Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
1
Nr 51
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, m. m.; given
Stockholms slott den 22 februari 1963.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till
1) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar och
2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om
nykterhetsvård,
dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse
om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663).
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att den 1961 beslutade förstärkningen av den
lokala tillsynen över den allmänna hälsovården skall regleras i hälsovårdsstadgan
genom att i dess 14 § inskrives skyldighet för stad med minst
40 000 invånare och rekommendation för annan kommun med minst
15 000 invånare att anställa särskild medicinsk-hygienisk expertis, som i
stad benämns stadsläkare.
Vidare föreslås i propositionen, som en följd av att tjänsteläkarbegreppet
fått ett delvis nytt innehåll i samband med tjänsteläkarreformen och
i anslutning till regleringen av den allmänna hälsovårdstillsynen, vissa ändringar
i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen
om nykterhetsvård och hälsovårdsstadgan.
Författningsändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1963.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 51
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar
Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ lagen den 20 juni 1918 angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar» skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
2 §.
Närmaste befattningen med de åtgärder,
som avse att förekomma
könssjukdomarnas utbredning, handhaves
under hälsovårdsmyndighetens
inseende i stad, som ej tillhör
förste provinsialläkares verksamhetsområde,
av förste stadsläkaren
och å annan ort av förste provinsialläkaren
i länet.
I stad, som ej tillhör förste provinsialläkares
verksamhetsområde,
må, då det prövas erforderligt, av
staden uppdragas åt särskild läkare
att i förste stadsläkarens ställe handhava
ifrågavarande befattning. Sådan
läkare utses av hälsovårdsnämnden,
som jämväl utfärdar instruktion
för honom och övar inseende
över hans tjänsteverksamhet.
Läkare, som---lag sundhetsinspektör.
Med hälsovårdsmyndighet avses Med hälsovårdsmyndighet avses
enligt denna lag i stad, som ej till- enligt denna lag i stad, som ej tillhör
förste provinsialläkares verk- hör landstingskommun, hälsovårds
-
Närmaste befattningen med de åtgärder,
som avse att förekomma
könssjukdomarnas utbredning,handhaves
under hälsovårdsmyndighetens
inseende i stad, som ej tillhör
landstingskommun, av förste stadsläkaren
och å annan ort av länsläkaren.
I stad, som ej tillhör landstingskommun,
må, då det prövas erforderligt,
hälsovårdsmyndigheten uppdraga
åt särskild läkare att i förste
stadsläkarens ställe handhava ifrågavarande
befattning.
1 Senaste lydelse av 2 §, se SFS 1942: 359 och av 5 §, se SFS 1948: 138.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1!)63
(Nuvarande lydelse)
samhetsområde, hälsovårdsnämnden
och å annan ort Konungens befallningshavande
i länet.
5
Kostnadsfri undersökning och behandling,
varom i 4 § sägs, verkställes,
med nedan angivna undantag,
av provinsialläkare, extra provinsialläkare,
stadsläkare, köpingsläkare
och municipalläkare. Finnas
i stad flera än en stadsläkare, skall
endast den av dem, som hälsovårdsnämnden
därtill utser, utföra dylik
undersökning och behandling.
I stad, som har ett invånarantal
av tjugutusen eller därutöver, verkställes
undersökning och behandling,
som här avses, å nödigt antal
polikliniker; dock har i staden bosatt
provinsialläkare eller extra provinsialläkare
att utföra dylik undersökning
och behandling av personer,
tillhörande hans distrikt.
Kostnaden för sådan poliklinik, med
undantag av vad som enligt 6 § utgår
av statsmedel, bestrides av staden.
Mottagningarna å poliklinik
skola anordnas med hänsyn till allmänhetens
bekvämlighet och på sådant
sätt, att besök å polikliniken
icke röjer beskaffenheten av den
sjukdom, för vilken vård sökes.
Från skyldighet för stad, som nu
sagts, att anordna poliklinik, äger
Konungen på framställning av staden
tills vidare medgiva befrielse.
På begäran av tjänsteläkare, som
ovan sägs, må hälsovårdsmyndigheten,
där så prövas lämpligt, befria
honom från skyldighet att verkställa
undersökning och behandling,
(Föreslagen lydelse)
nämnden och å annan ort länssty■
relsen.
Kostnadsfri undersökning och behandling,
varom i 4 § sägs, verkställes,
med nedan angivna undantag,
av tjänsteläkare. Finnas i stad
flera av staden anställda tjänsteläkare,
skall hälsovårdsnämnden, såvida
ej särskilda omständigheter föranleda
annat, utse en av dem att utföra
dylik undersökning och behandling.
I stad, som har ett invånarantal
av tjugutusen eller därutöver, verkställes
i första stycket avsedd undersökning
och behandling på särskilda
polikliniker, som det åligger
staden att inrätta i erforderligt antal.
Medicinalstyrelsen äger dock
medgiva stad befrielse tills vidare
från denna skyldighet. Har poliklinik
inrättats, är tjänsteläkare icke
skyldig att utföra undersökning och
behandling, som nu sagts, dock har
i staden bosatt provinsialläkare att
utföra dylik undersökning och behandling
av personer, tillhörande
hans distrikt.
På begäran av vederbörande tjänsteläkare
må hälsovårdsmyndigheten
förordna annan läkare att verkställa
undersökning och behandling, som
här avses.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
som här avses, samt i hans ställe
förordna annan läkare, som därtill
finnes villig.
Föreligger för------ifrågavarande verksamhet.
Har, enligt------nödiga föreskrifter.
Föreståndare för-----— nyss sagts.
Skall vid------sålunda föreslagna.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1963.
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
5
Förslag
till
Lag
angående"^ ändrad lydelse av 6 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård
Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1
skall erhålla ändrad lydelse pa satt ne
(Nuvarande lydelse)
6
Om i kommunal nykterhetsnämnd
icke finnes ledamot, som är läkare,
skall vederbörande tjänsteläkare
närvara vid nämndens sammanträden,
i den mån han icke hindras av
andra tjänsteåligganden. Han skall
därvid äga rätt att deltaga i överläggningarna
samt att få sin mening
antecknad till protokollet.
I stad med mer än en tjänsteläkare
skall vad sålunda stadgats gälla
förste stadsläkaren.
angives.
(Föreslagen lydelse)
§•
Om i kommunal nykterhetsnämnd
icke finnes ledamot, som är läkare,
skall vederbörande tjänsteläkare eller,
i kommun med stadsläkare eller
motsvarande läkare, denne närvara
vid nämndens sammanträden, i den
mån han icke hindras av andra tjänsteåligganden.
Han skall därvid äga
rätt att deltaga i överläggningarna
samt att få sin mening antecknad
till protokollet.
I stad med mer än en stadsläkare
skall vad sålunda stadgats gälla förste
stadsläkaren.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1963.
1 Senaste lydelse av 6 §, se SFS 1956:225
1*—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 51
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)
Härigenom förordnas, att 9, 10, 13 och 14 §§ hälsovårdsstadgan den 19
december 1958 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
9
Om läkare och veterinär icke äro
ledamöter i hälsovårdsnämnd, skall
tjänsteläkaren respektive tjänsteveterinären
närvara vid nämndens sammanträden,
i den mån nämndens
ordförande finner hans närvaro erforderlig
och han icke hindras av
andra tjänsteåligganden. Han skall
därvid äga deltaga i överläggningarna
samt få sin mening antecknad till
protokollet.
I stad med mer än en tjänsteläkare
eller tjänsteveterinär skall vad
sålunda stadgats gälla förste stadsläkaren
respektive förste stadsveterinären.
10
Vid hälsovårdsnämnds sammanträden
äga följande befattningshavare,
även om de icke äro ledamöter
eller suppleanter i nämnden, rätt
att närvara och deltaga i överläggningarna
samt få sin mening antecknad
till protokollet, nämligen
förste provinsialläkaren, dock ej
såvitt avser hälsovårdsnämnd i stad
(Föreslagen lydelse)
§■
Om läkare och veterinär icke äro
ledamöter i hälsovårdsnämnd, skall
tjänsteläkaren eller, i kommun med
stadsläkare eller motsvarande läkare,
denne respektive tjänsteveterinären
närvara vid nämndens sammanträden,
i den mån nämndens ordförande
finner hans närvaro erforderlig
och han icke hindras av andra
tjänsteåligganden. Han skall därvid
äga deltaga i överläggningarna samt
få sin mening antecknad till protokollet.
I stad med mer än en stadsläkare
eller tjänsteveterinär skall vad sålunda
stadgats gälla förste stadsläkaren
respektive förste stadsveterinären.
§•
Vid hälsovårdsnämnds sammanträden
äga följande befattningshavare,
även om de icke äro ledamöter
eller suppleanter i nämnden, rätt
att närvara och deltaga i överläggningarna
samt få sin mening antecknad
till protokollet, nämligen
länsläkaren eller biträdande länsläkaren,
dock ej såvitt avser hälso
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
(Nuvarande lydelse)
med stadsläkare, som är likställd
med förste provinsialläkare,
länsveterinären, dock ej såvitt avser
hälsovårdsnämnd i stad med
stadsveterinär, som är likställd med
länsveterinär, samt
tjänsteläkaren och tjänsteveterinären,
om de icke på grund av vad
i 9 § stadgas äro skyldiga att närvara
vid nämndens sammanträden.
Hälsovårdsnämnd äger —
Hälsovårdsnämnd skall — ---med
Avskrift av berättelsen skall före
mars månads utgång i två exemplar
tillställas förste provinsialläkaren
och länsveterinären, dock att i vad
avser stad med stadsläkare, likställd
med förste provinsialläkare, avskrift
av berättelsen skall före juni månads
utgång tillställas medicinalstyrelsen
och i vad avser stad med
stadsveterinär, likställd med länsveterinär,
jämväl veterinär styrelsen.
På begäran skall avskrift av berättelsen
därjämte tillställas tjänsteläkaren
och tjänsteveterinären.
(Föreslagen lydelse)
vårdsnämnd i stad med stadsläkare,
som är likställd med länsläkare,
länsveterinären, dock ej såvitt avser
hälsovårdsnämnd i stad med
stadsveterinär, som är likställd med
länsveterinär, samt
tjänsteläkaren eller stadsläkaren
eller motsvarande läkare och tjänsteveterinären,
om de icke på grund av
vad i 9 § stadgas äro skyldiga att
närvara vid nämndens sammanträden.
nämndens överläggningar.
13 §.
veterinärstyrelsen.
Avskrift av berättelsen skall före
mars månads utgång i två exemplar
tillställas länsläkaren och länsveterinären,
dock att i vad avser stad
med stadsläkare, likställd med länsläkare,
och stad med stadsveterinär,
likställd med länsveterinär, avskrift
av berättelsen skall före juni månads
utgång tillställas medicinalstyrelsen
respektive veterinärstyrelsen.
På begäran skall avskrift av berättelsen
därjämte tillställas tjänsteläkaren
eller stadsläkaren eller motsvarande
läkare och tjänsteveterinären.
För att biträda hälsovårdsnämnden
i tillsynen över allmänna hälsovården
samt i övrigt tillhandagå
nämnden skall stad med minst 40 000
invånare hava eu eller flera stadsläkare.
Om så erfordras, bör även i annan
kommun med minst 15 000 invånare
finnas stadsläkare eller motsvarande
läkare. Sådan läkare, anta
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
(Nuvarande lydelse)
Till hälsovårdsnämnds biträde
skola finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer,
dock att de på inspektör
ankommande uppgifterna
må fullgöras av ledamot i nämnden,
om så kan ske utan att uppgifterna
eftersättas. Hälsovårdsinspektör
må anställas gemensamt för
två eller flera kommuner. Med
tjänst som hälsovårdsinspektör må
förenas annan tjänst.
Till heltidsanställd
(Föreslagen lydelse)
ges av hälsovårdsnämnden, om ej
fullmäktige förbehållit sig detta.
Till hälsovårdsnämnds biträde
skola därjämte i varje kommun finnas
en eller flera hälsovårdsinspektörer,
dock att de på inspektör ankommande
uppgifterna må fullgöras
av ledamot i nämnden, om så
kan ske utan att uppgifterna eftersättas.
Hälsovårdsinspektör må anställas
gemensamt för två eller flera
kommuner. Med tjänst som hälsovårdsinspektör
må förenas annan
tjänst.
— ankommande uppgifter.
Denna kungörelse träder i kraft
den 1 juli 1963.
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
9
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25
januari 1963.
N ärv a rande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist,
Aspling.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och socialdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson,
fråga om vissa författningsändringar i anslutning till tjänstelälcarreformen
m. m. samt anför.
Genom riksdagens bifall till propositionen 1961: 181 lades grunden till
vissa för hälso- och sjukvården i vårt land utomordentligt betydelsefulla
reformer. I propositionen föreslogs sålunda, att huvudmannaskapet för
tjänsteläkarväsendet skulle från och med den 1 juli 1963 överföras från
staten till landstingen. Vidare uppdrogs i propositionen riktlinjer för en
förstärkning av den allmänna hälsovårdstillsynen. I fråga om den lokala
tillsynen föreslogs vissa bestämmelser och rekommendationer för att tillgodose
behovet av medieinskt-hygienisk expertis i städer och andra kommuner
med mer än 15 000 invånare. På länsplanet föreslogs, att fr. o. m.
den 1 juli 1962 skulle ske en successiv utbyggnad av en länsläkarinstitution,
avsedd att ersätta förste provinsialläkarinstitutionen. Länsläkaren, som
numera trätt i stället för förste provinsialläkaren, förutsattes i flertalet län
få en biträdande länsläkare och eu hälsovårdskonsulent till sin hjälp.
I propositionen 1962: 122 upptogs förslag till huvudparten av den författningsmässiga
reglering, som erfordras för att genomföra reformen beträffande
tjänsteläkarväsendet. Förslaget innehar, att erforderliga lagbestämmelser
skulle inarbetas i sjukhuslagen och att denna därefter skulle
benämnas sjukvårdslagen. Genom propositionen introducerades ett nytt
tjänsteläkarbegrepp, som föranleder vissa ändringar i lagen angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar, lagen om nykterhetsvård och
hälsovårdsstadgan. Det anmärktes i propositionen, att förslag till dessa
ändringar avsågs skola anmälas i senare sammanhang. Sedan riksdagen
godkänt propositionen, utfärdades sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (SFS
nr 242). Lagen träder i kraft den 1 juli 1963.
Beslutet om förstärkning av den allmänna hälsovårdstillsynen har för -
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
anlett utfärdandet den 6 juni 1962 av instruktion för länsläkarväsendet
(SFS nr 421). Vidare bär inom inrikesdepartementets rättsavdelning upprättats
en den 25 juni 1962 dagtecknad promemoria med förslag till författningsreglering
för stadsläkartjänster. Den föreslagna regleringen innebär
bl. a., att i 14 § hälsovårdsstadgan intages bestämmelser rörande den
beslutade förstärkningen av den lokala hälsovårdstillsynen.
Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av
medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet med överlämnande av yttrande
från stadsfullmäktige i Stockholm, flertalet länsstyrelser, som bifogat yttranden
från länsläkarna samt ett antal stads- och kommunalfullmäktige,
samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, som
bifogat yttranden från de till kommittén anslutna hälsovårdsnämnderna,
svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och Sveriges läkarförbund.
Jag anhåller nu att få till behandling uppta de förut berörda ändringarna
i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen om nvkterhetsvård
och hälsovårdsstadgan.
Nuvarande förhållanden
Ehuru beteckningen tjänsteläkare förekommer i en mångfald författningar,
finns f. n. ingen allmängiltig och entydig definition på detta begrepp.
I allmänhet torde med tjänsteläkare avses provinsialläkare, biträdande
provinsialläkare och extra provinsialläkare samt stadsläkare, stadsdistriktsläkare,
köpingsläkare och municipalläkare. Stundom är det tveksamt
om med tjänsteläkare i stad även menas stadsdistriktsläkare; i vissa
fall är det, ehuru ej utsagt, uppenbart att endast stadsläkare åsyftas. I
några författningar ges en speciell definition på begreppet tjänsteläkare. Så
stadgas i en del avlöningsförfattningar, att med tjänsteläkare förstås läkare,
anställd av staten eller kommunen i öppen sjukvård; i andra sådana
författningar räknas även skolläkare, militärläkare och läkare på poliklinik
vid allmänt sjukhus till tjänsteläkare.
Tjänsteläkarnas uppgifter och ställning regleras i första hand av allmänna
läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr H2).
Tjänsteläkarnas till omfattningen helt dominerande uppgifter utgörs av
vad man skulle kunna kalla läkarvårdsuppgifter, dvs. uppgifter som hänför
sig till den öppna sjukvården utanför sjukhus och till den förebyggande
vården. Sistnämnda vård avser åtgärder av hälsobevarande karaktär, vilka
är direkt inriktade på individerna, t. ex. hälsokontroll, hälsorådgivning och
tidigdiagnostik. Hit hör även skyddsympningar mot bl. a. smittkoppor,
difteri och polio, som enligt särskilda bestämmelser skall ske under medverkan
av tjänsteläkare.
En speciell ställning bland läkarvårdsuppgifterna intar den vård, som
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
tjänsteläkare är skyldig att meddela enligt lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Han är sålunda jämlikt
5 § skyldig att verkställa kostnadsfri undersökning av den som befarar
sig vara angripen av könssjukdom och kostnadsfri behandling av den som
befinnes behäftad med dylik sjukdom. I stad med flera stadsläkare utser
hälsovårdsnämnden en av dem att utföra sådana undersökningar och behandlingar.
De städer, som har ett invånarantal av 20 000 eller därutöver,
är dock, om inte Kungl. Maj:t medgivit befrielse, skyldiga att inrätta särskilda
polikliniker för ombesörjande av könssjukvård. Där könspoliklinik
inrättats, är tjänsteläkaren befriad från berörda vårdskyldighet. Genom
särskilt beslut kan även eljest annan läkare förordnas att i stället för
tjänsteläkaren fullgöra uppgiften.
Utöver läkarvårdsuppgifterna har tjänsteläkarna uppgifter, som hänför
sig till den allmänna hälsovården. Denna omfattar åtgärder beträffande omgivningshygienen,
som avser att skapa yttre betingelser för ett gott hälsotillstånd.
Hit räknas bl. a. teknisk hygien (t. ex. i fråga om vattenförsörjning,
avlopp och renhållning), bostads-, skol- och industrihygien, livsmedelshygien
samt skyddsåtgärder i övrigt mot smitta eller annan hälsofara,
vilka inte är av individuellt förebyggande natur.
Enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) åvilar ansvaret
för den allmänna hälsovården i första hand de primärkommunala hälsovårdsnämnderna.
I sådan nämnd bör enligt 7 § om möjligt läkare vara ledamot.
Om ingen ledamot är läkare, skall tjänsteläkaren jämlikt 9 § närvara
vid nämndens sammanträden, i den mån nämndens ordförande finner hans
närvaro erforderlig och han inte hindras av andra tjänsteåligganden. Han
har därvid rätt att delta i överläggningarna och få sin mening antecknad
till protokollet. I stad med mer än en tjänsteläkare skall vad nu sagts gälla
förste stadsläkaren. I de fall då skyldighet inte föreligger för tjänsteläkaren
att närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden har han enligt 10 §
likväl rätt att delta.
Uppgifter av omgivningshygienisk natur har ålagts tjänsteläkarna även
i andra författningar såsom epidemilagen, karantänskungörelsen och livsmedelsstadgan.
Vidare har tjänsteläkare enligt 6 § lagen den 21 juli 1954
(nr 579) om nykterhetsvård skyldighet att, i den mån han inte hindras av
andra tjänsteåligganden, närvara vid sammanträde med nykterhetsnämnd,
i vilken läkare inte är ledamot.
Provinsialläkare är i regel ensam tjänsteläkare i sitt distrikt och måste
då ombesörja alla förekommande läkarvårds- och omgivningshygieniska
uppgifter. I ett fåtal distrikt finns dock även biträdande provinsialläkare.
Förutom dessa statsanställda provinsialläkare finns ett mindre antal extra
provinsialläkare, som är anställda av landstingskommun och som inom
särskilt anvisade tjänstgöringsområden har att ombesörja provinsialläkare
tillkommande göromål.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
Såsom framgått av vad förut anförts är l jänsteläkarorganisationen i städerna
växlande. I stad med endast en stadsläkare har denne givetvis liksom
provinsialläkaren att fullgöra alla på tjänsteläkaren ankommande uppgifter.
Dessutom har han normalt vissa uppgifter, som inte grundar sig på
författning utan pålagts honom av staden. I städer med flera tjänsteläkare
fördelas uppgifterna ofta så, att var och en handlägger viss grupp av uppgifter
för hela staden. Där stadsdistriktsläkare finns är den organisationen
typisk, att på stadsdistriktsläkarna ankommer att fullgöra i huvudsak
endast läkarvårdsuppgifter medan stadsläkaren eller stadsläkarna handhar
övriga uppgifter.
En översikt, avseende årsskiftet 1962/63, visar följande rörande befintliga
tjänster såsom stadsläicare och stadsdistriktsläkare. I de städer, som inte
tillhör landstingskommun, finns såväl stadsläkare som stadsdistriktsläkare.
Antalet stadsläkare växlar i dessa städer från minst 1 till högst 4 och
antalet stadsdistriktsläkare från 6 till 36. Vad gäller landstingsstäderna
finns en stadsläkare i 4o städer, varav 36 med mindre än 15 000 invånare,
tva stadsläkare i 35 städer, varav 10 med mindre än 15 000 invånare, tre
stadsläkare i 3 städer samt en sta.dsläkare jämte 2—6 stadsdistriktsläkare
i 17 städer.
I fråga om tillsättning av stadsläkare och stadsdistriktsläkare gäller för
närvarande enligt allmänna läkarinstruktionen, att tjänsten tillsätts av
stadsfullmäktige, varefter magistraten utfärdar fullmakt för den valde.
Har förvaltningen av den allmänna sjukvården i staden uppdragits åt hälsovårdsnämnden,
äger dock fullmäktige överlåta åt nämnden att antaga
stadsdistriktsläkare. Särskilda bestämmelser gäller för tillsättning av förste
stadsläkaren i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg.
I de tre förstnämnda städerna tillsätts tjänsten av en valnämnd bestående
av överståthållaren respektive landshövdingen, sex av stadsfullmäktige för
varje gång bland sig utsedda ledamöter samt hälsovårdsnämndens ledamöter.
För den antagne utfärdas fullmakt i Stockholm av överståthållarämbetet
samt i Göteborg och Malmö av magistraten. Förste stadsläkarna i
Norrköping och Hälsingborg tillsätts av Kungl. Maj :t genom fullmakt, sedan
stadsfullmäktige avgivit förord för någon behörig sökande.
Den 1 juli 1962 ersattes förste provinsialläkarinstitutionen med en länsläkarorganisation,
som regleras av instruktionen den 6 juni 1962 (nr 421)
för lånsläkarväsendet. Enligt instruktionen skall i varje län finnas en länsläkarorganisation,
bestående av en länsläkare jämte biträdande länsläkare,
länshälsovårdskonsulent och annan personal enligt meddelade föreskrifter.
Länsläkarorganisationens huvudsakligaste uppgift är att såsom rådgivande
och inspekterande organ medverka i arbetet för den allmänna
hälsovårdens främjande. Enligt 10 § hälsovårdsstadgan jämfört med 27 § 3.
instruktionen för länsläkarväsendet äger länsläkaren närvara vid hälsovåidsnämnds
sammanträde. Beträffande den allmänna sjukvården skall
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
13
länsläkarorganisationen i första hand ägna uppmärksamhet åt bekämpandet
av sjukdomar, på vilka epidemilagen äger tillämpning. Länsläkaren har
enligt 2 § lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar jämfört
med sistnämnda författningsrum i instruktionen för länsläkarväsendet
närmaste befattningen med bekämpningen av dessa sjukdomar.
Stad, som inte tillhör landstingskommun, ingår inte i länsläkarorganisationens
verksamhetsområde. Förste stadsläkaren i sådan stad skall enligt
allmänna läkarinstruktionen fullgöra på länsläkarorganisationen ankommande
tjänsteåligganden.
Tj änsteläkarrefor men
I propositionen 1961: 1S1 angavs beträffande huvudmannaskapsreformens
avgränsning, att landstingens åtagande i samband med övertagandet
av tjänsteläkarväsendet endast avser ombesörjande av öppen sjukvård. Till
följd härav kommer stadsläkare och andra kommunalläkare, som är anställda
för att bestrida hälsovårdsuppgifter, att stå utanför reformen. Det
skall vidare ankomma på landstingen att ombesörja öppen sjukvård endast
i den mån annan inte drar försorg om den. I detta sammanhang har i propositionen
godtagits en förhandlingsöverenskommelse, innebärande att vid
upprättandet av plan för provinsialläkarväsendet inom landstingskommun
hänsyn skall tagas till samtliga befintliga resurser för öppen vård i landstingskommunen,
varvid städer med mindre än 15 000 invånare skall omfattas
av distriktsindelningen. Ehuru landstingen i princip skall ha att svara
för den öppna vården även i städer med 15 000 invånare och däröver, kommer
skyldigheten i dessa städer att aktualiseras först i den mån behovet
av sådan läkarvård befinnes otillfredsställande tillgodosett.
Beträffande tjänsteläkarnas arbetsuppgifter efter landstingsövertagandet
utgår man i propositionen från att tjänsteläkarna skall ägna den väsentliga
delen av sin tid åt den öppna sjukvården och den förebyggande vården.
Deras åligganden med avseende på omgivningshygienen anses böra begränsas
till i huvudsak en allmän observationstjänst och skyldighet att till länsläkaren
eller motsvarande regionala myndighet rapportera iakttagna missförhållanden,
som inte avhjälps i annan ordning. I övrigt anses det inte
vara möjligt att fritaga de landstingskommunala tjänsteläkarna från de
uppgifter av speciell tjänsteläkarkaraktär, som ankommer på den nuvarande
organisationen. Som exempel på sådana uppgifter nämns bl. a. att öva
tillsyn över barnmorskor och sjuksköterskor i öppen vård, att deltaga i
hälsovårdsnämnds och nykterhetsnämnds sammanträden, att medverka
vid epidemibekämpningen, att på uppdrag av myndigheter verkställa rättsmedicinska
undersökningar och andra förrättningar samt att mottaga anmälningar
och till myndigheter avgiva rapporter, utlåtanden och intyg av
olika slag in. m.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
Enligt sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242), som träder i kraft den
1 juli 1963, skall varje landstingskommun och stad, som ej tillhör landstingskommun,
för öppen läkarvård utanför sjukhus vara indelad i läkardistrikt.
Stad, som tillhör landstingskommun och själv ombesörjer den
öppna läkarvården utanför sjukhus, skall därvid utgöra särskilt läkardistrikt
eller vara indelad i flera distrikt. I varje läkardistrikt skall finnas
minst en tjänsteläkare. Tjänsteläkarna benämns i sjukvårdslagen provinsialläkare,
biträdande provinsialläkare eller extra provinsialläkare, när de
är landstingsanställda, och stadsdistriktsläkare, när de är stadsanställda.
Provinsialläkare utnämns av Kungl. Maj :t medan biträdande och extra
provinsialläkare förordnas av landstingets sjukvårdsstyrelse. Stadsdistriktsläkare
antages i landstingsfri stad av sjukvårdsstyrelsen och eljest av
hälsovårdsnämnden i staden, om inte stadsfullmäktige förbehållit sig att
besluta om tillsättningen. I övergångsbestämmelse till sjukvårdslagen stadgas
att såsom stadsdistriktsläkare enligt lagen skall anses såväl före den
1 juli 1963 tillsatt stadsdistriktsläkare som före samma dag tillsatt stadsläkare,
vilken har till tjänsteåliggande att meddela enskild sjukvård.
Departementspromemorian
I promemorian erinras till en början om vissa uttalanden i propositionen
1961: 181 beträffande förstärkningen av hälsovårdstillsynen på det lokala
planet. Sålunda framhölls i propositionen, att den föreslagna begränsningen
i tjänsteläkarnas åligganden på den allmänna hälsovårdens område
förutsatte, att behövlig omgivningshygienisk tillsyn, som kräver medverkan
av medicinsk expertis med speciella kvalifikationer, kommer till stånd i
annan ordning. I städer där problemen på den allmänna hälsovårdens område
är av sådan art och omfattning att behov av särskild stadshygieniker
föreligger, syntes sådan läkarbefattning liksom tidigare böra inrättas av
staden. Städer med minst 40 000 invånare ansågs böra vara skyldiga att
anställa stadshygieniker med särskild utbildning i bl. a. omgivningshygien
och socialmedicin. Vidare uttalades i propositionen att man beträffande
städer med invånarantal mellan 15 000 och 40 000 torde kunna förutsätta,
att behov av heltidsanställd läkare enbart för omgivningshygieniska uppgifter
och annan hälsovård kan föreligga i vissa av de största städerna men
att i de mindre en läkare endast i begränsad omfattning skulle behöva utnyttjas
härför. Med hänsyn härtill och då under lång tid antalet läkare
med erforderlig hygienutbildning kan väntas vara starkt begränsat, ansågs
städer av nämnda storleksordning inte böra åläggas att anställa stadshygieniker.
Däremot borde dessa städer liksom andra kommuner med mer
än 15 000 invånare rekommenderas att i mån av behov inrätta dylika läkartjänster,
eventuellt av deltidskaraktär.
Den i propositionen sålunda angivna skyldigheten och rekommendatio -
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
nen att anställa hygieniker föreslås i departementspromemorian skola regleras
i 14 § hälsovårdsstadgan, som innehåller föreskrifter om skyldighet
för kommun att till hälsovårdsnämnds biträde anställa hälsovårdsinspektör.
I det sammanhanget förordas, att stadshygienikerna benämns stadsläkare,
en benämning som har hävd beträffande läkare med bl. a. här avsedda
uppgifter.
I promemorian föreslås vidare, att stadsläkare efter stadens eget bestämmande
skall tillsättas antingen av hälsovårdsnämnden eller stadsfullmäktige,
dvs. enligt samma ordning som stadgats i sjukvårdslagen för tillsättning
av stad sdistriktsläkare i stad tillhörande landstingskommun. Även
för förste stadsläkare i landstingsfri stad förordas nämnda tillsättningsordning.
Hygienikertjänsterna i landskommuner anses enligt promemorian
tills vidare kunna lämnas oreglerade, frånsett att ordningen för tillsättningen
bör regleras på motsvarande sätt som nyss angivits beträffande
stadsläkarna.
Vid promemorian fogat förslag till ändring i hälsovårdsstadgan innebär
sålunda, att i 14 § första stycket stadgas, att för att under hälsovårdsnämnden
öva tillsyn över den allmänna hälsovården samt i övrigt tillhandagå
nämnden skall i stad med minst 40 000 invånare finnas en eller flera stadsläkare,
att om så erfordras bör även i annan kommun med minst 15 000
invånare finnas stadsläkare eller motsvarande läkare samt att sådan läkare
antages av hälsovårdsnämnden, om ej fullmäktige förbehållit sig detta.
Utöver vad förut angivits upptar promemorian vissa överväganden och
förslag rörande förfarandet vid tillsättning av stadsläkare, behörighetsregler
för tjänst som förste stadsläkare i stad med minst 40 000 invånare samt
stadsläkares åligganden. Då regleringen i dessa hänseenden avses skola ske
i administrativ ordning, saknas anledning att närmare redogöra för promemorians
innehåll i denna del. Nämnas bör endast, att stadsläkare i stad,
som tillhör landstingskommun, föreslås skola intaga ställningen av närmaste
förman för stadsdistriktsläkarna i staden samt i denna egenskap
leda och samordna dessas arbete.
Remissyttrandena
Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran
de förslag i departementspromemorian, som bär närmast är av intresse,
nämligen regleringen av skyldigheten och rekommendationen att anställa
hygieniker i kommunerna, av benämningen på dessa befattningshavare
samt av ordningen för tillsättningen av dem.
Oaktat den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att anställa
st ad s 1 ä k a r e grundar sig på riksdagens beslut, har i förevarande ärende
vissa synpunkter anförts på bestämmelsens materiella innehåll.
Sålunda ställer sig länssti/rrlsen i Stockholms län tveksam till om invå -
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
narantalet 40 000 kan anses vara det lämpligaste minimimåttet för eu omgivningshygienikers
belolkningsunderlag. Länsstyrelsen hänvisar därvid
till ett yttrande från stadsfullmäktige i Södertälje och förklarar att vad
som anförts däri på denna punkt är värt att närmare begrundas och övervägas,
inte minst med tanke på nu rådande brist på läkare med erforderlig
kompetens för ifrågavarande uppgifter. Stadsfullmäktige uttalar sig fölen
organisatorisk lösning av hälsovårdstillsynen, enligt vilken varje län
skulle indelas i distrikt om 100 000 invånare och för varje sådant distrikt
skulle anställas en läkare med enbart hygienikerverksamhet. Först med ett
på detta sätt breddat befolkningsunderlag skulle en omgivningshygieniker
enligt stadsfullmäktige få full sysselsättning.
Även länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, om en omgivningshygieniker
annat än i de största städerna kan få full sysselsättning. Utan
att uttala någon bestämd mening därom antyder länsstyrelsen, att skyldigheten
att anställa stadsläkare möjligen inte bör inträda förrän invånarantalet
i stad uppgår till 50 000. I samma riktning uttalar sig kommunalfullmäktige
i Täby köping.
Med hänsyn till den nya kominunindelningsreformen anser stadsfullmäktige
i Kristianstad, att skyldigheten att anställa hygieniker inte bör
anknyta till folkmängden i staden som helhet utan till folkmängden i viss
tättbebyggd ort. En framtida ändring i kommunindelningen kan nämligen
medföra att ett flertal städer får iner än 40 000 invånare utan att motsvaras
av en ökning i behovet av nämnda medicinska expertis. Alternativt förordar
stadsfullmäktige att skyldigheten anknytes till högre invånarantal än
40 000.
Kommunalfullmäktige i Järfälla kommun förordar den jämkningen, att
kommunerna beredes möjlighet att förena stadsläkartjänsten med annan
tjänst eller att utse stadsläkare gemensamt för två eller flera kommuner.
Om det sålunda är en del remissinstanser som uttalar sig för en begränsning
av skyldigheten att anställa hygieniker, finns det också sådana som
pläderar för en utsträckning av denna skyldighet.
Hit hör länsläkaren i Västerbottens län, som anser att alla kommuner
med mer än 15 000 invånare bör vara skyldiga att anställa hygieniker.
Länsläkaren i Stockholms län och kommunalfullmäktige i Sollentuna
köping menar, att skyldigheten visserligen bör anknyta till invånarantalet
40 000 men att den då bör avse även annan kommun än stad. Länsstyrelsen
i Stockholms län säger sig också rent principiellt dela denna mening.
Med hänsyn till de praktiska svårigheter som kan föreligga att till den 1
juli 1963 genomföra den beslutade förstärkningen föreslår hälsovårdsnämnden
i Västerås att möjlighet införes att meddela dispens från ifrågavarande
skyldighet.
Också när det gäller rekommendationen att i kommuner med
mer än 15 000 invånare anställa hygieniker förekommer delade
meningar i remissvaren.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
Några remissinstanser hävdar sålunda, att det särskilt med hänsyn till
den ringa läkarlillgången kan vara bättre att satsa på den förstärkta länsläkarorganisationen
för att ombesörja övervakningen av omgivningshygienen
i större landskommuner och mindre städer. Hit hör lånsläkarna i Uppsala
och Hallands län samt länsstyrelsen och länsläkaren i Kopparbergs län.
Kommunalfullmäktige i Täby köping anser rekommendationen med
föreliggande läkarbrist orealistisk. Det är inte tillrådligt att nu anställa
läkare för andra uppgifter än sjukvård. I varje fall bör rekommendationen
enligt fullmäktiges mening inte avse kommuner med lägre invånarantal
än 25 000.
Ännu flera är emellertid de remissinstanser, som finner rekommendationen
för litet bindande.
Längst går därvid länsstyrelsen i Östergötlands län, som ifrågasätter
lämpligheten att ange något minimiantal invånare i kommun, där hygieniker
bör finnas. Länsstyrelsen antar att även i mindre kommuner än med
15 000 invånare kan finnas behov av och förutsättningar för inrättande av
åtminstone deltidstjänst som hygieniker.
Hälsovårdsnämnden i Borås anser, att man bort kraftigare än vad som
skett i förslaget ha föreskrivit, att hälsovårdsnämnd i kommun med mer än
15 000 invånare bör ha tillgång till läkare med särskild insikt i omgivningshygieniska
frågor och beträffande annan allmän hälsovård.
Även länsstyrelsen i Älvsborgs län och stadsfullmäktige i Alingsås finner
rekommendationen så vagt utformad, att risk föreligger att den omgivningshygieniska
tillsynen blir eftersatt i de kommuner, som är i fråga.
Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik och hälsovårdsnämnden i Själevad framhåller,
alt behovet av hygieniker i de kommuner rekommendationen avser
bör prövas i samråd med länsläkaren.
Mot förslaget att skyldigheten och rekommendationen att anställa hygieniker
skall regleras i 14 § hälsovårdsstadgan har ingen
annan invändning gjorts än att länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasatt
lämpligheten av att rekommendationen regleras på detta sätt.
Förslaget i promemorian att omgivningshygienikerna i städerna skall
erhålla benämningen stadsläkare har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i samtliga remissyttranden.
Vad slutligen angår ordningen för tillsättning av stadsläkare
ansluter sig huvudparten av remissinstanserna även i denna del
till promemorian. I en del yttranden uttalas särskild tillfredsställelse med
att förfarandet föreslås förenklat. Så framhåller exempelvis stadsfullmäktige
i Stockholm i sitt i huvudsak tillstyrkande yttrande, att alldeles särskilt
det nya tillsättningsförfarandet för stadsläkare i de landstingsfria
städerna skulle infria ett mångårigt önskemål.
Ett flertal yttranden innehåller dock vissa kritiska synpunkter beträffande
tillsättningsordningen.
I fråga om stadsläkare i allmänhet anser sålunda länsstyrelsen i Stock -
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
liolms län, länsläkarna i Uppsala och Västerbottens län samt stadsfullmäktige
i Linköping och Umeå att stadsfullmäktige bör tillsätta tjänsterna
och att alltså någon delegation till hälsovårdsnämnden inte bör komma i
fråga. Däremot hävdar stadsfullmäktige i Växjö, att stadsläkaren alltid bör
tillsättas av hälsovårdsnämnden.
Vidare uttalar några remissinstanser den uppfattningen, att stadsläkarna
bör tillsättas med fullmakt, som utfärdas av medicinalstyrelsen eller länsstyrelsen.
Sådana uttalanden görs av länsstyrelsen i Stockholms län, länsläkaren
i Hallands län, stadsfullmäktige i Södertälje samt hälsovårdsnämnderna
i Malmö och Hälsingborg.
I en del yttranden berörs särskilt tillsättningen av förste stadsläkarna i
de landstingsfria städerna. Dessa bör såsom likställda med länsläkarna tillsättas
av Kungl. Maj:t med fullmakt, anför sålunda länsstyrelsen i Östergötlands
lån, länsläkaren i Uppsala län samt stadsfullmäktige och hälsovårdsnämnden
i Norrköping.
Departementschefen
Den 1 juli 1963 övergår huvudmannaskapet för tjänsteläkarväsendet från
staten till landstingen. Reformen förutsätter en omfattande författningsreglering.
I denna ingår i första hand den förra året utfärdade sjukvårdslagen.
Andra viktiga komponenter däri är en ny sjukvårdsstadga och en
ny allmän läkarinstruktion, vilka avses skola utfärdas i administrativ
ordning. Vid sjukvårdslagens tillkomst infördes ett nytt tjänsteläkarbegrepp,
som föranleder vissa författningsändringar.
Medan alltså landstingen övertar ansvaret för den öppna sjukvården,
skall staten och primärkommunerna liksom hittills i huvudsak svara för
den allmänna hälsovården, främst tillsynen över omgivningshygienen. I anslutning
till tjänsteläkarreformen skall enligt riksdagens beslut den omgivningshygienska
tillsynen förstärkas. På den statliga sidan har redan den
1 juli 1962 en länsläkarorganisation trätt i stället för förste provinsialläkarinstitutionen.
Avsikten är att länsläkarorganisationen successivt skall byggas
ut. Förstärkningen av den lokala tillsynen skall enligt riksdagsbeslutet
ske genom att kommunerna i ökad utsträckning anställer medicinskt-hygienisk
expertis. I en inom inrikesdepartementet upprättad promemoria, som
remissbehandlats i vanlig ordning, har förslag framlagts till författningsreglering
av kommunernas åligganden i berörda hänseende.
De frågor som upptagits till behandling i förevarande sammanhang avser
dels sistnämnda reglering och dels de av det nya tjänsteläkarbegreppet
betingade författningsändringar, som kräver riksdagens medverkan.
Riksdagsbeslutet om förstärkning av den omgivningshygieniska
tillsynen på lokalplanet innebär, att städer med mer än
40 000 invånare skall vara skyldiga att anställa omgivningshygieniker samt
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1963
att övriga städer och andra kommuner med minst 15 000 invånare rekommenderas
att anställa dylik expertis.
Under remissbehandlingen av departementspromemorian med förslag
till författningsreglering i anslutning till riksdagsbeslutet har lämpligheten
av denna skyldighet och rekommendation ifrågasatts av en del remissinstanser.
Bland dem finns förespråkare för såväl en utvidgning som en
begränsning av kommunernas insatser för omgivningshygienen. Vad som
sålunda anförts är emellertid enligt min mening inte av beskaffenhet att
böra föranleda någon omprövning av riksdagsbeslutet.
I departementspromemorian har föreslagits, att förstärkningen av den
omgivningshygieniska tillsynen på lokalplanet skall regleras genom att bestämmelser
härom införs i 14 § hälsovårdsstadgan. Mot denna författningstekniska
lösning har inte riktats någon annan invändning än att en remissinstans
uttalat tveksamhet om lämpligheten av att på detta sätt reglera
rekommendationen. Jag kan för min del helt biträda förslaget.
Likaså tillstyrker jag, att omgivningshygienikerna i städerna benämns
stadsläkare, vilket förslag inte mött någon kritik.
Med anledning av att i ett remissyttrande förordats att kommunerna
får möjlighet att förena stadsläkartjänsten med annan tjänst eller att utse
stadsläkare gemensamt för två eller flera kommuner vill jag framhålla,
att en sådan ordning inte torde vara förenlig med riksdagsbeslutet såvitt
avser städer med mer än 40 000 invånare. Av vad som anförts i den av
riksdagen godtagna propositionen 1961: 181 framgår nämligen, att stadshygienikertjänsten
i sådan stad skall vara heltidstjänst. För övriga kommuner
föreligger intet hinder mot ett arrangemang sådant som det förordade,
men det synes i regel inte lämpligt att hygienikertjänst inrättas i
andra fall än då innehavaren förutsättes skola ägna en väsentlig del av sin
arbetstid åt denna tjänst.
Vad beträffar ordningen för tillsättning av stadsläkare och hygieniker
i annan kommun än stad syns det mig naturligt att, som föreslagits i promemorian,
motsvarande regler skall gälla som för tillsättning av stadsdistriktsläkare.
Jag kan sålunda inte ansluta mig till de kritiska synpunkter
i detta avseende, som framförts i en del remissyttranden.
Den av mig förordade ändringen i 14 § hälsovårdsstadgan bör träda i
kraft samtidigt med tjänsteläkarreformen, alltså den 1 juli 1963. Kungl.
Maj :t bör, utan att särskild bestämmelse härom införes, kunna övergångsvis
dispensera från skyldigheten för vissa städer att hålla stadsläkare, om
så i något fall anses nödvändigt. Har städerna i fråga vidtagit de åtgärder
som erfordras och varit möjliga för att anställa stadsläkare, torde emellertid
den omständigheten att någon stad på grund av praktiska svårigheter
inte lyckats erhålla stadsläkare inte kunna leda till att staden anses ha underlåtit
att fullgöra sina åligganden.
När jag härefter övergår till de författningsändringar som
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
sammanhänger med att tj änsteläkarbegreppet fått nytt
innehåll, vill jag först erinra om att detta begrepp förekommer i ett stort
antal författningar. Det används därvid för läkare i det allmännas tjänst,
som är skyldiga att fullgöra vissa samhälleliga uppgifter eller till vilka
statens eller kommuns befattningshavare hänvisas för läkarvård. Endast
i ett fåtal av dessa författningar anges vilka läkare som avses med beteckningen
tjänsteläkare och någon allmängiltig definition för denna beteckning
finns inte. I en del författningar framgår det inte heller av sammanhanget
om föreskrivna skyldigheter åvilar både stadsläkare och stadsdistriktsläkare
eller enbart stadsläkare. Det är uppenbarligen angeläget, att
en fast terminologi skapas i förevarande avseende.
I den av riksdagen godtagna propositionen 1962: 122 med förslag till
sjukvårdslag fastslogs, att med tjänsteläkare i fortsättningen skall förstås
provinsialläkare, biträdande provinsialläkare och extra provinsialläkare
samt stadsdistriktsläkare. Att märka är, att stadsläkare alltså inte längre
räknas till tjänsteläkare. Definitionen har inte tagits upp i sjukvårdslagen,
där den inte heller hör hemma, utan avses skola införas i den nya läkarinstruktionen.
Meningen är också att däri skall ges regler — för de fall
då sådana behövs — om vem av flera tjänsteläkare i samma distrikt som
ett åliggande avser.
De flesta av de uppgifter som i de olika författningarna åläggs tjänsteläkare
är av den beskaffenheten att de bör fullgöras av läkare som ombesörjer
sjukvård. I en del fall bör emellertid även stadsläkare — med den
nya innebörd benämningen får enligt det av mig tillstyrkta förslaget -—
omfattas av skyldighet som åvilar tjänsteläkare och i andra fall kan det
vara så att i stad med stadsläkare tjänsteläkaruppgift bör ankomma endast
på honom. När sålunda stadsläkare jämte eller i stället för tjänsteläkare
skall fullgöra någon uppgift får detta särskilt anges i författningen i fråga.
I 6 § lagen om nykterhetsvård och 9 § hälsovårdsstadgan ges bestämmelser
om tjänsteläkares skyldighet att närvara vid nykterhetsnämnds
respektive hälsovårdsnämnds sammanträden. Denna skyldighet har i stad
med stadsläkare hittills åvilat denne. Så bör vara fallet även med den
föreslagna nya innebörden av beteckningen stadsläkare. Jag förordar därför
att nämnda författningsrum jämkas i enlighet härmed. I hälsovårdsstadgan
bör nu berörda ändring i terminologin samt ersättandet av förste
provinsialläkarinstitutionen med länsläkarorganisationen föranleda ändring
även i 10 och 13 §§.
Lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar upptar i 5 §
första stycket skyldighet för provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare,
köpingsläkare och municipalläkare att meddela kostnadsfri undersökning
och behandling av den som befaras eller konstaterats vara angripen
av könssjukdom. Som huvudregel bör i fortsättningen gälla att skyldigheten
skall åvila tjänsteläkarna, dvs. i städerna stadsdistriktsläkarna
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
I stad med flera stadsdistriktsläkare är det i allmänhet lämpligast att
könssjukvården koncentreras till en av dem men särskilda omständigheter
kan föranleda att vårdskyldigheten bör gälla var och en av dem. Jag
förordar att lagrummet ändras i enlighet med det sagda.
I andra stycket av sistnämnda paragraf stadgas undantag från tjänsteläkares
vårdskyldighet på det sättet att i stad med mer än 20 000 invånare
vården i stället skall lämnas på särskilda polikliniker, som det åligger staden
att inrätta. Undantaget gäller dock inte i staden bosatt provinsialläkare
eller extra provinsialläkare såvitt avser personer från hans distrikt.
Kungl. Maj :t kan enligt lagrummet befria stad från skyldigheten att anordna
könspoliklinik, i vilket fall skyldigheten att meddela vård givetvis
kvarblir hos tjänsteläkaren. Detta lagrum bör sakligt ändras i två hänseenden;
dels bör omnämnandet av extra provinsialläkare utgå, eftersom han
enligt den nya ordningen kommer att vara underställd provinsialläkare, och
dels bör rätten att meddela stad befrielse från skyldigheten att anordna poliklinik
överföras till medicinalstyrelsen. I sistnämnda hänseende är förhållandet
det att möjligheten att fullgöra skyldigheten främst är beroende
av om läkare kan engageras till polikliniken. Dispensprövningen blir därför
av sådan beskaffenhet att den lämpligast handhas av medicinalstyrelsen.
I samband med de nu berörda ändringarna bör lagrummet även överarbetas
redaktionellt i förenklande och förtydligande syfte. Det torde därvid numera
inte vara erforderligt att ange hur mottagningarna på poliklinikerna bör
anordnas.
Även tredje stycket av samma paragraf bör, i samband med att en mindre
jämkning sker som en följd av ändringarna i första stycket, med fördel
kunna förenklas utan att sakinnehållet förändras.
Inrättandet av länsläkarorganisationen i stället för förste provinsialläkarinstitutionen
medför vidare att också 2 § samma lag bör ändras såvitt
avser första, andra och fjärde styckena. Att märka är därvid att enligt
instruktionen för länsläkarväsendet endast stad som ej tillhör landstingskommun
är undantagen från länsläkarorganisationens verksamhetsområde.
Andra stycket bör därjämte kunna förenklas utan att ändras i sak.
De här förordade författningsändringarna bör träda i kraft den 1 juli
1963.
I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i lagen angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar, lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen om nykterhetsvård
och kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan.
Departementschefens hemställan
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över ifrågavarande inom inrikesdepartementet upprättade förslag
22
Knngl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
till lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar och lag angående ändrad lydelse av 6 §
lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård, av den lydelse bilaga1
till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Bertil Segerfalk
1 Denna bilaga, vilken frånsett en mindre, redaktionell jämkning är likalydande med de vid
propositionen fogade författningsförslagen, har här utelämnats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1963
23
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 februari
1963.
Närvarande:
justitieråden Romanus,
Digman,
Nordström,
regeringsrådet Holmgren.
Enligt lagrådet den 8 februari 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
25 januari 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar och 2) lag angående
ändrad lydelse av 6 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av chefen för rättsavdelningen i inrikesdepartementet Stig Nordlund.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 februari 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lindström, Lindholm,
Skoglund, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Aspling.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och socialdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson,
lagrådets den 15 februari 1963 avgivna utlåtande över de den 25
januari 1963 till lagrådet remitterade förslagen till 1) lag om ändring i lagen
den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
och 2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 27 juli 1954
(nr 579) om nykterhetsvård och förmäler, att förslagen av lagrådet lämnats
utan erinran. Föredraganden förordar dock, att i förstnämnda lagförslag
skall vidtagas en mindre, redaktionell jämkning.
Föredraganden hemställer härefter dels att efter vidtagen jämkning
ifrågavarande båda lagförslag, jämlikt § 87 regeringsformen, måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande, dels att sedan smärre ändringar
vidtagits i det vid statsrådsprotokollet för den 25 januari 1963 fogade
förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december
1958 (nr 663) riksdagens yttrande måtte genom propositionen inhämtas
över kungörelseförslaget.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bertil Segerfalk
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLN 63
312102