Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1963

Nr 201

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 26 § sjömanslagen den 30 juni
1952 (nr 530); given Stockholms slott den 18 november
1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 26 § sjömanslagen
den 30 juni 1952 (nr 530).

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propostionen föreslås vissa ändringar i 26 § sjömanslagen, genom vilka
sjömän erhåller vidgad rätt till fri hemresa. De i lagrummet angivna
kvalifikationstiderna för sådan rätt — två år samt sex månader — förkortas
sålunda enligt förslaget till aderton månader respektive två månader.
Vidare föreslås att rätten till fri hemresa skall gälla även vid semester och
tjänstledighet.

De föreslagna lagändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 januari
1964. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 196t. I samt. Nr 201

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, att 26 § sjömanslagen den 30 juni 19521 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

26 §.

Avgår sjöman å fartyg i utrikes
fart från sin tjänst i annat land
än där han är bosatt och vill han
resa till sin hemort, skall av kostnaden
för resan med underhåll
hälften bestridas av statsmedel och
hälften gäldas av redaren, såframt
sjömannen varit i tjänst å fartyget
eller hos redaren två år i följd och
icke haft tillfälle under det senast
förflutna året att lämna tjänsten i
det land där han är bosatt. Beräknas
fartyget inom sex månader uppnå
hamn, från vilken hemresan kan
ordnas med avsevärt mindre kostnad
eller omgång, är sjömannen ej
berättigad till fri hemresa med
mindre han kvarstår i tjänsten tills
fartyget uppnår sådan hamn. Vill
sjöman, som uppsäger tjänsteavtalet
eller begär entledigande, erhålla
fri hemresa, skall han samtidigt göra
framställning därom.

Hemresan skall--

Om förlust----

(Föreslagen lydelse)

26 §.

Avgår sjöman å fartyg i utrikes
fart från sin tjänst i annat land än
där han är bosatt eller lämnar han
i sådant land fartyget för semester
eller tjänstledighet och vill han resa
till sin hemort, skall av kostnaden
för resan med underhåll hälften bestridas
av statsmedel och hälften
gäldas av redaren, såframt sjömannen
varit i tjänst å fartyget eller
hos redaren aderton månader i följd
och icke haft tillfälle under det senast
förflutna året att lämna tjänsten
eller att taga semester eller
tjänstledighet i det land där han är
bosatt. Beräknas fartyget inom två
månader uppnå hamn, från vilken
hemresan kan ordnas med avsevärt
mindre kostnad eller omgång, är
sjömannen ej berättigad till fri hemresa
med mindre han kvarstår i
tjänsten eller uppskjuter semestern
eller tjänstledigheten tills fartyget
uppnår sådan hamn. Vill sjöman,
som uppsäger tjänsteavtalet eller begär
entledigande, semester eller
tjänstledighet erhålla fri hemresa,
skall han samtidigt göra framställning
därom.

--förmånliga villkor.

---i 33 §.

Senaste lydelse se 1962: 571.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1963

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Vad i 26 § i dess nya lydelse
stadgas därom att av kostnad för resa med underhåll hälften skall bestridas
av statsmedel skall även äga tillämpning med avseende på resa som påbörjats
under tiden den 1 juli—den 31 december 1963 och för vilken redaren
utgivit ersättning i överensstämmelse med grunder angivna i kollektivavtal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1963

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 1 november
1963.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
af Geijerstam, Hermansson, Aspling.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vidgad
rätt för sjöman till fri hemresa och anför därvid följande.

Inledning

Bestämmelser om fri hemresa för sjömän efter längre tids tjänstgöring
infördes genom 1952 års sjömanslag och avsåg ursprungligen endast svenska
sjömän. Genom lag den 23 november 1962 om ändring i sjömanslagen,
vilken ändring trädde i kraft den 1 januari 1963, utvidgades rätten till fri
hemresa att omfatta även de i svenska handelsflottan anställda utländska
sjömännen. Förmånen får i princip åtnjutas av sjöman som — efter två års
tjänst på fartyg utan tillfälle att sista året lämna tjänsten i sitt hemland —
avgår från tjänsten i utrikes hamn. En förutsättning är tillika att hemresan
inte inom sex månader kan ordnas avsevärt enklare och billigare från annan
hamn.

I skrivelse den 23 april 1963, nr 143, har riksdagen, under åberopande av
andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 36, hemställt om
förslag till årets riksdag om sådan ändring av bestämmelserna i 26 § sjömanslagen,
att förmånen av fri hemresa kommer att gälla även då sjöman
lämnar fartyget för att åtnjuta semester eller tjänstledighet, varvid samtidigt
de i lagrummet angivna tidsfristerna två år samt sex månader bör ändras
till aderton månader respektive två månader. Med anledning härav tillkallades,
med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 april 1963, kanslichefen
Yngve Ericsson med uppdrag att verkställa utredning med förslag
rörande den i riksdagens skrivelse åsyftade ändringen av sjömanslagen. Utredningsmannen
har sedermera avgivit ett den 4 september 1963 dagteck -

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1963

nät betänkande (stencilerat) med alternativa förslag till ändring i sådant
hänseende av sjömanslagen. Författningsförslagen torde såsom Bihang få
fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten för västra Sverige, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
riksrevisionsverket, sjöfartsstyrelsen, Sveriges redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet,
Svenska stewardsföreningen, Landsorganisationen i Sverige och
Tjänstemännens centralorganisation. Vidare har utrikesdepartementets
rättsavdelning överlämnat en promemoria i ämnet.

Jag anhåller att nu få taga upp till behandling frågan om den av riksdagen
begärda ändringen i 26 § sjömanslagen.

Gällande ordning

Enligt 26 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall, om sjöman å fartyg i
utrikes fart avgår från sin tjänst i annat land än där han är bosatt och
han vill resa till sin hemort, av kostnaden för resan med underhåll hälften
bestridas av statsmedel och hälften gäldas av redaren under förutsättning
att sjömannen varit i tjänst å fartyget eller hos redaren två år i följd
och icke haft tillfälle under det senast förflutna året att lämna tjänsten
i det land där han är bosatt. Beräknas fartyget inom sex månader uppnå
hamn, från vilken hemresan kan ordnas med avsevärt mindre kostnad eller
omgång, är sjömannen inte berättigad till fri hemresa om han inte kvarstår
i tjänsten tills fartyget uppnår sådan hamn. I likhet med vad som
gäller beträffande förmånen av fri hemresa för sjuk eller skadad sjöman
stadgas vidare skyldighet för sjömannen att, i stället för erhållandet av fri
hemresa, taga en med hans anställning likvärdig tjänst å hemåtgående fartyg,
om hans hälsotillstånd medger det. Eljest skall hemresan ordnas av
svenske konsuln eller, om svensk konsul inte finns på platsen, av befälhavaren.
Syftet med denna föreskrift är att möjliggöra tillämpning av 34 §
sjölagen och kungörelsen den 15 mars 1957 (nr 92) angående gottgörelse
för sjöfolks hemförande med svenskt fartyg från utrikes ort och därigenom
skapa säkerhet för att resan anordnas på bästa och minst kostsamma sätt.
Ordnas hemresan av konsuln, skall befälhavaren på begäran ställa säkerhet
för redarens andel i koslnaden.

Därest sjöman, som önskar fri hemresa, själv uppsäger tjänsteavtalet eller
begär entledigande, skall framställning om hemresa göras samtidigt.

Sjöman, som avskedas på någon av de grunder som angives i 33 § sjömanslagen,
går i allmänhet miste om rätten till fri hemresa.

På grund av 7 § sjömanslagen äger bestämmelserna om fri hemresa motsvarande
tillämpning beträffande befälhavaren.

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1963

Den del av hemreseutgiften som bestrides av statsmedel utgår från det
under tredje huvudtiteln upptagna anslaget Gottgörelse av kostnader för
sjöfolk och nödställda svenska medborgare. Under budgetåren 1953/54—
1960/61 har statens utgifter för fria resor enligt 26 § sjömanslagen uppgått
till genomsnittligt 7 300 kronor per budgetår. Det har beräknats att motsvarande
utgifter efter 1962 års lagändring — som gjort lagen tillämplig även
på utländska sjömän och som trätt i kraft den 1 januari 1963 — kommer att
stiga till omkring 20 000 kronor.

Enligt de särskilda fr. o. in. den 1 februari 1962 gällande tvååriga kollektivavtalen
mellan å ena sidan Sveriges redareförening och å andra sidan Sveriges
fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska stewardsföreningen
och Svenska sjöfolksförbundet, vilka avtal i nu förevarande
del är i huvudsak likalydande, äger ombordanställd, som är fast bosatt i
Sverige, Norge, Danmark eller Finland, efter 18 månaders fortlöpande tjänst
avmönstra för åtnjutande av semesterledighet, därvid han har rätt till fri
resa till hemorten. Förutsättningen härför är dock, att vederbörande efter
att ha blivit semesterberättigad inte haft tillfälle att lämna tjänsten i nordisk
hamn under de senast förflutna 12 månaderna. Beräknas fartyget inom
skälig tid uppnå hamn, från vilken hemresan kan ordnas med avsevärt
mindre kostnad eller omgång, är den ombordanställde ej berättigad till fri
hemresa med mindre han kvarstår i tjänsten tills fartyget uppnår sådan
hamn.

Ombordanställd, varom här är fråga, som å utrikes ort avmönstrar för
semester och på rederiets bekostnad hemreser, äger åtnjuta lön under resan.
Semestertiden räknas från och med dagen för ankomsten till hemlandet,
i ett avtal från och med dagen därefter.

Då sådan anställd efter semester återinträder i tjänst, betalas resan från
vistelseorten till påmönstringsorten av redaren, därvid resekostnaden icke
får överstiga, vad som skulle belupit sig på resa från hemorten i Norden
till påmönstringsorten.

Enligt särskilda protokollsanteckningar skall följande iakttagas:

1. Ombordanställd som är svensk men stadigvarande bosatt i utlandet,
äger åberopa de nämnda bestämmelserna för erhållande av fria resor till
och från bosättningsorten.

2. Parterna är överens om att gemensamt verka för att 26 § sjömanslagen
erhåller sådan ändrad lydelse, att fri hemresa tillförsäkras ombordanställd
efter 18 månaders tjänst ävensom att paragrafen skall tolkas på
sådant sätt, att förmånen av den fria hemresan skall åtnjutas jämväl vid
lämnandet av tjänsten i fartyget för erhållande av semester.

3. Uttrycket »skälig tid» skall förstås som avseende två månader.

4. De nya reglerna om utvidgade reseförmåner skall äga giltighet t. o. m.
den 30 juni 1963. Hur man skall förfara för tid därefter skall bli beroende
av om statsmakterna godkänt sådan ändring av sjömanslagen, som om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1963 7

förmäles i de nya kollektivavtalens bestämmelser beträffande nyssnämnda
reseförmåner.

Enligt vad som inhämtats under det förevarande ärendets beredning i
kommunikationsdepartementet har reglerna om utvidgade reseförmåner tilllämpats
även efter den 30 juni 1963.

Enligt 11 § andra stycket lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om semester
skall fartygsanställd, som önskar erhålla semester, göra skriftlig ansökan
härom hos arbetsgivaren. Om sådan ansökan ej gjorts, skall arbetsgivaren
i stället för semester utge ersättning till arbetstagaren med belopp motsvarande
vad denne skulle ha uppburit i semesterlön; dock må arbetsgivaren
i stället, om överenskommelse därom träffas med arbetstagaren, uppskjuta
semestern under högst ett år.

Gällande bestämmelser i andra nordiska länder

I utredningsmannens betänkande lämnas en redogörelse för motsvarande
bestämmelser i våra nordiska grannländer. Av redogörelsen framgår följande.

De danska och finska sjömanslagarnas bestämmelser om fri hemresa
motsvarar bestämmelserna i den svenska lagen. En förutsättning för fri
hemresa enligt den danska lagen är dock, att sjömannen, förutom att han
är dansk medborgare, har sin hemort i Danmark.

Enligt 25 § i den norska sjömanslagen förutsättes för åtnjutande av fri
hemresa, att sjömannen är bosatt i Norge; norskt medborgarskap är däremot
inte förutsättning härvidlag. Såsom förutsättning för fri resa efter
längre tids tjänstgöring gäller enligt norska lagen till skillnad från den
svenska, att sjömannen varit i sammanhängande tjänst hos redaren i 18
månader och inte har haft tillfälle att frånträda i norsk hamn under loppet
av de sista 12 månaderna. Sjömannen är pliktig att fortsätta i tjänsten intill
3 månader, om det kan påräknas att fartyget inom denna tid kommer
till en hamn, varifrån det är väsentligt billigare eller lättare att hemsända
honom. Sjömannen är likaledes pliktig att fortsätta i tjänsten intill 2 månader,
om det inte kan skaffas duglig man i hans ställe. Dessa två tidsfrister
får inte läggas samman. Krav på fri hemresa skall vara framställt
senast 1 månad före fränträdet. Skall sjömannen frånträda utan att han
själv bragt tjänsteförhållandet till upphörande, skall dock krav på fri hemresa
framställas senast vid frånträdet. Kostnaden för hemresa efter längre
tids tjänstgöring bestrides enligt den norska lagen helt av redaren, om det
är fråga om befälhavare, maskinist, styrman, steward, radiotelegrafist eller
fackutbildad fartygselektriker. Eljest delas kostnaden mellan redaren och
staten. Att i detta hänseende olika bestämmelser gäller för befäl och andra,
sammanhänger med att, när bestämmelserna tillkom, befälet redan genom

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1963

avtal skaffat sig mer omfattande förmåner än som vid lagstiftningen åsyftades
för manskapets del; även den närmare anknytningen mellan befälet
och rederierna har inverkat härvidlag.

I motsats till vad som sker i Sverige tillämpas övriga nordiska sjömanslagar
så, att fri hemresa även medgives vid semester.

Riksdagens hemställan

Vid årets riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 166 och II: 196),
i vilka yrkades sådan ändring av 26 § sjömanslagen att förmånen av fri
hemresa skulle gälla även vid semester eller tjänstledighet och att de i lagrummet
angivna tidsfristerna två år samt sex månader skulle ändras till
aderton månader respektive två månader. Andra lagutskottet inhämtade yttranden
från sjöfartsstyrelsen, Sveriges redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet och
Svenska stewardsföreningen. Samtliga remissinstanser tillstyrkte motionerna.
I sitt utlåtande anförde utskottet bl. a. följande.

Redan vid tillkomsten av hemresebestämmelsen intog statsmakterna den
ståndpunkten att det var ett allmänt intresse att svenska sjömän hade fasta
arbetsförhållanden och att de icke helt förlorade kontakten med hemlandet.
Vad som framkommit under ärendets behandling och genom remissyttrandena
om utvecklingen inom den svenska handelsflottan under senare
år talar för att ifrågavarande förmån bör utvidgas. Härtill kommer att motsvarande
bestämmelser — enligt vad som upplysts vid behandlingen av ärendet
— i övriga nordiska länder vunnit en vidsträcktare tillämpning än i Sverige.
Utskottet biträder därför motionerna. Vid den utvidgning av förmånen
som sålunda bör ske, föreligger icke skäl att göra avsteg från den år 1962
antagna principen om likställighet mellan svenska och utländska sjömän.

Tillkomsten av 1952 års sjömanslag har föregåtts av samarbete mellan
de nordiska länderna. Med hänsyn härtill anser utskottet det lämpligast att
hos Kungl. Maj :t hemställa om erforderliga ändringsförslag. Förslagen bör
föreläggas innevarande års riksdag. Med hänsyn till på sjöfartsarbetsmarknaden
gällande överenskommelser om fri hemresa anser utskottet det önskvärt,
att resor, som företages under tiden från och med den 1 juli 1963, berättigar
till ersättning enligt de nya reglerna.

Utredningsmannen

Det är enligt utredningsmannens mening inte förenligt med nuvarande
krav på social standard, att sjömän av hänsyn till kostnaderna för en hemresa
hindras från att utnyttja sin semesterrätt till att tillbringa en ledig
tid tillsammans med familjen. Och i den mån bestämmelsen om fri hemresa
i 26 § sjömanslagen leder till att en sjöman, som vill semestra hemma,

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1963

lämnar sin tjänst hos rederi för att komma i åtnjutande av sådan fri resa,
är detta ägnat att motverka en utveckling till mera stadigvarande anställning
för sjömän. En dylik utveckling, varigenom man skulle komma ifrån
de i vårt land betydligt mer än i exempelvis Norge vanliga korta anställningstiderna
för sjömännen, är önskvärd från såväl dessas som rederiernas
synpunkter. En förbättring av sjömännens levnadsförhållanden, i detta
liksom i andra avseenden, skulle överhuvudtaget underlätta rekrytering av
lämplig arbetskraft till sjöfarten.

Utredningsmannen anser att sjömännen bör ha rätt till fri hemresa i samband
med semester. Omfattningen av denna förmån skulle visserligen — såsom
redan nu vid sidan av sjömanslagen sker -— kunna regleras genom kollektivavtalen
mellan respektive parter utan att sjömanslagen ändras. Enligt
utredningsmannen finns emellertid inte tillräcklig anledning att frångå nuvarande
ordning att minimibestämmelser i fråga om sjömans rätt till fri
hemresa slås fast i sjömanslagen. Denna lag, som nu tillämpas så att dylik
rätt ej föreligger i samband med semester, bör således enligt utredningsmannen
ändras i förevarande avseende. I så fall kommer den svenska lagen att i
princip ansluta sig till vad som härvidlag gäller i övriga nordiska länder.
Utredningsmannen fäster uppmärksamheten på att dessa länders sjömanslagar
i motsats till den svenska endast medger rätt till fri hemresa åt landets
egna medborgare respektive för Norges del sjömän med bostad i detta land.
I den svenska sjömanslagen bör enligt utredningsmannens mening utländska
sjömän även i det nu åsyftade hänseendet jämställas med svenska.

I betänkandet uttalas, att en lagbestämmelse om rätt till fri hemresa vid
semester liksom i andra nordiska länder bör avfattas så, att den inte utesluter
att fri hemresa även kan åtnjutas vid tjänstledighet. Något missbruk
på denna punkt synes inte vara att befara med hänsyn till kravet på att
sjöman ej på lång tid skall ha haft tillfälle att lämna tjänsten i hemlandet.

I fråga om kvalifikationstiderna för rätt till fri hemresa anser utredningsmannen
att den tid, under vilken sjöman skall ha varit i tjänst på fartyget
eller hos redaren, bör minskas från två år till 18 månader samt den tid, vilken
sjöman kan behöva kvarstå i tjänst för uppnående av lämpligare hamn
ur hemresesynpunkt, från 6 till 2 månader. Skäl kan finnas för ytterligare
reducering av dessa tidsperioder, men i avvaktan på erfarenheter torde det
enligt utredningsmannens mening t. v. kunna anses tillräckligt att stanna
vid dessa tider, som ju även överensstämmer med vad som överenskommits
i kollektivavtalen.

Vad gäller frågan om vilka kostnader de föreslagna reformerna skulle
medföra och bestridandet av dessa kostnader berör utredningsmannen inledningsvis
de förut nämnda motionerna till 1963 års riksdag. Sålunda anmärkes,
att det i motionerna har förordats, att staten skall svara för hälften
även av den merkostnad, som skulle uppkomma genom att rätten till

| -|- llihang till riksdagens protokoll 1963. i samt. Nr 201

Kungi. Maj:ts proposition nr 201 år 1963

fri hemresa utsträckes till att omfatta jämväl hemresa på grund av semester
och genom att de i lagrummet angivna tidsfristerna förkortas.

För utredningsmannen ter det sig naturligt, att redarna svarar för att de
hos dem anställda tillgodoses med sådana förmåner, som kan motväga
de negativa faktorer, som är förbundna med de särpräglade förhållanden
varunder sjömännen lever och arbetar. Att vissa minimikrav i fråga om
dylika sociala förmåner regleras i lagen, bör uppenbarligen inte i och för
sig föranleda att staten tar på sig kostnader härför. Tillkomsten av en garanti
för sjömännen att få resa hem till sina familjer utan alltför stora
tidsmellanrum bör både för sjömännen — särskilt för gifta sjömän, som
på allvar vill ägna sig åt yrket — och deras familjer kunna neutralisera
en del av vad som talar emot ombordanställningen. På detta sätt kan rederiernas
möjligheter att med andra arbetsgivare konkurrera om goda arbetskrafter
förbättras. I någon mån kan visserligen bemanningsfrågorna
kompliceras genom att antalet hemresor ökas, men delvis torde detta motvägas
av att hemresorna kommer att mera spridas under året med hänsyn
till tiden för intjänad fri hemresa. Det har visat sig att hemreserätten utgjort
en av de punkter, där ett avtal mellan parterna på arbetsmarknaden
tvingat sig fram. I vad mån parterna tänkt sig att på staten överflytta
kostnader för avtalets effektuering, synes knappast böra verka bindande
för staten. Medan statlig medverkan till finansiering av ifrågavarande kostnader
sålunda enligt utredningsmannens mening inte kan tillräckligt motiveras
med hänsyn till vare sig sjömännens skattebetalning, hemreserättens
sociala innebörd, dess rekryteringsfrämjande betydelse eller gjorda
förbehåll mellan parterna på arbetsmarknaden, finner utredningsmannen
däremot andra hänsyn vara värda att beakta i förevarande sammanhang.

Vad utredningsmannen härvid åsyftar är det önskvärda i en utveckling
därhän att sjömännen kommer att vara mer stadigvarande anställda hos rederierna
än hittills. En sådan utveckling motverkas enligt utredningsmannens
mening av att en sjöman, som vill semestra hemma, måste lämna sin
tjänst för att kunna erhålla fri hemresa enligt sjömanslagen. Och även om
fri hemresa vore medgiven i samband med semester, är de krav, som för närvarande
uppställs i fråga om den tid som skall ha förflutit sedan sjömannen
tillträtt tjänsten ombord, alltför hårda för att det skall kunna påräknas
att han kvarstår i tjänst för att tjäna in den fria hemresan. Oavsett att också
rederierna bör ha fördel av en utveckling mot fastare anställningsförhållanden,
anser utredningsmannen det motiverat att staten stödjer en utveckling
i sådan riktning. Åtgärder av denna innebörd synes huvudsakligen vara
önskvärda för manskap, medan redan nu anställningsförhållandena för olika
kategorier av befäl är mera stadigvarande ordnade. Utredningsmannen
erinrar i detta sammanhang om att det enligt norska sjömanslagen åligger
redaren att helt bära kostnaderna för fri hemresa, då det gäller befälhavare,
maskinist, styrman, steward, radiotelegrafist eller fackutbildad fartygselek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1963

triker. Vid bedömandet av skäligheten av att staten bidrager till kostnaderna
för sjömännens fria hemresor bör ihågkommas att redaren även har kostnader
för uttransport av sjömän för avlösning av hemresta sjömän och för
eventuell återresa för dessa vid semesterns slut. Det bör vidare uppmärksammas,
att svenska sjömanslagens bestämmelser om fri hemresa, i motsats
till andra nordiska sjömanslagar, efter 1962 års lagändring äger tilllämpning
också på utländska sjömän oavsett var dessa är bosatta och att
detta innebär en utgiftsbelastning för redarna. Utredningsmannen håller
därför före, att staten även efter ändring av 26 § sjömanslagen i nu åsyftade
hänseenden bör bidraga till finansiering av kostnaderna för fria hemresor
för manskap men att inte lika starka skäl talar för motsvarande bidrag
till hemresor för befäl.

I betänkandet har redovisats en undersökning som Sveriges redareförening
i kontakt med utredningsmannen verkställt i fråga om omfattningen
av och kostnaderna för fria hemresor för semester -— sådana resor för
tjänstledighet bär inte förekommit — under tiden 1 juni 1962—31 maj 1963,
då de förut återgivna kollektivavtalsbestämmelserna gällt. Undersökningen
visar 174 resor för befäl och 53 resor för manskap till en sammanlagd kostnad
av 238 019 respektive 107 392 kronor. Av kostnaderna belöper för befälet
211 625 och för manskapet 103 958 kronor på 85 respektive 42 resor från
utomeuropeisk hamn. Av resorna har 145 företagits med flyg, 57 med järnväg
och 4 med båt, varjämte förekommit vissa kombinationer av olika
färdsätt. Flyg användes praktiskt taget alltid vid resor från utomeuropeisk
hamn.

Antalet ombordanställda på de i handelssjöfart vid slutet av 1961 använda
fartygen om 100 bruttoton och däröver var 25 500, varav 6 950 befäl och
18 550 manskap, allt i runda tal. Ungefär en tredjedel av de ombordanställda
utgöres av utlänningar.

Av det framlagda siffermaterialet konstaterar utredningsmannen, att
antalet hemresor är föga betydande för befäl och helt obetydliga för manskap.
Siffrorna ter sig särskilt låga i jämförelse med tillgängliga siffror för
Norge. Enligt dessa uppgick antalet resor för manskap under 1962 till omkring
4 000 med en sammanlagd hemresekostnad av drygt 5 milj. kronor.
Att de svenska siffrorna endast utgör en bråkdel av de norska är, även bortsett
från att den svenska lagstiftningen och tillämpningen därav är mer
restriktiv, beroende av flera omständigheter. Vid en jämförelse bör först
ihågkommas, att antalet sjömän, befäl liksom manskap, i den norska handelsflottan
är mellan två och tre gånger så stort som i den svenska. Sålunda
utgjorde enligt vissa statistiska uppgifter från Norge för november
1962 antalet befäl på norska handelsfartyg om 100 bruttoton och däröver
omkring 16 800 och antalet manskap omkring 46 300. Den avsevärda skillnaden
mellan antalet ombordanställda i Sverige och i Norge räcker enligt
utredningsmannens mening emellertid inte tillnärmelsevis till förklaring av

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1963

den starkt divergerande hemresefrekvensen. Den väsentliga förklaringen
härtill får i stället sökas i det förhållandet att den norska handelsflottan i betydligt
större utsträckning än den svenska går i utomnordisk och särskilt
utomeuropeisk fart, och det är mest här det blir aktuellt att utnyttja fria
hemresor. På hemresefrekvensen inverkar också, att det i den norska handelsflottan
torde vara avsevärt vanligare än i den svenska att sjömän har
tämligen lång anställningstid, så att fri hemresa kommer i fråga. Att det
finns ett relativt mindre antal utlänningar i den norska än i den svenska
handelsflottan, verkar i samma riktning. Härtill kommer slutligen, att den
omständigheten att staten bidrar till hemresekostnaden även utan samband
med avgång ur tjänst i och för sig torde öka rederiernas intresse för att ordna
fri hemresa för anställda.

I betänkandet behandlas därefter spörsmålet om statens kostnader i händelse
26 § sjömanslagen ändras i den riktning utredningen förordar och
nuvarande princip om kostnadsfördelning mellan staten och rederierna bibehålies.

Vad först angår befälet, konstaterar utredningsmannen, att rederierna
skulle få möjlighet att erhålla bidrag av statsmedel till halva kostnaden för
de fria resor, som redan nu förekommer för befäl. För tiden 1 juni 1962—
31 maj 1963 skulle bidraget ha uppgått till omkring 119 000 kronor. Utredningsmannen
förutsätter därvid att alla, som beviljats fri hemresa, uppfyllt
villkoren härför. Sannolikt skulle en ändring av bestämmelsen till att
gälla vid hemresa för semester även resultera i att hemresorna blir vanligare
än hittills, eventuellt också i någon mån leda till att resekostnader kommer
att redovisas i sådana fall då man hittills ordnat hemresa med respektive
rederis eget fartyg eller eljest utan att det befunnits vara anledning att debitera
för hemresan. Då befälet redan nu har relativt långa anställningar,
torde däremot någon större ökning av antalet hemresor inte föranledas av
att kvalifikationstiderna för rätt till hemresa förkortas så som åsyftats. Under
sådana förhållanden, som här är för handen, finner utredningsmannen
det utomordentligt vanskligt att beräkna de kostnader för staten, som skulle
föranledas av att 26 § sjömanslagen även gjordes tillämplig vid semester
och att kvalifikationstiderna förkortades. Såsom ett räkneexempel anför utredningsmannen,
att mellan 500 och 600 befäl får fri hemresa enligt sjömanslagen
och att hemresan i genomsnitt kostar 1 500 kronor. Sammanlagda
kostnaden skulle då bli omkring 800 000 kronor, och på staten skulle vid
lika fördelning mellan denna och redarna falla omkring 400 000 kronor.

Beträffande manskapet torde enligt utredningsmannen visserligen med
hänsyn till de genomgående korta anställningstiderna — inte minst för den
utländska arbetskraften — några mera betydande kostnader ej omedelbart
föranledas av ett genomförande av åsyftade ändringar i 26 § sjömanslagen.
I den mån utvecklingen kommer att gå i den avsedda riktningen mot förlängda
anställningar, kommer emellertid kostnaderna att ökas. För den i

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1963

redareföreningens undersökning avsedda tiden skulle statens bidrag ha utgjort
omkring 54 000 kronor. Utredningsmannen uttalar att en resefrekvens
motsvarande den i Norge skulle ge en årlig statlig kostnad för manskapets
del på närmare 1 milj. kronor men anser att det — med hänsyn till nyss redovisade
skillnader mellan svenska och norska förhållanden — ej finns anledning
att inom överskådlig framtid räkna med högre årlig statsutgift än
400 000 kronor.

På grund av den osäkerhet som måste råda beträffande verkningarna
av en utvidgad rätt till fri hemresa, kan det enligt utredningsmannens mening
ifrågasättas om inte giltigheten av bestämmelserna om kostnadernas
finansiering bör begränsas till tiden. I så fall kan, menar utredningsmannen,
vara lämpligt, att dessa bestämmelser utbryts ur 26 § sjömanslagen
och upptas i en särskild författning om statsbidrag till ifrågavarande ändamål.
En dylik författning kan göras retroaktivt tillämplig på resor, som
påbörjats den 1 juli 1963 eller senare, och gälla under förslagsvis fem år.

Tvekan kan enligt utredningsmannen råda om en sådan statsbidragsförfattning
bör stipulera en rätt för redaren att få hälften av sina kostnader
för hemresor enligt 26 § sjömanslagen täckta av statsmedel eller
hänskjuta till Kungl. Maj :t eller myndighet att på ansökan av redare fördela
statsbidrag till ifrågavarande kostnader inom ramen för anvisade anslagsmedel
för ändamålet. Utredningsmannen förordar förstnämnda alternativ.

Med hänsyn till avfattningen av andra lagutskottets av riksdagen godkända
utlåtande har utredningsmannen ansett sig böra framlägga alternativa
författningsförslag. Det ena — alternativ I — utgår från att i 26 § sjömanslagen
bestämmes att nuvarande kostnadsfördelning skall bibehållas
även efter utvidgningen av rätten till fri hemresa. Det andra — alternativ
II — är ett uttryck för att staten endast skall bidraga till hemresekostnaderna
för manskap samt bidragsbestämmelserna upptagas i en särskild
författning vid sidan av sjömanslagen. Utredningsmannen påpekar att
andra kombinationer än de nu nämnda alternativen givetvis kan ifrågakomma.

Avslutningsvis upptages i betänkandet frågan om anslagsbehovet för nästkommande
budgetår för bidrag till fria hemresor efter utvidgning av sjömanslagens
bestämmelser i enlighet med vad utredningsmannen förordat.
I avvaktan på närmare erfarenheter härav torde enligt utredningsmannen
det årliga anslagsbehovet böra beräknas till förslagsvis 500 000 kronor,
om staten även skall bidraga till hemresor för befäl, och 200 000 kronor,
om bidrag endast skall lämnas till hemresor för manskap. Åtminstone
i sistnämnda fall torde utgifterna för ändamålet t. v. kunna bestridas
från det under utrikeshuvudtiteln anvisade förslagsanslaget till »Gottgörelse
av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare», vil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1963

ket anslag för budgetåret 1963/64 anvisats med 150 000 kronor och varifrån
utgifter för statsbidrag till hemresor enligt 26 § sjömanslagen i dess
nuvarande lydelse bestrides.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag att rätten till fri hemresa skall
gälla även vid semester och tjänstledighet samt att kvalifikationstiderna
enligt 26 § sjömanslagen skall förkortas har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga remissinstanser. Arbetsmarknadsstyrelsen
anför, att det sedan länge föreligger vissa svårigheter att rekrytera såväl
behörigt befäl som erfaret manskap. En av orsakerna härtill torde vara den
avskildhet från det övriga samhället och från hem och familj som sjömännen
vid sitt yrkesutövande måste leva i. Sjömännen har ej heller många
gånger samma möjlighet att utnyttja fritiden som de i land anställda. Förbättringar
av de ombordanställdas villkor härutinnan synes styrelsen vara
väl ägnade att göra sjömansyrket mer attraktivt och torde medföra en
önskvärd stabilisering av sjömanskåren för att minska sjömansyrkets karaktär
av genomgångsyrke.

Liknande synpunkter uttalas av fartygsbefälsföreningen, maskinbefälsförbundet,
sjöfolksförbundet, Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation.

Av särskild vikt anser Landsorganisationen det vara, att de ombordanställda
genom den föreslagna lagändringen kommer att i likhet med övriga
arbetstagargrupper kunna tillgodoräkna sig intjänad semestertid som
kvalificerande frånvaro jämlikt 7 § semesterlagen.

När det gäller frågan huruvida hemreserätten även skall gälla då sjöman
lämnar sin tjänst å fartyg för att komma i åtnjutande av intjänad semester
erinrar sjöfartsstyrelsen om att sjömanskommittén, vars förslag
låg till grund för införandet år 1952 i sjömanslagen av det nu ifrågavarande
lagrummet, uttalade, att det enligt kommitténs mening borde eftersträvas
att skapa sådana lagregler, som kan bidraga till att knyta sjömännen
fastare såväl till den redare i vars tjänst han är som till hemlandet. Styrelsen
anför att styrelsen i yttrande till andra lagutskottet i anledning av
motionerna vid 1963 års riksdag om ändring i 26 § sjömanslagen framhöll,
att den hittills tillämpade tolkningen av gällande bestämmelser ytterst
innebär en diskriminering av de sjömän, som efter avmönstring i en
eller annan form kvarstår i redarnas tjänst. Detta står enligt styrelsens
mening inte i överensstämmelse med det angivna syftet med lagstiftningen.
Då det alltjämt är synnerligen angeläget att verka för fastare anställningsförhållanden
för sjömännen, anser styrelsen den föreslagna lagänd -

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1963 15

ringen lämplig närmast som en uttrycklig anvisning om bestämmelsernas
innebörd.

I flera yttranden uttalas att skäl finnes för ytterligare reducering av
den föreslagna kvalifikationstiden, 18 månader, för rätt till fri hemresa.
Sjöfartsstyrelsen anser att skäl även finnes för ytterligare reducering av
den tid under vilken sjöman kan behöva kvarstå i tjänst för uppnående
av hamn som från hemresesynpunkt är lämpligare.

Ingen av remissinstanserna har ifrågasatt lämpligheten av att minimibestämmelser
i fråga om sjömans rätt till fri hemresa alltjämt skall återfinnas
i sjömanslagen.

Vad angår frågan i vilken omfattning staten bör bidraga
till finansieringen av hemresor har utredningsmannens
såsom alternativ I upptagna förslag — bidrag för såväl befäl som manskap
— tillstyrkts av Svea hovrätt, sjöfartsstyrelsen, redareföreningen,
fartygsbefälsföreningen, maskinbefälsförbundet, sjöfolksförbundet, stewardsföreningen,
Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.
Alternativ II — bidrag allenast för manskap — förordas av socialstyrelsen
och riksrevisionsverket samt även, med visst tillägg, av utrikesdepartementets
rättsavdelning. Hovrätten för västra Sverige och arbetsmarknadsstyrelsen
har inte tagit ställning till de båda alternativen.

Flertalet av de remissinstanser, som tillstyrker alternativ I, anser att det
skulle strida mot gällande principer inom svensk sociallagstiftning, om bidrag
från det allmänna skulle utgå efter olika grunder för skilda grupper
av arbetstagare.

Sjöfartsstyrelsen framhåller att man är medveten om det trängda ekonomiska
läge vari sjöfartsnäringen befinner sig. Styrelsen finner det dock
skäligt att rederinäringen även i fortsättningen skall vara förpliktad att
betala sin andel av hemresekostnaderna för sjömän även om dessa kostnader
enligt utredningens förslag kan förväntas öka väsentligt. Däremot
finner styrelsen det inte motiverat att, såsom utredningen ifrågasatt, göra
skillnad i förevarande avseende mellan befäl och manskap. Efter utredning
av 1946 års sjömanskommitté fastställde riksdagen år 1952 principen
om hälftendelning mellan stat och redare av kostnaderna för hemresa enligt
26 § sjömanslagen för såväl befäl som manskap. Styrelsen kan inte
finna att utredningsmannen framfört eller att det eljest föreligger någon
omständighet som talar för ett frångående av den av riksdagen för så relativt
kort tid sedan fastställda principen.

Redareföreningen förmodar, all utredningsmannen, då han i sitt alternativ
II föreslår olika behandling av befäl och manskap, utgår från att
dylik särbehandling endast skulle ha betydelse för förhållandet mellan staten
och vederbörande rederi men att den inte skulle inverka ekonomiskt
eller på annat sätt för befälet. I så fall, hävdar föreningen, är detta eu miss -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1963

uppfattning. Vid kollektivavtalsförhandlingarna skulle man givetvis från
redaresidan inte kunna undgå att taga hänsyn till kostnadseffekten härav.
Särskilt är så fallet mot bakgrunden av den i motionerna omnämnda klausulen
i nu gällande kollektivavtal.

Föreningen hänvisar också till diskussionerna vid tillkomsten av 1952
års sjömanslag huruvida statsbidrag för sjöfolks hemresor skulle — såsom
skedde i Norge — begränsas till att avse endast manskap. Från skilda
håll, inte minst av representanter för Svenska sjöfolksförbundet, uttalades
då, att en sådan olikställighet vore från flera synpunkter olämplig. Föreningen
anser sig ha anledning antaga, att organisationerna på arbetslivets
område alltjämt är av denna uppfattning och tillägger, att den i Norge införda
principen för övrigt var motiverad av ett alldeles speciellt skäl. Rederierna
hade där redan åtagit sig hemresekostnaderna för befälet men ej
för manskapet. Något sådant läge har vi inte i vårt land, påpekar föreningen.

Vidare framhåller föreningen, att den nu ifrågavarande bestämmelsen i
26 § sjömanslagen så sent som 1962 varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet
utan att det då ens ifrågasatts, att någon olikhet skulle göras
mellan befäl och manskap.

Även f ar ty g sbefäls f öreningen framhåller, att någon skillnad mellan befäl
och manskap inte ifrågasatts vid tidigare riksdagsbehandling av hithörande
spörsmål. Föreningen tillägger att vid ett antagande av utredningsmannens
förslag alternativ II skulle det märkliga inträffa att samtidigt som
lagstiftningen liberaliserats för utländsk sjöman, man utesluter vissa svenska
medborgare hland de ombordanställda från en hittills lagfäst förmån.
Liksom redareföreningen understryker fartygsbefälsföreningen, att uppfattningen
att befälskategorierna skulle bli oberörda, därest redarens rätt till
bidrag av staten för dessa anställda bortfölle, är orealistisk. En säker följd
härav bleve uppenbarligen alt hemresorna för dessa kategorier därigenom
försvåras och att tjänstgöringsperioderna tänjes ut. I ett mindre gynnsamt
sysselsättningsläge torde sådana tendenser särskilt accentueras. Hittillsvarande
utveckling, att krympa kvalifikationstiden för sjömans rätt
till fri hemresa, skulle genom detta förslag därför helt visst motverkas. Vid
avtalsförhandlingarna skulle ett bortfall av det lagstadgade bidraget från
statens sida till fria hemresor för befäl göra sig starkt påmint och utgöra
ett svårt hinder för överenskommelse mellan parterna om förbättring av
möjligheterna för fria hemresor.

Föreningen påpekar därefter en komplikation som uppstår, därest en
kategoriklyvning införes beträffande statens bidrag till fria hemresor för
sjöfolk. Till följd av bristen på behörigt befäl uppmönslras nämligen ett
icke obetydligt antal av de mest kunniga och erfarna bland däcksbesättningen
till styrmän och de mest kunniga och erfarna bland maskinbesättningen
till maskinister. Vid en kategoriklyvning av de ombordanställda

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1963

i bidragsavseende skulle det sålunda inträffa, att ombordanställda i manskaps
grad, som uppmönstras till befäl, därigenom ginge miste om intjänad
kvalifikationstid för fri hemresa. Detta vore enligt föreningens mening
en för vederbörande olycklig följd av befordringen, som kunde få till
följd att besättningsmän komme att vägra att anta tjänst som befäl.

Bristen på befäl inom den svenska handelsflottan visar inga tendenser
att lätta, anför föreningen vidare och fortsätter.

De senaste undersökningarna härom inom sjöfartsstyrelsen har tvärtemot
ådagalagt, att den tidigare bristen på behörigt befäl, som uppgått till cirka
30 procent, numera uppskattas till något över 40 procent. Utvecklingen har
tagit denna vändning, ehuru under de senaste fem åren stora ansträngningar
inom rederinäringen gjorts att genom skol far tygsverksamhet öka
omfattningen av utbildning av befäl. Den svåra bristen på befäl har bland
annat till följd, att ansvaret för den behöriga delen av befälet blir tyngre
vid avsaknad av yrkeskunniga medhjälpare. Pressen av den rationaliserade
driften inom modern sjöfart gör sig också starkare påmind. En naturlig
följd av detta är behov av regelbunden avlösning och hemresa för avkoppling
och samvaro med familj och anförvanter. Läget har medfört allt
starkare krav från det uteseglande befälets sida på ökad semesterledighet
och årliga fria hemresor. Beaktas detta, inses lätt, alt varje åtgärd som
motverkar utvecklingen i riktning att sjöfolk i framtiden skall beredas
möjlighet att åtminstone årligen besöka hemlandet för semestervistelse
betyder ökade svårigheter att behålla arbetskraften inom sjömansyrkena.
Genom en år 1958 utförd undersökning är bestyrkt att orsaken till den
stora avgången från yrket bland farlygsbefälet är främst svårigheterna att
uppehålla personlig kontakt med familj, släkt och vänner. Undersökningen
ådagalade att av elever som avlagt styrmansexamen vid sjöbefälsskolorna
under åren 1946—1955 41 procent lämnat yrket. Av dessa angav 70 procent
orsaken härtill vara familjeförhållanden, d. v. s. svårigheter att uppehålla
kontakt med familjen. Bland de som fortsatt att segla var det dominerande
önskemålet ökad och regelbundet återkommande semesterledighet. När möjligheterna
till familjekontakt och svårigheten att realisera hemresa för semesterledighet
har en så dominerande roll i sjöfolks föreställningar om anställningsförhållandet,
som framgår av dessa antydningar ur utredningen,
är det uppenbart att slopande av hittills lagfäst rätt för arbetsgivaren att
erhålla statligt bidrag för fria hemresor för befälsgrupperna skulle av dessa
uppfattas som en ovänlig handling.

Att avgången av befäl för närvarande är mycket stor och att detta sammanhänger
med den långa bortovaron från hemland och familj understryks
även av Tjänstemännens centralorganisation.

Även sjöfolksförbundet, som finner de i 26 g sjömanslagen intagna bestämmelserna
om fri hemresa efter två års tjänst helt otillräckliga, berör
den stora personalomsättningen inom handelsflottan och anför.

Omsättningen av personal inom den svenska handelsflottan är onekligen
av mycket stor omfattning. Det är eu mängd orsaker, som vållat uppkomsten
av detta förhållande. Inte minst den i flera avseenden ökade fritiden
för anställda i land har ytterligare framhävt nackdelarna, som är
förknippade med anställning till sjöss. Den ofta förekommande långa bor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1963

tavaron från hemlandet och familjen är utom allt tvivel en av huvudorsakerna
till den stora omsättningen av personal och utgör jämväl ett
markant hinder vid rekrytering av ungdom till sjömansyrket. Handelsflottan
sysselsättes i allt större utsträckning i fart mellan utländska hamnar
utan besök i hemlandet, vilket ytterligare komplicerar och motverkar de
ombordanställdas behov och strävan att komma till sitt hemland och familjer.

Den av utredningsmannen som alternativ II angivna lösningen av finansieringsfrågan
— att staten deltar endast i kostnader för manskapets
hemresor — tillbakavisas kraftigt av sjöfolksförbundet som vidare uttalar.

Den i detta avseende föreslagna olika behandlingen av ombordanställda
synes ur såväl princip- som lagsynpunkt sett vara oförenlig med i lag fastställda
rättigheter. Sjöfolksförbundet kan ej godtaga, att lagliga rättigheter
utgår efter en sådan för svensk lagstiftning främmande princip. Förbundet
motsätter sig även utredningsmannens skrivning beträffande möjligheten
av att i särskild förordning med begränsad giltighetstid reglera
bestämmelserna för statens medverkan vid kostnadsfördelningen av de
ombordanställdas resor, enär hållbara skäl härför ej finnes.

Vad utredningsmannen, som skäl för olika bestämmelser beträffande
befäl och manskap anfört om att anställningsförhållandena för befäl är
mera stadigvarande ordnade, berörs av maskinbefälsförbundet. Det är
självklart, anser förbundet, att befälsgrupperna, som oftast ägnat lång tid
och kostnader åt sin utbildning är fastare knutna till handelsflottan.
Trots detta är emellertid avgången av befäl mycket stor. Det finns inte
någon annan näringsgren med sådan omfattande avgång av arbetsledning
som just handelsflottan, trots att arbetsledningen där är mera specialutbildad
än arbetsledningen inom någon annan industri. Förbundet anser
det ställt utom varje tvivel att maskinbefälets avgång från handelsflottan
främst beror på den långa bortovaron från hemlandet och familjen.
En garanterad årlig ledighet med fri hemresa skulle på ett markant sätt
minska avgången från yrket och skulle bidraga till att nu Iandanställt maskinbefäl
åter skulle söka tjänst till sjöss. Förbundet finner det därför lika
angeläget att staten, på samma sätt som nu sker, medverkar till täckande
av befälets resekostnader som manskapets. Det påpekas även att det yngre
befälet ibland har lägre inkomst än del kvalificerade manskapet. Utredningsmannens
förslag — alternativ II — innebär sålunda, enligt förbundets
mening, inte en generell bedömning av behovet med hänsyn till vederbörandes
inkomster. Skiljelinjen går mellan befäls- och manskapsställning.

Den i betänkandet redovisade undersökningen angående antalet fria hemresor
och kostnaderna för dessa under tiden 1 juni 1962—31 maj 1963
ger, enligt sjöfolksförbundets mening, klart besked om att verkningarna
av de i kollektivavtalet införda bestämmelserna blivit mycket små.

Undersökningen behandlas närmare av stewardsföreningen, som till eu
början anmärker, att utredningsmannen vid sammanställningen av siffer -

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1963

materialet som befäl räknat två kategorier vilka enligt vedertagen mening
räknas till manskapsklass. Korrigeras uppställningen i enlighet härmed, anför
föreningen, ökar manskapsgruppens hemresor från 53 till 86 medan befälets
minskar från 174 till 141, en ökning för manskapsgruppen med 62 %
och en minskning för befälet med 19 %. På motsvarande sätt sker en för-skjutning
i de inbördes relationerna mellan hemresekostnaderna för manskap
och befäl. Kostnaden för befälets hemresor är alltså enligt föreningen
mindre än vad utredningsmannen visar under det att kostnaden för manskapets
hemresor är större.

Vidare påpekar töreningen, att utredningsmannen vid insamlandet av
siffermaterialet förutsatt, att samtliga som av rederierna beviljats fri hemresa,
uppfyllt villkoren härför. Föreningen ifrågasätter, om förutsättningen
gäller för samtliga i materialet medtagna. Är dess uppfattning riktig, att
avsteg från förutsättningen förekommer, är totalkostnaden lägre än 238 000
kronor för vad utredningsmannen kallar befälet, och bidraget av statsmedel
till halva resekostnaden är därmed också lägre än 119 000 kronor, vilket
väl torde medföra, att betänkandets uppskattning av de årliga statsutgifterna
till 400 000 kronor för befälets hemresa, bör reduceras.

Därest alternativ I skulle bli gällande synes det Landsorganisationen
inte lämpligt att giltigheten av ifrågavarande bestämmelser begränsas till
tiden. Att en viss ovisshet beträffande de praktiska verkningarna av förslaget
torde råda, utgör enligt organisationens mening inte tillräcklig grund
för fastställande av en begränsad giltighetstid, enär den påstådda ovissheten
i nämnda avseende inte torde vara större än den som normalt vidlåder
ett ändringsförslag inom andra liknande lagstiftningsområden. Därest
alternativ II skulle bliva gällande bör detta däremot tidsbegränsas med
hänsyn till sin otillfredsställande begränsning till enbart kostnadsbidrag
vid hemresa för manskap.

Socialstgrelsen, som tillstyrker alternativ II, framhåller att den omständigheten
att arbetsgivarparten för ett år sedan vid avtalsförhandlingar
accepterat ifrågavarande förmåner för arbetstagaren under förutsättning
av medverkan från statens sida enligt styrelsens mening inte bör tillerkännas
betydelse vid ställningstagandet till lagstiftningsfrågan.

Av andra lagutskottets förut nämnda utlåtande till årets riksdag synes
framgå, menar styrelsen, alt riksdagen i görligaste mån velat beakta möjligheterna
till eu samordnad nordisk lagstiftning i hithörande frågor. Från
denna synpunkt, fortsätter styrelsen, är det av intresse att konstatera att
den norska lagstittningen, som infört i huvudsak samma förmåner som
de här föreslagna, för närvarande inte medger bidrag till redarens kostnader
härför såvitt angår befälets hemresor.

Eu tillämpning enligt vilken staten träder in i arbetsgivarens skyldighet
all svara för kostnader för anställningsförmåner som utgår enligt social
lagstift ni ligen är för svensk arbetsrätt i princip främmande, framhål -

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1963

ler styrelsen, som vidare påpekar att, såvitt styrelsen har sig bekant,
svenska staten hittills åtagit sig dylik förpliktelse endast i ett fåtal fall
och då i sjörättsliga sammanhang bl. a. just i den här aktuella bestämmelsen
i 26 § sjömanslagen i dess gällande lydelse. Styrelsen hävdar, att anledningen
till sistnämnda undantag varit de sociala missförhållanden som
tidigare förelegat i fråga om sjöfolkets hemresor och att dessa missförhållanden
huvudsakligen torde kunna hänföras till manskapets hemreseförhållanden.
Att staten härvid åtagit sig att bidra till finansieringen av hemresorna
även för befälet synes enligt styrelsens mening knappast bero på
något mera överlagt ställningstagande. Det påpekas i detta sammanhang,
att de på staten belöpande kostnaderna hittills varit ringa; jämfört med
kostnaderna för befälets resor enligt förslaget torde de endast uppgå till
några få procent.

Enligt styrelsens mening bör synnerligen starka sociala skäl föreligga
för att staten skall åtaga sig förpliktelser av ifrågavarande slag. Kostnadernas
storlek i och för sig bör däremot inte påverka avgörandet. Om någon
näringsgren är i behov av finansiellt statligt stöd bör detta enligt styrelsens
mening lämnas i annan ordning och i annat sammanhang än varom
här är fråga.

I förevarande fall anser styrelsen att starka sociala skäl föreligger för
statligt bidrag såvitt angår kostnader för manskapets resor. Den hittillsvarande
utvecklingen liksom den internationella karaktären hos sjöfartsnäringen
ger vid handen att även ett ekonomiskt stöd av staten är påkallat
för att säkra en tillfredsställande standard åt manskapet. Styrelsen biträder
därför utredningsmannens förslag att staten skall bidraga till redarens
kostnader såvitt angår manskapets resor.

Vad befälet beträffar är skälen för ett statligt engagemang i kostnadsfrågan
betydligt svagare anser styrelsen. Befälet har enligt hittills gällande
avtal erhållit fastare anställningsförhållanden än manskapet. Även om
här en viss skillnad föreligger mellan olika befälsgrupper torde den hittillsvarande
tillämpningen tyda på att möjligheterna att hålla kontakten
med hemlandet och att hävda en socialt godtagbar standard är betydligt
större för befälet än för manskapet. Vad det ledande befälet beträffar synes
det styrelsen uppenbart att deras anställningsstandard inte är sådan
att staten enbart av hänsyn därtill bör bidraga till anställningskostnaderna.

Riksrevisionsverket, som också tillstyrker alternativ II, föreslår med hänsyn
till utgifternas speciella art och till att genomförandet av förslaget
kommer att medföra väsentligt ökade kostnader för statsverket, att framledes
antingen ett särskilt förslagsanslag för sjömännens hemresor uppföres
på driftbudgeten eller att kostnaderna för sjöfolk föreskrives skola redovisas
på särskild delpost under nuvarande anslag.

Utrikesdepartementets rättsavdelning, som närmast vill förorda alternativ
II, hänvisar till den av utrikesdepartementet hävdade uppfattningen,

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1963

att med avgång från tjänst bör med avseende å befäl förstås att vederbörande
lämnat sin tjänst i rederiet samt till att sjömanslagen tillämpas så
att staten inte bidrager till hemresekostnad vid semester. Rättsavdelningen
anser visserligen att skäl kan åberopas för förslaget att staten och rederinäringen
bör dela kostnaderna även för befäls hemresa. Befälet har emellertid
redan tidigare genom avtal tillförsäkrats här avsedda förmåner på
redarens bekostnad och utrikesdepartementets tolkning av 26 § berövar
f. n. så gott som helt redaren möjligheter till bidrag från staten i befälsfallen.
Alternativ I skulle därför innebära, att redarna i fråga om befälet
finge statsbidrag för kostnader i en utsträckning, som inte tidigare skett,
och vilka de nu bestrider enligt partsavtal. De skulle därigenom de facto
beviljas en ekonomisk förmån i jämförelse med gällande ordning. Rättsavdelningen
framhåller även att befälet är närmare knutet till arbetsgivaren
än manskapet; deras anställningsförhållanden är sålunda genomgående av
längre varaktighet.

Även om rättsavdelningen från dessa utgångspunkter således närmast
förordar alternativ II, menar rättsavdelningen att det å andra sidan inte
förefaller skäligt, att redaren skulle berövas de möjligheter, som enligt
nu gällande formulering av 26 § kunde finnas till ersättning även för
befälsresor i samband med avgång från tjänst i utrikes ort i annat land än
bosättningslandet.

Hovrätten för västra Sverige anser, att man enligt de kalkyler utredningsmannen
gjort rörande hemresekostnadernas storlek synes kunna räkna
med att sammanlagda kostnaden för envar av befäls- och manskapskategorierna
kommer att bli ungefär lika stor. Hovrätten fortsätter.

Därest dessa beräkningar är någorlunda riktiga — något som visserligen,
enligt vad i utredningen framhålles, är i hög grad osäkert _ medför

alltså förslaget — alternativ II — att redarens andel i sådan kostnad som
avses i 26 § skulle uppgå till ungefär tre fjärdedelar mot för närvarande
hälften, medan statens andel endast komme att utgöra omkring en fjärdedel
av hela beloppet. Härtill kommer, att de ökade kostnader för återresor
efter semester och tjänstledighet, som lagändringen kan väntas medföra,
under alla omständigheter måste bestridas av rederiet — vilket gällande
kollektivavtal föreskriver — eller av sjömannen själv, medan staten går
helt fri i detta avseende. Hovrätten är icke helt övertygad om att tillräckligt
bärkraftiga skäl har anförts för en så långtgående omfördelning av det ekonomiska
ansvaret, helst som under behandlingen av ärendet om fria hemresor
i 1963 års riksdag fråga icke väcktes om någon lagändring i denna
riktning. Med hänsyn särskilt till den oklarhet som råder om de ekonomiska
konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen anser sig hovrätten
emellertid icke kunna taga bestämd ställning till frågan, vilket av de
båda föreslagna alternativen som är att föredraga.

Utredningsmannens förslag att vad som föreskrivits om kostnaderna för
i lagen avsedd hemresa skall tillämpas även med avseende på resa som
påbörjats under t i d e n juli — dccc in ber 1 9 6 3, berörs av
några remissinstanser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1963

Sjöfartsstyrelsen anser det således inte påkallat att enbart den anledningen
att redarnas åtagande att bekosta hemresor för sjömän med en kvalifikationstid
av allenast 18 månader tidsbegränsats till den 1 juli 1963 skall
föranleda retroaktiv tillämpning av den föreslagna ändrade lagregeln. Ett
sådant arrangemang skulle enligt styrelsens mening för övrigt medföra
vissa administrativa svårigheter.

Svea hovrätt anser, att förslaget att ge bestämmelserna om kostnadernas
bestridande tillbakaverkande kraft inte står i överensstämmelse med
allmänt vedertagna principer och att förslaget kan godtagas endast såvitt
särskilda skäl talar härför. Även om hovrätten hyser allvarliga betänkligheter
mot förslaget i denna del, vill hovrätten dock med hänsyn till frågornas
speciella karaktär av arbetsmarknadsfrågor och till vad som i avseende
därå förekommit vid avtalsförhandlingar mellan berörda parter inte
motsätta sig vad förslaget härutinnan innehåller.

Liknande synpunkter uttalas av utrikesdepartementets rättsavdelning.

Beträffande den föreslagna författningstextens formulering
erinrar hovrätten för västra Sverige att innebörden av orden »lämna
tjänsten», vilka skulle kvarstå från den nuvarande lydelsen av 26 §,
inte är fullt klar. Hovrätten anför vidare.

Stundom använder sjömanslagen uttrycket med syftning på att anställningen
definitivt lämnas. Till stöd för en sådan tolkning i det nu berörda fallet
kan också anföras, att 26 § dessförinnan talat om att sjömannen »lämnar
fartyg» i det fall då han utan att avgå från tjänsten skall åtnjuta semester
eller tjänstledighet. Skillnaden torde ha betydelse särskilt när sjömannen
i sin anställning är knuten till rederiet, ej till fartyget. Såvitt angår
rätten till fri hemresa efter tjänsteavtalets upphörande synes det ligga
närmast till hands, att sjömannens tidigare möjligheter att definitivt avgå
från tjänsten i hemlandet blir avgörande. Då det gäller motsvarande förmån
vid semester eller tjänstledighet, är det däremot möjligen utredningens
mening, att redan ett tillfälle under det senaste året att taga semester
i hemlandet utan att tjänsteavtalet upphör skall utgöra hinder för fri hemresa.
Med hänsyn till den oklarhet som sålunda råder om förutsättningarna
för denna förmån ifrågasätter hovrätten, om inte anledning finns att
förtydliga bestämmelsen. — Samtidigt torde böra övervägas, om den i
första stycket sista punkten givna föreskriften jämväl bör göras tillämplig
på begäran om semester och tjänstledighet.

Även Svea hovrätt ifrågasätter huruvida inte sjöman, som önskar erhålla
fri hemresa i samband med semester och tjänstledighet, skall göra
framställning därom i enlighet med vad som nu stadgas för sjöman som
uppsäger tjänsteavtalet eller begär entledigande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1963

Departementschefen

Sjöman å fartyg i utrikes fart är enligt 26 § sjömanslagen i vissa fall berättigad
till fri hemresa när han avgår från sin tjänst i annat land än där
han är bosatt. Som villkor för åtnjutande av förmånen gäller, att sjömannen
skall ha varit i tjänst på fartyget eller hos redaren två år i följd och inte
haft tillfälle under det senast förflutna året att lämna tjänsten, då fartyget
befunnit sig i det land där han är bosatt. Vidare föreskrives att om fartyget
beräknas inom sex månader uppnå hamn, varifrån hemresan kan ordnas
med avsevärt mindre kostnad eller omgång, sjömannen inte är berättigad till
fri hemresa, om han inte kvarstår i tjänsten tills fartyget uppnår sådan
hamn. Kostnaden för hemresa, beträffande vilken nu angivna förutsättningar
är uppfyllda, bestrides av staten och redaren med hälften vardera. Förmånen
tillkommer även utländska sjömän i den svenska handelsflottan. Bestämmelserna
om fri hemresa anses tillämpliga endast i de fall då sjömannen
slutar sin anställning. Denna tolkning har visst stöd dels i lagrummets,
avfattning, dels i uttalanden under förarbetena till sjömanslagen.

I gällande kollektivavtal mellan arbetsmarknadens organisationer på området
har föreskrivits att förmånen av fri hemresa skall gälla även vid semester
samt att som kvalifikationstider skall räknas aderton och två månader
i stället för sjömanslagens två år respektive sex månader. Avtalen gäller
endast för ombordanställd som är fast bosatt i något av de fyra nordiska
länderna.

Riksdagen har hemställt (L2U 1963: 36; rskr 1963: 143) om förslag till
årets riksdag om sådan ändring av bestämmelserna i 26 § sjömanslagen, att
förmånen av fri hemresa kommer att gälla även då sjöman lämnar fartyget
för att åtnjuta semester eller tjänstledighet, varvid samtidigt de i lagrummet
angivna tidsfristerna två år samt sex månader bör ändras till aderton
månader respektive två månader. Riksdagens hemställan innebär att de
nyssnämnda genom kollektivavtal tillförsäkrade förmånerna skall lagfästas
i 26 § sjömanslagen varjämte med semester bör likställas tjänstledighet och
de utvidgade hemreseförmånerna tillkomma alla ombordanställda oavsett
var de är bosatta.

Vid tillkomsten år 1952 av hemresebestämmelsen i 26 § sjömanslagen intog
statsmakterna den ståndpunkten, att det var ett allmänt intresse att
svenska sjömän hade fasta arbetsförhållanden och inte helt förlorade kontakten
med hemlandet. Det förhållandet att hemreseförmånen för närvarande
inte — såsom i övriga nordiska länder — gäller vid semester motverkar
otvivelaktigt en önskvärd utveckling mot mera stadigvarande anställningar
för sjömän. De långa kvalifikationstiderna verkar i samma riktning. Det är
därför även enligt min mening påkallat att vidga sjömännens hemreseförmåner.
En sådan åtgärd skulle säkerligen också vara ägnad att motverka nu

24 Kungl. Ulaj.ts proposition nr 201 år 1963

rådande svårigheter att rekrytera såväl befäl som manskap. Något skäl att
göra avsteg från den år 1962 antagna principen om likställighet mellan
svenska och utländska sjömän anser jag inte föreligga. Jag förordar således
att hemreseförmånerna i 26 § sjömanslagen ges det innehåll varom riksdagen
hemställt och som för övrigt utredningsmannen och remissinstanserna
tillstyrkt.

Utredningsmannen har beträffande finansieringen av hemreseförmånerna
framlagt två alternativa förslag. Enligt det ena skulle kostnaderna, såsom
hittills, delas lika mellan redaren och staten medan enligt det andra redaren
själv skulle stå för befälets hemresekostnader. Det övervägande flertalet remissinstanser
har uttalat sig för att nuvarande hälftendelning av kostnaderna
för såväl manskap som befäl bör bibehållas. Enligt min mening föreligger
inte tillräckliga skäl att på grund av den nu föreslagna utvidgningen av
hemreseförmånerna frångå den princip om hälftendelning varom statsmakterna
enades för elva år sedan och som även följdes så sent som förra året.
Ej heller finner jag påkallat att — såsom utredningsmannen alternativt föreslagit
— tidsbegränsa statens åtagande att bidraga till de ifrågavarande
kostnaderna. Jag förordar således att staten, i likhet med vad som nu gäller,
svarar för hälften av de kostnader som föranledes av sjömäns fria hemresor
enligt sjömanslagen.

Riksdagen har — med hänsyn till gällande överenskommelser på sjöfartsmarknaden
om fri hemresa — ansett det önskvärt att resor som företages
under tiden från och med den 1 juli 1963 berättigar till ersättning enligt de
föreslagna nya reglerna. Vid remissbehandlingen av utredningsmannens betänkande
har från ett par håll uttalats tveksamhet inför en sådan retroaktiv
tillämpning av ersättningsreglerna.

Enligt min mening bör man kunna godtaga en viss retroaktiv tillämpning.
På motsvarande sätt som nu är fallet då sjöman lämnar sin tjänst bör vid
semester krävas, att framställning om fri hemresa skall göras samtidigt med
anhållan om semester. Detta är nämligen en nödvändig förutsättning för att
det på godtagbart sätt skall kunna avgöras om förutsättningar för fri hemresa
föreligger. Vid angivna förhållande kommer en bestämmelse om retroaktivitet
i realiteten endast att innebära, att staten åtar sig att bidraga med
hälften av den ersättning redaren utgivit för hemresan. Och denna bidragsskyldighet
bör dessutom inskränkas till fall där redaren utgivit ersättning
i överensstämmelse med vad kollektivavtalet innehåller, vilket innebär en
viss begränsning i förhållande till den bidragsskyldighet för staten som föreslås
gälla från och med ikraftträdandet av 26 § sjömanslagen i dess föreslagna
nya lydelse. Jag förordar en sådan övergångsanordning.

Kungi. Maj.ts proposition nr 201 år 1963

I enlighet med vad jag i det föregående förordat har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 26 § sjömanslagen.
Vad särskilt angår frågan, huruvida det förhållandet att någon
inte utnyttjat tillfälle under det senaste året att taga semester i hemlandet
utan att tjänsteavtalet upphör skall utgöra hinder för fri hemresa, anser jag
att så bör vara fallet.

Lagförslaget torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.

Statsverkets kostnader för sjömäns fria hemresor kan vid bifall till mina
förslag för innevarande budgetår beräknas till omkring 300 000 kronor, vilket
belopp torde få belasta det under tredje huvudtiteln upptagna förslagsanslaget
Gottgörelse av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare.
För nästkommande budgetår kan kostnaderna uppskattas till omkring
500 000 kronor. Riksrevisionsverket har föreslagit att ifrågavarande
kostnader i fortsättningen bör bestridas från ett särskilt förslagsanslag på
driftbudgeten. Denna fråga torde få tagas upp till prövning i samband med
behandlingen i nästa års statsverksproposition av anslagsmedel för här ifrågavarande
ändamål.

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget till lag om ändrad
Igdelse au 26 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) — vilket såsom Bilaga1
torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende — måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet i detta ärende.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Bert Holmberg

1 Bilagan, som frånsett jämkning av redaktionell natur är likalydande med det vid propositionen
fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1963

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 november
1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över
kommunikationsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 1 november 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse
av 26 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
rättsavdelningschefen Rertil Holmquist.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 201 år 1963

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 november 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling

Etter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, lagrådets
den 12 november 1963 avgivna utlåtande över det till lagrådet samma dag
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 26 § sjömanslagen den
30 juni 1952 (nr 530), vilket förslag av lagrådet lämnats utan erinran.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte — med en jämkning
av redaktionell natur — jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreslå riksdagen att antaga det av lagrådet granskade lagförslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Fredrik Björkman

Sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) Utredningsmannens förslag Bihang

Förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 1963

er.

^ 3

’3 G

3 «

•Si -fl

O G

W ä

fl CC

^ fl
- fl

§ s

6E so

,3 V

fl coo

SCO 05

CM ^

«• -fl u

•S O ■§

j- v
:©

^ 05

fl "fl

:cö

b£

''ce-o

2 ^
X fl

oce

t/5 fl

J* :C1

1 =

fl ce

£>S

£-4 ce
ce

°ce ce

fl :ce
ce •-

t/5

C/5

£ JO, • I

c S.-25 S
33 ^--e <u
öe22 -C
c S5"

<3 § .5

S Å:l w
;e ■C’—
t! ^ 3

t, si «j

-fl q ce

^ C/5

2 =S 3 g

* «s -

o ''

0h ■

05 ,

—H

05 ;

C/5

. ce

fl fl

4-4 -fl

C/5 *G

fl *

^ C Q

• PH

»CE "g

< t!

<4-1

C/5 fl

-A :CÖ

fl ce

:ce -q ^

c °§ .a,*

2 . b «

Sl *"* *4^ C5
i. ~ H-.

:oj c; i; <a
t 3 es;

3= cd

■*-* u

<4-1

"q °ce
c co

.2^
£ ^5

:c a;

*-H fcp

05 0}

^ "Q

K 5

C 3

33 -o

£ s

ac >-

u ^

CE S

=*- „§

t £

g C

:g.S

•pH "Q
£ C ,
Oh fl

ce o .

> £h

H ce
fl "fl
o g 1

fl 2

05 •

"fl

:ce

fl -te
fl ^

fl CO

fl o
:ce -fl

£h

-_i : ce

"ce fl
ce

4-* fA

Oh U

°fl :ce

C ^3

-3 C

3 CE

ti ~

=0 «

"CE '' "3
d ^ CE

B. Q d

3«l

£ fl 05

2 ce ^

ce c/5 -o

£ |.g
s i a

»c ^

05 g

* S

i q; 4-4
-^4 sL 05

!« T3 ac

« .S -

pQ r-t fn

._ fl fl
05 ^

fl ^

O S =

c c -w

C » B É
CE Ä 3

S (- C 2

• O 4) 0) <h

•2,33 33

C/5 05

ce 05 1

tJD

O ^

fl fl

°fl

M S

ce ce

& xj <^J x fl

05 ^

ö c

G -ce
:ce Ä .pH

fl ^ 5

afl C/5

tlCcS ^

fl ce

G -t-> >

In ^3

5 3 s

— 0C CE

o ''Z. —

> 2 J3 _

?► — 6JD

C « 33 |5
S w v ■3
fl fl G
ipfl :fl 05 fl

co fl

fl f. fl pH Q

fl o/ fl a i-*
''ö öo.SP 2
afl :ce 4T1 ^ T3

* S,«s ac
3 cL,-a 3 c

°ce o fl pic *fl
c « » B
g-S, .3

C1» O :« CE —
fl C/5 CJD C/5 c/5

ce ^
§ I®.

33 v~

, <35

I I

.& a«

"fl 05 g
05 pfl M
^ r!

C fe
fl .fl

S» C

^ c
lj ce
ce

<4-4 • —
_j -t—*

afl ce

C=S

g.-

=o .S

2 B

:c «>

C/5

afl C2

°^<4-4

3 "g»
05 fl
—*4 fl

—prf K—>

05 •*—

°fl

ii ^

_H ^4

fl :0
c/5 vfl

o ^,

A fl
:fl "§

pH °fl

G CO
fl r

C—

L4 ''A

:fl fl
T! fl

Il l.
«L -G so

05 ^

^ ce G

^ CO 05

IL ^ "fl

05 ^ ce

1 d c

^ CE afl
5 33 O

Sj 34
” = >
C CE

33 ce

C3 «

3fl

c/5 G
d £
"co

"fl

> <P

G ^

V5 >

g ce

"fl CO

*C ce
"fl
75 "fl
05 :G

fQ ^

G Ö

05 «

:G ;fl

pG Ä

— G3

=G fl 05

all

C v -3
: CE "O 333
■—, c +*

- B CE

ti 3 33

C CE 01
CE TS 3ai

^ 0) o

in -i-*

s S

CE 2
33

•fc.

« 3
2 :CE
“CE

B a
s 23

S.-3

05 t/5

- S

fl -fl

fn p-.

« 23

-rj ''D

£S

d 2 o
fl ?-. fl?

fl 05 :0

tO 54-1

''fl5 C5 .PH

«L

■s^

S“e
ii1 c
^ °«

« S

3 ti
so <3

<4-1 "fl

G g
G 05
05 -M

co co

■8:2,
''O **

s- 2
<u C

■v B

§1

"fl «

S ^ |

•d C d

5P - S
. g «

£■4 fl ^

G G G

<4-4 G H

co fl
G °G °

G G g

CL £
-■g er ch
:G Ph

oj ®
^ CO

. "fl

~ 2
G ^
co °G
O fl

Tac’C
G fe

°c5 „ 5
fll-G ^

1* S

tH ^ ^

05 #tp G
’-4-» G
05 -t-4 fl
:CE -d

3) B B
CE B £
C d3

*E__, d

co ly.F 0

^ fl

1 S I

G ce
.ti a g

G fl co
fl :Q 05

fl fn •
S 05 fl
f2 tlO G

.ap

“> O-dS

3 0.23

»CE B *t

E d
B. b <“

d ® ;cE

- “ S3

ä C ^

CE u

t Sii

S S

Ä 2

_h sG

CO g

G -g

co rfl

05 *C0

h "co

i ^

-d £

•ph -T G

PH XJi

:0 05

:G Li ^

:G pfl

d ^ g § .S5

ce 5 to ^ +4

d £ d „ s

;fl_ G I— ^ fl

fl *^flj i7"fl S

"fl

-^4

“ d

^:sa
•d -B
*3 d
3 CE

CE d A
ce 0) 2

« S
d 5 b

2. d
ees 2
AD fl

^ J«44

ph , ( pfl O fl

AD 2

>* 2

—4 S

Sh g

<4-4 »PH

COO h->

>G co

E :CE

s =o

*> :G

flj ^

p—4

fA _ pG

2 -b >5

O G 05

°£n°2

^ t

I 2

fA *

ä -fl

05 fl
O G

05 <4-4

-G °fl

05 tO

CO fl

p—4 05
G Si

■fl ce

CO P^J
> 05
G ~

fl V5 CO

—4 U

fl *C

0h fl

-33

O £
pA G
5-

05 05

fl fA

05 O

•FH

Si.-3
sc o
o

t -B

CE •—=

<M ''--,

SO
°G ^

-(-4

CO £h

G °fl
:5,°ce

-+-» F^

"fl

.5 °fl

—4 0-4 ,

§? fl
£

Li fl

G 2

<4-4 fl

G
G

2 °d 75

S G
g ce

CD G
"O 2
fl £

C 05

2< «''
"fl

ce _,

CO °fl

O fl
-A h

Oh ^

;cE «

CO 0h Oh

g g ce

, fl FH fA

. ce fl fl

; fl O >

££ "C
E — j2
»ce _, t2
ac— ce

!v«
°b ä

g" CE ■*
2i <3 fi

CE S eu

B 35 23
"O

co G

^ S

o) d

tn EJ “

Ed"
d d 2

•fl G

s S £

SO 05
0h -i—» Oh

t " S

B B B

co :ce pfl

fl ^ '' fl

S =« ,2PÄ

“ 0.-3 =
u B.2i CE

»CE B *3 33
E d ce
Eg «

2- O .fe «

- s-as

■fl 05 fn

äa,Q S

CE Ch 0)

t 2iiÄ
<2 :® o •-

CO +j£
JA 05

fl fl le ce

d^l|

05 . 05

-i—l _, H—* PH

fl co 05

„ fl
:G G :fl 05
^fG Z?"fl

^ pH

s a

*j3

£-4

<—I

4-4

"fl

Kungl. Maj. ts proposition nr 201 år 1963

C/5

§ S5

S *> 0

o; fl

k &°

ttö

F-<

:CÖ

-M

. CD
fl 05

fl i—i
fl

0) ^
Q fl
fl
fl

b£

t»

t :© b -

W> «

CB «

*S A

s 2

é a

fl ©

% -V g

-2 i

§ S

0C8 :o

tC VTI

Ö ®
« .g

fl
fl

Öl)

:©

fc£

:©

*3?

000

s©

•O ^3
^ fl

a s

o fl

c/J :0

fl ©
03 so

F* ^

fl fl
fl C
O -m

fl O

.2P^
‘C —
:fl rfl

K H

^ a ©

.5? 3 e

■« •£> g

fl OT-4-*

F-H fl O

2^ c

fl C/5 fl

''§ 8- g

COD-H 93 3

sfl -tj -M

cd fcfl.2 55

-M »5 2

ac > > >

°fl fl fl

’"“4 C/5

fl
©

C/5

fl fl
© fl:

ofl 05

sa 03
fl 03

A ©

©. s

•4^

*E fl

« 1

1° S -

ca "

2 tH f5

| 2-.fl c/3 ££

I S?3
-3 W

CB -< :0
£

3 06
ca ®
jsj os
<u «>

:g XS c

Fn m _

ä*1^ o

.0 CD CO

03 ^

t O fl SO -

fl^
fl F^

A ©

3 s

fl ,2L

g ä

fl ri ©
© O

Q fl ^

03 ''-fl

C/5 C/5 l

fl -*-» fl

cl.fl p

• S =0 tc

5 fQ CD

*3j ocö ©5
■M

fl fl 05

°fl .fI

* G fl

ö © ©

|S3

.S « „

3 _, «

■H a c

O fl fl

fl ^ S
fl O —

jo S Fn

Ssi2

5 •? -

^ © 05

3 e ”
13 o j

^ g 2

Fn .

05 fl

s« C

a «

S ''o

3 g

:ca —■

-M C/5
C/5 O

« ^

sfl

—I fG «3

Fn .JL

>fl "3

iSS 3

rt 2 “

3^«
S 40

fl *2
fl -fl

^ f2

c« T3

rrt C

3f2

2 s3

S ^

03 *43
"O .ti

fl £

^ Fn

05 £
03 15

g fl

C/5

c«

fl fl .
fl7»JO

S.O®
;ca -a S:
— »ca ^

c S -2

O O fl

F^ C/3 ©

J ^ ©

c . S

w o —
V) 2 u

F-.

S *> j3
©fl

fl O

tJD

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631246

der förutsättning att de villkor, som
äro angivna i 26 § sjömanslagen i
dess lydelse enligt lagen den
1963 (nr ), äro uppfyllda.