Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1963

Nr 68

* *.; ( il ,’i>l !)•»/• •* * * > ■! J .1 \ _ ii i 1 i <\ } • i. «• ’ -ff, , [»: -i/ • t ''J f r ► jtj’-» / >

Ktingl. Maj:ts proposition till riksdagen med företag till lag om
semester, m. m.; given Stockholms slott den 8 mars
1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om semester och

2) lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny semesterlag, som skall ersätta den nu gällande
lagen av år 1945. Förslaget innebär, att den lagstadgade semestern
förlänges från tre till fyra veckor. Eftersom den längre semestern skall
kunna börja intjänas fr. o. m. den 1 juli 1963, blir semestern under 1964
maximalt tre och en halv vecka. Under 1965 kan full fyraveckorssemester
utgå.

Kvalifikationsvillkoren för rätt till semester uppmjukas, vilket blir till
gagn i synnerhet för korttidsanställda och anställda med intermittent arbete.
För månad då arbete utförts å minst 8 dagar skall sålunda en dags semester
utgå. Har arbete utförts å minst 15 dagar blir semestern för den månaden
2 dagar.

Liksom hittills skall beträffande semesterns förläggning gälla, att arbetsgivaren
bestämmer när semester skall utgå men att arbetstagaren har rätt
att påfordra att hela den lagstadgade semestern utlägges i ett sammanhang.
Det skall alltjämt vara tillåtet att träffa överenskommelser, både enskilt och
kollektivt, om uppdelning av semestern på skilda perioder.

Propositionen innehåller vidare förslag om införande av en procentlönemetod
för beräkning av semesterlönen för arbetstagare, som är avlönade
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

med tim- eller ackordslön eller med provision. Semesterlönen för sådan
arbetstagare skall utgöra 9 procent av arbetstagarens inkomst i anställningen
under kvalifikationsåret. De s. k. okontrollerade arbetstagarna skall
enligt förslaget få särskild semesterlön med 9 procent av all inkomst i
anställningen under kvalifikationsåret. /

Den rätt till sex veckors semester som f. n. enligt en särskild lag av år
1951 tillkommer vissa arbetstagare med radiologiskt arbete föreslås bibehållen
i en ny lag i ämnet.

>jOiq »flllfcli l-ib»; t;.! ! ti-* >''
:b«iln VI /vilt» it-!

{jod/ i / \ < j;>

Vu>, i

r\/t

fuirtanni /wi

K/>»‘

''i f; ■

J tu IIr vi iö 1 '' ''.»Imr

r/f''i h.il Jjfi nwn * >i

itfUUittt.ff; "fUlr ifc* t itViiWii jy

ti:dn.d ,‘Hjefonmu-’A?Avn.• kViU,

‘i

jtit r

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

il trn-.fi

/''lö! iU l''I illiliiV . d oi TV; i
, löliäb g/iin

^ f i i f t (i v i/ti t m t

Förslag

}(it

till

Lag

om semester

Härigenom förordnas som följer,

Inledande bestämmelser

i (

1 §

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst
med undantag av sådana arbetstagare, för vilka enligt statliga föreskrifter
gälla särskilda bestämmelser rörande semester. Från lagens tillämpning är
ock undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj eller
som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar
avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner
för arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, är avtalet i sådan del ogiltigt,
med mindre annat angives i lagen.

Arbetstagare äger på grund av det arbete, som han under ett kalenderår
(kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla
semester. Såsom kvalifikationsår må, såframt överenskommelse därom
träffas, gälla annan period av samma längd.

Semestern skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret; dock må
efter överenskommelse semestern, helt eller delvis, åtnjutas tidigare.

Under semestern skall arbetstagaren åtnjuta lön (semesterlön).

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande, är icke berättigad till semester utan äger i stället uppbära
särskild semesterlön enligt 16 §.

Vad i 3 § första och andra styckena är stadgat om semester skall äga
motsvarande tillämpning beträffande sådan semesterlön.

2 §

3 §

4 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

5 §•

Upphör anställning innan arbetstagaren åtnjutit semester eller semesterlön,
vartill han förvärvat rätt enligt denna lag, skall han erhålla ersättning
därför (semesterersättning).

Motsvarande skall gälla, därest arbetstagares anställningsvillkor, utan att
anställningen upphör, ändras så att semester skall utgå under kvalifikationsåret
i stället för under året näst efter detta. I sådant fall skall vid tillämpning
av lagens bestämmelser om semesterersättning så anses som om anställningen
upphört -vid den tidpunkt, från vilken anställningsvillkoren
ändrats.

6 §•

överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt
enligt denna lag.

Semesterns längd

7 §•

Semester utgår med två dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete
å minst femton dagar. Har arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört
arbete å minst åtta och högst fjorton dagar under en kalendermånad, utgår
semester för den månaden med en dag.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på grund av sjukdom, dock att dag, som
infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande
från arbetet under sammanlagt nittio dagar av kvalifikationsåret, jämställes
endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,
i den mån bortovaron icke överstigit nittio dagar;

d) fullgjort sådan i 27 § vämpliktslagen eller med stöd därav föreskriven
militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller
direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning
högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren
till godo; eller

e) efter det kalenderår under vilket han fyllt tjugotvå år fullgjort tjänstgöring
i civilförsvaret å annan tid än då civilförsvarsberedskap råder eller då
beredskapsövning må anordnas vid krigsmakten, dock att av tjänstgöring i
civilförsvaret högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas
arbetstagaren till godo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,
som i andra stycket b)—e) sägs, skall icke jämställas med dag å
vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å sådan dag. Har arbetstagaren varit frånvarande från
arbetet av anledning, som i andra stycket b) sägs, och har frånvaron fortgått
oavbrutet under två kvalifikationsår, skall därefter infallande dag av
frånvaroperioden icke jämställas med dag, å vilken arbete utförts.

I fall som avses i andra stycket b) är arbetstagaren skyldig att, om arbetsgivaren
så påfordrar, genom intyg av läkare eller uppgift från allmän
försäkringskassa styrka att han på grund av sjukdom varit oförmögen till
arbetet.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete
stadgas i särskild lag.

8 §.

I semestern inräknas icke söndagar. Helgdagar inräknas däri, om semestern
utgår med flera dagar i en följd än sex. Sedvanliga fridagar inräknas i
semestern.

Arbetstagare, som har att utföra sitt arbete jämväl å söndag, äger åtnjuta
ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller omedelbart
efter semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Är arbetstagare,
varom här är fråga, berättigad till ledighet från arbetet å annan
veckodag än söndag och infaller dylik ledighetsdag under semestern, skall
den dagen inräknas i semestern.

Vad i andra stycket första punkten sägs med avseende å söndag skall
äga motsvarande tillämpning å sådan helgdag, som icke enligt första stycket
skall inräknas i semestern.

9 §.

Äger arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren rätt till längre semester
än som föreskrives i 7 §, skola övriga bestämmelser i denna lag, i de avseenden
ej annat överenskommits, gälla jämväl beträffande den överskjutande
delen av semestern. I sådant fall skall en tolftedel av semestern anses belöpa
å varje kalendermånad av kvalifikationsåret. Uppstår vid beräkningen av
semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre
antal dagar.

Semesterns förläggning

10 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom, som inträffat innan semestern
börjat, är oförmögen till arbetet, eller till sådan tid för hans bortovaro från
arbetet, som enligt 7 § andra stycket c)—e) skall jämställas med tid å vilken
arbete utförts. Dylikt medgivande erfordras dock icke, därest arbete
eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren å tid som nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren. Överstiger semestertiden
tjugofyra dagar, må dock semestern förläggas till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst tjugofyra dagar.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande
utgå annat än i svensk hamn.

11 §•

Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns början på lämpligt sätt
underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelsen bör lämnas
såvitt möjligt en månad före semesterns början och må icke i något fall givas
senare än fjorton dagar dessförinnan.

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra
skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,
skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren
med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i semesterlön;
dock må arbetsgivaren i stället, såframt överenskommelse därom träffas
med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

Semesterlön
12 §.

Arbetstagare, som är avlönad med tidlön, beräknad för vecka eller längre
tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden belöpande lönen.

För annan arbetstagare än i första stycket sägs utgör semesterlönen för
hela semestertiden nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst
i anställningen under kvalifikationsåret. Är arbetstagaren berättigad
till längre semester än som föreskrives i 7 §, skall för varje dag, varmed
semestern för år räknat överstiger tjugofyra dagar, semesterlönen höjas med
fyra tiondels procent av inkomsten.

Vid tillämpning av andra stycket skall i arbetsinkomsten icke inräknas
semesterlön, sjuklön eller sådant tillägg till lönen, som utgått för tid utöver
den för arbetstagaren normala arbetstiden (övertidstillägg). För varje
dag som arbetstagaren varit frånvarande från arbetet och som enligt 7 §
andra stycket b)—e) jämställes med dag, å vilken arbete utförts, skall
arbetsinkomsten ökas med ett belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga
dagsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Vid beräkning av semesterlön sikall hänsyn icke tagas till förmån av fri
bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda
kostnader.

För arbetstagare, vars semesterlön helt eller delvis skall beräknas på
sätt i andra stycket sägs, må överenskommelse träffas om annan beräkning
än ovan föreskrives, såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal
och å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som
enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.
Arbetsgivare, som är bunden av dylikt kollektivavtal, må tilllämpa
det jämväl beträffande arbetstagare, vilken ej är medlem av den avtalsslutande
organisationen å arbetstagarsidan men sysselsättes i sådant arbete,
som avses med avtalet; dock gäller vad nu sagts ej arbetstagare, som
omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

13 §.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost, äger för varje dag, då han
under semestern icke till någon del erhåller denna förmån, rätt till skälig
ersättning därför. Ersättning för kost utgår härvid jämväl för söndag och
helgdag, som infaller under semestern.

14 §.

Semesterlön skall, såvida ej överenskommelse om annat träffas enligt 12 §
sista stycket, utbetalas till arbetstagaren i samband med semestern.

15 §.

Arbetstagare mister rätten till semesterlön, om han under någon del av
semestern utför avlönat arbete inom sitt yrke. Utan sådan påföljd äger dock
arbetstagare i anställning, som innehaves jämsides med den vari semestern
åtnjutes, utföra arbete som ej går utöver det vanliga.

16 §.

Arbetstagare, som avses i 4 §, är berättigad till särskild semesterlön med
nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren
under kvalifikation såret.

Beträffande arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 12 § fjärde
stycket och 13 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Särskild semesterlön skall utbetalas till arbetstagaren senast den 30
juni näst efter kvalifikationsårets utgång eller, därest kvalifikationsåret
utlöper efter den 30 april, senast två månader efter dess utgång.

‘ , •. .*.•<. ••''■1 i. ■ . • . .; i, . >

17 §. . V

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning
utfört, förutom arbete som avses i 4 §, jämväl annat arbete utan att semes -

Kungl. Maj:tg proposition nr 68 år 1963

terlön skall beräknas enligt 12 §, skall jämväl sistnämnda arbete anses vara
utfört under förhållanden, som avses i 4 §, och arbetstagaren förty vara berättigad
till särskild semesterlön för arbetet i dess helhet enligt bestämmelserna
i 16 §.

Semesterersättning

18 §.

Semesterersättning skall bestämmas enligt de i 12, 13, 16 och 17 §§ stadgade
grunderna. Vid beräkning av semesterersättningens storlek skall, där
arbetstagaren var avlönad med tidlön, beräknad för vecka eller månad,
av lönen å varje dag, för vilken semesterersättning skall utgå, anses belöpa
vid veckolön en sjättedel och vid månadslön en tjugofemtedel. För arbetstagare
i arbetsgivarens kost skall ersättning för kosten utgå allenast för
det antal dagar, för vilket ersättning i övrigt skall beräknas.

Har arbetstagare utan invändning mottagit semester, vartill han ännu
icke förvärvat rätt eller som han eljest ännu icke varit berättigad åtnjuta,
må honom tillkommande semesterersättning minskas med så stor del av ersättningen
som svarar mot förhållandet mellan den i förskott åtnjutna
semestern och den semester vartill arbetstagaren vid tidpunkten för anställningens
upphörande förvärvat rätt. Vad nu sagts skall dock ej gälla,
om förskottssemestern åtnjutits mer än fem år före anställningens upphörande.

19 §.

Semesterersättning skall utbetalas inom en vecka från utgången av det
kalenderkvartal, varunder arbetstagarens anställning upphört, eller, därest
arbetstagaren innehaft sin anställning sedan minst tre månader, inom en
vecka efter anställningens upphörande.

Möter hinder mot att inom den i första stycket angivna tiden beräkna
semesterersättningens storlek, må semesterersättningen utbetalas senare
än där sägs; dock skall semesterersättningen i dylikt fall utbetalas inom en
vecka sedan hindret upphört.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, skall hai\
gälda, förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstagaren
på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen
skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även
till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

ständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

21 §.

Älägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

22 §.

" i '' - fl!» 1

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag,
skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder
arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket
hänför sig. Försummas det, är talan förlorad.

23 §. • '' <.....r Mål,

som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal
regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Att betalningsföreläggande
för fordran på semesterlön eller semesterersättning enligt
lag må sökas vid allmän underrätt jämväl om arbetsavtalet regleras
av kollektivavtal, därom är särskilt stadgat.

I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas,
ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, från och med vilken dag semesterrätt
enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Beträffande det antal dagar under en kalendermånad, å vilka arbetstagare
skall hava utfört arbete för arbetsgivarens räkning för att bliva berättigad
till semester, skall såvitt avser månad före den 1 januari 1964 i
stället för bestämmelserna i 7 § första stycket nya lagen tillämpas vad som
stadgas i 7 § första stycket i den äldre lagen.

Angående semester, vartill rätt förvärvats före den 1 januari 1964, skola
i stället för bestämmelserna i 12 § andra och tredje styckena nya lagen gälla
bestämmelserna i 14 § andra stycket i den äldre lagen samt i stället för 16
och 17 §§ nya lagen bestämmelserna i 17—19 §§ i den äldre lagen; dock
skall den i 18 § sistnämnda lag avsedda semesterlönen utgöra nio procent
av arbetsinkomst som belöper på tid efter den 30 juni 1963.

Arbetstagare som den 1 juli 1963 förvärvat semesterrätt enligt den äldre
lagen skall, i den mån han icke då åtnjutit honom enligt nämnda lag tillkommande
förmån, äga åtnjuta semesterförmån enligt bestämmelserna i
den nya lagen, med iakttagande dock av vad i tredje och fjärde styckena
ovan är stadgat.

1* — Bihong till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 68

Rttiigl. pMpöSitiåh hr (58 åt- 196$

• i-i ■1. , • -iji -.A'' «,*!. . I \» i i »J •!, ■ tgMVl

.. .li I >li »iliv .Vfiijit, i*'','': ■ f. »Hl -«*•!

141

Förslag

till

Lag

om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

Härigenom förordnas som följer.

i i

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall utgå med
tre dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning å minst femton dagar utfört radiologiskt
arbete, vari arbetstagaren utsatts för joniserande strålning i sådan
utsträckning, att menlig inverkan därav kan befaras.

Med avseende å semester, som utgår enligt första stycket, skola bestämmelserna
i 7 § andra och tredje styckena lagen om semester äga motsvarande
tillämpning. Därvid skall iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester, må räknas honom
till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar endast därest han
omedelbart före och efter semestern utfört arbete, som avses i denna lag,
samt

2) att dag, varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av
anledning, varom förmäles i 7 § andra stycket b)—e) lagen om semester,
icke må räknas arbetstagaren till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar,
därest arbete, som avses i denna lag, uppenbarligen icke kunnat
beredas honom å sådan dag.

2§-...... . "’,"v

På begäran av domstol eller den, vars rätt beröres, åligger det arbetar -skyddsstyrelsen att avgöra, huruvida visst arbete är sådant, som avses i
denna lag.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, som i första
stycket sägs, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetarskyddsstyrelsen,
när part sådant yrkar eller domstolen finner det nödigt; och må dom ej
meddelas, förrän arbetarskyddsstyrelsens beslut kommit domstolen tillhanda.

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år i963

3 §.

Om semester, som utgår med tillämpning av denna lag, gäller i övrigt
vad i lagen om semester är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, från och med vilken dag
semesterrätt enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om förlängd
semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

Arbetstagare, som den 1 januari 1964 förvärvat semesterrätt enligt den
äldre lagen, skall, i den mån han icke då åtnjutit honom enligt nämnda
lag tillkommande förmån, äga åtnjiita semesterförmån enligt föreskrifterna
i den nya lagen.

* f t. -

In i

ilo rf.

i1;

rf,

M'' f> ;■ nt ..''i.»!

It''/ I . i »IVIKljVl
. nvvi,I|s/>

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Utdrag av protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 februari
1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Kling, Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga angående ny semesterlagstiftning
samt anför.

Hösten 1960 tillkallades en utredning för översyn av gällande seinesterlagstiftning.
Därvid uttalades, under hänvisning till den fortgående produktivitetsförbättringen
inom det svenska näringslivet och till internationella
utvecklingstendenser, att man borde utgå från att den lagstadgade
semestern vid lämplig tidpunkt förlängdes till fyra veckor. Utredningen
skulle undersöka de olika problem som sammanhängde med en sådan utvidgning
av semesterrätten. I övrigt skulle utredningen göra en systematisk
genomgång av gällande semesterregler och pröva behovet i olika avseenden
av en revision.

Utredningen, som antog namnet 1960 års semesterkommitté1, har nu slutfört
sitt arbete och redovisat resultatet dels i betänkandet »Ny semesterlag»
(SOU 1962: 44), dels i en promemoria med förslag till lag om förlängd
semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete (stencilerad).

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av arbetsdomstolens
ordförande, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
statskontoret, domänstyrelsen, kommerskollegium, statens avtalsnämnd,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,
Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk, Föreningen skogsarbeten, Värmlands och
Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Bankernas förhandlingsor 1

Byråchefen F. Rune, ordförande, direktören L. Bratt, ledamoten av riksdagens första kammare,
juris doktorn J. L. Geijer, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren G. R.
Johansson, ledamoten av riksdagens första kammare, typografen L. E. Larsson, förste byråsekreteraren
F. U. Nihlfors, ledamoten av riksdagens andra kammare, assistenten Viola H. M. Sandell,
sekreteraren i Landsorganisationen E. Vilhelmsson och ledamoten av riksdagens första kammare,
kaptenen G. I. Virgin.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1963

ganisation, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges
arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges centrala
restaurangaktiebolag, Fastigheternas förhandlingsorganisation, Svenska
järnvägarnas arbetsgivareförening, Svenska droskbilägareförbundet, Svenska
lasttrafikbilägareförbundet, Svenska omnibusägareförbundet, Svenska
lokaltrafikföreningen, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges
redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Svensk industriförening,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges akademikers centralorganisation, Svenska turistföreningen,
Svenska resebyråföreningen, Folkrörelsernas rese- och semesterhemsorganisation,
Svenska turisthotellens riksförbund, Svenska turisttrafikförbundet,
Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges handelsresandeförbund samt
Föreningen Sveriges aktiva handelsresande.

Över promemorian har remissyttranden avgivits av arbetarskyddsstyrelsen,
medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges akademikers
centralorganisation.

Jag anhåller nu att få upptaga de i betänkandet och promemorian berörda
spörsmålen till närmare behandling.

Gällande lagstiftning

Lagen den 29 juni 19i5 om semester (nr 420; ändr. 1946: 336, 1951: 303,
1954:661 och 1956:420) äger i princip tillämpning på alla arbetstagare i
allmän eller enskild tjänst. Undantagna är sådana arbetstagare hos staten,
för vilka gäller särskilda föreskrifter om semester, samt arbetstagare,
som är medlem av arbetsgivarens familj eller avlönas uteslutande genom
andel i vinst.

Lagens tvingande verkan har kommit till uttryck däri, att avtal mellan
arbetsgivare och arbetstagare, som innefattar avstående från rätt till semester
eller i något avseende mindre förmåner för arbetstagaren än vad i lagen
stadgas, anses ogiltigt, med mindre annat uttryckligen anges i lagen.

Semesterförmånerna enligt lagen är lika avvägda för alla arbetstagare
oavsett tjänsteställning. Äger arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren
rätt till längre semester än som stadgas i lagen, skall emellertid, med visst
undantag, lagens övriga bestämmelser gälla även beträffande den överskjutande
delen av semestern såvida parterna ej kommit överens om annat.

I det fall att för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens
art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana
omständigheter längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives

Kangl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

i lagen, skall dylik sedvänja, med beaktande av lagens övriga bestämmelser,
lända till efterrättelse för hela yrkesgruppen i fråga.

Varje av lagen omfattad arbetstagare äger på grund av det arbete han för
arbetsgivarens räkning utför under ett kalenderår (kvalifikationsåret) rätt
till semester, dvs. ledighet med lön, under nästkommande år. Parterna i
tjänsteavtalet har rätt att träffa överenskommelse om att annan period än
kalenderåret skall utgöra kvalifikationsår, förutsatt att perioden är av
samma längd, och de kan även komma överens om att semestern skall åtnjutas
tidigare än i lagen stadgas.

En förutsättning för att arbetstagaren på lagen skall kunna grunda någon
rätt till semester är att han under kvalifikationsåret utfört arbete i viss, icke
helt ringa omfattning. Semester utgår sålunda endast för sådan kalendermånad
av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning utfört arbete å minst 16 dagar. Något krav beträffande arbetstidens
längd per dag behöver dock icke vara uppfyllt. Semestern utgör en
och en halv dag per kalendermånad; skulle vid beräkningen av semesterns
längd brutet dagantal uppstå, skall semestern utgå med närmast högre antal
dagar.

Principiellt grundas rätten till semester endast på det utförda arbetet.
Vid frånvaro från arbetet av vissa bestämda anledningar har dock frånvarotiden
ansetts kvalificera till semester i samma mån som om arbete utförts
under denna tid. Detta gäller beträffande dels frånvaro på grund av
semester, dels frånvaro vid arbetsoförmåga i anledning av sjukdom, dock
att dag, som infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit
frånvarande från arbetet under sammanlagt 90 dagar av kvalifikationsåret
jämställes endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada, dels frånvaro
i högst tolv veckor i samband med havandeskap eller barnsbörd, dels
slutligen frånvaro för fullgörande av sådan i 27 § värnpliktslagen eller med
stöd därav föreskriven militärövning om högst 60 dagar, som ej är beredskapsövning
eller direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid
för militärövning högst 60 dagar under varje kvalifikationsår må räknas
arbetstagaren till godo.

Till undvikande av att arbetstagare, vilka är frånvarande av sådana kvalificerande
anledningar som nu nämnts —• med undantag dock för semestertid
— skulle i semesterhänseende kunna uppnå en fördelaktigare position
än sina arbetskamrater, gäller emellertid vidare, att tid, varunder arbete
uppenbarligen icke kunnat beredas den frånvarande arbetstagaren, ej heller
anses kvalificerande till semester.

I semester inräknas icke söndagar och ej heller helgdagar, om semestern
utgår med mindre antal dagar i en följd än sex. I övrigt ingår alla dagar i
semestern, även sedvanliga fridagar. Den arbetstagare, som normalt har
arbete även på sön- eller helgdag, har rätt att vara arbetsledig på sön- eller
helgdag under eller omedelbart efter semestern, även om denna dag ej skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

inräknas i semestern. Har sådan arbetstagare rätt till ledighet på annan
veckodag än söndagen, inräknas emellertid sådan ledig het sdag i semestern.

Om en arbetstagare övergår till ny anställning hos samme arbetsgivare
och semestern i den nya anställningen, till skillnad från vad som gällde i
den gamla, utgår under löpande kvalifikationsår, skall semesterdagar vartill
arbetstagaren förvärvat rätt i den gamla anställningen inräknas i den
semester som utgår i den nya anställningen. Semestern skall utgå med högst
det antal dagar, vartill semester i den nya anställningen beräknas för helt år.

I fråga om semesterns förläggning gäller enligt lagen, att arbetsgivaren
har rätt att bestämma när semester skall utgå, men att semestern, om
arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt bör förläggas till sommartid.
Om icke annat överenskommes skall vidare semestern utgå i ett sammanhang.
Arbetsgivaren äger icke utan arbetstagarens medgivande förlägga
semestern till tid, då arbetstagaren är oförmögen till arbete på grund av
sjukdom, vilken inträffat före semesterns inträde och ej heller till sådan tid,
då arbetstagaren är frånvarande på grund av havandeskap eller militärtjänstgöring,
i den mån dylik frånvaro är kvalificerande för semester.
Arbetstagarens medgivande är dock icke erforderligt, om arbete uppenbarligen
icke kunnat beredas arbetstagaren under den kvalificerande frånvarotiden.

Senast 14 dagar före semesterns början skall arbetsgivaren underrätta
arbetstagaren om tiden för dennes semester. Detta gäller dock icke för arbetstagare
på fartyg. Sådan arbetstagare har att hos arbetsgivaren göra skriftlig
ansökan om semester. Ansöker han ej om semester, får han i stället ersättning
av arbetsgivaren med belopp motsvarande vad han skulle ha uppburit
i lön under semestern. Dock kan arbetsgivaren och arbetstagaren i stället
komma överens att uppskjuta semestern högst ett år.

Beträffande lönen åt arbetstagare, som erhåller semesterledighet från
arbetet, innehåller lagen regler om skilda beräkningssätt för skilda kategorier
av arbetstagare. Arbetstagare, som är avlönad med tidlön, beräknad
för vecka eller längre tidsenhet, äger uppbära den på semestertiden belöpande
lönen, dvs. den tidlön som han skulle uppburit om han under samma
period varit kvar i arbete. För annan arbetstagare — t. ex. den som är avlönad
med tim- eller ackordslön —- gäller i stället, att han för varje semesterdag
äger rätt att uppbära lön med belopp, motsvarande den genomsnittliga
dagsinkomsten under de dagar av kvalifikationsåret, på vilka han utfört
arbete för arbetsgivarens räkning. Härvid skall dock hänsyn inte tagas till
övertidstillägg. Har arbetstagaren under minst hälften av den på kvalifikationsåret
belöpande anställningstiden varit frånvarande av annan kvalificerande
anledning än semester, skall semesterlönen beräknas med hänsyn
även till tiden för bortovaron och den lön arbetstagaren sannolikt skulle ha
uppburit under denna tid, om han utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

Lagen öppnar möjlighet att beträffande arbetstagare, som ej avlönas med

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1963

tidlön beräknad för vecka eller längre tidsenhet, överenskomma om annan
metod för beräkning av lönen än den lagen föreskriver. Uppgörelsen måste
emellertid ha formen av kollektivavtal och på arbetstagarsidan ingås eller
godkännas av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt
är att anse som huvudorganisation. Ett sådant kollektivavtal kan
efter enskild överenskommelse tillämpas på oorganiserad arbetstagare. En
förutsättning härför är dock, att den oorganiserade arbetstagaren sysselsättes
med arbete av det slag för vilket kollektivavtalet gäller.

Vid beräkning av lön under semester skall hänsyn inte tagas till förmån
av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för
särskilda kostnader. Arbetstagare i arbetsgivarens kost äger däremot för
varje dag, då han under semestern inte till någon del erhåller denna förmån,
rätt till skälig ersättning härför. Ersättning för kost skall utgå även
för sön- och helgdag, som infaller under semestern.

I anslutning till reglerna om lön under semester stadgas, att arbetstagaren
mister rätten till lön, om han under någon del av semestern utför avlönat
arbete inom sitt yrke. Arbetstagare med flera anställningar jämsides äger
dock fortsätta sitt vanliga arbete i anställning, där semester icke åtnjutes.

Beträffande s. k. okontrollerade arbetstagare — dvs. sådana som utför
arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande — innehåller
lagen särregler. Denna kategori av arbetstagare förvärvar inte rätt till semester
men får rätt till särskild semesterlön för varje sådant kvartal av
kvalifikationsåret, varunder arbetstagarens arbetsinkomst hos arbetsgivaren
uppgår till belopp, motsvarande minst 16 gånger den genomsnittliga
dagsförtjänsten på orten för arbete av ifrågavarande art under en arbetstid
av åtta timmar. 1 kollektivavtalets form kan överenskommelse träffas
om vad som skall förstås med genomsnittlig dagsförtjänst. Semesterlönen
utgör sex procent av den sammanlagda arbetsinkomsten under de kvartal,
för vilka rätt till semesterlön föreligger. Semesterlönen skall i allmänhet
utbetalas senast den 30 juni året efter kvalifikationsårets utgång. Arbetstagare
med såväl okontrollerat som annat arbete är berättigad till särskild
semesterlön för all inkomst under månad, för vilken han ej förvärvat rätt
till semester. Har å andra sidan semester intjänats för månaden äger han
inte rätt till särskild semesterlön.

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån innan
han åtnjutit honom tillkommande semester eller semesterlön, skall erhålla
ersättning därför (semesterersättning). Ersättningen bestämmes efter samma
grunder som semesterlön. Var arbetstagaren avlönad med månads- eller
veckolön skall av lönen på varje dag, för vilken ersättning skall utgå,
anses belöpa vid månadslön t/25 och vid veckolön Ve. Har en arbetstagare
under sin anställning utan invändning mottagit semester vartill han ännu
inte förvärvat rätt eller som han eljest ännu ej varit berättigad att åtnjuta,

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

får vid semesterersättningens bestämmande avräknas det antal dagar som
svarar mot sådan semester. När en anställning upphör till följd av arbetstagarens
pensionering, äger arbetsgivaren från semesterersättningen dra
av pension, som belöper på det antal dagar för vilket semesterersättning
skall utgå.

Semesterersättning skall utbetalas senast inom en vecka från utgången
av det kalenderkvartal, varunder anställningen upphört. Om anställningen
varat längre än tre månader, skall betalningen dock i princip erläggas inom
en vecka från anställningens upphörande.

Lagen innehåller stadganden om skyldighet för arbetsgivaren att betala
skadestånd om han åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen. Vid skadans
bedömande skall hänsyn även tagas till omständigheter av icke ekonomisk
art såsom arbetstagarens intresse av att erhålla semester.

För krav enligt lagen gäller en tvåårig preskriptionstid.

Mål som avser tillämpningen av semesterlagen skall upptagas och avgöras
av allmän domstol. Det undantaget gäller dock, att mål beträffande arbetstagare,
vilkas tjänsteavtal regleras genom kollektivavtal, skall anhängiggöras
vid arbetsdomstolen och handläggas enligt reglerna i lagen om arbetsdomstol.

Lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare med
hälsofarligt arbete (nr 304; ändr. 1956: 375), den s. k. särskilda semesterlagen,
är tillämplig på arbetstagare, som utför arbete vari han är utsatt för
röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Fråga huruvida visst
arbete är av denna beskaffenhet avgöres, på begäran av domstol eller den
vars rätt beröres, av arbetarskyddsstyrelsen.

För varje kalendermånad av ett kvalifikationsår, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete av nyss nämnt slag, skall
arbetstagaren tillgodoräknas tre semesterdagar. Under vissa förutsättningar
kan frånvaro på grund av sjukdom eller av annan anledning — i den mån
frånvaron enligt den allmänna semesterlagen överhuvudtaget grundar semesterrätt
— kvalificera arbetstagaren även för förlängd semester enligt
den särskilda semesterlagen.

I övrigt hänvisar den särskilda semesterlagen till 1945 års semesterlag,
vars bestämmelser alltså blir normerande i de flesta avseenden. Beträffande
semesterns förläggning gäller emellertid enligt den särskilda semesterlagen
att arbetsgivaren med arbetarskyddsstyrelsens samtycke kan dela upp semestern
på två perioder, av vilka den ena dock skall utgöra minst 18 dagar.

Kommittéförslagen

Allmänna frågor

Kommittén har utgått från att det varit eu i utredningsupi>draget given
förutsättning för dess arbete att den lagstadgade semestern i en nära fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

tid skall förlängas från tre till fyra veckor. Lämpligheten av en sådan
reform har kommittén därför inte prövat. Med hänvisning till semesterlagens
karaktär av en arbetsmarknadens skyddslag tar kommittén avstånd
från den tanken att en arbetstagare borde få möjlighet att, med bibehållen
rätt till semesterlön, avtala med sin arbetsgivare om avstående från själva
ledigheten under den fjärde semesterveckan. Likaså har kommittén avvisat
tanken att utvidga den begränsade avtalsfrihet som nu är medgiven därhän,
att arbetsgivare och arbetstagare skulle få komma överens om uttagande av
den fjärde semesterveckan i form av en förkortning av den dagliga arbetstiden.
En regel av denna innebörd skulle vara ägnad att sudda ut gränsen
mellan semester och arbetstidsförkortning. Den skulle vidare enligt kommitténs
uppfattning inte rimma med den rekreationsprincip på vilken semesterlagen
vilar och den skulle, anser kommittén, kunna äventyra syftet
med den tilltänkta semesterreformen. Beträffande tidpunkten för reformens
genomförande har kommittén fastslagit att den tidigaste tidpunkt som kan
komma i fråga är den 1 juli 1963, och övergångsbestämmelserna i kommitténs
förslag till ny semesterlag har utformats så att arbetstagarna skall
kunna börja kvalificera sig för den längre semestern redan från och med
nämnda dag.

Kommittén har gjort en systematisk genomgång av nuvarande lagstiftning
och föreslagit ändringar på åtskilliga punkter. Arbetet har utmynnat
i ett förslag till ny lag, avsedd att ersätta 1945 års semesterlag. Den genomgång
av gällande regler som kommittén gjort har dock inte föranlett kommittén
att föreslå några ändringar i semesterrättens grundläggande konstruktion.
Enligt förslaget skall semesterrätten alltjämt omgärdas med det
skydd som tvingande lagbestämmelser ger.

Den personkrets, för vilken den nya semesterlagen skall gälla,
föreslås liksom enligt 1945 års lag omfatta arbetstagare. I fråga om de s. k.
beroende uppdragstagarna påvisar kommittén efter en redogörelse för rättspraxis
hur flertalet av de grupper som på 1940-talet hänfördes till kategorin
beroende uppdragstagare numera i förhållande till sociallagstiftningen kommit
att behandlas som arbetstagare. Två utredningar har, påpekar kommittén,
under senare år sysslat med frågan om de beroende uppdragstagarnas
ställning inom sociallagstiftningen. Båda dessa utredningar har kommit
till slutsatsen att lagstiftningsåtgärder inte är en lämplig väg, om man
vill förbättra de beroende uppdragstagarnas sociala positioner. Denna ståndpunkt
har godtagits av statsmakterna så sent som under 1962 års riksdag i
samband med behandlingen av propositionen nr 90 med förslag till lag om
allmän försäkring. Kommittén har därför inte funnit skäl att i samband
med införandet av en ny semesterlag aktualisera frågan på nytt.

I det följande lämnas en redogörelse för de centrala punkterna i kommitténs
förslag, under det att mera detalj betonade frågor behandlas i specialmotiveringen.

Kungi. Majrts proposition nr 68 år 1968
Semesterns förläggning

Kommittén betraktar frågan om semesterns förläggning som ett av de
viktigaste spörsmålen i anslutning till en förlängning av semestern från tre
till fyra veckor. Genom en enkät har kommittén inhämtat synpunkter i
förläggningsfrågan från arbetsmarknadens organisationer, och dessutom
har kommittén kunnat tillgodogöra sig resultatet av en undersökning i ämnet
som verkställts av Industriens utredningsinstitut.

I enkäten, som omfattade ett stort antal arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer,
frågade kommittén vilket av vissa angivna alternativ för förläggningen
av en eventuell fjärde semestervecka, som kunde vara att föredraga.
Av alternativen innebar ett att fyraveckorssemestern, om ej annat överenskoms,
skulle förläggas i ett sammanhang (alt. I), ett annat att arbetsgivaren
borde ha rätt att utan arbetstagarens medgivande uppdela fyraveckorssemestern
i två perioder, av vilka den ena skulle vara minst 18 dagar (alt.
II) samt ett tredje att arbetsgivaren borde ha rätt att utan arbetstagarens
medgivande uppdela fyraveckorssemestern så, alt en sammanhängande
period utgjordes av minst 18 dagar, under det att överskjutande semester
utlades i form av enstaka dagar (alt. III).

Rörande enkätsvaren skall här endast nämnas, att kommittén vid en
genomgång av materialet kunnat konstatera att meningarna gick starkt
isär. Från arbetsgivarhåll framhölls tämligen genomgående att produktionens
intresse krävde att arbetsgivarna utan arbetstagarnas samtycke fick
dela upp semestern enligt något av alternativen II eller III. Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation tog för egen del inte ställning
i förläggningsfrågan utan nöjde sig med att hänvisa till yttranden från
deras underorganisationer. I det alldeles övervägande flertalet fall stödde
underorganisationerna alternativ I, en sammanhängande semester.

Den undersökning som Industriens utredningsinstitut gjort är, enligt vad
kommittén påpekar, endast av begränsad omfattning. Undersökningen avsåg
ett pappersbruk, ett massaföretag, två järnbruk samt två företag inom
den tunga kemiska industrin. Syftet med undersökningen var att utröna
de ekonomiska konsekvenserna av en förlängning av semestern till fyra
veckor vid två olika alternativ för semesterns förläggning, varav det ena
förutsatte att arbetstagarna hade rätt att få ut hela semestern i ett sammanhang
och det andra förutsatte att arbetsgivarna hade en självständig rätt
att fördela semestern på två perioder om resp. tre veckor och en vecka.
Resultatet blev inte entydigt, men enligt vad som framgår av ett i betänkandet
återgivet avsnitt av undersökningen kom institutet till den uppfattningen
att kostnaden för den fjärde semesterveckan för vissa företag skulle
kunna bli mer än fördubblad, om semestern ej fick upj>delas på två perioder.
Institutet ansåg det sannolikt att en sammanhängande fyraveckorssemester
skulle skapa mest svårigheter för småföretag och för företag inom
branscher, som har sin högsäsong under sommarmånaderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

Till en början avvisar kommittén alternativ III i enkäten, enligt vilket
arbetsgivaren skulle få rätt att utan arbetstagarens samtycke dela upp den
fjärde semesterveckan i enstaka semesterdagar. Härvid nöjer sig kommittén
med att framhålla att semesterns syfte bäst tillgodoses om flera semesterdagar
utgår i en följd. Vidare förkastar kommittén tanken att ge arbetsgivaren
en självständig rätt att dela upp en fyraveckorssemester i två perioder
om vardera två veckor. En sådan delningsrätt skulle enligt kommitténs
åsikt innebära en icke ringa försvagning av arbetstagarnas redan uppnådda
position.

Kommittén finner sig därmed ställd i en valsituation liknande den som
förelåg vid införandet av treveckorssemestern år 1951. Å ena sidan står
arbetstagarsidans yrkande att behålla rätten till sammanhängande semester,
närmast motiverat av hänsyn till rekreationsbehovet och av ekonomiska
skäl. En lång sammanhängande semester ger enligt en på arbetstagarsidan
förhärskande mening den bästa möjligheten till avkoppling och ställer sig
även billigare än en semester uppdelad i två perioder. Å andra sidan står
arbetsgivarsidans yrkande att arbetsgivaren skall äga dela upp semestern
i två perioder, en omfattande tre veckor och en annan omfattande en vecka.
Sistnämnda yrkande motiveras i första hand av hänsyn till produktionen.

Kommittén vill för sin del i detta sammanhang inte fästa avgörande vikt
vid rekreationssynpunkten. Sannolikheten talar enligt kommitténs åsikt
för att en särskild semestervecka under senvintern eller våren från rekreationssynpunkt
kan vara väl så nyttig som en extra semestervecka i omedelbar
anslutning till en tre veckor lång sommarsemester. Kommittén är väl
medveten om att möjligheterna att på ett tillfredsställande sätt utnyttja
en isolerad semestervecka kan växla med ekonomiska och andra förutsättningar.
En till vinterhalvåret förlagd fjärde semestervecka, som av ekonomiska
skäl inte kan utnyttjas till avkoppling från den vanliga miljön, kan
givetvis framstå som mindre värdefull än en förlängd semester på sommarens
semesterort. Emellertid vill kommittén se ljust på arbetstagarnas möjligheter
att på lämpligt sätt använda även en isolerad semestervecka. Kommittén
hänvisar härvidlag till bilismens och fritidsbyggniationens explosionsartade
tillväxt under senare år.

Beträffande produktionens intressen i förläggningsfrågan finner kommittén
att dessa ger olika utslag vid olika företag och inom olika branscher.
Vissa företag kan endast med svårighet och under ekonomisk uppoffring
bereda sina anställda en sammanhängande fyraveckorssemester. Ibland
möter särskilda hinder att förlägga en så lång semester till sommaren. Det
sist sagda gäller, framhåller kommittén, förutom industrier med kontinuerlig
drift främst servicenäringar (t. ex. bilverkstäder, kommunikationsinrättningar,
hotell och restauranger) samt andra näringar med tyngdpunkten av
verksamheten förlagd till sommaren (t. ex. jordbruk och trädgårdsodling).
Kommittén finner liksom Industriens utredningsinstitut att det inom dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

näringar är småföretagen som skulle få brottas med de största bekymren,
om de nödgades utlägga de anställdas semester i form av en sammanhängande
sommarledighet.

Representanter för turistnäringen och motororgandsationerna har enstämmigt
för kommittén framhållit det angelägna i att söka åstadkomma
en spridning av semestrarna över en större del av året än som nu förekommer.
Därvid har understrukits att nuvarande förhållanden med semestrarna
huvudsakligen koncentrerade till en period av fem till sex veckor mitt på
sommaren leder till irritation bland de semestrande själva och fördyrar
semestern.

Näringslivets intresse av att arbetsgivarna får möjlighet att vid behov
dela upp semestern på två perioder liksom det allmänna intresset av att få
en större spridning av semestrarna över årets olika månader är enligt kommitténs
uppfattning värda allt beaktande. Kommittén anser dock inte att
utformningen av lagens regler om semesterns förläggning är avgörande för
om dessa intressen skall kunna tillgodoses. Därvid utgår kommittén från
att arbetsgivare och arbetstagare skall få behålla den avtalsfrihet som de
redan har.

Kommittén vill främst se frågan om avfattningen av lagens bestämmelser
rörande semesterns förläggning som en maktfördelningsfråga, en fråga om
parternas förhandlingspositioner. Kommittén erinrar om att statsmakterna,
när arbetsgivarnas självständiga rätt att dela upp treveckorssemestern i
skilda perioder slopades år 1956, kraftigt betonade vikten av att lagen på
ett lämpligt sätt gav uttryck åt en sådan maktfördelning mellan parterna i
arbetsavtalet, att arbetsgivaren fick rätt att ensam bestämma när semestern
skulle utgå medan arbetstagaren i gengäld fick ett rättsligt anspråk på att
få ut semestern i ett sammanhang.

Då förläggningsfrågan i samband med en tilltänkt utökning av semestern
med en vecka på nytt blivit aktuell, har, säger kommittén, från arbetsgivarhåll
gjorts gällande att det vore orealistiskt att räkna med att arbetsgivarna
i ett givet fall vid en förhandling skulle kunna hota med att förlägga semestern
till annan tid än sommaren om arbetstagarna inte gick med på en delning
av semestern. Ett dylikt hot skulle enligt denna uppfattning vara ägnat
att bidra till irritation på arbetsplatsen och i sämsta fall kunna medföra att
arbetstagare lämnade sin anställning.

För sin del har kommittén svårt att förstå, att arbetsgivaren, när produktionsförhållandena
verkligen motiverar de!, inte skulle kunna åberopa
de faktiska förhållandena till stöd för ståndpunkten att arbetstagarna måste
finna sig i att välja mellan en delning av semestern eller att få ut hela semestern
under annan tid än sommaren. Eu annan sak är, menar kommittén,
att arbetsgivarens position i en förhandling av detta slag naturligtvis
kan försvagas, därest konkurrensen om arbetskraften är mycket hård och
det på samma ort finns möjlighet till annan attraktiv sysselsättning utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

motsvarande svårigheter vid semesterförläggningen. Detta problem kan
emellertid enligt kommitténs åsikt inte lösas nämnvärt lättare, om lagen
ger arbetsgivaren en självständig delningsrätt.

Kommittén tror alltså att utsikterna till frivilliga överenskommelser om
delning av semestern är goda så snart arbetsgivaren inte har rimliga möjligheter
att förlägga en sammanhängande semester till en för arbetstagaren
förmånlig tid av året. Till stöd för denna förmodan åberopar kommittén de
överenskommelser om delad treveckorssemester, som f. n. — antingen i
riksavtal eller på det lokala planet — kunnat träffas inom branscher med
kontinuerlig drift eller med verksamhetens tyngdpunkt förlagd till sommaren.
Som exempel på dylika överenskommelser nämner kommittén riksavtalen
för jordbruket, transportfacket, bryggerierna, hotell- och restauranger
samt lokala avtal vid handelsföretagen.

På anförda skäl finner sig kommittén efter noggrant övervägande inte
böra föreslå någon ändring i gällande ordning, enligt vilken arbetsgivaren
beslutar om tidpunkten för semestern och arbetstagaren i princip har rätt
att erhålla hela semestern i en följd. Kommittén tillfogar, att man kan räkna
med att intresset för en delad semester även hos arbetstagarna kominer att
växa betydligt i och med att den lagstadgade semestern kommer att omfatta
en så lång tidrymd som fyra veckor.

I samband med förläggningsfrågan granskar kommittén även gällande
semesterlags anvisning till arbetsgivaren att såvitt möjligt bereda arbetstagaren
semester under sommaren. Kommittén avvisar såväl framförda
önskemål om att slopa anvisningen som motsatta önskemål att skärpa den
till en regel om skyldighet för arbetsgivaren att förlägga semestern till
sommaren. Som kommittén ser saken intar även rekommendationen om
sommarsemester sin givna plats i semesterlagens välavvägda maktfördelningssystem.

Till kommitténs förslag i frågan om semesterns förläggning är fogad en
reservation. Tre ledamöter (herrar Bratt, Johansson och Virgin) anser, att
arbetsgivaren i lagen bör få en självständig rätt att besluta om uppdelning
av semestern i den mån denna överstiger aderton dagar. Dessa ledamöter
hänvisar särskilt till att en liknande lösning valdes när treveckorssemestern
infördes och till att arbetsgivarens delningsrätt borttogs först efter
några år när en anpassning till den längre semestern ansågs ha skett. Skälen
att iakttaga försiktighet är, anser de skiljaktiga ledamöterna, i varje fall
inte mindre vägande när fyraveckorssemestern skall genomföras än de var
när treveckorssemestern beslöts.

Kvalifikationsreglerna

Med utgångspunkt från att den lagstadgade semestern skall utökas med
en vecka tar kommittén upp gällande semesterlags regler om semesterrätt
på grund av utfört arbete, vilka innebär att arbetstagaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

för varje kalendermånad under vilken han för arbetsgivarens räkning utfört
arbete å minst 16 dagar förvärvar rätt till en och en halv dags semester.

Kommittén dryftar till en början, huruvida skäl kan anses föreligga att
frångå den nuvarande konstruktionen som gör semesterrätten beroende
av det under varje kalendermånad utförda arbetet. För arbetstagare i vissa
arbeten av intermittent natur, t. ex. stuveriarbetare, skulle det kunna
vara fördelaktigare, om det under ett helt kvalifikationsår och ej det under
varje enskild kalendermånad utförda arbetet lades till grund för bestämmandet
av semesterrättens omfattning. Kommittén anser emellertid,
att den nuvarande ordningen har så stora praktiska fördelar att den bör
bibehållas. Som en följd av att semestern skall förlängas från tre till fyra
veckor föreslår kommittén, att antalet semesterdagar för varje kalendermånad,
varunder stadgat arbetsmått fullgjorts, höjes från en och en halv
till två, motsvarande för helt kalenderår 24 semesterdagar.

Gällande föreskrift, att en arbetstagare för att bli berättigad till semester
för viss kalendermånad skall ha utfört arbete för arbetsgivarens räkning
minst 16 dagar under månaden innebär, påpekar kommittén, i praktiken att
ett anställningsförhållande måste ha förelegat under större delen av en
månad för att arbetstagaren skall få tillgodoräkna sig semester för den månaden.
En arbetstagare med mycket kortvariga anställningar eller med
arbete av intermittent natur kan till följd av lagens nuvarande konstruktion
gå miste om semester för en viss månad, oaktat han utfört arbete under
väl så många dagar som en fast anställd arbetstagare. Detta beror på att
arbetet i det förra fallet utförts för flera arbetsgivares räkning men i det
senare fallet blott hos en arbetsgivare. Det antydda problemet kan, konstaterar
kommittén, lösas fullt tillfredsställande och i allo rättvist endast genom
ett centralt semesterkassesystem. Genom ett sådant system kan varje
anställning, hur kortvarig den än må vara, räknas arbetstagaren tillgodo för
förvärv av semester. Förmånen av semester kan göras helt oberoende av om
arbetet utförts hos en eller flera arbetsgivare. Erfarenheter från Danmark
och Norge, som har ett dylikt system, visar emellertid, att inrättandet och
drivandet av en central semesterkassa erbjuder påtagliga praktiska problem.
Kommittén har därför funnit sig böra pröva andra Utvägar för att lösa de nu
antydda problemen.

I anslutning till 16-dagarsregeln diskuterar kommittén lämpligheten att
ersätta det nuvarande dagmåttet med ett timmått. Syftet med en sådan
förändring skulle vara att förbättra läget för deltidsanställda, som under
en kalendermånad utfört arbete å färre dagar än 16 men sammanlagt arbetat
minst så många timmar som motsvarar 16 gånger den för anställningen
i fråga gällande normalarbetstiden per dag. Kommittén anser emellertid
att en övergång till ett timmått är förenat med praktiska olägenheter.
Timmfittet är svårt att tillämpa för viss vecko- och månadsavlönad personal.
Ännu allvarligare och för kommittén avgörande är emellertid att en

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

övergång till ett timmått skulle försätta ett stort antal deltidsanställda i
sämre läge än f. n. Kommittén anför ett exempel. Antag, säger kommittén,
att det kvalificerande timmåttet per månad bestämmes så att det motsvarar
normal arbetstid under 12 dagar, dvs. 90 timmar. En deltidsanställd arbetstagare
med ca fyra timmars arbete per dag under fem av veckans arbetsdagar
fullgör under en månad 70-—90 arbetstimmar. En sådan arbetstagare
skulle riskera att förlora semesterförmånen, om lagens arbetsmått bestämdes
i timmar, vilket han däremot inte gör om dagmåttet bibehålies.

Kommittén erinrar om att det tilltagande bruket att bereda arbetstagarna
fria lördagar föranlett riksdagsmotioner med yrkanden om uppmjukning av
16-dagarsregeln. Dessa yrkanden har vanligen motiverats med att arbetstagaren
till följd av att arbetsveckan blir kortare löper ökad risk att gå
förlustig semesterrätt. Då kommittén konfronterat denna motivering med
de överväganden, som ursprungligen föranledde fastställandet av 16-dagarsgränsen
i den första semes ter lagen av år 1938, har kommittén kunnat konstatera
att 16-dagarsgränsen bestämdes med hänsyn bl. a. till att industrin
under 1930-talets krisår inte sällan tillämpade fyra dagars arbetsvecka.
Mot denna bakgrund anser kommittén att den i motionerna åberopade motiveringen
inte utgör något ovedersägligt skäl för en mera betydande jämkning
av 16-dagarsregeln. Kommittén medger emellertid att, om lördagarna är
arbetsfria, marginalen under vissa månader kan bli påfallande smal mellan
arbetsdagarnas antal och det antal dagar, varå arbete enligt gällande lag
skall ha utförts för att semesterrätt skall förvärvas. I maj och december kan
de arbetsfria dagarnas antal bli så stort, att antalet dagar, då arbete normalt
utföres, krymper till 17—18. Under sådana månader löper arbetstagaren en
uppenbar risk att förlora semesterrätt, om han är frånvarande från arbetet
några enstaka dagar t. ex. på grund av permittering.

Även om argumenten mot de nuvarande kvalifikationsreglerna var för
sig inte har någon oemotståndlig tyngd, har kommittén likväl stannat för
att dessa regler bör uppmjukas. Kommittén föreslår, att en arbetstagare
skall förvärva rätt till två semesterdagar, sedan han utfört arbete för arbetsgivarens
räkning å minst 15 dagar av en kalendermånad. Rätt till en semesterdag
skall han enligt förslaget förvärva redan efter arbete å 8 dagar.

Kommittén är medveten om att mot dess förslag kan invändas, att det
kan få till följd att en arbetstagare med mer än en anställning under eu
månad kvalificerar sig för mer än två semesterdagar under den månaden.
Risken för dubbelkvalifikation har emellertid alltsedan bisyssla i 1945 års
lag gjordes semestergrundande varit påtaglig, och kommittén tror inte att
dess förslag innebär att risken ökas nämnvärt. I varje fall förhindras i betydande
utsträckning en ekonomisk överkompensation genom de ändringar
som kommittén föreslår i gällande regler om beräkning av lön under semester.
Kommitténs ändringsförslag härutinnan går, såsom senare närmare

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

skall utvecklas, ut på att arbetstagare, som inte avlönas med tidlön bestämd
för vecka eller längre tidsenhet, under semestern skall uppbära lön med
viss procentuell andel av arbetsförtjänsten under kvalifikationsåret. Semesterlönen
blir med denna beräkningsmetod i princip oberoende av hur
många semesterdagar arbetstagaren äger åtnjuta.

Förutom de allmänna kvalifikationsreglerna i gällande lagstiftning har
kommittén inventerat även de speciella reglerna i 1945 års semesterlag om
förvärv av semesterrätt på grund av sådan frånvaro från
arbetet som skall jämställas med arbetad tid. F. n. privilegierar
lagen i begränsad utsträckning frånvaro på grund av sjukdom,
havandeskap och barnsbörd samt militärtjänstgöring. Sedan gammalt jämställes,
närmast av lagtekniska skäl, även semester med arbetad tid.

De nuvarande reglerna om privilegiering av sjukdomstid har, erinrar
kommittén, den innebörden att frånvaro på grund av sjukdom under
tillhopa högst 90 dagar av ett kvalifikationsår berättigar till semester oavsett
sjukdomens orsak och att sjukdom utöver 90 dagar skall beaktas såsom
semesterkvalificerande, om sjukdomen har sin grund i yrkesskada. Av reglernas
konstruktion följer, påpekar kommittén vidare, att den arbetstagare
som är frånvarande från arbetet på grund av sjukdom i exempelvis sju månader
av ett år, varav de sista fyra månaderna till följd av yrkesskada, äger
tillgodoräkna sig hela frånvarotiden såsom kvalifikationstid, medan den
arbetstagare som är frånvarande under lika lång tid, varav de första fyra
månaderna på grund av yrkesskada och återstoden på grund av vanlig sjukdom,
inte får tillgodoräkna sig mer än den förstnämnda sjukdomsperioden.

I anslutning till detta påpekande ställer kommittén frågan om det låter
sig göra att införa en rättvisare ordning, så att 90 dagars frånvaro om året
på grund av vanlig sjukdom alltid skall grunda semesterrätt oavsett när
under året sjukdomen inträffar och oavsett om arbetstagaren samma år
varit sjuk även på grund av yrkesskada.

Den ifrågavarande 90-dagarsbestäminelsen i semesterlagen måste, säger
kommittén, ses mot sin historiska bakgrund. Ursprungligen var endast
frånvaro på grund av yrkesskada semesterkvalificerande. Den nuvarande
regeln tillkom i samband med 1954 års lagstiftning om samordning av sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen. Denna samordning innebär att
den sjuke, även i yrkesskadefallen, under de första 90 dagarna av sin sjukdom
får sjukhjälp uteslutande från sjukförsäkringen och att hjälpen från
yrkesskadeförsäkringen träder in först sedan 90-dagarstiden gått till ända.
Praktiskt sett betyder samordningen från socialförsäkringsorganens synpunkt
att det vid sjukdomsfall, som kan vara orsakade av yrkesskada, inte
finns något behov av att pröva sjukdomsorsaken med mindre sjukdomen
varar en längre tid. Då semesterlagens 90-dagarshestämmelse infördes
åberopades såsom ett av skälen härför alt man ville undvika att sjukdoms -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

orsaken skulle behöva fastställas i korttidsfallen enbart med hänsyn till den
sjukes semesterrätt. Bidragande var också önskemål att vidga semesterrätten
för dem som varit sjuka under en del av kvalifikationsåret.

Från riksförsäkringsverket har kommittén inhämtat, att samordningen
mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen medfört en högst betydande
arbetsbesparing inte bara för socialförsäkringsorganen utan också
för arbetsgivarna. 1 praxis förfar arbetsgivarna — på verkets tillskyndan
— på det viset att de omgående till riksförsäkringsverket eller vederbörande
socialförsäkringsbolag anmäler inträffad sjukdom som kan misstänkas vara
en yrkesskada. Anmälningen föregås emellertid inte av någon närmare undersökning.
Varken verket eller arbetsgivaren gör någon undersökning av
sjukdomsorsaken förrän samordningstiden utlöpt.

Kommittén har kommit till den uppfattningen att den eftersträvade större
rättvisan inte kan uppnås utan att man spolierar de betydande praktiska
fördelar som är förenade med 90-dagarsregeln. Enda utvägen synes nämligen
vara att i semesterlagen helt skilja mellan sjukdom som föranletts av
yrkesskada och annan sjukdom. Enligt kommitténs uppfattning torde detta
leda till att arbetstagare, som drabbas av sjukdom, i en helt annan utsträckning
än hittills varit vanligt, skulle påkalla utredning om att sjukdomen
föranletts av yrkesskada, eftersom det skulle ligga i arbetstagarens intresse
att i görlig mån »spara» det antal dagar, som vid vanlig sjukdom kvalificerar
till semester. Med hänsyn härtill och till att yrkesskadeförsäkringens
framtid f. n. är oviss har kommittén funnit sig böra avstå från att föreslå
ändring i bestämmelserna om sjukdomstid som kvalifikationsgrund för
semester.

Kommittén föreslår dock en mindre jämkning i dessa bestämmelser på
en punkt, som har avseende på s. k. långtidssjuka. Enligt gällande lag är
förhållandet det att en arbetstagare, som oavbrutet är sjuk under flera år,
varje år förvärvar semesterrätt för 90 dagar. Denna konsekvens har, efter
vad kommittén förmodar, inte särskilt uppmärksammats när sjukdomstid
gjordes till kvalifikationsgrund i semesterlagen, och kommittén anser för
sin del att den inte låter sig väl förena med semesterrättens grundkonstruktion.
Kommittén vill också peka på att eu så vidsträckt semesterrätt för
långtidssjuka kan innebära ett incitament för arbetsgivaren att avskeda
arbetstagare som varit sjuka en längre tid. Bäst undvikes enligt kommitténs
uppfattning dylika mindre tilltalande avskedanden, om lagen ändras så att
arbetsgivaren, när arbetstagarens sjukdom fortgått viss tid, befrias från
skyldighet att ge honom semesterlön. Kommittén föreslår därför en regel
av innebörd att arbetstagarens rätt att tillgodoräkna sig frånvaro på grund
av sjukdom såsom kvalifikationstid för semester upphör sedan sjukdomen
varat två år efter utgången av det kvalifikationsår, under vilket arbetstagaren
insjuknat.

Frånvaro från arbetet på grund av havandeskap och barns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

börd jämställes i kvalifikationshänseende med arbetad tid i den mån frånvaron
ryms inom en 90-dagarsperiod. Med utgångspunkt från ett i riksdagen
motionsvägen framfört yrkande har kommittén undersökt huruvida det
finns anledning att utsträcka nämnda tidsperiod.

Till stöd för en lagändring i denna riktning har åberopats det förhållandet
att den blivande eller nyblivna modern i andra sammanhang av lagstiftaren
beretts möjlighet att avhålla sig från arbetet så lång tid som 180
dagar. Såväl 1945 års lagstiftning om uppsägningsskydd som 1962 års lagstiftning
om förbättrade förmåner från moderskapsförsäkringen bygger
på en 180-dagarstid.

Kommittén anser för egen del att det inte föreligger något ofrånkomligt
samband mellan reglerna i sistnämnda lagstiftning och i semesterlagen. Beträffande
uppsägningsskyddet kan sägas att det knappast i och för sig medför
någon nämnvärd ekonomisk belastning för arbetsgivaren, och detsamma
gäller i viss mån det utvidgade skyddet genom moderskapsförsäkringen. En
fördubbling av den inom semesterlagstiftningen privilegierade frånvarotiden
vid havandeskap eller barnsbörd skulle däremot enligt kommitténs
åsikt kunna betyda en inte ringa ekonomisk börda för arbetsgivaren. Särskilt
vid smärre företag med blott några få kvinnliga anställda skulle förhöjningen
av frånvarotiden kunna få tämligen stor betydelse. Även om kommittén
inte befarar att den ifrågasatta reformen skulle få till följd att arbetsgivarna
avhöll sig från att anställa kvinnlig arbetskraft, vill kommittén
dock inte anse det för uteslutet att resultatet av reformen skulle kunna bli
att arbetsgivarna i större omfattning än eljest utnyttjade sin lagliga möjlighet
att uppsäga kvinnliga anställda, som blivit havande under sitt första
anställningsår, då något lagligt uppsägningsskydd inte föreligger.

Kommittén lägger också vikt vid att man når en viss kongruens mellan
de privilegierade frånvaroanledningarna sjukdom samt havandeskap eller
barnsbörd. Det kan enligt kommitténs mening knappast med fog sägas att
rekreationssynpunkter skulle ge kraftigare utslag vid havandeskap eller
barnsbörd än vid sjukdom. Då kommittén inte ansett sig böra föreslå förlängning
av den privilegierade frånvarotiden vid sjukdom i allmänhet har
kommittén funnit konsekvensen bjuda att inte heller motsvarande tid vid
havandeskap eller barnsbörd utsträckes.

Kommittén är inte enig i denna del. En ledamot (herr Nihlfors) vill i en
reservation bestämma den kvalificerande frånvarotiden vid havandeskap
eller barnsbörd till 180 dagar för att därmed nå överensstämmelse med den
förut omnämnda lagstiftningen om uppsägningsskydd och om moderskapsförsäkring.
I motiveringen för detta förslag framhålles att lagändringen
skulle utgöra ett naturligt led i strävandena att få bort all diskriminering
av kvinnorna i arbetslivet.

Tre ledamöter (fröken Sandell samt herrar Geijer och Larsson) har,
utan att lägga fram något utarbetat förslag, framkastat tanken, att ett sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

skilt belopp — avsett att användas till semester -— skulle kunna utbetalas
till barnaföderskor från den allmänna försäkringen.

Beträffande militärtjänstgöring som kvalifikationsgrund för
semester dryftar kommittén en ifrågasatt utvidgning av gällande regler därhän
att även den första tjänstgöringen, som f. n. inte kvalificerar för semester,
skulle räknas som semestergrundande. Kommittén vill inte förorda
en sådan ändring och anför bland annat, att en reform i angiven riktning
måste befaras medföra obenägenhet hos arbetsgivarna att anställa
ynglingar under tiden närmast före deras värnpliktstjänstgöring.

Slutligen har kommittén även haft att ta ställning till ett i en riksdagsmotion
framfört förslag att såsom semesterkvalificerande räkna tid som arbetstagare
är ledig från arbetet på grund av att övriga anställda vid samma
arbetsplats åtnjuter semester och företaget hålles stängt. Detta spörsmål
anser kommittén sammanhänga med den större frågan hur permitteringstid
över huvud taget skall bedömas i kvalifikationshänseende. Ända
sedan den första semesterlagen tillkom har lagstiftaren uppenbarligen utgått
från att det inte finns skäl att i fråga om förvärv av semesterrätt jämställa
permitteringstid med arbetad tid. Kommittén anser inte att det finns
anledning vare sig att frångå denna principinställning eller att behandla
det här aktuella permitteringsfallet efter särskilda regler.

Lön under semester

Vid sin behandling av frågan om den lämpliga utformningen av semesterlagens
regler om lön under semester fäster kommittén till en början uppmärksamheten
på en grundsats, kring vilken lagstiftaren i vårt land alltid
försökt slå vakt, nämligen att arbetstagaren under semestertiden skall åtnjuta
väsentligen samma inkomst från arbetsgivaren som han skulle ha haft
om han varit i arbete under nämnda tid. Lagstiftaren har alltså avvisat tanken,
att semesterlönen genom lagstiftning skulle bestämmas till högre belopp
än arbetslönen. Frågan om ett eventuellt lönetillägg för semestertiden
har betraktats som en löneteknisk angelägenhet som arbetsmarknadspartema
själva bör få ta ställning till.

Beträffande arbetstagare som avlönas med veck o- eller månads1
ö n eller lön beräknad för ännu längre tidsenhet har det, påpekar kommittén,
inte mött några svårigheter att i semesterlagen ge uttryck åt den
nyss berörda grundsatsen angående semesterlönens storlek. Sådan arbetstagare
äger enligt gällande bestämmelser rätt att uppbära den på semestertiden
belöpande lönen. Denna regel är lätt att tillämpa, och den ger tillfredsställande
resultat även när semestern förlänges eller arbetstiden förkortas
eller omdisponeras. Kommittén har inte funnit skäl att överväga en
revision av regeln.

Beträffande andra arbetstagare — i praktiken främst de som avlönas med

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

tim- eller ackordslön — har det, säger kommittén vidare, inte
varit möjligt att uppställa en lika enkel regel. I hithörande fall har det ansetts
nödvändigt att vid beräkning av semesterlönen utgå från arbetstagarens
inkomst under kvalifikationsåret, dvs. i allmänhet kalenderåret närmast
före det år då semester åtnjutes. En oundviklig konsekvens härav blir
visserligen att den tim- eller ackordsavlönade arbetstagaren till skillnad från
den vecko- eller månadsavlönade inte kan tillgodogöra sig en eventuell
lönestegring, som inträffar under semesteråret men han blir å andra sidan
inte heller lidande på en eventuell lönesänkning. Bortsett härifrån har lagstiftaren
strävat efter att utforma regler, som ger till resultat att även den
tim- eller ackordsavlönade arbetstagaren under semestertiden kommer i åtnjutande
av i stort sett samma förmåner som när han är i arbete. Enligt
gällande bestämmelser skall sådan arbetstagare varje semesterdag äga uppbära
lön med belopp, motsvarande hans genomsnittliga dagsinkomst under
de dagar av kvalifikationsåret under vilka han utfört arbete för arbetsgivarens
räkning.

Dessa bestämmelser har enligt vad kommittén kunnat konstatera i praktiken
inte visat sig helt lyckade. Dels har bestämmelserna orsakat ett stort
antal tvister vid domstol, dels har arbetsmarknadens parter sett sig föranledda
att flitigt utnyttja möjligheten att genom kollektivavtal överenskomma
om annan beräkningsmetod än lagens. Kommittén påvisar i detta
sammanhang att i kollektivavtalspraxis vuxit fram en mängd olika beräkningsmetoder,
varav flera avviker högst betydligt från semesterlagens bestämmelser.
Exempel finns sålunda bl. a. på att semesterlön för tim- och
ackordsavlönade beräknas på grundval av en genomsnittlig timförtjänst i
stället för en genomsnittlig dagsinkomst. I andra fall har kollektivavtalsparterna
föredragit metoden att beräkna en semesterlön för hela semestertiden
i procent av arbetstagarens inkomster under hela kvalifikationsåret.

Kommittén har vid sin analys av gällande bestämmelser funnit att den
grundläggande svagheten hos metoden att beräkna semesterlönen per semesterdag
på grundval av den genomsnittliga dagsinkomsten under kvalifikationsåret
ligger däri att resultatet blir beroende av arbetstidens förläggning.
Till belysning av vad kommittén åsyftar anföres följande exempel.
Antag, säger kommittén, att en veckoavlönad arbetstagare med förhållandevis
få arbetsdagar per månad, omkring 18 dagar, har sin veckolön bestämd
med hänsyn till denna förhållandevis korta arbetstid. Under semester i fyra
veckor får han den på semestertiden belöpande lönen, dvs. han får under
de veckor då semestern uttages samma lön som vanligt. En arbetstagare,
som i stället är avlönad med timlön och utför arbete på 18 dagar i månaden,
får däremot semesterlön belöpande även på de vardagar under semestern
då han normalt inte skulle ha utfört arbete. Vid fyra veckors semester
erhåller han i semesterlön ett belopp motsvarande 24 genomsnittliga
dagsförtjänster, vilket innebär att han får omkring 20 procent högre lön

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

under semestern än han skulle haft om han i vanlig utsträckning utfört arbete
under samma tid.

Av det anförda exemplet drar kommittén slutsatsen att genomsnittslönemetoden,
för att arbetstagaren under semestertiden skall få i huvudsak
samma inkomst som eljest under motsvarande tid, förutsätter att arbetstagaren
normalt utför arbete alla vardagar. Eljest uppstår, säger kommittén,
en överkompensation som blir alltmer påtaglig ju längre den lagstadgade
semestern är. Sedan allt fler företag i anslutning till 1957 års arbetstidsreform
övergått till femdagarsvecka under hela året eller en stor del av
året tenderar den påtalade överkompensationen att bli en mycket vanlig
företeelse.

Kommittén erinrar om att Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
försökt komma till rätta med överkompensationen genom en
central överenskommelse, enligt vilken inarbetade eller genom arbetstidsförkortning
frilagda dagar skall anses som arbetsdagar i semesterlagens
mening. Förutsättningar för en sådan uppgörelse har funnits, eftersom
arbetsgivarnas intresse att eliminera överkompensationen haft motsvarighet
i ett intresse hos arbetstagarna att i kvalifikationshänseende få räkna de
fria lördagarna som arbetad tid.

Kommittén vill se Svenska arbetsgivareföreningens och Landsorganisationens
uppgörelse som ett provisorium, och kommittén understryker dessutom
att uppgörelsen täcker endast ett begränsat avsnitt av näringslivet.
Den i uppgörelsen valda lösningen har enligt kommitténs mening den bristen,
att den — åtminstone på längre sikt — ger för stort utrymme för tvister.
Lösningen lämpar sig därför inte som modell för en lagstiftning i ämnet.

Inte heller tror kommittén att en lämplig förebild för en lagstiftning om
de tim- och ackordsavlönades semesterlön står att finna i de kollektivavtal
som stadgar att semesterlönen skall beräknas på grundval av en genomsnittlig
timförtjänst. Denna metod ger enligt kommitténs åsikt upphov till
samma svårigheter som semesterlagens nuvarande metod, eftersom en genomsnittlig
timförtjänst måste sättas i relation till dagarbetstiden när man
vill ha besked om semesterlönen per semesterdag eller för hela semestertiden.
Dessutom befarar kommittén att en timförtjänstberäkning skulle vara
svår att genomföra vid vissa former av ackord.

Den i vissa andra kollektivavtal använda metoden att beräkna en semesterlön
för hela semestertiden efter viss procent av den samlade inkomsten
under kvalifikationsåret, procentlönemetoden, har enligt kommitténs uppfattning
förtjänsten att den gör semesterlönens storlek helt oberoende av arbetstidens
förläggning.

Kommittén anser att i underlaget för semesterlöneberäkningen
liksom hittills skall medräknas den i övertidsersättning ingående
grundlönen men däremot inte övertidstillägg; inte heller skall sjuklön ingå
i underlaget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1963 31

Vid bestämmandet i det enskilda fallet av semesterlönens storlek är det
däremot, enligt vad kommittén funnit, med procentlönemetoden ofrånkomligt
att ta hänsyn till sådan frånvaro från arbetet, som kvalificerar till semester,
och till den inkomst han sannolikt skulle ha kunnat förvärva under
semesterkvalificerande frånvarotid. När det gäller frånvaro på grund av semester
påpekar kommittén, att procentsatsen kan bestämmas med utgångspunkt
från att arbetstagaren tar ut lagstadgad semester. Beträffande frånvaroperioder
av annat slag har man inga möjligheter till liknande schematiska
antaganden. I stället måste man göra en hypotetisk kalkyl i de individuella
fallen rörande vad arbetstagaren skulle ha kunnat förtjäna under
sådana frånvaroperioder.

Kommittén ställer frågan om detta möjligen medför att procentlönemetoden
blir alltför omständlig och förlorar en del av sitt praktiska värde.
Kommittén har emellertid kunnat konstatera att några större praktiska
svårigheter inte uppkommit i Danmark och Norge vid tillämpning av en
beräkningsmetod liknande den av kommittén dryftade. I Danmark har
parterna på arbetsmarknaden, efter vad kommittén inhämtat, i betydande
utsträckning branschvis träffat överenskommelser om enkla sätt att bestämma
den sannolika lönen under semesterkvalificerande frånvaro. Detsamma
är förhållandet i Sverige inom vissa fack där arbetsmarknadsparterna
infört procentlönemetoden så t. ex. i kollektivavtalet för tändsticksindustrin.
Kommittén anser emellertid inte att procentlönemetoden skulle vara
alltför besvärlig att tillämpa ens utan dylika överenskommelser. Till stöd
för sin uppfattning anför kommittén att procentlönemetoden visat sig fylla
alla anspråk på hanterlighet inom vårt jordbruk, vars riksavtal bygger på
denna metod utan att ge någon anvisning för beräkningen av sannolik inkomst
under semesterkvalificerande frånvarotid.

Beträffande underlaget för semesterlöneberäkningen vid en tillämpning
av procentlönemetoden uttalar kommittén vidare att det principiellt sett vore
riktigast att endast ta hänsyn till inkomst som belöper sig på månader för
vilka semesterrätt uppkommit. Detta skulle stämma bäst med lagens syfte
att bereda ledighet med bibehållen lön. Kommittén tror emellertid att det ur
praktisk synvinkel ofta skulle vara olägligt att behöva skilja ut arbetsförtjänst
under dagar, vilka till äventyrs inte kommit att kvalificera till semester.
Så snart en arbetstagare tjänat in någon semester hos eu arbetsgivare
och denne sålunda vet med sig att arbetstagaren gentemot honom
äger ett anspråk på semester, det må gälla blott en enda semesterdag, ter
det sig enligt kommitténs mening mest praktiskt att vid beräknande av
semesterlönen ta hänsyn såväl till den arbetsinkomst under året, som belöper
på semesterkvalificerande tid, som till annan inkomst belöpande på tid,
vilken infallit efter det att semesteranspråk mot arbetsgivaren uppkommit.
Däremot anser kommittén att praktiska skäl inte med samma tyngd talar
för att man skall ta hänsyn även till arbete som arbetstagaren utfört hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1963

arbetsgivaren innan semesterrätt uppkommit. Den praktiska betydelsen avkommitténs
förslag blir främst en enligt kommitténs åsikt mycket välmotiverad
förbättring av semesterförmånerna för korttidsanställda och anställda
med intermittent arbete.

Vid bestämmandet av den procentsats, efter vilken semesterlönen
skall beräknas, har kommittén till utgångspunkt tagit semesterdagarnas
andel i årets vardagar, omkring 300 till antalet. Denna andel utgör omkring
åtta procent. Eftersom semestertid skall kvalificera för semester men en
beräkning av lönen under sådan semestertid likväl inte skall behöva göras,
måste procentsatsen sättas högre. Kommittén förordar, att semesterlönen
skall beräknas till åtta och en halv procent av arbetsinkomsten under kvalifikationsåret.
Med denna procentsats kommer semesterlönen, säger kommittén,
att på någon tiondels procent när motsvara en med genomsnittslönemetoden
uträknad semesterlön för den som utfört arbete under sex dagar
i veckan eller som enligt överenskommelse i kollektivavtal skall få semesterlönen
beräknad som om han hade veckoarbetstiden förlagd på detta
sätt.

En ledamot av kommittén (herr Vilhelmsson) har anmält reservation
och föreslagit, att den vid procentlönemetoden tillämpliga procentsatsen
skall bestämmas till nio. Denne ledamot anser att majoritetens förslag inte
skapar rättvisa mellan å ena sidan de vecko- och månadsavlönade och å
andra sidan de tim- och ackordsavlönade. Han påpekar särskilt, att semesterlönen
för sistnämnda kategorier kommer att reduceras redan vid en
enda dags icke semesterkvalificerande frånvaro och att semesterlönen för
dem inte heller avspeglar löneökning som inträffat under det år semestern
åtnjutes.

Enligt gällande semesterlag finns möjlighet att kollektivavtalsvägen införa
annan metod för beräkning av de tim- och ackordsavlönade arbetstagarnas
semesterlön än den av lagen föreskrivna. Dylikt kollektivavtal
måste, för att bli giltigt, på arbetstagarsidan slutas eller godkännas
av sådan huvudorganisation som avses i 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt.
Kommittén ifrågasätter inte annat än att denna dispositionsfrihet
för arbetsmarknadens parter bör bestå, men kommittén föreslår att
bestämmelserna i ämnet jämkas till överensstämmelse med den år 1957
införda 4 a § i 1930 års lag om arbetstidens begränsning. Den praktiska
betydelsen härav blir att arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal beträffande
semesterlönens beräkning, utan särskilda individuella överenskommelser
kan tillämpa avtalet även på oorganiserade arbetstagare.

Ytterligare förordar kommittén sådan jämkning i bestämmelserna om arbetsmarknadsparternas
avtalsfrihet i fråga om beräkning av semesterlön
att det klart framgår att kollektivavtal kan slutas även för de s. k. kombinationsfallen,
dvs. för arbetstagare som är avlönade både med vecko- eller
månadslön och med lön som beräknas på annat sätt (t. ex. ackordsersättning
eller provision). Beträffande arbetstagare som avlönas enbart med

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1968

vecko- eller månadslön skall enligt kommittéförslaget inte heller i framtiden
finnas något utrymme för avtal om semesterlöneberäkningen.

Kommittén har slutligen i förevarande sammanhang behandlat ytterligare
frågan om utbetalningstid för semesterlön. Gällande semesterlag
saknar, påpekar kommittén, uttrycklig föreskrift därom. Med de
skiftande avlöningsformer som är i bruk har det ansetts svårt att åstadkomma
en närmare lagreglering på denna punkt.

Kommittén har uppmärksammat att spörsmålet om tidpunkten för semesterlönens
utbetalande aktualiserats i vissa domstolsavgöranden. Vid
upprepade tillfällen har domstolarna sålunda haft att pröva tillåtligheten
av avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare genom vilka semesterlön
inkluderats i löpande arbetslön under kvalifikationsåret. Domstolarna synes
ha kommit till uppfattningen, att ett sådant avtal är giltigt, om den andel
semesterlönen utgör i arbetslönen kan tydligt fastställas och semesterlönen
inte i och för sig innebär sämre förmåner än som följer av semesterlagens
regler. Domstolarna jämför sålunda uteslutande det ekonomiska
resultatet vid tillämpningen av lagen resp. avtalet, medan den omständigheten
att semesterlönen utbetalas successivt i samband med arbetslönen
inte i och för sig anses förringa semesterförmånens värde.

Kommittén är tveksam huruvida avtal om inberäknande av semesterlön

1 den successivt utbetalade arbetsersättningen står i bästa överensstämmelse
med rekreationsprincipen i semesterlagen. Enligt kommitténs mening kan
man inte bortse från att sådana avtal medför en ökad risk för att de medel,
som är avsedda att finansiera ett lämpligt utnyttjande av semesterledigheten,
konsumeras på förhand. Redan med hänsyn härtill kan det anses
föreligga ett allmänt intresse att genom lagstiftning förhindra sådana överenskommelser.
Detta intresse blir påtagligare än f. n., därest kommitténs
förslag om semesterlön beräknad efter procentlönemetod genomföres. Denna
metod skulle nämligen göra det lättare än det nu är att träffa överenskommelser
av det icke önskade slaget.

Med denna motivering föreslår kommittén en ny bestämmelse i semesterlagen
av innebörd att lön under semester skall utbetalas i samband med
semesterledigheten. Denna bestämmelse avser, enligt vad kommittén förklarar,
inte att förhindra sådana smärre variationer beträffande tidpunkten
för utbetalning av semesterlön som följer av olika löneformer eller speciella
bruk på arbetsplatserna. För vecko- och månadsavlönade arbetstagare
är det normala att lönen under semester utbetalas i samma ordning som om
arbetstagarna varit i arbete. Någon ändring härutinnan åsyftas inte av
kommittén.

Semester för arbetstagare med radiologiskt arbete

Enligt lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare
med hälsofarligt arbete, den s. k. särskilda semesterlagen, förvärvar arbets 2

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 68

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

lagare, som i sitt arbete är utsatt för röntgenstrålning eller strålning från
radioaktivt ämne, rätt till dubbelt så lång semester som andra arbetstagare.

Kommittén konstaterar, att det f. n. i Sverige finns 16 500—20 000 personer,
som sysselsättes i radiologiskt arbete vid sjukhus, forskningsinstitutioner,
militära anläggningar och industriföretag. Beträffande nuvarande
praxis anför kommittén, att den särskilda semesterlagen tillämpas så att sex
veckors semester medges i radiologiskt arbete sysselsatt arbetstagare om
han är utsatt för strålning i sådan omfattning som kan inverka på hans
hälsa. Arbetarskyddsstyrelsen avgör i tvistiga fall, på begäran av domstol,
om ett arbete är av den art att det medför rätt till sex veckors semester. Styrelsen
brukar anse den särskilda semesterlagen tillämplig på den som i större
omfattning sysslar med röntgenarbete eller radiologisk behandling vid sjukhus,
sanatorium, vanföreanstalt eller centraldispensär. Däremot anses det
ej motiverat med sex veckors semester för arbetstagare som endast i ringa
grad arbetar med röntgen vid poliklinik, sjukstuga eller mindre sjukhem.
Röntgenarbete eller annat radiologiskt arbete för tekniskt industriella ändamål
eller i samband med forskning eller undervisning ger endast undantagsvis
upphov till rätt till förlängd semester. Dylikt arbete avser i allmänhet
ett dött material, och det är betydligt lättare att genom tekniska anordningar
skapa ett tillfredsställande skydd mot strålning vid detta slag av arbete än vid
behandling av levande varelser.

Med utgångspunkt i denna praxis uppskattar kommittén antalet arbetstagare
med radiologiskt arbete, vilka kan göra anspråk på sex veckois semester
enligt den särskilda semesterlagen, till 3 000—3 500. Det stora flertalet
av dem har sina bättre semesterförmåner garanterade även i gällande
kollektivavtal. De som stöder sin rätt till förlängd semester uteslutande på
lagen utgöres dels av ett mindre antal biträden vid sjukhusens röntgenavdelningar
och biträden i terapeutisk radioisotopisk verksamhet, dels av
ett fåtal arbetstagare med tekniskt industriellt eller annat radiologiskt arbete
av särskilt riskfylld art.

Kommittén har ställt frågan om det efter den allmänna fyraveckorssemesterns
införande finns skäl att alltjämt bibehålla en särskild lag om sex
veckors semester för en kategori av arbetstagare, som tydligen är mycket
begränsad. Kommittén har inte givit sig in på en omprövning av det medicinska
behovet av en sexveckorssemester för arbetstagare med radiologiskt
arbete utan har utgått från att den en gång gjorda avvägningen därvidlag
är riktig. Om den särskilda semesterlagen upphävdes skulle, säger kommittén,
rätten till längre semester än den vanliga kunna komma att utgöra
ett avtalsobj ek t bland andra i parternas regelmässigt återkommande avtalsförhandlingar.
Bibehållandet av sexveckorssemestern skulle kunna bli beroende
av arbetstagarorganisationens styrka i det speciella fallet. Kommittén
anser att det vore olyckligt om en på medicinskt behov grundad rätt
till sex veckors semester skulle ifrågasättas vid en avtalsuppgörelse, om så

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

blott i något enstaka fall. För den mindre grupp av arbetstagare med radiologiskt
arbete, vilkas rätt till den längre semestern uteslutande är grundad på
lagen, skulle ett upphävande av lagen få omedelbar verkan.

Med hänvisning till det anförda finner kommittén att det inte är lämpligt
att nu slopa den särskilda semesterlagen. Dess kvarstående är enligt
kommitténs mening inte heller förenat med några påtagliga olägenheter.

Av redaktionella skäl har kommittén i stället för att göra ändringar i
den nuvarande särskilda semesterlagen föreslagit en ny lag i samma ämne. I
den nya lagen har kommittén givit tydligt uttryck åt den i hittillsvarande
praxis upprätthållna principen att endast radiologiskt arbete, som innefattar
fara för menlig inverkan av strålning, medför rätt till längre semester
än den allmänna. Kvalifikationsreglerna i den nya lagen har utformats så
att en arbetstagare som under en kalendermånad utfört radiologiskt arbete å
15 dagar blir berättigad till tre semesterdagar för den månaden, medan en
arbetstagare som utfört arbete å minst 8 och högst 14 dagar förvärvar rätt
till en och en halv semesterdag för månaden i fråga. Vecko- och månadsavlönade
arbetstagare får under semestern sin vanliga lön, och de tim- och
ackordsavlönade får i semesterlön ett belopp motsvarande 12,5 procent på
inkomsten under kvalifikationsåret.

Remissyttrandena

Allmänna frågor

Semesterkommitténs förslag till ny semesterlag har fått ett övervägande
gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. De mest kontroversiella
punkterna i förslaget är reglerna om semesterns förläggning och om beräkning
av semesterlön.

Flera remissorgan anser det i likhet med kommittén ställt utom diskussion
att den lagstadgade semestern inom kort skall förlängas från tre till
fyra veckor.

De remissorgan som företräder arbetstagarintressen är genomgående
tillfreds med att semestern förlänges till fyra veckor. Landsorganisationen
vill betrakta förlängningen av den lagstadgade semestern som ett uttryck
för det allmännas omsorg om arbetskraften och folkhälsan. Enligt organisationens
mening utgör den högt uppdrivna arbetstakten inom arbetslivet
ett gott skäl för den tilltänkta reformen. Liknande tankegångar kommer till
synes i Tjänstemännens centralorganisations och Sveriges akademikers
centralorganisations yttranden.

I åtskilliga remissyttranden ifrågasättes lämpligheten av semesterreformen.
Svenska arbetsgivareföreningen anser att semesterkommittén inte
tillräckligt beaktat sambandet mellan semester och arbetstid. För näringslivet
är det väsentliga inte arbetstidens längd per vecka eller antalet semesterdagar
utan antalet arbetstimmar per år inom en viss verksamhet. Fördelen
av eu längre sammanhängande semester måste vägas mot fördelen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

en kortare daglig arbetstid eller ett större antal fria arbetsdagar. Valet mellan
dessa olika alternativ är, enligt föreningens mening, på vårt nuvarande
utvecklingsstadium inte längre en medicinsk eller social fråga utan en
standardfråga. Föreningen hyser den uppfattningen att standardfrågor,
som är förankrade i det enskilda arbetsavtalet, inte bör regleras genom lagstiftning
utan genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Förhandlingsmetoden
gör det möjligt att pröva en ifrågasatt reform mot bakgrunden
av företagens aktuella situation. Reformer genomförs när företagen
har de ekonomiska förutsättningarna att åtaga sig dem. F. n. är enligt
föreningens uppfattning lönsamheten inom näringslivet sådan att företagen
inte kan åläggas ytterligare bördor. Föreningen vill framföra en bestämd
erinran mot att semestern nu genom lagstiftning utökas till fyra veckor
utan att det ens dessförinnan gjorts någon utredning om de ekonomiska
förutsättningarna för och verkningarna på sikt av en dylik reform.
Inte något annat västeuropeiskt land har, föreningen veterligt, planer på att
införa fyra veckors semester. Omsorgen om vårt näringslivs internationella
konkurrenskraft borde mana till synnerlig försiktighet när det gäller att
besluta nya kostnadskrävande reformer. För den händelse förslag till ny
semesterlag likväl framlägges för riksdagen väll föreningen föreslå att i
lagen införes en bestämmelse som generellt bemyndigar arbetsmarknadsparterna
att genom kollektivavtal frångå densamma. Förebild till en sådan
bestämmelse finns i arbetstidslagstiftningen, och sakligt sett finns inte skäl
att begränsa avtalsfriheten snävare i semesterlagen än i den allmänna,
arbetstidslagen.

Åsikten att en förlängning av semestern är en ekonomisk fråga som bör
lösas avtalsvägen återkommer i yttranden av Svenska lantarb et s givar ef öreningen,
Föreningen skogsarbeten, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges
hantverks- och industriorganisation samt Svensk industriförening.
Likaså uttalar flera organisationer, som företräder privata arbetsgivare, i
likhet med Svenska arbetsgivareföreningen tvivel rörande det ekonomiska
utrymmet för en fyraveckorssemester och efterlyser en utredning i ämnet.
Sveriges hantverks- och industriorganisation framhåller, att semesterkommitténs
betänkande borde kompletteras genom en utredning rörande de
samlade verkningarna av arbetstidens förkortning från 48 till 45 timmar i
veckan och av en eventuell förlängning av semestern till fyra veckor.

De statliga och kommunala arbetsgivarna har — utan att ta ställning till
själva frågan om förlängning av semestern — i något fall påpekat att reformen
kommer att skapa problem. Telestyrelsen framhåller, att bortfallet av
arbetstid blir betydande och kommer att göra sig gällande inom alla televerkets
arbetsområden, inom driften, anläggningsverksamheten och verkstadsrörelsen.
Televerkets personalresurser är redan nu hårt ansträngda
och en ytterligare inskränkning av arbetstiden kommer att medföra risker
för att televerket inte skall kunna upprätthålla en fullgod service gentemot

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

myndigheter, näringsliv och allmänhet. Domänstyrelsen delar de privata
arbetsgivarorganisationernas uppfattning att semester- och arbetstidslagstiftning
bör ses som en enda fråga och att en förlängning av semestern med
fördel kunde ha hänskjutits till arbetsmarknadens parter.

Kommerskollegium, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges lantarbetsgivareförening,
Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter, Sveriges centrala restaurangaktiebolag
samt Sveriges hantverks- och industriorganisation hemställer, att den nya
lagen sätts i kraft vid en sådan tidpunkt att den längre semestern inte börjar
intjänas förrän under 1964.

Inget remissorgan vill förorda någon omläggning av den nuvarande semesterlagstiftningens
grundläggande konstruktion. I fråga om lagstiftningens
personkrets godtas med något enstaka undantag vad kommittén
anfört om att det åtminstone f. n. inte är lämpligt att föra in andra än arbetstagare
under lagstiftningen. I yttrandena från Landsorganisationen och
Tjänstemännens centralorganisation erinras om de uttalanden rörande tolkningen
av arbetstagarbegreppet som gjorts av chefen för socialdepartementet
och andra lagutskottet i samband med antagandet av lagen om allmän
försäkring. Båda organisationerna anser att det i motiven till en ny
semesterlag bör klargöras att dessa uttalanden är avsedda att vara vägledande
även vid tillämpningen av semesterlagen. Landsorganisationen fäster
vidare uppmärksamheten på en speciell tolkningsfråga och efterlyser
ett uttalande som fastslår, att elever vid verkstadsskolor, som följer undervisningen
och samtidigt är anställda vid verkstaden, skall betraktas som
arbetstagare i semesterlagens mening.

Sveriges handelsresandeförbund vill i semesterlagen ha en uttrycklig anvisning
om att lagen äger tillämpning på den som behandlas såsom arbetstagare
enligt lagen om allmän försäkring, medan Föreningen Sveriges aktiva
handelsresande förordar bestämmelser, som gör semesterlagen tilllämplig
även på beroende uppdragstagare.

Arbetsdomstolens ordförande och Riksförbundet landsbygdens folk påpekar
— utan att framföra något ändringsyrkande beträffande lagstiftningens
tillämpningsområde -— att det kan befaras bli flera tvister än hittills
om gränsdragningen mellan arbetstagare och uppdragstagare som en
följd av de av kommittén förordade kvalifikationsreglerna och reglerna för
beräkning av semesterlön. I denna riktning skulle sålunda bl. a. verka förkortningen
av kvalifikationstiden för intjänande av semesterrätt.

Semesterns förläggning

Frågan om den fjärde semesterveckans förläggning har splittrat remissopinionen
i två läger. Kommittéförslaget stödes genomgående av arbetstagarorganisationerna.
De privata, kommunala och statliga arbetsgivarna har
däremot samlat sig kring den av tre reservanter i kommittén förordade

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

linjen att arbetsgivaren bör ha en självständig rätt att uppdela semestern
i den mån denna överstiger 18 dagar.

Remissorganen på arbetstagarsidan bär i stort sett kunnat ansluta sig
till kommittémajoritetens resonemang i fråga om såväl motiveringen som
slutsatsen. Varken Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation
eller Sveriges akademikers centralorganisation har funnit behövligt att
föra in nya argument i debatten. Statstjänstemannens riksförbund anser att
en del av syftet med fyraveckorssemestern skulle förfelas om inte hela semestern
normalt utgick i ett sammanhang. Inom områden där det är förenat
med särskilt stora svårigheter att bereda arbetstagarna en lång sammanhängande
ledighet bör man dock, säger förbundet, kunna utnyttja möjligheten
att kollektivt eller enskilt träffa uppgörelse om en uppdelning av
semestern.

Ett genomgående tema i remissyttrandena från arbetsgivarhåll är att
ovissheten om de ekonomiska konsekvenserna av fyraveckorssemestern manar
till försiktighet i förläggningsfrågan. Arbetsgivarna måste ha effektiva
möjligheter att värna om produktionens intressen och hålla kostnaderna
för den fjärde semesterveckan inom rimliga gränser. Det påpekas att en
sammanhängande fyraveckorssemester, särskilt om den förlägges till sommaren,
skulle kunna skapa svårigheter inom åtskilliga branscher, bl. a.
servicenäringarna, jordbruket och andra näringar med tyngdpunkten av
verksamheten förlagd till sommarhalvåret. Svenska arbetsgivareföreningen
tolkar produktionens intressen i förläggningsfrågan på följande sätt.

Redan ett allmänt övervägande visar, att det av eu förlängd semester
förorsakade produktionsbortfallet i hög grad påverkas av det sätt varpå
förläggningen av semestern sker. Företag, som för närvarande tillämpar
allmänt semesterstopp i fråga om treveckorssemestern och som har intresse
av att även i fortsättningen låta semesterstoppet begränsas till denna tidsperiod,
kommer i uppenbara svårigheter om det föreligger förpliktelse för
företagen att utge odelad semester åt arbetstagarna; problemet kan helt enkelt
icke praktiskt lösas. Det uppstår ett produktionsbortfall, som med en
annan ordning kunnat undvikas. Vad därefter gäller företag som icke tilllämpar
allmänt semesterstopp utan håller driften igång året runt, blir de
relativa svårigheterna av alternativet odelad semester icke mindre. Kunde
man räkna med att företagen alltid hade möjlighet att något så när tillfredsställande
lösa problemet med ersättare för de arbetstagare som vore på
semester, skulle olägenheterna och kostnadsökningarna för företagen visserligen
i viss mån hållas nere; de skulle dock alltid finnas. Än svårare blir
problemet om man tar hänsyn till vad som inom vida områden är en realitet,
nämligen omöjligheten för företagen att lösa ersättarfrågan. Problemet
finge i praktiken lösas antingen så att företaget tvingades till visst
semesterstopp med därav följande produktionsbortfall eller så att fyraveckorssemestern
mer eller mindre spreds över hela året.

Enligt arbetsgivareföreningen framstår det som ovedersägligt, att de svårigheter,
som är förbundna med en förlängning av semestern till fyra veckor,
kan lösas avsevärt lättare om den fjärde veckan ej behöver förläggas

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

i omedelbart sammanhang med de övriga tre veckorna utan kan disponeras
på annat sätt. Gentemot den maktfördelningstanke som ligger bakom kommittémajoritetens
förslag anför föreningen, att möjligheten för arbetsgivaren
att i en fri förhandling rörande uppdelning av fyraveckorssemestern
åberopa och utnyttja sin rätt att förlägga hela fyraveckorssemestern till
vintertid inte bör tillmätas avgörande betydelse. Föreningen hänvisar till
att utvecklingen sedan 1956 ej gått i riktning mot ett ökat antal överenskommelser
utan tvärtom inneburit att flera uppdelningsregler upphört att
gälla. Man har vidare att beakta, att den praktiska frågan i en förhandlingssituation
i stor utsträckning är den att arbetsgivaren erbjuder sig att utlägga
tre veckor på sommarhalvåret och den fjärde veckan på annan tid
medan arbetstagarparten kanske föredrar att få ut fyra veckor odelad
semester under sommaren. För alla sådana situationer skulle det enligt
föreningens mening vara en brist i lagen om den inte i sig själv innefattade
regler, vilka smidigare än som över huvud taget är möjligt via ett maktfördelningsresonemang
hjälpte parterna till en lösning, som anknöt till
deras egna utgångspunkter. Arbetsgivareföreningen fortsätter.

En lagregel som in dubio gav arbetsgivaren rätt till viss uppdelning av
semestern skulle icke på motsvarande sätt skapa irritation och motsättningar
på arbetsplatserna. För det första skulle man liksom hittills i praktiken
kunna räkna med att arbetsgivaren helt frivilligt ger arbetstagarna
odelad semester, när detta är möjligt och hänsyn till produktionen icke
kräver något annat. För det andra skulle en självständig, på lagen grundad
rätt för arbetsgivaren att i förekommande fall tillämpa en uppdelning
av semestern icke ge möjlighet till sådana motsättningar och fortbestående
irritationsanledningar som omedelbart skulle skapas, om parter i en viss
konkret situation, med olika intressen i förläggningsfrågan, skulle mötas
till förhandlingar och därvid söka påverka varandra med ytterlighetsargument
av det slag som maktfördelningsresonemanget förutsätter.

Att arbetsgivaren bör ges en självständig uppdelningsrätt finner föreningen
motiverat också med hänsyn till vad arbetsmarknadsparterna
sannolikt för sin del skulle ha kommit till för resultat i förläggningsfrågan,
därest de haft möjlighet att fritt och förutsättningslöst diskutera en fyraveckorssemester.
Det är högst osannolikt, anser föreningen, att slutresultatet
skulle ha blivit detsamma som semesterkommitténs nu föreliggande
förslag — nämligen att arbetsgivaren å ena sidan skall ha en odiskutabel
rätt att tilldela arbetstagaren odelad fyraveckors vintersemester och att
arbetstagaren för sin del skall ha lika onyanserad rätt att motsätta sig eu
sådan delning av semestern som består i att tre veckor förlägges på sommaren
och en vecka på annan tid. I stället skulle båda parterna gemensamt ha
strävat efter att komma fram till förläggningsregler, som vore rimliga och
smidiga och som samtidigt tillgodosåg att kostnaderna för den fjärde veckans
införande skulle hållas så låga som möjligt. Detta skulle vara i båda
parters intresse, och båda parter skulle tjäna därpå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

Synpunkter likartade Svenska arbetsgivareföreningens framföres i andra
yttranden från arbetsgivarsidan. Sveriges lantbruksförbund samt Föreningen
skogsarbeten och Värmlands och Västra Berslagens skogsarbetsgivareförening
utvecklar de svårigheter jordbruket och skogsnäringen skulle möta
att utlägga en sammanhängande semester. För servicenäringarnas del
behandlas motsvarande fråga bl. a. av Sveriges centrala restaurangaktiebolag
och Svenska lasttrafikbilägareförbundet. Svensk industriförening lägger
i sitt yttrande särskild vikt vid småföretagens semestervikarieproblem.

Beträffande kommitténs resonemang om maktfördelning mellan arbetsgivare
och arbetstagare invänder Riksförbundet landsbygdens folk samt
Sveriges hantverks- och industriorganisation att det inte är en uppgift för
lagstiftaren att ingripa i maktförhållandena på arbetsmarknaden. Telestyrelsen
och Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation uttalar farhågor
för att det goda förhållandet på arbetsplatserna äventyras, om arbetsgivaren
nödgas hota med oförmånlig tidpunkt för semestern för att komma till en
uppgörelse om delad semester. Svensk industriförening anser att arbetsgivarens
möjlighet att bestämma tidpunkten för semesterns början åtminstone
för industriens del i mycket slor utsträckning är obefintlig. Föreningen
anför.

De allra flesta av de inom landsorganisationens avtalsområde tecknade
kollektivavtalen innehåller under semesterparagrafen en bestämmelse av
ungefär följande lydelse: »Semester utgår enligt lag. Semestern skall förläggas
under tiden maj—september» eller i några fall »juni—augusti». Vad
den mindre industrien beträffar tecknas för dess del oftast s. k. hängavtal
till de gällande riksavtalen eller lokalavtal med vederbörande lokala fackförening.
Bägge dessa typer av avtal innehåller praktiskt taget undantagslöst
den bestämmelsen, att semestern skall utgå under tiden juni—augusti.
Att arbetsgivaren under dessa omständigheter har några större påtryckningsmöjligheter,
när det gäller att söka få en kommande fyraveckorssemester
uppdelad, vilket arbetstagarna sannolikt kommer att motsätta sig att
döma av uttalandena från de arbetstagarerepresentanter, som kommittén
intervjuat, torde vara uteslutet. På grund av nyss angivna bestämmelser
i kollektivavtalen har sålunda det huvudskäl bortfallit, som kommittén anfört
som motivering för att nuvarande ordning med förbud för arbetsgivaren
att självständigt göra en uppdelning av semestern, skall gälla även om denna
utsträckes till att omfatta fyra veckor. Den jämna maktfördelning mellan
parterna som kommittén utgått ifrån ifråga om semesterns uttagande
i en följd och dess förläggning existerar oftast icke i verkligheten utan har
blivit endast en död lagbokstav.

Remissopinionens uppspaltning i två motsatta läger är inte fullständig.
1 ett par yttranden skymtar en önskan att finna en medelväg. Svenska stadsförbundet
erinrar om att man vid treveckorssemesterns införande fann det
lämpligt att medge arbetsgivaren en självständig rätt att dela semestern
och att man fem år senare, när arbetsgivarsidan ansågs ha anpassat sig till
en längre semester, slopade denna delningsrätt. Förbundet anser att det
finns motiv för att tillämpa ett liknande förfarande även när semestern nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

skall utsträckas till fyra veckor. Kommerskollegium föreslår, under förutsättning
att kommittémajoritetens förslag i princip godtages, en övergångsregel
av innebörd att arbetsgivaren under de första två åren efter den nya
lagens ikraftträdande ensam skall få träffa avgörande om den fjärde semesterveckans
förläggning.

Kvalifikationsreglerna

Kommitténs förslag angående semesterrätt på grund av utfört
arbete, vilket innebär att en arbetstagare skall förvärva rätt till
en dags semester efter minst åtta dagars arbete och till två dagars semester
efter minst femton dagars arbete under en kalendermånad i samma anställning,
godtages eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissorgan,
däribland Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation. I flera yttranden betonas, att den uppmjukning
av gällande kvalifikationsregler som förslaget innebär är välmotiverad
från rättvisesynpunkter. Så t. ex. säger sig Sveriges centrala restaurangaktiebolag
just av rättviseskäl vilja tillstyrka de nya reglerna, fastän de kommer
att medföra väsentligt större ökning av semesterkostnaden för hotell
och restauranger än för större delen av näringslivet i övrigt på grund av att
korttidsanställningar är särskilt vanligt förekommande i denna bransch.

Svenska landstingsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Bankernas
förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation
och Svensk industriförening ger dock uttryck för vissa allmänt kritiska
synpunkter. Därvid framhålles såsom onöjaktigt att de föreslagna reglerna
gör det möjligt för en arbetstagare att förvärva rätt till mer än två
semesterdagar per månad. Risken för sådan överkompensation säges vara
särskilt påtaglig vid byte av anställning. Svenska landskommunernas förbund
upplyser, att dylika arbetsbyten är vanliga inom vissa kommunala
verksamhetsområden, t. ex. inom åldrings- och sjukvården, där omsättningen
på arbetskraft är stor. Förbundet anser därför att det vore önskvärt med
en spärregel som förhindrade överkompensation i semesterhänseende.

Vattenfallsstyrelsen har blicken öppen för risken för överkompensation
men styrelsen tror att det inte skulle vara möjligt att skapa en praktiskt
genomförbar spärregel.

Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges akademikers
centralorganisation vill komplettera förslagets åtta- och femtondagarsregler
med en timregel. Sveriges akademikers centralorganisation framhåller i
detta sammanhang att en deltidsanställd arbetstagare med tretton arbetsdagar
i månaden ej sällan fullgör lika många arbetstimmar som en annan
deltidsanställd arbetstagare med sjutton arbetsdagar. Den senare får med
kommittéförslaget rätt till två semesterdagar per månad under det att den
förre endast får en semesterdag per månad.

Kommitténs överväganden i olika frågor rörande se in ester rätt på
2*— Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 68

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

grund av sådan frånvaro som skall jämställas med
arbetad tid möter endast enstaka gensagor.

Förslagen att bibehålla nuvarande begränsningar angående s j ukdomstid
såsom kvalifikationsgrundande och att införa en maximigräns beträffande
långtidssjukas semesterrätt har inte föranlett någon som helst invändning
i sak.

Beträffande havandeskap och barnsbörd ansluter sig Statstjänstemännens
riksförbund till den reservant i kommittén, som förordat
att den kvalificerande frånvarotiden utsträckes till 180 dagar. Förbundet
anser, att en sådan ordning bör kunna bidra till att hålla kvinnor som fött
barn kvar i arbetslivet, och kostnaden för reformen kan enligt förbundets
mening inte vara av större betydelse i förevarande sammanhang.

När det gäller militärtjänstgöring finner Landsorganisationen
rimligt att den första värnpliktstjänstgöringen skall kvalificera för semester.
Då organisationen inte tror att det är möjligt att realisera detta på en
gång, föreslås att den kvalificerande frånvarotiden begränsas till 00 dagar.

Lön under semester

Kommitténs förslag att såtillvida behålla nuvarande ordning, att arbetstagare
med veck o- eller månadslön under semestern får den på
semestertiden belöpande vecko- eller månadslönen medan övriga arbetstagare
får en enligt särskilda regler beräknad lön under semestern, möter
ingen gensaga. Inget remissorgan vill göra gällande annat än att det är erforderligt
med en kategoriklyvning mellan olika slag av arbetstagare efter
avlöningsformen. Svenska droskbilägareförbundet och Svenska lasttrafikbilägareförbundet
föreslår emellertid, att gränsdragningen göres så att de
veckoavlönade kan föras in under samma regler som tim- och ackordsavlönade
arbetstagare. Det som särskilt intresserar dessa båda organisationer är
tydligen att det bör finnas möjlighet att tillämpa sistnämnda regler för s. k.
kombinationsfall, där arbetstagaren har både veckolön och ackordslön.

I fråga om det lämpliga i att tillämpa den av kommittén föreslagna procentlönemetoden
för beräkning av semesterlön åt arbetstagare med timeller
ackordslön går meningarna isär bland remissorganen. Det
stora flertalet av dem, däribland Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation, har ingen invändning
mot eller ger sin uttryckliga anslutning till metoden som sådan. Procentlönemetodens
förespråkare har i allmänhet ej känt behov av att motivera
sin ståndpunkt. I den mån så skett går motiveringen ut på att metoden
— samtidigt som den löser det med femdagarsveckan aktualiserade problemet
att göra semesterlönens storlek oberoende av arbetstidens förläggning
— innebär en förenklad administration för arbetsgivarna och länder
till större rättvisa. Dylika synpunkter framhålles exempelvis av arbetsdom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

stolens ordförande, domänstyrelsen samt Sveriges hantverks- och industriorganisation.
Svenska lantarbetsgivareföreningen, som under en följd av år
prövat procentlönemetoden i sina kollektivavtal, har funnit att enbart fördelar
är förenade med densamma.

Den statliga och kommunala arbetsgivaropinionen ställer sig i stort sett
avvisande till procentlönemetoden. På detta håll säger man sig föredra en
i statliga och kommunala avtal förekommande metod, som bygger på arbetstagarens
genomsnittliga timförtjänst under kvalifikationsåret. För att få
fram en semesterlön per dag multiplicerar man enligt denna metod den genomsnittliga
timförtjänsten med det genomsnittliga antalet arbetstimmar
per arbetsvecka, och produkten divideras därefter med antalet semesterdagar
i en semestervecka, dvs. sex. Statens avtalsnämnd, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen och järnvägsstyrelsen samt Svenska stadsförbundet anser
att metoden med en genomsnittlig timförtjänst är överlägsen procentlönemetoden.
Båda metoderna gör semesterlönens storlek oberoende av arbetstidens
utläggning på veckans olika dagar, men metoden med en genomsnittlig
timförtjänst säges vara administrativt enklare att tillämpa och innebära
mindre risk för tvister. Berörda remissorgan understryker att den genomsnittliga
timförtjänsten är en faktor som man även i många andra
sammanhang behöver laborera med, t. ex. för fastställande av helgdagslön,
lön under sjukdom och vid havandeskap, ersättning under viss militärtjänstgöring
och ersättning för förlorad arbetsinkomst vid frånvaro från
arbetet på grund av vissa förtroendeuppdrag. Ett annat argument är att
metoden med en genomsnittlig timförtjänst lämpar sig bättre än procentlönemetoden
för maskinell framräkning av semesterlönen.

Den oftast återkommande anmärkningen mot procentlönemetoden i den
utformning denna erhållit i kommittéförslaget har samband med beräkningen
av en fiktiv lön, hänförlig till underlaget för semesterlöneberäkningen,
såvitt avser tid för semesterkvalificerande frånvaro.
Kommitténs förslag går ut på att i inkomstunderlaget skall medräknas
den arbetsinkomst, som arbetstagaren sannolikt skulle ha uppburit
under tid då han varit borta från arbetet av privilegierad anledning. Härom
säger statens avtalsnämnd, att det skulle vara förenat med avsevärt administrativt
arbete att i varje enskilt fall göra eu beräkning av vad arbetstagaren
sannolikt skulle ha förtjänat under kanske flera olika frånvaroperioder
om han utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Särskilt betungande skulle
detta arbete bli, om arbetstagaren avlönas delvis med timlön och delvis med
ackordslön, beroende på förekommande arbetsuppgifter. Arbetsgivaren skulle,
så som avtalsnämnden läser kommittéförslaget, bli nödsakad att göra bedömningar
angående vilka ackordsarbeten som skulle ha tilldelats den frånvarande
arbetstagaren och vad denne skulle ha förtjänat på dem. Sannolikhetsbedömningar
av beskrivet slag skulle enligt avtalsnämndens mening bli
behövliga i ett mycket stort antal fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Telestyrelsen utvecklar sina betänkligheter på följande sätt.

Ett vanligt fall är, att en arbetstagare under kvalifikationsåret haft flera
frånvarotillfällen (exempelvis ett par sjukperioder, eventuellt också ledighet
för militärövning). Att såsom angives i den föreslagna lagtexten beräkna
den sannolika lönen under berörda tider innebär att man rätteligen skall
ta hänsyn till ett flertal faktorer, såsom huruvida arbetet skulle ha utförts
på tid eller på ackord, huru stort det procentuella ackordsöverskottet kunde
ha blivit vid tillfället i fråga, vilken tidlön som gällde vid viss tidpunkt,
huruvida övertidsarbete skulle ha förekommit och huruvida några särskilda
tillägg skulle ha utgått med hänsyn till arbetets art eller förläggning. Även
om man genom överenskommelser mellan de avtalsslutande parterna kan få
fram vissa generella regler för sådan sannolikhetsberäkning av inkomst
kvarstår dock, att ett administrativt merarbete av icke obetydlig omfattning
kommer att belasta företagarna. På arbetsmarknaden kommer att uppstå en
hel flora av beräkningssätt, som helt säkert ger upphov till tvister av olika
slag vid den praktiska tillämpningen.

Synpunkter liknande de av avtalsnämnden och telestyrelsen anförda
framföres av generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.

En annan omstridd fråga gäller hänsynstagandet vid beräkningen av semesterlön
till arbetsinkomst som hänför sig till månader, under vilka arbetstagaren
ej fullgjort arbete tillräckligt många dagar för att arbetet skall
ge rätt till semesterledighet. Kommitténs förslag att semesterlönen skall beräknas
på grundval av arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de månader
av kvalifikationsåret, för vilka semesterrätt föreligger eller vilka infallit
sedan semesterrätt hos arbetsgivaren uppkommit har mött kritik från flera
håll. Arbetsdomstolens ordförande anser det lämpligare att antingen ta steget
fullt ut och beräkna semesterlönen på hela inkomsten under kvalifikationsåret
eller att begränsa underlaget för semesterlöneberäkningen till inkomst
under sådana kalendermånader, då semesterrätt intjänats. Sistnämnda
linje förordas bl. a. av statens avtalsnämnd och de flesta andra
remissorgan som representerar statliga arbetsgivare liksom av Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Detta sker med
motivering att »nettolinjen» bäst överensstämmer med den grundläggande
principen att arbetstagaren under semestertiden skall ha en inkomst som
så nära som möjligt motsvarar den lön han har när han är i arbete.

Med hänvisning till kommitténs uppfattning att denna princip skulle behöva
frångås av praktiska skäl yttrar Handelns arbetsgivareorganisation
följande.

Som i andra sammanhang framhållits är antalet korttids- och deltidsanställda
inom handeln betydande. Vissa anställda tjänstgör tämligen kontinuerligt,
men en stor del av denna kategori arbetar endast tillfälligt vid
realisationer och andra i tiden begränsade försäljningstoppar samt som
vikarier vid sjukdom och annat förfall för den ordinarie personalen. Rekryteringen
till anställningar av detta slag sker huvudsakligen bland kategorien

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

»hemmafruar» samt bland skolungdom. Anställningstillfällena är synnerligen
sporadiska och det kan ofta förflyta flera månader mellan de olika
anställningsperioderna. Arbetskraftens rörlighet mellan de olika arbetsplatserna
är också betydande.

Vid ett genomförande av de nya kvalifikationsregler, som kommittén
föreslår, kommer många av de här avsedda anställda att för enstaka kalendermånader
förvärva semesterrätt. Det skulle emellertid innebära påtagliga
nackdelar ur administrativ synpunkt om arbetsgivaren icke har
möjlighet att vid utgången av varje anställningsperiod reglera den anställdes
semesteranspråk efter enhetliga kvalifikationsregler. Det måste även te
sig irrationellt, att olika anställda med samma yrkeskvalifikationer och sysselsättning
vid kortvariga inkallelser till arbete i realiteten kommer att avlönas
efter skilda normer, beroende på den tillfälliga omständigheten om
en tidigare tjänstgöringsperiod, som kan ligga månader tillbaka i tiden,
har uppgått till eller understigit den stipulerade kvalifikationsgränsen. Ytterligare
en synpunkt bör i detta sammanhang framhållas. Vid mångfilialföretagen
rekryteras och avlönas de korttidsanställda i regel vid varje butiksenhet
och någon central registrering av sådana anställda sker ej. Ett
genomförande av kommitténs förslag skulle emellertid nödvändiggöra en
sådan registrering. Denna finge hållas tillgänglig på alla de olika butiksenheterna,
så att kontroll kunde ske om en viss anställd tidigare under året
förvärvat semesterrätt vid någon annan enhet inom butikskedjan. En sådan
komplicering av avlöningsuträkningen ter sig enligt organisationens mening
synnerligen opraktisk och otillfredsställande.

Organisationen föreslår, att till grund för semesterlöneberäkningen endast
lägges arbetsinkomst, som förvärvats under sådana månader av kvalifikationsåret,
för vilka semesterrätt föreligger. Samma förslag framföres
av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, som också berör
de praktiska olägenheterna med kommitténs förslag och vidare framhåller,
att man inte kan avfärda frågans ekonomiska betydelse med hänvisning
till att det skulle röra sig om sällsynta undantagsfall. För hotell- och
restaurangfacket skulle överkompensationen med hänsyn till förekomsten
av tillfällig arbetskraft bli betydande.

Landsorganisationen anser, att semesterlön i princip bör beräknas på all
inkomst under kvalifikationsåret, alltså även på inkomst som hänför sig
till månad, under vilken arbetstagaren ej förvärvat rätt till semesterledighet.
Organisationen vill till skillnad från kommittén i inkomstunderlaget
medräkna även semesterlön, övertidstillägg och sjuklön. Det innebär enligt
Landsorganisationen en väsentlig förenkling om all förtjänst under
kvalifikationsåret lägges till grund för semesterlöneberäkningen. Arbetstagaren
får då ökade möjligheter att i förväg bedöma storleken av sin semesterlön
med ledning t. ex. av arbetsgivarens lönebesked i samband med
självdeklarationen. Även för arbetsgivaren skulle den av Landsorganisationen
förordade avgränsningen av inkomstunderlaget medföra förenklingar.

Frågan om vilken procentsats som bör tillämpas, om proccntlönemetoden
införes, har tagits upp i förhållandevis få remissyttranden. Kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

mitténs förslag om 8,5 procent godtages av Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter. Sveriges akademikers centralorganisation
vill i likhet med en reservant i kommittén bestämma procentsatsen till 9.

Landsorganisationen förordar, med utgångspunkt från den avgränsning
av inkomstunderlaget som kommittén har gjort, att procentsatsen bestämmes
till 9,5. Härvid åberopar organisationen väsentligen två skäl. Dels säger
sig organisationen vilja förhindra att procentlönemetoden medför minskade
förmåner för arbetstagare som under kvalifikationsåret varit frånvarande
från arbetet ett mindre antal dagar av icke semesterkvalificerande
anledning, t. ex. på grund av permittering. Enligt gällande regler inverkar
en måttlig frånvaro ej på semesterlönens storlek, men med procentlönemetoden
kommer varje dags icke kvalificerande frånvaro att sänka semesterlönen.
För att kompensera arbetstagarna för denna skillnad bör procenttalet
enligt Landsorganisationens mening sättas högre än som motsvarar
relationen mellan antalet semesterdagar och antalet arbetsdagar under
året. Sistnämnda relationstal, som enligt organisationens beräkning är 8,7
procent, bör med hänsyn till procentlönemetodens nu berörda ogynnsamma
effekt procentsatsen bestämmas till 9,1. Dels anser Landsorganisationen att
de tim- och ackordsavlönade arbetstagarna bör kompenseras för att deras
semesterlön till skillnad från de vecko- och månadsavlönades beräknas på
det sist förflutna årets inkomster och inte på det löpande årets. Med den
löneutveckling som är att motse anser Landsorganisationen, att de tim- och
ackordsavlönade arbetstagarna blir skäligen kompenserade endast om procentsatsen
sättes åtminstone 0,4 procent högre än som eljest skulle ha varit
motiverat. Om inkomstunderlaget vid beräkningen av semesterlön i enlighet
med vad Landsorganisationen förordat bestämmes så att det kommer
att innefatta semesterlön, övertidstillägg och sjuklön, måste naturligtvis
procentsatsen justeras nedåt med hänsyn härtill. Under denna förutsättning
anser Landsorganisationen att 8,75 är en lämplig procentsats.

I några remissyttranden ägnas uppmärksamhet åt den med semesterlöneberäkningen
sammanhängande frågan om utbetalningstid för
semesterlön. Arbetsdomstolens ordförande, Tjänstemännens centralorganisation
och Sveriges hantverks och industriorganisation uttalar sin
tillfredsställelse med att kommittén föreslagit en uttrycklig bestämmelse om
att semesterlönen skall utbetalas i samband med semestern. Dessa remissorgan
ser förslaget i denna del som ett sätt att förhindra avtal om inräknande
av semesterlönen i arbetslönen. Dylika avtal är olämpliga från skilda
synpunkter, och de står inte i god överensstämmelse med semesterlagens
grundtankar.

Kritiska röster saknas emellertid inte. Svenska landskommunernas förbund
konstaterar, att den föreslagna utbetalningsregeln är generellt tilllämplig
på alla arbetstagare, och förbundet uttalar för egen del åsikten, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

det inte finns sakligt fog att ha eu särskild ntbetalningsregel för andra än
tim- och ackordsavlönade arbetstagare.

Statens avtalsnämnd, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen, Svenska stadsförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska landstingsförbundet
har erinringar mot den närmare utformningen av kommitténs utbetalningsregel.
En anmärkning, som återkommer i flera yttranden, är att regeln ej
ger besked om hur det skall förfaras när semestern uppdelas på perioder
eller enstaka dagar. En annan anmärkning som framföres är att regeln
skulle kunna tolkas så att den tvingar till en omläggning av utbetalningsförfarandet
för månadsavlönade arbetstagare. Kommitténs i motiven uttalade
avsikt, att sådana arbetstagare även i fortsättningen skall kunna få
sin semesterlön på den sedvanliga avlöningsdagen, även om denna infaller
någon tid efter semesterns slut, anses inte ha kommit till tillräckligt tydligt
uttryck i förslaget.

Semester för arbetstagare med radiologiskt arbete

I likhet med kommittén anser samtliga remissorgan lämpligt att tills
vidare ha en längre lagstadgad semester än den allmänna för vissa anställda,
som i sitt arbete är utsatta för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt
ämne.

Medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd erinrar om att semester- och arbetstidsfrågorna
för arbetstagare med radiologiskt arbete tagits upp till behandling
i internationella sammanhang. Internationella strålskyddskommissionen
(International Commission on Radiological Protection, ICRP) har
i ett tillägg till en rekommendation år 1959 uttalat, att det inte finns något
behov av speciell behandling av personer i radiologiskt arbete med hänsyn
till semester och arbetstid, om kommissionens föreskrifter beträffande strålnivåer
kan iakttagas. En expertkommitté inom Världshälsoorganisationen
(World Health Organization, WHO) har i viss anslutning härtill sagt sig
inte ha funnit övertygande bevis för att en särskild förlängning av semestern
eller begränsning av arbetstiden är nödvändig från medicinsk synpunkt
för nu ifrågavarande kategorier av arbetstagare, även om det naturligtvis
kan vara lämpligt att i någon omfattning tillgripa sådana åtgärder som ett
hjälpmedel för att minska stråldoserna för viss personal. För egen del är
strålskyddsnämnden på det klara med att berörda internationella expertuttalanden
kan skapa tvivel om det berättigade i en förlängd semester som
en specifik åtgärd till skydd för arbetstagare med radiologiskt arbete. Å
andra sidan finns det, såvitt nämnden har sig bekant, inte några medicinska
iakttagelser i vårt land som motiverar den nuvarande särskilda semesterlagens
avskaffande. Man bar därför enligt nämndens uppfattning att
hålla sig till den bedömning av det medicinska behovet av den förlängda semestern
som gjordes vid den särskilda semesterlagens tillkomst. Rätten till
en förlängd semester, som motiveras av medicinska skäl, bör inte utgöra ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

avtalsobjekt. Strålskyddsnämnden tillstyrker därför att arbetstagare, som
i sitt arbete är utsatta för joniserande strålning i sådan utsträckning att
fara för ohälsa är för handen, alltjämt får behålla sin lagstadgade rätt till
sex veckors semester.

Arbetarskyddsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges akademikers centralorganisation
tillstyrker i princip kommittéförslaget, i allmänhet utan annan
motivering än att tillräckliga skäl inte framkommit för att den särskilda
semesterlagen avskaffas. Svenska arbetsgivareföreningen tror att tiden i och
för sig kan vara mogen att åt arbetsmarknadsparterna helt överlämna frågan
om längre semester än den allmänna för arbetstagare med radiologiskt
arbete. Föreningen vill emellertid inte motsätta sig att den särskilda semesterlagen
tills vidare bibehålies.

De nyheter i fråga om kvalifikationsregler och regler för beräkning av
semesterlön, som förslaget till en ny särskild semesterlag innehåller, godtages
allmänt av remissopinionen som naturliga konsekvenser av nyheterna
i den allmänna semesterlagen. Sveriges akademikers centralorganisation
vill komplettera kvalifikationsreglerna med en timregel som bättre än åttaoch
femtondagarsreglerna tillgodoser deras intresse, som arbetar på deltid
under få arbetsdagar i månaden. Landsorganisationen hänvisar beträffande
procentsatsen för semesterlöneberäkningen till de grunder som organisationen
i detta avseende förordat i samband med remissbehandlingen av den
allmänna semesterlagen.

Arbetarskyddsstyrelsen tar upp frågan om styrelsen själv eller medicinalstyrelsens
strålskyddsnämnd lämpligen bör fungera som centralt remissorgan
vid handläggningen av ärenden rörande den särskilda semesterlagen.
Strålskyddsnämnden har enligt styrelsens mening den mest kvalificerade
sakkunskapen beträffande risker för uppkomst av strålskador. Ett skäl för
att ärendena skall ligga kvar hos styrelsen är dock att styrelsens sammansättning
såtillvida är lämpligare än strålskyddsnämndens som styrelsen
inrymmer partsrepresentanter, utsedda efter förslag av organisationer av
arbetsgivare och arbetstagare. Styrelsen vill inte påyrka någon ändring i
förhållande till vad som nu gäller.

Departementschefen

Allmänna frågor

I Sverige och i andra industriländer med ett expanderande näringsliv och
ett stigande allmänt välstånd har arbetstagarnas ansträngningar att förbättra
sina villkor bl. a. inriktats på att öka fritiden. Det torde vara en allmän
mening, att ökad fritid i förening med stigande inkomster vidgar möjligheterna
till ett rikare personligt liv.

I vårt land lagfästes principen om 48 timmars arbetsvecka redan år 1919,

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

och numera, sedan 1957 års arbetstidsreform fått full effekt, överstiger
veckoarbetstiden normalt ej 45 timmar. Med vår första semesterlag av år
1938 fick i princip alla arbetstagare i allmän och enskild tjänst en lagstadgad
rätt till två veckors semester. Den lagstadgade semestern har sedermera
genom beslut år 1951 utsträckts till tre veckor.

Vi står nu inför avgörandet om nästa steg mot en utökning av fritiden.
Det står klart att vårt lands arbetstagare i gemen önskar att den lagstadgade
semestern förlänges till fyra veckor så snart det är möjligt. Remissbehandlingen
av 19G0 års semesterkommittés förslag till ny semesterlag bekräftar
att så är fallet.

Kommitténs förslag om en lagstadgad fyraveckorssemester har emellertid
på arbetsgivarhåll föranlett erinringar av både principiell och ekonomisk
natur. Utifrån tanken att semesterlagen liksom arbetstidslagarna uppbäres
av arbetarskyddssynpunkter och avser att värna om arbetstagarnas
hälsa och krafter har det från detta håll sagts, att en förlängning av semestern
utöver nu lagstadgade tre veckor inte är en fråga som statsmakterna
bör reglera genom lagstiftning. En utökad semesterledighet utgör en
standardhöjning av i princip samma slag som en löneökning, och eftersom
ansvaret för löneutvecklingen ligger hos arbetsmarknadsparterna bjuder
konsekvensen, enligt den berörda arbetsgivaruppfattningen, att även frågan
om semesterns längd i fortsättningen överlämnas till samma parter att
lösas i avtalen.

Det skall inte bestridas, att en förlängning av semestern från tre till fyra
veckor mindre är en arbetarskyddsfråga än en ekonomisk avvägningsfråga.
Fritiden har sitt pris, och den som vill ha mer fritid måste finna sig i att utrymmet
för standardökning i annan form blir mindre. Lagstiftaren har emellertid
av gammalt del i ansvaret för utvecklingen på arbetstidsområdet. Jag
anser för min del att lagstiftarens ansvar inte är uttömt med att arbetstagarna
tillförsäkrats den rekreation som är medicinskt nödvändig eller angelägen.
Det bör i fråga om semester och arbetstid rent allmänt åvila lagstiftaren
att utstaka normer för en minimistandard. I ett ekonomiskt framåtskridande
samhälle stiger standardanspråken på detta område som på
andra, och förskjutningar i den allmänna uppfattningen om vad som utgör en
godtagbar minimistandard måste rimligen avspegla sig i lagstiftningens innehåll.
Det förhåller sig i allmänhet också så, att en lagstiftning bäst garanterar
att en såsom riktig ansedd norm slår igenom snabbt och fullständigt.

Det sagda betyder inte att jag är främmande för att lagstiftaren kan och
bör lämna ett betydande utrymme för avtalsfriheten. Inom arbetstidslagstiftningen
ökades arbetsmarknadsparternas frihet och ansvar i samband
med 1957 års arbetstidsreform. Numera kan partsorganisationerna under
vissa förutsättningar genom kollektivavtal överenskomma om ett annat
arbetstidsmått och en annan förläggning av arbetstiden per dag och vecka

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1063

än lagen anvisar. På motsvarande sätt ger gällande semesterlag möjligheter
att avtala om annan beräkning än lagens av semesterlönen för tim- och
ackordsavlönade arbetstagare. Beträffande semesterns förläggning kan lagens
regler frångås både genom enskilda avtal och genom kollektivavtal.
Bestämmelser med i huvudsak samma innehåll som de nu berörda återfinnes
i förslaget till ny semesterlag.

Svenska arbetsgivareföreningen har i sitt remissyttrande förordat att
avtalsfriheten vidgas därhän att semesterlagen i sin helhet blir dispositiv.
Enligt föreningen bör vilken som helst av lagens bestämmelser kunna sättas
ur kraft genom ett kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller
godkänts av en huvudorganisation. Konsekvenserna av detta förslag är svåra
att överblicka utan närmare utredning, och jag har för min del inte blivit
övertygad om att förslaget motsvaras av något egentligt behov.

Inte heller tror jag att tiden är mogen för en sådan sammansmältning av
semester- och arbetstidslagstiftning att semesterledighet efter överenskommelse
skall kunna utbytas mot en förkortning av den dagliga arbetstiden.

Frågan om de ekonomiska förutsättningarna för en lagstadgad fyraveckorssemester
sammanhänger nära med frågan om tidpunkten för reformens
ikraftträdande. Kommittén har föreslagit att den nya semesterlagen skall
träda i kraft den 1 juli 1963. Fr. o. m. denna tidpunkt skall rätt till en längre
semester än den nuvarande kunna börja intjänas. Eftersom semesterledighet
i allmänhet utgår först året efter det att semesterrätten förvärvats, betyder
detta att en arbetstagare under år 1964 normalt kommer i åtnjutande av
tre och en halv veckors semester och att han får fyra veckors semester
fr. o. m. år 1965.

En förlängning av den lagstadgade semestern med en vecka motsvarar
från produktionens synpunkt en förkortning av veckoarbetstiden med en
timme. En reform av denna omfattning lär inte, om den genomföres successivt
på det sätt som följer av kommitténs förslag, i och för sig kunna utgöra
något hinder för fortsatt ekonomisk expansion. Däremot verkar reformen
begränsande då det gäller utrymmet för löneökningar. Den insikt
i ekonomiska ting och den ansvarskänsla som är utmärkande för de stora
organisationerna på arbetsmarknaden borgar för att arbetsmarknaden skall
kunna inrätta sig efter fyraveckorssemestern på sådant sätt, att reformen
inte hämmar vårt näringslivs utvecklingsmöjligheter och internationella
konkurrenskraft.

Jag förordar alltså, att beslut nu fattas om införande av en lagstadgad
fyraveckorssemester och att den nya lagstiftningen får träda i kraft den 1
juli 1963.

Som kommittén föreslagit bör den nya semesterlagen i det väsentliga bygga
på den nuvarande lagens grund. Skäl saknas att förändra semesterrättens
grundkonstruktion. I likhet med kommittén och en nära nog enhällig remissopinion
anser jag det inte påkallat att nu genom lagstiftning utvidga

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1968

den personkrets som semesterlagen omfattar till att avse nya grupper.
Under den tid som den nuvarande semesterlagen varit i kraft har semesterförmånerna
genom förskjutningar i tolkningen av arbetstagarbegreppet
successivt gjorts tillgängliga för allt fler. Den utveckling som arbetstagarbegreppet
genomgått torde inte vara avslutad. Det är att vänta att
tolkningen av detta begrepp så småningom kommer att ske efter mer
schablonmässiga normer än som hittills vanligen kommit till användning i
domstolarnas praxis. Härvidlag vill jag hänvisa till de uttalanden som gjordes
vid riksdagsbehandlingen förra året av förslaget till lag om allmän försäkring
dels rörande arbets tagarbegreppe t inom socialförsäkringslagstiftningen
och dels rörande det inflytande, som praxis i den stora mängden av
socialförsäkringsärenden kan väntas få på rättstillämpningen i ärenden som
berör andra delar av sociallagstiftningen.

Semesterns förläggning

Gällande semesterlag ger arbetsgivare och arbetstagare full frihet att
genom överenskommelser bestämma både den tid på året, till vilken semestern
skall förläggas, och huruvida semestern skall utgå i ett sammanhang,
i skilda semesterperioder eller i form av enstaka ledighetsdagar. För
den händelse ingen överenskommelse träffas äger arbetsgivaren i princip
förlägga semestern till tid som passar honom bäst. Å andra sidan har arbetstagaren
rätt att kräva att få hela semesterledigheten i ett sammanhang.

Kommittén har föreslagit att dessa regler bibehålies oförändrade även
sedan den lagstadgade semestern förlängts från tre till fyra veckor. En
minoritet inom kommittén har reserverat sig för att arbetsgivaren skall få
en självständig rätt att besluta om uppdelning av semestern i den mån
denna överstiger tre veckor.

Under remissbehandlingen har intressemotsättningarna i denna fråga
framträtt med skärpa. Arbetstagarnas organisationer har givit kommittén
sitt stöd, medan företrädarna för arbetsgivarintressen har slutit upp kring
reservanterna.

En arbetstagare kan enligt min mening ha goda skäl för en begäran att
få hela sin semester i en följd. EU starkt skäl kan vara att han saknar
ekonomiska och praktiska möjligheter att utnyttja mer än eu semesterperiod
till ett miljöombyte som ger verklig rekreation.

Å andra sidan kan en arbetsgivare ha fog för att motsätta sig att de
anställda får en sammanhängande semester. Talrika exempel har anförts
i remissyttranden från arbetsgivarsidan på att en så lång sammanhängande
ledighet för arbetstagarna som fyra veckor kan vålla avbräck eller
störningar i produktion, leveranser eller service eller på annat sätt betunga
företagen.

Det går inte att väga de motstående intressena mot varandra på ett så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

dant sätt, att man får ett svar med generell giltighet för alla arbetsgivare
och arbetstagare på frågan, huruvida en sammanhängande semester eller
en semester uppdelad på flera perioder utgör det lämpligaste eller rättvisaste
förläggningsalternativet. På goda grunder har lagstiftaren hittills
avstått från att ingripa med tvingande regler rörande semesterns förläggning
och i stället lämnat fältet fritt för individuella och kollektiva överenskommelser
i ämnet. Ingen har ifrågasatt annat än att denna avtalsfrihet
bör bestå.

Den regel som det nu gäller att utforma är en dispositiv lagregel. Den
får en dubbel funktion. Dels skall den fylla ut en lucka i avtal, som inte
innehåller några bestämmelser om när eller i vilken ordning semestern
skall utgå. Dels skall den utgöra ett underlag för förhandlingar och uppgörelser
i förläggningsfrågan mellan enskilda parter eller mellan organisationer.

I några remissyttranden från arbetsgivarsidan har det sagts, att lagstiftaren
överhuvudtaget inte bör ingripa i maktförhållandena på arbetsmarknaden.
Denna kritik beaktar inte det faktum, att en lagregel i förläggningsfrågan
måste finnas för det fall att parterna inte kan enas. Hur regeln
än utformas, måste den få betydelse för parternas förhandlingspositioner
och för deras möjligheter att nå önskade uppgörelser.

Den regel, som man på arbetsgivarsidan vill se lagfäst, lägger hela bestämmanderätten
beträffande förläggningen av den fjärde semesterveckan
i arbetsgivarens hand. Arbetsgivaren skulle ensidigt kunna besluta
om både tiden och formen för uttagandet av den fjärde semesterveckan.
Skälet för denna ordning skulle vara att omsorgen om näringslivets konkurrenskraft
och utvecklingsmöjligheter kräver att arbetsgivaren får förlägga
åtminstone en del av semestern på sätt som han anser bäst, oberoende
av om han kan vinna förståelse för sina åtgärder bland arbetstagarna.

Erfarenheterna från treveckorssemestern berättigar till antagandet, att
parterna i samförstånd skall lyckas lösa frågan hur semestern bör utgå.
Trots att arbetstagaren nu enligt lagen har rätt till en sammanhängande
semesterledighet har överenskommelser om delning av semestern kunnat
träffas inom åtskilliga grenar av näringslivet, där detta av företagsekonomiska
eller liknande skäl tett sig särskilt angeläget. Som exempel kan nämnas
riksavtalen för jordbruket, transportfacket, bryggerierna, hotell- och
restauranger samt lokala avtal vid handelsföretagen. Åtskilliga tecken tyder
dessutom på att allt fler arbetstagare själva önskar få ut sin semester i
form av en sommar- och en vinterperiod, och denna utvecklingstendens
kan antagas bli förstärkt när den sammanlagda semestern blir så lång som
fyra veckor.

Mina överväganden i förläggningsfrågan leder till slutsatsen, att de nuvarande
reglerna i semesterlagen även efter semesterns förlängning till fyra
veckor fördelar inflytandet mellan parterna på ett sätt som skapar goda för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

utsättningar för uppgörelser, vilka i varje enskilt fall så långt möjligt beaktar
båda sidors berättigade intressen. Jag är därför ense med kommittén om
att dessa regler bör bibehållas oförändrade i den nya semesterlagen.

Om semestern på grund av avtal överstiger det lagstadgade minimimåttet,
bör arbetsgivaren kunna självständigt bestämma om en uppdelning av
ledigheten på två perioder, varav den ena utgör minst fyra veckor. En uttrycklig
bestämmelse härom bör intagas i lagen.

Kvalifikationsreglerna

Enligt semesterlagen förvärvar en arbetstagare semesterrätt på
grund av utfört arbete på så sätt, att arbete under ett år kvalificerar
för semesterledighet under nästa år. För varje kalendermånad av
kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å 16 dagar, har han f. n. rätt till en och en halv dags semester.

Ett beslut att förlänga den lagstadgade semestern från tre till fyra veckor
innebär, att i berörda bestämmelser talet en och en halv utbytes mot talet
två. Den fulla semestern kommer då att utgöras av 24 semesterdagar. Eftersom
söndagar tillkommer uppnås i normalfallet det uppställda målet, fyra
veckors ledighet.

Kommitténs förslag till kvalifikationsregler innehåller emellertid härutöver
väsentliga nyheter. Semesterrätt skall i fortsättningen förvärvas
successivt på det sättet, att redan 8 dagars arbete i en månad skall ge rätt
till en semesterdag. För att arbetstagaren skall ha rätt till två semesterdagar
skall det räcka med att arbete utförts på 15 dagar.

Liksom flertalet remissorgan anser jag att de av kommittén föreslagna
kvalifikationsreglerna har uppenbara förtjänster framför de nu gällande.
De nuvarande kvalifikationsreglerna kan leda till att en arbetstagare med
flera kortvariga anställningar under kvalifikationsåret eller med intermittent
arbete i en och samma anställning blir utan semester fastän han
sammanlagt under året arbetat ett stort antal dagar. Även andra arbetstagare
löper på grund av stelheten i nuvarande regler risk att för en eller
annan månad gå förlustiga semesterrätt. Tillämpas femdagarsvecka på arbetsplatsen,
blir under en månad med flera helgdagar marginalen smal
mellan antalet arbetsdagar i månaden och de 16 dagar på vilka arbete
enligt nuvarande lag måste utföras för att arbetstagaren skall få rätt till
semester. Några enstaka dagars frånvaro från arbetet på grund av t. ex.
permittering kan få till följd att arbetstagaren mister sin semesterrätt för
månaden ifråga. Dessa olägenheter avhjälpes inte helt med de föreslagna
kvalifikationsreglerna, men arbetstagarna får en väsentligt tryggare ställning
i semesterhänseende än hittills. Jag tillstyrker förslaget.

De nya reglerna medför, att en arbetstagare som byter anställning under
löpande kalendermånad i vissa fall kan förvärva rätt till mer än två semesterdagar
för den månaden. Att komma ifrån denna konsekvens genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

något slag av spärregel tror jag inte är praktiskt möjligt. Problemets ekonomiska
betydelse minskas emellertid avsevärt om man, såsom kommittén
föreslagit och som jag strax kommer att tillstyrka, för den stora gruppen
av tim- och ackordsavlönade arbetstagare inför en metod för beräkning
av semesterlönen, som gör semesterlönens storlek oberoende av antalet
semesterdagar.

I ett par remissyttranden har framförts förslag om att de s. k. åtta- och
femtondagarsreglerna kompletteras med en regel, som alternativt gör semesterrätten
beroende av antalet fullgjorda arbetstimmar under en kalendermånad.
Detta förslag skulle leda till ett invecklat system, om man inte
vill tillåta att förbättringar i semesterförmånerna för somliga grupper skall
åstadkommas till priset av försämringar för andra. Jag kan inte tillstyrka
den föreslagna kompletteringen.

Principen att semesterrätten grundas på arbete har i semesterlagen uppmjukats
genom regler som inom angivna gränser jämställer frånvaro av
vissa anledningar med utfört arbete. De privilegierade frånvaroanledningarna
är — förutom semester — yrkesskada, sjukdom, havandeskap och
barnsbörd samt militärtjänstgöring utom första värnpliktstjänstgöring och
beredskapsövning. Kommitténs mycket grundliga genomgång av gällande
bestämmelser om semesterrätt på grund av sådan frånvaro
som skall jämställas med arbetad tid utmynnar i
att kommittén förordat, att bestämmelserna överflyttas oförändrade till den
nya semesterlagen med endast ett par jämkningar, till vilka jag återkommer
i specialmotiveringen.

I fråga om avgränsningarna i olika hänseenden av den semesterkvalificerande
frånvaron har jag kommit till samma slutsats som kommittén.

Gentemot det av en reservant i kommittén framförda förslaget, att den
semesterkvalificerande frånvarotiden vid havandeskap och barnsbörd
utsträckes från tolv veckor till 180 dagar, står kommittémajoritetens
uttalande att det inte kan vara motiverat att i semesterlagen privilegiera
havandeskap och barnsbörd i vidare omfattning än sjukdom. Den semesterkvalificerande
frånvarotiden vid sjukdom är begränsad till 90 dagar per
kalenderår. Jag förordar kommitténs förslag.

Jag delar kommitténs uppfattning att i semesterkvalificerande militärtjänstgöring
inte bör ingå den första värnpliktstjänstgöringen.
Av skäl som redovisas i specialmotiveringen bör civil försvar st jänstgöring i
viss utsträckning göras semesterkvalificerande.

Lön under semester

Sedan gammalt utgår reglerna i semesterlagen rörande beräkningen av
arbetstagarens lön under semestern från att denna lön så nära som möjligt
bör svara mot den lön, som skulle ha utgått om arbetstagaren i stället under
samma tid varit i arbete. Detta sätt att se har giltighet även i dag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1963

Arbetstagare med veck o- eller månadslön får enligt gällande
bestämmelser under semestern sin vanliga lön, den på semestertiden belöpande
lönen. Denna regel är, såsom kommittén framhållit, lätt att tillämpa,
och den ger rättvisande resultat även om semestern förlänges eller arbetstiden
förkortas eller omdisponeras. Berörda parter på arbetsmarknaden synes
vara tillfreds med regeln. Jag finner inte anledning att överväga en
ändring av densamma.

För arbetstagare som inte är avlönade med vecko- eller månadslön — i

praktiken främst de som avlönas med tim- eller ackordslön _

gäller särskilda bestämmelser. Sådan arbetstagare skall för varje semesterdag
erhålla semesterlön med ett belopp motsvarande hans genomsnittliga
dagsinkomst under de dagar av kvalifikationsåret, på vilka han utfört arbete
för arbetsgivarens räkning, övertidstillägg inräknas inte i underlaget
för genomsnittsberäkningen, men däremot skall hänsyn tagas till övrig ersättning
för övertidsarbete.

Dessa bestämmelser kan frångås genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan
slutes eller godkännes av huvudorganisation. I praktiken har avtalsmöjligheten
inom åtskilliga branscher utnyttjats till att införa helt
andra metoder för semesterlöneberäkningen än den i lagen föreskrivna.

Metoden att beräkna semesterlönen för den tim- eller ackordsavlönade
arbetstagaren på grundval av en genomsnittlig dagsinkomst synes inte längre
a ara helt ändamålsenlig. Regeln medför alt den samlade semesterlönen
för semestertiden blir beroende av veckoarbetstidens förläggning. En arbetsvecka
på mindre än sex dagar resulterar i att semesterlönen blir högre
än som avsetts. Med nuvarande treveckorssemester får arbetstagaren i semesterlön
ett belopp motsvarande 18 genomsnittliga dagsförtjänster, medan
tre arbetade femdagarsveckor ger 15 dagsförtjänster. Detta innebär att arbetstagaren
lår omkring 20 procent högre lön när han har semester än när
han är i arbete.

Provisoriskt har dessa verkningar av gällande regler för en stor del av
arbetsmarknaden undanröjts genom överenskommelser, enligt vilka inarbetade
eller genom arbetstidsförkortning frilagda dagar skall anses som
arbetsdagar i semesterlagens mening. Av flera skäl lämpar det sig emellertid
inte att överföra bestämmelserna i dessa överenskommelser till semesterlagen.

Kommittén har med viss förebild i bl. a. jordbrukets och tändsticksindustrins
kollektivavtal föreslagit, att man i semesterlagen skall övergå till en
ny metod för beräkning av de tim- och ackordsavlönades semesterlön. Denna
metod går ut på att beräkna eu semesterlön för hela semestertiden efter
viss procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst under kvalifikationsåret.
Förslaget har under remissbehandlingen understötts av alla de
stora organisationerna på den privata arbetsmarknaden.

De remissorgan som företräder statliga och kommunala arbetsgivare har

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

emellertid i allmänhet föredragit en annan metod, som de känner från sina
egna kollektivavtal. Den bygger på en genomsnittlig timförtjänst under kvalifikationsåret.
För att få fram en semesterlön per dag multiplicerar man
enligt denna metod den genomsnittliga timförtjänsten med det genomsnittliga
antalet arbetstimmar per arbetsvecka, och produkten divideras därefter
med antalet semesterdagar i en semestervecka, dvs. sex.

Både timförtjänstmetoden och den av kommittén förordade procentlönemetoden
har den fördelen framför lagens nuvarande metod, att semesterlönens
storlek blir oberoende av arbetstidens utläggning på veckans olika
dagar. Den förut berörda överkompensationen vid femdagarsvecka uppkommer
inte. Av remissyttrandena framgår också, att de administrativa
erfarenheterna av båda metoderna varit goda på de områden där de prövats.

Vid en jämförelse mellan timförtjänstmetoden och procentlönemetoden
visar det sig att timförtjänstmetoden har olägenheter, som man inte kan
bortse från. Det finns grupper av arbetstagare med ackordslön och provision,
vilkas arbetstid i timmar inte alls eller endast med svårighet kan fastställas
i efterhand. Vidare förstärker timförtjänstmetoden den i och för sig
icke eftersträvade effekten av de nya kvalifikationsreglerna, att en arbetstagare
under vissa förhållanden kan förvärva rätt till mer än fyra veckors
semester per år. Med timförtjänstmetoden skulle arbetstagaren också få en
i motsvarande mån högre semesterlön.

Procentlönemetoden är på visst sätt smidigare än timförtjänstmetoden.
Den tillåter att man vid bestämmandet av den procentsats, efter vilken semesterlönen
skall utgå, även beträffande de tim- och ackordsavlönade arbetstagarna
i möjligaste mån förverkligar principen om att semester skall
innebära ledighet med bibehållen lön. Likställigheten mellan denna kategori
och de vecko- och månadsavlönade kan reellt sett bli större. Jag skall strax
i annat sammanhang återkomma till denna synpunkt.

Såsom framgått av det sagda, är jag ense med kommittén om att procentlönemetoden
är överlägsen både lagens nuvarande metod och timförtjänstmetoden.
Beträffande den närmare utformningen av procentlönemetoden
har jag emellertid på ett par punkter kommit till en annan uppfattning än
kommittén. Jag syftar på bestämmelserna i kommittéförslaget om inkomstunderlaget
för beräkningen av semesterlön.

I första hand skall enligt kommittéförslaget underlaget för semesterlöneberä
k ningen utgöras av arbetstagarens arbetsinkomster
under kvalifikationsåret. Eftersom viss frånvaro kvalificerar för semester
är det emellertid nödvändigt att på något sätt ta hänsyn till sådan frånvaro
när man bestämmer semesterlönen. Beträffande den semester som utgått
under kvalifikationsåret kan detta, efter vad kommittén funnit, ske så,
att den tillämpliga procentsatsen bestämmes från utgångspunkten att arbetstagaren
tagit ut lagstadgad semester. Liknande schematiska antaganden
är inte möjliga när det gäller andra privilegierade frånvaroanledningar så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

som t. ex. sjukdom. Kommittén har föreslagit att man, när arbetstagaren
kan tillgodoräkna sig annan privilegierad frånvaro än semester, skall göra
en sannolikhetskalkyl rörande vad han skulle ha kunnat förtjäna under
den privilegierade frånvarotiden. Denna sannolika inkomst skall inräknas
i inkomstunderlaget.

Förslaget om en individuell sannolikhetsberäkning rörande inkomstbortfallet
under privilegierad frånvarotid har mötts av åtskillig kritik under
remissbehandlingen. Enligt min mening finns det på denna punkt behov av
en schablonmässig hjälpregel. Det synes inte vara en praktisk ordning, att
arbetsgivaren för varje enskild arbetstagare och varje frånvaroperiod under
kvalifikationsåret skall göra en uppskattning av vilka arbetsuppgifter arbetstagaren
under perioden i fråga skulle ha kunnat få, i vad mån han
skulle ha sysselsatts med tim- eller ackordslönearbete, i vad mån han skulle

ha utfört arbete på övertid osv. Även om olägenheterna i viss omfattning
skulle kunna avhjälpas genom kollektivavtalsbestämmelser om beräkning
av lön under privilegierad frånvarotid, kvarstår olägenheter i varje fall för
den del av arbetsmarknaden som inte är lcollektivavtalsreglerad. Riskerna
för onödiga tvister och administrativt merarbete förefaller inte obetydliga.
För att komma till rätta med problemet föreslår jag, att i lagtexten intages
en bestämmelse av innehåll att, för varje dag som arbetstagaren varit frånvarande
från arbetet och som i kvalifikationshänseende skall jämställas
med arbetad dag, den i inkomstunderlaget ingående arbetsinkomsten ökas
med ett belopp motsvarande arbetstagarens genomsnittliga inkomst för dag
då han utfört arbete i anställningen under kvalifikationsåret.

Ett exempel kan belysa hur denna bestämmelse är avsedd att tillämpas.
En arbetstagare har under kvalifikationsåret varit anställd hos en arbetsgivare
två månader. Under denna tid har han varit permitterad några dagar,
sjuk 15 dagar och arbetat 30 dagar. För den arbetade tiden har han
uppburit en sammanlagd inkomst av 900 kronor. Vid semesterlöneberäkningen
skall han för var och en av de 15 sjukdagarna gottskrivas en in -

komst av

30 kronor.

En fråga, som uppkommer i samband med avgränsningen av inkomstunderlaget,
är hur man skall behandla inkomst som hänför sig till en månad
under vilken arbetstagaren ej arbetat tillräckligt många dagar för att
förvärva rätt till semesterledighet. Kommittén har formulerat regeln så, att
inkomstunderlaget skall utgöras av arbetstagarens arbetsinkomst hos arbetsgivaren
under de månader av kvalifikationsåret, för vilka semesterrätt
föreligger eller vilka infallit sedan semesterrätt hos arbetsgivaren uppkommit.

Även här är ett klargörande exempel på sin plats. Antag att en servitris
arbetat på en restaurang 6 dagar under januari i samband med nyårs- och
trettonhelgerna, 6 dagar under februari, 8 dagar under april i samband med

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

påsken och 6 dagar under december i samband med julhelgen. Kommitténs
förslag innebär, att i inkomstunderlaget för beräkning av servitrisens semesterlön
skall medräknas inkomsterna under april och december men däremot
inte inkomsterna under januari och februari, eftersom hon först på
grund av arbetet under april förvärvat rätt till semesterledighet.

Exemplet ger intrycket att regeln i kommittéförslaget är godtycklig, vilket
även flera remissorgan ansett. Hade den semestergrundande perioden
— åttadagarsperioden — hänfört sig till januari månad skulle semesterlönen
ha beräknats på all inkomst från restaurangen under hela kvalifikationsåret.
Om åttadagarsperioden hade infallit i december skulle man
däremot inte ha tagit hänsyn till inkomst före denna månad.

Den lösning som bäst överensstämmer med grundsatsen att semester skall
utgöra ledighet med bibehållen lön är, såsom kommittén påpekat, att i inkomstunderlaget
medräknas endast inkomst som hänför sig till månad för
vilken semesterrätt föreligger. Av praktiska skäl är emellertid denna väg
inte framkomlig. Vid vissa slag av ackordsarbeten skulle denna s. k. nettolinje
tvinga till ackordsmätningar vid varje månadsskifte. Jag har för min
del kommit fram till att det bästa som kan göras är att knyta an till anställningsförhållandet
på så sätt att all inkomst som hänför sig till samma
anställning lägges till grund för semesterlöneberäkningen. I ett fall som det
nyss såsom exempel valda torde det vara vanligt, att varje arbetsperiod är
att betrakta som en fristående anställning. Under sådana förhållanden bör
servitrisen få sin semesterlön beräknad endast på inkomst som hänför sig
till den månad under vilken hon fullgjort 8 dagars arbete.

Det kan inte uteslutas att den nu förordade lösningen ger upphov till
tvister om vad som skall förstås med en anställning. Jag räknar inte med
att svårigheterna att avgöra sådana frågor, även utan domstols medverkan,
skall visa sig alltför stora.

Enligt kommittéförslaget skall från inkomstunderlaget undantagas semesterlön,
övertidstillägg och sjuklön. Landsorganisationen har i sitt remissyttrande
förordat, att alla dessa poster medtages vid semesterlöneberäkningen.
Ett väsentligt skäl för organisationens ståndpunkt synes vara,
att det blir lättare för den enskilde arbetstagaren att kontrollera sin semesterlön,
om denna beräknas på all inkomst. Kommittéförslaget var på
denna punkt enhälligt, och jag finner inte tillräckliga skäl föreligga att
nu utan närmare utredning frångå det. Ett exempel kan belysa de vanskligheter,
som skulle möta om man ville låta lagens regler ansluta till Landsorganisationens
uppfattning. Beträffande sjuklön skulle det te sig oegentligt
att inräkna denna i inkomstunderlaget, om man i enlighet med vad här
tidigare förordats för sjukdomstid även skall beräkna en sannolik inkomst
efter en schablonregel. Man bör inte för samma sjukdomsperiod tillgodoräkna
arbetstagaren både en faktiskt utgiven sjuklön och en uppskattad inkomst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

Frågan om vilken procentsats som bör fastställas för semesterlöneberäkningen
är ett känsligt awägningsproblem. Kommittén har föreslagit
8,5 procent av inkomstunderlaget. Därvid har kommittén utgått från att semesterdagarna
utgör omkring 8 procent av årets omkring 300 vardagar. Sistnämnda
procentsats har kommittén höjt med en halv enhet med hänsyn
till att semesterlönen under kvalifikationsåret inte skall inräknas i inkoinstunderlaget.
En ledamot i kommittén är skiljaktig och vill fastställa procentsatsen
till 9.

Under remissbehandlingen har inte från arbetsgivarhåll gjorts någon invändning
mot den av kommittén föreslagna procentsatsen, men Landsorganisationen
har förordat en höjning till 9,5 procent.

Vid bedömandet av kommittéförslaget är att märka, att kommittén syftar
till att procentlönemetoden skall ge i huvudsak samma resultat som
lagens nuvarande beräkningsmetod, om arbetsveckan omfattar sex dagar.
Detta syfte nås också i stort sett med den föreslagna procentsatsen för det
fall att arbetstagaren under kvalifikationsåret inte haft annan frånvaro än
sådan som kvalificerar för semester. Varje dags frånvaro av icke privilegierad
anledning — t. ex. permittering eller fullgörande av förtroendeuppdrag
— minskar emellertid semesterlönen när man använder procentlönemetoden
men inte när man använder den nuvarande beräkningsmetoden.

Jämförelser bör dock snarare göras mellan procentlönemetoden och reglerna
för de vecko- och månadsavlönade. De vecko- och månadsavlönade
löper inte den nyss berörda risken att få sin semesterlön sänkt på grund
av några enstaka dagars icke semesterkvalificerande frånvaro under kvalifikationsåret.
Dessutom får de sin semesterlön beräknad på det löpande
årets inkomster och inte, såsom i allmänhet de tim- och ackordsavlönade,
på det sist förflutna årets. Då stigande löner får antagas vara det normala
måste denna skillnad anses ställa de tim- och ackordsavlönade i viss mån
ogynnsamt. Å andra sidan är sistnämnda grupp av arbetstagare bättre ställd
än de vecko- och månadsavlönade i det att viss del av eventuell övertidsersättning
inräknas i underlaget för semesterlöneberäkningen.

För att olika kategorier av arbetstagare i möjligaste mån skall bli likställda
och principen om bibehållen lön under semester så långt det går bli
förverkligad, bör enligt min mening procentsatsen sättas något högre än
kommittén gjort. Jag har stannat för 9 som det procenttal, vilket närmast
uppfyller de angivna syftemålen.

Den nya metoden för beräkning av semesterlön är lika litet som den nu
gällande avsedd att vara exklusiv. Möjligheten att genom kollektivavtal
frångå lagen bör bibehållas. Bestämmelserna i detta ämne bör inte
undergå annan ändring än att, på sätt kommittén förordat, lydelsen närmare
anpassas till arbetstidslagstiftningens regler om avvikelse från lagbestämmelser
genom kollektivavtal. Av den nya lagtexten bör klart framgå
att kollektivavtal kan slutas även för s. k. kombinationsfall, dvs. för arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nv 68 år 1963

tagare som är avlönade både med vecko- eller månadslön och med lön som
beräknas på annat sätt (t. ex. ackordsersättning eller provision).

På arbetsmarknaden förekommer en typ av avtal varigenom semesterlönen
inräknas i den löpande arbetslönen. Dylika avtal står i mindre god
överensstämmelse med semesterlagens grundtanke. I likhet med kommittén
tror jag att man bäst garanterar arbetstagaren den avsedda inkomsten under
semestertiden genom en regel om utbetalningstid för semesterlön.

Den av kommittén föreslagna regeln, att semesterlön skall utbetalas i
samband med semestern, kan jag i sak godta. Jag anser det utan vidare klart
att, när semestern är uppdelad på flera perioder, i samband med varje semesterperiod
skall utbetalas den på samma period belöpande semesterlönen.
Uttrycket »i samband med» får inte tolkas så snävt att det i något fall skulle
förhindra ett bibehållande av den praxis beträffande vecko- och månadsavlönade
arbetstagare, som innebär att dessa får sin semesterlön i samma
ordning som den vanliga lönen och på vanliga utbetalningsdagar.

Semester för arbetstagare med radiologiskt arbete

Kommitténs förslag att bibehålla den i den särskilda semesterlagen stadgade
sexveckorssemestern för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete
har allmänt godtagits av remissorganen. Såsom framgår av yttrandet från
medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd är det medicinska behovet av en
förlängd semester för nu ifrågavarande kategorier av arbetstagare inte
oomtvistligt. Å andra sidan har inte tillkommit någon avgörande ny omständighet,
som motiverar en ändrad uppfattning angående detta behov.
Härav drar jag slutsatsen, att den särskilda sexveckorssemestern bör upprätthållas
och att det tills vidare bör finnas en lagstiftning i ämnet.

Det torde vara lämpligt att, såsom kommittén förordat, ersätta den nuvarande
särskilda semesterlagen med en ny lag som har i sak samma räckvidd.
Som en följd av nyheterna i den allmänna semesterlagen bör vissa
ändringar vidtagas. Kommitténs förslag att en och en halv dags semester
skall intjänas redan genom åtta dagars radiologiskt arbete under en
månad torde dock inte böra följas. Dels har det inte ansetts föreligga
något medicinskt behov av ett väsentligt utökat skydd i semesterhänseende
inom ramen för den särskilda semesterlagen. Dels skulle en åttadagarsregel
inom den särskilda semesterlagen kunna ge upphov till vissa
samordningssvårigheter, närmast för det fall att en arbetstagare för samma
månad och i samma anställning uppfyller såväl kvalifikationsvillkoret
för rätt till två dagars semester enligt den allmänna semesterlagen som
kvalifikationsvillkoret för rätt till en och en halv dags semester enligt den
särskilda lagen. Som enda kvalifikationsregel bör därför gälla att arbetstagaren
utfört radiologiskt arbete å minst 15 dagar under en månad, i vilket
fall tre dagars semester utgår för den månaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Arbetarskyddsstyrelsen bör alltjämt vara centralt remissorgan för ärenden
angående tillämpning av den särskilda semesterlagen.

Specialmotivering

I överensstämmelse med de riktlinjer som uppdragits i det föregående
har inom socialdepartementet upprättats förslag till lag om semester samt
förslag till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete.

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas angående förslagen.

Förslaget till lag om semester

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i gällande semesterlag. En jämkning har
vidtagits så att undantag från lagens tillämpning göres inte bara för anställda
hos staten med särskilda föreskrifter om semester utan även för sådana
anställda hos andra arbetsgivare (t. ex. kommuner), för vilka gäller semesterföreskrifter
enligt statliga reglementen m. m.

2-4 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer har motsvarighet i 2 § första stycket
samt 3 och 4 §§ i den nuvarande lagen. I 3 § tredje stycket har texten jämkats
med hänsyn till att termen semesterlön införts såsom en allmän benämning
för lön under semestertid.

5 §•

Upphör en arbetstagares anställning, innan han åtnjutit semester vartill
han förvärvat rätt, skall han enligt 5 § gällande lag i stället för semester
få semesterersättning. Denna regel har med en redaktionell jämkning
överförts till första stycket i förevarande paragraf.

Byte av anställning kan medföra att olika kvalifikationsår skall tilllämpas.
Arbetstagaren kan t. ex. i den gamla anställningen ha följt lagens
huvudregel att semester utgår året näst efter kvalifikationsåret, medan
han i den nya anställningen skall ha semester under löpande kvalifikationsår.
Det kan då inträffa att arbetstagaren det år då bytet sker dels får uppbära
semesterersättning i anledning av den gamla anställningen, dels får
full semester i den nya anställningen.

Skulle bytet av anställning ske på så sätt att arbetstagaren övergår från
en befattning till en annan hos samme arbetsgivare, konsumeras däremot
enligt 9 § i nuvarande lag den i den gamla befattningen intjänade semesterförmånen
av den första semestern i den nya befattningen. Lämnar arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

tagaren den nya befattningen innan han blivit berättigad till minst det antal
semesterdagar, vartill han förvärvat rätt i den gamla befattningen, får han
dock enligt 21 § semesterersättning för felande semesterdagar.

I enlighet med kommitténs förslag har de nuvarande bestämmelserna i
9 och 21 §§ utgått och ersatts med bestämmelsen i andra stycket av denna
paragraf. Den nya regeln innebär, att semesterersättning skall tillkomma
arbetstagaren även för det fall att hans anställningsvillkor, utan att anställningen
upphör, ändras så att semester utgår under löpande år i stället
för under året näst efter kvalifikationsåret. I dylikt fall skall bestämmelserna
om semesterersättning tillämpas så som om anställningen upphört
vid den tidpunkt, från och med vilken anställningsvillkoren ändrades.

6 §•

Denna paragraf är likalydande med 6 § i gällande semesterlag.

7 §•

Paragrafen motsvarar 7 § i gällande semesterlag.

För huvuddragen i de nya kvalifikationsreglerna har redogjorts i den
allmänna motiveringen.

Beträffande semesterkvalificerande frånvaro har i andra stycket gjorts
den ändringen i förhållande till gällande rätt att den semesterkvalificerande
frånvarotiden vid havandeskap och barnsbörd bestämts till 90 dagar i stället
för som nu tolv veckor. Därigenom ernås en likartad behandling i semesterhänseende
av sjukdom samt havandeskap och barnsbörd.

Med den utformning som tjänstgöringsskyldigheten inom civilförsvaret
fått till följd av statsmakternas beslut 1959 och 1960 kan i civilförsvaret inskrivna
personer åläggas, förutom att deltaga i övningar, att undergå civilförsvarsutbildning
högst 30, i vissa fall högst 60 dagar. Värnpliktig personal,
som överföres från krigsmakten till civilförsvaret, kan åläggas mer vittgående
tjänstgöringsskyldighet. För denna personal kommer civilförsvarstjänstgöringen
delvis att träda i stället för militärtjänstgöring. Med hänsyn
till dessa förhållanden bör tjänstgöring i civilförsvaret i semesterhänseende
jämställas med militärtjänstgöring. För att göra gränsdragningen kring den
semesterkvalificerande civilförsvarstjänstgöringen så likartad gränsdragningen
kring den semesterkvalificerande militärtjänstgöringen som möjligt
har i en ny punkt e) i andra stycket föreskrivits, att civilförsvarstjänstgöring
under högst 60 dagar av ett kvalifikationsår skall jämställas med arbetade
dagar, såvida tjänstgöringen fullgjorts efter det kalenderår under vilket
arbetstagaren fyllt 22 år och inte ägt rum under tid då civilförsvarsberedskap
råder eller då beredskapsövning må anordnas vid krigsmakten
(jfr 12 § civilförsvarslagen, SFS 1960:74, och la§ familjebidragsförordningen,
SFS 1962:674).

Den semesterkvalificerande frånvarotiden har i punkterna b)—e) i andra

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

stycket uttryckts i dagar. Arbetsdomstolen har i en dom 1960 nr 14 vid tilllämpning
av punkt b) ställts inför frågan om ordet dagar skall betyda kalenderdagar
eller dagar å vilka arbete normalt skulle ha utförts. Domstolen
har därvid givit företräde åt den förstnämnda tolkningen. Ordet bör ha
denna innebörd vid tillämpningen av samtliga nu berörda punkter. Någon
jämkning av lagtexten för att klargöra detta torde inte vara erforderlig.

I tredje stycket har på förslag av kommittén tillagts en ny bestämmelse.
Som lagen nu är skriven förvärvar en arbetstagare, som är sjuk under en
lång följd av år, för varje år viss rätt till semester utan att han utfört
något som helst arbete. Denna konsekvens av reglerna om semesterkvalificerande
sjukdomstid har ansetts stå i mindre god överensstämmelse med
lagens syfte, och den är också ägnad att väcka betänkligheter från social
synpunkt. En arbetsgivare kan föranledas att avskeda en långvarigt sjuk
arbetstagare enbart för att bli befriad från skyldighet att bereda honom
semesterlön. I förevarande stycke har införts den begränsningen, att sjukdom
inte skall kvalificera för semester sedan sjukdomsperioden varat oavbrutet
under två kvalifikationsår.

Införandet av ordet uppgift i fjärde stycket har föranletts av att de allmänna
försäkringskassornas skriftliga meddelanden om sjukdom inte har
formen av intyg.

8 §•

Paragrafen motsvarar 8 § i den nuvarande semesterlagen.

Enligt gällande bestämmelser inräknas söndagar ej i semestern. Helgdagar
inräknas om semestern utgår med flera dagar i en följd än fem,
annars ej.

Kommittén har övervägt att helt frilägga helgdagarna, oavsett semesterns
längd, men slutligen stannat för att inte föreslå någon ändring. Ett skäl
för en reform skulle vara att en regel om inräknande av helgdagar i semestern
kan innebära en frestelse för arbetsgivaren att förlägga semestern
till en period med flera helgdagar för att på så sätt nedbringa antalet arbetsfria
dagar under året. Å andra sidan skulle ett fullständigt friläggande
av helgdagarna i praktiken ofta medföra att semestern blev en eller flera
dagar längre än fyra kalenderveckor, och eftersom redan den fjärde semesterveckan
är en genomgripande reform har kommittén inte ansett sig
kunna medverka till ytterligare utökning av fritiden.

Under remissbehandlingen har föreslagits både att helgdagarna skall helt
friläggas och att helgdagar alltid skall inräknas i semestern. Landsorganisationen
anser att mycket vore vunnet för arbetstagarna om lagen ändrades
därhän att helgdagar inräknas endast om semestern utgår med flera dagar
än sex i en följd. En korttidssemester, som omfattar sex semesterdagar (en
kalendervecka), är vanlig, men eu semesterperiod om fem semesterdagar
är, enligt vad organisationen funnit, förhållandevis sällsynt. Av Svenska

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

arbetsgivareföreningens remissyttrande framgår att föreningen i och för
sig inte är främmande för Landsorganisationens tanke.

Då det får anses angeläget att minska den av kommittén berörda risken
för att arbetstagaren får en kortare sammanlagd ledighet under året på
grund av att semestern förlägges till en period med en eller flera helgdagar,
har första stycket i förevarande paragraf utformats i enlighet med vad
Landsorganisationen förordat.

Andra stycket innehåller från nuvarande lag överförda bestämmelser för
arbetstagare, som har sin arbetstid förlagd så att de normalt arbetar på
söndagen och i stället är lediga på annan dag. Trots det förhållandet att
för sådana arbetstagare söndagar normalt är arbetsdagar, skall de under
semestern infallande söndagarna ej inräknas i semestern. I gengäld inräknas
emellertid fridagarna i semestern. Med anledning av ett påpekande i ett
remissyttrande må framhållas, att det inte kan vara i överensstämmelse
med lagens syfte, om arbetsgivaren utnyttjar sin frihet att bestämma tidpunkten
för semestern till att förlägga denna till en period under vilken
arbetstagaren är berättigad till ett större antal fridagar.

9 §•

Bestämmelserna i denna paragraf har motsvarighet i 2 § andra stycket
första punkten och i It § i gällande semesterlag.

Den nu gällande lagen upptar i 10 § ett stadgande till skydd för bättre
sedvänja. Sedan semestern förlängts till fyra veckor torde detta stadgande
sakna praktisk betydelse. Såsom kommittén förordat har bestämmelsen
utelämnats i den föreslagna lagen.

10 §.

I denna paragraf har upptagits bestämmelser motsvarande dem i 12 §
i gällande lag. Dessutom har i andra stycket tillagts ett stadgande, som har
viss motsvarighet i 2 § andra stycket andra punkten i gällande lag.

De grundläggande reglerna om semesterns förläggning har behandlats
i den allmänna motiveringen. Här skall endast beröras frågan om semesterns
förläggning till tid då arbetstagaren är sjuk eller eljest förhindrad
att utnyttja semestern till rekreation.

Enligt gällande bestämmelser får arbetsgivaren inte utan arbetstagarens
medgivande förlägga semestern till tid då arbetstagaren på grund av sjukdom,
som inträffat före semesterns början, är oförmögen till arbete eller
till tid för sådan frånvaro från arbetet på grund av havandeskap och barnsbörd
eller militärtjänstgöring, som är semesterkvalificerande. Förläggningsförbudet
gäller dock inte om arbetsgivaren under frånvarotiden inte
skulle ha kunnat bereda arbetstagaren arbete. Det vanligaste fall, som avses
med detta undantag från förläggningsförbudet, torde vara att arbets -

Kung!. Maj:ts proposition nr 68 år 1963 65

givaren tillämpar s. k. semesterstängning vid sitt företag. Undantaget kan
även få betydelse vid permittering.

Kommittén har övervägt möjligheterna att utvidga förläggningsförbudet
så att arbetstagaren får en bättre garanti än för närvarande för att semestern
kan användas till rekreation. Kommittén har dock avstått från att
föreslå en lagändring. En utvidgning av förläggningsförbudet förutsätter
enligt kommittén en icke önskvärd detaljreglering. Svårigheterna att tillfredsställande
utreda under semestertiden förekommande sjukdomsfall och
riskerna för tvister i bevisfrågor bedöms av kommittén vara betydande.
Kommitténs förhoppning är, att arbetstagarnas intressen i större utsträckning
än hittills skall kunna tillgodoses genom avtal.

Vid kommitténs förslag är fogad en reservation av herrar Geijer och
Nihlfors. Reservanterna vill i lagen införa ett ovillkorligt förbud att förlägga
semester till sjukdomstid eller eljest till semesterkvalificerande frånvarotid.

Under remissbehandlingen har kommittémajoritetens ståndpunkt fått
stöd av Svenska landskommunernas förbund och av Landsorganisationen.
Landsorganisationen understryker behovet av en avtalsreglering. Flera
remissorgan har dock föredragit en lösning genom lagstiftning. Bland dem
märkes arbetsdomstolens ordförande, Tjänstemännens centralorganisation
och Statstjänstemannens riksförbund. Arbetsdomstolens ordförande anser,
att undantaget från förbudet att förlägga semester till tid för sjukdom, som
inträffat före semesterns början, inte har tillräckliga skäl för sig. Beträffande
sjukdom, som inträffat efter det att semestern börjat, föreslår domstolens
ordförande att sjukdomstiden skall avräknas från semestern under
förutsättning att sjukdomen varat viss, ej alltför kort tid. Semester, som
arbetstagaren får till godo på grund av dylik avräkning, bör enligt domstolens
ordförande kunna utläggas å särskild tid, alltså även utan samband
med semestern i övrigt.

Av det föregående har framgått att det i och för sig råder enighet om att
det är önskvärt att semestern inte förlägges till annan tid än sådan, då
arbetstagaren har möjlighet att rckreera sig. Motsättningarna gäller i vad
mån garantier för att semestern kan användas på sådant sätt kan och bör
skapas genom lagstiftning.

Som kommittén påpekat skulle lagstiftningsvägen vara förenad med åtskilliga
praktiska och lagtekniska problem. Det torde knappast vara möjligt
att låta varje, aldrig så kort sjukdom, som inträffar under semestertid,
medföra rätt för arbetstagaren att avbryta semestern eller avräkna sjukdomstiden
på den utlagda semestern. Uppställes en karenstid av något
slag, måste ställning tagas till frågan om hela sjukdomstiden eller endast
den del därav, som överstiger karenstiden, skall gå i avräkning på semestern.
Om arbetstagaren tillfrisknar innan semesterperioden utlöpt, uppkommer
frågor om han skall fortsätta sin semester omedelbart efter till•''*
— Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

frisknandet, om hans återstående semester i så fall skall utgå i ett sammanhang
eller om semesterledigheten skall avbrytas vid den ursprungligen
planerade tidpunkten. Motsvarande spörsmål uppkommer, om arbetstagaren
insjuknat efter det semestern utlagts men innan den påbörjats. Den
lämpliga lösningen på dessa och andra problem kan skifta från fall till
fall beroende på olika omständigheter, t. ex. om företaget i fråga tillämpar
semesterstängning eller delar upp semestrarna så att olika grupper inom
arbetsstyrkan är lediga vid olika tidpunkter.

Trots det behjärtansvärda i att förstärka arbetstagarnas ställning i nu
ifrågavarande hänseende torde det av anförda skäl vara lämpligast att, som
kommittémajoriteten förordat, låta gällande lagregler stå kvar i huvudsak
oförändrade och lita till arbetsmarknadsparternas vilja och förmåga att i
sina avtal finna lösningar, som är anpassade efter förhållandena inom olika
branscher, vid olika företag och för olika grupper av arbetstagare. Det bör
vara möjligt för arbetsmarknadsparterna att i sina avtal beakta inte bara
semesterförläggningsfrågorna vid sjukdom utan även motsvarande problem,
som sammanhänger med t. ex. militärtjänstgöring. Landsorganisationens
remissyttrande ger stöd för uppfattningen att avtalsvägen är den lämpligaste.

Det begränsade förbud som redan nu finns mot förläggning av semester
till semesterkvalificerande militärtjänstgöring har utsträckts att gälla även
semesterkvalificerande civilförsvarstjänstgöring.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 13 § i gällande semesterlag.

Den nuvarande regeln att arbetsgivaren senast 14 dagar före semesterns
början skall lämna arbetstagaren underrättelse om tiden för semestern
har på förslag av kommittén skärpts genom tillägg av en rekommendation,
som innebär att arbetsgivaren, såvitt möjligt, bör lämna underrättelse av
ifrågavarande slag senast en månad i förväg. Det har inte ansetts lämpligt
att, på sätt förordats i ett par remissyttranden, utsträcka den obligatoriska
varseltiden utöver 14 dagar.

I motsats till nu skall enligt förslaget varselskyldighet gälla även beträffande
arbetstagare till sjöss.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i gällande semesterlag.

För de nya reglerna i andra och tredje styckena om beräkning av semesterlön
för tim- och ackordsavlönade arbetstagare har lämnats en utförlig
redogörelse i den allmänna motiveringen. Procentsatsen 9 måste för arbetstagare,
som har längre årlig semester än 24 dagar, ökas för att den
längre semesterledigheten skall ge utslag i en högre semesterlön, ökning -

borde, strängt matematiskt, uppgå till

0,375 procent för varje

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963 67

överskjutande dag, men detta tal har av praktiska skäl avrundats till 0,4
procent.

Beträffande utfyllnaden av inkomstunderlaget för procentberäkningen
med en uppskattad dagsinkomst för semesterkvalificerande frånvarodagar
må, utöver vad som framgår av den allmänna motiveringen, tilläggas att
denna dagsinkomst är avsedd att beräknas efter samma principer som gäller
vid fastställandet av den faktiska inkomsten under arbetad tid. Man skall
följaktligen vid framräknande av den genomsnittliga dagsinkomsten i anställningen
ta hänsyn till eventuell övertidsersättning med bortseende från
övertidstillägg.

Bestämmelserna i femte stycket har anpassats till motsvarande bestämmelser
i 4 a § i den allmänna arbetstidslagen. I fortsättningen skall en arbetsgivare,
vilken är bunden av ett kollektivavtal som innehåller från lagen
avvikande regler, kunna tillämpa avtalet på oorganiserade arbetstagare även
utan särskilda överenskommelser med arbetstagarna härom.

13 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i den nuvarande lagen.

14 §.

I fråga om denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § i gällande semesterlag.

16 och 17 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 17—19 §§ i gällande semesterlag.

De s. k. okontrollerade arbetstagarna har inte rätt till semesterledighet
men väl till särskild semesterlön. I den nu gällande lagen har för dessa
arbetstagare uppställts särskilda kvalifikationsregler, vilka knyter an till
storleken av den under ett kalenderkvartal hos arbetsgivaren förvärvade inkomsten.

I anslutning till att kvalifikationsreglerna för arbetstagare i allmänhet
uppmjukats har de speciella kvalifikationsreglerna för okontrollerade arbetstagare
här slopats i enlighet med ett förslag av kommittén. Detta betyder
att de okontrollerade arbetstagarna får semesterlön på all arbetsinkomst.
Om de därigenom i viss mån blir bättre ställda än andra arbetstagare,
motväges denna fördel av att de okontrollerade arbetstagarna inte
har samma förmån som andra att i viss utsträckning kunna tillgodoräkna
sig frånvaro såsom grund för förvärv av semesterrätt.

För att de okontrollerade arbetstagarnas semesterförmåner skall komma
i paritet med andra arbetstagares har i förslaget den procentsats efter vilken
den särskilda semesterlönen skall utgå höjts från nuvarande 6 till 9 procent.

‘1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Beträffande den särskilda semesterlönen har ej upptagits någon utbetalningsregel,
vilken binder arbetsgivaren lika snävt som den i 14 § föreslagna.
Skälen för att motverka avtal om inberäknande av semesterlön i arbetsersättningen
kan inte anses vara lika starka när det gäller okontrollerade
arbetstagare som när det gäller andra arbetstagare.

I andra stycket i den nuvarande 19 § finns ett stadgande av innebörd, att
en arbetstagare, som utför både kontrollerat och okontrollerat arbete, inte
får särskild semesterlön för okontrollerat arbete under en månad, för vilken
han förvärvat semesterrätt i det kontrollerade arbetet. Kommittén har
anfört, att med den nya metoden för beräkning av semesterlön för tim- och
ackordsavlönat arbete detta stadgande, om det bibehölls, skulle bli till större
nackdel för berörda arbetstagare än hittills. Kommittén har därför förordat
att bestämmelsen skall utgå, och remissorganen har inte haft något att invända.
I enlighet härmed har stadgandet slopats.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § i gällande semesterlag.

Semesterersättning beräknas efter samma grunder som semesterlön. I
denna ordning föreslås ingen ändring.

Stadgandet i andra stycket om hänsynstagande till förskottssemester vid
bestämmandet av semesterersättning har undergått en redaktionell ändring,
som har samband med den nya metoden för beräkning av de timoch
ackordsavlönade arbetstagarnas semesterlön. Dessutom har införts den
nyheten att förskottssemester, som åtnjutits mer än fem år före anställningens
upphörande, inte skall verka reducerande på semesterersättningen.
Bestämmelserna härom går tillbaka på ett förslag av kommittén och har
även viss förebild i kollektivavtalen på tjänstemannaområdet.

Tredje stycket i den nuvarande 20 § upptar ett stadgande om avräkning
av pension från semesterersättning. I enlighet med vad kommittén föreslagit
har detta stadgande borttagits. Det i ett par remissyttranden påpekade
förhållandet, att det inom den offentliga sektorn förekommer en viss samordning
mellan pension och lön för arbetstagare som utför arbete åt arbetsgivaren
efter pensionsålderns inträde, har inte ansetts utgöra ett tillräckligt
starkt skäl för att bibehålla den nuvarande samordningen mellan pension
och semesterersättning.

19—23 §§.

Dessa paragrafer överensstämmer med 22—26 §§ i gällande semesterlag.

Övergångsbestämmelserna

Såsom framgått av den allmänna motiveringen är avsikten att den nya
lagen, som ersätter 1945 års semesterlag, skall träda i kraft den 1 juli 1963.
Från och med denna dag kan arbetstagarna förvärva rätt till en längre
semester än för närvarande.

Vissa tillämpningssvårigheter kan emellertid vara förenade med att låta

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

den nu gällande semesterlagen avlösas av en ny lag under löpande kalenderår.
Delvis sammanhänger dessa svårigheter med att huvudparten av de nu
bestående kollektivavtalen, vilka anknyter till gällande lag, äger fortsatt
giltighet under hela år 1963.

I övergångsbestämmelserna till den nya lagen har därför föreslagits att
vissa av den nya lagens regler skall sättas i kraft först den 1 januari 1964.
Detta gäller reglerna om de grundläggande villkoren för förvärv av semesterrätt.
För envar av månaderna juli—december 1963 utgår semester
med 2 dagar, om arbete utförts å 16 dagar av månaden. Kortare arbetad tid
än 16 dagar ger ej semesterrätt.

De nya reglerna för beräkning av semesterlön för tim- och ackordsavlönade
arbetstagare samt om okontrollerade arbetstagares förvärv av rätt till
särskild semesterlön skall inte heller gälla med avseende på tiden före den
1 januari 1964. Beträffande den särskilda semesterlönen för okontrollerade
arbetstagare föreslås dock procentsatsen 9 skola tillämpas från och med den
1 juli 1963.

Ett särskilt problem erbjuder förhållandet mellan den nya lagen och
de kollektivavtal, som innehåller bestämmelser om en annan metod för
beräkning av de tim- och ackordsavlönade arbetstagarnas semesterlön än
den i gällande lag anvisade. I kollektivavtal, som föreskriver en procentlönemetod,
måste den avtalade procentsatsen höjas från och med den
1 juli 1963 för att semesterlönerna skall svara mot den nya, längre semestern.
Något stadgande härom har emellertid inte upptagits i övergångsbestämmelserna.
Det har förutsatts att arbetsmarknadsparterna själva skall vidta
de jämkningar som fordras för att bringa avtalen i överensstämmelse med
den nya lagen. Av den centrala uppgörelsen våren 1962 mellan Svenska
arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen synes framgå att dessa
organisationer själva är inställda på att en sådan anpassning måste komma
till stånd.

Förslaget till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete 1

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i den nuvarande särskilda semesterlagen.

Första stycket har jämkats så att de nu i praxis iakttagna förutsättningarna
för semesterrält framgår av lagtexten. För rätt till förlängd semester
fordras alt arbetstagaren sysselsatts med radiologiskt arbete i sådan utsträckning
att menlig inverkan av strålning kan befaras.

Terminologin i den särskilda semesterlagen har anpassats till den som
förekommer i strålskyddslagen. Med radiologiskt arbete förstås enligt 1 §
strålskyddslagen arbete med radioaktivt ämne, arbete vari brukas röntgenutrustning
eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande
strålning, och arbete vid anläggning för utvinning av atomenergi. I

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

samma lagrum definieras joniserande strålning såsom strålning från radioaktivt
ämne, röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning.

2 §•

Denna paragraf har samma innehåll som 2 § i gällande lag.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § i gällande lag.

Enligt gällande bestämmelser har arbetsgivaren rätt att med arbetarskyddsstyrelsens
medgivande dela upp semestern i två perioder, av vilka
den ena utgör minst 18 dagar. Med anledning av förlängningen av den lagstadgade,
allmänna semestern till fyra veckor blir siffran 18 utbytt mot
24. I gengäld har arbetsgivaren inom den nya ramen fått en helt självständig
rätt att besluta om uppdelning av semestern; arbetarskyddsstyrelsens
medgivande behöver inte inhämtas. Att så är fallet framgar av 10 § andra
stycket andra punkten i den allmänna semesterlagen, vartill förevarande
paragraf hänvisar.

Av hänvisningen till den allmänna semesterlagen (12 § andra stycket)
följer, att procentsatsen för semesterlönen för tim- och ackordsavlönade
arbetstagare vid sex veckors semester blir 13,8. Skulle en arbetstagare i
samma anställning under olika delar av kvalifikationsåret ha utfört såväl
radiologiskt som annat arbete, får semesterlön beräknas för varje sådan
del av kvalifikationsåret för sig. Om exempelvis arbetstagaren haft radiologiskt
arbete under sex månader och annat arbete under sex månader av
kvalifikationsåret, blir semesterlönen 13,8 procent av inkomsten under den
förstnämnda sexmånadersperioden och 9 procent av inkomsten under återstoden
av året.

Övergångsbestämmelserna

Den nya lagen, som är avsedd att ersätta 1951 års särskilda semesterlag,
föreslås träda i kraft den 1 januari 1964. Ingen av de nya bestämmelserna
påkallar ett tidigare ikraftträdande.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets utlåtande över de inom socialdepartementet
upprättade förslagen till

1) lag om semester och

2) lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete,

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Ingemar Lindberg

1 Bilagan, som bortsett från redaktionella ändringar är likalydande med de vid propositionen
fogade lagförslagen, har här utelämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 mars
1963.

Närvarande:
justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,
regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 21 februari 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
1 februari 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om semester och 2) lag om förlängd semester för
vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen i socialdepartementet Cad Lidbom.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Margit Hirén

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars
1963.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 4 mars
1963 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 1 februari 1963 remitterade
förslagen till

1) lag om semester och

2) lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete.

Efter anmälan att lagrådet lämnat förslagen utan erinran hemställer föredraganden,
att lagförslagen måtte, med vissa redaktionella jämkningar,
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ingemar Lindberg