Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1963

1

Nr 73

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 23
november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall, m. m.; given Stockholms
slott den 1 mars 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 23 november
1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall; och

2) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 25 november
1960 (nr 603) om bidrag till vanföra ägare av motorfordon.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till vissa tekniska ändringar i författningarna
om skatteförmåner för motorfordon som ägs av invalid. Sålunda
föreslås, att det nuvarande automatiska sambandet mellan befrielse från bilskatt
och frihet från den särskilda omsättningsskatten på motorfordon upphäves.
Härigenom möjliggöres en smidigare anpassning av bedömningen efter
de speciella förhållandena i varje särskilt fall. Vidare föreslås en uppmjukning
av föreskrifterna rörande förfarandet vid ansökan om s. k. bensinskattebidrag.

De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1963. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 73

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1963

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 23 november 1956 (nr 545)
angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 23 november 1956 angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall skall erhålla följande ändrade
lydelse.1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §• 6 §.

Har motorfordon, för vilket om- Har motorfordon, för vilket omsättningsskatt
utgått, i samband med sättningsskatt utgått, i samband med
fordonets upptagande första gången fordonets upptagande första gången
i bilregister funnits vara skattefritt i bilregister funnits vara skattefritt
jämlikt 2 § första stycket a), b) el- jämlikt 2 § första stycket a), b) eller
c) förordningen den 2 juni 1922 ler c) förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt, skall (nr 260) om automobilskatt, skall
kontrollstyrelsen, efter ansökan, för- kontrollstyrelsen, efter ansökan, förordna
om återbäring av erlagd om- ordna om återbäring av erlagd omsättningsskatt.
Vad nu sagts skall sättningsskatt. Vad nu sagts skall
ock gälla motorfordon som, när det ock gälla motorfordon som, när det
första gången upptagits i bilregister, första gången upptagits i bilregister,
befriats från skatteplikt jämlikt 2 § befriats från skatteplikt jämlikt 2 §
andra stycket nämnda förordning. andra stycket nämnda förordning,

såframt icke länsstyrelsen i samband
med beslutet om skattebefrielse förordnat
att återbäring av erlagd omsättningsskatt
ej skall äga rum. Sådant
förordnande må meddelas endast
om särskilda skäl äro därtill. De
närmare föreskrifter, som fordras till
ledning för länsstyrelsens prövning i
detta hänseende, meddelas av myndighet,
som Kungl. Maj.t bestämmer.

I fråga om besvär över länsstyrelses
beslut beträffande återbäring av
omsättningsskatt skall i tillämpliga
delar lända till efterrättelse vad i förordningen
den 2 juni 1922 om automobilskatt
är stadgat om besvär mot
beslut i fråga om frihet från sådan
skatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963. Förordningens bestämmelser
skola äga giltighet redan före ikraftträdandet med avseende på åtgärder,
som erfordras för tillämpningen därefter. Äldre bestämmelser skola
alltjämt lända till efterrättelse i fall, då framställning om befrielse från automobilskatt
gjorts före den 1 juli 1963.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1959:165.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1963

3

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 25 november 1960 (nr 603)
om bidrag till vanföra ägare av motorfordon

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 25 november 1960 om bidrag
till vanföra ägare av motorfordon skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

5 §•

Ärenden rörande---av läns styrelserna.

Ansökning om bidrag skall göras
hos den länsstyrelse, i vars bilregister
sökanden under den tid ansökningen
avser senast varit antecknad
såsom ägare av i 1 § avsett motorfordon.

Ansökning om bidrag skall göras
skriftligen inom tre månader från
bidragsårets utgång och skall innehålla
uppgift om

sökandens fullständiga namn, yrke,
hemvist och postadress;

den tid av bidragsåret sökanden
innehaft i 1 § avsett fordon; samt

fordonsslag och registreringsnummer.

(Föreslagen lydelse)

5 §•

Ärenden rörande---av läns styrelserna.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
1 mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Holm qvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om tekniska ändringar
i reglerna angående skattebefrielse för invalidfordon m. m. och anför
därvid följande.

I. Inledning

Invalidmotorcyklar med en maximihastighet av högst 30 kilometer i timmen
är automatiskt befriade från bilskatt. För andra motorfordon, som ägs
av invalid, kan länsstyrelse under vissa förutsättningar medge skattefrihet
genom särskilt beslut. Motorfordon, som enligt dessa regler är automatiskt
eller genom länsstyrelsens beslut frikallat från bilskatt, är även befriat från
den särskilda omsättningsskatten på motorfordon, och erlagd omsättningsskatt
skall återbäras till fordonsägaren. Vidare är ägare till sådant bilskattebefriat
motorfordon berättigad till ett s. k. bensinskattebidrag av allmänna
medel, motsvarande skatten på viss mängd bensin eller brännolja. Av hänsyn
till risken för missbruk av omsättningsskattefriheten har i anvisningarna
för tillämpningen av bestämmelserna om befrielse från bilskatt föreskrivits
vissa inskränkningar, när det gäller att medge frihet från sådan skatt
för nya fordon.

I en den 11 mars 1961 dagtecknad skrivelse hemställde länsstyrelsen i
Östergötlands län om sådana ändringar av gällande bestämmelser, att befrielse
från bilskatt kan medges och därmed bensinskattebidrag kan utgå
utan att därav följer frihet från omsättningsskatt.

Med anledning av länsstyrelsens framställning upprättades i oktober 1962
inom finansdepartementets rättsavdelning en promemoria angående vissa
frågor rörande beskattning av invalidfordon m. m. (stencilerad). Enligt i
promemorian framlagt förslag skulle länsstyrelse, där omständigheterna därtill
föranleder, kunna i samband med beslut om befrielse från bilskatt förordna,
att återbäring av erlagd omsättningsskatt ej skall äga rum. Härige -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1963

5

nom skulle sålunda det nuvarande automatiska sambandet mellan frågorna
om bilskattebefrielse och om omsättningsskattefrihet upphävas. Närmare
föreskrifter till ledning för länsstyrelsernas prövning i fråga om återbäring
av erlagd omsättningsskatt skall enligt promemorian, liksom fallet nu är
med frågan om bilskattefrihet, utfärdas av myndighet, som Kungl. Maj :t
bestämmer.

I departementspromemorian behandlas även frågan, om det tidigare nämnda
bensinskattebidraget som utgår till vanföra ägare av registrerade motorfordon
bör utgå även till vanföra ägare av moped. Frågan aktualiserades
genom en författningsändring, som trädde i kraft den 1 juli 1962 och som
innebar att vissa tunga invalidmotorcyklar överfördes till kategorien mopeder.
Då bensinskattebidrag inte utgår för moped, innebar författningsändringen
en motsvarande inskränkning av tillämpningsområdet för bidragsbestämmelserna.
Enligt vad föredragande departementschefen uttalade i propositionen
med förslag till nämnda författningsändring skulle frågan, om
denna borde föranleda ändrade bidragsbestämmelser, tagas upp till prövning
i ett senare sammanhang. I departementspromemorian uttalas, att någon
vidgning av bidragsrätten till att omfatta mopedägare inte torde böra vidtagas
för närvarande.

Över promemorian har efter remiss yttranden inkommit från kammarrätten,
riksrevisionsverket, kontrollstyrelsen, riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västerbottens,
Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Älvsborgs,
Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Jämtlands län, De vanföras riksförbund,
Svenska vanförevårdens centralkommitté, Svenska cykelfabrikant- &
grossistföreningen, Motorbranschens riksförbund samt Sveriges bilindustrioch
bilgrossistförening. De båda sistnämnda remissinstanserna har avgivit
gemensamt yttrande.

Vid yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län har fogats en promemoria
av föreståndaren för länsstyrelsens bilregister, medan länsstyrelsen i
Malmöhus län bifogat utlåtande av t. f. förste bilinspektören i länet. Vid
yttrandet från Svenska vanförevårdens centralkommitté har fogats utlåtanden
av Riksföreningen mot polio, vanföreanstalterna i Härnösand och i Hälsingborg,
Svensk ortopedisk förening samt Riksföreningen mot reumatism.

Förslaget att upphäva det automatiska sambandet mellan frågorna om
bilskattebefrielse och om omsättningsskattefrihet har tillstyrkts av samtliga
remissinstanser utom en. Den i departementspromemorian uttalade meningen,
att bidragsrätt för vanföra ägare av moped för närvarande ej bör införas,
har likaledes med något undantag godtagits av remissinstanserna.

I detta sammanhang synes lämpligt att taga upp en fråga, som rör förfarandet
vid ansökan om bensinskattebidrag till vanföra ägare av registrerade
motorfordon.

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sam/. Nr 73

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 73 år 1963

II. Sambandet mellan bilskattefrihet, bidragsrätt och omsättningsskattefrihet
Gällande bestämmelser m. m.

Motorcykel, vilken är inrättad som invalidfordon och vars maximihastighet
inte överstiger 30 kilometer i timmen, är enligt 2 § första stycket c) förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt frikallad från skattskyldighet
enligt denna förordning. I fall, då sådan automatisk skattefrihet
inte föreligger, äger länstyrelse enligt 2 § andra stycket samma förordning
medge befrielse från skatteplikt för vissa slag av motorfordon under förutsättning
att ifrågavarande fordon ägs av höggradigt vanför person, som innehar
körkort för förande av fordonet och som för sin huvudsakliga förvärvsverksamhet
eller för sin utbildning är varaktigt beroende av fordonet såsom
fortskaffningsmedel. Fordon, för vilka länsstyrelse kan medge skattefrihet
enligt denna bestämmelse, är personbilar med en tjänstevikt av högst 1 800
kilogram, lastbilar utrustade med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri
och med en tjänstevikt av högst 1 800 kilogram samt motorcyklar.

De närmare föreskrifter, som fordras för tillämpningen av de nu återgivna
bestämmelserna om länsstyrelses befogenhet att medge frihet från bilskatt,
meddelas enligt 2 § tredje stycket bilskatteförordningen av myndighet,
som Kungl. Maj :t bestämmer. I kungörelse den 15 maj 1959 (nr 164) uppdrogs
åt pensionsstyrelsen att, efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
och medicinalstyrelsen, meddela sådana föreskrifter. Pensionsstyrelsens
uppgifter har senare övertagits av riksförsäkringsverket.

Enligt 6 § förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall är fordon, vilket enligt bl. a. 2 § första
stycket c) bilskatteförordningen funnits vara frikallat från bilskatteplikt eller
vilket enligt 2 § andra stycket samma förordning av länsstyrelse befriats
från bilskatteplikt, även befriat från omsättningsskatt. Då frågan om befrielse
från bilskatt i flertalet fall prövas i samband med att fordonet första
gången registreras medan skattskyldighet för omsättningsskatt i regel inträder
redan vid leverans från tillverkare eller importör till köpare, sker befrielsen
från omsättningsskatt i form av återbäring av erlagd sådan skatt efter
ansökan hos kontrollstyrelsen.

Sitt nuvarande innehåll fick 2 § andra stycket bilskatteförordningen genom
förordning den 15 maj 1959 (nr 163) om ändrad lydelse av nämnda
paragraf. Denna ändring trädde i kraft den 1 januari 1960. Dessförinnan
gällde som förutsättning för befrielse från skatteplikt i detta hänseende, att
fordonet var en som invalidfordon inrättad personbil. Vidare krävdes, att
fordonet ägdes av en invalid. Vid prövning av ärende om befrielse skulle
hänsyn tagas till invaliditetens art och grad samt till behovet av bil för förvärvsverksamhet
eller utbildning. Samtidigt med att möjligheten till befrielse
från bilskatt enligt 2 § andra stycket bilskatteförordningen sålunda utvidgades
vidtogs motsvarande ändring av bestämmelserna om befrielse från

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 73 år 1963

omsättningsskatt. Detta skedde genom förordning den 15 maj 1959 (nr 165)
om ändrad lydelse av 6 § förordningen angående sådan skatt. Detta författningsrum
fick därigenom sitt nuvarande innehåll.

De här berörda författningsändringarna grundades på ett av 1956 års invalidfordonsutredning
den 17 januari 1958 avgivet betänkande med förslag
till ändrade bestämmelser om beskattningen av invalidfordon. I betänkandet
påpekades, att utvidgningen av möjligheten till befrielse från omsättningsskatt
i vissa fall kunde leda till missbruk av skattefriheten i detta avseende.
I prop. 1959: 77 med förslag till förordning angående ändrad lydelse
av 2 § bilskatteförordningen tog departementschefen upp denna fråga. Han
anförde därvid (s. 36).

Genom avskaffandet av kravet på invalidaggregat kan emellertid — såsom
utredningen påpekat — risk uppkomma för missbruk av omsättningsskattefriheten.
Det skulle sålunda enligt utredningen kunna tänkas att till skattefrihet
berättigad invalid köper och säljer fabriksnya fordon i rask följd.
När invaliden säljer fordonet utgår nämligen icke omsättningsskatt, enär
fordonet då är begagnat. Å andra sidan kan stundom fullt legitimt behov föreligga
av att kort tid efter förvärvet avyttra skattefritt inköpt fordon. Till
förhindrande av missbruk har utredningen anvisat en lösning av det föreliggande
problemet, vilken även tar hänsyn till de legitima transaktionerna.
Enligt utredningens förslag bör nämligen länsstyrelserna endast då synnerliga
skäl föreligga medgiva befrielse från fordonsskatt för fabriksnytt fordon,
om ett av invaliden tidigare såsom fabriksnytt förvärvat och skattebefriat
fordon försålts av invaliden inom tre år från första registreringsdagen.
Givet är att vid länsstyrelsens prövning av huruvida invaliden har behov av
motorfordon, tiden för tidigare innehav av sådant fordon får betydelse. Utan
att genom uttrycklig författningsbestämmelse binda länsstyrelserna vid viss
tidsgräns härvidlag, bör likväl framhållas att kortare tids innehav av ett
och samma fordon i regel tyder på att behovet är mindre utpräglat. Skattebefrielse
synes därför icke utan särskild prövning i förevarande hänseende
böra ifrågakomma, därest tidigare skattebefriat fordon försålts inom jämförelsevis
kort tid efter förvärvet. Den av utredningen förordade tidsperioden,
tre år, kan anses utgöra en lämplig riktpunkt för avgränsningen av de fall,
där den särskilda prövningen bör sätta in.

I de av pensionsstyrelsen utfärdade anvisningarna för tillämpningen av
2 § andra stycket bilskatteförordningen, vilka fortfarande gäller, uttalas, att
endast i rena undantagsfall behov av fabriksnytt fordon torde anses föreligga
om fordonet ersätter ett annat av invaliden innehaft fordon vilket såsom
fabriksnytt registrerats på invaliden mindre än tre år före förvärvet av
ersältningsfordonet. Enligt anvisningarna skall länsstyrelserna vid tillämpning
av bestämmelserna om frihet från fordonsskatt inte medge ny befrielse
för fabriksnytt fordon, om ett av invaliden tidigare såsom fabriksnytt förvärvat
och skattebefriat fordon sålts av invaliden inom tre år från första registreringsdagen,
såvida inte synnerliga skäl föranleder till ny befrielse.

Ägare av motorfordon, som jämlikt 2 § första stycket c) bilskatteförordningen
är frikallat från skatteplikt eller för vilket befrielse från skatteplikt
medgivits enligt 2 § andra stycket samma förordning, är enligt förordningen
den 25 november 1960 (nr 603) om bidrag till vanföra ägare av motor -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1963

fordon, vilken trädde i kraft den 1 juli 1961, berättigad till bidrag av allmänna
medel. Detta s. k. bensinskattebidrag är för helt år beräknat till belopp,
som motsvarar skatten för viss i förordningen angiven mängd bensin
eller brännolja, och utgår i efterskott för bidragsår, varmed förstås tiden den
1 juli—den 30 juni. Berättigad till bidrag är den, som under sistförflutna bidragsåret
varit i bilregister antecknad såsom ägare till det från skatteplikt
frikallade fordonet.

Framställningen från länsstyrelsen i Östergötlands län

I sin skrivelse hemställde länsstyrelsen, såsom inledningsvis nämnts, om
sådana ändringar av bestämmelserna rörande befrielse från skatt på invalidfordon,
att befrielse från bilskatt kan medges och därmed bensinskattebidrag
kan utgå utan att därav följer frihet från omsättningsskatt.

Länsstyrelsen erinrar i skrivelsen till en början om det samband, som
enligt nuvarande bestämmelser finns mellan de olika skatteförmånerna, och
anför därvid.

Om en invalid inom treårsperioden köper fabriksnytt fordon utan att synnerliga
skäl föreligger, medför detta ej blott att han måste betala omsättningsskatt
för det nya fordonet utan även att han under en längre eller kortare
tid måste dels betala bilskatt för fordonet dels ock går miste om bidrag
enligt Kungl. Maj :ts förordning den 25 november 1960, nr 603, om bidrag
till vanföra ägare av motorfordon. Sistnämnda påföljd är otillfredsställande
ej minst med hänsyn till att det ofta är en mycket känslig omdömesfråga
att avgöra om tillräckliga skäl föreligga för bilbyte i det enskilda fallet. Då
ärendet kommer till länsstyrelsens prövning, kan det t. ex. vara svårt att
fastställa om den bil invaliden tidigare ägt vid tiden för bilbytet var i sådant
skick, att inköp av ny bil kan anses motiverat. Det har också visat sig, att
invaliderna vid bilbyte ofta ej haft en tanke på att det kunde medföra ovan
angivna konsekvenser. Någon möjlighet för invaliderna att låta köpet gå åter
då de upplysts om konsekvenserna torde ytterst sällan finnas.

Länsstyrelsen ansåg, att de här återgivna bestämmelserna i många fall
medförde obilliga resultat och att handläggningen av ärendena angående omsättningsskatt
för invalidfordon skulle kunna förenklas om de handlades av
länsstyrelserna i samband med frågorna rörande befrielse från bilskatt för
sådana fordon.

Under åberopande av vad länsstyrelsen sålunda anfört hemställdes i skrivelsen
om ändring av bestämmelserna angående skatt för invalidfordon, så
att bilbyte inom den angivna treårsperioden väl kunde medföra att invaliden
ej erhöll befrielse från omsättningsskatt men att han för övrigt erhöll skattebefrielse
och bidrag i enlighet med vad som skulle varit fallet om bilbytet ej
skett. Enligt länsstyrelsen syntes detta kunna ske genom en sådan ändring
av författningsbestämmelserna, att länsstyrelserna i samband med beslut
angående befrielse från bilskatt skulle besluta huruvida vederbörande jämväl
skulle erhålla återbäring av erlagd omsättningsskatt. I författningstexten
borde, menade länsstyrelsen, anges, när rätt till återbäring ej skulle föreligga -

Kungl. Maj. ts proposition nr 73 år 1963

9

Departementspromemorian

I promemorian erinras till en början om att de uttalanden angående nödvändigheten
att hindra missbruk av bestämmelserna rörande skattefrihet
för invaliders motorfordon, som gjordes i samband med tillkomsten av nuvarande
regler i ämnet, tog sikte på risken att omsättningsskattefriheten
skulle missbrukas genom inköp och försäljningar i rask följd av fabriksnya
fordon. Eftersom omsättningsskattefriheten följer av befrielsen från bilskatt,
utformades, heter det vidare, även pensionsstyrelsens anvisningar för
tillämpningen av reglerna om bilskattebefrielse med hänsyn till önskemålet
att förebygga missbruk av omsättningsskattefriheten.

I promemorian framhålles, att missbruk av en möjlighet till befrielse
från enbart bilskatt knappast kan uppkomma genom täta byten av motorfordon
och att sådana fordonsbyten inte heller torde medföra missbruk av
den tidigare omnämnda bidragsrätten. Däremot kan tiden för innehav av
förut ägt fordon, såsom det vidare framhålles, påverka bedömningen i fråga
om invalidens behov av fordonet och därmed frågan om befrielse från bilskatt.

Härefter konstateras i promemorian, att delvis skilda synpunkter sålunda
gör sig gällande vid bedömningen av frågan om frihet från bilskatt och av
samma fråga beträffande omsättningsskatt. Det kan därför, heter det, förefalla
irrationellt att låta länsstyrelsens bedömande i det förra hänseendet
i samtliga fall bli avgörande även i det senare hänseendet, något som ofta
kan leda till obilliga resultat.

På grund av de nu redovisade övervägandena föreslås i promemorian, att
den automatiska sammankopplingen av frågorna om bilskattebefrielse och
om omsättningsskattefrihet upphäves. Därvid bör man dock, framhålles det,
som huvudregel behålla den nuvarande bestämmelsen i 6 § förordningen
angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall, enligt vilken återbäring
av erlagd omsättningsskatt skall ske när länsstyrelse vid första registreringen
av motorfordon med stöd av 2 § andra stycket bilskatteförordningen
befriat fordonet från bilskatt. Till denna bestämmelse bör enligt
promemorian fogas en bestämmelse av undantagskaraktär, varigenom länsstyrelsen
bemyndigas att, där omständigheterna det föranleder, i samband
med beslut om befrielse från bilskatt förordna att återbäring av erlagd omsättningsskatt
ej skall äga rum.

I promemorian behandlas därefter frågan om närmare föreskrifter till
ledning för länsstyrelsens prövning, huruvida omsättningsskattefrihet skall
medges eller ej. Sådana föreskrifter bör, heter det, inte lämnas i författningstexten
utan — liksom fallet är beträffande bilskatten — meddelas av
myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer. Viss tvekan uttalas om vilken
myndighet som bör få i uppdrag att utfärda föreskrifterna. Enligt promemorian
är det dock lämpligast att låta riksförsäkringsverket utfärda föreskrifterna.
Därvid bör emellertid samråd äga rum med — utom, såsom
enligt nuvarande regler, arbetsmarknadsstyrelsen och medicinalstyrelsen —
även kontrollstyrelsen.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 73 år 1963

Remissyttrandena

Såsom inledningsvis nämnts, har praktiskt taget samtliga remissinstanser
tillstyrkt det i promemorian framlagda förslaget eller lämnat detta utan
erinran. Endast en remissmyndighet, länsstyrelsen i Södermanlands län,
har avstyrkt förslaget.

Riksförsäkringsverket förklarar, att olägenheter är förenade med den nuvarande
sammankopplingen av frågorna om befrielse från bilskatt och omsättningsskatt.
Det i promemorian framlagda förslaget tillstyrkes därför.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, som intar samma ståndpunkt, förklarar, att
de nuvarande reglerna i vissa fall kan leda till obilliga resultat. Länsstyrelsen
i Jämtlands län finner förslaget ändamålsenligt.

Medicinalstyrelsen uttalar tillfredsställelse över att den automatiska sammankopplingen
av frågorna om befrielse från bilskatt och om frihet från
omsättningsskatt upphör genom den föreslagna författningsändringen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att den restriktivitet, som med
hänsyn till risken för missbruk av omsättningsskattefriheten enligt gällande
föreskrifter måste iakttagas vid bedömning av frågan om befrielse från bilskatt
vid byte av invaliders fordon, i vissa fall kan leda till mindre tillfredsställande
resultat. Länsstyrelsen finner därför den i promemorian föreslagna
undantagsregeln väl motiverad.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser likaledes, att den föreslagna
författningsändringen är önskvärd och att den bör genomföras. Länsstyrelsen
anför vidare.

Invalider, som åtnjuta skattebefrielse, torde merendels känna till »3-årsregeln»
och inrätta sig därefter. Många önska dock byta fordon tidigare
utan att kunna anföra tillräckliga skäl för skattebefrielse för det nya fordonet.
Det förekommer icke sällan underhandsförfrågningar om möjligheten
att erhålla skattebefrielse vid fordonsbyte. Som skäl för fordonsbyte före
3-årsperiodens utgång anföres vanligen, att det fordon invaliden innehar är
i behov av en genomgripande och kostsam reparation och att det skulle vara
ekonomiskt fördelaktigt att köpa nytt fordon. Kalkylen grundas merendels
på den förutsättningen, att invaliden skall slippa omsättningsskatt för
det nya fordonet. Det har dock förekommit, att invalid förklarat sig icke påkalla
återbäring av omsättningsskatt. Som skäl för täta fordonsbyten anföres
också, att en invalid med hänsyn till sin hjälplöshet måste ha ett fordon,
som han kan lita på. Invaliden kan icke reda sig, om han skulle råka ut för
motorstopp.

De vanföras riksförbund anser, att ett bilbyte bör kunna anses fullt legitimt
och inte medföra förlust av rätten till bilskattebefrielse eller till bidrag
även om bytet sker inom treårsperioden. Förbundet anför vidare.

Invalidernas årliga körbehov är mycket olika. Bilen är en utpräglad serieprodukt
och konstruktionerna uppvisar i många fall prov på dålig kvalitet,
även när det gäller samma fabrikat. Dyrbara skador kan uppkomma på fordonet,
som tvingar bilägaren att överväga ett bilbyte tidigare än han förutsett.
Det är överhuvud taget en mycket vansklig uppgift att bedöma, när en
bil är i behov av att ersättas med ett annat fabriksnytt fordon. Motorexpertisen
demonstrerar i dessa frågor en divergerande uppfattning. Förhål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1963

11

landena är i flertalet fall sådana, att det i praktiken är förenat med stora
svårigheter att med anspråk på teknisk tillförlitlighet avgöra när ett bilbyte
av tekniska orsaker kan motiveras med »synnerliga skäl».

Den föreslagna författningsändringen innebär, framhåller förbundet slutligen,
en välkommen lättnad inom det berörda området.

Länsstyrelsen i Stockholms län tar upp frågan om partiell restitution av
omsättningsskatten och hänvisar i denna del till en promemoria av föreståndaren
för länsstyrelsens bilregister. I fråga om bedömningen av skälen
för skattebefrielse vid fordonsbyte inom treårsperioden heter det i denna
promemoria.

Det kanske här kan vara svårt att kontrollera om den bil invaliden tidigare
ägt vid tiden för bilbytet var i sådant skick, att inköp av ny bil kan
anses motiverat. Intyg från bilfirma eller bilverkstad om bilens beskaffenhet
styrker dock i allmänhet invalidens försäkran om fabrikationsfel eller
andra liknande fel. Sådana fel anses då utgöra tillräckliga skäl för bilbytet
och därmed också för rätten till återbäring av omsättningsskatt. Det är
föga troligt att missbruk av omsättningsskattefriheten överhuvud taget förekommer,
enär de flesta av dessa fordon är försedda med invalidaggregat,
som invaliden själv bekostat, eller på andra sätt är inrättade för invaliden.

I promemorian förklaras, att de nu tillämpade anvisningarna för bedömningen
av frågan om skattebefrielse hindrar invaliden från att utnyttja de
ekonomiska fördelar som ett bilbyte efter ett visst antal körda mil innebär.
En bilägares vinst, heter det, blir förhållandevis större, om bilen avyttras
efter 3 000 mil, än om den avyttras efter 4 000 mil, då bilreparation på grund
av förslitning kan bli aktuell. Vidare heter det.

Då en viss körd sträcka som regel motsvarar det antal år fordonsägaren
brukat bilen från registreringsdagen, drygt 1 000 mil per år, torde det aktuella
milantalet, 3 000 mil, infalla när fordonsägaren brukat bilen under en tid
av 2—3 år. Det är just under denna tid ett bilbyte kan bli aktuellt även för
invaliden.

Ur ren humanitär- och rättvisesynpunkt föreslås därför, att invaliden erhåller
rätt till återbäring av omsättningsskatt även om den stipulerade tiden
för bilbytet, 3 år, ännu ej utgått med exempelvis

1/3 av omsättningsskatten om bilbytet sker mer än sex men högst 18 månader
från registreringsdagen, med

2/3 av omsättningsskatten om bytet sker efter 18 månader men högst
30 månader från registreringsdagen och med

hela omsättningsskatten om bytet sker efter mer än 30 månader från
registreringsdagen samt

att länsstyrelsen härvid i sitt beslut om befrielse från bilskatt upptar registreringsdata
såväl för det nya som det utbytta fordonet.

Det nu framförda förslaget innebär, heter det vidare i promemorian, att
invaliden själv kan avgöra när han från ekonomisk synpunkt vill byta sin
bil och att länsstyrelsen automatiskt befrias från bedömningen, huruvida
tillräckliga skäl föreligger för bilbytet, samt att återbäring av omsättningsskatt
kan ske efter grunder, som främjar ett enkelt och rättvist system. Enligt
promemorian behöver i sådant fall ej införas någon särregel beträffande

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1963

prövning av omsättningsskattebefrielsen, utan kontrollstyrelsen kan liksom
hittills förordna om återbetalning av omsättningsskatt med ledning av uppgifter
om registreringsdata från invalidens exemplar av skattebeslutet. I anvisningarna
bör då, framhålles det slutligen, föreskrivas skyldighet för länsstyrelse
att i beslut om skattebefrielse ange registreringsdata för berörda
fordon.

Rätt att i vissa fall förordna om partiell återbäring föreslås också av länsstyrelsen
i Östergötlands län.

En remissmyndighet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, ifrågasätter,
om inte en invalid bör få möjlighet att hos länsstyrelsen söka förhandsbesked
angående möjligheten till återbäring av omsättningsskatt. Länsstyrelsen
framhåller, att det för den som vill byta fordon måste vara högst angeläget
att innan bytet kommer till stånd få besked huruvida han slipper
omsättningsskatt för det nya fordonet eller ej.

Några remissmyndigheter berör frågan om de föreskrifter, som enligt promemorieförslaget
skall utfärdas till ledning för länsstyrelsens prövning.

Riksförsäkringsverket har inte något att erinra mot att verket får i uppdrag
att utfärda anvisningarna. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner riksförsäkringsverket
mest lämpat att, efter samråd med de i departementspromemorian
föreslagna myndigheterna, utfärda ifrågavarande anvisningar.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det mest ändamålsenligt, att anvisningar
för länsstyrelsernas prövning av frågan om frihet från omsättningsskatt
utfärdas av samma myndighet som svarar för de riktlinjer efter vilka
länsstyrelserna nu prövar befrielse från bilskatt.

De vanföras riksförbund framhåller, att vid utformandet av föreskrifterna
frågan om vad som skall anses vara »viss kortare tid» i detta sammanhang
är av synnerlig vikt. Förbundet anför vidare.

Enligt förbundets mening torde nödvändigheten av en tidsgräns kunna
ifrågasättas. En enklare administrativ ordning skulle självfallet medföra
kostnadsbesparingar. Om en tidsregel kan anses motiverad, får man sannolikt
samma effekt, om gränsen sättes vid ett år i stället för tre år. Genom en
begränsning av tidsfaktorn till ett år torde antalet prövningsfall bli obetydligt.
Omständigheter, som kan föranleda byte av bil inom en så snävt tilltagen
tidsrymd, bör vara väl kvalificerande, t. ex. omfattande kollisionsskador
och motorhaverier.

Länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrker den i promemorian föreslagna
författningsändringen. Enligt länsstyrelsens mening utgör de skäl, som
anförts i promemorian, inte tillräcklig grund för en sådan ändring. De
spörsmål, som har samband med den föreslagna ändringen, bör enligt länsstyrelsens
mening bli föremål för ytterligare utredning. Därvid synes, fortsätter
länsstyrelsen, samtidigt böra övervägas, om inte — i rationaliseringssyfte
— nuvarande system skall helt slopas och ersättas med ett summariskt
bestämt, lika bidrag till alla vanföra av ifrågavarande kategori. I avvaktan
på en sådan utredning synes enligt länsstyrelsens mening någon ändring av
nuvarande bestämmelse ej vara påkallad.

Kungl. Mcij. ts proposition nr 73 år 1963

13

Departementschefen

Enligt gällande bestämmelser medför frikallelse från skyldighet att betala
bilskatt för ett motorfordon, som ägs av invalid, automatiskt befrielse
från den särskilda omsättningsskatten på motorfordon. Med bilskattebefrielsen
följer även rätt till så kallat bensinskattebidrag, som är avsett att
motsvara skatten på förbrukade drivmedel. De båda senare skatteförmånerna
kan ej vinnas utan att frihet från bilskatt föreligger. Såsom framhölls
då möjligheten att vinna befrielse från omsättningsskatt tillkom, kan denna
förmån inbjuda till missbruk genom täta inköp och försäljningar av skattebefriade
fordon. För att hindra sådant missbruk förutsattes som regel en
särskild prövning av invalidens behov av fordon i fall, där ett tidigare skattebefriat
fordon sålts inom jämförelsevis kort tid efter förvärvet. Såsom en
riktpunkt för avgränsningen av de fall, där sådan särskild prövning borde
äga rum, angavs en tid av tre år.

Den automatiska sammankopplingen av bilskattefriheten och befrielsen
från omsättningsskatt har medfört, att den som inte ansetts böra erhålla
befrielse från omsättningsskatt ej heller kunnat bli fri från bilskatt eller erhålla
bensinskattebidrag. Täta fordonsbyten kan emellertid inte innebära
missbruk vare sig av bilskattefriheten eller av rätten till bensinskattebidrag.

Den hittillsvarande ordningen kan, såsom omvittnats från flera håll, i vissa
fall leda till obilliga resultat. För att hindra befarade missbruk av omsättningsskattefriheten
kan nämligen länsstyrelsen av principiella skäl anse
sig tvungen att vid fordonsbyte vägra en i och för sig motiverad befrielse
från bilskatt, som invaliden åtnjutit för det fordon han tidigare ägt. Härigenom
förlorar han även rätten till bensinskattebidrag. Invaliden blir sålunda
efter fordonsbytet skattemässigt sämre ställd än före bytet.

Praktiska svårigheter kan även vara förenade med den avvägning, som
länsstyrelsen har att göra mellan å ena sidan risken för missbruk och å andra
sidan de av fordonsägaren åberopade skälen för fordonsbyte. Resultatet
av denna avvägning i enskilda fall kan te sig stötande för fordonsägaren.
Särskilt kan detta bli fallet, när ägaren vid fordonsbytet inte känt till de
restriktiva förutsättningarna för skattebefrielse efter sådant byte.

De nu anförda omständigheterna motiverar enligt min mening en ändring,
som ger möjlighet att undvika de här berörda konsekvenserna av gällande
regler. I detta syfte bör, såsom föreslagits i promemorian och överlag tillstyrkts
under remissbehandlingen, det automatiska sambandet mellan frågorna
om bilskattebefrielse och om omsättningsskattefrihet upphävas.

Som huvudregel bör fortfarande gälla den nuvarande bestämmelsen i 6 §
förordningen angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall, enligt
vilken återbäring av erlagd omsättningsskatt skall ske när länsstyrelsen vid
första registreringen av motorfordon med stöd av 2 § andra stycket bilskatteförordningen
befriat fordonet från bilskatt. Till denna bestämmelse bör
emellertid fogas en regel av undantagskaraktär, varigenom länsstyrelsen bemyndigas
att, när särskilda skäl är därtill, i samband med beslut om befrielse

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1963

från bilskatt förordna att återbäring av erlagd omsättningsskatt ej skall äga
rum. Denna undantagsbestämmelse blir tillämplig i fall, där länsstyrelserna
enligt nuvarande ordning, för att undvika missbruk av omsättningsskattefriheten,
varit hänvisade att vägra befrielse från bilskatt, alltså främst fall
av fordonsbyte inom viss kortare tid efter förvärvet av det utbytta fordonet.
Införande av denna särregel för prövningen av frågan om omsättningsskattefrihet
medför, att frågan om befrielse från bilskatt kan bedömas med hänsyn
enbart till de synpunkter som varit bestämmande för tillkomsten av den
senare skatteförmånen.

Det av ett par remissinstanser framföra förslaget om möjlighet till partiell
återbäring av omsättningsskatt synes innebära en alltför detaljmässig reglering
i förhållande till det praktiska värdet av en sådan möjlighet. Skälig
hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet torde kunna tagas genom
den prövning, som blir möjlig genom de nu föreslagna reglerna. Inte
heller synes tillräckliga skäl finnas att införa ett särskilt förfarande med
bindande förhandsbesked i omsättningsskattefrågor. Erforderliga upplysningar
om länsstyrelsens bedömning av sådana frågor torde vid förfrågan
kunna erhållas under hand.

Såsom påpekats i promemorian, bör närmare föreskrifter till ledning för
länsstyrelsens prövning, huruvida omsättningsskattefrihet bör medges eller
ej, inte lämnas i författningstexten utan meddelas av myndighet, som Kungl.
Maj :t bestämmer. Det torde vara mest ändamålsenligt att lämna detta uppdrag
åt riksförsäkringsverket, som också har att utfärda anvisningar i fråga
om befrielse från bilskatt. Vid utformandet av föreskrifterna bör, såsom föreslagits
i promemorian, samråd äga rum med arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen
och kontrollstyrelsen.

De nu gällande anvisningarna i fråga om bilskattebefrielse torde kunna
tjäna till ledning vid utfärdandet av föreskrifter rörande omsättningsskattefrihet.
Jag vill emellertid framhålla, att den tidsperiod om tre år som angavs
vid tillkomsten av omsättningsskattefriheten, såsom jag tidigare nämnt,
endast var avsedd som en riktpunkt för avgränsningen av de fall där en särskild
prövning av invalidens fordonsbehov bör sätta in. Vid fordonsbyte inom
kortare tid än den sålunda angivna blir alltså frågan om frihet från omsättningsskatt
beroende av de skäl för bytet som fordonsägaren kan förebringa.
I detta hänseende bör självfallet hänsyn tagas till individuella förhållanden,
såsom ägarens körbehov och behov av tillförlitligt fordon. Framhållas
må även, att den särskilda prövningen ej bör hindra en invalid från att på
sedvanliga ekonomiska grunder avgöra om ett fordonsbyte är motiverat eller
ej.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1!)63

15

III. Fråga om bidrag till vanföra ägare av moped
Gällande bestämmelser m. m.

Från skatteplikt enligt bilskatteförordningen frikallas, såsom framgår av
föregående avsnitt, genom bestämmelse i 2 § första stycket c) i samma förordning
motorcykel, vilken är inrättad som invalidfordon och vars maximihastighet
inte överstiger 30 kilometer i timmen. I annat fall kan länsstyrelse
enligt 2 § andra stycket 3 i förordningen, såsom även tidigare nämnts,
medge befrielse från skatteplikt för motorcykel, om denna äges av höggradigt
vanför person som innehar körkort för förande av fordonet och som
för sin huvudsakliga förvärvsverksamhet eller för sin utbildning är varaktigt
beroende av fordonet såsom fortskaffningsmedel.

Enligt 1 § förordningen den 5 maj 1960 (nr 134) om mopeder i dess före
den 1 juli 1962 gällande lydelse förstods i förordningen med moped sådan
lätt motorcykel, vars motor hade en cylindervolym ej överstigande 50 kubikcentimeter
och vilken var konstruerad för en hastighet av högst 30 kilometer
i timmen. Denna bestämmelse ändrades genom förordning den 6 juni
1962 (nr 265), vilken trädde i kraft den 1 juli 1962. Enligt 1 § mopedförordningen
i dess därefter gällande lydelse skall med moped förstås även tung
motorcykel med tjänstevikt av högst 100 kilogram, om den är inrättad som
invalidfordon och i övrigt uppfyller de tidigare angivna villkoren för moped.
Som lätt motorcykel anses enligt 1 § 3 mom. vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648) motorcykel med tjänstevikt av högst 75 kilogram
och som tung motorcykel sådan motorcykel som har en tjänstevikt överstigande
75 kilogram.

Vägtrafikförordningens bestämmelser gäller i huvudsak ej för moped.
Sålunda föreligger inte registreringsskyldighet för sådant fordon. Bilskatteförordningen
är tillämplig endast på registreringspliktiga motorfordon. På
grund av anknytningen till bilskatteförordningen gäller följaktligen förordningen
om bidrag till vanföra ägare av motorfordon inte för ägare av moped.

Genom den ändring av 1 § mopedförordningen, för vilken nu redogjorts,
kom således vissa motorcyklar, som enligt tidigare bestämmelser varit hänförliga
under 2 § första stycket c) eller andra stycket bilskatteförordningen,
att anses som mopeder. Denna förändring avser invalidmotorcyklar med en
tjänstevikt, som överstiger 75 men ej 100 kilogram och som i övrigt uppfyller
villkoren för moped. Ägare till sådana motorcyklar blir därmed ej berättigade
till de bidrag, som utgår till vanföra ägare av motorfordon. Denna
konsekvens av ändringen i 1 § mopedförordningen redovisades i prop. 1962:
155 (s. 45) med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648), m. m. Enligt vad föredragande departementschefen
därvid anförde skulle frågan, huruvida den i propositionen föreslagna
ändringen av mopedförordningen borde föranleda ändrade bidragsbestämmelser,
upptagas till prövning i ett senare sammanhang.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1963

Departementspromemorian

I promemorian påpekas till en början, att de gällande reglerna om bidrag
till vanföra ägare av motorfordon är att betrakta som provisoriska i avvaktan
på resultatet av den allmänna översyn av vägtrafikens beskattning, som
ingår i det åt 1953 års trafikutredning lämnade uppdraget.

De motorcyklar, som berörs av den nu genomförda ändringen av mopedförordningen,
torde, heter det vidare i promemorian, så gott som uteslutande
vara sådana, som enligt tidigare bestämmelser varit automatiskt frikallade
från skatteplikt enligt 2 § första stycket c) bilskatteförordningen. Härom
anförs.

Det kan förefalla mindre önskvärt att en författningsändring, som tillkommit
för att i vissa hänseenden öka möjligheterna för invalider att anskaffa
motorfordon, medför att möjligheten till det här ifrågavarande bidraget
försvinner. Skäl för skattelindring torde emellertid kunna åberopas beträffande
ägare av moped i allmänhet och således inte endast i fråga om de
motorcyklar, som genom den berörda författningsändringen nu överförts
till kategorien moped. Trots detta har mopedägare hittills inte ansetts böra
ifrågakomma för de skattelindringsbidrag, som i övrigt utgår till vanföra
ägare av motorfordon.

I promemorian heter det vidare, att det under förarbetet till de nuvarande
bidragsbestämmelserna lär ha övervägts att låta dessa omfatta även mopeder
men att så inte kom att bli fallet. Anledningen härtill torde enligt
promemorian ha varit dels de tekniska svårigheter, som bedömts föreligga
att beträffande icke registrerade fordon få en formell anknytning av bidragsrätten
till ägaren av visst fordon, dels uppfattningen att de bidragsbelopp,
som kunde bli aktuella beträffande mopeder, är alltför små för att motivera
särskilda bestämmelser. Enligt promemorian torde de skäl, som vid
tillkomsten av bidragsförordningen ansågs föreligga mot att låta denna omfatta
även mopeder, alltjämt vara för handen.

Vad först de tekniska svårigheterna angår framhålles i promemorian följande.

Rätten till bidrag är för närvarande enligt 2 § i förordningen knuten till
registreringen och den i samband därmed konstaterade eller medgivna friheten
från skatt enligt automobilskatteförordningen samt till innehavet av
fordonet. Beträffande moped kan sådan anknytning inte ske till någon registrering
eller till myndighets skattebeslut. Man är därför i första hand hänvisad
att anknyta enbart till innehavet. För att ha någon kontrollmöjlighet
torde detta därvid böra styrkas genom intyg eller försäkran. En anknytning
enbart till ett sålunda styrkt innehav skulle dock kunna medföra, att kretsen
av bidragsberättigade utsträcktes även till andra än invalider. Den presumtion
för höggradig invaliditet, som ligger bakom den ovillkorliga rätten
till bidrag för innehavare av sådana motorcyklar som avses i 2 § första
stycket c) automobilskatteförordningen, kan icke anses föreligga i fråga om
motsvarande mopeder. Dessa kan nämligen antagas komma att förvärvas
även av andra än invalider, främst åldringar. Detta skulle medföra, att man
tör att kunna avgränsa kretsen av bidragsberättigade till invalider måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1363

17

kräva viss bevisning angående mopedinnehavarens invaliditet. För att bliva
av verkligt värde torde sådan bevisning få lämnas i form av läkarintyg eller
på liknande sätt.

I promemorian antyds även följande tänkbara lösning.

Enligt de regler för bidrag till ortopediska hjälpmedel och hörapparater
m. m. som trätt i kraft den 1 juli 1962 (se prop. 1962: 82 och
juni 1962 till medicinalstyrelsen ang. anslag för budgetåret 1962/63 till bidrag
till ortopediska hjälpmedel och hörapparater m. m.) finns möjlighet
att erhålla statsbidrag för inköp av invalidmoped. En tänkbar utväg vore
att till sådant inköpsbidrag knyta rätten till bidrag enligt förordningen om
bidrag till vanföra ägare av motorfordon.

Mot en sådan lösning kan dock enligt promemorian invändas, att mopedägare
då kan komma i bättre eller sämre läge än motorcykelägare, beroende
på huruvida inköpsbidrag beviljas efter generösare eller strängare normer
än de regler som gäller för erhållande av bidrag enligt förordningen om
bidrag till vanföra ägare av motorfordon.

Beträffande de bidragsbelopp, som skulle bli aktuella beträffande mopeder,
tramhålles i promemorian till en början, att utredningen angående bensinskattelättnader
för invalider, vilken ligger till grund för nuvarande förordning
om bidrag till vanföra ägare av motorfordon, beräknat den årliga körsträckan
för såväl bil som motorcykel till 480 mil samt bensinåtgången för
motorcykel till 0,5 liter per mil. Bidragsbeloppet skulle då, med en sammanlagd
bensin- och allmän energiskatt av 42 öre per liter, uppgå till 100 kronor
80 öre för motorcykel. Enligt departementspromemorian torde bränsleåtgången
för moped kunna beräknas till endast 0,1—0,2 liter per mil, varjämte
den årliga körsträckan för moped kan antagas betydligt understiga de
körsträckor som beräknades för bil och motorcykel. Därvid bör enligt promemorian
hänsyn också tagas till att man av praktiska skäl utgått från
samma årliga körsträcka för motorcykel som för bil, ehuru i praktiken körsträckan
för motorcykel visat sig vara kortare. I promemorian framhålles
att, om man tar hänsyn till de nu nämnda omständigheterna, de bidragsbelopp,
som kunde ifrågakomma, skulle uppgå till relativt obetydliga belopp,
troligen endast 15—20 kronor per år.

Beträffande den ändring av mopedförordningen, som närmast aktualiserat
en omprövning av bidragsfrågan i denna del, bör enligt promemorian följande
beaktas.

Genom författningsändringen upphörde visserligen formellt rätten till bidrag
tör invalidmotorcyklar inom en viss viktkategori. I realiteten synes
emellertid ingen försämring ha inträtt. Det torde nämligen tidigare inte ha
funnits några invalidmotorcyklar av den berörda kategorien. Ändringen av
mopedförordningen var föranledd av önskemålet att mopeder, som försetts
med viss specialutrustning för att kunna användas av invalider men därigenom
kommit att överskrida den för mopeder tidigare gällande maximivikten
75 kilogram, likväl skulle få framföras enligt de regler som gäller för moped.
Vid bedömande av frågan vilka sakliga konsekvenser ändringen av mopedförordningen
medfört beträffande bidragsrätten bör därför jämförelse göras

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1963

med de för moped gällande reglerna och inte med de regler som gällde för
den av ändringen berörda kategorien av motorcyklar. En sådan jämförelse
ger vid handen, att någon saklig förändring i fråga om bidragsrätten för dessa
motorcyklar inte skett.

I promemorian framhålles slutligen, att på grund av vad nu anförts någon
ändring av förordningen om bidrag till vanföra ägare av motorfordon i syfte
att utvidga bidragsrätten till mopedägare inte för närvarande torde böra
vidtagas.

Remissyttrandena

Såsom jag inledningsvis nämnt, har praktiskt taget samtliga remissinstanser
delat den i promemorian framförda uppfattningen. Blott två remissinstanser,
De vanföras riksförbund samt Svenska cykelfabrikant- & grossistföreningen,
har ansett bidrag böra utgå.

Kammarrätten framhåller, att — särskilt med hänsyn till eventuella bidragsbelopps
ringa storlek och de förhållandevis invecklade bestämmelser
som skulle fordras vid införande av bidragsrätt för vanföra mopedägare —
någon ändring, åtminstone för närvarande, inte bör vidtagas i förordningen
om bidrag till vanföra ägare av motorfordon.

Arbetsmarknadsstyrelsen delar den i promemorian redovisade uppfattningen,
att frågan om befrielse från skatt på bensin eller brännolja för rörelsehindrade,
vilka för färd till och från arbetsplats eller för resor i samband
med yrkesutbildning använder sig av moped eller invalidmotorcykel
med en tjänstevikt som ej överstiger 100 kilogram, inte är av sådan ekonomisk
betydelse för de rörelsehindrade att den kan motivera särskilda bestämmelser.
Sådana bestämmelser skulle för övrigt, enligt styrelsens uppfattning,
med hänsyn till nuvarande lagstiftning bli alltför invecklade i förhållande
till de obetydliga bidragsbelopp, troligen endast 15—20 kronor per
år, som det här är fråga om.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför bl. a., att en utvidgning av
bidragsrätten till att omfatta mopedägare skulle medföra en icke oväsentlig
arbetsökning för länsstyrelserna.

Även medicinalstyrelsen anser, att någon ändring av ifrågavarande bestämmelser
i syfte att utvidga bidragsrätten till mopedägare inte för närvarande
är erforderlig. Styrelsen tar därvid särskild hänsyn till att gällande
regler om bidrag till vanföra ägare av motorfordon är att betrakta som
provisoriska i avvaktan på resultatet av 1953 års trafikutredning.

Av samma uppfattning är överståthållarämbetet och Riksföreningen mot
polio.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför bl. a., att en utvidgning av
bidragsrätten till att omfatta mopedägare skulle medföra en icke oväsentlig
arbetsökning för länsstyrelserna.

Vanföreanstalten i Härnösand framhåller, att mopedägarna redan nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1963

19

står i bättre läge än motorcykelägare då det gäller statsbidrag, eftersom
sådant bidrag till motorcykelägare endast utgår på ortopediska grunder.

De vanföras riksförbund däremot hemställer, att sådan ändring av förordningen
om bidrag till vanföra ägare av motorfordon måtte vidtagas att ifrågavarande
bidrag kan utgå även till innehavare av invalidmoped. Förbundet
framhåller därvid till en början, att spörsmålet gäller en grupp vanföra som
befinner sig i en känslig ekonomisk situation där även relativt små belopp
ger stora utslag. Förbundet anför vidare.

Förbundet är av den meningen, att utvecklingen av invalidmopeden har
medfört att den i allt större utsträckning har övertagit och kommer att ytterligare
övertaga den konventionella invalidmotorcykelns roll. Därmed bortfaller
möjligheterna till erhållande av driftbidrag för den grupp vanföra,
som byter motorcykeln mot invalidmoped. För denna utveckling talar också
bidragsordningen för ortopediska hjälpmedel, från vilket anslag även bidrag
till inköp av invalidmopeder utgår.

Förbundet menar också, att bränsleförbrukningen för invalidmoped är
högre än vad som sägs i promemorian. Förbundet beräknar sålunda förbrukningen
till 0,3—0,4 liter per mil och anser även, att den årliga körsträckan
torde vara densamma för moped som för motorcykel. Enligt förbundet torde
rätten till bidrag kunna knytas till rätten till inköpsbidrag. Att invaliden
innehaft fordonet under fastställd del av bidragsåret kan enligt förbundets
mening anses vara styrkt genom försäkran av sökanden i samband med ansökningens
ingivande till länsstyrelsen.

Enligt Svenska cykelfabrikant- & grossistföreningen borde det vara ett
intresse att få invalider att skaffa moped i stället för motorcykel. Framkomligheten
med moped torde nämligen, menar föreningen, vara ungefär densamma
som med motorcykel, och ungefär samma skydd kan beredas föraren
i båda fallen. Däremot är anskaffnings- och drivmedelskostnaderna för
moped lägre. Enligt föreningens mening bör bensinåtgången beräknas till
0,25 liter per mil. Med en sådan bensinåtgång och med en årlig körsträcka,
som enligt föreningens åsikt ej är kortare än för motorcykel, finner föreningen,
att en återbäring av cirka 50 kronor vore motiverad beträffande
invalidmoped. Rätten till bidrag skulle enligt föreningens uppfattning kunna
styrkas på betryggande sätt genom läkarintyg.

Departementschefen

När de nu gällande reglerna om bidrag till vanföra ägare av motorfordon
infördes, förutsattes, att reglerna skulle vara provisoriska i avvaktan på resultatet
av den allmänna översyn av vägtrafikens beskattning som ingår i
det åt 1953 års trafikutredning lämnade uppdraget. Denna förutsättning är
alltjämt tillämplig.

Vid bidragsbestämmelsernas tillkomst lämnades ägare av moped utanför
kretsen av bidragsberättigade. Såsom uttalats i departementspromemorian
och vidare framkommit under remissbehandlingen, har någon ändring av

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1963

vikt inte inträtt i de förhållanden, som låg till grund för statsmakternas bedömande
i detta hänseende. De bidragsbelopp, som kan ifrågakomma, torde
sålunda inte motivera de förhållandevis invecklade bestämmelser, som skulle
krävas vid införande av bidragsrätt för mopedägare om man ej vill åsidosätta
rimliga anspråk på kontroll. Då någon reell inskränkning i bidragsrätten
inte följt med utvidgningen av begreppet moped, kan inte heller denna
ändring motivera en omprövning av bidragsbestämmelserna. Detta är också
den slutsats, vartill det övervägande antalet remissinstanser kommit.

Någon ändring av förordningen om bidrag till vanföra ägare av motorfordon
i här berörda hänseende är således enligt min mening inte för närvarande
motiverad.

IV. Förfarandet vid ansökan om bensinskattebidrag
Gällande bestämmelser m. m.

Det s. k. bensinskattebidraget enligt förordningen om bidrag till vanföra
ägare av motorfordon utgår, såsom tidigare sagts, till vanföra ägare av motorfordon,
vilka enligt 2 § första stycket c) eller 2 § andra stycket bilskatteförordningen
är befriade från bilskatt. Bidraget utgår efter ansökan årligen
i efterskott. Bidragsåret omfattar tiden den 1 juli—den 30 juni. Ärenden rörande
bidrag handlägges av länsstyrelserna. Ansökan om bidrag skall enligt
5 § förstnämnda förordning göras skriftligen inom tre månader från bidragsårets
utgång. I det utredningsförslag, som låg till grund för författningsförslaget
i prop. 1960: 165, angavs ansökningstiden till endast en månad.

Bidragen utgick första gången för bidragsåret 1960/61. Ansökan om bidrag
för detta år skulle således ha inkommit till vederbörande länsstyrelse
senast den 30 september 1961. Ansökningar, som kommit in efter tidens utgång,
har länsstyrelserna inte kunnat taga upp till prövning. Flera sådana fall
bar genom besvär eller ansökan kommit under Kungl. Maj :ts prövning, varvid
Kungl. Maj :t författningsenligt varit förhindrad att återställa den försuttna
tiden. Liknande fall har förekommit även i fråga om bidragsåret
1961/62.

Departementschefen

Syftet med bensinskattebidraget —- liksom med bilskattebefriels-en för invalid
— är att bereda närings- och förflyttningshjälp åt höggradigt vanföra.
Under sådana förhållanden och då bedömningen av en bidragsansökan inte
påverkar annans rätt synes det obilligt, att bidragsansökningar, som inkommit
efter ansökningstidens utgång, inte kan tas upp till prövning.

För att nå en smidigare behandling av bidragsärendena vill jag föreslå, att
de bestämmelser rörande förfarandet vid ansökan om bidrag som nu finns i
5 § andra och tredje styckena bidragsförordningen utgår ur denna författning.
I stället bör bestämmelser i detta hänseende utfärdas som tillämpningsföreskrifter
med stöd av 6 § i förordningen. Därvid torde länsstyrelserna

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 73 år 1963

böra få befogenhet att, då skäl är därtill, för särskilt fall medge utsträckning
av ansökningstiden. Det torde få överlämnas åt praxis att avgöra i
vilka fall sådant medgivande bör lämnas. Klart synes dock vara, att utsträckning
av ansökningstiden inte bör medges i uppenbara fall av försummelse.
Avsikten är att besvär över länsstyrelsens beslut skall kunna föras hos Kungl.
Maj :t. Härigenom motverkas eventuell oenhetlighet vid den lokala prövningen.

V. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 23 november
1956 (nr 5b5) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall; och

2) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 25 november
1960 (nr 603) om bidrag till vanföra ägare av motorfordon.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Hummerhielm

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630317