Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

Nr 26

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om inkomstbeskattning av fideikommissbo,
m. m.; given Stockholms slott den 25 januari 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av protokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till

1) förordning om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m. m.;

2) förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss; samt

3) förordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I anslutning till proposition nr 5 med förslag till lagstiftning om avveckling
av fideikommiss framlägges förslag till de regler i inkomst- och arvsskattehänseende
m. m. som föranledes av fideikommissavvecklingen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 26

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1963

Förslag

till

Förordning

om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fideikommissbo är i beskattningshänseende att anse som oskift dödsbo.

2 §.

Om fideikommissfastighet överföres till ett aktiebolag genom tillskott i
samband med aktieteckning, skall följande iakttagas.

Skattepliktig realisationsvinst eller avdragsgill realisationsförlust skall
icke anses uppkomma genom överföringen och ej heller om bolaget avyttrar
fastigheten eller den, som erhållit aktie i bolaget vid avveckling av
fideikommiss, avyttrar aktien.

Överföringen skall icke medföra, att fideikommissinnehavare vid tillämpning
av bestämmelserna i förordningen den 27 mars 1954 (nr 142) om taxering
för inkomst av medel, som insatts å skogskonto, skall anses hava överlåtit
fastighet.

Efter därom gjord framställning äger fideikommiss eller fideikonimissbo
erhålla befrielse från beskattning av sådan intäkt av skogsbruk och av jordstyckningsrörelse,
som må föranledas av överföringen. Vid befrielse från
beskattning av intäkt av skogsbruk skall bolaget övertaga det för fideikommisset
eller fideikommissboet vid överföringen gällande ingångsvärdet och
det för fideikommisset eller boet gällande ingående virkesförrådet för skogen.
Vid befrielse från beskattning av intäkt av jordstyckningsrörelse skall
bolagets anskaffningsvärde för fastighet eller del av fastighet, som vid överföringen
ingär i jordstyckningsrörelsen, anses motsvara det i beskattningshänseende
gällande värdet av sådan fastighet eller fastighetsdel hos fideikommisset
eller fideikommissboet.

Efter därom av fideikommissinnehavare eller fideikommissbo gjord framställning
äger bolaget åtnjuta de värdeminskningsavdrag för täckdikningsanläggningar
och skogsvägar å fastigheten som skulle hava tillkommit fideikommisset,
fideikommissinnehavaren eller fideikommissboet om fastigheten
icke överlåtits.

3 §.

Fråga om befrielse från beskattning och om överförande av rätt till värdeminskningsavdrag
för täckdikningsanläggningar och skogsvägar handlägges
av prövningsnämnden i det län, där fastigheten är belägen. Är fråga om fastighet
eller fastighetskomplex i mer än ett län, skall ärendet handläggas av
mellankommunala prövningsnämnden.

Framställning om befrielse och överförande ingives eller insändes till prövningsnämndens
kansli och skall vara till kansliet inkommen före utgången
av året efter det varunder fastigheten överförts till bolaget. Har ansökan
gjorts hos annan prövningsnämnd än i första stycket sägs, skola handlingarna
omedelbart översändas till kansliet hos den prövningsnämnd som har att
pröva ansökningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

4 §.

Om handläggning av framställning som avses i denna förordning, så ock
om fullföljd av talan mot beslut rörande tillämpning av förordningen skall i
tillämpliga delar gälla vad i taxeringsförordningen är stadgat rörande handläggning
av besvär över taxeringsnämnds beslut och om fullföljd av talan
mot prövningsnämnds beslut rörande taxering.

5 §•

Berör beslut enligt 3 § första stycket åsatt taxering, skall av beslutet
betingad ändring i taxeringen vidtagas. Ändringen ankommer på den prövningsnämnd,
som har att taga befattning med taxeringen, eller, om besvär
rörande taxeringen äro föremål för prövning i högre instans, på denna.

Underrättelse angående beslut enligt 3 § första stycket skall i förekommande
fall tillställas den myndighet som har att vidtaga ändringen i taxeringen
samt länsstyrelsen i det län där bolagets styrelse har sitt säte för
att tillställas den taxeringsnämnd, som har att verkställa taxering av bolaget.

6 §.

Konungen äger utfärda de föreskrifter som erfordras för tillämpning av
denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

Förslag

till

Förordning

om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Upphör fideikommiss med anledning av dödsfall efter vad i 3—6 §§ lagen
om avveckling av fideikommiss (avvecklingslagen) sägs, skall i enlighet med
bestämmelserna i denna förordning till staten utgå arvsskatt för vad som
på grund härav enligt 7—10 §§ och 12 § första stycket avvecklingslagen skall
tillfalla efterträdare eller annan.

2 §.

Vid arvsbeskattning enligt denna förordning skola, med iakttagande av
vad nedan i 3—10 §§ sägs, bestämmelserna i förordningen den 6 juni 1941
om arvsskatt och gåvoskatt (arvsskatteförordningen) i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.

3 §.

Förvärv, som i 1 § denna förordning sägs, skall anses ske genom arv, om
egendomen tillfaller någon i hans egenskap av efterträdare eller såsom
arvinge, och eljest genom testamente.

Såsom arvlåtare (testator) skall anses den, vars död föranlett fideikommissets
upphörande.

Kungl. Maj:ls proposition nr 26 år 1963

4 §•

Vid tillämpning av bestämmelserna i 11 § 1 mom. arvsskatteförordningen
skall den, som äger taga del i fideikommissegendomen enligt 7—10 §§ avvecklingslagen,
anses icke begagna sig av förmån, varom i 12 § första
stycket samma lag sägs.

5 §.

Vid beräknande av behållning i fideikommissbo skall vad i 13 § 1 mom.
arvsskatteförordningen sägs äga tillämpning endast såvitt avser bouppteckningskostnad
och belopp som skall betalas i arvsskatt.

6 §•

Därest delägare i fideikommissboet eller boutredningsman gör framställning
därom i samband med ingivande inom vederbörlig tid av fideikommissbouppteckning
för registrering, skall beskattningsmyndigheten medgiva anstånd
med skattens fastställande i avbidan på att avvecklingen av fideikommisset
slutföres. Anstånd som nu sagts skall icke föranleda uppskov med
bouppteckningens registrering. Vad i 52 § 1 mom. arvsskatteförordningen
är stadgat om skyldighet att gälda ränta skall äga motsvarande tillämpning.

Vid tillämpning av 17 § andra stycket arvsskatteförordningen skall där
angiven tid räknas från den tidpunkt då avvecklingen av fideikommisset är
slutförd.

7 §•

Vad i 19 § arvsskatteförordningen sägs om sammanläggning med tidigare
förvärv skall avse jämväl från samme arvlåtare (testator) härrörande lott,
för vilken skattskyldighet inträtt samtidigt med skattskyldigheten för den
lott om vars beskattning är fråga.

Sammanläggning skall i intet fall ske av vad som tillfaller efterträdare
i denna hans egenskap (efterträdarandel) med annan lott eller av annan
lott med efterträdarandel, ej heller av efterträdarandelar i fideikommiss
härrörande från skilda stiftare.

8 §•

Vad i 28 § fjärde stycket arvsskatteförordningen sägs om skattefrihet skall
äga motsvarande tillämpning då fråga är om beskattning av lott, för vilken
skattskyldighet inträtt vid dödsfallet, och arvingen (testamentstagaren)
från arvlåtaren (testator) erhållit annan lott, för vilken skattskyldighet
inträtt samtidigt.

Skattefrihet varom nu är fråga må åtnjutas å efterträdarandel endast
i den mån den icke kan tillgodoräknas å annan egendom, för vilken skattskyldighet
inträtt samtidigt eller tidigare.

9 §.

Skatt å efterträdarandel skall utgå enligt den närmast före den 1 januari
1959 gällande tariffen i 28 § arvsskatteförordningen.

10 §.

Konungen äger i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av
skatt enligt denna förordning för sådan byggnad, trädgård, parkanläggning
eller samling, vars bevarande med hänsyn till egendomens historiska, vetenskapliga
eller konstnärliga värde är av allmänt intresse.

Jämväl i annat fall än nu sagts må Konungen, där synnerliga skäl därtill
äro, medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt enligt denna förordning.

11 §•

Konungen äger utfärda de föreskrifter som erfordras för tillämpning av
denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående

stämpelavgiften

Härigenom förordnas, att 1, 7 och 8 §§ förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

1 §•

I fråga om stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna till
följande avdelningar:

Fjärde avdelningen

Rikets hovrätter; krigsöverdomstolar; fideikommissnämnden; fångvårdsstyrelsen;
— — — ekonomisk försvarsberedskap.

7 §•

Från stämpelavgift---kronan befriad.

Dessutom äro —--och

överförmyndare.

Expedition, som —--från stämpel.

Frihet från —--riksdagens militieombudsman; i ärenden som hand läggas

av fideikommissnämnden; i mål och ärenden som anhängiggjorts
hos konsulardomare eller konsularrätt enligt lagen om konsularj urisdiktion
den 5 juni 1909; —--förvärva jordbruksfastighet.

Under förutsättning-----körkortsutfärdande myndigheter.

Konungen äger--— utländska hamnar.

8 §•

Följande enskilda--— nedan stadgas.

Förvärv av fast egendom på grund av tillskott vid bildande av bolag
---egendomens värde.

Har den---egendomens värde.

Då lagfart sökes å järnväg eller å fastighet, som tillskjutits i enlighet
med lagen om avveckling av fideikommiss, utgår icke stämpelavgift.

Förvärv av fast egendom på grund av tillskott vid bildande av förening
---fast egendom.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1962: 207, av 7 § se 1961: 202 och av 8 § se 1962: 576.
1| Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 26

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 januari
1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga angående skattebestämmelser
vid avveckling av fideikommiss, m. m. och anför därvid följande.

I. Inledning

I proposition nr 5 till årets riksdag har framlagts ett inom justitiedepartementet
utarbetat förslag till lagstiftning om avveckling av landets bestående
fideikommiss. Lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari
1964. Förslaget bygger på ett av särskilt tillkallade utredningsmän och
experter, den s. k. fideikommissutredningen, den 19 november 1959 avgivet
betänkande (SOU 1959:40). Detta innehöll, utom förslag till civilrättslig
lagstiftning om avveckling av fideikommiss, även förslag till de skatteförfattningar,
som utredningen ansåg erforderliga för alt reglera de skattemässiga
konsekvenserna av en fideikommissavveckling.

över betänkandet avgavs efter remiss yttranden av ett stort antal myndigheter
och organisationer. I fråga om förslagen till skattebestämmelser utlät
sig kammarrätten, riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen, Svea hovrätt, chefen
för Nationalmuseum, länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län,
skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län, Lantbrukets skattedelegation samt
Sveriges skogsägareförbund.

Sedan utredningens förslag till civilrättslig lagstiftning omarbetats inom
justitiedepartementet, remitterade Kungl. Maj:t den 28 juni 1962 till lagrådet
förslag till lag om avveckling av fideikommiss m. m.

Då det till lagrådet remitterade förslaget på vissa betydelsefulla punkter
avvek från utredningsförslaget, verkställdes inom finansdepartementets
rättsavdelning en översyn av skattefrågorna mot bakgrund av den utformning,
som avvecklingslagstiftningen fått i det remitterade förslaget. Denna
översyn redovisades i en promemoria angående skattefrågor vid avveckling
av fideikommiss.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av kammarrätten.

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1963

riksskattenämnden, riksantikvarieämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands
län, Fideikommissariernas intresseorganisation, Svenska bankföreningen,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantbruksförbund samt Sveriges skogsägareförbund.

Jag anhåller nu att till behandling få taga upp frågan om de skatterättsliga
konsekvenserna av den i proposition nr 5 föreslagna lagstiftningen
om fideikommissens avveckling, vilken i här aktuella avseenden överensstämmer
med det till lagrådet remitterade förslaget. Samtidigt vill jag behandla
frågan om lagfartsstämpel för fast egendom, som ingått i fideikommiss
och tillskjutes aktiebolag.

II. Inkomstskatt

De förslag till ändring i kommunalskattelagen, förordningen om statlig
inkomstskatt, förordningen om statlig förmögenhetsskatt och taxeringsförordningen
som fideikommissutredningen framlagt i sitt betänkande bygger
på utredningens förslag att s. k. bygdegods skulle bildas för bevarande av
stora skogskomplex och att Kungl. Maj :t vid upphörande av fideikommiss,
som innehar märkligare kulturvärden, skulle kunna förordna, att av fideikommissets
behållna tillgångar avsättning skulle ske för bildande av en
stiftelse med ändamål att trygga kulturföremålens vård och underhåll. Då
förslaget om bygdegods och om tvångsvis bildade stödstiftelser inte upptagits
i det till lagrådet remitterade förslaget, har de av fideikommissutredningen
utarbetade författningsförslagen i fråga om inkomstbeskattningen m. m.
förlorat sin aktualitet. Å andra sidan medför det remitterade förslaget att
vissa nya frågor på inkomstskattesidan uppkommer. Dessa frågor har upptagits
till behandling i departementspromemorian.

Enligt det remitterade lagförslaget skall fideikommiss, utom i vissa undantagsfall,
upphöra, när den som vid lagens ikraftträdande är innehavare
därav avlider (3 §). Avvecklingen skall ske under medverkan av en särskild
nämnd, fideikommissnämnden. När fideikommiss upphör skall fideikommissets
egendom behandlas som ett särskilt bo. Enligt förslaget förutsättes
att aktiebolag i vissa fall bildas med tillskott av fideikommissegendom
(31—34 §§). Aktiebolag kan bildas av nuvarande fideikommissinnehavaren
eller efter hans död av fideikommissboet, för vilket de allmänna
reglerna om dödsbo med vissa undantag gäller (22 och 23 §§).

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1963

Departementspromemorian

I promemorian framlägges vissa förslag till bestämmelser angående inkomstbeskattningen
av fideikommiss och fideikommissbo. Det framhålles i
promemorian att syftet med de föreslagna bestämmelserna främst är att
underlätta bolagsbildningen i sådana fall, då det från det allmännas synpunkt
ansetts önskvärt att fideikommissegendom överföres på ett aktiebolag,
nämligen då fideikommisset omfattar sådan fast egendom med jordeller
skogsbruk, vars bevarande som en enhet är av betydande allmänt intresse.
I dessa fall är, framhålles det, jord- eller skogsbruket ofta förenat
med industriell verksamhet.

I promemorian konstateras till en början, att i de fideikommiss, varom
här är fråga, ingår fastigheter (såväl jordbruks- som andra fastigheter) och
•—• i vissa fall — maskiner och andra inventarier, vilka utnyttjas i jordbruk,
skogsbruk eller rörelse, som bedrives av fideikommissinnehavaren. I några
fall kan fideikommisset även omfatta viss djurbesättning å jordbruksfastighet
som ingår i fideikommisset. Fideikommissinnehavaren kan, uttalas i
promemorian, anses inneha fideikommissegendomen med nyttjanderätt och
driver jordbruk och skogsbruk samt i vissa fall rörelse. I denna verksamhet
använder han fideikommissegendomen. Vid sidan av fideikommissegendomen
kan han i verksamheten ha maskiner och andra inventarier samt djur,
som utgör hans personliga egendom. Produkter, fordringar etc. å jordbruksfastigheten
eller i rörelsen utgör likaledes hans personliga egendom. Fideikommissegendomen
omfattar således, framhålles det vidare — om man
bortser från penningfideikommiss varom här inte är fråga — anläggningstillgångar
av nyss angivet slag samt därjämte konstsamlingar, möbler och
annat lösöre.

Fideikommissegendom som består av maskiner, inventarier och djur behandlas,
konstateras i promemorian, vid inkomsttaxeringen på samma sätt
som fideikommissinnehavarens personliga egendom. Han och icke fideikommisset
beskattas för vinst vid försäljning av dylika tillgångar. Fideikommissinnehavaren
har emellertid att återanskaffa motsvarande tillgångar
och får avdrag för denna kostnad på samma sätt som då han anskaffar andra
tillgångar för verksamheten. Den vinst som kan uppkomma då fideikommissfastighet
försäljes beskattas däremot enligt gällande praxis hos fideikommisset
(RÅ 1930 ref. 68), som i beskattningshänseende behandlas som
en familjestiftelse.

När fideikommisset upplöses ersättes detsamma enligt departementsförslaget
av ett fideikommissbo. Detta fideikommissbo synes, enligt promemorian,
liksom tidigare fideikommisset böra i beskattningshänseende behandlas
som en familjestiftelse.

I promemorian konstateras därefter att —- om en tillgång överföres på ett
aktiebolag genom tillskott i samband med teckning av aktier i bolaget (apportering)
— överföringen i beskattningshänseende är att jämställa med försäljning
av tillgången i fråga. Om en försäljning av tillgången skulle medfört

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

skattepliktig intäkt för fideikommisset, fideikommissinnehavaren eller fideikommissboet
kan samma beskattningseffekt uppkomma vid apporteringen.
Huruvida skattepliktig intäkt uppkommer är emellertid beroende av vad
slags tillgångar som överlåtes och hur dessa tillgångar värdesättes. En apportering
av fideikommissegendom bestående av konstsamlingar, möbler och
annat lösöre kan, framhålles det, inte föranleda skattepliktig intäkt. I promemorieförslaget
bortses därför från dylika tillgångar.

Överlåtelse av fastigheter

Då fastighet, som utgör fideikommissegendom, tillskjutes som apportegendom
kan, enligt promemorian, fråga uppkomma om skattepliktig realisationsvinst
samt — då fråga är om skogsfastighet -— vinst genom avyttring
av växande skog i samband med avyttring av marken. (Fasta maskiner som
vid fastighetstaxeringen åsättes särskilt maskinvärde behandlas i det följande
i samband med överlåtelse av maskiner och andra inventarier.) Om å
fastigheten drives tomtstyckningsrörelse kan, framhålles vidare, apporteringen
medföra intäkt av sådan rörelse.

Fråga om skattepliktig realisationsvinst kan, uttalas i promemorian,
i regel icke uppkomma då fideikommissfastighet apporteras. I undantagsfall
skulle dock så kunna bli fallet t. ex. när byte av fastighet eller fastighetsdel
förekommit. Det synes därför, enligt promemorian, böra föreskrivas
att apportering av fideikommissfastighet inte i något fall skall föranleda
skattepliktig realisationsvinst.

Då fastighet med skog tillskjutes som apportegendom kan, framhålles
det vidare, fråga uppkomma om beskattning av intäkt av skogsbruk. Detta
kan framför allt bli fallet om bolaget bildas och tillskottet sker redan under
nuvarande fideikommissinnehavares livstid. Enligt promemorian synes det
rimligt att möjlighet till befrielse från beskattningen öppnas. Detta bör
lämpligen ske på det sätt att fideikommisset eller — efter avvecklingen —
fideikommissboet efter därom gjort yrkande inte beskattas för intäkten och
att bolaget i stället får övertaga det för fideikommisset eller fideikommissboet
vid apporteringstillfället gällande ingångsvärdet och det för dessa
gällande ingående virkesförrådet för skogen. Liknande förfarande har, påpekas
det, kommit till användning då jordbruksfastighet eller del därav avyttras
som ett led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering
(SFS 1959:129).

1 de undantagsfall då tomtstyckningsrörelse drives på den apporterade
fastigheten bör, enligt promemorian, även beskattningen av den
vinst av sådan rörelse, som föranledes av apporteringen, kunna få överflyttas
på bolaget. Bolagets anskaffningsvärde för i tomtstyckningsrörelsen ingående
fastigheter skall då motsvara det i beskattningshänseende gällande
värdet av dessa fastigheter för fideikommisset eller fideikommissboet vid
apporteringstillfället.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963
Överlåtelse av inventarier och djur

Även då inventarier å jordbruksfastighet och i rörelse samt djur å jordbruksfastighet
apporteras och fråga är om fideikommissegendom kan, konstateras
i promemorian, överföringen i vissa fall föranleda skattepliktig intäkt.

Om tillgångarna vid apporteringstillfället användes å jordbruksfastighet,
där inkomsten beräknas enligt kontantprincipen, kan dock, uttalas
i promemorian, apporteringen inte medföra skattepliktig intäkt. Varken
skattepliktig realisationsvinst eller vinst på grund av löpande försäljning av
djur torde kunna ifrågakomma.

Beräknas däremot inkomsten av jordbruksfastigheten enligt bokföringsmässiga
grunder kan apporteringen, framhålles det, medföra skattepliktig
intäkt, om värdet av apporterade tillgångar överstiger de taxeringsmässiga
restvärdena av tillgångarna. Om emellertid bolaget vid sin redovisning av
intäkten av jordbruksfastigheten även tillämpar bokföringsmässiga grunder
och tillgångarna vid apporteringen inte värderas över de taxeringsmässiga
restvärdena, uppkommer, enligt promemorian, inte någon skattepliktig
intäkt. Med hänsyn härtill synes några särskilda bestämmelser för att undvika
beskattning vid apportering av inventarier och djur å jordbruksfastighet
inte erforderliga.

Även då fideikommissegendomen omfattar maskiner och inventarier i
rörelse (inklusive fasta maskiner som vid fastighetstaxeringen åsättes
särskilt maskinvärde) kan, uttalas vidare i promemorian, beskattning på
grund av apporteringen undvikas om tillgångarna vid apporteringen inte
åsättes värden överstigande de taxeringsmässiga restvärdena. Särskilda regler
för att förhindra en beskattning synes därför inte heller här erforderliga.

Oavskriven kostnad å täckdikningsanläggningar och skogsvägar

Om kostnad för täckdikningsanläggningar och skogsvägar bestritts av fideikommissegendomen
och rätten till avdrag för avskrivning av kostnaden
tillkommer fideikommisset eller fideikommissboet, synes enligt promemorian
— om så yrkas — bolaget böra få åtnjuta de värdeminskningsavdrag som
skulle ha tillkommit fideikommisset eller fideikommissboet om fastigheten
inte överförts å bolag.

Angående pensionsförpliktelser

Det kan, framhålles i promemorian, antagas att pensionsförpliktelser gentemot
anställda å fideikommissegendomen i viss utsträckning kommer att
övertagas av bolaget. Ett sådant övertagande medför inte någon beskattning
hos fideikommisset eller fideikommissboet. Bolaget får avdrag för pensionerna
när de utbetalas. Då fråga är om personer, som övergår i bolagets
tjänst, kan, enligt promemorian, bolaget erhålla avdrag för avsättning till
pensionsstiftelse för tryggande av dessa pensioner i den mån utfästelserna
avser oantastbar pensionsrätt utöver ATP. Däremot kan, framhålles vidare,

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

avsättning icke ske för att trygga pensioner, som redan ntgår vid apporteringstillfället.
Dessa utbetalningar gäller icke personer som varit anställda
hos bolaget.

Angående skyddet för fideikommissens kulturvärden

I promemorian erinras om att i det till lagrådet remitterade förslaget om
avveckling av fideikommiss framhållits, att det kan tänkas, att inom vissa
familjer intresset för att bibehålla fideikommissens kulturvärden, vilka ofta
har anknytning till släktens historia och traditioner, kan ta sig uttryck i en
önskan att frivilligt avsätta medel till underhåll och vård av vissa kulturföremål.
Sålunda är det ej osannolikt, att fideikommissinnehavare vill utnyttja
möjligheten att förfoga över viss del av fideikommissegendomen genom testamente
för att tillgodose ifrågavarande ändamål. I lagrådsremissen framhölls
även att det finns anledning för det allmänna alt ställa sig positiv till
dylika initiativ från de av fideikommissavvecklingen berörda. Det erinrades
om att Kungl. Maj :t enligt 57 § förordninden om arvsskatt och gåvoskatt har
möjlighet att i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av
skatt för kulturvärden.

Frågan om det stöd, som det allmänna bör lämna för vården av kulturvärdena,
bör, enligt promemorian, inte lösas enbart för fideikommissens
del utan bör prövas i ett större sammanhang. Staten har inte påtagit sig
några ekonomiska förpliktelser i fråga om vården av kulturellt värdefull
egendom i enskild ägo och anledning torde, uttalas det, saknas att staten
skulle bidraga särskilt till fideikommissens kulturvärden.

De bestämmelser i inkomstskattehänseende vid avveckling av fideikommiss,
som förordats, föreslås i promemorian höra upptagas i en särskild förordning.
Det vid promemorian fogade författningsförslaget rörande inkomstbeskattningen
torde som Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet för
denna dag.

Remissyttrandena

De i promemorian föreslagna författningsbestämmelserna har i huvudsak
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Vissa ändringsförslag
och förslag om ytterligare undantagsbestämmelser har dock framförts.

Beträffande bestämmelsen i 1 § i promemorieförslaget att fideikommissbo
i beskattningshänseende skall vara att anse som familjestiftelse framhåller
kammarrätten, att övervägande skäl synes tala för alt fideikommissboet
i beskattningshänseende jämställes med dödsbo. Det kan enligt kammarrätten
ifrågasättas om systematiska skäl kräver en särskild föreskrift härom.

Fideikommissariernas intresseorganisation framhåller, att den i 1 § föreslagna
regeln kommer att medföra en högst väsentlig skatteskärpning i jämförelse
med vad nu gäller. Organisationen anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

1''ideikonmmsboet kommer att drabbas av de närmast katastrofala fölider
av beskattningsreglerna, som lagstiftaren själv velat motverka genom spärrreglerna
i 9 § tredje stycket förmögenhetsskatteförordningen samt i'' förordningen
med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fal! Dessa
sparregler äro icke tillämpliga ifråga om familjestiftelser men väl i fråga
om dodsbon. Då innehavarna av större fideikommiss undantagslöst beskattas
Cn s-k. 80 %-regeln, kommer en sådan fideikommissaries frånfälle,

om iideikommissboet skall behandlas som familjestiftelse, att medföra en
mycket betydande skatteskärpning. Boet kommer i sådant fall regelmässigt
att fa avstå mer än 100 % av sin inkomst till de årliga skatterna. En
sådan ekonomisk påfrestning blir särskilt kännbar därigenom, att avvecklingen
av åtskilliga fideikommissbon säkerligen kommer att taga ett flertal
ar i anspråk.

Organisationen hävdar därför, att fideikommissbo i beskattningshänseende
bör betraktas som ett dödsbo, icke som en familjestiftelse. Detta är så
mycket naturligare som spärreglerna efter verkställt skifte åter träder i
kraft.

I forsta meningen av 2 § i promemorieförslaget bör enligt Fideikommissariernas
intresseorganisation ordet »fideikommissfastighet» utbytas mot
»fideikommissegendom». I undantagsfall kan det nämligen inträffa att en
fideikommissarie medgivits rätt att använda fideikommisskapital till inköp
av konstsamlingar, möbler eller annat lösöre. Om inköpet skett inom kortare
tid än fem år före bolagsbildningen kan fråga om skattepliktig realisationsvinst
uppkomma. Regeln att apporteringen inte skall föranleda realisationsvinstbeskattning
synes därför enligt organisationen böra omfatta
även lös egendom. Vidare anför organisationen.

Syftet med bestämmelserna i 2 § har i promemorian angivits främst vara
»att underlätta bolagsbildningen i sådana fall, då det från det allmännas
synpunkt ansetts önskvärt, att fideikommissegendom överföres på ett aktiebolag».
För att detta syfte skall kunna uppnås anser styrelsen det nödvändigt
med kompletterande reglering i åtminstone följande hänseenden.

Fideikommissintressenternas benägenhet att överföra fideikommissegendom
på aktiebolag synes med fog kunna bli mindre uttalat, därest i realisationsvinstskattehänseende
bolaget ej skall kunna på så sätt jämställas med
fideikommisset eller fideikommissboet, att eventuel! försäljning av överförd
egendom icke blir skattepliktig i vidare mån än som skulle blivit fallet
därest försäljningen ägt rum före bolagsbildningen.

,.. ^a„mma effekt — d.v. s. minskat intresse för bolagsbildning — måste
förväntas uppkomma, därest innehavare av aktie i ett på grundval av fideikommissegendom
bildat bolag skall vid eventuell försäljning av aktien —
inom tid då beskattning för vinst kan komma i fråga — bli skattskyldig
för vinst, som i realiteten belöper på genom arv eller annat liknande fång
förvärvad egendom. Enligt organisationens mening bör i detta avseende
en bestämmelse införas av innebörd, att beskattning av realisationsvinst
icke skall äga rum vid förutvarande fideikommissintressents försäljning
av genom aktieteckning förvärvad aktie i bolag, varom här är fråga.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges skogsägareförbund, Sveriges
advokatsamfund och Svenska bankföreningen.

Kammarrätten papekar att, om — i stället för realisationsvinst — realisationsförlust
uppkommer, denna inte hör vara avdragsgill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

Beträffande bestämmelsen i 2 § tredje stycket i promemorieförslaget, att
bolaget skall övertaga fideikommissets eller fideikommissboets ingångsvärde
för fastighet, som ingår i jordstyckningsrörelse, framhåller riksskattenämnden,
att det i praktiken ofta förekommer alt ingångsvärde inte fastställts
utan att vid tidigare taxeringar avdrag för beräknat ingångsvärde å
den sålda marken medgivits med viss kvotdel av redovisade köpeskillingar.
Nämnden fortsätter.

Därest apport sker till fastighetens taxeringsvärde och detta värde är högre
än vad som vid prövning skulle kunna godtagas såsom ingångsvärde
för fideikommissets jordstyckningsrörelse, bör enligt riksskattenämndens
mening — oavsett att bolaget efter apporten bokför marken till taxeringsvärdet
— vid bolagets beskattning för tomtförsäljningar såsom ingångsvärde
upptagas allenast fideikommissets lägre ingångsvärde. Om en uppskrivning
av lagret av tomter sker hos bolaget bör inkomstbeskattning ske
i vanlig ordning.

Kammarrätten anför i detta hänseende följande.

Den möjlighet, som lämnats överlåtaren att erhålla befrielse från skattskyldighet
för den vinst av tomtstyckningsrörelsen, som överföringen antages
ha medfört för honom, och så att säga överflytta skattskyldigheten
på bolaget, synes befogad. Den föreslagna bestämmelsen blir särskilt praktisk,
när tomtstyckningsrörelsen bedrivits på det mycket vanliga sätt utan
bokföring, då något restvärde å marken icke finnes fixerat och då vinst av
rörelsen beräknas med ledning av ett uppskattat ingångsvärde för kvadratmeter
mark som säljes.

Angående rätten för bolaget att åtnjuta sådana värdeminskningsavdrag
för täckdikningsanläggningar och skogsvägar, som skulle tillkommit fideikommisset
eller fideikommissboet, framhåller Fideikommissariernas intresseorganisation
att denna regel bör gälla även då fideikommissarien av egna
medel bekostat sådana anläggningar utan att anlita fideikommisskapitalet.
Liknande uttalande göres av Sveriges skogsägareförbund.

Några remissinstanser anser särskilda bestämmelser erforderliga för det
fall då fideikommissarien gjort avsättning till skogskonto. Sålunda anför
Fideikommissariernas intresseorganisation.

Vidare synes det organisationen angeläget, att bestämmelser införs i syfte
att förhindra, att en fideikommissaries å skogskonto innestående privata
medel tages till omedelbar beskattning i samband med fideikommissets
ombildning till aktiebolag. Då denna ombildning är en form av överlåtelse,
skall enligt 9 § förordningen om taxering för medel, som insatts å skogskonto,
beskattning ske i anslutning tilll ombildningen. Organisationen föreslår,
att i det tänkta fallet de å skogskonto innestående medlen må redovisas
som skattepliktig intäkt under en tid av fem år med en femtedel varje
år och med början tredje året efter bolagsbildningen.

Riksskattenämnden och flera länsstyrelser påpekar att — om fideikommissegendomen
består av göddjur å jordbruksfastighet — apportering av dylika
djur är att hänföra till löpande försäljning även om inkomsten av jordbruksfastigheten
beräknas enligt kontantprincipen. Länsstyrelsen i öster2f
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. AV 26

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

götlands län framhåller, att någon särbestämmelse för dessa fall inte är erforderlig
med hänsyn till bestämmelserna om ackumulerad inkomst. Kammarrätten
påpekar att beskattningsspörsmål, som uppkommer vid apportering
av annan tillgång än fastighet, kan bemästras genom en lämplig värdesättning
å apportegendomen.

Beträffande bestämmelsen i 3 § i promemorieförslaget att fråga om befrielse
från beskattning och om överlåtelse av rätt till värdeminskningsavdrag
skall handläggas av prövningsnämnden i det län, där fastigheten eller
dess huvuddel är belägen, framhåller länsstyrelserna i Södermanlands, Örebro
och Västmanlands län att framställningarna bör behandlas av mellankommunala
prövningsnämnden, när fråga är om fastighetskomplex i mer
än ett län.

överståthållarämbetet finner det svårförståeligt att som en särskild förutsättning
för bifall till skattebefrielse och överlåtelse av rätt till värdeminskningsavdrag
skall krävas att fideikommissnämnden tillstyrkt framställningen
(3 § sista stycket i promemorieförslaget). Något behov av en skatterättslig
prövning härutinnan utöver den som sker i prövningsnämnden och beskattningsdomstolarna
synes enligt ämbetets mening inte vara erforderlig;
den allmänna prövningen av lämpligheten i bildandet av aktiebolag av fideikommissinnehavaren
eller fideikommissboet har enligt lagförslaget förbehållits
Kungl. Maj :t.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Södermanlands och
Malmöhus län. Sveriges skogsägareförbund anser bestämmelserna om särskilda
framställningar i bemälda skattefrågor tämligen onödiga, enär dessa
frågor liksom alla andra spörsmål av liknande art med fördel och under
betryggande säkerhet torde handläggas inom ramen för gällande taxeringsförordning.

I några remissyttranden framhålles, att bolagsformen såsom sådan innebär
vissa nackdelar. Främst pekar man därvid på dubbelbeskattningen av
bolagsvinster. Sålunda framhåller riksskattenämnden att i de fall, då bolagsbildningen
är framtvingad, ter sig dubbelbeskattningen knappast befogad.
Dubbelbeskattningen spelar emellertid mindre roll så länge förordningen
den 9 december 1960 med provisoriska bestämmelser om beskattningen
av aktiebolags och ekonomisk förenings vinst i vissa fall är tilllämplig.
Då statsmakterna i sinom tid till prövning upptar frågan om att
eventuellt permanenta den nyssnämnda provisoriska lagstiftningen, bör
emellertid enligt nämndens mening övervägas på vad sätt dubbelbeskattningsproblemet
för förevarande kategori av aktiebolag skall lösas.

Fideikommissariernas intresseorganisation anser sig kunna utgå från att
det civilrättsliga lagförslaget bör tolkas så att bolaget kan lämna vederlag
i form av dels aktier dels skuldförbindelser. Organisationen anför därefter.

I så fall skulle, vid bolagsbildning under den siste fideikommissariens
livstid, bolaget kunna på brukligt sätt lämna vederlag för apportegendomen
i form av dels egna aktier, dels reverser, som — av redan anförda skäl —

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

lämpligen bör intecknas i den apporterade fasta egendomen. Ett annat förfaringssätt
är att fideikommissarien begär Kungl. Maj :ts tillstånd att inteckna
fideikommissegendomen till så högt belopp, att den ointecknade delen
av egendomen motsvarade det tilltänkta aktiekapitalet.

Oavsett vilketdera förfaringssättet som tillämpas blir de nyuttagna inteckningarna
att betrakta som fideikommisskapital, och de skall därför deponeras
hos den förvaltande bankens notariatavdelning. Det härefter bildade
aktiebolaget skulle i sin ingående balansräkning upptaga å tillgångssidan
den tillskjutna fideikommissegendomens värde och å skuldsidan dels
egendomens inteckningslån hos banker eller hypoteksinrättningar, dels inteckningsskulden
till fideikommisskapitalet och dels slutligen aktiekapitalet.
Vid fideikommissariens kommande frånfälle skulle fideikommissboet
komma att bestå av aktierna jämte de fideikommisskapitalet tillhöriga inteckningarna.
Dessa inteckningar skulle då kunna användas som säkerhet
vid upplåning av medel för betalning av arvsskatt.

Även vid sådan aktiebolagsbildning, som äger rum först efter den siste
fideikommissariens död, skulle ett liknande förfaringssätt kunna tillämpas.

Från inkomstskattesynpunkt skulle, framhåller organisationen, ett så
konstruerat aktiebolag icke komma att drabbas av dubbelbeskattningens
nackdelar i samma utsträckning som om likviden uteslutande måste lämnas
i aktier.

Då en fideikommissarie eller ett fideikommissbo står inför avgörandet
av frågan, huruvida fideikommisset bör ombildas till ett aktiebolag eller
icke, kommer, framhåller organisationen vidare, värderingen vid förmögenhetstaxeringen
av aktierna i det blivande bolaget att spela en framträdande,
många gånger avgörande roll. Det är därför enligt organisationens mening
av utomordentlig vikt, att denna fråga redan på nuvarande stadium ägnas
ingående uppmärksamhet. Därefter anföres.

Fideikommissbolagen torde komma att hänföras till den kategori, som i
riksskattenämndens anvisningar rörande värdering av icke börsnoterade
aktier betecknas såsom »rörelsedrivande fåmansbolag». Enligt anvisningarna
skall aktierna i dylika bolag värderas enligt substansmetoden. Vid värderingen
kommer sålunda den fasta egendomens taxeringsvärde att vara
utslagsgivande. Detta värde är regelmässigt mycket högt i förhållande till
egendomens verkliga avkastning. På detta sätt kan erhållas ett konstlat aktievärde,
som är orimligt högt i betraktande av aktieägarnas möjligheter att
erhålla avkastning å sitt kapital. Visserligen anbefalles i riksskattenämndens
anvisningar en kontrollåtgärd, som innefattar en bedömning, huruvida
det kan anses sannolikt att årsvinsterna inom bolaget medgiver en förräntning
av substansvärdet efter cirka 7 %. Det praktiska värdet av denna kontrollåtgärd
elimineras emellertid i stor utsträckning av föreskriften att värdet
å aktierna icke bör upptagas lägre än till det värde, som anses kunna
påräknas vid en realisation av tillgångarna i samband med bolagets likvidation,
det s. k. slaktvärdet. Detta värde kommer icke att nämnvärt skilja
sig från substansvärdet.

Den av riksskattenämnden införda regeln, alt man vid värderingen av
aktier i rörelsedrivande fåmansbolag icke har rättighet att gå längre ned
än till det s. k. slaktvärdet, vilar uppenbarligen på den tanken, att det står
aktieägarna fritt att när som helst upplösa bolaget och därmed utvinna
slaktvärdet. Donna synpunkt håller icke streck när det gäller de aktiebolag,

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1963

som skall bildas på grundval av fideikommissegendom. Avsikten är ju att
genom en sådan aktiebolagsbildning den tidigare fideikommissegendomen
skall för framtiden bibehållas i oförminskat skick till det allmännas båtnad.
Bolagsordningen skall fastställas av Kungl. Maj:t. Därvid torde komma att
tillses, att frivillig likvidation och upplösning av ett sålunda bildat aktiebolag
icke må äga rum utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Därav följer att ägarna
av aktier i dylika bolag icke har samma möjlighet som ägare av aktier i
andra bolag att genom ett likvidationsbeslut bereda sig möjlighet att tillgodogöra
sig aktiernas »slaktvärde».

På dessa skäl anser organisationen, att riksskattenämndens anvisningar
bör kompletteras med specialregler för värderingen av aktier i bolag av
den speciella typ, varom här är fråga. Det rimligaste synes, framhålles det,
vara att värderingen av aktier i dessa bolag sker efter samma grunder som
värderingen av aktier i rörelsedrivande bolag, som icke är fåmansbolag, med
särskilt beaktande av de tvingande särreglerna i bolagsordningen. Organisationen
tillägger.

I fråga om förmögenhetsbeskattningen vill organisationen göra ytterligare
ett påpekande. Ovan har i annat sammanhang framhållits, att vården
av de till fideikommissfastigheterna knutna kulturvärdena i fast eller lös
egendom ofta drager med sig betydande kostnader. Detta förhållande bör
föranleda, att vid åsättande av taxeringsvärde å sådan fastighet, bolagsägd
eller icke, skäligt avdrag bör göras för värdet av den fastighetsägaren sålunda
åvilande speciella förpliktelsen.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges skogsägareförbund och Sveriges
advokatsamfund.

Uttalandet i promemorian att anledning torde saknas att staten, som inte
påtagit sig några ekonomiska förpliktelser i fråga om vården av kulturellt
värdefull egendom i enskild ägo, skulle bidraga särskilt till fideikommissens
kulturvärden, har föranlett erinringar i flera yttranden. Sålunda understryker
riksantikvarieämbetet att fideikommissavvecklingen aktualiserar skyddet
av en grupp kulturvärden av särpräglad art. Ämbetet föreslår att en utredning
snarast igångsättes med uppdrag att utarbeta riktlinjer för det allmännas
stöd åt vården av kulturhistoriskt värdefulla miljöer liksom även
av andra kulturvärden i enskild ägo och att till behandling snarast upptages
frågan om bestämmelser rörande utförsel från riket av äldre kulturföremål.
Enligt ämbetet bör provisoriska bestämmelser i nu nämnda två avseenden
utarbetas för att kunna tillämpas från och med den dag, då bestämmelserna
om fideikommissens avveckling träder i kraft.

Fideikommissariernas intresseorganisation beklagar, att i promemorian
icke upptagits förslag till någon bestämmelse som medgiver rätt till avdrag
vid inkomsttaxeringen för utgifter, sammanhängande med vården av kulturvärdena.
Därefter anföres.

Tanken härpå har i promemorian avvisats under hänvisning till att staten
icke påtagit sig några ekonomiska förpliktelser i fråga om vården av
kulturellt värdefull egendom i enskild ägo, och att anledning torde saknas

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1963

att staten skulle bidraga särskilt till fideikommissens kulturvärden. Organisationen
anser sig kunna göra gällande, att fideikommissens kulturvärden
är av så säregen art, att de icke utan vidare kan jämställas med annan
»kulturellt värdefull egendom i enskild ägo». De till fideikommissen anknutna
kulturvärdena har erhållit sin speciella karaktär just tack vare fideikommissinstitutionen.
Detta rättsliga institut har på detta område möjliggjort,
att av gångna släkten sammanbragta kulturvärden kunnat bibehållas
och förkovras generation efter generation, ofta i en förnämlig och ur
kulturhistorisk synpunkt intressant miljö. Inför fideikommissens avskaffande
är bevarandet av dessa kulturvärden en angelägenhet av största vikt
ur allmän synpunkt. Bortsett från de fall, då inlösen från statens sida äger
rum, blir det de framtida privata ägarna av den egendom, som tidigare utgjorde
fideikommiss, som får åtaga sig vården av dessa kulturvärden. Denna
vård kan icke utövas utan betydande ekonomiska uppoffringar. Eftersom
dessa uppoffringar till stor del görs i det allmännas intresse, synes billigheten
kräva, att den som svarar för utgifterna medgives avdrag härför
vid inkomsttaxeringen.

Liknande synpunkter anföres av Svenska bankföreningen och Sveriges
skogsägareförbund.

Departementschefen

De i promemorian föreslagna bestämmelserna i fråga om inkomstbeskattningen
avser att förhindra, att bolagsbildning försvåras genom att tillskott
av fideikommissegendom föranleder beskattning hos fideikommiss eller fideikommissbo.
Från remissinstansernas sida har de föreslagna bestämmelserna
i huvudsak godtagits och jag kan för egen del tillstyrka, att promemorieförslaget
i denna del lägges till grund för lagstiftning. Beträffande
förslagets detaljer vill jag framhålla följande.

Såsom kammarrätten och fideikommissariernas intresseorganisation framhåller
bör fideikommissbo vid inkomsttaxeringen behandlas som oskift dödsbo.
Detta dödsbo är givetvis i inkomstskattehänseende helt skilt från dödsboet
efter den avlidne fideikommissarien. Även om, som kammarrätten framhåller,
det kan ifrågasättas om systematiska skäl kräver en särskild föreskrift
om att fideikommissbo skall anses som oskift dödsbo, synes dock
detta i förtydligande syfte böra utsägas i författningstexten.

Undantaget från realisationsvinstbeskattning i samband med bolagsbildningen
synes i princip böra begränsas till sådana fall, då fideikommissfastighet
tillskjutes. Av skäl som bl. a. fideikommissariernas intresseorganisation
framhållit bör dock motsvarande undantag gälla även då bolaget avyttrar
fastigheten och då någon avyttrar aktie, som han i samband med fideikommissets
avveckling erhållit i fastighetsbolaget. Såsom kammarrätten
påpekar bör vidare, om — i stället för realisationsvinst — realisationsförlust
uppkommer, denna inte vara avdragsgill.

Däremot anser jag inte tillräckliga skäl föreligga att utsträcka undantagsbestämmelsen
i fråga om realisationsvinstbeskattningen till sådana konstsamlingar,
möbler eller annat lösöre som förvärvats med anlitande av fidei -

Kungi. Maj.ts proposition nr 26 år 1963

kommisskapital. Realisationsvinstbeskattning kan för övrigt i dylika fall i regel
undvikas genom att tillgångarna vid aktieteckningen upptages till ett
värde motsvarande kostnaden vid förvärvet.

De i promemorieförslaget upptagna bestämmelserna, som reglerar de fall
då jordstyckningsrörelse bedrivits på fideikommissfastigheten, synes ändamålsenligt
utformade. Såsom riksskattenämnden framhållit skall — om fideikommiss
eller fideikommissbo erhållit befrielse från beskattning av jordstyckningsrörelse
— rid bolagets beskattning för tomtförsäljningar såsom
ingångsvärde alltid upptagas fideikommissets ingångsvärde. Detta gäller
även om fastigheten i dess helhet vid bolagsbildningen åsatts ett högre värde
än ingångsvärdet för fideikommissets jordstyckningsrörelse.

Beträffande möjligheten att å bolaget överföra icke utnyttjade värdeminskningsavdrag
för täckdikningsanläggningar och skogsvägar kan jag tillstyrka,
att även sådana avdrag, som eljest skulle ha tillkommit fideikommissinnehavare,
skall kunna överföras.

Någon särbestämmelse i fråga om skogskonto torde i och för sig inte vara
erforderlig. Fideikommissinnehavaren innehar icke fideikommissfastigheten
med äganderätt. Det är fideikommisset som sådant som överlåter fastigheten.
De medel fideikommissinnehavare må ha innestående å skogskonto
återföres därför inte till beskattning på grund av att fideikommissfastigheten
överlåtes på ett bolag. För att undvika tveksamhet synes dock detta
böra uttryckligen regleras.

Såsom bl. a. riksskattenämnden påpekat kan tillskott i form av djur, som
utgör fideikommissegendom, medföra beskattning av inkomst av löpande
försäljning även i vissa fall, då inkomsten av fideikommissfastigheten beräknats
enligt kontantprincipen. Några speciella bestämmelser för dessa fall
är dock, som kammarrätten och länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller,
inte erforderliga.

Framställning om befrielse och överföring bör, då fråga är om fastighet
eller fastighetskomplex som tillhör mer än ett län, handläggas av mellankommunala
prövningsnämnden. Någon anledning föreskriva att framställningen
skall tillstyrkas av fideikommissnämnden synes inte föreligga.

Enär hinder inte möter att vederlaget vid bolagsbildningen delvis lämnas
i form av reverser och då i varje fall efterträdaren regelmässigt torde bli
anställd i bolaget mot lön, som är avdragsgill vid beskattningen, kan dubbelbeskattningen
av bolagsvinsterna i viss utsträckning mildras. Beträffande
värderingen av aktierna vid förmögenhetsberäkning gäller enligt förordningen
om statlig förmögenhetsskatt att aktierna skall upptagas till det värde,
som de kan anses ha betingat vid försäljning under normala förhållanden.
Det får ankomma på riksskattenämnden att utfärda erforderliga anvisningar
för beräkningen av värdet å aktierna i ifrågavarande bolag.

De med vården av fideikommissens kulturvärden sammanhängande frågorna
kan inte lösas i detta sammanhang. I det följande kommer jag dock
att föreslå vissa lättnader i arvsskattehänseende.

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1963

III. Arvsskatt

Gällande rätt in. m.

Enligt förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
(i fortsättningen kallad den allmänna arvsskatteförordningen) utgår arvsskatt,
när ett fideikommiss övergår till ny innehavare. Med hänsyn till fideikommissrättens
speciella natur gäller därvid i vissa avseenden särskilda
regler för beskattningen.

En tillträdande fideikommissinnehavares förvärv anses inte härröra från
den föregående innehavaren utan från fideikommissets stiftare. Fideikommissegendomen
skall därför vid beräknande av behållningen i företrädarens
dödsbo inte inräknas bland boets tillgångar (13 § 1 mom. 2). Den nye innehavaren
är i stället skattskyldig för fideikommissförvärvet enligt de regler
som gäller för beskattning av s. k. framskjutna förvärv, eftersom det föreligger
ett förvärv från fideikommissets stiftare för vilket skattskyldighet inträder
vid senare tidpunkt än dennes död (8 § andra stycket). I arvsklasshänseende
beräknas emellertid skatten efter släktskapsförhållandet mellan
efterträdaren och den närmast föregående innehavaren (30 § andra stycket).
Beskattningen sker på grundval av deklaration angående fideikommissförvärvet,
som den nye innehavaren är skyldig att avge (45 §).

Om den nye innehavaren genom arv eller testamente förvärvar annan
egendom än fideikommissegendom från företrädaren, sker vid arvsbeskattningen
inte någon sammanläggning av sådant förvärv med fideikommissegendomen,
eftersom förvärven härrör från olika arvlåtare. Fideikommissegendomen
beskattas således som en särskild lott och värdesättes enligt de
regler, som gäller för värdering av nyttjanderätt (24 § andra stycket). Detta
betyder att fideikommissegendomen uppskattas till sitt kapitalvärde, beräknat
på grundval av en antagen årlig avkastning om fem procent av egendomens
penningvärde och fastställt med hänsyn till förvärvarens statistiskt
beräknade återstående livstid. Vid bestämmandet av fideikommissegendomens
penningvärde får endast sådana skulder, för vilka egendomen på grund
av inteckning eller eljest särskilt häftar, avräknas. Sådana skulder får inte
inräknas bland dödsboets skulder (13 § 1 mom. 4 a).

Vissa ändringar i den allmänna arvsskatteförordningen trädde i kraft den
1 januari 1959 i samband med att kvarlåtenskapsskatten, som funnits sedan
år 1948, avskaffades. Ändringarna innebar främst, att arvsskatten höjdes
med i stort sett samma belopp som utgått i kvarlåtenskapsskatt.

Kvarlåtenskapsskatten beräknades på behållningen i den avlidnes dödsbo.
Eftersom fideikommissegendom inte skall inräknas bland tillgångarna i avliden
innehavares dödsbo, utgick kvarlåtenskapsskatt inte för sådan egendom.
I samband med att kvarlåtenskapsskatten avskaffades och arvsskatten
höjdes föreskrevs i en alltjämt gällande övergångsbestämmelse till förordningen
om ändring i den allmänna arvsskatteförordningen, att de dittills gäl -

-0 Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1963

Jande skatteskalornu i den senare förordningen fortfarande skulle tillämpas
i fråga om fideikommissegendom.

Att fideikommissegendom skulle undantagas från skärpningen av arvsskatten
hade föreslagits av arvsskatlesakkunniga i det betänkande angående
arvsbeskattning (SOU 1957:48), som låg till grund för kvarlåtenskapsskattens
avskaffande. Enligt de sakkunnigas uppfattning lät sig nämligen beskattningen
av fideikommissförvärv inte utan vidare inordna i ett system
med höjd arvsskatt. På grund av egendomens speciella natur och dess begiänsade
användbarhet som kreditobjekt torde sålunda, menade arvsskattesakkunniga,
en höjning av arvsskatten i många fall medföra, att skattebelastningen
blev större än vad fideikommissen kunde ekonomiskt bära. Mot
bakgrund härav ansåg de sakkunniga anledning föreligga att avvakta resultatet
av fideikommissutredningens arbete, innan slutlig ställning togs till
spörsmålet om arvsbeskattningen av fideikommissförvärv. Därför borde de
dittillsvarande arvsskatteskalorna övergångsvis gälla i fråga om beskattningen
av sådana förvärv.

Sedan fideikommissutredningen slutförts, borde enligt de sakkunnigas
mening i samband med avgörandet av fideikommissens framtida ställning
även den definitiva utformningen av arvsbeskattningen på ifrågavarande
onnåde bestämmas. Därvid torde, ansåg de sakkunniga, några egentliga
problem från beskattningssynpunkt inte behöva uppkomma under förutsättning
att fideikommissutredningen ledde till lagstiftning om avveckling
av fideikommissen allteftersom deras innehavare efter lagstiftningens ikraftträdande
avled. I sådant fall upphörde nämligen en fideikommissegendoms
speciella natur i och med den siste innehavarens död, och egendomen förvärvades
fortsättningsvis med äganderätt, inte med nyttjanderätt. Något
skäl skulle då, uttalade arvsskattesakkunniga, inte längre föreligga att beskatta
egendomen efter andra principer än vanlig egendom.

I samband med att riksdagen fattade beslut om de nu berörda ändringarna
i arvsbeskattningen beslöt riksdagen också att i skrivelse till Kungl.
Maj:l anhålla om en allsidig översyn av bestämmelserna rörande denna beskattning.
Någon sådan översyn har dock ännu inte kommit till stånd bl. a.
i avvaktan på resultatet av familjerättskommitténs arbete.

Fideikommissutredningens förslag jämte remissyttranden

Beträffande arvsskattefrågorna konstaterade fideikommissutredningen i
sitt betänkande inledningsvis, att en avveckling av fideikommiss i enlighet
med utredningens förslag innebar att föreskrifterna i fideikommissurkunden
skulle upphöra att tillämpas. Enligt förslaget till avvecklingslag var sålunda
huvudregeln att den, som enligt fideikommissurkunden eller därpå grundat
förordnande var den avlidnes efterträdare, skulle erhålla hälften av egendomen,
medan i återstoden skulle tagas arv eller testamente som om egendomen
tillhört den avlidne. Den tidigare fideikommissegendomen skulle i
fortsättningen vara föremål för äganderätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

Utredningen framhöll mot bakgrund härav att de förvärv, som efterträdare
eller annan skulle göra vid avveckling av fideikommiss, inte kunde
anses som några på fideikommissurkunden grundade förvärv. Inte heller
kunde förvärven betraktas som arvs- eller testamentsförvärv i egentlig mening.
Avvecklingsförvärven fick därför anses som förvärv på grund av den
särskilda lagstiftning, som innefattades i avvecklingslagen. Den allmänna
arvsskatteförordningens bestämmelser syntes således, framhöll utredningen,
inte utan vidare bli tillämpliga på dessa förvärv. Enligt vad utredningen
fann skilde sig emellertid avvecklingsförvärven från mottagarnas synpunkt
inte i sak från förvärv vid ett vanligt arvfall. Egendomen förvärvades
nämligen i bägge fallen med äganderätt från den som senast innehaft
egendomen. Avvecklingsförvärven borde därför enligt utredningens uppfattning
i princip göras till föremål för arvsbeskattning. Detta borde lämpligen
ske genom en från den allmänna arvsskatteförordningen och avvecklingslagen
skild författning, vilken av utredningen benämndes förordning
om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss (här kallad den särskilda arvsskatteförordningen)
.

Den yttre ramen för tillämpligheten av den föreslagna särskilda arvsskatteförordningen
angavs i 1 § på sådant sätt, att arvsskatt enligt förordningen
kunde bli aktuell endast i de fall där avvecklingen enligt avvecklingslagen
skedde på grund av dödsfall. Någon skyldighet att erlägga arvsskatt för förmåner
av typen fardagsrätt, understöd eller pensioner föreslogs inte.

Den särskilda arvsskatteförordningen anknöts i utredningsförslaget i huvudsak
till den allmänna arvsskatteförordningens stadganden. I 2 § av den
föreslagna förordningen föreskrevs sålunda, att den allmänna arvsskatteförordningens
bestämmelser i princip skulle lända till efterrättelse i tilllämpliga
delar vid arvsbeskattning i samband med avveckling av fideikommiss.
Såsom utredningen framhöll, följde härav bl. a., att den allmänna förordningens
terminologi vid tillämpningen fick den innebörd som föranleddes
av att det var fråga om fideikommissbo och inte om dödsbo.

Med hänsyn främst till den speciella naturen hos en del avvecklingsförvärv
fann utredningen emellertid vissa särbestämmelser påkallade. De viktigaste
frågor utredningen härvidlag avsåg gällde beskattningens höjd samt
beskattningen av fideikommissens kulturvärden och liknande.

Vid bedömandet av frågan om arvsbeskattningens höjd erinrade
utredningen till en början om alt arvsskatten höjts med anledning av
kvarlåtenskapsskattens slopande men att övergångsvis de äldre skatteskalorna
alltjämt tillämpades beträffande fideikommissförvärv.

Enligt utredningens uppfattning borde skillnad göras mellan, å ena sidan,
vad efterträdaren erhöll i denna sin egenskap (efterträdarandelen) och, å
andra sidan, vad som tillföll honom eller annan på grund av arv eller testamente.

Utredningen fann inte anledning att behandla förvärven på grund av arv
eller testamente vid fideikommissens avveckling annorlunda än andra för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1963

värv på grund av arv eller testamente. För mottagaren skilde sig nämligen
dessa avvecklingsförvärv inte från vad han kunde erhålla genom arv eller
testamente av den avlidnes privata egendom. Utredningen ansåg därför, att
de nya arvsskatteskalorna borde utan inskränkning tillämpas på andra avvecklingsförvärv
än efterträdarandel. Vid beskattningen borde vidare, i den
ordning som gällde enligt arvsskatteförordningen, sammanläggning ske mellan
avvecklingsförvärv genom arv eller testamente och den övriga egendom
vederbörande förvärvade från den avlidne.

Vad beträffar efterträdarandelen framhöll utredningen, att i viss mån
samma skäl talade för att även härvidlag tillämpa de nya arvsskatteskalorna.
Särskilt borde beaktas det förhållandet, att egendomen avsågs tillfalla
efterträdaren med äganderätt. Utredningen kom emellertid till uppfattningen,
att beträffande de från samhällsekonomisk synpunkt viktigare fideikommissen
en lägre beskattning av efterträdarandelen än av övriga avvecklingsförvärv
vore motiverad. Bestämmelsen att efterträdaren skulle erhålla
hälften av fideikommissegendomen hade nämligen delvis till syfte att hindra
en alltför snabb splittring av denna egendom. Samma skäl talade enligt utredningen
även för att den fulla arvsbeskattningen borde sätta in först när
efterträdaren avled.

Rörande utformningen av en lägre beskattning av efterträdarandelen
framhöll utredningen, att den kunde ske enligt olika riktlinjer. Utredningen
fortsatte.

I avbidan på den översyn av bestämmelserna rörande arvsbeskattningen,
varom riksdagen som tidigare nämnts gjort framställning hos Kungl. Maj :t,
finner utredningen det ligga närmast till hands att — i likhet med vad som
nu gäller i fråga om vanliga fideikommissförvärv — de äldre arvsskatteskalorna
tillsvidare tillämpas vid beskattning av efterträdareandel. Utredningen
anser sig därför böra förorda en bestämmelse av denna innebörd. Därvid utgår
utredningen från att vid den blivande översynen prövas hur skattelindringen
i fråga om efterträdareandel —- därest en sådan lindring mot bakgrund
av vunna erfarenheter alltjämt anses böra bibehållas — fortsättningsvis
bör utformas.

I anslutning till den lägre beskattning av efterträdareandel, som utredningen
nu föreslagit, förordar utredningen även, att sådan andel vid beskattningen
undantas från sammanläggning såväl med annat avvecklingsförvärv,
vilket efterträdaren erhåller efter den avlidne, som med vad han i övrigt
får genom arv eller testamente från denne. Skattefritt bottenbelopp bör
dock få åtnjutas i fråga om efterträdareandel endast i den mån det icke
kunnat tillgodoräknas å annan egendom som efterträdaren erhållit från den
avlidne.

Utredningens överväganden tog sig uttryck i vissa stadganden i utredningsförslaget
till särskild arvsskatteförordning (8 § andra slycket, 9 §
andra stycket och 10 §).

Utredningens förslag till särskilda arvsskattebestämmelser i fråga om f idei
k ommissens kulturvärden hade till utgångspunkt ett förslag
av utredningen enligt vilket Kungl. Maj :t, när fideikommiss upphörde, skulle
äga förordna om avsättande av tillgångar för bildande av en särskild stif -

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1963

telse med ändamål att trygga vård och underhåll av kulturföremål (17 §
i utredningens förslag till avvecklingslag). Till sådana föremål hänfördes
i förslaget byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling av möbler, tavlor,
böcker eller annat dylikt av särskilt kulturhistoriskt värde.

Utredningen anförde härvidlag följande.

I arvsskatteförordningen återfinnes vissa bestämmelser om befrielse från
eller nedsättning av skatt för kulturföremål och liknande. Enligt 57 § äger
sålunda Kungl. Maj:t i särskilda fall helt eller delvis befria från skatt dels
för sådan historisk, vetenskaplig eller konstnärlig samling, som på grund av
förbehåll i testamente eller gåvohandling är avsedd att bibehållas såsom dylik
samling, och dels för bl. a. fastighetsfideikommiss, i den mån skatten prövas
icke kunna erläggas utan men för ett med egendomen förbundet allmänt
intresse av kulturhistorisk eller annan art.

Syftet med möjligheten att i samband med avvecklingen bilda särskild
stödstiftelse för kulturföremålen är — förutom att trygga föremålens vård
och underhåll — alt underlätta deras bibehållande såsom en enhet. Givet
är att en tillämpning av de återgivna bestämmelserna i 57 § arvsskatteförordningen
skulle vara ägnad att i icke oväsentlig mån tillgodose detta syfte.
Det synes emellertid mindre ändamålsenligt att frågan om skattefrihet skall
behöva prövas av Kungl. Maj :t i anslutning till varje arvfall. I de fall som
här avses torde man utan vidare kunna räkna med att de skyddade föremålen
är av den beskaffenhet att befrielse från arvsskatt är motiverad. Att märka
är nämligen att det ankommer på Kungl. Maj :t att förordna om stiftelsebildning.
Utredningen förordar därför, att ett uttryckligt stadgande införes
om skattefrihet för de kulturföremål, vilkas fortbestånd tryggas genom särskild
stödstiftelse enligt avvecklingslagen. Enär stadgandet som nämnts är
avsett att tillämpas även vid senare arvfall än det, som föranleder fideikommissets
upphörande, bör det lämpligen intagas i den allmänna arvsskatteförordningen.
Vid sidan av den sålunda avsedda automatiska skattefriheten

blir----bestämmelserna i 57 § av den allmänna arvsskatteförordningen

i tillämpliga delar gällande i fråga om sådana kulturvärden, som ej omfattas
av den automatiska skattefriheten.

I enlighet med det anförda föreslog utredningen en ny bestämmelse i 4 §
1 mom. av den allmänna arvsskatteförordningen om frihet från arvsskatt för
byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling, för vars bevarande förordnande
meddelats om bildande av stödstiftelse. Vidare föreslogs i samma förordning
ett stadgande i 32 § om efterbeskattning för det fall att samling, som
skyddades genom särskild stödstiftelse, skingrades eller bortflyttades samt
ett tillägg till 43 § om tillämplighet av den föreslagna skattefrihetsregeln beträffande
gåva.

I anslutning till de nu nämnda stadgandena om kulturvärden föreslog utredningen
även vissa regler i samma ämne i den särskilda arvsskatteförordningen.
Med hänsyn till att den avsedda skattefriheten ansågs böra gälla
även i det fall, att förordnande om bildande av stödstiftelse meddelades under
själva awecklingsförfarandet efter fideikommissets upphörande, intogs
sålunda i 4 § av förslaget till särskild arvsskatteförordning en bestämmelse,
att skattefriheten skulle få åtnjutas om förordnandet meddelades före skattens
fastställande.

Kungl. Maj:is proposition nr 26 år 1963

Delvis av hänsyn till kulturvärdena upptog utredningen vidare i 5 § av
den föreslagna särskilda arvsskatteförordningen ett stadgande om tillämpningen
av s. k. schematiskt skifte. Enligt den allmänna arvsskatteförordningen
beräknas vid beskattningen de ingående lotternas storlek som regel
med utgångspunkt från ett sådant skifte, d. v. s. utan hänsynstagande till
den faktiska fördelningen vid arvskifte. Det föreslagna stadgandet i 5 § innebar,
att vid det schematiska skiftet i en awecklingssituation kulturvärdena
skulle tilläggas efterträdaren så långt dennes lott förslog och därvid i
första hand utläggas på efterträdarandelen.

I fråga om kulturvärdena föreslog utredningen slutligen också en bestämmelse
i 6 § andra stycket av den särskilda arvsskatteförordningen enligt vilken
medel ur fideikommissboet, som enligt Kungl. Maj :ts förordnande skulle
avsättas för bildande av stödstiftelse, vid skattens bestämmande inte skulle
inräknas i boets behållning. Förutsättning för denna skattefrihet var att förordnandet
om avsättning till stödstiftelse meddelats innan skatten fastställdes.

Utredningens förslag till särskild arvsskatteförordning och till ändringar
i den allmänna arvsskatteförordningen innehöll även vissa andra särbestämmelser.
I 3 § första stycket av den särskilda arvsskatteförordningen
fastslogs sålunda till en början att avvecklingsförvärv skulle anses
ske genom arv, om egendom tillföll någon i hans egenskap av efterträdare
eller som arvinge, och eljest genom testamente. Vidare föreskrevs
i andra stycket av samma paragraf, att som arvlåtare skulle anses den vars
död föranlett fideikommissets upphörande. Stadgandet var närmast föranlett
av en bestämmelse i förslaget till avvecklingslag (3 §) enligt vilken fideikommiss,
som efter utgången av år 1955 tillfallit innehavaren av annan
anledning än förutvarande innehavarens död, skulle upphöra redan då den
förutvarande innehavaren avled, förutsatt att denne levde vid lagens ikraftträdande.

På grund av att fideikommiss sålunda enligt utredningens förslag kunde bli
avvecklat i fall då en tidigare innehavare avled, även om denne avstått från
fideikommisset redan före avvecklingslagens ikraftträdande, upptog utredningen
vidare i sitt förslag till förordning angående ändring i den allmänna
arvsskatteförordningen ett tillägg till 59 §, som anknöt till det nyssnämnda
stadgandet i den särskilda arvsskatteförordningen. För det nu angivna avvecklingsfallet
föreslog nämligen utredningen, att den allmänna arvsskatteförordningens
regler om återvinning av arvsskatt skulle äga motsvarande
tillämpning. Eftersom fideikommissinnehavaren i sådant fall skulle tvingas
avstå fideikommisset till följd av en lagstiftning som tillkommit efter avståendet,
ansåg nämligen utredningen, att den siste innehavaren inte borde
vidkännas arvsskatt till högre belopp än som svarade mot den faktiska tiden
för hans innehav av fideikommisset.

Enligt 10 § första stycket i fideikommissutredningens förslag till avvecklingslag
ägde delägare i fideikommissbo, vilken enligt fideikommissurkun -

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1963

den eller därpå grundat förordnande var berättigad till viss förmån av
boet, frihet att välja, om han önskade åtnjuta denna förmån eller taga del
i egendomen som efterträdare, arvinge eller testamentstagare. Med hänsyn
härtill intogs i 5 § av förslaget till den särskilda arvsskatteförordningen
en bestämmelse, att schematiskt skifte skulle ske med utgångspunkt från att
förmån enligt 10 § första stycket avvecklingslagen inte begagnades.

Frågan vad som skulle hänföras till behållningen i fideikommissbo borde
enligt fideikommissutredningen i princip bedömas efter gällande civilrättsliga
regler. Av de speciella föreskrifter om beräknande av behållning i dödsbo,
som finns i 13 § av den allmänna arvsskatteförordningen, skulle enligt
en bestämmelse i 6 § första stycket av den föreslagna särskilda arvsskatteförordningen
endast de stadganden äga tillämpning, enligt vilka avdrag får
ske för bouppteckningskostnad men inte för belopp som skall utgå i arvsskatt.
I detta sammanhang erinrade fideikommissutredningen om att enligt
28 § i förslaget till avvecklingslag två eller flera fideikommiss, som upphörde
med anledning av samma dödsfall, vid avvecklingen skulle behandlas
som ett enda fideikommiss om efterträdaren var samma person. Det
skulle då enligt utredningen i arvsskattehänseende bli fråga om ett enda
fideikommissbo.

I 7 § av förslaget till särskild arvsskatteförordning gavs bestämmelser
rörande anstånd med fastställande av skatt i vissa fall. Om delägare eller
boutredningsman begärde anstånd i samband med att fideikommissbouppteckning
inom vederbörlig tid ingavs för registrering, skulle sålunda beskattningsmyndigheten
medge anstånd med skattens fastställande i avbidan
på att avvecklingen slutfördes. Tidpunkten för avvecklingens slutförande
skulle gälla som utgångspunkt för den tid, under vilken anstånd kan
erhållas i och för åberopande av skifteshandling såsom grundval för beskattningen.
Sådant anstånd skulle emellertid enligt förslaget inte föranleda
uppskov med registrering av bouppteckning, och den allmänna arvsskatteförordningens
föreskrifter om skyldighet att erlägga ränta på obetalda skattebelopp
från den dag, då bouppteckning senast skolat vara ingiven, skulle
äga motsvarande tillämpning.

Utredningen upptog i 8 § av förslaget till särskild arvsskatteförordning
frågan om sammanläggning vid beskattning mellan, å ena sidan, avvecklingsförvärv
och, å andra sidan, vad mottagaren genom arv eller testamente
erhåller av den avlidnes privata egendom. Som tidigare nämnts, uttalade
sig utredningen för att sådan sammanläggning — bortsett från efterträdareandelen
— borde äga rum. Av praktiska skäl föreslog utredningen, att sammanläggningsförfarandet
skulle ske i samband med skattläggningen av fideikommissegendomen.
Bestämmelserna om sammanläggning mellan avvecklingsförvärv
samt vanliga arvs- och testamentsförvärv borde därför ingå
i den särskilda arvsskatteförordningen och inte i den allmänna. Utredningen
anförde härutinnan vidare följande.

Syftet att möjliggöra sammanläggning vid beskattningen av awecklingsförvärv
mellan dessa och vanliga arvs- och testamentsförvärv liar tillgodo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1963

setts genom hänvisningen i 2 § av den särskilda arvsskatteförordningen till
den allmänna förordningens bestämmelser och genom stadgandet i 8 § första
stycket av den särskilda förordningen. Härigenom kommer, vid beskattningen
av awecklingsförvärv, dessa i sammanläggningshänseende att behandlas
som vanliga arvs- och testamentsförvärv. Detta innebär i första
hand att sammanläggning enligt reglerna i den allmänna arvsskatteförordningen
skall ske mellan awecklingsförvärv å ena sidan samt förvärv från
den avlidnes privata egendom, inberäknat tidigare gåvor, å andra sidan.
Vidare skall vid beskattning av framskjutna awecklingsförvärv — den avlidne
har genom testamente t. ex. förordnat att viss del av den förutvarande
fideikommissegendomen skall tillfalla någon successivt — sammanläggning
ske dels med tidigare awecklingsförvärv och dels med tidigare eller
samtidiga förvärv från den avlidnes privata egendom. Beträffande de tidigare
förvärv, som härvidlag kommer i fråga, gäller den allmänna arvsskatteförordningens
bestämmelser att i princip endast förvärv som skett inom tio
år före det till beskattning aktuella förvärvet skall bli föremål för sammanläggning.

I förevarande sammanhang må slutligen nämnas att, då avvecklingsförvärv
beskattas efter sammanläggning, den å tidigare förvärv belöpande skatten
får avräknas enligt den allmänna arvsskatteförordningens bestämmelser.

Andra stycket av 8 § innehöll föreskrift om att efterträdareandel inte i
något fall skulle vara föremål för sammanläggning utan i skattehänseende
alltid behandlas som en självständig lott.

Förslaget till särskild arvsskatteförordning upptog vidare i 9 § bestämmelser,
som -— jämte den allmänna hänvisningen i 2 § av samma förordning
— skulle medföra att skattefria bottenbelopp fick åtnjutas vid beskattningen
av fideikommissförvärv endast i den mån skattefriheten inte kunnat
utnyttjas vid arvsbeskattningen av den avlidnes privata egendom. Härjämte
föreskrevs i fråga om egendom, som tillföll efterträdare, att skattefritt
bottenbelopp endast i sista hand skulle utgå på själva efterträdareandelen.

Slutligen innehöll utredningens förslag ett stadgande (11 §), varigenom
Kungl. Maj :t gavs befogenhet att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter
till den särskilda förordningen.

Endast i begränsad omfattning blev utredningens förslag till regler för
arvsbeskattning av awecklingsförvärv föremål för särskilda uttalanden från
remissmyndigheternas sida. Det fåtal remissorgan, som yttrade sig i frågan,
anslöt sig i huvudsak till utredningens förslag. Nämnas kan emellertid
att länsstyrelsen i Uppsala län föreslog, att skattefritt bottenbelopp alltid
borde få åtnjutas på efterträdarandel, och att länsstyrelsen i Södermanlands
län uttalade farhågor för att arvsskatten kunde bli ytterst betungande, varjämte
skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län föreslog att arvsskatten i någon
utsträckning borde användas för underhåll och vård av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1963

Departementspromemorian

Det till lagrådet remitterade förslaget till civilrättslig lagstiftning om avveckling
av fideikommiss avvek, som nämnts, på vissa betydelsefulla punkter
från fideikommissutredningens betänkande. Härav föranleddes en översyn
inom finansdepartementets rättsavdelning av skattefrågorna mot bakgrund
av den nya utformning av avvecklingslagstiftningen som sålunda
föreslagits.

Den departementspromemoria, vari den verkställda översynen redovisades,
innehåller ett särskilt avsnitt om arvsskattefrågor vid avveckling av
fideikommiss. Där anges till en början följande i sammanhanget betydelsefulla
skiljaktigheter mellan utredningens förslag till avvecklingslag och det
till lagrådet remitterade förslaget.

Utredningens förslag, att Kungl. Maj :t skulle äga förordna om bildande
av stödstiftelse för att trygga vård och underhåll av kulturföremål (17 § utredningsförslaget
till avvecklingslag), har inte upptagits i departementsförslaget.
Däremot bibehålies utredningens förslag om rätt för Kungl. Maj :t
att i vissa fall förordna om inlösen genom kronan eller kulturvårdande institution
(17 § departementsförslaget, jfr 18 § utredningsförslaget). I departementsförslaget
saknas vidare stadgandet i 3 § av utredningens förslag till
avvecklingslag att, om fideikommiss tillfallit innehavare efter utgången av
år 1955 av annan anledning än förutvarande innehavarens död och denne
ievde vid lagens ikraftträdande, fideikommisset skulle upphöra redan vid
förutvarande innehavarens död. Departementsförslaget upptager slutligen
ett stadgande, vilket saknar motsvarighet i utredningsförslaget, nämligen
en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att förordna om fortsatt tillämpning
av fideikommissurkunden, antingen tills vidare eller till dess viss i beslutet
angiven innehavare avlider (6 §).

Vad till en början angår frågan om skyddet för fideikommissens
kulturvärden uttalas i departementspromemorian, att grunden för
den föreslagna generella skattefriheten beträffande kulturföremål synes
bortfalla om möjligheten för Kungl. Maj:t att tvångsmässigt inrätta särskilda
stiftelser för bevarande och vård av kulturföremål uteslutes. I promemorian
heter det vidare.

Enligt vad i 57 § allmänna arvsskatteförordningen stadgas äger Kungl.
Maj:t medge befrielse från eller nedsättning av skatt för »sådan historisk,
vetenskaplig eller konstnärlig samling, som på grund av förbehåll i testamente
eller gåvohandling är avsedd att bibehållas såsom dylik samling».
Skattebefrielse eller skattenedsättning jämlikt detta stadgande torde även
kunna medges i åtskilliga fall, då sådan samling vid fideikommissavveckling
bibehålies oskingrad i enskild ägo, exempelvis efter bolagsbildning på
grundval av fideikommissegendomen. Frågan i vad mån det allmänna bör
skänka ett vidsträcktare stöd åt vården av kulturellt värdefull privategendom
synes emellertid knappast böra upptagas enbart med sikte på fideikommissegendom
utan —---prövas i ett större sammanhang.

Det anförda ger sålunda vid handen att förutsättningar för införande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

regler om generell skattebefrielse för samlingar av kulturhistoriskt särskilt
värdefulla föremål inte föreligger, sedan den tvångsmässiga stödstiftelseformen
utmönstrats, men att behovet av skattebefrielse i sådana fall, där stiftelsebildning
tänkts bli aktuell, i betydande utsträckning kan ske genom
tillämpning av redan befintliga sladganden i den allmänna arvsskatteförordningen.

Som en följd av det anförda framhålles härefter i promemorian, alt vissa
av utredningen föreslagna stadganden synes vara överflödiga, nämligen dels
bestämmelserna i 4 § 1 mom. samt 32 och 43 §§ allmänna arvsskatteförordningen,
dels bestämmelserna i 4 § och 6 § andra stycket samt — till viss del
— föreskriften i 5 § av förslaget till särskild arvsskatteförordning.

Beträffande härefter frågan om avveckling av fideikommiss
före nuvarande innehavarens död erinras i promemorian inledningsvis
om motiven till 3 § i utredningens förslag till avvecklingslag.
Mot bakgrund av att denna bestämmelse inte upptagits i departementsförslaget
framhålles i promemorian följande.

Fideikommissulredningens förslag till förordning om arvsskatt vid avveckling
av fideikommiss (den särskilda arvsskatteförordningen) innehåller
i 3 § andra stycket bestämmelsen att såsom arvlåtare (testator) skall anses
den, vars död föranlett fideikommissets upphörande. Som framgår av
utredningens betänkande var detta stadgande främst föranlett av den ovan
återgivna regeln i 3 § av förslaget till avvecklingslag. Det förhållandet att
denna regel uteslutits i departementsförslaget synes emellertid ej göra den
nu berörda bestämmelsen i förslaget till särskild arvsskatteförordning överflödig.
Om den, som är innehavare av fideikommisset vid avvecklingslagens
ikraftträdande, vid en senare tidpunkt avstår därifrån till förmån för annan,
skall nämligen fideikommisset upphöra, när den förre innehavaren dör
(3 § departementsförslaget). För att vinna erforderlig tydlighet i detta fall
och även med hänsyn till de skiftande situationer, som avses i 4—G §§ av
departementsförslaget, synes lämpligt att bibehålla det föreslagna stadgandet
i 3 § andra stycket av den särskilda arvsskatteförordningen.

På grund av att fideikommiss sålunda enligt utredningens förslag kunde
bli avvecklat då en tidigare innehavare avled, även om denne avstått från
fideikommisset redan före avvecklingslagens ikraftträdande, upptog utredningsförslaget
till förordning angående ändring i den allmänna arvsskatteförordningen
ett nytt stycke i 59 § av sistnämnda förordning, enligt vilket
denna förordnings regler om återvinning av arvsskatt skulle äga motsvarande
tillämpning i sådant fall. Eftersom fideikommissinnehavaren då skulle
tvingas avstå fideikommisset till följd av en lagstiftning, vilken tillkommit
sedan avståendet redan ägt rum, ansågs nämligen den siste innehavaren
ej böra vidkännas arvsskatt till högre belopp än som motsvarade den faktiska
tiden för innehavet.

Det föreslagna tillägget till 59 § av den allmänna arvsskatteförordningen
torde bli överflödigt genom att stadgandet i 3 § av utredningens förslag till
avvecklingslag utmönstrats. Fall då fideikommiss genom innehavarens avstående
därifrån i livstiden övergår till annan efter lagens ikraftträdande
synes kunna uteslutande bedömas enligt den allmänna arvsskatteförordningens
gällande regler. Tillträdarens rätt upphör i så fall antingen vid den
förutvarande innehavarens frånfälle (3 § departementsförslaget) eller, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

lian själv skulle avlida först, vid tidpunkten därför. Med hänsyn härtill torde
rättigheten vid avståendet böra beskattas med stöd av stadgandet i 23 §
D. fjärde stycket av den allmänna arvsskatteförordningen, vilket innebär
att kapitalvärdet bestämmes efter levnadsåldern hos den äldste av de båda
innehavarna.

Ett införande av rätt för Kungl. Maj :t alt ge dispens för fortsatt
tillämpning av fideikommissurkund bör, framhålles det i
promemorian, få till följd att fall, då fideikommiss efter sådan dispens upphör
genom viss innehavares död, omfattas av den särskilda arvsskalteförordningen.
Detta uppnås genom en mindre ändring i 1 § av den föreslagna
särskilda arvsskatteförordningen.

I promemorian uttalas vidare, att utredningens förslag i arvsskallehänseende,
såvitt avser annat än nu särskilt berörda förhållanden, torde kunna
läggas till grund för författningsförslag i ämnet. Vissa redaktionella jämkningar
föreslås dock. De sakliga och redaktionella ändringar, som skett i
fideikommissutredningens förslag till awecklingsregler, synes, heter det,
sammanfattningsvis medföra, att det av fideikommissutredningen framlagda
förslaget till förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss
bör underkastas ändringar i enlighet med ett vid promemorian fogat förslag
till förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss samt att
något förslag till ändring i den allmänna arvsskatteförordningen inte behöver
framläggas.

Remissyttrandena över promemorian

Frågan om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss har behandlats av
sju remissinstanser, nämligen Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, Fideikommissariernas intresseorganisation,
Sveriges advokatsamfund och Sveriges skogsägareförbund.

Gäla hovrätt har lämnat promemorian helt utan erinran, medan Stockholms
rådhusrätt inskränkt sig till ett påpekande av närmast redaktionell
art.

Remissinstanserna i övrigt har väsentligen uppehållit sig vid ett och samma
problemkomplex, nämligen frågorna om skyddet för fideikommissens
kulturvärden.

Frågan om det allmännas ansvar för vården av dessa värden tas av hovrätten
för Skåne och Blekinge upp från principiell utgångspunkt. Hovrätten
hänvisar därvid inledningsvis till uttalandet i departementspromemorians
avsnitt om inkomstskatt, att staten inte påtagit sig några ekonomiska förpliktelser
beträffande vården av kulturellt värdefull egendom i enskild ägo,
att anledning torde saknas att staten skulle bidraga särskilt till fideikommissens
kulturvärden och att frågan om det stöd, som det allmänna bör lämna
för vården av dessa, inte bör lösas enbart för fideikommissens del utan
bör prövas i ett större sammanhang. Enligt hovrättens mening framstår detta
uttalande, såvitt gäller en ekonomiskt hjälpande och stödjande verksam -

Kungl. Maj.is proposition nr 26 år 1963

het i vidare bemärkelse, såsom oriktigt. Tvärtom har enligt hovrättens mening
den principiella inställningen alltmer kommit att uppfattas som självklar,
att de kulturvärden som är förenade med äldre byggnadsbestånd och
samlingar av äldre föremål utgör en nationell tillgång som till gagn för
kommande släkten måste skyddas och bevaras oavsett vem som för närvarande
är egendomens ägare. Hovrätten fortsätter.

Att det sålunda i och för sig måste betraktas som en statlig uppgift att på
olika sätt söka skydda kulturhistoriska värden är likväl icke det i första
hand utslagsgivande i förevarande sammanhang. Det är nämligen enligt hovrättens
mening icke fråga om att vid fastställandet av lämpliga arvsskatteregler
för avveckling av fideikommiss göra några avsteg från eljest såsom
riktiga uppfattade principer. Vad saken gäller är att anpassa skattereglerna
till en ny situation. Härtill kommer att de vanliga arvsskattereglerna icke är
tillämpliga på egendomsförvärv vid fideikommissavveckling. En särskild
lagstiftning måste införas för att skapa motsvarande skatteregler för dessa
förvärv. Erforderliga modifikationer i dessa utgör då icke ens till formen
några avsteg från gällande allmänna skatteregler.

Vad som måste beaktas är alt fideikommissbandet under lång tid har sammanhållit
egendom såsom en enhet. Därigenom har förhållanden skapats
som sannolikt icke skulle ha uppkommit under andra betingelser. Det är
angeläget tillse att icke de plötsligt ändrade förhållandena leder till en värdeförstörelse
som man senare kan få anledning att beklaga.---En an nan

risk är att samlingar av föremål som måhända icke tagna ett och ett är
av betydande värde men som tillsammans bildar samling av unik och säregen
beskaffenhet skingras. Det är framför allt denna fråga om upplösning
av kulturmiljöer som bör beaktas inom skattelagstiftningen.

Utredningen hade föreslagit att möjlighet skulle finnas att efter Kungl.
Maj:ls förordnande bilda en stiftelse för tryggande av vård och underhåll
av byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling av möbler, tavlor, böcker
eller annat dylikt. Förslaget innebar att såväl den kulturhistoriskt värdefulla
egendomen som den till skydd för denna avsatta stiftelsen skulle
undgå arvsbeskattning. Justitieministern har vid lagrådsremissen framhållit
att frågan om ett lämpligt och tillfredsställande skydd för fideikommissens
kulturvärden är synnerligen svårlöst och att utredningens förslag om
bildande av stödstiftelser har betydande förtjänster. Likväl ansågs denna
lösning icke böra genomföras tvångsvis. Härutöver framhöll emellertid justitieministern
att det kan tänkas att inom vissa familjer intresset för att bibehålla
fideikommissens kulturvärden, vilka ofta har anknytning till släktens
historia och traditioner, kan ta sig uttryck i en önskan att frivilligt avsätta
medel till underhåll och vård av vissa kulturföremål. Sålunda är det ej osannolikt
att fideikommissinnehavare vill utnyttja möjligheten att förfoga över
viss del av fideikommissegendomen genom testamente för att tillgodose detta
ändamål. Justitieministern framhöll att det givetvis finns anledning för del
allmänna att ställa sig positivt till dylika initiativ från de av fideikommissavvecklingen
berörda, varjämte hänvisades till att Kungl. Maj:t redan nu
har möjlighet att i särskilda fall medgiva skattebefrielse.

Detta ställningstagande medför ingalunda alt de föreslagna lättnaderna i
arvsbeskattning blir överflödiga. Tvärtom ökar betydelsen av att de genomföres,
eftersom man avser att, i stället för att med tvång tillse att egendom
avsättes, lita till frivilliga åtgärder för alt realisera en i och för sig såsom
förtjänstfull ansedd ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

Uttalandet i departementspromemorian, att grunden för den av utredningen
föreslagna generella skattebefrielsen bortfaller genom utmönstrandet
av tvångsstiftelseformen, kan, fortsätter hovrätten, väl efter ordalagen
anses riktigt men utgör enligt hovrättens uppfattning ej något sakligt utan
endast ett lagtekniskt resonemang.

Såväl Svea hovrätt som hovrätten över Skåne och Blekinge tager till närmare
behandling upp frågan, om möjligheten att i särskilda fall erhålla befrielse
från eller nedsättning av arvsskatt enligt 57 § allmänna arvsskatteförordningen
kan anses erbjuda tillräckligt skydd för fideikommissens kulturvärden
i en avvecklingssituation.

Svea hovrätt framhåller sålunda, att stadgandena i 57 § allmänna arvsskatteförordningen
lämnar möjlighet till skattebefrielse eller skattenedsättning
endast för att bevara samling av lösören men inte för att underlätta
bevarandet av byggnad, trädgård eller parkanläggning. Enligt hovrättens
mening skulle det vara fördelaktigt, om Kungl. Maj :t kunde medge skattebefrielse
även för sådan fast egendom under förutsättning att den överlämnades
till en för ändamålet bildad stiftelse med tillräckliga garantier för att
egendomen, om stiftelsen skulle upplösas, hembjöds åt staten eller kulturvårdande
institution.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om vid avveckling av
fideikommiss bestämmelsen i 57 § allmänna arvsskatteförordningen äger
ens den snävare räckvidd som Svea hovrätt synes ha förutsatt. Hovrätten
över Skåne och Blekinge framhåller sålunda, att stadgandet för sin tillämpning
förutsätter att samlingen av lösören skall vara avsedd att bibehållas som
samling på grund av förbehåll i testamente eller gåvobrev, och enligt hovrättens
mening kan fideikommissurkunden inte anses som sådan handling.
Fideikommissurkunden får nämligen, menar hovrätten, anses vara
satt ur kraft genom avvecklingen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller vidare att gällande bestämmelser
inte heller är tillämpliga i fråga om egendom, som avsättes för att
avkastningen skall användas till vård av kulturföremål. Hovrätten anför
härvidlag följande.

Det bör beaktas att för en skattebefrielse i dessa fall talar icke blott önskemålet
att finna praktiska utvägar att skydda kulturvärden utan också
rena skälighetssynpunkter. Både i fråga om samling av kulturföremål och
om sådan stödegendom gäller att arvinge eller testamentstagare icke kommer
i fri besittning därav; egendomen förblir avsatt under tryggade former.
Att arvingen därigenom blir befriad från en förpliktelse som eljest
kunde ha drabbat honom att bidraga till vården av kulturföremålen är icke
tillräckligt skäl att avkräva honom arvsskatt för hans andel i den avsatta
egendomen. Starka skäl talar sålunda för att i nu angivna hänseenden göra
undantag från den särskilda arvsbeskattningen vid fideikommissavveckling.
Det skulle väl kunna anföras att ett liknande betraktelsesätt i vissa fall
kunde anläggas på samling som ej är fideikommissegendom och att reglerna
därför borde vara generella. Detta är emellertid icke ett giltigt skäl att underlåta
erforderliga åtgärder till skydd för kulturvärden vid avveckling av
fideikommiss.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

Hovrätten förordar avslutningsvis att den särskilda arvsskatteförordningen
kompletteras med ett stadgande enligt vilket Kungl. Maj :t, förutom i de
fall som anges i den allmänna arvsskatteförordningen, i särskilda fall äger
medge befrielse från eller nedsättning av skatt för sådan historisk, vetenskaplig
eller konstnärlig samling som på grund av avtal mellan fideikommissnämnden
och fideikommissboet är avsedd att bibehållas såsom dylik
samling samt för annan egendom som på grund av förbehåll i testamente
eller gåvohandling eller avtal mellan fideikommissnämnden och fideikommissboet
avsatts till en stiftelse med ändamål att trygga vård och underhåll
av byggnad, trädgård, parkanläggning eller samling av möbler, tavlor,
böcker eller andra föremål av särskilt kulturhistoriskt värde.

Svea hovrätts remissyttrande utmynnar härvidlag i ett liknande förslag
till föreskrift om skattebefrielse i särskilda fall.

Även Fideikommissariernas intresseorganisation och Sveriges advokatsamfund
uttalar önskemål, att Kungl. Maj :t skall få rätt att medge skattebefrielse
i fall där kapital frivilligt avsättes till en stiftelse med ändamål att
bevara och vårda samling av kulturföremål. Organisationerna anser det
motiverat att genom särskilda regler om skattebefrielse främja sådana stiftelser.
Frågan bör därför enligt organisationernas mening inte hänskjutas
till prövning i annat sammanhang. Sveriges skogsägareförbund anser likaledes,
att de av utredningen föreslagna skattelättnaderna bör bibehållas med
avseende på frivilligt bildade stödstiftelser för kulturvärdenas vård och bevarande.

Ett spörsmål, som upptagits till behandling av såväl Svea hovrätt som
Fideikommissariernas intresseorganisation och Sveriges advokatsamfund,
är frågan om sammanläggning vid arvsbeskattning av
lotter härrörande från skilda stiftare av fideikommiss. Svea hovrätt framhåller
härvidlag följande.

Enligt nu gällande rätt skall sammanläggning ske endast av lotter härrörande
från samma arvlåtare (testator) men aldrig av lotter från skilda
testatorer (jfr 19 § 1 mom. andra stycket arvsskatteförordningen). Detta
gäller samtliga successiva förvärv. För de perpetuella fideikommissens vidkommande
innebär detta, att om ett dödsfall medför att en person tillträder
flera fideikommiss, härrörande från skilda stiftare, sammanläggning ej
skall ske. Om man tolkar det föreliggande förslaget till förordning om arvsskatt
vid avveckling av fideikommiss, 3 och 8 §§, efter ordalagen, torde ingen
tvekan råda om att i nyssnämnda fråga en ändring göres vid de perpetuella
fideikommissens avveckling, så att om ett dödsfall medför, att samma person
samtidigt erhåller efterträdareandel i två eller flera fideikommiss, härrörande
från skilda stiftare, sammanläggning skall ske. Som marginalskatten
beträffande de fideikommiss, där frågan kan vara aktuell, ej sällan är
hög, har frågan stor betydelse för de berörda personerna. Det synes emellertid
icke hava varit avsikten att sådan sammanläggning skall ske utan
syftet med den föreslagna regeln i 3 § andra stycket har varit ett helt annat.
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida det finnes något sakligt skäl för en
sådan speciell sammanläggningsregel, som skall gälla uteslutande vid avveckling
av fideikommiss men däremot ej vid andra successiva förvärv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

Hovrätten föreslår, att frågan blir föremål för ytterligare övervägande.

Liknande synpunkter anföres av intresseorganisationen och advokatsamfundet.

Slutligen kan anmärkas att Fideikommissariernas intresseorganisation
hemställt om ett uttalande, som klarlägger att stadgandet i 55 § 1 mom.
andra stycket allmänna arvsskatteförordningen angående möjlighet
att fördela arvsskattebetalning under högst tjugo år får
tillämpas även såvitt gäller personer, vilka genom arv blir ägare till egendom
som tidigare utgjort fideikommiss.

Departementschefen

Med hänsyn till att innehavare av fideikommiss räknar sitt förvärv härav
från stiftaren av fideikommisset och inte från den föregående innehavaren
arvsbeskattas förvärvet enligt de regler i den allmänna arvsskatteförordningen,
som gäller för s. k. framskjutna förvärv. Detta innebär i huvudsak att
fideikommissegendomen värderas och påföres skatt som nyttjanderätt,
d. v. s. efter det kapitaliserade värdet av egendomens antagna årliga avkastning
under förvärvarens beräknade livstid.

En avveckling av fideikommissen i enlighet med det nu i proposition framlagda
lagstiftningsförslaget innebär, att fideikommissegendomens speciella
natur i regel upphör i och med att den som vid lagstiftningens ikraftträdande
innehar fideikommisset avlider. Egendomen förvärvas därvid med äganderätt.
De nuvarande reglerna för arvsbeskattning av fideikommissförvärv
kan därför ej tillämpas vid en fideikommissavveckling. De förvärv, som därvid
sker, faller inte heller under gällande regler om beskattning av förvärv
genom arv eller testamente. För beskattningen av avvecklingsförvärven
fordras således särskilda bestämmelser. Förslag till sådana regler, upptagna
i en särskild förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss, framlades
av fideikommissutredningen i dess betänkande angående fideikommissens
avveckling och har efter vissa jämkningar underkastats särskild
remissbehandling på grundval av en inom finansdepartementets rättsavdelning
utarbetad promemoria.

Det framlagda förslaget till särskild arvsskatteförordning kan helt allmänt
sägas vila på uppfattningen, att förvärv av fideikommissegendom vid
en avveckling av fideikommiss i princip bör beskattas på samma sätt som
förvärv av annan egendom genom arv eller testamente. Med hänsyn till att
förvärvaren framgent kommer att inneha den tidigare fideikommissegendomen
med äganderätt liksom annan egendom finner jag denna utgångspunkt
naturlig. Den särskilda arvsskatteförordningen bör därför i görligaste mån
anknytas till den allmänna arvsskatteförordningens regler om beskattning
vid äganderättsövergång. På grund av den särskilda naturen hos vissa
avvecklingsförvärv och med tanke på de speciella situationer, som uppstår
vid en fideikommissavveckling, kan emellertid ett antal särbestämmelser
inte undvikas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1963

Vad till en början angår frågan om arvsbeskattningens höjd
har fideikommissutredningen föreslagit att efterträdarandelen, d. v. s. den
hälft av fideikommissegendomen som tillfaller efterträdaren i denna hans
egenskap, skall beskattas med tillämpning av de skatteskalor i 28 § allmänna
arvsskatteförordningen, som gällde före kvarlåtenskapsskattens slopande
den 1 januari 1959 och som — i avvaktan på en avveckling av fideikommissen
-— fortfarande gäller för fideikommissförvärv. Eftersom dessa äldre
skatteskalor är väsentligt lägre än de i allmänhet tillämpliga skalorna, innebär
detta förslag en betydande skattelindring i jämförelse med vad som
skulle gälla, om avvecklingsförvärven av fideikommissegendom genomgående
beskattades på samma sätt som förvärv av annan egendom genom arv eller
testamente.

Såsom utredningen framhöll, talar skäl för alt tillämpa de allmänna arvsskatteskalorna
även på efterträdarandel, särskilt med hänsyn till att sådan
andel, som jag tidigare nämnt, tillfaller efterträdaren med äganderätt. Hänsyn
till önskemålet att hindra en alltför snabb eller långtgående splittring
av de från samhällsekonomisk synpunkt viktigare fideikommissen — vilket
föranlett konstruktionen med efterträdarandel — talar emellertid, såsom
även utredningen funnit, för i viss mån gynnsammare beskattningsregler vid
fideikommissens avveckling. Detta gäller visserligen inte alla fideikommiss,
men av praktiska skäl kan skillnad inte göras mellan olika awecklingsfall.
Jag anser mig därför kunna biträda utredningens förslag att beskatta efterträdarandelen
efter de äldre, lägre arvsskatteskalorna. Eftersom systemet
med efterträdarandel är en engångsföreteelse vid avvecklingen av ett fideikommiss,
blir tillämpningen av dessa skalor därefter inte aktuell. Bestämmelse
om beskattningen av efterträdarandel har upptagits i 9 § av den föreslagna
särskilda arvsskatteförordningen.

I fråga om andra avvecklingsförvärv än efterträdarandel synes anledning
inte föreligga att tillämpa annan skattetariff än den som gäller för vanliga
förvärv genom arv eller testamente. För det fall att skattskyldigheten i någon
situation skulle anses speciellt betungande må här erinras om möjligheterna
att med stöd av 55 § 1 mom. allmänna arvsskatteförordningen erhålla
medgivande att erlägga skatten under högst tjugo år.

Utredningen har föreslagit bestämmelser av innebörd, att samma nläggning
vid arvsbeskattningen i princip skall äga rum mellan,
å ena sidan, avvecklingsförvärv och, å andra sidan, vad mottagaren erhåller
genom arv eller testamente av den avlidnes privata egendom. Till undvikande
av en alltför kraftig beskattning i avvecklingsskedet föreslog utredningen
emellertid, att efterträdarandel i intet fall skulle sammanläggas med
annan lott.

Fideikommissutredningens förslag till sammanläggningsregler har inte
väckt någon egentlig gensaga bland remissmyndigheterna. Svea hovrätt har
emellertid påpekat att bestämmelsen i den särskilda arvsskatteförordningen
om sammanläggning med andra förvärv från samme arvlåtarc i kombination
med den föreskrift i samma förordning, enligt vilken såsom arvlålare skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år i 963

anses den vars död föranlett fideikommissets upphörande, kunde få till följd
att, om ett och samma dödsfall medförde alt en person tillträdde flera fideikommiss
härrörande från skilda stiftare, sammanläggning av efterträdarandelarna
i de olika fideikommissen skulle äga rum. Detta skulle enligt hovrättens
mening utgöra en knappast åsyftad skatteskärpning i jämförelse
med gällande regler. Jag delar hovrättens uppfattning, att en sådan konsekvens
av förslagets utformning ter sig mindre tillfredsställande. Jag vill därför
föreslå ett tillägg till 7 § andra stycket i den föreslagna särskilda arvsskatteförordningen
av innehåll att efterträdarandelar i fideikommiss med
skilda stiftare inte skall sammanläggas vid arvsbeskattning. I övrigt bör
sammanläggningsreglerna utformas i enlighet med fideikommissutredningens
förslag.

Jag övergår härefter till att behandla frågan om behandlingen av fideikommissens
kulturvärden från arvsskattesynpunkt, ett spörsmål
som ägnats betydande intresse såväl i de framlagda förslagen som i remissutlåtandena.

Som jag i det föregående nämnt, innehöll utredningens förslag till awecklingslag
en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t skulle äga förordna om
bildande av stiftelse med ändamål att trygga vård och underhåll av kulturhistoriskt
särskilt värdefulla föremål, vartill kunde hänföras byggnad, trädgård,
parkanläggning eller samling av möbler, tavlor, böcker eller annat dylikt.
Med hänsyn främst till att sådant förordnande kunde meddelas tvångsvis
fann utredningen skäl föreligga för generell frihet från arvsskatt för de
föremål, som avsågs med förordnandet, och utredningen föreslog stadganden
härom i den allmänna arvsskatteförordningen.

Genom att regler om befogenhet för Kungl. Maj :t att förordna om s. k.
stödstiftelser inte upptogs i det till lagrådet remitterade förslaget till avvecklingslag
kom emellertid frågan om arvsskattereglerna beträffande kulturföremål
i ett nytt läge. Såsom framhölls i den inom finansdepartementets
rättsavdelning upprättade promemorian, syntes grunden för den föreslagna
skattefriheten ha bortfallit. I detta sammanhang påpekades, att skattebefrielse
eller skattenedsättning för samlingar av kulturföremål i åtskilliga fall
borde kunna påräknas med stöd av gällande bestämmelser i 57 § allmänna
arvsskatteförordningen. Enligt denna paragraf äger Kungl. Maj :t medge befrielse
från eller nedsättning av skatt dels för sådan historisk, vetenskaplig
eller konstnärlig samling, som på grund av förbehåll i testamente eller gåvohandling
skall bibehållas såsom sådan samling, dels för fastighetsfideikommiss,
om skatten inte kan erläggas utan men för ett med egendomen förenat
allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan art.

Flera av de myndigheter, som yttrat sig över departementspromemorian,
har ifrågasatt, om möjligheterna att med tillämpning av de nuvarande reglerna
i den allmänna arvsskatteförordningen erhålla lindring i arvsskatten
för kulturföremål kan anses tillfyllest i en avvecklingssituation. Sålunda har
framhållits, att vid fideikommissinstitutets upphörande denna möjlighet i
varje fall inte kan utnyttjas med avseende på annat än samlingar av lösa

Kangl. Maj.ts proposition nr 26 år 1963

föremål, således inte för att undantaga exempelvis en byggnad eller en
parkanläggning från skatt. Vidare har från något håll ifrågasatts, om de
nuvarande reglerna i 57 § allmänna arvsskatteförordningen angående skattelindring
för samling av viss art formellt är tillämpliga vid en fideikommissavveckling.
Flera remissinstanser har slutligen gjort gällande, att skattebefrielse
bör kunna medges inte bara för själva kulturföremålen utan även
för kapital som frivilligt avsatts till en stiftelse med ändamål att sörja för
föremålens vård och underhåll.

Såsom jag framhållit redan i avsnittet angående inkomstbeskattningen,
kan de med vården av fideikommissens kulturvärden sammanhängande
frågorna inte lösas i detta sammanhang. Någon anledning att, sedan den
tvångsmässiga stödstiftelseformen utmönstrats, medgiva automatisk skattebefrielse
för kulturföremål föreligger enligt min mening inte. Självfallet bör
emellertid arvsskattereglerna med avseende på avveckling av fideikommiss
vara utformade på sådant sätt, att möjligheterna till befrielse från skatt eller
nedsättning därav inte blir mindi''e än vid avveckling av ett vanligt dödsbo.

Då tvekan nu visat sig föreligga huruvida den allmänna arvsskatteförordningens
bestämmelser om skattelindring för samlingar av kulturföremål är
tillämpliga vid avveckling av fideikommiss, vill jag — till undvikande av
varje oklarhet i detta hänseende — föreslå ett stadgande i 10 § av den särskilda
arvsskatteförordningen av innebörd, att Kungl. Maj :t i särskilda fall
äger inedge befrielse från eller nedsättning av skatt enligt förordningen för
samling vars bevarande är av allmänt intresse med hänsyn till samlingens
historiska, vetenskapliga eller konstnärliga värde. Jag finner befogat att låta
detta stadgande avse även byggnad, trädgård eller parkanläggning, som
har sådant värde. Dessutom vill jag föreslå, att sådan skattebefrielse eller
skattenedsättning skall kunna medges jämväl i annat fall om synnerliga
skäl därtill föreligger. Med detta tillägg avser jag att öppna möjlighet till
en bedömning från fall till fall av sådana speciella omständigheter, som i
avvecklingssammanhang kan tänkas böra inverka på beskattningsfrågan
men som nu svårligen kan förutses. Härigenom beredes Kungl. Maj :t möjlighet
att taga skälig hänsyn till bildandet av stiftelse ur fideikommissegendom
med syfte att trygga vård och underhåll av sådan egendom för vilken
skattebefrielse eller skattenedsättning kan komma i fråga.

Vid prövning av sådana skattefrågor som nu nämnts har Kungl. Maj :t
tillfälle att som villkor för viss skatteförmån uppställa exempelvis krav på
att egendomen skall behållas oskingrad och att den i skälig utsträckning
skall hållas tillgänglig för allmänheten. Därvid får givetvis tillses att erforderliga
garantier för uppfyllandet av givna villkor föreligger. Sådan garanti
torde ofta kunna erhållas genom medverkan av fideikommissnämnden.

Vad härefter angår de övriga särbestämmelser av närmast
teknisk natur, som är erforderliga såsom komplement till den allmänna
förordningens stadgande!!, finner jag de av utredningen utarbetade regler -

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1963

na i den särskilda arvsskatteförordningen med de i departementspromemorian
föreslagna jämkningarna — efter en mindre justering — tillfredsställande.
De bör därför läggas till grund för lagstiftningen. Någon särskild
författning om ändring i den allmänna arvsskatteförordningen är däremot
inte längre erforderlig.

IV. Lagfartsstämpel m. m.

Enligt 8 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
utgår lagfartsstämpel vid förvärv av fast egendom på grund av
tillskott vid bildande av bolag eller på grund av tillskott efter bolagets bildande.
Stämpelbeloppet är 1 krona för varje fulla 100 kronor av egendomens
värde. Dock är stämpelsatsen 2 kronor om den tillskjutna egendomen i avhandlingen
åsatts högre värde än det belopp, för vilket den som tillskjuter
egendomen själv förvärvat densamma, eller, om detta belopp inte kan utrönas,
egendomens taxeringsvärde eller annorledes uppskattade värde. Stämpelsatsen
2 kronor gäller för övrigt även andra stämpelpliktiga förvärv, som
görs av bolag. Stämpelplikt stadgas vidare bl. a. vid tillskott till förening. Frihet
från lagfartsstämpel vid tillskott föreligger, då lagfart söks på järnväg
eller då medlem i sambruksförening tillskjuter egendom till föreningen.

Departementschefen

Som främsta utväg att vid fideikommissavvecklingen i önskvärd utsträckning
bibehålla de nuvarande förvaltningsenheterna har i propositionen med
förslag till avvecklingslagstiftning anvisats aktiebolagsbildning, varvid fideikommissegendomen
tillskjutes som apportegendom. Vid tillskott av fast
egendom i samband med aktiebolagsbildning utgår för närvarande enligt
stämpelförordningen lagfartsstämpel med 1 krona för varje fulla 100 kronor
av den tillskjutna egendomens värde. I vissa fall är stämpelavgiften
dubbelt så hög.

Med syfte att stimulera aktiebolagsbildning i därför ägnade fall har i förslaget
till lagstiftning om avveckling av fideikommiss förordats olika civilrättsliga
regler. För att ytterligare underlätta en snabb avveckling av fideikommissen
i den önskvärda aktiebolagsformen vill jag föreslå, att då lagfart
sökes på fastighet, som tillskjutits i enlighet med avvecklingslagen, lagfartsstämpel
tills vidare inte skall utgå. Denna skattelättnad får betraktas
som en tidsbegränsad åtgärd i syfte att påskynda aktiebolagsbildning på
grundval av fideikommissegendom. Frågan om denna speciella frihet från
lagfartsstämpel torde få omprövas, då någon tids erfarenhet vunnits av fideikommissavvecklingen
och den föreslagna stämpelfrihetens betydelse för
bolagsbildningen i detta sammanhang.

I anslutning härtill bör i avseende på expeditioner, som utfärdas av fideikommissnämnden,
denna nämnd i likhet med andra centrala myndighe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1963

ter upptagas i 1 § stämpelförordningen under fjärde avdelningen. Förslag
till motsvarande ändring i 1883 års expeditionslösenförordning torde jag få
anmäla senare. Vidare bör i 7 § stämpelförordningen stadgas stämpelfrihet
i ärenden, som handlägges av fideikommissnämnden.

V. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom departementet
upprättat förslag till

1) förordning om inkomstbeskattning av fideikommissbo, m. m.;

2) förordning om arvsskatt vid avveckling av fideikommiss; samt

3) förordning om ändring i förordningen den 19 november 191i (nr 383)
angående stämpelavgiften.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Sven-Olof Norberg

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1963

Bihang

Det i departementspromemorian framlagda förslaget

till

Förordning angående beskattning av fideikommiss och fideikommissbo

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fideikommissbo är i beskattningshänseende att anse som familjestiftelse.

2 §.

Om fideikommissfastighet överföres till ett aktiebolag såsom tillskott vid
teckning av aktier i bolaget, skall följande iakttagas.

Fideikommiss eller fideikommissbo skall icke på grund av överföringen
anses hava åtnjutit skattepliktig realisationsvinst.

Efter därom gjord framställning må fideikommiss eller fideikommissbo
erhålla befrielse från beskattning av sådan intäkt av skogsbruk och av tomtstyckningsrörelse,
som må föranledas av överföringen. Medgives befrielse
från beskattning av intäkt av skogsbruk, skall bolaget övertaga det för fideikommisset
eller fideikommissboet vid överföringen gällande ingångsvärdet
och det för fideikommisset eller boet gällande ingående virkesförrådet för
skogen. Medgives befrielse från beskattning av intäkt av tomtstyckningsrörelse,
skall bolagets anskaffningsvärde för i tomtstyckningsrörelsen vid överföringen
ingående fastighet eller del av fastighet anses motsvara det i beskattningshänseende
gällande värdet av sådan fastighet och fastighetsdel hos
fideikommisset eller fideikommissboet.

Efter därom av fideikommiss eller fideikommissbo gjord framställning må
bolaget åtnjuta de värdeminskningsavdrag för täckdikningsanläggningar och
skogsvägar å fastigheten som skulle hava tillkommit fideikommisset eller
fideikommissboet om detta fortfarande ägt fastigheten.

3 §.

Fråga om befrielse från beskattning och om överlåtelse av rätt till värdeminskningsavdrag
för täckdikningsanläggningar och skogsvägar handlägges
av prövningsnämnden i det län, där fastigheten eller dess huvuddel är belägen.

Framställning om befrielse och överlåtelse ingives eller insändes till prövningsnämndens
kansli och skall vara till kansliet inkommen före utgången
av året efter det varunder fastigheten överförts till bolaget. Har ansökan
gjorts hos annan prövningsnämnd än i första stycket sägs, skola handlingarna
omedelbart översändas till kansliet hos den prövningsnämnd som har att
pröva ansökningen.

Framställning må icke bifallas med mindre densamma tillstyrkts av fideikommissnämnden.

4 §■

Om handläggning av framställning som avses i denna förordning, så ock
om fullföljd av talan mot beslut rörande tillämpning av förordningen skall

Kungl. Ma j:ts proposition nr 26 år 1963

i tillämpliga delar gälla vad i taxeringsförordningen är stadgat rörande handläggning
av besvär över taxeringsnämnds beslut och om fullföljd av talan
mot prövningsnämnds beslut rörande taxering.

5 §•

Berör beslut om befrielse och överlåtelse åsatt taxering, skall av beslutet
betingad ändring i taxeringen vidtagas. Ändringen ankommer på den prövningsnämnd,
som har att taga befattning med taxeringen, eller, om besvär
rörande taxeringen är föremål för prövning i högre instans, på denna.

Underrättelse angående beslut om uppskov och överlåtelse skall i förekommande
fall tillställas den myndighet som har att vidtaga ändringen i
taxeringen samt länsstyrelsen i det län där bolagets styrelse har sitt säte för
att tillställas den taxeringsnämnd, som har att verkställa taxering av bolaget.

6 §.

Konungen äger utfärda de föreskrifter som erfordras för tillämpning av
denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630131