt .................................

69. Angående möjligheten för häktad att under häktningstiden på börja

avtjänande av frihetsstraff, som ådömts honom för annat brott,
m. ...........................................................

70. Underlåtenhet av polismyndighet att i behör:g ordning meddela
föreläggande för viss person att själv inställa sig för straffs avtjänande

71. Framställning om skyldighet för fångvårdsmyndighet att i fall, då

häktad person efter häktningen börjat undergå honom tidigare ådömt
frihetsstraff, därom underrätta häktningsdomstolen................

72. För verkställighet av frihetsstraff har den dömde felaktigt införpassats
till annan fångvårdsanstalt än den, där han bort intagas ....

73. På vilken myndighet ankommer det att förelägga icke häktad, till

frihetsstraff dömd person att inställa s:g a fangvardsanstalt för straffets
avtjänande?................................................

74. Ansökan om anstånd med verkställighet av frihetsstraff av person,

som befunnit sig ombord å fartyg i utlandet, har felaktigt överlämnats
för handläggning till polismyndighet i ort, som fartyget rent tillfälligt
skulle anlöpa. Fråga bl. a. om innebörden av föreskriften i 15 § att anståndsansökan
skall prövas av länsstyrelsen i den ort, där den dömde
vistas .........................................................

12:224
16: 226

21:353
41:144
51:239

49: 92
52:198

59:172
60:103

48:102
47: 97

52:262
55:167

58:102

55:211

518

75. Dröjsmål med handläggning hos fångvårdsstyrelsen och hos länsstyrelse
av ansökan om anstånd med verkställighet av frihetsstraff,

ra-m- ......................................................... 56:217

76. Fråga om frihetsstraff må bringas i verkställighet under tid, då

ansökan om att av nåd beviljas anstånd med verkställigheten är beroende
av Kungl. Maj:ts prövning................................ 5g. 105

78. Kvarhållande av brev, som intagen velat avsända, utan att denne

79. Utövandet av brevcensur vid fångvårdsanstalt................ 58: 90

80. Är enskild person, som besöker i fångvårdsanstalt intagen, skyldig

att underkasta sig att medförd väska visiteras?.................... 58: 91

Framställning från domstol om inställande inför rätta av person,
som avtjänade straff, har pa grund av förment otydlig avfattning felaktigt
avslagits av fångvårdsstyrelsen............................ 4,9; 107

82. Fråga huruvida fångtransport bort ske med järnväg, m. m....... 58: 97

83. Undersökning rörande möjligheterna att förbättra yrkesutbildningen
vid fångvårdens ungdomsanstalter ........................ 47:169

84. Platsbristen i säkerhetsanstalterna ........................... 60: 84

85. Fråga huruvida person, som i Polisunderrättelser efterlysts för

undergående av straff eller skyddsåtgärd, må kunna på grundval av
efterlysningsnotisen omedelbart efter anhållande intagas i fångvårdsanstalt
för verkställighet........................................ 48-113

86. Iakttagelser rörande vissa missförhållanden vid verkställighet av

straff 1 sluten anstalt (överbeläggning, otillräcklig personal, eftersatt
underhåll av anstalterna, otillfredsställande differentiering av klientelet,
olägenheter av vidsträckt gemensamhet under fritid m. m.)...... 51: 261

87. Olämpliga yttranden av tjänsteman vid fångvårdsanstalt mot underställd
personal och å anstalten intagna......................... 54. 70*

Lagen om verkställighet av bötesstraff

88. Underlåtenhet att meddela villkorlig dom vid bötesförvandling,

m- m.......................................................... 58: 38

89. Fråga huruvida förvandling av böter bör ske, då den bötfällde

efter domen blivit sinnessjuk.................................... 4g. 62

90. Länsstyrelses beslut om intagning å alkoholistanstalt av för fylleri
bötfälld person utgör — även om anstånd med verkställigheten av
intagningsbeslutet medgives — hinder för ådömande av förvandlingsstraff.
Tillika felaktig beräkning av strafftid vid gemensam förvandling
av dagsböter och penningböter i fall då avbetalning skett 56: 64* (57: 12]

91. .Felaktig handläggning av mål angående bötesförvandling genom

beviljande av anstand med böternas erläggande, m. m............... 57: 267

92. Fråga vid förvandling av två bötesstraff, å vilket av dessa gjorda

avbetalningar skulle avräknas.................................... 44. 428

519

93. Framställning angående åstadkommande av enhetligt förfarande
vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till fulla gäldandet

av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda böter . ..... 48: 168

94. Framställning i syfte att bereda fångar ökade processuella for måner

vid anförande av besvär över bötesförvandlingsutslag........ 41:151

Lagst. om villkorlig dom

Äldre lagar:

95 Fråga huruvida villkorlig dom kunde ifrågakomma i visst fall av

® 25*144

brottskonkurrens ......................................'''''' ‘'''''''' „ . ''

96. Lagstridigt ådömande av villkorlig dom 36:142* (37:10); 36.151 ( . )

97. Oriktig straffsammanläggning i samband med villkorlig dom .... 12:218

98. Fråga om prövotid vid villkorlig dom å böter jämte frihetsstraff 34: 240
99 Oriktig straffbestämning beträffande person, som efter erhållande

av villkorlig dom övertygats om att ha före domen förövat annat brott 20:423

100. Felaktig lagtillämpning vid ådömande av straff för brott, begånget
före tidigare meddelad villkorlig dom.................... • • ^

101. Framställning angående förfarandet vid meddelande av varning

till villkorligt dömd och vid förverkande av villkorligt anstånd...... 28:273

102. Anstånd med villkorligt ådömt straff förklarat förverkat, oaktat

prövotiden redan utgått......................... • ■.....* 39 ‘ ^3

103. Fråga huruvida domstol, som förklarat anstandet nied^V1" or“
ligt ådömt straff förverkat, skall därom underrätta icke blott vårdnads domstolen

utan jämväl övervakaren......................; • • ■ " • '' 39: 0

104. Dröjsmål med underrättelse till övervakare över villkorligt domd ^

105. Fråga om tidpunkten för överlämnande av övervaknmgsbok vid

villkorlig dom.........................................; " ‘'' ‘'' 35''220

106 Underlåtenhet att föranstalta om förundersökning angaende vill .

, ........ 11:260; 20:462

korlig dom................................... . .

107. Fråga om ordningen för verkställande av förundersökning ro- •

rande villkorlig dom..........................''''''

108. Framställning om närmare bestämmelser rörande förundersok ning

för villkorlig dom m. ......................... • • • .......... ^3‘

109. Vid meddelande av villkorlig dom beträffande häktade personer
har felaktigt förordnats om deras kvarhållande i häkte under besvärs tiden.

..................................................’.'' V ^2‘

110. Framställning om lagändring i syfte att villkorlig dom ma ltraga komma

vid brott jämlikt strafflagen för krigsmakten.............. 13:156

1939 års lag:

111. Iakttagelser rörande tillämpningen av s. k. kvalificerad villkorlig

^ ...................... 50:204

112. Feiaktigt förfarande att i samband med villkorlig dom meddela
föreläggande för den dömde att ställa sig till efterrättelse de föresknf -

520

99*

44.*

ter i nykterhetsvårdande syfte, som nykterhetsnämnden kunde komma

att meddela, m. m...................................... 56. 215. 60; 116

113. Underlåtenhet att vid ådömande av frihetsstraff för nya brott

förklara tidigare medgivet villkorligt anstånd förverkat, m. m....... 42:

114. Anstånd med villkorligt ådömt straff förklarat förverkat, oaktat

domen ej vunnit laga kraft, m. m................................ 42.

115. Otillbörlig påverkan av häradshövding mot förundersökare i syfte

att förmå denne att ändra avgivet utlåtande......................

116. Framställning i syfte att vinna ökad möjlighet att meddela vill korlig

dom med övervakning beträffande utlänning, som efter brott
utvisas ur riket, m. m.................................. 46-255

117. Framställning angående bättre tillgodoseende av skyddskonsu lents

behov av kännedom om den, som dömts villkorligt med övervakning
utan att personundersökning ägt rum i målet, m. m............. 58:110

46: 18*

Lagen om straffregister

118. Framställning om rätt för svenska beskickningar och konsuler i

utlandet att utfärda intyg om enskilds behov av utdrag av straffregistret
................................

119. Fråga om insändande av straffuppgift, då någon med tillämpning
av 20—30 kap. SL jämte annat lagrum dömes till dagsböter ej under 60

120. Dröjsmål med insändande av uppgifter till straffregistret......

29:242

46:223
43: 59*

Lagen om villkorlig frigivning

121. Framställning om utvidgad tillämpning av bestämmelserna om

villkorlig frigivning............................................. 13:194

122. Fråga om beräkning av tidpunkten för villkorlig frigivning

21:324; 45:163

KAP. 3

Bedömningen i iterationshänscende av delaktighet i tjuvnadsbrott . . 11:149

11:160

KAP. 4

1. Begagnande vid samma tillfälle av två förfalskade intyg felaktigt

bedömt som två brott........................

2. Felaktigheter vid sammanläggning av straff m. m. 11: 48*; 17:153;

19:139; 27:199; 28:191; 33: 50*

3. f elaktig avfattning av utslag vid förordnande om avdrag för häkt nmgstid

................................ 17:230; 19:119; 19:122; 20:434

4. felaktigt ådömande av iterationsstraff för tjuvnadsbrott 20:179;

_ tt j ,0 , ..... 38:40*; 40: 72*

o. Underlåtenhet att adöma iterationsstraff för tjuvnadsbrott ...... 39:163

6. Ådömande av straffarbete i brutet månadstal vid sammanläggning

*V S«r?.ff " j.....V i................................... 13:152; 20: 436

7. Ådömande av särskilda straff i stället för gemensamt straff...... 41: 9*

521

8. Felaktig tillämpning av bestämmelsen om bortfallande av brutet

dagatal vid avräkning av straff..................................

9. Fråga om tillämpning av återfallsregeln i 14 §..................

43: 78
46:225

KAP. 5 — Lagen med vissa bestämmelser om påföljd för brott av
underårig — Lagen om förvaring och internering i sälcerhetsanstalt,
m. m.

44*

1. Felaktigt beslut av domstol att barn, som begått brottslig gärning

innan det fyllt 15 år, skulle intagas i uppfostringsanstalt............ 23:

2. Felaktigt beslut att minderårig, som dömts till tvångsuppfostran,

skulle kvarhållas i häkte under besvärstiden...................... 12:198

3. Felaktigt förfarande av domstol att förordna att minderårig skulle,

i stället för att undergå ådömt straffarbete, intagas i uppfostringsanstalt
........................................................

4. Iterationsstraff har felaktigt ådömts på grundval av brott, som den

dömde begått innan han fyllt 18 år, m. m................. 20: 426;

5. För sen delgivning av beslut om åtal inför hovrätt för tjänstefel

20:145 (22: 9)

14: 2*

35:251

6. Fråga om tid för åtalspreskription vid underlåtenhet att fullgöra

tjänsteplikt ....................................................

7. Åtal för brott mot 1 § skattestrafflagen har felaktigt ansetts preskriberat
efter två år .........................................

8. Om förfarandet då domstol skall skilja sig från brottmål, där tilltalad
icke före preskriptionstidens utgång fått del av stämning......

31: 55
54:164
59:108

9. Framställning om samordnande av domstolarnas och barnavårdsnämndernas
verksamhet beträffande lagöverträdare, som fyllt 18 men

10. Dröjsmål med expediering av domstols beslut om inhämtande av

yttrande från interneringsnämnden...............................

11. Fråga om anledning förelegat att inhämta yttrande från interneringsnämnden
..................................................

12. Fråga om tillämpligt lagrum då förvarad begått brott sedan han

efter försöksutskrivning återhämtats till anstalten...............

13. Framställning om att person, som återintagits till förvaring, måtte

av nåd befrias från avtjänande av visst kvarstående frihetsstraff. Fråga
om tillämpningen av 13 och 17 §§ förvaringslagen................

42: 11*
45:159
46: 220

57: 308

KAP. 6

Framställning om ändring av 4 § i syfte att den som orsakat annans
död må kunna förpliktas utgiva skadestånd jämväl till den dödades
föräldrar m. fl..................................................

KAP. 8

1. Utlåtande över avgivet betänkande med förslag angående åtgärder

mot statsfientlig verksamhet.....................................

17» — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1963 års rilcsdag

522

2. Framställning i anledning av företagen undersökning rörande tilllämpningen
av bestämmelserna om straff för olovlig underrättelseverksamhet
........................................................ 45:199

KAP. 10

1. Ansvar för valdsamt motstånd vid offentlig förrättning obehörigen
ådömt i samband med ansvar för våld å förrättningsman, m. m.

11:136; 12:164

2. Ådömande av straffarbete för missfirmelse av tjänsteman och våld samt

motstånd vid offentlig förrättning, oaktat strängare straff än
fängelse icke kunde ifrågakomma ................................ 43; 59*

KAP. 11 — Lotteriförordnmgen

1. Böter för fylleri ådömda annan än den som begått förseelsen...... 13:126

2. För fylleri omhändertagna personer ha felaktigt kvarhållits i av bidan

på att förseelserna avdömts................................ 11: 272

3. Fråga huruvida tillräckliga skäl förelegat att för fylleri omhändertaga
och under flera dagar i häkte kvarhålla alkoholist 13: 85* (14: 51, 17: 14)

4. Berusad person har anhållits för fylleri i sin bostad.............. 14: 40*

5. Åtgärder för fylleri ha vidtagits mot personer, som färdats i automobil
och endast passerat allmän plats, då de från bilen skulle begiva

sig till beordrat polisförhör, m. in......................... 45:15* (46- 8)

6. Anhållande för fylleri av person, som icke varit i tillräcklig grad

berusad^....................................................... 35:114*

7. Anhållande för fylleri av person, som på grund av sjukdom och medicinpåverkan
företett vissa med alkoholberusning identiska symptom

47:12* (48 : 9)

8. ^ Fråga om förfarandet med spritdrycker, som i samband med anhållande
för fylleri tagits i beslag hos person, vilken efter intagande

å alkoholistanstalt icke åtalats för fylleriförseelsen ................ 55:195

9. Framställning om införande av bestämmelser till skyddande av djur

mot onödigt lidande vid slakt.................................... 23:234

10. Erinringar rörande myndigheternas åtgärder för åstadkommande

av erforderlig kontroll över lotterier m. m.................. 56: 258; 58: 371

KAP. 12

1. Framställning om införande av förbud mot efterbildning av riksbankens
sedlar i reklamsyfte m. m............................... 24:247

2. Framställning om skärpning av straffet för spridande av efterbildning
av penningsedel m. m....................................... 37.175

KAP. 13

1. Osant intygande av ordförande i pastoratskyrkoråd genom utfärdande
av felaktig avskrift av arrendekontrakt..................... 53:107*

2. Osant intygande av åklagare genom att efter huvudförhandling, i
samråd med rättens ordförande, utfärda stämning med oriktiga uppgifter
om tidpunkten för stämningens utfärdande och delgivning, m. m. 57: 58*

523

KAP. 14

1. Straffminimum för misshandel ådömt, oaktat försvårande omständighet
förelegat ................................................

2. För synnerligen grovt vållande till annans död har med tillämpning

av 9 § andra stycket lindrigare straffart ådömts än lagrummet innehåller
.........................................................

16:177

35: 257

KAP. 15

Åtal obehörigen väckt mot moder, som återtagit sitt barn från annans
vård. Fråga om tillämpningen av 8 § ............................

20:134*

KAP. 16

Felaktig tillämpning av 9 § vid ådömande av ansvar för ärekränkning
genom falskt åtal..........................................

Se III I a) Äldre rättegångsbalken kap. 1 och III I c) Nya rättegångsbalken
kap. 4.

KAP. 19

Fråga om allmänt åtal vid skadegörelse enligt 20 §................. 21:284

KAP. 20

1. Ådömande av straff för andra resan snatteri, ehuru den tilltalade

ådömt straff för första resan snatteri icke verkställts.............. 38:140

2. Ådömande av lägre straff för stöld än som lagligen kunnat ifråga komma

........................................ 13: 23*; 33: 98*; 38:150

3. Angående straffbestämningen vid sammanträffande av tjuvnads brott

.................................................. 13: 227; 20: 420

4. Angående avfattningen i vissa fall av utslag i mål angående tjuv nadsbrott

...................................... 17: 229; 19:141; 20: 436

5. Fråga huruvida grunderna för 9 § må leda till inskräkning av till lämpningen

av 4 kap. 10 § SL.................................... 27:199

6. Fråga i vilken utsträckning 9 § skall tillämpas, då någon efter un dergången

bestraffning för stöld blir förvunnen till andra stölder, som
begåtts dels före och dels efter det tidigare lagförandet.............. 28:191

KAP. 22

1. Felaktigt ådömande av bötesstraff för förskingring.............. 46: 225

2. Fråga huruvida den, som i kommission mottagit varor till försälj ning

och som genom inträffad insolvens ej är i stånd att redovisa för influtna
medel, gjort sig skyldig till straffbar gärning................ 17: 224

KAP. 25

1. Begäran om otillbörlig belöning av ledamot av förmyndarkammare

för medverkan i fråga om förmyndarförordnanden för advokat, m. m. 35: 33*

2. Förskingring av medel, som av gäldenär överlämnats till utmätningsman,
m. m........................................ 14: 63* (142: 5).

524

3. Förskingring av omhänderhavda expens- och resekostnadsmedel . . 25: 22*

4. Förskingring av uppburna bötesmedel m. m..................... 39: 77*

5. Fråga om ämbetsansvar för åtgärd av ordförande i taxeringsnämnd

6. Fråga huruvida ledamot av valnämnd på landet är underkastad

ämbetsansvar .................................................. 60:306

7. Uttalanden rörande frågan om domstols befogenhet att fria från

ansvar för tjänstefel, då fel i objektivt hänseende föreligger........ 50: 26

8. Fråga om anställande av åtal för ringare tjänstefel, då skada tillskyndats
målsäganden .......................................... 57:218

Se I A c) Instr. för riksdagens ombudsmän

[KAP. 26] — Strafflagen för krigsmakten

1. Redogörelse för inspektionsanmärkningar...................... 12:329

2. Mottagande av obehöriga förskott av underlydande............ 11: 33*

3. Obehörig kritik av krigsrättsutslag............................ 11: 4,0*

4. Fråga om förverkande av villkorligt anstånd vid sammanläggning

av disciplinstraff med förut meddelad villkorlig dom............... 11:261

5. Krigsman obehörigen ådömd ansvar för opålitilighet för att han

6. Krigsman ådömda böter ha förvandlats av regementsbefälhavare i

stället för av länsstyrelsen ....................................... 12:163

7. Fråga om stället för avtjänande av krigsman ådömt fängelsestraff 12:206

8. För ersättande av gods, som under militärövning frånstulits en skilda

personer, ha generellt avdrag obehörigen gjorts å manskapets
avlöning....................................................... 13: 27*

b) Promulgationsförordningen till strafflagen — Lagen d. 12 maj
1933 om vissa tvångsmedel i brottmål, m. m. — Lagen om hittegods,
m. m. — KK d. 4 maj 1934 med vissa föreskrifter ang. förvaring
av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester

1. Fråga huruvida — sedan maximistraffet för visst brott höjts från

två till sex år — den skärpta straffsatsen kan tilläggas verkan att förlänga
preskriptionstiden, ehuru den lägre straffsatsen är tillämplig vid
straffbestämningen ............................................. 47:443

2. Framställning i anledning av invändningar från vissa myndigheter

mot framlagt förslag till lag om husrannsakan.................... 14:118

4. Fråga huruvida vid husrannsakan representanter för målsäganden

5. Fråga huruvida poliskommissarie ägt omhändertaga och bryta

6. Fråga om polismyndighets rätt att öppna och granska enskilt brev 31:181

7. Fråga huruvida polismyndighet bort företaga husrannsakan för att

få del av å enskilt sjukhem förda journaler........................ 26: 258

525

33:201

70*

(34: 236)
39: 40*

12*

8. Utlåtande angående ifrågasatt lagstiftning om vissa straffproces suella

tvångsmedel ...........................................

9. Obehörig vägran av polisman att återställa ett körkort, som vid

polisförhör frivilligt överlämnats som säkerhet för att den hörde senare
skulle inlämna visst utredningsmaterial ........... 34:195* (35:10, 37:

10. Vid redovisning av medel, som åtkommits genom brott men till rättaskaffats,

har åklagaren obehörigen innehållit visst belopp såsom
arvode för privat uppdrag............................... 28: 25* (29:

11. Underlåtenhet att vidtaga åtgärder för utredning och beivrande

avbrott ....................... 12:194; 30:71*; 38:112* (39:11); 44:

12. Dröjsmål med företagande av brottsutredning 29:118*; 37:165;

40:59*; 40:133* (41:

13. Landsfiskal har vid polisutredning rörande brott tillåtit enskild

person att hålla förhör.................................. 24: 45* (25:

14. Polisförhör med minderårig utan att dennes målsman eller annan

närstående anmodats närvara........................... 31:135

15. Bristande hänsynsfullhet i samband med kallelse till polisförhör ..

16. Misshandel och andra övergrepp i samband med polisförhör m. m.

24:118* (25:9, 26:9); 27:31* (29:7); 27:81*; 31:14*; 31:135*;

35:196*; 36:98*; 37:12*; 43:15*; 46:

17. Fråga huruvida landsfiskal ägt taga fingeravtryck å personer, mot

vilka misstanke för brott ej förelåg ............................... 28:149

18. Framställning angående behov av föreskrifter om polismyndig heternas

befogenhet att taga och arkivera fotografier och fingeravtryck
.......................................................... 39:240

19. Fråga huruvida fog förelegat för anhållande av person, som vägrat

att på tillsägelse avlägsna sig från platsen .. 14: 54* (17:15); 40: 22* (41:

20. Obehörigt kvarhållande å polisstation av person för polisiering .. 22:

21. Fråga om obehörigt anhållande eller kvarhållande av person såsom
misstänkt för brott m. m. 17:163; 21:23* (23:9); 21:155*; 27:31*

(29:7); 27:140*; 29:91*; 29:110* (30:10); 30:50*; 30:179*; 31:90*;

32:108* (33:8); 34:171* (35:9, 36:10); 35:170* (36:11); 36:98*;

37: 24*; 41:15*; (42: 8); 44: 8*; 45: 49* (46:10, 48: 8); 45:102* (46:152);

48:14*; 49:56*; 50:9*; 50:

22. Fråga om polismyndighet i samband med brottsutredning ägt
framprovocera viss situation, som därefter utnyttjats för bl. a. anhållande.
Tillika fråga om vilseledande avfattning av polisrapport

30:119* (31:11, 32:

23. Olämpligt förfarande av polisman vid efterforskning av anhållen

persons arbetsanställning........................................ 30:215

24. Framställning angående insändande till JO av uppgifter rörande

gripande och kvarhållande av för brott misstänkta personer........ 34: 268

25. Framställning om skyldighet för åklagare att efter angivelse väcka

åtal, där angivelsen är grundad på sannolika skäl.................. 13: 260

26. Otillräckliga skäl för åtal............................ 12: 122; 30: 41*

27. Fråga om underlåtenhet av åklagare att förebringa fullständigare

utredning till stöd för anställt åtal ......................... 14:73* (14*: 8)

64*

30*

526

28. Underlåtenhet att väcka åtal 12:131; 13:32* (17:13); 29:29*;

31: 139*; 42:127; 44:11*; 44: 58* (45: 9, 47: 8); 45:124

29. Nedläggande av åtal, innan tillgänglig utredning förebragts...... 26:283

30. Underlåtenhet av åklagare att fullfölja talan mot lagstridig dom

36:142*; 36:151* (37: 11)

31. Obehörigt förfarande av åklagare att — sedan åtal anställts mot

fel person och denne tillerkänts kostnader för inställelse inför rätten —
under hot om åtal söka förmå de för förseelsen ansvariga att gälda berörda
kostnader ................................................ 30.173*

32. Frågan om åtal för brott har gjorts beroende av huruvida uppgörelse
med målsäganden kunde träffas i föreliggande ersättningsfråga

35: 92*; 35: 140*; 38: 45* (39: 7)

33. Obehörig uppmaning av rättens ordförande om anställande av åtal

mot viss person..................................... 33: 73* (34. jo)

34. Otillräckliga skäl för häktning 11:139; 16:73* (17:28); 17:104*

(18:14); 17:195; 20:188*; 20:220* (21:10); 24:24* (25:9); 25:28*;

26:102* (27:11); 27: 81*; 27:113* (28:10); 45: 73* (46: 11)

35. Felaktigt beslut av domstol om tilltalads kvarhållande i häkte

13:39* (16: 2)

36. Underlåtenhet av polismyndighet att underrätta målsman om

minderårigs häktning ........................................... 21:207

37. Angående skyldighet för åklagare att direkt till domhavanden insända
meddelande om häktning.......................... 16:178; 17: 290

38. Framställning om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om in -

39. Framställning om införande av förhörsdomareinstitutionen...... 18:396

40. Fråga om den tid, inom vilken häktningsmyndighet skall meddela

beslut om kvarhållande eller lösgivande av person, om vars gripande
anmälan ingått från annan häktningsmyndighet.................... 37:154

41. Felaktigt förordnande av domstol att häktad, som ådömts allenast
bötesstraff, skulle kvarhållas i häkte i avbidan på att utslaget vann

42. Underlåtenhet att hänvisa häktad, som frikänts för häktningsbrottet,
till annan domstol för rannsakning rörande ytterligare påstått

brott.....o..................................................... 11:120

43. Kvarhållande i häkte av person, om vars frigivande rätten förord nat

........................................................... 34:142*

44. Frigivande av häktad i strid mot domstols förordnande......... 30:205

45. Underlåtenhet av landsfiskal att, sedan häktad börjat avtjäna

ådömt straff, till fångvårdsanstalten överlämna vapen som omhändertagits
vid häktningen ........................................... 23:166

46. Fråga om obehörigt användande av handbojor i samband med an -

47. Bör häktad hållas fängslad med handbojor under rättegångsförhandlingar?
.................................................... 58: 54

527

48. Fråga huruvida åklagare bort, uteslutande i syfte att därigenom

tillgodose målsägandens intresse att säkra restitution, taga i beslag
penningmedel som kunde antagas ha åtkommits genom brott, m. m.
Framställning om ersättning till målsäganden för medel, som de för
brottet ansvariga tillåtits disponera under häktningstiden.......... 50:166

49. Underlåtenhet av undersökningsledare att lämna åklagaren besked

om verkställt beslag m. ................................ 44:36* (45: 8)

50. Husrannsakan i lokal, till vilken den misstänkte ej ensam har dispositionsrätt
................................................. 35.240

51. Obehörig husrannsakan av polismän samt vägran att återställa

därvid omhändertagna föremål .................................. 38.177

52. Undersökning rörande tillämpningen av lagen den 9 januari 1940

vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m................. 45:167

53. Fråga huruvida upplysningar, som inhämtats vid den under kriget
anordnade hemliga kommunikationskontrollen, bort överlämnas till
den s. k. bedömningsnämnden, m. ................................

47:164

54. Fråga om förfarandet, då hittegods överlämnas till polismyndighet

å annan plats än i fyndorten.............................

55. Förutsättningarna för hittelön i fråga om gods, som frånhänts

rätte ägaren genom brott............................;.........

56. Fråga om vad vid redovisning till kronan av försäljningsmedel för

hittegods må — utöver direkta försäljningskostnader — avdragas såsom
polismyndighetens kostnader i anledning av fyndet .............

57. Fråga huruvida gods anträffats under sådana omständigheter att

det kunde betraktas som sjöfynd................................

54:166
59:368

60: 300
29: 62*

58. Underlåtenhet att anordna övervakning nattetid av person, som

intagits i polisarrest .................................... 34:85* (36: 7)

59. Förvaring i samma cell av personer, som anhållits för gemensamt

förövade brott .............................................. • • ^

60. Fråga i vilka fall belysning i polisarrest bör vara tänd nattetid .. 44:120

61. Framställning angående beskaffenheten av polisarrester och behandlingen
av där förvarade personer................... ......... 34:258

62. Utredning rörande beskaffenheten av arrestlokalerna i riket .... 51:250

H) Utsökningslagen

Redogörelse för inspektionsanmärkningar .........................

KAP. 1 _ Förf. ang. kommissionärer hos myndigheter tillhörande

statsförvaltningen

1. Ärende rörande exekutiv försäljning av konkursbo tillhörig fast
egendom har handlagts av t. f. överexekutor, oaktat han var såväl borgenär
som god man i konkursen..................................

528

2. Olämpligt förfarande av utmätningsman att under handläggning av
utsökningsärende mot viss person mottaga uppdrag att biträda denne

i andra mål rörande sökanden................................ 4g. 202

3. Äger stadsfogde driva inkasseringsrörelse? Fråga härvid huruvida

utförande av inkasseringsuppdrag grundar jäv för utmätningsman att
handlägga verkställighetsärende rörande samma fordran............ 60: 78

4. Anlitande vid utmätningsförrättning av jävigt vittne. Tillika ofullständiga
anteckningar i utsökningsdagbok ........................ 32- 73*

5. Obehörig debitering av kostnader för vittne vid utmätningsförrätt -

/. Underlåtenhet att i utsökningsdagbok införa uppgifter om åtgärder

och förrättningskostnader ....................................... 3g. 71*

8. Framställning om skyldighet för utmätningsman att i utsökningsdagboken
införa specificerad uppgift om förrättningskostnad m. m. .. 39:204

9. Obehörig debitering av kommissionärsarvode för inhämtande av

upplysningar ur myndighetens diarium............................ 16: 126

10. Fråga om lämpligheten av att kommissionär åtager sig uppdrag

utöver kommissionärskungörelsens ram ........................... 27- 212

11. Fråga om kommissionär ägt uppfatta en till honom personligen

ställd skrivelse såsom avseende privat uppdrag.................... 30- 208

12. Utlåtande över betänkande med förslag angående kommissionärs väsendet

vid statens förvaltningsmyndigheter m. m................. 46: 255

KAP. 3 — Lag st. om skiljeviän

1. Felaktigt förfarande av utmätningsman att vid verkställighet av
lagakraftvunnen dom å vräkning ingå i prövning av frågan om den
förpliktades bättre rätt att besitta fastigheten och att på grundval av

sådan prövning vägra verkställighet.............................. 17. 53*

2. Sedan gäldenär genom dom ålagts utgiva fordringsbelopp under
villkor att viss egendom återställdes till gäldenären, har utmätningsman
\ ägrat verkställighet av domen, enär berörda villkor ej kunde
uPPfyllas. Felaktigt förfarande av överexekutor att vid prövning av
besvär över utmätningsmannens beslut ingå i bedömande av frågan

3. Vägran av utmätningsman att verkställa dom, enär till beloppet

klar fordran icke skulle föreligga ................................ 57.13g

4. Vräkning från bostadslägenhet verkställd, ehuru i handräckningsut slaget

vederbörande fastighet erhållit felaktig beteckning............ 57: 217

5. Vägsamfällighet har beslutat uttaxera medel för att täcka vissa
kostnader. Fråga huruvida utmätningsman — på grund av förment fel
i debitenngslängden — ägt vägra begärd verkställighet för uttagande
av debiterat belopp, oaktat debiteringslängden icke klandrats vid domstol -

60: 81

529

6. Underlåtenhet av tjänsteman vid länsstyrelse att — sedan deposi tion

skett jämlikt 39 § — verkställa betryggande anteckningar rörande
inkommet meddelande om överlåtelse av borgenärens rätt till det deponerade
beloppet................................................

7. Underlåtenhet att verkställa lagakraftvunnen dom under åbero pande

att borgenären själv ägde hos länsstyrelsen lyfta där nedsatt
belopp ........................................................

8. Verkställighet av dom, som ej vunnit laga kraft .. 19: 39* (20: 19,

9. Fullföljande av utmätningsärende utan hänsyn till att erforderligt

belopp nedsatts hos länsstyrelsen. Tillika dröjsmål med vidtagande av
utmätningsåtgärder, m. m.......................................

10. Utmätt gods, som erfordrat kostsam vård, har försålts av utmätningsman
utan överexekutors förordnande........................

11. Domstols åläggande för hyresgäst att genast avflytta vid äventyr

av vräkning har av utmätningsman uppfattats såsom innefattande förordnande
att domen finge verkställas utan hinder av att den ej ägde
laga kraft......................................................

12. Oriktig avfattning av vederhäftighetsbevis beträffande löftesmän,

som avses i 48 §................................................

13. Obehörig vägran av överexekutor att utse skiljeman............

14. Olämpligt förfarande av överexekutor att som tredje skiljeman

utse person, mot vilken ena parten uttryckt misstroende............

15. Dröjsmål med handläggning hos överexekutor av ansökan om ut seende

av skiljeman, beroende bl. a. på onödig remiss för utredning huruvida
person, om vilken parterna redan enats, vore för uppdraget
lämplig........................................................

KAP. 4 — För/. ang. indrivning och redovisning av böter — Lagen
om införsel i avlöning, pension eller livränta

1. Felaktigt förfarande av utmätningsman genom att, utan att vid taga

behöriga utmätningsåtgärder, utfärda intyg att gäldenären saknade
utmätningsbara tillgångar ..................... 12:35* (13:3,

2. Underlåtenhet att verkställa utmätning på grundval av icke laga kraftägande

dom i mål angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete ..............................................

3. Fråga huruvida — vid verkställighet av dom å månatligt under hållsbidrag

— utmätning bort ske för fordran, som förfallit till betalning
först efter det ansökan om verkställighet ingivits..............

4. Underlåtenhet av utmätningsman att med tillbörlig noggrannhet

utreda huruvida gäldenär ägde utmätningsbar tillgång..............

5. Fråga huruvida vid utmätning domfäst fordran må kvittas mot

fordran på grund av skuldebrev........................ 28:130*

6. Utfärdande av hindersbevis, oaktat utmätningsförsök ej skett ....

7. Fråga om tillämpning av 58 § vid utmätning av rätt till överskjutande
skatt....................................................

47: 35*

11:168
22: 9)

21: 76*
11:167

11: 85*
26:247

21:269
25:161

39:182

14: 99)

16: 98*

19:105

21:310

(29: 10)
52:210

60:278

530

8. Utmätning verkställd i gäldenärens frånvaro utan föregående underrättelse
............................................. 11:154; 27:169*

9. Fråga huruvida utmätningsman ägt att vid utmätning i gäldenärens
frånvaro uppbryta låst låda i dennes bostad för att omhändertaga
kontanta medel, m. m. Uttalanden om utmätningsmans rätt att med

våld söka tillträde till gäldenärs bostad............ 18:28* (19:13, 21: 8)

10. Framställning om författningsändring i syfte att begränsa utmät ningsmännens

skyldighet att före utmätning för utskylder m. m. avsända
underrättelse till gäldenär med känd vistelseort.............. 19:144

11. Vid utmätning med stöd av 14 § införsellagen skola utsöknings lagens

bestämmelser om utmätningsunderrättelse tillämpas utan inskränkning
.................................................... 33:153

12. Utmätning av aktiebolag tillkommande fordran hos en kommun

har felaktigt företagits i berörda kommun och icke i den ort, där bolaget
hade sitt hemvist.......................................... 14: 44*

13. Utmätning för gäldande av viss å debetsedel upptagen avgift, som

redan varit erlagd ...................................... 15:61* (16: 6)

14. Obehörig vägran av utmätningsman att utmäta gods å annan ort

än gäldenärens boningsort ............................... 32:43* (33: 7)

15. Framställning om åtgärder till skydd för fastighetsägare vid utmätning
för oguldna utskylder av egendom utom ägarens bostadsort 35:283

16. Framställning om ändring av 60 § i syfte att ersätta delgivningsförfarande
genom anslag å gäldenärens husdörr med annat förfarande 49: 228

17. Felaktigt förfarande av stadsfogde genom att vid utmätning hos
bank på grund av icke lagakraftvunnen dom taga i mät ett räntebärande
depositionsbevis och icke kontanter. Tillika vägran av stadsfogden
att, sedan borgen ställts på banken, överlåta depositionsbeviset så

att beloppet kunde uttagas.............................. 14: 31* (15: 2)

18. Fråga huruvida utmätt gods varit att anse såsom nödigt arbetsredskap
för gäldenären.......................................... 40: 201

19. Fråga om undantagande från utmätning av vissa å postsparbank

insatta, ännu icke utbetalda avlöningsmedel för manskap vid försvarsväsendet
...................................................... 30:220

20. Fråga huruvida avlöning utmätts förr än löntagaren varit berättigad
lyfta densamma, m. m....................................... 40:196

21. Utmätning av hemortslön, som ej varit förfallen till betalning .... 46:188

22. Makes enskilda egendom har felaktigt tagits i mät för andra makens
gäld...................................................... 13:103

23. Fråga om utmätningsman varit skyldig att — före utmätning av
egendom som oriktigt uppgivits tillhöra gäldenären — i vidare mån än

som skett verkställa utredning rörande äganderätten ............... 28:108*

24. Vid verkställighet av utslag, varigenom skadeståndsskyldighet

ålagts omyndig person »eller dennes laga målsman», har utmätning
felaktigt skett av målsmannens privata egendom................... 31: 40*

25. Utmätning av dödsbo tillhörig fastighet för en delägares gäld .... 36: 63*

531

26. Underlåtenhet av utmätningsman att utreda äganderätten till

föremål i gäldenärens besittning, vilka uppgivits tillhöra annan och
därför ej utmätts............................................... 47:155

27. Försäljning av utmätt lös egendom utan avvaktan å domstols

prövning av tvist om äganderätten ............................... 11: 9*

28. Obehörigt anstånd med utmätning av lösören, som gäldenären påstått
vara annans egendom...................................... 19: 53

29. Framställning i syfte att trygga verkställighet av utmätning av

eller kvarstad å fartyg eller gods i fartyg.......................... 22: 266

30. Fråga huruvida överexekutor äger jämlikt 81 § förordna syssloman
för förvaltning av utmätt fastighet utan att tillfälle dessförinnan be retts

gäldenären att yttra sig............................ 16:107* (17: 34)

31. Sedan fastighet, som före hustruns död tillhört mannen, genom

dödsfallet kommit att ingå i hustruns dödsbo, har fastigheten, medan
den alltjämt var lagfaren för mannen, utmätts för gäld som mannen
ådragit sig efter hustruns död. Fråga huruvida hinder mot utmätningen
förelegat ........................................ 57:175, 58:152

32. Vägran av utmätningsman att på begäran meddela protokollsutdrag
eller lämna bevis om vidtagna åtgärder...................... 19: 60

33. Underlåtenhet av utmätningsman att tillhandahålla borgenär protokoll
över verkställd utmätning m. m............................. 27: 53*

34. Dröjsmål med uppsättande av konceptprotokoll över utmätnings förrättning

m. m....................................... 30:108* (31: 9)

35. Underlåtenhet av utmätningsman att — sedan fastighet utmätts

för oguldna utskylder och exekutiv auktion utlysts — underrätta länsstyrelsen
om att det oguldna beloppet erlagts...................... 36:120*

Förf. ang. indrivning och redovisning av böter

1. Skrivfel i saköreslängd avseende storleken av ådömda böter 11:131;

16:40*; 16: 96*

2. Framställning om skyldighet för domstol att i saköreslängd särskilt
angiva då talan mot däri antecknat beslut skall fullföljas genom vad 14:130

3. Framställning om viss författningsändring avseende frågan i vilken

saköreslängd bötfälld, som ej har sitt hemvist inom tingslaget, bör upptagas
......................................................... 21:343

4. Underlåtenhet att i saköreslängd göra föreskrivna anteckningar, av seende

bl. a. tillämpning av 4:1 SL, fullföljande av talan, bötesfördelningm.
m................ 34:250; 36:213; 44:169; 46:214; 54:170; 60:118

5. Fråga om skyldighet för domhavande att attestera riktigheten av

utdrag av saköreslängd, som upprättats av landsfiskal i mål om bötesförvandling
.................................................... 24:202

6. Olämpligt förfarande vid bötesindrivning genom upprepade besök

nattetid i den bötfälldes bostad.................................. 12: 130

7. Obehörig vägran av utmätningsman att som likvid för ådömda
böter mottaga belopp, vilket såsom gåva överlämnats till den bötfällde

532

under villkor att beloppet ej användes för annat ändamål än böternas
erläggande..................................................... 18:138

8. Underlåtenhet av länsstyrelse att underrätta utmätningsman om

deposition av bötesbelopp i anledning av fullföljd talan, in. in....... 20: 318

9. Underlåtenhet av landsfiskal att i samband med indrivning av
böter för försummad vämpliktsmönstring upplysa länsstyrelsen om att
böterna — som sedermera förvandlades — blivit felaktigt påförda

39:30* (40: 10)

Lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta

1. Felaktigt förfarande av landsfiskal genom att till underordnad

polisman för vidare åtgärder utlämna underskrivna men ej ifyllda
blanketter till införselbeslut, m. m................................. 35: 210*

2. Fråga huruvida belopp, som erlagts under vissa månader, skulle anses
utgöra betalning av underhållsbidrag för samma månader eller av
resterande bidrag för föregående månader. Tillika uraktlåtenhet att
lämna underhållsskyldig meddelande om fullföljd av införselansökan 36: 219

3. Fråga om utmätningsmans skyldighet att, då underhållsskyldig
slutat i införselansökan uppgiven anställning, på eget initiativ göra
efterforskningar rörande hans nya arbetsförhållanden innan ärendet
avskrives. Tillika bl. a. dröjsmål med handläggning av införselärende 54:151

4. Vägran av utmätningsman att meddela införsel, oaktat förfallna

belopp icke guldits.............................................. 38: 79*

5. Felaktigt förfarande av utmätningsman å ort, där arbetsgivaren
var bosatt, att meddela införsel i lön, som skolat innehållas utom tjäns -

6. Införsel beviljad till gäldande av bidragsbelopp, som förfallit till

betalning tidigare än ett år före beslutet. Tillika felaktig besvärshänvisning
........................................................ 28:210

7. Beslut om införsel för periodvis förfallande underhållsbidrag bör
tydligt utmärka huru stor del av redan förfallna bidrag som omfattas

av införseln.................................................... 29:196

8. Framställning angående jämkning av tidsbestämmelsen i 6 § i fråga

om underhållsbidrag för barn utom äktenskap ..................... 43:157

9. Begränsningar i vissa fall — till följd av jämkningsbeslut, upp hörande

av underhållsskyldighet m. m. — av möjligheten att genom införsel
uttaga underhållsbidrag.................................... 51: 87

10. Underlåtenhet att i införselbeslut angiva vare sig det belopp som

skulle innehållas eller det belopp som skulle förbehållas gäldenären . . 36: 91*

11. Oriktigt förfarande av stadsfogde att inför jul- och nyårshelger
meddela generellt anstånd med uttagande genom införsel av skatt och

böter.......................................................... 60: 72

12. Underlåtenhet av redogörare vid statligt organ att innehålla av löningsmedel

i enlighet med meddelat införselbeslut................ 38: 79*

13. Dröjsmål med handläggning av införselärende m. m. 35:12*;

40: 78*; 42: 120

533

14. Fråga om tillämpningen av införsellagen i ett fall, däri avlönings systemet

inneburit att löntagaren (chaufför) vid redovisning av för
arbetsgivarens räkning uppburna belopp fått avräkna den intjänade
lönen och till följd därav någon kontant utbetalning av denna icke
skett ..........................................................

15. Fråga om behörig utmätningsman vid införsel i lön till befattningshavare
vid telegrafverket, m. m..............................

16. Vid införsel till gäldande av såväl underhållsbidrag som utskylder

har införselbeloppet i fråga om underhållsbidrag bestämts till för lågt
belopp, m. ....................................................

17. Framställning angående omfattningen och innebörden av den prio ritetsrätt,

som vid införsel tillkommer underhållsbidrag i förhållande
till utskylder och avgifter........................................

KAP. 5

1. Framställning om skyldighet för utmätningsman att i ortstidning

kungöra auktion å utmätt lös egendom............................

2. Felaktigheter i fråga om sätt och tid för kungörande av exekutiv

auktion å lös egendom................................... 32:215;

3. Underlåtenhet att i ortstidning kungöra exekutiv auktion å lös

egendom m. m.......................................... 33:13*;

4. I vilken ortstidning bör införas kungörelse om exekutiv auktion å

fast egendom?..................................................

5. Framställning om begränsning av skyldigheten att i allmänna tidningarna
införa kungörelse om exekutiv auktion å fast egendom......

6. Framställning angående enhetliga bestämmelser rörande de kost nader,

som må av överexekutor uttagas för exekutiv försäljning av fast
egendom i stad.................................................

7. Framställning angående auktionsförrättares skyldighet att utröna

vilka som i egenskap av rättsägare skola erhålla underrättelse om exekutiv
auktion å fast egendom....................................

8. Exekutiv auktion förrättad å fastighet, oaktat viss del därav lag farits

för annan än gäldenären. Underlåtenhet av auktionsförrättaren —
och den som utfärdat kungörelse om auktionen — att förvissa sig om
äganderättsförhållandena........................................

9. Fastighet har för uttagande av obetydligt belopp sålts till uppen bart

underpris. Fråga huruvida auktionsförrättaren bort underrätta
fastighetsägare och inteckningshavare om vad som erfordrats för att
auktionen skulle kunna inställas ................................

10. Underlåtenhet att vid exekutiv försäljning av fastighet utreda

äganderättsförhållandena, varigenom i beskrivningen över fastigheten
oriktigt upptagits byggnader å två från fastigheten avsöndrade lägenheter
..........................................................

11. Obehörigt inställande av exekutiv auktion å lös egendom under

åberopande att egendomen före utmätningen skulle ha försålts genom
lösöreköp ......................................................

43: 88
28:213

41:112

43:133

12: 469
51:119
36: 63*
29:182
42:182

49:208

11:223

12: 53*

12:127

13:145

12: 50*

534

12. Exekutiv auktion å fastighet på grund av utslag, meddelat före det

fastigheten i anledning av annat utslag exekutivt försålts..........

13. Under vilka omständigheter må utmätningsman, oaktat för verk ställighet

inlämnat utslag icke åtföljts av lagakraftbevis, försälja utmätt
egendom och redovisa influtna medel?........................

14. Utmätt lös egendom har försålts, oaktat det till grund för utmät ningen

liggande utslaget ej vunnit laga kraft. Fråga huruvida gäldenären
lämnat sitt samtycke till försäljningen................ 16: 73*

15. Sedan exekutiv auktion å fastighet utlysts, har utmätningsmannen

vägrat mottaga erbjuden betalning av de utskylder, för vilka utmätning
skett, med mindre gäldenären erlade betalning jämväl för kostnader
för auktionens utlysande samt vissa efter utmätningen förfallna
utskylder......................................................

16. Underlåtenhet att vid exekutiv auktion å fast egendom försälja

egendomen under förbehåll om beståndet av intecknad avkomsträtt,
som fallit inom lägsta budet .....................................

17. Fråga huruvida den, som förrättat exekutiv auktion å fastighet, är

skyldig att före sammanträdet för köpeskillingens fördelning utfärda
bevis, att köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, i annat fall än då
köparen kontant erlagt hela det belopp, som enligt borgenärsförteckningen
skulle utgå i reda penningar..............................

KAP. 6

1. Underlåtenhet av stadsfogde att införskaffa erforderliga upplys ningar

för verkställande av fördelning av köpeskillingen för exekutivt
försåld egendom................................................

2. Sedan exekutiv auktion å fastighet efter besvär undanröjts och ny

auktion förrättats, har vid fördelning av köpeskillingen obehörigen
påförts provision för den förra auktionen..........................

3. Vid redovisning till borgenär av influtna medel har utmätningsman

obehörigen gjort avdrag för oguldna exekutionskostnader i annat mål,
för vilken gäld betalningsansvar ej ålegat borgenären...... 24:13*

4. Felaktigt förfarande av utmätningsman genom att till borgenär utan

pant eller borgen utbetala medel, som influtit på grund av icke lagakraftvunnen
dom ..............................................

5. Dröjsmål med redovisning av influtna belopp .... 24: 136* (25:11

6. Den som genom lagsökningsutslag ålagts utgiva visst belopp har

— sedan utmätning sökts — inbetalat beloppet till utmätningsmannen.
Fråga huruvida denne, oaktat gäldenären sökt återvinning, ägt utbetala
beloppet till borgenären utan att denne ställt pant eller borgen.
Sedan lagsökningsutslaget i återvinningsmålet undanröjts, uppkommer
fråga om och hur återgång skall ske..............................

7. Fråga om handpanthavares och retentionsrättshavares rätt vid utmätning
och exekutiv försäljning.................................

8. Fråga huruvida utmätningsman alltid äger att för verkställighetens

genomförande åtnjuta den för undgående av ersättningsskyldighet
stadgade fristen om en respektive två månader....................

12:113

12:192

(17: 28)

32: 31*

43: 30*

44:121

13: 135

19: 47

(25: 8)

24: 67*
26: 10)

57:299
58: 86

11:266

535

9. Framställning om lagändring i syfte att ersättningsskyldighet för
utmätningsman skall inträda endast i den mån han ej förmår visa, att

skada av dröjsmålet icke uppkommit ............................ 11:275

10. Underlåtenhet att inom behörig tid verkställa utmätning 24: 79*;

28:130* (29:10); 39:106*; 52:210

11. Underlåtenhet att inom behörig tid försälja utmätt egendom, m. m.

18:127* (19: 18, 20:16, 21: 9, 22: 8); 22:113*; 23: 78* (24:12); 24: 20*;

29:124*; 36: 48*

12. Vägran av utmätningsman att efter verkställighet återställa av

sökanden ingivet domstolsutslag.................. 17:97* (18:15, 19: 11)

13. Försummelse av utmätningsman att låta borgenär återbekomma

avlämnat fordringsbevis................................. 23: 71* (24: 12)

14. Vid likvid av köpeskillingen för exekutivt försåld fastighet har
beträffande en bevakad löpande inteckning, som till såväl kapital som
fordrad ränta kan gäldas med den erlagda köpeskillingen, visst belopp
motsvarande av gäldenären bestridd ränta avsatts såsom tvistigt. Äger
inteckningshavaren under åberopande av att hans anspråk på grund
av inteckningen sålunda ännu icke blivit i sin helhet slutligt prövat,

motsätta sig att densamma utlämnas till köparen?.................. 13:238

15. Fråga om rätt till ränta å medel, som vid köpeskillingslikvid avsatts
för t vistig fordran.......................................... 21:301

KAP. 7

Frågor om tillämpning av reglerna om tvångsförvaltning av fast egendom
.......................................................... 59:177

KAP. 8

1. Fråga om forum för ansökan om kvarstad å fartyg.............. 11:116

2. Vägran av utmätningsman att verkställa meddelat kvarstadsbeslut
under förebärande att egendomen ej tillhörde gäldenären 33:101*

(34:10, 35: 7)

3. Fråga huruvida reseförbud kan meddelas för det fall att borgenärens
fordran redan blivit domfäst................................ 16:159

4. Handräckning enligt 191 § meddelad av landsfiskal utan att över exekutor

därom beslutat......................................... 30: 58*

5. Tillämpningen av 192 § i fall, då vräkningsansökan saknar uppgift

om beloppet av förfallen hyra och tid varå denna belöper............ 60:123

6. Utslag meddelat i mål angående vräkning, innan förklaringstiden

utgått......................................................... 25:150

7. Fråga huruvida den, som erhållit uppdrag av hyresgäst att biträda

denne vid vräkning, må vägras att övervara förrättningen.......... 48: 93

8. Fråga om utmätningsmans befogenhet att medgiva anstånd med

verkställighet av vräkning....................................... 54:127

9. Om innehållet i borgensförbindelse i vräkningsmål.............. 60: 125

536

KAP. 10

Framställning om lagändring avseende åläggande för utmätningsman
att i besvärshänvisning erinra klagande om skyldigheten att till undvikande
av talans förlust förete protokollet över den klandrade förrättningen
..................................................... 36:253

I) Rättegångsbalken med promulgationslagar m. m.

a) Äldre rättegångsbalken

Redogörelse för inspektionsanmärkningar.................. 12:334; 44:167

Rättegångsreformer på lagtillämpningens väg....... 25:280; 26:291; 28:223

KAP. 1 (Om allmänna rätter och domstolar i gemen) — 1933 års
domsagostadga

1. Angående val av nämndeman för stad, lydande under landsrätt
................................................... 12:457; 16:252

2. Fråga om domhavandens tillsyn över att nämndeman icke obehörigen
kvarsitter i nämnden utöver den tid, för vilken han blivit vald .. 27:195

3. Olämplig uppmaning av häradshövding till nämndeman att begära

entledigande .......................................... 30:168* (32: 11)

4. Kränkande uttalanden av domare i tjänsteskrivelse till rättssö kande

................................................ 42: 60* (44: 8)

5. Kränkande eller eljest olämpliga yttranden av domare mot parter,

vittnen m. fl....... 12:70* (13:2); 142:9*; 19:80; 21:48* (22:10); 21:116*;

23:90*; 24:177; 29:13*; 29:160; 31:74*; 31:128*; 34:96* (36:9);

37: 55*; 40:157; 46:18*

6. Underlåtenhet av kommissionär i domsaga att genast avhämta aviserad
värdeförsändelse .......................................... 38:143

7. Felaktigt förfarande av domhavande att låta kommissionären uttaga
arvode för åtgärder, som i tjänsten vidtagits av notarier, m. m. .. 46: 18*

8. Obehörigt förfarande av domhavande genom att tillgodogöra sig en

stor del av influtna kommissionärsarvoden............... 26:156* (27: 13)

KAP. 2 (Om häradsting) — 1881 års förordning om offentlighet vid
under domstolarna m. m.

1. Framställning om förening eller ändrad indelning av tingslag i:

Södertörns domsaga................................... 11:241; 17:238

Västerbottens västra domsaga.......................... 13:220; 17:270

Kalix domsaga............................................... 14:152

Inlands domsaga ............................................. 14:154

Uppsala läns mellersta domsaga........................ 14:155; 15: 69

Vättle, Ale och Kullings domsaga.............................. 142: 25

Nedan-Siljans domsaga ....................................... 142: 26

537

Jämtlands västra domsaga .................................... 15: 74

Norrvikens domsaga.......................................... 15: 75

Västmanlands västra domsaga................................. 15: 77

Västra Hälsinglands domsaga.......................... 16:231; 17:266

Norra Roslags domsaga....................................... 16: 237

Villands och Östra Göinge domsaga............................ 17: 253

Aspelands och Handbörds domsaga ............................. 17: 275

Piteå domsaga ............................................... 17:278

Vifolka, Valkebo och Gullbergs domsaga........................ 17:284

Marks, Vedens och Bollebygds samt Ås och Gäsene domsagor .... 18:197

Sydöstra Hälsinglands domsaga........................ 18:204; 27:264

Medelpads östra domsaga..................................... 18:207

Västerbottens södra domsaga.................................. 18:215

Västerbottens norra domsaga.................................. 18:218

Luleå domsaga............................................... 18:221

Torneå domsaga...................................... 18:224; 27:252

Lysings och Göstrings domsaga................................ 18: 229

Mellersta Värends domsaga ................ 18:235

Hallands läns norra domsaga.................................. 18: 241

Gudhems och Kåkinds domsaga................................ 18: 245

Vadsbo norra domsaga........................................ 18: 248

Härjedalens domsaga ......................................... 26: 302

Gällivare domsaga............................................ 26: 334

Sevede och Tunaläns domsaga ................................ 33:200

2. Framställning om ökat antal tingssammanträden i:

Piteå tingslag................................................ 13: 226

Södra Roslags domsaga ....................................... 32:250

Sollentuna och Färentuna domsaga ............................ 32:258

Aska, Dals och Bobergs domsaga............................... 32: 265

Aspelands och Handbörds domsaga............................ 33:195

Nederluleå tingslag........................................... 33:197

Livgedingets domsaga ........................................ 33:198

3. Uttalanden rörande lämpligheten av att större domsagor bestå av

allenast ett tingslag............................................. 18:177

4. Framställning om uppdelning och sammanslagning med angränsande
domsagor av:

Vifolka, Valkebo och Gullbergs domsaga........................ 23:210

Inlands domsaga ............................................. 24: 260

Västerbottens södra domsaga.................................. 25:255

Finspångaläns södra domsaga.................................. 25: 268

Västmanlands södra domsaga.................................. 28: 266

Nätra och Nordingrå domsaga................................. 29: 261

Skånings, Valle och Vilske domsaga ..................... 31: 217; 37: 196

Sevede och Tunaläns domsaga................................. 31:227

Södersysslets domsaga ................................ 40: 206 (43:130)

5. Framställning om sammanslagning av:

Listers och Bräkne domsagor.................................. 25: 218

538

Uppsala läns mellersta och Uppsala läns södra domsagor.......... 25: 249

Östra härads och Västra härads domsagor...................... 33:178

Mellersta Roslags och Norra Roslags domsagor.................. 35: 294

6. Framställning eller utlåtande angående ifrågasatt omreglering av:

domsagorna i Västerbottens län ....................... 29:218; 46:236

Nordmarks, Jösse och Södersysslets domsagor.................. 32: 239

Östra Göinge, Villands samt Gärds och Albo domsagor............ 42: 164

7. Framställning om gemensamt tingsställe för Östra Värends domsaga 21: 361

8. Framställning om indragning av brottmålsdomarebefattningen i

Norrbottens län................................................ 13:169

9. Framställning om begränsning av antalet nämndemän i vissa dom -

sagor ..................................................... 13:202

10. Framställning om ökat antal sammanträden med tremansnämnd i

syfte att bereda snabbare rättsskipning i städer under landsrätt...... 25: 274

11. Till handläggning å tingssammanträde med tremansnämnd ha

upptagits ärenden, som rätteligen skolat handläggas av rätten med
fulltalig nämnd ................................................ 27:105*

12. Handläggning av vanligt rättegångsmål å slutting .... 28: 96* (29: 10)

13. Framställning om förstärkning av arbetskrafterna i:

Södertörns domsaga .................................. 21:366; 31:245

Askims m. fl. härads domsaga.......................... 22: 223; 24: 233

14. Framställning i anledning därav att häradshövdingen i Södra
Åsbo och Bjäre domsaga på grund av fullgörande av offentliga uppdrag
icke tillträtt sitt ämbete ännu mer än tolv år efter utnämningen 23:172

15. Ofullständiga domböcker, protokoll, rotlar m. m. 11:29*; 13:21*;

20:243*; 25:13*; 30: 66*

16. Framställning om skärpt påföljd för underlåtenhet att fullgöra

renovationsskyldigheten ........................................ 13:157

17. Framställning angående skyldighet för tingslag och städer att an skaffa

ändamålsenliga lokaler för förvaring av domstolarnas arkivhandlingar
............................................. 11:244 (43:129)

18. Framställning angående behov av tidsenliga bestämmelser rörande

häradsrätternas sessionstider och tingens kungörande m. m......... 29: 247

19. Fråga om tiden för början av häradsrätternas sessioner, målens

och ärendenas ordningsföljd m. m................................. 32:175

20. Fråga om beskaffenheten av uppropslista vid underdomstol 35: 232; 36:178

21. Fortsättande av session till sent på natten.................... 39:144

22. Fråga huruvida i brottmål vissa personer bort på ågklagarens begäran
höras upplysningsvis rörande sin vandel.................... 25:138

23. Obehörigt förordnande om brottmåls handläggning inför lyckta

dörrar ........................................................ 28: 44*

24. Fråga om möjligheten att i mål om olovlig underrättelseverksamhet
hemlighålla tilltalads namn .................................. 45:148

25. Frågor huru förhandlingar vid underdomstol böra i yttre avseenden
anordnas för att allmänheten skall kunna utan svårighet uppfatta

vad som förekommer.................................... 28:164; 48: 55

539

KAP. 4 (Huru särskilt häradsting skall hållas, som kallas urtima ting)

1. Dröjsmål med anmälan till domstol om häktning 11:148; 16:174; 20:251*

2. Dröjsmål med företagande av rannsakning med häktad........ 11:162

3. Dröjsmål med avkunnande av utslag rörande häktad............ 22: 41*

4. Dröjsmål med översändande av rannsakningshandlingar i mål, som

för fortsatt handläggning hänvisats till annan domstol ............ 16:141

KAP. 6. (Om rådstuvurätt)

1. Fråga angående begagnande av fullmakt vid val av borgmästare 13:239

2. Framställning angående närmare bestämmelser i fråga om tid för

doms avkunnande vid rådhusrätt ................................ 36: 248

KAP. 8 (Om hovrätt)

1. Framställning om upphävande av adelns forum privilegiatum .... 11: 284

2. Angående forum för tredje polisintendenten i Stockholm vid åtal

för tjänstefel................................................... 22: 82

3. Framställning om förbättrade tjänstelokaler för hovrätten över

Skåne och Blekinge............................................. 13:182

4. Framställning angående åtgärder för vinnande av bättre kommuni kation

mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten, avseende
bl. a. inrättande av kommissionärer i hovrätterna och nedre
justitierevisionen ............................................... 46:249

KAP. 9 (Om domare rättegångstimma försummar)

1. Förfallolös utevaro av domhavande från ämbetsförrättning...... 142: 19*

2. Nämndemän ha, utan att yrkande därom framställts och tillfälle

beretts dem att yttra sig, fällts till ansvar för utevaro från ting...... 26:263

KAP. 10 (Om laga domstol i varjehanda rättegångsmål ) — Äldre
lagar om lagsökning och om handräckning för fordran

1. Rådhusrätt har, utan att yrkande därom framställts, hänvisat häktad
för fortsatt rannsakning vid krigsdomstol...................... 20:332

2. Fråga huruvida ett av överexekutor avdömt lagsökningsmål bort

såsom tvistigt hänskjutas till domstol..................... 16:64* (17: 24)

3. Fråga huruvida handräckning för fordrans utfående kan påkallas

hos flera gäldenärer genom en och samma ansökan................ 29:166

4. Fråga huruvida i lagsökningsmål av omyndig undertecknat av betalningskontrakt

innefattade skriftligt fordringsbevis............ 44:152

5. Bristfälliga anteckningar i dagboken över lagsökningsmål m. m. 44:175

KAP. 11 (Om stämning)

1. Felaktigheter vid delgivning av stämning i faderskapsmål m. m. 21:288

2. Obehörigt uppskov i mål, däri stämning icke inom rätt tid delgivits

svarandepart .................................................. 22: 18*

540

3. Felaktigt förfarande av polismän genom att vid delgivning av
stämning i brottmål mot vederbörandes vilja intränga i dennes bostad

4. För brott åtalad person har fällts till böter för utevaro, oaktat
stämningen icke personligen delgivits honom utan fästs å hans husdörr

5. Felaktigt förfarande av åklagare att till polismän överlämna av

honom in blanco underskrivna stämningsblanketter, avsedda att utan
hans hörande användas vid stämning för fylleri m. m...............

6. Fråga om skyldighet för landsfiskal att på begäran av enskild part

delgiva stämningar m. m.........................................

7. Av intyg om delgivning av stämning bör framgå var delgivning

skett ..........................................................

8. Dröjsmål med delgivning av stämning i brottmål...............

9. Fråga om förfarandet vid delgivning av stämning, som enligt It

kap. RB skall uppläsas i kyrka..................................

KAP. 12 (Huru förfaras skall, när stämning försittes; och om laga
förfall)

1. Vite för utevaro har ådömts part, som på grund av utlandsresa haft

laga förfall. Tillika opåkallat föreläggande att iakttaga personlig inställelse
.......................................................

2. Sedan aktiebolag förelagts vid vite att iakttaga inställelse i tviste mål

men uteblivit, har domstolen dömt viss styrelseledamot att utgiva
vitet, oaktat denne icke erhållit del av vare sig stämning eller föreläggandet
............................................ 17:110*

3. Obehörigt föreläggande för svarandepart i tvistemål att vid vite infinna
sig vid nästkommande rättegångstillfälle....................

4. Framställning om införande av bestämmelser rörande delgivning

med utebliven svarande av uppskovsbeslut........................

5. Felaktigt förfarande att, utan föreskrift om beslutens delgivning,

meddela styrelseledamot i bolag upprepade förelägganden att vid vite
tillse att bolaget såsom svarandepart iakttog inställelse samt att utdöma
vitena utan att delgivning skett................... 24: 96*

6. Fråga om rätt för kärande, som gör sig skyldig till uppropsförsum melse

men inställer sig före rättegångstimmans slut, att påkalla tredskodom
.......................................................

7. Framställning om ersättning till person för avtjänande av böter,

vilka ådömts honom för utevaro som svarande, ehuru laga förfall förelegat
..........................................................

8. Uppskjutet tvistemål har felaktigt avskrivits i anledning av upp ropsförsummelse

...............................................

KAP. 13 (Om jäv mot domaren)

1. Framställning om ändring i instruktionen för nedre justitierevisionen,
avseende förbud för revisionssekreterare att föredraga mål vari
han dömt eller som han tidigare föredragit i hovrätt................

24: 207
38:156

41:134

22:212

20:393
37: 165

46:169

16:169

(18: 15)
21:233
23:189

(26: 7)

25:123

34:261
35: 21*

12:222

541

2. Rådman har själv deltagit i beslut, varigenom han förordnats till
förundersökare i brottmål och varigenom ersättning tillerkänts honom
för förundersökningen .......................................... 44:132

KAP. 14 (Huru för rätta käras och svars skall, m. m.)

1. Felaktigt föreläggande för part att delgiva motparten meddelat

uppskovsbeslut ................................................ 11: 72*

2. Fråga om delgivning av uppskovsbeslut........................ 11:105

3. Obehörigt uppskov med mål för att part skulle förete protokoll från

tidigare rättegångstillfällen .............................. 11:163; 21: 229

4. Dröjsmål med återupptagande av vilandeförklarade mål......... 13:149

5. Domstol har beviljat upprepade uppskov i mål, som domstolen ej

varit behörig att upptaga till prövning.................... 15: 58* (18: 10)

6. Obehörig vägran att bevilja uppskov i brottmål 18:141; 27:178* (28: 11)

7. Fråga huruvida domstol bort förelägga svarandepart vid vite att

avgiva fullständigt svaromål ............................ 20:30* (21: 9)

8. Fråga huruvida — sedan domstol i anledning av parternas utevaro
uppskjutit tvistemål till annat rättegångstillfälle — hinder förelegat

att senare under dagen upptaga målet på parternas begäran........ 22:170

9. Dröjsmål med handläggning och avgörande av tvistemål........ 42:131

10. Fråga huruvida domstol, som meddelat part bevisningsföreläg gande,

ägt vägra vittnesförhör, som påkallats vid senare rättegångstillfälle
än det föreläggandet avsåg.................................. 43: 67

11. Underlåtenhet av häradshövding att vid handäggning av brottmål

höra de tilltalade angående omständigheterna vid gärningarnas begående
m.m................................................... 46: 18*

12. Fråga huruvida framställt yrkande ändrats eller återkallats

24: 126; 29: 151; 49:64* (50: 8)

KAP. 15 (Om laga ombudsman eller fullmäktig) — 1919 års lag ang.
förordnande av rättegångsbiträde åt häktad

1. Obehörigt föreläggande för svarandepart att vid vite iakttaga personlig
inställelse................................................ 20: 281

2. Fråga om lagligheten av domstols beslut att till rätten hämta svarandepart,
som tillstädeskommit genom ombud ............ 21:48* (22: 10)

3. Underlåtenhet att i brottmål, där straffarbete kunde följa å brottet,

höra den tilltalade personligen m. m.............................. 32: 55*

4. Fråga om allmän åklagares befogenhet att uppträda som rättegångsombud
åt svarande i brottmål....... 11: 115; 13: 108; 31: 198; 34:243

5. Fråga huruvida ordförande i underrätt bör få inneha uppdrag som
godman eller syssloman i konkurs, anhängig vid samma underrätt

17:151; 20: 81

6. Fråga huruvida rådman förfarit felaktigt genom att bedriva privat

juridisk verksamhet ............................................ 20: 81*

7. Ledamot av rådhusrätt har uppträtt som rättegångsombud vid

samma rådhusrätt.............................................. 22: 25*

542

8. Framställning angående åklagares rätt att bedriva advokatverksamhet
........................................................

9. Felaktigt avvisande av rättegångsombud ...... 21:48* (22:10);

10. Underlåtenhet att avvisa rättegångsombud. Tillika fråga huruvida

person, som biträtt tilltalad allenast med uppläsande av skriftlig inlaga,
varit att anse som rättegångsbiträde........................

11. Partsombud, som vid fullföljd av talan i hovrätt för aktuarien

företett originalfullmakt, har — på grund av ofullständig anteckning
därom av aktuarien — förklarats ej ha styrkt sin behörighet. Fråga
huruvida hovrättsdivisionen var skyldig att före målets avgörande förhöra
sig hos aktuarien om originalfullmakt företetts................

12. Felaktigt förfarande av hovrättsdivision genom att — sedan part i

hovrätten fullföljt talan i vissa mål, därvid originalfullmakt företetts
men uttryckligen åberopats endast i ett av målen — förklara partens
talan i övriga mål ej kunna upptagas till prövning................

13. Felaktigt underkännande av rättegångsombuds fullmakt .......

14. Fråga huruvida domare sökt att, med undanskjutande av parts
rättegångsbiträde, påverka parten att återtaga framställt yrkande ..

15. Framställning om lagändring i syfte att tillgodose häktads behov

av rättegångsbiträde vid fullföljd av talan m. m............. 17: 388;

16. Framställning om skyldighet för fängelseföreståndare att under rätta

häktads rättegångsbiträde om tiden för vilandeförklarat måls
upptagande till förnyad handläggning. Tillika framställning om ersättning
till advokat, som ej erhållit dylik underrättelse och därför ej kunnat
framställa ersättningsanspråk i målet ........................

17. Felaktigt förfarande att förplikta häktad, som förklarats straffri,

att återgälda statsverket vad som utgått till hans rättegångsbiträde
.................................................. 32:227;

18. Fråga huruvida anhållen person bör tillåtas sammanträffa med

försvararen .............................

KAP. 16. (Om invändningar i rättegång in. m.)

Framställning om förtydligande av 10 §, avseende rätt att fullfölja
talan mot beslut rörande ersättning till rättegångsbiträde åt häktad

KAP. 17 (Om laga bevis)

1. Underlåtenhet att avhöra tillstädesvarande person som vittne,

m. m..........................................................

2. Domstol har beslutat om vittnes hämtande till rätten utan föregånget
vitesföreläggande ........................................

3. Obehörig vägran att tillåta vittnesförhör 142:15*; 16:12*; 16:18*;

4. Fråga om domstols skyldighet att på begäran av häktad inkalla av

denne uppgiven person som vittne................................

5. Fråga om prövningen av ersättning till vittne, vars anspråk medgivits
av den som påkallat vittnets hörande ......................

36: 242
23: 85*

42:131

27: 64*

30: 17*
37: 34*

40:151

18: 282

32:230

42: 44*
44:118

12: 467

11: 72

14: 17*
17: 18*

30:194

11:268

543

6. Framställning om rätt för vittne, som åberopas av enskild part, att

i mål där parten ej åtnjuter fri rättegång erhålla förskott å inställelsekostnaden
............................................. 27:291 (43:129)

7. Framställning om högre traktamentsersättning till vittnen i brottmål
m. .............................................. 42: 166 (43:130)

8. I civilmål har edgång medgivits, oaktat vederbörande vid tidigare

rättegångstillfälle redan brustit åt eden.......................... 12:212

9. Obehörig undersökning av vittnens antecedentia................ 32: 202

10. Målsägande hörd som vittne......... 11:75*; 12:27*; 13:39* (16: 2)

11. Fråga huruvida provokatör, som själv är straffri för den provocerande
handlingen, är att anse som angivare och således jävig att vittna 17:136

12. Trolovning som vittnesjäv .................................. 23:130

13. Fråga om möjlighet för part att, sedan vittne vid underrätt förklarats
jävigt, ånyo få jävsfrågan prövad vid underrätten.......... 23:126

14. Fråga om domstolens processledande verksamhet vid vittnesför -

hör, som äger rum i ett vid annan domstol anhängigt mål.......... 28:185

15. Vittne avhört i motpartens frånvaro ......................... 11:157

16. Då vittnesförhör på grund av vittnets rädsla för ena parten anställts
i dennes frånvaro, har motparten felaktigt tillåtits närvara . . 32:195

17. Vittnesförhör på begäran av utländsk domstol................ 22: 200

KAP. 18 (Om den som kommer under parternas rättegång in)

Av mellankommande part utan stämning väckt talan har felaktigt
upptagits till prövning..........................................

KAP. 21 (Om rättegångskostnad och skadestånd)

Fråga huruvida ersättning för veterinärbesiktning i mål om ansvar för
djurplågeri kunde uttagas av den dömde, oaktat yrkande därom icke
framställts i målet..............................................

KAP. 24 (Om rättens utslag och dom)

1. Dröjsmål med avkunnande av dom............ 16:51* (18:17); 35:228

2. Fråga om parts rätt att i samband med handläggning av mål inför
underrätt framställa begäran om utskrift av protokollen i målet,

..................................................... 16: 155; 35:250

3. Fråga huruvida domstol bort utdöma förelagt vite att avgiva fullständigt
svaromål, m. m......................................... 20: 30*

4. Fråga huruvida domstol vid handläggning av tvistemål förfarit fel aktigt

genom att, oaktat uppskov begärts och ingen av parterna överlämnat
målet, i deras frånvaro meddela slutligt utslag.............. 20:118*

5. Fråga huruvida domstol, som beslutat utdöma förelagt vite såsom
medel att framtvinga medverkan av part vid utredning av rättegångsmål,
må utan hinder därav att besvär över beslutet anförts meddela

nytt vitesföreläggande .......................................... 35: 212

6. Uttalande angående önskvärdheten av tydlig domsmotivering .... 17: 21

7. Ofullständig domsmotivering i mål om ansvar för tjänstefel

28: 139 (29: 11); 30: 91

544

8. Ofullständig domsmotivering i trafikmål....................... 40:183

9. Ändring av avkunnad dom .................... 20:426; 37:34*; 40:12*

KAP. 25 (Om sättet för fullföljd av talan m. m.)

Felaktig fullföljdshänvisning ..................... 11: 72*; 13:134; 13:137

Kap. 27 (Om förfarandet i mål, som genom besvär eller underställning
till hovrätt inkommit, m. m.)

1. Lagakraftbevis utfärdat å underrätts utslag i brottmål, oaktat

utslaget inom behörig tid överklagats..................... 30:233; 46:197

2. Framställning om rätt för part, som till hovrätt ingivit underrät tens

protokoll, att kostnadsfritt erhålla nytt protokoll i händelse av
muntligt förhör i hovrätten.............................. 42:179 (44:176)

3. Framställning i syfte att bereda minderårig, som intagits å uppfostringsanstalt,
samma förmåner som häktad i fråga om fullföljd av talan

i hovrätt ...................................................... 32:267

4. Framställning i syfte att bereda straffriförklarad, som befunnits
vara i behov av vård å sinnessjukhus, samma förmåner som häktad i

fråga om fullföljd av talan i hovrätt.............................. 45:179

5. Framställning om införande av skyldighet för hovrätt att översända
avskrift av dom eller utslag till underrätt, som i målet dömt

24:277 (25:214)

KAP. 30 (Om fullföljd av talan mot hovrätts beslut m. m.)

1. Framställning eller utlåtande angående åtgärder för nedbringande

av arbetsbalansen i högsta domstolen.............. 12: 437; 13:262; 46: 236

2. Statistiska uppgifter angående utgången av mål, som fullföljts från

underrätterna .................................................. 15: 68

3. Framställning angående befogenheten av statskontorets praxis att

för återbetalning av revisionsskilling fordra företeende av domen i originalexemplar
.................................................. 11:257

4. Felaktig avfattning av intyg avseende befrielse från erläggande av

revisionsskilling .......................... 13:95; 14:111; 26:279; 28:117*

KAP. 31 (Huru dom må återbrytas)

Utlåtande över upprättat förslag angående utsträckt möjlighet att
återbryta dom i brottmål........................................ 37:175

b) Promulgationslagen d. 14 juni 1901

Framställning om ändring av 1748 års brev om fataliers bevarande i

mål från Gotland............................................... 12: 220

c) Nya rättegångsbalken

Vid inspektioner gjorda iakttagelser rörande tillämpningen av nya rättegångsbalken
m. m............................. 49:234; 50:219; 58:144; 60:114

545

KAP. 1 — Lagen om handläggning av domstolsärenden — Lagsökningslagen 1.

Handläggning av rättegångsmål å alltför sen tidpunkt på dagen .. 54:107

2. Domförhet i ärende om överflyttande av vårdnad om barn...... 60:112

3. Vissa vid inspektioner gjorda anmärkningar mot handläggning av

lagsökningsmål................................................. 60:104

4. Fråga huruvida gäldenär haft skäl för invändning i lagsökningsmål.

Tillämpning av 12 § första stycket lagsökningslagen................ 52:115

5. Fråga om utdömande av kostnad i lagsökningsmål, då kostnaden

icke närmare uppgivits.......................................... 51:222

6. Framställning om förtydligande av stadgandet i 22 § andra stycket
lagsökningslagen om rätt för borgenär till ersättning för kostnad i mål

om betalningsföreläggande ...................................... 59:199

7. Dröjsmål med handläggning av mål angående betalningsföreläggande
................................... 54:172

8. Fråga om avvisande av ansökan om betalningsföreläggande. Tillika

fråga om kostnadsersättning åt gäldenären........................ 58: 83

9. Framställning om ersättning åt enskild person för skada, som upp kommit

därigenom att en i lagsökningsmål ingiven växel av misstag
utlämnats till obehörig.......................................... 60: 89

KAP. 4 — KK med vissa bestämmelser ang. rådhusrätt och magistrat,
m. m.

1. Utlåtande över upprättad promemoria angående införande av särskilda
domstolsdräkter m. m..................................... 49:201

2. Underlåtenhet av häradshövding att till tjänstgöring i häradsnämn den

inkalla nämndeman i tur med övriga nämndemän.............. 50: 99

3. Felaktigt förfarande av domare genom att uppskjuta huvudför handling

för att som ersättare för jävig nämndeman anskaffa i tjänst
varande nämndeman............................................ 53:236

4. Tjänstefel av nämndeman genom röjande av innehållet i en av

domstol vid enskild överläggning beslutad men ännu icke offentliggjord
dom ............................................. 55:102* (56: 11)

5. Fråga om domarjäv vid ådömande av straff för rättegångsförseelse 57:172

6. Kränkande eller eljest olämpliga yttranden av domare mot parter,

vittnen m. fl.................................................... 59: 15*

(jfr in I a) Äldre rättegångsbalken kap. 1)

7. Nedsättande uttalande i häradsrätts dom om administrativ myndighets
behandling av ärende.................................... 50:122

8. Fråga om diarieföring hos Stockholms rådhusrätt av dit ingivna

stämningar och andra handlingar................................ 57:160

9. Fråga i vilken omfattning hovrättsdomare må biträda annan med

uppsättande av rättegångsskrifter................................ 58: 30

18 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelse till 1963 års riksdag

546

10. Skriftväxling med ordföranden i Högsta domstolen angående domares
rätt att biträda enskild med utlåtande i förestående eller pågående
rättegång............................................... 60: 45

KAP. 5

1. Fråga huruvida vittne i kopplerimål finge höras inom stängda

dörraro ....... 57:182

2. Fråga huruvida i mål om fosterfördrivning laga skäl funnits för
domstolen att avkunna dom inom stängda dörrar och att giva förbud

mot dess utlämnande........................................... 59. 92

KAP. 6 — Protokollskungörelsen

1. Fråga om ändringar av memorialprotokoll, då protokollsuppsättning
sker efter förhandlingens slut................................ 52; 220

2. Utskrivning av aktprotokoll och fonografiska upptagningar skall

ske å arkiv värdigt papper ....................................... 50; 82

3. Fråga om rätt för partsombud att erhålla del av fonogram, som

upptagits av sakframställning och plädering vid huvudförhandling ... 55:173

KAP. 7

Framställning om resestipendier åt åklagare i anledning av rättegångsreformen
...................................................... 39:199

KAP. 10

Åsidosättande av regeln i 10 §, jämfört med 17 § första stycket 4., om
forum för tvist rörande skyldighet för hyresgäst att ersätta hyresvärd
för reparation, som hyresvärden verkställt........................ 59:103

KAP. 14

Underlåtenhet att förordna om sammanläggning av mål............ 57:153

KAP. 17

1. Oklar formulering av dom, varigenom förlikning, som berörde även

annan än part i målet, fastställts av domstol...................... 57:224

2. Underlåtenhet av domare att vid huvudförhandlings avslutande
tillkännagiva icke blott sättet utan även tiden för doms meddelande 56: 75

3. Fråga om förutsättning för förordnande om omedelbar verkställighet
av dom.................................................... 57:153

4. Misskrivning i hovrättsdom avseende fördelningen av utdömd rättegångskostnad
.................................................. 53:296

KAP. 18 — Lagen om fri rättegång

1. Om kvittning av kostnader i faderskapsmål.................... 60:101

2. Oriktigt beslut att avslå ansökan om fri rättegång..............

3. Fråga huruvida svarandepart, som beviljats fri rättegång efter det
målet redan handlagts vid ett eller flera tillfällen, är berättigad att
kostnadsfritt erhålla protokoll även för dessa rättegångstillfällen ....

4. Fråga huruvida den som i egenskap av god man för ett barn har att

föra dess talan i mål om äktenskaplig börd må enligt lagen om fri
rättegång förordnas till rättegångsbiträde för barnet..............

5. Framställning om rätt för svarandepart, som beviljats fri rätte gång,

att kostnadsfritt erhålla protokoll i målet, även om begäran därom
framställes först efter det utslag meddelats....................

6. Underlåtenhet av domstol att i slutligt utslag i mål, däri fri rätte gång

beviljats, uttala sig rörande ersättning till rättegångsbiträde,
m. ...........................................................

7. Fråga under vilka förutsättningar part, som åtnjutit fri rättegång,
må avfordras ersättning för kostnader, som guldits av allmänna medel

8. Felaktigt förfarande att — sedan person, som förordnats till biträde
enligt lagen om fri rättegång, befullmäktigat annan att föra talan i
målet — förklara den sistnämnde icke berättigad till ersättning av allmänna
medel. Tillika fråga om skyldighet för medelsförvaltare i domsaga
att till biträde översända ersättning, som utdömts av hovrätt ..

9. Ersättning av allmänna medel tillerkänd rättegångsbiträde allenast

för inställelsekostnad................................... 29:142*

10. Besked om beslut om fri rättegång har — jämte andra handlingar

— expedierats mot postförskott ......................... 28: 139*

11. Bristfälliga anteckningar i boken över fria rättegångar..........

12. Opåkallade och olämpliga uttalanden av landsfiskal vid bestyr Kande

av uppgift rörande en persons förmögenhetsförhållanden för erhållande
av fri rättegång........................................

13. Framställning om ändring av vissa bestämmelser rörande frågan
om åläggande för tappande part att gottgöra statsverket den förhöjning
av ersättningen, som tredje man kan bli tillerkänd av överrätt ..

14. Framställning angående den i 13 § lagen om fri rättegång stadgade

återbetalningsskyldigheten i vissa fall för part, som åtnjutit fri rättegång
...............................•■„••••:.....................

15. Tillämpningen av 13 § lagen om fri rättegång..................

KAP. 20 — Lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga

1. Framställning om förtydligande bestämmelser angående åklagares

åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus ..................................

2. Åklagares möjlighet att underlåta åtal på grund av den misstänktes

sinnesbeskaffenhet..............................................

3. Otillräckliga skäl för åtal.....................................

(jfr III G b) Promulgationsförordningen till strafflagen)

4. Felaktigt förfarande av åklagare genom att som villkor för åtalseftergift
— ehuru sådan eftergift lagligen ej kunnat ifrågakomma —

547
39: 65*

41:132

48:120

38:211

24: 200
29:190

24:190

(31: 7)

(29: 11)
44:171

45:155

55:271

58:116
60:122

47:220.

55:205
59:126

548

uppställa krav på att den misstänkte skulle lämna målsäganden ersättning
för skada, som ej följt av brottet............................. 50:132

5. Fråga huruvida åklagare ägt befogenhet nedlägga åtal för ordningsförseelser,
när han först vid domstolsförhandlingen erhållit kännedom

om förhållande, på grund varav åtal skäligen bort underlåtas, m. m. .. 49: 9*

6. Om skyldighet att angiva skäl för nedläggande av åtal.......... 60:116

7. Felaktigt förfarande av åklagare att — sedan åtal väckts för angi velsebrott

samt angivelsen därefter återkallats — nedlägga åtalet. Tilllika
fråga om domares befogenhet att i mål som nyss nämnts taga initiativ
till förlikning mellan målsägande och tilltalad i syfte att, om förlikning
träffades, åtalet skulle nedläggas.......................... 53: 231

8. Framställning om ersättning av allmänna medel till person, som in ställt

sig såsom målsägande vid domstol men underlåtit att där yrka
ersättning för inställelsen........................................ 54: 213

9. Fråga på vilken distriktsåklagare det ankommit att — då talan för
brott anhängiggjorts vid annan domstol än den, inom vars domvärjo
brottet begåtts — hos överåklagare inhämta erforderligt medgivande

till åtal........................................................ 48: 99

10. Lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga äger tillämpning

jämväl å åtal, som tullåklagare ämnar väcka vid tullmålsdomstol____ 49:117

11. Anställande av åtal mot underåriga utan att frågan om åtalseftergift
hänskjutits till överåklagarens prövning 46:231; 47:52* (48:12);

47: 62*; 47: 66*; 47: 71* (48:13); 47:150

KAP. 21

1. Tillämpningen av stadgandet i 2 § att misstänkt, som lider av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, icke behöver personligen infinna sig, om

hans hörande skulle vara utan gagn.............................. 53:253

2. Förordnande av offentlig försvarare i fall, då därtill föreslagen
advokat förberett försvaret innan framställning om förordnande gjorts 51:157

3. Underlåtenhet av domstol att på begäran av tilltalad, intagen å

säkerhetsanstalt, förordna offentlig försvarare för honom, m. m...... 56:194

4. Frågor om försvarares befogenhet att under förundersökning efter forska

vittnen och att själv höra dessa, m. m....................... 56: 96

5. Angående försvarares rätt att — i samband med pågående förhör

— i enrum meddela sig med den anhållne eller häktade.............. 60: 70

KAP. 22

Fråga om åklagares befogenhet att återkalla av honom utförd talan om
enskilt anspråk i anledning av brott.............................. 52:157

KAP. 23 — Förundersökningskungörelsen — Lagen med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig

1. Fråga huruvida skäl förelegat att inleda förundersökning om menedsbrott
....................................,.................. 53: 73*

549

2. Fråga om polismyndighets rätt att meddela beslut rörande tvångs medel

vid förundersökning angående brott, sedan ledningen av denna
övertagits av åklagaren....................................... • • ®0.147

3. Underlåtenhet av landsfiskal att leda och övervaka förundersökning

rörande anhållen person.........................••••••• 55: (56: 8)

4. Fråga om åklagares befogenhet att anmoda misstänkt att, vid

äventyr av tvångsåtgärd, underlåta att själv eller genom sin försvarare
taga kontakt med av åklagaren åberopat vittne. Tillika fråga om befogenheten
att avvisa försvarare från förhör med den misstänkte .... 56: 96

5 Fråga om förundersökningsledares befogenhet att lämna uppgifter

till pressen..................................................... 59:126

6. Ledande frågor vid förhör under förundersökning ............... 56: 80

7. Erinran under förundersökning om påföljden vid lämnande av oriktiga
uppgifter vid vittnesförhör.........................• • • •..... 58: 76

8. Sedan i anledning av viss persons uppgifter förundersökning inletts

mot prästman för tjänstefel, som skulle besta i anstötligt leverne, har
förundersökningsledaren i syfte att pröva sanningsenligheten av lämnade
uppgifter — utan att vidtala prästmannen — arrangerat ett besök
i dennes hem av uppgiftslämnaren. Fråga huruvida en för den misstänkte
så ingripande spaningsåtgärd kunde anses försvarlig med hänsyn
till arten av det ifrågasatta brottet, misstankens styrka, möjligheten
att vinna resultat i bevishänseende samt risken för skadeverkningar
.......................................... • • • • . 131* (54: 8)

9. Polisman har i samband med förundersökning till enskild person
utlånat en polisen tillhörig bandinspelningsapparat för att denne skulle
kunna upptaga ett väntat telefonsamtal med annan person, därvid den
senare icke skulle underrättas om att samtalet komme att inspelas.

Fråga om polismannens åtgärd kan anses otillbörlig................ 60. 22

10. Delgivning av stämning utan att den misstänkte fått del av förundersökningsmaterialet
samt dröjsmål att därefter tillhandahålla

detta material...........................................;...... 56 • 89#

11. Oriktig rapport till förman att delgivning enligt 23:18 RB ägt rum 58: 15
12 Dröjsmål med utredning och anställande av åtal i anledning av

brott.......................................................... 57:254

(jfr III G b) Promulgationsförordningen till strafflagen)

13. Angående förandet av liggare över anhållna............ 49: 249; 54:197

14. Framställning om upphävande av skyldigheten för distriktsåklagare
att till riksdagens ombudsmän översända avskrift av anteckningar

rörande anhållna ............................................... 54'' 281

15. Underlåtenhet att i förundersökningsprotokoll göra anteckning om

delgivning enligt 23:18 RB.................................69‘116

16. Framställning angående åtgärder för underlättande av delgivning

med sjömän av stämningar m. .................................. 59:189

17. Underlåtenhet av domstol att i brottmål förordna offentlig försvarare
för underårig............................................ 59: 15

550

KAP. 24

1. Fråga om de principer, som böra vara vägledande när det gäller att

med häktning eller reseförbud inskrida mot utlänningar, som under
tillfällig vistelse förövat brott här i riket.......................... 50:161

2. Anhållande utan laga skäl 50:42*; 51:42* (52:8); 55:78* (56:8);

57:13* (58:12, 59:14); 59:126
(jfr III G b) Promulgationsförordningen till strafflagen)

3. Anhållande utan nya häktningsskäl av person, om vilkens häktande

framställning redan förut gjorts men avslagits..................... 54:139

4. Felaktigheter av polis- och åklagarmyndigheter vid tillämpningen
av bestämmelserna om anhållande av för brott misstänkta personer

49:249; 54:197

5. Fråga huruvida — i mål om otukt med barn under 15 år — åklagaren
bort vidtaga åtgärd till förhindrande av fortsatt brottslighet samt,

då sådan åtgärd ej vidtagits, huruvida barnavårdsnämnd ägt ingripa 60: 66

6. Om samordning av bestämmelserna om anhållande och om handräckning
för omhändertagande enligt barnavårdslagen.............. 59:168

8. Framställning om förtydligande av 12 §, avseende frågan om sön dagsregelns

tillämpning vid bestämmande av tid för avlåtande av
häktningsframställning.......................................... 53. 34,3

9. Felaktigt beslut av rådhusrätt om hämtning av för brott misstänkt

person till häktningsförhandling.................................. 51: 55

10. Dröjsmål med fullföljande av förundersökning i häktningsmål

samt utsättande av huvudförhandling............................ 56; 80

11. Censurering av artiklar i tidning, som anskaffats för häktad medan

denne förvarades å sinnessjukavdelning vid fångvården............ 57:246

KAP. 27

1. Fråga om polismyndighets förfarande vid omhändertagande av
gods, som avhänts någon genom brott, samt vid utlämnande av sådant

gods till den ursprunglige ägaren ................................ 50; 58

2. Underlåtenhet att beslagtaga gods, som av polisen omhändertagits

hos för brott misstänkt person och till vilket denne sedermera påstått
äganderätt..................................................... 55:192

3. Omhändertagande av gods i samband med förundersökning utan

att beslag skett, m. m........................................... 5g. 7g

KAP. 28

Underlåtenhet av förundersökningsledare att utöva erforderlig tillsyn
över att vid husrannsakan gällande regler iakttagits............ 56: 80

(jfr III G b) Promulgationsförordningen till strafflagen m. m.)

KAP. 30

1. Lämpligheten av att domare besöker brottsplats och därvid erhåller
upplysningar av utredningsmännen............................... 60: 59

2. Ofullständig avfattning av dom................

3. Dröjsmål med avfattande och expediering av dom

4. Obehörig ändring av dom.....................

551

............... 58: 20

........ 58:20; 60: 15*

......... 58:20; 58: 38

KAP. 31

1. Felaktigt förfarande att ålägga tilltalad att gälda vittneskostnader,
som uppkommit till följd av huvudförhandlings inställande pa grund

av bristande domförhet hos rätten...............................•_ 53: 236

2. Stadgandet i 1 § om skyldighet för tilltalad, som fälles till ansvar i
mål, vari åklagare för talan, att till statsverket återgälda kostnaden
för hans hämtande till rätten har icke ansetts tillämpligt i fråga om
kostnader för häktads inställande vid rätten. Framställning om ersättning
till den som förpliktats ersätta statsverket kostnad av sistnämnd

art .......................................................... 59:193

3. Felaktigt förfarande av polismyndighet genom att låta å sinnessjukhus
intagen person till polisverket utbetala ersättning för transport av
honom till annan ort för undersökning rörande brott, som han påstått

sig ha begått................................................... 54:144

KAP. 32

Fråga om parts rätt till skäligt rådrum före första inställelse........ 57:153

KAP. 33

Förbiseende vid granskning av delgivningsbevis, i följd varav tredsko dom

kommit att meddelas mot person, som icke blivit behörigen stämd 59:112

KAP. 35

Åberopande av intyg som bevismedel i rättegång tillåtet i visst fall
utan hinder av stadgandet i 14 § ................................

58: 59

KAP. 36

1. I rättegång, vari föres talan mot samme person för flera brott,
gäller förbudet att höra målsägande som vittne jämväl i vad målet avser
brott, som ej berör honom............................._• • • •; • ■ 54:191

2 Fråga huruvida moder i mål om hennes barns äktenskapliga börd

* ® /1A, -1 AA

kan höras såsom vittne............................._----_......... DU 3.

Underlåtenhet av åklagare att vid huvudförhandling i brottmål
upplysa rätten om att person, som åberopades som vittne, var anhållen
såsom misstänkt för delaktighet i det brott, varom han skulle

höras................................................... 55:78* <56: »I

4. Fråga om skyldighet för vittne i kopplenmål att yppa for vittnet

vanärande handlingar ....................... • •_..........'''' ‘’ 5^‘13

5. Olämpligt förfarande av häradshövding att i första hand själv leda

förhör med parter och vittnen, m. ................................ 59: 15

552

6. Fråga om omständigheterna i annat mål än tryckfrihetsmål varit
sådana, att vittne bort utfrågas om han lämnat visst meddelande till
tidningspressen.............................

KAP. 37

Felaktigt partsförhör utom huvudförhandling................

KAP. 41

Underlåtenhet av domare att vid prövning av ansökan om vittnesförhör
till framtida säkerhet företaga närmare utredning om grunden för
ansökningen. Tillika fråga om villkoren och ordningen för medgivande
av sådan bevisupptagning, då den avser spörsmål som beröres av pågående
skiljemannaförfarande, m. m.................

KAP. 42

1. Om skriftlig förberedelse .........................

2. Felaktigt förfarande av ordförande i häradsrätt genom att föreslå
parterna i ett mål att hänskjuta uppkomna tvistefrågor till avgörande
av skiljenämnd samt föreslå sig själv till skiljenämndens ordförande ..

3. Domstols medverkan till förlikning i brottmål..................

4. Ersättning till av domstol förordnad medlare för åstadkommande

av förlikning mellan parter i rättegång....................

5. Fråga om förutsättning för att hålla huvudförhandling i omedelbart

samband med förberedelse och om detta kunnat angivas redan i kallelsen
till förberedelsen.......................

6. Bör domstol taga initiativ till återupptagande av vilandeförklarat

tvistemål? ................

60:100

51: 11*
58: 65

58: 63

57:153
60: 97

KAP. 44

1. Fråga huruvida utebliven svarandepart i mål om rätt till umgänge

med barn må hämtas till rätten............................... 52. 21

2. Fråga huruvida köpare av avbetalningsgods kunnat i tredskodom

aläggas skyldighet att aterlämna godset utan vidräkning............ 60: 98

3. Utdömande av ränta i tredskodom............................ 60-114

4. Felaktig hänvisning angående återvinningstalan mot tredskodom 57:190

KAP. 45

1. Bristande noggrannhet vid avfattande av stämningsansökan .... 56: 80

2. Dröjsmål med utsättande av huvudförhandling, m. m..... 58:20; 59: 64*

3. Arbetsbalanser hos domstolar och åklagare ............ 58:142- 60- 96

4. Underlåtenhet av åklagare att meddela domstol om ett efter stäm- ’

ning lämnat erkännande av åtalat brott i sådan tid, att utfärdad kallelse
a vittne kunnat aterkallas före huvudförhandlingen............ 51* 145

553

KAP. 46

1. Frågor om påbörjande av huvudförhandling eller verkställande av

bevisupptagning i fall då tilltalad uteblivit, m. m...................

2. Framställning angående åtgärder till säkerställande av att den, som

genom myndighets försorg skall inställas till förhandling inför domstol,
beredes nödig vila före rättsförhandlingen.........................

3. Fråga om målsägandens rätt att närvara under åklagarens sakframställning
.......................................................

KAP. 48

1. Ändring av strafförelägganden innan dessa godkänts............

2. Återkallelse av strafföreläggande..............................

3. Felaktigt förfarande av åklagare att ompröva godkända strafföreläggande
och nedsätta dagsbotsbeloppen..........................

d) Promulgationslagen d. 20 dec. 1946 — Militära rättegångslagen

1. Vid huvudförhandling i mål angående olovlig varuinförsel har yrkande
framställts om förverkande av en vid införseln använd bil,
oaktat ägaren — som ej deltagit vid införseln — icke instämts. På föranledande
av ledamot av rätten har åklagaren efter huvudförhandlingen
— för att rätta felet och möjliggöra dom — utfärdat stämning
rörande förverkandet, därvid osanna uppgifter lämnats om tidpunkten
för stämningens utfärdande och delgivning, varefter rätten med kännedom
om de sålunda vidtagna åtgärderna förklarat bilen förverkad ..

2. Fullföljdshänvisning i mål om omyndigförklaring, då överförmyndare
är sökande................................................

3. Framställning angående utfärdande av bestämmelser om tid för

upptagande efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande av mål eller
ärende, som utsatts till fullföljd å rättegångsdag bestämd enligt tidigare
gällande tingsordning.......................................

4. Utlåtande angående en inom justitiedepartementet upprättad promemoria
med utkast till militär rättegångslag......................

J) Jorddelningslagen m. m.

a) Äldre jorddelning^författningar

1. Vissa inspektionsanmärkningar ...............................

2. Felräkning vid ägostyckningsförrättning med avseende å mantals fördelningen

...................................................

3. Underlåtenhet av lantmätare att efter förrättad hemmansklyvning
överlämna skifteshandlingarna till förvar hos därtill utsedd delägare

4. Dröjsmål av lantmätare med fullföljande av förrättning avseende

hemmansklyvning, m. m. Fråga härvid huruvida lantmätaren ägt uppskjuta
förrättningen i avbidan på att delägare skulle införskaffa viss
för rågångssammanträde erforderlig utredning............ 17: 82*

51:163

51:235

57:214

51:219
58:151

51: 35*

57: 58*
60:112

48:164

48:167

12:417
12: 68*
15: 4*

(18: 11)

554

5. Fråga huruvida lantmätare vid ägomätning å köpings område låtit,

för erhållande av siktlinjer, nedhugga skog å angränsande ägor i otillbörlig
utsträckning .......................... 18: 41* (20: 3, 22: 8, 23: 7)

6. Felaktigt förfarande av länsstyrelse vid handläggning av ärende om
fastställande av avgäld till stamhemman från avsöndrad lägenhet genom
att förelägga sökanden att förebringa lantmäteriutredning, som

det ålegat länsstyrelsen ex officio att anskaffa...................... 19: 67

7. Försummelser vid förrättningar rörande laga skifte och ägostyckning,
avseende felaktiga anteckningar angående gränsförhållanden,
dröjsmål med ingivande till ägodelningsrätt av förrättningshandlingar

m.m.......................................................... 27:152*

b) Jorddelning slag en

Tolkningen av stadgandet i 21 kap. 55 § jorddelningslagen om att besvärstalan,
som ej fullföljts på föreskrivet sätt, skall av ägodelningsdomaren
avvisas. Tillika fråga om skyldighet för domare att vidarebefordra
till JO ställda skrifter, vilka inkommit till domaren........ 60: 51

IV. SJÖLAGEN MED DITHÖRANDE FÖRFATTNINGAR

A) Sjölagen m. m.

1. Framställning om ändring av 1 § sjölagen i syfte att underlätta

genomförandet av fusion mellan rederiaktiebolag.................. 54:217

2. Framställning angående gemensam skandinavisk lagstiftning om

bemanningen ombord å handelsfartyg............................ 18:329

3. Felaktigt förfarande av sjömanshusombudsman genom att å fartyg

påmönstra obehörigt maskinbefäl, m. m........................... 34:213

4. Förbud att nyttja fartyg, som ansetts bristfälligt, har meddelats

utan tillräckliga skäl och utan iakttagande av givna formföreskrifter 52: 202

5. Framställning om förtydligande av föreskrift i lagen om tillsyn å

fartyg rörande skyldigheten att för vissa fartyg anskaffa passagerarfartygscertifikat.
............................................... 52: 238

6. Felaktigt förfarande av valutakontoret genom att vid tillämpning
av gällande bestämmelser om förbud mot upplåtelse av svenskt fartyg
till utlänning genom tidsbefraktning uppställa krav på tillståndsprövning
jämväl beträffande resebefraktningsavtal, m. m............... 56:140

B) Förf. ang. olovlig varuinförsel — Förf. ang. olovlig varuutförsel
— Förf. ang. exportreglering

1. Sedan av tullåklagare framställt yrkande om förverkande av viss i
beslag tagen egendom lämnats utan bifall av domstolen, vilken tillika
hävt beslaget, har åklagaren — i samband med fullföljd av talan i
målet — ånyo tagit egendomen i beslag. Fråga bl. a. om befogenheten
härav ......................................................... 59:157

2. Fråga om vidgade möjligheter för tullmyndighet att inom rimlig tid
avskriva fordran på ådömd ersättning för olovligen införda spritdrycker
.......................................................

3. Fråga huruvida länsstyrelse bort på föreliggande utredning lämna

tillstånd till åtal för olovlig varuutförsel m. m.....................

4. Felaktigt beslut av länsstyrelse att icke lämna tillstånd till åtal för

olovlig varuutförsel m. m........................................

5. Framställning om skyldighet för åklagare att, då försäljning skall

ske av beslagtaget gods, dessförinnan underrätta ägaren............

6. Framställning om införande av uttrycklig föreskrift att försäljning

av egendom, som enligt 1916 års förordning om straff för olovlig varuutförsel
dömts förbruten, skall ske på offentlig auktion...... 45:191;

7. Statens jordbruksnämnd har som villkor för att visst äggexport företag

finge meddelas fortsatt exporttillstånd obehörigen föreskrivit
att företaget skulle ställa säkerhet för oguldna exportavgifter, för vilka
annat företag häftade, m. m............................. 56:11*

8. Ansökan om dispens från exportförbud till förhindrande av kapital flykt

har obehörigen avstyrkts för att åt landet bevara kulturhistoriskt
värdefullt konstverk ............................................

C) Tullförfattningar

1. Oriktig praxis i fråga om övertidsersättning för utklarering av fartyg
...........................................................

2. Angående tillämpningen av vissa bestämmelser om arvode för

skeppsmätning .................................................

3. Felaktigt förfarande av tullmyndighet genom att jämlikt tullstadgan
medgiva återutförsel av vissa importerade varor, vilka såsom tullfria
icke omfattades av stadgans bestämmelser. Tillika ådömande av
disciplinstraff utan att tillfälle beretts vederbörande att yttra sig, m. m.

21:12*

4. Tullmyndighet har obehörigen kvarhållit varor för utredning huruvida
de innehöllo tjuvgods.......................................

5. Dröjsmål av tullmyndighet i fråga om översändande till utmätningsman
av utslag angående böter för olovlig varuinförsel m. m.....

6. Obehörig ersättning för upprättande av för tullklarering erforderlig

fartygsanmälan ....................................... 37:109*

7. Felaktigt förfarande av tulltjänstemän att å tjänstetid mot ersättning
uppträda som svarandeombud i enklare tullmål................

8. Dröjsmål med underrättelse till speditör om ifrågasatt efterdebite ring

av tull ....................................................

9. Fråga om befogenhet för lokal tullmyndighet att utfärda anvisningar
röi’ande tullklarering vid resandetrafik......................

555

60:274

20: 355
48: 41
20: 484

48:184

(57: 8)

56:161

12:205
13:109

(22: 10)
23:161
28: 82*
(38: 9)

38:158
43: 80
59:359

556

V. VÄXELLAGEN

1. Redogörelse för inspektionsanmärkningar...................... 12:404

2. Fråga om växelprotestförrättares skyldighet att efterforska accep tantens

adress.......................................... 28: 55* (30: 8)

3. För tidigt verkställd växelprotest.............................. 44:137

4. Till rådhusrätt ingiven växel i kravmål har förkommit.......... 25: 62*

5. Felaktigt förfarande av domstol att på grund av vissa invändningar

av svaranden underlåta att upptaga växelmål till saklig prövning .... 34: 34*

VI. FÖRFATTNINGAR ANG. HANDEL OCH NÄRINGAR
A) KF ang. utvidgad näringsfrihet

1. Fråga om skärpta åtgärder mot olaga gårdfarihandel............ 11:120

2. Underlåtenhet av landsfiskal — som på uppdrag av handlande

hållit realisationsauktion på landet — att tillse att vederbörligt tillstånd
därtill erhållits ........................................... 23: 25*

3. Konkurs- och myndighetsbevis, som skola bifogas handelsanmälan,

må ej utfärdas av landsfiskal eller stadsfiskal...................... 37:171

B) Lagen ang. handelsregister, firma och prokura

1. Redogörelse för inspektionsanmärkningar...................... 12:403

2. Framställning om höjning av avgifterna för registrering i handels och

föreningsregistren........................................... 16:244

3. Dröjsmål med införande i allmänna tidningarna av kungörelser angående
anmälan till handelsregister .............................. 16:144

4. Underlåtenhet att i kungörelser rörande anmälningar till handelsregistret
intaga uppgift om samtliga registrerade förhållanden...... 54:175

5. Framställning om ändring av 6 § för vinnande av ökat firmaskydd

med hänsyn till namnlikhet, m.m......................... 11: 233; 14:168

6. Av handelsbolag utfärdad fullmakt, som undertecknats med allenast
firmanamnet, har felaktigt underkänts........................ 19: 55

7. Framställning om behovet av lagändring rörande frågan om skyldighet
att anmäla avdelningskontor utan självständig förvaltning .... 13:158

8. Framställning om ändrade bestämmelser rörande firmateckuing för

handelsbolag................................................... 19:153

9. Framställning om införande av straffansvar för den som i anmälan

till handelsregistret mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift...... 12:254

10. Framställning om åtgärd till förhindrande att utlänning, som genom
bulvan driver handelsrörelse, registreras som prokurist.......... 12:251

C) Butikstängningslagst.

1. Framställning om lagändring i syfte att från lagens tillämpning
undantaga försäljning av tidningar å depeschbyråer................ 21: 346

557

2. Butikstängningslagens tillämpning vid torghandel.............. 57:325

3. Tillståndsprövning såväl enligt butikstängningslagen som enligt

ordningsstadgan för rikets städer ................................ 57: 342

D) Förf. ang. notarius publicus

1. Obehörigt förfarande av notarius publicus genom att såsom ombud
för enskild person ingripa mot myndighets tjänsteåtgärd 18:91*

(19:16, 20: 15)

2. Utlämnande av växlar i strid mot villkor för mottagen deposition 54: 40*

E) Kristidsförfattningar

a) Vissa äldre författningar

1. Framställning om ändring av vissa författningar rörande exportförbud
i syfte bl. a. att exportör, som i god tro överträtt eller söker överträda
bestämmelserna, icke skall drabbas av ansvar eller annan påföljd 16:246

2. Straff ådömt för lämnande av oriktig uppgift i och utfående av
ransoneringskort, oaktat sådant förfarande ej var straffbelagt 18:22* (19:11)

3. Obehörig indragning av ransoneringskort i kommun, som vägrat

att bestrida kostnder för arvode åt ordförande i kristidsnämnd...... 19: 85

4. Fråga om kristidsorgans befogenhet att på grund av ransonerings förseelser

avstänga näringsidkare från viss varutilldelning.......... 20: 402

5. Framställning om särskilda bestämmelser rörande frågan i vilka

fall åtal må anställas för förseelse mot kristidsförfattning som upphävts
......................................................... 20:478

6. Felaktigt förfarande av ledamot i statens bränslekommission genom

att uppdraga åt viss person att försälja ett kommissionen tillhörigt
fartyg med rätt att såsom provision tillgodoräkna sig vad som kunde
erhållas utöver visst belopp............................. 21:160* (22: 11)

7. Livsmedelsinspektör har själv obehörigen företagit utredning rörande
tjuvnadsbrott ............................................ 21:261

8. Livsmedelsfiskal har överskridit sin befogenhet genom att vidtaga

åtgärder för uppdagande av olovlig rusdrycksförsäljning .... 22: 69* (23: 9)

9. Fråga huruvida tjänstemän vid bränslekommissionen missbrukat

sin ställning genom att för egen del inköpa skog och därefter med vinst
överlåta det köpta på kommissionen .............. 22:121* (24: 7, 25: 7)

b) Allmänna förfogandelagen — Allmänna ransoneringslagen m. m. —

Lagst. ang. prisreglering

1. Fråga om tillämpning i vissa fall av 1939 års allmänna förfogandelag
beträffande enskilda tillhörande bilgummi...................... 47:159

2. Utdömande av vederlag för vara, som varit undantagen från beslag 49: 82

3. Vid avgörande av mål rörande kristidsförseelse åligger det domstol
ex officio att pröva fråga om tillämpning av förverkandebestämmelse,

som finnes stadgad beträffande förseelsen.......................... 49:152

558

4. Fråga om rätt för länsstyrelse att för undersökning av bilägares

bensinbehov låta genom polismyndighet verkställa avläsning av bilarnas
vägmätare ................................................. 50:114

5. Fråga om tillämpningen av förverkandebestämmelserna i 41 § all männa

ransoneringslagen med avseende å fall av olovlig körning med
motorfordon ................................................... 57:296

6. Felaktigt förfarande av föreståndare för priskontor vid kristidsstyrelse
genom att ingå i prövning av tvistigt rättsförhållande mellan

parter i ärende rörande ersättning för utförda körslor.............. 49: 38*

7. Kränkande uttalanden i tjänsteskrivelser av föreståndare för priskontor
vid kristidsstyrelse....................................... 49: 46*

8. Fråga om priskontrollnämndens befogenhet att verkställa lönsam hetsundersökningar

............................................. 57:204

VII. BYGGNADSLAGSTIFTNINGEN — LAGEN OM EXPROPRIATION

1. Frågor vid handläggning hos länsstyrelse av ärenden rörande upp rättande

av byggnadsplan, avseende uppgörande av ny grundkarta, bestridande
av kostnader för karta och plan m. m..................... 52:227

2. Felaktigt upptagande i lokala ordningsföreskrifter av frågor, som

regleras i byggnadslagstiftningen................................. 57: 327

3. Innebörden av regeln i 4 § tredje stycket expropriationslagen om
att, då rätt till expropriation blivit sökt, tillfälle skall lämnas bl. a. fastighetens
ägare att yttra sig över ansökningen.................... 59: 287

VID. FÖRFATTNINGAR ANG. VÄG-, JÄRNVÄGS-, POSTOCH
TELETRAFIK

A) Förf. ang. vägtrafik

a) Äldre författningar

1. Framställning angående revision av 1916 års förordning om automobiltrafik,
avseende skärpta åtgärder i fråga om utfärdande och återkallande
av körkort, trafikens övervakning, straffbestämmelserna m. m. 22: 244

2. Tillämpningen av vänsterregeln............................... 23:130

3. Framställning i syfte att åklagarna måtte erinras om skyldigheten

att till körkortsregistret insända utslag i vissa mål................ 23: 225

4. Framställning om utsträckt skyldighet för domstol att till körkortsregistret
insända utslag i trafikmål................................ 25: 241

5. Obehörig ersättning för utfärdande av nykterhetsintyg för ansökan

omkörkort ................................ 32:79* (33:8, 34:7); 37: 84*

6. Fråga om körkortssökandes skyldighet att anskaffa mantalsskriv ningsbevis

för utfående av nykterhetsintyg........................ 34:221

559

7. Framställning om skyldighet för polismyndighet att utan kostnad

för sökanden till denne översända nykterhetsintyg..................

8. Utslag, varigenom icke häktad person ådömts frihetsstraff för för seelse

vid förande av motorfordon, bör expedieras till länsstyrelse i två
exemplar, det ena för straffverkställighet och det andra för anteckning
i körkortsregistret ..............................................

9. Underrättelse om utslag i trafikmål skall tillställas körkortsregistret
genom översändande av avskrift av utslaget och icke i annan form

10. Underlåtenhet att anställa åtal för överträdelse av länsstyrelses
allmänna föreskrifter i fråga om yrkesmässig automobiltrafik m. m.

11. Fråga huruvida passagerare, som under färd med bil varit placerade
å bilens förarsäte på sådant sätt att de inkräktat på det för
bilens manövrering avsedda utrymmet, kunna härför ådömas ansvar

12. Fråga huruvida nykterhetsintyg bort utfärdas för person, mot
vilken förekommit vissa anmärkningar i nykterhetshänseende m. m.

13. Fråga huruvida bilinspektör förfarit felaktigt genom att, sedan han

medelst viss anordning ökat tjänstevikten av honom tillhörig bil, debitera
kostnadsersättning för resor i tjänsten efter högre taxa än som
eljest skolat gälla .................................... 53:201*

b) Vägtrafikförordningen och vägtrafikkungörelsen

1. Opåkallat polisförhör med utlänning i anledning av ansökan om

svenskt körkort, m. m...........................................

2. Undersökning rörande länsstyrelsernas praxis i fråga om återkallelse
av körkort..............................................

3. Fråga huruvida tillräckliga skäl förelegat att på grundval av laga kraftvunnen

dom avseende förseelse, som legat långt tillbaka i tiden,
meddela interimistiskt och därefter slutligt beslut om återkallelse av
körkort .......................................................

4. Ofullständig utredning hos länsstyrelse vid prövning av fråga om

återkallelse av körkort..........................................

5. Fråga om lämpligheten att vid avgörande av ärenden rörande åter kallelse

av körkort taga särskild hänsyn till huruvida körkortsinnehavaren
är beredd att ingå i nykterhetsförening....................

6. Fråga huruvida skäl förelegat att upptaga fråga om återkallelse av

körkort och att infordra förklaring från körkortsinnehavaren........

7. Beslut om återkallelse av körkort må grundas på brott — medhjälp

till rattfylleri — som begåtts före körkortets utfärdande. Tillika fråga
om tolkningen av SO § 2 mom. vägtrafikkungörelsen i vad avser skyldighet
för domstol att till körkortsregistret översända avskrift av dom,
varigenom körkortsinnehavare ådömts straff för anstiftan eller medhjälp
till rattfylleri eller s. k. rattonykterhet......................

8. Felaktigt översändande till länsstyrelse av uppgift om körkorts innchavare

ådömt straff för förargelseväckande beteende............

9. Om förutsättningarna för och förfarandet vid polismyndighets omhändertagande
av körkort .......................................

37:190

40:164
40:183
42:127

43:116
49: 26*

(54: 17)

58:278
55: 296

56:177
56:179

56:189
58:365

59:338
56:179
59:330

560

10. Framställning angående behovet av förtydligande bestämmelser

rörande begreppet tättbebyggt område i vägtrafikförordningen...... 59:370

11. Felaktigt upptagande av trafikfrågor i lokala ordningsstadgor . . 57:331

12. Genom lokal trafikföreskrift infört generellt förbud mot trafik

med motorcykel och moped under kvällar och nätter har ansetts sakna
laga stöd. Framställning om åtgärder till förhindrande av störande buller
från trafik med sådana fordon................................ 58: 313

13. Lokala trafikföreskrifter, fastställda med stöd av 1868 års ordningsstadga,
ha upphört att gälla................................ 60:117

c) Lagen om straff för vissa trafikbrott — KF ang. yrkesmässig
automobiltrafik m. m.

1. Framställning om fastställande av viss med hänsyn till alkohol halten

i blodet bestämd gräns, vid vilken förare av motorfordon skall
anses i lagens mening påverkad av starka drycker..................

2. Undersökning rörande åklagarnas och domstolarnas tillämpning av

lagstiftningen om trafikonykterhet...............................

3. Fråga huruvida sökande av drosktrafiktillstånd med hänsyn enbart

till hög ålder må anses olämplig som tillståndshavare.............. 60:258

B) Förf ang. järnvägs-, post- och teletrafik — Best. ang. tjänstebrev

1. Obehörigt förfarande av tågklarerare genom att avvisa passagerare,

som påstigit i gång varande tåg.................................. 49: 73*

2. Underlåtenhet av posttjänsteman att i postsparbanksbok anteckna

uttag av visst belopp.................................... 13: 74* (14: 3)

3. Obehörigt användande av statstelegram för meddelande i angelägenhet
utom tjänsten ........................................... 19: 75

4. Obehörigt användande av tjänstebrev vid expediering av kallelser

till kyrkostämma m. m............................ 14:92* (15: 57, 16: 4)

5. Fråga om skyldighet för präst att med tjänstepost återsända i

kyrka uppläst kungörelse angående vägstämma.................... 24:214

6. Fråga om rätt att använda tjänstebrev vid lämnande av upplysningar
ur kyrkoböckerna m. m................................... 51: 91

7. Fråga om rätt för utmätningsman att i vissa fall för försändelser i

utmätningsärenden begagna sig av tjänstebrevsrätten.............. 56:222

IX. FÖRFATTNINGAR ANG. ALLMÄN ORDNING OCH SÄKERHET

A) Förf. ang. polisväsendet

a) Lagen om ''polisväsendet i riket

1. Framställning om ny lagstiftning rörande polisväsendets organisation
m. m...................................................... 20:503

39:206
58:120

561

2. Fråga huruvida länsstyrelse vid tillämpning av 14 § 2 mom. bör

förelägga kommunen att fatta beslut av visst innehåll eller själv besluta
i saken ................................................... 42:161

3. Utlåtande över betänkande med förslag angående innebörden av

begreppet polismyndighet i olika författningar m. m................. 43:133

b) Polisreglementet m. m.

1. Framställning angående behovet av närmare anvisningar om vad

polischef har att iakttaga med avseende å polispersonalens vidareutbildning
....................................................... 60:359

2. Dröjsmål med utfärdande av antagningsbevis för fjärdingsman

17: 63* (18: 16)

3. Förordnande som polisbefäl har obehörigen meddelats av polischef,

m. m.......................................................... 35: 76*

4. Fråga huruvida vid arbetskonflikt polismans skydd och befogenhet

kunde tilldelas arbetare vid gas- och renhållningsverk.............. 26: 268

5. Ogrundad återkallelse av förordnanden för ordningsvakter...... 31:110*

6. Om anställningsförhållandena för extra polisman, beträffande vil ken

tvivel uppkommit huruvida hans medborgerliga inställning är sådan,
att han kan antagas komma att städse fullgöra sin tjänsteplikt .. 59: 292

c) Allmänna polisinstruktionen m. m.

1. Fråga om skyldighet för civil polismyndighet att biträda vid utredning
rörande brott, begånget inom militärt förband................ 42:111

2. Försummelse av polisman att vidarebefordra till honom överlämnad

besvärsskrift i alkoholistmål..................................... 33:117*

3. Olämpliga uttalanden av landsfiskal mot rättssökande .. 33: 21*; 36:156*

4. Uppträdande av polisman i spritpåverkat tillstånd under tjänsteutövning
...................................... 33: 120*; 39:14*; 52: 98*

5. Obehörig tillrättavisning av underordnad polisman i kränkande

ordalag........................................................ 34:159*

6. Olämpliga yttranden av polisman vid tjänsteförrättning........... 36: 98*

7. Olämpligt uttalande av polisbefäl mot annan polisman.......... 52:104*

8. Obehärskat uppträdande av polisman vid tjänsteförrättning...... 53: 227*

9. Olämpligt uppträdande av polisman under spaningsarbete....... 57:122*

10. Sedan polisorganisation i skrivelse till stadskollegium framfört an märkningar

mot kommunal tjänsteman, uppkommer fråga huruvida
förfarandet — om anmärkningarna vore ogrundade — kan innefatta
tjänstefel av vederbörande polismän.............................. 60: 304

11. Felaktigt förfarande av polisman genom meddelande till obehörig

att person — som dömts villkorligt för brott — stod under övervakning 54: 75*

12. Anlitande av underordnade polismän såsom borgensmän 40:109*; 41: 97*

13. Fråga huruvida en å restaurang företagen polisrazzia — därvid

samtliga gäster blevo föremål för kontroll — varit av omständigheterna
påkallad ............................................... 43:102

19 — Justitieombudsmannens ämbetsberiittelse till 1963 års riksdag

562

14. Fråga huruvida våld, som använts vid handräckning för persons

förflyttning från ålderdomshem, varit försvarligt och om handfängsel
därvid bort begagnas på sätt skett...................... 53:180*

15. Framställning om ersättning till person, som skadats till följd av

polisövergrepp .................................................

16. Obehörig tvångsförflyttning av zigenarsällskap från bad- och campingplats
......................................................

17. Fråga huruvida polisman ägt fog att omhändertaga spritpåverkad

person i dennes hem till förekommande av våld å hustrun .. 46:121*

18. Olämpligt förfarande av polisman att i kyrka under pistolhot gripa

person, som avvikit från sinnessjukhus............................

d) Instruktioner jör landsfiskaler, stadsfiskaler m. fl.

1. Fråga om bedömningen av landsfiskals ansvar för felaktig tjänsteåtgärd,
som företagits efter inhämtande av råd av landsfogden

53:180*

2. Dröjsmål av landsfiskal att vidtaga erforderliga åtgärder för under sökning

och beivrande av brott, varom misstanke bragts till hans kännedom
................................................. 57:87*

3. Olaga hämtning till polisförhör från ett landsfiskalsdistrikt till ett

annat .........................................................

4. Underlåtenhet av landsfiskal att underrätta landsfogden om misstanke
rörande grövre brott......................................

5. Underlåtenhet av polismästare att till allmänna åklagaren över lämna

polisrapport i anledning av gjord brottsanmälan, oaktat det icke
var uppenbart att brott ej förelåg................................

6. Dröjsmål av landsfiskal med utbetalning av vissa till honom översända
gratifikationer............................................

7. Dröjsmål av landsfiskal att besvara länsstyrelses remisser m. m.

26:90* (27:10); 52:71*

8. Framställning om förtydligande av stadgandet i stadsfiskalsinstruk tionen

rörande stadsfiskals skyldighet att utom tjänstetid vara tillgänglig
för mottagande av brådskande meddelanden ..............

9. Obehörigt förfarande av landsfiskalsassistent genom att, efter det

han för kronans räkning försålt beslagtagna älgkalvar, för egen räkning
förvärva delar därav eller framställa förslag härom................

e) Förf. ang. Polisunderrättelser

1. Försummelse att, sedan en till fängelse dömd person erhållit nåd,

återkalla hans efterlysning i Polisunderrättelser....................

2. Framställning om ändrade bestämmelser rörande efterlysning i

Polisunderrättelser av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit..........................................

3. Försummelse av polischef att — efter gripandet av en person, som i

sin frånvaro av domstol förklarats häktad och efterlysts i Polisunderrättelser
— lämna vederbörligt meddelande om gripandet..........

(54: 13)
57: 304
60:127*
(47: 12)
49:127

(54: 13)

(58: 13)
23:110*
27: 16*

46:194
25: 80*
(53: 21)

56: 237

57:130*

22:192

50: 181

55: 63*

563

f) Förf. ang. viss beredskapsplanläggning

Underlåtenhet av landssekreterare m. fl. att vidtaga erforderliga åtgärder
för genomförande av viss beredskapsplanläggning, som det ålåg
länsstyrelsen att granska...... 56:34*; 57:120* (58:154); 58:156* (59:220)

B) Förf. ang. ordningsväsendet

a) 1868 års ordningsstadga för rikets städer — Allmänna ordningsstadgan 1.

Felaktigt förfarande av kommunalborgmästare genom införande i
ortstidning av kungörelse om att vissa personer av honom anmälts

till åtal för bristande tillsyn i fråga om hunds utelöpande .... 48: 36* (49: 8)

2. Fråga om befogenheten att utfärda förbud mot badning inom

vattenområden i stad........................................... 56:197

3. Avfordrande av upplysning om innehållet av tillämnat politiskt

föredrag.............. 11: 20* (12: 2); 11: 43* (12: 4); 11: 50* (12: 4); 12: 7*

4. Ofullständig anteckning å anmälan om föredrag beträffande frågan

huruvida anmälan gjorts i behörig ordning........................ 13:117

5. Fråga huruvida tillräckliga skäl förelegat för magistrats vägran att
upplåta plats för politiskt föredrag 14:9*; 21:118*; 21: 121* (23:7);

21: 127*; 22: 36*

6. Meddelande av tillstånd och uppställande av villkor för anordnande
av offentliga föredrag, vilka endast krävt anmälan 15: 53* (16: 7, 17: 34)

7. Framställning angående behovet av ny lagstiftning rörande församlingsfriheten.
Tillika sammanställning av tidigare av JO anställda

åtal för kränkning därav........................................ 17:313

8. Obehörigt förbud av polismyndighet mot hållande av föredrag, som

å annan ort medfört åtal ........................................ 20: 54*''

9. Som villkor för tillstånd till offentligt föredrag har obehörigen föreskrivits,
att enskilda personer ej finge därvid omnämnas............ 31: 203

10. Som villkor för anordnande av demonstrationståg har obehörigen
föreskrivits att fanor och standar skulle i förväg uppvisas för polisen 12: 209

11. Fråga om obehörigt förfarande av polismyndighet genom att förbjuda
medförande i demonstrationståg av standar med viss inskrift

14: 94* (142:15, 16 : 5); 142: 2* (15: 32, 16 : 4)

12. I anledning av anmälan om konsert har anmälaren obehörigen

ålagts att delgiva anmälan vissa myndigheter...................... 21: 239

13. Ansökan om tillstånd att anordna offentlig nöjestillställning har

avslagits av obehörig hänsyn till annan tillståndshavare..... 28:63* (29: 9)

14. Fråga huruvida polismyndighet ägt meddela förbud mot uppförande
av skådespel, vars innehåll på grund av sitt för främmande

makt kränkande innehåll ansetts förargelseväckande ............... 45:108

15. Angående tolkningen av begreppet offentlig tillställning........ 57:342

16. Obehöriga villkor vid meddelande av tillstånd till offentliga tillställningar
m. .................................................

58: 373

564

17. Framställning angående behovet av särskilda bestämmelser rörande
offentliga föreställningar i hypnotism........................

18. Obehörigt förbud mot hållande av föredrag om hypnotism......

19. Framställning angående behov av ändrade bestämmelser rörande
förbud mot offentliga föreställningars anordnande å vissa helgdagar

20. Meddelande i lokala ordningsstadgor av bestämmelse om vid sträcktare

anmälningsskyldighet beträffande resande än som föreskrivits
i hotellstadgan ..........................................

21. Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t har kommerskollegium

upprättat normalförslag till hamnordning. Fråga huruvida vissa i förslaget
intagna bestämmelser rörande bl. a. delegation till kommunalt
förvaltande organ av befogenheten att utfärda straffsanktionerade
föreskrifter kunde anses lagligen grundade........................

22. Fråga om behövligheten av lokal myndighets tillstånd för nedkastande
av reklamtryck från luftfartyg.............................

23. Anmärkningar mot i lokala ordningsstadgor meddelade föreskrif ter,

varigenom bl. a. lagts onödigt tvång på allmänheten eller eljest
gjorts obefogad inskränkning i den enskildes frihet, m. m...........

24. Stadsstyrelse har meddelat vitesföreläggande att borttaga staket,

oaktat tredska ej förelegat.......................................

25. Obehörigt ingripande mot person, som drev verksamhet som stadsbud
...........................................................

26. Uppställande av obehöriga villkor vid meddelande av tillstånd enligt
allmänna ordningsstadgan, avseende villkor om skyldighet för tillståndshavare
att ersätta skada på grund av ianspråktagande av allmän
plats, att ersätta kostnader för transport av fyllerister, som omhändertagas
vid offentlig tillställning, att i försälj ningsrörelse endast anlita
partiellt arbetsföra, m. m. Fråga härvid om innebörden av kommunal
myndighet enligt 2 § tillkommande vetorätt. Tillika obehörig tillståndsgivning
i fråga om ianspråktagande av allmän plats för avlastning
av gods samt anordnande av parkering å enskild mark..........

b) Lagen om allmänna sammankomster

Obehörigt förfarande av komminister att nedriva affischer om frireligiöst
möte m. m.................................................

c) Förf. ang. biografföreställningar

1. Vid meddelande av tillstånd att anordna biografföreställning har
som villkor obehörigen föreskrivits dels att tillståndsbeviset skulle
före föreställningens början uppvisas inför polismyndigheten i orten,
dels att tillståndshavaren därvid skulle styrka att filmen godkänts av
statens biografbyrå och att lokalen upplåtits för ändamålet, m. m.

2. Äger polismyndighet i samband med tillståndsprövningen befogenhet
att utöva censur å film, godkänd av statens biografbyrå?........

15: 78
16: 41*

30: 252

52: 233

56:135
56: 225

57:317
19: 108
25: 84*

60:393

60:153

16: 58*
17:179

565

3. Fråga huruvida tillståndsbevis bort utfärdas för biografägare eller

hos denne anställd person .......................................

4. Delegation till underordnad polisman av befogenheten att inställa

eller upplösa biografföreställning.................................

d) Stadgan angående hotell- och pensionatrörelse

1. Framställning om ändring av 4 § i syfte att införa vidsträcktare anmälningsskyldighet
beträffande resande...........................

2. Felaktigheter i lokala ordningsstadgor rörande resandekontrollen . .

e) KF om explosiva varor

1. Ordningen och sättet för utövandet av länsstyrelsernas tillsyn över

efterlevnaden av bestämmelserna om explosiva varor..............

2. Framställning om införande i förordningen om explosiva varor av

föreskrift om befogenhet för polismyndighet att vid fara för missbruk
provisoriskt omhändertaga explosiv vara..........................

f) Vapenför ordning en m. m.

1. Underlåtenhet av domstol att i utslag, varigenom straff ådömts

för olaga innehav av vapen som beslagtagits, yttra sig i frågan rörande
vapnets förverkande ............................................

2. Länsstyrelsernas tillsyn över polismyndigheternas handläggning av

vapenärenden ..................................................

3. Fråga om förutsättningarna för och förfarandet vid återkallelse

av vapenlicens .................................................

4. Å sinnessjukhus vårdad person, som ansetts icke böra betros med

att inneha vapen, har vid flera tillfällen efter utskrivningen — även
lång tid därefter — utsatts för polisförhör angående eventuellt vapeninnehav.
Frågor rörande förutsättningarna och formerna för polisutredning
i sådana fall ..........................................

g) Förf. ang. pass

1. Angående behörigheten att utfärda pass i Haparanda..........

2. Fråga huruvida länsnotarie förfarit felaktigt genom underlåtenhet

att tillse, att av honom utfärdat pass — å vilket före expedieringen
visst utbyte av fotografier skett — varit i behörigt skick vid expedieringen
.........................................................

3. Framställning om ersättning till person för skada till följd av felaktighet
i ett för honom utfärdat pass............................

h) Förf. ang. utlänningar

1. Underlåtenhet av landssekreterare att — sedan Kungl. Maj:t förordnat
om frigivande av utlänning, som omhändertagits för avvisning
— vidtaga ändamålsenliga åtgärder för dennes försättande å fri fot

22: 144*

21:264
58:375

52:233
57:329

58: 368

60:355

40: 84*
58:372
59: 307

60: 229

21:299

52: 61*
52:267

(24: 10)

566

2. Förfarandet hos åklagare och domstol för prövning av fråga om förvisning
av utlänning............................................ 59; 99

3. Beslut om utlännings tagande i förvar har obehörigen meddelats av

underordnad polisman, m. m..................................... 58: 202*

4. Tillämpningen av polismyndighets befogenhet att i ärende rörande

ifrågasatt utvisning av utlänning taga denne i förvar. Tillika fråga om
ordningen för länsstyrelsens överprövning av sådant förvarsbeslut .... 58: 362

5. Utlänning, som år 1933 utvisats med förbud att återvända till riket,
har trots beslut av Kungl. Maj:t år 1953 om upphävande av dylika förbud
beträffande vissa utlänningar felaktigt åtalats och dömts för det

han år 1954 återvänt till Sverige ................................ 56: 202

6. Framställning om förtydligande av 60 § första stycket utlännings kungörelsen

i syfte att undvika onödiga remisser till åklagare vid verkställighet
av förvisningsbeslut, som vunnit laga kraft.............. 60: 363

i) Lagen ang. lösdrivares behandling

1. Underlåtenhet av polismän att kontrollera personuppgifter av en

för förment lösdriveri omhändertagen kvinna............ 11: 58* (13: 7)

2. Fråga om avfattningen av beslut om varning för lösdriveri...... 16: 148

3. Dröjsmål med hållande av förhör inför länsstyrelse med för lösdriveri
häktade................................................. 11:129

4. Tvångsarbete ådömt utan föregången varning.................. 12:115

5. Framställning om upphävande av föreskrift att till tvångsarbete

dömd person skall efter frigivandet göra anmälan till polisen om bostad
och arbete. Tillika framställning om åtgärder för ökad rättssäkerhet i
lösdriverimål genom införande av möjlighet att höra vittnen, anlita
biträde m. m................................................... jj. 195

6. Fråga huruvida kvinnor ådömt tvångsarbete kunde i vissa fall

verkställas i cellfängelse i stället för å tvångsarbetsanstalt.......... 11:126

7. Dröjsmål med översändande till nedre justitierevisionen av besvärs handlingar,

som ingivits av i häkte förvarad lösdrivare.............. 38: 17*

8. Fråga huruvida polismyndighet förfarit anmärkningsvärt genom att
för sinnesundersökning omhändertaga en för lösdriveri misstänkt per son

........................................................... 53:303

C) Förf. ang. civilförsvar

1. Spritförtäring i tjänsten av luftskyddschef och vice luftskyddschef 44: 11*

2. Missledande avfattning av skrivelser från civilförsvarsstyrelsen och
länsstyrelse angående kommuns skyldighet att inrätta allmänt skydds rum.

........................................................... 57:247

3. Framställning angående vissa jävsfrågor inom civilförsvaret, av seende

bl. a. det förhållandet att befattningshavare, som i tjänsten ha
att utöva tillsyn över industriernas verkskyddsåtgärder, tillhöra styrelsen
för frivilliga civilförsvarsorganisationer, vilka mot ersättning biträda
industrierna med verkskyddsarbetet, m. m................... 58: 291

567

D) Förf. ang. värnpliktiga

1. För lågt bötesstraff för utevaro från inskrivningsförrättning......

2. Framställning om åtgärd till förebyggande av att värnpliktiga obehörigen
fällas till böter för utevaro från inskrivningsförrättning . .... •

3. Underlåtenhet av kyrkoherde att å inskrivningslista uppföra värnpliktig
..................................................

4. Dröjsmål med införande i ortstidningar av kungörelse om inskrivning
av värnpliktiga...................•••/";" • '''''''' " '''''' *''

5 Obehörig polishandräckning för värnpliktigs inställelse till tjänstgöring
... ..................... 20: 445; 20: 452; 40:19*; 42: 31*

6. På grund av försummelse vid kyrkobokföring har värnpliktig, som

redan fullgjort sin tjänstgöring, efterspanats och hämtats till inskrivningsförrättning
.............................................

7. Framställning om ersättning till värnpliktig, som obehörigen undergått
förvandlingsstraff för uteblivande från inskrivningsförrättning
eller som obehörigen hämtats till militärtjänstgöring 21:329; 21:335;

8. Omfattningen av fängelseföreståndares skyldighet att lämna uppgift
rörande å fängelset intagna värnpliktiga......................

9. Fråga om skadeståndsskyldighetens omfattning då arbetstagare

skilts från sin anställning i strid mot lagen om förbud mot arbetstagares
avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.....■•

10. Angående ersättning i visst fall till värnpliktig, som överförts till

icke vapenför tjänstgöring................................V-''i

11. Fråga om familjeunderstöd åt värnpliktig under tjänstledighet

12. Bristfälliga åtgärder hos länsstyrelse i fråga om indrivning av förfallna
värnpliktslån.............................................

11:137
12:258
16:122
16:136
(43: 8)

48: 67

23:217
26:254

43:118

13:109
18:172

49:188

X. FÖRFATTNINGAR ANG. RUSDRYCKER M. M.

A) Förf. ang. rusdrycker

1. Fråga huruvida länsstyrelse ägde frångå stadsfullmäktiges beslut

beträffande plats för försäljning av brännvin...................... 11:^66

2. För lågt bötesstraff ådömt för olaga försäljning av brännvin...... 12:116

3. Framställning angående förbud mot försäljning av rusdrycker och ^

4 Angående fördelning av värdet av vin m. in., som förklarats for brutet.

....................................................... 12:456

5. Fråga om länsstyrelse haft tillräckliga skäl för generellt beslut om

inskränkning av rusdrycksförsäljning vid jul- och nyårshelger........ 13:127

6. Vägran av länsman att återställa i beslag tagna spritvaror, oaktat

domstol ogillat framställt yrkande att varorna skulle förklaras för ,

, ............... 16:166

verkade ....................................... o ..

7. Framställning om författningsändring med avseende a ratten tor

spccerihandlarc att försälja vin .................................. 1^'' 262

568

8. Obehörigen utfärdade anvisningar av kontrollstyrelsen rörande

export av spritdrycker....................

9. Framställning om viss utsträckning av förbudet att utminutera rusdrycker
till straffade personer....................

10. Fråga om straffbarheten av mäsktillverkning................’

11. Framställning angående upprättande hos kontrollstyrelsen av

centralt register över personer, som dömts till ansvar för iterationsgrundande
brott mot rusdryckslagstiftningen, m. m..............

12. Fråga om lämpligheten i visst fall att i samband med prövning av

atal for olovlig tillverkning av brännvin upptaga jämväl åtal mot
annan person för olovlig befattning med samma sprit, vilken senare
gärning begåtts utom rättens domvärjo...................

13. Framställning angående skyldighet för domstol m. fl. att till kontrollstyrelsen
meddela uppgift om åläggande för den, som dömts villkorligt,
att avhalla sig från bruk av rusdrycker

14. Vissa frågor rörande ordningen för meddelande av uppgifter till

systembolag angående restförda personer................

18:169

29:237
31:145

38: 190

46: 205

46: 246
47:115

B) Förf. ang. Öl och alkoholfria drycker m. m.

1. Fråga huruvida meddelat tillstånd att utminutera Öl borde återkallas
på yrkande av kommunal myndighet.................... 12-188

2.. Felaktigt förfarande av länsstyrelse att återkalla tillstånd till svagdrickstillverkning
samt att besluta om återkallelsen utan att tillfälle
beretts tillstandshavaren att yttra sig i saken ............... 15- 7* (ig- 9^

3. I skrivelse till kaféidkare har polismyndighet erinrat att antimilitä nsk

agitation å kafé vore hänförlig till sådan oordning, som kunde föranleda
förbud mot rörelsens fortsättande.......................... 20- 71*

4. Utskanknmgslokal har obehörigen besiktigats varje år, därvid kostnad
uttagits av innehavaren ......................... 20- 397

5. Framställning om ändring av bestämmelserna om forum för mål rö rande

förseelser mot förordningarna angående försäljning av pilsnerdricka
och försäljning av alkoholfria drycker m. m............ 24'' 270

6. Fråga om tillämpningen av iterationsbestämmelsen i 28 § 1919 års

förordning angående försäljning av pilsnerdricka.................. 3g. 225

7. Dröjsmål med handläggningen hos länsstyrelser av ärenden enligt

1954 års ölförsäljningsförordning. Tillika fråga om tillämpningen av
stadgandet i 18 § samma förordning rörande tillstånd till kringföringshandd
........................................................ 57:279

XI. FÖRFATTNINGAR ANG. HÄLSOVÅRD OCH SJUKVÅRD
Å) 1919 års hälsovårdsstadga

1. Hälsovårdsfrågor felaktigt upptagna i lokala ordningsföreskrifter . . 57: 197

2. Framställning om översyn av lagligheten och behövligheten av sådana
i lokala stadgor rörande vatten- och avloppsledningar intagna

569

föreskrifter, vilka innefatta ingripande, straffsanktionerad reglering av

vad ägare och brukare ha att iakttaga............................ 58:324

3. Fråga om befogenheten att utfärda förbud mot badning inom

vattenområde i stad............................................ 56:197

4. Framställning om ersättning till kommun för kommunen rätteligen

tillkommande böter för förseelse mot hälsovårdsstadgan, vilka böter
felaktigt tilldömts kronan ....................................... 54: 222

; .... .. i,it. i ■

B) Livsmedelsstadgan

I handeln ha förekommit importerade karamellklubbor innehållande
färgämne, som ej varit godkänt enligt livsmedelsstadgans bestämmelser.
Fråga om vilka åtgärder som i anledning därav ägt vidtagas av
hälsovårdsnämnd och medicinalstyrelse .......................... 60:234

C) Epizootilagen

1. Under mul- och klövsjukeepizooti utfärdat förbud mot tillträde till

ladugård har avseende även å utmätningsman i tjänsteärende...... 40:191

2. Fråga huruvida veterinärstyrelsen genom utfärdande av vissa

permanenta tillämpningsföreskrifter rörande sterilisering av till svinföda
avsett avfall m. m. överskridit av Kungl. Maj:t givet bemyndigande
......................................................... •***•

D) Allmänna läkarinstruktionen m. m.

1. Framställning om ändring av 1911 års läkarinstruktion avseende

vissa frågor om anställande av extra provinsialläkare.............. 18: 274

2. Dröjsmål av läkare med avläggande av sjukbesök.............. 26: 60*

3. Läkare vid serafimerlasarettet har uppburit personligt arvode, som

patient på grund av en sköterskas oriktiga uppgifter trott sig skyldig
att erlägga. Fråga huruvida det ålegat läkaren att förvissa sig om att
patienten icke vilseletts i fråga om sin betalningsskyldighet........ 27: 239

4. Förment felaktigt förfarande av överläkare genom att i ett flertal

fall i strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet företaga operativa
ingrepp på kvinnor av beskaffenhet att medföra sterilitet.......... 60: 159*

5. Utfärdande av oriktigt läkarintyg, grundat på okontrollerade uppgifter
....:.................................................... 60:1(i3*

E) Sinnessjuklagen

1. Framställning om jämkning av 5 § sinnessjuklagen i syfte att möj liggöra,

att i Stockholm poliskommissarie må å polismyndighetens
vägnar fatta beslut............................................. ^56

2. Fråga huruvida en person obehörigen intagits och kvarhållits å sinnessjukhus
..............................................;......

3. Fråga om intagning på sinnessjukhus grundats på tillräckliga skäl 60:181

19* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1963 års riksdag

570

4. Fråga om tillräckliga skäl förelegat för intagning å sinnessjukhus
och om lämpligheten av att intagning sker på grund av vårdattest,
utfärdad av sjukhusets chef. Tillika spörsmål om sjukvårdsläkare vid
prövning av vårdbehov utsatts för otillbörlig påtryckning från sjukhuschefens
sida. Fråga även om intagen lagligen kunnat överflyttas från
en avdelning till annan och om överflyttningen avsett att få till stånd

viss utgång av prövningen av vårdbehovet........................

o. Spörsmål om fog funnits för intagning och kvarhållande å sinnessjukhus
och om den intagne bort förvägras att anlita advokat och att
vid domstol höra vittnen om sådant, som var av betydelse för att bedöma
vårdbehovet. Tillika fråga om den intagne bort hänföras till den
kategori patienter, som begått mot annans säkerhet riktat brott (0-fall), oaktat vederbörande åklagare funnit bevisningen icke vara tillräcklig
för åtal ...................................

6. Fråga om grunderna för sjukvårdsläkares bedömning av frågan

huruvida person, som utskrives från sinnessjukhus, bör betros med att
inneha skjutvapen.........................

7. Framställning angående spörsmålet huruvida utskrivning eller per mission

från sinnessjukhus eller annan anstalt må förbindas med villkor
om sterilisering, m. m....................

8. Person, som intagits å sinnessjukhus i samband med villkorlig fri givning

från straffarbete, har kort tid efter intagningen utskrivits från
sjukhuset utan att frågan därom underställts sinnessjuknämndens
prövning ...............................

9. Fråga om patient, som vårdats å sinnessjukhus 1921—1956, bort

utskrivas långt tidigare än som skett. Tillika fråga om fog funnits för
överflyttning från öppen till sluten avdelning....................

10. Underlåtenhet av överläkare att till rätten anmäla behov av förmyndare
eller god man för å sinnessjukhus intagen

11. Opåkallad polisutredning rörande de omständigheter, under vilka
sinnesundersökning av tilltalad person ägt rum

^2- Dröjsmål med avgivande av utlåtande rörande häktad persons sinnesbeskaffenhet
...........................

13. Framställning angående åtgärder för undvikande av dröjsmål med

avgivande av utlåtanden rörande häktade personers sinnesbeskaffenhet.
................................................... 48: 126;

14. Framställning angående åtgärder för undvikande av anhopning av

undersökningsfall vid de till sinnessjukhusen förlagda rättspsykiatriska
undersökningsavdelningarna ............................. 48-162-

15. Utlåtande rörande häktads sinnesbeskaffenhet har infordrats från
läkare vid stadshäkte i stället för läkare vid fångvården

16. Underlåtenhet av medicinalstyrelsen att — då någon icke sinnes sjuk

eller sinnesslö person förklaras vid brotts begående ha lidit av
själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom — i utlåtandet därom angiva skälen till att
sådan jämställdhet anses föreligga..........................

60:193

60:217

44: 155

47:189

49: 179

60:210
59:112
46: 201
30:159*

49:201

52:246
32:198

48: 80

571

47: 84*

26*

17. Fråga om verkställandet av sinnesundersökning i sådana fall, då
häktad förvaras å fångvårdsanstalt med sinnessjukavdelning men ännu

icke kunnat beredas plats å denna avdelning, m. m................. 52:163

18. Domstol har redan i samband med förordnande om sinnesunder sökning

beslutat att det begärda utlåtandet skulle för granskning överlämnas
till medicinalstyrelsen............................ 47: 79*;

19. Felaktigt förfarande av borgmästare att — sedan utlåtande rö rande

häktad persons sinnesbeskaffenhet inkommit — utan att underställa
frågan rådhusrättens prövning hemställa hos medicinalstyrelsen
om ytterligare granskning, m. ................................... 47:

20. Framställning om förtydligande av 45 § sinnessjuklagen, avseende
frågan huruvida beslut, varigenom domstol förordnat om intagning a
sinnessjukhus av tilltalad som befinner sig å fri fot, må verkställas

utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft.................... 33:185

21. Felaktigt förfarande av domstol att i fråga om en på fri fot va rande

tilltalad, som förklarats straffri och befunnits i behov av vård,
förordna om dennes tagande i häkte...................... 47:45* (48: 11)

22. Fråga om rätt för den, som för undersökning intagits å sinnessjukavdelning
vid fångvården, att företaga rättshandlingar...... 50:65; 51:169

23. Dröjsmål med överförande av straffriförklarade från sinnessjukavdelning
vid fångvården till sinnessjukhus................ 58:151; 60:125

24. Dröjsmål med delgivning av domstolsutslag med straffriförklarad,

som intagits å sinnessjukavdelning vid fångvården.......... 37:160; 40: 78*

25. Ofullständig motivering i ett till domstol av sjukvårdsläkare avgivet
yttrande enligt 49 § sinnessjuklagen......................... 53: 253

26. Förväxling av person vid verkställande av handräckning för åter förande

till sinnessjukhus av försöksutskriven patient. Framställning
om ersättning av allmänna medel på grund av den felaktiga förpassningen
................................................. 47:136; 47:183

F) Lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna

Framställning om ändring av 24 § avseende fråga om polishandräckning
vid intagning i särskola eller vårdanstalt...................... 58: 350

G) Förf. ang. rättskemisk undersökning m. m.

1. Framställning om upphävande av föreskrifter om överförande till

anatomiska institutioner av lik efter självmördare.................. 11: 184

2. Fråga om skyldighet för lasarettsläkare att, innan obduktion före tages

å avliden patient, förvissa sig om att de anhöriga samtycka därtill
............................................................ 23:150

3. Fråga om uttagande av kostnad för rättskemisk obduktion....... 18:174

4. Dröjsmål med rättskemisk undersökning m. m................... 21: 218

5. Framställning angående skyldighet för domstol att i mål, vari för ordnats

om rättsmedicinsk obduktion å död människas kropp, avbida
medicinalstyrelsens yttrande innan målet avgöres.................. 24: 239

572

6. Felaktigt förfarande av tjänsteman hos statens rättskemiska laboratorium
att som privat uppdrag behandla av enskild person framställd
begäran om viss blodundersökning samt att utföra uppdraget
utan vederbörligt tillstånd....................................... 51:127

H) Förf. ang. apoteksväsendet

1. Fråga om åtgärder för undanröjande av missförhållanden inom

apoteksväsendet ............................................... 12:179

2. Framställning om ändring av bestämmelserna rörande ledigförklaring
av apotek m. m............................................. 18; 254,

XII. FÖRFATTNINGAR ANG. BARNAVÅRD OCH NYKTERHETSVÅRD

A) Lagst. ang. barnavård

1. Insättande av barn i skyddshem efter fyllda 15 år.............. 13:150

2. Framställning angående läkarundersökning av flickor, som skola intagas
å allmän uppfostringsanstalt, m. m........................... 17: 307

3. Opåkallade beslut av barnavårdsnämnder att meddela varning eller
förordna om övervakning. Tillika fråga om tidpunkten för utskrivning

av omhändertagna barn m. m.................................... 60: 389

4. Utredningsförfarandet hos länsstyrelse i ärenden rörande skydds uppfostran.

Tillika fråga om sättet för kommunicering av handlingar i
sådana ärenden m. m............................................ 58: 357

5. Felaktiga beslut om skyddsuppfostran beträffande underårig över

18 år, som gjort sig skyldig till lagöverträdelser utan att i övrigt förete
asocial livsföring, m. m.......................................... 59: 207

6. Må beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran
bringas i verkställighet, fastän lång tid förflutit efter beslutets fattande? 59: 321

7. Underlåtenhet att vid utackordering i fosterhem av elever vid

ungdomsvårdsskolor verkställa erforderlig undersökning av hemmets
lämplighet. Tillika bl. a. uraktlåtenhet att utöva tillsyn över förhållandena
i hemmet ................................................. 55. ^87

8. Meddelande av handräckning för inställande å arbetshem av under hållsskyldig,

oaktat dennes familj därigenom skulle gå miste om sin
försörjning, m. m................................................ 46:179

9. Framställning angående åtgärder i syfte att undanröja ur rätts säkerhetssynpunkt

föreliggande missförhållanden i fråga om tillämpningen
av lagstiftningen rörande försörjningspliktigas intagande å arbetshem
....................................................... 60:311

573

B) Lagst. ang. nykterhetsvård

a) Äldre författningar

1. Fråga huruvida polismyndighet, som omhändertagit en person så som

förment farlig alkoholmissbrukare, ägt underlåta att hos länsstyrelsen
ansöka om intagningsbeslut........................ 30: 50* (32: 7)

2. Otillräcklig utredning för länsnykterhetsnämnds ansökan om intag ningsförordnande

beträffande förment farlig alkoholmissbrukare. Tilllika
dröjsmål hos länsstyrelsen att efter interimistiskt omhändertagandebeslut
föranstalta om kompletterande utredning m. m............. 51:178

3. Fråga om sättet för delgivning av ansökningshandlingar rörande

intagning å alkoholistanstalt .................................... 39:187

4. Framställning om inskränkning i skyldigheten för distriktsåklagare

att inhämta statsåklagarens medgivande till åtalseftergift i fråga om
bagatellförseelser, som begåtts under försökspermission ............. 47:214

5. Fråga om felaktigt förfarande av polismän, som under transport av

person till alkoholistanstalt medgivit denne att förtära pilsner, m. m. 52: 8*

6. Fråga huruvida befattningshavare vid alkoholistanstalt förövat

misshandel å där intagen person............... ^.......... 42: 67* (43: 9)

7. Felaktigt förfarande av byråchef i socialstyrelsen genom yppande

av omständigheter av beskaffenhet att omfattas av den i gällande alkoholistlag
stadgade tystnadsplikten................................ 55: 22*

b) Nykterhetsvårdslagen

1. Nykterhetsnämnd har, på grundval enbart av en enstaka fylleriför seelse,

i flera fall kallat vederbörande till förhör inför nämnden i dess
helhet. Fråga om förfarandet vid nämndernas undersökning i dylika
fall samt om förutsättningarna och formerna för nämndens ingripanden
...........................................................

2. Fråga huruvida polismyndighet ägt tillräckligt stöd för beslut om

tillfälligt omhändertagande av förment kringflackande alkoholmissbrukare.
Tillika fråga om behörigheten för polisman att besluta i frågor
om frihetsberövande enligt nykterhetsvårdslagen.......... 58:182*

3. Farlig alkoholmissbrukare har till följd av bristfällig polisutredning

frigivits och därefter begått våldsdåd. Tillika fråga om behörigheten
för polismän att besluta i frågor om frihetsberövande enligt nykterhetsvårdslagen
.....................................................

4. Framställning angående ändring av nykterhetsvårdslagen i syfte

bl. a. att tillgodose behovet av klara bestämmelser om befogenhet för
polisen att under erforderlig tid för utredning kvarhålla alkoholmissbrukare,
som misstänkes vara farlig...............................

5. Opåkallat beslut om tillfälligt omhändertagande av alkoholmissbru kare.

Tillika vissa frågor om handläggningen hos länsstyrelse av dylika
ärenden, avseende bl. a. skyldigheten att skyndsamt verkställa överprövning
och att snarast möjligt anordna förhör...................

6. Länsstyrelses sammansättning vid hållande av förhör enligt 27 §,

60:174

(59:220)

60:169

60:345

60:385

in. m.

58: 361

574

7. Angående ordningen för hållande av förhör i ärenden om tvångs intagning

av alkoholmissbrukare ................................. 59: 300

8. Fråga om verkställighet av beslut om alkoholmissbrukares tvångs intagning,

då länsstyrelse frångår av polismyndighet till stöd för tillfälligt
omhändertagande åberopad indikation...................... 60: 388

9. Innebörden av länsstyrelses befogenhet att — i samband med bevil jande

av villkorligt anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintagning
av alkoholmissbrukare — åt nykterhetsnämnd uppdraga att
besluta om lydnadsföreskrifter ................................... 60: 379

10. Fråga huruvida åtal för fylleri mot en å alkoholistanstalt intagen

person skall underställas statsåklagarens prövning även om personen
samtidigt åtalas för brott, varå kan följa högre straff än fängelse sex
månader....................................................... 57:145

XIII. FÖRFATTNINGAR ANG. SOCIALHJÄLP, SOCIALFÖRSÄKRING
OCH ARBETARSKYDD M. M.

A) Fattigvårdslagst.

1. Olaga hemsändande av medellös person......................... 11:101

2. Handräckning för inställelse å arbetshem har obehörigen meddelats

av poliskommissarie ............................................ 40:118*

3. Dröjsmål med handläggning hos länsstyrelse av fattigvårdsmål ... 43: 64

4. Fråga om fattigvårdsstyrelses befogenhet att såsom ersättning för

åtnjuten fattigvård uppbära och tillgodogöra sig understödstagares
folkpension, vilken belöpte å tid då denne var intagen på sjukvårdsinrättning
för vård, som betalades icke av fattigvårdssamhället utan av
allmän sjukkassa ............................................... 59:362

B) Lagen om allmän sjukförsäkring — Sjukkassestadgan

1. Framställning om straffriförklarades sjukförsäkringsförmåner i vissa
fall, avseende bl. a. införande av möjlighet för straffriförklarade, som å
sinnessjukavdelning å fångvården avvakta förflyttning till sinnessjukhus,
att erhålla hempenning...................................... 60: 359

2. Fråga om riksförsäkringsanstaltens tillämpning av sjukkassestadgan,
särskilt beträffande innebörden av receptförnyelse............. 58:266

C) Förf. ang. bidrag och lån till bostäder

1. Som villkor för erhållande av lån för reparation av lantarbetarbostad
har obehörigen uppställts att viss arkitektfirma skulle anlitas

för uppgörande av ritningar...................................... 52; 87*

2. Föreligger besvärsrätt för hyresgäst med avseende å länsbostads nämnds

beslut angående fördelningen av totalhyra i tertiärbelånade
fastigheter? .................................................... 60:268

575

3. Länsbostadsnämnd har beslutat återkräva felaktigt utbetalade bostadsbidrag
utan att tillfälle beretts bidragstagaren att yttra sig. Fråga
om förfarandet i sådana fall och om förutsättningarna för återbetalningsskyldighet
................................................ 60:376

D) Förf. ang. arbetarskydd

1. Framställning om ändring av 1901 års lag angående ersättning till

följd av olycksfall i arbete, avseende införande av bestämmelse att
preskription av ersättningsanspråk avbrytes jämväl genom fordringens
bevakande i arbetsgivarens konkurs.............................. 12: 267

2. Felaktigt förfarande av arbetarskyddsstyrelsen att generellt återkalla
utfärdade kompetensbevis för besiktningsmän, som uppnått 67

års ålder....................................................... 51:137

3. Fråga om befogenheten för arbetsmarknadsstyrelsen och länsar betsnämnd

att påkalla polisutredning i ärende rörande av arbetslöshetskassa
lämnat understöd, m. in................................. 55: 220

XIV. FÖRFATTNINGAR ANG. UNDERVISNINGSVÄSENDET

1. Vägran av kyrkoherde att för person, som önskade vinna inträde i

2. Framställning i syfte att undanröja oklarhet rörande tid för an sökning

till folkskollärartjänst, varmed förenats organist- och klockarbefattning
................................................... • 23: 231

3. Fråga huruvida bestämmelse i 1921 års folkskolestadga om förening

av lärarbefattning med organist- och klockarsysslor kunde tillämpas
jämväl å småskollärarinnetjänst.................................. 43: 84

4. Angående lämpligheten av att kungörelser om vissa lediga lärar tjänster

innehålla uppgift att merit- och tjänsteförteckning skall vara
upprättad enligt fastställt formulär .............................. 48: 117

5. Fråga om behörigheten av skolöverstyrelsens praxis att uppställa
viss åldersgräns för sökandes uppförande å förslag till överlärartjänst

vid folkskola.................................................._• 50: 87

6. Fråga huruvida skolstyrelse ägt vid tillsättande av icke-ordinarie
folkskollärartjänst taga hänsyn till den omständigheten att sökanden

levde i samvetsäktenskap..................................... ■ ■ ■ 58: 244

7. Formulering i strid mot gällande föreskrifter av vitsord i fråga om

vandel i tjänstgöringsbetyg för lärare............................. 12: 23*

8. Vitsord rörande lärares förmåga att upprätthålla ordning m. in. ha

i tjänstgöringsbetyg icke lämnats i form av föreskrivet sammanfattningsbetyg
utan genom uppdelning av betyget i vissa hänseenden .... 13:138

9. Vägran av skolrådsordförande att utfärda tjänstgöringsbetyg för

lärare med mindre därtill fogades viss av ordföranden gjord reservation 29. 103

10. Underlåtenhet att i tjänstgöringsbetyg åt lärare angiva arten av

och tiden för vederbörandes tjänstgöring.......................... 31:214

576

11. Fråga om nytt val av lärarrepresentant i skolråd kan företagas, då

förut hållet val — som förmenats vara olagligt — vunnit laga kraft .. 27: 228

12. Underlåtenhet att hålla skolrådssammanträde med lärare...... 34:137*

13. Fråga om obehörigt förfarande av rektor vid yrkesskolor att för

skolans räkning verkställa varuinköp åt befattningshavare, m. m..... 40: 99*

14. Fråga om skolmyndighets befogenhet att på grund av uppkommet

motsatsförhållande mellan lärare och vissa elever i gymnasium medgiva
de senare befrielse från deltagande i lärarens undervisning...... 60: 270

15. Fråga huruvida sakkunniga vid tillsättning av professur vid lant brukshögskolan

prövat sökandenas kompetens och meriter med utgångspunkt
från oriktiga antaganden om professurens ämnesomfång . . 57:164

XV. SKATTEFÖRFATTNINGAR

A) Förf. ang. taxering

a) 1910 års taxeringsförordning

1. Till kammarrätten ställda besvär över dubbeltaxering ha obehörigen
prövats av länsstyrelse...................................... 22: 59*

2. Dröjsmål med handläggning av skattemål i kammarrätten. Framställning
om förstärkning av kammarrättens arbetskrafter.......... 17: 363

3. Framställning i syfte att förebygga att självdeklaration, som åberopas
inför allmän domstol, ej föredrages i vidare mån än som erfordras

för sakens utredning, m. m....................................... 28- 281

b) 1928 års taxeringsförordning

1. Fråga i vilken omfattning taxeringsmyndighet äger att av läkare

begära företeende av anteckningar rörande intäkter och utgifter i hans
praktik ........................................................ 46:152

2. Felaktigt förfarande av taxeringsintendent genom anhållan att
tandläkare måtte för granskning ställa kortregister över sina patienter

3. Fråga om taxeringsmyndighets befogenhet att från samtliga skattskyldiga
eller större grupper bland dem infordra uppgifter utöver

deklarationsformulären. Tillämpningen av anmaningsrätten .. 50:102; 54:112

4. Felaktigt förfarande av taxeringsassistent genom att, sedan skatt skyldig

uppgivit sig ha erhållit visst belopp som lån av annan person,
anställa förhör med den senare rörande det uppgivna lånet.......... 48: 48

5. Försummelse av taxeringsnämndsordförande att i taxeringslängden

upptaga skattskyldig, som avlämnat självdeklaration.............. 39: 98*

6. Olämpliga yttranden av taxeringsnämndsordförande i underrättelse

om avvikelse från självdeklaration................................ 35:155*

7. Försummelse av taxeringsnämndsordförande att underrätta skattskyldig
om avvikelse från självdeklaration........................ 43: 99

577

8. Framställning om förbud för ordförande och vissa ledamöter i be skattningsnämnder

i första instans att inom det egna taxeringsdistriktet
åtaga sig deklarationsuppdrag mot ersättning..................

9. Kränkande uttalanden av taxeringsintendent i förklaring över

skattskyldigs besvär ................................... 46:142*

10. Fråga huruvida ordförande i taxeringsnämnd försummat att till

länsstyrelsen vidarebefordra en av klagande i taxeringsmål till honom
översänd skrift i målet..........................................

11. Framställning angående åtgärder för åstadkommande av snabbare

behandling och avgörande av vissa taxeringsmål..................

12. Dröjsmål av taxeringsintendent med besvarande av remisser i

taxeringsmål. Tillika underlåtenhet att utöva tillsyn över att remiss
till taxeringsnämndsordförande besvarades inom rimlig tid..........

13. Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd har övat påtryckning å
klagande i taxeringsmål för att förmå honom att återkalla besvären

55:39*

14. Läkare har — på grundval av felaktigt verkställd, å länsstyrelses

taxeringsavdelning icke kontrollerad sammanräkning av sjukkassekvitton
— åtalats och dömts för vårdslös deklaration. Fråga bl. a. om
underlåtenhet av taxeringstjänstemän att vid remisser i taxeringsärendet
angiva att sammanräkningen ej kontrollerats. Vidare fråga om
taxeringsmyndighets befogenhet att allenast för utredning av taxeringsärende
påkalla biträde av polismyndighet. Tillika framställning
dels om ersättning av allmänna medel till läkaren för de mot denne
vidtagna åtgärderna, dels om utfärdande av föreskrifter till förebyggande
av att åtgärder mot skattskyldiga grundas på okontrollerat
eller eljest otillförlitligt material..................................

c) 1956 års taxeringsförordning

1. Underlåtenhet att tillämpa bestämmelserna i 50 § 1 mom. nionde

stycket rörande försegling m. in. av besvärshandlingar vid förekommande
delgivningar.............................................

2. Inspektionsanmärkningar rörande förfarandet i taxeringsnämnd,

avseende underlåtenhet att bereda skattskyldig tillfälle att yttra sig
över ifrågasatt avvikelse från självdeklaration, underlåtenhet att motivera
beslut om avvikelse, bristfälligheter i fråga om protokollföringen,
opåkallade anmälningar om dcklarationsförsummelse, m. m.........

3. Inspektionsanmärkningar rörande förfarandet i prövningsnämnd,
avseende otillräcklig förklaringstid i besvärsmål, underlåtenhet att
lämna skattskyldig besked om uppskovsbeslut, jäv för taxeringsnämndsordförande
att tjänstgöra som protokollförare i prövningsnämnd, m. m.

4. Dröjsmål med handläggning av skattemål hos länsstyrelser och i

kammarrätten .................................................

31:238
(48: 9)

53: 29*
50:191

59:245*

(56: 8)

59: 391

60: 373

60: 366

60: 370
60:372

578

B) Förf. ang. arvsskatt och gåvoskatt — KF om nöjesskatt
Förf. ang. viss avgift vid investering i motorfordon

1. Framställning om utfärdande av bestämmelser att skatt å gåvor
från olika givare skall beräknas å gåvornas sammanlagda värde ....

2. Fråga om magistrats behörighet att stämpelbelägga gåvodeklara tion.

..........................................................

3. Bör vid beräkningen av gåvoskatt hänsyn tagas till att skatten be strides

icke av gåvotagaren, vilken skattskyldigheten åvilar, utan av
givaren? ............................................... 33:161

4. Fråga om eftergift av arvsskatt bör i förekommande fall utan skrift lig

framställning prövas i sammanhang med fastställande av arvsskatten
för bouppteckningen.........................................

5. Anstånd med erläggande av arvsskatt..........................

6. Om befrielse från nöjesskatt

7. Fråga huruvida — sedan bilägare på grund av urkundsförfalskning
påförts lägre investeringsavgift än vederbort — den undanhållna delen
av avgiften kunnat utdömas såsom skadestånd i brottmålet........

C) Förf. ang. lösen och stämpel

a) KF ang. expeditionslösen

1. Redogörelse för inspektionsanmärkningar....... 12:415; 60:105;

2. Framställning om revision av lösenförordningen i syfte att genomföra
höjning av lösenbeloppen....................................

3. Framställning angående behov av föreskrifter rörande villkoren för
namnstämpels användande i undantagsfall vid underdomstolarna ....

4. Onödigt vidlyftiga protokoll i relaxationsärenden m. m. 25:99*

(27:7); 26:156*

5. Uttagande av ersättning för uppgifter i annan form än genom av giftsbelagd

expedition................................... 12: 87*

6. Bevis obehörigen tecknade å arrende- och köpekontrakt, som

uppvisats för häradsskrivare för anteckning i mantalslängd..........

7. Obehörigt uttagande av avgift för uppvisande inför länsman av ett

av annan myndighet utfärdat tillståndsbevis.......................

8. I anledning av anmälan om konsert har avgiftsbelagt tillståndsbevis

obehörigen utfärdats av magistrat................................

9. Felaktigt förfarande av poliskommissarie att i anledning av anmäl ningar

om anordnande av offentliga föredrag utfärda avgiftsbelagda
tillståndsresolutioner .............................. 15:53* (16:7,

10. Lösen för gravationsbevis å lägenhet, som genom tre lagfarna fång

kommit i samme ägares hand, har felaktigt debiterats som om beviset
avsett tre lägenheter............................................

11. Tillstånd att olika dagar anordna biografföreställning i samma

lokal har felaktigt meddelats i form av särskilda tillståndsbevis......

24: 257
25:173

35:261

46: 190
60:112

60:374

60: 357

60:398
18:144
30:236
(27: 13)
(13: 3)

13: 102
14: 14*
14: 110

17: 34)

16: 45*

16: 58*

579

12. Obehörigt uttagande av lösen för vägsyneprotokoll m. in......... 17:125

13. Obehörigt utfärdande av äganderättsbevis vid relaxation........ 20: 342

14. Obehörigt uttagande av avgift å resolution i anledning av anmälan

om konsert .................................................... 21:239

15. Avskrift av hyresnämnds protokoll har felaktigt belagts med lösen

och stämpel.................................................... 22: 204

16. Obehörigt påförande av lösen för bevis att fastighetshandlingar

uppvisats vid mantalsskrivningsförrättning........................ 23: 15*

17. Onödig utskrivning av protokoll i vissa domstolsärenden 13: 96;

42: 44*; 42: 85

18. Fråga om målsägande är skyldig lösa expedition i åklagarmål .. 43: 92

19. Fråga huruvida person, som hos domkapitel påtalat dröjsmål av

präst att lämna viss upplysning, var skyldig att såsom part lösa expedition
av domkapitlets beslut i saken............................ 45:113

20. I ärende rörande lagfart på grund av arvskifte ha särskilda expeditioner
utfärdats för bodelägarna i stället för gemensam expedition 24: 184

21. Skall, då av parter med gemensam talan någon beviljats fri rätte -

gång, gemensam expedition utfärdas för parterna?.................. 43:125

22. Framställning om införande av bestämmelser om lösen och stämpel

för utdrag ur tomträttsbok...................................... 13:185

23. Underlåtenhet att vid meddelande av tergalresolution å gjord an sökan

tillse att denna i huvudskrift eller avskrift funnes tillgänglig hos
myndigheten .......................................... 16:107* (17: 34)

24. Framställning om befrielse för upplåtare av panträtt i otröskad

spannmål att lösa expedition rörande meddelande om uppläggning av
spannmålen efter tröskning...................................... 37:182

25. Framställning angående förtydligande bestämmelser om lösen- och
stämpelavgifter för driftsbevis enligt förordningen angående förlagsinteckning,
för notariatbevis å främmande språk samt för vissa bevis

enligt trafikförfattningar m. m................................... 38:201

26. Fråga om skyldighet för konkurssökande att lösa protokoll rörande

avskrivning av konkursmål, däri icke någon av parterna inställt sig . . 54: 188

27. Underlåtenhet att för expeditioner i tillståndsärenden m. m. uttaga

lösen- och stämpelavgifter ....................................... 56:119

28. Framställning angående befrielse från skyldighet för klagande att

lösa hovrättsbeslut, varigenom talan mot underrättsbeslut att avslå
ansökan om fri rättegång lämnats utan bifall...................... 59: 188

29. Angående tjänstemans rätt att i mål, som röra ansvar eller ersätt ningsskyldighet

för fel eller försummelse i tjänsten, vara befriad från
erläggande av lösen och stämpel.................................. 12: 142

30. Framställning om att för kronan stadgad befrielse från skyldigheten
att erlägga lösen icke måtte gälla i sak, som angår kronans rätt

till strömfall in. in............................................... 13: 200

31. Framställning angående rätt för kommunala tjänstemän att liksom
statens avgiftsfritt erhålla expeditioner i allt vad till tjänsten
hörer, så ock i mål som röra ansvar eller ersättningsskyldighet för fel

eller försummelse i tjänsten...................................... 44: 177

580

32. Fråga om kronans skyldighet att erlägga expeditionslösen vid ut sökande

av betalning ur fast egendom av kronans däri intecknade
fordran. Tolkning av stadgandet i 13 § lösenförordningen att lösenfrihet
för kronan icke äger rum i sak, som härflyter från statens affärsverksamhet
eller angår kronans rätt till fastighet.................. 50: 75

33. Fråga om medellös persons rätt att utan avgift undfå nödig expedition
vid domstol.............................................. 36:192

34. Framställning om ändrade föreskrifter rörande lösen och stämpel

i vissa mål hos ÖÄ för polisärenden............................... 29: 271

35. Dröjsmål med tillhandahållande av domstolsprotokoll 11: 113;

13: 100; 16: 35*; 23: 97*; 24: 74*; 25: 92*; 29:13*; 36: 38* (37: 8)

36. Framställning om ändring av expeditionslösenförordningen i syfte

att förkorta tiden för expeditions tillhandahållande i vissa fall...... 13:165

37. Framställning om revision av gällande bestämmelser i fråga om tid

för expeditions tillhandahållande hos underrätterna................ 14:131

38. Underlåtenhet av domstol att till länsstyrelsen expediera utslag

i mål angående häktad ................................. 21:139* (23: 8)

39. Dröjsmål med expediering av gravationsbevis ......... 26:207*; 44: 73*

40. Framställning om utsträckt skyldighet för domstol att för delgivning
expediera utslag, varigenom tilltalad person förklarats straffri 45:176

41. Fråga om parts rätt att återfå handling, som ingivits till underrätt

16:134; 17:155; 34:151*

42. Av kärande såsom bevis ingivna handlingar ha efter målets av -

görande obehörigen utlämnats till svaranden...................... 18:144

43. Fråga om utmätningssökandes rätt att återfå för verkställighet
ingivet domstolsutslag .......................................... 46:184

b) KF ang. stämpelavgiften

1. Framställning om ändring av 3 § stämpelförordningen i syfte att
undanröja oklarhet rörande stämpelbeläggning av domstols lagakraft -

bevis.......................................................... 27:284

2. Fråga om stämpelbeläggning av tillägg å gravationsbevis........ 32:185

3. Framställning om förtydligande bestämmelser rörande stämpelbe läggning

av bevis över anmälan om utskänkning av alkoholhaltiga
drycker ................................ 35:311

4. Arrendator av kronoegendom har obehörigen påförts stämpel å

resolution rörande egendomen ................................... 12:117

5. Fråga huruvida vittnesintyg angående fullbordad gåva borde stämpelbeläggas
som gåvobrev. Framställning om författningsändring

11:110; 11:211

6. Framställning om revision av bestämmelserna om stämpel å avhandling
angående skogsavverkning i syfte att vinna ökad kontroll

över att stämpelavgift uttages ................................ 12: 269

7. Framställning om revision av bestämmelserna om stämpel å full makter

och andra handlingar, genom vilka ämbeten eller tjänster tillsättas
......................................................... 13:189

581

8. Framställning om föreskrift rörande åsättande av inteckningskon trollstämpel

å skuldebrev, som sättes i stället för dödad inteckningsliandling.
......................................................

9. Fråga om stämpelbeläggning i lagsökningsmål av ett såsom grund

för ansökningen åberopat avbetalningskontrakt....................

10. Spörsmål rörande stämpelbeläggning av ansökningshandlingar i

mål och ärenden vid underrätt...................................

11. Bör in teckningskon trollstämpel åsättas vid anteckning om inne hav

av skuldebrev, som å samma inskrivningsdag intecknats eller varit
föremål för annan inteckningsåtgärd? ............................

12. Fråga — vid beräkning av stämpelavgift i lagfartsärende — om

ordningen för värdering av fastighet, som ej åsatts särskilt taxeringsvärde
.........................................................

13. Lagfartsstämpel felaktigt uttagen å köpeskilling, som avsett inbärgad
gröda...................................................

14. Framställning om stämpelfrihet för barnavårdsnämnd, nykterhets nämnd

m. fl....................................................

15. Fråga om ordningen för återbekommande av vid boupptecknings ingivande

för högt erlagt stämpelbelopp...........................

16. Framställning om rätt för domhavande att mot borgen — oavsett

hos vilken länsstyrelse den ställts — på kredit utfå stämplar i statskontoret
.................................................. 11:238;

17. Framställning om ändrad tidpunkt för redovisning till generalpoststyrelsen
av influtna stämpelmedel m. m................... 21:372;

18. Framställning angående rätt till ränta vid restitution av stämpelavgift
m. m..................................................

19. Obehörigt uttagande av ränta å stämpel till bouppteckning

23:118*

20. Dröjsmål med inleverering till generalpoststyrelsen av influtna

stämpelmedel ............................................24:30*

Se KF ang. expeditionslösen

D) Förf. ang. uppbörd och indrivning av skatt in. in.

a) Äldre författningar

1. Framställning om ändring av gällande uppbördsreglemente, av seende

införande av skyldighet att i ortstidning kungöra tid och plats
för avhämtande av debetsedlar ..................................

2. Framställning angående utmätningsmans rätt till ersättning för
kungörelsekostnader i samband med utmätning för allmänna utskylder

3. Underlåtenhet av exekutionsbetjänt att inleverera uppburna skatterestantier
med påföljd att skattskyldiga förhindrats utöva rösträtt . .

4. Fråga huruvida fjärdingsman behövde ställa borgen för omhänder havda

uppbördsmedel...........................................

5. Framställning i syfte att underlätta landsfiskalernas befattning med

indrivning och redovisning av kronoutskylder och böter, vilka indrivas
av för särskilda områden förordnade utmätningsmän..............

37: 208
52:107
53:357

59:122

17: 400
22:201
17: 395
13:147

12:431
27:271
22:300
(24: 13)
(25: 9)

13:167
13:192
14: 24*
17: 221

22: 280

582

6. Framställning angående sättet för kronodebetsedlars avlämnande

från häradsskrivare till postverket................................

7. För restitution av kronoutskylder på grund av nedsatt taxering har

oriktigt krävts, att sökanden skulle styrka att skattemyndighetens utslag
vunnit laga kraft...........................................

8. Kommunalutskylder avseende fastighet ha, sedan fastigheten försålts,
felaktigt avkrävts nye ägaren ...............................

9. Oriktigt bevis vid restindrivning att gäldenären flyttat till okänd

ort............................................................

10. Debitering av riddarhuskapitationsavgift å ort, där vederbörande

ej var mantalsskriven...........................................

11. Fråga om utmätningsmans rätt till ersättning för kostnader i an ledning

av utmätning av fast egendom i och för indrivning av allmänna
utskylder ......................................................

12. Felaktig indrivning av oguldna utskylder genom beloppens uttagande
i icke utmätt lönefordran, m. m.............................

13. Felaktigt förfarande att beträffande fastighet, som till bestämda

delar lagfarits för olika personer, utfärda gemensam debetsedel å fastighetsskatt
....................................................

14. Utmätningsman, som för uttagande av oguldna skatter utmätt

visst å sparbanksbok innestående belopp och därvid omhändertagit
bankboken, har behållit densamma och därefter verkställt ny utmätning
för skatt, som under tiden förfallit till betalning ....... 50:19*

15. Dröjsmål med återbetalning av överskjutande preliminär skatt

16. Underlåtenhet av lokal skattemyndighet att, innan beslut med delats

om uttagande hos arbetsgivare av löntagare påförd kvarstående
skatt, lämna arbetsgivaren tillfälle yttra sig........................

17. Indrivning av utskylder och restavgifter, oaktat till grund därför

liggande taxeringar undanröjts...................................

b) Uppbördsförordningen to. to.

1. Äger utmätningsman, som vid indrivning av skatt medger den

skattskyldige betalningsanstånd, betinga sig säkerhet för skattefordringen?
........................................................

2. Framställning om sådan ändring av 40 § uppbördsförordningen

att löntagare, för vilken preliminärt skatteavdrag bör göras med mera
än 25 procent, icke kan genom underlåtenhet att avlämna debetsedel
begränsa skatteavdraget till 25 procent och därigenom förskaffa sig ej
avsedd skattekredit.............................................

3. Anstånd med erläggande av skatt för skattskyldig, som anfört besvär
rörande sin taxering........................................

4. Fråga i vilken utsträckning efterforskning av fastighetsägarens vis telseort

bör ske för expediering av underrättelse om exekutiv auktion
å fastighet, som utmätts för ogulden skatt........................

5. Dröjsmål med översändande av skattekvitto å automobilskatt, som

erlagts efter det skatten uppförts å restlängd, m. m.................

23:196

26:259
29: 38*
29:186
34:229

34: 234
44: 30*

49:111

(51: 8)

52:216

53: 240
53: 299

60:291

59:437
59:341

56:208

57:219

583

6. Felaktigt beslut av länsstyrelse att påföra böter för förment försummelse
att inom föreskriven tid inbetala viss bensinskatt. Fråga om

tidpunkten då skatteinbetalning, som sker genom insättning å länsstyrelses
postgirokonto, skall anses behörigen fullgjord.............. 43: 20*

7. Felaktigt förfarande med avseende å indrivning av automobilskatt

för år, under vilket bilen avregistrerats redan i slutet av januari månad,
m.m...................................................... 58:282

8. Äger kronan vid återbetalning av överskjutande preliminär skatt
kvittningsvis göra avdrag för andra kronans fordringar än sådana som

avses i 68 § uppbördsförordningen? ............................... 60: 278

9. Om kvittning av ogulden automobilskatt mot överskjutande preliminär
skatt.................................................... 60: 374

XVI. FÖRFATTNINGAR ANG. FOLKBOKFÖRING M. M.

A) Äldre författningar ang. kyrkobokföring och mantalsskrivning

1. Oriktig uppgift i kyrkobok om att barn var fött utom äktenskap 21:247

2. Framställning i syfte att undanröja oklarhet rörande prästs be fogenhet

att utfärda intyg om straffpåföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen
.......................................................... 23:220

3. Dröjsmål med anteckning i kyrkobok om persons utflyttning .... 24:148*

4. Olämpliga anteckningar av pastor å skolbetyg.................. 25: 17*

5. Kränkande anteckningar i prästbevis.......................... 26: 55*

6. Framställning om utsträckt rätt för domstol och åklagare att från

prästerskapet införskaffa uppgifter rörande häktade m. fl........... 26: 308

7. Felaktigt förfarande av pastor att utan betygsinnehavarens med givande

sönderriva avlämnat flyttningsbetyg, som innehöll oriktig anteckning
...................................................... 38:163

8. Utfärdande av lysningssedel, oaktat hinder mot äktenskap förelåg 45: 46*

9. Felaktig uppgift om persons rätta mantalsskrivningsort .. 12: 120; 36: 12*

10. Vägran att utgiva flyttningsbetyg för person, som mantalsskrivits

i annan församling.............................................. 19:124

11. Underlåtenhet att uppföra person i mantalslängden 21:133*

(22:11, 23:8); 37: 68*

12. Framställning om författningsändring i syfte bl. a. att undvika

dubbel mantalsskrivning ........................................ 25: 207

13. Underlåtenhet av pastor att underrätta mantalsskrivningsförrät tare

om viss persons inflyttning.................................. 35: 69*

14. Försummelse av pastor vid granskning av mantalslängd, varige nom

en i församlingen kyrkoskriven person icke kommit att i längden
upptagas ...................................................... 38: 60*

584

B) Folkbokföringsförordningen — Kyrkobokföringskungörelsen

— KF ang. antagande av släktnamn

1. I fråga om personer, vilka intagits å fångvårds- eller alkoholist anstalt

eller å sinnessjukhus, bör icke som adressbeteckning å länsbyråernas
personplåtar eller i stomme till mantalslängd m. m. angivas
anstaltsadressen. Tillika fråga om sättet för översändande till sådana
personer av debetsedlar och andra officiella handlingar ............ 57:227

2. Felaktigt förfarande av häradsskrivare att vid utfärdande av anmaningar
att avgiva mantalsuppgift låta polisen ombesörja delgivning

därav i stället för att översända anmaningarna med posten.......... 51: 68

3. Förfarandet vid anteckning i kyrkobok, när tvekan uppkommer om

identiteten av den person anteckningen avser...................... 57: 247

4. Fråga i visst fall om vem som i kyrkobok bör antecknas såsom fader

till barn, som fötts efter äktenskapets upplösning.................. 60: 400

5. Oriktig praxis hos länsstyrelser vid prövning av ansökningar om

nytt släktnamn ................................................ 12: 416

6. Fråga om kommunicering av handlingar i ärenden rörande släktnamn
för barn, vilkas föräldrar erhållit äktenskapsskillnad, m. m..... 58: 240

XVII. FÖRFATTNINGAR ANG. AVLÖNING, TJÄNSTETILLSÄTTNING

RESEKOSTNAD M. M.

A) Äldre löneförfattningar

1. Framställning om förbättrade avlöningsförmåner för häradshövdingar
och domarbiträden................ 11:199; 20:573 (21:394, 24:224)

2. Framställning om förbättrade avlöningsförmåner för stadsdomare 22:233

3. Framställning om förbättrade avlöningsförmåner för hovrätternas

advokatfiskaler ................................................ 23:228

4. Framställning om ändring av avlöningsreglemente för tjänstemän

vid statens järnvägar, avseende rätt att vid beräkning av tjänstetid för
löneförhöjning tillgodoräkna fullgjord värnpliktstjänstgöring........ 12:238

5. Framställning om författningsändring i syfte att införa befrielse

för änkor till statstjänstemän att erlägga pensionsavgift............ 16:276

6. Framställning om förtydligande av avlöningsbestämmelserna i 1918

års stadga angående domsagornas förvaltning...................... 21: 356

7. Bortovaro från tjänsten utan beviljad tjänstledighet 11:26*

(12:3); 13:122

8. Entledigande av daglönare på grund av olämpligt uppträdande

utan att tillfälle beretts honom att yttra sig över framställda anmärkningar
......................................................... 12:207

9. Tjänsteförordnande meddelat av obehörig myndighet, m. m.

13:121; 13:132

585

10. Centralt ämbetsverk har till föreståndare för ett under verket lydande
organ utsett en svåger till verkets chef. Fråga huruvida den sistnämnde
utövat obehörig påverkan vid tjänstens tillsättande samt
sedermera vid tillsynen över tjänstinnehavarens fullgörande av sina
åligganden..................................................... 44: 98

B) Statens allmänna avlöningsreglemente m. m. — KK ang.
förhandlingsrätt för statens tjänstemän — Lagen om rätt till
arbetstagares uppfinningar

1. Felaktigt förfarande av länsstyrelse att underlåta bifalla en av

kvinnlig extra befattningshavare gjord ansökan om tjänstledighet för
havandeskap, m. m.............................................. 54:179

2. Obehörigt avdrag å tjänstemans lön för lönebelopp, som tidigare för

mycket utbetalats .............................................. 55:231

3. Underlåtenhet av ämbetsverk att med verkets samarbetsnämnd
upptaga fråga om principerna för entledigande av personal på grund

av verkets omorganisation ...................................... 56:119

4. Fråga huruvida förslag till överförande på övergångsstat av ordinarie
befattningshavare vid länsstyrelse grundats på tillräckliga skäl.

Tillika fråga om obehörig påverkan från departementstjänsteman vid
ärendets prövning i länsstyrelsen ................................ 58: 207

5. Fråga om lämpligheten av anställningsintervjuer vid rekrytering av

personal för tjänstgöring vid statliga företag...................... 58: 236

6. Överdirektör i ett ämbetsverk har i en personlig, icke diarieförd
cirkulärskrivelse gjort uttalande rörande anställning av personal, vilket
uttalande uppfattats såsom åsyftande inskränkning i enskildas rätt att

fritt vinna anställning inom eller utom verket.................... 58:263

7. Dröjsmål av ämbetsverk med upptagande av begärda förhandlingar
med personalförbund enligt kungörelsen angående förhandlingsrätt för
statens tjänstemän ............................................. 53: 280

8. Framställning angående statliga myndigheters befogenhet att med
sina tjänstemän sluta avtal med avseende å rätten till eventuella framtida
uppfinningar av tjänstemännen.............................. 59: 421

C) Resereglementen

1. Framställning om revision av 1907 års resereglemente .... 17: 359; 18: 297

2. Framställning om revision av vissa bestämmelser om reseersättning

till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål m. m............... 26: 319

3. Framställning angående bestämmelser om fördelning av resekostna der,

då under samma tjänsteresa verkställts förrättningar, för vilka
ersättning skall utgå dels av allmänna medel dels av enskilda........ 38:186

4. Framställning om resekostnads- och traktamentsersättning åt domare
för inspektionsresor till överförmyndare...................... 39: 201

586

5. Framställning om ersättning av allmänna medel till trafikbilägare

för utförande av tjänsteresor, för vilka betalning icke erlagts........

6. Debitering av kostnader för resor till förrättningar, vid vilka tjänstemannen
ej närvarit............................................

7. Fråga huruvida tjänsteman med hänsyn till avståndet mellan hans
bostad och förrättningsstället ägt uppbära traktamentsersättning

16: 24*

8. Uttagande av ersättning för färd med dyrare fortskaffningsmedel än

vederbort, m. ........................................ 26:156*

9. Underlåtenhet att återbetala i förväg uppburen ersättning för beräknad
järnvägsresa, som ej behövt företagas......................

10. Obehörig ersättning för tjänsteförrättning, som påkallats och bekostats
av enskild...............................................

11. I restid har inräknats annan tid än sådan, som oundgängligen erfordrats
för resan ...............................................

12. Fråga huruvida bilinspektör förfarit felaktigt genom att, sedan

han medelst viss anordning ökat tjänstevikten av honom tillhörig bil,
debitera kostnadsersättning för resor i tjänsten efter högre taxa än som
eljest skolat gälla...................................... 53: 201*

56: 233
14:	28*
(17:	19)
(27:	13)
38::	134*
36:	18*
46:	18*
(54:	71)

XVIII. INSTRUKTIONER OCH ANDRA FÖRESKRIFTER FÖR
FÖRVALTNINGSMYNDIGHETER

A) Landshövdinge- och länsstyrelseinstruktioner

1. Framställning om upphävande av befogenhet för länsstyrelse att i

disciplinär väg avsätta befattningshavare......................... 11:216

2. Framställning om förbättrade tjänstelokaler för landskansliet i

Gävleborgs län ................................................ 14:127

3. Fråga om lagligheten av länsstyrelses beslut att utfärda generellt

vitesförbud mot föredrag och sammankomster å allmänna vägar .... 11:178

4. Fråga huruvida länsstyrelse haft tillräckliga skäl för att meddela
vitesförbud mot hållande av valmöten i närheten av militärförläggning 16: 85*

5. Fråga huruvida länsstyrelse haft tillräckliga skäl att meddela förbud
mot arbetsvilligas utförande av visst i blockad förklarat arbete 34: 12*

6. Dröjsmål med ärendens handläggning hos länsstyrelse. Framställning
om förstärkning av arbetskrafterna vid länsstyrelsen.......... 12: 229

7. Dröjsmål med ärendes handläggning hos länsstyrelse. Tillika underlåtenhet
av landskamrerare att utöva tillsyn över att ärendet avgjordes

inom behörig tid........................................ 26:90* (27: 10)

8. Underlåtenhet av landssekreterare att genom granskning av diarier

och dagbesked utöva tillsyn över att häktade inom behörig tid inställdes
till rannsakning......................................... 21:139*

9. Försummelse hos länsstyrelse att genom granskning av diariet

tillse, att straffverkställighetsärende avgjordes inom rimlig tid...... 40:168

587

10. För höga viten förelagda och utdömda i fattigvårdsmål för försummelser
att avgiva förklaring och att återställa remisshandlingar...... 25:155

11. Oriktig praxis hos länsstyrelse i fråga om tidpunkten för diarie föring

av ansökningar om förrättning enligt ensittarlagen.......... 30: 214

12. Anlitande av underordnad befattningshavare för utförande å

tjänstetid av privat arbete. Tillika olämpligt förfarande av avdelningschef
att själv besluta om inköp av skattehandböcker, som av honom
utgivits ....................................................... 47:115

13. Underlåtenhet av landssekreterare, som erhållit vetskap om att

tjänsteman vid länsstyrelse begått förskingringsbrott, att utan dröjsmål
föranstalta om åtgärd för beivrande av brotten................ 54: 26*

14. Underlåtenhet av landssekreterare att utan dröjsmål underrätta

landsfogden om misstanke rörande grovt brott............ 57:87* (58: 13)

B) Instruktionsföreskrifter för vissa andra förvaltningsmyndigheter

1. Fråga om befogenheten för tjänsteman att, med förbigående av

överordnad, hänvända sig i tjänsteangelägenhet direkt till vederbörande
departementschef ......................................... 11:250

2. Framställning i syfte att begränsa förefintlig möjlighet att genom
löneavdrag uttaga ersättning av linjepersonalen vid statens järnvägar

för skada, som tillskyndats järnvägen.............. 12:230; 13:253; 14:165

3. Dröjsmål med granskning hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

av ansökningar om anslag till väganläggningar. Framställning om förstärkning
av arbetskrafterna vid styrelsen ........................ 12: 282

4. Dröjsmål med föredragning av mål i regeringsrätten............ 22: 12*

5. Dröjsmål med handläggning hos statens sockernämnd av ärende

rörande lönetvist ............................................... 42: 89

6. Underlåtenhet av verkschef att till sammanträde för avgivande av
utlåtande över besvär, som anförts över ett av verket meddelat beslut,

kalla samtliga byråchefer........................................ 51:113

7. Felaktigt förfarande av vattenfallsstyrelsen genom att i vattenmål
träffa överenskommelse med sakägare utan hörande av deras ombud

eller för dem särskilt förordnat biträde............................ 52:120

8. Fråga huruvida lärarkollegium ägt förvägra ledamot att vid justering
av protokoll över fattat beslut avlämna skriftlig reservation, däri
bl. a. avhandlades frågor som icke varit föremål för behandling vid
sammanträdet. Tillika oriktigt förfarande att justera protokoll, däri
angivits att viss ledamot reserverat sig mot fattat beslut, ehuru denne

vid justeringen bestred att han var skiljaktig...................... 25:180

9. Fråga om användandet av s. k. cirkulationsprotokoll för behandling
av vissa styrelseärenden. Tillika fråga huruvida — sedan ordinarie styrelseledamot
vägrat godkänna sådant protokoll — suppleant för denne

bort anlitas, in. in............................................... 52:169

10. Otillräckligt grundad varning till lotsförman för vårdslöshet i

tjänsten ....................................................... 21: 85*

588

11. Fråga huruvida ämbetsverk ägt disciplinärt bestraffa tjänstemän
för att dessa i en utom tjänsten till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse fällt
yttranden, som ansetts nedsättande för verkets ledning. Bestraffningen
har tillika ådömts utan att tillfälle beretts tjänstemännen att yttra

sig ................................................... 26:223* (28: 8)

12. Ådömande av disciplinstraff utan att tillfälle beretts tjänstemannen
att yttra sig................................................ 29: 46*

13. Olämpligt yttrande av lantbruksingenjör vid tjänsteförrättning . . 33:127*

14. Missfirmliga yttranden av distriktslantmätare vid tjänsteförrättning
.......................................................... 37: 73*

15. Framställning om införande av förbud för befattningshavare vid
patent- och registreringsverket m. fl. att mot betalning åtaga sig enskilda
uppdrag inom området för vederbörande myndighets verksamhet 16:194

16. Länsarkitekt har utan vederbörligt tillstånd utom tjänsten utfört

uppdrag, som kunnat bli föremål för hans handläggning i tjänsten .... 43: 43*

17. Fråga huruvida generaldirektören i bostadsstyrelsen på grund av

ledamotskap i HSB:s förtroenderåd varit jävig att deltaga i handläggningen
av ärende, som berört sagda förening, samt om generaldirektören
ägt utan särskilt tillstånd inneha ifrågavarande uppdrag. Tillika
underlåten diarieföring av vissa till styrelsen inkomna handlingar .... 52:179

18. Fråga huruvida överdirektören samt byråchef i veterinärstyrelsen
genom skriftligt uttalande föregripit ett av styrelsen meddelat beslut

och därigenom icke stått obundna vid ärendets prövning............ 55:116

19. Fråga huruvida av enskild person lämnat analyseringsuppdrag

mottagits av Sveriges geologiska undersökning eller av tjänsteman därstädes
såsom enskilt uppdrag.................................... 56:169

C) Allmänna verksstadgan — 1931 års cirkulär ang. remissers
verkställande och besvarande — Servicecirkuläret

1. Framställning om ändring av allmänna verksstadgan, avseende
skyldighet för myndigheterna att genom anslag tillkännagiva sina beslut
om tjänstetillsättning ....................................... 59:379

2. Underlåtenhet av länsarbetsdirektör att, då polisutredning begärdes

i ärende rörande av arbetslöshetskassa lämnat understöd, i remissen
närmare angiva vad utredningen skulle avse...................... 55:220

3. Underlåtenhet av landskamrerare att, då polisutredning begärdes
i taxeringsärende, i remissen närmare angiva vad utredningen skulle

avse .......................................................... 59:391

4. Fråga om skyldigheten att i tjänsteväg lämna upplysningar ur

kyrkoböckerna till enskild person, m. m........................... 51: 91

5. Fråga om stadsfogdes skyldighet att underrätta utmätningssökande

om brist, som vidlåder ansökningen. Tillika fråga om rätt att betinga
sig arvode för översändande till sökanden av slutredovisning och handling
med posten................................................ 51:152

589

XIX. KOMMUNALLAGARNA

A) 1862 och 1930 års författningar om kommunalstyrelse
på landet och i stad

1. Felaktiga uppgifter i protokoll över stadsfullmäktigeval, avseende

platsfördelning och röstberäkning................................ 12:191

2. Framställning angående förfarandet vid röstsammanräkning i syfte

att förebygga felaktigheter....................................... 12: 286

3. Åsidosättande av givna föreskrifter om tid å dagen för valförrättnings
pågående ................................................. 16:120

4. Fråga i visst fall om fastighetsägares rösträtt å allmän rådstuga 18:165

5. Fråga huruvida underlåtenhet att erlägga vissa prästutskylder
kunde utgöra hinder för utövande av rösträtt vid stadsfullmäktigeval 21: 202

6. Felskrivning i röstlängd i fråga om röstberättigads förnamn...... 21: 286

7. Underlåtenhet av magistrat att vid uppehåll i röstsammanräkning

försegla uttagna valsedlar........................................ 22: 33*

8. Felaktigt förfarande av länsstyrelse genom att — sedan fel i laga kraftvunnen

röstsammanräkning uppmärksammats — förordna om ny
röstsammanräkning ............................................ 22: 53*

9. Felräkning vid platsfördelning i anledning av kommunalfullmäktigeval
........................................................ 26:218*

10. Smädliga yttranden av borgmästare vid stadsfullmäktigesammanträde
................................................... 12:43*(14: 72)

11. Framställning om överflyttande av magistrats beslutanderätt i

fråga om val av tidning för kungörelser angående stadens angelägenheter
.......................................................... 14:178

12. Framställning om förtydligande föreskrift med avseende å behörigheten
för kommunalfullmäktige att besluta rörande kommuns inkomst och

utgiftsstat m. m............................................. 16: 272

13. Framställning om föreskrifter rörande kompetens och avlöning för

ordförande i stadsstyrelse ...................................... 17: 368

14. Dröjsmål med tillkännagivande från predikstol att visst kommu nalstämmoprotokoll

justerats .................................... 22: 207

15. I ordningsstadga för landskommun har intagits föreskrift om sär skild

tillståndsprövning beträffande anordnande av biografföreställning,
oaktat frågan härom reglerats i allmän författning............ 29: 84*

16. Framställning om åtgärd till förebyggande av missuppfattning av

gällande bestämmelser om storleken av avgift för restindrivning av
kommunalutskylder m. m........................................ 32: 274

17. Fråga huruvida magistrat bort vägra handräckning till verkställig het

av stadsfullmäktiges beslut angående kungörande i ortstidning om
fullmäktiges sammanträden ..................................... 39:194

B) Kommunallagen

Fråga om lagligheten av kommunalfullmäktiges beslut att lämna
kommunalnämnden generellt bemyndigande att försälja bostadsbyggnadstomter
ävensom fullmakt att fastställa tomtpriset.............. 57: 233

590

C) 1862 års förordning om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

1. Smädligt uttalande i kyrkostämmoprotokoll............ 11: 54* (12: 5)

2. Felaktigt förfarande av kyrkostämmas ordförande att själv pröva

yrkande om ogiltigförklaring av vid stämman åberopad fullmakt .... 12:140

3. Framställning angående skyldigheten för kyrkoherde att i röstlängd

för kyrkostämma göra anteckning om dem, som ej äga rösträtt...... 13:178

4. Underlåtenhet av ordförande i kyrkostämma att i enlighet med

fattat beslut införa kungörelse om utsatta stämmor i ortstidning .... 14: 4*

5. Underlåtenhet att hålla röstlängd tillgänglig vid kyrkostämma .... 17: 212

6. Olämplig avfattning av kyrkostämmoprotokoll rörande en till

kyrkorådsledamot vald persons vandel............................ 20: 310

7. Fråga huruvida kyrkostämmas förhandlingar äro offentliga...... 26: 274

8. Fråga om skyldighet för kyrkostämmas ordförande att bland kyrkans
övriga handlingar förvara stämmans originalprotokoll.......... 27: 234

9. Fråga huruvida kungörelse om kyrkostämma finge ske i tidning,

som utgives å ort utom församlingen.............................. 31: 207

10. Fråga om skyldighet att på begäran lämna besvärshänvisning till

beslut av kyrkoråd ............................................. 11:107

11. Framställning angående ordningen för avlämnande till revisorerna

av kyrkoråds räkenskaper ....................................... 11:227

12. Framställning om förtydligande föreskrift rörande rätten att fullfölja
talan mot kyrkoråds beslut i visst fall........................ 11: 281

13. Utfärdande av oriktigt utdrag av kyrkorådsprotokoll .. 18:116* (19: 16)

14. Ordförande i skolråd har, istället för att hänskjuta saken till

skolrådet, själv prövat till rådet ställd anmälan mot lärare.......... 19: 64

15. Underlåtenhet av ordförande i skolråd att till vederbörande kassör

överlämna skolkassas medel...................................... 21: 275

16. Fråga om sättet för utfärdande av kallelser till kyrko- och skol rådssammanträden

............................................. 23:155

17. Dröjsmål med kallelse till sammanträde för justering av skolråds protokoll

...................................................... 25: 191

18. Obehörig agitation av kyrkoherde vid lärarval. Tillika ogrundad

beskyllning mot enskild person i skolrådsprotokoll ................. 26: 81*

19. Underlåtenhet av skolrådsordförande att föredraga till honom ingiven
framställning till skolrådet ................................ 29: 206

20. Fråga om rätt för person, som valts till ledamot i kyrko- och skolråd,
att taga säte i rådet innan valet vunnit laga kraft, m. m......... 30: 223

21. Fråga om skyldighet för ordförande i skolråd att till sammanträde

kalla bl. a. skolrådets samtliga ledamöter.......................... 30: 228

22. Dröjsmål med kungörande av verkställd justering av skolrådsprotokoll
m. m.................................................. 34:137*

D) Lagen om församlingsstyrelse

1. Opåkallat utlysande av kyrkostämma samt undertryckande av
förhandlingsfriheten därå................................ 33: 58* (34: 8)

591

2. Vilseledande uppgifter av kyrkoherde i en på uppdrag av kyrkoråd

gjord framställning till Konungen............. ................... 35:131*

3. Obehörig vägran att framställa proposition vid sammanträde med
kyrkoråd. Tillika ändring av kyrkostämmoprotokoll samt utfärdande

av oriktigt protokollsutdrag ..................................... 36:130*

E) Kommunala vallagen

Vid kommunalval ha valförrättare i ett flertal valdistrikt åsidosatt gällande
föreskrifter i fråga om sigillering av valsedelsomslag med påföljd
att nya val måst företagas....................................... 60: 306