Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Nr 195

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
biskopsval, m. m.; given Stockholms slott den 25 oktober
1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll samt
Kungl. Maj:ts och kyrkomötets däri omförmälda skrivelser vill Kungl. Maj:t
härmed jämlikt § 87 mom. 2:o regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till

1) lag om biskopsval; samt

2) lag angående upphävande av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 (nr
567) om domkapitel.

Under Hans Majestäts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Sven af Geijerstam

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt § 29 regeringsformen skall Kungl. Maj:t till ärkebiskop och biskopar
utnämna en av de tre, som blivit föreslagna i den ordning som stadgas i kyrkolag.

I propositionen föreslås att biskopsval skall förrättas av en valkorporation
inom stiftet, som är sammansatt av i stort sett lika antal präster och lekmän.
Prästerna — i huvudsak tillhörande den församlingsprästerliga organisationen —
får behålla direkt rösträtt medan som en nyhet lekmännen deltar i valet
genom pastoratsvis utsedda elektorer. Jämfört med nuvarande ordning innebär
det framlagda förslaget ett väsentligt vidgat lekmannainflytande vid biskopsvalen.

I propositionen föreslås vidare ett starkare inflytande för ärkestiftet vid val
av ärkebiskop. Detta val skall förrättas dels av en valkorporation inom ärkestiftet,
som är i princip lika sammansatt som den vid andra biskopsval, dels av

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 195

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963

de övriga stiftens domkapitel. Ärkestiftets val skall därvid tillmätas ett sex
gånger så högt röstvärde som varje domkapitels i de andra stiften.

En tredje nyhet i förslaget är att vid sammanräkning av de väljandes röster
minoritetsintressen kan vinna beaktande i högre grad än vad som för närvarande
är möjligt. Sålunda skall vid sammanräkningen det första namnet på valsedeln
räknas som hel röst medan det andra och tredje namnet tilldelas endast
rösttalet en halv, respektive en tredjedel. På förslaget uppföres de tre som vid
sammanräkningen fått högsta rösttal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Förslag

till

Lag

om biskopsval

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

När ämbete såsom ärkebiskop eller biskop blir ledigt, skall efter Konungens
förordnande val anställas för upprättande av förslag till ämbetets besättande
(biskopsval).

2 §•

Biskopsval, som ej avser ärkebiskopsämbete, förrättas av en valkorporation,
vilken består av

domkapitlets ledamöter,

särskilt utsedda elektorer för stiftets lekmän.

I Stockholms stift ingå i valkorporationen jämväl präster, vilka vid tidpunkten
för valet innehava tjänster såsom kyrkoherde för döva eller ock enligt förordnande
uppehålla obesatta sådana tjänster.

I stift, inom vilket diakonianstalt är belägen, ingår i valkorporationen därjämte
präst, som vid tidpunkten för valet är anställd såsom föreståndare för
anstalten.

3 §.

Val av ärkebiskop förrättas dels i Uppsala stift av en valkorporation, som är
sammansatt på sätt stadgas i 2 §, dels i övriga stift av domkapitlen, vart och ett
såsom en valkorporation.

I Uppsala stift ingå i valkorporationen därjämte dels präster, vilka vid tidpunkten
för valet innehava tjänster såsom kyrkoherde i svensk församling i utlandet
eller ock enligt förordnande uppehålla obesatta sådana tjänster, dels
präst, som vid nämnda tidpunkt är anställd såsom direktor för svenska kyrkans
missionsstyrelse eller svenska kyrkans diakonistyrelse eller såsom generalsekreterare
vid svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse.

Val av elektorer

4 §.

Vid val av elektorer bildar varje pastorat en valkrets.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

5 §•

I varje pastorat utses elektorer till det antal, som motsvarar antalet i pastoratet
inrättade tjänster såsom församlingspräst med undantag av sådana tjänster
som äro obesatta och ej uppehållas enligt förordnande.

För elektorer skola utses suppleanter till samma antal.

6 §•

Består pastorat av en församling, förrättas elektorsvalet av kyrkofullmäktige
eller, där sådana ej finnas, av kyrkorådet eller, därest ej heller sådant finnes, på
sätt Konungen förordnar.

Består pastorat av två eller flera församlingar, förrättas elektorsvalet av
kyrkofullmäktige eller församlingsdelegerade i pastoratet eller, om kyrkofullmäktige
eller församlingsdelegerade ej finnas i pastoratet, på sätt Konungen
förordnar.

Förrättas elektorsvalet av kyrkorådet, må i valet ej deltaga präst, som äger
rösträtt vid biskopsvalet.

7 §•

Valbar till elektor och suppleant för elektor är den som är behörig att utses
till kyrkofullmäktig i församling inom pastoratet, dock ej präst, som äger rösträtt
vid biskopsvalet.

8 §•

Skola två eller flera elektorer eller suppleanter utses, skall valet vara proportionellt,
därest det begäres av minst så många väljande, som motsvarar det
tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer
valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall bestämmas den ordning, i vilken
suppleanterna skola kallas till biskopsval.

Biskopsvalets förrättande

9 §■

Biskopsval föi rättas pa dag, som domkapitlet bestämmer; dock ankommer det
på Konungen att bestämma dag för val av ärkebiskop.

10 §.

Valet förrättas av domkapitelsledamöter i domkapitlet och av övriga röstberättigade
inom varje kontrakt inför kontraktsprosten.

I valet inom varje kontrakt deltaga de röstberättigade prästerna inom kontraktet
och elektorerna för lekmännen i kontraktets pastorat.

Stiftsadjunkter, kyrkoherdar för döva, föreståndare för diakonianstalt, kyrkoherdar
i svenska församlingar i utlandet samt i 3 § avsedda befattningshavare
vid kyrkliga styrelser deltaga i valet i det kontrakt, i vilket stiftets domkyrka
är belägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Präst, som på grund av laga förfall är hindrad att infinna sig vid valet, samt
kyrkoherde för döva och kyrkoherde i svensk församling i utlandet må före
valet insända valsedel till kontraktsprosten i det kontrakt, i vilket han äger
utöva rösträtt.

Ledamot av domkapitel äger ej deltaga i valet annorledes än i domkapitlet.

11 §•

Vid biskopsval äger envar väljande en röst.

Vid valet skola användas valsedlar av vitt papper utan kännetecken samt
särskilda valkuvert.

Varje väljande skall på sin valsedel nämna de tre till biskopsämbete behöriga
personer, som han anser vara till det lediga ämbetet de skickligaste. Namnen
skola uppföras i följd, det ena under det andra.

Röstsammanräkning och upprättande av biskopsförslag

12 §.

Domkapitlet sammanräknar rösterna vid biskopsval. Vid val av ärkebiskop
sammanräknar dock domkapitlet i Uppsala samtliga röster, varvid rösterna
räknas särskilt för varje valkorporation.

Varje godkänd valsedel räknas som hel röst för det första, som halv röst för
det andra och som tredjedels röst för det tredje på valsedeln upptagna namnet.

13 §.

Vid annat biskopsval än val av ärkebiskop uppför domkapitlet på förslag till
biskopsämbetet de tre, som vid valet fått högsta rösttal. Vid lika rösttal skiljes
genom lottning, i den mån så fordras för bestämmande av vilka som skola uppföras
på förslaget.

14 §.

Vid val av ärkebiskop upprättar domkapitlet i Uppsala för varje valkorporation
en förteckning, i ordningsföljd efter rösttalen, på de tre, som vid korporationens
val fått högsta rösttal. Vid lika rösttal skiljes genom lottning.

De på varje förteckning uppförda åsättas vad gäller valet i Uppsala stift
röstvärdena 6, 3 och 2 samt i övrigt röstvärdena 1, V2 och Vs efter den ordningsföljd,
i vilken de uppförts.

På förslag till ärkebiskopsämbetet uppför domkapitlet de tre, som fått högsta
sammanlagda röstvärde. Vid lika röstvärde skiljes genom lottning, i den mån
så fordras för bestämmande av vilka som skola uppföras på förslaget.

15 §.

Upprättat förslag till ärkebiskops- eller biskopsämbete skall genast kungöras
genom anslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963
Besvär

16 §.

Över elektorsval må besvär anföras allenast i samband med besvär över
biskopsvalet och det i anledning därav upprättade förslaget.

17 §.

Besvär över biskopsval och det i anledning därav upprättade förslaget må
anföras av röstberättigad vid valet. Besvär, som grunda sig på fel vid elektorsval,
må anföras jämväl av röstberättigad vid detta val.

18 §.

Besvär anföras hos Konungen. Besvären skola ingivas till domkapitlet och
hava inkommit dit inom tre veckor från den dag förslaget blivit kungjort genom
anslag.

Särskilda bestämmelser

19 §.

Har, sedan förslag till ärkebiskops- eller biskopsämbete upprättats, någon av
de på förslaget uppförda avlidit, blivit obehörig till ämbetet eller anmält, att
han ej önskar bli utnämnd till ämbetet, äger Konungen förordna om nytt
biskopsval.

20 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Genom lagen upphävas 20 kap. kyrkolagen och förordningen den 30 maj 1759
om biskops- och superintendentsval.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Förslag

till

Lag

angående upphävande av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936
(nr 567) om domkapitel

Härigenom förordnas, att 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 om domkapitel
skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963

Bilaga

Nr 8

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag om
biskopsval, m. m.; given Stockholms slott den 28 juni 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 mom. 2:o regeringsformen inhämta kyrkomötets
yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner härvid fogade förslag till

1) lag om biskopsval; samt

2) lag angående upphävande av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 (nr
567) om domkapitel.

GUSTAF ADOLF

Sven af Geijerstam

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Förslag

till

Lag

om biskopsval

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1§-

När ämbete såsom ärkebiskop eller biskop blir ledigt, skall efter Konungens
förordnande val anställas för upprättande av förslag till ämbetets besättande
(biskopsval).

2§.

Biskopsval, som ej avser ärkebiskopsämbete, förrättas av en valkorporation,
vilken består av

domkapitlets ledamöter,

präster, vilka vid tidpunkten för valet innehava i stiftet inrättade tjänster
såsom församlingspräst, stiftsadjunkt eller kontraktsadjunkt eller ock enligt förordnande
uppehålla obesatta sådana tjänster, samt
särskilt utsedda elektorer för stiftets lekmän.

3§.

Val av ärkebiskop förrättas dels i Uppsala stift av en valkorporation, som är
sammansatt på sätt stadgas i 2 § första stycket, dels ock i övriga stift av domkapitlen,
vart och ett såsom en valkorporation.

I Uppsala stift ingå i valkorporationen därjämte präster, vilka vid tidpunkten
för valet innehava tjänster såsom kyrkoherde i svensk församling i utlandet eller
ock enligt förordnande uppehålla obesatta sådana tjänster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963
Val av elektorer
4 §.

Vid val av elektorer bildar varje pastorat en valkrets.

5§-

I varje pastorat utses elektorer till det antal, som motsvarar antalet i pastoratet
inrättade tjänster såsom församlingspräst.

För elektorer skola utses suppleanter till samma antal.

6§.

Består pastorat av en församling, förrättas elektorsvalet av kyrkofullmäktige
eller, där sådana ej finnas, på kyrkostämma.

7 §.

Valbar till elektor och suppleant för elektor är den som är behörig att utses
till kyrkofullmäktig i församling inom pastoratet, dock ej präst, som äger rösträtt
vid biskopsvalet.

8 §•

Skola två eller flera elektorer eller suppleanter utses, skall valet vara proportionellt,
därest det begäres av minst så många väljande, som motsvarar det tal,
vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet
avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall bestämmas den ordning, i vilken
suppleanterna skola kallas till biskopsval.

Biskopsvalets förrättande
9§-

Biskopsval förrättas på dag, som domkapitlet bestämmer; dock ankommer det
på Konungen att bestämma dag för val av ärkebiskop.

10 §.

Valet förrättas av domkapitelsledamöter i domkapitlet och av övriga röstberättigade
inom varje kontrakt inför kontraktsprosten.

I valet inom varje kontrakt deltaga de röstberättigade prästerna inom kontraktet
och elektorerna för lekmännen i kontraktets pastorat.

Stiftsadjunkter, kyrkoherdar för döva och kyrkoherdar i svenska församlingar
i utlandet deltaga i valet i det kontrakt, i vilket stiftets domkyrka är belägen.

Präst, som på grund av laga förfall är hindrad att infinna sig vid valet, samt
kyrkoherde för döva och kyrkoherde i svensk församling i utlandet må före valet

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

insända valsedel till kontraktsprosten i det kontrakt, i vilket han äger utöva
rösträtt.

Ledamot av domkapitel äger ej deltaga i valet annorledes än i domkapitlet.

Vid biskopsval äger envar väljande en röst.

Vid valet skola användas valsedlar av vitt papper utan kännetecken samt
särskilda valkuvert.

Domkapitlet sammanräknar rösterna vid biskopsval. Vid val av ärkebiskop
sammanräknar dock domkapitlet i Uppsala samtliga röster, varvid rösterna räknas
särskilt för varje valkorporation.

Varje godkänd valsedel räknas som hel röst för det första, som halv röst för
det andra och som tredjedels röst för det tredje på valsedeln upptagna namnet.

De på varje förteckning uppförda åsättas vad gäller valet i Uppsala stift
poängvärdena 6, 3 och 2 samt i övrigt poängvärdena 1, V2 och V3 efter den
ordningsföljd, i vilken de uppförts.

På förslag till ärkebiskopsämbetet uppför domkapitlet de tre, som fått högsta
sammanlagda poängvärde. Vid lika poängvärde skiljes genom lottning, i den
mån så fordras för bestämmande av vilka som skola uppföras på förslaget.

16 §.

Över elektorsval må besvär anföras allenast i samband med besvär över
biskopsvalet och det i anledning därav upprättade förslaget.

11 §•

Röstsammanräkning och upprättande av biskopsförslag

12 §.

13 §.

15 §.

Upprättat förslag till ärkebiskops- eller biskopsämbete skall genast kungöras
genom anslag.

Besvär

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

17 §.

18 §.

Besvär anföras hos Konungen. Besvären skola ingivas till domkapitlet och
hava inkommit dit inom tre veckor från den dag förslaget blivit kungjort genom
anslag.

Särskilda bestämmelser

19 §.

20 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Genom lagen upphävas 20 kap. kyrkolagen och förordningen den 30 maj 1759
om biskops- och superintendentsval.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936
(nr 567) om domkapitel

Härigenom förordnas, att 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 om domkapitel
skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
maj 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Holmqvist, Aspling.

Statsrådet af Geijerstam anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter fråga om lagstiftning om biskopsval m. m. samt anför därvid
följande.

1. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 juli 1953 tillkallade dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, tre sakkunniga1
för att inom ecklesiastikdepartementet verkställa utredning och avge förslag till
ändrade grunder för val av biskop och i samband därmed överse gällande bestämmelser
på området. I direktiven för de sakkunniga framhölls, att frågan om
en reform av bestämmelserna om biskopsval bl. a. borde syfta till att bereda
lekmän ökat inflytande vid valen och att åstadkomma en mera rättvisande röstningsprocedur.

Sedan de sakkunniga — biskopsvalskommittén — anmält, att en revision av
biskopsvalsbestämmelserna med de riktlinjer som uppdragits i de för kommittén
utfärdade direktiven inte kunde begränsas så, att de för ärkebiskopsval gällande
bestämmelserna lämnades orubbade, anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den
27 juli 1955 kommittén att vid fullgörandet av sitt uppdrag verkställa översyn
också av bestämmelserna rörande ärkebiskopsval.

Kommittén har avgivit två betänkanden, dels ett den 2 maj 1957, »Biskopsval»
(SOU 1957:19), som innehåller förslag till lag om biskopsval, dels ett den
3 juli 1957, »Ärkebiskopsval» (SOU 1957:27), som innehåller förslag till lag om
ärkebiskopsval.

Kommitténs förslag är enhälliga. Nämnas bör dock att en ledamot2 i särskilt
yttrande, som fogats vid betänkandet om biskopsval, utvecklat vissa ytterligare
synpunkter rörande valmetoden.

1 Dåvarande kanslern för rikets universitet A. N. Thomson, ordförande, prosten S. A. P. Forkman
och dåvarande vice talmannen i riksdagens första kammare, hemmansägaren V. S. Lodenius.

a Lodenius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Över betänkandena har yttranden avgivits av kammarkollegiet, de teologiska
fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, länsstyrelserna i Kronobergs,
Värmlands, Örebro och Norrbottens län, hovkonsistoriet, samtliga domkapitel,
Svenska kyrkans missions-, diakoni- och sjömansvårdsstyrelser, styrelsen för
Svenska prästförbundet och styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund. Domkapitlen
har vid sina remissvar fogat ett antal yttranden från kontraktsprostar
och församlingar.

Kommitténs förslag innebär, att präster och lekmän skall äga ett i stort sett
lika inflytande vid valen samt att en sammanräkningsmetod införes, som i tillbörlig
grad tillgodoser minoritetsintressen. Vid val av ärkebiskop har ärkestiftets
inflytande i väsentlig grad förstärkts och föreslås bli lika stort som övriga kyrkans
valkorporationer tillsammans.

Flertalet remissinstanser tillstyrker, att förslagen läggs till grund för lagstiftning
på området, eller lämnar förslagen utan erinran. Positiva allmänna omdömen
om förslagen uttalas sålunda av bl. a. domkapitlen i Strängnäs, Lund och
Göteborg samt den teologiska fakulteten i Lund. Avstyrkande är vad gäller förslaget
till biskopsval endast statskontoret och missionsstyrelsen. Förslaget till
ärkebiskopsval avstyrks, förutom av missionsstyrelsen, också av domkapitlen i
Skara, Göteborg och Härnösand, vilka önskar förnyad utredning av frågan.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för ifrågavarande lagstiftningsärende.
Innan så sker, vill jag anmärka att flera viktiga reformer på kyrkans område,
vilka är av betydelse vid bedömandet av de föreliggande frågorna, har genomförts
sedan kommittén framlagt sina betänkanden. Sålunda utfärdades den 25
oktober 1957 ny lag om prästval. År 1961 beslöts en ny lag om församlingsstyrelse,
vilken trätt i kraft den 1 januari 1963. Det bör också nämnas, att pastoratsindelningsreformen,
varigenom en mera ändamålsenlig tjänsteorganisation för
prästerna åstadkommits, genomförts med tillämpning fr. o. m. den 1 januari
1962.

2. Nuvarande ordning

Enligt § 29 regeringsformen äger Kungl. Maj :t till ärkebiskop och biskopar utnämna
en av de tre som blivit föreslagna i den ordning kyrkolagen stadgar.

Kyrkolagens föreskrifter om biskopsval är meddelade i 20 kap. Där stadgas,
att när biskopsämbete blivit ledigt, skall domkapitlet underrätta Kungl. Maj:t
därom. Efter det Kungl. Maj:t lämnat »tillåtelse och befallning» därtill, skall
domkapitlet med »klerkeriet på deras samvete nämna sådana män, som de till det
ämbetet tycka vara för Guds kyrka och stiftet det nyttigaste, i lära och leverne
skickligaste, de där frukta Gud, hava ett gott rykte, äro redliga och sannfärdiga,
hata girigheten och vid akademier, gymnasier eller uti andra förnäma ämbeten
hava gjort sig kunniga och väl förtjänta». När valet skett, »hämtar kapitlet alla
sedlarna tillhopa och uti ett register antecknar deras namn, som röster bekommit
hava». Registret översändes därefter till Kungl. Maj:t, som utnämner en av de

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

föreslagna. I fråga om ärkebiskopsval stadgas i kyrkolagen att »alla domkapitel
i riket hava sina röster; och när dödsfallet timar, måste domkapitlet i Uppsala
Oss det i underdånighet tillkännagiva, då Vi om valet Vår nådiga befallning till
vederbörande vilja avgå låta, att de med sina röster inkomma».

Av ordalydelsen i sistnämnda bestämmelse kan det synas, som om rösträtt
vid ärkebiskopsval endast tillkommer domkapitlen. Så torde också ha varit fallet
tiden närmast efter kyrkolagens tillkomst. Sedan mitten av 1700-talet har
emellertid ärkestiftets präster deltagit i valet. Uttrycklig bestämmelse om att
dessa präster har sådan rätt gavs i kungaförsäkran den 4 mars 1772. De i valet
av ärkebiskop deltagande personernas röster sammanräknas enligt praxis inte,
utan varje i valet deltagande valkorporation — för närvarande fjorton, varav
Uppsala stifts prästerskap utgör en — sätter upp sitt särskilda förslag, omfattande
tre namn.

Närmare bestämmelser om förrättande av biskopsval och om upprättande av
förslag är meddelade i kungl. förordningen den 30 maj 1759 om biskops- och
superintendentsval. Det torde ha förutsatts, att de i denna förordning meddelade
bestämmelserna skulle gälla också vid ärkebiskopsval. Av förordningen samt i
anslutning till denna meddelade särskilda föreskrifter framgår följande.

När biskopsämbete blivit ledigt, skall domkapitlet underrätta Kungl. Maj:t
därom (l:o). Därvid skall, enligt ett cirkulärbrev den 18 december 1789, tillika
avgivas förslag om tiden för valets anställande. Sedan Kungl. Maj:t bestämt
dag för valet, utfärdar domkapitlet kungörelse om valet. Valet sker dels i domkapitlet,
dels i varje kontrakt i stiftet. Det åligger kontraktsprosten att kalla
var och en som är röstberättigad i kontraktet att infinna sig till valet på ort i
kontraktet, som kontraktsprosten bestämmer (2:o).

Behöriga att deltaga i biskopsval är enligt 20 kap. 1 § kyrkolagen dels domkapitlets
ledamöter, dels »klerkeriet». Jämlikt 2 § 5 mom. lagen den 13 november
1936 om domkapitel äger vid ärkebiskopsval eller biskopsval i stift, där teologisk
fakultet finns, fakultetens samtliga professorer stämma i domkapitlet. Med
klerkeriet avses alla till prästämbetets utövning behöriga präster, som inom
kontrakt i stiftet antingen innehar ordinarie prästerlig tjänst eller särskild prästerlig
tjänst vid bl. a. krigsmakten eller fångvården eller också anställning vid
allmän undervisningsanstalt. Dit räknas även annan till prästämbetets utövning
behörig, inom stiftet tjänstgörande präst, som är kyrkoskriven inom kontrakt i
stiftet (3:o). Vid val inom kontrakt är personlig inställelse inte ovillkorlig. Den
som har laga förfall kan före valet insända sin röstsedel till kontraktsprosten i
slutet kuvert med påskrift om innehållet (6:o).

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963

föres protokoll, vari antecknas de röstande, antalet röstsedlar och namnen på
dem, som fått röster. Sedan protokollet justerats och underskrivits av de vid
valet närvarande, insändes det till domkapitlet (6:o—8:o).

Samma dag, som valet i kontrakten äger rum, sker röstningen i domkapitlet.
De därvid avgivna röstsedlarna öppnas dock inte förrän valprotokollen från
kontrakten inkommit (9:o).

Sedan samtliga valprotokoll inkommit sammanräknas rösterna. Därvid antecknas
i protokollet namnen på dem som fått röster enligt valprotokollen från
kontrakten samt deras rösttal. Sedan röstsedlarna från valet i domkapitlet öppnats,
räknas samtliga röster tillsammans. Denna sammanräkning utmynnar i ett
förslag, som upptar de tre namn, som fått högsta rösttalen. Har två fått samma
rösttal och kan de inte båda beredas rum på förslaget, skiljes mellan dem genom
lottning. Från de på förslaget uppförda inhämtar domkapitlet, enligt ett cirkulärbrev
den 1 april 1807, uppgifter om ålder och tjänsteförrättningar, varefter
protokollet rörande sammanräkningen och det upprättade förslaget jämte meritförteckningar
insändes till ecklesiastikdepartementet (10:o).

Vid ärkebiskopsval tillämpas samma regler som gäller för de vanliga biskopsvalen
vid röstningen inom valkorporationerna. Valkorporationernas förslag insändes
till ecklesiastikdepartementet, där det slutliga förslaget sammanställes.
Föreslaget namn tillgodoräknas en röst för varje plats på valkorporationernas
förslag.

3. Valkorporationens sammansättning vid biskopsval

Kort historik

Enligt den katolska kyrkans rättsordning skulle biskopsval verkställas av
domkapitlet. Mot slutet av medeltiden blev emellertid dessa val i Sverige av
föga betydelse. Det reella inflytandet vid biskopstillsättningar tillkom påven
och konungen.

Vår första evangeliska kyrkoordning år 1571 innehöll bestämmelser om att
biskopsval skulle förrättas av »några tillskickade personer av klerkeriet och
andra, som i saken något äro förfarna». Avsikten synes sålunda ha varit, att
både präster och lekmän skulle deltaga i valet. Kungl. Maj:t skulle härefter utnämna
biskop. Bestämmelsen om lekmannamedverkan borttogs emellertid redan
1575.

Under slutet av 1500-talet och under 1600-talet ansåg sig Kungl. Maj:t helt
obunden av valet vid tillsättningen av biskop. Detta bekräftades genom 1686 års
kyrkolag, som stadgade att Kungl. Maj:t till ämbetet kunde utnämna den föreslagne
eller också någon annan. Biskopstillsättningar utan föregånget val förekom,
vanligen genom förflyttning av biskop från ett stift till annat.

Genom 1720 års regeringsform ändrades biskopsvalsbestämmelserna. I denna
föreskrevs, att biskopstillsättningar alltid skulle föregås av stiftets val. Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963 17

Maj:ts utnämningsrätt begränsades till en av de tre, som fått de flesta rösterna
vid valet.

Mera ingående bestämmelser gavs i den — som framgått av den tidigare redogörelsen
— ännu gällande förordningen den 30 maj 1759 om biskops- och
superintendentsval. Enligt förordningens ursprungliga lydelse var domkapitlets
ledamöter, kyrkoherdarna och en kaplan (den äldste) i varje pastorat, regementspastorer
i stiftet samt vice pastorer, som förestod lediga sysslor, röstberättigade.
Vid biskopsval i stift, där biskopen också var prokansler för stiftsstadens universitet,
tillkom rösträtt vidare samtliga professorer vid universitetet.

Under 1800-talet och 1900-talet fram till nu har bestämmelserna i sak inte
ändrats beträffande annat än den prästerliga rösträtten. 1899 utvidgades sålunda
denna rösträtt till att avse samtliga ordinarie präster och vikarier för sådana
präster. Med anledning av framställningar av 1909 och 1915 års kyrkomöten
utvidgades 1916 rösträtten till att omfatta alla inom stiftet kyrkoskrivna, till
prästämbetets utövning behöriga prästmän. Härigenom blev rösträtten i princip
knuten till innehavet av prästämbetet. Genom lagändring den 1 april 1942 fick
de aktuella bestämmelserna sin nu gällande lydelse. Därvid knöts rösträtten
åter till innehavet eller utövandet av prästerlig tjänst eller tjänst vid allmän
undervisningsanstalt inom stiftet.

Frågan om ökat deltagande av lekmän i biskopsvalen aktualiserades redan vid
det första kyrkomötet 1868 och har sedan dess vid skilda tidpunkter behandlats
av riksdag och kyrkomöte. Kommittén har lämnat en utförlig redogörelse för
frågans behandling i betänkandet om biskopsval (s. 29—39), till vilken jag får
hänvisa. Sammanfattningsvis får jag erinra om att 1925, 1926 och 1929 års
kyrkomöten intog den principiella ståndpunkten, att biskopsvalet tillkom prästerskapet
och att lekmän därför inte borde medverka vid valen. Då kammarrådet
Tom Wohlin år 1937 framlade en promemoria med förslag till lag om
ärkebiskops- och biskopsval, enligt vilket valet skulle förrättas av ett valkollegium
av domkapitlets ledamöter, elektorer för stiftets prästerskap och elektorer
för stiftets lekmän, ställde sig emellertid domkapitlen positiva till förslaget om
lekmäns deltagande i valen. Däremot riktade de invändningar mot den föreslagna
indirekta valmetoden för prästernas vidkommande samt mot den invecklade valprocedur,
som Wohlin föreslagit. Förslaget föranledde inte någon Kungl. Maj:ts
åtgärd. I anledning av motioner förklarade 1948 års kyrkomöte sig hysa vissa
sympatier för tanken att lekmän i någon form skulle få utöva inflytande vid
biskopsvalen. 1953 års kyrkomöte uttalade å sin sida, att det inte kunde slutas
av 1948 års kyrkomötes allmänt hållna uttalande, att kyrkomötet intagit en
klart positiv ställning till frågan. Jag vill slutligen erinra om att, då 1949 års
riksdag hemställde om utredning av reglerna om biskopsval, utgick första lagutskottet,
vars utlåtande låg till grund för riksdagsskrivelsen, från att tanken på
lekmännens deltagande i valen skulle förverkligas.

2 — Bihang till riksdagens ''protokoll 19G3. 1 saml. Nr 195

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Kommittén

Kommittén erinrar till en början om att i dess direktiv förutsattes, att valförsamlingen
skall omfatta bade präster och lekmän. Kommittén förklarar dock
att den ansett sig böra motivera, varför enligt dess uppfattning lekmän jämte
präster bör deltaga i valen.

Principen om inflytande vid biskopsval också för kyrkans lekmän har, säger
kommittén, kommit till uttryck i vår första evangeliska kyrkoordning och står
i samklang med principen om de kristnas allmänna prästadöme. Kommittén
framhåller, att lekmän medverkar vid biskopsval i våra grannländers evangeliska
kyrkor. En vidgad medverkan av lekmän i biskopsval skulle enligt kommitténs
uppfattning stärka episkopatets kyrkliga betydelse och understryka, att biskopen
inte bara är prästerskapets utan också kyrkans lekmannamedlemmars andlige
ledare. Kommittén anser också, att en reform skulle i sin mån bidraga till
att öka lekmännens ansvar för kyrkans gärning. Kommittén avvisar de invändningar
som anförts mot lekmäns deltagande i valen och som går ut på att
biskopsvalet är en »prästerlig rättighet» och att lekmännen saknar förutsättningar
för att bedöma personvalet. Vidare avvisar kommittén farhågorna för att
lekmannainslaget i valförsamlingen skulle medföra fara för valens politisering i
den meningen, att ovidkommande synpunkter kan spela in.

Det är enligt kommittén uppenbart, att valförsamlingen bör konstrueras så,
att såväl präster som lekmän erhåller ett inte oväsentligt inflytande vid valet.
De båda grupperna representerar emellertid inte skilda åsikter och intressen
utan bör betraktas som en organisk enhet, representerande kyrkans intressen.

Man har enligt kommittén i allmänhet utgått från att en reform bör innebära,
att präster och lekmän skall ha lika stort inflytande vid valet. Kommittén anser
för sin del, att vad som främst bör beaktas vid valförsamlingens sammansättning
är behovet av viss mångsidighet hos församlingen och att den i görligaste mån
blir ett uttryck för en fond av erfarenhet, omdöme och insikt, som finns bland
såväl präster som lekmän inom kyrkan. För att tillgodose detta är relationen
mellan den prästerliga delen och lekmannadelen av valförsamlingen av underordnad
betydelse. Enligt kommitténs mening är det tillräckligt, att man vid avvägningen
mellan prästernas och lekmännens representation i valförsamlingen
utgår från att prästernas och lekmännens inflytande i valförsamlingen i stort sett
bör vara lika.

Beträffande valförsamlingens allmänna struktur konstaterar
kommittén till en början, att enligt den i direktiven uttalade uppfattningen
lekmännens medverkan vid biskopsvalen inte lämpligen kan ske annat än genom
indirekta val under medverkan av församlingarnas organ. När det gäller valmetoden
för stiftsprästema förordar kommittén, mot bakgrund av vad som
anförts vid remissbehandlingen av Wohlins promemoria, att prästerna får behålla
sin direkta rösträtt. Kommittén anser det inte föreligga något principiellt hinder

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

mot ett sådant system. Den utgår också från att den allmänna inställningen
bland prästerskapet alltjämt är starkt positiv för behållande av den direkta rösträtten.

I sitt särskilda yttrande redovisar ledamoten Lodenius ett valsystem, som står
i principiell överensstämmelse med det av Wohlin förordade. Enligt detta system
skulle även prästerna vid valet representeras av elektorer. Genom en sådan
ordning skulle valförsamlingens storlek väsentligen kunna begränsas.

Kommittén framhåller då det gäller den praktiska utformningen av ett valsystem,
som förutsätter direkt valmetod för prästerna och indirekt valmetod för
lekmännen, att jämställdhet mellan de båda grupperna kan uppnås genom att
frångå principen att alla väljare äger lika röst. De båda grupperna kan förrätta
biskopsval var för sig. Skilda röstvärden kan också tillämpas för de prästerliga
väljarnas och lekmannaväljarnas röster. Detta sistnämnda förfarande avvisar
kommittén dock av både praktiska och principiella skäl.

Kommittén har låtit utarbeta ett förslag, som bygger på metoden att präster
och lekmän förrättar skilda val och att biskopsförslaget grundas på en sammanställning
av de båda gruppernas för den slutliga utgången likvärdiga valresultat.
Detta förslag, som närmare redovisas i en vid betänkandet fogad bilaga, innebär
att prästernas direkta rösträtt behålles i huvudsaklig överensstämmelse med nu
gällande bestämmelser samt att stiftets lekmän representeras vid valet genom en
relativt fåtalig elektorskorporation. Elektorerna skulle utses kontraktsvis — en
till tre elektorer i varje kontrakt —- av särskilda delegerade för kontraktets församlingar.
Kommittén har emellertid funnit, att ett sådant valsystem ger anledning
till vissa betänkligheter. Bl. a. utesluter systemet en kontakt mellan lekmannaväljare
och prästerliga väljare omedelbart före valet. Vidare skulle det
kunna bidraga till den oriktiga uppfattningen, att präster och lekmän är skilda
element inom kyrkan.

För att tillgodose att präster och lekmän får lika stort inflytande har kommittén
ansett det erforderligt, att den förutsatta pariteten mellan de båda gruppernas
inflytande på biskopsvalets slutliga utgång också kommer till uttryck i
valförsamlingens numeriska sammansättning. En sådan förutsättning anser kommittén
dock inte behöva innebära, att antalet präster och lekmän i valförsamlingen
är exakt lika.

Kommittén konstaterar, att om prästerna behålles vid sin direkta rösträtt
skulle en valordning av den föreslagna beskaffenheten innebära en fördubbling
av den nuvarande valförsamlingen. Församlingen skulle i allmänhet uppgå till
omkring 500 personer; i Lunds stift till omkring 800 personer. Kommittén framhåller,
att det skulle stöta på betydande praktiska svårigheter att låta församlingar
av denna storleksordning välja vid en för samtliga väljare i stiftet gemensam
valförrättning. Det är därför enligt kommitténs mening mest ändamålsenligt,
att valet hålles vid skilda valförrättningar för olika delar av stiftet. Dessa
förrättningar skall vara gemensamma för präster och lekmän. Den olägenhet,
som består däri att skilda valförrättningar förhindrar en omedelbar kontakt mel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

lan samtliga väljare före valet, anser kommittén inte vara av någon avgörande
betydelse. — Som hittills skall enligt förslaget domkapitlets ledamöter rösta i
domkapitlet.

När det gäller den närmare utformningen av valförsamlingen
föreslår kommittén som nämnts, att prästerna behålles vid sin
direkta rösträtt samt att denna — liksom enligt gällande ordning — anknytes
till innehavet av viss bestämd tjänst. Vid bestämmande av de tjänster, med
vilkas innehav rösträtt bör förenas, tar kommittén till utgångspunkt att tjänsten
måste vara föremål för biskopens ämbetsförvaltning. Kommittén framhåller, att
frågan om den episkopala tillsynen av viss tjänst med hänsyn till de ofullständiga
bestämmelserna på området kan ge anledning till åtskillig tvekan. Kommittén
förutsätter emellertid, att biskopen har inseende — förutom över de
präster som ingår i själva stiftsorganisationen — över sådana inom stiftets territorium
befintliga prästerliga tjänster, vilka inrättats för att fylla en kyrkans
funktion inom stiftets område.

Kommittén anser, att rösträtten för präster inom stiftsorganisationen bör tillkomma
innehavare inte bara av ordinarie utan också av icke-ordinarie tjänst av
mera fast karaktär. Till dessa tjänster räknar kommittén tjänster som kyrkoadjunkt,
stiftsadjunkt och kontraktsadjunkt. Den som innehar vikariatslöneförordnande
på sådan tjänst bör också ha rösträtt. Beträffande pastoratsadjunkterna
föreslår kommittén, att dessa först sedan de fullgjort sin aspiranttjänstgöring
och vunnit extra ordinarie anställning skall få rösträtt. Kommittén finner
det inte tilltalande att präst, som på grund av icke fullgjord provtjänstgöring
eller på grund av det mindre tillfredsställande utfallet av sådan tjänstgöring inte
fått extra ordinarie anställning, skall äga medverka vid tillsättning av biskop.

Anknytes rösträtten till innehavet av viss tjänst bör detta enligt kommittén
innebära, att även tjänstledig innehavare av sådan tjänst tillerkännes rösträtt.
Däremot anser kommittén givetvis, att präst som avstängts från utövningen av
sin tjänst inte skall äga rösträtt.

Kommittén finner inte skäl föreslå att präst, som endast innehar extra tjänst
inom stiftsorganisationen, skall tillerkännas rösträtt vid biskopsval.

När det gäller prästerliga tjänster utom stiftsorganisationen anser kommittén
rösträtt i princip böra grundas på sådana tjänster av heltidskaraktär, som kan
falla under — den vid betänkandets avgivande ännu gällande — 47 § lagen den
7 december 1934 om tillsättning av prästerliga tjänster, dvs. tjänster vid »krigsmakten,
utländsk beskickning, fängelse eller hospital» eller »vid sjukhus eller
ock vid bruk, fabrik eller annat verk eller vid arbetsföretag av större omfattning».
Tvekan kan emellertid enligt kommittén föreligga i vissa fall beträffande
dessa tjänster. Även dövprästerna anser kommittén böra tillerkännas rösträtt.

Präster som innehar tjänster i svenska kyrkans missions-, sjömansvårds- eller
diakonistyrelser finner kommittén inte i denna sin egenskap stå under episkopal
tillsyn. Sådan tjänst föreslås därför inte grunda rösträtt vid biskopsval. Där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

emot finner kommittén präster, som är anställda vid diakonianstalterna och
Stockholms stadsmission, stå i sådan relation till biskopen i respektive stift, att
rösträtt för dem är motiverad.

Det under hovkonsistoriet lydande prästerskapet i hovförsamlingen och
Skeppsholms församling föreslås inte få rösträtt vid biskopsval i Stockholms
stift.

Som framgår av den föregående framställningen grundar alltsedan 1916 tjänst
vid allmän undervisningsanstalt rösträtt för präst. Kommittén framhåller, att
ifrågavarande prästers rösträtt fått sin motivering av det av ålder bestående
sambandet i organisatoriskt hänseende mellan kyrkan och undervisningsväsendet
och särskilt av biskopens ställning såsom eforus. På grund av undervisningsväsendets
sekularisering anser kommittén det inte längre finnas skäl att behålla
rösträtten för prästvigda lärare vid allmän undervisningsanstalt. Kommittén
finner inte heller skäl föreligga att behålla den rösträtt vid val av ärkebiskop
eller biskop i stift, där teologisk fakultet finns, vilken nu tillkommer fakultetens
samtliga professorer. Enligt kommitténs uppfattning kan det med fog göras
gällande att fakulteterna, som med två ledamöter ständigt är representerade i
domkapitlet, i skälig utsträckning är företrädda vid valen. Kommittén föreslår
sålunda att stadgandet i 2 § 5 mom. domkapitelslagen, vilket medger nämnda
professorer rösträtt i domkapitlet, upphäves. I

I fråga om lekmannarepresentationen har kommittén undersökt,
i vad mån den församlingsprästerliga organisationen kan läggas till grund
för bestämningen av antalet lekmannaelektorer i valförsamlingen. I så fall skulle
för varje pastorat utses det antal elektorer, som motsvarar antalet inom pastoratet
inrättade ordinarie och extra ordinarie församlingsprästerliga tjänster, dvs.
kyrkoherde-, komminister- och kyrkoadjunktstjänster. Undersökningen har enligt
kommittén givit vid handen, att någon förskjutning av praktisk betydelse i
den förutsatta pariteten mellan präster och lekmän i valförsamlingen inte synes
vara att befara om en sådan metod användes.

Kommittén anser att det är ofrånkomligt, att lekmannarepresentationen utses
av församlingarnas organ. Då emellertid kommittén funnit, att den församlingsprästerliga
organisationen bör läggas till grund för antalet lekmannaelektorer,
måste pastoraten såsom enhet för denna organisation utgöra valkretsar för
elektorsvalen.

När det gäller att bedöma om församlingens administrativa eller representativa
organ bör utse lekmannaelektorerna erinrar kommittén om att kyrkoråden
i de övriga nordiska länderna medverkar vid biskopsval. Vidare erinrar den om
att val av elektorer, som har att utse lckmannaledamot i kyrkomötet, sker genom
en metod, som bygger på församlingarnas representativa organ. Kommittén
framhåller, att den uppgift, som tillkommer valförsamlingen vid biskopsval är
av annan karaktär än den som tillkommer elektorsförsamlingen vid kyrkomötesval.
De i biskopsvalet deltagande har, säger kommittén, att taga ställning till ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

personval, som ställer stora anspråk på valdeltagarnas omdöme, erfarenhet och
insikt rörande den föreliggande frågan. Det synes därför enligt kommittén vara
av betydelse, att val av lekmannaelektorer för biskopsval anförtros personer, som
vunnit viss förtroendeställning inom församlingarna, samt att elektorsvalets
karaktär av personval kommer till sin fulla rätt. Kommittén förordar bl. a. till
följd härav att valet av elektorer för biskopsval direkt eller indirekt anförtros åt
församlingens kyrkoråd.

Kommittén förordar vidare, att i flerförsamlingspastoraten elektorer väljes av
särskilda delegerade, som utses församlingsvis av församlingarnas kyrkoråd bland
dessas valda ledamöter eller suppleanter. Kommittén finner slutligen att som
behörighetsvillkor för elektor bör gälla, att denna skall vara valbar till ledamot
i kyrkoråd inom pastoratet, samt att hinder inte bör möta att utse präst,
som inte äger rösträtt vid valet, till lekmannaelektor.

Remissyttranden

Samtliga remissinstanser som yttrat sig därom tillstyrker ett vidgat lekmannainflytande
vid biskopsvalen.

Teologiska fakulteten i TJppsala framhåller, att lekmannainflytande vid biskopsval
är ett i tiden liggande krav som motsvarar svenska kyrkans karaktär av
folkkyrka, och domkapitlet i Uppsala finner det riktigt och i överensstämmelse
med kyrkans bästa tradition från gamla tider, att lekmän deltager i valen. Flertalet
övriga domkapitel uttalar liknande synpunkter.

Kammarkollegiet uttalar, att prästernas speciella sakkunskap för personvalets
bedömande i realiteten kan komma att verka därhän, att prästerna får ett större
inflytande än lekmännen vid valet, även om prästerna och lekmännen blir likställda
i anseende till antalet väljande. Den praktiska betydelsen av reformen
torde därför enligt kollegiet inte bli så stor som den föreslagna proportionen mellan
antalet röstande präster och lekmän i och för sig synes ge vid handen.

När det gäller valförsamlingens uppbyggnad accepteras tanken
på att präster och lekmän bör ha i huvudsak samma inflytande vid valet av
alla remissorgan, som yttrat sig därom. Kammarkollegiet, statskontoret, länsstyrelsen
i Norrbottens län och domkapitlet i Stockholm påpekar emellertid, att
enligt kommitténs förslag antalet prästerliga väljare kommer att överstiga antalet
lekmannaväljare, då bl. a. extra ordinarie pastoratsadjunkter, stifts- och kontraktsadjunkter
samt vissa präster utanför stiftsorganisationen har rösträtt, som
inte motsvaras av någon lekmannaväljares.

Från flera håll framhålles, att enligt förslaget valförsamlingen fått för stor
numerär. Önskvärdheten av att denna göres mindre än enligt förslaget betonas
av kammarkollegiet, statskontoret samt domkapitlen i Uppsala och Luleå. I ett
särskilt yttrande har dåvarande ärkebiskopen Brilioth framhållit som sin åsikt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

att valkorporationernas storlek bör nedbringas kraftigt för att möjliggöra en
verklig diskussion före valet.

Domkapitlet i Härnösand anför.

En väsentlig synpunkt har beaktats av kommittén, när den föreslår, att prästerna
och lekmannaelektorerna skall utgöra en gemensam valförsamling för
stiftet. En nackdel är det, att dess storlek utgör ett hinder för en gemensam valsammankomst
för hela stiftet och nödvändiggör valförrättningar i kontrakten.
Det är tacknämligt att kommittén föreslår, att tillfälle till överläggning skall
beredas vid själva valsammankomsten, men det behövliga samrådet före valet i
stiftssammanhang överlämnas åt det enskilda initiativet. På denna punkt innebär
förslaget ingen ändring i förhållande till nuvarande ordning. Men det kan
ifrågasättas, om inte valförsamlingens utökning med lekmannaelektorer gjort det
ännu angelägnare att få en legaliserad form för kandidatnominering.

Behovet av gemensamt samråd för hela stiftets valmän före valhandlingen
understrykes också av hovkonsistoriet.

Ett förslag att nedbringa valförsamlingens storlek framställes av kammarkollegiet.

Utöver de möjligheter att begränsa valförsamlingens storlek, som kommittén
redovisar, synes man böra överväga att låta denna bestå av allenast — förutom
domkapitelsledamöterna — stiftets ordinarie församlingspräster och ett häremot
svarande antal lekmannaelektorer. En dylik anordning skulle, såvitt gäller den
prästerliga rösträtten, nära ansluta sig till ordning som gällde före 1916. Att på
detta sätt begränsa den prästerliga rösträtten skulle inte lämpligen komma i
fråga om biskopsvalet syftade till att utse en företrädare för prästerskapet. Detta
är nu inte fallet. Det bör fasthållas, att valförrättningens uppgift är att anvisa
Kungl. Maj :t tre personer, lämpliga att betros med en offentlig funktion inrymmande,
utom annat, ett administrativt chefskap. Kollegiet föreställer sig att det
bör vara av värde att denna rådgivning även på den prästerliga sidan av väljarkåren
sker med den erfarenhet och det omdöme, som på lekmannasidan kan
antas följa av den indirekta valmetoden. Slutligen må tilläggas att man på denna
väg skulle nå en exakt överensstämmelse mellan de båda väljargruppernas numerär
samt en inte betydelselös begränsning av väljarkårens storlek, som skulle ge
möjlighet till valförrättningens uppdelning på större enheter än kontrakten och
därigenom i viss mån tillgodose behovet av kontakt mellan olika väljargrupper.

En ledamot av kollegiet uttalar sig för att rösträtt skall tillkomma alla ordinarie
och extra ordinarie präster inom stiftsorganisationen.

Frågan om prästernas direkta rösträtt skall behållas eller ersättas
med en indirekt valordning har diskuterats av många remissorgan. Kommitténs
förslag med direkt rösträtt tillstyrkes av flera. Domkapitlet i Stockholm
finner det vara en vinning, att kommittén kommit till denna lösning, varigenom
prästernas direkta rösträtt kunnat bevaras. Enligt domkapitlets åsikt bör nämligen
den direkta rösträtten för prästerna inte utan tvingande skäl borttagas.
Liknande synpunkter framföres av hovkonsistoriet samt domkapitlen i Göteborg,
Växjö och Härnösand.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att valproceduren avsevärt kunnat förenklas,
om prästernas direkta rösträtt avskaffades och sålunda också prästerna
representerades i valförsamlingen genom elektorer. Länsstyrelsen anser dock
övervägande skäl tala för att den direkta valmetoden behålles.

Domkapitlet i Uppsala anför.

Det är att befara att med den splittrade, i allmänhet kontraktsvis utövade
omröstningsproceduren erforderlig kontakt mellan de röstberättigade i stiftet
inte skall kunna uppnås med föreslagen numerär av korporationerna. Valet avser
upprättande av förslag pa tre personer, inom vilket Kungl. Maj:t är bunden vid
utnämningen av biskop. Det är av vikt, att det förslag, som upprättas inom
stiftet, är väl övervägt av en högtstående och insiktsfull valförsamling, som får
tillfälle till samråd före valet. Ett sådant samråd kan tänkas äga rum allenast
om antalet väljare avsevärt nedbringas. Härigenom torde också vinnas ökad
genomsnittlig kompetens hos väljarna att bedöma de föreslagnas lämplighet.
Mot den föreslagna proportionen mellan prästerliga väljare och lekmän har domkapitlet
inte någon invändning. Elektorerna för båda väljargrupperna böra alltså
vara till antalet lika. För uppnående av en sålunda önskvärd minskning av valförsamlingen
föreslår domkapitlet, att även prästernas val sker genom kontraktsvis
utsedda elektorer. Härigenom borde för ett stift av Uppsala stifts storlek
sammanlagda antalet väljare, inberäknat domkapitlets ledamöter, kunna begränsas
till omkring 120 personer. Valproceduren bör försiggå medelst gemensam
röstavgivning av domkapitlets ledamöter, prästerliga elektorer och lekmannaelektorer
inför domkapitlet. Röstning vid valet bör ske personligt.

En minoritet i domkapitlet uttalar sig för att behålla prästernas direkta rösträtt,
varvid betonas det särskilda förhållande, i vilket prästerna står till biskopen.

Domkapitlet i Luleå, som tillstyrker kommitténs förslag om direkt rösträtt
för prästerna, framhåller som önskvärt att ett alternativ med indirekta val för
såväl präster som lekmän ställes under omprövning av de lagstiftande myndigheterna.

Statskontoret anför.

Prästernas och lekmännens lika medverkan kan tillgodoses efter två olika
linjer. De båda grupperna kan bilda en gemensam valförsamling, vilket för att
överensstämmelse i inflytande mellan grupperna skall nås förutsätter, att vardera
gruppen representeras av lika antal väljare. Ett sådant resultat kan inte
erhållas på annat sätt än genom indirekta val. En annan lösning är att låta präster
och lekmän rösta var för sig, dvs. bilda två skilda valförsamlingar, varefter
biskopsförslaget får grundas på en sammanställning av de båda gruppernas valresultat.
I detta fall behöver de röstande inom grupperna inte överensstämma i
numeriskt hänseende, varför exempelvis med denna metod lekmannaelektorernas
antal inte behöver överensstämma med prästernas, därest dessa bibehållas vid
sin direkta rösträtt. Enligt ämbetsverkets mening är det inte i och för sig av
avgörande betydelse, vilken av de båda antydda alternativa lösningarna som
väljes. Envar av dem torde på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodose målet
att ge likvärdigt inflytande. Det av kommittén framlagda förslaget, som utgör en
sammanblandning av de båda förfaringssätten och torde innehålla båda systemens
nackdelar, synes däremot inte godtagbart. Förslaget torde därför i sin
nuvarande utformning inte böra läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Teologiska fakulteten i Uppsala anser det vara en brist i det framlagda förslaget,
att ett alternativt förslag enligt den renodlade elektorsprincipen inte mera
ingående diskuterats. Fakulteten anser, att rättvisekravet om lika stort inflytande
för lekmännen som för prästerna inte kan upprätthållas genom den
föreslagna valproceduren, där visserligen lika antal präster och lekmän ingår i en
och samma valkorporation, men där samtliga i tjänst varande präster äger rätt
till direkta val under det att den stora lekmannavärlden av naturliga skäl kan
utöva sin valrätt endast indirekt genom elektorer. Fakulteten fortsätter.

En konsekvens av det nämnda rättvisekravet blir, att även prästerna får utöva
sin valrätt genom av dem utsedda elektorer. Den på antytt sätt inom ett stift
utsedda valkorporationen, bestående av lika antal av det tjänstgörande prästerskapet
och av lekmannavärlden utsedda elektorer, skulle kunna få till uppgift
inte blott att fungera vid biskopsval, utan även utgöra en för en lagstadgad tid
utsedd väljarkår, som hade att träda i funktion även vid andra — stiftet gällande
— val, t. ex. val av stiftsrepresentanter i domkapitel, ombud vid allmänt
kyrkomöte etc. Det synes ligga något betryggande däri, att dylika stiftets angelägenheter
överlämnas till en stående valkorporation, som inte tillkommit för ett
visst val, där tillfälliga synpunkter och otillbörlig agitation kan göra sig gällande,
utan utsetts för alla inom en viss tidsperiod förekommande, stiftet berörande val,
en valkorporation med ämbetsmannaansvar, inom vilket det är varje elektor
angeläget att motsvara det förtroende han fått och som till en och samma plats
samlar elektorer från stiftets alla delar och därför före själva voteringen ger möjlighet
till överläggning om det förestående valet och framläggande av synpunkter
i ärendet, vilka framkommit i stiftets olika delar. En sådan valprocedur synes
vara en garanti för att valet företages på sakliga grunder utan sidoinflytelser av
otillbörliga privata intressen.

När det gäller den närmare utformningen av den prästerliga rösträtten uttalar
statskontoret och domkapitlen i Uppsala, Strängnäs och Härnösand samt Svenska
kyrkans missions styrelse farhågor för att tolkningssvårigheter i olika avseenden
kan uppstå med den av kommittén föreslagna bestämningen av rösträtten
till dem »som står under tillsyn av biskopen i stiftet».

Invändningar mot förslaget att anknyta den prästerliga rösträtten till viss
tjänst och inte till innehavet av prästämbetet reses endast av Svenska kyrkans
missionsstyrelse. Alla övriga remissinstanser accepterar också förslaget om att
innehav av tjänst vid allmän undervisningsanstalt inte skall grunda rösträtt.

Kommitténs förslag att upphäva bestämmelsen att samtliga professorer skall
äga rösta i domkapitlet vid ärkesbiskops- och biskopsval i stift, där teologisk
fakultet finns, underkännes av domkapitlet i Lund som anför.

Bestämmelsen tillkom enligt domkapitlets förmenande på mycket starka grunder,
som förvisso inte minskat i aktualitet — man ville lämna inflytande vid
tillsättande av ärkebiskop och biskop i Lund åt den teologiska vetenskapens
främste representanter vid de båda fakulteterna och man ville i dessa angelägenheter
bevara sambandet mellan fakultet och domkapitel. Då det skulle vara
mycket beklagligt om detta band mellan den kyrkliga administrationen och den
teologiska forskningen avklipptes, vill domkapitlet hemställa att förenämnda
bestämmelse allt fortfarande kvarstår i domkapitclslagen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963

Mot kommitténs förslag att aspiranter inte skall äga rösträtt riktas invändningar
av teologiska fakulteten i Uppsala, hovkonsistoriet och domkapitlen i
Strängnäs, Göteborg och Karlstad. Sistnämnda domkapitel anför.

Kommittén anser det inte lämpligt, att präst som på grund av icke fullgjord
provtjänstgöring inte erhållit extra ordinarie anställning, skall äga rätt att medverka
vid tillsättning av ärkebiskop eller biskop. Denna uppfattning hade varit
riktig, om det gällt en civil tjänsteman, för vilken aspiranttiden får anses vara
en verklig provtjänstgöring. Men det är att märka, att inträde i prästämbetet
sker genom prästvigning, till vilken ingen antages utan en grundlig prövning av
hans lämplighet.

Domkapitlet i Göteborg håller före att inskränkning inte bör göras i det ickeordinarie
prästerskapets rösträtt. Anses det väsentligt att full paritet mellan
präster och lekmän erhålles, kan detta lösas genom att ge ytterligare lekmän
rösträtt i det pastorat där vederbörande präst tjänstgör. Styrelsen för Svenska
prästförbundet beklagar att valrätt inte kunnat medgivas aspiranterna men
finner att viktiga principiella skäl kan anföras mot en sådan valrätt. Svenska
kyrkans missions-, diakoni- och sjömansvårdsstyrelser framställer yrkanden om
rösträtt för präster i respektive styrelses tjänst samt för vissa andra präster med
uppgifter av rikskyrklig karaktär. Domkapitlet i Strängnäs anser det inte föreligga
skäl att ge rösträtt åt tjänstledig extra ordinarie präst.

Till kommitténs förslag hur lek mannarepresentationen skall utformas
framhåller domkapitlen i Linköping och Göteborg betydelsen av att endast
sådana lekmän »som kan anses vilja främja församlingslivet» får deltaga i
utseendet av elektorerna.

Sättet att utse lekmannaelektorer diskuteras av många remissorgan. Domkapitlet
i Växjö anför sålunda.

Man får, om förslaget antages, tre olika ordningar för utseende av ett stifts
lekmannarepresentationer, en för val av lekmannaombud till kyrkomötet, en för
val av lekmannaledamot i domkapitlet och en för lekmännens representation vid
biskopsval. Detta kan knappast synas tillfredsställande. Att domkapitlet i detta
sammanhang inte gärna kan yrka på ändring till en förenkling och samordning
sammanhänger med det förhållandet, att detta ärende först behöver utredas,
innan beslut därom kan fattas. Möjligt är, att denna något betungande ordning
kan fungera utan större besvär, allra helst som val av biskop inte lär inträffa så
ofta som de båda andra formerna av val.

Domkapitlet i Lund framhåller, att ledamöterna i pastoratskyrkorådet regelmässigt
är ledamöter i församlingskyrkoråd, och förordar därför, att pastoratskyrkoråden
skall förrätta elektorsvalen. En liknande mening uttalas av domkapitlet
i Stockholm.

Kammarkollegiet anser, att ordningen för utseende av delegerade för val av
elektorer i och för sig framstår som väl omständlig och därför mindre tillfredsställande.
Kollegiet fortsätter.

En enklare anordning hade varit att låta pastoratskyrkorådet utse delegerade,
i överensstämmelse med vad som sker då fråga är om utseende av elektorer för

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

val av lekmannaombud i domkapitel. I likhet med kommittén anser kollegiet
emellertid, att ledamöterna i pastoratskyrkorådet utses efter grunder, som knappast
kan anses göra dem särskilt lämpade för ifrågavarande uppgift. En möjlig
lösning hade varit att låta samtliga kyrkorådsledamöter i flerförsamlingspastorat
deltaga i elektorsvalet. En sådan lösning synes emellertid — frånsett de principiella
betänkligheter, kommittén anfört häremot — inte kunna anses innebära
en förenkling. Med hänsyn till det anförda och då utseendet av delegerade, låt
vara att förfarandet framstår som något omständligt, dock knappast blir förenat
med större besvär, vill kollegiet inte avstyrka vad kommittén härutinnan föreslagit.

Föredraganden

Biskopsämbetet har en viktig funktion i den svenska kyrkan. Biskopen framstår
sålunda inte endast som stiftsstyrelsens administrative chef och prästerskapets
förman och själasörjare utan också och framför allt som den högste ledaren
av kyrkans liv och verksamhet inom stiftet. Denna verksamhet bedrives visserligen
främst inom de olika församlingarna, för vilka finns en fast organisation. Men
till denna kommer den till själva stiftet anknutna kyrkliga verksamheten, som
under senare tid utvecklats kraftigt. Det behöver här endast erinras om den
mängd av organisationer, som mestadels på frivillighetens grund vuxit fram inom
stiftens ram. I många av dessa intar biskopen regelmässigt den ledande ställningen.

Bestämmelser om att Kungl. Maj:t vid tillsättning av biskop är bunden av ett
förslag, upptagande tre personer, finns i regeringsformen. Alltsedan reformationen
har — med undantag för vissa tidsperioder — förslag om ämbetets besättande
upprättats efter föregånget val. Valkorporationen har under tiderna skiftat
till sin sammansättning men genomgående karakteriserats av att den huvudsakligen
bestått av präster. Anmärkningsvärt är dock att i vår första evangeliska
kyrkoordning förutsatts, att lekmän skulle deltaga i valet. Valets syfte är att för
Kungl. Maj:t presentera tre för biskopsämbetet lämpliga personer. Valkorporationen
bör vara så sammansatt, att detta syfte bäst tillgodoses.

En av de tendenser, som under det sista århundradet gjort sig särskilt märkbar
inom kyrkan, är det ökade lckmannainflytandet i verksamheten. Detta inflytande
har utvecklats och stadfästs genom ett flertal reformer på det kyrkliga området,
senast genom den nya församlingsstyrelselagstiftningen. Såsom kommittén framhållit
är för närvarande valförsamlingen vid biskopsval det enda kollektiva organ
inom kyrkostyrelsen, som i stort sett saknar lekmannainslag. Spörsmålet att
bereda lekmännen ett ökat inflytande vid biskopsvalen är dock, som framgått av
vad jag tidigare anfört, av gammalt datum. I direktiven för kommittén framhölls
också att det förhållandet, att en reform ännu inte kommit till stånd, synes
mera ha berott på svårigheter att finna cn lämplig form för lekmäns deltagande
i biskopsval än på principiella betänkligheter att bereda lekmännen ett ökat inflytande
vid valen. Visserligen intog kyrkomötet under 1920-talet en avvisande
hållning mot cn reform i denna riktning. Men å andra sidan anslöt sig
de kyrkliga myndigheterna vid remissbehandlingen av det utav kammarrådet

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963

Wohlin 1937 framlagda förslaget i ämnet i princip till tanken på ett ökat lekmannainflytande
vid biskopsvalen. Såsom framgår av behandlingen av frågan
vid senare kyrkomöten synes även där den tidigare intagna negativa ståndpunkten
till reformtanken ha övergivits.

Kommitténs överväganden rörande ökat lekmannainflytande vid biskopsval
framstår mot bakgrunden av det nu anförda som helt följdriktiga. Kommittén
har också kunnat anföra viktiga skäl för sitt ställningstagande, bl. a. att lekmän
medverkar vid biskopsval i våra grannländers evangeliska kyrkor. Från remissinstanserna
har heller inte riktats invändningar mot att lekmännen beredes
större inflytande vid valen. Tvärtom har från flera håll framhållits, att de framlagda
förslagen är väl ägnade att lösa problemen på området. När en reform nu
avses bli genomförd rörande biskopsvalen finner jag det självklart, att ett ökat
och väsentligt inflytande ges åt lekmännen. Deras funktion härvidlag får sålunda
betraktas som ytterligare ett led i utvecklingen att stärka lekmännens
intresse för omvårdnaden av vår svenska kyrka.

Med hänsyn till biskopsämbetets karaktär och uppgifter framstår det emellertid
som naturligt, att prästerna fortfarande får särskild representation vid
biskopsval. Sådan representation för prästerna förekommer såväl i kyrkomötet
som i domkapitlen. Härigenom kan också utnyttjas den fond av erfarenhet, insikt
och omdöme i hithörande frågor, som finns företrädd bland prästerskapet.

Kommittén har utgått från att avvägningen mellan det prästerliga elementet
och lekmannaelementet i valkorporationen bör göras så, att de båda gruppernas
inflytande i stort sett blir lika starkt. Denna utgångspunkt är dock i och för sig
inte självklar. Det bör särskilt erinras om att lekmännen i kyrkomötet nu
har ett numerärt större inflytande än prästerna. Kommitténs förslag i denna del
har emellertid inte mött gensaga vid remissbehandlingen. Jag finner mig också
för egen del kunna godtaga kommitténs ståndpunkt om ett i huvudsak lika
inflytande för de båda grupperna. Jag vill emellertid i sammanhanget betona,
att synpunkter om en inbördes så »rättvis» avvägning som möjligt av gruppernas
inflytande torde vara av underordnad betydelse. Avsikten med valet är inte
främst att bereda någon grupp en rättighet att ge sin mening till känna; huvuduppgiften
är att på ett så representativt sätt som möjligt anvisa Kungl. Maj:t
tre personer, som har stiftets förtroende att bekläda biskopsämbetet.

Ett i stort sett lika inflytande för präster och lekmän kan uppnås på olika
sätt. Ledamoten Lodenius har i sitt särskilda yttrande nämnt ett system, enligt
vilket både präster och lekmän företrädes av elektorer. En lösning av frågan om
valkorporationens sammansättning efter dessa linjer har som nämnts tidigare
föreslagits i en promemoria av kammarrådet Wohlin. Flera remissinstanser har
ställt sig positiva till denna tanke. Av frågans tidigare behandling framgår att
framför allt den prästerliga opinionen är emot ett system med indirekt rösträtt
för prästerna. Även om jag för egen del finner flera fördelar vara förknippade
med en ordning, som innebär en indirekt rösträtt även för prästerna, finner jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

dock det för närvarande lämpligt att såsom kommittén förordat bygga en
biskopsvalsreform på att behålla den direkta prästerliga rösträtten. Tänkbart
vore därvid att låta präster och lekmän rösta var för sig och därefter sammanställa
de båda gruppernas förslag till ett slutligt. De principiella skäl som kommittén
åberopat häremot finner jag dock så viktiga, att jag inte vill förorda ett
sådant system. Särskilt vill jag härvid framhålla, att präster och lekmän inte får
framstå som grupper med motstridiga intressen. Jag delar till följd av det sagda
kommitténs uppfattning, att pariteten mellan präster och lekmän bör komma till
uttryck i en i stort sett numerisk lika sammansättning av valförsamlingen.

Det förslag kommittén framlagt innebär att de flesta präster i kyrkans tjänst
får rösträtt medan lekmannaelektorerna kommer att motsvara blott antalet församlingsprästtjänster.
Som flera remissinstanser påpekat medför detta, att antalet
prästerliga väljare kommer att överstiga antalet lekmanna välj are. Sålunda
kommer inte extra ordinarie pastoratsadjunkter samt stifts- och kontraktsadjunkter
ävensom röstberättigade präster utanför stiftsorganisationen att motsvaras
av lekmannaväljare. Den övervikt, som ligger däri, att de prästerliga
ledamöterna i domkapitlet i allmänhet kommer att motsvaras av två lekmannaväljare
och att vissa prästerliga tjänster kan tänkas vara utan innehavare och
inte heller uppehållas av vikarie, är inte i och för sig tillräcklig för att väga
upp den prästerliga dominansen. Enligt kommitténs förslag kommer det sålunda
normalt att bli prästerlig övervikt i valförsamlingen. Denna övervikt kan i ett
läge, då nuvarande prästbrist upphört, bli ganska stor. Bättre paritet mellan
präster och lekmän i valkorporationen kan nås antingen genom att utöka antalet
lekmannaväljare eller genom att minska antalet prästerliga väljare. Den förstnämnda
vägen möter vissa svårigheter, om antalet lekmannaelektorer skall
bestämmas med utgångspunkt i den församlingsprästerliga organisationen. Bl. a.
skulle domkapitlets missivering av präster bli avgörande för det antal lekmannaelektorer,
som skulle utses inom pastoratet. Att utöka antalet lekmannaelektorer
synes över huvud taget svårt, om det av kommittén förordade systemet
skall läggas till grund för en reform.

Skall bättre paritet uppnås mellan präster och lekmän måste sålunda antalet
röstberättigade präster något minskas. En sådan minskning bör emellertid inte
ske, om syftet med det prästerliga deltagandet i valet därigenom inte skulle i
tillbörlig grad tillgodoses. Detta syfte är, som jag tidigare angivit, att dra fördel
av prästerskapets i stiftet erfarenhet, insikt och omdöme då det gäller att nominera
en person, som är skickad för den viktiga uppgift varom här är fråga. Skulle
enstaka präster, som fyller kvalifikationerna för rösträtt, uteslutas från sådan,
är detta för syftet med valet av mindre betydelse.

Kommittén har fasthållit den nuvarande principen om att rösträtten skall
vara bunden till prästtjänst och inte till innehavet av prästämbetet. Till denna
mening, som flertalet remissinstanser biträtt, vill jag ansluta mig. När det gäller
att närmare avgränsa de tjänster, som bör grunda rösträtt vid biskopsval, före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

slår kommittén, att tjänsten skall vara föremål för biskopens ämbetsförvaltning.
Kommittén framhåller själv att frågan om den episkopala tillsynen på grund av
härom gällande bestämmelsers ofullständighet kan bli föremål för tvekan.
Flera remissinstanser har också uttalat farhågor för tolkningssvårigheter med
denna bestämning. Jag delar dessa betänkligheter och finner det nödvändigt, att
rösträtten bestämmes på ett sätt, som i mindre grad ger upphov till tolkningssvårigheter.
Det är nämligen en viktig grundsats, att regler om val är så entydiga,
att riskerna för överklagande blir minsta möjliga.

Jag finner det uppenbart att då det gäller präster inom den egentliga stiftsorganisationen
de ordinarie tjänsterna, huvudsakligen kyrkoherde- och komministertjänster,
bör grunda rösträtt. Kammarkollegiet har föreslagit, att rösträtten
begränsas till endast dessa. Denna uppfattning kan jag inte biträda utan finner
det vara av värde att även det yngre prästerskapets synpunkter kommer till
synes vid biskopsvalet. Jag anser det därför inte böra komma i fråga att utesluta
stifts-, kontrakts- och kyrkoadjunkter från rösträtt.

I fråga om pastoratsadjunkterna har kommittén föreslagit, att de som uppnått
extra ordinarie anställningsform skall få rösträtt. Några remissinstanser har
yrkat på att rösträtten bör utökas även till aspiranterna. Såtillvida är jag ense
med dem, att skillnaden i anställningsformen för de präster varom här är fråga
inte bör vara utslagsgivande för rösträtten. Denna fråga bör behandlas utifrån
andra förutsättningar än formerna för dessa prästers anställning.

Som utgångspunkt för ett ställningstagande vill jag dock framhålla, att flertalet
remissinstanser inte invänt mot kommitténs förslag om att aspiranter inte
skall tillerkännas rösträtt. Det är också givet att de allra yngsta prästerna inte
besitter samma fond av erfarenhet och insikt som de äldre, även om också deras
syn kan vara av värde vid ett val. Deras kännedom om stiftets speciella kyrkliga
situation får dock i allmänhet antagas inte vara så god som de äldres. Det bör
i detta sammanhang framhållas, att sedan kommittén framlagt sitt förslag 1957
års prästvalslagstiftning medfört att det s. k. stiftsbandet i princip upphävts.
Det kan därför antagas, att unga präster i större utsträckning än förut kan
lämna stiftet. Med hänsyn till vad jag nu anfört finner jag inte pastoratsadjunkternas
deltagande i valen ha sådan betydelse för att syftet med valet skall tillgodoses,
att de i denna sin egenskap bör tillerkännas rösträtt. Jag kommer i det
följande att föreslå, att rösträtten knytes till inte endast innehavet utan också i
vissa fall till uppehållandet av prästtjänst, varför också de yngre präster varom
här är fråga i ett antal fall kommer att få rösträtt.

Kommitténs förslag i vad det rör rösträtt.för präster utanför den egentliga
stiftsorganisationen har vid remissbehandlingen rönt kritik på grund av svårigheterna
att bedöma vilka som härvidlag står under biskopens tillsyn. Med hänsyn
till vad jag nyss anfört om nödvändigheten av enkla regler måste stor försiktighet
iakttagas, då gränser i berörda hänseenden skall dras upp. Vidare
bör framhållas, att den erfarenhet som finns redan bland prästerna inom stifts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

organisationen får anses vara tillfyllest för att åstadkomma ett förslag, som
upptar tre lämpliga namn. Med hänsyn härtill och till mina tidigare uttalanden
om syftet med valet finner jag mig inte kunna förorda att nu ifrågavarande
präster, t. ex. präster vid de centrala kyrkliga styrelserna, diakonianstalterna och
vid Stockholms stadsmission, ges rösträtt. Ett undantag bör emellertid göras,
avseende kyrkoherdarna för döva, som numera lyder direkt under biskopen och
domkapitlet i Stockholm.

Det torde råda enighet därom, att domkyrkosysslomannainstitutionen i dess
nuvarande utformning i framtiden inte bör behållas. När nu en reform av
biskopsvalen företages saknas det därför anledning att låta tjänst som domkyrkosyssloman
grunda rösträtt.

Kommitténs förslag att tjänst vid allmän undervisningsanstalt inte skall
grunda rösträtt står i överensstämmelse med de tankar, som legat bakom den
1958 genomförda skolstyrelsereformen, enligt vilken bl. a. biskopens ställning
som ef or us vid läroverken avskaffats. Anledning att ge präster anställda vid
undervisningsväsendet rösträtt finns således inte längre.

Den rätt, som för närvarande tillkommer de teologiska fakulteternas samtliga
professorer att deltaga i biskopsval, har kommittén föreslagit skola upphävas.
I likhet med kommittén anser jag det tillräckligt, att fakulteternas mening får
ges tillkänna genom rösterna från de i domkapitlet invalda professorerna. Jag
delar därför kommitténs uppfattning, att 2 § 5 mom. lagen om domkapitel bör
upphävas.

Jag biträder kommitténs uppfattning, att innehav av tjänsten bör vara förutsättning
för rösträtt. Denna grundsats bör emellertid, för att man skall ernå
numerär paritet med antalet lekmannaelektorer, kompletteras med en regel, att
också den som uppehåller en vakant tjänst är röstberättigad. Huruvida förordnandet
på den vakanta tjänsten är ett vikariatslöneförordnande eller av kortare
varaktighet synes däremot sakna betydelse. Med det av mig förordade systemet
kommer alltså — så långt detta är möjligt — antalet röstande präster att motsvara
antalet inrättade tjänster och således även antalet lekmannaelektorer.

Då lekmannadeltagandet i valen skall bestämmas med utgångspunkt i den
prästerliga organisationen, torde det stå utom diskussionen, att pastoratet såsom
enhet för denna organisation i enlighet med kommitténs förslag bör vara valkrets
för utseende av lekmannaelektorer.

Kommittén har föreslagit, att utseendet av lekmannaclektorema bör tillkomma
församlingskyrkorådet eller — i flcrförsamlingspastorat — på visst sätt
utsedda delegerade för församlingskyrkoråden i pastoratet. Några remissinstan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

ser har påpekat att detta förfarande blir omständligt. I denna fråga vill jag erinra
om att, sedan kommitténs betänkanden framlagts, genom den nya församlingsstyrelselagen
i flerförsamlingspastoraten tillskapats ett nytt organ, församlingsdelegerade,
som handhar pastoratsangelägenheterna och vars ledamöter är utsedda
av de olika församlingarnas beslutande organ — fullmäktige eller stämma.
En annan följd av församlingsstyrelselagen och pastoratsindelningsreformen är
att enförsamlingspastorat utan kyrkofullmäktige endast torde finnas i vissa relativt
få fall, då församlingen ingår i total ekonomisk samfällighet.

Bättre organisatoriska möjligheter har alltså de senaste åren tillskapats för
att anförtro valet av lekmannaelektorer åt de representativa organ, som finns
inom pastoraten. Fråga uppstår då om detta lämpligen bör ske — särskilt i vad
mån valets syfte bättre nås härigenom än genom att grunda det på församlingskyrkoråden.

Till en början bör understrykas, att det här gäller val av elektor. Det är
alltså ej fråga om själva biskopsvalet, ett förhållande som några remissinstanser
inte synes ha gjort tillräckligt klart för sig. Den väljande församlingen skall
således ha sin uppmärksamhet inriktad främst på vilka personer, som besitter
lämpliga kvalifikationer för att bilda sig en på sakliga skäl grundad uppfattning
i biskopsvalsfrågor; någon mera ingående kännedom hos valförsamlingen om
lämpliga biskopskandidater är däremot inte erforderlig. I detta avseende får
elektorsvalen anses jämförbara med valen till kyrkoråd eller valen av elektorer
för utseende av ombud i kyrkomötet.

Kommittén har som skäl för sitt förslag om att församlingskyrkoråden skall
välja lekmannaelektorer för biskopsval åberopat att valet bör anförtros personer,
som vunnit viss förtroendeställning inom församlingen. Vid val av elektorer till
biskopsval bör emellertid enligt min mening främst eftersträvas, att bredast
möjliga kyrkligt intresserade lekmannaopinion får komma till tals. Detta kan
endast ske genom att överlämna valen åt kyrkofullmäktige — respektive församlingsdelegeradeinstitutionen.
Likaväl som kyrkofullmäktige erfarenhetsmässigt
visat sig utse lämpliga personer till kyrkoråd och till elektorer vid val av
lekmannaombud till kyrkomötet, måste de antagas kunna väl fylla sin uppgift
även vid utseende av elektorer som skall välja biskop. Det får därvid anses
naturligt, att endast sådana personer utses till elektorer, vilka »kan antagas vilja
främja församlingslivet». I flertalet fall torde ledamot av kyrkorådet komma att
utses. En viktig omständighet att beakta är vidare, att om valet överlämnas till
fullmäktige eller delegerade vinnes en betydande administrativ förenkling, därigenom
att särskilda delegeradeval i flerförsamlingspastoraten undvikes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

farande kan komma till användning vid nu ifrågavarande elektorsval. Också vid
bedömandet av behovet av en särskild ordning för här avsedda fall får man ha i
minnet att valet gäller elektor, inte biskop. Som jag nyss antytt blir det heller
inte fråga om något mera allmänt förekommande förfarande.

4. Röstningsförfarandet vid biskopsval

Kommittén

Kommittén erinrar om att enligt gällande bestämmelser skall väljande vid
biskopsval avge en röstsedel, som upptar tre namn. De tre namnen äger lika
röstvärde. De tre, som fått de flesta rösterna, skall uppföras på förslaget. Någon
bestämning av ordningen mellan de tre på förslaget uppförda förekommer inte.

Kommittén framhåller, att olägenheterna med nuvarande system främst består
i att en — om än aldrig så stark — minoritet bland de röstande inte kan göra sig
gällande vid valet, om majoriteten sätter upp samma tre namn på sina valsedlar.
En annan olägenhet är att om genomgående två »andrahandsnamn», som knappast
kan komma i fråga till utnämning, blir uppförda på valsedeln, blir den
valfrihet som Kungl. Maj:t bör ha mellan tre namn illusorisk.

Kommittén betonar, att biskopsvalets syfte är att för Kungl. Maj:t presentera
tre för det lediga biskopsämbetet lämpliga kandidater. Eftersom varje enskild
röstande bör medverka till att det enligt hans uppfattning bästa trenamnsförslaget
framlägges för Kungl. Maj:t, bör också varje valsedel upptaga tre namn,
varken mer eller mindre. Kommittén anser, att namngivningen på valsedeln inte
bör kunna utnyttjas i det valtaktiska syftet att säkra förslagsrum för en av de
röstande framförd huvudkandidat på det sätt, att såsom andra och tredje namn
upptages personer, som den röstande anser inte kunna eller inte ens böra komma
i fråga till utnämning. Eftersom varje röstande regelmässigt framför de tre av
honom på valsedeln upptagna namnen med olika styrka, bör den röstandes mening
härvidlag enligt kommitténs uppfattning komma till uttryck i röstsammanräkningen.
Kommittén anser vidare, att sammanräkningsmetoden i tillbörlig
grad bör tillgodose minoritetssynpunkter inom valförsamlingen utan att biskopsvalet
fördenskull urartar till en tävlan mellan partier.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 19G3. 1 samt. Nr 195

Kungl. Maj:ts -proposition nr 195 år 1963

namnet räknas som hel röst, andra namnet som halv röst och tredje namnet som
en tredjedels röst.

Sedan röstsammanräkningen ägt rum skall enligt kommitténs förslag domkapitlet
på förslaget uppföra de tre, som vid valet fått högsta röstetal. Har två
eller flera, som inte båda eller samtliga kunnat beredas rum på förslaget, fått
lika röstetal, föreslår kommittén, att man skiljer mellan dem genom lottning.

Kommittén har inte ansett det erforderligt med någon bestämning av den
inbördes ordningen mellan de tre på förslaget uppförda.

Remissyttranden

Kommitténs förslag om röstsammanräkning för upprättande av biskopsförslaget
har fått ett genomgående gott mottagande. Flertalet domkapitel betonar
värdet av att en minoritet bland de röstande får möjlighet att göra sig gällande
vid valet. Kammarkollegiet anför.

Det synes knappast vara möjligt att finna en metod för röstsammanräkning,
som framstår som alltigenom tillfredsställande. Såväl de av kommittén särskilt
undersökta tre metoderna som den av kommittén slutligt föreslagna metoden
måste emellertid anses ha avgjort företräde framför nuvarande metod. Mot den
av kommittén föreslagna metoden skulle möjligen kunna erinras, att denna metod
inte — till skillnad från de tre övriga metoderna — innebär någon absolut
garanti för att något av första namnen på valsedlarna kommer med på själva
biskopsförslaget. Detta har sin grund däri att en särskild sammanräkning, med
hänsyn tagen endast till valsedlarnas första namn, inte skall företagas. Angivna
resultat — som i praktiken torde inträffa ytterst sällan om ens någonsin —
förutsätter en allmän anslutning till vissa namn, upptagna på valsedlarnas andra
eller tredje rum. Det torde emellertid inte utan visst fog kunna göras gällande,
att den starka anslutningen till dessa namn motiverar företrädesrätt för desamma.
En fördel med kommitténs förslag rörande röstsammanräkningen är dess
stora enkelhet. Kollegiet anser sig kunna tillstyrka detsamma.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar sin tveksamhet om nödvändigheten att vid
röstsammanräkningen för upprättande av biskopsförslag använda annan metod
än den som redan tillämpas vid borgmästar- och rådmansval. Domkapitlet i
Västerås samt dåvarande ärkebiskopen Brilioth i ett särskilt yttrande ifrågasätter
om inte den första rösten bör få ett röstvärde av 3, den andra av 2 och
den tredje av 1. På detta sätt kan man undvika bråktal av röster.

Föredraganden

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

(uti. 1949:17) att de skäl, som anförts för införande av en proportionell valmetod
vid andra val, också talade för att tillämpa en dylik metod vid val av
biskop och ärkebiskop. Framför allt framstod det för utskottet såsom ett bestämt
önskemål, att regler skapades, som bättre tillgodosåg minoriteternas intressen.
Skulle tidigare förslag om lekmäns deltagande i biskopsval komma att förverkligas,
blev helt nya röstningsregler erforderliga.

I direktiven för utredningen framhölls också att en blivande reform i detta
hänseende bör ha till syfte att låta biskopsförslaget vara ett personval, som ger
ett verkligt uttryck för de röstandes intentioner och som i tillbörlig grad tillgodoser
minoritetsgrupper bland väljarna. Sammanräkningsmetoden bör även
garantera, att Kungl. Maj:ts grundlagsenliga befogenhet att välja mellan tre
biskopskandidater i realiteten inte blir illusorisk.

Kommitténs förslag till ny sammanräkningsmetod eliminerar i huvudsak de
olägenheter som varit förenade med det nuvarande systemet, enligt vilket t. o. m.
en betydande minoritet inte haft möjlighet att få någon kandidat uppförd på
förslaget. Systemet har alltså givit möjligheter för en majoritet att helt sätta
sin prägel på valet. Kommitténs förslag har också fått ett genomgående gott
mottagande vid remissbehandlingen. Från ett par håll har ifrågasatts, om det
inte vore bättre att använda talserien 3—2—1 i stället för 1—Va—V3. Någon
egentlig nackdel är det dock inte enligt min mening, att man får räkna med
bråktal av röster. Tvärtom torde det av flera skäl vara lämpligt att steget mellan
det första och det andra namnet är större än mellan det andra och tredje.
Därigenom får den väljande möjlighet att ge klart uttryck för sin uppfattning
vem han anser vara inte bara lämplig utan också den lämpligaste. Förslaget
innebär vidare att en rimlig avvägning sker mellan majoritets- och minoritetsintressen,
så att olika uppfattningar kan komma till uttryck på biskopsförslaget.
Jag vill alltså förorda den av kommittén föreslagna ordningen för biskopsvalets
förrättande.

5. Ärkebiskopsval

Tidigare reformförslag

Alltsedan senare hälften av 1700-talet har vid skilda tillfällen ordningen för
ärkebiskopsval kritiserats. Denna kritik har främst riktats mot det obetydliga
inflytande, som ärkestiftets prästerskap har vid valet, samt mot den kollektiva
röstn ingsmetoden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

inflytande för prästerna i Uppsala stift aktuell men kunde av olika skäl inte
lösas. Vid 1809 års riksdag föreslog konstitutionsutskottet att Uppsala stifts röst
skulle räknas lika med fem domkapitels. Förslaget antogs av de fyra stånden,
men Kungl. Maj:t sanktionerade inte beslutet. Vid 1815 års riksdag behandlades
frågan ånyo och då föreslog konstitutionsutskottet, att prästernas i Uppsala stift
röster skulle räknas som tre röster. Detta förslag antogs av 1815 och 1817—1818
års riksdagar, men inte heller detta vann Kungl. Maj:ts gillande.

Det år 1846 framlagda förslaget till ny kyrkolag innehöll inga ändrade bestämmelser
angående sättet för val av ärkebiskop utom såtillvida, att man föreslog
att universitetsprofessorernas rösträtt skulle tagas bort. Två ledamöter av
den kommitté som utarbetat förslaget ansåg, att varje domkapitels förslag
skulle gälla som en röst och Uppsala stifts förslag som fem röster. 1868 års
kyrkomöte anhöll, att Kungl. Maj:t ville taga bl. a. frågan om ökat inflytande
för ärkestiftets prästerskap under övervägande. Ett av 1869 års kyrkolagskommitté
framlagt förslag innebar, att ärkestiftets prästerskaps röster skulle räknas
såsom fem röster. Kyrkolagskommittén påpekade därvid, att inom ärkestiftet
avgavs ytterligare tre röster, nämligen av Uppsala domkapitel, Stockholms stads
konsistorium och det akademiska konsistoriet i Uppsala.

1903 års kyrkomöte anhöll om revision av bestämmelserna i syfte att bereda
ärkestiftets prästerskap ökat inflytande. Häröver inhämtades yttranden från
bl. a. samtliga domkapitel, som tillstyrkte en revision av bestämmelserna. Flertalet
remissmyndigheter betonade vikten av ett ökat inflytande vid valet för
ärkestiftets prästerskap.

Sedan frågan behandlats också vid 1908 års kyrkomöte framlades 1915 en
inom justitiedepartementet utarbetad promemoria, innehållande förslag till
ändrade bestämmelser i ämnet.

I promemorian framhölls, att fastän ärkebiskopen inte uttryckligen var tillagd
någon chefsställning för hela kyrkan, han dock i förhållande till de övriga biskoparna
obestridligt måste anses som primus inter pares och utan vidare måste
betraktas såsom svenska kyrkans främste och i många fall självskrivne representant
utåt. Att bevara denna historiska tradition och att söka markera enheten
inom kyrkan genom att framhålla ärkebiskopens chefsställning kunde
endast vara till gagn för kyrkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

den ena skulle inte längre de olika valkorporationernas röster sammanräknas som
särskilda kollektivröstcr utan endast personliga röster avgivas. Den andra utvägen
var, att man tilläde ärkestiftets förslag ett högre röstvärde. I promemorian
stannade man, med hänsyn till hela svenska kyrkans intressen vid valet, för att
behålla den kollektiva röstberäkningen men ge ärkestiftets röst ett förhöjt röstvärde.
Detta fick dock inte vara så högt att ärkestiftets prästerskap ensamt
kunde bestämma valutgången. Efter vissa beräkningar stannade man för att ett
värde av fyra röster skulle vara en tillfredsställande anordning.

Från remissyttrandena över promemorians förslag inhämtas bl. a. att domkapitlen
i Västerås och Härnösand ansåg, att stiftsprästernas förslag borde räknas
högre än fyra röster. Direkt avslag på förslaget yrkades endast av domkapitlet
i Karlstad samt enskilda medlemmar av remissinstanserna.

Frågan om ökat inflytande för ärkestiftet blev åter uppmärksammat vid 1929
års kyrkomöte, som förklarade, att det anslöt sig till de riktlinjer för en reform
av ärkebiskopsvalen, som dragits upp i 1915 års promemoria. Kyrkomötet anhöll
att få förnya sin 1903 gjorda hemställan om en revision av ordningen för ärkebiskopsval.

Sedan Kungl. Maj:t 1933 förklarat sig för det dåvarande inte vilja företaga
någon åtgärd i anledning av promemorian och kyrkomötets framställning, ingav
ärkebiskopen Eidem samma år en promemoria angående ändrade grunder för
ärkebiskopsval. Det i promemorian upptagna förslaget innebar, att valet skulle
förrättas av två korporationer, den ena bestående av domkapitlet i Uppsala och
ärkestiftets prästerskap, den andra av övriga domkapitel jämte Stockholms stads
konsistorium. Varje domkapitel eller konsistorium skulle inte avge huvudröster,
utan valdeltagarnas röster skulle sammanläggas. De två valkorporationerna
skulle upprätta ett förslag på tre personer. På det slutliga förslaget skulle uppföras
samtliga på de båda särskilda förslagen uppförda, eller sålunda minst tre,
högst sex personer.

I sin 1937 framlagda promemoria anförde Wohlin bl. a. att den av ålder hävdade
grundsatsen, att vid ärkebiskopsvalet bör beredas rum såväl för en representation
för ärkestiftet som för en representation för det kyrkliga riksintresset,
borde upprätthållas. Välgrundat syntes också vara, att en viss övervikt inrymdes
åt det sistnämnda intresset. Någon rubbning i den hävdvunna ordningen,
att rikets samtliga domkapitel, såsom främst företrädande riksintresset, skulle
deltaga i ärkebiskopsvalet, ansågs inte vara påkallad. Anledning att frångå denna
ordning syntes efter den förändring i sammansättningen av domkapitlen, som
åvägabragts genom 1936 års domkapitclreform, än mindre föreligga. Dock torde
den särskilda behörighet att deltaga i val av ärkebiskop, som tillagts de teologie
professorerna vid Uppsala och Lunds universitet, vilka eljest inte var ledamöter
i domkapitlet, böra upphöra.

Förslaget gick ut på, att i ärkebiskopsvalet skulle deltaga tretton valkollcgier,
niindigen ett valkollegium för ärkestiftet och ett för Stockholms stad, båda sammansatta
såsom föreslagits för biskopsval, och för ett vart av rikets elva övriga

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

stift ett särskilt valkollegium bestående av ledamöterna i stiftets domkapitel.
Förslaget, som byggde på en metod med personliga röster, skulle innebära — om
man bortser från den numera inte aktuella elektorsrepresentationen för Stockholms
stad — att ärkestiftets präster, lekmän och domkapitelsledamöter tillsammans
fick nära hälften av inflytandet på ärkebiskopsvalet.

Från remissyttrandena över Wohlins förslag inhämtas bl. a. att ökat inflytande
för ärkestiftet tillstyrktes av flertalet domkapitel men att domkapitlen i
Linköping, Härnösand och Visby samt länsstyrelsen i Visby ansåg, att Wohlin
överbetonat behovet av ökat stiftsinflytande. Wohlins förslag ledde som tidigare
nämnts inte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

1947 hemställde prästerskapet i ärkestiftet hos Kungl. Maj:t, att det skulle
tillförsäkras ett väsentligt inflytande vid valet. I anledning härav uppdrogs åt
professorn S. Kjöllerström att utreda frågan. Kjöllerström drog den slutsatsen,
att ärkebiskopsvalet inte utan vidare kunde överlämnas till ärkestiftets präster.
Han påpekade, att sedan fyrahundra år tillbaka hade valet varit en angelägenhet
för hela den svenska kyrkan och att det gång efter annan också framhållits, att
de rikskyrkliga synpunkterna måste tillskrivas utslagsgivande betydelse vid
detta val. Vidare framhöll Kjöllerström, att kritiken mot den nuvarande valordningen
varit i hög grad överdriven och ofta givit en oriktig bild av det verkliga
förhållandet mellan ärkestiftets och de övriga valkorporationernas inflytande
på valet. Ehuru sålunda ingen grund fanns för uppfattningen att ärkestiftets
synpunkter inte blivit tillgodosedda vid ärkebiskopstillsättningarna, ansåg Kjöllerström
det dock vara av betydelse, att ärkestiftets inflytande på valutgången
erhöll en viss lagstadgad garanti. Kjöllerström föreslog därför, att en av ärkestiftets
prästerskap på förslag uppförd kandidat alltid skulle beredas plats på
det slutliga förslaget.

Av remissbehandlingen av Kjöllerströms betänkande framgår, att de flesta
domkapitlen i huvudsak anslöt sig till vad Kjöllerström anfört och föreslagit.
Domkapitlet i Linköping ansåg dock, att gällande ordning tillerkände ärkestiftet
ett skäligt inflytande vid valet, varför domkapitlet endast med tvekan tillstyrkte
förslaget. Domkapitlet i Växjö framhöll, att Kjöllerströms utredning snarare gav
vid handen, att någon ändring inte syntes påkallad och samma ståndpunkt intog
också domkapitlet i Karlstad samt kammarkollegiet. Inte heller Kjöllerströms
förslag föranledde någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

Kommittén

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963 39

grundsatsen om hela den svenska kyrkans medverkan i ärkebiskopsval bör upprätthållas.

Även om ärkebiskopen faktiskt intager ställning som den svenska kyrkans
främste representant, finner kommittén det dock otvivelaktigt, att hans huvudsakliga
ämbetsgärning är att vara biskop i Uppsala stift. Ehuru hela den svenska
kyrkans medverkan i ärkebiskopsval kan anses fullt motiverad, anser kommittén
likväl, att ärkestiftets representation vid valet bör beredas ett betydligt större
inflytande än den nu äger. Enligt kommitténs uppfattning bör man utgå från
att såväl ärkestiftets som hela kyrkans mening bör komma till uttryck vid
ärkebiskopsförslagets upprättande och att valutgången således inte bör helt domineras
av endera av de båda grupperna. För att tillgodose detta syfte föreslår
kommittén, att ärkebiskopsvalet förrättas var för sig av två valkorporationer,
den ena för ärkestiftet och den andra för kyrkan i övrigt. Ärkebiskopsförslaget
skall grundas på en sammanställning av de båda korporationernas för den slutliga
utgången av valet likvärdiga resultat. Vid valen inom de bada korporationerna
föreslås individuell röstningsmetod tillämpad.

Kommittén föreslår, att valkorporationen för Uppsala stift sammansättes pa
sätt kommittén föreslagit beträffande valförsamlingen vid de vanliga biskopsvalen,
dvs. av domkapitlets ledamöter, i huvudsak samtliga prästerliga tjänstinnehavare
i stiftet samt ett mot antalet röstberättigade präster i stort sett
svarande antal lekmannaelektorer.

Den gällande ordningen att rikets samtliga domkapitel medverkar i val av
ärkebiskop anser kommittén böra bibehållas. Eftersom domkapitlet i Uppsala
jämte ärkestiftets präster och lekmän skall företräda ärkestiftet, bör sålunda
rikets andra tolv domkapitel vid valet betraktas som företrädare för kyrkan i
övrigt.

Kommittén har ansett övervägande skäl tala för att också de tre under ärkebiskopens
ledning stående kyrkliga centralstyrelserna, svenska kyrkans missions-,
diakoni- och sjömansvårdsstyrelser, bör vid val av ärkebiskop beredas inflytande
bland riksintressets företrädare.

Kommittén föreslår sålunda, att valkorporationen för svenska kyrkan i övrigt
skall bestå av ledamöterna i rikets domkapitel, utom det i Uppsala stift, samt de
ledamöter i nämnda kyrkliga centralstyrelser, som inte i annan ordning äger rösträtt
vid ärkebiskopsvalet.

Korporationernas val skall enligt kommitténs förslag förrättas i överensstämmelse
med den ordning, som kommittén föreslagit i fråga om de vanliga biskopsvalen.
Inom ärkestiftets valkorporation skall sålunda valet förrättas i ärkestiftets
domkapitel av dettas ledamöter samt av ärkestiftets präster och lekmannaelektorer
vid kontraktsvis hållna förrättningar.

Kommittén föreslår, att valet inom valkorporationen för den svenska kyrkan
i övrigt förrättas av domkapitelslcdamöterna i vederbörande domkapitel samt
av de ledamöter i de tre kyrkliga centralstyrelserna, vilka i denna egenskap äger

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

deltaga i valet, vid ett för dem gemensamt sammanträde i Stockholm inför en av
domkapitlet i Uppsala utsedd valförrättare.

Kommittén föreslår vidare, att vid ärkebiskopsval tillämpas den röstningsprocedur,
som kommittén förordat i fråga om de vanliga biskopsvalen. Sålunda
bör varje vid valet avgiven valsedel upptaga tre namn, vilka tilldelas olika röstvärden
efter den ordning, vari de upptagits på valsedeln.

För förslagets upprättande föreslår kommittén följande ordning:

Valresultatet bestämmes särskilt för vardera valkorporationen. De tre, som
fått högsta rösttalen, skall anses vara nominerade av valkorporationen att uppföras
på förslag till ärkebiskopsämbetet. Mellan lika rösttal skiljes genom lottning.
De nominerade åsättes poängvärdena 1, Vä respektive Vs efter den ordningsföljd,
i vilken de nämnts. Ordningsföljden bestämmes efter rösttalen. Mellan
lika rösttal skiljes genom lottning. Eftersom vardera valkorporationen nominerar
tre ärkebiskopskandidater, kan sålunda båda valkorporationerna tillsammans
utse lägst tre och högst sex ärkebiskopskandidater.

På förslag till ärkebiskopsämbetet uppföres de tre av valkorporationerna nominerade,
som fått högsta sammanlagda poängvärde. Detta innebär bl. a. att
den som vid endera valkorporationens val fått högsta rösttalet alltid kommer att
uppföras på ärkebiskopsförslaget.

Remissyttranden

I fråga om avvägningen av inflytandet mellan Uppsala stift
och riket i övrigt vid ärkebiskopsval har olika meningar uttalats. Statskontoret,
de hörda länsstyrelserna, hovkonsistoriet, domkapitlen i Linköping,
Strängnäs, Växjö, Luleå och Stockholm lämnar kommitténs förslag i denna del i
huvudsak utan erinran.

Kammarkollegiet anför.

Det kan givetvis ifrågasättas, om Uppsala stift — låt vara att stiftet skäligen
bör beredas större inflytande på valutgången än för närvarande är fallet — härvidlag
bör helt jämställas med svenska kyrkan i övrigt. Reformen innebär en
flerfaldig utökning av stiftets nuvarande inflytande. De skäl, kommittén andragit
för detta sitt förslag, torde dock få anses bärande. Otvivelaktigt måste ärkebiskopens
huvudsakliga ämbetsgärning bestå uti att vara biskop i nämnda stift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

sakade att stanna för kommitténs förslag. Dock påpekar de, att domkapitlet i
Uppsala enligt förslaget får betydligt mindre inflytande vid valet än andra
domkapitel. För att undvika detta föreslår de att domkapitlet får rösta tillsammans
med de andra domkapitlen. Också domkapitlet i Göteborg anser att
domkapitlet i Uppsala om möjligt bör få rösta med övriga domkapitel.

Kammarkollegiet anför, att det framstår såsom en mindre tillfredsställande
konsekvens, att ledamöterna i domkapitlet i Uppsala kommer att få mindre
inflytande än övriga domkapitelsledamöter. Det synes dock vara förenat med
avsevärda svårigheter att på lämpligt sätt bereda domkapitlets ledamöter ett
ökat inflytande. En möjlig lösning vore att låta ledamöterna sammanföras med
de väljande i valkorporationen för svenska kyrkan, en annan att tillerkänna
ledamöternas röster förhöjt värde genom att inräkna dem i båda valkorporationernas
röster. Ingendera av dessa lösningar synes dock kunna förordas, då de
skulle stå mindre väl samman med de grundläggande principerna för kommitténs
båda förslag. Kollegiet anser sig därför inte böra föreslå någon ändring av kommittéförslaget
på denna punkt.

Domkapitlet i Härnösand anför.

Liksom synen på biskopens ställning är avgörande för ställningstagandet för
frågan om lekmannamedverkan vid biskopsval, så måste synen på ärkebiskopens
ställning bli bestämmande vid bedömningen av ärkestiftets anspråk på ökat inflytande
vid ärkebiskopsval. I sitt avsnitt om »Ärkebiskopsämbetet i den svenska
kyrkan» har betänkandet fäst uppmärksamheten på den utveckling, som
under nyaste tid skett och som medfört att ärkebiskopen alltmera kommit att
framstå som hela den svenska kyrkans självskrivna representant utåt och inåt
med därmed förenade viktiga uppgifter, en ställning markerad särskilt genom
ordförandeskapet i de centrala kyrkliga styrelserna och i biskopsmötet. Vid sin
egen bedömning av frågan har kommittén emellertid inte denna utveckling i
tankarna utan utgår från ett konstaterande, att ärkebiskopens huvudsakliga
ämbetsgärning otvivelaktigt är att vara biskop i Uppsala stift, och kommer till
slutsatsen, att ärkestiftet och svenska kyrkan i övrigt bör äga lika inflytande
på valets slutliga utgång.

Mot bakgrunden av den utveckling som skett i fråga om ärkebiskopens ställning
med allt starkare betoning av hans rikskyrkliga uppgifter finns det anledning
att ställa sig tveksam inför konsekvenserna av ett förslag, som går betydligt
längre än något tidigare i tillmötesgående av önskemålet att ge ärkestiftet ökat
inflytande.

Så starka skäl synas kunna anföras för att den svenska kyrkan i övrigt behåller
en viss övervikt, att domkapitlet vill påyrka en omprövning av förslaget
i denna del. Detta önskemål skulle, utan att förslagets uppbyggnad av valordningen
rubbas, kunna ske därigenom att namnen på den rikskyrkliga valkorporationens
preliminära förslag tillräknades ett högre röstvärde vid sammanställandet
av det definitiva ärkebiskopsförslaget. Det förtjänas å andra sidan
övervägas, om i så fall inte ärkestiftet borde erhålla den särskilda garanti, som
tidigare föreslagits av Kjöllerström.

Domkapitlet i Skara anser det ogörligt att komma fram till en ändamålsenlig
lösning av frågan om val av ärkebiskop med mindre än att hela frågan om ärkebiskopsämbetets
karaktär och omfattning upptages till en ingående behandling.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Liknande synpunkter framföres av domkapitlet i Göteborg som framhåller bl. a.
följande.

Vad gäller biskopsvalskommitténs betänkande om ärkebiskopsval hade domkapitlet
önskat, att frågan om ärkebiskopens tjänst i stifts- och rikssammanhang
samt om ärkebiskopstjänstens eventuella uppdelning hade blivit föremål för ingående
undersökning. Då så inte skett har domkapitlet att taga ställning till
ärkebiskopsvalet utifrån ärkebiskopsämbetets nuvarande omfattning. Det synes
då domkapitlet, att ett större inflytande på ärkebiskopsvalet från ärkestiftet är
berättigat och att avvägandet mellan stiftsintresset och riksintresset bör förskjutas
till förmån för ärkestiftet. Dock är domkapitlet av den meningen, att
avvägningen inte rättvisligen kan ske så, att stifts- och riksintresset avdömes
som likaberättigade. Så länge ärkebiskopen har de nuvarande uppgifterna i
svenska kyrkan i sin helhet, vilka uppgifter från tid till tid ökar, anser domkapitlet
det riktigt, att domkapitlens andel i ärkebiskopsvalet överväger ärkestiftets.
Domkapitlet vill därför föreslå, att frågan om ärkebiskopsvalet upptages
till ny behandling.

Sammansättningen av valkorporationerna vid val av ärkebiskop
diskuteras av åtskilliga remissorgan. Hovkonsistoriet, domkapitlen i
Skara, Karlstad, Härnösand, Visby och Stockholm, Svenska kyrkans diakonistyrelse
samt styrelsen för Svenska prästförbundet anser, att de svenska utlandskyrkoherdarna
skall få deltaga i ärkebiskopsvalet. Flertalet av de nämnda
remissorganen finner också att lekmännen i utlandsförsamlingarna bör få medinflytande
vid valet. Diakonistyrelsen anför i frågan.

Beträffande ärkebiskopsval vill diakonistyrelsen framhålla värdet av att relationerna
till utlandsförsamlingarna och utlandsprästema mera beaktas.

I egenskap av preses i Uppsala domkapitel har ärkebiskopen jämväl att övervaka
de svenska utlandsförsamlingarna.

Tanken att förbindelserna mellan utlandsförsamlingarna och hemlandskyrkan
borde utvecklas och stärkas har vid flera tillfällen under de senare decennierna
varit föremål för diskussion och övervägande inom kyrkomötet. Olika framställningar
i detta ärende har även av kyrkomötet avlåtits till Kungl. Maj:t. Någon
lösning av denna ur skilda synpunkter betydelsefulla fråga har emellertid inte
hittills kommit till stånd.

Härmed erinras om att så sent som vid 1957 års kyrkomöte frågan ånyo var
föremål för behandling i anslutning till motion i ärendet, nr 64. I utlåtandet
över denna motion vitsordade vederbörande utskott, att det alltjämt föreligger
ett behov av att stärka förbindelserna mellan dessa församlingar och hemlandskyrkan.
Diakonistyrelsen delar helt denna uppfattning och finner det därför
önskvärt, att även utlandsförsamlingarna kunde beredas tillfälle att deltaga i
ärkebiskopsval genom särskilda utsedda lekmannaelektorer — i enlighet med de
grundläggande principerna för biskopsvalsreformen.

Om genomförandet av en sådan anordning skulle visa sig oframkomligt, vill
diakonistyrelsen framhålla, att det i varje fall vore berättigat och önskvärt, att
prästerskapet i de svenska utlandsförsamlingarna får rätt att deltaga i ärkebiskopsval.
Principiellt lämpligast synes därvid vara, att dessa präster bildar en
särskild gemensam grupp inom riksvalkorporationen på sätt bl. a. föreslogs i
ärkebiskop Eidems promemoria till ecklesiastikdepartementet 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Förslaget om att ledamöterna i de tre centrala kyrkliga styrelserna skall äga
rösträtt inom rikskorporationen vid ärkebiskopsval avstyrkes av kammarkollegiet
som anför.

Vad härefter angår valkorporationen för svenska kyrkan kan kollegiet inte
tillstyrka förslaget, att ledamöterna i missionsstyrelsen, diakonistyrelsen och
sjömansvårdsstyrelsen skall ingå i valkorporationen. Dessa styrelser är inte inorganiserade
i svenska kyrkan på samma fasta sätt som domkapitlen, och styrelsernas
organisation är också mera obestämd. Det bör inte komma i fråga att
på en omväg infoga dessa styrelser i den kyrkoorganisation som är befäst genom
lagstiftning enligt regeringsformen § 87 mom. 2:o. Kollegiet anser därför, att
ifrågavarande valkorporation lämpligen bör begränsas till att avse allenast ledamöterna
i rikets domkapitel, med eller utan undantag för Uppsala domkapitel.

Domkapitlet i Stockholm ifrågasätter, om inte tillsättningsförfarandet av
ärkebiskop onödigt kompliceras genom att de tre kyrkliga centralstyrelsernas
ledamöter erhåller rätt att deltaga i valet. Domkapitlet påpekar, att ett stort
antal av dessa styrelsers ledamöter i egenskap av biskopar eller domkapitelsledamöter
ändå blir röstberättigade.

I fråga om upprättande av ärkebiskopsförslaget anför
kammarkollegiet.

Upprättande av förslaget till ärkebiskopsval sker genom sammanställning av
valresultaten för båda valkorporationerna. Första namnet på vardera förteckningen
kommer alltid att upptagas på själva förslaget. Beträffande det tredje
namnet torde detta inte sällan komma att få bestämmas genom lottning, något
som i och för sig synes mindre tillfredsställande. Möjligen skulle kunna ifrågasättas
att till förekommande av berörda olägenhet vid lika röstetal till tredje
förslagsrummet upptaga fyra namn på själva förslaget. Kollegiet anser dock tillräckliga
skäl inte föreligga för att för ändamålet föreslå en ändring av regeringsformen
§ 29.

Liknande synpunkter framföres av domkapitlet i Karlstad.

Föredraganden

I det föregående har behandlats frågan om biskopsval och hur lekmännen
skall beredas ett tillbörligt inflytande vid valet. Härvid har jag bortsett från
vilken ordning, som bör gälla för utseende av ärkebiskop, även om självfallet
också här spörsmålet om ökning av lekmannainflytandet bör beaktas. Ordningen
för ärkebiskopsval har nämligen alltid behandlats skild från vad som bör gälla
för utseende av övriga biskopar i kyrkan. Detta sammanhänger med ärkebiskopens
ställning som både stiftschef i Uppsala stift och den främste företrädaren
för den svenska kyrkan såväl utåt som inom kyrkan själv, bl. a. i biskopsmötet
och i de kyrkliga centralstyrelserna. Vid prövningen av spörsmålet om ordningen
för ärkebiskopsval måste därför den svåra frågan lösas, hur stort inflytandet på
valet Uppsala stifts väljare — präster och lekmän — skall ha i förhållande till
svenska kyrkan i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Som framgått av den lämnade redogörelsen för tidigare reformförslag rörande
ärkebiskopsvalet har den gällande ordningen sedan lång tid tillbaka utsatts för
kritik. Allmänt har därvid ansetts, att ärkestiftet haft för litet inflytande vid
valet. För närvarande uppsätter fjorton valkorporationer var för sig förslag till
ärkebiskop, nämligen de tretton domkapitlen i rikets stift samt ärkestiftets
prästerskap. Ärkestiftets inflytande motsvarar således en sjundedel av de väljandes
hela röststyrka. Det bör i sammanhanget erinras om att detta inflytande
tidigare varit något större, då konsistorierna i Uppsala och Stockholm deltog i
valet. Den gällande ordningen har vidare kritiserats i det avseendet, att fjorton
korporationer avger var sin kollektiva röst.

I den från tid till annan förda diskussionen har huvudsakligen två utvägar
anvisats att söka nå en lösning av problemet. Den ena är att slopa den kollektiva
rösträkningen och endast låta personliga röster ligga till grund för förslaget.
Den andra utvägen är att ge ärkestiftets förslag ett förhöjt röstvärde. Kommittén
har stannat för ett förslag, som innebär att valkorporationernas antal minskas
till endast två, den ena representerande ärkestiftet och den andra svenska
kyrkan i övrigt, samt att ett system med personliga röster tillämpas inom vardera
korporationen, vilka båda får lika stort inflytande vid upprättandet av det
slutliga förslaget.

Kommitténs förslag får anses vara en utbyggnad av det förslag som 1933
framlades av ärkebiskopen Eidem. Tidigare förslag i ämnet har däremot
gått ut på att ärkestiftets förslag skulle ges ett förhöjt röstvärde. Det mest
genomarbetade av dessa förslag synes vara det som 1915 framlades inom justitiedepartementet
i form av en promemoria. Det förtjänar omnämnas att vid
remissbehandlingen av detta förslag rådde så gott som full enighet om att det
borde genomföras samt att också 1929 års kyrkomöte fann sig kunna biträda de
riktlinjer som dragits upp i promemorian.

Vid remissbehandlingen av det nu föreliggande förslaget har inte samma enhällighet
kommit till synes som då det gäller förslaget till biskopsval i övrigt,
även om flertalet remissinstanser godtagit vad kommittén föreslagit också i förevarande
del. De mera kritiska remissmyndigheterna har i huvudsak beträtt två
vägar. Sålunda anser bl. a. domkapitlen i Göteborg och Härnösand, att riksintresset
bör ges ett större inflytande än stiftsintresset och i denna fråga ställer sig
också kammarkollegiet och domkapitlet i Uppsala tveksamma, även om de anser
sig böra acceptera förslaget om lika stort inflytande mellan de båda intressena.
Ett par remissinstanser har förklarat sig anse, att det inte går att komma fram
till en ändamålsenlig lösning av frågan, förrän det större spörsmålet om ärkebiskopsämbetets
karaktär och ställning inom svenska kyrkan blivit utredd.

Till vad sålunda förekommit vill jag först framhålla, att det för närvarande
— i vart fall inte så länge arbetet inom kyrka—statutredningen pågår — inte
kan komma i fråga att sammankoppla den nu föreliggande frågan med det
mera svårlösta och för kyrkans organisation genomgripande spörsmålet om

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

en annorlunda utformning av ärkebiskopens uppgifter och ställning. Ärendet
bör därför behandlas med utgångspunkt i den nu bestående organisationen, i
vilken ärkebiskopen dels är chef för Uppsala stift, dels därjämte företräder
svenska kyrkan i dess helhet.

Emellertid ger, som jag redan antytt, remissbehandlingen av kommitténs förslag
inte något entydigt besked; fastmera har de kritiska röster som höjts mot
förslaget gjort mig tveksam om kommittén kommit fram till den bästa lösningen
av problemet. Utan tvekan har de remissinstanser rätt som påpekat, att ärkebiskopens
uppgifter beträffande svenska kyrkan i sin helhet från tid till tid ökar
och att hans ställning i rikskyrkliga sammanhang allt starkare betonas. Jag vill
också framhålla, att i den tidigare diskussionen har så gott som alltid ansetts, att
riksintresset bör ha övervikt, även om Uppsala stifts inflytande i och för sig bör
ökas. Vidare bör erinras om att den av professorn Kjöllerström företagna utredningen
närmast ger vid handen, att några mera genomgripande åtgärder inte är
nödvändiga för att få till stånd en godtagbar avvägning av de båda intressena
samt att Kjöllerströms uppfattning härvidlag godtagits av flertalet domkapitel.

Vid mitt övervägande av de hithörande problemen har jag funnit mig böra
stanna inför att förorda en mindre genomgripande förändring av den nuvarande
ordningen än den kommittén föreslagit. Jag vill därvid anknyta till tidigare av
bl. a. kyrkomötet godtagna förslag att behålla den kollektiva röstningen men

— med bibehållande av en viss övervikt för riksintresset — ge Uppsala stifts
förslag ett förhöjt röstvärde.

Olika åsikter kan naturligtvis göra sig gällande hur långt man bör sträcka sig
för att tillgodose ärkestiftets intressen. Enighet torde dock råda därom, att
detta bör vara så stort, att åtminstone ett av stiftet föreslaget namn kan komma
med på det slutliga förslaget. Härutöver torde den exakta avvägningen vara
rätt vansklig att göra, även om man — med beaktande av de förändringar som
inträtt — kan ha god hjälp i tidigare framlagda förslag. Innan denna avvägning
sker synes det mig dock nödvändigt att bestämma dels hur valkorporationen för
ärkestiftet skall vara beskaffad, dels hur många andra valkorporationer än detta
stift, som skall deltaga i valet.

Jag finner det naturligt, att den korporation, som skall representera Uppsala
stift, bygges upp på samma sätt som valkorporationen i andra stift. Det under
remissbehandlingen inom bl. a. domkapitlet i Uppsala framförda önskemålet att
detta domkapitel skall få deltaga i röstningen i riksdelen av valmanskåren

— dvs. i den nu avhandlade ordningen få rösta för sig som egen valkorporation
i likhet med de andra domkapitlen — finner jag med hänsyn härtill inte kunna
tillgodoses. Det torde inte med fog kunna göras gällande, att domkapitlet mera
företräder ett riksintresse än intressena inom sitt eget stift. En annan sak är att
förhållandet kan beaktas vid avvägningen av det förhöjda röstvärde, som ärkestiftets
förslag bör ges.

Flera remissinstanser har påyrkat, att de svenska utlandsförsamlingarna och

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

deras prästerskap skall få rösträtt vid ärkebiskopsval. Nämnda församlingar
lyder under domkapitlet i Uppsala. Jag finner också flera av de skäl som anförts
för en sådan ordning vägande. Med hänsyn till bl. a. de skiftande reglerna om
medlemskap i dessa församlingar torde det för närvarande inte vara möjligt att
låta lekmännen i församlingarna deltaga i valet. Detta förhållande behöver dock
inte utesluta, att församlingarnas kyrkoherdar — till antalet sju — får rösträtt.
Jag vill därför förorda, att dessa präster ingår i valkorporationen för Uppsala
stift.

Vad så angår den del av valmanskåren, som skall representera svenska kyrkan
i övrigt, har kommittén föreslagit, att domkapitlen samt ledamöterna i de tre
kyrkliga centralstyrelserna skall deltaga i valet. När det gäller domkapitlen
biträder jag förslaget och vill i sammanhanget endast erinra om att till följd
av vad jag tidigare förordat rösträtten för de teologiska fakulteternas samtliga
professorer inte vidare kommer att bestå.

Mot rösträtt för ledamöterna i de tre kyrkliga centralstyrelserna har kammarkollegiet
invänt, att styrelserna inte är inordnade i svenska kyrkans organisation
på samma sätt som domkapitlen. Jag delar på anförda skäl kollegiets uppfattning
och finner det inte lämpligt att nu låta dessa styrelser deltaga i valet. Såsom
domkapitlet i Stockholm påpekat, torde flera av ledamöterna i styrelserna
kunna utöva inflytande vid valet genom att rösta i egenskap av ledamot i domkapitel.

Det anförda föranleder mig alltså att föreslå en ordning, enligt vilken ärkebiskopsvalet
skall förrättas dels inom Uppsala stift av en valkorporation, som
är i huvudsak sammansatt på samma sätt som föreslagits beträffande biskopsval
i allmänhet, dvs. av domkapitlets ledamöter, de flesta av stiftets präster — jämte
utlandskyrkoherdarna — samt elektorer för stiftets lekmän, dels av domkapitlen
i övriga stift, av vilka vart och ett för sig skall utgöra en valkorporation.

Med utgångspunkt i denna organisation finner jag, efter gjorda beräkningar,
att avvägningen mellan det inflytande Uppsala stift bör ha och det intresse som
företrädes av svenska kyrkan i övrigt bör göras så, att förslaget från valkorporationen
i stiftet ges ett sex gånger så högt röstvärde som ett vart av
domkapitlens. Härvid ges riksintresset en övervikt samtidigt som garantier
torde skapas, att stiftets uppfattning kommer till uttryck på det slutliga förslaget.

Det av kommittén föreslagna tillvägagångssättet vid röstavgivning, röstsammanräkning
och upprättande av förslag finner jag i allt väsentligt kunna
tillämpas även vid den nu förordade ordningen för val av ärkebiskop. Poängvärdena
blir således för ärkestiftets förslag 6 för det första namnet på förslaget,
3 för det andra och 2 för det tredje, under det att namnen på varje domkapitels
förslag graderas enligt den vanliga skalan 1—Va—V3 i den ordning de förekom -

mer.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963 47

6. Specialmotivering till lagförslagen

Kommittén har, som tidigare nämnts, avgivit förslag till två särskilda lagar,
en om biskopsval och en om ärkebiskopsval. Under remissbehandlingen har från
ett par remissinstanser anförts, att uppdelningen på två lagar förefaller opraktisk
och att lagtekniska skäl inte torde hindra att de båda förslagen sammanföres
till ett. Jag biträder denna uppfattning. På grundval av de allmänna överväganden,
som jag redovisat i det föregående, har inom ecklesiastikdepartementet
upprättats förslag till lag om biskopsval, som alltså innehåller regler om val
av såväl biskop som ärkebiskop. Vidare har upprättats förslag till lag om upphävande
av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 om domkapitel.

De sålunda upprättade lagförslagen torde såsom bilaga (Bilaga A) få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende.

Jag övergår härefter till att behandla vissa detaljspörsmål i anslutning till de
skilda lagförslagen. För varje paragraf i förslaget till lag om biskopsval anges
dess motsvarighet i kommitténs förslag till lag om biskopsval (FBL) och lag om
ärkebiskopsval (FÄL). I den mån stadgandena i sak överensstämmer med kommitténs
förslag anser jag det i allmänhet tillräckligt att endast hänvisa till den
av kommittén lämnade motiveringen.

I en fråga upptar förslaget inte någon motsvarighet till kommitténs förslag.
Det gäller bestämmelserna i 17 § FBL och 10 § FÄL, enligt vilka elektor vid
biskopsval skall äga för resa, som påkallas av uppdraget, av vederbörande pastorat
åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt av Kungl. Maj:t
meddelade grunder. Kammarkollegiet har här ansett, att denna bestämmelse
inte är av sådan art, att den bör upptagas i lagstiftning av kyrkolags natur. För
egen del vill jag framhålla, att det torde stå varje pastorat fritt att besluta om
ersättning till elektor. Någon närmare reglering av denna fråga finner jag inte
påkallad.

Förslaget till lag om biskopsval

Lagens rubrik

De grundläggande bestämmelserna om biskopsval, däri inbegripet ärkebiskopsval,
återfinnes för närvarande i 20 kap. kyrkolagen, som till rubrik har »Om
biskopsval». Detta kapitel avses nu bli ersatt av ny lagstiftning, som upptar
regler om val av både ärkebiskop och biskop. Det synes därvid lämpligt att
behålla den tidigare terminologien och låta termen biskopsval avse val till båda
ämbetena. Enligt det i förslaget använda uttryckssättet är sålunda ärkebiskopsval
en form av biskopsval. I enlighet härmed har lagförslaget benämnts »lag om
biskopsval».

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963
Allmänna bestämmelser

1 §•

Paragrafen överensstämmer i sak med 1 och 2 §§ FBL och 1 § FÄL. Jämför
också 3 § FÄL och specialmotiveringen till 9 §.

2 §■

I denna paragraf, som motsvarar 3 § FBL, meddelas bestämmelser angående
rösträtt vid biskopsval. De har behandlats under avsnittet 3 i allmänna motiveringen,
till vilket jag får hänvisa.

Som tidigare framhållits tillkommer rösträtten den som vid valet innehar
tjänst samt den som uppehåller vakant tjänst, oavsett om han uppehåller tjänsten
å vikariatslöneförordnande eller om han endast är förordnad för kortare tid.
Det är måhända överflödigt att erinra om att förordnandet bör ha meddelats
för att tillgodose de prästerliga uppgifterna i pastoratet. Att ge förordnande enbart
i syfte att för valdagen fylla en lucka i organisationen bör inte komma
i fråga.

3§-

Paragrafen innehåller regler för valkoporationema vid ärkebiskopsval. Denna
fråga har behandlats under avsnittet 5 i allmänna motiveringen. Beträffande
kommitténs förslag, se 2 §, 4 § första stycket och 5 § första stycket FÄL.

Val av elektorer
4 §.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 4 § FBL, får hänvisas till den
allmänna motiveringen under avsnittet 3.

5§-

Paragrafen överensstämmer i sak med 5 § FBL. Beträffande motiveringen får
hänvisas till avsnittet 3.

Den församlingsprästerliga organisationen undergår ytterst sällan några förändringar
under löpande år. Några svårigheter att fastställa antalet elektorer
som skall motsvara antalet prästtjänster torde därför inte uppkomma. Antalet
kan alltså som regel förutsättas vara detsamma såväl dagen för elektorsvalet som
dagen för biskopsvalet. Den omständigheten att en präst har viss tjänstgöring i
pastoratet ger inte rätt för pastoratet att utse lekmannaelektor, som motsvarar

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

prästen. Antalet elektorer får motsvara allenast de genom beslut av Kungl.
Maj:t inrättade församlingsprästerliga tjänsterna. Skall enligt Kungl. Maj:ts
beslut en komminister- eller kyrkoadjunktstjänst vara inrättad i visst pastorat
med tjänstgöring också i annat pastorat, skall lekmannaelektor, som motsvarar
prästen, utses endast i det förstnämnda pastoratet.

6§-

I paragrafen ges bestämmelser om vilket organ som skall utse lekmannaelektorer.
Beträffande den närmare motiveringen får hänvisas till avsnittet 3.
Elektorsvalet förrättas av det organ, som har beslutanderätten i frågor, för vars
handhavande pastoratet skall vara kyrklig samfällighet. Särskilda bestämmelser
har inte meddelats för sådana icke-territoriella församlingar, rörande vilka lagen
om församlingsstyrelse inte gäller. I sådan församling tillämpas den ordning som
där i allmänhet gäller för fattande av beslut i valfrågor.

Enligt 3 § lagen om församlingsstyrelse kan Kungl. Maj:t förordna, att två
eller flera församlingar, som tillsammans bildar ett pastorat, inte skall utgöra
kyrklig samfällighet. Detta får till följd att pastoratet kommer att sakna representativt
organ. En bestämmelse, som ger Kungl. Maj:t befogenhet att vid sådant
förhållande förordna om vilket organ som skall utse elektorer, har upptagits
i paragrafens andra stycke.

Beträffande kommitténs förslag, se 6, 7 och 9 §§ FBL.

7 §•

Jämför 8 § FBL. Enligt paragrafen medför valbarhet till kvrkofullmäktig i
församling inom pastoratet behörighet att utses till elektor. Detta innebär bl. a.
att elektor skall vara medlem av svenska kyrkan, ha uppnått tjugotre års ålder
och inte vara omyndig. Landshövding, landssekreterare, landskamrerare och innehavare
av motsvarande befattningar vid överståthållarämbetet är inte valbara
till elektor. Elektor måste också vara boende inom pastoratet.

Präst, som äger rösträtt vid biskopsvalet, bör uppenbarligen inte vara behörig
att vara elektor. Något hinder att till elektor välja annan prästvigd person finnes
däremot inte.

8§.

Paragrafen motsvarar 10 och 11 § FBL och innehåller de konstitutiva bestämmelserna
för val av elektor och suppleant. För valet gäller de regler, som i allmänhet
gäller för handläggning av fråga om val inom det representativa kyrkokommunala
organet, se 15—25 §§ samt 37 och 41 §§ lagen om församlingsstyrelse.
Härav följer bl. a. att valet skall, där det begäres, ske med slutna sedlar
samt att vid lika rösttal lottning skall ske. Något hinder för präst, som är kyrkofullmäktig,
församlingsdelegerad eller har rösträtt på kyrkostämma, att deltaga
i valet stadgas inte. Det närmare förfarandet vid proportionellt val är reglerat i
lagen den 15 april 1955 (nr 138) om proportionellt valsätt inom landsting, kommunalfullmäktige
m. m.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 196

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963
Biskopsvalets förrättande

9 §•

Jämför 12 § FBL och 3 § FÄL. Enligt gällande bestämmelser skall domkapitlet,
i samband med anmälan till Kungl. Maj:t om inträffad ledighet vid biskopstjänst,
göra hemställan om biskopsvals företagande samt därvid föreslå lämplig
dag, som Kungl. Maj:t skall utsätta för valet. Lämplig dag torde dock kunna
bestämmas av domkapitlet inom en av Kungl. Maj:t bestämd tidsfrist. Därvid
bör uppmärksammas att valet inte utsättes till tidpunkt, då många röstberättigade
präster åtnjuter ledighet, t. ex. för semester.

Enligt kommitténs förslag skall Kungl. Maj:t bestämma den närmare tidpunkten
för ärkebiskopsval. Det kan visserligen i och för sig diskuteras att låta
domkapitlet i Uppsala bestämma dag för valet. Med hänsyn till antalet valkorporationer
synes det dock lämpligt att Kungl. Maj:t fattar beslut i denna
— inte ofta förekommande — fråga. Ärkebiskopsvalet bör, om inte särskilda
skäl föreligger till annat, förrättas på samma dag i alla valkorporationema.

10 §.

Paragrafen, som motsvarar 13 § FBL samt 4 § andra stycket och 5 § andra
stycket FÄL, innehåller regler rörande ordningen för biskopsvalets förrättande.

Med hänsyn till det stora antalet väljande lärer det inte vara lämpligt att
hålla en valförrättning för alla väljande. Det nuvarande systemet med val dels i
domkapitlet för dess ledamöter och dels i kontrakten torde sålunda böra bibehållas.

Domkapitelsledamöter röstar alltid i sitt eget domkapitel.

Lekmannaelektorerna bör uppenbarligen rösta i det kontrakt dit det pastorat
hör, för vilket de blivit utsedda. En motsvarande ordning för församlingsprästerna
är också lämplig. De bör alltså rösta i det kontrakt, till vilket det pastorat
hör, där de har sin tjänstgöring förlagd. Kontraktsadjunkter bör rösta i sitt
kontrakt. När det gäller andra prästerliga väljare, stiftsadjunkter samt kyrkoherdar
för döva och kyrkoherdar i utlandet, synes i enlighet med kommitténs förslag
lämpligt, att de utövar sin rösträtt i det kontrakt, där domkyrkan är belägen.
Det torde vara lämpligt, att domkapitlet före valet upprättar en förteckning
över röstberättigade väljare i varje kontrakt, vilken kan tjäna till ledning
vid valförrättningen.

Personlig inställelse vid valförrättning bör vara regel. Sådan bör stadgas för
lekmannaelektorerna, för vilka i händelse av förfall suppleant kan inträda. Även
av domkapitlets ledamöter bör liksom nu krävas personlig inställelse vid valet.
Om domkapitelsledamot ersättes av suppleant vid valet i domkapitlet, äger han
inte i annan egenskap, t. ex. av församlingspräst, rösträtt. Härom stadgas i paragrafens
sista stycke.

För de prästerliga väljarna bör också regeln vara, att de personligen skall
inställa sig vid valet. I vissa fall skulle det dock vara oskäligt att kräva detta.
Det gäller t. ex. kyrkoherdar för döva, kyrkoherdar i utlandet eller i fall, där

Öl

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963

sjukdom, tjänsteförrättningar e. d. lägger hinder i vägen för deltagande. Av
naturliga skäl bör utlandskyrkoherdarna regelmässigt använda poströstning. I
fjärde stycket har därför upptagits en bestämmelse, enligt vilken nu nämnda
kyrkoherdar eller präst, som har laga förfall, äger före valet insända valsedel.

11 §•

Paragrafen överensstämmer med 14 § FBL. Jämför också 6 § FÄL.

Sammanräkning och biskopsförslags upprättande

12 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 15 § FBL och 7 § FÄL. Den innebär
att de nuvarande kontraktsvis hållna sammanräkningarna inte längre skall äga
rum utan att all sammanräkning skall ske i domkapitlet. Av denna princip följer
också att vid ärkebiskopsval sammanräknas inte de skilda domkapitlens röster
i respektive domkapitel, utan denna sker vid ett och samma tillfälle av domkapitlet
i Uppsala.

Beträffande paragrafens andra stycke får hänvisas till avsnitt 4 i den allmänna
motiveringen.

13 §.

Paragrafen motsvarar 16 § första stycket FBL.

14 §.

Jämför 8 § och 9 § första—fjärde styckena FÄL. Beträffande paragrafens
innehåll får hänvisas till avsnittet 5 i den allmänna motiveringen.

Enligt paragrafen åligger det domkapitlet i Uppsala att upprätta ärkebiskopsförslaget.
Härigenom kan detta genom besvär bli föremål för rättslig prövning,
något som för närvarande inte är möjligt, då förslaget upprättas i ecklesiastikdepartementet.

15 §.

Paragrafen motsvarar 16 § andra stycket FBL och 9 § femte stycket FÄL.

Besvär
16—18 §§.

I förevarande paragrafer har upptagits besvärsreglerna vid biskopsval. De
överensstämmer i sak med 18—20 §§ FBL (utom såvitt avser en bestämmelse av
förvaltningsteknisk natur, som kan utfärdas i administrativ väg). Jämför 11 §
FÄL. Det bör märkas, att med den utformning förslaget erhållit får klagan över
elektorsval föras av ledamot i det organ, som förrättat valet, dvs. i allmänhet
kyrkofullmäktig eller församlingsdelegerad. I de fall elektorsvalet förrättas å kyrkostämma,
äger envar, som är röstberättigad på sådan stämma, anföra besvär
över valet. Självfallet kan nu nämnda kategorier klagande grunda sin talan endast
på felaktighet vid elektorsvalet, som kunnat påverka utgången i biskops -

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

valet. Eljest är klagorätten strikt knuten till den krets, som äger deltaga i själva
biskopsvalet.

Särskilda bestämmelser

19 §.

I gällande biskopsvalsbestämmelser saknas föreskrift, hur det skall förfaras
om på biskopsförslaget uppförd avlider, blir obehörig eller avsäger sig kandidatur
till biskopsämbetet. Kommittén (21 § PBL och 12 § FÄL) har föreslagit,
att det i sådant fall skall ankomma på Kungl. Maj:t att besluta i saken. Kommittén
uttalar, att Kungl. Maj:t i ett sådant läge bör äga befogenhet att besluta,
om nytt val skall företagas eller inte. Jag delar denna uppfattning. I förslaget
har intagits en till innehållet mera preciserad bestämmelse, som gör det
möjligt för Kungl. Maj:t att i förevarande fall förordna om nytt val. Sådant val
bör föregås av nya elektorsval.

20 §.

De ytterligare föreskrifter, som är behövliga för tillämpningen av denna lag,
avses bli utfärdade i en särskild stadga om biskopsval.

Förslaget till lag om upphävande av 2 §

5 mom. lagen om domkapitel

Beträffande detta förslag får hänvisas till avsnitten 3 och 5 i den allmänna
motiveringen.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1964-, varvid samtidigt
20 kap. kyrkolagen och 1759 års förordning om biskops- och superintendentsval
ävensom 2 § 5 mom. lagen om domkapitel föreslås bli upphävda.

7. Hemställan

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
förslag till

1) lag om biskopsval samt

2) lag angående upphävande av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936
(nr 567) om domkapitel,

av den lydelse bilaga A1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t
Konungen.

Ur protokollet:
Marianne Astell

1 Bilagan, som bortsett från några redaktionella jämkningar är likalydande med de vid skrivelsen
till kyrkomötet fogade lagförslagen, har här utelämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 juni 1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,
regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 17 juni 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll över
ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 22 maj
1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om biskopsval och 2) lag angående upphävande av 2 § 5 mom. lagen den
13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
lagbyråchefen Georg Ericsson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28
juni 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Statsrådet af Geijerstam anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter lagrådets den 20 juni 1963 avgivna utlåtande över de den
22 maj 1963 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om biskopsval; samt

2) lag angående upphävande av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 (nr
567) om domkapitel.

Med förmälan att lagrådet lämnat ifrågavarande lagförslag utan erinran hemställer
föredraganden, att från kyrkomötet måtte jämlikt § 87 mom. 2:o regeringsformen
inhämtas yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t
Konungen att till kyrkomötet skall avlåtas skrivelse av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Marianne Astell

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Bilaga

Nr 35

Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med förslag till lag om biskopsval, m.m.

(Särskilda utskottets betänkande nr 8)

Till KONUNGEN

I skrivelse till kyrkomötet den 28 juni 1963, nr 8, har Eders Kungl. Maj:t,
under åberopande av skrivelsen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
förklarat Sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet
godkände vid skrivelsen fogade förslag till dels lag om biskopsval, dels ock lag
angående upphävande av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 om domkapitel.

I samband med skrivelsen har kyrkomötet till behandling förehaft, utom annat,
två inom mötet med anledning av densamma väckta motioner, nr 6 och 61.

Särskilda utskottet har i ärendet avgivit betänkande, nr 8, vilket här i avtryck
bifogas.

Kyrkomötet får härigenom i underdånighet

dels i anledning av förslaget till lag om biskopsval förklara, att kyrkomötet
antager principen om vidgat lekmannainflytande vid biskopsval och sålunda
ansluter sig till förslagets ståndpunkt i denna del,

dels ock förklara, att kyrkomötet godkänner genom Eders Kungl. Maj:ts förenämnda
skrivelse framlagda

A. förslag till lag om upphävande av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936
(nr 567) om domkapitel, samt

B. förslag till lag om biskopsval med den ändringen att 2, 3, 5, 6, 10 och 14. §§
i förslaget erhålla av utskottet i betänkandet föreslagen lydelse.

Underdånigst
Gunnar Hultgren

Stockholm den 3 oktober 1963

Sune K. Johansson

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Bilaga

Nr 8

Särskilda utskottets betänkande i anledning av dels Kungl. Maj:ts
skrivelse med förslag till lag om biskopsval, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 juni 1963 dagtecknad, till särskilda utskottet hänvisad skrivelse,
nr 8, har Kungl. Maj:t förklarat sig vilja, under åberopande av skrivelsen
bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, inhämta kyrkomötets yttrande,
huruvida kyrkomötet godkänner vid skrivelsen fogade förslag till

1) lag om biskopsval; samt

2) lag angående upphävande av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 om
domkapitel.

Beträffande lydelsen av lagförslagen får utskottet hänvisa till s. 2—5 i Kungl.
Maj:ts berörda skrivelse.

I samband med Kungl. Maj:ts skrivelse har utskottet behandlat fyra i anledning
av densamma väckta och till utskottet hänvisade motioner, nämligen

nr 6, av herrar biskopar Lindquist och Lundström, vari hemställes, att kyrkomötet
måtte i samband med sitt yttrande över förslag till lag om biskopsval,
m. m., hemställa att rösträtt vid biskopsval måtte ges åt präster vid de centrala
kyrkliga styrelserna, diakonianstalterna och Stockholms stadsmission;

nr 61, av herr biskop Giertz m.fl., vari föreslås, att kyrkomötet i anledning av
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8 ville, med frångående av Kungl. Maj:ts förslag,
antaga den lydelse paragraf 6 har i biskopsvalskommitténs förslag till lag om
biskopsval;

nr 63, av herr Lillieroth, vari föreslås att kyrkomötet för sin del måtte antaga
Kungl. Maj:ts förslag till lag om biskopsval med ändringarna,

att rösträtt tillerkännes jämväl inom stiftet tjänstgörande pastoratsadjunkter
under aspiranttiden; samt

att stiftets lekmän deltager i biskopsval genom elektorer, utsedda på sätt i
motionen skisserats;

nr 76, av herr Lindblad, vari hemställes att kyrkomötet i anledning av Kungl.
Maj :ts skrivelse nr 8 ville, med frångående av Kungl. Maj:ts förslag, antaga
sådan ändring av 2 § att jämväl pastoratsadjunkter beredes rösträtt.

I fråga om de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får utskottet
hänvisa till motionerna och till den följande framställningen under de
avsnitt, där de i motionerna berörda frågorna eljest göres till föremål för behandling.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963 57

Inledning

Till grund för de författningsförslag, som nu underställts kyrkomötets prövning,
ligger den utredning som verkställts av biskopsvalskommittén och som
redovisas i dess år 1957 avgivna betänkande, av vilket del I (SOU 1957: 19)
avser biskopsval och del II (SOU 1957:27) avser ärkebiskopsval. Betänkandet
innehållande särskilda förslag till lag om biskopsval och lag om ärkebiskopsval
har varit föremål för remissförfarande, varvid yttranden avgivits av kammarkollegiet,
statskontoret, de teologiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala
och Lund, länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Örebro och Norrbottens
län, hovkonsistoriet, samtliga domkapitel, Svenska kyrkans missions-, diakonioch
sjömansvårdsstyrelser, styrelsen för Svenska prästförbundet och styrelsen
för Svenska pastoratens riksförbund.

Flertalet remissinstanser tillstyrker att kommitténs förslag läggs till grund för
lagstiftning eller lämnar förslagen i huvudsak utan erinran. Avstyrkanden föreligger
beträffande lagen om biskopsval från statskontoret och missionsstyrelsen
samt beträffande lagen om ärkebiskopsval från domkapitlen i Skara, Göteborg
och Härnösand samt missionsstyrelsen.

I det genom Kungl. Maj :ts skrivelse nu framlagda förslaget till lag om biskopsval
har sammanförts bestämmelser för såväl biskopsval som ärkebiskopsval avsedda
att ersätta nu gällande bestämmelser i 20 kap. kyrkolagen och i förordningen
den 30 maj 1759 om biskops- och superintendentsval.

Jämfört med nuvarande ordning innebär det nu framlagda
förslaget i sina huvuddrag ett väsentligt vidgat lekmannainflytande
vid biskopsvalen, ett förstärkande av
ärkestiftets inflytande vid val av ärkebiskop och ett större
beaktande av minoritetsintressen vid sammanräkning
av de väljandes röster.

Det i samband med förslaget till lag om biskopsval framlagda förslaget till
lag om upphävande av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 om domkapitel
innebär att teologie professorers rösträtt vid ärkebiskopsval och vid val av
biskop i Lunds stift upphör utom i vad sådan rösträtt tillkommer två i ettvart
av domkapitlen i Uppsala och Lund ingående teologie professorer.

De sålunda framlagda lagförslagen har efter remiss till lagrådet av detta lämnats
utan erinran.

A. Biskopsval

1. Historik

Den i biskopsvalskommitténs betänkande del I s. 21 ff. lämnade historiken
kan sammanfattas sålunda.

Enligt den katolska kyrkans rättsordning skulle biskopsval verkställas av
domkapitlet. Mot slutet av medeltiden blev emellertid dessa val i Sverige av

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

föga betydelse. Det reella inflytandet vid biskopstillsättningar tillkom påven
och konungen.

Vår första evangeliska kyrkoordning år 1571 innehöll bestämmelser om att
biskopsval skulle förrättas av »några tillskickade personer av klerkeriet och
andra, som i sakerne något äro förfarne». Avsikten synes sålunda ha varit, att
både präster och lekmän skulle deltaga i valet. Kungl. Maj:t skulle härefter utnämna
biskop. Bestämmelsen om lekmannamedverkan borttogs emellertid redan
1575.

Genom 1720 års regeringsform ändrades biskopsvalsbestämmelserna. I denna
föreskrevs, att biskopstillsättningar alltid skulle föregås av stiftets val. Kungl.
Maj :ts utnämningsrätt begränsades till en av de tre, som fått de flesta rösterna
vid valet.

Mera ingående bestämmelser gavs i förordningen den 30 maj 1759 om biskopsoch
superintendentsval. Enligt förordningens ursprungliga lydelse var domkapitlets
ledamöter, kyrkoherdarna och en kaplan (den äldste) i varje pastorat, regementspastorer
i stiftet samt vice pastorer, som förestod lediga sysslor, röstberättigade.
Vid biskopsval i stift, där biskopen också var prokansler för stiftsstadens
universitet, tillkom rösträtt vidare samtliga professorer vid universitetet.

Under 1800-talet och 1900-talet fram till nu har bestämmelserna i sak icke
ändrats beträffande annat än den prästerliga rösträtten. 1899 utvidgades sålunda
denna rösträtt till att avse samtliga ordinarie präster och vikarier för sådana
präster. Med anledning av framställningar av 1909 och 1915 års kyrkomöten utvidgades
1916 rösträtten till att omfatta alla inom stiftet kyrkoskrivna, till
prästämbetets utövning behöriga prästmän. Härigenom blev rösträtten i princip
knuten till innehavet av prästämbetet. Genom lagändring den 1 april 1942 fick
de aktuella bestämmelserna sin nu gällande lydelse. Därvid knöts rösträtten åter
till innehavet eller utövandet av prästerlig tjänst eller tjänst vid allmän undervisningsanstalt
inom stiftet.

2. Den nuvarande ordningen

Enligt § 29 regeringsformen äger Kungl. Maj:t till ärkebiskop och biskopar
utnämna en av de tre som blivit föreslagna i den ordning kyrkolagen stadgar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

leverne skickligaste, de där frukta Gud, hava ett gott rykte, äro redliga och sannfärdiga,
hata girigheten och vid akademier, gymnasier eller uti andra förnäma
ämbeten hava gjort sig kunniga och väl förtjänta». När valet skett, »hämtar
kapitlet alla sedlarna tillhopa och uti ett register antecknar deras namn, som
röster bekommit hava». Registret översändes därefter till Kungl. Maj:t, som utnämner
en av de föreslagna.

Närmare bestämmelser om förrättande av biskopsval och om upprättande av
förslag är meddelade i förordningen om biskops- och superintendentsval. Av
förordningen och i anslutning till densamma meddelade särskilda föreskrifter
framgår följande.

Behöriga att deltaga i biskopsval är enligt 20 kap. 1 § kyrkolagen dels domkapitlets
ledamöter, dels »klerkeriet». Jämlikt 2 § 5 mom. lagen den 13 november
1936 om domkapitel äger vid ärkebiskopsval eller biskopsval i stift, där
teologisk fakultet finns, fakultetens samtliga professorer stämma i domkapitlet.
Med klerkeriet avses alla till prästämbetets utövning behöriga präster, som inom
kontrakt i stiftet antingen innehar ordinarie prästerlig tjänst eller särskild prästerlig
tjänst vid bl. a. krigsmakten eller fångvården eller också anställning vid
allmän undervisningsanstalt. Dit räknas även annan till prästämbetets utövning
behörig, inom stiftet tjänstgörande präst, som är kyrkoskriven inom kontrakt i
stiftet (3:o). Vid val inom kontrakt är personlig inställelse icke ovillkorlig. Den
som har laga förfall kan före valet insända sin röstsedel till kontraktsprosten i
slutet kuvert med påskrift om innehållet (6:o).

Valhandlingen i kontrakt inleds med gudstjänst (4:o). Valet förrättas med
slutna sedlar. Varje röstsedel skall upptaga tre otvetydiga namn, eljest är den
ogiltig. De tre på röstsedeln upptagna namnen äger lika röstvärde. Det är således
utan betydelse för valutgången, i vilken ordning namnen upptagits på röstsedeln.
Sedan röstavgivningen avslutats samt inkomna röstsedelsförsändelser
öppnats och däri inneliggande röstsedlar uttagits olästa, sker sammanräkning.
Över valet föres protokoll, vari intecknas de röstande, antalet röstsedlar och
namnen på dem, som fått röster. Sedan protokollet justerats och underskrivits
av de vid valet närvarande, insändes det till domkapitlet (6:o—8:o).

Samma dag, som valet i kontrakten äger rum, sker röstningen i domkapitlet.
De därvid avgivna röstsedlarna öppnas dock icke förrän valprotokollen från
kontrakten inkommit (9:o).

Sedan samtliga valprotokoll inkommit sammanräknas rösterna. Därvid antecknas
i protokollet namnen på dem som fått röster enligt valprotokollen från kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

trakten samt deras rösttal. Sedan röstsedlarna från valet i domkapitlet öppnats,
räknas samtliga röster tillsammans. Denna sammanräkning utmynnar i ett förslag,
som upptar de tre namn, som fått högsta rösttalen. Har två fått samma
rösttal och kan de icke båda beredas rum på förslaget, skiljes mellan dem genom
lottning. Från de på förslaget uppförda inhämtar domkapitlet, enligt ett cirkulärbrev
den 1 april 1807, uppgifter om ålder och tjänsteförrättningar, varefter protokollet
rörande sammanräkningen och det upprättade förslaget jämte meritförteckningar
insändes till ecklesiastikdepartementet (10:o).

3. Tidigare reformförslag angående lekmäns medverkan

Kommittén har lämnat en utförlig redogörelse för tidigare reformförslag. I
detta hänseende hänvisar utskottet till betänkandet del I s. 29—39. Sammanfattningsvis
kan erinras om att frågan om ökat deltagande av lekmän i biskopsvalen
aktualiserades redan vid det första kyrkomötet 1868 och sedan dess vid
skilda tidpunkter behandlats av riksdag och kyrkomöte. Gentemot tidigare positivare
ställningstagande, bl. a. vid 1903 och 1908 års kyrkomöten, intog 1925,
1926 och 1929 års kyrkomöten den principiella ståndpunkten, att biskopsvalet
tillkom prästerskapet och att lekmän därför inte borde medverka vid valen. Då
kammarrådet Tom Wohlin år 1937 framlade en promemoria med förslag till lag
om ärkebiskops- och biskopsval, enligt vilket valet skulle förrättas av ett valkollegium
av domkapitlets ledamöter, elektorer för stiftets prästerskap och elektorer
för stiftets lekmän, ställde sig emellertid domkapitlen positiva till förslaget
om lekmäns deltagande i valen. Däremot riktade de invändningar mot den föreslagna
indirekta valmetoden för prästernas vidkommande samt mot den invecklade
valprocedur, som Wohlin föreslagit. Förslaget föranledde icke någon Kungl.
Majrts åtgärd. I anledning av motioner förklarade 1948 års kyrkomöte sig hysa
vissa sympatier för tanken att lekmän i någon form skulle få utöva inflytande
vid biskopsvalen. I anledning av en av herr Axel B. Svensson väckt motion
(nr 9) vid 1953 års kyrkomöte uttalade kyrkomötet, att det icke kunde slutas av
1948 års kyrkomötes allmänt hållna uttalande, att kyrkomötet intagit en klart
positiv ställning till frågan. Då 1949 års riksdag hemställde om utredning av
reglerna om biskopsval, utgick emellertid första lagutskottet, vars utlåtande låg
till grund för riksdagsskrivelsen, från att tanken på lekmännens deltagande i
valen skulle förverkligas.

4. Nu föreliggande förslag angående lekmäns medverkan

Kommittén erinrar till en början om att i dess direktiv förutsättes, att valförsamlingen
skall omfatta både präster och lekmän. Kommittén anför, att principen
om inflytande vid biskopsval också för kyrkans lekmän kommit till uttryck
i vår första evangeliska kyrkoordning av år 1571 och står i samklang med prin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

cipen om de kristnas allmänna prästadöme. Kommittén framhåller, att lekmän
medverkar vid biskopsval i våra grannländers evangeliska kyrkor. En vidgad
medverkan av lekmän i biskopsval skulle enligt kommitténs uppfattning stärka
episkopatets kyrkliga betydelse och understryka, att biskopen inte bara är prästerskapets
utan också kyrkans lekmannamedlemmars andlige ledare. Kommittén
anser också, att en reform skulle i sin mån bidraga till att öka lekmännens ansvar
för kyrkans gärning. Kommittén avvisar de invändningar som anförts mot lekmäns
deltagande i valen och som går ut på att biskopsvalet är en »prästerlig
rättighet» och att lekmännen saknar förutsättningar för att bedöma personvalet.
Vidare avvisar kommittén farhågorna för att lekmannainslaget i valförsamlingen
skulle medföra fara för valens politisering i den meningen, att ovidkommande
synpunkter kan spela in. Det är enligt kommittén uppenbart, att valförsamlingen
bör konstrueras så, att såväl präster som lekmän erhåller ett ej oväsentligt
inflytande vid valet; de båda grupperna representerar inte skilda åsikter och
intressen utan bör betraktas som en organisk enhet, representerande kyrkans
intressen.

Ingen av remissinstanserna ställer sig avvisande till vidgat lekmannainflytande.
Teologiska fakulteten i Uppsala uttalar: att lekmän må äga lika inflytande
vid val av biskop är ett i tiden liggande krav, som motsvarar svenska kyrkans
karaktär av folkkyrka. Teologiska fakulteten i Lund ansluter sig till uppfattningen
att biskopsval bör ske genom en för präster och lekmän gemensam förrättning.
Hovkonsistoriet finner det angeläget att väsentlig medverkan från lekmannahåll
kommer till stånd. Flertalet domkapitel uttalar sig positivt i frågan,
och domkapitlet i Uppsala finner det riktigt och i överensstämmelse med kyrkans
bästa tradition från gamla tider, att lekmän deltager i valen.

Föredragande statsrådet anför vid lagrådsremissen av det föreliggande förslaget,
att kommitténs överväganden rörande ökat lekmannainflytande vid biskopsval
framstår som följdriktiga. Han anför vidare, att lekmännens ifrågavarande
funktion får betraktas som ytterligare ett led i utvecklingen att stärka lekmännens
intresse för omvårdnaden av den svenska kyrkan.

5. Valförsamlingens allmänna struktur

Kommittén anser för sin del, att vad som främst bör beaktas vid valförsamlingens
sammansättning är behovet av viss mångsidighet hos församlingen och
att den i görligaste mån blir ett uttryck för en fond av erfarenhet, omdöme och
insikt, som finns bland såväl präster som lekmän inom kyrkan. För att tillgodose
detta är relationen mellan den prästerliga delen och lekmannadelen av valförsamlingen
av underordnad betydelse. Enligt kommitténs mening är det tillräckligt,
att man vid avvägningen mellan prästernas och lekmännens representation
i valförsamlingen utgår från att prästernas och lekmännens inflytande i valförsamlingen
i stort sett bör vara lika. Kommittén framhåller då det gäller den

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

praktiska utformningen av ett valsystem, som förutsätter direkt valmetod för
prästerna och indirekt valmetod för lekmännen, att jämställdhet mellan de båda
grupperna kan uppnås genom att frångå principen att alla väljare äger lika röst.
De båda grupperna kan förrätta biskopsval var för sig. Skilda röstvärden kan
också tillämpas för de prästerliga väljarnas och lekmannaväljarnas röster. Detta
sistnämnda förfarande avvisar kommittén dock av både praktiska och principiella
skäl. För att tillgodose att präster och lekmän får lika stort inflytande har
kommittén ansett det erforderligt, att den förutsatta pariteten mellan de båda
gruppernas inflytande på biskopsvalets slutliga utgång också kommer till uttryck
i valförsamlingens numeriska sammansättning. Fn sådan förutsättning anser
kommittén dock inte behöva innebära, att antalet präster och lekmän i valförsamlingen
är exakt lika. Kommittén konstaterar, att om prästerna behålles vid
sin direkta rösträtt skulle en valordning av den föreslagna beskaffenheten innebära
en fördubbling av den nuvarande valförsamlingen, som uppgår till 200—300
personer. Församlingen skulle i allmänhet uppgå till omkring 500 personer; i
Lunds stift till omkring 800 personer. Kommittén framhåller, att det skulle
stöta på betydande praktiska svårigheter att låta församlingar av denna storleksordning
välja vid en för samtliga väljare i stiftet gemensam valförrättning.
Det är därför enligt kommitténs mening mest ändamålsenligt, att valet hålles vid
skilda valförrättningar för olika delar av stiftet. Dessa förrättningar skall vara
gemensamma för präster och lekmän. Antalet valmän per kontrakt skulle utgöra
ungefär 30. Den olägenhet, som består däri att kontraktsvisa valförrättningar
förhindrar en omedelbar kontakt mellan samtliga väljare före valet, anser kommittén
inte vara av någon avgörande betydelse. Kommittén föreslår, att det lika
inflytandet för präster och lekmän uttryckes så, att i princip präster och lekmän
ingår i valförsamlingen till lika antal och att alla röstägande äger lika röst. Då
prästernas direkta rösträtt bibehålies, skulle sålunda lekmannarepresentationen
i valförsamlingen bestå av, förutom domkapitlets lekmannaledamöter, ett emot
antalet röstberättigade präster svarande antal särskilt utsedda lekmannaelektorer.
Den prästerliga rösträtten föreslås anknuten till innehav av sådan prästerlig
tjänst, som står under tillsyn av biskopen i det stift som valet avser. Rösträtt
skulle dock icke tillkomma präst, som fullgör aspiranttjänstgöring eller tjänst av
mera tillfällig art.

De remissinstanser som yttrat sig över avvägningen i och för sig mellan prästerliga
väljare och lekmännen har i huvudsak ingen invändning mot kommitténs
förslag i detta hänseende. Kammarkollegiet, statskontoret, länsstyrelsen i
Norrbottens län och domkapitlet i Stockholm påpekar emellertid, att enligt kommitténs
förslag antalet prästerliga väljare kommer att överstiga antalet lekmannaväljare.
Från flera håll framhålles, att enligt kommitténs förslag valförsamlingen
fått för stor numerär. Domkapitlet i Uppsala anför bl. a. följande:

Det är att befara att med den splittrade, i allmänhet kontraktsvis utövade
omröstningsproceduren erforderlig kontakt mellan de röstberättigade i stiftet
icke skall kunna uppnås med föreslagen numerär av korporationerna. — Det är

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

av vikt, att det förslag, som upprättas inom stiftet, är väl övervägt av en högtstående
och insiktsfull valförsamling, som får tillfälle till samråd före valet. Ett
sådant samråd kan tänkas äga rum allenast om antalet väljare avsevärt nedbringas.
Härigenom torde också vinnas ökad genomsnittlig kompetens hos väljarna
att bedöma de föreslagnas lämplighet. — Elektorerna för båda väljargrupperna
bör alltså vara till antalet lika. För uppnående av en sålunda önskvärd
minskning av valförsamlingen föreslår domkapitlet, att även prästernas
val sker genom kontraktsvis utsedda elektorer. Härigenom borde för ett stift av
Uppsala stifts storlek sammanlagda antalet väljare, inberäknat domkapitlets
ledamöter, kunna begränsas till omkring 120 personer. Valproceduren bör försiggå
medelst gemensam röstavgivning av domkapitlets ledamöter, prästerliga
elektorer och lekmannaelektorer inför domkapitlet.

I ett särskilt yttrande framhåller dåvarande ärkebiskopen Brilioth som sin
åsikt, att valkorporationernas storlek bör nedbringas kraftigt för att möjliggöra
en verklig diskussion före valet.

Behovet av gemensamt samråd understrykes också av hovkonsistoriet, som
anfört bl. a.:

Genom ett till de olika kontrakten förlagt omröstningsförfarande synes lekmannaelektorerna
ej få sitt sakligt legitima behov tillräckligt tillgodosett, att i
större sammanhang få rådgöra med varandra om de kandidater, som bör komma
i fråga. Av naturliga skäl är en dylik gemensam, valhandlingen föregående överläggning
ej i tillnärmelsevis samma grad angelägen för stiftets prästerskap. I
regel torde stiftsprästerna inom sin krets ha företagit ett eller flera s. k. provval.
Att för lekmännens vidkommande räkna med en mer ingående persondiskussion
i tidningspressen ter sig som en föga tilltalande linje. — Såsom en möjlighet att
övervinna olägenheten att radikalt nedskära lekmannaelektorernas antal ifrågasätter
konsistoriet, om ej lekmannaelektorernas val kunde ske på ett antal centralorter,
exempelvis tre eller något flera, inom var sin av stiftets huvuddelar.
Därigenom skulle elektorernas antal kunna hållas vid en så pass hög nivå, som
ur saklig synpunkt må anses önskvärd, samtidigt som åt elektorerna kunde
beredas tillfälle till överläggning inom en ej allt för snäv ram.

Domkapitlet i Härnösand beklagar att stiftsmötesinstitutionen, som kunnat
fungera som valförsamling, ännu icke legaliserats. Domkapitlet anför vidare:

En väsentlig synpunkt har beaktats av kommittén, när den föreslår, att prästerna
och lekmannaelektorerna skall utgöra en gemensam valförsamling för stiftet.
En nackdel är det, att dess storlek utgör ett hinder för en gemensam valsammankomst
för hela stiftet och nödvändiggör valförrättningar i kontrakten.
Det är tacknämligt att kommittén föreslår, att tillfälle till överläggning skall
beredas vid själva valsammankomsten, men det behövliga samrådet före valet i
stiftssammanhang överlämnas åt det enskilda initiativet. På denna punkt innebär
förslaget ingen ändring i förhållande till nuvarande ordning. Men det kan ifrågasättas,
om icke valförsamlingens utökning med lekmannaelektorer gjort det ännu
angelägnare att få en legaliserad form för kandidatnominering.

Teologiska fakulteten i Uppsala anser det vara en brist i det framlagda förslaget,
att ett alternativt förslag enligt den renodlade elektorsprincipen icke
mera ingående diskuterats. Fakulteten anser, att rättvisekravet om lika stort
inflytande för lekmännen som för prästerna icke kan upprätthållas genom den

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 195 år 1963

föreslagna valproceduren, där visserligen lika antal präster och lekmän ingår i
en och samma valkorporation, men där samtliga i tjänst varande präster äger
rätt till direkta val under det att den stora lekmannavärlden av naturliga skäl
kan utöva sin valrätt endast indirekt genom elektorer.

Utskottet vill i nästföljande avsnitt närmare redogöra för de ytterligare synpunkter
som — huvudsakligen med tanke på att nedbringa valförsamlingens
storlek — anförts i frågan om direkt rösträtt för präster.

I den med förevarande avsnitt avsedda frågan om valförsamlingens allmänna
struktur anför föredragande statsrådet:

Kommittén har utgått från att avvägningen mellan det prästerliga elementet
och lekmannaelementet i valkorporationen bör göras så, att de båda gruppernas
inflytande i stort sett blir lika starkt. Denna utgångspunkt är dock i och för sig
inte självklar. Det bör särskilt erinras om att lekmännen i kyrkomötet nu har
ett numerärt större inflytande än prästerna. Kommitténs förslag i denna del har
emellertid inte mött gensaga vid remissbehandlingen. Jag finner mig också för
egen del kunna godtaga kommitténs ståndpunkt om ett i huvudsak lika inflytande
för de båda grupperna. Jag vill emellertid i sammanhanget betona, att
synpunkter om en inbördes så »rättvis» avvägning som möjligt av gruppernas
inflytande torde vara av underordnad betydelse. Avsikten med valet är inte
främst att bereda någon grupp en rättighet att ge sin mening till känna; huvuduppgiften
är att på ett så representativt sätt som möjligt anvisa Kungl. Maj:t
tre personer, som har stiftets förtroende att bekläda biskopsämbete.

Han förklarar sig vidare icke vilja förorda ett system med skilda röstningsförfaranden
för präster och lekmän samt framhåller särskilt, att präster och lekmän
icke får framstå som grupper med motstridiga intressen. Han delar kommitténs
uppfattning, att pariteten mellan präster och lekmän bör komma till uttryck
uti en i stort sett numeriskt lika sammansättning av valförsamlingen. Han anför
vidare:

Det förslag kommittén framlagt innebär att de flesta präster i kyrkans tjänst
får rösträtt medan lekmannaelektorerna kommer att motsvara blott antalet församlingsprästtjänster.
Som flera remissinstanser påpekat medför detta, att antalet
prästerliga väljare kommer att överstiga antalet lekmanna väljare. Sålunda
kommer inte extra ordinarie pastoratsadjunkter samt stifts- och kontraktsadjunkter
ävensom röstberättigade präster utanför stiftsorganisationen att motsvaras
av lekmannaväljare. Den övervikt, som ligger däri, att de prästerliga
ledamöterna i domkapitlet i allmänhet kommer att motsvaras av två lekmannaväljare
och att vissa prästerliga tjänster kan tänkas vara utan innehavare och
inte heller uppehållas av vikarie, är inte i och för sig tillräcklig för att väga upp
den prästerliga dominansen. Enligt kommitténs förslag kommer det sålunda
normalt att bli prästerlig övervikt i valförsamlingen. Denna övervikt kan i ett
läge, då nuvarande prästbrist upphört, bli ganska stor. Bättre paritet mellan
präster och lekmän i valkorporationen kan nås antingen genom att utöka antalet
lekmannaväljare eller genom att minska antalet prästerliga väljare. Den förstnämnda
vägen möter vissa svårigheter, om antalet lekmannaelektorer skall bestämmas
med utgångspunkt i den församlingsprästerliga organisationen. Bl. a.
skulle domkapitlets missivering av präster bli avgörande för det antal lekmannaelektorer,
som skulle utses inom pastoratet. Att utöka antalet lekmannaelektorer

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

synes över huvud taget svårt, om det av kommittén förordade systemet skall
läggas till grund för en reform. — Skall bättre paritet uppnås mellan präster
och lekmän måste sålunda antalet röstberättigade präster något minskas. En
sådan minskning bör emellertid inte ske, om syftet med det prästerliga deltagandet
i valet därigenom inte skulle i tillbörlig grad tillgodoses. Detta syfte är, som
jag tidigare angivit, att dra fördel av prästerskapets i stiftet erfarenhet, insikt
och omdöme då det gäller att nominera en person, som är skickad för den viktiga
uppgift varom här är fråga. Skulle enstaka präster, som fyller kvalifikationerna
för rösträtt, uteslutas från sådan, är detta för syftet med valet av mindre
betydelse.

6. Den prästerliga rösträtten

Vad särskilt gäller frågan om prästernas direkta rösträtt har
— såsom framgått av redogörelsen i nästföregående avsnitt sid. 9 — flera
remissorgan uppehållit sig vid frågan.

Domkapitlet i Stockholm finner det vara en vinning, att kommittén kommit
till en lösning, varigenom prästernas direkta rösträtt kunnat bevaras. Enligt
domkapitlets åsikt bör nämligen den direkta rösträtten för prästerna ej utan
tvingande skäl borttagas. Liknande synpunkter framföres av hovkonsistoriet
samt domkapitlen i Göteborg, Växjö och Härnösand.

Gentemot det av domkapitlet i Uppsala avgivna, här ovan förut (sid. 8)
återgivna yttrandet uttalar sig en minoritet i domkapitlet för att behålla prästernas
direkta rösträtt, varvid betonas det särskilda förhållande, i vilket prästerna
står till biskopen.

Domkapitlet i Luleå, som tillstyrker kommitténs förslag om direkt rösträtt för
prästerna, framhåller — med tanke på vikten av samråd före valet — som önskvärt
att ett alternativ med indirekta val för såväl präster som lekmän blir föremål
för fortsatt övervägande.

Domkapitlet i Visby, som med tvekan ansluter sig till kommitténs ståndpunkt,
anför att den önskvärda direkta kontakten mellan stiftets samtliga väljare vid
en för hela stiftet gemensam valförrättning icke kan åstadkommas med mindre
än att även prästernas valrätt utövas genom indirekta val. Domkapitlet fäster
dock avseende vid att kommitténs förslag innefattar den minst genomgripande
förändringen och anser, att först tillämpning av förslaget kan ge säkrare hållpunkter.

Missionsstyrelsen finner ett system med prästerliga elektorer innebära mindre
orättvisa än att utesluta åtskilliga präster från rösträtt.

Föredragande statsrådet erinrar om det ovan (sid. 5) omnämnda, av Wohlin
framlagda förslaget och om det vid kommitténs betänkande del I fogade särskilda
yttrandet av en av kommitténs ledamöter. Jämväl sistnämnda yttrande
upptager ett valsystem, där både präster och lekmän företrädes av elektorer.
Föredragande statsrådet anför: Även om jag för egen del finner flera fördelar
vara förknippade med en ordning, som innebär en indirekt rösträtt även för

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 195

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

prästerna, finner jag dock det för närvarande lämpligt att såsom kommittén
förordat bygga en biskopsvalsreform på att behålla den direkta rösträtten.

\ad härefter angar den närmare utformningen av den prästerliga
rösträtten skall erinras om att de röstberättigade prästerna efter den ovan (sid.

3) nämnda lagändringen den 1 april 1942 utgöres av tre grupper, nämligen:

a) innehavare av ordinarie prästerlig tjänst i stiftet,

b) innehavare av anställning vid inom stiftet belägen allmän undervisningsanstalt
och

c) annan inom stiftet tjänstgörande och kyrkoskriven prästman.

Från sin utgångspunkt, att rösträtten bör anknytas till viss tjänst under
episkopal tillsyn, finner kommittén, att rösträtten för präster inom stift sorganisationen
bör tillkomma innehavare icke bara av ordinarie utan
också av icke-ordinarie tjänst av mera fast karaktär. Till dessa tjänster räknar
kommittén tjänster som kyrkoadjunkt, stiftsadjunkt och kontraktsadjunkt. Den
som innehar vikariatslöneförordnande på sådan tjänst bör också ha rösträtt.
Beträffande pastoratsadjunkterna föreslår kommittén, att dessa först sedan de
fullgjort sin aspiranttjänstgöring och vunnit extra ordinarie anställning skall
fa rösträtt. Kommittén finner det ej tilltalande att präst, som på grund av icke
fullgjord provtjänstgöring eller på grund av det mindre tillfredsställande utfallet
av sådan tjänstgöring inte fått extra ordinarie anställning, skall äga medverka
vid tillsättning av biskop. Anknytes rösträtten till innehavet av viss
tjänst bör detta enligt kommittén innebära, att även tjänstledig innehavare av
sådan tjänst tillerkännes rösträtt. Däremot anser kommittén, att präst som
avstängts från utövningen av sin tjänst givetvis ej skall äga rösträtt. Kommittén
finner ej skäl föreslå att präst, som endast innehar extra tjänst inom stiftsorganisationen,
skall tillerkännas rösträtt vid biskopsval. Vad åter angår prästerliga
tjänster utom stiftsorganisationen finner kommittén att
präster, som innehar tjänster under hovkonsistoriet eller i svenska kyrkans missions-,
diakoni- och sjömansvårdsstyrelser, ej i angivna egenskap står under
episkopal tillsyn och därför icke bör ha rösträtt vid biskopsval. Däremot finner
kommittén präster, som är anställda vid diakonianstalterna och Stockholms
stadsmission, stå i sådan relation till biskopen i respektive stift, att rösträtt för
dem är motiverad. Även dövstumpräster anser kommittén böra ha rösträtt.
Beträffande rösträtt för präster vid allmän undervisningsanstalt framhåller
kommittén, att ifrågavarande prästers rösträtt fått sin motivering av det
av ålder bestående sambandet i organisatoriskt hänseende mellan kyrkan och
undervisningsväsendet och särskilt av biskopens ställning såsom eforus. På
grund av undervisningsväsendets sekularisering anser kommittén det ej längre
finnas skäl att behålla rösträtten för prästvigda lärare vid allmän undervisningsanstalt.

Beträffande frågan om rösträtt för teologie professorer hänvisas till avsnittet

C. nedan.

Av remissmyndigheterna uttalar statskontoret och domkapitlen i Uppsala,

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Strängnäs och Härnösand samt Svenska kyrkans missionsstyrelse farhågor för
att tolkningssvårigheter i olika avseenden kan uppstå med den av kommittén
föreslagna bestämningen av rösträtten till dem »som står under tillsyn av biskopen
i stiftet».

Invändningar mot förslaget att anknyta den prästerliga rösträtten till viss
tjänst och icke till innehavet av prästämbetet reses av Svenska kyrkans missionsstyrelse.
Alla övriga remissinstanser accepterar vidare förslaget om att
innehav av tjänst vid allmän undervisningsanstalt icke skall grunda rösträtt;
domkapitlet i Göteborg beklagar dock att praktiska skäl motiverat en sådan
inskränkning i rösträtten.

Mot kommitténs förslag att aspiranter icke skall äga rösträtt riktas invändningar
av teologiska fakulteten i Uppsala, hovkonsistoriet och domkapitlen i
Strängnäs, Göteborg och Karlstad. Sistnämnda domkapitel anför:

Kommittén anser det icke lämpligt, att präst, som på grund av icke fullgjord
provtjänstgöring icke erhållit extra ordinarie anställning, skall äga rätt att medverka
vid tillsättning av ärkebiskop eller biskop. Denna uppfattning hade varit
riktig, om det gällt en civil tjänsteman, för vilken aspiranttiden får anses vara
en verklig provtjänstgöring. Men det är att märka, att inträde i prästämbetet
sker genom prästvigning, till vilken ingen antages utan en grundlig prövning av
hans lämplighet. — Det synes därför vara önskvärt, att även aspiranterna
erhåller rösträtt vid ärkebiskops- och biskopsval, dock utan att balansen mellan
präster och lekmän härigenom rubbas.

Domkapitlet i Göteborg håller före att inskränkning ej bör göras i det ickeordinarie
prästerskapets rösträtt. Anses det väsentligt att full paritet mellan
präster och lekmän erhålles, kan detta lösas genom att ge ytterligare lekmän
rösträtt i det pastorat där vederbörande präst tjänstgör. Styrelsen för Svenska
prästförbundet beklagar att valrätt icke kunnat medgivas aspiranterna men
finner att viktiga principiella skäl kan anföras mot en sådan valrätt. Domkapitlet
i Strängnäs anser det ej föreligga skäl att ge rösträtt åt tjänstledig extra
ordinarie präst. Svenska kyrkans missions-, diakoni- och sjömansvårdsstyrelser
framställer yrkanden om rösträtt för präster i respektive styrelses tjänst samt
för vissa andra präster med uppgifter av rikskyrklig karaktär.

I sistnämnda fråga får utskottet hänvisa till avsnitt B 5 nedan (sid. 25 ff).

Föredragande statsrådet erinrar om att farhågor uttalats för tolkningssvårigheter
med kommitténs ovan angivna utgångspunkt för rösträttens bestämning.
Han framhåller den viktiga grundsatsen, att regler om val är så entydiga, att
riskerna för överklagande blir minsta möjliga. Han anför vidare beträffande
rösträtten för präster inom stiftsorganisationen:

Jag finner det uppenbart att då det gäller präster inom den egentliga stiftsorganisationen
de ordinarie tjänsterna, huvudsakligen kyrkoherde- och komministertjänster,
bör grunda rösträtt. Kammarkollegiet har föreslagit, att rösträtten
begränsas till endast dessa. Denna uppfattning kan jag inte biträda utan
finner det vara av värde att även det yngre prästerskapets synpunkter kommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

till synes vid biskopsvalet. Jag anser det därför inte böra komma i fråga att utesluta
stifts-, kontrakts- och kyrkoadjunkter från rösträtt. — I fråga om pastoratsadjunkterna
har kommittén föreslagit, att de som uppnått extra ordinarie
anställningsform skall få rösträtt. Några remissinstanser har yrkat på att rösträtten
bör utökas även till aspiranterna. Såtillvida är jag ense med dem, att
skillnaden i anställningsformen för de präster varom här är fråga inte bör vara
utslagsgivande för rösträtten. Denna fråga bör behandlas utifrån andra förutsättningar
än formerna för dessa prästers anställning. — Som utgångspunkt
för ett ställningstagande vill jag dock framhålla, att flertalet remissinstanser
inte invänt mot kommitténs förslag om att aspiranter inte skall tillerkännas
rösträtt. Det är också givet att de allra yngsta prästerna inte besitter samma
fond av erfarenhet och insikt som de äldre, även om också deras syn kan vara
av värde vid ett val. Deras kännedom om stiftets speciella kyrkliga situation får
dock i allmänhet antagas inte vara så god som de äldres. Det bör i detta sammanhang
framhållas, att sedan kommittén framlagt sitt förslag 1957 års prästvalslagstiftning
medfört att det s. k. stiftsbandet i princip upphävts. Det kan
därför antagas, att unga präster i större utsträckning än förut kan lämna stiftet.
Med hänsyn till vad jag nu anfört finner jag inte pastoratsadjunkternas deltagande
i valen ha sådan betydelse för att syftet med valet skall tillgodoses, att
de i denna sin egenskap bör tillerkännas rösträtt. Jag kommer i det följande att
föreslå, att rösträtten knytes till inte endast innehavet utan också i vissa fall till
uppehållandet av prästtjänst, varför också de yngre präster varom här är fråga
i ett antal fall kommer att få rösträtt.

Beträffande rösträtten för präster utom stiftsorganisationen anför
föredragande statsrådet:

Kommitténs förslag i vad det rör rösträtt för präster utanför den egentliga
stiftsorganisationen har vid remissbehandlingen rönt kritik på grund av svårigheterna
att bedöma vilka som härvidlag står under biskopens tillsyn. Med hänsyn
till vad jag nyss anfört om nödvändigheten av enkla regler måste stor försiktighet
iakttagas, då gränser i berörda hänseende skall dras upp. Vidare bör
framhållas, att den erfarenhet som finns redan bland prästerna inom stiftsorganisationen
får anses vara tillfyllest för att åstadkomma ett förslag, som upptar
tre lämpliga namn. Med hänsyn härtill och till mina tidigare uttalanden om
syftet med valet finner jag mig inte kunna förorda att nu ifrågavarande präster,
t. ex. präster vid de centrala kyrkliga styrelserna, diakonianstalterna och vid
Stockholms stadsmission, ges rösträtt. Ett undantag bör emellertid göras avseende
kyrkoherdarna för döva, som numera lyder direkt under biskopen och domkapitlet
i Stockholm. — Det torde råda enighet därom, att domkyrkosysslomannainstitutionen
i dess nuvarande utformning i framtiden inte bör behållas. När
nu en reform av biskopsvalen företages saknas det därför anledning att låta
tjänst som domkyrkosyssloman grunda rösträtt. — Kommitténs förslag att tjänst
vid allmän undervisningsanstalt inte skall grunda rösträtt står i överensstämmelse
med de tankar, som legat bakom den 1958 genomförda skolstyrelsereformen,
enligt vilken bl. a. biskopens ställning som eforus vid läroverken avskaffats.
Anledning att ge präster anställda vid undervisningsväsendet rösträtt
finns således inte längre.

Föredragande statsrådet anför vidare angående innehav av tjänst såsom förutsättning
för den prästerliga rösträtten:

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Kommittén har föreslagit, att innehavet av viss tjänst skall grunda rösträtt.
Med innehav jämställes vikariatslöneförordnande på tjänsten. Enligt kommitténs
förslag skall alltså tjänsteinnehavare äga rösträtt även under tjänstledighet,
medan den som uppehåller tjänsten i princip inte får rösträtt. — Jag biträder
kommitténs uppfattning, att innehav av tjänsten bör vara förutsättning för
rösträtt. Denna grundsats bör emellertid, för att man skall ernå numerär paritet
med antalet lekmannaelektorer, kompletteras med en regel, att också den som
uppehåller en vakant tjänst är röstberättigad. Huruvida förordnandet på den
vakanta tjänsten är ett vikariatslöneförordnande eller av kortare varaktighet
synes däremot sakna betydelse. Med det av mig förordade systemet kommer
alltså — så långt detta är möjligt — antalet röstande präster att motsvara
antalet inrättade tjänster och således även antalet lekmannaelektorer.

I det framlagda förslaget bestämmes valförsamlingens storlek med huvudsaklig
utgångspunkt från antalet i varje pastorat inrättade prästerliga tjänster
(2 § första stycket, tredje ledet och 5 § första stycket i Kungl. Maj:ts förslag)
men med tillägg av rösträtt för vissa präster, som icke kommer att motsvaras
av lekmannaelektorer (2 § första stycket tredje ledet och andra stycket i förslaget).

I specialmotiveringen till ifrågavarande stadgande angående den prästerliga
rösträtten (2 § i Kungl. Maj:ts förslag) anföres:

Som församlingsprästerlig tjänst anses tjänst som domprost, kyrkoherde,
komminister och kyrkoadjunkt i territoriell församling eller motsvarande tjänst
i de icke-territoriella församlingar, som inte lyder under hovkonsistoriet. Tjänsten
som gamisonspastor i Boden grundar inte rösträtt. — Som tidigare framhållits
tillkommer rösträtten den som vid valet innehar tjänst samt den som uppehåller
vakant tjänst, oavsett om han uppehåller tjänsten å vikariatslöneförordnande
eller om han endast är förordnad för kortare tid. Det är måhända överflödigt att
erinra om att förordnandet bör ha meddelats för att tillgodose de prästerliga
uppgifterna i pastoratet. Att ge förordnande enbart i syfte att för valdagen fylla
en lucka i organisationen bör inte komma i fråga.

7. Lekmannarepresentationen

Såsom framgått av redogörelsen i avsnitt 5 ovan (sid. 7) avvisar kommittén
tanken på skilda röstvärden för präster och lekmän. Ej heller accepterar kommittén
tanken på skilda valförrättningar för präster och lekmän — ett förfarande,
som i fråga om lekmännen närmare belyses i betänkandet del I sid. 124
—127. Kommittén finner ett sådant valsystem ge anledning till vissa betänkligheter
och bl. a. utesluta kontakt mellan lekmannaväljare och prästerliga väljare
omedelbart före valet. Vidare skulle ett dylikt system bidraga till den
oriktiga uppfattningen, att präster och lekmän är skilda element inom kyrkan.
Kommittén finner, att det tidigare i 44 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrclse
omnämnda behörighetskravet att »anses vilja främja församlingslivet»
skall gälla även i fråga om elektor vid biskopsval.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

När det gäller att bedöma om församlingens administrativa eller representativa
organ bör utse lekmannaelektorema erinrar kommittén om att kyrkoråden i de
övriga nordiska länderna medverkar vid biskopsval. Vidare erinrar den om att
val av elektorer, som har att utse lekmannaledamot i kyrkomötet, sker genom
en metod, som bygger på församlingarnas representativa organ. Kommittén
framhåller, att den uppgift, som tillkommer valförsamlingen vid biskopsval,
är av annan karaktär än den som tillkommer elektorsförsamlingen vid kyrkomötesval.
De i biskopsvalet deltagande har, säger kommittén, att taga ställning
till ett personval, som ställer stora anspråk på valdeltagarnas omdöme, erfarenhet
och insikt rörande den föreliggande frågan. Det synes därför enligt kommittén
vara av betydelse, att val av lekmannaelektorer för biskopsval anförtros
personer, som vunnit viss förtroendeställning inom församlingarna, samt att
elektorsvalets karaktär av personval kommer till sin fulla rätt. Kommittén förordar
bl. a. till följd härav att valet av elektorer för biskopsval direkt eller indirekt
anförtros åt församlingens kyrkoråd.

Kommittén förordar vidare, att i flerförsamlingspastoraten elektorer väljes av
särskilda delegerade, som utses församlingsvis av församlingarnas kyrkoråd bland
dessas valda ledamöter eller suppleanter. Kommittén finner slutligen att som
behörighetsvillkor för elektor bör gälla, att denna skall vara valbar till ledamot
i kyrkoråd inom pastoratet, samt att hinder inte bör möta att utse präst, som
inte äger rösträtt vid valet, till lekmannaelektor.

Av remissmyndigheterna framhåller domkapitlen i Linköping och Göteborg
betydelsen av att endast sådana lekmän »som kan anses vilja främja församlingslivet»
får deltaga i utseendet av elektorerna.

Sättet att utse lekmannaelektorer diskuteras av många remissorgan. Domkapitlet
i Växjö finner det otillfredsställande att man, därest kommitténs förslag
antages, får tre olika ordningar för utseende av ett stifts lekmannarepresentationer,
en för val av lekmannaombud till kyrkomötet, en för val av lckmannaledamot
i domkapitlet och en för lekmännens representation vid biskopsval.

Av övriga domkapitel uttalar domkapitlet i Härnösand att det synes väl
motiverat att anförtro utseendet av elektorer åt kyrkorådet i enförsamlingspastorat,
respektive åt av kyrkoråden utsedda särskilda delegerade i flerförsamlingspastorat,
även om proceduren i sistnämnda fall är omständlig.

Föredragande statsrådet anför:

Då lekmannadeltagandet i valen skall bestämmas med utgångspunkt i den
prästerliga organisationen, torde det stå utom diskussion, att pastoratet såsom
enhet för denna organisation i enlighet med kommitténs förslag bör vara valkrets
för utseende av lekmannaelektorer.

Kommittén har föreslagit, att utseendet av lekmannaelektorema bör tillkomma
församlingskyrkorådet eller — i flerförsamlingspastorat — på visst sätt
utsedda delegerade för församlingskyrkoråden i pastoratet. Några remissinstanser
har påpekat att detta förfarande blir omständligt. I denna fråga vill jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

erinra om att, sedan kommitténs betänkanden framlagts, genom den nya församlingsstyrelselagen
i flerförsamlingspastoraten tillskapats ett nytt organ, församlingsdelegerade,
som handhar pastoratsangelägenheterna och vars ledamöter
är utsedda av de olika församlingarnas beslutande organ — fullmäktige eller
stämma. En annan följd av församlingsstyrelselagen och pastoratsindelningsreformen
är att enförsamlingspastorat utan kyrkofullmäktige endast torde finnas
i vissa relativt få fall, då församlingen ingår i total ekonomisk samfällighet.

Till en början bör understrykas, att det här gäller val av elektor. Det är alltså
ej fråga om själva biskopsvalet, ett förhållande som några remissinstanser inte
synes ha gjort tillräckligt klart för sig. Den väljande församlingen skall således
ha sin uppmärksamhet inriktad främst på vilka personer, som besitter lämpliga
kvalifikationer för att bilda sig en på sakliga skäl grundad uppfattning i biskopsvalsfrågor;
någon mera ingående kännedom hos valförsamlingen om lämpliga
biskopskandidater är däremot inte erforderlig. I detta avseende får elektorsvalen
anses jämförbara med valen till kyrkoråd eller valen av elektorer för utseende
av ombud i kyrkomötet.

Kommittén har som skäl för sitt förslag om att församlingskyrkoråden skall
välja lekmannaelektorer för biskopsval åberopat att valet bör anförtros personer,
som vunnit viss förtroendeställning inom församlingen. Vid val av elektorer
till biskopsval bör emellertid enligt min mening främst eftersträvas, att
bredast möjliga kyrkligt intresserade lekmannaopinion får komma till tals.
Detta kan endast ske genom att överlämna valen åt kyrkofullmäktige — respektive
församlingsdelegeradeinstitutionen. Likaväl som kyrkofullmäktige erfarenhetsmässigt
visat sig utse lämpliga personer till kyrkoråd och till elektorer vid
val av lekmannaombud till kyrkomötet, måste de antagas kunna väl fylla sin
uppgift även vid utseende av elektorer som skall välja biskop. Det får därvid
anses naturligt, att endast sådana personer utses till elektorer, vilka »kan antagas
vilja främja församlingslivet». I flertalet fall torde ledamot av kyrkorådet
komma att utses. En viktig omständighet att beakta är vidare, att om valet
överlämnas till fullmäktige eller delegerade vinnes en betydande administrativ
förenkling, därigenom att särskilda delegeradeval i flerförsamlingspastoraten
undvikes.

En nackdel med att överlämna valet till pastoratets beslutande organ består
onekligen däri att valet i några av de större städernas pastorat kommer att ske
på kyrkostämma. Tänkbart är givetvis att i detta fall låta samfällighetens fullmäktige
välja elektorer för samtliga pastorat inom samfälligheten. Då emellertid
varje församling för sig förrättar val av elektor för val av kyrkomötesombud
på stämma och detta synes ha fungerat väl, finner jag att motsvarande förfarande
kan komma till användning vid nu ifrågavarande elektorsval. Också vid
bedömandet av behovet av en särskild ordning för här avsedda fall får man ha
i minnet att valet gäller elektor, inte biskop. Som jag nyss antytt blir det heller
inte fråga om något mera allmänt förekommande förfarande.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

8. Röstningsförfarandet

Den nuvarande ordningen, enligt vilken samtliga tre på röstsedeln uppförda
namn tillerkännes samma röstvärde, har vid flera tillfällen utsatts för stark
kritik. Senast denna fråga behandlades av riksdagen framhöll första lagutskottet
(utlåtande 1949:17) att de skäl, som anförts för införande av en proportionell
valmetod vid andra val, också talade för att tillämpa en dylik metod vid
val av biskop och ärkebiskop. Framför allt framstod det för utskottet såsom
ett bestämt önskemal, att regler skapades, som bättre tillgodosåg minoriteternas
intressen. Skulle tidigare förslag om lekmäns deltagande i biskopsval komma
att förverkligas, blev helt nya röstningsregler erforderliga.

I direktiven för utredningen framhölls också att en blivande reform i detta
hänseende bör ha till syfte att låta biskopsförslaget vara ett personval, som ger
ett verkligt uttryck för de röstandes intentioner och som i tillbörlig grad tillgodoser
minoritetsgrupper bland väljarna. Sammanräkningsmetoden bör även garantera,
att Kungl. Maj:ts grundlagsenliga befogenhet att välja mellan tre biskopskandidater
i realiteten inte blir illusorisk.

Kommittén har undersökt olika metoder för sammanräkning av rösterna för
att nå de angivna syftena. Sålunda har de metoder som användes vid val av
borgmästare och rådman och i Finland vid biskopsval samt ett av Wohlin framlagt
förslag närmare studerats. Som den lämpligaste metoden förordar kommittén
en röstningsprocedur, som grundas på en för samtliga rum på biskopsförslaget
gemensam sammanräkning, omfattande de tre namnen på valsedlarna.
Därvid tilldelas de tre namnen olika röstvärden efter deras ordningsföljd på valsedeln.
Dessa röstvärden anser kommittén böra bestämmas så, att första namnet
räknas som hel röst, andra namnet som halv röst och tredje namnet som en
tredjedels röst. Sedan röstsammanräkningen ägt rum skall enligt kommitténs
förslag domkapitlet på förslaget uppföra de tre, som vid valet fått högsta röstetal.
Har två eller flera, som icke båda eller samtliga kunnat beredas rum på
förslaget, fått lika röstetal, föreslår kommittén, att man skiljer mellan dem
genom lottning.

Kommittén har ej ansett det erforderligt med någon bestämning av den inbördes
ordningen mellan de tre på förslaget uppförda.

Av remissmyndigheterna har kommitténs förslag om röstsammanräkning för
upprättande av biskopsförslaget fått ett genomgående gott mottagande. Flertalet
domkapitel betonar värdet av att en minoritet bland de röstande får möjlighet
att göra sig gällande vid valet. Domkapitlet i Västerås samt dåvarande
ärkebiskopen Brilioth i ett särskilt yttrande ifrågasätter om inte den första
rösten bör få ett röstvärde av 3, den andra av 2 och den tredje av 1. På detta
sätt kan man undvika bråktal av röster.

Föredragande statsrådet förordar den av kommittén föreslagna ordningen och
anför:

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

I fråga om förslaget att använda talserien 3—2—1 i stället för 1—1/2—1/3
anför föredragande statsrådet:

Någon egentlig nackdel är det dock inte enligt min mening, att man får räkna
med bråktal av röster. Tvärtom torde det av flera skäl vara lämpligt att steget
mellan det första och det andra namnet är större än mellan det andra och tredje.
Därigenom får den väljande möjlighet att ge klart uttryck för sin uppfattning
vem han anser vara inte bara lämplig utan också den lämpligaste. Förslaget
innebär vidare att en rimlig avvägning sker mellan majoritets- och minoritetsintressen,
så att olika uppfattningar kan komma till uttryck på biskopsförslaget.
Jag vill alltså förorda den av kommittén föreslagna ordningen för biskopsvalets
förrättande.

B. Ärkebiskopsval

1. Historik

I denna del får utskottet hänvisa dels till vad ovan anförts under A 1, dels
till kommitténs redogörelse i dess betänkande del II sid. 12—14.

2. Den nuvarande ordningen

Liksom är fallet i fråga om biskopar äger Kungl. Maj:t enligt § 29 regeringsformen
till ärkebiskop utnämna en av de tre som blivit föreslagna i den ordning
kyrkolagen stadgar. 20 kap. 4 § kyrkolagen lyder:

Uti ärkebiskopsval skola alla domkapitel i riket hava sina röster; och när
dödsfallet timar, måste domkapitlet i Uppsala det Oss i underdånighet tillkännagiva,
då vi om valet Vår nådiga befallning till vederbörande vilja avgå låta, att
de med sina röster inkomma.

Av ordalydelsen i sistnämnda bestämmelse kan det synas, som om rösträtt
vid ärkebiskopsval endast tillkommer domkapitlen. Så torde också ha varit
fallet tiden närmast efter kyrkolagens tillkomst. Sedan mitten av 1700-talet
har emellertid ärkestiftets präster deltagit i valet. Uttrycklig bestämmelse om
att dessa präster har sådan rätt gavs i kungaförsäkran den 4 mars 1772. De i
valet av ärkebiskop deltagande personernas röster sammanräknas enligt praxis
ej, utan varje i valet deltagande valkorporation — för närvarande fjorton, varav
Uppsala stifts prästerskap utgör en — sätter upp sitt särskilda förslag, omfattande
tre namn. Detta innebär sålunda att ärkestiftets två valkorporationer tillsammans
utgör en sjundedel av samtliga valkorporationcr.

Vid röstningen inom valkorporationema tillämpas vid ärkebiskopsval samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

regler som för biskopsval i allmänhet. Valkorporationernas förslag insändes till
ecklesiastikdepartementet, där det slutliga förslaget sammanställes. Föreslaget
namn tillgodoräknas en röst för varje plats på valkorporationernas förslag.

3. Tidigare reformförslag

Frågan om ökat inflytande för ärkestiftets prästerskap upptogs sålunda vid
1772 års riksdag och ledde till ett beslut av riksdagen, att ärkestiftets inflytande
vid valet skulle sättas i paritet med domkapitlens. Beslutet blev emellertid icke
verkställt. Vid ett flertal tillfällen under 1800-talet var frågan om ökat inflytande
för prästerna i Uppsala stift aktuell men kunde av olika skäl icke lösas.
Vid 1809 års riksdag föreslog konstitutionsutskottet att Uppsala stifts röst skulle
räknas lika med fem domkapitels. Förslaget antogs av de fyra stånden, men
Kungl. Maj:t sanktionerade icke beslutet. Vid 1815 års riksdag behandlades
frågan ånyo och då föreslog konstitutionsutskottet, att prästernas i Uppsala stift
röster skulle räknas som tre röster. Detta förslag antogs av 1815 och 1817—
1818 års riksdagar, men ej heller detta vann Kungl. Maj:ts gillande.

Det år 1846 framlagda förslaget till ny kyrkolag innehöll inga ändrade bestämmelser
angående sättet för val av ärkebiskop utom såtillvida, att man föreslog
att universitetsprofessorernas rösträtt skulle tagas bort. Två ledamöter av den
kommitté som utarbetat förslaget ansåg, att varje domkapitels förslag skulle
gälla som en röst och Uppsala stifts förslag som fem röster. 1868 års kyrkomöte
anhöll, att Kungl. Maj:t ville taga bl. a. frågan om ökat inflytande för ärkestiftets
prästerskap under övervägande. Ett av 1869 års kyrkolagskommitté
framlagt förslag innebar, att ärkestiftets prästerskaps röster skulle räknas såsom
fem röster. Kyrkolagskommittén påpekade därvid, att inom ärkestiftet avgavs
ytterligare tre röster, nämligen av Uppsala domkapitel, Stockholms stads konsistorium
och det akademiska konsistoriet i Uppsala.

Sedan frågan behandlats också vid 1908 års kyrkomöte framlades 1915 en
inom justitiedepartementet utarbetad promemoria, innehållande förslag till ändrade
bestämmelser i ämnet.

I promemorian framhölls, att fastän ärkebiskopen ej uttryckligen var tillagd
någon chefsställning för hela kyrkan, han dock i förhållande till de övriga bisko -

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

parna obestridligt måste anses som primus inter pares och utan vidare måste
betraktas såsom svenska kyrkans främste och i många fall självskrivne representant
utåt. Att bevara denna historiska tradition och att söka markera enheten
inom kyrkan genom att framhålla ärkebiskopens chefsställning kunde
endast vara till gagn för kyrkan.

Vidare anfördes i promemorian, att vid de förslag, som framställts i syfte att
bereda ärkestiftets präster ökat inflytande, hade det i allmänhet inte ifrågasatts,
att valet skulle läggas enbart i händerna på stiftet. Väl låg det i öppen
dag, att ärkebiskopens huvudsakliga ämbetsgärning var att vara biskop i Uppsala
stift. Men å andra sidan var det av stor vikt, att till ärkebiskop utsågs en
man med egenskaper lämpade för den, som faktiskt var kyrkans främste man.
De krav, som ärkestiftets präster kunde ställa på en biskop, vilken uteslutande
hade ärkestiftet till sitt verksamhetsområde, sammanföll kanske icke till
alla delar med dem, som borde ställas på ärkebiskopen som sådan. De förslag,
som framställts i förevarande syfte, hade anvisat huvudsakligen två utvägar.
Enligt den ena skulle ej längre de olika valkorporationernas röster sammanräknas
som särskilda kollektivröster utan endast personliga röster avgivas.
Den andra utvägen var, att man tilläde ärkestiftets förslag ett högre röstvärde.
I promemorian stannade man, med hänsyn till hela svenska kyrkans intressen
vid valet, för att behålla den kollektiva röstberäkningen men ge ärkestiftets röst
ett förhöjt röstvärde. Detta fick dock icke vara så högt att ärkestiftets prästerskap
ensamt kunde bestämma valutgången. Efter vissa beräkningar stannade
man vid att ett värde av fyra röster skulle vara en tillfredsställande anordning.

Frågan om ökat inflytande för ärkestiftet blev åter uppmärksammad vid 1929
års kyrkomöte, som förklarade, att det anslöt sig till de riktlinjer för en reform
av ärkebiskopsvalen, som dragits upp i 1915 års promemoria. Kyrkomötet anhöll
att få förnya sin 1903 gjorda hemställan om en revision av ordningen för ärkebiskopsval.

Sedan Kungl. Maj:t 1933 förklarat sig för det dåvarande inte vilja företaga
någon åtgärd i anledning av promemorian och kyrkomötets framställning, ingav
ärkebiskopen Eidem samma år en promemoria angående ändrade grunder för
ärkebiskopsval. Det i promemorian upptagna förslaget innebar, att valet skulle
förrättas av två korporationer, den ena bestående av domkapitlet i Uppsala och
ärkestiftets prästerskap, den andra av övriga domkapitel jämte Stockholms stads
konsistorium. Varje domkapitel eller konsistorium skulle ej avge huvudröster,
utan valdeltagarnas röster skulle sammanläggas. De två valkorporationerna
skulle upprätta ett förslag på tre personer. På det slutliga förslaget skulle uppföras
samtliga på de båda särskilda förslagen uppförda, eller sålunda minst tre,
högst sex personer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

I sin 1937 framlagda promemoria anförde Wohlin bl. a. att den av ålder hävdade
grundsatsen, att vid ärkebiskopsvalet bör beredas rum såväl för en representation
för ärkestiftet som för en representation för det kyrkliga riksintresset, borde
upprätthållas. Välgrundat syntes också vara, att en viss övervikt inrymdes åt
det sistnämnda intresset. Någon rubbning i den hävdvunna ordningen, att rikets
samtliga domkapitel, såsom främst företrädande riksintresset, skulle deltaga i
ärkebiskopsvalet, ansågs icke vara påkallad. Anledning att frångå denna ordning
syntes efter den förändring i sammansättningen av domkapitlen, som åvägabragts
genom 1936 års domkapitelreform, än mindre föreligga. Dock torde den
särskilda behörighet att deltaga i val av ärkebiskop, som tillagts de teologie
professorerna vid Uppsala och Lunds universitet, vilka eljest icke var ledamöter
i domkapitlet, böra upphöra.

Förslaget gick ut på att i ärkebiskopsvalet skulle deltaga tretton valkollegier,
nämligen ett valkollegium för ärkestiftet och ett för Stockholms stad, båda sammansatta
såsom föreslagits för biskopsval, och för ett vart av rikets elva övriga
stift ett särskilt valkollegium bestående av ledamöterna i stiftets domkapitel.
Förslaget, som byggde på en metod med personliga röster, skulle innebära —
om man bortser från den numera ej aktuella elektorsrepresentationen för Stockholms
stad — att ärkestiftets präster, lekmän och domkapitelsledamöter tillsammans
fick nära hälften av inflytandet på ärkebiskopsvalet.

Från remissyttrandena över Wohlins förslag inhämtas bl. a. att ökat inflytande
för ärkestiftet tillstyrktes av flertalet domkapitel men att domkapitlen
i Linköping, Härnösand och Visby samt länsstyrelsen i Visby ansåg, att Wohlin
överbetonat behovet av ökat stiftsinflytande. Wohlins förslag ledde som tidigare
nämnts inte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

1947 hemställde prästerskapet i ärkestiftet hos Kungl. Maj:t, att det skulle
tillförsäkras ett väsentligt inflytande vid valet. I anledning härav uppdrogs åt
professorn S. Kjöllerström att utreda frågan. Kjöllerström drog den slutsatsen,
att ärkebiskopsvalet inte utan vidare kunde överlämnas till ärkestiftets präster.
Han påpekade, att sedan fyrahundra år tillbaka hade valet varit en angelägenhet
för hela den svenska kyrkan och att det gång efter annan också framhållits,
att de rikskyrkliga synpunkterna måste tillskrivas utslagsgivande betydelse
vid detta val. Vidare framhöll Kjöllerström, att kritiken mot den nuvarande
valordningen varit i hög grad överdriven och ofta givit en oriktig bild av det
verkliga förhållandet mellan ärkestiftets och de övriga valkorporationernas inflytande
på valet. Ehuru sålunda ingen grund fanns för uppfattningen att ärkestiftets
synpunkter inte blivit tillgodosedda vid ärkebiskopstillsättningarna, ansåg
Kjöllerström det dock vara av betydelse, att ärkestiftets inflytande på valutgången
erhöll en viss lagstadgad garanti. Kjöllerström föreslog därför, att en
av ärkestiftets prästerskap på förslag uppförd kandidat alltid skulle beredas
plats på det slutliga förslaget.

Av remissbehandlingen av Kjöllerströms betänkande framgår, att de flesta
domkapitlen i huvudsak anslöt sig till vad Kjöllerström anfört och föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Domkapitlet i Linköping ansåg dock, att gällande ordning tillerkände ärkestiftet
ett skäligt inflytande vid valet, varför domkapitlet endast med tvekan tillstyrkte
förslaget. Domkapitlet i Växjö framhöll, att Kjöllerströms utredning
snarare gav vid handen, att någon ändring icke syntes påkallad, och samma
ståndpunkt intog också domkapitlet i Karlstad samt kammarkollegiet. Ej heller
Kjöllerströms förslag föranledde någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

4. Nu föreliggande förslag om avvägning av ärkestiftets inflytande

Kommittén framhåller, att den sedan reformationen tillämpade grundsatsen
att ärkebiskopsvalet är en angelägenhet för hela den svenska kyrkan motiverats
av den särställning i förhållande till övriga biskopar, som ärkebiskopen av
ålder intagit och alltjämt intager. Denna ärkebiskopsämbetets särskilda karaktär
har under senare tid blivit än mera framträdande, och kommittén anser
därför, att grundsatsen om hela den svenska kyrkans medverkan i ärkebiskopsval
bör upprätthållas. Även om ärkebiskopen faktiskt intager ställning som den
svenska kyrkans främste representant, finner kommittén det dock otvivelaktigt,
att hans huvudsakliga ämbetsgärning är att vara biskop i Uppsala stift. Ehuru
hela den svenska kyrkans medverkan i ärkebiskopsval kan anses fullt motiverad,
anser kommittén likväl, att ärkestiftets representation vid valet bör beredas
ett betydligt större inflytande än den nu äger. Enligt kommitténs uppfattning
bör man utgå från att såväl ärkestiftets som hela kyrkans mening bör komma
till uttryck vid ärkebiskopsförslagets upprättande och att valutgången således
inte bör helt domineras av endera av de båda grupperna. För att tillgodose
detta syfte föreslår kommittén, att ärkebiskopsvalet förrättas var för sig av
två valkorporationer, den ena för ärkestiftet och den andra för kyrkan i övrigt.
Ärkebiskopsförslaget skall grundas på en sammanställning av de båda korporationernas
för den slutliga utgången av valet likvärdiga resultat. Vid valen
inom de båda korporationerna föreslås individuell röstningsmetod tillämpad.

I fråga om röstningsförfarandet — i vilken del utskottet hänvisar till redogörelsen
under avsnitt 6. nedan — innebär kommitténs förslag bl. a. att den
som vid valet inom ärkestiftet fått högsta rösttalet alltid kommer att uppföras
på det slutliga ärkebiskopsförslaget.

Om kommitténs förslag om avvägningen av inflytandet mellan Uppsala stift
och riket i övrigt har under remissbehandlingen uttalats olika meningar. Statskontoret,
de hörda länsstyrelserna, hovkonsistoriet, domlcapitlen i Linköping,
Strängnäs, Växjö, Luleå och Stockholm lämnar kommitténs förslag i denna del
i huvudsak utan erinran.

Kammarkollegiet anför:

Det kan givetvis ifrågasättas, om Uppsala stift — låt vara att stiftet skäligen
bör beredas större inflytande på valutgången än för närvarande är fallet — här -

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

vidlag bör helt jämställas med svenska kyrkan i övrigt. Reformen innebär en
flerfaldig utökning av stiftets nuvarande inflytande. De skäl, kommittén andragit
för detta sitt förslag, torde dock få anses bärande. Otvivelaktigt måste ärkebiskopens
huvudsakliga ämbetsgärning bestå uti att vara biskop i nämnda stift.

Domkapitlet i Uppsala anser, att de föreslagna reglerna om val av ärkebiskop
bör omarbetas. Som skäl härför har dåvarande ärkebiskopen Brilioth anfört, att
utvecklingen av de ärkebiskopen tillkommande uppgifterna snarast gått i den
riktningen, att hans befattning med ärenden som rör riket i dess helhet stegrats,
varför det icke nu synes rimligt att göra ärkestiftets inflytande vid valet så stort
som kommittéförslaget innebär. Fem ledamöter av domkapitlet säger, att det kan
ifrågasättas om ej förslaget ger valkorporationen för ärkestiftet alltför stort inflytande.
Eftersom det knappast kan vara möjligt att ange någon måttstock,
efter vilken graderingen av inflytandet skall ske, ser sig ledamöterna nödsakade
att stanna för kommitténs förslag. Dock påpekar de, att domkapitlet i Uppsala
enligt förslaget får betydligt mindre inflytande vid valet än andra domkapitel.
För att undvika detta föreslår de att domkapitlet får rösta tillsammans med de
andra domkapitlen. Också domkapitlet i Göteborg anser att domkapitlet i Uppsala
om möjligt bör få rösta med övriga domkapitel.

Kammarkollegiet anför, att det framstår såsom en mindre tillfredsställande
konsekvens, att ledamöterna i domkapitlet i Uppsala kommer att få mindre inflytande
än övriga domkapitelsledamöter.

Domkapitlet i Härnösand anför:

Liksom synen på biskopens ställning är avgörande för ställningstagandet för
frågan om lekmannamedverkan vid biskopsval, så måste synen på ärkebiskopens
ställning bli bestämmande vid bedömningen av ärkestiftets anspråk på ökat inflytande
vid ärkebiskopsval. I sitt avsnitt om »Ärkebiskopsämbetet i den svenska
kyrkan» har betänkandet fäst uppmärksamheten på den utveckling, som under
nyaste tid skett och som medfört att ärkebiskopen alltmera kommit att framstå
som hela den svenska kyrkans självskrivna representant utåt och inåt med därmed
förenade viktiga uppgifter, en ställning markerad särskilt genom ordförandeskapet
i de centrala kyrkliga styrelserna och i biskopsmötet. Vid sin egen
bedömning av frågan har kommittén emellertid ej denna utveckling i tankarna
utan utgår från ett konstaterande, att ärkebiskopens huvudsakliga ämbetsgärning
otvivelaktigt är att vara biskop i Uppsala stift, och kommer till slutsatsen,
att ärkestiftet och svenska kyrkan i övrigt bör äga lika inflytande på valets slutliga
utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

det av det definitiva ärkebiskopsförslaget. Det förtjänar å andra sidan övervägas,
om i så fall icke ärkestiftet borde erhålla den särskilda garanti, som tidigare
föreslagits av Kjöllerström.

Vad gäller biskops valskommitténs betänkande om ärkebiskopsval hade domkapitlet
önskat, att frågan om ärkebiskopens tjänst i stifts- och rikssammanhang
samt om ärkebiskopstjänstens eventuella uppdelning hade blivit föremål
för ingående undersökning. Då så inte skett har domkapitlet att taga ställning
till ärkebiskopsvalet utifrån ärkebiskopsämbetets nuvarande omfattning. Det
synes då domkapitlet, att ett större inflytande på ärkebiskopsvalet från ärkestiftet
är berättigat och att avvägandet mellan stiftsintresset och riksintresset
bör förskjutas till förmån för ärkestiftet. Dock är domkapitlet av den meningen,
att avvägningen inte rättvisligen kan ske så, att stifts- och riksintresset
avdömes som likaberättigade. Så länge ärkebiskopen har de nuvarande uppgifterna
i svenska kyrkan i sin helhet, vilka uppgifter från tid till tid ökar, anser
domkapitlet det riktigt, att domkapitlens andel i ärkebiskopsvalet överväger
ärkestiftets.

Föredragande statsrådet framhåller först, att det för närvarande — i vart fall
inte så länge arbetet inom kyrka-statutredningen pågår — ej kan komma i
fråga att sammankoppla den nu föreliggande avvägningsfrågan med det mera
svårlösta och för kyrkans organisation genomgripande spörsmålet om en annorlunda
utformning av ärkebiskopens uppgifter och ställning. Ärendet bör därför
behandlas med utgångspunkt i den nu bestående organisationen, i vilken ärkebiskopen
dels är chef för Uppsala stift, dels därjämte företräder svenska kyrkan
i dess helhet.

Han anför vidare:

Utan tvekan har de remissinstanser rätt som påpekat, att ärkebiskopens uppgifter
beträffande svenska kyrkan i sin helhet från tid till tid ökar och att hans
ställning i rikskyrkliga sammanhang allt starkare betonas. Jag vill också framhålla,
att i den tidigare diskussionen har så gott som alltid ansetts, att riksintresset
bör ha övervikt, även om Uppsala stifts inflytande i och för sig bör
ökas. Vidare bör erinras om att den av professorn Kjöllerström företagna utredningen
närmast ger vid handen, att några mera genomgripande åtgärder inte är
nödvändiga för att få till stånd en godtagbar avvägning av de båda intressena
samt att Kjöllerströms uppfattning härvidlag godtagits av flertalet domkapitel.

Olika åsikter kan naturligtvis göra sig gällande hur långt man bör sträcka sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

för att tillgodose ärkestiftets intressen. Enighet torde dock råda därom, att detta
bör vara så stort, att åtminstone ett av stiftet föreslaget namn kan komma med
på det slutliga förslaget. Härutöver torde den exakta avvägningen vara rätt
vansklig att göra.

Med utgångspunkt från den organisation som framgår av 3 § i Kungl. Maj:ts
förslag tillerkännes den gemensamma valkorporationen för Uppsala stift ett sex
gånger så stort inflytande som envar av de övriga tolv valkorporationema var
för sig. Föredragande statsrådet finner riksintresset därigenom ges en övervikt
samtidigt som garantier torde skapas, att ärkestiftets uppfattning kommer till
uttryck på det slutliga ärkebiskopsförslaget.

5. Sammansättningen av valkorporationema

Kommitténs förslag innebär, att valkorporationen för Uppsala stift sammansättes
på sätt kommittén föreslagit beträffande valförsamlingen vid de vanliga
biskopsvalen, d. v. s. av domkapitlets ledamöter, i huvudsak samtliga prästerliga
tjänstinnehavare i stiftet samt ett mot antalet röstberättigade präster i stort sett
svarande antal lekmannaelektorer. Den gällande ordningen att rikets samtliga
domkapitel medverkar i val av ärkebiskop anser kommittén böra bibehållas.
Eftersom domkapitlet i Uppsala jämte ärkestiftets präster och lekmän skall företräda
ärkestiftet, bör sålunda rikets andra tolv domkapitel vid valet betraktas
som företrädare för kyrkan i övrigt. Kommittén har ansett övervägande skäl
tala för att också de tre under ärkebiskopens ledning stående kyrkliga centralstyrelserna,
svenska kyrkans missions-, diakoni- och sjömans vårdsstyrelser, bör
vid val av ärkebiskop beredas inflytande bland riksintressets företrädare. Kommittén
föreslår sålunda, att valkorporationen för svenska kyrkan i övrigt skall
bestå av ledamöterna i rikets domkapitel, utom det i Uppsala stift, samt de
ledamöter i nämnda kyrkliga centralstyrelser, som ej i annan ordning äger rösträtt
vid ärkebiskopsvalet. Korporationernas val skall enligt kommitténs förslag
förrättas i överensstämmelse med den ordning, som kommittén föreslagit i fråga
om de vanliga biskopsvalen. Inom ärkestiftets valkorporation skall sålunda valet
förrättas i ärkestiftets domkapitel av dettas ledamöter samt av ärkestiftets präster
och lekmannaelektorer vid kontraktsvis hållna förrättningar. Kommittén
föreslår, att valet inom valkorporationen för den svenska kyrkan i övrigt förrättas
av domkapitelsledamöterna i vederbörande domkapitel samt av de ledamöter
i de tre kyrkliga centralstyrelserna, vilka i denna egenskap tillerkänts rätt
att deltaga i valet, vid ett för dem gemensamt sammanträde i Stockholm inför
en av domkapitlet i Uppsala utsedd valförrättare.

Vad särskilt angår de tre kyrkliga centralstyrelserna erinrar kommittén att de
alla såtillvida har samma karaktär som deras verksamhet regleras genom av
Kungl. Maj:t utfärdade stadgar, fastställda för missionsstyrelsen 1874, för diakonistyrelsen
1910 och för sjömans vårdsstyrelsen 1933.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963

Enligt stadgarna för missionsstyrelsen skall svenska kyrkans verksamhet för
evangelii spridning bland icke kristna folk utövas genom styrelsen. I detta avseende
äger styrelsen utsända och underhålla missionärer samt understödja och
vårda de kristna församlingar, vilka genom dessa missionärers verksamhet kunna
bildas. Styrelsen, som har sitt säte i Stockholm, bestar av ärkebiskopen sasom
självskriven ordförande samt sex av kyrkomötet valda ledamöter, hälften präster
och hälften lekmän.

Enligt stadgarna för diakonistyrelsen har styrelsen till uppgift att i samarbete
med präster och lekmän i församlingarna och i samförstånd med stiftsstyrelserna
verka för en rikare utveckling av församlingslivet och den kristliga kärleksverksamheten
inom den svenska kyrkan. För fullgörande av sin uppgift skall styrelsen
verka huvudsakligen genom att, utöver vad i de särskilda församlingarna
och stiften äger rum eller lämpligen kan ske, anskaffa för ändamålet erforderliga
hjälpmedel och uppväcka lekmannakrafter till deltagande i arbetet för de syften,
styrelsen jämlikt sin uppgift har att främja, samt för detta arbete åstadkomma
ändamålsenlig gemensamhet. Styrelsen, som har sitt säte i Stockholm, utgöres av
ärkebiskopen såsom självskriven ordförande samt ledamöter till det antal, dock
minst sex, som kyrkomötet bestämmer. Av ledamöterna skall hälften vara präster
och hälften lekmän. Är ärkebiskopen hindrad att åtaga sig uppdraget som
styrelsens ordförande, utses ordförande av Kungl. Maj:t.

Enligt stadgarna för sjömansvårdsstyrelsen skall svenska kyrkans verksamhet
bland svenska sjömän och andra landsmän i utlandet utövas genom styrelsen.
Dock ingår ej däri vården av de utländska församlingar, vilka erhållit av Kungl.
Maj :t godkänd kyrkoordning. Styrelsen äger vidare att främja den sjömansvård,
som utövas av lokala organisationer i svenska hamnar, samt att understödja
kyrklig verksamhet bland svensktalande trosförvanter i utlandet över huvud.
Styrelsen, som har sitt säte i Stockholm, består av ärkebiskopen såsom självskriven
ordförande samt sex ledamöter, tre präster och tre lekmän. Av dessa väljer
kyrkomötet två präster och två lekmän samt utser Kungl. Maj:t en präst och en
lekman.

Kommitténs förslag att ledamöterna i de tre centrala kyrkliga styrelserna skall
vid ärkebiskopsval äga rösträtt inom rikskorporation tillstyrkes under remissbehandlingen
ej av kammarkollegiet, som anför:

Dessa styrelser är inte inorganiserade i svenska kyrkan på samma fasta sätt
som domkapitlen, och styrelsernas organisation är också mera obestämd. Det
bör inte komma i fråga att på en omväg infoga dessa styrelser i den kyrkoorganisation
som är befäst genom lagstiftning enligt regeringsformen § 87 mom. 2:o.
Kollegiet anser därför, att ifrågavarande valkorporation lämpligen bör begränsas
till att avse allenast ledamöterna i rikets domkapitel, med eller utan undantag
för Uppsala domkapitel.

Domkapitlet i Stockholm ifrågasätter, om icke tillsättningsförfarandet av ärkebiskop
onödigt kompliceras genom att de tre kyrkliga centralstyrelsernas ledamöter
erhåller rätt att deltaga i valet. Domkapitlet påpekar, att ett stort antal

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 196

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963

av dessa styrelsers ledamöter i egenskap av biskopar eller domkapitelsledamöter
ändå blir röstberättigade.

Föredragande statsrådet förklarar sig dela kammarkollegiets uppfattning angående
de tre kyrkliga centralstyrelserna och erinrar om det påpekande som
gjorts av domkapitlet i Stockholm. Han godtager ett av flera remissinstanser
framfört yrkande om rösträtt för de svenska utlandsförsamlingarnas prästerskap.

Den genom 3 § i Kungl. Maj:ts förslag angivna ordningen innebär att ärkebiskopsvalet
skall förrättas dels inom Uppsala stift av en valkorporation, som är
i huvudsak sammansatt på samma sätt som föreslagits beträffande biskopsval i
allmänhet, d. v. s. av domkapitlets ledamöter, de flesta av stiftets präster —
jämte utlandskyrkoherdarna — samt elektorer för stiftets lekmän, dels av domkapitlen
i övriga stift, av vilka vart och ett för sig skall utgöra en valkorporation.

6. Röstningsförfarandet och upprättande av ärkebiskopsförslaget

Kommittén, som utgått från att endast två valkorporationer skulle finnas,
anför:

o Valresultatet bestämmes särskilt för vardera valkorporationen. De tre, som
fått högsta rösttalen, skall anses vara nominerade av valkorporationen att uppföras
på förslag till ärkebiskopsämbetet. Mellan lika rösttal skiljes genom lottning.
De nominerade åsättes poängvärdena 1, y2 respektive y3 efter den ordningsföljd,
i vilken de nämnts. Ordningsföljden bestämmes efter rösttalen. Mellan
lika rösttal skiljes genom lottning. Eftersom vardera valkorporationen nominerar
tre ärkebiskopskandidater, kan sålunda båda valkorporationerna tillsammans
utse lägst tre och högst sex ärkebiskopskandidater. — På förslag till ärkebiskopsämbetet
uppföres de tre av valkorporationerna nominerade, som fått
högsta sammanlagda poängvärde.

Såsom ovan (sid. 22) erinrats innebar kommitténs förslag bl. a. att den som vid
endera valkorporationens val fått högsta rösttalet alltid skulle uppföras på
ärkebiskopsförslaget.

Kammarkollegiet anför:

Upprättande av förslaget till ärkebiskopsval sker genom sammanställning av
valresultaten för båda valkorporationerna. Första namnet på vardera förteckningen
kommer alltid att upptagas på själva förslaget. Beträffande det tredje
namnet torde detta ej sällan komma att få bestämmas genom lottning, något
som i och för sig synes mindre tillfredsställande. Möjligen skulle kunna ifrågasättas
att till förekommande av berörda olägenhet vid lika röstetal till tredje
förslagsrummet upptaga fyra namn på själva förslaget. Kollegiet anser dock tillräckliga
skäl icke föreligga för att för ändamalet föreslå en ändring av regeringsformen
§ 29.

Liknande synpunkter framföres av domkapitlet i Karlstad.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963

Domkapitlet i Göteborg föreslår, att vid lika poängvärde mellan kandidat
vald av valkorporationen för ärkestiftet och kandidat som valts av övriga domkapitel
i riket, den senare skall ges företräde till förslagsrum.

Föredragande statsrådet finner det av kommittén föreslagna tillvägagångssättet
vid röstavgivning, röstsammanräkning och upprättande av förslag i allt väsentligt
kunna tillämpas även vid den nu förordade ordningen för val av ärkebiskop.
Poängvärdena blir således för ärkestiftets förslag 6 för det första namnet
på förslaget, 3 för det andra och 2 för det tredje, under det att namnen på varje
domkapitels förslag graderas enligt den vanliga skalan 1 — V2 — % i den ordning
de förekommer.

Enligt 14 § i Kungl. Maj:ts förslag ankommer det på domkapitlet i Uppsala
att upprätta ärkebiskopsförslaget. I specialmotiveringen anföres att förslaget
därigenom kan bli föremål för rättslig prövning, något som för närvarande ej är
möjligt, då förslaget upprättas i ecklesiastikdepartementet.

C. 2 § 5 mom. lagen om domkapitel

Enligt 2 § 5 mom. lagen om domkapitel äger vid ärkebiskops- eller biskopsval
i stift, varest teologisk fakultet finnes, fakultetens samtliga professorer säte och
stämma i domkapitlet.

Kommittén anför härom:

Då enligt 1759 års biskopsvalsförordnings nu gällande bestämmelser prästvigd
teologie professor äger deltaga i biskopsval tillsammans med stiftsprästerskapet,
har omförmälda bestämmelse i domkapitelslagen numera, frånsett i vad avser
val av ärkebiskop, praktisk betydelse allenast såtillvida, att den medgiver rösträtt
vid biskopsval för icke prästvigd teologie professor. Det bör emellertid uppmärksammas,
att uti domkapitlen i de stift, varest teologisk fakultet finnes, alltid
skall ingå två av fakulteten inom denna valda professorer. Fakulteternas val
av domkapitelsledamöter är icke begränsat till allenast de prästvigda teologie
professorerna. — Det av Wohlin år 1937 framlagda förslaget till en reformerad ordning
för ärkebiskopsval och biskopsval innebar, att den de teologie professorerna
i Uppsala och Lund tillkommande rätten att äga säte och stämma i domkapitlen
i Uppsala respektive Lund vid ärkebiskops- och biskopsval skulle bringas att
upphöra. I motiveringen till sitt förslag anförde Wohlin, att det med fog kunde
göras gällande, att fakulteterna, med deras rätt till representation jämlikt 2 §

1 mom. domkapitelslagen i respektive domkapitel med tvenne ledamöter, fick
anses hava blivit i skälig utsträckning företrädda. — Kommittén, som ansluter
sig till den av Wohlin uttalade uppfattningen, föreslår sålunda att stadgandet i

2 § 5 mom. lagen om domkapitel angående samtliga teologie professorers rösträtt
vid ärkebiskopsval och biskopsval måtte upphävas.

Under remissbehandlingen av kommitténs betänkande underkännes sistnämnda
förslag av domkapitlet i Lund, som anför:

Bestämmelsen tillkom enligt domkapitlets förmenande på mycket starka
grunder, som förvisso icke minskat i aktualitet — man ville lämna inflytande
vid tillsättande av ärkebiskop och biskop i Lund åt den teologiska vetenskapens
främste representanter vid de båda fakulteterna och man ville i dessa angelägen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

heter bevara sambandet mellan fakultet och domkapitel. Då det skulle vara
mycket beklagligt om detta band mellan den kyrkliga administrationen och den
teologiska forskningen avklipptes, vill domkapitlet hemställa att förenämnda bestämmelse
allt fortfarande kvarstår i domkapitelslagen.

Föredragande statsrådet anser det i likhet med kommittén tillräckligt, att
fakulteternas mening får ges till känna genom de i domkapitlet invalda professorerna.

Utskottet

I direktiven för biskopsvalskommitténs arbete erinrades om att spörsmålet att
bereda lekmännen ett ökat inflytande vid biskopsvalen är av gammalt datum.
Det anfördes vidare att uteblivandet av en reform mera synes ha berott på svårigheter
att finna en lämplig form för lekmäns deltagande i biskopsval än på
principiella betänkligheter att bereda lekmännen ett ökat inflytande.

Utskottet kan instämma i detta men vill betona att det från senare tiders
kyrkomöten icke föreligger ett klart uttalande i principfrågan. För att ett sådant
nu skall kunna göras finner utskottet det erforderligt att först uttala sig om
biskopsämbetets natur och uppgifter. Till de särskilda frågor som i detta avseende
berör ärkebiskopsämbetet vill utskottet återkomma nedan i det avsnitt
som avhandlar detta ämbete.

Biskopsval

Biskopsämbetets ställning och frågan om lekmäns medverkan
vid val av biskop

Utskottet vill inledningsvis erinra om att enligt kyrkohandbokens ritual för
prästvigning biskopen säger: »Enligt den fullmakt som mig, på Guds vägnar,
av hans församling i detta ärende är betrodd, antvardar jag eder härmed prästämbetet.
» Dessa ord återger i sammanträngd form en evangelisk syn på kyrkans
ämbete och ämbetsbärare i deras förhållande till församlingen i dess helhet. Gud
har inrättat evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete för att
människor skall kunna bli delaktiga av den saliggörande tron, heter det i Augsburgska
bekännelsens femte artikel. Och det är enligt våra reformatoriska bekännelseskrifter
församlingen, som av Gud har fått uppdraget att ansvara för att de
med ämbetet förenade uppgifterna blir utförda. När det i artikel XIV i Augsburgska
bekännelsen hävdas, att ingen i kyrkan bör predika offentligen eller förvalta
sakramenten utan vederbörlig kallelse, är det ytterst församlingens rätt
och ansvar som förutsättes.

Församlingens rätt och ansvar har i vår kyrka såsom princip kommit till uttryck
genom ordningen för prästtillsättning. När det gäller biskopsval har denna
syn emellertid icke fått bestämma ordningen trots att den uppfattning, som an -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963

tydes i ovan citerade ord i prästvigningsritualet, är klart uttalad i våra bekännelseskrifter.
Icke blott prästen utan även biskopen, vilken endast med hänsyn
till mänsklig myndighet representerar en annan grad inom samma ämbete, har
förlänats sitt uppdrag genom församlingen på Guds vägnar. Med hänsyn till de
under 1500-talet rådande förhållandena kan bekännelseskrifterna ge uttryck åt
denna uppfattning t. ex. på följande sätt: »Då de, som äro förordnade att vara
biskopar, bli fiender till evangeliet och vägra meddela vigning, behålla församlingarna
sin rätt därtill. Ty där kyrkan är, där är också rätten att förvalta
evangeliet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och
viga sina tjänare.» (Om påvens makt och överhöghet.)

Om man dragit konsekvenserna av denna åskådning för den ordning, som
skall gälla vid biskopsval, skulle man ha förts tillbaka till det valsätt, som ursprungligen
var rådande i den svenska kyrkan liksom i den västerländska kristenheten
i övrigt, då det tillkom prästerskapet och lekmännen att tillsammans
välja biskop. Denna ursprungliga ordning, som definitivt undanröjdes i den romerska
kyrkan genom den fjärde lateransynoden 1215, vilken gjorde biskopsvalen
till en uppgift för domkapitlen, återspeglas i den äldre Västgötalagen,
där det beträffande biskopsval heter: »Om man skall taga biskop, då skall konungen
spörja alla landsmännen, vem de vilja hava.»

Reformationen innebar, att domkapitelsinstitutionen trängdes tillbaka från sin
tidigare roll inom kyrkostyrelsen. Då Laurentius Petri utformade bestämmelsen
om biskopsval i 1571 års kyrkoordning, hade han också velat återgå till den princip,
som rådde i fornkyrkan, d. v. s. låta menigheten välja såväl biskopar som
andra »kvrkotjänare». Av praktiska skäl utformades denna princip i stadgandet,
att valet skulle förrättas av »några tillskickade personer av klerkeriet och andra,
som i sakerne något äro förfarne». Denna bestämmelse, som av olika anledningar
sedan icke fick någon praktisk betydelse, är dock av principiell vikt som ett uttryck
för de svenska reformatorernas kyrkobegrepp. Biskopsvalskommittén har
också på ett riktigt sätt framhävt denna passus, då den i sitt betänkande (del I
sid. 114) anför: Principen om inflytande vid biskopsval jämväl för kyrkans lekmän
kom till uttryck i vår första evangeliska kyrkoordning och står i full överensstämmelse
med grundsatser, som i vår kyrkoförfattning aldrig helt uppgivits
sedan reformationsverkets genomförande. En reform i syfte att bereda lekmän
ökat inflytande torde snarare böra fattas såsom en restauration av kyrkoförfattningen
i evangelisk anda än som införande av en principiell nyhet i densamma.

Utskottet anser ock att biskopsvalskommittén i sitt betänkande (del I sid. 57)
riktigt framställt de uppgifter som ankommer på biskopen och därvid betonat
hans egenskap av såväl prästernas förman och pastor pastorum som främst
stiftskyrkans ledare. En väsentlig del av dessa uppgifter utgöres av biskopens
ställning såsom läroämbetets högste innehavare med uppdraget att förkunna och
försvara den rena evangeliska läran. Denna syn på biskopsämbetet kommer till
uttryck i särskilt den andra frågan i kyrkohandbokens ritual för biskopsvigning:
»Vill Du alltså städse förbliva vid Guds rena ord, stå all falsk och villfarande lära

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

emot och sorgfälligt tillse att Jesus Kristus enligt Guds ord rätt predikas och de
heliga sakramenten efter hans instiftelse utdelas?» Detta står även i full överensstämmelse
med såväl de reformatoriska bekännelseskrifterna (Augsburgska
bekännelsen artikel XXVIII) som med kyrkolagens 19 och 24 kap.

Utskottet vill vidare åberopa den uppfattning som närmare utvecklats av
domkapitlet i Visby, vilket i anledning av kommitténs betänkande anfört:

En biskop i Svenska kyrkan har som främsta uppgift att söka åvägabringa
och utveckla den omedelbara kontakten mellan kyrkoledningen och stiftets församlingar.
Han har att leda och övervaka det kyrkliga livet i bygderna. Han är
kyrkans främste representant i stiftet. Det kan icke anses stå i god överensstämmelse
med kyrkans idé att betrakta val av biskop som en uteslutande stiftsprästerlig
angelägenhet. Det får anses naturligt, att vid val av biskop även skall
komma till uttryck den mening som omfattas av lekmännen i stiftets församlingar.
— En vidgad medverkan av lekmän i biskopsval skulle, såsom ofta framhållits,
sannolikt bidraga till att öka lekmännens ansvar för kyrkans gärning och
uppgifter och sålunda vara ägnad att stärka kyrkans ställning i samhället. —
Med hänsyn till den personliga karaktär, som bör prägla förhållandet mellan
biskop och stiftspräster, bör det anses vara givet, att stiftsprästerna skall ha
ett väsentligt inflytande vid val av biskop. Med hänsyn till angelägenheten att
behovet av personkännedom vid val av biskop tillbörligen tillgodoses måste
också stiftsprästernas medverkan vid valet anses oundgängligen betingad.

Vad utskottet nu andragit och åberopat föranleder utskottet till det ställningstagandet,
att principen om vidgat lekmannainflytande vid biskopsval —
vilken princip ingen remissinstans motsatt sig — nu bör av kyrkomötet antagas,
samt att det föreliggande lagförslagets ståndpunkt i denna del förty bör godkännas
av kyrkomötet.

Utskottet övergår härefter till de särskilda spörsmål som sammanhänger med
utformningen av de lagbestämmelser som erfordras för principens genomförande.
Ehuru utskottet intet har att erinra mot att i en lag sammanförs bestämmelser
för biskopsval och för ärkebiskopsval, finner utskottet det mest ändamålsenligt
att i förstone avhandla dessa spörsmål allenast såvitt avser biskopsval i allmänhet.

Valförsamlingens allmänna struktur

Såsom framgått av redogörelsen under A 5—6 ovan (sid. 7 ff.) sammanhänger
spörsmålet om valförsamlingens uppbyggnad med frågan, huruvida prästernas
direkta rösträtt skall bibehållas. Av samma redogörelse har framgått, att
denna fråga i sin tur uppkommer ej av principiella utan av huvudsakligen praktiska
skäl, sammanhängande med den ansenliga storlek stiftets valförsamling får,
därest prästernas direkta rösträtt bibehålies.

Det nämnda spörsmålet kan däremot ej enligt utskottets mening anses innesluta
en principiell fråga, huruvida antalet prästerliga väljare måste motsvaras
av lika antal lekmannaväljare. I detta avseende har ej heller vare sig kom -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963

mittén eller föredragande statsrådet hävdat annan ståndpunkt än att pariteten
mellan präster och lekmän bör komma till uttryck i en i stort sett numeriskt
lika sammansättning av valförsamlingar. Avsikten med valet är ju icke främst
att bereda någon grupp en rättighet att ge sin mening till känna; huvuduppgiften
är — såsom föredragande statsrådet framhåller — att på ett så representativt
sätt som möjligt anvisa Kungl. Maj:t tre personer, som har stiftets förtroende
att bekläda biskopsämbetet. För detta ändamål kräves en omdömesgill
församling.

Vad nu anförts leder utskottet i första hand till det ställningstagandet att
matematisk likställighet inom valförsamlingen mellan prästerliga väljare och
lekmannaväljare icke behöver råda men att paritet mellan dem i princip bör
eftersträvas. Med detta uttalande har utskottet i viss mån redan avböjt det i
motionen nr 63 framlagda förslaget om minskning av antalet lekmannaelektorer,
nämligen till den del motionen avser att den nämnda pariteten skall
frångås.

Detta utskottets ställningstagande berör ej i och för sig frågan, huruvida det
av förut antydda skäl kan bli nödvändigt att minska antalet prästerliga väljare
och på grund därav åstadkomma motsvarande reducering av lekmannaväljarnas
antal. Innan utskottet går närmare in på den härmed sammanhängande frågan
om prästernas direkta rösträtt vill utskottet i likhet med kommittén uttala,
att det icke kan anses föreligga något principiellt hinder mot ett valsystem, där
prästernas rösträtt är direkt medan lekmännen medverkar enligt en indirekt
valmetod. Prästernas deltagande i valet betingas, såsom ovan antytts och framhållits
i Kungl. Maj :ts skrivelse, av att därigenom kan utnyttjas den fond av
erfarenhet, insikt och omdöme som i frågor om biskopsvalet är företrädd bland
prästerskapet. Redan det sagda utgör ett starkt skäl mot att över huvud taget
reducera den prästerliga direkta rösträtten eller att låta den övergå till indirekt
rösträtt.

Såsom framgått av redogörelsen ovan vid A. 1. och 6. (sid. 3 och It ff) är
ock den direkta prästerliga rösträtten sedan länge väl befäst. Med hänsyn till
det särskilda förhållande, i vilket stiftets präster står till biskopen, förutsätter
en så ingripande förändring som införande av indirekt rösträtt skulle innebära,
att mycket starka skäl måste till för att försvara en sådan ändring.

Ingen av remissmyndigheterna har heller framställt sådant yrkande, baserat
på något ifrågasättande av den prästerliga rösträtten i och för sig. Utskottet vill
likväl erinra om att ändamålet med såväl utredningen som det föreliggande lagförslaget
är att vid biskopsval öka lekmannainflytandet utan att väsentligt inskränka
den prästerliga valrätten.

Ett skäl som anförts mot valsystemet med direkt prästerlig rösträtt, är att lekmännens
möjligheter till saklig information och samråd före valet skulle komma
att saknas. Utskottet förutsätter emellertid att även vid nyssnämnda valsystem
sådana möjligheter kan beredas genom anordnande av stiftsvis eller stiftsdelsvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

hållna överläggningar och provval. Utskottet förordar därför att kyrkomötet
antager lagförslagets princip om bibehållande av prästs direkta rösträtt vid
biskopsval.

Utskottet har ovan framhållit, att paritet i princip bör eftersträvas mellan
prästerliga väljare och lekmannaväljare. Då det är självklart att de senare
måste vara elektorer, leder nämnda paritetskrav till att deras antal måste
bestämmas med utgångspunkt från antalet prästerliga väljare. De synpunkter
utskottet ovan anlagt på frågan om biskopsämbetets ställning och biskopens
uppgifter i stiftet kan enligt utskottets mening icke leda till annan slutsats än
att normgivande för den prästerliga rösträtten måste vara den fasta prästerliga
organisationen.

Då lekmannainflytandet enligt vad utskottet åberopat ovan (sid. 29), bör
ha sitt ursprung i vederbörande församling och församlingarnas rätt att medverka
i valet av biskop, synes det utskottet följdriktigt att lekmannaväljare för
församlingarnas del utses med utgångspunkt från den församlingsprästerliga organisationen.
Den omständigheten, att vissa prästerliga tjänster faller utanför församlingens
ram men likväl är av den art, att deras innehavare eller utövare bör
berika valförsamlingens insikter, medför visserligen att proportionen mellan
präster och lekmän något rubbas i det att sådan röstberättigad präst ej kommer
att motsvaras av lekmannaväljare. I viss mån motverkas dock detta av domkapitlets
lekmän och kan i allt fall ej anses vara att frångå pariteten i princip.

Det låter sig ej heller göra att i en lag bygga upp en valförsamling med utgångspunkt
från den för närvarande rådande prästbristen. Det synes dock icke
tillfredsställande att vid biskopsvalet lekmännens antal skulle bli avsevärt större
än prästernas. En så långtgående reform har ej yrkats av någon myndighet som
yttrat sig i denna sak. En sådan konsekvens skulle ej heller rimma med den särskilda
ställning biskopen intager såsom pastor pastorum. På samma sätt som utskottet
hävdat paritet så långt detta är möjligt måste utskottet därför föreslå,
att lekmannaväljare ej utses för sådan obesatt prästerlig tjänst som ej uppehälles
av särskild vikarie (jämför sid. 38).

Med anledning av det nu anförda anser utskottet, att 5 § i det framlagda lagförslaget
bör erhålla ett tillägg av innehåll att lekmannaelektor icke skall utses
i fråga om någon i pastoratet inrättad tjänst såsom församlingspräst i fall då
tjänsten är obesatt och ej uppehälles enligt förordnande. Tidpunkten för beräknandet
av antalet sålunda röstgrundande tjänster, att motsvaras av
lekmannaväljare, bör hänföras till valets kungörande. Utskottet vill i samband
härmed erinra om föredragande statsrådets ovan (sid. 14) återgivna uttalande
om syftet med nu avsedda förordnanden.

I fråga om tilläggets utformning hänvisar utskottet till sitt förslag till lagtext
som intagits nedan (sid. 42). Till frågan om erforderliga administrativa
bestämmelser återkommer utskottet nedan (sid. 38).

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Den prästerliga rösträttens närmare utformning

I det föregående avsnittet har utskottet på anförda skäl uttalat sig för ett
bibehållande av den direkta prästerliga rösträtten och — liksom alla remissinstanser
utom missionsstyrelsen — anslutit sig till principen om att rösträtten
skall grundas på innehav av prästerlig tjänst inom stiftet.

Utskottet har därvid — liksom det föreliggande lagförslaget men i olikhet
med kommittén — utgått från att anställningsformen icke skulle vara avgörande.
Jämväl förordnande på obesatt tjänst skall sålunda grunda rösträtt,
därest sådan eljest är förknippad med tjänsten.

Med den ytterligare bestämning av rösträtten för prästerliga väljare som kommittén
föreslagit, nämligen anknytningen till den episkopala tillsynen, har reremissmyndigheterna
saknat egentlig anledning att göra något uttalande i de
fall då rösträtt tillagts någon som enligt remissmyndigheten i fråga också borde
ha rösträtt.

Några av de sålunda i förhållande till kommitténs förslag inträffade förändringarna
har, såsom inledningsvis anförts, emellertid aktualiserats genom motioner.

Vad härutinnan angår rösträtt för ledamöter av de kyrkliga centralstyrelserna
vill utskottet återkomma i det avsnitt nedan (s. 39 ff.), där ärkebiskopsvalet
avhandlas.

Vad härefter angår frågan om rösträtt för präster inom stiftsorganis
a t i o n e n bör det vara en grundsats att bestämmelserna i en lag av förevarande
slag — en vallag — är så utformade att risker för överklagande minskas.
I sådant hänseende är utformningen av 2 § i det framlagda förslaget tillfredsställande.
Vad särskilt angår den väckta frågan, om jämväl pastoratsadjunkter
skall tillerkännas rösträtt, har redan under remissbehandlingen yrkats på sådan
rösträtt jämväl för pastoratsadjunkter som är aspiranter, dvs. i regel sådana
pastoratsadjunkter som ännu icke fullgjort 18 månaders tjänstgöring. Samma
fråga har ånyo aktualiserats genom den tidigare (s. 32) berörda motionen nr 63.

Utskottet instämmer emellertid i de skäl, som kommittén och föredragande
statsrådet anfört (s. 11 och 13) mot att aspiranter i sådan egenskap tillerkännes
rösträtt. I den mån aspirant enligt förordnande uppehåller röstgrundande tjänst
bör han dock — såsom ock lagförslaget anger — vara röstberättigad. Utskottet
har icjce något att invända mot att emeriti, som på motsvarande sätt uppehåller
röstgrundande tjänst, har rösträtt. Ej heller anser utskottet det erforderligt att
regeln om innehav av tjänst såsom röstgrundande ytterligare specificeras.

Beträffande pastoratsadjunkter, som ej är aspiranter och för vilka frågan om
rösträtt aktualiserats jämväl genom motionen nr 76, får utskottet anföra följande.

Pastoratsadjunkt tillsättes genom förordnande av domkapitlet. Sådana förordnanden
är för närvarande meddelade 139 präster. Det är därvid emellertid att
märka, att flertalet av dem innehar sådant förordnande på obesatt rösträtts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

grundande tjänst att de likväl — enligt den föreslagna grundregeln i 2 § — har
rösträtt vid biskopsval.

Återstoden, som av olika skäl icke har sådan rösträtt, är till antalet ringa.
Ur den synpunkten skulle det icke ha någon större betydelse för pariteten om
de tillerkändes rösträtt. Däremot skulle den princip brytas som har den fasta
prästerliga organisationen och enkannerligen församlingsorganisationen såsom
norm för rösträttens bestämmande. Med hänsyn härtill kan utskottet icke förorda
att pastoratsadjunkter tillerkännes rösträtt i denna sin egenskap.

Vad nu anförts föranleder alltså utskottet till att yrka avslag på motionen
nr 76 ävensom på motionen nr 63 i den del sistnämnda motion berör pastoratsadjunkter.

Utskottet finner sålunda att den prästerliga rösträtten inom stiftsorganisationen
bör få den omfattning som framgår av innehållet i föreslagna 2 § och av vad
som ovan (s. 14) anförts om stadgandets innebörd.

Vad härefter angår rösträtt för präster utom stiftsorganisation
e n finner utskottet till en början, att rösträtt icke bör tillkomma prästvigd
lärare vid allmän undervisningsanstalt och ej heller domkyrkosyssloman. För
detta ställningstagande åberopar utskottet de skäl föredragande statsrådet anfört
och för vilka redogörelse lämnats ovan i avsnittet A 6 (s. 13).

Vad angår rösträtt för präster vid diakonianstalterna har dessa av kommittén
men ej i det framlagda lagförslaget tillerkänts rösträtt. Såsom framgår av
motionen nr 6 har detta spörsmål emellertid aktualiserats beträffande, såvitt nu
är i fråga, diakonianstalterna och Stockholms stadsmission.

Med diakonianstalter avser utskottet här de i anslutning till svenska kyrkan
verksamma fem diakonianstalterna, nämligen diakonissanstalten å Ersta i
Stockholm, diakonissanstalterna i Göteborg och Härnösand, Samariterhemmet i
Uppsala samt diakonanstalten i Sköndal, Stockholm.

Ehuru dessa anstalter i rättslig mening är stiftelser av privaträttslig karaktär
utövar de, såsom kommittén anfört, en den svenska kyrkans verksamhet. Biskopsvisitation
i församlingar, där dessa anstalter är belägna, brukar omfatta
jämväl anstalterna. Enligt stadgarna för Samariterhemmet i Uppsala äger ärkebiskopen,
om han så önskar, vara ordförande i anstaltens styrelse. I styrelserna
för diakonissanstalterna i Göteborg och Härnösand är vederbörande stifts biskop
vald ordförande. Enligt stadgarna för sistnämnda två anstalter skall beslut angående
antagande av föreståndare för anstalterna underställas domkapitlen i
Göteborg respektive Härnösand för godkännande. Vad angår diakonanstalten i
Sköndal begagnas dess kyrka av församlingen i Farsta.

Det synes därför utskottet som om präster, vilka är föreståndare för dessa
anstalter, intager en sådan ställning i förhållande till biskopen i stiftet att deras
synpunkter otvivelaktigt bör bli framförda vid biskopsval. Det kan visserligen
sägas att organisationen för anstalterna kan komma att ändras — liksom det
kan hävdas att nya anstalter av motsvarande art kan tillkomma — och att det
därför ej är lämpligt att direkt i lagtext fastslå rösträtten för vissa befattnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

havare vid sådana anstalter. Den formella invändning som framförts beträffande
de kyrkliga centralstyrelserna — varom mera nedan vid ärkebiskopsval — kan
ock resas i förevarande fall, nämligen att man här rör sig utanför kyrkans
officiellt fastställda organisation. Utskottet anser emellertid att berörda invändningar
mer än uppväges av de sakliga skälen för sådan rösträtt som nu är i fråga.
Utskottet anser också att sådan hävd vunnits för de nu ifrågavarande anstalternas
verksamhet och benämning att någon tvekan icke behöver råda om vem
som nu och i framtiden avses med ett uttryck likvärdigt »föreståndare för diakonianstalt».
Med en sådan bestämning skulle Stockholms stadsmission icke,
såsom yrkats genom motionen nr 6, tillerkännas rösträtt. Dess organisation präglas
ej heller av den fastare anknytning till stiftet som eljest utmärker de fem
ovan uppräknade diakonianstalterna.

På grund av det anförda anser utskottet att till 2 § i lagförslaget bör fogas ett
sista stycke av det närmare innehåll som framgår av utskottets förslag till lagtext
nedan (s. 41).

Lekmaniiarepresentationen

Såsom framgått av vad utskottet anfört ovan (s. 33 ff.) bör lekmannaelektor
utses allenast för sådan i 5 § av lagförslaget avsedd tjänst, som är tillsatt och
utövas av dess innehavare eller annan. Av vad utskottet vidare (s. 32) anfört
om pariteten mellan prästerliga väljare och lekmannaväljare samt om bibehållande
av den direkta prästerliga rösträtten följer, att utskottet ej heller i
denna del kan tillstyrka motionen nr 63.

Vad härefter angår frågan om sättet för utseende av elektorer
anser utskottet det ej omöjligt att skapa en för biskopsvalets syfte säker formel,
enklare än den det framlagda förslaget innehåller. Utskottet har emellertid i sitt
betänkande nr 5 —- avgivet i anledning av motion nr 38 om samordnande av
stiftsvis förekommande val — förordat en utredning berörande bl. a. inrättande
av en stående representation för utseende av lekmannaelektorer. Därigenom
skulle större möjligheter skapas för att till elektorer kom att utses personer med
intresse för församlingslivet. Utskottet delar också föredragande statsrådets
ovan i avsnittet A 7 (s. 16) angivna mening, att ledamot av kyrkorådet i flertalet
fall torde komma att utses till elektor.

I valet mellan det representativa och det administrativa organet såsom valförsamling
beträffande elektorerna kan med den nu rådande ordningen icke hävdas
att kyrkofullmäktige skulle vara mindre ägnat än kyrkorådet att utse
elektor. Principiellt måste ock enligt utskottets mening det representativa organet
härvidlag ges företräde. I flcrförsamlingspastoraten medför emellertid den
ståndpunkten att församlingsdelegerade i de flesta fall blir det väljande organet.
Emot en sådan konsekvens kan knappast med något större fog påstås, att samfällt
kyrkoråd (pastoratskyrkoråd), med dess huvudsakligen ekonomiska uppgifter,
skulle vara en lämpligare valförsamling än de delegerade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

De skäl som föredragande statsrådet anfört och vilka utskottet återgivit ovan
(s. 16) anser utskottet vinna i styrka, därest — såsom utskottet förutsatt —
de valda elektorerna får ökat tillfälle till samråd. Med detta som riktlinje blir
onekligen det elektorväljande organets uppgift något förenklad. Oaktat det icke
framstår såsom någon idealisk lösning vill utskottet dock icke motsätta sig det
framlagda förslaget. Det kan nämligen icke förnekas att, då fråga är om ett
vidgat lekmannainflytande, också ett brett underlag bör finnas för att förverkliga
ändamålet.

Såsom framhålles i motionen nr 61 skulle emellertid i flera av de större städerna,
som bildar kyrkliga samfälligheter, den föreslagna ordningen medföra att
elektorsvalen måste ske på kyrkostämma. Enighet synes råda om att detta av
flera skäl ej är något lämpligt förfarande. Redan på grund av det föreslagna
besvärsförfarandet — med klagorätt för envar röstberättigad vid elektorsvalet —
synes kyrkostämma icke böra komma i fråga. I dessa fall bör kyrkorådet träda
i stämmans ställe. I en församling utan kyrkofullmäktige har kyrkorådet samma
väljarunderlag som kyrkofullmäktige har i sin församling. Med anledning av det
nu anförda föreslår utskottet, att 6 § i denna del ges annan avfattning än det
framlagda förslaget innehåller. Däremot anser sig utskottet på ovan angivna
skäl ej i vidare mån kunna tillmötesgå den ifrågavarande motionen.

Kommitténs förslag, som upptog kyrkoråden såsom valmyndighet för elektorerna,
innehöll en bestämmelse om viss inskränkning av rösträtten vid dylika
val. Utskottet anser det ock påkallat med en bestämmelse angående prästerlig
ledamots rösträtt vid dylika val. Utformningen av denna bestämmelse och den
ovan angivna ändrade avfattningen av 6 § framgår av utskottets förslag till
lagtext (s. 43).

Röstningsförfarandet och upprättande av biskopsförslaget

Utskottet anser, att av kommittén och föredragande statsrådet förordad
sammanräkningsmetod och rösttalsberäkning har avgjorda fördelar framför
övriga metoder, som härvidlag diskuterats. Sålunda medför den föreslagna ordningen,
gentemot vad som nu gäller, såväl en lämplig avvägning av kandidaternas
inbördes företräde som ett tillbörligt tillgodoseende av minoritetsintressena.

Mot det framlagda förslaget i denna del har utskottet sålunda ingen invändning.

Lagen om domkapitel 2 § 5 mom.

Utskottet godtager den motivering som för ifrågavarande stadgandes upphävande
anförts av kommittén och föredragande statsrådet (s. 28 ovan).

Stadgandets upphävande får till följd att domkapitlet vid biskopsval i Lunds
stift och vid ärkebiskopsval kommer att bestå av, för respektive domkapitels
vidkommande, två teologie professorer utöver domkapitlets övriga sex ledamöter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963 93

De särskilda stadgandena i förslaget till lag om biskopsval

Den av utskottet ovan (s. 36) föreslagna ändrade lydelsen av 2 § i förslaget
föranleder motsvarande tillägg i förslagets 10 § tredje stycke om sättet för utövande
av den rösträtt som skall tillkomma föreståndare för diakonianstalt. Beträffande
utformningen av detta tillägg hänvisar utskottet till dess nedan (s. 43)
intagna förslag till lagtext.

Den av utskottet ovan (s. 33) förordade ändringen i 5 § föranleder utskottet
till följande påpekande. I den stadga som i administrativ ordning torde komma
att utfärdas av Ivungl. Maj:t bör erinras om att domkapitel har att i sin underrättelse
till de myndigheter, vilka har att välja elektorer, ange vilka i 5 § avsedda
tjänster som är obesatta och ej uppehållna. Såsom utskottet ovan (s. 33) anfört
avses med att tjänst är uppehållen endast det fall att särskild vikarie är förordnad
dvs. ej den som innehar vikariat såsom dubbelförordnande. I detta avseende
hänvisar utskottet vidare till vad föredragande statsrådet anfört i specialmotiveringen
till 5 §.

ÄRKEBISKOPSVAL

Domkapitlen i Skara och Göteborg har i sina remissyttranden över kommitténs
förslag till lag om ärkebiskopsval efterlyst en utredning om det större
spörsmålet angående ärkebiskopsämbetets karaktär och ställning.

Det sistnämnda domkapitlet har emellertid tagit ställning till frågan utifrån
ärkebiskopsämbetets nuvarande gestaltning.

Så har ock det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget.

Det synes också utskottet otillfredsställande att frågan om ärkebiskopsvalets
utformning skulle få anstå, medan frågan om biskopsval i övrigt bragtes till sin
lösning. Såvitt rör ärkebiskopens funktion såsom stiftschef måste dock samma
synpunkter på valet gälla som vid val av annan biskop.

Vad nu anförts föranleder utskottet att i sistnämnda hänseende hänvisa till
vad utskottet anfört om biskopsval och de bestämmelser som föreslagits för
sådant val. Det synes ock utskottet riktigt att, såsom skett, bestämmelserna om
biskopsval och ärkebiskopsval sammanförs i en lag, som av kyrkolags natur
ersätter hittills tillämpliga bestämmelser för valen.

Ärkestiftets inflytande på valet

Frågan om avvägningen av ärkestiftets intresse mot det intresse, som riket i
övrigt har i valet av ärkebiskop, måste enligt utskottets mening ske med utgångspunkt
från ett bedömande om det ena eller andra slaget av uppgifter överväger.
Den redogörelse utskottet ovan (s. 22—25) lämnat synes ge tämligen
klart utslag till riksintressets favör. Å andra sidan synes enstämmighet råda därom
att det oaktat stiftsintresset bör tillerkännas ett större inflyande än hittills.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Anledning torde dock saknas att vid ärkebiskopsval ge domkapitlet i Uppsala
ett annat inflytande än det som tillkommer respektive domkapitel vid biskopsval
i övriga stift. Utskottet kan därför ej biträda den uppfattning enligt vilken domkapitlet
i Uppsala skulle välja tillsammans med de övriga domkapitlen. En sådan
anordning skulle för övrigt föranleda ett större inflytande för ärkestiftet än vad
det framlagda förslaget innebär. Väl innefattar icke det framlagda förslaget en
absolut garanti, att en ärkestiftets kandidat uppföres på det slutliga förslaget.
Den utav Kjöllerström förordade garantien (se ovan s. 21 och 24) är sålunda
ej heller för handen. Med de föreslagna röstvärdena för ärkestiftets kandidater
gentemot röstvärdena för övriga kandidater kan dock endast i sällsynta fall
inträffa att alla ärkestiftets kandidater får vika. I ett dylikt fall kan det emellertid
med visst fog hävdas att riksintresset bör ges företräde.

Utskottet finner därför ej anledning till erinran mot den avvägning som föreslås
i 14 § i det framlagda förslaget.

Rösträtten vid ärkebiskopsval

Vad utskottet anfört om biskopsval äger motsvarande tillämpning för valkorporationen
i Uppsala stift.

Här bör emellertid — såsom ock förslaget innebär — även andra präster
komma i fråga med hänsyn till den särskilda ställning de intager till ärkebiskopen.
Till nu avsedda grupp hör utlandskyrkoherdarna.

Den av utskottet under B 5 ovan (s. 25) lämnade redogörelsen utvisar emellertid
att samma ställning förefinnes mellan ärkebiskopen och de tre kyrkliga centralstyrelserna.

Under remissbehandlingen av kommitténs förslag — enligt vilket centralstyrelsernas
ledamöter skulle ha rösträtt vid ärkebiskopsval — motsatte sig inget
domkapitel förslaget. Stockholms domkapitel ifrågasatte dock om icke detta valdeltagande
skulle onödigt komplicera valet.

Utskottet vill anmärka, att med den individuella rösträtt, som kommittéförslaget
innebar, vida större effekt kom att tilläggas de ifrågavarande ledamöternas
röster än med det nu föreliggande förslaget om kollektiv röstning. Med sistnämnda
system skulle ock rösträtt för dessa ledamöter innebära en komplikation
av förfarandet.

Däremot kan utskottet instämma i att styrelsernas prästerliga ledamöter
stundom redan i andra egenskaper har rösträtt vid ärkebiskopsval både enligt
kommitténs förslag och det nu föreliggande lagförslaget. Av detta skäl vill utskottet
icke nu förorda en återgång till kommitténs förslag.

Med styrelsernas berörda uppgifter och ärkebiskopens ställning i styrelserna
måste det dock anses oförenligt om styrelserna icke skulle få vara representerade
vid ärkebiskopsval. Utskottet finner så starka skäl i sak tala för en sådan
lösning att formella invändningar av den art kammarkollegiet anfört (ovan s. 31)
icke bör uppväga.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963

De överväganden som utskottet redovisat i samband med ställningstagandet
för rösträtt åt föreståndare för diakonianstalterna gäller på motsvarande sätt
centralstyrelserna. Den omständigheten att de kan komma att ändra namn eller
befattningshavarna få annan titulatur bör ej leda till något missförstånd av en
lagtext som tillerkänner rösträtt åt dem, vilka hos styrelserna otvivelaktigt bör
komma i fråga härför. Enligt utskottets uppfattning är dessa direktorn vid
missionsstyrelsen och vid diakonistyrelsen samt generalsekreteraren vid sjömansvårdsstyrelsen.
Tillkomsten av en svenska kyrkans diakoninämnd synes utskottet
icke böra föranleda någon utsträckning av diakoniens representation. Det
är utskottets mening att rösträtten skall tillkomma nämnda befattningshavare
vid de tre kyrkliga centralstyrelserna i deras prästerliga egenskap. Med hänsyn
härtill och till styrelsernas förut anmärkta förhållande till ärkebiskopen bör de
utöva sin rösträtt på sätt eljest föreslagits för de prästerliga väljare som avses
i förslaget 3 § andra stycket och 10 § tredje stycket dvs. i Uppsala kontrakt.

I anledning av motionen nr 6 föreslår därför utskottet att 3 och 10 §§ av det
framlagda förslaget förses med tillägg av innehåll som nu sagts. Beträffande
stadgandenas utformning hänvisar utskottet till det förslag till lagtext som intagits
nedan.

Vad beträffar upphävande av rösträtt vid ärkebiskopsval för vissa teologie
professorer hänvisar utskottet till vad ovan (s. 37) anförts i samband med motsvarande
fråga vid biskopsval.

Röstningsförfarandet och upprättande av ärkebiskopsförslaget

I denna del har utskottet ingen invändning mot vad det framlagda förslaget
innehåller i vidare mån än som framgått av vad utskottet i näst föregående avsnitt
anfört beträffande 3 och 10 §§. I vad rör avvägningen av ärkestiftets och
övriga röster hänvisar utskottet till vad härom anförts ovan. I fråga om röstvärdesberäkningen
hänvisar utskottet till vad härutinnan anförts ovan (s. 37).

Såvitt gäller valkorporationen i Uppsala stift bringar utskottet i erinran vad
utskottet tidigare anfört såväl om samråd före valet (ovan s. 32) som om innehållet
i domkapitlets meddelande om elektorsval (ovan s. 38).

De särskilda stadgandena berörande ärkebiskopsval

Utskottet hänvisar till vad i nästföregående avsnitt anförts och finner vidare,
att det i 14 § andra stycket använda uttrycket poängvärdena — i betraktande
särskilt av det förenklade förfarande som det framlagda förslaget innebär i förhållande
till kommitténs — icke längre är erforderligt för att ange de åsyftade
värdena. Det bör enligt utskottets mening utbytas mot uttrycket röstvärdena.
Beträffande 3 § första stycket anser utskottet slutligen ur texten böra utgå
orden »första stycket» samt ordet »ock».

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Under åberopande av vad utskottet ovan i det föregående anfört får utskottet
hemställa,

I. att kyrkomötet i anledning av det i Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 8 framlagda förslaget till lag om biskopsval måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t förklara att kyrkomötet antager
principen om vidgat lekmannainflytande vid biskopsval och
sålunda ansluter sig till det framlagda förslagets ståndpunkt i
denna del;

II. att kyrkomötet — med anmälan att kyrkomötet funnit
vissa ändringar böra företagas i det uti förevarande Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 8 framlagda förslaget till lag om biskopsval
— i anledning av det framlagda förslaget och motionerna
nr 6 och 61 samt med avslag å motionerna nr 63 och 76 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t förklara att kyrkomötet godkänner
genom Kungl. Maj:ts förenämnda skrivelse framlagda

A. förslag till lag om upphävande av 2 § 5 mom. lagen den
13 november 1936 (nr 567) om domkapitel;

B. förslag till lag om biskopsval med den ändringen att 2,
3, 5, 6, 10 och 14 §§ i förslaget erhåller nedanstående, såsom
utskottets förslag betecknade, lydelse:

FÖRSLAG

till

LAG

OM BISKOPSVAL

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

2 §

Biskopsval, som ej avser ärkebis- Biskopsval, som — — — stiftets

kopsämbete, förrättas av en valkor- lekmän,
poration, vilken består av
domkapitlets ledamöter,
präster, vilka vid tidpunkten för
valet innehava i stiftet inrättade tjänster
såsom församlingspräst, stiftsadjunkt
eller kontraktsadjunkt eller ock
enligt förordnande uppehålla obesatta
sådana tjänster, samt

särskilt utsedda elektorer för stiftets
lekmän.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963

(Kungl. Maj:ts förslag)

I Stockholms stift ingå i valkorporationen
jämväl präster, vilka vid tidpunkten
för valet innehava tjänster
såsom kyrkoherde för döva eller ock
enligt förordnande uppehålla obesatta
sådana tjänster.

Val av ärkebiskop förrättas dels i
Uppsala stift av en valkorporation,
som är sammansatt på sätt stadgas i
2 § första stycket, dels ock i övriga
stift av domkapitlen, vart och ett såsom
en valkorporation.

I Uppsala stift ingå i valkorporationen
därjämte präster, vilka vid tidpunkten
för valet innehava tjänster
såsom kyrkoherde i svensk församling
i utlandet eller ock enligt förordnande
uppehålla obesatta sådana
tjänster.

(Utskottets förslag)

I Stockholms--— sådana tjän ster.

I stift, inom vilket diakonianstalt
är belägen, ingår i valkorporationen
därjämte präst, som vid tidpunkten
för valet är anställd såsom föreståndare
för anstalten.

Val av ärkebiskop förrättas dels i
Uppsala stift av en valkorporation,
som är sammansatt på sätt stadgas i
2 §, dels i övriga stift av domkapitlen,
vart och ett såsom en valkorporation.

I Uppsala stift ingå i valkorporationen
därjämte dels präster, vilka
vid tidpunkten för valet innehava
tjänster såsom kyrkoherde i svensk
församling i utlandet eller ock enligt
förordnande uppehålla obesatta sådana
tjänster, dels präst, som vid nämnda
tidpunkt är anställd såsom direktor
för svenska kyrkans missionsstyrelse
eller svenska kyrlcans diakonistyrelse
eller såsom generalsekreterare
vid svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse.

I varje pastorat utses elektorer till
det antal, som motsvarar antalet i
pastoratet inrättade tjänster såsom
församlingspräst.

I varje pastorat utses elektorer till
det antal, som motsvarar antalet i
pastoratet inrättade tjänster såsom
församlingspräst med undantag av sådana
tjänster som äro obesatta och
ej uppehållas enligt förordnande.

För elektorer skola utses suppleau- För elektorer---samma an ter

till samma antal. tal.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 19G3. 1 samt Nr 196

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

(Kungl. Maj:ts förslag)

Består pastorat av en församling,
förrättas elektorsvalet av kyrkofullmäktige
eller, där sådana ej finnas,
på kyrkostämma.

Består pastorat av två eller flera
församlingar, förrättas elektorsvalet
av kyrkofullmäktige eller församlingsdelegerade
i pastoratet eller, om kyrkofullmäktige
eller församlingsdelegerade
ej finnas i pastoratet, på sätt
Konungen förordnar.

(Utskottets förslag)

Består pastorat av en församling,
förrättas elektorsvalet av kyrkofullmäktige
eller, där sådana ej finnas,
av kyrkorådet eller, därest ej heller
sådant finnes, på sätt Konungen förordnar.

Består pastorat---Konungen

förordnar.

Förrättas elektorsvalet av kyrkorådet,
må i valet ej deltaga präst,
som äger rösträtt vid biskopsvalet.

10 §

Valet förrättas av domkapitelsledamöter
i domkapitlet och av övriga
röstberättigade inom varje kontrakt
inför kontraktsprosten.

I valet inom varje kontrakt deltaga
de röstberättigade prästerna inom
kontraktet och elektorerna för lekmännen
i kontraktets pastorat.

Stiftsadjunkter, kyrkoherdar för
döva och kyrkoherdar i svenska församlingar
i utlandet deltaga i valet i
det kontrakt, i vilket stiftets domkyrka
är belägen.

Präst, som på grund av laga förfall
är hindrad att infinna sig vid valet,
samt kyrkoherde för döva och kyrkoherde
i svensk församling i utlandet
må före valet insända valsedel till

Valet förrättas---inför kon traktsprosten.

I valet---kontraktets pasto rat.

Stiftsadjunkter, kyrkoherdar för
döva, föreståndare för diakonianstalt,
kyrkoherdar i svenska församlingar i
utlandet samt i 3 § avsedda befattningshavare
vid kyrkliga styrelser
deltaga i valet i det kontrakt, i vilket
stiftets domkyrka är belägen.

Präst, som---utöva rösträtt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

kontraktsprosten i det kontrakt, i vilket
han äger utöva rösträtt.

Ledamot av domkapitel äger ej del- Ledamot av---i domkapitlet.

taga i valet annorledes än i domkapitlet.

Vid val av ärkebiskop upprättar
domkapitlet i Uppsala för varje valkorporation
en förteckning, i ordningsföljd
efter rösttalen, på de tre,
som vid korporationens val fått högsta
rösttal. Vid lika rösttal skiljes genom
lottning.

De på varje förteckning uppförda
åsättas vad gäller valet i Uppsala
stift poängvärdena 6, 3 och 2 samt i
övrigt poängvärdena 1, V2 och V3 efter
den ordningsföljd, i vilken de
uppförts.

På förslag till ärkebiskopsämbetet
uppför domkapitlet de tre, som fått
högsta sammanlagda poängvärde. Vid
lika poängvärde skiljes genom lottning,
i den mån så fordras för bestämmande
av vilka som skola uppföras
på förslaget.

Stockholm den 26 september 1963

Vid val---genom lottning.

De på varje förteckning uppförda
åsättas vad gäller valet i Uppsala
stift röstvärdena 6, 3 och 2 samt i
övrigt röstvärdena 1, i/2 och i/3 efter
den ordningsföljd, i vilken de uppförts.

På förslag till ärkebiskopsämbetet
uppför domkapitlet de tre, som fått
högsta sammanlagda röstvärde. Vid
lika röstvärde skiljes genom lottning,
i den mån så fordras för bestämmande
av vilka som skola uppföras på
förslaget.

På särskilda utskottets vägnar:
IVAR HYLANDER

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit:

herr biskop Hylander, herrar Lampers, Gustaf Adolf Danell, Hassler, Hultmark,
herr biskop Josefson, herrar Valter Lindström, Gripmark och Sigvard
Johansson, fröken Junker, herr Malmström, fröken Nordberg samt herrar Bernhard
Svensson* och Wik.

* Icke närvarande vid betänkandets justering.

7* _ Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 195

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Reservationer:

A) av herr biskop Hylander, herr Malmström och fröken Nordberg, vilka anfört
och yrkat:

I särskilt yttrande, avgivet av dåvarande vice talmannen V. I. Lodenius och
fogat till biskopsvalkommitténs betänkande del I, har skisserats ett valsystem,
där såväl präster som lekmän till lika antal företrädes av elektorer. Om detta
system anföres i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8 av föredragande statsrådet:

»Flera remissinstanser har ställt sig positiva till denna tanke. Av frågans tidigare
behandling framgår att framför allt den prästerliga opinionen är emot ett
system med indirekt rösträtt för prästerna. Även om jag för egen del finner flera
fördelar vara förknippade med en ordning, som innebär en indirekt rösträtt även
för prästerna, finner jag dock det för närvarande lämpligt att såsom kommittén
förordat bygga en biskopsvalsreform på att behålla den direkta prästerliga rösträtten.
»

Vi har kommit till den övertygelsen, att olägenheterna vid det nu förordade
systemet är så stora i vissa hänseenden, att de bör elimineras, även om det skulle
ske på bekostnad av den direkta prästerliga rösträtten. Den hänsyn till paritet
mellan präster och lekmän, som uppställts som grundregel för beräknandet av
antalet lekmannaelektorer, behövde då icke inverka på bestämmandet av antalet
elektorer för de i stiftet ingående pastoraten utan kunde fixeras till lika antal
med lämplig utgångspunkt i kontrakten, vilka även i det föreliggande förslaget
är tänkta som valdistrikt. Utsågs i regel tre präster och tre lekmän till elektorer
inom varje kontrakt, med skälig — om än begränsad — ökning i de största
kontrakten, skulle valförsamlingens numerär likväl begränsas till ett 100-tal i de
flesta stift. Men vid utseende av dessa elektorer skulle då, om så begärdes, proportionell
valmetod kunna användas, varigenom minoriteternas önskemål kunde
bliva skäligen beaktade. Med tre prästerliga elektorer inom varje kontrakt skulle
också vinnas, att även yngre årsgrupper blev företrädda. Svagheten i det på sin
tid hårt kritiserade Wohlinska förslaget låg icke i själva principen utan i sättet
för dess genomförande, enär elektorsförsamlingarna fick en så begränsad omfattning,
att allsidigheten måste bli lidande.

Den största olägenheten med det nu föreslagna systemet består åter däri, att
valkorporationerna blir alltför stora för att en saklig och informativ förberedande
överläggning skall kunna äga rum i härför lämpliga former. Om valet skall ske
utan uppdelning av prästerliga och lekmannaröster, vilken princip vi helt ansluter
oss till, måste också den förberedande diskussionen, kontraktsvis eller stiftsvis
ske i en elektorsförsamling med båda kategorierna representerade. Då denna
överläggning i flertalet stift med hänsyn till önskvärdheten av en överblick över
läget torde komma att ske stiftsvis, måste en valkorporation på 500—800 deltagare
bli synnerligen olämplig för sådan information och rådplägning. Risker torde

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

i hög grad föreligga, att man använder andra vägar, exempelvis den lokala
pressen för den förberedande nomineringen, och en påverkan på valkorporationen
från i valet icke deltagande torde därmed icke kunna elimineras.

Det kan tyckas, som om indirekta val för prästerskapets del skulle innebära
en radikal nedskärning av antalet röstberättigade präster. Men å andra sidan
synes den begränsning av valrätten, som även nu föreslås, icke behöva förekomma
vid primärvalet av elektorer, varför då samtliga i församlingstjänst verksamma
präster kunde tillerkännas rösträtt.

Med hänsyn till vad ovan anförts kan vi icke ansluta oss till utskottets godtagande
av det föreslagna valsystemet.

Vi hemställer därför, att kyrkomötet med avslag å utskottets hemställan under
II. B. ville i skrivelse till Kungl. Maj:t dels anmäla, att kyrkomötet med hänsyn
till valsystemet med direkta val för präster och indirekta val för lekmän icke
kan godkänna det föreliggande förslaget till lag om biskopsval, dels anhålla om
framläggande av nytt sådant förslag, med bibehållande av principen om paritet
mellan präster och lekmän inom valkorporationen men uppbyggt på indirekta
val av elektorer för både präster och lekmän.

B) avseende omfattningen av den prästerliga rösträtten enligt 2 § förslaget
till lag om biskopsval

1) av herrar Lampers, Hassler och Ilultmark, vilka anfört och i denna del
yrkat:

Det måste anses principiellt oriktigt, att den grupp församlingspräster, som
innehar tjänster såsom e. o. pastoratsadjunkter, icke tillerkännes rösträtt vid
biskopsval.

Den föreslagna reformen innebär principiellt att det aktiva prästerskapet bibehålies
vid sin hittillsvarande rösträtt men tillika att lekmännen tillerkännes ett
i huvudsak lika inflytande vid valet. Syftet med reformen har icke varit att
minska den prästerliga valrätten utan endast att bereda lekmännen medinflytande.
Varje minskning i prästernas valrätt måste därför, om det föreslås, på
ett övertygande sätt motiveras.

Först bör framhållas att uteslutandet av en liten grupp präster från rösträtt
aldrig kan motiveras ur den synpunkten, att de väljandes antal blir för stort.
Det är här fråga om en valförsamling av så stor omfattning att en minskning
eller ökning med ett eller annat tiotal väljare ur praktisk synpunkt är betydelselös.

En lagstiftning av förevarande art innebär självfallet en reglering av valsättet
för lång tid framåt och bör avse normala förhållanden.

Under normala tider finnes — och måste finnas — ett mindre antal e. o.
pastoratsadjunkter och aspiranter. E. o. pastoratsadjunkterna, vilka passerat
aspiranttiden 18 månader, är i alla avseenden fullmyndiga präster med erfarenhet.
I åtskilliga fall är det fråga om präster med flera års krävande tjänst i ett,
och samma pastorat. Grundmotivet för prästernas rösträtt, vilket tillika utgör det.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

övervägande skälet för deras direkta rösträtt, är det speciella förhållande som
råder mellan prästerna och biskopen i ett stift. En del av detta specialförhållande
brukar karakteriseras med uttrycket att biskopen är pastor pastorum.
Någon motsvarighet finnes icke inom något annat samhällsområde. Det nu
anförda motiverar rösträtt för alla i aktiv tjänst varande präster i stiftet, även
aspiranterna. Det finnes dock sakliga skäl att icke tillerkänna den sistnämnda
gruppen särskild rösträtt med hänsyn till aspiranttjänstens faktiska innebörd
och konstruktion. Att utesluta jämväl e. o. pastoratsadjunkterna från rösträtt
kan däremot enligt vår mening icke på ett principiellt riktigt eller eljest godtagbart
sätt motiveras.

Även under normala tider, då prästbrist icke råder, är det fråga om ett så litet
antal präster, att paritetsprincipen, sådan den angivits av föredragande statsrådet,
icke rubbas om gruppen bibehålies vid rösträtt. Utskottet har dock
enhälligt ansett, att paritetsgrundsatsen så långt möjligt bör upprätthållas. För
varje i ett pastorat av domkapitlet vid den aktuella tidpunkten inrättad e. o.
pastoratsadjunktur bör därför utses en lekmannaelektor.

I lagförslagets 5 § bindes antalet lekmannaelektorer i ett pastorat vid antalet
i pastoratet inrättade tjänster såsom församlingspräst, varmed avses endast
kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt. Bibehålies e. o. pastoratsadjunkterna
vid rösträtt, bör antalet elektorer motsvara antalet tjänster såsom församlingspräst
och e. o. pastoratsadjunkt. Lagstiftningen förutsätter en stadga
om biskopsval, vari bl. a. föreskrives, att domkapitlet skall utfärda valkungörelse
med angivande av det antal elektorer varje pastorat har att utse. Någon
svårighet att därvid taga hänsyn till en av domkapitlet självt inrättad tjänst
— som sådan är en e. o. pastoratsadjunktur att anse — föreligger givetvis icke.

För att bereda e. o. pastoratsadjunkter rösträtt erfordras att de införes i lagtexten.
Därvid bör dock väljas en beteckning, användbar jämväl för det fall
att de nuvarande benämningarna e. o. pastoratsadjunkt eller aspirant försvinner.
Själva ordet pastoratsadjunkt torde vara så hävdvunnet att det måste
anses bestående. Här föreslås beteckningen »pastoratsadjunkt med minst 18
månaders prästerlig tjänstgöring» på den kategori som avses.

Väl kan med fog göras gällande att frågan om e. o. pastoratsadjunkternas rösträtt
under nuvarande prästbrist troligen för lång tid framåt saknar praktisk
betydelse, varjämte lagtekniska och andra svårigheter kan anföras och uppförstoras,
men saken har en betydelsefull principiell sida. Vid en lagstiftning
med den målsättning det här gäller är det av vikt att den grundsatsen i det
längsta upprätthålles, att den prästerliga rösträtten såsom sådan skall vara av
samma omfattning som tidigare, i följd varav bör eftersträvas att så liten del
av det aktiva prästerskapet som möjligt uteslutes från den rösträtten.

Enligt vår mening hade utskottet bort besluta i enlighet med vad ovan anförts.
Vi får förty hemställa att kyrkomötet måtte — i anledning av motionerna nr
63 och 76 — i skrivelse till Kungl. Maj:t förklara att kyrkomötet godkänt den
ändrade lydelse av 2 § i lagförslaget som här nedan betecknats såsom reservanternas
förslag.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

(Utskottets förslag) (Reservanternas förslag)

2 §

särskilt utsedda elektorer för stiftets
lekmän.

I Stockholms stift ingå i valkorporationen
jämväl präster, vilka vid
tidpunkten för valet innehava tjänster
såsom kyrkoherde för döva eller
ock enligt förordnande uppehålla obesatta
sådana tjänster.

I stift, inom vilket diakonianstalt
är belägen, ingår i valkorporationen
präst, som vid tidpunkten för valet
är anställd såsom föreståndare för anstalten.

2) av herr Gustaf Adolf Danell, som anfört och i denna del yrkat:

Utskottet har i sitt betänkande givit uttryck åt följande syn på förslaget till
ny biskopsvalslag. Lekmännen bör medverka vid biskopsval genom elektorer,
vilkas antal bestämmes i förhållande till antalet prästerliga väljare. I princip
bör paritet råda mellan präster och lekmannaelektorer utan att likväl matematisk
likställighet erfordras vid varje särskilt valtillfälle. Medverkan vid
biskopsval bör icke så mycket betraktas som en rättighet utan snarare som en
möjlighet att på ett representativt sätt föreslå Kungl. Maj:t för biskopsämbetet
lämpliga kandidater. För detta ändamål är det önskvärt, att väljarkåren besitter
så stor sakkunskap som möjligt. Denna utskottets grundsyn överensstämmer
med vad i Kungl. Maj:ts skrivelse i ärendet säges.

I det framlagda lagförslaget liksom i utskottets betänkande utestänges emellertid
flera synnerligen högt kvalificerade grupper av präster, vilket måste anses
stå i uppenbar strid med ovan anförda grundsatser. Icke röstberättigade är sålunda,
med vissa undantag, de präster, som tjänstgör som akademiska lärare,
är tjänstlediga för högre teologiska studier, uppehåller tjänst vid kyrkliga anstalter,
styrelser och folkhögskolor, vidare prästvigda lärare vid statliga eller
kommunala skolor.

Biskopsval, som---domkapit lets

ledamöter,

präster, vilka vid tidpunkten för
valet innehava i stiftet inrättade
tjänster såsom församlingspräst, stiftsadjunkt
eller kontraktsadjunkt eller
ock enligt förordnande uppehålla
obesatta sådana tjänster, ävensom
i pastorat tjänstgörande pastoratsadjunkter
med minst 18 månaders
prästerlig tjänstgöring samt

särskilt utsedda elektorer för stiftets
lekmän.

I Stockholms---sådana tjän ster.

I stift--— för anstalten.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Då den övergripande synpunkten för såväl Kungl. Maj:t som utskottet icke
är den ena eller andra gruppens rättigheter utan väljarkårens sakkunskap och
representativa karaktär, måste den logiska konsekvensen därav bli att genom
den nya lagen den fond av insikter och omdöme i kyrkliga frågor, som representeras
av nämnda prästerliga grupper, tillföres valkorporationen. Också lekmannaelektorerna
måste givetvis hälsa ett sådant tillskott av sakkunskap med
tillfredsställelse, även om pariteten mellan präster och lekmän därigenom skulle
i vissa fall något rubbas.

Utifrån samma synpunkter synes det icke fullt motiverat att, såsom utskottet
föreslår, för åstadkommande av mera strikt paritet beräkna elektorernas antal
icke efter de författningsenliga tjänsterna utan efter de för tillfället besatta
prästtjänsterna.

Jag får på grund av vad ovan anförts hemställa att kyrkomötet, i stället för
det av utskottet förordade och i dess förslag införda tillägget av ett tredje stycke
till 2 § i förslaget till lag om biskopsval, antager det tillägg som framgår av
följande, såsom reservantens förslag betecknade, här intagna text:

(Utskottets förslag)

Biskopsval, som — — — stiftets
lekmän.

I Stockholms---sådana tjän ster.

I stift, inom vilket diakonianstalt
är belägen, ingår i valkorporationen
präst, som vid tidpunkten för valet
är anställd såsom föreståndare för
anstalten.

(Reservantens förslag)

Biskopsval, som ej avser ärkebiskopsämbete,
förrättas av en valkorporation,
vilken består av
domkapitlets ledamöter,
präster, vilka vid tidpunkten för
valet innehava i stiftet inrättade
tjänster såsom församlingspräst,
stiftsadjunkt eller kontraktsadjunkt
eller ock enligt förordnande uppehålla
obesatta sådana tjänster, ävensom
präster, som äro akademiska lärare,
tjänstlediga för teologiska studier,
anställda vid kyrkliga anstalter,
styrelser och skolor samt vid statliga
kommunala läroanstalter, samt
särskilt utsedda elektorer för stiftets
lekmän.

I Stockholms —--sådana tjän ster.

105

Kungl. May.ts ■proposition nr 195 år 1963

C) avseende proportionen mellan prästerliga väljare och lekmannaväljare enligt
5 § första stycket förslaget till lag om biskopsval

1) av herr Gustaf Adolf Danell, vilken under åberopande av vad han i
reservation vid B 2 anfört yrkat att kyrkomötet, under förutsättning av bifall
till yrkandet vid B 2, med avslag å utskottets förslag till ändring av 5 § första
stycket i Kungl. Maj:ts förslag till lag om biskopsval, måtte godkänna detta
stadgande i den lydelse det har enligt Kungl. Maj:ts förslag.

2) av herrar Lampers, Hassler och Hultmark, vilka under åberopande av vad
de i reservation vid B 1 anfört samt under förutsättning av bifall till reservationen
vid B 1 yrkat, att nämnda 5 § första stycket måtte erhålla följande lydelse:

I varje pastorat utses elektorer till det antal, som motsvarar antalet dels i
pastoratet inrättade tjänster såsom församlingspräst med undantag av sådana
tjänster som vid tidpunkten för valets kungörande äro obesatta och ej uppehållas
enligt förordnande, dels ock i pastoratet tjänstgörande pastoratsadjunlcter
med minst 18 månaders prästerlig tjänstgöring.

D) avseende sättet för utseende av elektorer enligt 6 § förslaget till lag om
biskopsval

1) av herr Hassler, som anfört och yrkat:

Jag föreslår, att lekmannaelektorer vid biskopsval utses av vederbörande
pastoratskyrkoråd. Då elektorerna skall utses pastoratsvis, är det önskvärt att
valet förrättas av ett pastoratsorgan; härmed bortfaller församlingskyrkoråden,
som eljest är väl skickade för uppgiften.

Fråga uppstår då, om valet skall förrättas av pastoratskyrkorådet eller av
kyrkofullmäktige — kyrkostämma — församlingsdelegerade. Jag finner det
otänkbart att detta val anförtros åt kyrkostämma, vilket strider mot all hittillsvarande
praxis, som går ut på att detta organ med dess oberäknelighet snarare
fråntas befogenheter än meddelas nya sadana. Rent principiellt finner jag
att detta val bör ligga hos kyrkans främsta förtroendemän bland lekmännen
och inte hos det sällan sammanträdande representativa organet, vars uppgift är
att dra upp de stora linjerna för församlingens arbete och bevilja medel till
detta arbete. Hos pastoratskyrkorådet, som består av pastoratets mest förfarna
och insiktsfulla förtroendemän, finns den bästa expertisen och bästa personkännedomen
för det val som det här gäller. Det kan erinras om att lekmannaledamot
i domkapitlet utses av ombud för stiftets pastorat, utsedda av pastoratskyrkoråden.
Vill man i framtiden samordna stiftsvis förekommande val, torde
det ligga närmast till att låta pastoratskyrkoråden bli valorganet för samtliga
dessa val. Fn fördel med det nu framlagda förslaget är också att det är enklare
än något av de hittills framkomna förslagen och att det kan tillämpas utan att
man nödgas tillgripa invecklade undantagsbestämmelser.

Med anledning härav hemställcs att kyrkomötet med avslag å utskottets förslag
till utformning av 6 § i förslaget till lag om biskopsval i stället matte antaga
denna lydelse av samma G §:

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Elektorsval förrättas av pastoratets kyrkoråd eller, om sådant kyrkoråd icke
finnes, på sätt Konungen förordnar.

2) av herrar Lampers, Gustaf Adolf Danell och Hultmark, vilka anfört och
yrkat:

Den nya biskopsvalslagen innebär en mycket betydelsefull reform inom svenska
kyrkan, vars konsekvenser icke i förväg kan överblickas. Biskopsämbetets
förankring i allmänhetens medvetande medför, att dess innehavare spelar en
avgörande roll för kyrkans ställning hos folket. En folkvald biskops inflytande
kan räknas bli ännu starkare än en enbart av prästerliga väljare utsedd. Det
är i denna situation synnerligen viktigt, att den i och för sig välmotiverade
önskan att genom lekmannaval bredda kyrkans basis icke skymmer den ännu
väsentligare synen på biskopsämbetets andliga uppgifter. Utskottet har i sitt
betänkande klart framhållit som ett av biskopens viktigaste åligganden att förkunna
och försvara den rena evangeliska läran. Likaså har utskottet i anslutning
till Kungl. Maj:ts skrivelse betonat vikten av att till väljare utses så omdömesgilla
och insiktsfulla personer som möjligt. Givetvis kan en lagstiftning
härvidlag icke ge nagra absoluta garantier, men det är icke desto mindre angeläget
att den nya biskopsvalslagen skapar så goda förutsättningar som möjligt
för att skaffa goda väljare och därmed sa högt kvalificerade biskopar som möjligt.
Därom är hela utskottet enigt.

Konsekvensen av denna syn på väljare och de av dem utsedda biskoparna
synes reservanterna vara följande. Kyrkofullmäktige, församlingsdelegerade
eller kyrkostämma bör icke utgöra valkorporation för utseende av elektorer.
Såsom i 1957 års betänkande och den av biskop Giertz m. fl. framlagda motionen
nr 61 föreslagits bör församlingarnas kyrkoråd få uppdraget att utse elektorer
för val av biskop. Kyrkofullmäktiges större antal innebär i realiteten icke att
de betecknar en bredare basis än kyrkoråden. De senare är i eminent mening
församlingarnas förtroendemän, särskilt utsedda för sin församlingsvårdande
uppgift. Genom sin närmare kontakt med kyrkliga frågor blir kyrkorådens ledamöter
mer engagerade och mer förfarna i sådana ting än kyrkofullmäktigeledamöter
i allmänhet.

Den reella skillnaden mellan pastoratens samfällda kyrkoråd och församlingarnas
kyrkoråd är ofta rätt obetydlig, men principiellt borde församlingskyrkoråden
såsom församlingsvårdande organ och icke de för ekonomiska uppgifter
utsedda pastoratskyrkoråden ifrågakomma som valkorporation. Av praktiska
skäl kan reservanterna dock i andra hand förorda pastoratskyrkoråden, vilka
utan tvivel får anses vara kvalificerade representanter för pastoratet.

Lagens 6 § bör huvudsakligen ges den lydelse, som utarbetats av biskopsvalskommittén,
med de tillägg, som föreslagits av utskottet beträffande prästs rösträtt
och för det sällsynta fall att kyrkoråd ej finnes.

Den invändningen har gjorts mot kommitténs förslag om delegeradeval i flerförsamlingspastorat,
att förfarandet är alltför komplicerat. Samma förfarande har
dock utan olägenheter tillämpats sedan 1950 vid elektorsval till kyrkomötet.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Det bör därjämte understrykas, att biskopsval normalt endast förekommer med
långa mellanrum, 10—15 år eller mer.

Vi hemställer att kyrkomötet måtte — med bifall till motionen nr 61 — i skrivelse
till Kungl. Maj:t förklara att kyrkomötet godkänt den ändrade lydelse
av 6 § i lagförslaget som framgår av här såsom reservanternas förslag intagna
text:

6 §

Utgör församling eget pastorat, förrättas elektorsvalet av församlingens kyrkoråd
eller, där kyrkoråd ej finnes, på sätt Konungen förordnar.

Bilda två eller flera församlingar tillsammans ett pastorat, förrättas elektorsvalet
av särskilda delegerade, utsedda församlingsvis av församlingarnas kyrkoråd
bland dessas valda ledamöter eller suppleanter.

Antalet delegerade utgör för församling

med högst 1 000 invånare ................................. 2

med mer än 1 000 men högst 3 000 invånare................ 3

med mer än 3 000 invånare................................ 4

För de delegerade utses ersättare till lämpligt antal; och skall därvid tillika
bestämmas den ordning, i vilken ersättarna skola inkallas. Vad i andra stycket
sägs om delegerad gäller ock om dennes ersättare.

I val av elektor eller delegerad må ej deltaga präst, som äger rösträtt vid
biskopsvalet. Ej heller må sådan präst utses till delegerad eller ersättare.

E) avseende i 10 § tredje stycket förslaget till lag om biskopsval meddelade
bestämmelser om platsen för utövande av prästerlig rösträtt i vissa fall

av herr Gustaf Adolf Danell, som — under förutsättning av bifall till sitt i
reservation vid B 2 framställda yrkande avseende omfattningen av den prästerliga
rösträtten — under åberopande av vad han anfört i reservationen vid B 2
hemställt, att kyrkomötet i stället för den av utskottet föreslagna lydelsen av
10 § tredje stycket förslaget till lag om biskopsval ville antaga följande, såsom
reservantens förslag betecknade, lydelse:

(Utskottets förslag) (Reservantens förslag)

Stiftsadjunkter, kyrkoherdar för
döva, föreståndare för diakonianstalt,
kyrkoherdar i svenska församlingar i
utlandet samt i 3 § avsedda befattningshavare
vid de kyrkliga centralstyrelserna
deltaga i valet i det kontrakt,
i vilket stiftets domkyrka är
belägen.

Stiftsadjunkter och kyrkoherdar
för döva, präster anställda vid de teologiska
fakulteterna, kyrkliga anstalter,
styrelser och skolor samt vid
statliga och kommunala skolor, ävensom
präster tjänstlediga för teologiska
studier deltaga i valet i det
kontrakt, inom vilket de äro kyrkoskrivna.
Kyrkoherdar i svenska församlingar
i utlandet deltaga i valet
i Uppsala kontrakt.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Särskilt yttrande:

av herrar biskopar Hylander och Josefson, herr Hassler och fröken Nordberg,
vilka anfört:

Vi anser, att Uppsala domkapitel vid ärkebiskopsval bort likställas med övriga
domkapitel och utgöra valkorporation liksom dessa. Vi motiverar detta med
att vi finner det opåkallat, att Uppsala domkapitel skall erhålla mindre inflytande
vid val av ärkebiskop än som tillkommer vart och ett av rikets övriga
domkapitel. I den stora valkorporationen för Uppsala stift kommer domkapitlets
fåtaliga röster att försvinna utan möjlighet att ge den vägledning, som vid
detta tillfälle bör lämnas av ärkestiftets eget domkapitel. Den föreslagna ordningen
innebär även att domkapitlet i Uppsala fråntas en rättighet och en
funktion, som det haft under många sekler. En lösning efter denna linje skulle
icke, därest ärkestiftets förslag behöll föreslagna röstvärden, minska ärkestiftets
inflytande vid ärkebiskopsval.

Med hänsyn emellertid till att ett genomförande av vår mening skulle rubba
hela lagförslagets uppbyggnad framställer vi intet yrkande i anledning av vår
mening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

109

JJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet injör Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 11 oktober 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lindström, Kling, Eden man,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Statsrådet af Geijerstam anför efter gemensam beredning med chefen för
justitiedepartementet följande.

I skrivelse till kyrkomötet den 28 juni 1963, nr 8, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av skrivelsen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, jämlikt
§ 87 mom. 2:o regeringsformen begärt kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet
godkände vid skrivelsen fogade förslag till lag om biskopsval och lag
angående upphävande av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 (nr 567) om
domkapitel.

I skrivelse den 3 oktober 1963, nr 35, har kyrkomötet, med bifogande av särskilda
utskottets i ärendet avgivna betänkande, nr 8, dels i anledning av förslaget
till lag om biskopsval förklarat, att kyrkomötet antager principen om vidgat
lekmannainflytande vid biskopsval och sålunda ansluter sig till förslagets ståndpunkt
i denna del, dels ock förklarat, att kyrkomötet godkänner genom Kungl.
Maj:ts förenämnda skrivelse framlagda förslag till lag om upphävande av 2 §
5 mom. lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel samt förslag till
lag om biskopsval med den ändringen att 2, 3, 5, 6, 10 och 14 §§ i detta förslag
erhåller av utskottet i betänkandet föreslagen lydelse.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet genom utdrag av protokollet inhämtas över
det av kyrkomötet för dess del godkända förslaget till lag om biskopsval, i vad
detta skiljer sig från det vid Kungl. Maj:ts skrivelse fogade förslaget.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Ingvar Carlsson

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 18 oktober 1963.

Närvarande:

justitieråden Rom ÄNGS,

Digman,

Nordström,
regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över ecklesiastikärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet den 11 oktober 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över ett av kyrkomötet för dess del godkänt förslag till lag om biskopsval, i vad
detta skilde sig från det vid Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8 till kyrkomötet fogade
förslaget i samma ämne.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av lagbyråchefen
Georg Ericsson.

Lagrådet yttrade:

Enligt 5 § i det av kyrkomötet för dess del godkända förslaget skola i varje
pastorat utses elektorer till det antal, som motsvarar antalet i pastoratet inrättade
tjänster såsom församlingspräst med undantag av sådana tjänster som
äro obesatta och ej uppehållas enligt förordnande. Den avgörande tidpunkten
för antalet elektorer blir med denna lydelse av paragrafen, liksom enligt Kungl.
Maj:ts förslag, i princip dagen för elektorsvalet. Emellertid bör, såsom i kyrkomötets
särskilda utskotts betänkande (s. 33) framhålles, domkapitlet redan vid
kungörandet av biskopsvalet företaga en beräkning av antalet sålunda röstgrundande
tjänster, och justering av antalet får sedermera ske i den mån det erfordras.
Det kan förutsättas, att domkapitlet ålägger sig återhållsamhet i fråga om
förordnanden som skulle på dylikt sätt rubba den verkställda beräkningen av
antalet elektorer. I den mån närmare föreskrifter skulle erfordras beträffande
förfarandet torde det ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda sådana (se 20 § i
förslaget).

I övrigt lämnas förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195 år 1963

111

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 25 oktober 1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Statsrådet af Geijerstam anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter lagrådets den 18 oktober 1963 avgivna utlåtande över det den
11 oktober 1963 till lagrådet remitterade av kyrkomötet för dess del godkända
förslaget till lag om biskopsval, i vad detta skiljer sig från det vid Kungl. Maj:ts
skrivelse nr 8 till kyrkomötet fogade förslaget i samma ämne.

Föredraganden anför följande.

Det av kyrkomötet antagna förslaget till lag om biskopsval skiljer sig från
det till kyrkomötet hänskjutna förslaget sakligt i följande hänseenden.

I valkorporationen vid biskopsval skall ingå, utöver de i Kungl. Maj :ts förslag
angivna prästerna, också präst, som vid tidpunkten för valet är anställd såsom
föreståndare för diakonianstalt, vilken är belägen inom stiftet.

Vid ärkebiskopsval skall i ärkestiftets valkorporation också ingå de tre präster,
som vid tidpunkten för valet är anställda som direktor för missionsstyrelsen,
direktor för diakonistyrelsen samt generalsekreterare vid sjömansvårdsstyrelsen.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall i varje pastorat utses lekmannaelektorer
till det antal, som motsvarar i pastoratet inrättade tjänster såsom församlingspräst.
Kyrkomötet har begränsat denna valkorporation så till vida, att tjänster
som är obesatta och inte heller uppehälles av vikarie inte får medräknas.

I några kyrkliga samfälligheter, i vilka de särskilda församlingarna — vilka
utgör s. k. cnförsamlingspastorat — inte har fullmäktige, skall enligt Kungl.
Maj:ts förslag val av elektorer ske på kyrkostämma. Kyrkomötet har föreslagit,
att valet i dessa fall skall förrättas av kyrkorådet eller, om inte heller sådant
finnes, på sätt Kungl. Maj:t förordnar. Vid kyrkorådets val av elektorer får
präst, som är röstberättigad vid biskopsvalet, inte deltaga.

De av kyrkomötet föreslagna ändringarna i Kungl. Maj:ts lagförslag innebär
inte sådana principiella avsteg från förslaget, att de rubbar grundsatserna däri.
Jag har inget att invända mot att i valkorporationen får ingå ytterligare det
fåtal präster, kyrkomötet föreslagit.

112

Kungl. Maj:ts -proposition nr 195 år 1963

Vad angår den av kyrkomötet föreslagna begränsningen i vissa fall av antalet
lekmannaelektorer i valkorporationen kan jag hysa förståelse för de skäl
som anförts till stöd härför. Att jag likväl ställer mig tveksam till förslaget sammanhänger
med att den av Kungl. Maj:t föreslagna ordningen, som utmärker
sig för enkelhet och fasthet, uppmjukas på ett sätt, som kan medföra risker för
att fel begås vid elektorsvalet. Såsom särskilda utskottet uttalat och lagrådet
ytterligare framhållit torde dock av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter kunna
ge erforderlig vägledning och stadga i förevarande avseende. Jag vill härvid
särskilt framhålla lagrådets uttalande, att domkapitlen ålägger sig återhållsamhet
i fråga om förordnanden, som skulle rubba den av domkapitlet verkställda
beräkningen av antalet lekmannaelektorer. Jag vill vidare uttala det angelägna
i att vid förordnanden av vikarier på vakanta tjänster vid tidpunkt, då biskopsval
är förestående, i första hand tjänster i de s. k. enprästpastoraten kommer
i fråga, så att inte genom en vakans på sådan tjänst pastoratets lekmän helt
utestänges från att deltaga i biskopsvalet. En erinran härom torde böra inflyta
i anvisningar till domkapitlen rörande valets förberedande och förrättande. I
betraktande av det nu anförda vill jag inte motsätta mig den av kyrkomötet
föreslagna ändringen.

Kyrkomötets förslag, att i några av de kyrkliga samfälligheterna i vilka kyrkofullmäktige
saknas i de särskilda församlingarna — tillika utgörande pastorat —
kyrkorådet i stället för kyrkostämman skall förrätta elektorsvalet, torde innebära
en sådan fördel i praktiskt avseende, att detsamma uppväger avsteget från
den av Kungl. Maj:t föreslagna principen, att valet alltid skall förrättas av det
representativa kyrkokommunala organet. Jag anser mig därför kunna godtaga
kyrkomötets förslag.

Vad beträffar övriga av kyrkomötet föreslagna ändringar i Kungl. Maj:ts lagförslag
är dessa en följd av nu av mig berörda ändringsförslag eller också av
redaktionell natur. Mot dessa har jag ingen erinran.

Föredraganden hemställer, att dels förslaget till lag om biskopsval av den
lydelse kyrkomötet godkänt, dels förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Jan Ståhl

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1963

113

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................... 1

Förslag till lag om biskopsval...................................... 3

Förslag till lag angående upphävande av 2 § 5 mom. lagen om domkapitel 7

Kungl. Maj :ts skrivelse nr 8 till kyrkomötet............................ 8

Lagförslag i skrivelse till kyrkomötet............................... 9

Utdrag av statsrådsprotokollet den 22 maj 1963 ........................ 13

Inledning........................................................ 13

Nuvarande ordning............................................... 11

Yalkorporationens sammansättning vid biskopsval................... 16

Röstningsförfarandet vid biskopsval................................ 33

Ärkebiskopsval .................................................. 35

Specialmotivering till lagförslagen .................................. 17

Hemställan ...................................................... 52

Lagrådets utlåtande den 20 juni 1963 .................................. 53

Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 juni 1963 ........................ 54

Kyrkomötets skrivelse nr 35 till Kungl. Maj:t.......................... 55

Särskilda utskottets betänkande nr 8.................................. 56

Recit betr. biskopsval ............................................ 57

Recit betr. ärkebiskopsval ........................................ 73

Recit betr. ändr. i lagen om domkapitel ........................... 83

Utskottet ....................................................... 34

Biskopsval ...................................................... 34

Ärkebiskopsval .................................................. 93

Utskottets hemställan ............................. 96

Utskottets lagtext ................................................ 96

Reservationer m. ................................................ 109

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 oktober 1963 .................... 109

Lagrådets utlåtande den 18 oktober 1963 .............................. 110

Utdrag av statsrådsprotokollet den 25 oktober 1963 .................... 111