Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Nr 37

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till namnlag
m. m.; given Stockholms slott den 12 januari
1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) namnlag;

2) lag om ändring i giftermålsbalken;

3) lag om ändring i föräldrabalken;

4) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr
807) om handläggning av domstolsärenden;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778)
om tillägg till kap. 3 kyrkolagen;

6) lag om ändrad lydelse av 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960
(nr 644); samt

7) förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946
(nr 469).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av lagstiftningen angående släktnamn
och förnamn. Nu gällande bestämmelser, vilka finnes spridda på ett flertal
olika författningar, är i åtskilliga delar föråldrade, bl. a. med hänsyn till
den utveckling familjerätten och varumärkesrätten undergått. Vissa delar
av namnrätten, berörande såväl familjerättsliga som känneteckensrättsliga
frågor, är f. n. ej alls reglerade. Vid utarbetandet av den föreslagna lagstiftningen
har beaktats intresset av att, där så är möjligt, uppnå nordisk rättslikhet
på detta område; det förberedande lagstiftningsarbetet har bedrivits
i samverkan med utredningar i Danmark och Norge.

I propositionen har frågor om släktnamn och förnamn upptagits till fullständig
reglering i en gemensam namnlag.

De familjerättsliga avsnitten av förslaget till namnlag bygger visserligen
i huvudsak på gällande rätt, men därvid har beaktats den enskildes intresse
1 llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

av en viss frihet att välja mellan olika släktnamn. Sålunda öppnar förslaget
ökade möjligheter för barn i äktenskap att förvärva sin moders flicknamn
samt för styvbarn och fosterbarn att förvärva styvfaders namn eller
fosterföräldrars namn. Vidare föreslås, att hustru får rätt att under äktenskapet
behålla sitt flicknamn. Under vissa förutsättningar kan hon även få
behålla annat släktnamn, som tillkom henne vid äktenskapets ingående. Där
så med hänsyn till namnstabiliteten och enskild persons namnrätt är möjligt,
har namnbyten av familjerättslig karaktär gjorts oberoende av prövning
av namnmyndigheten. När det gäller namnbyte för barn som ej fyllt aderton
år har det dock ansetts nödvändigt, att i flertalet fall låta domstol pröva,
huruvida bytet är förenligt med barnets bästa.

I fråga om villkoren för rätt att byta släktnamn i andra fall bryter förslaget
med rådande principer, enligt vilka sådan rätt tillkommer endast den
som har ett s. k. sonnamn. Enligt vad nu föreslås skall den, vars namn icke
är tillräckligt särskiljande eller eljest är mindre tjänligt, äga ovillkorlig rätt
att byta släktnamn. Detta innebär främst att var och en som har ett mera
vanligt släktnamn skall få byta bort detta, oavsett till vilken bildningstyp
namnet hör. Till vägledning för den kommande namnutvecklingen lämnas
föreskrifter om hur ett nytt släktnamn från språklig synpunkt skall vara
beskaffat.

I förslaget upptages vidare regler om administrativt skydd för redan
existerande släktnamn och andra kännetecken, såsom pseudonymer och
varumärken. Därtill föreslås bestämmelser om materiellt skydd för egenartat
släktnamn, innebärande en rätt för den, som har sådant namn, att utesluta
annan från att förvärva eller bruka namnet som namn eller annat
kännetecken. I anslutning till regler om förlust av släktnamn meddelas särskilda
föreskrifter om vilket släktnamn som skall förvärvas i stället för det
förlorade.

De i förslaget upptagna bestämmelserna angående förnamn innebär, att
föräldrar för anmälan av förnamn åt nyfödd beredes rådrum om sex månader
i stället för nu gällande sex veckor. Såsom religiös förnamnsgivning
skall enligt förslaget godtagas ej blott dop inom svenska kyrkan utan även
dop inom annat kristet samfund eller likartad namngivning som må förekomma
inom icke kristet trossamfund.

Förslaget föranleder följdändringar i giftermålsbalken och föräldrabalken
samt i vissa andra författningar.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 7963

Förslag

till

Namn lag

Härigenom förordnas som följer.

I. Om släktnamn

Barns förvärv av släktnamn
1 §•

Barn i äktenskap förvärvar vid födelsen faderns släktnamn.

Barn under aderton år, som erhåller äktenskaplig börd genom att föräldrarna
ingå äktenskap med varandra, förvärvar därvid faderns släktnamn.
Får barn äktenskaplig börd sedan det fyllt aderton år, äger barnet genom
anmälan hos pastor antaga faderns släktnamn.

Barn i äktenskap, som ej fyllt aderton år, må genom anmälan hos pastor
antaga det släktnamn modern hade som ogift, såframt rätten funnit namnbytet
vara förenligt med barnets bästa. Har barn i äktenskap fyllt aderton
år må barnet, om särskilda skäl äro därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten
erhålla släktnamn som nu sagts.

2 §•

Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen moderns släktnamn. Har modern
förvärvat sitt namn genom vigsel eller genom anmälan som avses i 6 §
andra stycket, må barnet genom anmälan hos pastor antaga det släktnamn
modern hade som ogift.

Är barnet trolovningsbarn eller har fadern medgivit att det förvärvar hans
namn, må barnet genom anmälan hos pastor antaga faderns släktnamn.

3 §•

Den som antages till adoptivbarn förvärvar därigenom adoptantens eller,
om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn, såframt ej rätten
tillåter, att han behåller det släktnamn han hade före adoptionen. Har adoptivbarn
behållit sitt tidigare släktnamn, må barnet senare genom anmälan
hos pastor antaga det släktnamn, som barnet enligt vad nyss sagts ägt förvärva
genom adoptionen.

Barn, som adopterats av makar och som ej fyllt aderton år, må genom
anmälan hos pastor antaga det släktnamn adoptivmodern hade som ogift,
såframt rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Av makar
adopterat barn som fyllt aderton år må, om särskilda skäl äro därtill,
efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla släktnamn som nu sagts.

Adoptivbarn som förvärvat adoptants släktnamn må framför detta bära
det släktnamn barnet hade före adoptionen. Har adoptivbarnet behållit sitt
tidigare släktnamn, må barnet framför detta bära det namn, som barnet
enligt första stycket ägt förvärva genom adoptionen. Anmälan om tilläggsnamn
som nu sagts må göras bos pastor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

4 §•

Barn under aderton år, vars moder är gift med annan än barnets fader,
må genom anmälan hos pastor antaga styvfaderns släktnamn, om denne
samtycker därtill och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets
bästa.

Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om adoptivbarn och adoptivmoders
man, som ej tillika är barnets adoptivfader.

5 §•

Barn under aderton år, som för fostran och vård stadigvarande omhändertagits
av annan än barnets föräldrar, må genom anmälan hos pastor antaga
fosterfaderns eller, i fall då barnet omhändertagits av ensamstående
kvinna, fostermoderns släktnamn, om den vars namn avses samtycker därtill
och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

Hustrus förvärv av släktnamn

6 §•

Hustru förvärvar vid vigseln mannens släktnamn, om hon icke dessförinnan
till pastor eller vigselförrättaren anmält, att hon ämnar behålla det
släktnamn hon hade som ogift. Anmälningen må i stället avse annat släktnamn
som tillkom henne vid äktenskapets ingående, om namnmyndigheten
efter ansökan funnit särskilda skäl föreligga att hon behåller detta släktnamn.

Har hustru behållit henne tidigare tillkommande släktnamn, må hon under
äktenskapet genom anmälan hos pastor antaga mannens släktnamn.

Hustru som förvärvat mannens släktnamn må framför detta hära det
släktnamn hon hade som ogift. Har hustru behållit henne tidigare tillkommande
släktnamn, må hon framför detta bära mannens släktnamn. Anmälan
om sådant tilläggsnamn må göras hos pastor. Vad nu sagts om tilläggsnamn
gäller även beträffande änka och frånskild hustru.

7 §•

Upplöses äktenskap genom äktenskapsskillnad eller genom mannens död,
må hustru, som förvärvat mannens släktnamn, genom anmälan hos pastor
återtaga det släktnamn hon hade som ogift. Detsamma gäller, om hustru
vid återgång av äktenskap tillåtits behålla mannens släktnamn.

Förvärv av släktnamn i andra fall

8 §■

Svensk medborgare, vars släktnamn icke är tillräckligt särskiljande eller
eljest är mindre tjänligt, äger efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla
annat släktnamn.

Bätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer ock svensk medborgare,
som saknar sådant namn.

Lika med svensk medborgare anses utlänning, som är gift med svensk
medborgare. Annan utlänning, som stadigvarande vistas här i riket, äger,
om skäl äro därtill, erhålla släktnamn enligt vad nu är sagt.

9 §•

Såsom nytt släktnamn må godkännas endast namn, som till bildning, uttal
och stavning överensstämmer med inhemskt språkbruk. Har sökanden
utländskt släktnamn, må dock namn som innebär en anpassning av namnet
till svenskt språk godkännas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Namn som är i bruk såsom förnamn må godkännas som nytt släktnamn
endast om särskilda skäl äro därtill.

Såsom nytt släktnamn må ej godkännas namn, vilket kan uppfattas såsom
benämning på järnvägsstation eller postanstalt eller annan dylik beteckning
och därigenom medföra olägenhet eller som eljest är ägnat att vilseleda
allmänheten. Ej heller må godkännas namn, som kan väcka anstöt eller
som kan antagas leda till obehag för bäraren.

10 §.

Såsom släktnamn må ej godkännas namn, som lätt kan förväxlas med

1. annan tillkommande släktnamn eller ock släktnamn, vilket annan enligt
denna lag äger rätt att förvärva eller eljest bära;

2. allmänt känt släktnamn, vilket tillkommit utdöd släkt;

3. allmänt känt utländskt släktnamn;

4. annans konstnärsnamn eller likartat namn, som är allmänt känt;

5. beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed jämförlig sammanslutning; 6.

annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller ock annat kännetecken,
som i näringsverksamhet här i riket inarbetats för annan.

Har någon efter ansökan förvärvat nytt släktnamn, utgör vad i första
stycket under 1 stadgas ej hinder för hans föräldrar, syskon eller syskons
barn att med hans samtycke efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla
namnet. Har det ursprungliga förvärvet gjorts av flera, erfordras samtycke
av dem alla.

11 §•

Den som efter födelsen förvärvat släktnamn må, om särskilda skäl äro
därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla honom tidigare tillkommande
släktnamn, såframt han ej enligt vad i 15—18 §§ stadgas förlorat detta
namn.

12 §.

Äro synnerliga skäl därtill, må namnmyndigheten bifalla ansökan om förvärv
av släktnamn, ehuru hinder föreligger enligt 8—10 §§. Avser ansökningen
barn, som ej fyllt aderton år, må namnmyndigheten uppställa som
villkor för bifall, att rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets
bästa.

Gemensamma bestämmelser om förvärv av släktnamn

13 §.

Förvärva makar släktnamn, tillkommer namnet jämväl makarnas barn
och adoptivbarn, som hava makarnas namn, stå under makarnas vårdnad
och icke fyllt aderton år. Förvärvar någon eljest släktnamn efter ansökan
hos namnmyndigheten eller genom annan anmälan hos pastor än som avses
i 6 och 7 §§, tillkommer namnet jämväl hans barn och adoptivbarn, som
hava hans namn och icke fyllt aderton år, såvida han ensam har vårdnaden.

Har någon efter ansökan förvärvat nytt släktnamn, må hans barn eller
adoptivbarn, som ej enligt första stycket förvärvat samma namn, så ock
dess avkomling med hans samtycke genom anmälan hos pastor antaga namnet.
Har namnet förvärvats av makar, erfordras samtycke av dem båda.

14 §.

Hava makar samma släktnamn, kunna de endast gemensamt förvärva annat
släktnamn; dock må hustrun efter prövning enligt It § ensam förvärva
henne tidigare tillkommande släktnamn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Förlust av släktnamn

15 §.

Förklaras någon icke hava äktenskaplig börd och har hans moder annat
släktnamn än mannen, förlorar han dennes släktnamn och förvärvar i stället
moderns släktnamn. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock rätten tilllåta
att han behåller mannens namn.

Häves adoptivförhållande, förlorar adoptivbarnet adoptantens släktnamn
och återförvärvar det namn barnet hade före adoptionen. Om synnerliga
skäl äro därtill, må dock rätten tillåta att barnet behåller adoptantens
namn.

Dömes till återgång av äktenskap, förlorar hustrun släktnamn som hon
enligt 6 § första eller andra stycket förvärvat och återförvärvar det släktnamn
hon hade före äktenskapet. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock
rätten tillåta att hon behåller mannens namn.

16 §.

Har någon i annat fall än som avses i 15 § genom anmälan hos pastor förvärvat
släktnamn, som rätteligen icke tillkommer honom, skall rätten på
talan av den vars namn han förvärvat förklara honom namnet förlustig,
om ej synnerliga skäl äro att han må behålla det. Den som enligt vad
nu sagts förlorar namn återförvärvar det släktnamn han hade före anmälningen.

17 §.

Har någon efter ansökan hos namnmyndigheten erhållit släktnamn enligt
vad i 8 eller 12 § sägs och lider annan förfång till följd av sådan risk för
förväxling som avses i 10 § första stycket 1, 3, 4, 5 eller 6, skall rätten på
talan av denne förklara den som erhållit namnet detta förlustig, om ej synnerliga
skäl äro att han må behålla det. Den som sålunda förlorar namn
återförvärvar det släktnamn han förut hade.

18 §.

Förlorar någon släktnamn enligt vad i 15—17 §§ stadgas, skall tillika, såframt
talan föres därom, den som förvärvat eller eljest äger bära hans namn
av rätten förklaras detta förlustig, om ej synnerliga skäl äro att han må behålla
namnet. Har någon som enligt 16 eller 17 § bort gå släktnamn förlustig
avlidit, må den som förvärvat eller eljest äger bära hans nam ändock förklaras
namnet förlustig enligt vad nyss sagts.

Förklaras någon enligt första stycket släktnamn förlustig, skall rätten
med tillämpning av 1—7 §§ fastställa det namn som förvärvas i stället för
det förlorade.

Särskilt skydd för egenartat släktnamn
19 §.

Har någon förvärvat egenartat släktnamn, må namn som lätt kan förväxlas
därmed icke bäras av annan, med mindre han enligt vad i denna lag
stadgas kan åberopa rätt till namnet eller han eller hans släkt av ålder eller
eljest enligt ortens sed burit det såsom tillnamn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Ej må någon obehörigen, till förfång för den som förvärvat egenartat släktnamn,
i näringsverksamhet använda firma, varumärke eller annat kännetecken,
som lätt kan förväxlas med namnet. Lika med firma anses beteckning
för stiftelse, ideell förening eller därmed jämförlig sammanslutning

Släktnamn anses som egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörighet
till viss släkt.

20 §•

Har konstnärsnamn eller likartat namn blivit allmänt känt eller har kännetecken
som sägs i 19 § andra stycket inarbetats, må utan hinder av vad
som stadgas i 19 § rätt därtill bestå vid sidan av äldre rätt till egenartat
släktnamn med vilket konstnärsnamnet eller kännetecknet lätt kan förväxlas,
såframt namnhavaren ej inom rimlig tid inskridit mot användningen
därav.

I fall som nu sagts må rätten efter vad som finnes skäligt föreskriva, att
konstnärsnamnet eller kännetecknet må användas endast på särskilt sätt.

21 §‘

Talan om fastställelse huruvida rätt till egenartat släktnamn består eller
icke består eller huruvida visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej,
må av domstol upptagas till prövning, där ovisshet råder om forhållandet
och denna länder käranden till förfång.

22 §-

Gör någon intrång i annans rätt till egenartat släktnamn, är han, om han
insett eller bort inse att hans förfarande länder namnhavaren till förfång,
pliktig att till denne utgiva ersättning för lidande och annan skada.

II. Om förnamn

23 §•

Barn skall, om det lever, givas förnamn inom sex månader efter födelsen.

Har förnamn givits annorledes än vid dop inom svenska kyrkan, skall
namnet före utgången av nämnda tid anmälas hos pastor.

24 §.

Äger dop eller motsvarande religiös förrättning rum efter det förnamn givits
enligt 23 §, må därvid givas ytterligare förnamn. Sådant namn skall, om
det ej givits vid dop inom svenska kyrkan, anmälas hos pastor.

Efter ansökan hos namnmyndigheten må ock eljest, om särskilda skäl äro
därtill, den som förvärvat förnamn erhålla ytterligare sådant namn.

25 §.

Om synnerliga skäl äro därtill, må efter ansökan hos namnmyndigheten
den som förvärvat förnamn i stället för detta erhålla annat förnamn så ock
vinna förklaring, att han ej längre skall bära visst förnamn.

26 §-

Såsom förnamn må ej godkännas namn, som kan väcka anstöt eller som
kan antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest uppenbarligen icke
är lämpligt såsom förnamn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

III* Om förfarandet i mai och ärenden enligt denna lag
Förfarandet vid anmälan

27 §•

Anmälan hos pastor enligt denna lag skall göras i den församling, där den
som anmälningen avser är eller skall vara kyrkobokförd eller, om han varken
är eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling, där han vistas.

Anmälan skall ske muntligen vid personlig inställelse eller skriftligen.
Vad nu sagts galler ock sådan anmälan till vigselförrättare, varom stadeas

i 6 §.

28 §.

Finner pastor gjord anmälan ej kunna upptagas, skall han med angivande
av grunden därför meddela beslut att anmälningen ej föranleder anteckning
i kyrkobok. Meddelas beslutet ej genast i anledning av muntlig
anmalan eller är anmälningen skriftlig, skall han ofördröjligen om beslutet
underratta den som gjort anmälningen. I underrättelsen skall angivas vad
den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.

29 §.

Den vars rätt beröres av beslut, som pastor meddelat enligt 28 §, eller
av annan åtgärd, som pastor vidtagit i namnärende, må söka ändring däri.
lalan föres hos domkapitlet genom besvär.

Talan mot domkapitlets beslut i fråga, som enligt första stycket dragits
under dess prövning, föres hos Konungen genom besvär.

Förfarandet vid ansökan hos namnmyndigheten

30 §•

• A"Si*an om. namn skall göras skriftligen hos namnmyndigheten och
innehålla uppgift om sökandens postadress ävensom de skäl på vilka ansökningen
grundas.

Vid ansökan skall erläggas avgift till belopp som Konungen föreskriver.

3t §.

Har sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller finner
namnmyndigheten eljest hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall
sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse,
vid äventyr att ansökningen avskrives.

Finner namnmyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder för bilall
föreligga, skall ansökningen avslås, där ej anledning förekommer att
giva sökanden nytt föreläggande.

32 §.

Äro i fall som i 8 eller 12 § sägs ansökningshandlingarna fullständiga
och finnes ej hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall den av namnmyndigheten
kungöras i allmänna tidningarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Den som vill framställa invändning mot ansökningen skall göra detta
skriftligen till namnmyndigheten inom en månad från kungörelsedagen.

33 §.

Efter utgången av tid, som sägs i 32 §, skall namnmyndigheten företaga
ansökan enligt 8 eller 12 § till fortsatt prövning.

34 §.

Sedan slutligt beslut i ansökningsärende fattats, skall namnmyndigheten
därom underrätta sökanden och den som i behörig ordning framställt invändning
mot ansökningen. Om talan må föras mot beslutet, skall underrättelsen
innehålla uppgift om skälen för beslutet samt vad som skall iakttagas
vid fullföljd av talan.

35 §.

Klagan över namnmyndighetens slutliga beslut i ansökningsärende må
föras av sökanden ävensom, i fall då ansökan bifallits oaktat invändning
framställts i behörig ordning, av den som gjort invändningen. Klagan föres
genom besvär, som skola hava inkommit till namnmyndigheten inom en
månad från beslutets dag.

För prövning av besvär skall hos namnmyndigheten finnas särskild besvärsavdelning.
Avdelningen är beslutför med tre ledamöter, av vilka minst
två skola vara rättskunniga.

Över besvärsavdelningens beslut må klagan icke föras.

36 §.

Har ansökan om namn bifallits, skall namnmyndigheten sedan beslutet
vunnit laga kraft utfärda namnbevis till sökanden.

Förfarandet inför domstol

37 §.

Ansökan om förklaring att namnbyte, som avses i 1 § tredje stycket, 3 §
andra stycket, 4, 5 eller 12 §, är förenligt med barnets bästa upptages av den
rätt som har att upptaga fråga rörande vårdnaden om barnet.

38 §.

t ärende som avses i 37 § skall rätten, där så kan ske, höra den vars
släktnamn barnet har och den vars släktnamn barnet avses skola förvärva,
även om de icke äro vårdnadshavare. Har barnet fyllt tolv år skall, om det
finnes lämpligt, jämväl barnet höras. Äro skäl därtill, skall yttrande inhämtas
från barnavårdsnämnden.

39 §.

Sådan tvist angående släktnamn, varom talan må föras i särskild rättegång,
instämmes till den domstol, där den mot vilken talan väckes skall
svara i tvistemål i allmänhet. Finnes icke sålunda behörig domstol, väckes
talan vid Stockholms rådhusrätt.

Talan som avses i 17 § så ock talan enligt 18 § mot någon, som enligt 13 §
förvärvat av annan efter ansökan hos namnmyndigheten erhållet släktnamn,
må ej väckas senare än fem år efter det beslutet i anledning av ansökningen
vunnit laga kraft.

It fiihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. A''r 37

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Särskilda bestämmelser

40 §.

Medgivande av fader att barn utom äktenskap antager hans släktnamn
må lämnas samtidigt med och på samma sätt som erkännande av faderskapet.
Föreligger ej medgivande i sådan ordning, när anmälan om namnet
sker, lämnas medgivandet muntligen inför pastor, hos vilken anmälningen
sker, eller ock skriftligen med vittnen.

41 §.

Samtycke varom förmäles i 4 eller 5 §, så ock samtycke som avses i 13 §
andra stycket skall lämnas muntligen inför pastor, hos vilken anmälan om
antagande av namnet sker, eller ock skriftligen med vittnen. Samtycke som
avses i 10 § andra stycket skall lämnas skriftligen med vittnen.

42 §.

För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år göres
anmälan eller ansökan av vårdnadshavaren.

43 §.

Namnmyndighet är patent- och registreringsverket.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag
meddelas av Konungen.

IV. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

44 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

45 §.

Genom denna lag upphäves med de begränsningar som nedan stadgas
förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn, så
ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna
i denna lag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till författningsrum,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

46 §.

1 mom. Släktnamn, vilket vid denna lags ikraftträdande finnes för någon
antecknat i kyrkobok, tillkommer denne som om han förvärvat det enligt
denna lag.

2 mom. Släktnamn, som någon fått godkänt på sätt angives i § 1 punkt 5
förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn men
som ej vid denna lags ikraftträdande är antecknat för honom i kyrkobok,
skall tillkomma honom som om han förvärvat namnet enligt denna lag, om
han inom ett år från den dag namnet godkändes anmäler det hos pastor till
införande i kyrkobok.

Den som vid denna lags ikraftträdande saknar släktnamn äger inom två
år därefter antaga sådant namn enligt bestämmelserna i § 1 punkt 3 nyssnämnda
förordning. Har han ej inom sagda tid förvärvat släktnamn, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

tillnamn, under vilket han är antecknad i kyrkobok, tillkomma honom såsom
släktnamn enligt denna lag.

Kvinna, som är gift när denna lag träder i kraft, äger inom två år från
ikraftträdandet genom anmälan hos pastor återtaga det släktnamn hon hade
som ogift. Har äktenskap upplösts före lagens ikraftträdande, skall vad i
7 § stadgas äga tillämpning.

3 mom. Vad i denna lag stadgas utgör ej hinder för prövning av sådan
före lagens ikraftträdande väckt talan angående ensamrätt till namn, som
kunnat föras enligt äldre rätt. I fråga om släktnamn, som godkänts på sätt
angives i § 1 punkt 5 förordningen den 5 december 1901 angående antagande
av släktnamn, må talan väckas även efter lagens ikraftträdande, dock ej senare
än två år från den dag namnet godkändes.

47 §.

Skall någon enligt denna lag förvärva annans släktnamn och saknar denne
sådant namn men finnes för honom i kyrkobok antecknat tillnamn, gäller
under den övergångstid, som angives i 46 § 2 mom. andra stycket, förvärvet
detta namn.

Vad i 6 § och 46 § 2 mom. tredje stycket första punkten stadgas om rätt
för hustru att behålla eller återtaga släktnamn, som hon hade såsom ogift,
skall, om hon saknar eller före äktenskapet saknat sådant släktnamn, under
den ovan i första stycket omförmälda övergångstiden i stället gälla tillnamn,
som är eller varit för henne såsom ogift antecknat i kyrkobok.

För den som enligt denna paragraf förvärvat eller behållit tillnamn gäller
vad i 46 § 2 mom. andra stycket sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 10 kap. 8 § och 11 kap. 31 § giftermålsbalken
skola upphöra att gälla samt att 5 kap. 15 § samma balk skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

15 §.

Hustrun erhåller med vigseln man- Om makes släktnamn är särskilt
nens släktnamn; dock må hon bära stadgat,
sitt eget och mannens namn i förening,
om hon gör anmälan därom i
den ordning Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari

1964.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. 13 § ävensom 5 kap. föräldrabalken1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

13 §.

Häves adoptivförhållandet------adoptivbarnets underhåll.

I förhållande---------utser därtill.

Om adoptivbarnets namn stadgas
i 5 kap.

5 KAP.

Om barnets namn

1 §•

Barn i äktenskap erhåller faderns
släktnamn.

Barn som, sedan det fyllt aderton
år, erhåller äktenskaplig börd genom
att föräldrarna ingå äktenskap med
varandra, behåller dock det släktnamn
som dessförinnan tillkom barnet,
såvida icke barnet självt annorlunda
bestämmer.

2 §.

Barn utom äktenskap erhåller moderns
släktnamn. Är modern gift, eller
är hon frånskild hustru, erhåller
barnet det släktnamn som tillkom
henne såsom ogift.

Fadern så ock, där modern är gift,
hennes make må giva barnet sitt
släktnamn. Till sådan ändring av
namn erfordras samtycke av den som
har vårdnaden om barnet, där detta
är under tjuguett år, och av barnet
själv, om det fyllt aderton år.

Är barnet trolovningsbarn, äge den
som har vårdnaden om barnet eller

1 Senaste lydelse av 4 kap. 13 §, se SFS 1958: 640.

1 §•

Om barnets namn är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

barnet själv, om det fyllt tjuguett år,
bestämma, att det skall bära faderns
släktnamn. Har barnet fyllt aderton
år, må ej den som har vårdnaden
träffa sådan bestämmelse utan barnets
samtycke.

3 §■

Adoptivbarn erhåller adoptantens
släktnamn, där ej rätten tillåter att
barnet behåller sitt namn eller bär
båda tillhopa.

Häves adoptivförhållandet, förlorar
barnet det genom adoptionen förvärvade
namnet, såvida icke rätten tillåter
att det behålles.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)
om handläggning av domstolsärenden

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning
av domstolsärenden1 skall erhålla ändrad lydelse pa sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §•

Underrätt vare---- -----

Vid annan handläggning än i 3 eller
4 § sägs skall dock i häradsrätt
nämnd deltaga och rådhusrätt äga
den sammansättning som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskriven
för domförhet vid huvudförhandling
i tvistemål, om ärendet angår

1. adoption, vårdnaden om barn eller
samtycke till hävande av tjänsteeller
arbetsavtal som barn ingått,
medgivande till äktenskap enligt 2
kap. 4 § giftermålsbalken eller till åtgärd
beträffande makars egendom
enligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 §
nämnda balk eller förordnande angående
sådan egendoms förvaltning i
andra fall;

2. förmynderskap eller

3. förvaltning enligt--

4. nedsättning av

5. förvaltning av

6. förordnande eller —---

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till---— ■

— lagfaren domare.

1. adoption, vårdnaden om barn eller
samtycke till hävande av tjänsteeller
arbetsavtal som barn ingått,
barns släktnamn, medgivande till äktenskap
enligt 2 kap. 4 § giftermålsbalken
eller till åtgärd beträffande
makars egendom enligt 5 kap. 14 § eller
6 kap. 6 § nämnda balk eller förordnande
angående sådan egendoms
förvaltning i andra fall;

10 § föräldrabalken;

--är tvistigt;

— till fusion;

— i sparbank;
---är tvistigt;

om ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skal 1 i___— -----överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.

Senaste lydelse, se SFS 1958: 467.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778)
om tillägg till kap. 3 kyrkolagen

Härigenom förordnas, att lagen den 20 december 1946 om tillägg till kap.
3 kyrkolagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vid dop skall iakttagas, att därige- Vid dop skall iakttagas, att därvid
nom ej giyes namn som uppenbarli- ej gives namn som kan väcka anstöt
gen kan väcka anstöt eller åtlöje. eller som kan antagas leda till obehag

för bäraren eller som eljest uppenbarligen
icke är lämpligt såsom förnamn.

Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari

1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644)

Härigenom förordnas, att 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

52 §.

Använder någon i näringsverksamhet
obehörigen annans släktnamn eller
firma som varukännetecken och
är ej i den nya lagen påföljd stadgad
härför, skall på talan av den, vars
namn eller firma använts, domstol
meddela förbud vid vite mot användningen.

I mål--

Använder någon i näringsverksamhet
obehörigen annans firma som varukännetecken
och är ej i den nya
lagen påföljd stadgad härför, skall på
talan av den, vars firma använts,
domstol meddela förbud vid vite mot
användningen.

— — motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari

1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Förslag

till

Förordning

om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469)

Härigenom förordnas, att 17 § folkbokföringsförordningen den 28 juni
1946 skall upphöra att gälla samt att 16 § samma förordning1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

16 §.

Barns födelse så ock, därest barnet
lever och ej blivit inom svenska kyrkan
döpt, förnamn för barnet skall så
snart ske kan och senast inom sex
veckor efter födelsen anmälas hos
pastor. Anmälan skall göras av barnets
föräldrar eller, om dessa äro döda
eller om de icke kunna vare sig
själva eller genom ombud fullgöra anmälningsskyldigheten,
av annan person
som har vård om barnet.

Barns födelse skall så snart ske kan
och senast inom sex veckor anmälas
hos pastor. Anmälan skall göras av
barnets föräldrar eller, om dessa äro
döda eller om de icke kunna vare sig
själva eller genom ombud fullgöra anmälningsskyldigheten,
av annan person
som har vård om barnet.

Angående anmälan om förnamn för
nyfött barn stadgas i namnlagen.

Med barn--------- tjuguåttonde havandeskapsveckan

Försummar någon att inom föreskriven
tid göra anmälan som här avses
och fullgöres ej heller anmälningsskyldigheten
genast efter påminnelse,
skall pastor i den ordning
63 § stadgar skriftligen anmana den
anmälningsskyldige att inom viss tid
efter delfåendet av anmaningen fullgöra
sin skyldighet.

Försummar någon att inom föreskriven
tid göra anmälan om barns
födelse eller, på sätt i namnlagen föreskrives,
om förnamn för nyfött
barn, som ej blivit döpt inom svenska
kyrkan, och fullgöres ej heller anmälningsskyldigheten
genast efter påminnelse,
skall pastor i den ordning
63 § stadgar skriftligen anmana den
anmälningsskyldige att inom viss tid
efter delfåendet av anmaningen fullgöra
sin skyldighet.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1959: 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 74 september 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny namnlagstiftning
samt anför därvid följande.

Genom beslut den 15 juni 1956 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för
justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning
rörande rätten till släktnamn och därmed sammanhängande frågor. Med
stöd av bemyndigandet tillkallades den 23 juli 1956 såsom sakkunniga justitierådet
G. Bomgren, tillika ordförande, dåvarande överdirektören, professorn
Karin Kock Lindberg, professorn C. I. Ståhle samt numera generaldirektören
Å. C. von Zweigbergk. Till sekreterare förordnades den 5 oktober
1956 numera assessorn J. H. M. Gehlin.

De sakkunniga, som antog benämningen namnrättskommittén, har avgivit
ett den 4 januari 1960 dagtecknat betänkande med förslag till namnlag
in. m. (SOU 1960: 5). Förslaget bygger i de delar som berör släktnamn väsentligen
på resultat, som uppnåtts vid överläggningar med motsvarande
sakkunniga i Danmark och Norge.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, statistiska centralbyrån, patent- och registreringsverket,
Stockholms rådhusrätt, kyrkobokföringsinspektörerna i
samtliga inspektionsområden, samtliga domkapitel, varumärkes- och firmautredningen
samt familjerättskommittén.

Yttranden över betänkandet har därjämte efter remiss avgivits av riddarhusdirektionen,
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, Nämnden för
svensk språkvård, Fredrika-Bremer-förbundet, Frikyrkliga samarbetskommittén,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Genealogiska föreningen,
Konstnärernas riksorganisation, Publicistklubben, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges författareförening, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors
samarbetsförbund, Högerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Svenska landsbygdens
kvinnoförbund och Svenska föreningen för industriellt rättsskydd.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,
anhåller jag att nn få upptaga det till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Huvuddragen i lagstiftningen
Gällande rätt

De familjerättsliga reglerna om barns, adoptivbarns och hustrus släktnamn
finns i föräldrabalken och giftermålsbalken. Övriga bestämmelser
om släktnamn är givna i förordningen den 5 december 1901 angående antagande
av släktnamn (släktnamnsförordningen). Regleringen av frågor rörande
anteckning i kyrkobok av förvärv eller ändring av förnamn återfinnes
i folkbokföring sförordningen den 28 juni 1946. Bestämmelser om förnamn,
som ges vid dop inom svenska kyrkan, är upptagna i ett genom lag
den 20 december 1946 gjort tillägg till 3 kap. kyrkolagen.

Släktnamn är ett namn, vilket uttrycker samhörighet mellan namnhavaren
och hans föräldrar, barn och syskon samt är avsett att oförändrat
brukas generation efter generation för att utmärka sådan samhörighet.
Bruket av släktnamn har i vårt land ännu ej helt trängt ut det äldre namnskicket
med personliga tillnamn. Sådana förekom tidigare av varierande
slag men nu kvarstår i bruk huvudsakligen endast två typer, p a t r o nvrn
i k o n och gårdsnamn. Ett patronymikon utmärker namnbärarens
samhörighet med fadern och utgöres numera oftast av ett s o n n a m n byggt
på faderns förnamn. Bruket av gårdsnamn är väsentligen knutet till lokala
sedvänjor inom vissa landsändar, främst Dalarna.

Det allmännas intresse av att medborgarna skall kunna identifieras och
att icke någon skall sakna släktnamn tillgodoses främst genom föräldrabalkens
bestämmelser, enligt vilka varje barn vid födelsen automatiskt erhåller
ett släktnamn. Detta är antingen faderns eller moderns, beroende på barnets
börd och — såvitt angår utomäktenskapligt barn — moderns civilstånd.
För den som saknar släktnamn erbjuder släktnamnsförordningen
vissa möjligheter att på ett enkelt sätt efter anmälan hos pastor förvärva
släktnamn. Det namn, som en person vid födelsen eller sålunda efter anmälan
förvärvat, får därefter ej ändras annat än i vissa närmare reglerade fall;
härigenom upprätthålles det allmännas intresse av stabilitet i namnskicket.
Ändring i släktnamnet sker automatiskt för kvinna, som ingår äktenskap,
samt i allmänhet för barn, som får äktenskaplig börd genom att dess föräldrar
ingår äktenskap, och för den som antages till adoptivbarn. Utan
särskild prövning kan namnändring därutöver ske för barn utom äktenskap,
som önskar förvärva sin faders eller styvfaders släktnamn, och för
frånskild hustru, som önskar återfå sitt flicknamn. I andra fall får ändring
av släktnamnet ske endast jämlikt släktnamnsförordningen efter godkännande
av namnmyndigheten. Denna har sedan släktnamnsförordningens
tillkomst utgjorts av följande myndigheter: fram till år 1920 av länsstyrelsen
(varvid fullföljd av talan kunde ske till Kungl. Maj:t), därefter
till år 1946 av Kungl. Maj :t, därefter till år 1962 av statistiska centralbyrån
samt sedan den 1 juli 1962 av patent- och registreringsverket. Såsom hu -

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

vudregel gäller, att ansökan om sådant godkännande av namnändring ej
bifalles, om sökanden redan har släktnamn av mera egenartad beskaffenhet,
d. v. s. annat släktnamn än s. k. sonnamn. Genom dessa bestämmelser
om skyldighet att förvärva släktnamn och om förbud att utbyta förvärvat
namn mot annat upprätthålles en viss begränsad n a m n p 1 i k t.

Den enskildes intresse av rätt till visst släktnamn blir i motsvarande mån
tillgodosett genom de nämnda familjerättsliga bestämmelserna. Härigenom
grundlägges en den enskildes namnrätt. Denna medför främst, att den
som på familjerättslig grundval förvärvat släktnamn i allmänhet äger behålla
namnet så länge den familj erättsliga status består, på vilken förvärvet
grundats. Stundom har denna namnrätt längre giltighet såsom vid hävande
av adoptivförhållande och upplösning av äktenskap.

Den sida av namnrätten som är av immaterialrättslig karaktär utgöres
av skydd för namnhavaren mot intrång i form av obehörigt förvärv eller eljest
användande av namnet. I administrativ ordning föreligger ett sådant
skydd därigenom, att godkännande av nytt släktnamn hos namnmyndigheten
icke får ske, om namnet redan bäres av annan släkt. Enligt släktnamnsförordningen
gäller skyddet visserligen endast till förmån för släktnamn
av mera egenartad beskaffenhet, men enligt praxis är det utsträckt till att
omfatta alla släktnamn. Hinder för godkännande anses också föreligga, om
det sökta namnet utan att vara identiskt med det förefintliga dock får anses
vara alltför likt detta.

Frågan huruvida det härutöver finns ett materiellt namnskydd har varit
föremål för diskussion. Beträffande egenartat adligt släktnamn föreligger
ett antal domstolsavgöranden i högsta instans, enligt vilka den adliga ätten
har ensamrätt till namnet. Någon motsvarande prövning beträffande borgerligt
släktnamn föreligger ej.

I fråga om förnamn gäller, att sådant skall ges barn antingen vid
dop inom svenska kyrkan eller, om så ej sker, genom anmälan hos pastor
inom sex veckor efter barnets födelse. Har sådan anmälan skett, må tillägg
av förnamn dock förekomma i samband med dop som nyss sagts. Andra
tillägg av förnamn eller ändring av redan givet förnamn må ej ske, med
mindre riksbyrån för folkbokföringen — för närvarande statistiska centralbyrån
—- medger det. En förutsättning för bifall till sådan ansökan är.
att synnerliga skäl för åtgärden visas föreligga.

Kommitténs förslag

Kommitténs förslag innebär, att alla regler om släktnamn och förnamn
sammanföres till en gemensam namn lag; förslaget torde få fogas till
detta protokoll såsom bilaga (Bilaga B). Härigenom har man kunnat uppnå
en viss systematisk likhet med de motsvarande lagförslagen i Danmark och
Norge. Kommittén framhåller dock, att namntraditionerna inom de tre länderna
har varit av för olika struktur, för att sådan likhet skulle kunna nås
även i detaljutformningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Det gränsområde till namnrätten som omfattar rätten till pseudonym, signatur,
artistnamn och liknande namn föreslås bli föremål för särskild utredning,
i den mån det anses önskvärt att dessa beteckningars rättsliga ställning
närmare klarlägges.

Kommitténs förslag till namnlag bygger på den uppfattningen, att namnet
dels såsom identifieringsmedel är en offentligrättslig angelägenhet, dels
såsom den enskildes individualiserande kännetecken privaträttsligt tillkommer
honom. Dessa synpunkter leder till förslag om en allmän namnplikt
samt om administrativt och materiellt skydd för släktnamn.

I fråga om namnplikten utgår förslaget från den gällande uppfattningen
om skyldighet för envar att ha släktnamn och förnamn. Förslaget
har dock närmare utformats såsom en allmän plikt för namnhavaren att
bära honom tillkommande namn. En inledande bestämmelse härom har intagits
i den föreslagna lagen. Undantag från en sådan generell namnplikt
finns redan stadgat i tryckfrihetsförordningen. Kommittén har därtill föreslagit
vissa undantag i själva namnlagen samt utgått från att även viss sedvänja
kan föranleda avsteg från namnplikten.

Kommittén har särskilt understrukit, att den ej ansett sig kunna föreslå
en så långt gående namnplikt, att den som helt saknar »efternamn» ålägges
att förvärva släktnamn. Ej heller har det ansetts lämpligt att stadga ett
allmänt straffansvar för den som bryter mot namnplikten.

Rätten till släktnamn omfattar i förslaget rätt att förvärva
släktnamn, rätt att behålla ett en gång förvärvat släktnamn samt rätt att
utesluta annan från att förvärva eller eljest bära samma släktnamn. Ett allmänt
hållet deklaratoriskt stadgande om den enskildes rätt till namn finns
intaget i förslagets inledande bestämmelse.

Rätten att förvärva släktnamn är i princip uppbyggd på samma grunder
som enligt gällande bestämmelser. Förslaget innehåller dock i dessa delar
utvidgade möjligheter för den enskilde att välja mellan olika namn. Som en
ny form av denna rätt kan man vidare betrakta den namnbytesrätt som i
förslaget tillerkännes den, vilkens släktnamn icke utgör ett tillfredsställande
individualiseringsmedel.

I princip föreslås att den som förvärvat ett släktnamn äger rätt att behålla
namnet. En förutsättning är emellertid liksom nu, att det ursprungliga
namnförvärvet är byggt på riktiga och sanna förutsättningar. Kommittén
föreslår, att denna del av namnrätten blir föremål för uttrycklig lagstiftning.
Enligt förslaget får man härigenom även tillfälle att, då fråga om förlust
av släktnamn uppkommer, göra en avvägning mellan de olika intressen
som kan komma att beröras.

Den privata namnrättens kärnpunkt ligger i namnhavarens ensamrätt till
släktnamnet. Det administrativa skydd, som nu tillgodoses genom att redan
existerande släktnamn ej får godkännas för annan, föreslås oförändrat
i sak men utbygges genom rätten att föra talan mot namnmyndighetens beslut
och genom den i förslaget reglerade möjligheten att underställa sådant
beslut allmän domstols prövning. Ensamrätt även i positiv mening, d. v. s.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

eu materiell namnrätt, tillkommer enligt förslaget endast egenartade släktnamn.
Förslaget bryter därvid med den hittills rådande uppfattningen om
en gränslinje mellan sonnamn och »släktnamn av mera egenartad beskaffenhet»
och upptar termen »egenartat släktnamn», vilket definieras såsom
namn »som är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt». Den som har
sådant namn äger i princip utesluta andra ej blott från att förvärva namnet
utan också från att eljest bära eller bruka det.

Systematiskt är förslaget uppdelat i sex kapitel. I det första behandlas
frågorna om namnrätt och namnplikt och de övriga behandlar i tur och
ordning släktnamn, förnamn, förfarandet i mål och ärenden enligt lagen,
utlännings rätt till namn och övergångsbestämmelser. Kapitlet om förfarandet
är kompletterat med ett förslag till namnkungörelse, i vilken mera detaljerade
bestämmelser är upptagna.

Släktnamnskapitlet är i sin tur uppdelat i sju avsnitt. I de fem första behandlas
olika förvärv av släktnamn, nämligen barns förvärv, adoptivbarns
förvärv, hustrus förvärv, förvärv efter ansökan och förvärv som göres av
s. k. biperson. Det sjätte avsnittet rör förlust av släktnamn, och i det sjunde
behandlas slutligen skyddet för egenartat släktnamn.

De familjerättsliga förvärven av släktnamn är i huvudsak byggda på den
nu gällande lagstiftningen men förslaget innehåller flera kompletteringar
och några ändringar av principiell betydelse. Barn i äktenskap föreslås
liksom nu vid födelsen eller senare legitimation automatiskt förvärva
faderns släktnamn men skall äga rätt att utan särskild prövning antaga det
släktnamn modern hade såsom ogift. Har modern ingått nytt äktenskap,
skall barnet efter ansökan kunna erhålla styvfaderns släktnamn. Barn
utom äktenskap skall enligt förslaget vid födelsen förvärva moderns
släktnamn såsom ogift. Är barn till änka eller frånskild hustru avlat efter
äktenskapets upplösning, skall barnet dock, om särskilda skäl föreligger,
efter ansökan kunna erhålla släktnamn, som modern förvärvat genom det
upplösta äktenskapet. Vidare föreslås att barnet skall kunna utan prövning
antaga faderns släktnamn, om det är trolovningsbarn, om fadern till förmån
för barnet har avgivit s. k. arvsrättsförklaring eller om fadern särskilt
har medgivit att barnet må förvärva hans namn. Slutligen innehåller förslaget
en regel, att barnet liksom nu med styvfaders samtycke skall kunna
utan särskild prövning anta hans namn. Beträffande s. k. hittebarn
föreslår kommittén, att det skall erhålla släktnamn genom namnmyndighetens
försorg med rätt för barnet att, om dess börd utrcdes, antaga släktnamn,
vartill det enligt huvudreglerna är berättigat.

Adoptivbarn föreslås genom adoptionen automatiskt förvärva adoptantens
eller, om det adopteras av äkta makar, adoptivfaderns släktnamn.
Det skall dock alltjämt finnas möjlighet för rätten att tillåta barnet att behålla
sitt tidigare släktnamn. Kommittén föreslår vidare, att adoptivbarn
utan särskild prövning skall få antaga det namn, som tillkom adoplivmodern
såsom ogift, och efter framställning skall rätten kunna redan i adoptionsärendet
förklara, att barnet förvärvar detta namn. Slutligen föreslås

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

beträffande adoptivbarn en särskild rätt att jämte släktnamnet bära särskilt
tilläggsnamn, varigenom samhörighet med den tidigare eller nya släkten
kan utmärkas. Särskilda bestämmelser upptages i förslaget också angående
fosterbarn, som under vissa betingelser föreslås kunna efter ansökan
erhålla fosterföräldrarnas släktnamn.

Kommittén föreslår som huvudregel, att hustru genom vigseln förvärvar
mannens släktnamn. Hon skall dock äga rätt att dessförinnan avge
förklaring, att hon under äktenskapet ämnar behålla det släktnamn som
tillkom henne före äktenskapet. Hon skall på detta sätt kunna behålla antingen
sitt flicknamn eller ett släktnamn, vilket hon förvärvat i ett tidigare
äktenskap och som hon vid det nya äktenskapets ingående alltjämt bär.
Vilket namn hustru än väljer såsom sitt släktnamn under äktenskapet, skall
hon enligt förslaget såsom särskilt tilläggsnamn kunna bära det andra namnet.
Slutligen föreslår kommittén, att änka eller frånskild hustru utan särskild
prövning skall kunna återtaga det släktnamn, som hon bar vid ingåendet
av det upplösta äktenskapet.

Rätt att förvärva släktnamn efter ansökan tillkommer enligt
förslaget dels den som saknar släktnamn, dels den som har ett släktnamn,
vilket icke är särskiljande eller eljest är otjänligt. Såsom nytt släktnamn
må godkännas endast namn, som till bildning, uttal och stavning
överensstämmer med svenskt språkbruk; dock göres därvid visst undantag
för den som endast önskar erhålla en »försvenskning» av ett utländskt
namn. Det nya namnet skall i allmänhet ej godkännas, om det är i bruk
som förnamn, och det får ej heller kunna väcka anstöt eller antagas leda
till obehag för bäraren. Kommittéförslaget uppställer slutligen såsom krav
för godkännande, att det sökta namnet ej får kunna förväxlas med annans
släktnamn, allmänt känt utdött släktnamn eller här i riket allmänt känt
utländskt släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn som är känt här
i riket, beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslutning
eller annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller
annat kännetecken, som är här i riket inarbetat för annan vid utövning av
näring eller yrke. I vissa fall föreslås undantag från en eller flera av de här
återgivna allmänna namnbytesreglerna. Detta gäller framförallt då en sökande
har viss anknytning till ett redan existerande namn eller önskar förvärva
ett namn, under vilket han som konstnär eller eljest blivit känd.
Slutligen innehåller förslaget en generell undantagsregel, enligt vilken namnmyndigheten,
om synnerliga skäl föreligger, kan dispensera från vilken som
helst av de angivna bestämmelserna.

Enligt förslaget skall förlust av släktnamn inträda vid vissa
statusförändringar. Den som förklaras sakna äktenskaplig börd skall sålunda
förlora den tidigare presumerade faderns släktnamn, och den som
förklaras sakna egenskap av trolovningsbarn skall förlora släktnamn, som
han i sådan egenskap antagit. Vidare föreslås att hävande av adoptivförhållande
för barnet skall leda till förlust av adoptants släktnamn. Slutligen har
kommittén föreslagit, att hustru vid återgång i äktenskap skall förlora man -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

nens släktnamn. I samtliga dessa fall skall rätten med hänsyn till omständigheterna
dock kunna bestämma, att förlust ej skall inträda. Vid äktenskapsskillnad
skall enligt förslaget hustru i princip äga behålla mannens
släktnamn, men han får möjlighet att under speciella förhållanden utverka
förklaring, att hon skall förlora namnet.

Har någon efter ansökan erhållit släktnamn, som med hänsyn till att
det kommer i kollision med annans känneteckensrätt ej bort godkännas,
skall enligt förslaget domstol förklara förvärvaren namnet förlustig; dock
skall därvid med hänsyn till omständigheterna en avvägning till den sistnämndes
fördel kunna göras.

I fråga om förnamn föreslås såsom huvudregel, att sådant skall ges
inom sex veckor efter barnets födelse. Emellertid har därtill föreslagits en
allmän tidsfrist av ett år för tillägg av ytterligare förnamn. Kommittén har
bibehållit den tidsmässigt obegränsade möjligheten att vid dop ge förnamn
men utsträckt denna möjlighet till att gälla alla kristna samfund samt utvidgat
rätten till religiös förnamnsgivning till att avse alla trossamfund, där
det förekommer en akt som i detta hänseende kan anses motsvara dopet.
Tillägg eller utbyte av förnamn i andra fall skall enligt förslaget kunna ske
efter ansökan hos namnmyndigheten, om skäl av särskild beskaffenhet för
åtgärden kan åberopas.

Enligt förslagets inledande bestämmelse skall lagens regler om namnrätt
gälla endast för svensk medborgare. Lika med svensk medborgare skall
emellertid anses utlänning, som erhållit bosättningstillstånd i riket,
samt utländsk kvinna, vilken efter äktenskap med svensk man tager stadigvarande
hemvist i riket. Vidare föreslår kommittén, att Kungl. Maj :t skall
äga efter avtal med främmande stat förordna, att namnlagen skall tillämpas
på alla den andra statens här i riket bosatta medborgare och att bestämmelserna
om skydd för släktnamn skall tillämpas på i den andra staten inhemskt
namn.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag har fått ett i huvudsak gynnsamt mottagande och
anses i allmänhet ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Uttalanden av
denna innebörd göres av bl. a. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
statistiska centralbyrån, Fredrika-Bremer-förbundet, Högerns kvinnoförbund
och Svenska landsbygdens kvinnoförbund. Flera kyrkobokföringsinspektörer
och domkapitel yttrar sig i samma riktning.

Det uttalas från många håll, att kommitténs arbete varit grundligt och
allsidigt samt präglat av respekt för och hänsyn till den enskilda människans
legitima intressen. Förslagets avvägning mellan dessa intressen och
det allmännas anspråk på namnstabilitet och namnkontinuitet har bedömts
såsom lämplig av bl. a. Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund och flera kyrkobokföringsinspektörer. Beträffande
den föreslagna avvägningen mellan namnrätt och annan känne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

teckensrätt har patentverket och Svenska föreningen för industriellt rättsskydd
uttalat sig i positiv riktning.

Även kritiska röster förekommer dock. Kritiken avser visserligen i allmänhet
lösningen av detaljfrågor, men dessa har i en del yttranden tillmätts
sådan betydelse, att förslaget funnits icke kunna godtagas. Föreningen
Sveriges häradshövdingar anför sålunda, att förslaget utan tvivel har
vissa förtjänster men att dess praktiska lämplighet blivit lidande på att
kommitténs teoretiska grundsyn blivit alltför strikt genomförd, varför det
icke utan grundlig omarbetning är ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
Sådan omarbetning förordar även kyrkobokföringsinspektörerna i
Lunds södra och norra inspektionsområden, domkapitlet i Stockholm samt
riddarhusdirektionen.

Domkapitlet i Göteborg framhåller det värdefulla i att utredningsarbetet
kunnat bedrivas i samverkan med sakkunniga i Danmark
och Norge. Det förhållandet, att likhet i flera avseenden uppnåtts med
utkasten i de båda andra nordiska länderna, hälsas med tillfredsställelse
av Nämnden för svensk språkvård, och vikten av samstämmighet med dessa
länders lagstiftning understrykes även av Högerns och Folkpartiets kvinnoförbund.
Riddarhusdirektionen finner däremot, att just beträffande namnlagstiftningen
den praktiska betydelsen av överensstämmande rättsregler i
de olika länderna icke är så framträdande, i varje fall ej i den grad, att
svenskt sekelgammalt namnskick bör ändras för att komma i samklang
med namnskicket i vissa men ej alla nordiska länder.

De av kommittén föreslagna grundläggande reglerna om n a m n p 1 i k t
och namnrätt har upptagits till diskussion i åtskilliga yttranden.

Nämnden för svensk språkvård finner stadgandet om namnplikt vara av
stor betydelse, och kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde
tillstyrker, att namnplikten får i förslaget angiven innebörd
och formulering. Riddarhusdirektionen uttalar sin tillfredsställelse
över att förslaget i denna del ansluter sig till önskemål, som tidigare framförts
av ridderskapet och adeln.

Svea hovrätt ställer sig däremot mycket tveksam till nödvändigheten eller
lämpligheten av att i lagen inskriva ett allmänt hållet stadgande om namnplikt,
vars efterföljd icke garanteras av någon sanktion. Den i 1 § i kommittéförslaget
upptagna regeln synes ej utsäga annat eller mera än vad
som redan får anses gälla, och den har därtill kraftigt urholkats genom det
allmänna undantaget för »sedvänja». Det måste även i många fall för den
enskilde bli svårt att avgöra, om en existerande sedvänja ger honom rätt
att bära visst namn eller om hans uppträdande under detta namn utgör
brott mot namnplikten. Dessa synpunkter föranleder hovrätten att avstyrka
bestämmelsen om namnplikt. I anslutning härtill anmärker hovrätten,
att kommittén på goda grunder avvisat tanken, att en generell namnplikt
skulle vara förknippad med straffansvar. Även hovrätten över Skåne och
Blekinge anser, att stadgandet om namnplikt bör utgå. Det är, säger hovrätten,
icke behövligt och icke önskvärt att införa regler, vilkas enda syfte är

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

att understödja ett visst namnbruk, som därförutan uppehåller sig självt.
Familjerättskommittén har likaledes svårt att inse värdet av en dylik föreskrift
och anser, att förslaget i denna del fått en doktrinär anstrykning,
som icke verkar övertygande. I vissa hänseenden har man av principen om
namnplikt dragit konsekvenser, som knappast uppbäres av något praktiskt
behov. Gränsdragningen mot den ofullständigt reglerade rätten att använda
pseudonym, artistnamn och liknande är också oklar, och någon lösning för
den situationen, att den som frånkänts rätt att bära visst namn och blivit
namnlös vägrar att söka nytt namn, synes förslaget ej heller ge.

Att frågan om materiell namnrätt regleras, finner hovrätten över Skåne
och Blekinge vara av stor betydelse. Härvid framhåller hovrätten som särskilt
värdefullt, att det skapas en säker grund för namnrätten, så att personer
som är antecknade i kyrlcobok med släktnamn framdeles skall vara
skyddade i sitt innehav av namnet. Publicistklubben ifrågasätter, om icke
de nya bestämmelserna i denna del bör ytterligare granskas, innan de lagfästes.
Stockholms rådhusrätt uttalar, att det synes tveksamt, huruvida
icke den introducerade adelns rätt till släktnamn utgör ett privilegium och
följaktligen är undandragen från tillämpning av den föreslagna namnlagen.
Rådhusrätten framhåller vidare, att den reglering av namnrätten, som åsyftas
med förslaget, på grund av sin omfattning och mångsidighet är förhållandevis
svårtillgänglig, och finner därför synnerligen angeläget, att lagstiftningens
huvudprinciper klart och lättfattligt uttrycks i själva lagtexten.
I överensstämmelse härmed föreslår rådhusrätten att det, till förtydligande
av innebörden av vad som stadgas om namnrätt och namnplikt, lämpligen i
1 § såsom ett andra stycke, införes en bestämmelse motsvarande den, vilken
upptagits i det norska lagförslaget § 27. Att, såsom i nämnda stadgande
skett, förbud att ändra stavningen av namn införes, synes nödvändigt till
förhindrande av att genom successiva förändringar härutinnan namnet i sin
slutliga utformning framstår såsom ett annat än det ursprungliga.

Svea hovrätt säger sig i och för sig icke ha något att erinra mot kommittéförslagets
inledande bestämmelse om namnrätt. Skulle emellertid andra stycket
i enlighet med hovrättens förslag komma att utgå, kan det ifrågasättas,
om icke lagrummet i sin helhet bör slopas. Det påpekas, att det saknar motsvarighet
i grannländernas förslag.

I anslutning till kommitténs förslag om vidgade möjligheter
till namnbyte, framför allt sådant som skall få ske efter anmälan, har
många principiella uttalanden gjorts. Dessa är i övervägande antalet fall
kritiska mot förslaget.

Flera remissinstanser framhåller vikten av att det i samhället uppehälles
en namnstabilitet och menar, att denna råkar i fara, om man inför så stor
valfrihet mellan olika släktnamn som kommittén föreslagit. Sådana synpunkter
har särskilt framförts av kyrkobokföringsinspektörerna i Linköpings
stifts östra inspektionsområde, i Västerås stift, i Växjö stifts andra
inspektionsområde, i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområde och i
Stockholms stift, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Växjö och Göteborg,

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

riddarhusdirektionen, vitterhetsakademien, Nämnden för svensk språkvård
och Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Kgrkobokföringsinspektörerna i Lunds stifts södra och norra inspektionsområden
understryker de väsentliga såväl enskilda som offentliga intressen,
som inryms i begreppen stabilitet, kontinuitet och identitet. Även statistiska
centralbyrån påpekar, att namnstabilitet ej enbart är ett det allmännas
intresse; olägenheterna av namnändring och av att en familjs medlemmar
har olika namn blir i första hand kännbara för dem som närmast
berörs.

En härifrån avvikande ståndpunkt intar hovrätten över Skåne och Blekinge,
som menar, att det allmännas intresse av stabilitet i namnordningen
tack vare den under 1940-talet genomförda reformen av folkbokföringen nu
är väsentligt mindre än tidigare. Det är enligt hovrätten på grund härav rimligt,
att en ny namnlag lägger den största vikten vid de stadganden som
skyddar rätten till namn och minskar de offentligrättsligt betingade hindren
för den enskilde att välja mellan olika namn och att efter ansökan erhålla
nytt namn. Stockholms rådhusrätt understryker, att det föreligger ett
offentligrättsligt intresse av namnstabilitet, men finner det antagligt, att
den föreslagna valrätten mellan vissa olika släktnamn icke kommer att utnyttjas
i sådan omfattning, att detta intresse åsidosättes.

Många remissinstanser framhåller släktnamnets betydelse för familjen
från både ideell och praktisk synpunkt. Ett gemensamt släktnamn är den
förnämsta symbolen för tillhörigheten till en och samma familj, och den
fria valrätten mellan olika namn utgör därför ett splittringsmoment, anser
kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs norra inspektionsområde, och liknande
synpunkter anföres av kyrkobokföringsinspektörerna i samma stifts
mellersta och södra inspektionsområden samt av riddarhusdirektionen.
Domkapitlen i Uppsala och Skara framhåller också liksom kyrkobokföringsinspektören
i Lunds stifts östra inspektionsområde, att ett gemensamt släktnamn
för samtliga medlemmar av en familj synes mest naturligt och bör
vara det normala förhållandet, och kyrkobokföringsinspektören i Lunds
stifts norra inspektionsområde påpekar att, om valrätten kommer att utnyttjas,
det släktnamn som en familjemedlem bär icke kommer att utsäga
något om den verkliga släktgemenskapen. Domkapitlet i Uppsala har icke
ansett sig kunna tillstyrka kommittéförslaget, i den mån detta innebär mera
genomgripande ändringar av de familjerättsliga förvärven av släktnamn,
och uttalar särskilt sina farhågor för att valrätten vid skilsmässa kan medföra
en ökning av alla de tvisteämnen och motsättningar mellan makar, som
då merendels föreligger. Även kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts
södra inspektionsområde framhåller, att namnstrider bör undgås icke genom
en reglering av hur konflikter skall lösas utan genom att man utgår
från en riktig princip. Genealogiska föreningen understryker nödvändigheten
av att en lagstiftning på detta område bedömes ur längre tidsaspekter
än en eller ett par generationer. I det långa loppet kan nämligen vidgade möjligheter
att antaga annan släkts namn få oöverskådliga konsekvenser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

I motsats härtill gör kyrkobokföringsinspektören i Karlstads stift ett allmänt
uttalande, att de föreslagna bestämmelserna om barns, adoptivbarns
och fosterbarns namnförvärv äger avgjort företräde framför nu gällande
rätt, emedan barnens möjligheter till sådant släktnamn, som bäst kan motiveras
av aktuell samhörighet, tillgodoses. Han finner även reglerna om
hustrus namnförvärv äga företräde framför nu gällande rätt.

Valrätten berör också tekniska frågor, framförallt rörande f o 1 k r egistreringen.
Kyrkobokföringsinspektören i Uppsala stifts norra inspektionsområde
anser, att förslaget från kyrkobokföringssynpunkt ej ger
anledning till några allvarligare anmärkningar, och kyrkobokföringsinspektören
i Linköpings stifts västra inspektionsområde finner — med hänvisning
till att födelsenumret i hög grad tillgodoser behovet av en persons identifiering
— påtagligt, att man i ett förslag till namnlag numera har friare
händer vid övervägandet av skilda krav och önskemål beträffande ändring
eller förvärv av släktnamn än tidigare kunnat vara fallet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar också om att födelsenumren
ger större möjligheter än släktnamnen att identifiera rikets invånare i sådana
sammanhang där samhället avkräver dem offentliga prestationer, såsom
inom försvaret och skatteväsendet. Systemet med personakter minskar
risken för förväxling inom folkbokföringen.

Statistiska centralbyrån anser, att namnändringsfrekvensen torde bli av
väsentlig betydelse för registreringsproblemen. Dessa problem torde dock
till sin natur redan vara kända för erfarenheten, och frågan huruvida valrätten
kommer att utnyttjas i sådan omfattning att befarade olägenheter
blir mera kännbara kan ej med säkerhet besvaras. Mera bestämda farhågor
för olägenheter yppar kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts mellersta
inspektionsområde, som menar att man med ganska stor bestämdhet
får räkna med att den föreslagna reformen skulle komma att förorsaka
väsentliga svårigheter i fråga om registrering och identifiering och många
gånger vålla ovisshet och felaktigheter, detta särskilt i de folkrika storstadsförsamlingarna.
Även domkapitlet i Stockholm påpekar vådorna från kyrkobokföringssynpunkt
av det föreslagna systemet och anser, att en grundförutsättning
för en överskådlig och lätthanterlig kyrkobokföring är, att medlemmar
av samma släkt skall ha samma släktnamn. Domkapitlen i Linköping
och Västerås samt kyrkobokföringsinspektörerna i Linköpings stifts
östra och i Växjö stifts andra inspektionsområden ger uttryck för liknande
synpunkter, och kyrkobokföringsinspektören i Lands stifts norra inspektionsområde
framhåller, att kyrkobokföringen kommer att bli mera tidsödande
samt att risker för felplacering av familjemedlemmar skapas. Utan
att uttala sig så bestämt påpekar kyrkobokföringsinspektörerna i Göteborgs
stifts södra och i Lands stifts södra inspektionsområden, att det blir olägenheter
för folkbokföringen.

Kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde
uttalar, att lagförslaget har till konsekvens, att arbetet på paslorsexpeditio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

nerna kommer att öka. Även statistiska centralbyrån fäster uppmärksamheten
vid detta förhållande.

I anslutning till problemen om folkbokföringen tar flera remissinstanser
upp frågor, som rör släktforskningen. Allmänt hållna uttalanden
angående framtida svårigheter för släktforskningen görs av kyrkobokföringsinspektörerna
i Västerås stift, i Växjö stifts andra inspektionsområde,
i Lunds stifts södra och norra inspektionsområden samt i Göteborgs stifts
norra inpektionsområde ävensom domkapitlet i Stockholm. Vitterhetsakademien
anför i denna del:

För historiska, personhistoriska och genealogiska undersökningar har
den i stort sett fasta ordning som vuxit fram i vårt land varit ett utomordentligt
väsentligt stöd. På samma sätt har denna ordning varit ett oumbärligt
hjälpmedel för varje människa, som känt behovet att orientera sig i det förflutna
och överblicka sitt samband med äldre generationer. Genomföres förslaget
måste i båda dessa hänseenden svårigheter uppkomma, som, ju längre
valfriheten består, bli alltmer kännbara. För kommande generationer
måste konsekvensen bli synnerlig osäkerhet och oreda. Det är i akademiens
ögon en allvarlig samhällelig förlust, om på sådant sätt samband mellan
den levande generationen och dem, som gått före, fördunklas.

Även Genealogiska föreningen anser, att valrätten skulle vålla bestämda
svårigheter för den genealogiska forskningen. Föreningen säger sig ej heller
kunna frita sig från misstanken, att fåfängan skulle komma att fira triumfer
med en inflation av de i vår historia kända släktnamnen som konsekvens.

Vad angår gränsdragningen mellan namnrätten å den ena sidan och rätten
till de kommersiella kännetecknen, främst varumärke och
firma, å den andra, framhåller patentverket, att detta spörsmål är av grundläggande
betydelse. Patentverket konstaterar, att kommittén icke funnit
lämpligt att för alla fall draga någon alldeles skarp gräns mellan namnlagen
och varumärkes- och firmarättens regler, och finner kommitténs »mjuka
gräns» mellan de båda rättsområdena synnerligen välbetänkt. Firmautredningen
godtar i och för sig den föreslagna lösningen men anser, att den
endast utgör ett provisorium i avvaktan på slutförandet av revisionen av
lagstiftningen om kommersiella kännetecken.

Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig om förslagets bestämmelser
om utlänningars namn, men de gjorda uttalandena är å andra
sidan över lag kritiska. Statistiska centralbyrån föreslår, att namnlagen tills
vidare antages endast med tillämpning på svenska medborgare och att utlännings
rätt till namn blir föremål för ytterligare utredning. Familjerättskommittén
påpekar, att hittillsvarande bestämmelser i giftermålsbalken och
föräldrabalken ej innehåller någon reglering av internationellrättsliga spörsmål.
I vissa fall är det självklart, anser kommittén, att svensk lag är tilllämplig
på utlänning, såsom då här i riket bosatt svensk man gifter sig
med utländsk kvinna eller då utländskt barn adopteras av här bosatt svensk.
I andra fall kan frågan vara vansklig att avgöra. Man bör här liksom beträf -

Kungi. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

fande andra internationellrättsliga frågor av familjerättslig karaktär söka
anknytningsmoment. Man torde därför göra klokast i att avhålla sig från
att lösa de internationellrättsliga frågorna i lagtexten. Familjerättskommittén
tror ej, att konventionsmöjligheten utanför de nordiska staterna kommer
att ha någon praktisk betydelse. Ej heller i fråga om det privaträttsliga
skyddet är förslagets schematiska regler lämpliga. Däremot finner familjerättskommittén,
att det kan vara önskvärt att det administrativa förfarandet
kommer att vara tillämpligt endast på en närmare angiven personkrets, inom
vilken förutom svenska medborgare t. ex. här i landet kyrkobokförda utlänningar
kan inrymmas.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att den av namnrättskommittén
förordade lösningen medför så stora svårigheter, att det vore att föredraga
att göra lagen tillämplig på alla i riket bosatta utlänningar. Därtill är
emellertid ett stadgande om införande av namn till riket påkallat. Det framstår
såsom en lucka i lagen att däri icke anges den förvärvsgrund, som består
i att utlänning som bosätter sig i riket behåller släktnamn och förnamn,
till vilka han har rätt enligt annat lands lag.

Beträffande lagstiftningens systematik har i ett flertal yttranden
från kyrkobokföringsinspektörerna och domkapitlen framhållits såsom värdefullt,
att alla bestämmelser om släktnamn och förnamn samföres i en
enda lag. I samma riktning uttalar sig Svea hovrätt, hovrätten över Skåne
och Blekinge, Nämnden för svensk språkvård och Högerns kvinnoförbund.

Famil jer ätt skommittén är emellertid av annan åsikt. Kommittén anser, att
den nuvarande ordningen har den obestridliga fördelen, att rätten till släktnamn
regleras i det samband, där andra händelser inom familjelivet får sin
behandling. Kommittén erinrar om att man sedan länge nedlagt ett mödosamt
arbete på att skapa en — som det sagts — fast ryggrad i den svenska
lagboken genom att bygga upp nya balkar efter mönster av 1734 års lag. Den
systematik och avgränsning av materialet som man på sin tid bestämde sig
för bör icke frångås enbart därför, att det från vissa synpunkter kan vara
praktiskt att behandla vissa i balkarna reglerade frågor i annat sammanhang.
I denna centrala del av lagstiftningen måste man även finna sig i formell
olikhet mellan de nordiska länderna. Det kan nämnas, att reglerna om
adoption och dess rättsverkningar hos oss behandlats i olika avsnitt av föräldrabalken
och nya ärvdabalken, medan man i Danmark, Finland och
Norge har särskilda lagar om adoption ungefär av den typ som föreliggande
förslag till namnlag representerar. Familjerättskommittén understryker, att
man här en gång på goda skäl valt en viss linje. Hänsyn måste tagas till det
redan lagfästa resultatet av kodifieringsarbetet, och konsekvens i själva lagstiftningsarbetet
är också av betydelse.

Svea hovrätt finner, att kommitténs strävan att ge uttryckliga regler för
lösandet av alla förutsebara fall haft till följd att lagtexten i vissa avsnitt
blivit alltför detaljerad och svårläst. Med hänsyn till att lagen så nära berör
varje enskild medborgare och i stor utsträckning skall tillämpas av juridiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

icke skolade personer borde man överväga, om man icke i enkelhetens och
överskådlighetens intresse kunde avstå från att till särbehandling uppta i
praktiken mindre ofta uppkommande situationer. Även Föreningen Sveriges
häradshövdingar framhåller det önskvärda i att lagreglerna, avsedda att
tillämpas i första hand av kyrkobokförare utan vana att tolka vare sig lagtext
eller motiv, utformas enklare och mera genomskådligt. Liknande krav
på en förenklad, mera lättfattlig lagtext framlägges av hovrätten över Skåne
och Blekinge, Stockholms rådhusrätt och statistiska centralbyrån.

Svea hovrätt anser att den valda systematiken föranleder vissa olägenheter,
t. ex. däri att barns släktnamnsförvärv behandlas på olika ställen i
lagen. Hovrätten över Skåne och Blekinge tar upp samma problem och föreslår
en sådan omdisponering av lagtexten, att alla bestämmelser om barns
släktnamnsförvärv kommer i en följd.

Kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde
framhåller terminologien i förslaget såsom förtjänstfull. Kyrkobokföringsinspektören
i Skara stifts första inspektionsområde finner det önskvärt
med en definition av begreppet släktnamn och skillnaden mellan släktnamn
och efternamn. Samma tanke framföres av inspektören i Skara stifts
andra inspektionsområde.

Statistiska centralbyrån ifrågasätter, huruvida icke med hänsyn till ärendenas
natur bestämmelser om sekretesskydd för handlingar
i namnärenden kan anses behövliga.

Behandling av frågan i Nordiska rådet

Till Nordiska rådets nionde session i Köpenhamn i februari 1961 väcktes
ett medlemsförslag (sak A 16) av herr Rylander med hemställan, att rådet
ville i rekommendation till regeringarna uttala sig om föreliggande förslag
till namnrättslig lagstiftning. I förslaget uttalades bl. a., att namnrätten
otvivelaktigt utgör ett område, där olika synpunkter bryter sig mot varandra.
Man har å ena sidan ett allmänt intresse av ordning och reda i namnfrågor,
å andra sidan önskan att ge individen största möjliga frihet i fråga
om en så personlig angelägenhet som det egna namnet. Vad angår individens
intressen har framför allt kvinnans jämställdhet med mannen lett till
att grundsatsen i äldre, ännu tillämpat namnskick om att kvinnan vid äktenskaps
ingående har att taga mannens efternamn numera måste anses
mindre konsekvent och svår att försvara.

Medlemsförslaget behandlades före sessionen av rådets juridiska niomannakommitté.
I utlåtande över förslaget redovisade kommittén vissa synpunkter,
som under kommitténs behandling av frågan kommit till uttryck
beträffande namnförvärv för barn i äktenskap, barn utom äktenskap och
hustru.

Vid sessionen hänvisades förslaget till juridiska utskottet, som i sitt utlåtande
till en början konstaterade, att det danska förslaget kunde väntas

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

bli genomfört i folketinget vid då pågående folketingssamling, att i Norge
och Sverige förslag kunde väntas bli framlagda tidigast i början av år 1962
samt att ny namnlagstiftning icke var aktuell i Finland och Island. Vad
anginge huvudprinciperna i de framlagda namnlagsförslagen hänvisade utskottet
till att de synpunkter som kommit till uttryck i niomannakommitténs
utlåtande kunde tagas i betraktande vid den fortsatta behandlingen av
lagförslagen i respektive regeringar och parlament. Utskottet var av den
uppfattningen, att rådet icke borde antaga någon rekommendation till regeringarna
i den föreliggande frågan, och hemställde därför, att rådet icke
skulle företaga sig något i anledning av medlemsförslaget.

I särskilt, vid utskottets utlåtande fogat yttrande anförde två ledamöter av
utskottet, herrar Sandler och Helén, att de ansåg utskottets motivering icke
ge ett tillfredsställande uttryck för medlemsförslagets tanke, att vid reformering
av namnrätten berättigad hänsyn tas till individens intressen och
principen om könens jämställdhet.

Utskottets hemställan bifölls av rådet.

1 Danmark har sedermera ny namnlag antagits av folketinget och utfärdats
den 17 maj 1961. Lagen har trätt i kraft den 1 januari 1962.

Departementschefen

Personnamnet är av stor betydelse i vårt samhällsliv. Det har av ålder
utgjort den naturliga grunden för folkregistreringen, och för den enskilde
har det varit det främsta individualiseringsmedlet. Även om namnets funktion
såsom offentligrättsligt identifieringsmedel något förlorat i betydelse i
och med tillskapandet av den moderna folkbokföringen och införandet av
obligatoriska födelsenummer, kvarstår den dock i samhällets dagliga kontakt
med medborgarna. Namnets värde för den enskilde är snarast i stigande.
Det bör framhållas, att namnet såsom s. k. naturligt varulcännetecken
har avgörande betydelse inom firma- och varumärkesrätten. Namnet har
emellertid också en viktig sida, som vetter mot familjerätten. Mycket tidigt
i vår historia finner man hur namn, först förnamnet och sedan patronymikon
(bl. a. sonnamn) och gårdsnamn, får uttrycka sambandet mellan två
eller flera generationer. I och med att ett släktnamnsskick utvecklats, har
släktnamnet blivit en symbol för familjen och dess anknytning bakåt och
framåt i tiden.

De nu i vårt land gällande bestämmelserna om namn är uppdelade på ett
flertal olika författningar. Äldst är släktnamnsförordningen från år 1901.
Dess tillkomsthistoria visar, att samhällets identifieringsintresse vid den
tidpunkten stod i förgrunden, och förordningens främsta uppgift blev att
resa spärr mot de fria släktnamnsbytena, vilka höll på att bringa allvarlig
oreda i den offentliga registreringen. Som ett sidoresultat av dessa strävanden
kom emellertid dels ett administrativt skydd för vissa släktnamn
och dels vissa familjerättsligt betonade bestämmelser. Familjerättsliga bestämmelser
saknades eljest ända fram till år 1915, då det i lagen om äkten 2

Bihang till riksdagens protokoll 196.1. 1 samt. Nr 37

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

skaps ingående och upplösning infördes en bestämmelse om hustrus släktnamn
vid vissa fall av återgång i äktenskap. Därefter följde genom lagstiftning
åren 1917 och 1920 reglering av barns, adoptivbarns och hustrus släktnamn,
en reglering som sedan förblivit i huvudsak oförändrad. Bestämmelserna
finns nu upptagna i giftermålsbalken från år 1920 och föräldrabalken
från år 1949. Vad som gäller om förnamn finns i huvudsak upptaget
i folkbokföringsförordningen från år 1946.

Släktnamnsförordningens ursprungliga betydelse som en spärr mot fria
namnbyten kvarstår alltjämt oförändrad. Jämsides härmed har emellertid
namnmyndigheten undan för undan fått uppgifter, som får betraktas som
ett utflöde av den familjerättsliga namnlagstiftningen. Sålunda bär inom
namnmyndigheten utbildats en mångskiftande praxis med tämligen fasta
grunder för hur familjerättsligt betonade namnförvärv kan få ske utanför
de bestämmelser, som upptagits i giftermålsbalken och föräldrabalken.

Vad nu sagts antyder de problemställningar, med vilka man har att göra
inom namnrätten. Det måste betraktas såsom en brist, att vi i vårt land saknar
en på enhetlig grund uppbyggd namnlagstiftning, vari å ena sidan offentligrättsligt
intresse kunnat vägas mot privaträttsligt och å andra sidan
en avvägning kunnat ske mellan de familjerättsliga och de immaterialrättsliga
intressena. Ej heller kan anses tillfredsställande, att en stor del av
namnrätten bygger på en för allmänheten svårtillgänglig praxis.

Det av namnrättskommittén framlagda förslaget innebär, att alla de
namnrättsliga bestämmelserna sammanföres i en lag. De familjerättsliga bestämmelserna
i förslaget bygger visserligen i huvudsak på giftermåls- och
föräldrabalkarnas gällande regler, men kommittén har i betydande utsträckning
till lagstiftning upptagit sådana frågor, vilka nu endast regleras i
praxis, och därvid har kommittén i vissa fall föreslagit andra lösningar än
dem, som namnmyndigheten tillämpat. Sålunda ges enligt förslaget barn
större valfrihet mellan faders och moders släktnamn, och hustru föreslås
erhålla frihet att i äktenskap behålla släktnamn som hon bär, då äktenskapet
ingås. De föreslagna bestämmelserna om släktnamnsbyte efter ansökan
hos namnmyndigheten har också sin grund i gällande rätt men har
fått en utformning, som dels bättre överensstämmer med den praxis som
utvecklats, dels står i bättre samklang med modern känneteckensrätt över
huvud. Som betydande nyheter får betecknas förslaget, att domstol skall
kunna överpröva namnmyndighetens beslut, och de föreslagna reglerna om
materiellt namnskydd för egenartat släktnamn. Vidare föreslår kommittén,
att frågor om namnförlust och om verkningarna av namnförvärv för s. k. biperson
närmare regleras. De föreslagna bestämmelserna om förlust av släktnamn
bygger delvis på vad som nu kan anses gälla, men de nuvarande reglerna
är knapphändiga och otydliga. I fråga om förnamn innebär förslaget
viss utvidgning av möjligheterna att ge sådant namn, men i huvudsak bygger
det på gällande rätt.

Vad angår förfarandet i namnärenden uppställer förslaget flera praktiska
nyheter. På den familjerättsliga sidan har sålunda reglerats, i vilken ord -

Kangl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

ning medgivande och samtycke till namnförvärv skall avges, och det är också
uttryckligen angivet, att namngivning och namnbyte för underårig skall
göras av vårdnadshavaren. Den viktigaste praktiska nyheten torde vara, att
namnmyndighetens bifall till ansökan om släktnamn skall kungöras i syfte
att rättstryggheten på namnrättens område skall förbättras.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i huvudsak fått ett
gynnsamt mottagande. Från flera håll har understrukits behovet av ny
namnlagstiftning. Endast ett par remissinstanser har ställt sig avvisande till
att förslaget lägges till grund för lagstiftning. I övrigt har de i remissyttrandena
framställda anmärkningarna gällt särskilda punkter i förslaget. Till
övervägande del har man sålunda ansett det innefatta en riktig avvägning av
föreliggande problem och förordat, att det med vissa jämkningar upphöjes
till lag.

Även enligt min mening har förslaget betydande förtjänster, och jag anser
att det i huvudsak bör kunna läggas till grund för lagstiftning på området.
Jag vill därvid förorda, att i enlighet med kommitténs förslag en gemensam
namnlag genomföres. Vad familjerättskommittén invänt häremot
kan ej frånkännas betydelse, men de värden som en gemensam namnlagstiftning
har att bjuda med hänsyn till överskådlighet och lättillgänglighet
synes mig vara större än den systematiska fördel, som kan vinnas av att de
familjerättsliga balkarna uttömmande får behandla alla med familjelivet
sammanhängande frågor, den familj erättsliga namnrätten inbegripen. Det
kan blott påpekas, att med den av familj erättskommittén förordade uppdelningen
vissa till sin natur enhetliga problem skulle få sin behandling i två
olika lagkomplex, och den överskådlighet som förslaget nu erbjuder skulle
därvid komma att sönderbrytas. Det av familj erättskommittén önskade syftet
kan åtminstone delvis vinnas genom hänvisningar från balkarna till
namnlagen.

Åtskilliga av de framställda detaljanmärkningarna måste dock enligt min
mening beaktas. Jag kan beträffande dessa spörsmål i huvudsak hänvisa till
den följande redogörelsen för det förslag till namnlag som på grundval av
kommitténs betänkande och de avgivna remissyttrandena utarbetats inom
justitiedepartementet. Emellertid vill jag redan här uppta en del frågor till
granskning, bl. a. vissa spörsmål som föranlett omdisponering av eller eljest
mera väsentliga jämkningar i kommitténs lagtext.

Kommittén har föreslagit, att i eif inledande stadgande skall upptagas
generella regler om namnrätt och namnplikt. Stadgandet har i förslaget formulerats
så, att släktnamn och förnamn tillkommer svensk medborgare enligt
vad i lagen stadgas och att envar är, där annat ej följer av lag eller sedvänja,
pliktig att bära honom tillkommande namn. Ett par hovrätter och
familj erättskommittén har invänt, att namnplikten härvid fått en mindre
lämplig utformning. Såsom namnrättskommittén själv påpekat i betänkandet
upprätthålles kravet på namnplikt genom olika författningar, i vilka
påföljder för brott mot namnplikten stadgas. Den av kommittén föreslagna
regelns enda syfte är, heter det i kritiken, att understödja ett visst namn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

bruk, som därför utan uppehåller sig självt. När kommittén nu avstyrker
att namnplikten förknippas med straffansvar, anser man, att motivering
saknas för ett deklaratoriskt stadgande angående generell namnplikt. Svea
hovrätt har även ifrågasatt, om icke den inledande bestämmelsen om namnrätt,
som saknar motsvarighet i grannländernas förslag, bör utgå, därest
bestämmelsen om namnplikt strykes.

Jag kan i huvudsak dela den uppfattning som kommit till synes i kritiken
och anser ej tillräckliga skäl föreligga att i lagen upptaga ett stadgande
om namnplikt, som skenbart men icke reellt går utöver vad som gäller enligt
annan författning eller enligt sakens natur. Ej heller den generella bestämmelsen
om namnrätt synes ha någon väsentlig funktion att fylla. Jag
har därför låtit hela det ifrågavarande stadgandet i förslaget utgå.

Kommittén har på olika sätt sökt tillgodose den enskildes intresse av att
i vissa fall kunna förvärva annat släktnamn än det som han förvärvade vid
födelsen. I dessa svåra avvägningsfrågor har man att först ta ställning till
den motsättning, som kan finnas mellan den enskildes önskan att byta
namn eller att förvärva visst annat namn, å ena, och det allmännas intresse
av namnstabilitet, klarhet i folkbokföringen in. in., å andra sidan. Det är
naturligt, att frågor som innefattar en sådan motsatsställning får lösas även
administrativ namnmyndighet. Emellertid har kommittén tänkt sig, att
namnmyndigheten skall lösa även konflikter av annan karaktär. Sålunda
skall enligt kommittéförslagets 8 och 9 §§ barn i äktenskap som vill förvärva
styvfaders namn, barn utom äktenskap som vid förvärva släktnamn, som
dess moder bär sedan ett tidigare äktenskap, och fosterbarn som vill förvärva
fosterföräldrarnas namn kunna få sina önskemål uppfyllda endast efter ansökan
hos namnmyndigheten. Den avvägning som här skall ske berör intressen
av rent personlig art. I ett par av de nämnda fallen skall enligt förslaget
namnmyndigheten av-göra frågan, med vilken av- flera personer som barnet
har starkast samhörighet, och namnbyte får överhuvud taget endast ske, om
det kan anses vara till barnets bästa. I vissa fall har kommittén ansett, att
namnbyten av med dessa fall besläktad karaktär bör kunna ske efter anmälan
hos pastor. Enligt kommittéförslagets 2 § tredje stycket skall sålunda
barn i äktenskap efter anmälan hos pastor kunna anta det släktnamn modern
bar som ogift, och enligt 3 § tredje stycket skall barn utom äktenskap
på samma sätt kunna anta sin styvfaders släktnamn. Det är härvid att märka,
att anmälan för underårigt barn skall göras av vårdnadshavaren, vilket
i det förstnämnda fallet får sin särskilda betydelse om föräldrarna är skilda;
kommittén har ansett barnets rätt till moderns namn vara så stark, att det
ej funnits anledning att bevaka önskemål från den av föräldrarna, vilken ej
längre har vårdnaden, att barnet behåller faderns namn.

På här angivna punkter har förslaget — såsom jag närmare återkommer
till i det följande — mött gensagor från åtskilliga remissorgan, och ej heller
enligt min mening, går förslaget fritt från kritik i dessa delar. Vad först
angår uppdelningen i ansökningsärenden och anmälningsärenden synes det
i huvudsak ha varit praktiska synpunkter som har varit vägledande för

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

kommittén. De fall då en undersökning av barnets förhållanden är oundgängligen
nödvändig har hänförts till ansökningsärendena. Därvid har såsom
villkor för att namnbytet skall få ske uppställts, förutom vissa formaliteter,
även att namnbytet skall vara till barnets bästa. Emellertid synes det
mig ej kunna utan vidare förutsättas, att de namnbyten vilka av kommittén
hänförts till anmälningsfall regelmässigt är till barnets bästa. I synnerhet
förefaller det knappast kunna göras någon principiell skillnad i värderingen
av ett inomäktenskapligt barns bästa, när fråga är om det efter föräldrarnas
skilsmässa skall förvärva moderns flicknamn eller om det skall förvärva
moderns nye makes namn. I båda fallen synes det viktigt att tillika
överväga, vad förlusten av faderns namn kan komma att innebära för barnet.
Vidare kan ett barn utom äktenskap, som är trolovningsbarn och därför
antagit faderns namn, ha intresse av att få behålla detta namn, även om
modern gifter sig med en annan man, vilken är villig att låta barnet få hans
släktnamn. I båda dessa grupper av fall synes det ej heller vara realistiskt
att helt bortse från faderns inställning till namnbytet; frågan om barnets
bästa torde innefatta även faderns reaktion och framtida inställning till barnet.
Av anförda skäl anser jag en omprövning av den av kommittén gjorda
uppdelningen på ansökningsfall och anmälningsfall vara påkallad.

Kommitténs förslag, att namnmyndigheten i vissa ärenden skall avgöra
vad som är till ett barns bästa, innebär att man ålägger myndigheten avgöranden
av ett slag, som egentligen är främmande för dess verksamhet. Det
kan även ifrågasättas, om det skriftliga förfarandet hos en central myndighet
lämpar sig för en avvägning av så personliga och svårbedömda intressen.

Av det nu sagda framgår, att omprövningen av uppdelningen mellan ansökningsfall
och anmälningsfall ej lämpligen kan leda till att man överflyttar
en del av de sistnämnda till ansökningsfallen, utan andra vägar måste
prövas. Därest till en början bortses från den familjerättsliga bedömningen,
skall namnmyndighetens uppgift i främsta rummet vara att bevaka det
allmännas intresse av namnstabilitet m. m. och de enskilda namnhavarnas
behov av namnskydd. Om dessa intressen ej är berörda i ett ärende synes
det kunna handläggas såsom ett anmälningsärende. Genom en sådan uppdelning
kommer ansökningsärendena att väl lämpa sig för handläggning
inom patentverket, där de kommer att utgöra en naturlig del av de immaterialrättsliga
ärenden som denna myndighet eljest har att behandla.

I de familjerättsligt betonade fallen synes mig en prövning, huruvida
namnbytet är förenligt med barnets bästa, vara erforderlig. Denna prövning,
som endast bör avse barn under aderton år, torde lämpligast förläggas till
domstol. Såsom lokalt organ kan domstolen på ett bekvämare och tillförlitligare
sätt än namnmyndigheten föranstalta om utredning. Inför domstolen
kan muntliga förhör hållas, och domstolen är väl förtrogen med överväganden
av just den art som här kommer i fråga. Mot domstolshandläggning talar,
att den namnsökande härigenom får underkasta sig en understundom
betungande extra åtgärd i fall då enligt kommittéförslaget hela ärendet skulle
avgöras inom namnmyndigheten. Det må dock påpekas, att sedan dom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

stolen uttalat sig, förfarandet hos namninyndigheten kan förutses bli mindre
tidskrävande än enligt kommittéförslaget. Vidare kan man genom att i
förfarandet införa en prövning av domstol överföra vissa av ärendena från
ansökningsfall till anmälningsfall. Den enskildes besvär med anledning av
domstolsförfarandet kompenseras således i dessa fall genom att han efter
domstolens beslut med stöd av detta kan anmäla namnbytet till anteckning
direkt hos pastor.

I kommitténs förslag har upptagits en särskild bestämmelse (4 §) om hittebarns
namn. Bestämmelsen innebär, att hittebarn skall erhålla släktnamn
genom namnmyndighetens försorg; utrönes senare barnets börd, skall det
äga att efter anmälan antaga släktnamn, som lagligen skulle ha tillkommit
det. Kommittén framhåller, att de senaste decenniernas historia uppvisat åtskilliga
situationer, då frågan om hittebarns namn blivit eller kunnat bli aktuell,
och anser, att det därför är oundvikligt att i namnlagstiftningen behandla
detta problem. Skånska hovrätten har emellertid i sitt remissvar påpekat,
att redan av 10 § i kommittéförslaget (motsvarande 8 § i departementsförslaget)
följer, att hittebarn kan erhålla namn genom namnmyndighetens
försorg. Att för dessa fåtaliga fall öppna en särskild möjlighet att
återta namn efter anmälan synes enligt hovrättens mening knappast vara
behövligt; i allmänhet kan återgång efter anmälan ske enligt annat stadgande
i lagen. Jag delar denna uppfattning och har sålunda uteslutit ifrågavarande
bestämmelse ur förslaget. Framhållas må, att någon motsvarande regel
ej finns i gällande rätt och ej heller upptagits i grannländernas lagför
slag.

Jag anser jämväl, att en i kommittéförslaget upptagen särskild bestäm
melse (36 §) om utlännings rätt till namn bör utgå. Frågor om utlännings
familjerättsliga förvärv av släktnamn och förnamn torde liksom nu kunna
lämnas öppna för praxis. Däremot bör, såsom familjerättskommittén påpekar,
det administrativa förfarandet i denna del regleras. Jag föreslår, att
den paragraf, i vilken de allmänna förutsättningarna för rätt till administrativt
namnbyte anges, kompletteras med bestämmelser om de fall, i vilka
annan än svensk medborgare äger rätt till sådant namnbyte. Någon uttrycklig
regel om utlännings rätt att vid inflyttning till riket behålla honom enligt
utländsk lag tillkommande namn finner jag ej påkallad.

Med beaktande av den kritik, som från några håll framförts mot lagrummens
språkliga utformning, föreslår jag i tydlighetens intresse, att i varje
särskild paragraf anges den myndighet, hos vilken ansökan eller anmälan
skall göras eller annan åtgärd vidtagas. Även den kritik som riktats mot
systematiken i kommittéförslagets kap. II anser jag böra beaktas. Släktnamnskapitlet
har sålunda i departementsförslaget grupperats så, att barns
och adoptivbarns samt hustrus namnförvärv först var för sig uttömmande
behandlas, varefter regleras sådana namnbyten som ej har familjerättslig
karaktär.

Den av kommittén föreslagna terminologien finner jag i huvudsak väl ägnad
för sitt ändamål. De önskemål som från ett par håll framförts, att la -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

gen skall innehålla en definition som närmare avgränsar begreppet släktnamn,
är i och för sig beaktansvärda. Det är dock vanskligt att formulera
en sådan definition, och värdet därav förefaller också minska, om de bland
övergångsbestämmelserna till förslaget upptagna reglerna om avveckling av
vissa äldre tillnamnsskick får avsedd verkan.

Det torde ej vara anledning att i detta sammanhang upptaga frågan om
sekretesskydd i namnärenden. Denna fråga torde komma att behandlas av
offentlighetskommittén.

Kommittéförslaget har som förut nämnts tillkommit i nordisk samverkan.
Det är emellertid av övriga nordiska länder endast Danmark och Norge,
som deltagit i samarbetet. För Finland och Island har ej funnits förutsättningar
för medverkan. Det har ej heller varit möjligt för de danska, norska
och svenska kommittéerna att nå fram till likformiga lagförslag; skiljaktigheter
har ej kunnat undgås på vissa väsentliga punkter. Försök att genom
medverkan av Nordiska rådet sammanjämka ståndpunkterna har ej
krönts med framgång, och i Danmark har man ansett sig böra genomföra
lagstiftningen utan att avvakta ställningstagandet till de i Norge och Sverige
framlagda lagförslagen. Sedermera har emellertid överläggningar rörande
namnlagstiftningen ägt rum mellan representanter för de norska och
svenska justitiedepartementen. De norska och svenska lagförslagen, vilka
under överläggningarna bragts i närmare överensstämmelse med varandra,
beräknas kunna framläggas samtidigt för parlamentarisk behandling.

De särskilda lagförslagen
Förslag till namnlag

Det inom justitiedepartementet upprättade förslaget till namnlag är uppdelat
i fyra avdelningar, av vilka den första behandlar släktnamn, den
andra förnamn och den tredje förfarandet i mål och ärenden enligt lagen;
fjärde avdelningen innehåller ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.

I. Om släktnamn

Denna avdelning i förslaget upptar under särskilda underrubriker dels
regler om barns och adoptivbarns förvärv av släktnamn, om hustrus förvärv
av släktnamn och om förvärv av släktnamn i andra fall samt vissa gemensamma
bestämmelser om förvärv av släktnamn, dels regler om förlust
av släktnamn och om särskilt skydd för egenartat släktnamn.

Barns och adoptivbarns förvärv av släktnamn
1 §•

Denna paragraf, som motsvarar 2 § i kommiltéförslaget, innehåller bestämmelser
om inomäktenskapligt barns förvärv av faders eller moders släkt -

namn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Gällande rätt. Enligt 5 kap. 1 § föräldrabalken erhåller barn i äktenskap
faderns släktnamn. Barn, som sedan det fyllt aderton år erhåller äktenskaplig
börd genom att föräldrarna ingår äktenskap med varandra (legitimeras),
behåller doek det släktnamn som dessförinnan tillkom barnet, såvida det
icke själv bestämmer annorlunda.

Lagregler saknas om barns förvärv av det namn modern bar såsom ogift,
men inom namnmyndigheten har utvecklats en praxis för godkännande efter
ansökan av sådant namn enligt i huvudsak följande linjer. Är barnet
omyndigt och beslår föräldrarnas äktenskap eller är den ena av föräldrarna
död, medgives endast namnbyte från sonnamn till egenartat släktnamn,
dock ej adelsnamn, och samtycke erfordras från moderns föräldrar och
syskon. Samma regler gäller då barnet är myndigt. Är omyndigt barns föräldrar
äktenskapsskilda, medges namnbytet oavsett om faderns släktnamn
är egenartat och oavsett om moderns flicknamn är ett sonnamn — även
byte till hennes adliga släktnamn godkännes — dock kräves, att modern
har vårdnaden om barnet och att hon har återtagit eller ämnar återtaga
samma namn. I sistnämnda typ av fall inhämtas faderns yttrande, och en
mera omfattande utredning av barnets förhållanden anses påkallad.

Kommittén. Kommittén har i 2 § första stycket föreslagit såsom huvudregel,
att barn som vid födelsen har äktenskaplig börd förvärvar faderns släktnamn.
Erhåller barnet sådan börd först efter födelsen kan två olika situationer
uppkomma. Har barnet ej fyllt aderton år och står det under vårdnad av
någon av föräldrarna, inträder vid legitimationen automatiskt förvärv av faderns
släktnamn; i andra fall får legitimationen endast den verkan, att barnet
berättigas efter anmälan antaga faderns släktnamn. Slutligen föreslår
kommittén, att barn i äktenskap efter anmälan hos pastor må antaga det
släktnamn, som tillkom modern såsom ogift.

Till en början konstaterar kommittén, att den agnatiska namnföljden har
gammal hävd beträffande inomäktenskapliga barn. Kommittén menar dock,
att detta är ett uttryck för samma betraktelsesätt som tidigare medfört, att
fadern var ensam förmyndare och att mannen än längre tillbaka i äktenskapet
hade en företrädesställning i fråga om förvaltning av familjens ekonomiska
angelägenheter och målsmansrätt över hustrun. Denna mannens företrädesrätt
har försvunnit, och i lagstiftningen har markerats föräldrarnas
lika ställning till barnen i äktenskapet. Utvecklingen härutinnan har ännu
ej kommit att återspeglas i namnlagstiftningen, men namnmyndigheten har
i ett icke ringa antal fall haft att ta ställning till inomäktenskapligt barns
önskan att få byta bort sitt »vanliga» fadersnamn mot ett »ovanligt» modersnamn.
För godkännande har namnmyndigheten krävt, att modern och
hennes närmaste anförvanter, vilka bär namnet, lämnar sitt medgivande.

Kommittén pekar därefter på att ett mödernesläktens intresse av att hindra,
att ett barn utom äktenskap förvärvar sin moders flicknamn, fått vika
för barnets intresse av att erhålla ett släktnamn, till vilket det har anknytning,
och kommittén anser, att mödernesläktens intresse ej kan göra sig
starkare gällande i förhållande till det inomäktenskapliga barnet. Möjligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

kan, säger kommittén, bakom namnmyndighetens praxis ligga den uppfattningen,
att hustru genom att förvärva mannens släktnamn förlorar rätten
till sitt flicknamn. Emellertid är ett barns rätt icke knuten till det namn modern
bär; så har t. ex. utomäktenskapligt barn rätt till moderns flicknamn,
ehuru hon under äktenskap eller efter äktenskapsskillnad har sin mans eller
före detta mans släktnamn. Vidare uttalar kommittén, att det namnförvärv
modern gjort vid födelsen är självständigt och obegränsat, varför icke
någon bör ha anledning att känna sin rätt kränkt av att hon låter namnet gå
vidare till ett barn, detta må sedan vara fött i eller utom äktenskap. Slutligen
påpekas det, att synpunkten att hustru förlorar rätten till sitt flicknamn
ej äger giltighet, om kommittéförslaget angående hustrus namn antages.
Med stöd av det anförda finner kommittén, att mödernesläkten icke bör kunna
uppställa hinder för ett barn i äktenskap att förvärva det namn, som tillkom
dess moder såsom ogift. Ej heller kan kommittén finna underlag för
att modern själv skulle tillerkännas sådan möjlighet. Barnets anknytning
till modern är lika stark vare sig det är fött i eller utom äktenskap.

Därefter tar kommittén upp frågan, huruvida det kan antagas verka vilseledande
på allmänheten eller vara till olägenhet för den genealogiska forskningen,
om man bryter rådande hävd med agnatisk namnordning. Det påpekas
först, att avsteg från den agnatiska namnföljden redan förekommer. Eftersom
kommittéförslaget bygger på att varje barn vid födelsen automatiskt
förvärvar släktnamn och eftersom detta även enligt kommitténs förslag för
de inomäktenskapliga alltid skall vara fadersnamnet, blir detta från både allmänhetens
och släktforskningens synpunkt barnets utgångspunkt. Kommittén
har därför ej kunnat finna, att hänsyn till sedvanan eller den genealogiska
forskningen bör utgöra hinder för att ge inomäktenskapligt barn
namnrätt till moderns flicknamn.

Kommittén tar vidare upp invändningen, att man genom att tillåta valfrihet
mellan två namn riskerar att bryta sönder familjens gemenskapssymbol.
Det viktiga är härvidlag icke, att en agnatisk namnordning ges företräde
utan att man följer en enda linje och tillåter avsteg från denna endast efter
prövning av namnmyndigheten, varvid såväl barnets som det allmännas intressen
kan tillgodoses. Kommittén påvisar i detta sammanhang de många
olika situationer, i vilka barnet kan ha intresse av att förvärva moderns flicknamn,
och uttalar att, om föräldrarna gemensamt eller ock en av dem, såsom
ensam vårdnadshavare för minderårigt barn, ansöker om namnet, namnmyndigheten
ej torde kunna uttala, att det strider mot barnets intresse att
förvärva namnet. Har barnet uppnått vuxen ålder kan, anser kommittén,
utanförstående knappast avgöra, huruvida det har eller icke har intresse av
alt förvärva moderns namn. Namnmyndigheten måste vid behandlingen av
sådana ansökningar i stället utgå ifrån att barnet har det uppgivna intresset
av namnbytet. Tages hänsyn endast till barnets synpunkt kan ansökningslörfarandet
därför ej gc annat resultat än som skulle ha uppnåtts om barnet
ägt anta namnet efter anmälan.

Mot barnets intresse skall emellertid, säger kommittén slutligen, vägas det

2-f Bihang till riksdagens protokoll 1963. I saml. Nr 37

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

offentligrättsliga intresset av namnstabilitet. Detta gör sig gällande i samband
med varje namnbyte. Den nu föreliggande konflikten mellan enskilt
och allmänt intresse utgör således icke något undantag. Skulle man från
början ha tillmätt namnstabiliteten ett så högt värde, att den ansåges viktigare
än den enskildes intresse av att förvärva sin moders släktnamn, borde
detta ha medfört att alla namnbyten enligt förslaget gjorts till föremål för
namnmyndighetens prövning. Styrkan hos det personliga intresset i föreliggande
fall och det allmänna intressets abstrakta karaktär gör, enligt kommitténs
mening, att det snarast måste bedömas såsom olämpligt, att man
upptar dessa såsom ansökningsärenden. Därvid kan tillika framhållas, att
de skäl som föranleder önskan om namnbyte i dessa fall kan vara av ytterst
känslig natur.

Avslutningsvis framhåller kommittén, att förevarande problem särskilt
ingående diskuterats vid de nordiska överläggningarna och att man därvid
kommit till den samstämmiga uppfattningen, att barnet bör äga möjlighet
att utan särskild prövning förvärva moderns flicknamn.

Vid bestämmande av vilket namn barnet vid födelsen automatiskt skall
förvärva har kommittén stannat vid den hittillsvarande regeln, att barnet
förvärvar faderns släktnamn. Dels har, säger kommittén, denna ordning gammal
hävd ej blott i Sverige utan över huvud taget inom den västerländska kulturkretsen,
dels torde den överensstämma med det stora flertalets önskemål.
Den av kommittén upptagna huvudregeln överensstämmer därför i sak med
vad som redan gäller.

Kommitténs förslag om verkan av legitimation överensstämmer också med
gällande rätt, ehuru reglerna härom utformats med hänsyn till den av kommittén
antagna grundprincipen, att varje släktnamnsförvärv skall knytas
til] viss tidpunkt, i detta fall själva legitimationen. Automatisk verkan av
denna sker dock endast, då barnet är under aderton år och står under vårdnad
av någon av föräldrarna. Bestämmelsen härom har sammanförts med regeln
om förvärv av släktnamn vid födelsen. I 2 § andra stycket av kommitténs
förslag behandlas barnets rätt att efter legitimation antaga faderns
släktnamn. Denna rätt är begränsad till fall, då barnet ej förvärvat faderns
namn i enlighet med stadgandet i första stycket, vilket betyder att barnet,
då föräldrarna ingick äktenskap, hade fyllt aderton år eller stöd under annans
vårdnad. Har däremot barnet antagit moderns namn, skall det icke på
grund av andra styckets bestämmelse vara berättigat att åter antaga faderns.

På grundval av principen, att barnet äger lika rätt till faderns och moderns
släktnamn, föreslår kommittén i 2 § tredje stycket, att barn i äktenskap
efter anmälan hos pastor må antaga det släktnamn, som tillkom modern
såsom ogift. Har barnet sålunda förvärvat moderns släktnamn, lämnar
lagrummet ej möjlighet till ytterligare fritt namnbyte. Genom denna spärrregel
har kommittén velat ta hänsyn till namnstabiliteten.

I en till kommittébetänkandet såsom bilaga fogad uppsats har professor
emeritus Gösta Eberstein, med vilken kommittén samrått såsom särskild
sakkunnig, kritiserat kommitténs i sistnämnda stycke återgivna förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Han menar, att en agnatisk namnordning framstår som något självfallet i
vårt land. Att därtill införa en valrätt av föreslagen art skulle enligt hans
mening äventyra stabiliteten i vårt namnskick och innebära, att man på
chimära grunder offrade en rationell namnordning, som ingått i medvetandet
och därigenom från allmän identifieringssynpunkt blivit en tillgång.

Remissyttrandena. Kommittéförslagets 2 § första stycket har lämnats utan
erinran, såvitt angår principerna. Kritik har emellertid riktats mot bestämmelsen,
att automatiskt förvärv av faderns släktnamn vid legitimation göres
avhängigt av vårdnaden. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner vårdnadskravet
redan av praktiska skäl vara olämpligt, då pastor i regel icke
kan hämta upplysning i vårdnadsfrågan ur kyrkoboken och därför, utom i
fall dä barnet är bortadopterat, blir tvungen att anställa efterforskningar.
Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspektionsområde uttalar
i huvudsak samma mening liksom statistiska centralbyrån, som påpekar att,
om automatiskt namnförvärv i något fall skulle vara emot barnets intresse
— en eventualitet som ej utestänges genom det föreslagna stadgandet —
andra bestämmelser i kommittéförslaget öppnar vägen tillbaka till det förutvarande
namnet. I anslutning till sin kritik på denna punkt kommer centralbyrån
till att paragrafens andra stycke bör utgå. Skulle kommittéförslaget
bifallas i dessa delar, bör dock enligt centralbyrån andra stycket erhålla
ändrad formulering; den föreslagna är för vidsträckt i förhållande till det
avsedda innehållet och kan vålla tvekan och misstag vid tillämpningen.

Svea hovrätt föreslår den omredigeringen, att samtliga bestämmelser om
namnförvärv i anledning av legitimation sammanföres till ett andra stycke.

Kommitténs förslag, att barn i äktenskap skall äga efter anmälan antaga
moderns släktnamn såsom ogift tillstyrkes av hovrätten över Skåne och Blekinge,
som helt ansluter sig till förslaget och till den motivering kommittén
givit härför. Stockholms rådhusrätt finner de av Eberstein i den vid betänkandet
fogade uppsatsen anförda synpunkterna givetvis icke kunna frånkännas
ett betydande värde men ansluter sig dock till kommitténs ställningstagande.
Rådhusrätten anser det antagligt, att den föreslagna möjligheten
icke kommer att utnyttjas i sådan omfattning, att det offentligrättsliga
intresset av namnstabilitet därigenom åsidosättes. Från privaträttslig synpunkt
kan enligt rådhusrättens mening någon mera vägande invändning
icke framställas mot förslaget, såvitt angår släktnamn i allmänhet. Rådhusrätten
anser emellertid tveksamt, huruvida det icke föreligger ett privilegium
i fråga om introducerad adelsätts rätt till släktnamn. Tillstyrkande
uttalar sig också kyrkobokföringsinspektören i Skara stifts andra inspektionsområde,
domkapitlet i Härnösand, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Yrkeskvinnors samarbctsförbund och Folkpartiets kvinnoförbund.

Fredrika-Bremer-förbundet har i och för sig icke några invändningar att
rikta mot förslagets princip. Emellertid synes det förbundet icke uteslutet,
att en villkorslös bytesrätt skulle kunna öppna vägen för ett ohämmat namn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

byte och därigenom inverka på den för alla parter önskvärda namnstabiliteten.
Förbundet föreslår därför av offentligrättsliga skäl, att bestämmelsen
om inomäktenskapligt barns rätt att utan prövning anta moderns namn
blir beroende av om modern själv behållit detta vid äktenskapets ingående.
I sådant fall, menar förbundet, finns namnet redan företrätt inom familjen
och ingen nämnvärd olägenhet uppstår, om ytterligare familjemedlemmar
får samma namn.

Kyrkobokf öring sinspektör en i Växjö stifts andra inspektionsområde anmäler
tvekan gentemot förslaget. En sålunda vidgad allmän rätt att fritt
välja mellan faderns och moderns släktnamn kan leda till vissa icke önskvärda
konsekvenser. Namnstabiliteten äventyras, och olägenheter kan uppstå
för den genealogiska forskningen och för kyrkobokföringen. Även domkapitlet
i Strängnäs ifrågasätter, om icke lättheten att ta moderns namn
kommer att skapa viss förvirring på grund av svårigheter att av namnet
sluta sig till familjesamhörighet. Vitterhetsakademien anser, att från de
synpunkter, som akademien har att företräda, förslaget i förevarande del
måste inge mycket stora betänkligheter. Kravet på en »fast namnordning»
måste framträda med särskild tyngd, när ett långsiktigt perspektiv anlägges.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig i denna del, har avvisat tanken
på en ovillkorlig rätt för barnet att efter anmälan antaga moderns släktnamn
som ogift. Förslaget avstyrkes sålunda av Svea hovrätt, patentverket, kyrkobokföringsinspektörerna
i Linköpings stifts östra, i Skara stifts första, i
Växjö stifts första, i Lunds stifts södra och norra samt i Göteborgs stifts
norra och södra inspektionsområden, domkapitlen i Uppsala, Linköping,
Skara, Västerås, Växjö, Lund, Göteborg, Luleå och Stockholm och en ledamot
av domkapitlet i Visby, familjerättskommittén, Nämnden för svensk
språkvård, Föreningen Sveriges häradshövdingar och Genealogiska föreningen.

Till utveckling av sina synpunkter anför Svea hovrätt, att — såsom Eberstein
i sitt särskilda yttrande närmare utvecklat — det offentligrättsliga
intresset av ordning och reda i namnförhållandena får anses med styrka
kräva, att man i princip upprätthåller antingen en agnatisk eller en kognatisk
namnordning. Barnets intresse av valfrihet mellan föräldrarnas släktnamn
kan ej sällan härröra från bevekelsegrunder, som vid en objektiv bedömning
kan anses mindre beaktansvärda. Det kan gälla sådana fall som
att barnet eller dess vårdnadshavare tycker att det ena namnet är »finare»
än det andra, ehuru båda är särskiljande, eller att barnet tillfälligt råkat
i en motsatsställning till den ene av föräldrarna. Hovrätten kan icke finna,
att barnets personliga intresse att utan varje prövning av myndighet få välja
mellan föräldrarnas släktnamn är av sådan vikt, att det offentligrättsliga
intresset av namnstabilitet, till vars förmån kommittén löst åtskilliga andra
avvägningsfrågor, bör få vika just på denna punkt. Om en bestämd namnordning
bör följas, kan det icke råda tvivel om att man för svensk rätts
del bör stanna för den agnatiska.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Släktnamnets betydelse för familjesammanhållningen bär framhållits
från flera håll. Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspektionsområde
säger, att familjeenheten väl ej är tryggad genom namngemenskap
men att man icke får underskatta värdet av det yttre uttryck
för denna enhet, som det gemensamma namnet kan vara. Han framhåller
också, att namnfrågornas reglering bör vara sådan, att den ger minsta
möjlighet till strid om namn; namn får icke kunna användas som ett tillhygge,
ges funktionen av demonstrationsmedel för en likställighet, som
ingen bestrider, eller bli ett bitterhets- och irritationsmoment. Till synpunkten
om namngemenskapen som ett värde för familjen ansluter sig
särskilt de tre kyrkobokföringsinspektörerna i Göteborgs stift samt domkapitlen
i Uppsala, Linköping, Göteborg och Stockholm. Domkapitlen i Uppsala
och Göteborg samt Genealogiska föreningen uttalar också farhågor för
irritation och tvistigheter inom familjen.

Som ett särskilt problem i detta sammanhang framstår frågan om syskons
släktnamn. Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts västra inspektionsområde
anser det motiverat, att ge valmöjligheten en restriktivare formulering
i syfte att som regel sammanhålla syskon efter samma fader och
moder med gemensamt släktnamn. Kyrkobokföringsinspektörerna i Växjö
stifts första och andra och i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområden
ävensom domkapitlen i Västerås och Göteborg konstaterar, att syskon kan
komma att inom familjens bestående ram bära olika släktnamn, och statistiska
centralbyrån påpekar, att det ej är svårt att konstruera drastiska
exempel på den namnförbistring, som skulle kunna uppkomma i en familj
med barn av olika kullar, om hustruns och barnens möjlighet att bestämma
om sitt namn utnyttjades på det från det allmännas synpunkt ogynnsammaste
sättet.

Patentverket har såsom skäl för sitt avstyrkande anfört känneteckensrältsliga
synpunkter. Verket framhåller, att känneteckensfunktionen väsentligen
är beroende av namnets distinktivitet eller särprägel, och mellan denna och
namnets frekvens råder en nära korrelation. Den här föreslagna bestämmelsen
kan väntas få till effekt, att åtskilliga nu sällsynta namn framdeles blir mera
högfrekventa och därmed också försämrade som kännetecken. Även vitterhetsakademien
anser, att man får räkna med en successiv förskjutning i frekvensen
av vanliga och mindre vanliga namn beroende på att barn i äktenskap
också kommer att låta sitt val av släktnamn bli beroende av huruvida
modersnamnet är ovanligare än fadersnamnet, ett förhållande som otvivelaktigt
kommer alt öppna vägen för namnändringar i stor skala utan kontroll
och menligt inverka på namnens särskiljande ändamål. Kyrkobokföringsinspektören
i Lunds stifts södra inspektionsområde ger uttryck för besläktade
tankegångar.

Av de remissinstanser, som avstyrkt förslaget, har flertalet uttalat sig
för att problemet bör kunna lösas genom ett ansökningsförfarande. Svea
hovrätt påpekar, att det redan nu förekommer, att namnmyndigheten medger
inomäktenskapligt barn rätt att anta moderns släktnamn, varvid täm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

ligen stränga krav uppställs på styrkan hos de skäl som kan föranleda bifall.
Hovrätten menar, att man i framtiden bör uppställa mindre stränga
fordringar; bl. a. bör ej samtycke från moder eller mödernesläkt vara förutsättning
för bifall, ehuru förekomsten av samtycke dock kan vara ett bidragande
skäl till att namnbyte bör tillåtas. För en regel, att barn i äktenskap
med åberopande av särskilda skäl skall kunna efter ansökan erhålla
moderns släktnamn såsom ogift, uttalar sig också kyrkobokföringsinspektörerna
i Linköpings stifts östra och Lunds stifts södra inspektionsområden,
domkapitlen i Göteborg och Luleå samt Nämnden för svensk språkvård.
Domkapitlet i Växjö anser, att sådan ansökan skall få bifallas endast för den
vars namn icke är särskiljande eller eljest är otjänligt. Familjerättskommittén
föreslår, att barnet efter ansökan skall få antaga moderns namn såframt
det finnes vara till barnets bästa och ej särskilda skäl är däremot, varvid
samhörighet med modern eller hennes släkt bör vara en förutsättning för
bifall. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att barnets rätt att förvärva
moderns namn skall göras beroende av att barnet har ett beaktansvärt
intresse av förvärvet.

Vissa förslag till kompromisslösningar har också framlagts. Som nyss
anförts har Fredrika-Bremer-förbundet såsom villkor för namnförvärv efter
anmälan velat förutsätta, att modern i äktenskapet behållit sitt namn som
ogift. Har modern däremot vid giftermålet antagit mannens namn torde,
menar förbundet, sådant namnbyte för barnet böra medges först efter ansökan.
För en annan kompromiss uttalar sig kyrkobokföringsinspektören i
Göteborgs stifts mellersta inspektionsområde, som anser att namnbyte efter
anmälan skall kunna göras först vid den tid barnet börjar framträda såsom
en självständig person, sålunda av vårdnadshavaren med barnets samtycke,
sedan det fyllt 15 år, och av barnet självt efter uppnådda 18 år, eller ock
bör frågan vara underkastad ansökningsförfarande. Även kyrkobokföringsinspektören
i Göteborgs stifts norra inspektionsområde anför att, därest förslaget
i denna del blir lag, man kan ifrågasätta om icke samtycke av barn
som fyllt 15 år bör fordras, när vårdnadshavare gör anmälan.

Vitterhetsakademien anser, att det bör stå ett barn fritt att — i likhet med
sedvänja i andra länder — till faderns släktnamn lägga även moderns, dock
så att moderns går före faderns.

Domkapitlet i Uppsala uttalar, att barnet självt bör äga rätt att i sista
hand avgöra, vilken av föräldrarnas namn det önskar bära. Domkapitlet
törordar därför, att 2 § i kommitténs förslag utökas med ett fjärde stycke
av följande lydelse: »Barn i äktenskap, som fyllt aderton år och dessförinnan
erhållit moderns namn, må efter ansökan återtaga faderns namn.»

Statistiska centralbyrån, som var namnmyndighet intill den 1 juli 1962,
avstår från slutligt ställningstagande för eller mot ifrågavarande förslagspunkt
och inskränker sig till en mera på praktiska frågor inriktad granskning
av förslaget. Centralbyrån framhåller därvid såsom otvivelaktigt, att
praxis redan, inom den agnatiska namnordningens ram, sträckt sig ganska
långt i tillmötesgående mot önskemål om barns rätt att få moderns namn,

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

samt ger ett stort antal exempel på denna praxis. Enligt en del av dessa exempel
fordras samtycke från mödernefränder medan i andra fall, t. ex. då
frånskild moder återtagit sitt flicknamn, sådant samtycke ej kräves. För
vuxet barn synes gälla, att byte från egenartat till icke-egenartat namn i
regel ej medges. Barnets intresse står i förgrunden, och yttranden inhämtas
dels från föräldrar, dels i vissa fall från harnavårdsman eller barnavårdsnämnd.
Det förekommer också intyg från anhöriga eller andra enskilda personer.
Centralbyrån anser dock erfarenheten ge anledning att starkt ifrågasätta,
huruvida det skriftliga förfarandet hos en central myndighet lämpar
sig för en avvägning av så personliga och svårbedömda intressen. Centralbyrån
påpekar vidare, att man genom den föreslagna valrätten får möjlighet
att kringgå andra bestämmelser i namnlagen, t. ex. så att den som enligt
förslagets 10 § eller 16 § stöter på hinder mot ett önskat namnbyte bereder
väg härför genom att först antaga moderns namn, om detta skulle
vara icke särskiljande. Ej heller finner centralbyrån uteslutet, att barnet
kan behöva skyddas mot att modern såsom ensam vårdnadshavare utövar
valrätten till nackdel för barnets intresse av att behålla faderns namn. Slutligen
anser centralbyrån oklart, huruvida barnets rätt att efter anmälan antaga
namn är förbrukad, sedan den utnyttjats en gång. Här avses det fall,
att barnet förvärvat nytt namn efter namnmyndighetens beslut. Denna fråga
bör klarläggas.

Folkpartiets kvinnoförbund understryker vikten av att reglerna blir likformiga
i de skandinaviska länderna. Mot en sadan uppfattning invänder
kijrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde, alt
hänsynstagande till dansk och norsk lagstiftning ej härvidlag kan tillmätas
någon större betydelse. Samma ståndpunkt intages av domkapitlet i Växjö
och riddarhusdirektionen.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör barn i äktenskap
liksom enligt gällande rätt vid födelsen förvärva faderns släktnamn. Kommittén
har i stället för att såsom i den nuvarande bestämmelsen anknyta till
föräldrabalkens begrepp »barn i äktenskap» hänfört huvudregeln till »barn,
som vid födelsen har äktenskaplig börd». Detta torde sammanhänga med att
sådan börd kan vinnas på två olika sätt, vid födelsen eller genom legitimation.
Emellertid synes det vara av visst värde att i namnlagen kunna anknyta
till den i föräldrabalken använda termen »barn i äktenskap», särskilt som
termen »barn utom äktenskap» användes i den efterföljande paragrafen. Den
otydlighet som en sådan anknytning kan anses medföra i den nu gällande
bestämmelsen elimineras, om man fasthåller tidsbestämningen »vid födelsen».

Vidare biträder jag kommitténs ståndpunkt att barn, som legitimeras,
därigenom förvärvar rätt till faderns släktnamn. Det synes också riktigt, att
man liksom i gällande rätt gör skillnad mellan den som legitimeras före
aderton års ålder och den som legitimeras därefter. Det ligger i sakens natur,
att legitimationen ej får några verkningar i namnhänseende, om barnet ie -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

dan som utomäktenskapligt enligt reglerna i 2 § andra stycket i departementsförslaget
förvärvat faderns namn.

Kommittén har för att automatiskt förvärv vid legitimation skall inträda
för barn> som ej fyllt aderton år, uppställt det villkoret, att barnet står under
vårdnad av någon av föräldrarna. Såsom skäl härför anför kommittén
att, därest barnet ej har någon familjegemenskap med föräldrarna, det icke
synes lämpligt att tvinga det att byta släktnamn endast därför att föräldrarna
ingår äktenskap med varandra. Som exempel på fall, då barnet ej ingår i
föräldrarnas familj egemenskap, nämner kommittén, att barnet är bortadopierat,
privat bortlämnat som fosterbarn eller omhändertaget av samhället.
Mot förslaget i denna del har vid remissbehandlingen anförts, att bestämmelsen
är olämplig från praktisk synpunkt, då kyrkoböckerna ej innehåller
uppgift om vem som har vårdnaden. Det har också framhållits, att vårdnaden
sällan överflyttas från föräldrarna till annan endast därför att barnet
av föräldrarna lämnas till fosterhem eller det omhändertages för samhällsvård.

Jag kan ansluta mig till den framförda kritiken och föreslår därför, att
vårdnadskrav et utgar. Detta innebär, att legitimationen för barn under aderton
år liksom enligt gällande rätt får omedelbar verkan i namnhänseende.
Skulte i något fall, då barnet står under annans vårdnad, denne anse att
namnändringen ej är önskvärd, öppnar lagförslaget möjligheter för en tillbakaändring
(se 11 § i departementsförslaget). Vad beträffar barn, som
bortadopterats och alltså ingår i en helt ny familj egemenskap, ligger emellertid
i sakens natur, att barnets namn ej automatiskt påverkas av att dess
naturliga föräldrar ingår äktenskap med varandra.

Såsom en betydelsefull nyhet har kommittén föreslagit, att barn i äktenskap
efter anmälan hos pastor skall få antaga moderns släktnamn såsom
ogift. Förslaget grundas väsentligen på den uppfattningen, att ett barn i äktenskap
har samma anknytning till moderns som till faderns släkt och därför
bör få välja mellan fädernesläktens och mödernesläktens namn. Förslaget
har tillstyrkts av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms
rådhusrätt och ett par kvinnoorganisationer. Emellertid överväger
de kritiska rösterna, och i flertalet remissyttranden avstyrkes, att frågan
om barnets rätt till moderns namn löses på det av kommittén föreslagna
sättet.

Kommitténs grundtanke, att barnet skall äga en rätt till moderns släktnamn,
ligger i linje med de senaste årtiondenas utveckling inom den lagstiftning
som rör familjelivet, och den av kommittén förordade lösningen
synes principiellt riktig. Emellertid har framgått vid remissbehandlingen, att
vissa praktiska olägenheter kan uppkomma vid genomförande av förslaget
och att i en del lägen barnets bästa ej på ett tillbörligt sätt kommer att kunna
beaktas.

Såsom framgått av det tidigare anförda har jag funnit ändamålsenligt att
i fall, da frågor om barnets bästa kan uppkomma, införa en prövning av
domstol. Sådan prövning synes böra föreskrivas, när fråga är om inomäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

tenskapligt barns förvärv av moderns släktnamn. Har barnet ej fyllt aderton
år, bör alltså sådant förvärv få ske endast om rätten funnit namnbytet vara
förenligt med barnets bästa. Denna prövning kommer att tjäna såsom
spärr mot namnbyten, som är olämpliga från familjens och barnets svnpunkt.
Domstolen bör därvid särskilt vaka över att namnbytet ej medför
en för barnet menlig splittring av familjens namngemenskap. Har barnet
syskon bör normalt tillses, att alla syskon inom familjen har samma släktnamn.

Det kan vara föremål för tvekan, om härutöver påkallas en prövning hos
namnmyndigheten eller om ett anmälningsförfarande är tillfyllest. Beaktas
bör emellertid, att det här gäller en mycket stor grupp, där det ofta för barnet
kan föreligga ett, låt vara till styrkan varierande, intresse av att förvärva
moderns släktnamn såsom ogift. Man får alltså räkna med att det i
åtskilliga fall kan bli aktuellt med namnbyte inom denna grupp. Såsom
några remissinstanser framhållit blir det därvid sannolikt en tendens till
övergång från icke särskiljande namn till särskiljande, med resultat att de
sistnämnda efterhand förlorar något av denna sin egenskap. En viss kontroll
över namnbytena, utöver den domstolsprövning som enligt vad jag förordat
skall äga rum då barnet är under aderton år, synes önskvärd till förhindrande
av namnändringar, som stör namnstabiliteten och ej motiveras
av ett behov hos den som önskar byta namn. Jag vill därför föreslå, att
rätten för inomäktenskapligt barn att förvärva moderns namn såsom ogift
göres beroende av tillstånd av namnmyndigheten och att för sådant tillstånd
fordras att särskilda skäl föreligger.

Såsom särskilt skäl för namnbyte bör i främsta rummet få åberopas, att
faderns namn ej är tillräckligt särskiljande och att namnbytesrätt enligt de
allmänna reglerna (8 § i departementsförslaget) därför föreligger. Anledning
att skydda moderns släktnamn mot förvärv från barnets sida synes
som regel icke finnas. Hinder bör alltså icke föreligga, att barnet på detta
sätt förvärvar ett namn som tillkommer en adlig ätt. Om namnbyte begäres,
ehuru faderns namn är tillräckligt särskiljande, torde såsom skäl vanligtvis
åberopas, att föräldrarnas äktenskap är upplöst och att modern har
vårdnaden om barnet. Finner domstol i sådant fall, att namnbytet är förenligt
med barnets bästa, torde namnmyndigheten icke böra vara sträng i
sin prövning.

Det må här anmärkas, att enligt den danska lagen barn i äktenskap äger
utan prövning genom anmälan antaga moderns flicknamn. Det norska lagförslaget
torde komma att innehålla en regel, att namnmyndigheten skall
pröva dessa fall samt att ansökan skall bifallas, såframt ej särskilda skäl
är däremot. Grannländernas regler skall ses mot bakgrund av att i Danmark
och Norge redan enligt gällande bestämmelser envar har generell rätt
till namnbyte oavsett vilket släktnamn eller vilken typ av släktnamn lian
bär.

I redaktionellt avseende har förevarande paragraf i departementsförslaget
utformats så, att i första stycket behandlas förvärv vid födelsen, i and -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

ra stycket förvärv genom legitimation och i tredje stycket förvärv av det
namn, som tillkom modern såsom ogift.

2 §•

Denna paragraf, som motsvarar 3 § första och andra styckena i kommittéförslaget,
innehåller bestämmelser om utomäktenskapligt barns förvärv
av moders eller faders släktnamn.

Gällande rätt. Enligt 5 kap. 2 § föräldrabalken erhåller barn utom äktenskap
moderns aktuella släktnamn. Är modern gift eller frånskild hustru
erhåller barnet dock det släktnamn, som tillkom henne såsom ogift, vilket
namn alltså i praktiken tillkommer alla utomäktenskapliga barn utom barn
till änka. Är barnet trolovningsbarn, äger det förvärva faderns släktnamn.
I andra fall kan barnet med faderns medgivande förvärva hans namn.

Kommittén. Kommittén har såsom huvudregel föreslagit, att barn utom
äktenskap vid födelsen förvärvar moderns släktnamn såsom ogift. Vidare
föreslår kommittén, att barn utom äktenskap skall äga efter anmälan hos
pastor antaga faderns släktnamn i följande fall, nämligen om det är trolovningsbarn,
om fadern till dess förmån avgivit förklaring, att det efter
honom skall äga samma rätt till arv som barn i äktenskap, samt om fadern
särskilt medgivit, att barnet må bära hans släktnamn.

Vid utformningen av huvudregeln diskuterar kommittén alternativet, att
alltid låta barnet förvärva moderns aktuella släktnamn. En sådan regel
framfördes såsom önskemål vid de nordiska överläggningarna och blev
också de övriga nordiska kommittéernas förslag.

Kommittén påvisar först hur de förslag till ändring i gällande bestämmelser
som framkommit samtliga gått i riktning mot en huvudregel, att
alla barn skall förvärva det namn som tillkom modern såsom ogift. Då det
gäller barn till gift kvinna eller frånskild hustru har en huvudregel, att barnet
skall förvärva moderns aktuella namn, av kommittén antagits bli bedömd
som en kränkning mot mannen.

Det starkaste skälet för att barnet skulle äga rätt till moderns aktuella
namn synes enligt kommittén vara barnets intresse av namngemenskap
med moder och halvsyskon. Den nuvarande regeln för änkas barn tillkom
också efter en avvägning mellan detta barnets intresse och den avlidne mannens
släktingars intresse av att obehöriga ej förvärvade namnet. Därtill
kom den praktiska synpunkten, att änka enligt gällande rätt ej kan återtaga
det släktnamn som tillkom henne som ogift. Kommittén understryker
barnets intresse av namngemenskap med modern men påpekar, att sådan
enligt förslaget kan uppnås i större utsträckning än nu, även om man låter
barnet automatiskt förvärva moderns flicknamn. Eftersom såväl frånskild
hustru som änka enligt förslaget skall äga återta sitt släktnamn såsom
ogift, saknas anledning till en särregel beträffande änkas barn. Kommittén
uttalar dock att sådant namnbyte för modern i många fall kan medföra allvarliga
olägenheter. Detta är emellertid praktiska synpunkter. Till detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

kommer, menar kommittén, att barnet under alla omständigheter måste ha
en rätt till familjesamhörighet med moderns släkt. Om man utformar huvudregeln
så, att barnet automatiskt förvärvar moderns aktuella namn måste
denna regel därför kompletteras med ett tillägg, enligt vilket barnet berättigas
att antaga moderns namn såsom ogift.

Vid övervägande av samtliga synpunkter på frågan finner kommittén,
att hänsynen till den man med vilken modern är eller har varit gift bör
vara av avgörande betydelse. Kommittén kan därför icke förorda en huvudregel,
enligt vilken barnet förvärvar moderns aktuella namn. Eftersom
det är av vikt, att man har en enda enhetlig huvudregel, återstår endast att
låta alla barn utom äktenskap vid födelsen förvärva moderns släktnamn såsom
ogift.

Med detta ståndpunktstagande har kommittén emellertid ej förbigått frågan
om namngemenskap mellan moder och barn. Är hon gift, ligger det enligt
förslaget i styvfaderns hand att avgöra om barnet skall få förvärva hans
och moderns gemensamma släktnamn. Är hon frånskild eller änka kan hon,
såsom redan sagts, genom att återtaga sitt flicknamn åstadkomma namngemenskap
med barnet. Därtill har emellertid kommittén öppnat en särskild
möjlighet för barn till änka och frånskild hustru, vilket avlats efter
äktenskapets upplösning, att efter ansökan erhålla moderns aktuella släktnamn
(8 § andra stycket i kommittéförslaget). Tanken bakom denna bestämmelse
har varit, att mannens intresse av att barnet ej förvärvar hans
namn försvagas i dessa fall. Ju längre tid som förflyter efter upplösningen,
desto mindre sannolikt är det att han utåt skall framstå som barnets
fader. För namnbyte i dessa fall erfordras dock, att särskilda skäl förebringas.

Frågan om barnets rätt till sin faders släktnamn har av kommittén först
upptagits till en mera principiell diskussion. Emellertid har kommittén därvid
funnit, att de nu gällande presumtionsreglerna vid bestämmande av faderskap
innefattar avsevärda osäkerhetsmoment. Försök har gjorts att undanröja
dessa i samband med förslag om arvsrätt efter fadern för utomäktenskapligt
barn, men gällande regler i fråga om faderskapsbestämning och
arv står kvar på den tidigare ståndpunkten. Med hänsyn härtill har kommittén
ansett sig ej kunna föreslå en så vittgående reform, att barnet ges
ovillkorlig rätt till faderns släktnamn. Dock fastslår kommittén, att den i
princip ej anser någon skillnad böra föreligga mellan utomäktenskapligt och
inomäktenskapligt barns rätt i detta hänseende.

Kommittén har sålunda på denna punkt stannat vid de lösningar som innefattas
i gällande rätt. Beträffande barn, till vars förmån fadern avgivit
arvsrättsförklaring, anser kommittén några betänkligheter ej böra föreligga
att låta det få samma rätt till faderns namn som trolovningsbarn. I dessa
fall har nämligen fadern ej blott tagit konsekvensen av att han enligt
presumtionsreglerna kan vara fader till barnet utan manifesterat, att han
också själv anser sig vara det.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Remissyttrandena. Kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts andra inspektionsområde
finner bestämmelsen, att utomäktenskapligt barn förvärvar
moderns namn såsom ogift, vara välbetänkt och anser, att den bör gälla
vare sig modern är gift, frånskild eller änka. För denna ståndpunkt uttalar
sig också kyrkobokföringsinspektörerna i Skara stifts första och i Göteborgs
stifts norra inspektionsområden. Även domkapitlet i Härnösand finner, att
en enhetlig huvudregel för alla barn utom äktenskap får anses som något
både värdefullt och riktigt.

Familjerättskommittén anser, att barnets intresse för mycket satts åt sidan
genom den föreslagna regeln. Kommittén förordar därför, att den nuvarande
ordningen bibehålies i fråga om änkas barn. Kommittén ifrågasätter
även, om man icke bör ta ett steg i motsatt riktning mot förslaget och låta
även frånskild hustrus barn utom äktenskap, som avlats efter äktenskapets
upplösning, få moderns aktuella namn. Kommittén utgår ifrån att mannen
endast i sällsynta fall kan ha ett mera beaktansvärt intresse av att hans
namn ej sålunda förs vidare. Slutligen pekar kommittén dels på de danska
och norska bestämmelserna, dels på det förhållandet, att änka och frånskild
hustru i regel kan ge barnet sitt aktuella namn genom att adoptera det. Det
anmärkes i familjerättskommitténs yttrande avslutningsvis, att inom densamma
uttalats sympatier för att följa de övriga nordiska förslagen även såvitt
gäller fall då modern är gift.

För en regel, att barnet alltid skall förvärva moderns aktuella namn, har
hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat sig. Hovrätten anser, att man bör
skapa en möjlighet för barnet att uppträda under det namn, som är lämpligast
med hänsyn till barnets miljö. Är modern gift, blir makarnas och deras
gemensamma barns namn alltså lämpligast för hennes utomäktenskapliga
barn. Därest äktenskapet är upplöst, ter det sig naturligast att tillerkänna
barnet rätt till moderns och halvsyskonens släktnamn. Hovrätten påpekar
också att, om makar gemensamt efter ansökan erhållit släktnamn och äktenskapet
sedan upplöses, hustruns därefter födda barn utom äktenskap likväl
enligt namnrättskommitténs förslag förvärvar moderns namn som ogift.
Hovrätten finner detta ej vara lämpligt. För den av hovrätten föreslagna
ändringen uttalar sig också Sveriges husmodersföreningars riksförbund och
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts första inspektionsområde uttalar,
att det torde vara önskvärt att barn utom äktenskap i så stor utsträckning
som möjligt får förvärva faderns släktnamn. Svea hovrätt finner, att
det på de av kommittén angivna skälen för närvarande icke bör införas en
mera vidsträckt rätt för barn utom äktenskap att efter anmälan antaga faderns
släktnamn, men förutsätter, att frågan i den mån man framdeles kan
undanröja de väsentliga osäkerhetsmoment vid faderskapsbestämning, som
är förknippade med gällande presumtionsregler, upptages till ny prövning
och bringas till en positiv lösning i överensstämmelse med vad redan gäller i
dansk och norsk rätt. Även hovrätten över Skåne och Blekinge betraktar
kommitténs ståndpunkt som ett provisorium. Famil jerättskommittén påpe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

kar, att när utomäktenskapligt barn i arvsrättsligt hänseende likställes med
inomäktenskapligt det förra torde ha samma rätt till faderns släktnamn som
det senare.

Förslaget att barn utom äktenskap, till vars förmån fadern avgivit arvsrättsförklaring,
skall äga antaga hans släktnamn kritiseras av statistiska
centralbyrån, som befarar, att bestämmelsen kan vålla, att fadern hellre avstår
från att tillförsäkra barnet arvsrätt än möjliggör en namngemenskap,
som mera allmänt uppenbarar hans förhållande till barnet. I samma riktning
uttalar sig Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, kyrkobokföringsinspektörerna i Växjö stifts första inspektionsområde
och i Stockholms stift samt Fredrika-Bremer-förbundet,
varvid de båda sistnämnda remissinstanserna särskilt framhåller, att arvsrättsförklaring
merendels avges, där fadern är gift, ett förhållande som är
ägnat att stärka angivna farhågor. Avvisande till förslaget ställer sig även
familjerättskommittén, vilken påpekar den eventuella parallelliteten mellan
arvsrätt och namnrätt och hävdar, att någon ändrad rättsverkan av arvsrättsförklaring
icke lämpligen bör införas i avbidan på den större reformen.

Ett förslag till kompromiss mellan de båda ståndpunkterna framlägges av
Sveriges advokatsamfund, som på grundval av farhågor, att den föreslagna
regeln i vissa fall kan vara till nackdel för barnet, förordar att arvsrättsförklaring
skall kunna avges med förbehåll, att barnet icke får antaga faderns
släktnamn.

Departementschefen. Såsom en självfallen grundprincip bör gälla, att varje
barn vid födelsen automatiskt skall förvärva ett släktnamn. Det ligger då
i sakens natur, att ett barn utom äktenskap vid födelsen förvärvar namn efter
modern. Enligt gällande rätt leder principen för sådant barn dock till
olika resultat, beroende på moderns civilstånd. År hon ogift eller änka, får
barnet hennes aktuella namn, men är hon gift eller frånskild, förvärvar barnet
hennes flicknamn. Kommittén har ansett, att man bör söka en enhetlig
lösning, och denna åsikt delas av flertalet remissinstanser. Meningarna
bryter sig dock i frågan, huruvida moderns aktuella namn eller hennes flicknamn
skall ha företräde. Kommittén har ansett, att hänsynen till den man
med vilken modern är eller har varit gift bör vara av avgörande betydelse,
och har väsentligen på den grunden givit förord åt flicknamnet. Några
remissinstanser understryker emellertid barnets intresse av namngemenskap
med modern och halvsyskon och uttalar sig för det aktuella namnet.

Jag anser för egen del, att vid ställningstagande till denna fråga hänsynen
till barnets intressen bör väga över det intresse som den man, med vilken
modern är eller har varit gift, eventuellt kan ha att barnet ej skall förvärva
hans namn. Tydligt är, att det för ett utomäktenskapligt barn i allmänhet
måste vara naturligast och bäst att bära samma namn som modern.
Visserligen kan i förekommande fall, såsom kommittén tänkt sig, nainngemenskap
ernås genom att barnet efter ansökan erhåller moderns aktuella
namn eller genom att modern återtar sitt flicknamn. Det synes dock rikti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

gast, att principen om namngemenskap mellan modern och barnet kommer
till uttryck genom en omedelbart verkande lagregel. Jag vill därför föreslå
den regeln, att barn utom äktenskap vid födelsen förvärvar moderns släktnamn.
Det må framhållas, att härigenom vinnes överensstämmelse med det
danska, numera antagna förslaget och det norska förslaget.

Med hänsyn till de fall, då det för barnet finns intresse att markera samhörighet
med moderns släkt, bör öppnas möjlighet för barnet att på ett enkelt
sätt förvärva moderns flicknamn. Det bör därför föreskrivas, att barnet
genom anmälan hos pastor må antaga det släktnamn som tillkom modern
såsom ogift.

Såsom kommittén föreslagit bör utomäktenskapligt barn med faderns
medgivande kunna antaga hans släktnamn genom anmälan hos pastor. Förslaget,
att trolovningsbarn skall äga sådan rätt utan faderns medgivande,
ger ej heller anledning till erinran. Däremot kan jag instämma i den kritik
som riktats mot att barn, till vars förmån fadern avgivit arvsrättsförklaring,
skulle kunna på detta sätt antaga hans namn. Eftersom en fader har
möjlighet att jämte arvsrättsförklaring lämna särskilt medgivande, att barnet
må antaga hans namn, kan han utan den föreslagna specialregeln tillgodose
barnets intresse (jfr 40 § i departementsförslaget).

3 §•

I denna paragraf, som motsvarar 5 § i kommittéförslaget, behandlas adoptivbarns
förvärv av adoptants släktnamn.

Gällande rätt. Enligt 5 kap. 3 § föräldrabalken erhåller adoptivbarn adoptantens
släktnamn, såvida ej rätten tillåter, att barnet behåller sitt tidigare
namn eller bär detta i förening med adoptantens.

Kommittén. Kommittén har från gällande bestämmelser upptagit huvudregeln,
att den som antages till adopthbarn därigenom förvärvar adoptantens
släktnamn. Eftersom äkta makar enligt kommittéförslaget kan komma
att ha olika släktnamn, har kommittén måst komplettera huvudregeln med
särskilda bestämmelser för det fall, att barnet adopteras av makar. I sådan
händelse skall huvudregeln i kongruens med vad som gäller för barn i äktenskap
vara, att barnet förvärvar adoptivfaderns släktnamn.

I konsekvens med vad kommittén har föreslagit beträffande såväl inomäktenskapligt
som utomäktenskapligt barns rätt till moderns släktnamn
såsom ogift, har kommittén upptagit bestämmelser om adoptivbarns förvärv
av adoptivmoderns flicknamn. På därom gjord framställning skall
rätten i adoptionsärendet förklara, att barnet genom adoptionen förvärvar
sistnämnda namn. Har adoptivbarn icke vid adoptionen förvärvat adoptivmoderns
släktnamn såsom ogift, må det efter anmälan antaga detta. Dessa
regler får betydelse ej blott då barnet adopteras av makar utan även då
adoptanten är änka eller frånskild hustru, som behållit sin tidigare makes
släktnamn.

Huvudreglerna har i kommittéförslaget kompletterats med bestämmelsen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963 55

att rätten må tillåta att barnet behåller det släktnamn som tillkom det före
adoptionen.

Slutligen har kommittén föreslagit det avsteget från den allmänna namnplikten,
att adoptivbarn må i förening bära adoptants släktnamn och släktnamn
som tillkom barnet före adoptionen. Detta innebär, att endast det
ena namnet är att betrakta såsom släktnamn, medan det andra namnet såsom
tilläggsnamn skall kunna utmärka barnets samhörighet med den släkt,
vars namn det ej har som släktnamn.

Remissyttrandena. I den mån förslaget upptagit regler från gällande rätt
har det i allmänhet lämnats utan erinran. Endast hovrätten över Skåne och
Blekinge anser, att de nya adoptionsbestämmelserna bör ha till konsekvens,
att adoptivbarnet ej bör kunna bibehålla sitt tidigare namn på grund av
beslut i adoptionsärendet; allenast möjligheten att efter ansökan få behålla
namnet bör stå öppen.

Kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts andra inspektionsområde tillstyrker
förslaget i dess helhet, och Sveriges husmodersföreningars riksförbund
finner intet vara att erinra.

Ett allmänt uttalande i motsatt riktning göres av kyrkobokföringsinspektören
i Lunds stifts norra inspektionsområde, som finner nu ifrågavarande
regler ge ytterligare belägg för uppfattningen, att lagförslaget öppnar alltför
många möjligheter till val av släktnamn och därigenom undergräver namnstabiliteten.

Såsom en konsekvens av ett avstyrkande av kommittéförslagets 2 § tredje
stycket har flera remissinstanser avstyrkt förslaget, att adoptivbarn genom
adoptionen eller efter anmälan skall kunna förvärva adoptivmoderns namn.
Sådant avstyrkande föreligger från Svea hovrätt, kyrkobokföringsinspektörerna
i Linköpings stifts östra, i Växjö stifts första samt i Göteborgs stifts
norra och mellersta inspektionsområden, domkapitlen i Linköping och Luleå
samt familjerättskommittén. Sistnämnda remissinstans anför, att den finner
särskilt svagt grundat förslaget att låta adoptivbarn antaga adoptivmoderns
släktnamn som ogift, när detta icke är hennes aktuella namn. En sådan
åtgärd anser kommittén kunna verka störande på förhållandet till adoptivmoderns
släkt.

Bestämmelsen om domstols förklaring i adoptionsärendet, att adoptivbarnet
förvärvar adoptivmoderns släktnamn som ogift, har från teknisk synpunkt
utsatts för kritik. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att
skäl torde saknas att över huvud taget låta rätten i adoptionsärendet ta befattning
med namnfrågan. Någon olägenhet kan, anser hovrätten, knappast
uppkomma därav, att adoptivbarnet i ärendet först förvärvar adoptivfaderns
namn och därefter förvärvar adoptivmoderns efter anmälan. Även statistiska
centralbyrån, kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts östra inspektionsområde
och familjerättskommittén ställer sig avvisande till sådan
förklaring. Sistnämnda remissinstans anser dessutom att, om ett sådant förvärvssätt
skall komma i fråga, framställningen skall ingå i adoptionsansök -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

ningen och jämväl omfattas av de samtycken till ansökningen som erfordras.

Statistiska centralbyrån påpekar, att den i 5 § andra stycket upptagna bestämmelsen
om rätt för adoptivbarnet att antaga adoptivmoderns namn bör
kompletteras med en regel, att adoptivbarn, som fått behålla sitt tidigare
namn, efter anmälan äger antaga adoptivfaderns släktnamn. I anslutning
härtill påvisar centralbyrån att förhållandet mellan 5 § och 2 § tredje stycket
i kommittéförslaget kan medföra tolkningssvårigheter. Svea hovrätt utgår
från att 5 § andra stycket ej ämnats vara tillämpligt för det fall, att
adoptivbarnet tillåtits behålla sitt tidigare släktnamn, och anser att, om
sådan tillämpning åsyftats, anledning ej synes ha förelegat att vägra adoptivbarnet
att på samma enkla sätt antaga adoptivfaderns släktnamn.

Särskild uppmärksamhet har ägnats den i 5 § tredje stycket föreslagna
bestämmelsen om rätt för adoptivbarn att bära tilläggsnamn. Statistiska centralbyrån
har ej någon invändning att göra mot regeln som sådan. Emellertid
fortsätter centralbyrån:

Uttryckssättet är i betänkandet definierat så, att stadgandet härom icke
torde medföra någon rätt att få dubbelnamnet antecknat i kyrkobok; mot att
sådan anteckning tillätes talar dessutom risken att dubbelnamnet blir uppfattat
såsom släktnamn. Då detta i sin tur bör medföra, att dubbelnamnet ej
heller användes i andra handlingar som av myndighet utfärdas till bevis om
personrättsliga förhållanden, t. ex. pass, lärer rätten att bära dubbelnamnet
bli av begränsat praktiskt värde. Med hänsyn till att motsvarande uttryckssätt
i gällande lagar icke utesluter anteckningsrätt föreligger måhända under
en övergångstid risk för att den ändrade betydelsen förbises. Stadgandets
behövlighet kan ifrågasättas, i synnerhet som man enligt betänkandet
har att räkna med åtskilliga andra fall, i vilka en möjlighet att bära annat
namn än det lagliga måste förutsättas vid lagstiftningen men ej kan stadgas.

Svea hovrätt ifrågasätter, om icke föreskrift bör lämnas, att vid »dubbelnamn»
det egentliga släktnamnet skall bäras sist. Kyrkobokföringsinspektören
i Skara stifts andra inspektionsområde menar, att namnen bör komma
»i rätt ordning efter tidsföljd», varmed torde avses att, oavsett vilket
namn som är släktnamn, adoptantens släktnamn skall ställas sist.

Slutligen har Föreningen Sveriges häradshövdingar upptagit vissa redigeringsfrågor.
Sålunda påpekas att uttrycket »släktnamn såsom ogift» synes få
en för vidsträckt innebörd. Vidare framhålles, att första och andra punkterna
i första stycket ej utesluter varandra, eftersom ensamstående adoptivmoders
namn enligt första punkten kan vara hennes släktnamn såsom ogift.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör bestämmelserna om
adoptivbarns släktnamn utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de
nu gällande reglerna. Därvid måste hänsyn tagas till att äkta makar enligt
förslaget kan komma att ha olika släktnamn. I sådant fall bör adoptivbarnet
genom adoptionen förvärva adoptivfaderns släktnamn.

I samband med genomförandet av den nya ärvdabalken har adoptionsinstitutet
gestaltats på sådant sätt, att den rättsliga förbindelsen mellan adop -

Kangl. Maj:ts proposition nr 37 är 1963

tivbarnet och dess släkt principiellt avskäres. Vid sådant förhållande kan det
ifrågasättas, om det finns behov av en bestämmelse, att adoptivbarnet skall
kunna få behålla sitt tidigare släktnamn. Understundom sker emellertid
adoption utan brytande av barnets samhörighet med dess naturliga föräldrar.
Så kan vara fallet, om barnet omhändertages av annan av den anledningen,
att dess föräldrar förolyckats, eller då vuxen person adopteras. Möjligheten
att behålla det tidigare namnet bör dock liksom hittills vara beroende av rättens
tillstånd. Har adoptivbarn tillåtits behålla sitt tidigare släktnamn, bör
det dock, som Svea hovrätt och statistiska centralbyrån framhållit, ha möjlighet
att senare förvärva adoptantens släktnamn. I betraktande av att förvärv
av adoptantens namn enligt paragrafens huvudregel är det normala,
torde sådant senare namnförvärv kunna få ske genom anmälan och, oavsett
barnets ålder, utan prövning av domstol. Liksom enligt primärregeln skall,
om barnet adopterats av makar, förvärv av denna typ endast avse adoptivfaderns
släktnamn.

Kommitténs förslag, att adoptivbarn som adopteras av makar skall äga
rätt att förvärva adoptivmoderns flicknamn, grundar sig på uppfattningen,
att adoptivbarn inom sin nya familj så mycket som möjligt bör äga samma
ställning som ett barn i äktenskap har inom sin familj. De remissinstanser
som har haft erinringar mot bestämmelsen har också i allmänhet tagit till
utgångspunkt, att de framfört samma erinringar mot förslaget om inomäktenskapligt
barns namnrätt. I konsekvens med mitt ställningstagande till
detta förslag vill jag förorda, att adoptivbarn skall, om särskilda skäl föreligger,
äga efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla det släktnamn, som
tillkom adoptivmodern såsom ogift. Har barnet ej fyllt aderton år, bör ansökningen
få bifallas endast under förutsättning att rätten funnit namnbytet
vara förenligt med barnets bästa. Domstolen och namnmyndigheten torde
vid sin bedömning i dessa fall ha att beakta motsvarande frågor som då
det gäller inomäktenskapligt barns förvärv av moderns flicknamn.

I fråga om adoptivbarn föreskriver den danska lagen att förvärv av adoptivmoderns
flicknamn må ske genom adoptionsbeslutet; några särskilda skäl
synes ej behöva åberopas. Det norska förslaget torde i denna fråga komma
att behandla adoptivbarn på motsvarande sätt som barn i äktenskap.

Adoptivbarns intresse av att få bära tilläggsnamn har i huvudsak samma
grund som dess intresse i förekommande fall att behålla sitt tidigare namn.
Det synes befogat att i lagen upptages bestämmelse om tilläggsnamn. Sådant
namn bör få bäras, vare sig barnet förvärvat adoptantens namn eller icke.
Har barnet förvärvat adoptantens namn, bör det få såsom tilläggsnamn bära
sitt namn före adoptionen. Om barnet å andra sidan behållit sitt tidigare
namn, skall tilläggsnamnet vara det namn som barnet enligt huvudregeln
kunnat förvärva vid adoptionen. Tilläggsnamnet bör bäras framför släktnamnet.

Statistiska centralbyrån har utgått från, att tilläggsnamnet ej skall inflyta
i officiella handlingar. Jag kan icke se, att något hinder härför bör föreligga,
om man såsom nu sagts ger tilläggsnamnet en bestämd plats i namn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

kombinationen. På denna punkt torde reglerna om adoptivbarn och hustru
böra samordnas. Såsom framhålles i det följande har hustru ofta ett starkt
intresse av att få tilläggsnamnet upptaget i officiella handlingar. Även för
adoptivbarnet kan sådant intresse föreligga. Jag föreslår därför, att tilläggsnamnet
efter anmälan hos pastor må antecknas i kyrkoboken.

4 §•

I denna paragraf, som i kommittéförslaget motsvaras av 3 § tredje stycket
och 8 § första stycket, behandlas barns förvärv av styvfaders släktnamn.

Gällande rätt. För utomäktenskapligt barn gäller enligt 5 kap. 2 § föräldraballcen,
att barnet med samtycke av styvfader må antaga dennes
släktnamn. Någon motsvarande regel för barn i äktenskap finns icke. Enligt
en hos namnmyndigheten utbildad praxis kan dock barn i äktenskap,
vars moder ingår nytt äktenskap, förvärva hennes nye makes släktnamn.
För bifall gäller i huvudsak, att styvfadern och modern lämnar sitt samtycke
samt att, om barnet är myndigt, det i allmänhet kallats vid det sökta
namnet. Är barnet omyndigt, inhämtas yttrande av dess fader.

Kommittén. I kommittéförslaget har från gällande bestämmelser upptagits
regeln, att utomäktenskapligt barn med samtycke av styvfader äger efter
anmälan antaga hans släktnamn (förslagets 3 § tredje stycket). Beträffande
barn i äktenskap har kommittén föreslagit en regel om förvärvav
styvfaders namn efter ansökan hos namnmyndigheten, som i huvudsak
överensstämmer med nuvarande praxis (förslagets 8 § första stycket). Såsom
villkor för sådant förvärv föreslås förutom styvfaderns samtycke, att
barnets samhörighet med denne är starkare än med fadern och att namnbytet
i övrigt finnes vara till barnets bästa. Kravet på styvfaderns samtycke
(nnebär i båda fallen, att de föreslagna reglerna ej kan tillämpas, sedan
styvfadern avlidit.

Det framhålles, att man genom bestämmelsen om utomäktenskapligt
barns rätt att antaga styvfaders namn i viss mån kunnat tillgodose den i de
nordiska grannländerna rådande uppfattningen, att barnet bör förvärva moderns
aktuella släktnamn.

I frågan om inomäktenskapligt barns förvärv av styvfaders släktnamn
redogör kommittén först för ett par tidigare förslag, att sådant barn skall
få samma möjlighet som utomäktenskapligt att efter anmälan hos pastor
antaga namnet. I anledning av motioner till 1944 års riksdag i denna riktning
verkställdes genom första lagutskottets försorg viss utredning om dittillsvarande
praxis. Utskottet fann, att det å ena sidan kunde finnas starka
skäl för barnet att få förvärva styvfaderns namn men att barnet å andra sidan
också kunde ha stort intresse av att behålla faderns. Det viktigaste vore
enligt utskottet, att barnets rätt ej träddes för nära, och utskottet ansåg
därför att frågan ej borde få avgöras av föräldrarna utan liksom dittills
borde handläggas av myndighet. I samband med införandet av föräldrabal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

ken år 1949 uppkom vid remissbehandlingen och riksdagsbehandlingen ånyo
förslag om rätt för inomäktenskapligt barn att formlöst antaga styvfaders
namn. Departementschefen hänvisade emellertid i propositionen till 1944
års utskottsutlåtande, och första laguskottet avstyrkte med samma hänvisning
motioner i saken. Namnrättskommittén har funnit vad sålunda tidigare
anförts i frågan alltjämt äga giltighet. Framför allt måste man, säger
kommittén, ifrågasätta om barnets bästa under alla omständigheter uppnås
genom dess namngemenskap med styvfader och genom honom med moder
och halvsyskon. Man bör därför bibehålla en möjlighet att beakta faderns
synpunkter. Med hänsyn härtill anser kommittén, att frågan även i framtiden
bör göras till föremål för prövning av namnmyndigheten.

Remissyttrandena. Såsom en följd av att namnrättskommittén behandlat
styvbarn i olika delar av lagförslaget med hänsyn till om dess börd är inomäktenskaplig
eller utomäkenskaplig har remissyttrandena över lag kommit
att beröra problem, som bara har avseende å den ena eller den andra av de
båda reglerna. Ett undantag härifrån utgör statistiska centralbyrån. Till en
början hävdar centralbyrån, att de två sammanhörande frågorna om inomäktenskapligt
barns möjlighet att anta moderns namn och att erhålla styvfaders
namn bör lösas —- såsom hittills — efter enhetliga linjer. En redan
hävdvunnen avvägning mellan det allmännas intresse av namnstabilitet och
barnets intresse av att förvärva styvfaders namn har utfallit till barnets
förmån. När namnmyndigheten nu rekommenderats att pröva dessa ärenden
framför allt med hänsyn till barnets bästa, innebär detta i allt väsentligt
att myndigheten insatts som en vid vårdnadsmaktens utövning i övrigt
okänd överinstans över vårdnadshavaren. Fädernenamnets betydelse för
barnet kan, anser centralbyrån, värderas på olika sätt men knappast så
högt, att det med mindre fog skulle kunna överlämnas åt modern såsom ensam
vårdnadshavare att låta barnet antaga styvfaderns namn än att bestämma
i t. ex. uppfostringsfrågor av livsavgörande betydelse för barnet. Såvitt
angår underåriga barn anser sig centralbyrån därför böra avstyrka den av
kommittén föreslagna bestämmelsen samt yrka, att barn i och utom äktenskap
likställes i fråga om rätt att anta styvfaders släktnamn. Enligt centralbyråns
mening måste frågan om myndigt styvbarns rätt att anta styvfaders
namn bedömas efter delvis andra synpunkter. Styvbarnets intresse
av att få styvfaderns namn bör dock i stort sett ha samma bakgrund, vare
sig barnet är fött i eller utom äktenskap. Vid denna bedömning synes det
ej möjligt att helt lösgöra sig från hänsyn till hur frågan om barns rätt att
anta moderns namn slutligen regleras. Det stora antal fria namnbyten som
eventuellt härigenom skulle möjliggöras kan emellertid tänkas böra föranleda
en ändrad avvägning gentemot det allmännas intresse av namnstabilitet
på det sättet, att det vuxna barnets rätt i alla tre fallen göres beroende av
myndighets prövning.

Kommittéförslagets bestämmelse angående barn i äktenskap tillstyrkes av
kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts andra inspektionsområde och

Kungl. Maj ds proposition nr 37 år 1963

domkapitlet i Härnösand. Även domkapitlet i Göteborg anser den i förslaget
öppnade möjligheten ägnad att undanröja svårigheter, som är förbundna
med styvbarnets ställning, och att underlätta dess anpassning till familjen.
Domkapitlet vill dock förutsätta, att namnbyte för barn i äktenskap icke
utan starka skäl må ske mot faderns bestridande. Till sistnämnda synpunkt
ansluter sig kgrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde.
Även domkapitlet i Luleå påpekar, att faderns intressen måste beaktas,
och föreslår ett tillägg av innebörd, att fadern skall höras, därest så
ske kan. Familjerättskommittén förutsätter också att hänsyn tages till faderns
ståndpunkt. Till uppfattningen, att fadern där så är möjligt skall höras
i ärendet, ansluter sig vidare Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, som framhåller, att man eventuellt
bör fordra hans samtycke, samt Yrkeskvinnors samarbetsförbund, som
dock anser, att namnförvärvet bör få komma till stånd om ej fadern har bärande
skäl att motsätta sig namnbyte. Motsatt uppfattning redovisas av kgrkobokföringsinspektören
i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområde, som
uttalar, ätt ansökan skall kunna bifallas endast om synnerliga skäl föreligger
därför.

Problem av liknande art upptages av kgrkobokföringsinspektören i Skara
stifts första inspektionsområde, såvitt avser trolovningsbarn. Han anser att,
om sådant barn bär sin faders släktnamn, ändring till styvfaderns namn ej
bör få äga rum med mindre fadern givit sitt samtycke. Nära denna ståndpunkt
står kgrkobokföringsinspektören i Göteborgs mellersta inspektionsområde,
som framhåller, att förutsättningen för utomäktenskapligt barns
förvärv av styvfaders namn bör vara, att barnet bär moderns namn som
ogift. Familjerättskommittén anser å andra sidan, att regeln för dessa barn
ej bör vara tillämplig, när modern i äktenskapet behållit sitt tidigare namn.

Kgrkobokföringsinspektören i Stockholms stift finner det naturligt, att
barnavårdsnämnd bereds tillfälle att yttra sig och att stadgande härom intages
i lagtexten.

Beträffande den föreslagna prövningen inom namnmyndigheten gör statistiska
centralbgrån en jämförelse mellan förslaget och rådande praxis.
Förslaget synes utgå från en ändring från faders till styvfaders namn men
i motsats till praxis nödvändiggör det prövning på alldeles samma grunder,
där barnet bär moderns namn. Nu anses det i dylikt fall ej erforderligt att
ens inhämta faderns yttrande. Skulle det anses, att namnmyndigheten borde
vaka över barnets intresse av att få behålla moderns flicknamn, synes likväl
icke samhörigheten med fadern ha någon beaktansvärd betydelse för denna
frågas avgörande. Därtill kan förmodas, att konsekvensen skulle ha ansetts
kräva samma bevakning i fråga om barn utom äktenskap. Själva handläggningen
blir, anför centralbyrån, svårare än för närvarande. Nu tolkas
faderns samtycke som ett omdöme om vad som är till barnets bästa. Samtycket
kan däremot knappast godtagas som utredning om barnets svagare samhörighet
med fadern; tvärtom kan man säkert förutse, att en hel mängd fä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

der kommer att vägra sitt samtycke, om däri skulle inläggas ett dylikt erkännande.
Slutligen ifrågasätter centralbyrån, om icke barnet även efter styvfaderns
död bör kunna förvärva hans släktnamn.

Kijrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområde
antar, att tillämpningen av bestämmelsen kan bereda vissa svårigheter i
fall, då barnet först antagit styvfaders namn och modern därefter ingår ett
andra äktenskap. Han ställer frågan, om förevarande regel gäller jämväl i
barnets förhållande till den nya styvfadern. Även statistiska centralbyrån
anser, att här föreligger en tillämpningssvårighet, och hemställer om förtydligande.

Kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts första inspektionsområde anknyter
till 2 § tredje stycket i förslaget och konstaterar, att en konsekvens
av detta lagrum borde ha varit, att i föreliggande sammanhang föreslagits
rätt för barn i äktenskap att efter ansökan erhålla styvmoders släktnamn.

Svea hovrätt påpekar, att förslaget, ehuru det i andra delar jämställer
adoptivbarn med barn i äktenskap, ej i föreliggande sammanhang behandlar
det fall, att adoptivmoder gifter om sig utan att hennes make adopterar hennes
adoptivbarn. Hovrätten finner värt att diskutera, huruvida det icke skulle
överensstämma med förslagets principer i övrigt att en mot 8 § första stycket
i förslaget svarande regel infördes beträffande adoptivbarn.

Departementschefen. Den av kommittén framförda meningen, att inomäktenskapligt
barns förvärv av styvfaders namn bör få ske först efter myndighets
prövning, synes mig riktig såvitt gäller underårigt barn. Även för sådant
barn utom äktenskap kan emellertid en myndighetsprövning vara befogad.
Den prövning som kommer i fråga för båda grupperna är dock av
rent familjerättslig natur och bör därför, såsom jag redan i den allmänna
motiveringen anfört, ske av domstol. Då barnet är under aderton år, bör
sålunda såsom förutsättning för namnbytet gälla, att domstol funnit namnbytet
vara förenligt med barnets bästa. Härutöver torde ej påkallas någon
prövning av namnmyndigheten i något fall, utan det bör vara tillfyllest
med anmälan hos pastor. Samtycke av styvfadern bör alltid föreligga.

Statistiska centralbyrån har föreslagit, att styvbarn skall äga förvärva
styvfaders namn även efter dennes död. Säkerligen kan det i vissa fall vara
anledning att låta ett styvbarn förvärva styvfaderns namn även sedan denne
avlidit. Då styvfaderns samtycke ej kan inhämtas, bör det emellertid få ankomma
på namnmyndigheten att pröva, huruvida barnets intresse av att förvärva
namnet eller styvfaderns släktingars eventuella behov av namnskydd
skall ges företräde. Möjlighet för barnet att efter ansökan hos namnmyndigheten
erhålla namnet öppnas genom den i 12 § i departementsförslaget upptagna
regeln.

Vid remissbehandlingen har framhållits, att adoptivbarn kan komma i
styvbarnsliknande förhållande, om dess adoptivmoder gifter om sig utan att
hennes man adopterar barnet. Det förefaller mig lämpligt att beakta detta,

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

och jag föreslår därför att bestämmelserna om styvbarn göres tillämpliga
jämväl på dylika fall.

I ett remissyttrande har uttalats, att regeln om inomäktenskapligt barns
rätt att förvärva moders flicknamn borde få till konsekvens, att sådant barn
jämväl skulle äga förvärva styvmoders flicknamn. Någon regel härom finner
jag emellertid ej påkallad.

5 §•

I denna bestämmelse, som motsvarar kommittéförslagets 9 §, upptages
regler om fosterbarns förvärv av fosterföräldrars släktnamn.

Gällande rätt. Lagregler i denna fråga saknas. Enligt den praxis som utbildats
hos namnmyndigheten bifalles ansökan om fosterföräldrars släktnamn,
om fosterbarnsförhållandet kan styrkas genom intyg från barnavårdsnämnd
eller på annat sätt och fosterföräldrarna medger namnbytet. För
myndigt fosterbarn fordras vidare, att det allmänt benämnts med namnet
under den tid det vistats i fosterhemmet.

Kommittén. Kommittéförslaget innebär, att fosterbarn efter ansökan hos
namnmyndigheten kan erhålla fosterföräldrars släktnamn, om dess samhörighet
med dessa är starkare än med föräldrarna, om namnbytet i övrigt
finnes vara till barnets bästa och om fosterföräldrarna samtycker därtill.
Är barnet omhändertaget av äkta makar och har fostermodern i äktenskapet
behållit sitt tidigare släktnamn, skall barnet enligt samma regel kunna
erhålla detta namn.

Kommittén finner det påtagligt, att adoptionsinstitutet icke medfört, att
fosterbarnsinstitutet kommit att sakna betydelse. De särskilda problem
dessa barns ställning erbjudit i namnhänseende är därför fortfarande aktuella.
Med fosterbarn avser kommittén en person, vilken som minderårig stadigvarande
för fostran och vård omhändertagits av annan enskild än föräldrarna.
Har barnet en gång blivit fosterbarn, innebär detta ett bestående
förhållande och det förändras enligt förslaget icke såsom enligt barnavårdslagen
av att barnet uppnår viss ålder. Dock torde fosterbarnsförhållandet
kunna upplösas genom att fosterföräldrarna medan barnet alltjämt är minderårigt
av något skäl lämnar det ifrån sig. Såsom fosterbarn vill kommittén
däremot ej betrakta en person, som vid vuxen ålder omhändertages såsom
eget barn. Enligt kommitténs åsikt torde barn ej i namnlagens mening
kunna upptagas som fosterbarn efter fyllda aderton år.

Beträffande villkoren för namnförvärvet i övrigt hänvisar kommittén
till parallelliteten mellan styvbarn och fosterbarn. Kommittén framhåller
dock, att namnmyndigheten i sin prövning särskilt skall undersöka, huruvida
fosterbarnförhållandet erhållit sådan fasthet att man kan antaga att
det kommer att fortvara. Rätten för barnet att förvärva fostermoderns flicknamn,
om hon själv bär detta, ser kommittén som en konsekvens av de likartade
bestämmelserna om rätt till moders eller adoptivmoders flicknamn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Remissyttrandena. Bestämmelsen tillstyrkes livligt av kyrkobokföringsinspektören
i Växjö stifts andra inspektionsområde, och kyrkobokföringsinspektören
i Lunds stifts östra inspektionsområde säger, att erfarenheter från
olika barnavårdsnämnder har bibringat honom den uppfattningen, att fosterbarn
vid varaktig vård i fosterhem »knytes minst lika nära detta som
barn i äktenskap», varför han finner förslaget både humant och välbetänkt.
I samma riktning uttalar sig kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts
södra inspektionsområde och domkapitlet i Göteborg, som dock förutsätter,
att namnbyte icke utan starka skäl må ske mot faderns bestridande.

Domkapitlet i Luleå föreslår, att i lagtexten intages föreskrift, att såväl
föräldrarna som fosterföräldrarna skall samtycka. Även Sveriges husmodersföreningars
riksförbund förutsätter en ingående prövning med utgångspunkt
från barnets bästa och med rimlig hänsyn till de rätta föräldrarnas
ställningstagande i frågan. Yrkeskvinnors samarbetsförbund förordar, att
föräldrarna bör höras, men anser, att namnförvärvet bör få komma till
stånd, om ej föräldrarna har bärande skäl att motsätta sig namnbyte. Slutligen
ansluter sig Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund till kravet på
föräldrarnas hörande, eventuellt samtycke.

Kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområde
anser, att bestämmelsen skall tillämpas endast om synnerliga skäl föreligger,
och även kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspektionsområde
anser anledning finnas att tillämpa bestämmelsen restriktivt,
då fosterförhållandet ej övergår i ett adoptivförhållande. Sistnämnda synpunkt
upptages av Genealogiska föreningen, som anser behov av den föreslagna
bestämmelsen ej föreligga, då adoptionsinstitutet kan användas med
den föreslagna »namneffekten» som följd.

Svea hovrätt påpekar att, om — såsom hovrätten föreslår — nu gällande
regler för inomäktenskapligt barns namnförvärv i huvudsak bibehålies, fosterbarn,
som omhändertagits av gift par, bör få förvärva fostermoders släktnamn
endast om särskilda skäl föreligger därtill. Därest förslaget följes,
torde dock dess syfte, att ordet »fosterföräldrars» i obestämd form skall utmärka
att barnet skall kunna erhålla endera av fosterföräldrarnas aktuella
släktnamn, bättre framgå, om i stället användes uttrycket »fosterfaderns eller
fostermoderns» släktnamn. Statistiska centralbyrån och Föreningen Sveriges
häradshövdingar framställer likartade anmärkningar mot bestämmelsens
form.

Kyrkobokföringsinspektören i Skara stifts första inspektionsområde ställer
frågan, hur det skall förfaras, om barnet redan som minderårigt blir
förflyttat från hemmet och samhörigheten med fosterföräldrarna upphör.

Departementschefen. Enligt min mening föreligger det, såsom kommittén
och flertalet remissinstanser funnit, ett behov av särskilda regler, som ger
fosterbarn möjlighet att förvärva fosterföräldrarnas släktnamn. Det möter
vissa svårigheter att avgränsa fosterbarnsbegreppet i detta sammanhang. Vad
kommittén anfört härom synes ej ge anledning till erinran, men det före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

faller knappast lämpligt, att frågan om åldersgränsen lämnas öppen i lagtexten.
Måhända förekommer det, att en person, vilken under sin barndom kallats
vid fosterföräldrars släktnamn utan att lagligen ha förvärvat det, först
som vuxen tar initiativ till ett formellt namnbyte, men sådana fall torde
kunna behandlas enligt departementsförslagets 12 §. Behov av särskilda
regler föreligger alltså endast för de minderåriga fosterbarnen, och stadgandet
rörande fosterbarnen torde böra begränsas till barn under aderton år.

Den prövning som avses i kommittéförslaget är närmast av familjerättslig
karaktär och bör enligt vad jag tidigare sagt ankomma på domstol. Kommitténs
anvisning, att en prövning av fosterbarnsförhållandets stabilitet
och väntade bestånd skall ske, synes riktig. Givetvis måste även stor hänsyn
tagas till den inställning, som barnets naturliga föräldrar har i namnfrågan
(jfr 38 §). Om domstolen finner, alt namnbytet är förenligt med
barnets bästa, bör det sedan vara tillfyllest med anmälan hos pastor.

Omhändertages barnet av ensamstående person, bör det få förvärva hans
eller hennes släktnamn, men omhändertages barnet av makar, bör det förvärva
fosterfaderns släktnamn. Sedan namnförvärvet ägt rum enligt denna
bestämmelse, tillkommer namnet barnet även om fosterbarnsförhållandet
skulle upphöra. Då detta förhållande ej är formbundet, kan en uttrycklig
förlustbestämmelse såsom vid hävande av adoptivförhållande (jfr departementsförslaget
15 § andra stycket) knappast komma i fråga.

Hustrus förvärv av släktnamn
6 §•

Denna paragraf, som motsvarar 6 § i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser
om hustrus rätt att förvärva och bära mannens släktnamn.

Gällande rätt. Enligt 5 kap. 15 § giftermålsbalken erhåller hustrun med
vigseln mannens släktnamn. Hon må dock bära sitt eget och mannens
släktnamn i förening, om hon för anteckning i kyrkoboken gör anmälan därom
hos pastor.

Kommittén. Såsom huvudregel föreslår kommittén, att hustru genom vigseln
automatiskt förvärvar mannens släktnamn. Hon skall dock äga rätt
att före vigseln inför pastor i lysningsförsamlingen eller inför vigselförrättaren
avge förklaring, att hon behåller det släktnamn, som hon redan har,
vare sig detta utgör hennes flicknamn eller hon förvärvat det genom ett tidigare
äktenskap. Har hustrun sålunda avgivit förklaring, att hon behåller
sitt tidigare släktnamn, må hon enligt kommittéförslaget under äktenskapet
efter anmälan hos pastor antaga mannens namn; dock att denna rätt ej tillkommer
henne, om makarna på grund av söndring lever åtskilda. Slutligen
föreslår kommittén, att hustru oavsett vilket namn hon väljer såsom släktnamn
skall äga att såsom tilläggsnamn bära det andra namnet i förening
med släktnamnet.

Kommittén framhåller, att kvinna äger rätt till det släktnamn, som hon
lagligen förvärvat, och att det därför bör ankomma på henne själv att av -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

göra, om hon vill avstå från det eller icke. Gift kvinnas intresse av att behålla
sitt släktnamn kan i allmänhet ej på ett praktiskt sätt tillgodoses genom
dubbelnamn, varför den lösningen måste förkastas. Kommittén anser
därför, att hustru under äktenskapet skall äga behålla sitt eget släktnamn.
Detta släktnamn bör enligt kommitténs mening kunna vara ej blott flicknamnet.
Särskilt för yrkesarbetande kvinna kan det, som erfarenheten har
visat, vara av synnerligt intresse att i nytt äktenskap få behålla ett vid tidigare
äktenskaps ingående förvärvat namn, varunder hon sedan gjort sig
känd.

Kommittén har därefter angivit två möjligheter för lösande av problemet.
Man kan som huvudregel uppställa, att hustrun i princip behåller sitt tidigare
namn men äger antaga mannens. Man kan å andra sidan låta henne i
princip automatiskt förvärva mannens namn men ge henne rätt att behålla
sitt tidigare namn. I sitt ställningstagande till dessa alternativ utgår kommittén
från att även framgent flertalet hustrur önskar namngemenskap med
sin man. Det vore då orimligt att tillskapa en regel, som medför att de flesta
måste vara aktiva för att erhålla det namn de önskar. Även om det i och för
sig vore principiellt riktigast att låta hustru behålla sitt namn med rätt att
antaga mannens, har kommittén därför föreslagit ett bibehållande av den
nuvarande huvudregeln, att hustru genom vigseln förvärvar mannens namn,
men kompletterat den med en bestämmelse att hon före vigseln äger avge
förklaring, att hon behåller det namn som dittills tillkommit henne.

Enligt kommitténs mening bör hustru, som avgivit dylik förklaring, dock
äga rätt att under äktenskapet antaga mannens namn. En sådan bestämmelse
är av betydelse framför allt i de fall då hustrun behållit sitt tidigare namn
av hänsyn till verksamhet, som hon emellertid upphör med under äktenskapet.
Denna hustruns möjlighet att antaga mannens namn bygger på hennes
primära rätt att förvärva namnet. Mannen bör därför ej ha någon möjlighet
att sätta sig däremot, och något samtycke från hans sida bör ej erfordras.
Under sådana förhållanden är det tillräckligt med eu anmälan hos pastor.
Emellertid synes det enligt kommittén uppenbart att, om förutsättningarna
för fortsatt äktenskap kan bedömas som osäkra, hustrun ej bör ha möjlighet
att förvärva mannens namn, som hon dittills ej haft intresse av. En
sådan rätt skulle lätt kunna utnyttjas i chikanöst syfte. Lever makarna på
grund av söndring åtskilda, hör hustrun därför ej ha möjlighet att genom
anmälan förvärva mannens namn. Kan hon visa sig ha intresse av förvärvet
med hänsyn till barnen, torde hon dock kunna förvärva mannens släktnamn
även i denna situation, men det bör då ske efter ansökan, så att en avvägning
av de motsatta intressena kan företas.

Kommittén finner det uppenbart, att hustru, vare sig hon behåller sitt tidigare
namn eller förvärvar mannens släktnamn, kan ha ett intresse av att
namnmässigt visa sin tidigare eller senare familjeanknytning. Behåller hon
sitt eget namn kan hon ändock i sällskapsliv, på resor och i andra fall, då
samhörigheten med mannen rimligen bör markeras, vilja göra detta genom
att bruka hans namn. Förvärvar hon mannens namn, kan hon under eu överliihang
till riksdagen!; protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

G6 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

gångsperiod vilja begagna jämväl sitt tidigare yrkesnamn för att därmed
skapa en associativ förbindelse mellan namnen i syfte att sedermera begagna
endast mannens namn som yrkesnamn. Av den föreslagna namnplikten
följer, att hustru icke utan vidare kan bruka annat namn än det som rätteligen
tillkommer henne. Ett uttryckligt undantag från namnplikten måste
därför tillskapas. Emellertid är enligt kommitténs mening den nuvarande re -geln om dubbelnamn ej tillfredsställande. Om båda namnen betraktas som
likvärdiga delar i ett enda släktnamn, kan detta medföra, att dubbelnamnet
kommer att ingå som en del i ytterligare dubbelnamn, vilket då i själva verket
kommer att bestå av tre eller flera delar. Skall man undvika en sådan utveckling,
måste det fastslås, att endast det ena namnet är verkligt släktnamn
och att det andra liar en annan rättslig natur. Med hänsyn till dessa
förhållanden föreslår kommittén, att hustru skall äga bära tilläggsnamn.
Har hon som släktnamn behållit sitt tidigare namn, kan hon enligt förslaget
bära mannens som tilläggsnamn. Har hon i stället förvärvat mannens namn
såsom släktnamn, kan hon som tilläggsnamn bära antingen flicknamnet eller
sådant genom tidigare äktenskap förvärvat släktnamn, som alltjämt tillkom
henne då hon ingick det senare äktenskapet.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att såsom primär regel bibehålla
bestämmelsen, att hustru genom vigseln förvärvar mannens släktnamn, har
ej väckt gensaga från något håll. Flera remissinstanser har också uttalat sin
anslutning till tanken, att hustru under äktenskapet bör kunna få behålla
henne tidigare tillkommande släktnamn. Dock har uppfattningarna gått
starkt isär beträffande frågorna, på vilket sätt och i vilken utsträckning denna
tanke skall förverkligas.

Kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts andra inspektionsområde tillstyrker
liksom Föreningen Sveriges häradshövdingar kommittéförslaget, att
hustru efter avgiven förklaring äger behålla det släktnamn som tillkom henne
vid äktenskapets ingående. Folkpartiets kvinnoförbund vill på det livligaste
tillstyrka förslaget, vilket betecknas såsom en länge efterlyst reform,
och även Yrkeskvinnors samarbetsförbund konstaterar med tillfredsställelse,
att förslaget möjliggör en till det praktiska livets krav anpassad lösning av
släktnamnsfrågan för gifta kvinnor. Jämväl Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund anser, att den föreslagna ordningen innebär en avgjord förbättring
i förhållande till gällande bestämmelser. Kyrkobokföringsinspektören
i Linköpings stifts västra inspektionsområde och Genealogiska föreningen
säger sig ej ha något att erinra emot kommittéförslaget i denna del.

Svea hovrätt finner, att kommittén lämnat en övertygande motivering för
sitt förslag. Måhända kunde det, säger hovrätten, synas mera naturligt om
hustrus rätt begränsades till att avse endast hennes släktnamn som ogift, då
därigenom hennes önskan att behålla en anknytning till och att utåt visa
samhörigheten med den egna släkten komme att i tillräcklig grad beaktas.
Med en sådan avgränsning skulle emellertid yrkeskvinnans intresse av att
få behålla det namn, under vilket hon före äktenskapet gjort sig känd, en -

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

dast ofullständigt tillgodoses. Hovrätten säger sig därför ej vilja göra någon
erinran mot förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framfört ett alternativt förslag, innebärande
att kvinna alltid behåller sitt släktnamn även sedan hon ingått
äktenskap. Hovrätten har emellertid därtill uttalat, att den finner kommittéförslaget
i huvudsak tillgodose de praktiska behov som visat sig, varför
hovrätten icke vill rikta någon invändning mot att frågan löses på det av
kommittén föreslagna sättet.

Statistiska centralbyrån finner, att kommittén från olika utgångspunkter
anfört sådana skäl att centralbyrån icke anser sig böra avstyrka förslaget.
Härvid bör dock, säger centralbyrån, framhållas att vissa svårigheter i folkbokföringen
gör sig starkt gällande och att lagändringen kommer att vålla
den erforderliga administrativa lagstiftningen särskilda tekniska problem
på grund av att föreskrivna formulär och metoder icke kan bygga på annan
förutsättning än en obruten namngemenskap mellan makar. Centralbyrån
exemplifierar de olägenheter som kan komma att uppstå och uttalar, att den
förutsätter en närmare utredning under medverkan av representanter för
den praktiska erfarenheten.

Tvekan med hänsyn till de folkbokföringstekniska konsekvenserna uttalar
även kyrkobokföringsinspektörerna i Uppsala stifts norra och Skara stifts
andra inspektionsområden ävensom domkapitlet i Västerås; dock vill icke
någon av dessa remissinstanser motsätta sig införandet av den föreslagna bestämmelsen.

Domkapitlet i Härnösand har intet att invända mot att gift kvinna får behålla
sitt flicknamn men ställer sig tveksam i fråga om hennes rätt att i nytt
äktenskap få behålla släktnamn, som hon förvärvat genom ett tidigare giftermål,
och framhåller, att denna tvekan framför allt gäller, när frånskild
kvinna ingår nytt äktenskap. Fredrika-Bremer-förbundet intar en likartad
ståndpunkt och ifrågasätter, om ej regeln understundom kan menligt inverka
på tidigare makes intressen.

Kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts första inspektionsområde finner
tiden icke vara mogen för en så långt gående namnordning som den föreslagna,
varför hustru tills vidare endast bör tillerkännas rätt att behålla
sitt namn som ogift. Även kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift,
domkapitlet i Uppsala, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Högerns
kvinnoförbund anser, att rätten att efter förklaring behålla tidigare
släktnamn endast bör få avse hustrus namn som ogift. Domkapitlet i Skara
intar samma ståndpunkt och tillägger, att även en sådan regel inger vissa
betänkligheter dels från praktiska synpunkter, dels med hänsyn till namngemenskapens
värde från ideell och kristen synpunkt.

Av de sist nämnda remissinstanserna har några kompletterat sitt ställningstagande
till kommitléförslaget med att föreslå, att hustru efter ansökan
bör kunna tillåtas i nytt äktenskap behålla tidigare makes namn. Denna
ståndpunkt har intagits av kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

ävensom av Sveriges husmodersföreningars riksförbund, som särskilt anför,
att ansökningsförfarandet får anses tillräckligt motiverat därav att maken i
det tidigare äktenskapet bör ges möjlighet att yttra sig i ärendet. Högerns
kvinnoförbund ifrågasätter på liknande sätt, om ej samtycke från den tidigare
maken bör inhämtas. Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra
inspektionsområde, som ej yttrat någon klar mening om eller på vad sätt
hustru skall kunna behålla sitt flicknamn, har uttalat sig för ansökningsförfarande
och samtycke, såvitt gäller tidigare makes namn, och uttrycker
farhågor för att en annan ordning skulle kunna leda till namnstrider och till
ökning av de olustiga mål, varom talas i förslagets 20 §. Även kyrkobokföringsinspektören
i Visby stift samt domkapitlen i Lund och Visby understryker
— utan att ta ställning till frågan om hustrus flicknamn — att tidigare
makes namn bör få behållas endast efter ansökan och endast ifall synnerliga
skäl föreligger.

Ansökningsförfarande har av vissa remissinstanser förordats såsom den
enda vägen för hustru att få behålla henne tidigare tillkommande släktnamn.
Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts östra inspektionsområde anser,
att enbart förklaring ej kan godtagas och att det, som talar mot en sådan,
dels är praktiska skäl, dels samhällets intresse av makars namngemenskap.
Kommittén tycks, säger han, ha underskattat betydelsen av att bristande
sådan gemenskap mellan makar kan komma att betraktas som en normal
företeelse, och han förmodar, att ett mera allmänt övergivande av namngemenskapen
blir ytterligare en faktor, som bidrar till att försvaga äktenskapet
som institution. Dock kan ett namnbyte otvivelaktigt ibland vålla avsevärda
olägenheter, och därför bör kvinna tillförsäkras rätt att efter ansökan
på särskilda skäl få bibehålla det släktnamn hon bär före äktenskapets ingående.
För att häva de olägenheter, som ett ansökningsförfarande kan medföra,
bör man medge, att ansökan göres före lysningens uttagande. Eventuellt
bör pastor i lysningsförsamlingen kunna ge anstånd med antagande av
mannens namn. Uttryck för i huvudsak samma tankegångar har givits av
kyrkobokföringsinspektörerna i Göteborgs stifts mellersta och södra inspektionsområden
samt domkapitlen i Linköping och Göteborg.

En än mer begränsad möjlighet föreslås av kyrkobokföringsinspektören i
Göteborgs stifts norra inspektionsområde, som visserligen anser, att där
kvinna såsom konstnär, handelsidkare eller utövare av annat yrke har blivit
så känd under sitt flicknamn, att det bleve till allvarligt förfång för henne
att avstå från detta, hon bör efter ansökan kunna få behålla flicknamnet,
men som finner det tveksamt, om hon i ett nytt äktenskap bör få bära släktnamn,
som hon förvärvat genom ett föregående.

Även en del av de remissinstanser, som tillstyrkt att hustru efter endast
förklaring skall få behålla sitt flicknamn, har ställt sig helt avvisande till
tanken att hon i någon form skulle få behålla tidigare makes namn. Det
framgår av vad förut anförts, att kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 7963

första inspektionsområde och domkapitlet i Skara har denna inställning.
Kijrkobokföringsinspektören i Lunds stifts norra inspektionsområde tar icke
ställning till frågan, huruvida eller på vad sätt hustru skall kunna behålla
sitt flicknamn, men uttalar, att det närmast är anstötligt för både den tidigare
och den nye maken att frånskild kvinna, som ingår nytt äktenskap, i
detta vill behålla den tidigare makens släktnamn.

Riddarhusdirektionen medger, att sådana fall kan förekomma i det moderna
samhället, då det är ändamålsenligt att hustru behåller släktnamn,
som tillkom henne före äktenskapet. Direktionen uttalar dock, att den icke
kan dela kommitténs uppfattning, att namnfrågan är av underordnad betydelse
för äktenskapsinstitutionens bestånd. Av hustruns valrätt — till vilken
direktionen ej synes ta slutlig ställning — får man givetvis icke, säger
direktionen, draga den konsekvensen att också barnen bör ha valrätt till
släktnamn.

Statistiska centralbyrån hemställer — i anslutning till kommitténs uttalande,
att förklaring endast bör få avse släktnamn och att bestämmelsen sålunda
utesluter, att hon kan behålla tillnamn — att denna avsikt ej fullföljes
under den övergångstid av två år, som utmätts för att bereda släktnamnlösa
möjlighet att i den friare form som nu är möjlig välja sig ett släktnamn
(jfr 40 §). Kijrkobokföringsinspektören i Växjö stifts första inspektionsområde
delar denna mening och uttalar, att den föreslagna begränsningen under
övergångstiden kan vålla avsevärda svårigheter, då det ej alltid av urkunderna
framgår, huruvida ett efternamn är släktnamn eller tillnamn.
Även familjerättskommittén avstyrker angivna begränsning, som kommittén
finner stötande.

Några remissinstanser har påpekat, att möjlighet borde skapas för makar
att i stället för mannens släktnamn såsom gemensamt släktnamn antaga
hustruns. Fredrika-Bremer-förbundet anser, att en sådan möjlighet vore
önskvärd, om mannens namn är icke särskiljande under det att hustrun balett
egenartat släktnamn, och pekar samtidigt på vikten av att icke onödigtvis
öka antalet nykonstruerade och för svenskt språkbruk främmande namn.
En likartad ståndpunkt intar Sveriges husmodersföreningars riksförbund
och Högerns kvinnoförbund. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund utvecklar
tanken ytterligare och anför:

Även andra lösningar av denna namnfråga kan dock förtjäna att övervägas.
Som kommittén själv påpekar vore det från principiell synpunkt riktigare
att hustru endast efter i särskild ordning uttalad önskan härom erhöll
mannens släktnamn vid giftermål och eljest behöll sitt eget. Vill man genomföra
full likställighet mellan makar i namnfrågan kunde man — åtminstone
teoretiskt — tänka sig att båda makarna före eller i samband med vigseln
finge ta ställning till frågan om de önskade behålla sina förutvarande släktnamn
eller föredrog att antaga endera makens släktnamn som gemensamt
namn. Särskilt i de fall där hustruns namn är mera särskiljande än mannens
skulle det vara till fördel, om även mannen kunde anta hustruns namn.
Då barn såväl inom som utom äktenskap enligt förslaget skall ha rätt att an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

ta moderns namn skulle också i vissa fall önskemål om namngemenskap
inom en familj motivera att mannen antog sin hustrus släktnamn.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund gör sig till tolk för samma ståndpunkt.

I kontrast till den nu anförda meningen uttalar domkapitlet i Göteborg,
att krav på formell likställighet mellan makar i fråga om namn knappast
kan tillämpas, vilket enligt domkapitlet torde framgå därav, att i så fall jämväl
mannen bör äga rätt, icke blott att behålla sitt släktnamn utan även att
antaga hustruns. Kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde
yttrar sig på liknande sätt.

Frågan, vid vilken tidpunkt förklaring skall avges, har upptagits till
granskning av familjerättskommittén. I fråga om motsvarande anmälan enligt
5 kap. 15 § giftermålsbalken är ej någon tidsbegränsning föreskriven,
och kommittén kan ej finna något bärande skäl föreligga att nu införa sådan
begränsning. Föreskriften att förklaring skall avges före vigseln kan,
menar kommittén, otvivelaktigt vålla olägenheter, när hustrun ej tänkt på
saken, och den bör därför utgå. Även Sveriges husmodersföreningars riksförbund
anser, att hustru bör ha möjlighet att under äktenskapet anmäla återgång
till sitt namn som ogift. Svenska landsbygdens kvinnoförbund, som ansluter
sig till samma mening, framhåller att sådan anmälan bör få göras
även av den, som ingått äktenskap före lagens ikraftträdande.

Fn rakt motsatt mening finner uttryck hos kyrkobokföringsinspektören i
Skara stifts första inspektionsområde, som anser det vara av stor vikt att det
tydligt framgår, att gift kvinna, som förvärvat mannens namn, icke under
äktenskapet får återtaga tidigare släktnamn.

Statistiska centralbyrån, som ansluter sig till förslaget att förklaringen skall
avges före vigseln, understryker tillika, att den avgivna förklaringen bör anses
ha upphört att gälla, om det tillämnade äktenskapet ej kommer till stånd.
Den skall alltså ej beaktas ex officio vid lysning eller vigsel till annat äktenskap,
ej ens om mannen är densamme som i det först tillämnade. Från
kyrkobokföringssynpunkt föranleder detta vissa förenklingar. Förklaring,
som avgivits innan lysning fullbordats, bör förfalla enligt samma regler som
lysning enligt 4 kap. 6 § andra stycket giftermålsbalken.

Centralbyrån tar i detta sammanhang upp frågan, hur man skall undvika
att bestämmelsen, att förklaringen skall avges före vigseln, kommer att verka
onödigt restriktiv för dem, som av förbiseende underlåtit avge förklaring.
Centralbyrån föreslår, att man i det fastställda formuläret till den försäkran
om frihet från vissa äktenskapshinder, som skall underskrivas av den som
vill ingå äktenskap, intar en erinran, eventuellt också en rubriktext, som
möjliggör förklarings avgivande i samband med denna försäkran. Vidare anser
centralbyrån, att man i namnlagen bör hänvisa till bestämmelse om den
myndighet, till vilken förklaring skall avges. Sådan bestämmelse behöver
dock ej upptas i själva lagen. I sistnämnda fråga har familjerättskommittén
en motsatt uppfattning och framhåller, att lagen i konsekvens med att den i
flera andra hänseenden reglerar frågan om behörig myndighet också bör in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963 71

nehålla uppgift om den myndighet, inför vilken hustru skall avge sin förklaring.

Från flera håll har kritik framförts mot förslaget, att hustrus rätt att under
äktenskapet antaga mannens släktnamn ej skall få utövas, om makarna
på grund av söndring lever åtskilda.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att pastor i regel saknar
kännedom om när makar av angivna skäl lever åtskilda. Om anmälan göres
muntligen, kan pastor väl omedelbart få tillräckliga upplysningar, men vid
skriftlig anmälan kan i vissa fall ytterligare utredning vara behövlig. Del
torde därför böra föreskrivas i namnkungörelsen att pastor, om han finnei
anledning till tvekan hur det förhåller sig, skall ålägga anmälaren att inkomma
med erforderlig utredning. Även kgrkobokföringsinspektören i Linköpings
stifts västra inspektionsområde uttalar tvekan och framhåller,
att det ofta är svårkontrollerbart för pastor, huruvida makarna på grund
av söndring lever åtskilda, enär medling, som fullgjorts av annan än den
som mottar anmälan, ej antecknas i församlingsbok och hemskillnadsdom
icke meddelas till pastorsämbete samt slutligen vid hemskillnad den flyttande
personen ej alltid omedelbart anmäler sin flyttning.

Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts norra inspektionsområde anser,
att ifrågavarande bestämmelse är omöjlig att tillämpa i praktiken. Han
frågar sig också, varför hustru som lever i söndring med sin make skall förvägras
rätt att anta hans släktnamn, när hon enligt samma paragraf har
rätt att i nytt äktenskap behålla släktnamnet efter den make, från vilken
hon blivit lagligen skild. Svårigheterna för pastor att kontrollera de faktiska
förhållandena framhålles även av kyrkobokföringsinspektören i Luleå stifts
norra inspektionsområde.

Domkapitlet i Luleå föreslår, att den anförda inskränkningen i hustrus
rätt utgår. För denna ståndpunkt uttalar sig också familjerättskommittén.
som dels starkt ifrågasätter om en prövning av åsyftat slag bör verkställas
av pastor, dels påpekar att regeln ej, såsom avsikten torde vara, omfattar
samtliga fall av hemskillnad, eftersom sådan kan erhållas på andra skäl än
söndring. Kommittén föreslår, att man i stället uppställer krav på mannens
samtycke till namnändringen. Ett alternativ härtill är dock, enligt kommittén,
att undantag uppställes för alla fall av hemskillnad. Statistiska centralbyrån
ger uttryck för samma åsikt men synes — om en inskränkning bedöms
som nödvändig — ge något företräde åt det sist angivna alternativet.
Härvid, påpekar centralbyrån, måste då också föreskrivas, att hemskillnadsdomar
skall antecknas i kyrkoboken.

Stockholms rådhusrätt, som också finner den föreslagna bestämmelsen
otillfredsställande, anser att undantag från hustruns rätt att antaga mannens
namn bör utformas så, att för dylik rätt i fall då makarna lever åtskilda
krävcs mannens samtycke. Det torde icke vara att befara, säger rådhusrätten,
att samtycke kommer att vägras i annat fall än då söndring förcliggcr.

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

I motsats till de nu refererade remissinstanserna finner kyrkobokföringsinspektören
i Växjö stifts första inspektionsområde det självklart, att hustru
ej bör ha möjlighet att anta mannens namn, om makarna på grund av söndring
lever åtskilda.

I anslutning till sitt nyssnämnda förslag, att hustru även efter vigseln
bör få avge förklaring att hon återtar sitt tidigare namn, uttalar familjerättskommittén,
att hustru, som först efter vigseln avger förklaring, kanske
ej bör få ånyo byta namn genom att antaga mannens. Å andra sidan finner
kommittén knappast motiverat att bekymra sig alltför mycket om de mindre
önskvärda ströfall av förnyat namnbyte, som möjligen kan förekomma. Föreningen
Sveriges häradshövdingar framhåller, att hustru, även med den
tidsbegränsning för förklaring som avses i förslaget, efter att ha avgivit förklaring
i allmänhet bör förbli vid den namnsituation, hon sålunda valt, dock
med möjlighet att »i undantagsfall antaga» mannens namn.

Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts östra inspektionsområde finner
det vara att visa för stor generositet, när tidsbegränsning ej stipuleras
tör hustruns rätt att anta mannens släktnamn.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner den föreslagna bestämmelsen
om tilläggsnamn ej tillgodose de behov som kan föreligga för hustru att, då
hon behållit sitt tidigare namn, bära endast mannens namn eller att, då hon
förvärvat sistnämnda namn, bära endast sitt tidigare namn. Hovrätten anser
därför en mera utförlig bestämmelse på denna punkt vara påkallad.

kamiljerättskommittén påpekar, att bestämmelsen om tilläggsnamn endast
avser »hustru» och alltså innebär, att änka och frånskild hustru ej
skulle äga rätt att bära tilläggsnamn. Man kan, säger kommittén, i sak ha
delade meningar, huruvida frånskild hustru, som under äktenskapet behållit
sitt tidigare släktnamn, bör ha rätt att därtill bära mannens släktnamn,
men det synes knappast lämpligt att frånkänna henne detta. För änka bör
sådan rätt finnas. Kommittén förordar därför, att på lämplig plats intages
bestämmelse, enligt vilken frånskild hustru liksom änka må bära mannens
släktnamn i förening med sitt eget.

I anslutning till sitt yttrande angående hustrus rätt att under äktenskapet
anta mannens namn säger Föreningen Sveriges häradshövdingar, att
hustruns med det namnet förknippade intressen i regel kan tillgodoses genom
att hon bär dubbelnamn. Sådana namn är visserligen knappast önskvärda,
men hittillsvarande erfarenheter lär icke ge belägg för att olägenheterna
skulle vara så besvärande som namnrättskommittén vill göra gällande.
Föreningen finner i varje fall det allmännas intresse av att namnbyte
ej onödigtvis förekommer väga tyngre.

Kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift utgår från att förslaget
om tilläggsnamn avser verkliga dubbelnamn och ställer sig kritisk till förekomsten
av sådana. Från bokföringsteknisk synpunkt anser han dem vara
eu otymplighet, som bör begränsas så mycket som möjligt. Han antar dock,

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

att antalet fall blir färre, om hustrun erhåller möjlighet alt behålla sitt
släktnamn som ogift.

Statistiska centralbyrån, som i detta stycke hänvisar till vad centralbyrån
yttrat angående tilläggsnamn för adoptivbarn, anser att någon invändning ej
bör göras mot att hustru tillätes bära tilläggsnamn. Tilläggsnamnet torde
ej antecknas i kyrkobok, ty detta skulle kunna medföra risk, att de båda
namnen blir uppfattade som ett av dubbelnamn bestående släktnamn. Då
detta i sin tur bör medföra, att tilläggsnamnet ej heller användes i pass
och dylika handlingar, lärer rätten att bära namnet bli av begränsat värde.
Centralbyrån finner sig därför kunna ifrågasätta behövligheten av stadgandet.

Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts norra inspektionsområde efterlyser
en undersökning av den utsträckning i vilken gifta kvinnor med stöd
av gällande bestämmelse om dubbelnamn begagnat sig av möjligheten att
få sådant antecknat i kyrkobok. Han förutsätter, att det endast är fråga om
ett ringa antal. Vidare uttalar han, att vad som i betänkandet sägs om behovet
av dubbelnamn snarare motiverar att det lagstiftas mot än för dubbelnamn.
Även kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområde
förutsätter, att man bör se behovet av tilläggsnamn mot bakgrund
av den omfattning i vilken nu gällande möjlighet att antaga dubbelnamn
utnyttjats. Han har funnit antalet sådana fall vara ringa. Dock synes
dubbelnamnet, där det förekommer, begagnas såväl vid yrkesutövning som
i privatlivet.

Några remissinstanser anser, att man i lagtexten skall fastställa ordningsföljden
mellan det verkliga släktnamnet och tilläggsnamnet. Svea hovrätt
ifrågasätter, om det icke, i överensstämmelse med vad som föreslås i de
danska och norska utkasten, bör föreskrivas, att det egentliga släktnamnet
skall bäras sist. Kyrkobokföringsinspektören i Skara stifts andra inspektionsområde
anser, att namnen skall komma i »rätt ordning efter tidsföljd»,
vilket torde innebära att mannens alltid skall bäras sist. Till denna ståndpunkt
ansluter sig kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift, som menar
att man av namnens inbördes placering bör kunna utläsa vilket som är
hustruns eget tidigare och vilket som är mannens.

Beträffande tilläggsnamnet anför slutligen kyrkobokföringsinspektören i
Skara stifts första inspektionsområde att detta, i fall då hustru förvärvat
mannens namn som släktnamn, i allmänhet bör vara hennes släktnamn som
ogift. Har hustrun barn i ett tidigare äktenskap, vilka följer henne i det nya
äktenskapet, finns dock motivering för att modern såsom tilläggsnamn bär
släktnamnet från det tidigare äktenskapet.

Statistiska centralbyrån har tagit upp frågan, vilken rätt hustru, som förvärvat
mannens släktnamn, skall anses äga till sitt släktnamn såsom ogift.
Centralbyrån påpekar, att det nu förekommer att gift kvinna erhåller rätt
att få sitt flicknamn ändrat i kyrkböckerna, t. ex. för att hon skall bli delaktig
av bröders förvärv av nytt släktnamn. Centralbyrån anser, att ett ökat
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

Kurigl. Maj:ts proposition nr 37 år 7963

intresse av sådan delaktighet bör bli resultatet av hennes barns möjlighet
att antaga hennes släktnamn. Emellertid synes det centralbyrån, att vägen
till bifall i sådana fall skärpes, om namnlagen bygges på den föreslagna
rättsteoretiska konstruktionen. Det är centralbyråns mening, att sådana
namnändringar av hustrus flicknamn skall kunna ske efter ansökan även i
fortsättningen.

Det kan här påpekas, att även Fredrika-Bremer-förbundet upptar frågan
om hustrus »latenta» rätt till sitt flicknamn, en rätt som förbundet önskar
administrativt skyddad (jfr vid 10 § i departeinentsförslaget).

Departementschefen. Frågan om hustrus släktnamn hör till de centrala
inom namnrätten. Med 1920 års giftermålsbalk fastslogs skyldighet för hustru
att antaga mannens släktnamn. Sedermera har emellertid olika initiativ
tagits för en lagändring härvidlag. Man har därvid bl. a. framhållit yrkeskvinnas
intresse av att under äktenskapet behålla det namn, under vilket hon tidigare
varit verksam. Det har också gjorts gällande, att kvinnans släktnamn för
henne har ett personligt värde och att en modern uppfattning av äktenskapet
och makarnas likaberättigande bör leda till att hustrun själv får bestämma,
om hon skall antaga makens namn eller bibehålla sitt tidigare namn.

I fråga om grundsynen på dessa spörsmål kan jag liksom flertalet remissinstanser
ansluta mig till namnrättskommittén. Den nuvarande huvudregeln,
att hustrun genom vigseln förvärvar mannens släktnamn bör alltså bibehållas.
Hustruns intresse av att behålla sitt tidigare släktnamn bör emellertid
tillgodoses. Härvid har olika lösningar diskuterats. Kommitténs förslag
innebär, att hustrun skall äga avge förklaring att hon under äktenskapet behåller
det släktnamn, som dessförinnan tillkom henne. Detta skulle leda till
att hon äger behålla antingen sitt flicknamn eller också sådant släktnamn,
som hon förvärvat genom tidigare äktenskap. På sistnämnda punkt har
kommittén ej fått något starkt stöd vid remissbehandlingen. Åtskillig kritik
har framförts, särskilt mot förslaget, att hustrun skulle äga i nytt äktenskap
efter allenast förklaring behålla tidigare makes namn. I den mån man
icke helt avvisar förslaget i denna del, yrkas att sådan möjlighet skall tillerkännas
henne endast efter prövning av namnmyndigheten.

Det må anmärkas, att det svenska kommittéförslaget i det nordiska samarbetet
stod ensamt i denna fråga, då såväl det danska som det norska förslaget
lät hustrus förklaring omfatta endast flicknamnet, medan hennes
önskan att behålla annat namn kunde tillgodoses blott efter ansökan. Denna
situation har nu förändrats. Den antagna danska lagen står på samma ståndpunkt
som det svenska kommittéförslaget. I Norge har man valt en annan
linje. Man har där från kommittéförslaget bibehållit en regel, enligt vilken
det vid äktenskapsskillnad av domstolen skall särskilt prövas, huruvida
hustrun må behålla mannens släktnamn eller skall förlora det. Har hustrun
därvid av domstolen tillåtits behålla namnet skall det, enligt det norska
förslaget, stå henne fritt att utan särskild prövning behålla det även i ett
nytt äktenskap. Såsom av det följande kommer att framgå anser jag ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

fämpligt att i det svenska förslaget upptaga någon regel om hustrus förlust
av mannens släktnamn vid äktenskapsskillnad. Intresset av nordisk enighet
beträffande hustrus rätt att under äktenskap behålla tidigare släktnamn
kan under angivna förhållanden ej bli avgörande för ställningstagandet
från svensk sida.

Det är visserligen riktigt, att de synpunkter som för yrkeskvinnans del
kan läggas på hennes namn såsom ogift i lika mån kan gälla varje släktnamn,
under vilket hon gjort sig känd, och även för den icke yrkesverksamma
kan säkerligen intresset av att behålla tidigare namn vara starkt knutet
till ett namn som förvärvats genom äktenskap. A andra sidan kan med fog
hävdas, att rätten att behålla annat namn än flicknamnet ej bör tillkomma
andra än dem som kan visa ett sådant intresse av särskild styrka. Detta
för naturligt till att man gör dylika fall till ansökningsfall. I ansökningsårendet
skall då en avvägning ske mellan hustruns intresse av att behålla namnet,
den tidigare mannens intresse av att hon icke får behålla det samt den
allmänna namnordningens intresse av att man icke i en familj inför ett
»tredje» namn utan verklig anknytning till den familjen.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att de fall där enbart anmälan
skall vara tillfyllest begränsas till att avse bibehållande av flicknamnet. Har
hustrun tidigare varit gift och kan hon förete särskilda skäl att behålla det
släktnamn, som hon förvärvat genom sitt förra gifte, bör hon emellertid hos
namnmyndigheten kunna erhålla tillstånd att efter vederbörlig anmälan behålla
detta namn. I sak kommer en sådan lösning så till vida den norska
ganska nära som båda förutsätter en prövning av hustruns rätt till namnet.

Statistiska centralbyrån har föreslagit, att anmälan skall få avse ej blott
släktnamn utan, om hustrun saknar sådant namn före äktenskapet, även
tillnamn. Visserligen är att hoppas, att företeelsen tillnamn så småningom
skall komma att helt försvinna, men jag kan instämma i centralbyråns åsikt
att regeln, så länge tillnamn faktiskt finns, under en övergångstid bör
avse även dessa. Detta har beaktats vid utformningen av övergångsbestämmelserna
(47 § andra stycket i departementsförslaget).

Av ett par remissinstanser har uttalats, att hustrus anmälan bör kunna
få ske ej blott, såsom kommittén föreslagit, före vigseln utan även under
äktenskapet. Eu efteranmälan av denna art skulle leda till namnändring, ej
till bibehållande av en redan föreliggande namnsituation. Visserligen kan
hustru under äktenskapet ha intresse av att återbekomma sitt tidigare namn.
Detta intresse kan emellertid tillgodoses genom den särskilda bestämmelse
som upptages i 11 § i departementsförslaget. Jag föreslår därför, att anmälan
enligt 6 § första stycket skall göras före vigseln. För tydlighetens skull bör
av lagtexten framgå, att anmälan skall ske till pastor eller till vigselförrättaren.

Såsom statistiska centralbyrån i sitt remissyttrande anför bör anmälan
anses ha upphört att gälla, om det tillämnade äktenskapet ej kommer till
stånd. Det synes ej erforderligt med uttryckligt stadgande härom.

Då namnmyndighetens tillstånd kräves, måste detta sökas i god tid före

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

vigseln. I allmänhet torde de skäl kvinnan vill åberopa för att få behålla
tidigare släktnamn ha att göra med hennes personliga förhållanden före
det tillämnade äktenskapet. Starka skäl för en sådan framställning kan
t. ex. vara att hon önskar bibehålla namngemenskapen med sina barn från
tidigare äktenskap eller att hon under namnet gjort sig känd som yrkeskvinna
eller politiker. Namnmyndigheten har således att pröva dels om de
åberopade skälen har erforderlig styrka, dels om kvinnans tidigare man
har något beaktansvärt intresse av att hon ej tillätes behålla namnet. Det
finns därför ej anledning att göra ansökningen beroende av när hon ämnar
ingå det nya äktenskapet och hinder bör ej föreligga att den göres innan
lysning sökes. Då ärendet under alla förhållanden påkallar skyndsamhet,
bör namnmyndigheten behandla det med förtur. Man torde få räkna
med att — åtminstone intill dess förevarande regler blir mera allmänt kända
— ansökan till namnmyndigheten stundom kommer att inges för sent
för att dess beslut skall hinna meddelas före vigseln. Följden härav blir,
att hustrun enligt huvudregeln förvärvar mannens släktnamn. Hon har
emellertid då möjlighet att återförvärva sitt tidigare släktnamn i den ordning
som föreskrives i 11 §. I den mån namnmyndigheten i nu avsedda fall
får kännedom om vigseln, torde myndigheten böra behandla den tidigare
ingivna ansökningen såsom avseende återförvärv av namn enligt nyssnämnda
paragraf.

Kommitténs förslag att hustru, som behållit sitt tidigare namn, skall
äga under äktenskapet antaga mannens släktnamn har icke utsatts för
någon principiell erinran. Däremot har kritik riktats mot den av kommittén
föreslagna begränsningen, att sådan rätt ej skall tillkomma henne, om
makarna på grund av söndring lever åtskilda. Kritiken grundar sig främst
på de praktiska svårigheterna för pastor att avgöra, när makar skall anses
leva åtskilda och vad som är orsaken till särlevnaden. Det har också framhållits,
att hemskillnad kan erhållas på andra skäl än söndring, varför regeln
ej alltid skulle få avsedd verkan. Från ett par håll har å andra sidan yrkats,
att hustrus rätt att antaga mannens namn skall begränsas utöver vad kommittén
föreslagit.

För egen del vill jag ansluta mig till ståndpunkten, att hustrun skall kunna
förvärva mannens namn under äktenskapet, och denna möjlighet bör ej
vara utesluten på den grund att makarna lever åtskilda till följd av söndring.
Ett chikanöst utnyttjande från hustruns sida av dessa situationer synes mig
ej vara att befara.

I sällsynta fall kan hustru, som under äktenskapet behållit sitt tidigare
släktnamn, även efter äktenskapets upplösning ha ett välgrundat intresse
av att få förvärva mannens släktnamn. Någon särskild regel för dylika fall
— utöver den som upptages i 12 § — finner jag emellertid ej erforderlig.

Kommitténs förslag angående möjlighet för hustru att bära tilläggsnamn
synes vara välgrundat och en bestämmelse därom bör upptagas i lagen. Liksom
beträffande adoptivbarns namn föreslår jag, att tilläggsnamnet skall
bäras framför släktnamnet. Statistiska centralbyrån har anfört, att tilläggs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

namnet ej torde få antecknas i kyrkobok, då detta skulle kunna medföra risk
att båda namnen uppfattades såsom ett av dubbelnamn bestående släktnamn.
Denna anmärkning synes ha visst fog för sig. Om det emellertid bara är
fråga om ett muntligt användande av namnet, skulle, som centralbyrån säger,
en uttrycklig bestämmelse knappast vara erforderlig. En hustru som
behållit sitt flicknamn kan dock ha starkt intresse av att under resor, vid
vistelse på hotell eller eljest i miljöer, där hon tidigare är okänd, kunna dokumentera
sin samhörighet med mannen. Tilläggsnamnet bör därför kunna
inflyta i pass och liknande officiella handlingar. Även om i allmänhet ej
samma synpunkter kan anläggas på frågan, därest hustrun förvärvat mannens
namn och önskar ha flicknamnet som tilläggsnamn, synes samma regel
böra gälla för båda fallen. Med hänsyn till det anförda har jag i departementsförslaget
upptagit en bestämmelse, att hustru äger anmäla tilläggsnamn för
anteckning i kyrkobok.

Såsom familjerättskommittén påpekat, kan intresse av tilläggsnamn gälla
även för änka och frånskild hustru. Även de har därför i förslaget tillerkänts
rätt att bära sådant namn.

Statistiska centralbyrån har påpekat, att hustrus rätt att bära sitt flicknamn
såsom tilläggsnamn ger henne en »latent» namnrätt till namnet även
om hon ej ännu begagnat sig därav. Centralbyrån anser, att hon av den anledningen
bör tillförsäkras rätt att, om hennes släkt byter namn, få medverka
vid detta byte och ändra sitt flicknamn i överensstämmelse med släkten i
övrigt. Det är emellertid enligt min mening ej påkallat att i lagen uppta särskilda
regler för dylika speciella och sällsynta fall.

7 §•

Denna paragraf, som motsvarar 7 § i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser
om hustrus rätt att efter äktenskapets upplösning eller efter
återgång i äktenskap återtaga sitt flicknamn.

Gällande rätt. Enligt 11 kap. 31 § giftermålsbalken äger hustrun efter äktenskapsskillnad
behålla det namn hon genom äktenskapet erhållit eller
återtaga det namn hon hade såsom ogift. Änka saknar sådan möjlighet att
återbekomma sitt flicknamn. I vissa fall av återgång av äktenskap, kan domstol
enligt 10 kap. 8 § giftermålsbalken meddela hustrun förbud att vidare
bära mannens släktnamn; meddelas ej sådant förbud äger hon enligt 11 kap.
31 § jämförd med 10 kap. 4 § giftermålsbalken återtaga sitt flicknamn.

Kommittén. Kommittén har uttalat den principiella uppfattningen, att
hustru sedan äktenskapet upplösts skall vara berättigad att återgå till en
tidigare namnsituation. Vid utformandet av en regel härom har kommittén
för sin del ej ansett sig kunna göra någon skillnad mellan frånskild hustru
och änka. Det förefaller, säger kommittén, verklighetsfrämmande, att en
åtgärd som för en efterlevande kan vara praktisk och även i övrigt önskvärd
skulle kunna anses innefatta en sådan kränkning av den dödes minne, att
samhället bör inträda som vaktare av detta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Frågan, vilket namn frånskild hustru och änka skall äga återtaga, finner
kommittén mera svårbedömbar. Att hon i någon form bör kunna återta sitt
flicknamn torde stå utom all diskussion, men man kan hysa delade meningar
om hennes rätt att få återuppta ett släktnamn från ett tidigare äktenskap.
Kommittén pekar emellertid på att hon genom ett sådan namnbyte kan
vilja vinna namngemenskap med barn i det tidigare äktenskapet eller återknyta
till en verksamhet som hon drivit under den tidigare mannens namn.
Dessa intressen hör tillgodoses på sådant sätt att hon, om hon vid ingåendet
av det senare äktenskapet alltjämt bar sin tidigare makes namn, vid upplösning
av det senare äktenskapet skall äga återta detta namn. Har hon tidigare
självmant avstått från detta genom all redan mellan de båda äkenskapen
återta sitt flicknamn, bör hon enligt kommitténs mening dock ej senare
efter anmälan få återta detsamma.

Med stöd av vad sålunda anförts har kommittén föreslagit, att hustru efter
äktenskapets upplösning genom skillnad eller mannens död skall äga
återta släktnamn som tillkom henne före äktenskapet.

Regeln avses sålunda icke gälla efter återgång i äktenskap. Enligt den av
kommittén föreslagna huvudregeln (kommittéförslagets 20 § första styckett
förlorar hustru vid återgång mannens släktnamn. Om särskilda skäl föreligger
mot sådan förlust, kan domstolen dock tillåta, att hon behåller namnet.
Enligt kommitténs mening konstituerar detta domstolens beslut en ny
namnrätt, och hustrun bör därför ej tillåtas genom någon egen åtgärd upphäva
beslutet, önskar hon i sådant fall återbekomma ett tidigare släktnamn,
får hon i stället söka sig vägen över ansökning (kommittéförslagets 15 §).

Remissyttrandena. I allmänhet har förslaget, såvitt det bygger på gällande
rätt, lämnats utan erinran. En avvisande hållning intar dock kyrkobokföring
sinspektör en i Skara stifts tredje inspektionsområde, som föreslår att
återtagande av tidigare släktnamn enligt denna bestämmelse skall få ske endast
efter ansökan. Även kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts norra
inspektionsområde anmäler viss tvekan på denna punkt.

I övrigt har de kritiska anmärkningarna i huvudsak inriktats på änkas
rätt att återta tidigare släktnamn och på rätten att återta tidigare makes
släktnamn.

Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts östra inspektionsområde
och Folkpartiets kvinnoförbund tillstyrker, att änka skall äga återta henne
tidigare tillkommande släktnamn. Statistiska centralbyrån och Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund biträder förslaget så till vida, att änka bör
ha samma rätt i detta hänseende som frånskild hustru, en rätt som för båda
grupperna dock bör begränsas till att avse flicknamnet. Rätt för änka att
återtaga sitt flicknamn tillstyrkes också av kyrkobokföringsinspektörerna i
Göteborgs stift, dock att inspektören i stiftets norra inspektionsområde anser,
att rätt att återtaga flicknamnet ej skall stå henne till buds, om hon i
del upplösta äktenskapet har minderåriga barn som bär den avlidne mannens
namn. Uttalanden i sistnämnda riktning göres också av kyrkobokfö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963 79

ringsinspektörerna i Lunds stifts södra och i Skara stifts första inspektionsområden.

Riddarhusdirektionen anmärker, att man inom adeln gör den åtskillnaden,
att adlig kvinna, som varit gift med ofrälse man, efter äktenskapsskillnad
återgår till adeln, under det att hon som änka alltjämt anses följa den
avlidne makens stånd. Förslagets föreskrift, att änka ma återta släktnamn
som tillkom henne före äktenskapet, kan direktionen därför ej godtaga.

Den fråga som vållat största meningsskiljaktigheter i remissvaren rör
frånskild hustrus och änkas rätt att återta släktnamn, som de förvärvat genom
tidigare äktenskap.

Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts östra inspektionsområde
finner skälen till denna bestämmelse vara tillräckligt vägande. Förslaget tillstyrkes
även av Folkpartiets kvinnoförbund.

En mera restriktiv hållning till frågan intages av domkapitlet i Göteborg,
som anser att frånskild hustru eller änka skall kunna återgå till släktnamn,
som hon förvärvat genom tidigare äktenskap, endast efter ansökan och nät
särskilda skäl föreligger. Även Fredrika-Bremer-förbundet anser, att frågan
skall avgöras i ett ansökningsärende, men menar, att bevisbördan därvid
bör åvila den förre maken så att hustru skall äga återfå hans namn, om ej
svnnerliga skäl är däremot. Till sistnämnda uppfattning anslutei sig Högerns
kvinnoförbund. Utan att närmare ange, vilka skäl som bör fordras eller
hur bevisbördan skall fördelas, uttalar sig även Yrkeskvinnors samarbetsförbund
och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund för att ärenden av
detta slag blir föremål för namnmyndighetens prövning. Kyrkobokföringsinspektören
i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområde uttalar sig på
samma sätt, såvitt angår änka.

Statistiska centralbyrån ställer sig också avvisande till tanken på en anmälan
i dessa fall och påpekar särskilt, att det förefaller mindre konsekvent
att en sådan rätt skall tillkomma en efter söndring i äktenskap frånskild
kvinna, medan enligt 6 § söndring, som ännu ej lett till skilsmässa, skall vara
hinder för hustru att efter anmälan anta sin mans namn.

Förslaget att hustru skall äga återförvärva tidigare makes släktnamn avstyrkes
helt av kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts första inspektionsområde
och domkapitlet i Uppsala.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser det böra övervägas, huruvida icke
möjlighet kan skapas för gift kvinna att under äktenskapet efter ansökan
återtaga sitt släktnamn som ogift.

Statistiska centralbyrån påpekar, att återtagande av tillnamn bör kunna
ske under övergångsperioden.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bär hustru efter äktenskapets
upplösning genom äktenskapsskillnad eller mannens död äga återtaga
sitt flicknamn.

Kommitténs motivering för att ej tillåta hustru samma rätt efter återgång

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

av äktenskap synes mig ej hållbar. Hustru, som i dom om återgång av äktenskap
tillåtits behålla mannens släktnamn (16 § i departementsförslaget),
bör äga rätt att genom anmälan hos pastor återtaga sitt flicknamn. Har
hustru, som tidigare varit gift, i återgångsdom förlorat mannens namn och
därigenom återförvärvat den tidigare mannens släktnamn, är hon uppenbarligen
att jämställa med änka eller frånskild och äger redan enligt kommittéförslaget
jämlikt föreliggande paragraf återtaga flicknamnet.

Kommitténs förslag innebär, att frånskild hustru och änka även skall äga
återtaga släktnamn, som förvärvats genom tidigare äktenskap. På denna
punkt har förslaget mött gensagor. Vid ställningstagande till spörsmålet är
det naturligt att beakta, hur man löst frågan om hustrus rätt att under äktenskapet
behålla tidigare släktnamn. I denna del föreslås, som framgår av
vad jag tidigare anfört, att hennes rätt att behålla släktnamn från tidigare
aktenskap får bero av namnmyndighetens prövning. Det synes lämpligt att
jämväl låta frågan om hennes rätt att efter äktenskapets upplösning återtaga
sådant namn vara beroende av prövning av namnmyndigheten. Enär en
allmän regel om möjligheten att efter ansökan återförvärva namn, som sökanden
tidigare haft, upptagits i förslaget (11 § i departementsförslaget), erfordras
ej i nu förevarande sammanhang någon bestämmelse i saken. Genom
nyssnämnda regel synes mig också det av Yrkeskvinnors samarbetstörbund
anförda intresset för gift kvinna att under äktenskapet efter ansökan
återfå sitt flicknamn bli rimligen tillgodosett.

Vad statistiska centralbyrån anfört därom, att återtagande av tillnamn,
som ej är släktnamn, bör kunna få ske under den i övergångsbestämmelserna
stadgade övergångsperioden, kan jag biträda. En bestämmelse i ämnet
har upptagits i 47 §.

Förvärv av släktnamn i andra fall

Detta avsnitt motsvarar närmast det avsnitt, som i kommittéförslaget har
iubriken »Om förvärv av släktnamn efter ansökan». Såsom redan inledningsvis
framhållits har de ansökningsfall som äger familjerättslig karaktär upptagits
tillsammans med Övriga familjerättsliga fall. I förevarande avsnitt har
därför bara upptagits de allmänna reglerna om förvärv av släktnamn efter
ansökan.

8 §.

I denna paragraf anges de allmänna förutsättningarna för rätten att efter
ansökan erhålla släktnamn. Paragrafen äger i kommittéförslaget sin motsvarighet
i 10 § men innehåller därtill bestämmelser, som av kommittén upptagits
i 1 och 36 §§.

Gällande rätt. Den som helt saknar släktnamn eller som önskar förvärva
nytt släktnamn äger i den ordning släktnamnsförordningen föreskriver
hos namnmyndigheten ansöka om godkännande av släktnamn. Ovillkorlig
rätt till namnbyte föreligger endast, om sökandens nuvarande namn är etl

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

sonnamn. Den som har namn av mera egenartad beskaffenhet måste kunna
visa skälig orsak för namnbytet. Sedan namnmyndigheten lämnat sitt godkännande
av det nya namnet, ankommer det på sökanden själv att hos pastor
anmäla namnet för anteckning i kyrkoboken. Sker ej sådan anmälan inom
ett år efter godkännandet, är detta utan verkan. Namnbyte och namnförvärv
anses i denna ordning kunna ske endast för svensk medborgare.

Kommittén. Kommittén har först övervägt frågan, huruvida man bör bibehålla
en begränsning av namnbytesrätten eller om man, såsom skett i de
danska och norska förslagen, bör tillåta envar att byta namn, oavsett vilket
namn han redan har. Man kan enligt kommitténs mening i dessa fall icke
nöja sig med den enskildes önskan eller intresse av att få byta släktnamn.
Namnet är även en offentligrättslig angelägenhet, och en av de viktigaste
synpunkterna är därvid att en viss namn stabilitet upprätthålles inom samhället.
Med de familjerättsliga reglerna vill man tillgodose speciella önskemål
om namngemenskap med närstående, och kravet på namnstabilitet kan då
få träda tillbaka. När dylika önskemål ej kan redovisas, finns ej anledning
att ge avkall på detta krav. Enligt kommitténs mening måste man också beakta,
att det svenska släktnamnsskicket av tradition är begränsat till vissa
bildningstyper, varför man måste vara försiktig med handhavandet av de
ännu icke upptagna namnen. Med hänsyn till dessa förhållanden och till den
praxis som redan vuxit fram har kommittén funnit lämpligt, att även framdeles
vissa villkor uppställes för rätt till namnbyte.

Kommittén har sålunda föreslagit, att den vars släktnamn finnes vara icke
särskiljande eller eljest otjänligt skall äga rätt att efter ansökan hos
namnmyndigheten erhålla annat namn. Rätt att erhålla släktnamn efter ansökan
tillkommer dessutom den som saknar sådant namn. Enligt förslagets
huvudprincip (1 §) äger endast svensk medborgare rätt att efter ansökan
erhålla släktnamn, men genom en särskild bestämmelse om utlännings namn
(36 §) utvidgas rätten till att även avse utlänning, som erhållit bosättningslillstånd
i riket, samt utländsk kvinna, vilken efter äktenskap med svensk
man tager stadigvarande hemvist här i riket.

Kommitténs förslag, att namnbyte skall få ske då sökandens namn ej tillgodoser
hans individualiseringsintresse bygger på samma grundprincip som
gällande rätt. I motsats till rådande praxis — enligt vilken eu uppdelning göres
i sonnamn och icke-sonnamn — anser kommittén, att prövning av namnets
särskiljningsförmåga skall ske från fall till fall, varvid hänsyn skall tagas
till namnets såväl form som frekvens. Genom en särskild utredning, som
redovisats i betänkandet, har kommittén sökt fastställa, vilka släktnamn som
är högfrekventa. Kommittén har utgått från att släktnamn, som bäres av
0,75 0/oo av befolkningen och däröver, är så vanliga att deras särskilj ningsförmåga
kan betraktas som svag. Nämnda utredning, som verkställts länsvis,
har givit till resultat att 154 namn för hela riket uppnår den angivna
minimifrekvensen av 0,75 %0. Dessa har redovisats på en rikslista. Därjämte
har för de olika länen på särskilda områdeslistor redovisats de släktnamn,

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

som endast lokalt uppnår samma frekvens. Enligt kommitténs mening skall
namnmyndigheten för sådana namn, som upptagits på rikslistan, ej inom
överskådlig framtid behöva verkställa särskild prövning av deras särskilj -ningsförmåga. Svårigheter uppstår först, då det gäller släktnamn som är
mindre vanliga utan att dock vara ovanliga. Beträffande sådana får man pröva
saken från fall till fall, ibland med hänsyn tagen även till den lokala frekvensen
av namnet.

Ett namn kan också vara otjänligt som släktnamn, om det till sin form så
strider mot svenskt språkbruk, att man i allmänhet ej kan uttala eller stava
det. Ett släktnamn, som väcker anstöt eller löje eller av andra skäl är till
direkt obehag för bäraren, måste enligt kommitténs mening också sägas vara
otjänligt.

Remissyttrandena. Förslaget har i nu förevarande del huvudsakligen lämnats
utan erinran.

Beträffande villkoren för namnbyte säger statistiska centralbyrån, att mot
tanken, att de på den vid förslaget fogade rikslistan upptagna släktnamnen
får bytas utan närmare prövning, ej synes kunna göras annan invändning
än att gränstalet 0,75 %o synes vara i viss mån godtyckligt valt, en invändning
som dock torde kunna drabba varje schematisk gränsdragning. Däremot
ställer sig centralbyrån frågande till om lokalt högfrekventa namn skall
på samma enkla sätt få bytas för den, vars namn finns upptaget på den för
hans bostadsort gällande områdeslistan. En sådan tillämpning synes kunna
öka de fria namnbytena väsentligt, bli beroende av tillfälligheter och i vissa
fall leda till otillfredsställande resultat. Centralbyrån påyrkar därför en annan
lösning och föreslår, att rikslistan utökas genom en sänkning av promilletalet,
exempelvis till 0,5 %o> och att paragrafen därefter tillämpas så att
övriga namn anses vara särskiljande. En sådan namnlista bör, anser centralbyrån,
publiceras på annat sätt än i betänkandet.

Domkapitlet i Växjö uttalar, att stadgandet i paragrafens första stycke synes
alltför generöst i synnerhet som namnrättskommittén tydligen avsett,
att alla de 154 namnen på rikslistan skall anses icke särskiljande. Det bör
ihågkommas, att även vanliga namn kan beteckna tillhörighet till en gammal
släkt. Domkapitlet anser, att någon ovillkorlig rätt till namnbyte ej bör
medges utan att namnets »absoluta eller högsta relativa» frekvens överstiger
15 ä 10 %. Föräldrar bör uppmuntras att, om deras släktnamn är vanligt, ge
sina barn mindre vanliga men därför ej ovanliga förnamn, »varigenom släktnamnets
svaga förmåga såsom särskiljande erhåller stöd».

Patentverket finner det framgå, att i förslaget skiljes mellan ett namns
egenart och dess särskilj ningsförmåga, och ifrågasätter om någon dylik skillnad
begreppsmässigt kan upprätthållas. Egenarten är, säger verket, endast
en sida av namnets frekvens.

Svea hovrätt framhåller, att termen otjänligt i detta sammanhang borde
reserveras för den kategori släktnamn, som saknar individualiseringsförmåga,
medan andra i förslaget åsyftade namn — sådana som är svåruttalade,

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 19G3

löjeväckande eller anstötliga — kan betecknas som »eljest icke lämpligt som
släktnamn» eller dylikt.

Såsom en särskild fråga upptar statistiska centralbyrån spörsmålet om
dem som blir släktnamnslösa genom att dömas förlustiga sitt namn. Ett antagande,
att domen medför en automatisk återgång till förutvarande släktnamn,
synes ej stämma överens med grunderna för förslaget i övrigt, och
det kan tänkas fall, då den förlorande parten tidigare saknat släktnamn.
Återgång till tidigare namn kan också möta svårigheter av olika slag; det
kan t. ex. vålla konflikt och det kan vara omöjligt att fastställa det tidigare
namnet. Centralbyrån finner det mest konsekvent att anse, att den som
dömts förlustig sitt namn saknar släktnamn, varvid namnmyndigheten dock
efter prövning enligt kommittéförslagets 15 § (11 § i departementsförslaget)
bör kunna låta honom åter erhålla honom tidigare tillkommande namn.

Departementschefen. Enligt dansk och norsk rätt uppställes icke några
särskilda förutsättningar för rätt till namnbyte i administrativ ordning.
Finsk och svensk rätt åter intar den ståndpunkten, att den som redan har
ett egenartat släktnamn endast undantagsvis skall få byta bort detta. Namnrättskommittén
har särskilt övervägt frågan, huruvida en övergång till den
dansk-norska linjen kunde vara lämplig, men funnit starka skäl föreligga
för bibehållande i princip av den nuvarande ordningen. Kommitténs förslag
innebär i enlighet härmed, att endast den vars namn är icke särskiljande
eller eljest otjänligt skall äga rätt att efter ansökan hos namnmyndigheten
byta namn. Vid remissbehandlingen har denna ståndpunkt allmänt godtagits,
och jag vill även för egen del ansluta mig till densamma.

Jag förordar, att bestämmelsen utformas i huvudsak enligt kommitténs
förslag. Emellertid förefaller mig kommitténs formulering av förutsättningarna
för namnbyte väl kategorisk. Det synes ej lämpligt att mot varandra
ställa särskiljande och icke särskiljande namn och draga en fast gräns
mellan dem efter deras frekvens. Även det av kommittén föreslagna uttrycket
»otjänligt» förefaller mig något onyanserat. Jag föreslår därför att
bestämmelsen jämkas så, att den vars namn icke är tillräckligt särskiljande
eller eljest är mindre tjänligt blir berättigad att byta namn.

Frågan vilka krav som skall ställas, när det gäller att avgöra om ett namn
är tillräckligt särskiljande eller ej, kan icke närmare regleras i lagtexten
utan denna fråga får överlämnas till den praktiska tillämpningen. De riktlinjer,
som kommittén i anslutning till gjorda frekvensundersökningar angivit,
kan jag i huvudsak biträda. Jag vill särskilt understryka, att namnbyte
kan vara motiverat även i fall, då det tidigare namnet visserligen i allmänhet
kan anses tillräckligt särskiljande men uppvisar hög frekvens i den
del av landet där namnhavaren bor. Det torde få ankomma på namnmyndigheten
att till ledning för dess bedömning av namnbytesärenden på lämpligt
sätt hålla sig underrättad om frekvensutvecklingen.

I detta sammanhang vill jag framhålla värdet av att de som icke bär

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

tillräckligt särskiljande namn stimuleras till namnbyte. Betydelsefullt härvid
är, att lämpliga nya släktnamn kan erbjudas namnsökande. Jag vill erinra
om att jag med stöd av Kungl. Maj:ts den 28 juni 1962 givna bemjndigande
tillkallat sakkunniga för att utarbeta förteckning över nya släktnamn
samt utreda de språkliga och namnrättsliga frågor, som äger samband
därmed.

Såsom framgått av den allmänna motiveringen har jag ej funnit anledning
att i förslaget upptaga generella bestämmelser om lagens tillämplighet
på utländsk medborgare. Emellertid bör i fråga om administrativt namnbyte
klart utsägas för vem sådant står öppet. I förevarande paragraf bör sålunda
stadgas, att rätt till namnbyte på de i paragrafen angivna grunderna
endast tillkommer svensk medborgare. Med svensk medborgare bör emellertid
likställas utlänning, som har en fast anknytning till riket. För att få
en enkel och klar avgränsning vill jag förorda, att möjlighet till namnbyte
gives sådan utlänning som är gift med svensk medborgare eller som erhållit
bosättningstillstånd i riket enligt 10 § utlänningslagen.

Med anledning av vad statistiska centralbyrån anfört angående den som
dömts förlustig släktnamn vill jag hänvisa till bestämmelserna i 15—18 §§
i departementsförslaget om förlust av släktnamn m. m.

9 §•

Denna paragraf, som motsvarar 11 och 13 §§ i kommittéförslaget, anger
de krav som från språkliga och därmed jämförliga synpunkter skall ställas
på ett namn för att detta skall kunna godkännas såsom nytt släktnamn.

Gällande rätt. Enligt släktnamnsförordningen må såsom nytt släktnamn
ej godkännas namn, som kan väcka anstöt. Därutöver saknas regler om
namnets yttre beskaffenhet. Inom namnmyndigheten har emellertid utvecklais
en praxis, vars grundtanke är att nya namn skall vara svenska i den
meningen att de skall vara bildade enligt här gängse släktnamnsmönster
och av svenska språkelement. Vid den språkliga prövningen anlitar namnmyndigheten
en språkvetenskaplig expert. Även i andra hänseenden underkastas
namnen en formell prövning.

Kommittén. Kommittén föreslår att en prövning av namnets yttre form
skall äga rum ur två olika aspekter. Dels skall namnet granskas såsom
språkligt tecken (förslagets 11 §), dels skall en mera fri prövning äga rum.
huruvida namnet från vissa begränsade allmänna synpunkter kan vara godtagbart
(förslagets 13 §).

Från språklig synpunkt uppställer kommittén i 11 § kravet, att det sökta
namnet till bildning, uttal och stavning skall överensstämma med svenskt
språkbruk. Med »svenskt» bör i första hand förstås sådant namnstoff, som
vunnit hävd i svenskt namnskick och speglar svensk kulturtradition, oavsett
om namnet ursprungligen bildats med främmande språkelement. Man
bör därför bygga vidare på de namnbildningsmöjligheter, som det svenska
släktnamnssvstemet i sin nuvarande utformning erbjuder, och i anslutning

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

till svensk språkkänsla. Det bör därvid vara namnmyndigheten obetaget att i
samråd med språklig expertis uppmuntra nybildningstendenser, som öppnar
möjligheter att berika namnskatten, dock i närmast möjliga anslutning till
rådande mönster. Har sökanden utländskt släktnamn, må för honom likväl
godkännas namn, som innebär anpassning av det utländska namnet till
SA-enskt språk. Även om en sådan förändring endast avser namnets stavning
och ej påverkar dess uttal, bör den behandlas som ett namnbyte. Ett namn,
som är i bruk såsom förnamn, må enligt förslaget ej godkännas, med mindre
särskilda skäl är därtill. Slutligen får namnet ej godkännas, om det kan
väcka anstöt eller antagas leda till obehag för bäraren.

Även om det sökta namnet är godtagbart i nu angivna hänseenden, må
Hamnmyndigheten enligt 13 § i kommittéförslaget avslå ansökningen, om
namnet lätt kan uppfattas som beteckning för utbildning eller befattning, om
det ger sken av tillhörighet till visst stånd eller om det är ägnat att uppfattas
som benämning på järnvägs- eller poststation eller annan sådan i den
allmänna samfärdseln och förvaltningen brukad beteckning.

Remissyttrandena. Yttrandena över kommittéförslagets 11 § tar i allmänhet
sikte på detaljer i förslaget.

Nämnden för svensk språkvård finner det värdefullt, att den praxis, som
utbildats hos namninyndiglieten, nu preciserats, utbyggts och föreslagits
delvis ingå i lagtexten. Vitterhetsakademien konstaterar med tillfredsställelse,
att såsom släktnamn må godkännas endast namn som till bildning, uttal
och stavning överensstämmer med svenskt språkbruk. Även godkännandet
av en anpassning av utländskt släktnamn till svenskt språk synes välmotiverat.

Mot bestämmelsen att namnet skall överensstämma med svenskt språkbruk
vänder sig hovrätten över Skåne och Blekinge, som påpekar, att man
med ett sådant krav förbigår att vi i landet har en ej obetydlig finskspråkig
folkgrupp och även en mindre grupp, som talar lapska. Hovrätten föreslår
därför att uttrycken »svenskt språkbruk» och »svenskt språk» i paragrafen
utbyts mot »inhemskt språkbruk» och »inhemskt språk».

Statistiska centralbyrån finner uppslaget att pröva nya namnbildningstyper
värdefullt. Beträffande stavningsändringar uttalar centralbyrån, att två
olika typer kan anses föreligga. Med utgångspunkt från uppfattningen, att
namnmyndighetens bevis om godkännande av nybildat namn även fastställer
dettas stavning, prövas nu — restriktivt — ansökningar om ändring av
sådant namns stavning. I övriga fall råder tvekan; prövningen kan anses ankomma
på pastorsämbetena, men det har förekommit, att namnmyndigheten
prövat sådan ändring, om namnets karaktär ändrats eller kollisionsrisk uppkommit
genom stavningsändringen. Centralbyrån finner förslaget, att stavningsändring
skall behandlas som namnbyte, innefatta en klar handlingslinje,
som torde vara svår att vinna på annat sätt, men anser att med de
stränga bestämmelserna i 10 och 12 §§ stavningsändring i den sist angivna
gruppen så gott som aldrig kan godkännas annat än med stöd av 16 §. Det

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

kan ifrågasättas, om ej problemet om stavningsändringar bör regleras särskilt.

Även kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift redogör för de två
huvudgrupperna av stavningsändringar och anser att, om namnplikt införes,
möjligheten till stavningsändring blir inskränkt. Han finner dock frågan
vara av sådan betydelse, att lagen på denna punkt bör innehålla klara och
entydiga bestämmelser.

Stockholms rådhusrätt uttalar sig för ett generellt förbud att ändra stavning
och anser ett sådant förbud vara nödvändigt för att hindra, att namnet
genom successiva förändringar i stavningen i sin slutliga utformning
kommer att framstå som ett annat än det ursprungliga.

Domkapitlet i Växjö uttalar däremot, att vissa stavningsändringar, t. ex.
th i stället för t, c i stället för k, bör kunna ske efter anmälan. Hovrätten över
Skåne och Blekinge har i samband med spörsmålet om namnplikt uttalat
sig i samma riktning.

Sveriges advokatsamfund säger sig dela förslagets principiella uppfattning
om förnamn som släktnamn men uttalar, att det väsentliga torde vara att
man icke som släktnamn godkänner förnamn, som är i allmänt bruk.

Beträffande kommittéförslagets 13 § finner riddarhusdirektionen vad däri
föreslagits angående namn, som ger sken av tillhörighet till visst stånd, uppfylla
de önskemål, som ridderskapet och adeln sedan länge hyst angående
skydd för adliga släktnamn. Tillfredsställelsen häröver rubbas emellertid
helt genom de föreslagna vidgade möjligheterna till förvärv av släktnamn
efter anmälan.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att vad i 13 § sägs om namn, som
är ägnat att uppfattas såsom benämning på järnvägs- eller poststation eller
annan sådan i den allmänna samfärdseln och förvaltningen brukad beteckning,
bör anges gälla de fall då olägenhet av namnets beskaffenhet kan antagas
uppkomma för den allmänna samfärdseln eller förvaltningen. Med denna
ändring bör paragrafen ange, att ansökan i däri uppräknade fall skall
avslås. Möjlighet till undantag för den som är känd under namnet bör då
upptagas i en efterföljande paragraf.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör bestämmelser upptagas
om nytt släktnamns form och allmänna yttre egenskaper. Hithörande
regler torde lämpligen kunna sammanföras i en paragraf.

Beträffande den språkliga utformningen av namn kan jag helt ansluta mig
till kommitténs synpunkter. Vid avfattningen av stadgandet bör dock enligt
vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört hänsyn tagas till de lapska
och finskspråkiga folkgrupperna; uttrycket »svenskt språkbruk» bör sålunda
ersättas med »inhemskt språkbruk».

I anslutning till förevarande bestämmelse om ändring av utländskt namns
stavning har några remissorgan tagit upp frågan om stavningsändringar i
allmänhet. Det har därvid bl. a. yrkats, att stavningsändring skall jämställas
med namnbyte och vara underkastad prövning av namnmyndigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Att så skall vara fallet beträffande nya släktnamn, som tillkommit efter
godkännande av namnmyndigheten, håller jag för självklart. Även andra
särskiljande namn torde i och med namnlagens ikraftträdande få anses
vara fixerade vid den stavning kyrkoböckerna uppvisar. När det gäller icke
särskiljande släktnamn bör man kunna inta en friare hållning. Namnhavaren
bör i sådant namn kunna vidtaga sådana smärre stavningsändringar
som ej medför att namnet blir särskiljande. Vill han ha dylik ändring införd
i offentliga handlingar, torde han emellertid även i dessa fall få inhämta
namnmyndighetens tillstånd.

I sak vill jag ansluta mig till vad kommittén föreslagit beträffande användning
av förnamn såsom släktnamn. Genom jämkning av lagtexten bör
dock understrykas, att godkännande av sådant namn skall ske endast i undantagsfall.

Enligt kommittéförslaget skall ett namn ej godkännas, om det lätt kan
uppfattas såsom beteckning för utbildning eller befattning, om det ger sken
av tillhörighet till visst stånd eller om det är ägnat att uppfattas såsom benämning
på järnvägs- eller poststation eller annan sådan i den allmänna samfärdseln
och förvaltningen brukad beteckning. För egen del anser jag den
ledande synpunkten böra vara, att namnet icke får vara ägnat att vilseleda
allmänheten. Någon närmare exemplifiering härav i lagtexten synes mig
ej erforderlig i vidare mån än att däri, med hänsyn till ortnamnens betydelse
för släktnamnsbildningen, särskilt bör betonas risken för olägenhet,
som kan uppkomma om ett släktnamn förväxlas med benämningar brukade
i den allmänna samfärdseln eller förvaltningen.

I enlighet med kommitténs förslag bör slutligen upptagas förbud mot
godkännande av namn som kan väcka anstöt eller som kan antagas leda till
obehag för bäraren.

10 §.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 12 § första stycket,
upptages förbud mot godkännande av nytt släktnamn som kan förväxlas
med namn eller annat kännetecken, som tillkommer annan. Genom bestämmelsen
tillerkännes namn och andra kännetecken ett administrativt
skydd.

Gällande rätt. Enligt § 3 släktnamnsförordningen må ansökan om nytt
namn ej bifallas, om det sökta namnet bäres av annan släkt och tillika är av
mera egenartad beskaffenhet. Bestämmelsen har i praxis fått den verkan,
att namn som är identiskt med eller alltför likt ett redan existerande namn
— detta må vara egenartat eller icke — ej godkännes. Även utdött namn
kan, om det har haft en viss historisk betydelse, utgöra hinder för godkännande.

Kommittén. Kommittén har i 12 § första stycket föreslagit en fullständig
reglering av det administrativa skyddet. Sådant skydd skall ges åt alla exi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

stenande släktnamn (punkt 1), allmänt känt »utdött» släktnamn och här i
riket allmänt känt utländskt släktnamn (punkt 2), konstnärsnamn eller
likartat namn som är känt här i riket (punkt 3), beteckning för stiftelse,
ideell förening eller därmed likställd sammanslutning (punkt 4) samt annans
här i riket skyddade firma eller varumärke eller annat kännetecken
som är här i riket inarbetat vid utövning av näring eller yrke (punkt 5).
Skyddet föreslås få den formen, att släktnamn ej må godkännas, om det till
uttal eller stavning företer sådan likhet med angivna kännetecken att förväxling
lätt kan ske.

Det föreslagna skyddet för alla existerande släktnamn innefattar eu konfirmation
av gällande rätt. Även beträffande släktnamn, som tillkommit utdöd
släkt är kommittéförslaget att betrakta som en bekräftelse av praxis.
Med allmänt känt utländskt släktnamn förstås såväl ännu i bruk varande
namn som namn vilket tillkommit utdöd utländsk släkt. Kommittén har såsom
en särskild grupp upptagit konstnärsnamn av den anledningen, att dessa
mer än andra dylika namn brukar bli kända och ha ekonomisk betydelse.
Såsom med konstnärsnamn likartat namn skall anses pseudonymer och signaturer,
artistnamn samt sådana speciella namn, under vilka t. ex. idrottsmän
gjort sig kända. En förutsättning för skydd är i dessa fall, att namnet
fått en ej blott lokal betydelse utan blivit känt i riket. Den fjärde gruppen
omfattar kännetecken, som har likhet med firma men rättsligen dock ej
är att hänföra dit. Med likställd sammanslutning menas inom denna grupp
1. ex. sällskap, orden eller klubb. Den sista gruppen, som avser annans här i
riket skyddade firma eller varumärke eller annat inarbetat kommersiellt
kännetecken, har sitt primära skydd i firma- och varumärkeslagstiftningen.
Kommittén har därför i denna punkt anknutit till det skydd som dessa tecken
redan åtnjuter inom känneteckensrätten. Någon fast avgränsning mellan
det skydd som här erbjudes och det som kan anses härflyta ur firma- och
varumärkeslagstiftningen har ej gjorts.

Med det uppställda förväxlingskriteriet avses i första hand fall, då likhet
mellan det sökta namnet och annans namn är fullständig, d. v. s. identitet
föreligger. Sådan kan väl aldrig komma i fråga, då det gäller firma eller firmaliknande
kännetecken — bortsett från vissa förkortningar — och beträffande
dessa skall jämförelsen ske med dominanten i beteckningen. Genom
bestämningen »lätt» vill kommittén ange, att viss förväxlingsrisk bör tolereras;
endast då förväxlingen lätteligen kan ske, skall godkännande vägras.

I första hand skall, anser kommittén, den språkliga förväxlingsrisken undersökas.
Härvid skall beaktas, att de distinktiva faktorerna är färre och
svagare i trycksvaga stavelser än i tryckstarka. Till belysning härav anföres
i betänkandet (s. 165) vissa exempel. Förutom denna bedömning »in abstracto»
bör emellertid, om så är möjligt, ske eu bedömning »in concreto»,
d. v. s. av den faktiska förväxlingsrisken.

Slutligen framhåller kommittén att skyddet för inarbetat kommersiellt
kännetecken (punkt 5) knutits till utövning av näring eller yrke. Vid utformningen
av detta förslag har kommittén tagit hänsyn till den osäkerhet angå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

ende innebörden av begreppet näringsverksamhet, som ännu får anses råda.
Skulle den av varumärkesutredningen föreslagna innebörden av sagda begrepp
bli godtagen, torde en justering av namnlagen bli erforderlig.

Remissyttrandena. I princip reses icke någon invändning mot eu bestämmelse
av här avsett slag. I flera detaljfrågor framföres dock anmärkningar
och motförslag.

Statistiska centralbyrån ifrågasätter, om det icke bör stadgas i författning
vilket register som skall föras och äga vitsord, när det gäller att avgöra vilka
släktnamn som redan förekommer (punkt 1). När det gäller i punkten 2 omförmälda
utdöda och utländska släktnamn finner centralbyrån, att tillämpningen
synes bli beroende av sådana tillfälliga omständigheter som befattningshavares
olika beläsenhet, val av uppslagsverk, dettas fullständighet och
redigeringsprinciper. Centralbyrån anser därför, att ett register över skyddade
namn av angivet slag bör upprättas. När det gäller de i punkterna 3, 4 och
5 upptagna kännetecknen, möter enligt centralbyrån, motsvarande och störl
e svårigheter. Efter att ha pekat på vissa olikheter mellan personnamnet och
andra kännetecken säger sig centralbyrån ej kunna ta ställning till frågan
i hela dess vidd. Emellertid önskar centralbyrån, att lagen avfattas så att den
begränsning i kravet på namnmyndighetens handläggning, som förhållandena
i dessa delar nödvändiggör, framgår av lagtexten. I detta sammanhang
hemställer centralbyrån, att sakkunniga tillkallas för utarbetande av en ny
namnbok, i samband varmed namnrättskommitténs rikslista eller motsvarande
förteckning kunde publiceras. Åt dessa sakkunniga kunde därtill anförtros
att upprätta register över skyddade utdöda och utländska namn. I
detta sammanhang påpekar centralbyrån, att publikationen »Sveriges familjenamn
1920» är praktiskt taget utgången. Patentverket uttalar som ett
starkt önskemål att en ny upplaga av detta verk utges.

Statistiska centralbyrån tar vidare upp frågan om prioritet mellan olika
ansökningar om samma släktnamn och hemställer att denna fråga beaktas i
lagstiftningsärendet och möjligen erhåller uttrycklig reglering. I det sammanhanget
berör centralbyrån även frågan, i vilken mån latent namnrätl
skall beaktas av namnmyndigheten, och hemställer att även den blir föremål
för övervägande. Sveriges advokatsamfund påpekar, att latent namnrätt
kan föreligga för hustru, som förvärvat mannens namn, och för hennes
barn i äktenskap; det bör icke vara tillåtet, att för annan person godkannes
ett namn, som överensstämmer med eller är likt sådant namn. Punkten
1 bör därför enligt samfundet ändras så, att skydd föreligger även för
namn till vilka någon kan ha latent rätt. Samma synpunkt anföres av Fredrika-B
rem er-förbundet.

Beträffande punkten 2 anmärker patentverket, att uttrycket »utdött släktnamn»
ej synes tillfredsställande, då det åsyftar namn, som tillkommit utslocknad
släkt.

Riddarhusdirektionen finner skyddet för allmänt känt utdött släktnamn i
princip tillfredsställande och förutsätter, att riddarhuset, liksom tidigare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

beredes tillfälle att avge yttrande i frågor av denna art. Som en egendomlighet
vill direktionen anmärka, att det föreslagna stadgandet ger bättre
skydd åt utdöda adliga släktnamn än åt de levande adliga ätternas namn,
därest förslaget om förvärv av släktnamn efter anmälan kommer att godkännas.

Familjerättskommittén anser, att det uttryckligen bör anges att även utdött
utländskt namn åsyftas i punkten 2. Måhända vore det lämpligt, säger
kommittén, att uppta de utländska namnen under en särskild punkt. Kravet
att del utländska namnet skall vara »allmänt känt», förefaller kommittén
alltför strängt, för att regeln skall tjäna sitt syfte, och kommittén anser
svårigheter ej beredas namnmyndigheten, om villkoret mildras till »känt bär
i riket».

Bestämmelsen i punkt 3 hälsas av Sveriges författareförening med tillfredsställelse.
Det synes föreningen uppenbart, att en författare med en
inarbetad helt originell och egenartad pseudonym kan komma att lida avsevärt
avbräck, om denna skulle godkännas som släktnamn för annan.

Patentverket erinrar om att 14 § första stycket 4) i den nya varumärkeslagen
innehåller en med punkten 3 analog bestämmelse. Beträffande punkten
4 har patentverket ej någon erinran i och för sig men pekar på att de
namn och beteckningar, som här åsyftas, ej uttryckligen nämns i varumärkeslagen,
ehuru vad där i 14 § första stycket 4) och 6) sägs är avsett att
gälla även sådana kännetecken. Vidare påpekas, att dessa av de närmast
berörda numera i allt större utsträckning kallas »firma».

Beträffande punkten 5 anmärker patentverket, att såsom namnrättskominittén
föreslagit orden »eller yrke» bör utgå om den av varumärkesutredningen
förordade innebörden av näringsidkare godtages.

När det gäller frågan om förväxling anför Svea hovrätt, att det ej synes
med full tydlighet av förslaget framgå att i första hand avses ren identitet
mellan släktnamn. Visserligen kan detta sägas vara självklart, men formuleringens
bristfällighet blir mera påtaglig vid en jämförelse med ett annat
lagrum (23 §) i vilket omnämnes »samma eller därmed lätt förväxlingsbart
namn». En jämkning av förevarande paragraf bör övervägas. Samma inställning
intages av hovrätten över Skåne och Blekinge.

Patentverket uttalar, att bestämningen »till uttal eller stavning» lämpligen
bör utgå, enär den kan leda till en alltför snäv tolkning eller föranleda
till ofruktbara spekulationer om vad som är ett namns riktiga uttal. Enligt
verkets mening är det tillräckligt, att denna i och för sig tämligen självklara
regel för förväxlingsprövningen närmare utlägges i motiven.

Vidkommande graderingen av förväxlingsrisken finner statistiska centralbyrån
i huvudsak ej anledning till erinran mot de föreslagna grunderna för
prövning av namnlikhet. Patentverket har funnit goda skäl tala för att förväxlingsprövningen
inom den egentliga namnrätten är mindre långtgående

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 är 1063

än inom den kommersiella känneteckensrätten och tillstyrker, att man i
namnlagen stannar vid det förväxlingskriterium — att förväxling lätt kan
ske — som här föreslagits. Sistnämnda inställning redovisas även av firmautredningen,
som dock uttalar tvekan, huruvida ett släktnamn bör få närma
sig ett varukännetecken så mycket som det uppställda förväxlingskriteriet
medger. Utredningen understryker, att detta i så fall innebär ett svagare
skydd för kommersiella kännetecken än det skydd, som förutsättes i motsvarande
lagrum i varumärkeslagen.

Vitterhetsakademien framhåller att, trots gällande princip att ett med
existerande släktnamn förväxlingsbart namn ej må godkännas, ett stort antal
namn under senare tid godkänts, som i vissa fall — särskilt vid uttal —
företett förbluffande likhet med redan existerande familjenamn, vilka ofta
varit karakteristiska och haft gammal hävd i samhället. Den föreslagna avfattningen,
enligt vilken godkännande kan vägras endast om förväxling lätt
kan ske, synes innebära en försvagning av det rättsskydd, som enligt praxis
tillkommer existerande släktnamn, och akademien, som anser att skyddet
snarare bör stärkas, hemställer att ordet »lätt» får utgå ur lagtexten.

Nämnden för svensk språkvård understryker betydelsen av att förväxlingsrisken
icke blir bedömd efter stela generella regler.

Patentverket diskuterar namnrättskommitténs särskiljning mellan bedömning
in abstracto och bedömning in concreto och framhåller därvid, att kommittén
uppenbarligen anser att man skall utgå från en abstrakt bedömning
av namnens språkliga förväxlingsbarhet. Verket förklarar sig ej kunna ansluta
sig till en sådan uppfattning. Redan den gjorda skillnaden mellan
abstrakt och konkret bedömning synes konstruerad och teoretisk. Men om
den likväl uppställes, är det för verket snarare naturligt att den konkreta
bedömningen bör ha försteget. Namnmyndigheten bör alltså vid sin prövning
främst anlägga rent praktiska synpunkter och skjuta de språkvetenskapliga
mera i bakgrunden. För prövningen bör vara i första hand utslagsgivande,
om myndigheten finner sig böra räkna med att förväxlingar i praktiken
lätt kan inträffa.

Även firmautredningen anser, att man ej bör utgå från en abstrakt bedömning
vid likhetsprövning mellan släktnamn och kommersiellt kännetecken.
En sådan metod torde många gånger leda till opraktiska resultat. Utredningen
anser därför, att den språkvetenskapliga granskningen endast bör
vara ett led i bedömningen, och avgörande bör vara huruvida kännetecknen
faktiskt kan väntas bli förväxlade.

I fråga om den språkliga utformningen anmärker patentverket på det i
punkterna 2—5 upptagna uttrycket »är sålunda förväxlingsbart med» och
framhåller att — under förutsättning att hänvisningen till uttal och stavning
utgår — uttrycket genomgående bör utbytas mot »lätt kan förväxlas
med». Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser det kritiserade uttrycket
böra utbytas. Hovrätten riktar också eu redaktionell anmärkning mot
punkt 3, i vilken hovrätten anser det böra utsägas alt endast annan tillkommande
konstnärsnamn åsyftas.

Knngl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Departementschefen. Kommitténs förslag angående administrativt skydd
för vissa kännetecken, vilket såvitt gäller andra kännetecken än släktnamn
icke har någon motsvarighet i gällande rätt, har ej mött någon principiell
erinran i remissyttrandena. Ett stadgande i ämnet bör upptagas, varvid dock
kommitténs förslag i vissa avseenden torde få justeras.

Såsom av ett par remissinstanser framhållits har person, som enligt lagens
familjerättsliga regler äger antaga ett visst släktnamn, en »latent»
namnrätt till detta namn. Finnes ej bärare av namnet, skulle det enligt kommitténs
terminologi anses såsom »utdött». Hänsyn bör emellertid vid prövningen
tagas till sådan latent namnrätt. I detta syfte bör avfattningen avpunkt
1 jämkas.

Såsom punkt 2 torde böra upptagas kommitténs bestämmelse angående
utdött släktnamn, med förtydligande av lagtexten så att det klart framgår
att det är släktnamn som tillkommit numera utdöd släkt som åsyftas. Utländskt
släktnamn bör behandlas i en särskild punkt, punkten 3, varvid alltså
en förskjutning sker, så att punkterna 4—6 kommer att motsvara punkterna
3—5 i kommitténs förslag.

Vad angår frågan, när förväxlingsrisk skall anses föreligga, är det till en
början tydligt, att sådan risk i hög grad föreligger, när namnen är helt identiska.
Detta är så självklart, att det ej torde behöva särskilt markeras i lagtexten.
Ej heller synes nödvändigt att särskilt ange, att förväxling kan föranledas
av likheter i stavning och uttal. I övrigt torde kommittéförslagets
förväxlingskriterium få godtagas, varvid dock vissa språkliga jämkningar
av lagtexten synes påkallade.

Vid prövningen av frågan, i vad mån förväxlingsrisk föreligger, bör enligt
vad kommittén påpekat en rent språklig bedömning av likhet och förväxlingsrisk
bli ett centralt moment. Såsom patentverket och firmautredningen
understrukit måste dock det avgörande vara, huruvida förväxling i det praktiska
livet kan befaras. Det kan exempelvis inträffa, att ett sökt släktnamn
ej bör godkännas på grund av risk för förväxling med ett redan existerande
namn, ehuru de båda namnen från språkvetenskaplig synpunkt är klart
skilda kännetecken. En prövning enligt kommitténs normer med nu antydda
jämkningar torde komma att medföra en strängare bedömning av förväxlingsfrågan
än den som hittills varit rådande.

Statistiska centralbyrån har tagit upp frågan om prioritet mellan olika ansökningar
om samma namn. Det är naturligt att den först inkomna ansökningen
ges företräde; särskilt stadgande härom synes ej erforderligt. Det
må framhållas, att förslaget ger namnmyndigheten möjlighet att avkräva eu
sökande komplettering av ansökningen, vid äventyr att denna eljest avskrives.
Härigenom erhåller namnmyndigheten tillräckligt korrektiv mot att den
sökande otillbörligt »blockerar» ett namn.

Centralbyrån föreslår också upprättandet av register över de namn och
andra kännetecken, som skall skyddas. Såvitt gäller existerande släktnamn
finns redan en sådan förteckning, ehuru den måhända ej är alldeles fullständig.
I fråga om namn som tillkommit utdöda släkter liksom beträffande ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

ländska namn torde från fall till fall kunna avgöras om skydd bör föreligga.
Såsom kommittén i betänkandet påpekat, lärer föreliggande bestämmelser,
såvitt gäller icke nu existerande svenska släktnamn, i huvudsak få sin
betydelse som underlag för talan mot namnmyndighetens beslut eller för talan
vid domstol.

Med anledning av centralbyråns yrkande om utarbetande av en ny namnbok
vill jag erinra om att jag, såsom i det föregående nämnts, tillkallat sakkunniga
för detta ändamål.

11 s.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 15 §, stadgas undantag
från de allmänna namnbytesreglerna, såvitt angår den som vill återförvärva
ett tidigare släktnamn.

Gällande rätt. För barn i äktenskap vilket såsom omyndigt erhållit t. ex.
moders, styvfaders eller fosterföräldrars namn samt för barn utom äktenskap
som under minderårighet erhållit exempelvis faders, styvfaders eller
fosterföräldrars namn har återgång till det namn barnet förvärvade vid
födelsen medgivits utan att skäl behövt anföras. För adoptivbarn har i vissa
fall medgivits återgång till namn före adoptionen. Har nybildat namn förvärvats
genom ansökan har återgång till tidigare namn medgivits endast
om synnerliga skäl visats föreligga.

Kommittén. Kommittén framhåller, att den som efter sin födelse förvärvat
nytt släktnamn av olika skäl kan vara intresserad av att få sitt tidigare
namn tillbaka. Det tidigare namnbytet kan ha skett på grund av statusförändring,
såsom legitimation, adoption eller vigsel, men det kan också ha
skett genom att vederbörande själv eller hans vårdnadshavare begagnat
sig av lagens valmöjligheter eller ansökt därom hos namnmyndigheten eller
ock såsom en konsekvens av föräldrars namnbyte. Behovet av en fast namnordning
kräver dock enligt kommittén, att återgång till tidigare namn får
ske endast om särskilda skäl är därtill.

Kommittén har föreslagit, att den som efter födelsen förvärvat släktnamn
må, om särskilda skäl föreligger, efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla
släktnamn, som tidigare tillkommit honom. Regeln skall dock ej vara tilllämplig,
om sökande tidigare av domstol blivit fråndömd namnet eller eljest
på grund av bestämmelser i lagen gått detta förlustig. Frågan om det sökta
namnets lämplighet såsom språkligt tecken och om dess lämplighet från
allmän synpunkt (kommittéförslagets 13 §) samt frågan, huruvida ett godkännande
kan vara till men för annan, skall ingå i namnmyndighetens bedömning.

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån säger sig, i anseende till den
breda tolkningsmarginal som kommittén lämnar öppen, kunna ansluta sig
till att ett krav på särskilda skäl stadgas i lagen. Dock kan ifrågasättas, om
det ej kan anses som tillräckliga skäl, att myndigbliven person ej vill åtnöjas

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

med att vara berövad sin medfödda namnrätt till följd av vårdnadshavares
åtgärd. Det kan även ifrågasättas, om ej hittillsvarande strävan att underlätta
övergång till mera särskiljande namn bör få bibehålla sitt inflytande på
praxis. Centralbyrån ansluter sig också i huvudsak till förslaget, att samtycke
i dessa fall ej stadgas, men menar att tillfällen då samtycke bör krävas dock
förekommer, t. ex. om gift kvinna vill återgå till mannens namn, sedan hon
övergivit det. Lagen bör ange i vilka fall samtycke skall krävas. Slutligen
ställer sig centralbyrån frågande till huruvida det i ansökningsförfarandet
kan utredas, om men för annan kan uppkomma genom namnförvärv enligt
föreliggande bestämmelse. Det bör icke åligga namnmyndigheten att verkställa
sådan utredning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att alltför stränga krav ej bör
uppställas för återgång till ett namn, till vilket sökanden tidigare haft rätt
enligt lagen. Folkpartiets kvinnoförbund finner kommitténs i motiven uttryckta
ståndpunkt härvidlag vara väl restriktiv.

Sveriges advokatsamfund anser, att ansökningsförfarandet i vissa fall bör
ersättas med ett anmälningsförfarande. I fall, då för minderårigs räkning
namnbyte efter anmälan skett, kan det tänkas att barnet, sedan det vuxit
upp, ej önskar bära det namn som det sålunda förvärvat utan i stället vill
bära det som förvärvades vid födelsen. Detta förhållande torde ej i och för
sig utgöra särskilda skäl enligt förevarande bestämmelse. Samfundet föreslår
därför att, då underårig utan sin egen medverkan erhållit ett namn, som
han ej önskar bära, han bör vara berättigad att efter uppnådda 18 års ålder
efter anmälan återtaga det namn, som tillkom honom vid födelsen. Lämpligen
kan tillika föreskrivas viss tid efter fyllda 18 år, inom vilken detta namnbyte
skall göras.

Vitterhetsakademien framhåller, att de allvarliga betänkligheter, som väckes
av förslaget om fri valrätt mellan flera släktnamn, skärpes genom vad
som här föreslås. Särskilt pekar akademien på olägenheten av att vad som
anses som »särskilda skäl» ej preciseras, då det här är fråga om känslobetonade
och irrationella faktorer. Detta kommer i praktiken att leda till att
eu och samma person under olika skeden av sitt liv kan framträda med
först faderns namn, sedan moderns och så återigen faderns, och möjlighet
till ytterligare namnbyten finns.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anför, att namnlagen ej reglerar
alla fall av släktnamnsförlust. Det torde knappast ha avsetts, att 15 § skulle
kunna tillämpas, om någon tidigare orättmätigt förvärvat ett namn, som
han sedan blivit fråndömd.

Svea hovrätt anser, att i konsekvens med vad kommittén själv uttalar om
innebörden av ordet »förlustig» i den föreslagna bestämmelsen sista ledet
däri bör ges lydelsen »enligt särskilt stadgande i denna lag gått detta förlustig».

Departementschefen. Kommitténs förslag om en särskild bestämmelse för
den som efter ansökan önskar återfå ett tidigare släktnamn har i princip

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

lämnats utan erinran i remissyttrandena. Även jag finner förslaget vara väl
motiverat och föreslår, att en bestämmelse i ämnet upptages i lagen.

Kommittéförslaget innebär, att den som efter födelsen förvärvat släktnamn
kan efter ansökan erhålla honom tidigare tillkommande namn, om
särskilda skäl är därtill. Jag biträder den föreslagna regeln men vill dock
framhålla, att tillämpningen därav i allmänhet ej bör vara alltför restriktiv
när det senare namnet förvärvats enligt bestämmelserna i 1—6 §§. Till
skillnad mot kommittén anser jag, att namnmyndigheten, om den finner
att särskilda skäl för själva namnbytet förebragts, har att bifalla ansökningen
utan särskild prövning av det sökta namnet. Eftersom det rör sig
om ett redan existerande namn eller i varje fall ett namn, som nyligen varit
i bruk, synes det ej vara anledning att pröva, huruvida namnet är olämpligt
från språklig synpunkt eller vilseledande. Däremot kan det vara befogat
att vid bedömningen beakta, om namnbytet är till men för annan. Såsom
statistiska centralbyrån framhållit bör det dock i allmänhet ej aligga
namnmyndigheten att föranstalta om särskild utredning härom.

Såsom särskilt villkor för namnbytet bör såsom kommittén föreslagit
uppställas, att sökanden ej gått det tidigare namnet förlustig. Formuleringen
av lagtexten torde på denna punkt få jämkas med anledning av vad
Svea hovrätt och häradshövdingeföreningen anfört.

12 §.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 16 §, stadgas ett
allmänt undantag från bestämmelserna om villkor för namnbyte och om
reglerna beträffande det sökta namnets beskaffenhet. Paragrafen inbegriper
även kommittéförslagets 14 §.

Gällande rätt. Enligt § 3 i släktnamnsförordningen må namnmyndigheten
för den som redan har egenartat släktnamn godkänna nytt namn endast
om skälig orsak anges. Någon motsvarande undantagsregel från förbudet
att godkänna annans släktnamn föreligger icke, men för vissa situationer
har namnmyndigheten med tillämpning av en restriktiv praxis ansett sig
kunna medge sådana undantag.

Kommittén. Kommitténs allmänna bestämmelser om förvärv av släktnamn
efter ansökan är, bortsett från de familjerättsliga reglerna, uppdelade
i tre grupper: först behandlas villkoren för rätt till namnbyte (10 §),
därefter behandlas det sökta namnets beskaffenhet (11—13 §§) och slutligen
upptages undantag från de tidigare bestämmelserna (14—16 §§). I 14 §
föreslås sålunda en bestämmelse av innebörd, att den som gjort sig känd
under konstnärsnamn eller likartat namn, om särskilda skäl föreligger, efter
ansökan må erhålla detta namn såsom släktnamn ändock att rätt till
namnförvärv enligt 10 § ej föreligger. Enligt 16 § må, om synnerliga skäl
därtill finnes, ansökan om släktnamn bifallas, ändock att hinder eljest skulle
föreligga enligt 10—12 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Med förslagets 14 § vill kommittén tillmötesgå det intresse, som konstnärer
och liknande yrkesutövare kan ha att såsom släktnamn förvärva namn
under vilka de i sin yrkesutövning hlivit kända. Den omständigheten, att
en konstnär valt att framträda under pseudonym eller signatur, har ej samband
med det släktnamn han rätteligen har. Ofta kan man säga, att ju
ovanligare det verkliga namnet är, desto större anledning har det funnits
att anlägga pseudonym. Under sådana omständigheter skulle det normalt
ej vara möjligt för innehavare av pseudonym att förvärva denna som namn,
eftersom han redan har ett särskiljande släktnamn. Ett undantag från regeln
om villkor för namnbyte bör därför kunna göras. Emellertid skall regeln
enligt kommittén ej innefatta undantag från bestämmelserna om namnets
beskaffenhet. Namnet får således ej komma i kollision med annans
rätt till namn eller annat kännetecken.

Genom förslagets 16 § har kommittén velat bereda namnmyndigheten
möjlighet att i synnerligen ömmande fall frångå huvudreglerna både om
villkoren för namnbyte och om det sökta namnets beskaffenhet. Kommittén
har som skäl för en sådan bestämmelse anfört bl. a. följande.

Vid de nordiska överläggningarna har från norsk sida framhållits som
önskvärt, att gift man beredes möjlighet att förvärva hustruns släktnamn
såsom ogift. Ett särskilt intresse härav anses föreligga, om makarna gemensamt
skola övertaga hustruns släktgård eller driva en av henne upparbetad
affärsverksamhet. I svensk praxis har det förekommit att hustruns namn
godkänts såsom gemensamt släktnamn för makar, dock endast om hon
själv förvärvat namnet efter ansökan eller ock hennes föräldrar sålunda
förvärvat det och hon är deras enda barn. En förutsättning har tillika varit,
att mannens (d. v. s. makarnas gemensamma) släktnamn varit sonnamn
eller eljest skälig orsak till namnbyte förelegat. Det har alltså ansetts rimligt,
att makar som äro berättigade till namnbyte få förvärva ett släktnamn,
till vilket hustrun har anknytning men till vilket icke någon annan än hon
(.och möjligen hennes föräldrar) har namnrätt. Enligt svensk praxis kan
namnet uppenbarligen ej ha särskild anknytning till hustruns släktgård
och dess anknytning till en av hustrun driven rörelse har knappast heller
haft betydelse. Det synes kommittén att föreliggande § skulle kunna tilllämpas
enligt de återgivna principerna; man torde därvid ha anledning att
särskilt framhålla att namnmyndigheten kan hämta visst stöd härför i
grunderna för förslagets 12 § andra stycket. Om man dessutom skall tillåta
en tillämpning av §:n i fall, som från norsk sida angivits, får bli en öppen
fråga, som kan besvaras först när ett konkret problem kommer under
Hamnmyndighetens behandling.

Före släktnamnsförordningen kunde nytt släktnamn antagas genom anmälan
till pastor av det antagna namnet för anteckning i kyrkobok. Ofta
skedde sådan anmälan icke, utan den som antog namnet endast så att säga
»inarbetade» det och blev allmänt känd under det i sin hemtrakt. Tillkomsten
av släktnamnsförordningen medförde, att de vilka underlåtit att göra
anmälan därefter ej hade annan möjlighet att lagligen förvärva det släktnamn,
som de sålunda vanligen brukade, än efter ansökan hos namnmyndigheten.
I vilken omfattning KB tog hänsyn till sådana förhållanden vet
man icke. Statistiska centralbyrån har emellertid ansett sig böra taga hänsyn
till sådant faktiskt namnbruk, vilket med hänsyn till den tid soin förflutit
sedan släktnamnsförordningens tillkomst fått en viss karaktär av

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

hävd. Erfarenheterna ha emellertid visat, att föreskrifterna i släktnamnsförordningen
om sättet för antagande av nytt släktnamn endast långsamt
trängde igenom på landsbygden. Namnmyndigheten har därför, när det gäller
att räkna hävd, tillåtit en övergångsperiod på tio år; om en person, eller
den från vilken han förvärvat namnet, före 1912 börjat bruka annat »efternamn»
än det för honom i kyrkoboken antecknade släktnamnet, har det
ansetts »skäligt» (jfr § 3 släktnamnsförordningen), att vederbörande fått
namnet godkänt, även om det bäres av annan person. I de danska och norska
namnlagarna finnas övergångsbestämmelser, vilka verka i samma riktning,
ehuru de ej kunna medföra en så generös tillämpning som svensk
praxis. Frågan om hävd har varit uppe till debatt vid de nordiska överläggningarna.
Enligt kommitténs mening bör man icke lagligen reglera denna
fråga. Det bör tvärtom vara samhällets strävan att hindra att sådan namnhävd
uppkommer. Emellertid giva erfarenheterna vid handen att synnerligen
ömmande omständigheter kunna föreligga. I sådana fall bör man kunna
tillämpa förevarande paragraf. De av praxis nu uppställda formella kraven
komma därmed att förlora sin avgörande betydelse; det skall visserligen
under alla omständigheter vara tal om ett långvarigt bruk av namnet
men det väsentliga torde vara om ytterst allvarliga konsekvenser skulle
uppstå för namnbäraren, därest han måste avstå från namnet. Uppenbart
är att bestämmelsen icke kan tillämpas, då domstol jämlikt 23 § och o9 §
3 mom. meddelat förbud för en namnhavare att bära hävdvunnet namn.

Ett med hävden närbesläktat problem föreligger, då en sökande önskar
förvärva ett släktnamn, som tidigare burits i hans släkt. Enligt tidigare
praxis har i sådana fall ansökan bifallits, om namnet burits av person i rätt
uppstigande led i sökandens släkt inom de senast förflutna hundra åren.
Förutsättning för bifall har dock varit att villkoren för rätt till namnbyte
förelegat d. v. s. sökanden skall ha varit utan släktnamn eller ock burit
sonnamn. Någon språklig granskning har därvid ej förekommit av utdöda
namn. Släktnamnskommittén förordade en uppmjukning av denna praxis;
hinder borde ej föreligga för den som ägde rätt att byta namn att åtei upptaga
sådant namn oberoende av när det senast burits. Språklig granskning
borde enligt släktnamnskommittén ej förekomma av namn som alltjämt
funnes, men om namnet var utdött och cj burits i släkten inom de senaste
hundra åren borde godkännande ske endast om det språkligt ej kunde anses
olämpligt som släktnamn. — Även i detta fall bör enligt kommitténs mening
namnmyndigheten ha viss möjlighet att tillåta avsteg från huvudreglerna,
förutsatt att annans materiella namnrätt ej därigenom kränkes.

Om en brottsling med ett särpräglat — alltså ej blott egenartat släktnamn
efter avtjänat straff vill återvända till ett normalt liv, torde den publicitet,
som tidigare förekommit kring hans namn, ofta vara ett allvarligt hinder
för hans resocialisering. I vissa fall har brottet blivit sa allmänt känt, att
brottslingens namn i folkmun blivit beteckning för en viss brotts- eller
brottslingstyp; en återanpassning till ett socialt liv under oförändrat namn
torde då för honom vara utesluten. Här föreligger sålunda ett område, där
synnerliga skäl till namnbyte kunna föreligga.

Då publicitet skapas kring ett brott eller annan vanärande handling komma
ofta ej blott de direkt inblandade i blickpunkten utan också deras anförvanter
som bära samma namn. Ibland bör detta kunna vara skäl för alt tilllåta
anförvanterna att byta namn. I sådana fall kunna även personer, som
blott ha samma namn som eu brottsling men icke äro anförvanter till honom
ha ett intresse av namnbyte. Man kan särskilt tänka på de ovannämnda tallen,
då ett namn övergått att bil beteckning för cn viss typ av brott t. ex. högförräderi
eller spioneri.

i Bihang till riksdagens protokoll 11) tid. 1 samt. År S7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Kommittén framhåller slutligen att den räknar med en restriktiv tolkning
av bestämmelsen.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår, att de generella
undantag som i kommittéförslaget upptagits i 16 § inarbetas i förslagets
10, 11 och 12 §§.

Även vitterhetsakademien anser, att de fall som åsyftas med förevarande
bestämmelse kan tillgodoses genom omarbetning av andra paragrafer (5, 9
och 10 §§) och att 16 § därför bör utgå. Under alla förhållanden bör hänvisningen
till 11 § strykas.

Patentverket finner det knappast vara övertygande visat, att namnbyte bör
få ske med åsidosättande av de i 12 § givna reglerna till skydd för utomståendes
enskilda rättigheter, och förordar därför att hänvisningen till 12 § utgår.

Statistiska centralbyrån anser invändning ej kunna göras mot att namnmyndigheten
tillätes frångå huvudreglerna om villkoren för namnbyte (10 §)
och om det sökta namnets form (11 §) men avstyrker att myndigheten jämväl
tillätes frångå reglerna om förbud mot släktnamn som kolliderar med
annans namn eller kännetecken (12 §). Grundregeln bör vara, att ingen
skall behöva tåla inskränkning i sin namnrätt utan att ha medgivit det. Skall
någons anspråk på namnskydd uppges bör det vara noga angivet i lagen, i
vilka fall så skall ske och, i förekommande fall, till vilken krets av rättsägare
som kravet på medgivande skall inskränkas.

Beträffande den särskilda undantagsregeln i kommittéförslagets 14 § säger
Sveriges författareförening, att den visserligen gillar bestämmelsens andemening
men ställer sig skeptisk till dess nytta. Endast i undantagsfall har
en författare en pseudonym, som skulle kunna godkännas som släktnamn
utan att komma i kollision med annans känneteckensrätt. I de flesta fall får
därför den som vill förvärva inarbetad pseudonym eller signatur som släktnamn
åberopa förslagets 16 §. Man måste enligt författareföreningen emellertid
räkna med, att namnmyndigheten, som kan tillämpa en specialparagraf
på detta område, ej gärna kommer att se 16 § som ett alternativ till denna.
Statistiska centralbyrån ställer frågan på samma sätt och ifrågasätter,
om icke de berörda intressena tillgodoses genom 16 §. Centralbyrån yrkar,
att 14 § skall omformuleras så, att det tydligare framgår att fråga endast är
om undantag från 10 §. I sistnämnda riktning uttalar sig även vitterhetsakademien.
Familjerättskommittén finner synpunkter av motsvarande slag böra
föranleda till att bestämmelsen placeras närmast efter 10 §. Hovrätten
över Skåne och Blekinge anser, att 14 § icke synes tillräckligt omfattande ange
de hänsyn som bör tagas. Det kan knappast i främsta rummet vara fråga
om undantag från 10 §. Enligt hovrättens mening bör paragrafen uttrycka
att, ehuru hinder möter enligt 11, 12 eller 13 §, ansökan bör kunna bifallas,
om sökanden är känd under namnet som konstnärsnamn eller likartat namn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Departementschefen. I det föregående har upptagits regler av innebörd, att
namnbyte i administrativ ordning får ske endast om det namn som vederbörande
bär icke är tillräckligt särskiljande eller eljest är mindre tjänligt och
vidare på villkor, att det nya namnet uppfyller vissa krav i fråga om språklig
form m. m. (8 och 9 §§). Nytt namn får ej godkännas, om det föreligger
risk för förväxling med annan tillkommande släktnamn eller vissa andra
närmare angivna kännetecken (10 §). En särregel har upptagits om möjlighet
att återtaga tidigare släktnamn (11 §). Namnbytesrätt enligt dessa
bestämmelser tillkommer svensk medborgare samt utlänning, som är gift
med svensk medborgare eller som erhållit bosättningstillstånd i riket.

Såsom kommittén påvisat kan det i särskilda fall föreligga starka skäl att
tillåta namnbyte även om de sålunda stadgade villkoren ej är uppfyllda. I
undantagsfall kan det vara befogat exempelvis att en man förvärvar sin
hustrus namn, att en person som under lång tid faktiskt burit ett visst namn
får formell rätt att bära namnet eller att en person förvärvar ett namn som
tidigare burits i hans släkt. Ett annat exempel är att en person har begått
brottslig gärning, som fått stor publicitet, och behöver ändra namn för att
efter utståndet straff kunna återgå till ett normalt liv i samhället. I likhet
med kommittén vill jag förorda, att en regel upptages, som ger möjlighet till
namnförvärv i sådana och liknande situationer då synnerliga skäl kan åberopas.
Undantagsvis kan det också vara rimligt att tillåta utlänning, t. ex. politisk
flykting, rätt till namnbyte även om han ej vistats här så länge, att
bosättningstillstånd kunnat beviljas honom. Det bör sålunda medges, att
ansökan om namnförvärv upptages även i andra fall än som avses i 8 och
11 §§, och ej heller bestämmelserna i 9 och 10 §§ om namnets språkliga utformning
m. m. och om förväxlingsrisk bör vara absolut bindande. Om undantagsregeln,
såsom jag förutsätter, tillämpas mycket restriktivt, behöver
man ej befara att den får menlig inverkan på namnskicket eller på
namnskyddet.

Kommittén har till särskild behandling upptagit frågan om möjlighet för
den, som gjort sig känd under konstnärsnamn eller likartat namn, att förvärva
detta namn såsom släktnamn. Enligt ett av kommittén föreslaget stadgande
skall, om särskilda skäl föreligger, sådan möjlighet finnas, även om
det släktnamn som vederbörande bär är särskiljande och även i övrigt tjänligt.
Såsom ett par remissinstanser framhållit är detta stadgande så utformat,
att det endast i vissa fall tillgodoser det intresse som kan föreligga att
förvärva konstnärsnamn. Det synes lämpligast, att bestämmelsen får utgå
och att dessa frågor i stället bedömes enligt den av mig förordade allmänna
undantagsregeln.

I vissa fall kan bestämmelsen bli tillämplig på barn under aderton år
t. ex. vid ansökan om att barn i äktenskap eller av makar adopterat adoptivbarn
skall förvärva släktnamn, som modern respektive adoplivmodern förvärvat
i tidigare gifte och därefter behållit. Liksom enligt motsvarande regler
i 1 och 3—5 §§ bör sådan ansökning ej kunna bifallas med mindre rätten
funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Det synes dock ej

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

möjligt att för dessa undantagsfall uppställa en generell regel. Med hänsyn
till att utgången av en ansökan enligt 12 § alltid maste bedömas såsom oviss
kan det också ifrågasättas, om det är lämpligt att ålägga en sökande att redan
före ansökningen hos namnmyndigheten inhämta rättens beslut. Jag
föreslår därför att det överlåtes åt namnmyndigheten att, om den vid preliminär
prövning av ansökningen finner denna från namnrättsliga synpunkter
kunna bifallas, från fall till fall avgöra om även ett domstolsförfarande
kan anses påkallat.

Gemensamma bestämmelser om förvärv av släktnamn

13 §.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 18 § 1, 3 och 4 mom.
och 12 § andra stycket, upptages regler om s. k. bipersons namnbyte.

Gällande rätt. Enligt § 7 andra stycket släktnamnsförordningen gäller anmälan
eller ansökan av fader, savida förbehåll ej göres, även för hans
barn i äktenskap, som står under hans vårdnad och ej fyllt aderton år. Har
barn utom äktenskap sin moders, faders eller styvfaders släktnamn eller
bär adoptivbarn adoptantens släktnamn skall, om förbehåll ej göres, anmälan
eller ansökan av den, vars namn barnet eller adoptivbarnet salunda bär,
gälla jämväl för detta såvida det står under huvudpersonens vårdnad och ej
fyllt aderton år.

Kommittén. Enligt kommittéförslagets 18 § 1 mom. skall förvärv av
släktnamn få verkan för förvärvarens barn, adoptivbarn och fosterbarn, som
har förvärvarens släktnamn, står under hans vårdnad och icke fyllt aderton
år. Har någon av dessa bipersoner i sin tur barn, som har samma släktnamn
och står under bipersonens vårdnad, förvärvar även detta barn namnet.
Dessa bestämmelser skall dock icke gälla, om den förste förvärvaren
är kvinna, som förvärvar sin mans släktnamn genom vigsel eller efter anmälan
eller som efter upplösning av äktenskap efter anmälan återtager tidigare
släktnamn. Enligt kommittéförslagets 18 § 3 mom. skall styvfaders
förvärv av släktnamn få verkan även för hans styvbarn, som har hans namn,
står under hans eller moderns vårdnad och icke fyllt aderton år. Står styvbarnet
under sin moders vårdnad skall regeln ej gälla, om makarna på
grund av söndring lever åtskilda. I kommittéförslagets 18 § 4 mom. föreslås
en bestämmelse, att den, som enligt huvudreglerna om barns och adoptivbarns
namn äger rätt till huvudpersons släktnamn men ändock ej på
grund av bestämmelserna i 18 § 1 och 3 mom. automatiskt förvärvar nytt
namn samtidigt med huvudpersonen, skall äga efter anmälan antaga dennes
nya namn. Sådan anmälan skall dock ej få göras, om huvudpersonen förvärvat
det nya släktnamnet efter ansökan.

Kommittén har genom bestämmelserna i förslagets 18 § 1 och 3 mom.
i huvudsak upptagit gällande rätts regler om barn, styvbarn och adoptiv -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

barn. Skälet till att styvbarn behandlats för sig har varit, att sådant barn i
allmänhet står under moderns vårdnad, varför kommittén å ena sidan ej
velat anknyta enbart till huvudpersonen som vårdnadshavare och å andra
sidan ansett sig böra göra undantag från regeln, därest anknytningen mellan
huvudperson och biperson försvagats genom att modern och styvfadern
på grund av söndring lever åtskilda. Med barn och adoptivbarn har jämställts
fosterbarn. Kommittén framhåller, att vårdnadskriteriet i dessa fall
endast sällan är uppfyllt. Någon möjlighet att anknyta till den faktiska
samhörigheten mellan fosterbarn och fosterföräldrar har kommittén ej
funnit föreligga. Tillkommer den rättsliga vårdnaden icke fosterföräldrarna,
får deras namnbyte alltså ej automatisk verkan för fosterbarnet utan ny
ansökan hos namnmyndigheten blir nödvändig. Förslaget innebär, att ej
blott huvudpersons anmälan eller ansökan utan även hans automatiska förvärv
av nytt släktnamn — såsom vid legitimation eller adoption — skall
få verkan för biperson.

Genom kommittéförslagets bestämmelser nås å ena sidan syftet att kring
ett och samma namn sammanhålla dem, som redan har namngemenskap.
Å andra sidan skall begränsningen till underårig, som står under huvudpersonens
vårdnad, vara till skydd mot att vuxen person eller den som
lämnat hemmet påtvingas ett nytt namn. Sistnämnda tankegång har lett
till den i förslagets 18 § 4 mom. upptagna bestämmelsen. Den som är vuxen
eller som lämnat hemmet kan ha intresse av att förvärva huvudpersonens
namn, till vilket han enligt de grundläggande familjerättsliga reglerna har
en principiell rätt. Kommittén föreslår därför, att barn och adoptivbarn,
som ej såsom biperson automatiskt följt med vid huvudpersons namnförvärv,
skall få ansluta till detta genom anmälan. Sådan rätt skall dock ej
föreligga, om huvudpersonens namnbyte sker efter ansökan. Ansökan beror
stundom på att sökanden vill förvärva ett släktnamn, som skiljer honom
från närstående. Man bör enligt kommitténs mening i sådana fall ej tvinga
namnförvärvaren till en namngemenskap, som han genom namnbytet just
sökt undgå. Att man dock tvingar honom till sådan gemenskap beträffande
underårig! barn, styvbarn och adoptivbarn, som står under hans vårdnad,
beror på det självklara förhållandet, säger kommittén, att man ej kan tilllåta
huvudpersonen att namnmässigt lösgöra sig från dessa, för vilka han
fortfarande har föräldramässigt ansvar.

Har en huvudperson efter ansökan förvärvat nytt släktnamn, händer det
ofta alt hans syskon eller föräldrar vill förvärva samma namn. Likaså kan
barn och adoptivbarn, vilka ej såsom bipersoner automatiskt fått del av namnförvärvet,
vilja förvärva namnet. Att på grundval av de i 12 § första stycket
i kommittéförslaget (10 § i departeinentsförslaget) upptagna bestämmelserna
angående förväxlingsrisk hindra, att sådan namngemenskap inom
en familj eller släkt kommer till stånd, vore orimligt. Ett oeftergivligt villkor
för de senare personernas namnförvärv bör dock vara, att den förste
förvärvaren samtycker därtill. Kommittén har upptagit en regel härom såsom
ett andra stycke i 12 §.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att det
skulle vara en fördel om den svårlästa 18 § kunde utgå. När det gäller förvärv
efter ansökan, bör det vara en betydande fördel vid folkbokföringsarbetet,
om namnmyndighetens beslut upptar alla de personer, som skall erhålla
det nya namnet; i sådana fall behövs stadgandet därför ej. Även då
namnförvärvet sker efter anmälan bör särskild sådan krävas för var och
en som skall förvärva namnet. Lagbestämmelserna bör lämna tillräckligt
utrymme för sådan namnändring, så att namnlikhet inom familjen kan vidmakthållas.
Ä andra sidan saknas tillräckliga skäl att genom schematiska
regler tvångsvis upprätthålla sådan namnlikhet. Vad nu sagts torde gälla
även de ytterst sällsynta fall, då huvudpersonens namnändring sker helt
automatiskt. Som komplettering bör i de fallen föreskrifterna om erhållande
av namn efter ansökan kunna tillämpas.

Även statistiska centralbyrån anmärker, att 18 § är svårläst, och framhåller,
att den hör till de lagrum som kommer att tillämpas mycket ofta
och på ett par tusen tjänsteställen, merendels under bråd expeditionstid.

Domkapitlet i Luleå uttalar, att det ligger i linje med domkapitlets uppfattning
om namngemenskapens betydelse, att nytt släktnamn på sätt kommittén
föreslår tillkommer även bipersonerna.

Beträffande 18 § 1 mom. anser Svea hovrätt, att de avslutande orden i
första stycket med början »ävensom barn till dessa ...» bör utgå, då det är
onödigt att i lagtexten reglera så speciella fall. Enligt hovrättens mening ger
dessutom redan huvudregeln den åsyftade verkan för barnets del. Till samma
uppfattning ansluter sig statistiska centralbyrån, som dessutom hävdar,
att fosterbarn bör uteslutas ur kretsen av bipersoner. Hovrätten över Skåne
och Blekinge framhåller, att ifrågavarande stadgande icke tar hänsyn till
fall, då make bryter namngemenskapen med sin make med stöd av kommittéförslagets
17 §. Hovrätten ställer frågan, om barn i äktenskap, som
har makarnas gemensamma släktnamn, skall följa den av föräldrarna som
erhåller nytt namn eller den som har kvar det tidigare namnet.

I fråga om 18 § 3 mom. ifrågasätter familjerättskommittén, huruvida icke
hemskillnad kan träda i stället för söndring. Enligt statistiska centralbyrån
synes det svårt att beakta undantagsregeln vid söndring på annat sätt än
genom att i samtliga fall göra det konsekutiva namnförvärvet beroende av
gemensam anmälan av makarna. Därvid kan emellertid stadgandet om hinder
vid söndring i äktenskapet utgå. Även vårdnadsvillkoret kritiseras av
centralbyrån.

Svea hovrätt föreslår, att 18 § 4 mom. utgår, och anser, att namnfrågan
i här åsyftade sällsynta fall tillfredsställande kan ordnas med hjälp av
kommittéförslagets 15 och 16 §§. Om 4 mom. kvarstår, synes motsvarande
undantag som i 1 mom. böra stadgas för förvärv genom vigsel eller efter
anmälan enligt kommittéförslagets 6 eller 7 §. Statistiska centralbyrån påpekar,
att i 4 mom. åsyftade fall nu torde vara ansökningsfall och ifrågasätter
av praktiska skäl, om de icke bör så förbli. Centralbyrån befarar till -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

iämpningssvårigheter, då det icke synes möjligt att utan ingående kunskap
om grunderna för lagstiftningen inse, vari t. ex. skillnaden består mellan
»att ha faderns namn» (jfr 1 och 2 mom.) och att »äga rätt till hans namn».
Familjerättskommittén anser, att bestämmelsen i 4 mom. i likhet med stadgandet
i 1 mom. bör omfatta även barnbarn och adoptivbarnbarn, vare sig
barnet eller adoptivbarnet lever eller ej.

Vad angår 12 § andra stycket i kommittéförslaget förklarar sig Svea hovrätt
ej ha något att erinra däremot, såvitt avser dispens att erhålla sådant
annan tillkommande namn, vilket före det först åsyftade förvärvet ej vai
upptaget. Emellertid har lagtexten utformats så, att bestämmelsen kommit
att gälla alla förvärv efter ansökan, alltså även sådana, som skett med stöd
av 8, 9, 15 eller 16 § i kommittéförslaget. Vid sådana förvärv, menar hovrätten,
bör samtycke ej medföra dispens. Lagtexten bör därför jämkas till
att utvisa, att bestämmelsen endast gäller då det första förvärvet skedde
enligt de allmänna reglerna i förslagets 11 och 12 §§. Familjerättskommittén
anser, att dispens bör kunna tillkomma jämväl adoptivbarns avkomlingar
och syskons adoptivbarn, adoptivsyskon o. s. v.

Hovrätten över Skåne och Blekinge antar, att 12 § andra stycket i sin
föreslagna utformning kan föranleda den tolkningen att, sedan en person
som är känd under konstnärsnamn erhållit detta som släktnamn, hans avkomlingar
m. fl. vore av 12 § första stycket punkten 3 hindrade att erhalla
samma namn. Då detta ej torde vara avsikten, torde hänvisningen »under
1.2, böra utgå. Statistiska centralbyrån finner förslaget ge anledning till viss
tvekan om vilken rätt att i sin tur ge samtycke som tillkommer den som
själv med stöd av samtycke erhållit namnet. Då samtycke ej kan erhållas på
grund av att den förste namnförvärvaren avlidit, är det tveksamt huruvida
sådant fall, liksom motsvarande under 8 §, skall behandlas enligt 16 § i förslaget.
Slutligen bör klargöras, om med syskon även förstås halvsyskon.
Domkapitlet i Växjö föreslår, att ordet »avkomiing» skall utgå.

Departementschefen. I likhet med kommittén vill jag föreslå att regler
upptages om verkan i vissa fall för barn och andra närstående av s. k. huvudpersons
namnförvärv. De av kommittén föreslagna bestämmelserna synes
emellertid onödigt komplicerade, varför jag vill förorda vissa förenklingar.

När en person förvärvar nytt släktnamn, är det naturligt att namnet automatiskt
får tillkomma hans underåriga barn, som förut bär hans namn,
och detsamma gäller underårig! adoptivbarn. Vad angår fosterbarn och styvbarn
bar huvudpersonen, såsom kommittén själv understryker, endast sällan
den rättsliga vårdnaden om barnet, och det synes mig ej vara anledning att
stadga automatiskt namnförvärv för sådana barn. Ej heller anser jag lämpligt
att inbegripa barnbarn och adoptivbarns barn.

Automatiskt förvärv för underårig! barn och adoptivbarn bör såsom kommittén
föreslagit inträda oavsett vilken karaktär huvudpersonens förvärv har,

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

med undantag för sådant hustrus förvärv, som föranledes av äktenskaps ingående
eller upplösning.

Till skillnad från legitimationsfallen (jfr vid 1 §) synes här nödvändigt
att föreskriva, att bipersonsverkan ej skall inträda för barn och adoptivbarn,
som icke står under huvudpersonens vårdnad. I annat fall skulle det kunna
inträffa att en frånskild makes namnbyte fick verkan för ett barn, som står
under andra makens vårdnad. Därjämte måste i detta fall beaktas följden
av att maltar i äktenskapet kan ha olika namn och att, även om hustru förvärvat
mannens namn, hon enligt vad i 14 § föreslås ensam kan återförvärva
sitt tidigare namn. Den ena makens namnbyte bör i dessa fall ej få automatisk
verkan för barn och adoptivbarn, som står under deras gemensamma
vårdnad. Från regeln om automatiskt namnbyte för biperson synes därför
böra göras undantag för barn och adoptivbarn, som ej står under huvudpersonens
ensamma vårdnad.

Någon gång kan måhända inträffa, att ett namnbyte som kommer till
stånd enligt den nu föreslagna, automatiskt verkande regeln icke är önskvärt.
1 sådant fall kan ändring åvägabringas med stöd av 11 § i departementsförslaget.

När någon efter ansökan hos namnmyndigheten fått ett nytt släktnamn
med tillämpning av 8 § i departementsförslaget, bör hans vuxna barn eller
adoptivbarn ha möjlighet att, om de så önskar, förvärva namnet. Med nytt
släktnamn förstås sådant som ej tidigare varit i bruk; skulle 12 § ha åberopats
vid huvudpersonens namnförvärv får anslutningsförvärv enligt föreliggande
bestämmelse ej ske. Anslutningsförvärv av barn och adoptivbarn
bör få ske genom anmälan hos pastor, under förutsättning att huvudpersonen
samtycker därtill. Motsvarande möjlighet synes böra föreligga för
barns och adoptivbarns avkomling. Föräldrar, syskon och syskons barn bör
få rätt att, likaså med samtycke av huvudpersonen, förvärva namnet, dock
först efter ansökan hos namnmyndigheten i vanlig ordning. Huvudpersonens
samtycke undanröjer härvid det hinder som enligt kollisionsreglerna
i 10 § i departementsförslaget eljest skulle ha förelegat för namnets godkännande.

Någon regel motsvarande kommittéförslagets 18 § 4 mom. synes mig ej
erforderlig.

14 §.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 17 § och 18 § 2 mom.,
stadgas att makar, sedan hustrun förvärvat mannens namn, i allmänhet må
förvärva nytt släktnamn endast gemensamt.

Gällande rätt. Enligt § 7 fjärde stycket släktnamnsförordningen må den
som är gift göra ansökan eller anmälan om släktnamn allenast i förening
med maken. I praktiken torde ändring av mannens namn i kyrkoböckerna
på grund av legitimation eller adoption leda till ändring även för hustrun.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

105

Kommittén. Kommittén har i förslagets 17 § upptagit en bestämmelse av
innebörd att, om hustru förvärvat sin mans namn, ansökan hos namnmyndigheten
må bifallas endast om den göres av makarna gemensamt. Föreligger
synnerliga skäl må dock ansökan av endast den ene bifallas. Enligt
förslagels 18 § 2 mom. skall annat mannens släktnamnsförvärv än sådant
som skett efter ansökan medföra, att namnet jämväl tillkommer hustrun,
om hon har förvärvat hans tidigare namn och makarna icke på grund av
söndring lever åtskilda.

Kommittén framhåller, att det från offentligrättslig synpunkt är eftersträvansvärt,
att den en gång uppkomna namngemenskapen får bestå. Kommittén
har emellertid föreslagit olika lösningar med hänsyn till om det nya
namnet skall förvärvas efter ansökan hos namnmyndigheten eller om mannen
förvärvar namn automatiskt eller efter anmälan hos pastor.

Förvärv efter ansökan kan enligt förslaget endast göras av makarna gemensamt.
Denna regel kan, säger kommittén, vara till nackdel för makar
som efter hemskillnad eller på grund av söndring i äktenskapet lever åtskilda.
Med hänsyn till de svårigheter, som skulle föreligga för namnmyndigheten
att företa en prövning av skälen till särlevnad, har kommittén dock
stannat för att ej uppta någon särregel för dessa fall. Kommittén har emellertid
ansett sig böra föreslå en mera generell undantagsbestämmelse (17 §
andra stycket). Denna tar främst sikte på de fall, då hustru under äktenskapet
vill återfå tidigare namn eller förvärva konstnärsnamn, under vilket hon
gjort sig känd.

Den av kommittén i 18 § 2 mom. upptagna regeln avser endast släktnamn,
till vilket mannen äger namnrätt. Man bör då ej ge hustrun möjlighet att
begränsa denna hans namnrätt. Kommittén vill därför ej för sådana fall
föreslå en bestämmelse om att makarna gemensamt skall antaga namnet.
Då det är antagligt att hustru, som redan har mannens namn, i regel vill
följa honom i namnhänseende även i fortsättningen, bör man enligt kommittén
i dessa fall låta hustrun automatiskt förvärva samma namn som
mannen. Vill hustrun i sådana fall behålla sitt hittillsvarande namn eller
återfå sitt flicknamn, har hon möjlighet att med åberopande av kommittéförslagets
15 § ansöka hos namnmyndigheten därom, ty i sådant fall
torde synnerliga skäl för ensamt förvärv från hennes sida (jfr kommittéförslagets
17 §) föreligga. Lever makarna på grund av söndring åtskilda,
har man å andra sidan ej anledning att räkna med att hon vill följa mannen
vid namnbytet. Kommittén har därför föreslagit, att hans namnbyte i
dessa fall ej skall få verkan för henne.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om
bestämmelsen i 17 § fyller någon mera väsentlig uppgift. Även om kommitténs
förslag om gift kvinnas namn genomföres, torde bestämmelsen kunna
undvaras, då en ansökan från endast den ene av makarna kan förmodas
ske endast när skäl föreligger, som sökanden uppfattar såsom mycket starka.

4f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Hovrätten över Skåne och Blekinge, statistiska centralbyrån, domkapitlet
i Luleå och Stockholms rådhusrätt anmärker mot tanken, att pastor i de i
förslagets 18 § 2 mom. angivna fallen skall pröva söndringsfrågan. Även
familjerättskommittén önskar jämkning av stadgandet och ifrågasätter, om
icke hemskillnad här kan träda i stället för söndring.

Departementschefen. Det är självfallet angeläget, att uppkommen namngemenskap
mellan makar i möjligaste mån vidmakthålles så länge äktenskapet
består. Kommittén har reglerat denna fråga genom två skilda stadganden,
av vilka det ena avser förvärv genom ansökan och det andra förvärv
på annat sätt. Enligt min mening är det tillfyllest med en gemensam
bestämmelse, som avser såväl förvärv genom ansökan som förvärv genom
anmälan; från automatiska förvärv torde i detta sammanhang kunna bortses.
Det bör sålunda stadgas att, sedan hustru i den ordning i 6 § sägs förvärvat
mannens släktnamn, makarna endast gemensamt må förvärva annat
släktnamn. Regeln bör gälla oavsett om maltarna lever åtskilda (jfr vid
6 § i departementsförslaget). Det bör uppmärksammas, att denna regel medför,
att namnförvärv, som enligt vissa bestämmelser i lagen (exempelvis
3 § och 13 §) eljest skulle för endera maken ske automatiskt eller kunna
ske efter anmälan hos pastor, icke blir tillämpliga för maken, om båda har
samma släktnamn. Vill makarna gemensamt förvärva namnet får de ansöka
härom med stöd av 12 §.

Kommittén har föreslagit, att undantag skall kunna göras, om synnerliga
skäl förebringas. Såsom exempel på sådana anför kommittén, att hustru
under äktenskapet vill återfå sitt flicknamn eller förvärva konstnärsnamn,
under vilket hon gjort sig känd. Jag anser för egen del, att en undantagsbestämmelse
är motiverad blott för det fall att hon önskar återgå till namn,
som hon tidigare haft. Såsom enda undantag från huvudregeln bör sålunda
gälla, att hustrun ensam efter prövning enligt 11 § i departementsförslaget
må föi-värva henne tidigare tillkommande släktnamn.

Förlust av släktnamn
15 §.

I denna paragraf, som i huvudsak motsvarar kommittéförslagets 19 §,
upptages regler om förlust av släktnamn i anledning av barns statusförändring
och då felaktigt anmälningsförvärv förelegat.

Gällande rätt. Enligt 5 kap. 3 § sista stycket föräldrabalken förlorar adoptivbarn
adoptants släktnamn, om adoptivförhållandet häves. Dock kan domstolen
tillåta, att barnet må behålla namnet. I övrigt saknas uttryckliga regler
om barns förlust av släktnamn. Bestämmelserna i 5 kap. 1 och 2 §§ föräldrabalken
torde dock i praktiken tolkas så, att den som förklaras sakna
äktenskaplig börd förlorar den tidigare presumerade faderns släktnamn och
i stället förvärvar moderns namn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

10<

Kommittén. Kommittén föreslår i 19 § 1 inom., att den som förklaras
sakna äktenskaplig börd skall förlora den tidigare presumerade faderns
släktnamn. I samma paragrafs 2 mom. föreslås, att den som förklaras icke
vara trolovningsbarn skall förlora släktnamn, som han i denna egenskap
förvärvat efter fadern; dock skall sådan förlust ej inträffa, om fadern till
barnets förmån avgivit arvsrättsförklaring eller särskilt medgivit, att barnet
må bära hans namn. Slutligen föreslår kommittén i 19 § 3 mom. en med gällande
rätt i princip överensstämmande regel, att adoptivbarn vid hävande
av adoptivförhållande skall förlora adoptantens släktnamn. För samtliga
tre moment föreslås en undantagsbestämmelse av innebörd, att domstolen
skall kunna tillåta att barnet behåller släktnamnet, om med hänsyn till dess
yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligger
därtill. Undantagsbestämmelsen är avsedd att träda i tillämpning framför
allt om talan föres sedan barnet uppnått vuxen ålder.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att vad i
19 § 1 och 2 mom. bestämmes om förlust av namn torde vara klart utan
särskilt stadgande. Avgörandet i huvudsaken innebär ju, att rättslig grund
för namnförvärvet aldrig funnits. Vad som i dessa fall bör regleras torde
vara allenast möjligheten för barnet att behålla namnet. Däremot bör i fråga
om hävande av adoptivförhållande uttryckligen stadgas, att adoptivbarnet
som regel förlorar släktnamn, som det förvärvat på grund av adoptionen.
Hovrätten föreslår därför, att bestämmelsen överarbetas och att man därvid
utgår från att namnfrågan är dispositiv på sådant sätt att, om den person
från vilken namnet förvärvats ej har något att erinra emot att namnet
bibehålies, det saknas ett samhällsintresse att förhindra detta.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner det mera ändamålsenligt, om
de i de olika momenten upptagna villkorliga undantagsbestämmelserna upptages
i en enda sammanfattande undantagsbestämmelse av den avsedda innebörden.
Statistiska centralbyrån ifrågasätter, om undantagsbestämmelserna
bör grundas på strängare skäl än »särskilda». Som en erinran mot avfattningen
av de tre momenten finner statistiska centralbyrån det kunna
anföras, att en missuppfattning om vilken myndighet som äger ge tillåtelse
att behålla namn icke är utesluten. Även familjerättskommittén anser här
ett förtydligande vara på sin plats, t. ex. genom att rätten anges som beslutande.

Statistiska centralbyrån anför om 1 mom. bl. a. följande:

Det betraktelsesätt som kommittén anlägger synes föranleda att förlust
av namnet bör stadgas icke blott som följd av domstols beslut utan även
för det fall att kyrkoboksanteckningen om äktenskaplig börd ändras efter
administrativa besvär. För närvarande ändras i båda fallen anteckningen
om namn som en konsekvens av att bördsanteckningen ändrats, vilket närmast
torde innebära att någon rätt till namnet icke anses ha definitivt uppkommit.
Vidhålles denna syn på frågan torde stadgandet kunna utgå. 1 så
fall bör dock den för kyrkobokförarna värdefulla vägledning, som stadgandet
innehåller i fråga om vilka slag av namnförvärv som påverkas av beslutet,
i stället ges genom en anvisning i kyrkobokföringskungörelsen.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Mot att domstol i bördsprocessen skall äga tillåta att barnet behåller sitt
namn är i och för sig ej något att erinra; en motsvarighet finns enligt föräldrabalken
i mål om adoption. Liksom för närvarande vid adoption torde
det emellertid av förbiseende kunna inträffa, att yrkande om namnet ej
göres i bördsprocessen; adoptivbarnet hänvisas nu i motsvarande fall att
söka sitt namn åter hos namnmyndigheten. I ett administrativt besvärsmål
rörande en anteckning i kyrkobok angående äktenskaplig börd torde en fråga
om tillåtelse för barnet att behålla sitt namn ej kunna prövas. Det förefaller
ej heller som om kommittén avsett att domstol skulle äga upptaga en
sådan namnfråga såsom särskilt mål. I de nu berörda fallen är alltså en ansökan
till namnmyndigheten enda utvägen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, alt i ett stadgande av detta slag
i stället bör anges, att en dom varigenom bördstalan bifalles icke medför
att barnet förlorar den rätt till namn, som barnet kan ha på annan grund än
äktenskaplig börd, t. ex. rätt att anta moderns aktuella namn.

Beträffande 2 mom. påpekar Svea hovrätt, att man till behandling upptagit
endast ett av de tre fall, då barn utom äktenskap kan antaga faderns
namn. En förklaring, att barn icke är trolovningsbarn, kan grundas bl. a.
på sådana skäl som att barnet av misstag eller eljest till följd av ogiltig
viljeförklaring blivit antecknat som trolovningsbarn eller att det uppgivna
faderskapsförhållandet överhuvud icke föreligger. Liknande grunder torde
höra leda till undanröjande av arvsrättsförklaring eller medgivande och därmed
till förlust av namnrätt, förvärvad enligt dessa alternativ. Särskilt med
hänsyn till risken för icke avsedda e-contrario-slut bör därför enligt hovrätten
övervägas, om tillräckliga skäl föreligger att uppta trolovningsbarnen
till särbehandling.

Statistiska centralbyrån finner under 1 mom. av kommittén anförda synpunkter
kunna åberopas även beträffande 2 mom. Hovrätten över Skåne och
Blekinge har, som förut anförts, ifrågasatt, om icke 2 mom. i föreliggande
form bör utgå.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att de speciella ovillkorliga
undantagsreglerna i 2 mom. för fall, då fadern avgivit arvsrättsförklaring
eller lämnat medgivande till att barnet må bära hans namn, kan inrymmas
under den generella undantagsregeln i samma moment av innebörd att barnet
må behålla namnet, då synnerliga skäl föreligger. I motsatt riktning uttalar
sig hovrätten över Skåne och Blekinge, som understryker, att det bör
göras förbehåll för fall, då barnet kan ha rätt till namnet på annan grund
än trolovningen. Stockholms rådhusrätt finner oklarhet råda beträffande
frågan, när det ovillkorliga undantaget är tillämpligt, och statistiska centralbyrån
framhåller angelägenheten av att i kyrkobokföringskungörelsen ges
anvisning om den undersökning, som bör ske med hänsyn till att barnet på
annan grund än trolovning kan ha rätt till faderns namn.

Departementschefen. Gentemot de av kommittén föreslagna bestämmelserna
om förlust av släktnamn har vid remissbehandlingen anmärkts, att de
i vissa fall är överflödiga, eftersom förlust av namnet enligt sakens natur

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

ändå kommer att inträda. Det har sålunda påpekats, att bifall till en bördstalan
innebär att den rättsliga grunden för barnets ursprungliga namnförvärv
aldrig funnits. Jag anser dock lämpligt att, i klarhetens intresse, bestämmelser
om namnförlust upptages även för sådana fall. Bestämmelserna
bör, likaledes i klarhetens intresse, kompletteras med regler om vilket släktnamn
som skall träda i stället för det förlorade.

De typiska fallen, då namnförlust kommer i fråga, är att bördstalan bifallits
och att adoptivförhållande hävts. Dessa fall bör därför särskilt regleras.
Med viss förenkling av kommittéförslagets avfattning torde få stadgas
att, om någon förklaras icke ha äktenskaplig börd, han om modern ej
bär sin mans namn — går förlustig dennes släktnamn och att, om adopti\-förhållande häves, adoptivbarnet förlorar adoptantens släktnamn. Vidare
bör utsägas att vederbörande i förra fallet förvärvar moderns namn och i
senare fallet återförvärvar det namn som tillkom honom före adoptionen.

Departementsförslaget innebär, som tidigare omtalats, att barn utom äktenskap
vid födelsen förvärvar moderns aktuella släktnamn. Om modem är
gift och i äktenskapet bär sin mans namn, blir alltså det utomäktenskapliga
barnet berättigat till samma namn. Någon konsekvens av bördstalan kommer
i sådant fall icke i fråga. Har modern behållit sitt tidigare släktnamn
eller födes barnet först sedan modern efter äktenskapets upplösning återtagit
sitt tidigare namn, skall barnet emellertid enligt huvudregeln förvärva
detta. Det är alltså i dessa fall som barnet, om det förklaras icke ha äktenskaplig
börd, förlorar rätt till den tidigare presumerade faderns släktnamn.

Kommittén har även upptagit stadgande om namnförlust i fall, då ett
barn förklaras icke vara trolovningsbarn. Detta är dock ej ett så typiskt fall,
att det bör föranleda särskild reglering. Såsom vid remissbehandlingen
framhållits kan flera andra fall tänkas, såsom då medgivande eller samtycke
felaktigt lämnats, då arvsrättsförklaring av misstag avgivits eller då
formellt fel skett vid anteckning av släktnamn. För att täcka alla dessa fall
torde böra upptagas en allmän regel om namnförlust i fall, då någon genom
anmälan hos pastor förvärvat släktnamn, som rätteligen icke tillkommer
honom. Med bestämmelsen avses alla fall, då pastor ej bort upptaga anmälan,
vare sig detta beror på att formell brist förelegat vid förfarandet eller
att åberopat lagrum ej varit tillämpligt för den anmälande.

När det gäller bördstalan och hävande av adoption, skall förlusten inträffa
såsom en automatisk konsekvens av domstolens avgörande i huvudsaken.
De övriga fallen kommer under domstols prövning endast om särskild talan
om namnförlusten föres. Berättigad att föra talan bör den vara, vais namn
svaranden förvärvat, med andra ord den från vilken den tidigare pastådda
namnrätten blivit härledd. Annan person, som har samma släktnamn, bör
icke äga rätt att föra talan enligt delta lagrum.

Såsom kommittén föreslagit bör reglerna om namnförlust ej vara absolut
bindande. I vissa fall kan föreligga ett mycket starkt och befogat intresse
för vederbörande alt få behålla namnet. Domstolen böi därför ges möjlighet
att, då det föreligger synnerliga skäl, låta honom behålla namnet. Så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

dana skäl kan finnas bl. a. med hänsyn till hans yrkesutövning eller familjeförhållanden.
Det synes dock ej erforderligt att exemplifiera detta i lagtexten.

16 §.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 20 §, behandlas
hustrus förlust av mannens släktnamn vid återgång av äktenskap.

Gällande rätt. Enligt 10 kap. 8 § giftermålsbalken kan mannen vid återgång
i äktenskap i vissa fall utverka förbud för hustrun att vidare bära
hans namn. Denna möjlighet har han, om makarna är så besläktade, att
äktenskap mellan dem är förbjudet, eller om endera vid äktenskapets ingående
redan var gift och mannen men icke hustrun vid vigseln var i god
tro. Vidare kan mannen framställa sådant yrkande, om han vid vigseln saknat
rättshandlingsförmåga, av misstag ingått äktenskapet, tvungits eller bedragits
till det eller ingått det trots att hustrun honom ovetande led av
sjukdom eller lyte, som skäligen bort avhålla honom från giftermålet. 1
dessa sistnämnda fall skall hustrun vid vigseln ha haft kännedom om den
omständighet, som sedermera föranleder återgången.

Enligt 11 kap. 31 § giftermålsbalken äger hustru efter äktenskapskillnad
bestämma, om hon vill behålla det namn hon genom äktenskapet erhållit
eller återta sitt flicknamn.

Kommittén. Kommittén har i 20 § första stycket upptagit ett stadgande,
enligt vilket hustru vid återgång av äktenskap, om ej särskilda skäl är däremot,
förlorar mannens släktnamn. I andra stycket föreslås en bestämmelse,
enligt vilken hustrun vid äktenskapsskillnad kan förklaras förlustig
mannens namn om han visar, att han på grund av hustruns förhållande under
äktenskapet skulle lida synnerligt men av att hon efter äktenskapets
upplösning bär hans namn. Förlorar hustru mannens namn, går hon samtidigt
förlustig rätten att bära det som tilläggsnamn. Har hustrun ej förvärvat
mannens namn, må han enligt förslaget i samband med äktenskapsskillnad
på samma skäl som gäller för namnförlust föra talan om att hon skall
förklaras förlustig rätten att som tilläggsnamn bära hans namn.

Enligt kommittén ligger det något otillfredsställande i att det vid återgång
av äktenskap skall avhänga av parternas subjektiva kunskap angående
återgångsgrunderna, om återgången skall få verkan för hustruns namnrätt
eller icke. Har ett absolut äktenskapshinder förelegat, synes det självklart
att i princip alla äktenskapets rättsverkningar skall utslockna, och samma
är enligt kommitténs mening fallet, då hustrun varit i ond tro vid vigseln
och det dömes till återgång på talan av mannen. Väljer hon själv att föra
talan om återgång, ger detta vid handen, att hon vill återställa läget från
tiden före äktenskapet. Kommittén föreslår därför en enhetlig regel för alla
fall av återgång. Det måste dock finnas möjlighet till undantag från denna
huvudregel. Som exempel på fall, när behov av sådan möjlighet föreligger,

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

nämner kommittén, att återgången beror på mannens bigami och barn avlats
i äktenskapet.

Kommittén anser, att hustru i princip bör få behålla mannens släktnamn
även efter äktenskapsskillnad. Med hänsyn till att hon enligt kommitténs
förslag skall ha möjlighet att behålla det jämväl i ett nytt äktenskap, har
kommittén dock ansett sig böra överväga, om det icke kan finnas situationer,
då mannen rimligen bör kunna få henne frånkänd rätten att vidare
bära namnet. Det framhålles, att man i övriga nordiska länder ger mannen
en möjlighet att vid äktenskapsskillnad under åberopande av hustruns
»skuld» till skillnaden yrka, att hon skall frånkännas hans namn.

I sina överväganden av frågan hävdar kommittén, att man icke bör kunna
fråndöma hustrun mannens namn endast därför att äktenskapsskillnaden
föranledes av något hennes förhållande. Man bör snarare anknyta till
den bedömning, som kommer i fråga vid avgörandet i vissa skadeståndsoch
vårdnadsfall. När det gäller att fråndöma henne namnet, bör man till
och med vara mera restriktiv än när det är fråga om att alägga henne skadestånd.
Verkningarna är i det förra fallet mer personligt ingripande och
vittgående än i det senare. Äktenskapsskillnad kan dock komma till stånd
under sådana förhållanden, att mannen har ett utpräglat intresse av att
hustrun ej längre bär hans namn. Så kan vara fallet om hustrun under
äktenskapet fört ett brottsligt eller lösaktigt liv eller uppträtt grovt chikanöst
mot mannen.

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån anser, att namnförlust i nu
ifrågavarande fall bör kunna drabba hustru även såvitt angår namn, som
makarna gemensamt efter ansökan förvärvat. Detta nya namn framstår i
allmänhet för makarna själva endast som en ersättning för det gamla. Domstolen
bör därför kunna pröva även frågan om hustruns rätt att behålla ett
sådant namn. Därmed vinnes vid återgång den praktiska fördelen, att pastor
alltid kan avgöra frågan om namnändring för hustrun med ledning av domen
i stället för att behöva efterforska förvärvsgrunden. Centralbyrån anser
vidare att den föreslagna lydelsen av 20 § första stycket kan föranleda missuppfattning
om vilken myndighet som har att pröva skälen mot att hustru
förlorar namnet. Vidare påpekar centralbyrån att, om förslagets 7 § genomföres,
det erfordras en föreskrift i kyrkobokföringskungörelsen om att skillnadsdoms
innehåll med avseende å namn skall återges i kyrkoboken, helst
bör därjämte föreskrift lämnas om att det namn, som ej får återtas, skall
på särskilt framträdande sätt utmärkas.

Beträffande 20 § andra stycket förklarar familjerättskommittén sig icke
för svenska förhållanden känna till något behov av att en sådan förlustinöjlighet
införes. Det torde ha varit till fördel, alt någon strid om namnet
ej behövt uppkomma i skillnadsmålen, och kommittén vill därför avstyrka
förslaget i denna del.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om det är motiverat att
hustru, som i enlighet med förslaget behållit sitt tidigare namn, skall ha

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

rätt att efter äktenskapets upplösning bära mannens namn. Familjeråttskommittén
intar här den motsatta standpunkten och föreslår, som redan i
annat sammanhang omtalats, att i en särskild bestämmelse frånskild hustrus
och änkas rätt i detta hänseende fastslås.

Departementschefen. Den bestämmelse som kommittén föreslagit rörande
verkan av återgång av äktenskap i fråga om hustruns namn ger i huvudsak
ej anledning till erinran. Jag ansluter mig sålunda till kommitténs uppfattning,
att en enhetlig regel bör gälla för alla fall av återgång. Regeln bör
avse endast sådant namn, som hustrun förvärvat genom vigseln eller efter
anmälan under äktenskapet. Namn som makarna gemensamt förvärvat tillkommer
henne med samma rätt som mannen, och det bör ej komma i fråga
att hon till hans förmån fråndömes rätten att bära sådant namn.

Då hustrun till följd av återgången av äktenskapet förlorar mannens
släktnamn, bör hon få återförvärva det namn som tillkom henne före äktenskapet.
Detta bör gälla även om namnet är ett annat än hennes flicknamn.
Vid återgång av äktenskap bör ju såvitt möjligt de förhållanden som förelåg
vid äktenskapets ingående återställas, en grundsats som leder till att hustrun
bör kunna återfå namn, som hon förvärvat i ett tidigare äktenskap.

Jag är icke beredd förorda, att i svensk rätt införes möjlighet att vid
äktenskapsskillnad fråndöma hustrun mannens släktnamn. En sådan möjlighet
skulle kunna ytterligare skärpa motsättningarna mellan makarna i
ett äktenskap under upplösning. Den nya danska lagen står här på samma
ståndpunkt. I Norge, där hustrun redan enligt gällande rätt kan förklaras
förlustig mannens namn, torde denna reglering komma att bibehållas även
i fortsättningen.

17 §.

Denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 21 §, behandlar frågan
om förlust av släktnamn, som förvärvats efter ansökan och som kommer
i kollision med annans känneteckensrätt.

Kommittén. I ett första moment av paragrafen föreslår kommittén, att
den som efter ansökan hos namnmyndigheten erhållit släktnamn, ehuru
hinder mot godkännande av namnet förelegat med hänsyn till annans känneteckensrätt,
skall förklaras förlustig namnet om annan lider men av förvärvet.
Undantag från bestämmelsen skall kunna göras, om det med hänsyn
till förvärvarens yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest föreligger
synnerliga skäl att han må behålla namnet.

I ett andra moment föreslår kommittén, att den som efter ansökan erhållit
namn, som kommer i kollision med allmänt känt utdött släktnamn, skall
kunna förklaras namnet förlustig, om förvärvet innebär en kränkning av
allmänt intresse.

Talan som avses i paragrafen skall enligt 34 § i kommittéförslaget väckas

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963 113

senast inom fem år, efter det beslut i anledning av ansökningen vunnit laga
kraft.

Beträffande frågan, huruvida men uppstått för annan namnhavare, har
man enligt kommittén att ta ställning till vitt skilda förhållanden. Det enklaste
fallet är, då käranden kan påvisa, att förväxling mellan namnhavarna
skett. Hans argumentering vinner givetvis i styrka, om han därtill kan visa,
att förväxlingen lett till besvär eller rent av förlust för honom. Detta blir
av särskild betydelse, om svaranden åberopar synnerliga skäl för att få behalla
namnet. Även rent ideella intressen bör tillgodoses; den som varit ensam
om sitt namn men som nu utan att personförväxling sker ofta sättes i
relation till annan, vilken erhållit likalydande namn, och som därav lider
psykiskt obehag bör äga möjlighet att få den andre fråndömd namnet.

Kommittén framhåller, att oavsett förslaget om femårig preskription intiesse
av undantag kan göra sig gällande. Frågan om den senare förvärvarens
familjeförhållanden kan komma att beaktas framför allt då godkännandet
skett trots namnmyndighetens kännedom om kollisionsrisken, d. v. s.
enligt undantagsbestämmelserna i kommittéförslagets 15 eller 16 §.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår i första
hand, att bestämmelsen måtte utgå och i andra hand att den får en lydelse,
som starkt begränsar talerätten. Hovrätten anför bl. a. följande.

Det kan väl icke anses utan vidare olämpligt att på detta sätt öppna möjlighet
till dubbel rättslig överprövning. Så bör emellertid enligt hovrättens
mening ske endast då viktiga intressen står på spel.

Vad som här är i fråga är väsentligen intresset för en enskild att hindra
alt annan person i administrativ ordning får hans släktnamn eller ett släktnamn
som lätt kan förväxlas med detta. Är namnet vanligt, är detta intresse
uppenbarligen obetydligt. Men även om namnet är ovanligt är intresset
enligt hovrättens mening icke större än att det är skäligen tillgodosett genom
möjligheten att få besvär över namnmyndighetens beslut prövade av
regeringsrätten.

Enligt kommittéförslaget skall emellertid domstol kunna pröva också om
allmänt intresse kränks genom godkännande av nytt släktnamn. De namn
som skall skyddas i sådan ordning är inhemska historiska namn och utländska
namn, och tanken är alt det allmännas talan skall föras av en nämnd
inom vitterhetsakademien. Enligt hovrättens mening bör det ifrågavarande
intresset kunna tillgodoses genom att det ålägges namnmyndigheten att, då
anledning därtill föreligger, före beslut i ärendet inhämta yttrande av ett
sådant sakkunnigt organ.

Skulle likväl möjlighet till domstolsprövning införas i namnlagen, vill
hovrätten understryka, att prövningen bör begränsas så alt domstol icke skall
kunna inga i prövning av frågor som omfattas av den administrativa prövningen,
framför allt frågor om likhet och frågor om namnmyndigheten haft
särskilda eller synnerliga skäl att medge namnbyte eller att godkänna släktnamn.
Det vore olyckligt, om det i sådana frågor utbildades olika praxis hos
regeringsrätten och högsta domstolen. Även processekonomiskt skulle en
dubbel prövning vara till nackdel. Det kan icke påstås, alt allmän domstol
generellt sett skulle vara mera skickad än regeringsrätten att pröva dessa
frågor.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Icke heller förefaller det lämpligt, att domstol skall få upptaga frågor,
huruvida myndigheten av misstag givit ett beslut oriktigt innehåll. I den
mån den normala besvärsvägen icke kan anlitas, bör för sådana fall lämpligen
någon form av extraordinärt rättsmedel anordnas (se härom exempelvis
SOU 1955: 19, s. 95 f.).

För domstolsprövning skulle med detta resonemang återstå fall, då det
göres gällande att annan lider men av namnförvärvet. Domstolen skulle icke
pröva, om namnmyndigheten respektive regeringsrätten haft lagliga skäl
att bevilja namnbytet och godkänna det sökta namnet, utan endast om käranden
lider men och, om så är fallet, huruvida det ändå finns skäl att låta
svaranden behålla namnet. En förutsättning för stadgandets tillämpning
bör självfallet vara att namnförvärvet icke allenast innebär återgång till
tidigare namn. Något hinder mot sådan återgång av hänsyn till annan bör
icke i något fall gälla. Stadgandet bör ej heller gälla vid de familjerättsliga
förvärv av namn som sker efter ansökan.

Motsatt ståndpunkt intar patentverket, som livligt tillstyrker att rätt till
domstolstalan i huvudsak enligt den föreslagna bestämmelsen upptages i
namnlagen. Enligt verkets mening föreligger redan nu en materiell rätt till
egenartat släktnamn, även icke adligt sådant. Emellertid är den föreslagna
bestämmelsen begränsad på ett sätt, som verket icke finner befogat. I första
hand märkes sålunda, att bärare av i riket allmänt känt utländskt släktnamn
berövas egen talerätt. Enligt verkets mening bör i 1 mom. en hänvisning
ske till 12 § första stycket punkt 2. Vinner detta beaktande, torde få
övervägas om 2 mom. över huvud taget erfordras.

Patentverkets ståndpunkt angående utländskt släktnamn delas av firmautredningen
och familjerättskommittén.

Patentverket föreslår, att man anknyter till det sedvanliga förfångsrekvisitet
och utbyter ordet »men» mot »förfång». Även på denna punkt ansluter
sig firmautredningen till samma synpunkter som patentverket.

Patentverket vill vidare bestämt avstyrka den inskränkning i talerätten
som den villkorliga undantagsregeln utgör. Verket pekar på preskriptionsbestämmelsen
i 34 § och anser, att genom denna tillräcklig hänsyn är tagen
till svarandens intresse av att behålla namnet. Den kritiserade inskränkningen
kan befaras leda till att talan praktiskt taget aldrig blir bifallen, och
i varje fall måste den medföra så stor osäkerhet rörande den sannolika utgången
av ett mål, att den kränkte hellre avstår från sin rätt än tar på sig
de ekonomiska risker som följer med en förlorad process. Firmautredningen
tar upp motsvarande tankegångar.

Fredrika-Bremer-förbundet anser, att talerätten i förevarande paragraf
bör utvidgas till att omfatta även sådana speciella fall, då det kan inverka
menligt på tidigare makes intresse, om hans frånskilda hustru i ett nytt äktenskap
behåller hans släktnamn.

Firmautredningen ser som en brist, att det ej framgår, att förlust av namn
inträder först genom domstolsavgörande, och anser, att paragrafen bör förtydligas
i detta hänseende. Enahanda påpekande göres av familjerätts kommittén,
som också finner det önskvärt att ge domstolen någon vägledning
för dess prövning enligt 2 mom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

115

Departementschefen. Såsom framgår av det följande (35 § i departementsförslaget)
är det avsett, att en viss begränsad besvärsrätt skall tillkomma
den som gjort invändning i ansökningsärende. Härutöver torde böra
upptagas en bestämmelse, som ger möjlighet att vid domstol väcka talan
med yrkande att den som efter ansökan förvärvat släktnamn skall förklaras
namnet förlustig på grund av att det gör intrång i befintlig rätt till
kännetecken som omnämnes i 10 §.

Kollisionsreglerna i nyssnämnda paragraf är ej tillämpliga på de familjerättsligt
betonade förvärven, och möjligheten till klandertalan vid domstol
bör ej stå öppen, när det gäller sådana förvärv. Ej heller bör klandertalan
kunna väckas när någon med stöd av 11 § återbekommit tidigare släktnamn.
Förevarande stadgande bör alltså begränsas till förvärv, som skett
efter ansökan enligt vad som stadgas i 8 och 12 §§ i departementsförslaget.
För bifall till den väckta talan bör krävas, att käranden visar att han lider
förfång av att den andre förvärvat hans namn.

I enlighet med kommittéförslaget torde till stadgandet böra fogas eu
undantagsregel, motsvarande vad som upptagits i anslutning till förlustreglerna
i 15 § i departementsförslaget. Den begränsning av talerätten som följer
av att talan skall väckas inom viss tid (39 § andra stycket i departementsförslaget)
synes ej i tillräcklig grad tillgodose det intresse som understundom
kan föreligga för svaranden att få behålla namnet. Det må erinras
om att namnmyndigheten med tillämpning av 12 § i departementsförslaget i
undantagsfall kan bifalla en ansökan om namnförvärv, även om i ansökningsärendet
framgår att kollision med annat kännetecken kan uppstå.
Det synes rimligt, att domstolen vid prövning av talan om intrång i känneteckensrätt
ges en motsvarande befogenhet.

Dömes någon namnet förlustig på nu avsedda grunder, bör han återförvärva
det släktnamn som han hade före ansökningsförvärvet. För tydlighets
skull torde en uttrycklig bestämmelse härom böra upptagas.

18 §.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 22 §, regleras de
följdverkningar för biperson som kan komma av huvudpersons namnförlust.

Kommittén. Kommittén framhåller att, om en familjeenhet hållit samman
kring ett visst släktnamn, det från identifieringssynpunkt är bäst, om denna
gemenskap icke splittras genom att huvudpersonen förlorar sitt släktnamn
medan bipersonen behåller det. Efter olika överväganden har kommittén
dock kommit till att någon automatiskt verkande konsekvens för biperson
icke kan stadgas vid förlust av namn. Särskild talan måste föras mot bipersonen.
Har huvudpersonen gått förlustig sitt namn, bör emellertid grunden
för bipersonens förlust av namnet anses vara fastställd och i rättegången
mot honom behöver därför endast prövas, om han kan förebära något
personligt skäl för att få behålla namnet.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Med stöd av det anförda har kommittén föreslagit att, där huvudperson
förklarats släktnamn förlustig, den som förvärvat eller äger bära hans
namn skall på talan förklaras namnet förlustig, om ej med hänsyn till hans
yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligger, att
han må behålla namnet.

Med bestämmelsen avses biperson, som automatiskt förvärvat namnet,
som antagit namnet efter anmälan hos pastor eller som enligt specialreglerna
om ansökning på grund av familjeanknytning erhållit namnet efter
ansökan hos namnmyndigheten. Därtill avses sådan biperson, vilken i denna
sin egenskap förvärvat namnet samtidigt med huvudpersonen. Däremot skall
ej här avses sådan, som väl i annat sammanhang kan räknas sasom biperson
till den som förlorat namnet men som brukar detta utan rätt. Han skall
enligt kommittén behandlas som en obehörig i allmänhet och kan därför ej
räkna sig tillgodo den speciella undantagsregel, som infogats i den föreslagna
bestämmelsen.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser, att uttrycket »förklaras någon
släktnamn förlustig» icke är fullt adekvat. Hovrätten utgår från att lagrummet
skall tillämpas även då någon t. ex. enligt reglerna i 19 eller 20 § förlorar
släktnamn, d. v. s. även om domstolens avgörande icke innefattar någon
förklaring beträffande namnrätten. Sveriges advokatsamfund har samma
uppfattning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att bestämmelsen bör vara tilllämplig
på styvbarn som förvärvat styvfaderns namn, om modern efter återgång
i äktenskapet går förlustig samma namn. Hovrätten påpekar också,
att förslaget ej berör det fall att huvudpersonen avlidit innan talan jämlikt
19 eller 21 § väckts, och ställer frågan, huruvida förstahandskäromålet i sådant
fall skall föras mot huvudpersonens dödsbo eller käranden kunna föra
talan direkt mot bipersonerna. Frågan minskar visserligen i betydelse om
18 § utgår, eftersom alla som får namn efter ansökan därmed blir huvudpersoner.
Hovrätten finner dock mindre lämpligt att såsom förutsättning för
att biperson går miste om namnet uppställa, att huvudpersonen förklaras
detta förlustig. Det torde vara tillräckligt, att det visas att denne saknat rätt
till namnet. Samma kritik riktas mot förslaget av familjerättskommittén,
som påpekar, att det nog också kan vara lämpligt att man får vända sig
allenast mot bipersoner, även om huvudpersonen lever. Det kan t. ex. vara
obilligt att rikta talan mot den generation, som länge burit namnet, medan
det är rimligt att efterkommande får ta ett annat namn.

Patentverket avstyrker den inskränkande bestämmelsen enligt vilken biperson
vid synnerliga skäl må behålla namnet. Om inskränkningen utgår,
finner verket det tveksamt, huruvida paragrafen alls erfordras. Även firmautredningen
avstyrker inskränkningen.

Familjerättskommittén påpekar, att en bestämmelse om frivilligt avstående
av namn som kränker annans intresse förefaller behövlig. Kommittén
pekar dock på förhandenvaron av 15 § i kommittéförslaget.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Departementschefen. Förevarande paragraf i kommittéförslaget, som avser
verkningarna för biperson av huvudpersons namnförlust, synes i huvudsak
ej ge anledning till erinran. Vissa jämkningar och tillägg torde dock
böra vidtagas.

Såsom några remissorgan anfört är uttrycket »förklaras någon släktnamn
förlustig» ej fullt adekvat. Avfattningen torde böra jämkas så, att
stadgandet blir tillämpligt i alla de fall av namnförlust som avses i 15—
17 §§. Talan bör kunna föras mot biperson, om den som enligt huvudreglerna
i 15—''17 §§ bort gå släktnamn förlustig avlidit eller talan mot honom
av annat skäl ej kunnat föras. Det normala bör dock alltjämt vara att
man i första hand vänder sig mot huvudpersonen. Man bör alltså icke kunna
väcka talan direkt mot bipersonen så länge huvudpersonen lever, med
mindre det ej går att föra talan mot denne, t. ex. därför att han vistas på
okänd ort. År det så, att käranden ej har något emot att huvudpersonen
behåller namnet, bör han också kunna tåla att bipersonerna behåller det.

Det bör ankomma på rätten att med tillämpning av bestämmelserna i
1—7 §§ fastställa vilket namn som förvärvas i stället för det förlorade.

Familjerättskommittén har ifrågasatt en bestämmelse om frivilligt avstående
av namn. Såsom kommittén själv påpekar kan man emellertid för sådant
ändamål åberopa den särskilda bestämmelsen om återförvärv av tidigare
namn (departementsförslagets 11 §). Kan sökanden i sådant ärende
visa, att han hotas av en namnprocess som han riskerar att förlora, torde
kraven på särskilda skäl för namnbyte rimligen vara uppfyllda.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har föreslagit, att förevarande stadgande
skall vara tillämpligt på styvbarn, som förvärvat styvfaderns namn,
om modern efter återgång av äktenskap går samma namn förlustig. Det synes
emellertid ej vara anledning att tynga lagen med reglering av dylika
mycket sällan förekommande fall.

Särskilt skydd för egenartat släktnamn m. m.

19 och 20 §§.

I 19 §, som motsvarar 23 § i kommittéförslaget, regleras frågan om ensamrätt
till släktnamn och i 20 § upptas bestämmelser till skydd för konstnärsnamn
och kommersiellt kännetecken, som blivit inarbetat. Sistnämnda
paragraf saknar motsvarighet i kommitténs förslag.

Kommittén. Kommittén påpekar, att det administrativa namnskyddet förlänar
namnhavaren blott en partiell ensamrätt till namnet. För att man
skall kunna tala om generell ensamrätt krävs ett privaträttsligt skydd. Den
enskildes intresse av ett privaträttsligt skydd för släktnamnet sammanhänger
med namnets förmåga att verka individualiserande. Man får därför
räkna med att behovet av sådant skydd framträder med olika styrka beträffande
olika släktnamn. Släktnamnets individualiseringsförmåga avhänger i

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

hög grad av dess frekvens, och de utredningar som kommittén låtit verkställa
visar, att detta förhållande gäller beträffande både sonnamn och ickesonnamn.
En uppgift om vilket antal personer, som bär ett visst namn, ger
dock icke svar på frågan, hur »vanligt» det är som släktnamn; om samtliga
bärare är släkt med varandra, är namnet i själva verket »ovanligt» även
om släkten är stor. Den enskildes intresse av att få namnet skyddat mot
intrång får därför endast till en del anses bygga på hans önskan att själv
individualiseras; till stor del bygger det även på hans önskan att icke någon
utomstående skall ge sig sken av att vara befryndad med honom. Ju flera
släkter som bär namnet, desto mindre anledning har namnhavaren att från
denna synpunkt känna sig förfördelad av sådant intrång. Hans intresse av
skydd i förevarande hänseende ökas å andra sidan i ju högre grad namnet
är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt. Intresset är uppenbarligen
störst, när namnet bäres av endast en släkt, men det måste föreligga även i
fall, då namnet ger association till allenast ett begränsat antal släkter och
därigenom varje gång det förekommer väcker föreställningen om eu viss
släkttillhörighet. Ehuru namnfrekvensen vid denna bedömning spelar en
avsevärd roll, måste även andra faktorer tillerkännas betydelse, främst den
ordbildningstyp som namnet tillhör.

Med stöd av vad sålunda anförts har kommittén föreslagit regler till skydd
för den enskildes anspråk på att annan ej bär hans egenartade släktnamn
såsom namn eller brukar det som firma, varumärke eller annat dylikt kännetecken.

I första stycket av 23 § föreslår kommittén att, om någon förvärvat egenartat
släktnamn, annan må bära samma eller därmed lätt förväxlingsbart
namn endast om han och hans släkt av ålder enligt ortens sed burit detta
såsom tillnamn eller om han eljest äger rätt därtill enligt namnlagen. Genom
att anknyta bärandet till »namn» har kommittén markerat, att det sätt på
vilket namnet brukas icke är avgörande för förbudet. Att namnet brukas
såsom släktnamn betyder icke att det är ett sådant, den karaktären får det
endast om brukaren har en formell rättsgrund som namnhavare. Däremot
finns det åtskilliga sätt att bruka namnet, så att det framstår som släktnamn.
Detta sker så snart det användes som »efternamn», och som sådant
kan det användas även i mera begränsad utsträckning eller i vissa situationer,
t. ex. såsom pseudonym. Detta är enligt kommittén ett sätt att bära
namnet, som icke bör vara tillåtet.

I andra stycket av 23 § upptar kommittén ett förbud för annan att till
men för den, som förvärvat egenartat släktnamn, använda med detta lätt
förväxlingsbar firma eller eljest vid utövning av näring eller yrke använda
med namnet lätt förväxlingsbart varumärke eller annat kännetecken. Lika
med firma skall anses beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed
likställd sammanslutning. Slutligen har kommittén i ett tredje stycke av
23 § definierat begreppet egenartat släktnamn såsom namn ägnat att utmärka
tillhörighet till viss släkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

119

Remissyttrandena. Familjerättskommittén anser, att bestämmelserna i
förslaget om skydd för egenartat släktnamn är svårbedömda. Undantagen
i 23 § första stycket synes vara alltför snäva. Det är svårt att förstå, varför
ej en mer eller mindre betydande prioritet i brukandet (t. ex. av gårdsnamn)
skulle vara tillfyllest. Måhända bör en sådan prioritet även kunna
leda till upphävande av namnmyndighets beslut, om detta länt vederbörande
till men. Vidare har ej uppmärksammats utlänningars rätt att bära
sina namn även här i Sverige. Även regleringen i 23 § andra stycket förefaller
kommittén alltför summarisk. Till att börja med bör den som har
rätt att enligt ortens sed bära sitt namn även ha viss rätt att använda det i
sin rörelse. Vidare bör förvärv av egenartat namn överhuvud ej få begagnas
för att slå ut lojalt inarbetade beteckningar. Dessa känsliga spörsmål beröres
i korthet i motiven, men familjerättsskommittén kan ej se att man fört
fram problemen till en tillfredsställande lösning. Någon begränsning av nu
antydd innebörd kan nog ej sägas ligga i orden »till men för.»

Firmautredningen finner det också oklart, om kommersiella kännetecken,
som inarbetats i god tro, skall kunna bestå vid sidan av släktnamn med
äldre rätt. Om så ej är fallet, bör en preklusionsregel övervägas. Det är
nämligen ej rimligt, att ett värdefullt kommersiellt kännetecken efter obestämd
tid utan vidare skall behöva vika på grund av rätt till släktnamn. En
preklusionsregel torde kunna utarbetas i huvudsak efter regeln om verkan
av passivitet i 9 § varumärkeslagen.

Ett särskilt problem utgör i detta sammanhang skyddet för inarbetade
pseudonymer, signaturer och liknande kännetecken. Sveriges författareförening
påpekar, att enligt motiven pseudonym faller under 23 § första stycket.
Att så skall vara fallet, då pseudonym övergått till att utgöra kännetecken
för en person i hela hans borgerliga gestaltning, står enligt föreningen
utom all tvekan. Rör det sig å andra sidan om fall, då pseudonymen är
strängt knuten till yrkesutövningen, kan frågan komma i ett annat läge.
För andra kännetecken råder då förbud mot användning, om detta sker till
men för namnhavare. Föreningen ifrågasätter, huruvida det med fog kan
hävdas, att författare här bör kringskäras mer än andra yrkesutövare, och
uttalar en förhoppning, att bestämmelsens tillämpning skall bli så liberal,
att oavsiktliga och i sak betydelselösa kollisioner icke skall bedömas såsom
sådant intrång, att förbud meddelas mot pseudonymanvändningen.

Beträffande andra stycket i 23 § upptar patentverket frågan, om skyddet
i sak bör göras så vittgående som skett i förslaget, och anför:

Verket vill då först framhålla att ett i viss mån motsvarande skydd —
ehuru på det administrativa planet — är upptaget i 14 § första stycket 4) av
förslaget till varumärkeslag. Här stadgas registreringshinder för varumärke,
om det innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas bland
annat såsom annans släktnamn. I denna bestämmelse är det sålunda fråga
om ett skydd som går mindre långt, såvitt avser likheten mellan kännetecknen,
än ett förväxlingsskydd. Ett dylikt skydd för släktnamn är emellertid
upptaget i samma lagrum vid punkten ö), men detta blir aktuellt eu -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

dast då konflikten uppträder på det kommersiella planet; namnskyddet i
den senare punkten gäller blott till förmån för näringsidkare och är dessutom
begränsat därav att förväxlingsbarhet i förslaget till varumärkeslag
(6 §) normalt förutsätter s. k. varuslagslikhet, vilket i nuvarande sammanhang
även kan uttryckas så att parterna måste vara konkurrenter inom
samma bransch. Vid jämförelsen med 23 § i förslaget till namnlag synes
man därför kunna lämna 14 § första stycket 6) i varumärkesförslaget åsido
och enbart beakta punkten 4). Härvid framgår, att det administrativa skyddet
mot att kännetecken tillkommer, som kunna kränka en namnrätt, är
mindre långtgående än det föreslagna materiella skyddet i 23 § namnlagsförslaget.
Talan om förbud enligt 23 § i förslaget blir härigenom möjlig även
i fråga om kännetecken som registrerats i full överensstämmelse med varumärkeslagen.
Patentverket finner det tveksamt om det verkligen finns
tillräckliga skäl att låta den materiella namnrätten få en sådan omfattning
gentemot de kommersiella kännetecknen.

Den i tredje stycket av 23 § föreslagna definitionen av vad som skall förstås
med egenartat släktnamn finner Nämnden för svensk språkvård mycket
värdefull. Därigenom kommer man, säger nämnden, bl. a. ifrån den
mindre lyckliga uppdelningen i sonnamn och icke-sonnamn; det är mycket
tillfredsställande att som en följd av definitionen en nybildning kan komma
till stånd inom den naturliga och därför önskvärda nainntyp som sonnamnen
utgör.

I motsatt riktning uttalar sig familjerättskommittén, som finner termen
»egenartat släktnamn» och definitionen icke vara särskilt tillfredsställande,
och påpekar, att grannlandsförslagen ej givit sig in på en sådan reglering av
hithörande spörsmål som namnrättskommittén gjort.

Patentverket anser uttrycket »lätt förväxlingsbart» vara dubbeltydigt och
yrkar sådan jämkning av texten, att uttrycket kan ersättas med »lätt kan
förväxlas». Verket förordar vidare liksom firmautredningen, att ordet »men»
utbytes mot »förfång».

Slutligen finner Stockholms rådhusrätt påkallat, att 23 § genom en omformulering
förtydligas, så att det — ej blott indirekt — av lagtexten framgår,
att namnhavare åtnjuter skydd för egenartat släktnamn och så att innebörden
av ensamrätten till egenartat släktnamn kommer att framgå.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna reglerna till skydd för
den som har egenartat släktnamn innehåller förbud för annan dels att bära
samma eller därmed lätt förväxlingsbart namn, med mindre han och hans
släkt av ålder enligt ortens sed har burit namnet eller han eljest äger rätt
därtill enligt lagens bestämmelser, dels att i näringsverksamhet använda
med namnet lätt förväxlingsbar firma, varumärke eller annat kännetecken.
Gentemot förslaget har patentverket anmärkt, att talan kan bli möjlig även
mot kännetecken som registrerats i full överensstämmelse med varumärkeslagen.
Med den avfattning som 14 § i den numera antagna varumärkeslagen
erhållit är nämligen det administrativa skyddet mot tillkomsten av kännetecken,
som kan kränka en namnrätt, mindre långtgående än det skydd

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

121

som ges av 23 § i kommittéförslaget. Patentverkets invändning synes mig befogad.
Förevarande bestämmelse bör med hänsyn härtill begränsas till att
avse talan i anledning av obehörigt användande av kännetecken.

Med den jämkning, som föranledes av det nu anförda, synes den föreslagna
avfattningen av paragrafen (19 §) i huvudsak kunna godtagas. Liksom
kommittén anser jag, att man måste beakta bestående lokal sedvänja
och tillåta vissa tillnamnsbruk, även om de kan komma i kollision med
namnhavares rätt till egenartat släktnamn. Kommittén har emellertid i
mitt tycke dragit väl snäva gränser för sådant namnbruk. I vissa landsändar
kan det förekomma, att en man som efter giftermål brukar hustruns
släktgård begagnar gårdsnamnet såsom tillnamn. Detta anser jag böra få
förekomma även i fortsättningen. Jag vill därför förorda den jämkningen
av paragrafens första stycke, att ej blott namnbruk, som av ålder upprätthålles
inom samma släkt, utan även sådant som eljest har stöd i ortens
sed må kunna tillåtas.

I likhet med vad som skett i 17 § torde i andra stycket ordet »men» böra
utbytas mot »förfång», och därjämte bör viss omredigering av paragrafens
avfattning ske i förtydligande syfte.

Några remissinstanser har tagit upp frågan om skydd för inarbetade beteckningar
av olika slag och därvid bl. a. påpekat, att bestämmelse om sådant
skydd meddelats i den nya varumärkeslagen. Enligt min mening finns
det skäl att i namnlagen upptaga en liknande bestämmelse. Det synes ej
rimligt, att namnhavare får obegränsad rätt att utverka förbud mot användning
av ett kännetecken som inarbetats. Skydd för inarbetning kan av naturliga
skäl ej avse släktnamn. Däremot bör konstnärsnamn och likartat namn
skyddas, om det kommit till användning i icke oväsentlig omfattning.

Med stöd av det anförda föreslår jag, att i 20 § namnlagen upptages bestämmelser
till skydd för användning av kännetecken i vissa fall. Utformningen
bör så långt möjligt överensstämma med varumärkeslagen. Det bör
stadgas att, om konstnärsnamn eller likartat namn kommit till användning i
icke oväsentlig omfattning eller kännetecken som avses i 19 § andra stycket
inarbetats, rätt därtill må bestå vid sidan av äldre rätt till egenartat släktnamn,
med vilket konstnärsnamnet eller kännetecknet lätt kan förväxlas,
såframt namnhavaren ej inom rimlig tid inskridit mot användningen av
konstnärsnamnet eller kännetecknet. Vidare bör domstolen, liksom enligt 10 §
varumärkeslagen, kunna ge föreskrifter om det inarbetade kännetecknets
användande endast på särskilt sätt.

21 §.

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, har upptagits
bestämmelser om fastställelsetalan.

Departementschefen. I 13 kap. 2 § rättegångsbalken finns en allmän bestämmelse
om fastställelsetalan. Sådan talan är tillåten rörande fråga, hu -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

ruvida visst rättsförhållande består eller icke består, och under förutsättning
att angående rättsförhållandet råder ovisshet, som länder käranden till
förfång. Det förutsättes, att lagstiftningen dessutom i särskilda ämnen kan
innehålla specialregler om fastställelsetalan. Sådana regler finns i 19 § 6
mom. patentförordningen och i 44 § i den nya varumärkeslagen.

Inom namnrätten synes fastställelse av två olika slag kunna bli aktuell,
nämligen dels huruvida rätt till släktnamn består eller ej, dels huruvida
visst förfarande utgör intrång i annans rätt till släktnamn eller icke. Denna
sistnämnda typ av fastställelsetalan synes ej omfattad av rättegångsbalkens
bestämmelse. Det har ansetts erforderligt att i den nya varumärkeslagen
uppta en specialbestämmelse angående motsvarande fall inom sagda
lags tillämpningsområde och därvid har ansetts praktiskt riktigt att, även
om den först angivna typen av fastställelsetalan kunde ske med stöd av rättegångsbalkens
stadgande, i varumärkeslagen omnämna båda typerna.

Med stöd av det anförda föreslår jag, att i förevarande paragraf upptages
regler om fastställelsetalan. Bestämmelsen bör i överensstämmelse med
motsvarande paragraf i varumärkeslagen avse både positiv och negativ fastställelsetalan.
Positiv fastställelsetalan avser fall, då namnhavaren önskar
fastställt om och i vilken utsträckning han åtnjuter skydd gentemot släktnamn
eller annat kännetecken, som annan använder eller ämnar taga i
bruk. Negativ fastställelsetalan går ut på att annan icke har rätt till visst
släktnamn eller att dennes namnrätt ej innebär hinder för käranden att använda
ett liknande namn eller annat kännetecken. I detta fall synes särskilt
pseudonymanvändare kunna komma i fråga. Negativ fastställelsetalan
kan också gå ut på att få fastslaget, att kärandens konstnärsnamn, släktnamn
eller annat kännetecken ej är förväxlingsbart med svarandens släktnamn.

22 §.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 24 §, upptages regler
om skadestånd på grund av intrång i namnrätt.

Kommittén. I 24 § föreslår kommittén, att den som i ond tro gör intrång
i den rätt till släktnamn, som enligt kommittéförslagets 23 § tillkommer annan,
och som i anledning därav förklaras oberättigad att bära visst namn
eller använda viss beteckning, skall vara pliktig att till namnhavaren utge
ersättning för ekonomisk och ideell skada.

Kommittén framhåller, att man ej ansett lämpligt att skydda rätten till
egenartat släktnamn medelst ett straffbud. Ett sådant skulle emellertid,
förutom den avhållande effekt det i och för sig har, ge den vars namnrätt
utsatts för intrång möjlighet att erhålla upprättelse för den ekonomiska
skada han lidit. Däremot torde det vara tveksamt, om han endast på grundval
av ett straffbud skulle kunna erhålla ersättning jämväl för ideell skada.
Erfarenheten har emellertid visat, att ett hänsynslöst utnyttjande av annans
namn kan ske icke endast för att vinna fördelar i konkurrensavseen -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

de utan även för att hos allmänheten framkalla föreställningar om anknytning
till viss släkt eller i rent skadesyfte. För att stävja sådant förfarande
torde det vara erforderligt att låta skadeståndsskyldighet inträda redan i
och med att någon gör intrång i annans privata namnrätt och därvid inser
eller bort inse, alt förfarandet leder namnhavaren till men. Uppenbart är
att en sådan regel dock skulle vara till föga gagn, om icke skadeståndsskyldigheten
utsträcktes till att omfatta ersättning för ideell skada. Ofta är denna
den mest kännbara.

Kommittén tar därefter upp frågan, huruvida skadeståndstalan skall få
föras självständigt eller endast i anknytning till en förbudstalan. Har ett
namnintrång den karaktären, att någon obehörigen såsom sitt släktnamn
brukar annans namn, föreligger enligt kommittén ett starkt allmänt intresse
av att rättelse snarast kommer till stånd. Med hänsyn härtill samt till de
praktiska komplikationer som i såväl det anförda fallet som övriga i kommittéförslagets
23 § omnämnda fall uppstår, om enbart skadeståndstalan
föres, har kommittén funnit, att skadeståndstalan skall få föras endast under
förutsättning, att förbudstalan samtidigt föres eller att förbudsdom
dessförinnan meddelats.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner ej skälen
för ait skadeståndstalan skall grundas å en förbudsdom vara övertygande.
Hovrätten anmärker, att enligt förslaget sådan talan är utesluten mot dödsbo
för namnintrång, som den döde gjort sig skyldig till.

Ej heller familjerättskommittén finner den angivna förutsättningen tillräckligt
grundad och påpekar, att det ibland för rättsskydd kan vara tillfyllest
att namnet ej användes i vissa sammanhang. Vidare pekar kommittén
på att den skyldige kan ha avlidit eller hunnit byta namn. Slutligen
framhålles, att de danska och norska förslagen ej upptar ifrågavarande begränsning.
Beträffande skadeståndets omfattning finner familjerättskommittén
det mycket tveksamt, om ersättningsregeln bör avse även ideell skada.
Regeln härom torde knappast ha sådan praktisk betydelse, att värdet
därav uppväger de tillämpningssvårigheter den lärer komma att erbjuda.

Stockholms rådhusrätt anser det böra ankomma på domstol att i samband
med förklaring att någon är obehörig att bära visst namn, meddela förbud
vid vite att bruka namnet. Det av kommittén angivna förfarandet innebär
en onödig omgång. Av lagtexten bör vidare framgå, att en förutsättning för
ersättningsskyldighet är att intrånget objektivt sett länder namnhavaren
till men.

Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag, att såväl ekonomisk
som ideell skada bör vara crsättningsgill. Däremot synes mig ej erforderligt
att, på sätt kommittén föreslagit, begränsa möjligheten till skadeståndstalan
till fall, då förbudstalan samtidigt föres. Det kan, såsom familjerättskommittén
påpekat, vara rimligt att tillåta annan att bruka namnet
inom vissa gränser men kräva skadestånd, när dessa gränser överskri -

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

dits, utan att den ursprungliga rätten till viss namnanvändning därför
rubbas.

Paragrafen torde i övrigt kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse
med kommitténs förslag.

II. Om förnamn

I detta kapitel, som motsvarar kommittéförslagets tredje kapitel, behandlas
förnamn, sättet för förvärvande härav samt förutsättningarna för att
sådant namn skall kunna godkännas.

Gällande rätt. De grundläggande reglerna om förnamn finns upptagna
i folkbokföringsförordningens 16 och 17 §§, i vilka regleras förutsättningarna
för förnamns antecknande i kyrkobok. Den förra paragrafen anger
de olika sätt på vilka förnamn kan förvärvas, medan den senare innehåller
bestämmelser om namnets form. Ett stadgande om förnamn som ges vid
dop inom svenska kyrkan finns intaget i lagen den 20 december 1946 om
tillägg till 3 kap. kyrkolagen.

Kommittén. Förnamnets karaktär av individualiseringsmedel medför, att
ett barn ej kan antecknas i de offentliga registren utan att samtidigt erhålla
ett förnamn. Det är enligt kommitténs mening därför lämpligt att
förbinda plikten att anmäla barnets födelse med en plikt att anmäla förnamn
för barnet. Därmed kan den på anmälan följande anteckningen göras
konstituerande för namnförvärvet. Vill man tillåta att barnet sedermera
förvärvar ytterligare förnamn, bör även det nya förvärvet knytas till det
faktum, vartill det ursprungliga förvärvet är knutet, d. v. s. till anteckningen
i kyrkobok.

Med stöd av det anförda har kommittén föreslagit, att kapitlet inledes
med ett stadgande om att förnamn förvärvas genom att namnet antecknas
i kyrkobok (kommittéförslagets 25 §). Anteckning må enligt förslaget ej
ske med mindre namnet givits, antagits eller erhållits i viss stadgad ordning.
I kapitlets övriga paragrafer har upptagits de regler som sålunda
skall gälla om olika sätt att ge, antaga eller hos namnmyndigheten erhålla
förnamn. Enligt kommitténs mening skall dessa föregående åtgärder bara
så till vida få rättslig betydelse, att kyrkobokföraren är bunden av namnförslaget,
såvida icke namnet måste underkännas på grund av att det är anstötligt
eller eljest ej lämpligt som förnamn.

Remissyttrandena. Kyrkobokföringsinspektören i Karlstads stift anser bestämmelserna
om förnamn ha avgjort företräde framför nu gällande rätt,
och Frikyrkliga samarbetskommittén tillstyrker förslaget i denna del. Sveriges
advokatsamfund säger sig finna förslagen väl avvägda.

Statistiska centralbyrån hänvisar till uppbördsorganisationskommitténs
utredning, vilken innefattar frågor rörande anteckning om dop och förnamn.
I avvaktan på denna utredning torde förslagen under 25—28 §§ vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963 125

att betrakta som preliminära, och centralbyrån anser sig kunna ta ställning
endast till 27 §.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det ej erforderligt att meddela
särskild föreskrift om att förnamn förvärvas genom att antecknas i kyrkobok.
Vidare finner hovrätten uppenbart, att pastor icke får göra anteckning
om förnamn, med mindre detta tillkommit i laga ordning. Den inledande
paragrafen kan därför enligt hovrättens mening utgå.

Statistiska centralbyrån anför, att till förnamn ej synes vara knutna sådana
rättsliga intressen, att lagstiftningen mer än hittills behöver befatta
sig med tidpunkten för förvärvet. I all synnerhet befarar centralbyrån, att
förslaget kan vålla irritation genom det brott, som föreliggande bestämmelser
innebär med den hävdvunna uppfattningen, att förnamnet förvärvas
genom dopet. Anses anmälan till inskrivning kunna avse redan skett
förvärv, bör anmälningsskyldigheten liksom hittills kunna regleras i folkbokföringsförfattning.
Som namnrättsliga bestämmelser bör anses regler
om förbud mot olämplig namngivning, om vilka möjligheter till inskrivning
som skall finnas och om grunderna för ändring av förnamn. Objekt för
dessa regler bör vara »det inskrivna förnamnet».

Frikyrkliga samarbetskommittén finner det av principiella skäl angeläget,
att det som konstituerar namnförvärvet skall vara anteckning i kyrkobok.

Kyrkobokföringsinspektören i Västerås stift och domkapitlet i Västerås
anmärker, att ordet kyrkobok bör utbytas mot »födelse- och dopbok», ty
denna bör vara utslagsgivande, om »kyrkoböcker» innehåller olika uppgifter.

Departementschefen. Uppbördsorganisationskommittén har numera avgivit
betänkanden angående automatisk databehandling inom folkbokföringsoch
uppbördsväsendet (SOU 1961:4 och 1962: 18). Kommittén har därvid
även berört frågan om namnmyndigheten. Däremot har av utredningen ej
i detta sammanhang upptagits de av statistiska centralbyrån vid remissbehandlingen
av namnrättskommitténs förslag omnämnda frågorna rörande
anteckning om dop och förnamn.

Namnrättskommitténs förslag att i namnlagen upptaga de nu i folkbokföringsförordningen
intagna stadgandena om förnamn synes ändamålsenligt.
Frågor om anteckning i kyrkobok är av annan karaktär än de namnrättsliga
spörsmålen och rör ej blott förnamn; oavsett hur namnlagens bestämmelser
om namn utformas, måste de kompletteras med stadganden rörande det
tekniska förfarandet vid anteckning i kyrkobok. Med hänsyn till det sagda
torde de namnrättsliga frågorna om förnamn, såsom kommittén föreslagit,
böra uttömmande behandlas i namnlagen.

Från ett par håll har riktats kritik mot den i detta kapitel föreslagna inledande
bestämmelsen, innebärande att förnamn förvärvas genom att namnet
antecknas i kyrkobok och att anteckning ej må ske med mindre namnet
givits eller erhållits i den ordning som stadgas i följande paragrafer. Även
för egen del anser jag det vara ett riktigare betraktelsesätt, att förnamn förvärvas
i och med att namnet gives eller erhålles på sätt i lagen stadgas.
Ifrågavarande bestämmelse torde därför böra utgå.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

23 §.

Denna paragraf, som motsvarar 26 § första stycket och 29 § andra stycket
i kommittéförslaget, upptar grundläggande regler om förnamnsgivning.

Gällande rätt. Enligt 16 § folkbokföringsförordningen skall för nyfött
barn, som lever och ej blivit döpt inom svenska kyrkan, anmälan om förnamn
liksom födelseanmälan göras så snart ske kan och senast inom sex
veckor efter födelsen.

Kommittén. Kommittén har i 26 § första stycket föreslagit en huvudregel,
som i sak överensstämmer med den nuvarande. Därtill föreslås en generell
tilläggsbestämmelse, enligt vilken ytterligare förnamn må ges inom ett år
efter barnets födelse. Enligt 29 § andra stycket skall namn, som ges inom
ettårsfristen anmälas hos pastor inom samma tid. Det är i denna del av förslaget
principiellt fråga om en rent borgerlig förnamnsgivning. Frågan om
förnamnsgivning vid dop faller alltså utanför dessa tidsfrister.

Kommittén anser, att den nuvarande fristen om sex veckor är knappt tilltagen
och att det finns behov av längre tid för moget övervägande av förnamnsvalet.
Det vanligaste är, att föräldrarna i samband med barnets födelse
väljer ett eller flera förnamn, som därefter anmäles för anteckning i
kyrkobok eller för namngivning i samband med dop. Det framstår som självklart,
att man skall behålla dessa slag av förnamnsgivning. För närvarande
gäller att, om förnamn anmälts för ett barn, ytterligare förnamn kan tilläggas
endast i samband med dop. Detta innebär, att föräldrar, som tillhör annat
trossamfund än svenska kyrkan eller icke alls tillhör trossamfund, helt
är hänvisade till namngivning i samband med födelseanmälan. Visserligen
har förnamnsgivningen sedan gammalt av religiösa skäl förknippats med
dopet, och detta är väl främsta orsaken till särbestämmelsen om dop, men
faktiskt verkar bestämmelsen så, att de föräldrar, som önskar döpa sitt barn
men under den korta tidsfristen för födelseanmälan (sex veckor) ej funnit
något lämpligt namn, beredes en särskild förmån att genom tillägg vid dop
rätta till ett olämpligt förnamnsval. Denna möjlighet tillkommer ej dem, som
icke vill döpa barnet eller på grund av tillhörighet till annat trossamfund
än svenska kyrkan ej har möjlighet därtill. För att utjämna denna olikhet
föreslår kommittén, att alla barn efter födeiseanmälan men inom ett år efter
födelsen må ges ytterligare förnamn.

Remissyttrandena. Frikyrkliga samarbetskommittén finner den föreslagna
lydelsen på ett tillfredsställande sätt täcka de situationer till vilka man
här har att ta hänsyn.

I motsats härtill finner kyrkobokföring sinspektör eu i Växjö stifts andra
inspektionsområde förslaget vara mindre välbetänkt. Han pekar på möjligheten
till upprepad förnamnsgivning och menar, att genom föreliggande förslag
och förslaget om religiös förnamnsgivning kan åstadkommas en för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

127

namnsgivningsprocedur, som omfattar ej mindre än fyra moment under eu
tidrymd av i vissa fall många år. Förslaget är från kyrkobokföringssynpunkt
otympligt.

Frågan om upprepad förnamnsgivning beröres av flera andra remissinstanser.
Kijrkobokföringsinspektören i Skara stifts andra inspektionsområde
anser, att bestämmelsen i detta hänseende icke är lycklig, och anför,
att den normala namngivningen bör vara definitiv i och med dopet. Samma
inställning har statistiska centralbyrån, kyrkobokföringsinspektörerna i
Växjö stifts första och i Lunds stifts södra inspektionsområden samt domkapitlet
i Lund.

Även domkapitlet i Härnösand ställer sig tvekande inför bestämmelsen,
som betecknas såsom väl generös då ingenting utsäges om antalet namn eller
om antalet gånger, som ytterligare förnamn må ges barnet.

Domkapitlet i Växjö påpekar också, att någon begränsning av antalet förnamn
ej stadgats. Domkapitlet anser det dock kunna antagas, att föräldrar
och vårdare med tanke på barnets bästa skall ålägga sig återhållsamhet i
detta stycke. Vidare påvisar domkapitlet, att gällande bestämmelser torde
ha tolkats så, att vid upprepad förnamnsgivning först anmält namn skall
stå först. Den nya lagens uttryck »ytterligare förnamn» synes ge större möjligheter
att ordna namnen i fonetisk eller eljest lämpligare följd.

Både Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att förslaget
i motsats till 16 § folkbokföringsförordningen ej såsom villkor för förnamnsgivning
upptar, att barnet lever. Hovrätterna finner ej skäl till ändring
av nu gällande regel i detta hänseende.

Domkapitlet i Lund anser, att rätten att anmäla förnamn skall vara begränsad
på sätt nu är fallet, alltså till sex veckor efter barnets födelse. Samma
uppfattning har kijrkobokföringsinspektören i Visby stift, domkapitlen
i Visby och Stockholm samt Högerns kvinnoförbund. Dessa remissinstanser
uttalar sig samtidigt mot den möjlighet som i förslaget öppnas till ytterligare
anmälan av förnamn inom ett år efter födelsen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att den indirekta hänvisningen
till folkbokföringsförordningen bör ersättas med en direkt föreskrift om att
namn skall anmälas inom sex veckor efter födelsen. Även kyrkobokföringsinspektören
i Växjö slifts första inspektionsområde förordar, att anmälningstiden
— gärna något längre än den stadgade — utsättes i namnlagen. Han
påpekar därvid, att födelseanmälan numera i regel ej göres av föräldrarna
eller annan vårdnadshavare utan av personal vid barnbördshus.

Kyrkobokföringsinspcktören i Linköpings stifts östra inspektionsområde
uttalar, att utsträckningen av anmälningsmöjligheten utöver sexveckorsfristen
synes riktig och att tidsbegränsningen ett år härvidlag förefaller väl
avvägd. Frikyrkliga samarbetskommittén uttalar sig i samma riktning. Domkapitlet
i Växjö yttrar, att i tidsfristen kan ligga ett slags stadfästande av
oseden att dröja otillbörligt länge med dopet, men vill dock — om bestämmelsen
skall stå kvar — ej yrka förkortande av fristen.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Kyrkobokföringsinspektören i Skara stifts tredje inspektionsområde pekar
på att man genom förslaget utvidgat rätten till religiös förnamnsgivning
och anser, att förlängning av tidsfristen då synes obehövlig. Liknande
tvekan yppas av kgrkobokföringsinspektören i Växjö stifts andra inspektionsområde.

Några remissinstanser godkänner visserligen tanken på en extra tidsfrist
men föreslår denna begränsad. Sålunda uttalar kyrkobokföringsinspektören
i Växjö stifts första inspektionsområde, att den skall inskränkas till tre,
högst sex månader. För en tremånadersfrist uttalar sig även kyrkobokföringsinspektörerna
i Lunds stifts norra och östra inspektionsområden, medan
kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde
anser, att en begränsning till sex månader är lämplig. Domkapitlet i Lund
har, som förut omnämnts, intagit den principiella ståndpunkten, att namngivningen
skall vara avslutad i och med dop, men gör dock tillägget att, om
dop ej skett, en namnkomplettering må medges, varvid tiden härför bör begränsas
till tre månader. Kyrkobokföringsinspektörerna i Skara stifts andra
och i Lunds stifts södra inspektionsområden föreslår, att man utsträcker
sexveckorsfristen för första namnanmälan till tre månader men icke medger
möjlighet att under en extrafrist anmäla förnamn.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör upptagas en grundläggande
regel om förnamnsförvärv, vilken ej anknyter till förvärvets form.
Regeln, som alltså skall gälla vare sig namnet ges vid dop eller av föräldrarna
blott anmäles hos pastor för anteckning i kyrkobok, bör innehålla att
barn skall ges förnamn och att detta skall ske inom viss tid efter födelsen.

Frågan angående den tidrymd, inom vilken namngivningen skall ske, har
väckt livlig debatt. Kommitténs förslag innebär, att den nuvarande sexveckorsfristen
bibehålies men att ytterligare förnamn må ges och anmälas inom
ett år efter födelsen. Endast få remissinstanser har ansett den nuvarande
ordningen tillfredsställande, men ej heller kommittéförslaget har vunnit allmän
anslutning. Enligt min mening är den nu gällande sexveckorsfristen
alltför kort, och kommitténs synpunkt, att — eftersom ytterligare förnamn
kan ges endast i samband med dop inom svenska kyrkan — den som ej döpes
inom svenska kyrkan nu missgynnas, har visst fog för sig. Enär sexveckorsfristen
i princip bibehålies i kommittéförslaget, kvarstår dock den
olägenhet som kan ligga däri, att namngivarna ej får tillfälle till moget övervägande.
Även om möjlighet beredes att sedermera komplettera förnamnet,
torde en väl tilltagen frist vara påkallad. Framhållas må, att det numera ej
synes vara anledning att anknyta förnamnsanmälan till födelseanmälan. Anmälan
om födelse sker i allmänhet från barnbördshus och sjukhus direkt till
pastor, som torde kunna göra anteckning därom i födelse- och dopboken
utan att samtidigt införa ett förnamn för barnet. Om de båda slagen av anmälningar
på så sätt kan åtskiljas, behöver tidsfristerna ej sammanfalla. Sex
månader synes därvid vara en lämpligt avvägd frist för namnanmälan.

Om barnet avlider innan anmälan om förnamnsgivningen skett, bör så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963 129

som ett par remissinstanser påpekat liksom nu föräldrarna vara befriade
från skyldigheten att ge barnet förnamn och göra anmälan därom.

Det föreslagna stadgandet innebär, att det står envar öppet att med stöd
därav ge barnet förnamn på det sätt som vederbörande önskar. Sker det
vid dop inom svenska kyrkan, skall dopförrättaren underrätta pastor i födelseförsamlingen
därom (jfr 27 § tredje stycket i departementsförslaget),
och anteckning om namnet sker automatiskt. Någon ytterligare förnamnsgivning
blir i sådant fall ej möjlig enligt förevarande lagrum. Sker den första
förnamnsgivningen på annat sätt, skall vårdnadshavaren göra anmälan om
namnet hos pastor. En särskild bestämmelse om anmälningsskyldighet samt
om den tid inom vilken anmälan skall göras, torde få upptagas i ett andra
stycke av paragrafen; att anmälan skall göras av vårdnadshavaren framgår
av 42 § i departementsförslaget. Ända till dess anmälningen skett är dock
föräldrarna oförhindrade att ändra sig; förnamnsgivningen är alltså i dessa
fall ej definitiv förrän pastor fått anmälan om namnet. Vid sådant förhållande
bör tidsfristen för anmälningen sammanfalla med fristen för själva
namngivningen. Sedan anmälan skett, kan förnamnsgivning enligt förevarande
paragraf ej heller i dessa fall vidare förekomma. Möjlighet bör beredas
att efter den nu föreslagna sexmånadersfristens utgång i särskild ordning ge
ytterligare förnamn eller i undantagsfall byta förnamn. Bestämmelser härom
upptagas i nästföljande båda paragrafer.

Föreliggande bestämmelse föranleder ändringar i folkbokföringsförordningen.
Jag ber att få återkomma därtill i det följande.

24 §.

I denna paragraf regleras möjligheterna att förvärva ytterligare förnamn
utöver sådant, som givits enligt huvudregeln. I paragrafens första stycke,
som motsvarar kommittéförslagets 26 § andra stycket, stadgas om förnamnsförvärv
i samband med religiös akt. Andra stycket, som i kommittéförslaget
motsvaras av 27 § första stycket, innehåller bestämmelser om tillägg av
förnamn efter ansökan hos namnmyndigheten.

Gällande rätt. Enligt 17 § 2 mom. folkbokföringsförordningen må tillägg
till förnamn, som är infört i födelse- och dopboken, ej ske med mindre det
nya namnet givits vid dop inom svenska kyrkan. Utan hinder härav må dock
enligt samma paragrafs 3 mom. riksbyrån för folkbokföringen, om synnerliga
skäl föreligger därtill, på ansökan medge tillägg av förnamn.

Kommittén. Kommittén uttalar som sin mening, att av religiösa skäl regeln
om tillägg av förnamn vid dop bör bibehållas. Kommittén vill dock ej begränsa
en sådan regel så som nu skett till att allenaist avse dop inom
svenska kyrkan. Det synes uppenbart, säger kommittén, att även annat kristet
samfunds ritual härutinnan bör tillgodoses. I överensstämmelse med religionsfrihetens
bud går kommittén emellertid ytterligare ett steg och uttalar,
att i varje fall då en religiös akt av hävd är förknippad med förnamnsgiv5
Hihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

ning denna bör godtagas. Enligt den föreslagna tilläggsbestämmelsen (kommittéförslagets
26 § andra stycket) må barn som ej fyllt aderlon år oavsett
vad i huvudregeln säges ges förnamn vid dop eller motsvarande religiös förrättning.
Den som vid dop eller motsvarande förrättning fyllt aderton år skall
enligt kommittéförslaget därvid äga antaga förnamn.

Vidare har kommittén upptagit den nu gällande regeln om tillägg av förnamn
efter ansökan hos namnmyndigheten. Kommittén har dock föreslagit
en uppmjukning av villkoren härför i det att endast särskilda, ej synnerliga
skäl skall behöva åberopas. Det vanligaste fallet torde vara, att tidigare förvärvade
förnamn är besvärande utan att dock vara av sådan karaktär, att de
bör bytas bort. Vidare händer det att personer i sin umgängeskrets kallas
vid andra förnamn än dem som de rätteligen har. Stundom kan någon visa ett
speciellt intresse av att få bära just det sökta namnet, såsom fallet kan vara
med pseudonym. Ifrågavarande regel har kommittén upptagit i en särskild
paragraf (27 §) tillsammans med en bestämmelse om utbyte av förnamn
efter ansökan hos namnmyndigheten.

Remissyttrandena. Domkapitlet i Lund finner utvidgningen av rätten till
religiös förnamnsgivning helt stå i överensstämmelse med religionsfrihetens
principer, och domkapitlet i Härnösand förklarar sig i sak ej ha något att invända
mot förslaget i denna del. Även kyrkobokföring sinspektör en i Lunds
stifts östra inspektionsområde anser, att tillägg av förnamn utan tidsbegränsning
bör kunna göras i samband med dop eller annan religiös akt av liknande
natur.

Kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde
finner namnrättskommitténs strävan i religionsfrihetens intresse vara värd
all aktning men anser, att det stundom kommer att bli svårt för pastor
att ange, när förnamnsgivning vid annan religiös förrättning än dop bör få
äga rum. Vidare påpekar han, att det knappast existerar något, som utan vidare
kan sägas motsvara det kristna dopet, varför han finner uttrycket »eller
motsvarande religiös förrättning» icke vara helt lyckat. Domkapitlet i Luleå
framhåller, att uttrycket bör förtydligas. Även kyrkobokföringsinspektören
i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområde anser, att uttrycket kan medföra
vissa tillämpningssvårigheter och att bestämmelsen därför i varje fall
bör ges annan lydelse. I första hand yrkar han dock, att bestämmelsen får
utgå. Till samma mening ansluter sig domkapitlet i Växjö, som uttalar, att
eljest möjligheten till en borgerlig namntagningsceremoni utan kristen karaktär
öppnar sig, något som är ett föga tilltalande perspektiv.

Kyrkobokföringsinspektören i Skara stifts första inspektionsområde frågar
sig, om det kan vara meningen, att person, som mottager vuxendop en
eller flera gånger enligt olika religiösa samfunds ordning, skall ha möjlighet
att kunna tillägga nytt eller nya namn. Ej heller kyrkobokföringsinspektören
i Stockholms stift anser det fullt klart, om namn som givits vid omdop
skall anses givet eller antaget i laga ordning. Kyrkobokföringsinspektören
i Skara stifts andra inspektionsområde anser, att det bör klart utsägas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

131

att ytterligare förnamn må ges endast vid förstagångsdop, icke vid sådant
omdop som praktiseras av vissa samfund. Samma inställning har kyrkobokföringsinspektören
i Växjö stifts första inspektionsområde, som understryker,
att dopet från religiös synpunkt är en engångshandling i en människas
liv. Sistnämnda uppfattning uttalas även av kyrkobokföringsinspektören
i Lunds stifts södra inspektionsområde, som säger, att det namn, varmed
barn nämnts i dop, ansetts vara intakt.

Statistiska centralbyrån kritiserar terminologin i den föreslagna bestämmelsen
och anser bl. a., att uttryckssättet »antaga förnamn» ej går väl samman
med den hävdvunna föreställningen om dop. Även hovrätten över Skåne
och Blekinge anmärker på denna terminologi, vilken betecknas som onödigt
omständlig. Det kan, säger hovrätten, icke finnas något rimligt behov av att
använda olika beteckningar för namnförvärv allteftersom personen, som får
namnet, är över eller under 18 år.

Några remissinstanser har berört frågan huruvida man i dop kan ändra
eller byta förnamn. Kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift påpekar,
att i första stycket av 26 § användes uttrycket »givas ytterligare förnamn»,
och framhåller, att det ej framgår klart, om alla förnamn skall upprepas vid
dop eller om man vid dopet kan byta ut något eller några av de tidigare namnen.
Detta är en fråga av betydelse t. ex. då någon från annan religion övergår
till kristendomen och vid dopet önskar byta ett namn, som påminner om
den tidigare religionstillhörigheten. Det föreslås därför, att möjligheten till
sådant byte närmare utreds och på lämpligt sätt regleras i lagtexten. Domkapitlet
i Växjö och kyrkobokföringsinspektören i Skara stifts andra inspektionsområde
gör liknande uttalanden.

Statistiska centralbyrån anser, att namnmyndigheten bör ha viss frihet
att vid behov medge tillägg av mer än ett namn. Å andra sidan finns anledning
till farhågor för att kommitténs förslag om tillägg av förnamn efter ansökan
kan leda till för stor uppmjukning av praxis. Centralbyrån ifrågasätter
därför, om icke det föreslagna stadgandet bör avfattas mera i överensstämmelse
med det nuvarande. Även domkapitlet i Lund uttalar sig för krav
på synnerliga skäl vid både ändring av och tillägg till förnamn. Hovrätten
över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om det finns anledning att uppställa
olika förutsättningar för förvärv av ytterligare förnamn och för byte av sådant
namn, men uttalar sig ej om vilken gemensam förutsättning som bör
föredragas.

Departementschefen. Av ålder har dopet haft en central betydelse för förnamnsgivningen,
och kommitténs förslag, att dop som sker efter den första
namngivningen skall medföra rätt att tillägga förnamn, har icke från något
håll föranlett erinringar. Denna både av religiösa motiv och av tradition betingade
förnamnsgivning bör också enligt min mening bibehållas. Även
kommitténs förslag att här inbegripa andra religiösa förrättningar, till vilka

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

en förnamnsgivning kan vara knuten, synes befogat. Tillägg av förnamn bor
alltså få göras vid dop eller motsvarande religiös förrättning.

Vad angår frågan om omdop har flera remissinstanser vänt sig mot tanken,
att en vuxen person som övergår från en religion till en annan därvid
skall äga tillägga ytterligare förnamn. Det synes emellertid föreligga ett befogat
intresse för den, som inträder i svenska kyrkan eller från denna övergår
till annat trossamfund, att äga möjlighet att i samband därmed göra
tillägg till tidigare förnamn. Ett omdop inom samfund som vederbörande
redan tillhör torde däremot, med hänsyn till den innebörd som brukar ges
dopet, ej få anses utgöra grundval för antagande av ytterligare förnamn.
Det synes ej vara erforderligt att i lagtexten markera denna begränsning.
Lagtexten bör alltså kunna utformas så, att ytterligare förnamn må ges vid
dop eller motsvarande religiös förrättning, som äger rum efter det namn
givits enligt huvudregeln i 23 §. Någon anledning att använda olika terminologi
i fråga om namngivningen med hänsyn till om personen är under eller
över 18 år finner jag ej föreligga. Föreskrift bör liksom i 23 § meddelas om
anmälan av namnet hos pastor.

Såsom kommittén föreslagit bör även beredas möjlighet att på administrativ
väg erhålla namntillägg. Den av kommittén förordade begränsningen, att
endast ett förnamn må erhållas i denna ordning, synes dock kunna slopas.
1 särskilt fall bör alltså mer än ett namn kunna godkännas, om sökanden
visar att han har behov därav.

25 §.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 27 § andra stycket,
behandlas möjligheterna att få förnamn utbytt eller struket ur kyrkoboken.

Gällande rätt. Enligt 17 § folkbokföringsförordningen får i kyrkobok infört
förnamn i princip icke ändras. Kan synnerliga skäl förebringas, mä
dock riksbyrån för folkbokföringen på ansökan medge ändring av förnamn.

Kommittén. Kommittén har föreslagit att, om synnerliga skal förebringas,
den som förvärvat förnamn skall efter ansökan hos namnmyndigheten i
stället för detta kunna erhålla annat förnamn.

Kommittén har ej funnit skäl frångå den nuvarande restriktiva linjen,
varför den föreslagna bestämmelsen i sak överensstämmer med nu gällande
rätt. Bestämmelsen skall enligt kommittén endast tillfredsställa eu sökandes
önskan att bli befriad från ett redan förvärvat namn.

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån framhåller som betydelsefullt,
att även borttagande av namn får medges utan att annat namn behöver sättas
i stället.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om det finns anledning
att uppställa olika förutsättningar för förvärv av ytterligare förnamn och
för byte av sådant namn.

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Departementschefen. Kommittéförslaget synes mig ej ge anledning till
annan erinran än att möjlighet bör beredas att helt befria en person från
ett namn utan att sätta annat i dess ställe. Till den föreslagna paragrafen
bör således fogas ett tillägg av innebörd, att en person skall kunna hos
namnmyndigheten på samma villkor som i fråga om namnbyte vinna förklaring,
att han ej längre skall bära ett förvärvat förnamn.

26 §.

Denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 28 §, innehåller de
krav som skall ställas på ett förnamns form för att det skall kunna godkännas.

Gällande rätt. Folkbokföringsförordningens 17 § innehåller förbud mot
att i kyrkobok införa förnamn, som uppenbarligen kan väcka anstöt eller
åtlöje. Motsvarande förbud mot godkännande av förnamn vid dop inom
svenska kyrkan finns upptaget i lag den 20 december 1946 om tillägg till
3 kap. kyrkolagen. Har namnet godkänts vid sådant dop, må enligt nyssnämnda
paragraf i folkbokföringsförordningen pastor icke vägra införa
namnet, även om han för egen del anser att namnet ej bort godkännas.

Kommittén. Kommittén har i förevarande paragraf upptagit gällande bestämmelse
om förnamnets form, varvid regeln emellertid delvis anpassats
till kommittéförslagets motsvarande regel om släktnamnets form. Som förnamn
må enligt förslaget ej godkännas namn som kan väcka anstöt, som
kan antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest icke är ägnat såsom
förnamn. Med namn som icke är ägnat såsom förnamn åsyftas framför
allt namn av påtaglig släktnamnskaraktär. Härigenom avser kommittén att
bringa det nu rådande skicket, att såsom förnamn ge moders flicknamn,
att upphöra. Kommittén vill dock ej med regeln utesluta möjligheten att
liksom nu döpa barn till patronymikon byggt på faderns förnamn.

I ett andra stycke av 28 § har kommittén upptagit den nu gällande regeln,
att förnamn som redan blivit till sin form prövat vid dop, förrättat
eller bekräftat inom svenska kyrkan, ej därefter får omprövas. Såsom skäl
härför har kommittén angivit, att svenska kyrkans präster är statstjänstemän
och alltså vid dop handlar i denna egenskap.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser den valda
formuleringen ställa alltför stor krav på pastor. Han bör icke vara skyldig
vägra godta ett namn annat än då det kan väcka anstöt eller åtlöje. I övrigt
bör han inverka på namnvalet endast genom att ge råd. Statistiska centralbyrån
uttalar sig i samma riktning.

Ky rkobokf öring sinspektören i Växjö stifts andra inspektionsområde anser
däremot föreliggande förslag innebära en i jämförelse med lydelsen i
17 § folkbokföringsförordningen effektivare bjälp för pastor, då han har
att ta ställning till den mycket grannlaga uppgiften att meddela beslut i

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

namngivningsärenden. Formuleringen »som kan antagas leda till obehag
för bäraren» är mycket ändamålsenlig.

Domkapitlet i Luleå anser, att formuleringen »namn som kan väcka anstöt
eller som kan leda till obehag för bäraren» är ett tillräckligt skydd och
att den följande formuleringen »eller som eljest icke är ägnat som förnamn»
är alltför diffus.

Svea hovrätt noterar, att bestämmelsen ej är avsedd att utgöra hinder
mot den gamla seden att döpa barn till patronymikon. Enligt hovrätten,
som icke finner skäl att uppställa sådant hinder, kan emellertid lagtexten
möjligen tolkas i annan riktning. Hovrätten över Skäne och Blekinge konstaterar,
att enligt motiveringen till förslaget ett och samma namn kan vara
ägnat som förnamn, om det är patronymikon, men icke om det är moderns
släktnamn. Detta finner hovrätten icke vara rimligt. Domkapitlet i Luleå
delar denna uppfattning och uttalar sig för att man bör kunna döpa ett
barn till moderns släktnamn.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund karakteriserar sådant patronymikon,
varom här är fråga, som »mellannamn» och uttalar önskemål om att
den, som ej erhåller sådant namn i dopet men önskar bära det, får rätt
härtill efter egen anmälan ävensom att kvinna, som ingår äktenskap, får
använda namnet tillsammans med makens släktnamn.

Enligt statistiska centralbyrån synes önskvärt att förhindra, att släktnamn
ges som förnamn, och centralbyrån finner tveksamt, om det föreligger
tillräckliga skäl att medge sådan användning av patronymikon. Kyrkobokföringsinspektören
i Lunds stifts östra inspektionsområde anser, att patronymikon
icke är att betrakta som förnamn och att sedvänjan att foga
sådant till förnamnen bör försvinna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar liksom statistiska centralbyrån,
att ett lagfästande av den föreslagna formuleringen av 28 § första stycket
kräver ändring i 1946 års tillägg till kyrkolagen.

Beträffande kommitténs motivering för 28 § andra stycket uttalar kyrkobokföringsinspektören
i Lunds stifts södra inspektionsområde, att det är
oriktigt och vilseledande att påstå, att stadgandets föregångare i 17 § folkbokföringsförordningen
tillkommit av hänsyn till att svenska kyrkans präster
vid dop handlar i egenskap av statstjänstemän. Undantaget i sagda paragraf
är ett uttryck för att förhållandet mellan dop och namn, varmed barn
nämnts i dop, ansetts vara och bör vara intakt. Kyrkobokföringsinspektören
i Göteborgs stifts norra inspektionsområde uttalar sig i samma riktning.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om förnamns
form anknyter till motsvarande bestämmelser om släktnamn (9 §
i departementsförslaget). Vad som i detta sammanhang är väsentligt är enligt
min mening att förhindra, att barn belastas med kuriösa eller frånstötande
förnamn. Vidare bör i princip ej såsom förnamn godkännas namn av
påtaglig släktnamnstyp. Vad angår s. k. patronymikon bygger förekomsten

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

av sådana inom vissa släkter på en mycket långvarig tradition. I den mån
det ej finns risk för att patronymikon uppfattas såsom det verkliga släktnamnet,
bör förnamn av denna typ kunna godkännas. Som regel torde dylik
risk ej föreligga, eftersom patronymikon nästan enbart brukar ges i sådana
fall, då släktnamnet ej är sonnamn.

De grundsatser som enligt det anförda bör gälla beträffande förnamns
form synes ha kommit till ett i huvudsak riktigt uttryck i den av kommittén
föreslagna formuleringen av stadgandets första stycke. Det bör således
stadgas, att såsom förnamn ej må godkännas namn som kan väcka anstöt,
som kan antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest uppenbarligen
icke är ägnat såsom förnamn. Dopförrättare vid dop inom svenska kyrkan
har att iakttaga en i lag den 20 december 1946 om tillägg till 3 kap. kyrkolagen
meddelad bestämmelse, att vid dop ej får ges namn, som uppenbarligen
kan väcka anstöt eller åtlöje. Denna bestämmelse torde böra ändras,
så att dess avfattning överensstämmer med den regel som nu upptages i
namnlagen. En sådan ändring förutsätter medverkan av kyrkomötet.

Vid anmälan om förnamn ankommer det på pastor att pröva om namnets
form uppfyller de krav som anges i namnlagen. Folkbokföringsförordningens
bestämmelse, att pastor ej må vägra att i födelse- och dopbok införa namn
som givits i dop, förrättat eller bekräftat inom svenska kyrkan, ändock att
han för egen del anser att namnet ej bort givas, synes ha sin grund
däri, att förordningen endast reglerar förutsättningarna för anteckning i
kyrkobok. När bestämmelserna om förnamns form upptages i allmän lag,
ligger det i sakens natur, att kyrkoboltförande pastor icke, lika litet som
då det gäller av namnmyndigheten godkänt namn, kan få vägra att införa
förnamn, som godkänts vid dop inom svenska kyrkan. Någon särskild föreskrift
härom synes därför ej längre erforderlig.

III. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag

I detta kapitel, som motsvarar kommitténs förslag dels till namnlagens
fjärde kapitel och dels till vissa stadganden i namnkungörelsen, regleras
förfarandet vid anmälan hos pastor, vid ansökning hos namnmyndigheten
och vid ärenden och mål inför allmän domstol.

Förfarandet vid anmälan
27 §.

Denna paragraf, som motsvarar 29 och 30 §§ i kommitténs förslag till
namnlag och 6 §, 9 § andra stycket och 12 § första stycket i dess förslag till
namnkungörelse, innehåller bestämmelser om vem som är behörig att mottaga
anmälan och om sättet för anmälan.

Gällande rätt. Regler om var anmälan om släktnamn eller förnamn skall
göras saknas i gällande rätt. Emellertid framgår av de allmänna bestämmelserna
i § 7 släktnamn sförordningen samt 15 och 16 §§ folkbokföringsför -

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

ordningen, att anmälan skall ske hos pastor i den församling, där den av anmälan
berörde är eller skall vara kyrkobokförd. Beträffande sättet för anmälan
stadgar 15 § folkbokföringsförordningen, att sådan skall ske muntligen
vid personlig inställelse inför pastor, dock att skriftlig anmälan böi
godtagas, om den är fullständig och i övrigt tillförlitlig. Har anmälan om
namn gjorts hos pastor i annan församling än födelsehemorten eller har dop
ägt rum inför sådan pastor, skall enligt 37 § 2 och 3 mom. kyrkobokföringskungörelsen
underrättelse ofördröj ligen meddelas pastor i födelseförsamlingen.

Kommittén. I förslagets 29 § första stycket stadgas, att anmälan om antagande
av släktnamn eller därom, att förnamn givits eller antagits, skall
göras hos pastor i den församling, där den som anmälan avser är eller skall
vara kyrkoskriven. Vidare föreslår kommittén, att i 6 § namnkungörelsen
upptages den från folkbokföringsförordningen hämtade regeln, att anmälan
skall ske muntligen vid personlig inställelse inför pastor men att skriftlig
anmälan bör godtagas, om den är fullständig och finnes tillförlitlig. Angående
tidpunkten för avgivande av hustrus förklaring, att hon ämnar behålla
henne före äktenskapet tillkommande släktnamn, stadgas i 30 § förslaget
till namnlag, att sådan förklaring får avges tidigast då lysning sökes. I 12 §
första stycket förslaget till namnkungörelse har kommittén slutligen intagit
en bestämmelse, att förklaring som nu sagts skall avges muntligen eller
skriftligen inför pastor i lysningsförsamlingen eller muntligen inför vigselförrättaren.
En hänvisning till den underrättelse om dop, som skall ske en!igt
kyrkobokföringskungörelsen, har av kommittén upptagits i 9 § andra
stycket namnkungörelsen.

Remissyttrandena, Familjerättskommittén påpekar, att namnlagen avses
vara tillämplig på varje svensk medborgare, oavsett huruvida han har hemvist
i riket eller ej. För den som icke är eller skall vara kyrkoskriven i riket
saknas föreskrift om var anmälan skall göras.

Statistiska centralbyrån påvisar samma förhållande och anser, att 13 och
14 §§ religionsfrihetslagen kan tjäna som förebild. Hur i de avsedda fallen
anteckning om det antagna namnet skall ske, bör bestämmas i administrativ
följdförfattning. Vidare anser centralbyrån, att i namnärende tvist med
pastor ej bör få uppkomma om var vederbörande skall vara kyrkobokförd;
anmälan om antagande av släktnamn bör därför ske hos pastor i den församling,
där förvärvaren är kyrkobokförd. För övrigt bör i lagen anges vem
som är pastor. Centralbyrån hänvisar till administrativa författningar, som
berör denna fråga, och framhåller, att pastor merendels användes som beteckning
på myndigheten. Avser man, att namnfrågorna skall handläggas av
pastor personligen, bör detta utsägas.

Domkapitlet i Växjö uttalar att, med hänsyn till att tveksamhet kan uppstå
angående förnamns stavning vid dess antecknande i kyrkobok, det bör
föreskrivas att uppgift om givet namn skall lämnas skriftligen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

137

Beträffande hustrus förklaring, att hon ämnar behålla henne före äktenskapet
tillkommande släktnamn, framhåller statistiska centralbyrån, att annan
än präst i svenska kyrkan kan vara vigselförrättare och att präst ej är
vigselförrättare i sin egenskap av pastor i folkbokföringsförordningens mening.
Enligt 33 § i kommitténs förslag till namnlag torde klagan ej kunna
föras över vigselförrättares beslut angående förklaring utan endast över
pastors i anledning därav vidtagna eller underlåtna åtgärd. Centralbyrån har
intet att erinra mot bestämmelsen om tidpunkten för förklaring men framhåller,
att bestämmelsen endast tar sikte på normalfallen. Även om man kan
bortse från fall, som avses i 3 kap. 6 § giftermålsbalken, synes detta likväl
icke möjligt beträffande giftermål i utlandet. Ifrågavarande bestämmelse
bör, säger kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde
kompletteras med hänsyn till det fall, att svensk kvinna enligt 1
kap. 6 § lagen den 8 juli 1904 ingått äktenskap inför utländsk myndighet
utan föregående svensk lysning. Namnanmälan kan då lämpligen ske i samband
med att vigseln inskrives i den ordning 26 § kyrkobokföringskungörelsen
stadgar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser bestämmelsen, att hustrus förklaring
får avges tidigast då lysning sökes, vara överflödig. Det är nämligen
knappast att befara, att kvinna önskar avge sådan förklaring i oträngt mål.

Enligt kyrkobokföringsinspektören i Karlstads stift bör förklaringen icke
kunna avges efter lysningens fullbordande eller lysningsbevisets utfärdande.
Den föreslagna ordningen synes erbjuda kyrkobokföringstekniska svårigheter.
Vidare bör ej vigselförrättaren som sådan vara behörig att motta
förklaring utan denna torde lämpligen få avges endast inför pastor i lysningsförsamlingen.
Domkapitlet i Karlstad ger uttryck för liknande synpunkter.

Kyrkobokföringsinspektören i Luleå stifts norra inspektionsområde anser,
att det torde vara svårt att vid själva vigselakten avge förklaring. Även
domkapitlet i Linköping finner, att av praktiska skäl förklaring icke bör få
avges vid vigselförrättningen.

Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts östra inspektionsområde och
domkapitlet i Härnösand anser, att förklaring skall avges skriftligen.

Departementschefen. I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit
bör upptagas stadgande, att sådan anmälan hos pastor som avses i lagen
skall göras i den församling, där den som anmälan avser är eller skall vara
kyrkobokförd. Därtill bör fogas ett tillägg av innebörd att, om den som anmälan
avser varken är eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling,
anmälan skall göras hos pastor i den församling där han vistas.

Något särskilt forum för den som ingår äktenskap utan föregående svensk
lysning synes mig ej därutöver erfordras. Den som icke haft möjlighet att
före äktenskapets ingående avge anmälan, som här avses, kan med åberopande
av detta förhållande söka sitt tidigare namn åter med stöd av 11 § i
departement sförslaget.

r,f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Vad som avses med pastor framgår av 2 § kyrkobokföringskungörelsen.
Något särskilt stadgande härom i namnlagen synes ej erforderligt.

Anmälan skall ske muntligen vid personlig inställelse inför pastor eller
skriftligen. Något behov av andra regler beträffande anmälan till vigselförrättare
anser jag ej föreligga.

Såsom framgår av departementsförslagets 23 och 24 §§ skall anmälan om
förnamn göras endast om namnet ej givits vid dop inom svenska kyrkan.
Har sådant dop ägt rum, åligger det enligt kyrkobokföringskungörelsen
dopförrättaren att ofördröjligen underrätta pastor i födelsehemorten. En
erinran om denna i administrativ ordning meddelade föreskrift torde böra
upptagas.

28 §.

I denna paragraf, som motsvarar 29 § tredje stycket i kommitténs förslag
till namnlag och 10 § i dess förslag till namnkungörelse, finns bestämmelser
om pastors beslut i anledning av anmälan.

Kommittén. Kommittén har i 29 § tredje stycket namnlagen föreslagit, att
pastor så snart ske kan skall meddela beslut rörande anmälan. Meddelas ej
sådant beslut genast i anledning av muntlig anmälan eller är anmälningen
skriftlig, skall pastor enligt 10 § förslaget till namnkungörelse ofördröjligen
sedan beslut fattats därom underrätta den beslutet gäller. Sådan underrättelse
skall innehålla uppgift om vad mottagaren har att iakttaga vid fullföljd
av talan mot beslutet.

Remissyttrandena. I anledning av kommittéförslagets 29 § tredje stycket
anför statistiska centralbyrån:

Merendels måste med inskrivning i kyrkobok på grund av inkomna anmälningar
anstå till efter expeditionstiden, och det är ofta först då som eventuella
hinder med säkerhet kan konstateras. Även om prästen ger den anmälande
ett omedelbart besked, kan detta därför endast betraklas som ett
förhandsbesked, ej som ett oåterkalleligt beslut. Den föreslagna skyldigheten
för pastor att meddela beslut kan därför bli betungande. Ett gynnande
beslut torde ej bli överklagat av någon som enligt stadgandet skulle få meddelande
därom, och den anmälande har för övrigt möjlighet att vid behov
kostnadsfritt få ett prästbevis, som utvisar att anmälningen godtagits. Skyldigheten
att meddela beslut torde därför kunna och böra inskränkas till att
gälla avslagsbeslut. Det kan därvid ifrågasättas, om icke detta alltid bör
meddelas skriftligen och delgivas bevisligen. För att tryckt blankett skall
kunna användas utan alltför mycken komplettering med ifylld text bör pastor
ej vara skyldig att skriva beslutet med motivering; men den missnöjde
bör vara berättigad att erhålla muntlig upplysning om skälen för beslutet,
om han så önskar.

Departementschefen. De erinringar mot kommittéförslaget, som framställts
av statistiska centralbyrån, torde böra beaktas. I paragrafen bör sålunda
endast avslagsbeslut behandlas. Finner pastor, att gjord anmälan icke
kan upptagas, skall han med angivande av grunden därför meddela beslut
att anmälan ej föranleder anteckning i kyrkobok. Det ligger i pastors tjäns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

139

teplikt att ej onödigtvis dröja med sådant beslut. Finner pastor att anmälan
bör föranleda anteckning, behöver han ej meddela något formligt beslut
därom.

29 §.

Denna paragraf, vilken motsvarar 33 § 1 och 2 mom. i kommittéförslaget,
upptar regler om fullföljd av talan mot pastors beslut.

Gällande rätt. Enligt 65 § tredje stycket folkbokföringsförordningen skall
talan mot pastors beslut i frågor om anteckning i kyrkobolc av släktnamn
eller förnamn föras genom besvär hos domkapitlet. Den som är missnöjd
med domkapitlets beslut äger enligt 73 § samma förordning, jämförd med
30 § instruktionen för domkapitlen den 4 januari 1937, anföra besvär hos
Kungl. Maj :t i ecklesiastikdepartementet. Enligt 2 § 15 :o regeringsrättslagen
tillhör sådana besvär regeringsrättens upptagande och avgörande. Talan
som nu sagts kan fullföljas av envar, vars rätt beröres av beslutet.

Kommittén. Kommittén föreslår i 33 § 1 mom., att talan mot pastors beslut
skall fullföljas hos namnmyndigheten. Talan mot namnmyndighetens
beslut skall enligt kommittéförslagets 33 § 2 mom. fullföljas hos Kungl.
Maj :t. Sådan talan skall upptagas av regeringsrätten. Besvärstiden skall enligt
förslaget i båda fallen vara tre veckor, och talan skall kunna fullföljas
av envar, vars rätt beröres av det överklagade beslutet.

Kommittén uttalar, att namnmyndigheten, sedan dess verksamhetsområde
genom den nya namnlagen blivit reglerat, kommer att representera en
samlad administrativ erfarenhet på namnrättens område i såväl rättsligt
som språkligt avseende. Det synes därför rimligt, att man låter fullföljd av
talan mot kyrkobokförares åtgärder och beslut i namnfrågor ske till denna
myndighet. Avgörande för anteckning i kyrkobok är mången gång, hur man
skall ställa sig till rätten att förvärva och att behålla eller ock skyldighet
att ej längre bära släktnamn. Härtill kommer att man genom besvärsärendenas
överförande till namnmyndigheten underlättar en enhetlig bedömning
och främjar uppkomsten av en fast praxis. Därför kan tvekan ej råda
om lämpligheten av att talan mot pastors beslut skall föras hos namnmyndigheten.

Vad gäller fullföljd av talan mot namnmyndighetens beslut anför kommittén,
att man ej längre kan nöja sig med att låta namnfrågor administrativt
i sista instans avgöras av namnmyndigheten. Det skulle icke stämma
med en utbredd rättsuppfattning att utesluta den missnöjde från klagorätt.

Remissyttrandena. Den av kommittén föreslagna ändringen i fråga om besvärsinstans
tillstyrkes eller lämnas ulan erinran av flertalet remissinstanser.
Från flera håll framhålles dock, att det för den nya ordningens genomförande
bör förutsättas, att domkapitlet såsom remissinstans får tillfälle
yttra sig i anledning av besvär över pastors beslut.

Domkapitlet i Stockholm finner icke några bärande skäl ha anförts för

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

en överflyttning av ifrågavarande grupp av ärenden från domkapitlet till
namnmyndigheten. Även statistiska centralbyrån avstyrker kommittéförslaget
och tillstyrker att besvär över pastors beslut även i namnfrågor skall
prövas av domkapitel. Centralbyrån anför följande.

Förslaget innebär den olägenheten, att besvärsmyndigheterna i andra instans
vid klagan över kyrkobokförares beslut ökas från två till tre; enligt
65 § folkbokföringsförordningen överprövas vissa kyrkobokföringsfrågor
av länsstyrelsen, andra av domkapitlet, som enligt 29 § förordningen dessutom
är tillsynsmyndighet över kyrkobokföringen.

Därtill kommer att de av pastor handlagda namnfrågorna ofta har ett
sådant samband med andra frågor om kyrkobokföring, alt det måste anses
olämpligt att besvären skall upptagas av olika myndigheter. Som exempel

kan erinras om det---förhållandet, att en anteckning om namn beror

av en anteckning om ett statusförhållande. Ändras den senare anteckningen
följer merendels därav, att även anteckningen om namnet måste ändras.
Namnmyndighelen bör ej äga att vare sig besluta ändring av statusanteckningen
eller i sina domskäl utgå från annat antagande om statusförhållandet
än det som är antecknat i kyrkoboken. En och samma myndighet bör
vara behörig att besluta om båda slagen av anteckningar, så att det ej på
grund av instansordningen behöver inträffa, att en klagande har anledning
att tveka om var han skall besvära sig eller måste hänvisas från den ena
myndigheten till den andra för att jämväl eller i stället där utföra sin talan,
eller att han löper risk att förlora sin talerätt hos en av myndigheterna medan
hans sak prövas hos den andra. Då kommittén avsett att riksbyrån för
folkbokföringen skall bli namnmyndighet bör vidare anmärkas, att namnmyndigheten
ej därigenom vinner ökad befogenhet med avseende å andra
kyrkobokföringsfrågor. Riksbyrån äger ej ändra ett av pastor meddelat beslut,
ej heller i ett enskilt folkbokföringsfall föreskriva, vilket beslut som
skall meddelas; och det har ej ansetts lämpligt att göra riksbyrån till besvärsinstans
i kyrkobokföringsfrågor (se härom prop. 255/1946 s. 273 och
279).

Departementschefen. Sedan den 1 juli 1962 är patent- och registreringsverket
namnmyndighet. Detta avsteg från den av kommittén föreslagna administrativa
ordningen måste beaktas vid bedömningen av frågan, hos vilken
myndighet besvär mot pastors beslut och åtgärder bör fullföljas.

Enligt folkbokföringsförordningen skall pastors beslut eller åtgärd i ärenden
angående rätt kyrkobokföringsort och vissa därmed likartade ärenden
överklagas hos länsstyrelsen. I andra frågor om kyrkobokföring skall talan
mot pastors beslut eller åtgärd fullföljas hos domkapitlet i stiftet. I sin verksamhet
som kyrkobokförare är pastor skyldig att följa anvisningar, som utfärdas
av riksbyrån för folkbokföringen, vilken för närvarande utgöres av
statistiska centralbyrån; enligt föreliggande förslag till omorganisation av
folkbokföringen skall dock annan myndighet än statistiska centralbyrån
vara riksbyrå för folkbokföringen.

Pastor har sålunda redan och kommer framdeles att i kyrkobokföringsfrågor
få att göra med tre i högre eller mindre grad överordnade organ. Om
klagan över paslors beslut i namnfrågor skulle föras hos patent- och registreringsverket
såsom namnmyndighet, skulle han komma att i dessa frå -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

gor få att göra med ytterligare en överinstans. Detta vore enligt min mening
icke lämpligt. Domkapitlet torde även i fortsättningen böra vara besvärsmyndighet
i namnfrågor.

Mot domkapitlets beslut bör talan kunna fullföljas hos Kungl. Maj :t i
den ordning som i allmänhet gäller för fullföljd av talan mot sådant beslut.

Förfarandet vid ansökan
30 §.

I denna paragraf, som motsvarar 31 § i kommitténs förslag till namnlag
och 2 § i förslaget till namnkungörelse, meddelas formföreskrifter för ansökan
hos namnmyndigheten.

Gällande rått. Enligt § 2 släktnamnsförordningen skall ansökan om godkännande
av släktnamn prövas av patent- och registreringsverket. Ansökan
skall, försedd med uppgift om sökandens postadress, inges eller i betalt brev
insändas till verket. Sökandens underskrift skall vara styrkt av vittnen. Vid
ansökningen skall fogas prästbevis, angivande sökandens fullständiga namn,
hans födelseår, -månad och -dag jämte bostad i församlingen samt om han
är gift eller icke.

Kommittén. I lagförslagets 31 § har kommittén endast upptagit en bestämmelse,
att ansökan om erhållande av släktnamn eller förnamn skall
göras hos en för riket gemensam namnmyndighet. Frågan om vem som skall
vara namnmyndighet föreslås behandlad i namnkungörelsen. I kungörelsens
2 § föreslår kommittén regler för ansökan, vilka i huvudsak överensstämmer
med de redan gällande. Dock har kommittén ej ansett bevittning
av sökandens namnteckning vara erforderlig. Med hänsyn till de nya bestämmelserna
angående villkoren för namnförvärv skall i ansökningen anges
de skäl, på vilka framställningen om namn grundas. Enligt kommitténs
mening skall dock även framdeles en icke motiverad ansökan om nytt släktnamn
av en person, som har ett av de notoriskt icke särskiljande släktnamnen,
kunna utan vidare upptagas till prövning.

Remissyttrandena. I anslutning till förslaget om föreskrifter angående ansökningsförfarandet
tar statistiska centralbyrån upp frågan om avgifter och
anför, att kostnad för ärendets handläggning för närvarande uttages i form
av stämpel på namnbeviset. Stämpelavgiften är 20 kr. På grund av den föreslagna
bestämmelsen, att namnmyndigheten skall underrätta pastor om nytt
namn (5 § förslaget till namnkungörelse), minskas namnbevisets värde för
sökanden. Ovillighet att utlösa namnbevis kan därför befaras nödvändiggöra
indrivningsåtgärder i icke önskvärd utsträckning. Ansökningsavgift bör därför
stadgas som villkor för ansökningens upptagande. Beloppet bör bestämmas
så, att även kungörelsekostnad täckes. Möjligen kan 50 kronor anses
som skäligt belopp.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Om denna fråga yttrar patentverket, att för verkets olika verksamhetsgrenar
gäller principen att var och en av dessa skall finansieras genom avgifter,
som är så beräknade att de ge full kostnadstäckning medan däremot något
överskott icke eftersträvas. Därest namnärendena anses böra överlämnas till
patentverket, skulle det vara naturligast att principen om kostnadstäckning
gjordes tillämplig även på dessa ärenden.

Departementschefen. Enligt föreliggande förslag till namnlag skall ansökan
om förvärv av släktnamn gälla jämväl till förmån för sökandens barn under
aderton år, som står under hans vårdnad och har hans släktnamn. Om sökanden
förvärvar nytt släktnamn, tillkommer detta automatiskt sådant barn.
Det måste emellertid anses lämpligt, att barnet upptages i själva beslutet i ansökningsärendet.
Prästbevis, som åberopas i ärende angående förvärv av
släktnamn, bör därför innehålla uppgift om sådant sökandens barn.

Enligt departementsförslaget skall vissa ansökningsärenden rörande barn
föregås av ett förfarande inför domstol, varvid denna prövar frågan, huruvida
namnbytet är förenligt med barnets bästa. När beslut i sådan fråga föreligger,
bör det bifogas ansökningen.

Avgifter i släktnamnsärenden har hittills uttagits i form av stämpel å
namnbeviset; stämpelbeloppet är f. n. 20 kronor. Den nu föreslagna ordningen
innebär, att namnmyndighetens lagakraftvunna beslut ex officio leder
till anteckning i kyrkobok av det nya namnet. Med denna ordning synes
det, såsom statistiska centralbyrån och patentverket framhållit, lämpligt
att i stället införa ett system med ansökningsavgifter. Vid bestämmande
av avgiftens storlek måste man taga ställning till huruvida den för patentverket
i andra ärenden gällande principen om kostnadstäckning skall
tillämpas även i namnärenden. Dessa är till sin natur artskilda från varumärkes-
och patentärendena, vilka vilar på ett kommersiellt underlag. Det
bör enligt min mening övervägas om man ej bl. a. med hänsyn till intresset
av att de, som ej har tillräckligt särskiljande namn, byter släktnamn
bör i namnärenden frångå principen med kostnadstäckning. I likhet med
vad som gäller enligt varumärkeslagen (48 § andra stycket) torde i namnlagen
endast behöva upptagas en bestämmelse om att avgift skall erläggas
vid ansökan och att Kungl. Maj :t skall äga föreskriva avgiftens storlek. Ett
stadgande av denna innebörd har upptagits i förevarande paragraf.

Den föreslagna övergången från nuvarande stämpelavgift till ett system
med ansökningsavgift torde få beaktas vid den pågående omarbetningen
av bestämmelserna om lösen- och stämpelavgifter.

31 §.

Denna paragraf, som motsvarar 3 § i kommitténs förslag till namnkungörelse,
innehåller regler om namnmyndighetens åtgärder, då ansökan är
ofullständig.

Kommittén. Kommittén föreslår, att namnmyndigheten i fall, då ansökan
är ofullständig och det ej är uppenbart att den skall avslås, skall för -

143

Kungl. Mcij:ts proposition nr 37 år 1963

anstalta om erforderlig utredning, något som överensstämmer med hittillsvarande
praxis. Visserligen kunde man tänka sig att i stället låta sökanden
själv ombesörja all utredning, men det har synts kommittén lämpligare att
understryka, att angivna praxis bör följas även i fortsättningen. Ofta torde
utredningen kunna fullständigas genom att sökanden anmodas att i vissa
hänseenden komplettera den, och efterkommes icke sådan anmaning äger
namnmyndigheten, om bristfälligheten är relevant, avslå ansökan. En erinran
härom kan lämpligen göras i samband med anmodan.

Inom kommittén har dock ifrågasatts, att namnmyndigheten skulle åläggas
att alltid skriftligen underrätta sökanden om framkomna anmärkningar.
Härvid skulle sökanden föreläggas att yttra sig inom viss angiven
tid, vid äventyr att ansökningen vid denna tids utgång skulle avskrivas
utan vidare prövning, om sökanden icke inkommit med svar. Ett sådant
system gäller för patentärenden och varumärkesärenden. Kommittén har
emellertid ansett sig icke ha anledning att i nuvarande läge närmare ingå på
frågan om en sådan uppläggning av förfarandet, bl. a. med hänsyn till den
då rådande ovissheten om den framtida namnmyndigheten.

Remissyttrandena. Patentverket anser, att bestämmelserna om förfarandet
är alltför knapphändiga. Sålunda saknas erforderliga bestämmelser om
föreläggande och om påföljd av att sådant ej i rätt tid efterkommits. Även
statistiska centralbyrån framhåller, att det bör stadgas, vilken påföljd mynligheten
äger föreskriva, för den händelse kompletteringsföreläggande ej
iakttages.

Departementschefen. Med beaktande av vad patentverket och statistiska
centralbyrån anfört bör i paragrafen upptagas bestämmelser om föreläggande
och avskrivning. Sådana har för motsvarande fall intagits i varumärkeslagen
(19 §). Namnmyndigheten har givetvis även möjlighet att själv föranstalta
om utredning av betydelse för ärendets avgörande.

32 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, innehåller
bestämmelser om kungörande av ansökan i namnärende.

Kommittén. Kommittén påpekar, att det i direktiven för utredningen
ifrågasatts införandet av ett uppbudsförfarande i namnärenden. Vid ett
dylikt förfarande skall ansökningar om släktnamn kungöras viss tid före
avgörandet, för att den vars rätt kan vara berörd skall kunna framställa
invändningar, medan ärendet alltjämt är under myndighetens prövning. På
detta sätt kan namnmyndigheten genom invändning från annan få taga
ställning till problem, vilka annars först skulle ha aktualiserats i samband
med ett överklagande. Ett sådant resultat av uppbudsförfarandet skulle
vara ägnat att minska antalet besvärsmål. Med hänsyn till namnmyndighetens
möjligheter att konstatera, om med det sökta namnet lätt förväxlingsbart
namn eller annat kännetecken förekommer, torde dock minskningen av

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

besvärsmålen bli ringa. Med hänsyn härtill och till den med uppbudsförfarandet
förenade tidsutdräkten, har kommittén funnit sig icke kunna förorda
ett sådant system.

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån anser, att frågan om ett uppbudsförfarande
förtjänar ytterligare övervägas, och anför till stöd härför:

Ett uppbudsförfarande skulle emellertid väsentligt öka den tid, under vilken
ett kolliderande namnintresse kan göras gällande. Besvärsmålens antal
skulle med all sannolikhet bli mindre. Om prövningen grundas enbart
på register vet ej ens sökanden vilka liknande namn som myndigheten finner
i registren. En sådan vetskap i och för sig och i all synnerhet en annan
namnhavares protest medan sökanden ännu har fritt val skulle säkert i många
tall åstadkomma, att han finner ett mera särskiljande namn önskvärt. Har
han på någon i lagen erkänd grund sökt annans namn kan en protest tänkas
medföra att han hellre söker ett helt nytt namn. Varje sökandes andel i
kungörelsekostnaden skulle ej behöva bli stor, då det sannolikt skulle räcka
med att publicera en lista på de sökta namnen. En sådan lista kan lämpligen
kungöras varje vecka efter en summarisk föredragning av ärendena för "bedömning
av avslagsrisken, eventuellt efter föredragandens egen bedömning.
Med en rätt avvägd personalstyrka bör denna preliminära bedömning kunna
sättas in på ett så tidigt stadium, att tiden för invändningar i huvudsak
kommer att sammanfalla med den erforderliga tiden för ärendenas omsorgsfullare
beredning till slutligt avgörande; uppbudsförfarandet torde därför i
stort sett icke behöva vålla alltför mycket ökad tidsutdräkt.

Även patentverket anser övervägande skäl tala för att man inför ett uppbudsförfarande.
Verket finner ej kommitténs invändningar mot ett sådant
förfarande bärkraftiga och anför härom:

Vad först beträffar myndighetens möjligheter att ex officio beakta förekommande
kännetecken av olika slag, är det för patentverket uppenbart att
så kan ske endast i relativt begränsad omfattning, och häremot riktas i och
för sig icke någon kritik. Det måste då ankomma på vederbörande känneteckensinnehavare,
att själv vara verksam för tillvaratagande av sin rätt.
Att så^ sker redan vid den administrativa prövningen — och icke senare i
rättegång — torde även vara av stort intresse för namnsökanden. Genom ett
uppbudstörtarande kunna dylika kollisioner komma under prövning redan
innan namnmyndigheten avgjort ärendet. Enligt förslaget kommer däremot
fragan att behandlas först hos regeringsrätten. Denna kan härigenom även
sägas bli första instans för prövningen av kollisionsfrågan, vilket ter sig
mindre lämpligt. Vad åter den med uppbudet förbundna tidsutdräkten angår,
kan patentverket icke finna att denna synpunkt har någon större betydelse.
I en fråga om namnbyte torde det i allmänhet vara tämligen likgiltigt
om behandlingen av ärendet tar två månader eller fyra månader.

Departementschefen. Med hänsyn till vad patentverket och statistiska
centralbyrån anfört anser jag, att bestämmelser om kungörande av ansökan
i namnärende bör upptagas i lagen. Bestämmelserna bör dock begränsas till
att gälla i ärenden om godkännande av nytt släktnamn enligt 8 eller 12 §.
Finner namnmyndigheten, att sådan ansökan kan upptagas, skall den alltså
kungöras. Patentverket har för varumärkeskungörelser en särskild publi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

145

kation, och det synes praktiskt, att kungörelserna i namnärenden kommer
att förutom i Post- och Inrikes Tidningar inflyta i en motsvarande publikation.
Detta torde underlätta i varje fall för de namnbyråer, som av allmänheten
brukar anlitas i namnärenden, att upprätthålla en viss kontinuerlig bevakning
av namnfrågorna.

Invändningar mot ansökningen bör kunna göras inom en månad från kungörelsedagen.

Kostnaden för kungörelseförfarandet bör täckas av den föreslagna ansökningsavgiften.

33 §.

Denna paragraf, som icke återfinnes i kommittéförslaget, motsvarar 21 §
första stycket i varumärkeslagen och innehåller regler om upptagande av
ansökningsärende till fortsatt prövning. Har invändning gjorts mot ansökningen,
bör namnmyndigheten före ärendets avgörande kunna ge parterna
tillfälle att yttra sig.

34 §.

I denna paragraf, vilken motsvarar 4 § i kommitténs förslag till namnkungörelse,
ges bestämmelser om namnmyndighetens åtgärder, sedan beslut
i ansökningsärende fattats.

Kommittén. Kommittén påpekar att, sedan möjlighet att överklaga namnmyndighetens
beslut föreslagits, föreskrift måste lämnas om det sätt på
vilket den, som äger föra talan mot beslutet, skall få kännedom om detta.
En sådan bestämmelse är nödvändig ej blott för att bereda honom möjlighet
att föra talan utan också för att få en tidpunkt, från vilken klagotiden
skall räknas.

Enligt kommitténs förslag skall namnmyndigheten, sedan beslut i ansökningsärende
fattats, därom underrätta sökanden. Har ansökningen avslagits,
skall underrättelsen innehålla uppgift om skälen för avslaget samt fullföljdshänvisning.
Har ansökan om släktnamn bifallits, skall kungörelse om
beslutet jämte fullföljdshänvisning intagas i allmänna tidningarna.

Departementschefen. Såsom av det följande framgår föreslår jag att rätt
att föra talan mot namnmyndighetens beslut skall tillkomma endast sökanden
och den som i behörig ordning framställt invändning mot ansökningen.
Då sålunda namnmyndigheten vid tiden för beslutet har kännedom om
vilka personer som äger föra talan däremot, bör beslutet av myndigheten
delges envar av dem. Därmed kommer ett kungörelseförfarande sådant som
kommittén föreslagit att sakna funktion. Jag får därför förorda, att i förevarande
paragraf upptages allenast regler om underrättelse till sökande och
invändare. Kan talan föras mot beslutet skall underrättelsen innehålla motivering
för beslutet samt fullföljdshänvisning.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963
35 §.

Denna paragraf, som motsvarar 33 § 2 och 3 mom. i kommitténs förslag
till namnlag, innehåller regler om fullföljd av talan mot namnmyndighetens
beslut i ansökningsärende.

Kommittén. Enligt 33 § 2 mom. i förslaget skall talan mot namnmyndighetens
beslut i ansökningsärende fullföljas hos Kungl. Maj :t genom besvär,
som skall vara inkomna till namnmyndigheten inom tre veckor från det
klaganden fått del av beslutet eller detta kungjorts. Mål angående namn
skall tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande. Talan må fullföljas
av envar, vars rätt beröres av beslutet. Enligt 33 § 3 mom. må namnmyndigheten
före besvärstidens utgång på hemställan av sökanden återkalla
beslut om bifall till ansökan om släktnamn.

Beträffande den föreslagna regeln om återkallelse framhåller kommittén,
att den i sak redan torde gälla. Den får emellertid ökad betydelse i och
med att släktnamn, som erhållits efter ansökan, skall såsom kommittén
föreslagit ex officio antecknas i kyrkobok. För närvarande kan en sökande,
som för sig fått nytt släktnamn godkänt, pröva sig fram under ett år. Han
kan under denna tid ångra sig och underlåta att anmäla namnet till anteckning
i kyrkobok. I så fall förfaller namnmyndighetens beslut om godkännande.
Det synes kommittén rimligt att, då sådan möjlighet fråntages
sökanden, en kortare tidrymd beredes honom, inom vilken han kan ånyo
överväga frågan. Det kan också tänkas, att en sökande, om beslutet överklagas
av annan, finner med sin fördel förenligt att hemställa om beslutets
återkallande.

Remissyttrandena. Patentverket föreslår, att besvärstiden skall löpa från
beslutets dag samt att den utsträckes till två månader.

Svea hovrätt anser att, i den mån en rätt till återkallelse av beslut ej redan
föreligger, den föreslagna tre veckor långa besvärstiden icke för sökanden
kan utgöra en ändamålsenlig ersättning för den nu gällande ettårsfristen.
Enligt hovrättens mening bör därför 3 mom. i förslaget utgå. Även hovrätten
över Skåne och Blekinge anser ifrågavarande bestämmelse onödig och
framhåller, att frågan om återkallelse av beslut har stor allmän räckvidd
och icke bör, innan förvallningsförfarandet får sin allmänna reglering, upptagas
till behandling på detta område, särskilt som de anförda skälen därför
synes föga övertygande. Jämväl statistiska centralbyrån finner bestämmelsen
utgöra en torftig ersättning för nu gällande ettårstid och detta även
om bestämmelsen, såsom enligt centralbyrån bör ske, ändras så att återkallelse
medges ända till dess lagakraftägande beslut föreligger. Centralbyrån
uttalar sig i första hand för ett bibehållande av ettårsregeln. Från allmänt
namnrättsliga synpunkter torde det icke kunna möta alltför stora betänkligheter
att tillerkänna sökanden en så att säga vilande lagfart på namnet.
Med andra metoder synes kunna förhindras, att namnmyndighetens
register belastas med icke burna namn. Det kan ej anses som en omistlig
fördel, att namnmyndigheten skall kunna själv befordra sina beslut till

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

147

verkställighet. Och att namnmyndighets beslut kunde överklagas var enligt
namnförordningens ursprungliga lydelse icke ett hinder mot att medge sökanden
denna inarbetningstid. I varje fall bör sökanden ha större möjlighet
än enligt förevarande moment samt 15 och 16 §§ i kommittéförslaget
att få sitt förra namn tillbaka eller ett annat namn, exempelvis under ett
år från det ångrade förvärvet.

I motsats härtill anser kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts södra
inspektionsområde behovet av rådrum tillräckligt tillgodosett genom bestämmelsen
om återkallelse.

Departementschefen. Kommittén har föreslagit, att talerätt skall införas
och att talan mot namnmyndighetens beslut skall upptagas och avgöras av
regeringsrätten. Skäl kan givetvis anföras för att möjlighet införes att i administrativ
ordning föra talan mot namnmyndighetens beslut. I nuvarande
läge kan jag emellertid ej förorda, att regeringsrättens redan alltför stora
arbetsbörda utökas med dessa ärenden. Jag vill erinra om att åtskilliga förslag
om införande av regeringsrätten som besvärsinstans har framlagts under
senare år men icke ansetts kunna genomföras på grund av domstolens
arbetsbelastning. Frågan om den administrativa rättskipningens organisation
utredes för närvarande av förvaltningsdomstolskommittén. I avbidan
på resultatet av dess arbete får en annan lösning sökas i fråga om namnärendena
än den av namnrättskommittén föreslagna.

Enligt patentförordningen skall mot patentverkets beslut å patentavdelning
talan föras hos verkets besvärsavdelning. Frågan om en liknande
ordning i varumärkesärenden upptogs av varumärkesutredningen men
dess förslag innebar ej någon ändring i den då gällande instansordningen;
fullföljd av talan skulle, där sådan var tillåten, ske hos Kungl. Maj :t. Vid
departementsbehandlingen av detta förslag föreslogs, att verkets besvärsavdelning
skulle vara mellaninstans även i varumärkesärenden. Det ansågs
vara av särskilt värde då det gällde att utbilda en fast praxis, vilket vore
betydelsefullt med hänsyn till att den nya lagen innefattade åtskilliga nyheter
i förhållande till då gällande lag. I 47 § varumärkeslagen upptogs eu
bestämmelse om fullföljd av talan till verkets besvärsavdelning.

Sedan den 1 juli 1962 är patentverket namnmyndighet. Det bör därför
övervägas, om icke i namnärenden klagan lämpligen kan föras hos verkets
besvärsavdelning. För en sådan ordning talar, att en likartad behandling
av alla inom patentverket handlagda ärenden kan anses önskvärd. Vidare
skulle det kunna vara av värde med en överprövande instans, som skulle ha
tillfälle alt ge relativt utförliga motiveringar till sina beslut.

Med stöd av det sagda får jag föreslå att talan mot namnmyndighetens
beslut skall föras hos patentverkets besvärsavdelning. Mot dess beslut bör
talan ej få föras. Om besvärsavdelningens sammansättning vid prövning av
namnärenden torde bestämmelser få meddelas i administrativ ordning.

Kommitténs förslag, att talan må fullföljas av envar, vars rätt beröres
av beslutet, måste ses mot bakgrunden av att kommittén ej ansett sig kun -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

na förorda ett uppbudsförfarande. Den i 32 § departementsförslaget upptagna
ordningen med uppbud kominer att medföra samma möjlighet för
den som anser sin rätt bliva kränkt att framlägga sina synpunkter som den
av kommittén föreslagna talerätten. Det bör därför enligt min mening efter
invändningstidens slut ej ges möjlighet för annan än sökanden och invändare
att klaga över det slutliga beslutet. En motsvarande begränsning
av talerätten har skett i varumärkeslagen.

I fråga om besvärstiden bör man följa de allmänna reglerna i lagen den
4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Någon
särskild bestämmelse i saken torde därför ej upptagas i namnlagen.

Kommitténs förslag, att i lagen skulle införas en uttrycklig bestämmelse
om möjlighet för namnmyndigheten att på hemställan av sökanden återkalla
beslut om bifall, har väckt kritik från flera håll. Jag kan ej heller biträda
förslaget. Innan besvärssakkunniga slutfört sin utredning om förvaltningsförfarandet,
bör frågan om återkallelse av beslut icke regleras inom
ett så begränsat område som det förevarande.

Statistiska centralbyrån har i detta sammanhang föreslagit, att den som
erhållit nytt namn själv skall få avgöra om namnet skall antecknas i kyrkobok
eller icke. Detta synes innebära, att namnärendet trots bifall skulle
utmynna i intet, om sökanden underlåter att anmäla namnet. En sådan ordning
torde kunna leda till icke önskvärda konsekvenser i olika avseenden,
och jag anser mig därför ej kunna biträda centralbyråns förslag.

36 §.

I denna paragraf, som motsvarar 5 § andra punkten i kommitténs förslag
till namnkungörelse, föreskrives att namnmyndigheten skall utfärda
namnbevis.

Gällande rätt. Enligt praxis utfärdas namnbevis till sökande, som erhållit
godkännande av nytt släktnamn. Beviset, som är stämpelbelagt, skall företes,
när sökanden hos pastor anmäler namnet för anteckning i kyrkobok.
Har namnmyndigheten godkänt nytt förnamn, underrättas ex officio pastor
i den församling sökanden tillhör och anteckning om det nya namnet sker
därför automatiskt.

Kommittén. I 5 § förslaget till namnkungörelse har kommittén upptagit
bestämmelser om namnmyndighetens åtgärder, sedan gynnande beslut vunnit
laga kraft. Vare sig beslutet gäller släktnamn eller förnamn, skall underrättelse
ske hos pastor i och för anteckning i kyrkobok. Till sökanden
skall utfärdas namnbevis.

Med bestämmelsen om namnbevis har kommittén velat nå två syften.
Dels får sökanden genom sådant bevis underrättelse om att ett gynnande
beslut, varom han underrättats då det meddelades, blir ståndande, dels får
han på detta sätt ett officiellt bevis för att han bytt namn, vilket torde vara
honom till gagn i olika sammanhang.

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån ifrågasätter, såsom omtalats
vid föregående paragraf, om man icke kan bibehålla den nuvarande regeln
enligt vilken sökanden själv har att inom ett år till anteckning i kyrkobok
anmäla namnet.

I motsats härtill säger kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts södra
inspektionsområde, att föreliggande bestämmelse om underrättelse till
pastor framstår som viktig. Avsaknaden av en sådan har nu stundom medfört,
att godkänt namn ej blivit vederbörligen antecknat.

Föreningen Sveriges häradshövdingar påpekar avsaknaden av bestämmelse,
att domstol, som dömt någon släktnamn förlustig, skall därom underrätta
kyrkobokföraren.

Departementschefen. Såsom redan framgår av vad jag anfört vid föregående
paragraf biträder jag kommitténs förslag, att namnmyndighetens
lagakraftägande beslut automatiskt skall leda till anteckning i kyrkobok.
Bestämmelse härom bör upptagas i tillämpningsföreskrifterna till lagen. Detsamma
bör gälla i fall då domstol avgjort namnfråga.

I förevarande paragraf har upptagits bestämmelse om skyldighet för
namnmyndigheten att, sedan ansökan om namn bifallits, utfärda namnbevis
till sökanden.

Förfarandet inför domstol

37 §.

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, upptages
bestämmelser om forum rörande domstolsärenden enligt namnlagen.

Departementschefen. Enligt departementsförslaget skall frågan om namnbyte
för barn under aderton år i vissa fall (1, 3, 4, 5 och 12 §§) prövas av
domstol, som därvid har att uttala sig, huruvida namnbytet är förenligt med
barnets bästa. Frågor av denna art bör upptagas av rätten i den ort, där vårdnadshavaren
har sitt hemvist (jfr 20 kap. 9 § föräldrabalken).

38 §.

I denna paragraf, vartill motsvarighet ej finns i kommittéförslaget, ges
bestämmelser angående handläggningen av sådana domstolsärenden som
avses i 37 §.

Departementschefen. De domstolsärenden som avses i 37 § är av sådan
natur, att det bör föreligga skyldighet till officialprövning från domstolens
sida. Vårdnadshavaren bör regelmässigt höras. Vidare är det angeläget att
få kännedom om inställningen hos den vars namn barnet bär och den vars
namn det avses skola bära, i den mån en eller båda av dessa personer ej
är vårdnadshavare. Har barnet fyllt tolv år, bör det självt höras, om detta
med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt. I vissa fall, t. ex. då det
gäller fosterbarn, kan det vara anledning att höra barnavårdsnämnden.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Vid handläggning av nu ifrågavarande ärenden bör underrätt ha den
sammansättning som anges i andra stycket av 6 § lagen den 20 december
1946 om handläggning av domstolsärenden.

39 §.

Denna paragraf, som motsvarar 34 § i kommitténs förslag till namnlag,
innehåller bestämmelser om forum för rättegång i mål angående släktnamn
samt om preskription av talerätt.

Kommittén. Enligt kommitténs förslag skall tvist om släktnamn kunna
upptagas på två olika sätt. Talan angående släktnamn kan enligt förslaget
föras i ett redan anhängigt mål om äktenskaplig börd, om barns egenskap
av trolovningsbarn eller om äktenskapsskillnad eller i ärende om hävande
av adoptivförhållande. Sker ej detta skall tvist om släktnamn instämmas
till alimänt tvistemålsforum. Subsidiärt forum är Stockholms rådhusrätt.
Talan mot den som förvärvat släktnamn efter ansökan hos namnmyndigheten
eller biperson till denne må ej väckas senare än fem år, efter
det att beslut i anledning av ansökan vunnit laga kraft.

Kommittén framhåller, att vissa namnfrågor automatiskt kommer upp i
rättegång rörande statusförhållanden. I några av de föreslagna lagrummen
anges nämligen, att namnhavaren förlorar namnet, om ej domstolen tillåter
att han må behålla det. Detta innebär, att åtgärd till förhindrande av förlust
måste vidtagas i statusprocessen.

Beträffande preskriptionsregeln anför kommittén, att domstolen visserligen
enligt förslaget har möjlighet att vid synnerliga skäl tillåta, att svaranden
behåller namnet, varvid den tid svaranden haft namnet och kärandens
passivitet under samma tid torde kunna få avgörande betydelse. Emellertid
anser kommittén, att man genom en preskriptionsregel bör skapa
trygghet för den enskildes namnförvärv. Sedan viss tid förflutit bör detta
ej underkastas en prövning, som såvitt gäller förvärvarens möjlighet att
behålla namnet är skönsmässig. Med preskriptionsregeln tillgodoser man
också det allmännas krav på namnstabilitet.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar, att det
materiella innehållet i 34 § första stycket inskränker sig till föreskrift om
subsidiärt forum, och anser det tveksamt om denna föreskrift skulle fylla
någon uppgift. Därest stycket skall finnas kvar, bör emellertid mål om återgång
i äktenskap upptagas i uppräkningen av statusmål. Sistnämnda yrkande
framföres också av Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner avfaltningen av kommittéförslagets
19 och 20 §§ knappast tydligt ge vid handen, att vissa namntvister
skall kunna upptas av domstol efter särskilt yrkande i rättegång av
familjerättslig karaktär.

Beträffande preskriptionsregeln i 34 § andra stycket anför patentverket,
att regeln tillstyrkes under förutsättning att föreskriften i kommittéförsla -

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

gets 21 och 22 §§, att svaranden vid synnerliga skäl må behålla namnet, utgår.
Skulle däremot sistnämnda föreskrift bibehållas, bör någon särskild
preskriptionsregel icke upptagas i lagen.

Familjeråttskommittén anser, att fem år är en alltför kort preskriptionstid
för att den föreslagna möjligheten till talan vid domstol skall få avsedd
betydelse. Kommittén förordar därför en avsevärd förlängning av tiden eller
att bestämmelsen om preskription får utgå. I stället kan lång tids förlopp
nämnas som ett synnerligt skäl till undantag. I allt fall bör talan mot
bipersoner få föras senare, om huvudpersonen förklarats förlustig sitt förvärvade
namn. _ _ .

I motsats härtill finner hovrätten över Skåne och Blekinge preskriptionstiden
onödigt lång. En enkel lösning vore, att fristen för varje person löpte
från hans förvärv.

Departementschefen. De regler om namnförlust som upptagits i 15 18 §§

i departementsförslaget förutsätter, att tvist om släktnamn i vissa fall
kan behandlas i rättegång av familjerättslig karaktär. För dylika fall erfordras
ej några forumregler. Då talan föres i särskild rättegång, bör såsom
kommittén föreslagit gälla rättegångsbalkens forumregler för tvistemål i
allmänhet. I tydlighetens intresse torde en föreskrift härom böra upptagas.

Möjligheten att genom talan vid domstol angripa ett av namnmyndigheten
meddelat beslut om släktnamnsförvärv bör, såsom kommittén föreslagit,
ej stå öppen obegränsad tid. Jag biträder förslaget, att talan som har avses
skall väckas senast inom fem år från det beslutet vunnit laga kraft.

Särskilda bestämmelser

40 §.

I förevarande paragraf, som är likalydande med 7 § första stycket i kommitténs
förslag till namnkungörelse, behandlas faders medgivande att hans
barn utom äktenskap äger antaga hans släktnamn.

Kommittén. Kommittén påpekar, att medgivande av fader till barn utom
äktenskap att barnet må antaga hans släktnamn förekommer aven nu,
ehuru regler saknas för hur medgivandet skall lämnas. En undersökning
har givit vid handen, att sådant medgivande ibland lämnas i samband med
erkännande av faderskap inför barnavårdsman och stundom muntligen inför
pastor. I vissa fall har skriftligt medgivande godtagits.

Kommittén har i sitt förslag först och främst anknutit medgivandet till
erkännande av faderskap. De formföreskrifter som därvid galler finner
kommittén tillfyllest. Det framstår också som synnerligen praktiskt att ta
upp namnfrågan i samband med övriga spörsmål, som rör faderskapet.
Kommittén förutsätter, att den som har att mottaga erkännande om faderskap
hädanefter regelmässigt tar upp även namnfrågan till behandling. Rör

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

det sig om skriftligt erkännande, skall i den använda blanketten särskilt
utrymme finnas för namnet.

Har medgivande ej lämnats i samband med erkännande av faderskap,
skall det enligt kommitténs förslag kunna lämnas muntligen inför pastor
eller skriftligen i en av vittnen styrkt handling.

Remissyttrandena. Kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts andra inspektionsområde
understryker synpunkten, att frågan om faderns medgivande
regelmässigt bör upptagas till behandling i samband med erkännandet
av faderskapet. I motsats härtill menar kyrkobokföringsinspektören i
Lunds stifts södra inspektionsområde, att en sådan ordning ehuru måhända
praktisk ej sällan blir olycklig och lätt kan leda till en namnändring,
som snart nog ångras. Det händer, alt barnavårdsman utan att iaktta att
framställningen skall göras av fadern och modern sänder meddelande till
pastorsämbetet om att barnet skall bära faderns namn. Många anser det
klokt, att båda föräldrarna låter namnfrågan vara tills den automatiskt löses
genom äktenskaps ingående. Lyckligast vore, att samtycket ges när namnet
skall ändras.

Statistiska centralbyrån påpekar, att medgivande av fader för närvarande
ej antecknas i kyrkobok.

Departementschefen. Jag tillstyrker att förevarande paragraf utformas i
huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag. Föreskrift om anteckning
i kyrkobok av medgivande som här avses torde få upptagas i kyrkobokföringskungörelsen.

41 §.

Denna paragraf, som motsvarar 2 § andra stycket och 8 § i kommitténs
förslag till namnkungörelse, innehåller föreskrifter om hur samtycke skall
lämnas.

Kommittén. Kommittén har i 2 § andra stycket förslaget till namnkungörelse
upptagit en bestämmelse, att samtycke i ansökningsärenden skall
lämnas skriftligen och vara styrkt av vittnen. I 8 § av kungörelsen föreslås,
att samtycke av styvfader att hans styvbarn äger antaga hans namn
skall lämnas muntligen inför pastor eller ock skriftligen i en av vittnen
styrkt handling.

Remissyttrandena. Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts östra inspektionsområde
anser, att civilrättsliga anteckningar bör kunna styrkas
med skriftliga anmälningar och medgivanden, och föreslår att ordet muntligen
utgår ur förslaget.

Departementschefen. Kommitténs förslag överensstämmer i sak med vad
som nu gäller. Anmälan till anteckning i kyrkobok skall enligt folkbokföringsförordningen
regelmässigt ske muntligen inför pastor. Det synes mig

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

153

ej finnas anledning att i namnfrågor göra undantag från denna regel, och
jag föreslår därför att en bestämmelse i sak motsvarande vad kommittén
föreslagit införes i lagen.

De fall av samtycke, som här kommer i fråga, återfinns i departementsförslaget
i 4 § (styvfader), 5 § (fosterföräldrar) och 13 § andra stycket
första punkten (föräldrar och adoptivföräldrar). Vidare ifrågakommer samtycke
i de i 13 § andra stycket andra punkten åsyftade fallen, då den som
efter ansökan erhållit nytt släktnamn kan samtycka till att hans föräldrar,
syskon och syskons barn förvärvar samma namn. Då det i dessa sistnämnda
fall är fråga om ett förfarande hos namnmyndigheten, bör samtycket
alltid lämnas skriftligen.

42 §.

Denna paragraf, som är likalydande med kommittéförslagets 32 §, innehåller
en bestämmelse om behörighet att göra anmälan eller ansökan.

Gällande rätt. Enligt § 7 första stycket släktnamnsförordningen skall anmälan
eller ansökan beträffande den som ej uppnått myndig ålder göras
av den eller dem, som har vårdnaden om honom. Har den omyndige fyllt
aderton år, må anmälan eller ansökan ej upptagas med mindre den biträtts
av honom. Hustru må dock alltid själv göra anmälan om att hon under
äktenskapet vill bära dubbelnamn eller att hon efter äktenskapsskillnad
återtar sitt flicknamn.

Kommittén. Kommittén har för namnförhållanden föreslagit en behörighetsålder
av aderton år. Redan enligt gällande rätt har den som fyllt aderton
år en viss självständig namnrätt; vid legitimation äger han själv bestämma
om han vill förvärva faderns släktnamn och om fader efter ansökan
erhåller nytt släktnamn sker automatiskt förvärv icke för hans barn
som fyllt aderton år. I andra fall fordras samtycke av den som är mellan
aderton och tjugoett år. Det sagda innebär å andra sidan, att en adertonåring,
som önskar namnbyte, ej själv kan ta initiativet till ett sådant utom
i legitimationsfallen. Enligt kommitténs mening måste man finna en åldersgräns,
vid vilken man samtidigt som man gör barnet i namnhänseende oberoende
av föräldrar eller andra vårdnadshavare tillerkänner det full självbestämmanderätt.
Flera skäl talar då för adertonårsgränsen. Redan nu utesluter
namnlagstiftningen vid denna ålder bipersonsverkningar av namnbyte.
Enligt 6 kap. 4 § föräldrabalken ges barnet vid fyllda aderton år rättighet
att själv ta tjänst eller annat arbete. Kvinna må vid fyllda aderton
år ingå äktenskap utan att ansöka om offentligt tillstånd. Vidare kan nämnas
att religionsfrihetslagen uppställer aderton år som åldersgräns för
självständigt ställningstagande till frågan om medlemsskap i svenska kyrkan.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det kunna
befaras, att barn i äktenskap som fyllt aderton år men icke nått erforderlig

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

mognad begagnar möjligheten att antaga moderns släktnamn till att ge uttryck
för antipati mot fadern och därigenom skapar eller förvärrar söndring
inom familjen. Hovrätten vill emellertid icke förorda någon ändring i
denna del; hovrätten har härvid tagit hänsyn främst till vad som enligt
religionsfrihetslagen gäller om utträde ur svenska kyrkan.

Genealogiska föreningen förordar, att åldersgränsen höjes, så att anmälan
eller ansökan endast kan göras av myndig person.

Departementschefen. Kommitténs förslag synes mig välgrundat och bör
upptagas i lagen. Med anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge
anfört må framhållas, att enligt departementsförslaget barn i äktenskap
endast efter ansökan skall kunna erhålla moderns flicknamn.

43 §.

Paragrafen, som motsvarar kommittéförslagets 35 §, innehåller bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna om namnmyndighet samt att meddela
erforderliga tillämpningsföreskrifter till lagen. Såsom tidigare omtalats är
patent- och registreringsverket sedan den 1 juli 1962 namnmyndighet.

IV. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

44 §.

Paragrafen motsvarar kommittéförslagets 37 §. Den nya lagstiftningen
torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.

45 §.

Paragrafen motsvarar kommittéförslagets 38 §.

Kommittén. Kommittén har föreslagit att följande författningar och författningsrum
skall upphävas genom den nya lagen, nämligen 5 kap. 15 §
giftermålsbalken, som stadgar att hustru förvärvar mannens släktnamn,
10 kap. 8 § giftermålsbalken, som innehåller bestämmelser om hustrus förlust
av släktnamn i vissa fall av återgång i äktenskap, 11 kap. 31 § giftermålsbalken,
som stadgar rätt för frånskild hustru att återta sitt flicknamn,
5 kap. 2 § föräldrabalken, som reglerar utomäktenskapligt barns förvärv
av släktnamn, 5 kap. 3 § föräldrabalken, som reglerar adoptivbarns förvärv
och förlust av adoptants släktnamn, släktnamnsförordningen den 5 december
1901 samt 17 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946, som innehåller
regler om förnamn. I paragrafen upptages också en generell bestämmelse
om upphävande av vad i övrigt i lag eller särskild författning finnes
stridande mot bestämmelserna i namnlagen.

Beträffande 5 kap. 1 § föräldrabalken, som reglerar inomäktenskapligt
barns förvärv av släktnamn, föreslår kommittén, att paragrafen får sådan
lydelse att den beträffande barns och adoptivbarns namn kommer att hänA''isa
till namnlagen. I särskilda förslag upptar kommittén vidare ändringar

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

av 9 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42) angående handelsregister, firma och
prokura, 2 § 15:o) regeringsrättslagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3), 16 §
folkbokföringsförordningen den 25 juni 1946 (nr 469) samt kungörelsen
den 25 maj 1945 (nr 224) angående anteckning i lagfartsprotokoll och fastighetsbok
om ändring av fastighetsägares namn m. m.

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån påpekar, att bestämmelser bör
upptagas om vilken lagstiftning som skall tillämpas i ärenden som anhängiggjorts
men ej slutbehandlats före lagens ikraftträdande.

Departementschefen. Den nya lagen ersätter främst släktnamnsförordningen
och de i giftermålsbalken och föräldrabalken upptagna namnbestämmelserna.
I förevarande paragraf torde emellertid endast släktnamnsförordningen
böra omnämnas. De motsvarande bestämmelser, som erfordras i
fråga om balkarna, har upptagits i särskilda författningsförslag.

Kommittén har föreslagit, att i 5 kap. 1 § föräldrabalken skall upptagas
hänvisning till namnlagen. Även 5 kap. 15 § giftermålsbalken torde böra
innehålla en sådan hänvisning. Vidare synes 4 kap. 13 § sista stycket liksom
5 kap. 2 och 3 §§ föräldrabalken böra upphävas.

Till de författningsändringar, som kommittén i övrigt föreslagit, återkommer
jag i det följande. Jag vill dock här framhålla, att jag icke finner
påkallat, att — såsom kommittén föreslagit — i 9 § firmalagen utbyta ordet
tillnamn mot släktnamn. Denna ändring torde kunna anstå, till dess
firmautredningen slutfört sitt arbete.

Beträffande handläggningen av namnärenden, som anhängiggjorts men
ej avgjorts före den nya lagstiftningens ikraftträdande, synes särskilda bestämmelser
ej erforderliga. Den nya lagstiftningen bör tillämpas även på
sådana ärenden. Vad angår ärenden, som avgöres före den nya lagens ikraftträdande,
torde namnmyndigheten finna anledning att överväga om icke
prövningen — i den mån den ej grundas på författningsbestämmelser utan
på praxis — bör anpassas efter den nya lagstiftningens principer.

I fråga om avgifter torde de nya bestämmelserna få gälla även för ärenden,
som anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande men avgöres
först därefter. Innan slutligt beslut meddelas i sådant ärende, får namnmyndigheten
av sökanden infordra avgiften. Närmare bestämmelser härom
torde upptagas i tillämpningsföreskrifterna.

46 §.

Paragrafen, som motsvarar kommittéförslagets 39 §, innehåller bestämmelser
för reglering av vissa särskilda problem vid övergången från äldre
till nya rättsregler.

Kommittén. Kommittén finner det angeläget alt nu slutgiltigt stabilisera
namnrätten. Det föreslås därför, att i 39 § 1 mom. upptages ett stadgande,
att släktnamn som vid lagens ikraftträdande finnes för någon antecknat i

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

kyrkobolt skall tillkomma denne som om han förvärvat namnet enligt namnlagen.
En viss inskränkning i denna regel föreslås i 3 mom.

Enligt § 1 punkt 3 släktnamnsförordningen äger den, som saknar släktnamn,
efter anmälan hos pastor som släktnamn anta sonnamn, som bildats
på hans faders, farfaders eller morfaders eller i almanackans namnlängd
upptaget manligt förnamn, eller ock gårdsnamn, med vilket han efter ortens
sed allmänneligen benämnes. Kommittén föreslår i 39 § 2 mom. att den
som saknar släktnamn under en tvåårig övergångsperiod skall äga rätt att
anta släktnamn enligt denna äldre regel. Underlåter han att göra detta,
skall det tillnamn som för honom finns antecknat i kyrkobok tillkomma honom
som släktnamn enligt namnlagen. Vidare föreslår kommittén i andra
stycket av 2 mom., att gift kvinna under övergångsperioden skall efter anmälan
hos pastor få återta sådant släktnamn, som tillkom henne före äktenskapet.

Enligt 39 § 3 mom. skall vad i de två första momenten stadgas om rätt
till släktnamn ej gälla, där förbud att bära i kyrkobok antecknat släktnamn
enligt äldre rätt kunnat meddelas och talan därom anhängiggöres inom fem
år från det namnlagen trätt i kraft eller från den senare dag, då namnet
antecknats såsom släktnamn. I motiven till denna bestämmelse erinrar kommittén
om att egenartat adligt släktnamn redan åtnjuter materiellt skydd.
Huruvida sådant skydd existerar jämväl för borgerligt namn, har kommittén
låtit vara en öppen fråga. Detta innebär, att kommittén utgår från att
sådan rätt kan vara för handen, ehuru detta ännu icke genom rättegång
fastslagits. Enligt bestämmelsen i 1 mom. erhåller var och en som har släktnamn
namnrätt därtill enligt namnlagen och enligt 2 mom. första stycket
kan den, som vid lagens ikraftträdande saknar släktnamn, förvärva namnrätt
antingen till släktnamn, som han antager enligt äldre regler, eller ock
till sådant tillnamn, som efter övergångsperioden är att betrakta såsom
släktnamn. Dessa bestämmelser kan leda till inskränkning i sådan ensamrätt,
som enligt vad nyss sagts är eller kan vara för handen enligt nu gällande
rätt. Om så skulle ske, innebure det ett avsteg från den i Sverige gällande
principen, att ny lag ej må äga tillbakaverkande kraft. En person,
som före lagens tillkomst har talerätt, kan icke omedelbart genom lagens
ikraftträdande berövas denna rätt. Det är därför nödvändigt att genom undantag
från 1 och 2 mom. tillgodose namnhavares nu bestående ensamrätt
till släktnamn. Hinder föreligger dock ej, att man i den nya lagen föreskriver
viss tid — preklusionstid — inom vilken namnhavaren skall utöva sin
talerätt, vid äventyr att han går den förlustig.

Preklusionstiden skall enligt förslaget räknas för de i 39 § 1 mom. åsyftade
fallen från dagen för lagens ikraftträdande. I de i 2 mom. åsyftade fallen
finns ej något släktnamn antecknat vid lagens ikraftträdande; i dessa
fall skall preklusionstiden därför räknas antingen från den dag namnhavaren
anmäler släktnamn till anteckning eller från den dag två år efter ikraftträdandet,
då ett tidigare antecknat tillnamn skall gälla såsom släktnamn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

157

Remissyttrandena. Kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra
inspektionsområde föreslår, att bestämmelsen i 39 § 2 mom. tillämpas generöst
så att även ett sonnamn, som burits under två generationer, kan utbytas,
om det ej redan fastställts att det bäres som släktnamn. Det förekommer,
att en person i kyrkoböckerna står antecknad med ett sonnamn,
medan han allmänt benämnes med ett icke-sonnamn i likhet med föregående
generation; det kan då vara skäligt att han under övergångstiden får
anta sistberörda namn.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar en viss tvekan om det lämpliga
i att helt förhindra bruket av patronymikon i fortsättningen. Även kyrkobokföringsinspektören
i Uppsala ärkestifts norra inspektionsområde anmäler
tvekan mot detta ingrepp i en namnfråga av urgammal hävd.

Familjerättskommittén håller före, att fristen är alldeles för kort, samt
ifrågasätter, om icke patronymikon bör få brukas som tillnamn även i fortsättningen,
och domkapitlet i Luleå uttalar sig i samma riktning.

Beträffande andra stycket i 39 § 2 mom. uttalar kyrkobokföringsinspektören
i Uppsala ärkestifts norra inspektionsområde, att stadgandet däri utgör
det kanske allvarligaste problemet i det nya sammanhanget och måhända
borde ha utelämnats, då det kan komma att innebära många arbetskrävande
ändringar inom en mycket kort tidsperiod. Det kunde ha varit välbetänkt,
att hänvisa dessa fall till ansökningsvägen.

Statistiska centralbyrån framhåller, att man genom stadgandet i 39 § 3
mom. bevarar ett tillstånd av rättsovisshet under några år. Möjligen kan
mer ej åstadkommas, men då erfarenheten visat, att följderna av denna
ovisshet kan drabba enskilda svårt, skulle en närmare utredning ha varit
önskvärd. Såsom stöd för förhandenvaron av en allmän materiell namnrätt
har, framhåller centralbyrån, endast åberopats vissa rättsteoretikers åsikt.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge har i förslaget visats väl stor
hänsyn till personer, som nu kan ha möjlighet att föra talan, och hovrätten
föreslår att övergångstiden minskas till två år.

Folkpartiets kvinnoförbund framhåller, att kommittén synes ha den uppfattningen,
att rättsskyddet bör utformas lika för släktnamn, vare sig dessa
har adlig karaktär eller är av borgerligt ursprung. Förbundet delar helt
denna uppfattning och finner det ytterst angeläget, att också familjer av
borgerlig härkomst får rätt att behålla ett namn, som de kanske burit i generationer,
även om detta namn är likalydande med namnet på en adlig
släkt. Om det nu framlagda förslaget blir lag, bör det alltså bli slut på de
för mångas rättskänsla stötande processer, genom vilka en sådan borgerlig
släkt tvingats byta namn. Emellertid finner förbundet den i 39 § 3 mom.
föreslagna preklusionstiden oroande. Det förefaller, som om kommittén
ställt sig helt och hållet på den presumtive kärandens ståndpunkt. Enligt
förbundets uppfattning torde de olägenheter, som cn släkt kan ha av att
en annan släkt bär samma namn, i de flesta fall vara obetydliga i jämförelse
med de svårigheter, som vållas den släkt som blir fråndömd rätt till

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

sitt namn, ett namn som den i regel torde ha burit sedan tiden före tillkomsten
av 1901 års namnförordning. Förbundet föreslår därför, att 3 mom. utgår
ur lagförslaget. I detta sammanhang framhåller förbundet, att en tilllämpning
av denna övergångsbestämmelse försvåras av att lagförslaget icke
synes innehålla regler för hur nytt släktnamn skall fastställas för den, som
döms förlustig sitt nuvarande namn och som vägrar att ansöka om nytt
släktnamn.

Departementschefen. Mot 39 § 1 mom. i kommitténs förslag har erinringar
ej framställts, och jag förordar att detta stadgande upptages i lagen.

I 39 § 2 mom. har kommittén föreslagit bestämmelser angående befogenhet
för den som vid lagens ikraftträdande saknar släktnamn att under en
övergångsperiod antaga sådant enligt äldre rätt ävensom befogenhet för
kvinna, som ingått äktenskap innan lagen trätt i kraft, att under övergångsperioden
återtaga sitt flicknamn. Vidare föreslås en regel för det fall,
att den som endast har tillnamn underlåter att begagna möjligheten att
förvärva släktnamn. Det synes mig emellertid nödvändigt att i detta sammanhang
jämväl reglera frågan huru skall förfaras beträffande släktnamn,
som godkänts enligt släktnamnsförordningen men vid lagens ikraftträdande
ännu ej antecknats i kyrkobok.

Enligt § 1 punkt 5 släktnamnsförordningen innefattar namnmyndighetens
godkännande av nytt släktnamn rätt för sökanden att få namnet antecknat
i kyrkobok. Sådan anteckning kan dock endast ske efter sökandens
egen anmälan, och enligt § 6 släktnamnsförordningen skall han inom ett år
från den dag godkännandet meddelades anmäla namnet hos pastor till införande
i kyrkobok. Underlåter han att göra sådan anmälan, är godkännandet
utan verkan. En följd härav synes kunna bli, att ett godkännande,
som före namnlagens ikraftträdande meddelats enligt släktnamnsförordningen,
grundar rätt till namnbyte utan att det nya namnet ändock enligt förevarande
paragrafs första moment tillkommer sökanden såsom släktnamn.
Enligt min mening bör han i sådant fall ha möjlighet att inom den ursprungliga
ettårsfristen anmäla namnet till införande i kyrkobok. Endast
om så sker, bör namnet tillkomma honom såsom om han förvärvat det enligt
namnlagen. Jag föreslår, att såsom ett första stycke i förevarande paragrafs
andra moment upptages en regel av angivna innebörd.

De regler som kommittén upptagit i 2 mom! första stycket föreslår jag
upptagna i momentets andra stycke. Från några håll har ifrågasatts, huruvida
man i fortsättningen hör förhindra bruket av s. k. patronvmikon. Det
synes emellertid som om patronymikonbruket vållat vissa “olägenheter
for folkbokföringen. I den mån det finns intresse att bibehålla en inom
en släkt upprätthållen patronymikontradition, synes den möjlighet som
enligt förslaget föreligger att ge patronymikon såsom förnamn vara tillfyllest.

Beträffande 2 mom. tredje stycket, motsvarande kommittéförslagets andra
stycke, vilket ger gift kvinna möjlighet att inom viss tid återtaga släkt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

159

namn som tillkom henne före äktenskapet, har ej framförts annan erinran
än att från ett håll föreslagits, att dessa fall borde prövas efter ansökan
och ej behandlas såsom anmälningsfall. Jag anser dock för egen del, att
det när det gäller återgång till hennes flicknamn är tillfyllest med anmälan.
Övergångstiden är ganska kort, och det finns ej anledning att räkna
med ett större antal namnändringar. Önskar hon återfå släktnamn, som
hon förvärvat i tidigare äktenskap, skall hon liksom enligt huvudregeln i
6 § ansöka därom. Någon särskild övergångsbestämmelse är ej nödvändig
för dessa fall, då möjlighet till sådan ansökan när som helst står öppen
för henne enligt 11 § i departementsförslaget. Som jag framhållit vid sistnämnda
paragraf skall i dessa fall någon särskild prövning ej ske av det
sökta namnet. Med hänsyn härtill torde kvinna, som före lagens ikraftträdande
burit sin mans namn i förening med flicknamnet efter prövning enligt
11 § äga återbekomma detta dubbelnamn, oaktat hon enligt den nya lagens
principer eljest icke skall få efter ansökan förvärva sådant namn.

I 3 mom. har kommittén föreslagit en regel, som innebär att den som
enligt äldre rätt haft möjlighet att utverka förbud för annan att bära i kyrkobok
antecknat släktnamn skall vara bibehållen vid denna rätt under en
övergångstid av fem år efter lagens ikraftträdande. En sådan ordning skulle
emellertid vara förenad med betydande olägenheter. Enligt min mening
bör man nu tillse, att namnförhållandena slutgiltigt stabiliseras. Namnlagen
bör därför medföra, att sådana tvister, som hittills varit möjliga även
mellan släkter, vilka i flera generationer använt samma släktnamn, ej längre
kan ifrågakomma. Jag anser mig således icke kunna biträda den av kommittén
föreslagna regeln. Har talan om ensamrätt till namn väckts före lagens
ikraftträdande, bör saken dock kunna behandlas enligt äldre rätt.

Släktnamn, som godkänts enligt § 1 punkt 5 släktnamnsförordningen,
kan ha antecknats i kyrkobok kort tid före den nya lagens ikraftträdande
och enligt 2 mom. första stycket i förevarande paragraf kan sådana anteckningar
komma att ske även efter det att lagen trätt i kraft. Jag vill förorda,
att i dessa fall talan skall kunna väckas inom två år från den dag namnet
godkändes.

47 §.

Paragrafen, som motsvarar 40 § i kommittéförslaget, innehåller bestämmelser
om förvärv av tillnamn såsom släktnamn.

Kommittén. Om någon enligt förslaget skall förvärva annans släktnamn
men denne saknar sådant, kan något namnförvärv enligt huvudbestämmelserna
ej komma till stånd. Kommittén föreslår därför att, om den vars namn
skall förvärvas har ett i kyrkobok antecknat tillnamn, förvärvet under
övergångstiden skall avse detta namn. Om ett sålunda förvärvat tillnamn
skall enligt kommittéförslaget gälla detsamma som föreslagits i 39 § 2 mom.
för där avsedda fall, d. v. s. att namnet sedan två år gått utan att bäraren
vidtagit åtgärd för att skaffa sig annat namn blir hans släktnamn.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Remissyttrandena. Nämnden för svensk språkvård anser, att denna bestämmelse,
vilken tillsammans med andra medför att icke någon skall komma
att sakna släktnamn, är av stor betydelse.

Statistiska centralbyrån — som i samband med behandlingen av bestämmelserna
om hustrus släktnamnsförvärv samt frånskild hustrus och änkas
rätt att återtaga namn yrkat, att dessa regler skall gälla även beträffande
tillnamn —- hemställer, att paragrafen formuleras så, att liksom hittills
skillnad mellan släktnamn och tillnamn ej behöver göras annat än vid tilllämpning
av släktnamnsförordningen.

Departementschefen. Vad statistiska centralbyrån anfört vid förevarande
paragraf torde böra beaktas. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen
bör därför kompletteras med stadgande, att hustru, som ej har släktnamn,
under övergångsperioden skall äga vid giftermålet behålla tillnamn som
finns antecknat för henne i kyrkobok. Kvinna som ingått äktenskap före
lagens ikraftträdande och därför enligt departementsförslagets 46 § 2 mom.
tredje stycket under övergångstiden äger återtaga sitt flicknamn, bör likaledes
få göra detta, även om flicknamnet har karaktär av tillnamn.

Förslag till lag angående ändring i giftermålsbalken och lag om ändring i

föräldrabalken

Giftermålsbalken och föräldrabalken torde böra ändras i enlighet med vad
jag anfört vid 45 § i förslaget till namnlag.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946
(nr 807) om handläggning av domstolsärenden

Departementschefen. Den i departementsförslaget förordade prövningen
vid domstol av frågor rörande underårigt barns släktnamnsbyte torde lämpligen
ske i den ordning, som är stadgad för domstolsärenden. En hänvisning
till sådant förfarande finns upptagen i förslagets 38 §. Ifrågavarande ärenden
torde dock ej böra handläggas av endast en domare, utan domstolen
bör ha den för vissa ärenden avsedda kvalificerade sammansättningen, häradsrätt
med nämnd och rådhusrätt med minst tre jurister. Bestämmelse
härom torde upptagas i 6 § lagen om handläggning av domstolsärenden.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946
(nr 778) om tillägg till kap. 3 kyrkolagen

Departementschefen. Jag vill i denna del hänvisa till vad jag anfört i anslutning
till 26 § i namnlagen. Ändringen innebär, att kyrkolagstillägget
bringas i överenstämmelse med den regel, som upptages i nämnda paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

161

Förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469)

Kommittén. Kommittén har föreslagit, att 17 § folkbokföringsförordningen,
vilken ersättes av förslagets 28 §, skall upphävas. I kommittéförslagets
26 § anknytes anmälan om förnamn till födelseanmälan, vilken regleras
i 16 § folkbokföringsförordningen. Sistnämnda paragraf föreslås ändrad
så, att den endast kommer att behandla anmälan om barns födelse, men
det framhålles, att anmälan om förnamn alltjämt kommer att vara knuten
till bestämmelsen genom den angivna formuleringen av 26 § i förslaget till
namnlag.

Remissyttrandena. Beträffande möjligheterna att framtvinga en rättidig
anmälan påpekar Svea hovrätt, att föreskrifterna om påminnelser och anmaning
i 16 § tredje stycket folkbokföringsförordningen efter den föreslagna
ändringen kommer att gälla endast födelseanmälan och att motsvarande
bestämmelser saknas i förslagen till namnlag eller namnkungörelse. Statistiska
centralbyrån framhåller, att frågan om tvångsmedel mot försumliga
bör behandlas i namnlagen, och kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs
stifts mellersta inspektionsområde anser, att en skärpning av bestämmelserna
om anmälningsskyldigheten är påkallad.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör 17 § folkbokföringsförordningen
upphävas. Likaledes bör 16 § första stycket samma förordning
ändras så, att det allenast kommer att avse födelseanmälan.

Några remissorgan har påpekat, att föreskrifterna i 16 § tredje stycket
folkbokföringsförordningen om påminnelser och anmaning vid försummelse
att anmäla barns födelse och förnamn efter den föreslagna ändringen av
paragrafens första stycke kommer att gälla endast födelseanmälan och att
motsvarande bestämmelse beträffande förnamnsanmälan saknas i förslaget
till namnlag eller namnkungörelse. Det yrkas, att en bestämmelse om tvångsmedel
införes i namnlagen. Departementsförslaget innebär, att det samband,
vilket i kommittéförslaget alltjämt upprätthålles mellan födelseanmälan
och anmälan av förnamn, brytes. Med hänsyn härtill är det nödvändigt
med en uttrycklig föreskrift av den art remissorganen angivit. Det synes
mig emellertid lämpligast, att en sådan gives i de bestämmelser, som reglerar
folkbokföringen. Där bör ock intagas en hänvisning till namnlagens
regel angående anmälan om förnamn för nyfödd.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats såsom bilaga (Bilaga A) till detta protokoll fogade förslag till

1) namnlag;

2) lag om ändring i giftermålsbalken;

3) lag om ändring i föräldrabalken;

6 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

4) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr
807) om handläggning av domstolsärenden;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778)
om tillägg till kap. 3 kyrkolagen; samt

6) förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946
(nr 469).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1)—5)
angivna lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

163

Bilaga A

Förslag

till

Namnlag

Härigenom förordnas som följer.

I. Om släktnamn

Barns och adoptivbarns förvärv av släktnamn
1 §■

Barn i äktenskap förvärvar vid födelsen faderns släktnamn.

Barn under aderton år, som erhåller äktenskaplig börd genom att föräldrarna
ingå äktenskap med varandra, förvärvar därvid faderns släktnamn.
Får barn äktenskaplig börd sedan det fyllt aderton år, äger barnet
genom anmälan hos pastor antaga faderns släktnamn.

Barn i äktenskap må, om särskilda skäl äro därtill, efter ansökan hos
namnmyndigheten erhålla det släktnamn som tillkom modern såsom ogift.
Har barnet ej fyllt aderton år, må ansökningen icke bifallas med mindre
rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

2 §•

Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen moderns släktnamn. Har
modem förvärvat sitt namn genom vigsel eller genom anmälan som avses
i 6 § andra stycket, må barnet genom anmälan hos pastor antaga det släktnamn
som tillkom modern såsom ogift.

Trolovningsbarn må genom anmälan hos pastor antaga faderns släktnamn.
Detsamma gäller annat barn utom äktenskap, om fadern medgivit att
barnet förvärvar hans släktnamn.

3 §•

Den som antages till adoptivbarn förvärvar därigenom adoptantens eller,
om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn, såframt ej rätten
tillåter, att han behåller det släktnamn som tillkom honom före adoptionen.
Adoptivbarn, som ej förvärvat adoptants namn, må genom anmälan hos pastor
antaga släktnamn, som barnet ägt förvärva genom adoptionen.

Adoptivbarn som adopterats av makar må, om särskilda skäl äro därtill,
efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla det släktnamn som tillkom
adoptivmodern såsom ogift. Har barnet ej fyllt aderton år, må ansökningen
icke bifallas med mindre rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets
bästa.

Adoptivbarn som förvärvat adoptants släktnamn må framför detta bära
det släktnamn som tillkom adoptivbarnet före adoptionen. Har adoptivbarnet
behållit sitt tidigare släktnamn, må adoptivbarnet framför detta bära
namn, som det enligt första stycket ägt förvärva genom adoptionen. Anmälan
om tilläggsnamn, som nu sagts, må göras hos pastor.

6f Bihang till riksdagens protokoll 19C3. 1 saml. Nr 37

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

4 §•

Barn som har styvfader må genom anmälan hos pastor antaga styvfaderns
släktnamn, om denne samtycker därtill. Har barnet ej fyllt aderton år, må
anmälningen ej upptagas med mindre rätten funnit namnbytet vara förenligt
med barnets bästa.

Vad nu sagts skall ock gälla i förhållandet mellan adoptivbarn och adoptivmoders
make, som ej tillika är barnets adoptivfader.

5 §•

Fosterbarn som ej fyllt aderton år må genom anmälan hos pastor antaga
fosterfaderns eller, i fall då barnet omhändertagits av ensamstående kvinna,
fostermoderns släktnamn, om den vars namn avses samtycker därtill
och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

Hustrus förvärv av släktnamn

6 §.

Hustru förvärvar genom vigseln mannens släktnamn, om hon icke dessförinnan
till pastor eller vigselförrättaren anmäler, att hon ämnar behålla
det släktnamn som tillkom henne såsom ogift. Om särskilda skäl äro därtill,
må namnmyndigheten efter ansökan tillåta, att sådan anmälan må avse
annat släktnamn, som tillkommer henne vid äktenskapets ingående.

Har hustru på sätt i första stycket sägs behållit henne tidigare tillkommande
släktnamn, må hon under äktenskapet genom anmälan hos pastor
antaga mannens släktnamn.

Hustru som förvärvat mannens släktnamn må framför detta bära det
släktnamn som tillkom henne såsom ogift. Har hustru behållit henne tidigare
tillkommande släktnamn, må hon framför detta bära mannens namn.
Anmälan om sådant tilläggsnamn må göras hos pastor. Vad nu sagts om
rätt att bära tilläggsnamn gäller även änka och frånskild hustru.

7 §•

Upplöses äktenskap genom skillnad eller genom mannens död, må hustru,
som förvärvat mannens släktnamn, genom anmälan hos pastor återtaga
det släktnamn som tillkom henne såsom ogift. Detsamma gäller, om hustru
i dom om återgång av äktenskap tillåtits behålla mannens släktnamn.

Förvärv av släktnamn i andra fall

8 §:

Svensk medborgare, vars släktnamn icke är tillräckligt särskiljande eller
eljest är mindre tjänligt, äger efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla
annat släktnamn.

Rätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer ock svensk medborgare,
som saknar sådant namn.

Lika med svensk medborgare anses utlänning, som är gift med svensk
medborgare eller som erhållit bosättningstillstånd i riket.

9 §.

Såsom släktnamn må godkännas endast namn, som till bildning, uttal
och stavning överensstämmer med inhemskt språkbruk. Har sökanden utländskt
släktnamn, må dock namn som innebär en anpassning av namnet
till svenskt språk godkännas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

165

Namn som är i bruk såsom förnamn må godkännas som släktnamn endast
om särskilda skäl äro därtill.

Såsom släktnamn må ej godkännas namn, vilket kan uppfattas såsom i
den allmänna samfärdseln eller förvaltningen brukad benämning eller beteckning
och därigenom medföra olägenhet eller som eljest är ägnat att vilseleda
allmänheten. Ej heller må godkännas namn, som kan väcka anstöt
eller som kan antagas leda till obehag för bäraren.

10 §.

Såsom släktnamn må ej godkännas namn, som lätt kan förväxlas med

1. annan tillkommande släktnamn eller ock släktnamn, vilket annan enligt
denna lag äger rätt att förvärva eller eljest bära;

2. allmänt känt släktnamn, vilket tillkommit utdöd släkt;

3. allmänt känt utländskt släktnamn;

4. annans konstnärsnamn eller likartat namn, som är allmänt känt;

5. beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslutning; 6.

annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller ock annat
kännetecken, som är här i riket inarbetat för annan vid utövning av näring.

11 §•

Den som efter födelsen förvärvat släktnamn må, om särskilda skäl äro
därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla honom tidigare tillkommande
släktnamn, såframt han ej i den ordning nedan stadgas gått
detta namn förlustig.

12 §.

Äro synnerliga skäl därtill, må namnmyndigheten jämväl i annat fall än
i 8 eller 11 § avses upptaga ansökan om förvärv av släktnamn, så ock godkänna
släktnamn utan hinder av vad i 9 eller 10 § sägs.

Avser ansökan som nu sagts barn, som ej fyllt aderton år, må namnmyndigheten
såsom villkor för bifall föreskriva att det styrkes, att rätten funnit
namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

Gemensamma bestämmelser om förvärv av släktnamn

13 §.

Förvärvar någon släktnamn efter ansökan hos namnmyndigheten eller
genom annan anmälan hos pastor än som avses i 6 och 7 §§, tillkommer
namnet jämväl hans barn och adoptivbarn, som har hans namn och icke
fyllt aderton år. Har han ej ensam vårdnaden om barnet eller adoptivbarnet,
skall vad nu sagts dock icke gälla.

Har någon erhållit nytt släktnamn i den ordning som sägs i 8 §, må hans
barn eller adoptivbarn, som ej enligt första stycket förvärvat samma namn,
så ock dess avkomling, med hans samtycke genom anmälan hos pastor antaga
namnet. Samtycker han därtill, må jämväl hans föräldrar, syskon och
syskons barn efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla namnet.

14 §.

Sedan hustru i den ordning som sägs i 6 § förvärvat mannens släktnamn,
må makarna endast gemensamt förvärva annat släktnamn; dock må hustrun
efter prövning enligt 11 § ensam förvärva henne tidigare tillkommande
släktnamn.

166 Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Förlust av släktnamn m. m.

15 §.

Förklaras någon icke hava äktenskaplig börd och har hans moder annat
släktnamn än mannen, går han förlustig dennes namn och förvärvar i stället
moderns släktnamn. Rätten må dock, om synnerliga skäl äro därtill, tilllåta
att han behåller mannens namn.

Häves adoptivförhållande, förlorar adoptivbarnet adoptantens släktnamn
och återförvärvar det namn som tillkom barnet före adoptionen. Dock må
rätten, om synnerliga skäl äro därtill, tillåta att adoptivbarnet behåller
adoptantens namn.

Har någon eljest, genom anmälan hos pastor, förvärvat släktnamn, som
rätteligen icke tillkommer honom, skall rätten på talan av den vars namn
han förvärvat förklara honom förlustig namnet, om ej synnerliga skäl äro,
att han må behålla det. Den som enligt vad nu sagts går namn förlustig,
återförvärvar det namn som tillkom honom före anmälningsförvärvet.

16 §.

Dömes till återgång av äktenskap, förlorar hustrun, om ej rätten finner
särskilda skäl vara däremot, släktnamn som hon enligt 6 § första eller andra
stycket förvärvat. När hustru enligt vad nu sagts går namn förlustig, återförvärvar
hon det namn som tillkom henne, då äktenskapet ingicks.

17 §•

Har någon efter ansökan hos namnmyndigheten erhållit släktnamn enligt
vad i 8 eller 12 § sägs och lider annan därav förfång till följd av sådan
risk för förväxling som avses i 10 § 1, 3, 4, 5 eller 6, skall rätten på talan
av denne förklara honom namnet förlustig, om ej synnerliga skäl äro,
att han må behålla namnet. Den som sålunda går namn förlustig, återförvärvar
det släktnamn som tillkom honom före ansökningsförvärvet.

18 §.

Går någon släktnamn förlustig enligt vad i 15—17 §§ stadgas, skall även,
såframt talan föres därom, den som förvärvat eller eljest äger bära hans
namn förklaras detta förlustig, om ej rätten finner synnerliga skäl vara, att
han må behålla namnet. Har någon enligt 15—17 §§ bort gå släktnamn förlustig,
men har talan därom, till följd av att han avlidit eller av annan anledning,
ej kunnat föras mot honom, må den som förvärvat eller eljest äger
bära hans namn ändock förklaras namnet förlustig enligt vad nyss sagts.

Förklaras någon enligt första stycket förlustig släktnamn, skall rätten
med tillämpning av 1—7 §§ fastställa det namn som förvärvas i stället för
det förlorade.

Särskilt skydd för egenartat släktnamn in. m.

19 §.

Har någon förvärvat egenartat släktnamn, må namn som lätt kan förväxlas
därmed bäras av annan, som ej enligt vad förut i denna lag är sagt
kan åberopa rätt till namnet, endast om han eller hans släkt av ålder eller
eljest enligt ortens sed burit det såsom tillnamn.

Ej må någon obehörigen, till förfång för den som förvärvat egenartat
släktnamn, vid näringsutövning använda firma, varumärke eller annat kän -

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

netecken, som lätt kan förväxlas med namnet. Lika med firma anses beteckning
för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslutning.

Släktnamn anses såsom egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörighet
till viss släkt.

20 §.

Har konstnärsnamn eller likartat namn kommit till användning i icke
oväsentlig omfattning eller har kännetecken som sägs i 19 § andra stycket
inarbetats, må rätt därtill bestå vid sidan av äldre rätt till egenartat släktnamn
med vilket konstnärsnamnet eller kännetecknet lätt kan förväxlas,
såframt namnhavaren ej inom rimlig tid inskridit mot användningen därav.

I fall som nu sagts må rätten efter vad som finnes skäligt föreskriva, att
konstnärsnamnet eller kännetecknet må användas endast på särskilt sätt.

21 §.

Talan om fastställelse, huruvida rätt till egenartat släktnamn består eller
icke består eller huruvida visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller
ej, må av domstol upptagas till prövning, där ovisshet råder om förhållandet
och denna länder käranden till förfång.

22 §.

Gör någon intrång i annans rätt till egenartat släktnamn, är han, om
han insett eller bort inse att hans förfarande länder namnhavaren till förfång,
pliktig att till denne utgiva ersättning för lidande och annan skada.

II. Om förnamn

23 §.

Barn skall, om det lever, givas förnamn inom sex månader efter födelsen.

Har förnamn ej givits vid dop inom svenska kyrkan, skall det före utgången
av nämnda tid anmälas till pastor.

24 §.

Äger dop eller motsvarande religiös förrättning rum efter det förnamn
givits enligt 23 §, må därvid givas ytterligare förnamn. Sådant namn skall,
om det ej givits vid dop inom svenska kyrkan, anmälas hos pastor.

Efter ansökan hos namnmyndigheten må ock eljest, om särskilda skäl
äro därtill, den som förvärvat förnamn erhålla ytterligare sådant namn.

25 §.

26 §.

Såsom förnamn må ej godkännas namn, som kan väcka anstöt, som kan
antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest uppenbarligen icke är
ägnat såsom förnamn.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

III. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag

Förfarandet vid anmälan

27 §.

Anmälan hos pastor enligt denna lag skall göras i den församling, där
den som anmälan avser är eller skall vara ltyrkobokförd eller, om han varken
är eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling, där han vistas.

Anmälan skall ske muntligen vid personlig inställelse inför pastor eller
skriftligen. Vad nu sagts gäller ock sådan anmälan till vigselförrättare, varom
stadgas i 6 §.

Angående underrättelse om dop inom svenska kyrkan stadgar Konungen.

28 §.

Finner pastor gjord anmälan ej kunna upptagas, skall han med angivande
av grunden därför meddela beslut att anmälan ej föranleder anteckning
i kyrkobok. Meddelas beslutet ej genast i anledning av muntlig anmälan
eller är anmälan skriftlig, skall han ofördröjligen om beslutet underrätta
den som gjort anmälningen. I underrättelse om beslut skall angivas vad
den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.

29 §.

Envar vars rätt beröres av beslut, som pastor meddelat enligt 28 §, eller
av annan åtgärd, som pastor vidtagit i namnärende, må söka ändring däri.
Talan föres hos domkapitlet i stiftet genom besvär.

Talan mot domkapitlets beslut i fråga, som enligt första stycket dragits
under dess prövning, föres hos Konungen genom besvär i den ordning som
i allmänhet gäller för fullföljd av talan mot beslut av domkapitel.

Förfarandet vid ansökan

30 §.

Ansökan om namn skall göras skriftligen hos namnmyndigheten och
innehålla uppgift om sökandens postadress ävensom de skäl på vilka ansökningen
grundas.

Vid ansökningen skall fogas prästbevis med uppgift om sökandens fullständiga
namn och födelsetid. Avser ansökningen förvärv av släktnamn, skall
prästbeviset tillika innehålla uppgift om sökandens civilstånd och barn under
aderton år, som står under hans vårdnad och har hans släktnamn. Är
fråga om ansökan, som avses i 1 § tredje stycket eller 3 § andra stycket,
skall jämväl bifogas avskrift av rättens beslut.

Vid ansökan skall erläggas avgift till belopp som Konungen föreskriver.

31 §.

Finner namnmyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder för bifall
föreligga, skall ansökningen avslås, där ej anledning förekommer att
giva sökanden nytt föreläggande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

169

32 §.

Äro i fall som i 8 eller 12 § sägs ansökningshandlingarna fullständiga
och finnes ej hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall den av namnmyndigheten
kungöras.

Den som vill framställa invändning mot ansökningen skall göra detta
skriftligen till namnmyndigheten inom en månad från kungörelsedagen.

33 §.

Efter utgången av tid, som sägs i 32 §, skall namnmyndigheten företaga
ansökan enligt 8 eller 12 § till fortsatt prövning.

34 §.

Sedan slutligt beslut fattats, skall namnmyndigheten därom underrätta
sökanden och den som i behörig ordning framställt invändning mot ansökningen.
Om talan må föras mot beslutet, skall underrättelsen innehålla
uppgift om skälen för beslutet samt vad som skall iakttagas vid fullföljd
av talan.

35 §.

Klagan över namnmyndighetens beslut i ansökningsärende må föras av
sökanden ävensom, i fall då ansökan bifallits oaktat invändning framställts
i behörig ordning, av den som gjort invändningen. Klagan föres genom besvär,
som skola ingivas till namnmyndigheten.

För prövning av besvär i namnärenden skall hos namnmyndigheten finnas
särskild besvärsavdelning.

Över besvärsavdelningens beslut må klagan icke föras.

36 §.

Har ansökan om namn bifallits, skall namnmyndigheten sedan beslutet
vunnit laga kraft utfärda namnbevis till sökanden.

Förfarandet inför domstol

37 §.

Fråga huruvida namnbyte, som avses i 1 § tredje stycket, 3 § andra stycket,
4, 5 eller 12 § är förenligt med barnets bästa upptages av rätten i den
ort, där den som har vårdnaden om barnet har sitt hemvist.

38 §.

I ärende som avses i 37 § skall rätten föranstalta om erforderlig utredning.
Där så kan ske, skola vårdnadshavaren, den vars släktnamn barnet
har och den vars släktnamn det avses skola förvärva höras i saken. Har
barnet fyllt tolv år skall, om det finnes lämpligt, jämväl barnet höras. Äro
skäl därtill, skall yttrande inhämtas från barnavårdsnämnden.

39 §.

Sådan tvist angående släktnamn, varom talan må föras i särskild rättegång,
instämmes till den domstol, där den mot vilken talan väckes skall svara
i tvistemål i allmänhet. Finnes icke sålunda behörig domstol, väckes
talan vid Stockholms rådhusrätt.

Talan som avses i 17 § så ock talan enligt 18 § mot någon, som enligt 13 §
förvärvat av annan efter ansökan hos namnmyndigheten erhållet släktnamn,

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

må ej väckas senare än fem år efter det beslut i anledning av ansökningen
vunnit laga kraft.

Särskilda bestämmelser
40 §.

Medgivande av fader att barn utom äktenskap äger antaga hans släktnamn
må lämnas samtidigt med och på samma sätt som erkännande av faderskapet.
Är, då anmälan om namnet sker, uppgift om medgivande ej antecknad
i kyrkobok, lämnas medgivandet muntligen inför pastor, hos vilken
anmälan sker, eller ock skriftligen med vittnen.

41 §.

Samtycke varom förmäles i 4 eller 5 §, så ock samtycke som avses i 13 §
andra stycket första punkten skall lämnas muntligen inför pastor, hos vilken
anmälan om antagande av namnet sker, eller ock skriftligen med vittnen.
Samtycke som avses i 13 § andra stycket andra punkten skall lämnas
skriftligen med vittnen.

42 §.

För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år göres anmälan
eller ansökan av vårdnadshavaren.

43 §.

Konungen förordnar, vilken myndighet som skall vara namnmyndighet,
samt meddelar de föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna
lag.

IV. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
44 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

45 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till författningsrum,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället
tillämpas.

46 §.

1 mom. Släktnamn vilket vid denna lags ikraftträdande finnes för någon
antecknat i kyrkobok tillkommer denne såsom om han förvärvat namnet
enligt denna lag.

2 mom. Släktnamn, som någon fått godkänt på sätt angives i § 1 punkt
5 förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn men
ej vid denna lags ikraftträdande är antecknat för honom i kyrkobok, skall
tillkomma honom såsom om han förvärvat namnet enligt denna lag, om
han inom ett år från den dag namnet godkändes anmäler det hos pastor
till införande i kyrkobok.

Den som vid denna lags ikraftträdande saknar släktnamn äger inom två
år därefter antaga sådant enligt bestämmelserna i § 1 punkt 3 nyssnämnda

171

Kungl. Måj.ts proposition nr 37 år 1963

förordning. Har han ej inom sagda tid förvärvat släktnamn, skall tillnamn,
under vilket han är i kyrkobok antecknad, tillkomma honom såsom släktnamn
enligt denna lag.

Kvinna, som ingått äktenskap innan denna lag trätt i kraft, äger inom
två år därefter genom anmälan hos pastor återtaga det släktnamn som tillkom
henne såsom ogift.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas om rätt till släktnamn utgör ej hinder
för prövning av sådan före denna lags ikraftträdande väckt talan angående
ensamrätt till namn, som kunnat föras enligt äldre rätt. I fråga om
släktnamn, som godkänts på sätt angives i § 1 punkt 5 förordningen den
5 december 1901 angående antagande av släktnamn, må talan väckas även
efter lagens ikraftträdande, dock ej senare än två år från den dag namnet
godkändes.

47 §.

Skall någon enligt denna lag förvärva annans släktnamn och saknar denne
sådant namn men finnes för honom i kyrkobok antecknat tillnamn, gäller
under den övergångstid som angives i 46 § 2 mom. andra stycket förvärvet
detta namn.

Vad i 6 § och 46 § 2 mom. tredje stycket stadgas om rätt för hustru att
behålla eller återtaga släktnamn, som tillkommit henne såsom ogift, skall,
om hon saknar eller före äktenskapet saknat sådant släktnamn, under den
ovan i första stycket omförmälda övergångstiden i stället gälla tillnamn,
som är eller varit för henne såsom ogift antecknat i kyrkobok.

För den som enligt denna paragraf förvärvat eller behållit tillnamn gäller
vad i 46 § 2 mom. andra stycket sägs.

Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 5 kap. 15 § giftermålsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives samt att 10 kap. 8 § och 11 kap. 31 §
samma balk skola upphävas.

5 KAP.
15 §.

(Gällande lydelse)

Hustrun erhåller med vigseln mannens
släktnamn; dock må hon bära
sitt eget och mannens namn i förening,
om hon gör anmälan därom i
den ordning Konungen bestämmer.

(Föreslagen lydelse)

Om hustrus släktnamn är särskilt
stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. 13 § och 5 kap. 1 § föräldrabalken1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 2 och 3 §§ i sistnämnda
kapitel skola upphävas.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

13 §.

Häves adoptivförhållandet------adoptivbarnets underhåll.

I förhållande------utser därtill.

Om adoptivbarnets namn stadgas i
5 kap.

5 KAP.
1 §•

Barn i äktenskap erhåller faderns
släktnamn.

Om barns och adoptivbarns släktnamn
är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.

Angående lydelsen av 4 kap. 13 §, se SFS 1958:640.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

173

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)
om handläggning av domstolsärenden

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning
av domstolsärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)
Underrätt vare —---

6 §■

(Föreslagen lydelse)
lagfaren domare.

Vid annan handläggning än i 3
eller 4 § sägs skall dock i häradsrätt
nämnd deltaga och rådhusrätt äga
den sammansättning som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskriven för
domförhet vid huvudförhandling i
tvistemål, om ärendet angår

1. adoption, vårdnaden om barn
eller samtycke till hävande av tjänste-
eller arbetsavtal som barn ingått,
medgivande till äktenskap enligt 2
kap. 4 § giftermålsbalken eller till åtgärd
beträffande makars egendom enligt
5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 § nämnda
balk eller förordnande angående
sådan egendoms förvaltning i andra
fall;

Vid annan handläggning än i 3
eller 4 § sägs skall dock i häradsrätt
nämnd deltaga och rådhusrätt äga
den sammansättning som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskriven
för domförhet vid huvudförhandhandling
i tvistemål, om ärendet angår 1.

adoption, vårdnaden om barn
eller samtycke till hävande av tjänste-
eller arbetsavtal som barn ingått,
barns släktnamn, medgivande till äktenskap
enligt 2 kap. 4 § giftermålsbalken
eller till åtgärd beträffande
makars egendom enligt 5 kap. 14 §
eller 6 kap. 6 § nämnda balk eller
förordnande angående sådan egendoms
förvaltning i andra fall;

^ i

förmynderskap eller —-------10 § föräldrabalken;

3. förvaltning enligt-----— är tvistigt;

4. nedsättning av-------till fusion;

5. förvaltning av--------— i sparbank;

6. förordnande eller —---- —---—är tvistigt;

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till------om ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i —------överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1958: 467.

7 Bilxang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778)
om tillägg till kap. 3 kyrkolagen

Härigenom förordnas, att lagen den 20 december 1946 om tillägg till kap.
3 kyrkolagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Vid dop skall iakttagas, att därigenom
ej gives namn som uppenbarligen
kan väcka anstöt eller åtlö
je.

(Föreslagen lydelse)

Vid dop skall iakttagas, att därvid
ej gives namn som kan väcka anstöt,
som kan antagas leda till obehag för
bäraren eller som eljest uppenbarligen
icke är ägnat såsom förnamn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

175

Förslag

till

Förordning

om ändring i folkbokförmgsförordningen den 23 juni 1946 (nr 469)

Härigenom förordnas, att 16 § folkbokförmgsförordningen den 28 juni
19461 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 17 § samma
förordning skall upphävas.

16 §.

(Gällande lydelse)

Barns födelse så ock, därest barnet
lever och ej blivit inom svenska kyrkan
döpt, förnamn för barnet skall
så snart ske kan och senast inom sex
veckor efter födelsen anmälas hos
pastor. Anmälan skall göras av barnets
föräldrar eller, om dessa äro
döda eller om de icke kunna vare sig
själva eller genom ombud fullgöra
anmälningsskyldigheten, av annan
person som har vård om barnet.

(Föreslagen lydelse)

Barns födelse skall så snart ske
kan och senast inom sex veckor anmälas
hos pastor. Anmälan skall göras
av barnets föräldrar eller, om
dessa äro döda eller om de icke kunna
vare sig själva eller genom ombud
fullgöra anmälningsskyldigheten, av
annan person som har vård om barnet.

Med barn----—

Försummar någon att inom föreskriven
tid göra anmälan som här
avses och fullgöres ej heller anmälningsskyldigheten
genast efter påminnelse,
skall pastor i den ordning 63 §
stadgar skriftligen anmana den anmälningsskyldige
att inom viss tid efter
delfåendet av anmaningen fullgöra
sin skyldighet.

Angående anmälan om förnamn för
nyfött barn stadgas i namnlagen.

—- tjuguåttonde havandeskapsveckan.

Försummar någon att inom föreskriven
tid göra anmälan om barns
födelse eller, på sätt i namnlagen föreskrives,
om förnamn för nyfött
barn, som ej blivit döpt inom svenska
kyrkan, och fullgöres ej heller anmälningsskyldigheten
genast efter påminnelse,
skall pastor i den ordning 63 §
stadgar skriftligen anmana den anmälningsskyldige
att inom viss tid efter
delfåendet av anmaningen fullgöra
sin skyldighet.

Denna förordning
den 1 januari 1964.

träder i kraft

1 Senaste lydelse, se 1959: 200.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Bilaga B

Namnrättskommitténs förslag
till

Namnlag

I. Om namnrätt ock namnplikt

1 §•

Släktnamn och förnamn tillkommer svensk medborgare enligt vad i
denna lag stadgas.

Envar är, där annat ej följer av lag eller sedvänja, pliktig att bära honom
tillkommande namn.

II. Om släktnamn

Om barns förvärv av släktnamn

2 §.

Barn, som vid födelsen har äktenskaplig börd, förvärvar faderns släktnamn.
Samma lag vare, om barn efter födelsen men innan det fyllt aderton
är erhåller äktenskaplig börd och därvid står under vårdnad av någon av
föräldrarna.

Har barn i äktenskap icke sålunda förvärvat faderns släktnamn, må barnet
efter anmälan antaga detta.

Barn i äktenskap må efter anmälan antaga moderns släktnamn såsom
ogift.

3 §•

Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen moderns släktnamn såsom
ogift.

Trolovningsbarn så ock barn, till vars förmån fadern avgivit förklaring
att det skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig
börd, må efter anmälan antaga faderns släktnamn. Samma lag vare,
där fader medgivit att barn utom äktenskap må bära hans namn.

Är modern gift, må barn utom äktenskap med samtycke av hennes make
efter anmälan antaga dennes släktnamn.

4 §.

Barn, vars föräldrar äro okända, erhåller släktnamn genom namnmvndighetens
försorg.

Utredes senare dess börd, må barnet efter anmälan antaga släktnamn
som lagligen skulle hava tillkommit det.

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963
Om adoptivbarns förvärv av släktnamn

5 §.

Den som antages till adoptivbarn förvärvar därigenom adoptantens eller,
om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn. På därigenom gjord
framställning skall rätten dock förklara, att han geriom adoptionen förvärvar
adoptivmoders släktnamn såsom ogift. Rätten må ock tillåta, att han
behåller det släktnamn som tillkom honom före adoptionen.

Har adoptivbarn icke vid adoptionen förvärvat adoptivmoders släktnamn
såsom ogift, må han efter anmälan antaga detta.

Adoptivbarn må i förening bära adoptants släktnamn och släktnamn som
tillkom honom före adoptionen.

Om hustrus förvärv av släktnamn

6 §•

Hustru förvärvar genom vigseln mannens släktnamn, där hon icke dessförinnan
avgivit förklaring, att hon ämnar behålla släktnamn som tillkom
henne före äktenskapet. Har hon lämnat sådan förklaring, må hon senare,
dock ej om makarna på grund av söndring leva åtskilda, efter anmälan
antaga mannens namn.

Hustru må i förening bära mannens släktnamn och släktnamn som tillkom
henne före äktenskapet.

7 §•

Upplöses äktenskap genom skillnad eller genom mannens död, må hustrun
efter anmälan återtaga släktnamn som tillkom henne före äktenskapet.

Om förvärv av släktnamn efter ansökan

8 §•

Barn i äktenskap må efter ansökan erhålla styvfaders släktnamn, om samhörigheten
med denne är starkare än med fadern och det i övrigt finnes
vara till barnets bästa samt styvfadern samtycker därtill.

Barn utom äktenskap till änka eller frånskild hustru vilket avlats efter
äktenskapets upplösning må, om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla
släktnamn, som modern jämlikt 6 § eller 18 § 2 mom. förvärvat.

9 §•

Fosterbarn må efter ansökan erhålla fosterföräldrars släktnamn, om
samhörigheten med dessa är starkare än med föräldrarna och det i övrigt
finnes vara till barnets bästa samt fosterföräldrarna samtycka därtill.

10 §.

Den vars släktnamn finnes vara icke särskiljande eller eljest otjänligt
äger efter ansökan erhålla annat släktnamn.

Rätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer ock den som saknar
sådant namn.

11 §•

Såsom släktnamn må godkännas endast namn som till bildning, uttal
och stavning överensstämmer med svenskt språkbruk. Har sökanden ut -

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

ländskt släktnamn, må namn som innebär en anpassning av släktnamnet
till svenskt språk godkännas.

Namn som är i bruk såsom förnamn må godkännas såsom släktnamn,
om särskilda skäl därtill äro.

Ej må såsom släktnamn godkännas namn som kan väcka anstöt eller
som kan antagas leda till obehag för bäraren.

12 §.

Såsom släktnamn må ej godkännas:

1. namn som till uttal eller stavning företer sådan likhet med annan tillkommande
släktnamn att förväxling lätt kan ske;

2. namn som är sålunda förväxlingsbart med allmänt känt utdött släktnamn
eller med här i riket allmänt känt utländskt släktnamn;

3. namn som är sålunda förväxlingsbart med konstnärsnamn eller likartat
namn, som är känt här i riket;

4. namn som är sålunda förväxlingsbart med beteckning för stiftelse,
ideell förening eller därmed likställd sammanslutning;

5. namn som är sålunda förväxlingsbart med annans här i riket skyddade
firma eller varumärke eller med annat kännetecken, som är här i
riket inarbetat för annan vid utövning av näring eller yrke.

Vad ovan under 1. stadgas utgör ej hinder för avkomling, adoptivbarn,
föräldrar, syskon eller syskons barn till den, som efter ansökan erhållit
släktnamn, att med dennes samtycke erhålla samma namn.

13 g.

Ändock att hinder mot godkännande ej möter enligt 11 eller 12 § ma
ansökan om släktnamn avslås,

om namnet lätt kan uppfattas såsom beteckning för utbildning eller be
fattning,

om det giver sken av tillhörighet till visst stånd eller

om det är ägnat att uppfattas såsom benämning på järnvägs- eller poststation
eller annan sådan i den allmänna samfärdseln och förvaltningen
brukad beteckning.

14 §.

Den som gjort sig känd under konstnärsnamn eller likartat namn må,
om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla detta namn såsom släktnamn,
ändock att rätt till namnförvärv enligt 10 § ej finnes.

15 §.

Den som efter födelsen förvärvat släktnamn må, om särskilda skäl äro,
efter ansökan erhålla honom tidigare tillkommande namn, där han ej enligt
denna lag gått detta förlustig.

16 §.

Där synnerliga skäl äro, må ansökan om släktnamn bifallas, ändock att
hinder föreligger enligt 10, 11 eller 12 §.

17 §.

Ansökan om släktnamn må, där hustru förvärvat mannens namn, bifallas
endast om den göres av makarna gemensamt.

Ansökan av en av makarna må dock bifallas, om synnerliga skäl äro.

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963
Om annat förvärv av släktnamn

18 §.

1 mom. Förvärvar någon släktnamn, tillkommer namnet jämväl barn,
adoptivbarn och fosterbarn, som har hans släktnamn, står under hans vårdnad
och icke fyllt aderton år, ävensom barn till dessa, som hava samma
släktnamn och icke stå under annans vårdnad.

Vad nu sagts gäller icke vid förvärv av släktnamn genom vigsel eller efter
anmälan enligt 6 eller 7 §.

2 mom. Förvärvar gift man släktnamn annorledes än efter ansökan, tillkommer
namnet jämväl hans hustru, om hon enligt 6 § första stycket har
hans namn och makarna icke på grund av söndring leva åtskilda.

3 mom. Förvärvar styvfader släktnamn, tillkommer namnet jämväl styvbarn,
som har hans namn, står under hans eller moderns vårdnad samt icke
fyllt aderton år.

Där styvbarnet står under moderns vårdnad, gäller vad nu sagts icke om
makarna på grund av söndring leva åtskilda.

4 mom. Förvärvar någon annorledes än efter ansökan släktnamn, må
barn eller adoptivbarn, som enligt 2, 3 eller 5 § äger rätt till dennes namn
men icke enligt vad i 1 mom. säges förvärvat det nya namnet, efter anmälan
antaga detta såsom släktnamn.

Om förlust av släktnamn

19 §.

1 mom. Förklaras någon icke hava äktenskaplig börd, förlorar han släktnamn,
som han enligt 2 § första eller andra stycket, enligt 3 § andra stycket
eller därefter enligt 18 § 1 eller 4 mom. förvärvat, där ej med hänsyn till
hans yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligga,
att han må behålla namnet.

2 mom. Förklaras någon icke vara trolovningsbarn, förlorar han släktnamn,
som han enligt 3 § andra stycket eller därefter enligt 18 § 1 eller 4
mom. förvärvat, där ej fadern avgivit förklaring att barnet skall hava samma
rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd eller ock medgivit
att det må bära hans namn. Föreligga med hänsyn till barnets yrkesutövning,
familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl därtill, må barnet jämväl
behålla namnet.

3 mom. Häves adoptivförhållande, förlorar adoptivbarn det enligt 5 § eller
därefter enligt 18 § 1 eller 4 mom. förvärvade släktnamnet, där ej med hänsyn
till hans yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl
föreligga, att han må behålla namnet.

20 §.

Dömes till återgång i äktenskap, förlorar hustrun, där ej särskilda skäl
däremot äro, det namn hon förvärvat enligt 6 § första stycket ävensom rätt
att enligt 6 § andra stycket bära mannens namn.

Visar mannen i mål om äktenskapsskillnad, att han på grund av hustruns
förhållande under äktenskapet skulle lida synnerligt men av att hon efter
dess upplösning bär hans namn, må hon förklaras förlustig namn, som hon
förvärvat enligt 6 § första stycket. Går hustru förlustig'' mannens namn,
upphör hennes rätt att enligt 6 § andra stycket bära namnet.

Har hustru ej förvärvat mannens släktnamn, må hon i fall som i andra
stycket säges förklaras förlustig rätt att enligt 6 i? andra stycket bära
namnet.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

21 §.

1 mom. Har någon efter ansökan erhållit släktnamn, ändock att hinder
däremot förelegat enligt 12 § första stycket 1., 3., 4. eller 5., och lider annan
därav men, vare han namnet förlustig, där ej med hänsyn till hans
yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligga, att
han må behålla namnet.

2 mom. Har någon efter ansökan erhållit släktnamn, ändock att hinder
däremot förelegat enligt 12 § första stycket 2., och innebär förvärvet en
kränkning av allmänt intresse, må han förklaras namnet förlustig.

22 §.

Förklaras någon släktnamn förlustig, vare ock, om talan därom föres,
den som förvärvat eller äger bära hans namn detta förlustig, där ej med
hänsyn till dennes yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga
skäl föreligga, att han må behålla namnet.

Om skydd för egenartat släktnamn

23 §.

Har någon förvärvat egenartat släktnamn, må annan bära samma eller
därmed lätt förväxlingsbart namn endast om han och hans släkt av ålder
enligt ortens sed burit detta såsom tillnamn eller om han eljest äger rätt
därtill enligt denna lag.

Ej må någon till men för den som förvärvat egenartat släktnamn använda
med detta lätt förväxlingsbar firma eller eljest vid utövning av näring eller
yrke använda med namnet lätt förväxlingsbart varumärke eller annat kännetecken.
Lika med firma anses beteckning för stiftelse, ideell förening eller
därmed likställd sammanslutning.

Släktnamn anses såsom egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörighet
till viss släkt.

24 §.

Gör någon intrång i den rätt till släktnamn, som enligt 23 § tillkommer
annan, och förklaras han i anledning därav oberättigad att bära namnet
eller att använda beteckningen, vare han, om han insett eller bort inse att
hans förfarande länder namnhavaren till men, pliktig att till denne utgiva
ersättning för lidande och annan skada.

III. Om förnamn

25 §.

Förnamn förvärvas genom att namnet antecknas i kyrkobok. Anteckning
må ej ske med mindre namnet givits, antagits eller erhållits i den ordning
nedan stadgas.

26 §.

Barn skall inom tid för anmälan om déss födelse givas förnamn. Inom
ett år efter födelsen må barnet givas ytterligare förnamn.

Barn som ej fyllt aderton år må, oavsett vad i första stycket säges, givas
förnamn vid dop eller motsvarande religiös förrättning. Den som vid dop
eller sådan förrättning fyllt aderton år må därvid antaga förnamn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

181

27 §.

Den som förvärvat förnamn må, om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla
ytterligare ett förnamn.

Där synnerliga skäl äro, må den som förvärvat förnamn i stället för detta
efter ansökan erhålla annat förnamn.

28 §.

Såsom förnamn må ej godkännas namn, som kan väcka anstöt, som kan
antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest icke är ägnat såsom
förnamn.

Har förnamn givits eller antagits vid dop, förrättat eller bekräftat inom
svenska kyrkan, må därefter ej prövas om det bort godkännas.

IV. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag

29 §.

Anmälan om antagande av släktnamn eller därom, att förnamn givits eller
antagits, göres hos pastor i den församling, där den som anmälan avser
är eller skall vara kyrkoskriven.

Anmälan att förnamn givits enligt 26 § första stycket andra punkten
göres inom där angiven tid.

Beslut rörande anmälan skall av pastor meddelas så snart ske kan.

30 §.

Förklaring som avses i 6 § första stycket första punkten avgives tidigast
då lysning sökes.

31 §.

Ansökan om erhållande av släktnamn eller förnamn göres hos en för
riket gemensam namnmyndighet.

32 §.

För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år göres anmälan
eller ansökan av vårdnadshavare^

33 §.

1 mom. Envar vars rätt därav beröres må söka ändring i pastors beslut
genom besvär hos namnmyndigheten. Besvären skola vara dit inkomna
inom tre veckor från det klaganden fått kännedom om beslutet.

2 mom. Talan mot namnmyndighetens beslut i ansökningsärende eller
i ärende, som enligt 1 mom. dragits under dess prövning, må av envar vars
rätt därav beröres fullföljas hos Konungen genom besvär, vilka skola vara
till namnmyndigheten inkomna inom tre veckor från det klaganden fått del
av beslutet eller detta kungjorts.

3 mom. Har namnmyndigheten bifallit ansökan om erhållande av släktnamn
eller förnamn, må före besvärstidens utgång beslutet på hemställan
av sökanden återkallas.

34 §.

Tvist angående släktnamn instämmes, utom då talan därom föres i mål
om äktenskaplig börd, om barns egenskap av trolovningsbarn eller om
äktenskapsskillnad eller i ärende om hävande av adoptivförhållande, till
den domstol där den, mot vilken talan väckes, skall svara i tvistemål enligt
7f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

vad i rättegångsbalken stadgas. Finnes enligt rättegångsbalken icke behörig
domstol, väckes talan vid Stockholms rådhusrätt.

Talan som avses i 21 § så ock talan enligt 22 § som föres mot den, vilken
enligt 18 § 1 eller 3 mom. förvärvat av annan efter ansökan erhållet släktnamn,
må ej väckas senare än fem år efter det beslut i anledning av ansökan
vunnit laga kraft.

Talan som avses i 21 § 2 mom. skall föras av myndighet som Konungen
bestämmer.

35 §.

Närmare bestämmelser om namnmyndigheten samt om handläggning av
namnärenden meddelas av Konungen.

V. Om utlännings rätt till namn

36 §.

Lika med svensk medborgare anses utlänning som erhållit bosättningstillstånd
i riket samt utländsk kvinna vilken efter äktenskap med svensk
man tager stadigvarande hemvist här i riket.

Konungen äger efter avtal med främmande stat förordna, att denna lag
skall tillämpas å den andra statens här i riket bosatta medborgare ävensom
att i lagen upptagna bestämmelser till skydd för släktnamn skola gälla i den
främmande staten inhemskt namn.

VI. Övergångsbestämmelser

37 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.

38 §.

Genom denna lag upphävas, med den begränsning som nedan stadgas:

5 kap. 15 §, 10 kap. 8 § och 11 kap. 31 § giftermålsbalken;

5 kap. 2 och 3 §§ föräldrabalken;

förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn;

17 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
bestämmelserna i denna lag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till författningsrum
som ersatts genom bestämmelse i denna lag skall denna i stället
tillämpas.

39 §.

1 mom. Släktnamn vilket vid denna lags ikraftträdande finnes för någon
antecknat i kyrkobok tillkommer denne, som om han förvärvat namnet
enligt denna lag.

2 mom. Den som vid denna lags ikraftträdande saknar släktnamn äger
att inom två år antaga sådant enligt bestämmelserna i § 1 punkt 3. Kungl.
förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn. Har
han ej inom sagda tid förvärvat släktnamn, skall det tillnamn, under vilket
han är i kyrkobok antecknad, tillkomma honom såsom släktnamn enligt
denna lag.

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Kvinna som ingått äktenskap innan denna lag trätt i kraft äger att inom
två år efter anmälan återtaga släktnamn, som tillkom henne före äktenskapet.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas om rätt till släktnamn gäller ej, där
enligt äldre rätt förbud att bära i kyrkobok antecknat släktnamn kunnat
meddelas samt talan härom anhängiggöres inom fem år från det lagen trätt
i kraft eller från den senare dag, då namnet antecknats såsom släktnamn.

40 §.

Skall någon enligt denna lag förvärva annans släktnamn och saknar
denne sådant, men finnes för honom i kyrkobok antecknat tillnamn, gäller
förvärvet under den i 39 § 2 mom. angivna övergångstiden detta namn. För
den som sålunda förvärvat tillnamn gäller vad i anförda lagrum säges.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 januari

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 6 december 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 14 september 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till 1) namnlag; 2) lag om ändring i giftermålsbalken;
3) lag om ändring i föräldrabalken; 4) lag angående ändrad lydelse
av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden;
samt 5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december
1946 (nr 778) om tillägg till kap. 3 kyrkolagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av assessorn Jan Gehlin.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till namnlag
1 §•

Justitieråden Romanus och Nordström:

I fråga om förvärv för inomäktenskapligt barn under aderton år av moderns
släktnamn som ogift föreskrives i förslaget en dubbel prövning. Först
har domstol att avgöra, huruvida namnbytet är förenligt med barnets bästa,
och om denna prövning utfaller positivt, ankommer det därefter på namnmyndigheten
att pröva, huruvida särskilda skäl för bytet föreligga. Departementschefen
har funnit det vara tveksamt, om utöver domstolsbehandlingen
en prövning hos namnmyndigheten är påkallad, men har slutligen förordat
dylik prövning till förhindrande av namnändringar, som störa namnstabiliteten
och ej motiveras av ett behov hos den som önskar byta namn.

Denna dubbelprövning är uppenbarligen förenad med vissa olägenheter.
Den innebär omgång och tidsutdräkt, och för allmänheten skulle det antagligen
te sig svårförståeligt att, ehuru domstol förklarat namnbytet vara
förenligt med barnets bästa, ett annat statsorgan skulle kunna vägra tillstånd
till bytet under åberopande av att tillräckliga skäl för detsamma ej
föreligga. Då det knappast torde vara möjligt att vid domstolsprövningen
helt bortse från namnrättsliga synpunkter — ett namnbyte kan icke sägas

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1063

185

överensstämma med barnets bästa, om det framstår som omotiverat — skulle
enligt den föreslagna ordningen namnbytesfrågan i vissa hänseenden komma
att underkastas en dubbel prövning från samma synpunkter. De flesta ansökningarna
om byte till moderns namn komma med all sannolikhet att avse
fall, då faderns namn ej är tillräckligt särskiljande. Departementschefen
synes förutsätta, att från namnrättslig synpunkt något hinder för byte i
regel ej föreligger i dylika fall. Och vad angår fall, då faderns namn är tillräckligt
särskiljande, utgår departementschefen från att som skäl för namnbyte
vanligtvis torde åberopas, att föräldrarna äro skilda och att modern
har vårdnaden om barnet. Finner domstol därvid namnbytet vara förenligt
med barnets bästa, bör enligt departementschefens mening namnmyndigheten
ej vara sträng i sin prövning. Att döma av dessa uttalanden kan namnmyndighetens
prövning knappast antagas komma att medföra någon mera
betydande minskning av antalet namnbyten i de här ifrågavarande fallen.
Det synes därför icke vara förenat med några betänkligheter från namnrättslig
synpunkt att i domstolsfallen slopa prövningen från namnmyndighetens
sida.

Av nu anförda skäl bör enligt vår mening för förvärv av moderns namn
i fall, varom nu är fråga, förutom domstols förklaring att namnbytet är förenligt
med barnets bästa allenast krävas anmälan hos pastor. Samma synpunkter
göra sig gällande i fråga om adoptivbarns förvärv av adoptivmoderns
släktnamn enligt 3 § andra stycket.

I enlighet med det sagda föreslå vi, att 1 § tredje stycket gives det innehållet,
att om barn i äktenskap ej fyllt aderton år, barnet må genom anmälan
hos pastor antaga det släktnamn modern hade som ogift, såframt rätten
funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa, samt att därest barn
i äktenskap fyllt aderton år, barnet må, om särskilda skäl äro därtill, efter
ansökan hos namnmyndigheten erhålla släktnamn som nu sagts. Vidare
föreslås, att 3 § andra stycket ändras på motsvarande sätt. Dessa ändringar
föranleda, att 30 § andra stycket tredje punkten bör utgå.

Vidtagas nu angivna ändringar, kan det ifrågasättas, om ej även 4 § borde
jämkas. Det synes knappast föreligga tillräckliga skäl att upptaga en särregel
för de fall, då styvbarn, som fyllt aderton år, vill antaga styvfaderns
släktnamn. Dessa fall torde utan olägenhet kunna behandlas enligt reglerna
i 12 §. Vi föreslå därför, att 4 § begränsas till fall, då styvbarnet ej fyllt
aderton år.

Jnstitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Remissförslagets första fem paragrafer behandla barns förvärv av släktnamn.
Till särreglering ha härvid utbrutits bl. a. fall, då fråga är om att
barn eller adoptivbarn under aderton år skola erhålla moders eller adoptivmoders
namn som ogift (1 § tredje stycket och 3 § andra stycket), styvfaders
namn (4 §) eller fosterfaders, i visst fall fostermoders, namn (5 §).
Remissförslaget innebär här, i förhållande till kommitténs ståndpunkt —
förutom vissa sakliga ändringar av villkoren för namnbyte — också en om -

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

läggning av prövningsproeeduren, ity att namnbyte ej kan komma till stånd
med mindre allmän domstol funnit namnbytet vara förenligt med barnets
bästa. Vad angår fallen i 1 och 3 §§ (förvärv av moders eller adoptivmoders
namn som ogift) skall ansökan ske till Hamnmyndigheten sedan rättens
godkännande erhållits, medan i fallen enligt 4 § (styvfaders namn) och 5 §
(fosterfaders eller fostermoders namn) prövning sker blott hos rätten, varefter
det är tillräckligt med anmälan hos pastor.

I sakligt hänseende har kommitténs förslag i fråga om barns namnförvärv
varit föremål för stora meningsskiljaktigheter bland remissinstanserna,
men tanken att avgörandet i berörda fall skulle överflyttas till de allmänna
domstolarna eller tillkomma både namnmyndighet och allmän domstol synes
ej ha väckts i något av yttrandena. I remissförslaget åberopas som främsta
skäl för att anlita allmän domstol vid dessa avgöranden, att i dylika familjerättsligt
betonade fall såvitt angår barn under aderton år en särskild
prövning erfordras, huruvida namnbytet är förenligt med barnets bästa, och
att denna prövning lämpligast bör ske hos lokal domstol. Vidare framhålles,
att dylika avgöranden äro främmande för namnmyndighetens verksamhet
och att det skriftliga förfarandet hos en central myndighet icke lämpar sig
för så personliga och svårbedömda intressen.

Remissförslaget innebär, som av det föregående framgår, att — samtidigt
som avgörandet av huvudmassan namnärenden, även mycket svåra sådana,
förlägges hos en kvalificerad centralmyndighet — en speciell ordning införes
för en helt liten grupp av namnbyten. Här har avgörandet lagts antingen enbart
hos underrätt eller också både hos underrätt och hos den centrala myndigheten.
Att en del administrativa ärenden inom en större kategori skola
prövas av allmän domstol och ej av den vanligen kompetenta administrativa
centralmyndigheten kan måhända vara ändamålsenligt i speciella fall, och
principiella hinder böra då ej åberopas däremot, men anordningen torde vara
mycket ovanlig och för densamma böra krävas starka skäl. Den vanliga utvägen,
då inom ett ämbetsverks område förekomma arbetsuppgifter, vilka
kräva speciell domstolsmässig sakkunskap, är som bekant att tillföra verket
denna sakkunskap i form av experter eller speciellt sakkunniga ledamöter
(jämför t. ex. fångvårdsstyrelsen i ärenden om villkorlig frigivning och
strafftid, se 18 § lagen om villkorlig frigivning och 84 § lagen om verkställighet
av frihetsstraff, samt medicinalstyrelsen i disciplinfrågor och vissa
socialpsykiatriska ärenden, se 36 och 39 §§ instruktionen den 23 januari
1959 för medicinalstyrelsen), icke att förlägga avgörandet till allmän underrätt
med den omgång och splittring detta medför.

Det skall icke förnekas, att i vissa hithörande fall med konfliktsituationer
av ömtålig och personlig natur kan bliva fråga om — förutom rent namnrättsliga
hänsyn — även grannlaga familjerättsliga avvägningar. Det torde
dock knappast röra sig om så svåra spörsmål att ej ett med juridisk sakkunskap
välrustat verk skulle kunna lösa dem och för övrigt kan ifrågasättas,
om det just i de allvarliga konfliktfallen — där väl ofta en process,
präglad av starka motsättningar, tidigare förekommit beträffande skillnads -

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

eller vårdnadsfrågor — är lyckligt att öppna möjlighet till ytterligare ett
rättegångsförfarande. Framhållas må vidare, att namnmyndigheten tvivelsutan
är bäst lämpad att pröva, huruvida särskilda skäl föreligga för namnändringen
(1 § tredje stycket och 3 § andra stycket); det synes svårt att
skilja mellan prövning i detta avseende och prövning med hansyn till barnets
bästa. Därtill kommer att del i konfliktfallen kanske icke så mycket
är barnets bästa som utgör det mest ömtåliga ämnet utan motsättningen
mellan andra berörda personer. Finner man, speciellt i början, patentverkets
ovana vid familj er ättsliga ämnen vara en allvarlig nackdel, kunde för
dylika fall någon expert på hithörande spörsmål i rådgivande funktion knytas
till verket. — Vad angår behovet av muntligt förfarande må slutligen
framhållas, att det ej sällan förekommer att administrativa instanser vid
behov kalla intressenter från motsatta sidor till muntliga överläggningar
inför myndighet eller någon dess tjänsteman; vad just patentverket angår
finnes t. o. m. i verkets instruktion (23 §) ett stadgande om muntlig förhandling.

I varje fall tala mot en anordning med prövning av allmän domstol vägande
skäl av praktisk art. Härvidlag må först hänvisas till den omgång,
som skulle komma att utmärka behandlingen av dessa ofta enkla ärenden;
hänvändelse till allmän domstol skulle ju vara obligatorisk även i de många
fall, då de familjerättsliga komplikationerna äro obefintliga eller helt ringa.
Vad angår fallen enligt 4 och 5 §§ — där efter allmän domstols avgörande
blott anmälan till pastor skulle krävas — skulle enligt remissförslaget bevakningen
av de namnrättsliga synpunkter, vilka enligt vår mening också
här måste bliva aktuella, komma att vila enbart på de allmänna domstolarna,
bland vilka flertalet av lätt insedda skäl aldrig förvärva större erfarenhet
av sådana överväganden.

På grund av det anförda hemställa vi, att föreskrifterna om domstols
prövning av namnby tesfrågan i 1 § tredje stycket och 3 § andra stycket
samt 4 och 5 §§ måtte utgå. Vad angår namnbyten enligt 1 § tredje stycket
och 3 § andra stycket torde emellertid böra föreskrivas, att om barnet ej
fyllt aderton år, ansökningen ej må av namnmyndigheten bifallas, med
mindre namnbytet finnes vara förenligt med barnets bästa. I fråga om namnbyte
enligt 4 och 5 §§ synes det, då domstolsprövning ej ifrågakommer,
lämpligt att dessa fall generellt bliva ansökningsärenden; som förutsättning
för bifall till ansökningen bör stadgas, utom styvfaders eller fosterfaders
(fostermoders) samtycke, att namnbytet finnes vara förenligt med barnets
bästa.

Beträffande namnbyte för barn som har styvfader synes det naturligt att
_ i analogi med vad som avsetts i fråga om fosterbarn — särregeln begränsas
till att avse fall, då barnet ej fyllt aderton år. I 4 § första punkten skulle
i så fall utsägas att barn under aderton år efter ansökan hos namnmyndighelen
må erhålla styvfaders släktnamn, om denne samtycker därtill och
namnbytet finnes vara förenligt med barnets bästa.

Vad angår fosterbarns namnbyte torde 5 § böra innehålla, att fosterbarn

188

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

under aderton år efter ansökan hos namnmyndigheten må erhålla fosterfaderns
eller, i fall då barnet omhändertagits av ensamstående kvinna, fostermoderns
släktnamn, om den vars namn avses samtycker därtill och namnbytet
finnes vara förenligt med barnets bästa.

Skulle det möjligen anses, att namnmyndigheten ändå i fall, där särskilt
grannlaga avvägning av familjerättslig natur kommer i fråga, behöver kunna
lita till allmän domstol, bör enligt vår mening möjlighet härtill öppnas
genom föreskrifter i berörda lagrum efter mönster av vad som skett i 12 §
andra stycket av remissförslaget för där avsedda fall. Myndigheten skulle
under denna förutsättning, när ansökningen avser barn under aderton år,
äga möjlighet — men ej skyldighet — att som villkor för bifall föreskriva
att rätten funnit namnbytet förenligt med barnets bästa.

3 §.

Justitieråden Romanus och Nordström:

Därest vårt förslag rörande 1 § tredje stycket vinner bifall, bör andra
stycket i förevarande paragraf ändras på sätt vi angivit under 1 §.

Juslitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Under hänvisning till vad vi anfört vid 1 § föreslå vi, att stadgandet om
allmän domstols prövning av namnbytesfrågan i andra stycket av lagrummet
utgår.

4 §.

Justitieråden Romanus och Nordström:

Under hänvisning till vad vi anfört under 1 § föreslå vi, att förevarande
paragraf inskränkes till fall då styvbarnet ej fyllt aderton år.

Justitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Under hänvisning till vad vi anfört vid 1 § föreslå vi, att stadgandet om
allmän domstols prövning av namnbytesfrågan utgår, att ärendena i samband
därmed göras till ansökningsärenden och att lagrummets giltighetsområde
begränsas till att avse barn under aderton år.

5 §•

Lagrådet:

Denna^ paragraf reglerar fosterbarns förvärv av fosterföräldrars släktnamn.
Någon närmare bestämning av vad i detta sammanhang skall förstås
med fosterbarn upptages ej i lagtexten. Enligt lagrådets mening bör emellertid
— i anslutning till vad namnrättskommittén uttalat och departementschefen
lämnat utan erinran — i paragrafen angivas att den gäller barn under
aderton år, som för fostran och vård stadigvarande omhändertagits av
annan än barnets föräldrar.

Justitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Under hänvisning till vad vi anfört vid 1 § föreslå vi, att stadgandet om
allmän domstols prövning av namnbytesfrågan utgår och att ärendena i
samband därmed göras till ansökningsärenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

189

Lagrådet:

8 §•

Enligt motiven bör, i fråga om namnbyte enligt denna paragraf, med
svensk medborgare likställas utlänning, som har en fast anknytning till
riket. I lagtexten har, i syfte att få en enkel och klar avgränsning, likställigheten
angivits skola avse — förutom utlänning som är gift med svensk
medborgare — annan utlänning som erhållit bosättningstillstånd i riket.
Lagrådet vill ifrågasätta lämpligheten av den sålunda gjorda gränsdragningen.
Institutet bosättningstillstånd har i praktiken fått ytterst ringa användning.
Härtill kommer att de synpunkter, som äro att beakta i ärenden
angående bosättningstillstånd, delvis äro av sådan beskaffenhet att de icke
böra inverka på frågan om rätt till namnbyte. Utlänningslagen likställer i
vissa betydelsefulla hänseenden med innehavare av bosättningstillstånd den
som sedan minst fem år är bosatt i riket. Det skulle kunna ifrågasättas att
införa en motsvarande regel i namnlagen. Lämpligare synes dock vara att
utforma stadgandet så, att namnmyndigheten får möjlighet att taga hänsyn
till samtliga omständigheter i det särskilda fallet. Lagrådet föreslår därför,
att paragrafens tredje stycke erhåller följande lydelse: Lika med svensk
medborgare anses utlänning, som är gift med svensk medborgare. Annan utlänning,
som stadigvarande vistas här i riket, äger, om skäl äro därtill, erhålla
släktnamn enligt vad nu är sagt.

9 §■

Namnbyte enligt 8 § avser i regel antagande av nytt släktnamn. Med nytt
släktnamn förstås släktnamn som ej tidigare varit i bruk. I förevarande paragraf
upptagas vissa bestämmelser om hur ett sådant namn skall vara beskaffat.
Emellertid kan det förekomma att genom ansökan enligt 8 § förvärvas
namn som ej är nytt. För att markera den skillnad, som här föreligger,
synes det lämpligt att i 9 § införa uttrycket nytt släktnamn. Värdet
av en sådan terminologisk distinktion framträder i 13 § andra stycket i remissförslaget.
Anslutningsförvärv i där avsedda fall avses nämligen få ske
endast då fråga är om nytt släktnamn i den mening som nyss sagts.

Justitieråden Romanus och Nordström:

Det i tredje stycket av förevarande paragraf använda uttrycket »namn,
vilket kan uppfattas såsom i den allmänna samfärdseln eller förvaltningen
brukad benämning eller beteckning», är obestämt och synes kunna tolkas
vidsträcktare än som avsetts. I lagtexten böra därför — såsom i namnrättskommitténs
förslag — upptagas exempel på vilka slags benämningar och
beteckningar som åsyftas. Vi föreslå att ifrågavarande uttryck utbytes mot
»namn, vilket kan uppfattas såsom benämning på järnvägsstation eller postanstalt
eller annan dylik beteckning».

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Lagrådet:

10 §.

Remissförslaget upptager i 13 § andra stycket sista punkten stadgande
att, om någon erhållit nytt släktnamn i den ordning som sägs i 8 §, med
samtycke av namnhavaren anslutningsförvärv efter ansökan hos namnmyndigheten
kan ske för hans föräldrar, syskon och syskons barn. Samtycket
undanröjer härvid det hinder, som enligt kollisionsregeln i 10 § punkt
1 eljest skulle förelegat för namnets godkännande. Lagrådet anser att stadgandet
har sin naturliga plats bland bestämmelserna i 8—12 §§ och att det
lämpligen kan upptagas såsom andra stycke i förevarande paragraf. Därvid
synes böra angivas att de fall avses, då någon efter ansökan förvärvat nytt
släktnamn (jämför vad lagrådet anfört under 9 § ävensom nedan under
13 §). _ Det torde vara avsett att, om det ursprungliga namnförvärvet
gjorts av flera, samtycke erfordras av dem alla. Ett uttryckligt stadgande
härom bör meddelas.

Den nu föreslagna överflyttningen föranleder ändring även i 17 och 41 §§.

11 §•

I denna paragraf upptages stadgande om rätt att efter ansökan hos namnmyndigheten
få tillbaka ett tidigare släktnamn, såframt det ej gått förlorat
»i den ordning nedan stadgas». Sistnämnda uttryck synes böra ersättas med
orden »enligt vad i 15—18 §§ stadgas». Det torde ligga i sakens natur att
samma skall gälla då namnet gått förlorat enligt äldre rätt.

12 §.

Denna paragraf synes kunna förenklas genom att den i första stycket
upptagna regeln formuleras så, att om synnerliga skäl äro därtill, namnmyndigheten
må bifalla ansökan om förvärv av släktnamn, ehuru hinder
föreligger enligt 8—10 §§.

Justitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Under hänvisning till vad vi anfört vid 1 § föreslå vi, att föreskriften om
domstols prövning av fråga om namnbyte för barn under aderton år utgår.
Skulle emellertid i fallen under 1 samt 3—5 §§ en möjlighet att, när så
finnes påkallat, anlita domstol anses böra ifrågakomma, synes det naturligt,
att någon ändring ej sker.

Lagrådet:

13 §.

Lagrådet anser att stadgandena i första stycket vinna i tydlighet, om såsom
första punkt upptages huvudfallet att makar förvärva släktnamn och
såsom andra punkt övriga i stycket avsedda fall. Texten synes kunna erhålla
följande lydelse: Förvärva makar släktnamn, tillkommer namnet jämväl
makarnas barn och adoptivbarn, som ha makarnas namn, stå under
makarnas vårdnad och icke fyllt aderton år. Förvärvar någon eljest släkt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

191

namn efter ansökan hos namnmyndigheten eller genom annan anmälan hos
pastor än som avses i 6 och 7 §§, tillkommer namnet jämväl hans barn och
adoptivbarn, som ha hans namn och icke fyllt aderton år, såvida han ensam
har vårdnaden.

Andra stycket torde böra angivas avse det fall, då någon efter ansökan
förvärvat nytt släktnamn (jämför vad lagrådet anfört under 9 och 10 §§).

Vid 10 § har lagrådet föreslagit, att sista punkten i andra stycket överföres
till nämnda paragraf. För det fall som kvarstår i andra stycket torde
böra i förtydligande syfte stadgas, att om namnet förvärvats av makar, samtycke
erfordras av dem båda.

14 §.

Den avsedda innebörden av paragrafen torde konnna till bättre uttryck,
om paragrafen angives avse det fall att makar ha samma släktnamn.

En konsekvens av regeln att makar med samma släktnamn endast gemensamt
äga förvärva annat släktnamn är — såsom påpekas i motiven — att
vissa bestämmelser, enligt vilka förvärv av släktnamn för endera maken eljest
skulle ske automatiskt eller kunna ske efter anmälan, ej bliva tillämpliga.
Detsamma blir förhållandet i sådana fall, då endast ena maken uppfyller
de villkor som uppställas i särskilda stadganden om förvärv av släktnamn
efter ansökan, t. ex. bestämmelsen i 1 § tredje stycket om förvärv för
barn i äktenskap av moderns flicknamn. En ansökan av makar att förvärva
mannens moders flicknamn skall följaktligen behandlas enligt de allmänna
reglerna i 8—10 §§. På grund av 10 § punkt 1 möter emellertid hinder för
bifall till en sådan ansökan. Från detta hinder kan visserligen enligt 12 §
dispenseras, om synnerliga skäl äro därtill, men i motiven har förutsatts,
att detta stadgande över huvud skall tillämpas mycket restriktivt.

Den omständigheten att en man är gift bör rimligtvis icke minska hans
möjlighet att som släktnamn förvärva moderns flicknamn i vidare mån än
som följer av att även hustrun måste göra ansökan. Den som själv har ett
icke särskiljande namn men vars moder har ett namn som är bättre särskiljande
kan ofta antagas föredraga att förvärva moderns namn framför
att välja ett nykonstruerat namn. Det kan därför ifrågasättas, om icke i lagen
borde införas ett särskilt stadgande om att makar gemensamt äga förvärva
mannens moders flicknamn under de förutsättningar som angivas i
1 § tredje stycket och 2 § första stycket. Ett dylikt stadgande synes emellertid
kunna undvaras om — såsom lagrådet förutsätter — det förhållandet att
makars ansökan avser förvärv av mannens moders flicknamn i de åsyftade
fallen i allmänhet anses utgöra tillräcklig anledning att dispensera från
hindret i 10 § punkt 1.

15 och 16 §§.

I 15 § första och andra styckena ävensom 16 §'' behandlas fall, då namnförlust
inträder som en, låt vara icke undantagslös, automatisk följd av
domstols avgörande i en statusfråga, medan 15 § tredje stycket avser vissa

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

fall, då särskild talan om namnförlust föres. En lämpligare gruppering av
dessa fall synes kunna erhållas genom att låta stadgandena i 15 § tredje
stycket och 16 § byta plats. Vidare föreligger enligt lagrådets mening ej
anledning att formulera förutsättningen för domstolens befogenhet att medgiva
undantag annorlunda beträffande återgångsfallen än för övriga fall;
uttrycket »synnerliga skäl» synes därför böra användas även i fråga om
återgångsfallen.

17 §.

Lagrådets förslag beträffande 10 § föranleder den jämkningen i förevarande
paragraf, att hänvisningen i fråga om risk för förväxling skall avse
10 § första stycket 1, 3, 4, 5 eller 6.

18 §.

Första styckets andra punkt avser fall då huvudperson, som enligt 15—
17 §§ bort gå släktnamn förlustig, avlidit eller talan mot honom av annan
anledning ej kunnat föras. Förslaget innebär, att för sådant fall kan mot
bipersonen föras särskild talan att han skall förklaras namnet förlustig.
Som exempel på hinder för talan mot huvudperson som lever nämns i motiven,
att han vistas på okänd ort. I anledning härav må erinras, att den omständigheten
att huvudpersonen vistas på okänd ort icke i och för sig utgör
hinder för talan som avses i 15—17 §§; se 20 kap. 14 och 36 §§ föräldrabalken,
15 kap. 4 och 29 §§ giftermålsbalken ävensom 39 § i förslaget, jämförd
med 33 kap. 12 § och 44 kap. 6 § rättegångsbalken. I förevarande hänseende
synes man knappast behöva beakta sådana fall, då hinder för talan
mot huvudpersonen möter på grund av internationellt processrättsliga
grundsatser. Lagrådet föreslår, att ifrågavarande stadgande begränsas till
fall då huvudpersonen avlidit.

Även i ett annat hänseende giver bestämmelsen i första styckets andra
punkt anledning till erinran. I vad stadgandet innefattar hänvisning till
15 § första stycket må framhållas att, så länge ett barns äklabördspresumtion
ej i laga ordning undanröjts, barnet i alla rättsliga sammanhang anses
ha äktenskaplig börd, vare sig barnet lever eller ej. Eu mot biperson riktad
talan, som går ut på att bipersonen skall förklaras förlustig namnet på den
grund att huvudpersonen rätteligen ej har äktenskaplig börd, torde i nämnda
läge icke kunna bifallas. Bestämmelsen synes kunna få betydelse endast
i sådana fall, då äktabördspresumtionen undanröjes efter barnets död och
barnet efterlämnar en biperson, som förvärvat eller eljest äger bära dess
namn; någon ändring med avseende på det avlidna barnets namn torde
nämligen icke ske enligt 15 § första stycket. Dylika fall måste bliva ytterst
sällsynta, och det synes kunna antagas att domstolen därvid i regel skulle
låta bipersonen få behålla namnet. Såvitt angår hänvisningen till 15 § andra
stycket och 16 § må framhållas, att adoption icke torde kunna hävas sedan
adoptivbarnet avlidit och äktenskap icke dömas att återgå, om det upplösts
genom makes död. I enlighet med det anförda hemställer lagrådet, att
andra punkten i första stycket begränsas till fall som avses i 15 § tredje
stycket (enligt lagrådets förslag 16 §) och 17 §.

Kiingl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

193

19 §.

Det i förevarande paragraf stadgade skyddet för egenartat släktnamn
skall enligt lagtexten icke gälla mot den som enligt vad »förut» i namnlagen
är sagt kan åberopa rätt till namnet. Det torde emellertid vara avsett att
skyddet ej heller skall gälla gentemot den som på grund av stadgandet i 46 §

I mom. skall anses ha förvärvat namnet enligt namnlagen. Angivna undantag
i lagtexten synes med hänsyn härtill böra jämkas till att avse den som
enligt vad i namnlagen stadgas kan åberopa rätt till namnet.

20 §.

I denna paragraf upptagas vissa undantag från det i 19 § stadgade särskilda
skyddet för egenartat släktnamn. De avsedda fallen gälla konstnärsnamn
eller likartat namn eller kännetecken som använts i viss utsträckning,
och undantagsregeln går ut på att rätt till namnet eller kännetecknet
under de angivna förutsättningarna må bestå vid sidan av äldre
rätt till egenartat släktnamn. Att här tala endast om »äldre» rätt till egenartat
släktnamn kan vålla missuppfattning, då undantaget bör i minst samma
utsträckning gälla även gentemot »yngre» rätt till egenartat släktnamn.
Innebörden av stadgandet torde över huvud komma till bättre uttryck om
det formuleras så, att konstnärsnamn eller likartat namn eller kännetecken
under de angivna förutsättningarna må, utan hinder av vad som stadgas i
19 §, användas vid sidan av det egenartade släktnamnet.

I 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960 har upptagits ett övergångsstadgande
av innehåll, att om någon i näringsverksamhet obehörigen använder
annans släktnamn eller firma som varukännetecken och i den nya
varumärkeslagen ej är stadgad påföljd härför, skall på talan av den, vars
namn eller firma använts, domstol meddela förbud vid vite mot användningen.
Av motiven till detta stadgande (se prop. 167/1960 s. 206—208; NJA

II 1960 s. 315—316) framgår, att stadgandet tillkommit med hänsyn till det
ofullständiga och delvis svävande tillstånd, i vilket särskilt namnrätten men
även firmarätten befann sig, och att bestämmelsen avsetts skola gälla till
dess namn- och firmarätten erhållit en tillfredsställande reglering. Med
hänsyn till stadgandets provisoriska natur har det också ansetts lämpligt
att det placerats i det avsnitt av varumärkeslagen som innehåller övergångsreglerna.
På grund av det sagda torde genom särskild lagändring vad i stadgandet
sägs om släktnamn böra upphävas.

27 §.

Den som ett tredje stycke upptagna hänvisningen till bestämmelsen i
kyrkobokföringskungörelsen om dopförrättares skyldighet att underrätta
pastor i födelsehemorten synes icke erforderlig och torde, med hänsyn till
att i lagen ej regleras underrättelseskyldighet i andra hithörande fall, böra
utgå.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963
29 §.

I andra stycket har upptagits bestämmelse att talan mot domkapitlets
beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som i allmänhet
gäller för fullföljd av talan mot beslut av domkapitel. Denna hänvisning är
ej otvetydig, eftersom i lagen den 13 november 1936 om domkapitel — 13 §
7 mom. — stadgas, att talan i där angivna fall skall föras genom besvär,
vilka skola ingivas till ecklesiastikdepartementet, medan i 30 § instruktionen
för domkapitlen den 4 januari 1937 föreskrives, att besvär i där avsedda
fall skola ha inkommit till departementet å trettionde dagen efter erhållen
del av beslutet eller från anslagsdagen. Stadgandet i lagen om domkapitel
innebär, att beträffande besvärstiden skall gälla vad som föreskrives
i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut (se prop. 152/1957 s. 115). Lagrådet föreslår, att i namnlagen användes
motsvarande formulering som i lagen om domkapitel. Detta innebär, alt
besvärstiden blir tre veckor från det klaganden fått del av beslutet. Den i
73 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 intagna hänvisningen till
den ordning, som gäller för fullföljd av talan mot domkapitels beslut i allmänhet,
lärer ha samma innebörd.

Tillägg bör ske i regeringsrättslagen angående ärenden av nu ifrågavarande
slag.

30 §.

Justitieråden Romanus och Nordström:

Ändras 1 och 3 §§ på sätt vi förordat, bör tredje punkten i förevarande
paragrafs andra stycke utgå.

Justitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Uteslutas, enligt vad vi hemställt vid 1 §, stadgandena om allmän domstols
medverkan vid barns namnbyten, torde 30 § andra stycket tredje punkten
böra utgå.

Vi föreslå emellertid, att till lagrummet fogas ett nytt fjärde stycke, till
sitt syfte motsvarande de föreskrifter angående utredning i ärenden om
barns namnbyte, vilka äro upptagna i remissförslagets 38 §. I detta nya stycke
torde böra utsägas, att i ärende om barns namnbyte, som avses i 1 § tredje
stycket, 3 § andra stycket, 4 § eller 5 §, namnmyndigheten, där så kan ske,
skall i saken höra den vars släktnamn barnet har och den vars släktnamn
barnet avses skola förvärva, varjämte, om barnet fyllt tolv år, jämväl barnet
skall höras, där det finnes lämpligt, samt, om skäl äro därtill, yttrande
skall inhämtas från barnavårdsnämnden.

32 §.

Lagrådet:

Det synes lämpligt att i lagtexten utsäges, att den kungörelse av namnansökningar,
varom är fråga i lagrummet, skall införas i allmänna tid -

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

ningarna. Dessutom bör, såsom i motiveringen till remissförslaget nämnts,
uppgift om kungjorda namnansökningar inflyta i en publikation, motsvarande
patentverkets publikation för varumärkesärenden; föreskrift härom
torde böra intagas i tillämpningsföreskrifterna till namnlagen.

Patentverket har framhållit, att det är av stort intresse att eventuella
invändningar mot namnansökningen komma fram redan vid den administrativa
prövningen och icke först senare i rättegång. Från denna synpunkt
framstår det som ändamålsenligt att verket — vid sidan av kungörelsen
i allmänna tidningarna och uppgiften i den särskilda publikationen
på lämpligt sätt sörjer för att de personer, som ha särskilt intresse av att
taga ställning till ansökningen, i tid få kännedom om densamma. Hur detta
skall ske torde kunna ytterligare övervägas vid utarbetande av tillämpningsföreskrifterna.

34 §.

Justitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Därest, såsom vi föreslagit vid 1 §, domstols prövning av namnbyten i de
i 1 § tredje stycket, 3 § andra stycket samt 4 och 5 §§ avsedda fallen bortfaller,
torde böra stadgas, att i dessa fall — där kungörande och invändning
enligt 32 § ej ifrågakomma — även den, vars släktnamn barnet har, och
den, vars släktnamn barnet avses skola förvärva, skola, om ansökningen
bifallits, bliva underrättade om namnmyndighetens slutliga beslut (34 §)
och äga klaga över beslutet (35 §).

I 34 § skulle enligt det sagda såsom en andra punkt inskjutas eTt stadgande
av innebörd att i ärende om namnbyte, som avses i 1 § tredje stycket,
3 § andra stycket, 4 § eller 5 §, jämväl den vars släktnamn barnet har och
den vars släktnamn det skall förvärva såvitt möjligt skola underrättas.

35 §.

Lagrådet:

I remissförslaget har under hänvisning till regeringsrättens arbetsbelastning
avböjts att — som kommittén tänkt sig — talan mot namnmyndighetens
beslut skall upptagas och avgöras av regeringsrätten. I stället föreslås
att talan mot sådant beslut skall föras hos namnmyndighetens besvärsavdelning,
d. v. s. hos patentverkets besvärsavdelning. Om besvärsavdelningens
sammansättning vid prövning av namnärenden förutsättas bestämmelser
bliva meddelade i administrativ ordning.

Mot den sålunda i remissförslaget avsedda fullföljdsorganisationen är i
och för sig intet att erinra. Det må emellertid framhållas, att då besvärsavdelningen
blir den enda fullföljdsinstansen i de administrativa namnärendena,
det är av stor vikt, att dess sammansättning blir den för uppgiften
bästa. Enligt 13 § i patentverkets instruktion utgöres besvärsavdelningen
av, förutom generaldirektören, fem byråchefer såsom tekniskt kunniga
ledamöter och två byråchefer såsom rättskunniga ledamöter. Teknisk sakkunskap
erfordras emellertid icke vid behandlingen av namnärenden. Be -

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

träffande dessa ärenden bör enligt lagrådets mening i själva lagen stadgas,
att besvärsavdelningen är beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två
skola vara rättskunniga.

Det synes fördelaktigt om besvärstiden i hithörande ärenden kan räknas
från beslutets dag. Sålunda torde böra stadgas att klagan föres genom besvär
hos namnmyndighetens besvärsavdelning inom en månad från beslutets
dag.

Justitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Under hänvisning till vad vi anfört vid 34 § hemställa vi, att i första
punkten av lagrummets första stycke måtte utsägas, att klagan över namnmyndighetens
slutliga beslut i ansökningsärende må föras av sökanden ävensom,
i fall då ansökan bifallits oaktat invändning framställts i behörig ordning,
av den som gjort invändningen och, i ärende som avses i 1 § tredje
stycket, 3 § andra stycket, 4 § eller 5 §, jämväl av den vars släktnamn
barnet har och den vars släktnamn det skall förvärva.

37 §.

Justitieråden Romanus och Nordström:

Denna paragraf torde böra givas den jämkade lydelsen, att ansökan om
förklaring att namnbyte, som avses i 1 § tredje stycket, 3 § andra stycket,
4, 5 eller 12 §, är förenligt med barnets bästa upptages av den rätt som
har att upptaga fråga rörande vårdnaden om barnet. Härigenom vinnes
bl. a. att forum kommer att finnas för alla ifrågakommande fall (jfr 20
kap. 14 § föräldrabalken).

Justitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Utgå, enligt vad vi hemställt vid 1 §, bestämmelserna om allmän domstols
medverkan vid barns namnbyten, bör även detta stadgande bortfalla.

Därest vår hemställan icke vinner bifall, ansluta vi oss till vad lagrådets
övriga ledamöter anfört.

38 §.

Justitieråden Romanus och Nordström:

Med hänsyn till att de ärenden som avses i förevarande paragraf äro av
indispositiv natur behövs ej någon föreskrift om skyldighet för rätten att
föranstalta om erforderlig utredning. I första punkten av paragrafen torde
böra stadgas, att i ärende som avses i 37 § rätten skall, där så kan ske, höra
den vars släktnamn barnet har och den vars släktnamn barnet avses skola
förvärva, även om de icke äro vårdnadshavare.

Rätt att anföra besvär över beslut som avses i denna paragraf lärer, om
beslutet innebär avslag å ansökningen, tillkomma allenast vårdnadshavaren.
Innebär beslutet bifall till ansökningen, synes med tillämpning av allmänna
rättsgrundsatser besvärsrätt böra tillerkännas den vars släktnamn
barnet haft och den vars släktnamn barnet skall förvärva.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

197

Justitierådet Digmah och regeringsrådet Holmgren:

Såframt, enligt vad vi hemställt vid 1 §, stadgandena om allmän domstols
medverkan vid barns namnbyten utgå, blir detta lagrum i och för sig överflödigt.
Vi erinra emellertid om att vi föreslagit, att till 30 § skall fogas ett
nytt stycke, till sitt syfte motsvarande de föreskrifter om utredning, vilka
äro upptagna i remissförslagets 38 §.

Därest vår hemställan icke vinner bifall, ansluta vi oss till vad lagrådets
övriga ledamöter anfört.

Lagrådet:

41 §.

Vid 10 § har lagrådet föreslagit, att 13 § andra stycket andra punkten i
remissförslaget överföres till 10 § såsom ett andra stycke. Detta föranleder
ändringar även i 41 §.

43 §.

I denna paragraf bör lämpligen utsägas, alt patent- och registreringsverket
är namnmyndighet. Bestämmelsen om Konungens rätt att meddela närmare
föreskrifter synes kunna upptagas som andra stycke.

46 §.

I andra momentets andra stycke behandlas den situation, att någon vid
lagens ikraftträdande saknar släktnamn. Emellertid gives icke någon bestämmelse
för det fall, att han icke utnyttjar de möjligheter att förvärva
släktnamn som förslaget anvisar och ej heller tillnamn finnes för honom
antecknat i kyrkobok. För fullständighetens skull synes en regel för sistnämnda
fall böra upptagas i lagen; därvid torde kunna föreskrivas att namnmyndigheten
skall bestämma släktnamn för honom med tillämpning av de i
§ 1 punkt 3 släklnamnsförordningen angivna grunderna. Något behov av
klagan över namnmyndighetens beslut synes icke föreligga; det står ju fortfarande
vederbörande Öppet att ansöka om annat släktnamn. Självfallet bör
namnmyndighelen, innan den av eget initiativ bestämmer släktnamn enligt
vad nu förordats, erinra vederbörande om att han i första hand bör själv
ansöka om släktnamn. I tillämpningsföreskrifterna till namnlagen kan intagas
bestämmelse om skyldighet för pastor att, när fall varom nu är fråga
blir känt, anmäla detta till namnmyndigheten.

I andra momentets tredje stycke stadgas, att kvinna, som ingått äktenskap
innan namnlagen trätt i kraft, skall äga att inom två år därefter genom anmälan
hos pastor återtaga det släktnamn som tillkom henne såsom ogift.
Av stadgandets motivering synes framgå, att stadgandet avses skola tillämpas
endast å kvinna som är gift vid lagens ikraftträdande. För det fall åter,
då äktenskap blivit upplöst före lagens ikraftträdande, torde den i 7 § nya
lagen upptagna regeln böra tillämpas, och anledning torde icke föreligga
att här föreskriva någon tidsbegränsning beträffande hustruns rätt att åter -

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

taga sitt flicknamn. Med hänsyn härtill synes lydelsen av det föreslagna
stadgandet böra jämkas. Lagrådet förordar, att tredje stycket av förevarande
moment erhåller den lydelsen, att kvinna, som är gift när namnlagen
träder i kraft, äger inom två år från ikraftträdandet genom anmälan hos
pastor återtaga det släktnamn hon hade som ogift, och att om äktenskap
upplösts före lagens ikraftträdande, vad i 7 § stadgas skall äga tillämpning.
Under uttrycket »äktenskap upplösts» inbegripes härvid enligt den i giftermålsbalken
använda terminologien (se exempelvis 2 kap. 11 §) även återgång
av äktenskap.

47 §.

Den av lagrådet föreslagna ändrade lydelsen av 46 § 2 mom. tredje stycket
föranleder jämkning av andra stycket i förevarande paragraf; hänvisningen
till 46 § 2 mom. tredje stycket bör således begränsas till styckets första
punkt.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

199

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1963.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 10 januari
1963 avgivna utåtande över de den 14 september 1962 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) namnlag;

2) lag om ändring i giftermålsbalken;

3) lag om ändring i föråldrabalken;

4) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 19i6 (nr
807) om handläggning av domstolsärenden; samt

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 19b6 (nr 778)
om tillägg till kap. 3 kyrkolagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.
Förslaget till namnlag

Enligt 1 § tredje stycket i det till lagrådet remitterade förslaget skall
barn i äktenskap efter ansökan hos namnmyndigheten kunna förvärva moderns
flicknamn, om särskilda skäl föreligger. Har barnet ej fyllt aderton
år, må ansökningen dock ej bifallas med mindre rätten funnit namnbytet
vara förenligt med barnets bästa. Lagrådet har godtagit principen, att dessa
namnbyten ej — såsom namnrättskommittén föreslagit — kan lämnas fria,
och beträffande barn som fyllt aderton år har lagrådets samtliga ledamöter
tillstyrkt att i enlighet med det remitterade förslaget en prövning sker hos
namnmyndigheten. Ordningen med en dubbel prövning för det fall barnet ej
fyllt aderton år har emellertid blivit föremål för erinringar. I fråga om problemets
lösning har lagrådets ledamöter dock ej varit ense utan framlagt
två skilda förslag. Enligt vad jag anfört i remissprotokollet anser jag själv
anledning finnas till tvekan beträffande behovet av en dubbel prövning. Med
hänsyn till vad som förekommit vid granskningen i lagrådet har jag därför
upptagit frågan såvitt gäller barn under aderton år till förnyat övervägande.

Jag finner därvid ej anledning frångå ståndpunkten att namnbyte för
barn under aderton år bör, såvitt gäller frågan om barnets bästa, prövas av

200

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 7963

domstol. De familjeräitsliga synpunkterna har i dessa fall sådan betydelse
att det måhända kan framstå som oförståeligt för en sökande om, sedan
domstol funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa, namnmyndigheten
bar möjlighet vägra bifall därför att från namnrättslig synpunkt ej
tillräckliga skäl förebragts. Därest domstolen, som två ledamöter av lagrådet
synes förutsätta, vid prövning av frågan om barnets bästa även beaktar,
huruvida bytet som sådant kan anses motiverat från namnrättslig synpunkt,
torde redan genom domstolsprövningen ofta en tillräcklig spärr finnas
mot namnändringar, som stör namnstabiliteten och ej motiveras av ett
behov hos den som önskar byta namn. Med stöd av det sagda kan jag ansluta
mig till den inom lagrådet framförda meningen, att sedan domstolens
positiva beslut vunnit laga kraft ytterligare prövning av namnbytet ej skall
komma i fråga. Namnet bör därefter kunna antagas genom anmälan hos pastor.

Den ändring som härav föranledes i 1 § tredje stycket medför en motsvarande
ändring i 3 § andra stycket, som rör adoptivbarns rätt att förvärva
adoptivmoders flicknamn, samt i 30 § andra stycket.

Lagrådets samtliga ledamöter föreslår, ehuru delvis från olika utgångspunkter,
att regeln i 4 § om styvbarns rätt att förvärva styvfaders släktnamn
göres tillämplig allenast på den som ej fyllt aderton år. Jag biträder
denna tanke. Genom en sådan ordning vinnes större enhetlighet i avsnittet
om barns släktnamn. Det kan också ifrågasättas, om det finnes skäl
att låta vuxen person, vars moder gifter om sig, ha tillgång till ett formlöst
släktnamnsbyte. Den som är över aderton år har möjlighet att enligt
12 § göra ansökan hos namnmyndigheten under åberopande av synnerliga
skäl.

I fråga om 9 § tredje stycket har två av lagrådets ledamöter föreslagit
en mindre jämkning av texten i förtydligande syfte. Jag anser den sålunda
föreslagna jämkningen utgöra en förbättring och föreslår att paragrafen erhåller
ändrad lydelse i enlighet därmed.

Liksom lagrådet anser jag det förhållandet, att makar gemensamt ansöker
om mannens moders flicknamn, utgöra tillräcklig anledning att för
hustruns del med stöd av 12 § dispensera från det i 10 § upptagna förbudet
mot godkännande av redan existerande släktnamn. En förutsättning för
att dispens skall komma i fråga skall dock, såsom lagrådet förutsätter, vara,
att skäl till namnbytet i och för sig föreligger.

Med anledning av vad lagrådet framhållit under 20 § får jag anföra följande.
Principiellt torde mellan olika känneteckensrätter gälla prioritet efter
tidpunkten för deras uppkomst. Om inarbetning av ett varumärke föreligger
eller ett konstnärsnamn blivit allmänt känt, när rätten till ett släktnamn på
grund av namnmyndighetens beslut uppkommer, bör vid tvist i princip
namnhavaren vika. Detta kommer i den föreslagna namnlagen till uttryck
i 10 § punkterna 4 och 6 jämfört med 17 §. Om namnmyndigheten med tilllämpning
av undantagsregeln i 12 § godkänner ett släktnamn, trots att kollision
föreligger med ett äldre kännetecken, som åtnjuter skydd enligt 10 g,

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

201

bör detta alltså icke medföra, att innehavaren av det äldre kännetecknet får
en sämre rätt till detta än han dittills haft. För ensamrätt till egenartat
släktnamn enligt 19 § fordras därför att namnhavaren har prioritet. Innehavare
av kännetecken, som användes i näringsverksamhet — och till sådana
kännetecken torde stundom kunna hänföras även pseudonymer och
signaturer — kan enligt sistnämnda paragrafs andra stycke angripas endast
om användningen är obehörig. Är det äldre kännetecknet ett konstnärsnamn,
som icke kan anses åsyftat i 19 § andra stycket, är innehavaren
på grund av det administrativa skyddet i 10 § ändock fredad mot angrepp
från yngre namnhavare; detta torde framgå av 19 § första stycket.

Syftet med 20 § i remissförslaget, vilken utformats i nära anslutning till
8—10 §§ varumärkeslagen, är att modifiera prioritetsprincipen i vissa fall,
då enligt 19 § namnhavare äger påtala obehörigt bruk av ett kännetecken.
Om man i en dylik passivitetsregel skulle inrymma även fall, där namnrätten
är yngre än den andra känneteckensrätten — och alltså enligt vad nyss
sagts ändock enligt huvudprincipen skall vika — skulle bestämmelsen kunna
tolkas så att namnrätten, oberoende av den tidsmässiga prioriteten,
anses äga företräde exempelvis framför rätt till kommersiellt kännetecken,
som grundas på inarbetning. En utformning av paragrafen, som ger möjlighet
till en sådan tolkning, synes böra undvikas. En annan sak är, att man
när det gäller frågan om inarbetning av kommersiellt kännetecken och liknande
användning av konstnärsnamn ofta har anledning till tvekan om vid
vilken tidpunkt känneteckensrätten uppkommit.

Jag kan således icke biträda den av lagrådet föreslagna utformningen av
20 §. Det av lagrådet gjorda påpekandet ger emellertid vid handen, att den
lydelse paragrafen erhållit i remissförslaget kan ge anledning till missuppfattning.
Till undvikande härav torde paragrafens ordalydelse böra jämkas
så, att den i fråga om konstnärsnamn och likartat namn bättre korresponderar
med skyddsbestämmelsen i 10 § punkt 4.

Lagrådet har föreslagit att i 46 § 2 mom. andra stycket skall upptagas
en bestämmelse, att namnmyndigheten skall bestämma släktnamn för den
som saknar sådant och ej heller har i kyrkobok antecknat tillnamn. Den
grupp medborgare det här gäller torde vara mycket liten och synes knappast
kunna utgöra något problem från identifieringssynpunkt. En sådan regel
skulle därför närmast bli en ordningsföreskrift. Jag vill emellertid erinra
om att redan namnrättskommittén avböjt tanken på en så långt gående
namnplikt, att den som helt saknar »efternamn» ålägges att förvärva släktnamn.
Någon erinran mot denna ståndpunkt har vid remissbehandlingen ej
t ramställts. Ej heller för egen del kan jag förorda, att en bestämmelse av
angiven innebörd upptages i lagen.

Av lagrådet i övrigt föreslagna ändringar torde böra godtagas. Därvid må
erinras om att de ändringar som två av lagrådets ledamöter föreslagit i 37
och 38 §§ biträtts av övriga ledamöter för den händelse i 1 § tredje stycket
och 3 § andra stycket bibehålies bestämmelser om prövning av domstol.

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Övriga lagförslag

I anslutning till 19 och 20 §§ namnlagen har lagrådet framhållit, att det
i 52 § varumärkeslagen upptagna stadgandet angående vissa fall, då någon
i näringsverksamhet obehörigen använder annans släktnamn eller firma
som varukännetecken, avsetts skola gälla endast till dess namn- och lirmarätten
erhållit en tillfredsställande reglering samt att det därför nu i vad
det gäller släktnamn bör upphävas. Jag kan ansluta mig till denna ståndpunkt
och föreslår ändring av berörda bestämmelse.

Utöver de ändringar som förordats i det föregående bör i lagförslagen
vidtagas vissa redaktionella ändringar.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga förslag till

1) namnlag;

2) lag om ändring i giftermålsbalken;

3) lag om ändring i föråldrabalken;

4) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr
807) om handläggning av domstolsärenden;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778)
om tillägg till kap. 3 kyrkolagen;

6) lag om ändrad lydelse av 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960
(nr 644); samt

7) förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946
(nr 469).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963 203

Innehållsförteckning

Propositionen .............................................. i

Förslag till namnlag ........................................ 3

Förslag till lag om ändring i giftermålsbalken .................. 12

Förslag till lag om ändring i föräldrabalken .................... 13

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december
1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden .... 15

Förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december
1946 (nr 778) om tillägg till kap. 3 kyrkolagen ............ 16

Förslag till lag om ändrad lydelse av 52 § varumärkeslagen den 2

december 1960 (nr 644) .................................. 17

Förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469) .................................. jg

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 september 1962 .......... 19

Huvuddragen i lagstiftningen................................ 20

Gällande rätt ............................................ 20

Kommitténs förslag ...................................... 21

Remissyttrandena ...................................... 25

Behandling av frågan i Nordiska rådet .................. 32

Departementschefen ...................................... 33

De särskilda lagförslagen ................................. . 39

Förslag till namnlag...................................... 39

I. Om släktnamn ...................................... 39

Barns och adoptivbarns förvärv av släktnamn .......... 39

Hustrus förvärv av släktnamn ........................ 64

Förvärv av släktnamn i andra fall .................... 80

Gemensamma bestämmelser om förvärv av släktnamn . . 100

Förlust av släktnamn ................................ 106

Särskilt skydd för egenartat släktnamn m. m........... 117

II. Om förnamn ........................................ 124

III. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag .... 135

Förfarandet vid anmälan ............................ 135

Förfarandet vid ansökan ............................ 141

Förfarandet inför domstol ......................... . 149

Särskilda bestämmelser .............................. 151

IV. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ............ 154

Förslag till lag angående ändring i giftermålsbalken och lag

om ändring i föräldrabalken ............................ 160

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20
december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden
.................................................. 160

Förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december
1946 (nr 778) om tillägg till kap. 3 kyrkolagen .... 160
Förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469)

161

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Bilagor

Förslag till namnlag ...................................... 163

Förslag till lag om ändring i giftermålsbalken ................ 171

Förslag till lag om ändring i föräldrabalken.................. 172

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december
1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden 173
Förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december
1946 (nr 778) om tillägg till kap. 3 kyrkolagen.......... 174

Förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordning en

den 28 juni 1946 (nr 469) ............................ 175

Namnrättskommitténs förslag till namnlag .................. 176

Lagrådets yttrande ......................................... 184

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 januari 1963 ............ 199

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620801