Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1963

1

Nr 166

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 29 december
1949 angående handel med skrot, lump och begagnat
gods; given Stockholms slott den 5 april 1963.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändring i förordningen
den 29 december 1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump
och begagnat gods.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i gällande förordning angående
handel med skrot, lump och begagnat gods i syfte att förbättra kontrollen
över skrothanteringen och handeln med begagnade föremål. Förslaget innefattar
främst utvidgning av förordningens tillämpningsområde i fråga om
begagnat gods. Vidare föreslås skärpning av föreskrifterna om tillstånd för
uppköparverksamhet och om affärsbokföring m. m. beträffande vissa slag
av skrot samt vidgade möjligheter att anställa särskild föreståndare för
rörelse, som avses i förordningen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963.1 samt. Nr 166

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1963

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 29 december 1949 (nr 723) angående
handel med skrot, lump och begagnat gods

Härigenom förordnas, att 1 § 1 mom., 4—7, 20 och 27 §§ förordningen
den 29 december 1949 angående handel med skrot, lump och begagnat gods
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §■

1 mom. Denna förordning äger tilllämpning
å yrkesmässig handel med
järn- och annat metallskrot, lump
samt begagnat gods av följande slag:

1) kläder, pälsverk, skodon,

2) cyklar samt delar av och tillbehör
till cyklar,

3) kameror, klockor, kikare,

4) smycken, äkta pärlor, ädla och
halvädla stenar,

5) ovan ej nämnda föremål, vilka
helt eller till väsentlig del bestå av
guld, silver, platina, nysilver, koppar,
mässing, tenn eller brons.

Med begagnat gods likställes bevis
om pantsättning av dylikt gods.

Till handel hänföres även rörelse,
i vilken förvärvat gods avyttras efter
reparation, nedsmältning eller mindre
bearbetning.

1 mom. Denna förordning äger tilllämpning
å yrkesmässig handel med
järn- och annat metallskrot, tackor av
annat metallskrot än järnskrot, textilavfall,
lump samt begagnat gods av
följande slag:

1) kläder, pälsverk,

2) mopeder, cyklar, utombordsmotorer
samt delar av och tillbehör till
dylika föremål,

3) kameror, klockor, kikare,

4) smycken, äkta pärlor, ädla och
halvädla stenar,

5) ovan ej nämnda föremål, vilka
helt eller till väsentlig del bestå av
guld, silver, platina, nysilver, koppar,
mässing, tenn eller brons.

Förordningen är jämväl tillämplig
å yrkesmässig handel med begagnade
skriv- och räknemaskiner, radio- och
televisions ap par åt er samt musikinstrument,
dock ej där handeln uteslutande
avser föremål som tagas i vederlag
vid försäljning av nya föremål.

Med begagnat gods likställes bevis
om pantsättning av dylikt gods.

Till handel hänföres även rörelse,
i vilken förvärvat gods avyttras efter
reparation, nedsmältning eller
mindre bearbetning. Vad i förordningen
stadgas om handel skall ock tilllämpas
å rörelse, i vilken från annan
än fast handlande eller industriföretag
förvärvat gods industriellt utnyttjas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1963

3

(Gällande lydelse)

4

Ansökning om--------

Ansökningen skall innehålla uppgift
om det eller de varuslag, med vilka
handel skall bedrivas. Avser ansökningen
tillstånd såsom fast handlande,
skall uppgift lämnas var rörelsen
skall utövas och godset förvaras.
Sökes tillstånd såsom uppköpare,
skall ansökningen innehålla
uppgift om det område, inom vilket
verksamheten skall bedrivas.

5

Tillstånd skall-------

Tillstånd för uppköpare skall begränsas
till att avse visst län eller
del av län. Där särskilda skäl därtill
äro, må dock tillståndet gälla flera
län eller hela riket.

(Föreslagen lydelse)

§•

-----särskilt stadgat.

Ansökningen skall innehålla uppgift
om det eller de varuslag, med vilka
handel skall bedrivas. Avser ansökningen
tillstånd såsom fast handlande,
skall uppgift lämnas var rörelsen
skall utövas och godset förvaras.
Sökes tillstånd såsom uppköpare,
skall ansökningen innehålla uppgift
om det område, inom vilket verksamheten
skall bedrivas, samt vid densamma
vara fogat välliknande fotografi
av sökanden.

§•

— — -----av gods.

Tillstånd för uppköpare skall gälla
viss tid, högst tre år, och avse visst
eller vissa polisdistrikt eller, där särskilda
skäl därtill äro, län eller större
område.

Tillståndsbevis för uppköpare skall
vara försett med välliknande fotografi
av tillståndshavaren och skall under
yrkesutövning medföras och på tillsägelse
uppvisas för polisman.

Har tillstånd återkallats enligt 9 §
eller eljest upphört att gälla, skall tillståndsbeviset
ofördröjligen återställas
till polismyndigheten.

6

Där rörelse--------

Såsom ansvarig------

Avgår föreståndare, må bolaget eller
föreningen, under förutsättning
att ansökan om godkännande av ny
föreståndare ofördröjligen göres, i
avbidan på beslut härom utse perlf
llihamj till riksdagens protokoll 1963.1

§•

--- — behöriga utövande.

Rörelseidkare må av polismyndigheten
medgivas rätt att anställa föreståndare
för filial eller förståndare,
som skall ansvara för rörelsen under
tid, då innehavaren eller förut tillsatt
föreståndare är förhindrad att
utöva tillsyn över densamma. Polismyndigheten
äger ock, när särskilda
skäl föreligga, ålägga rörelseidkare att
anställa sådan föreståndare.

---stadgade villkoren.

Avgår föreståndare, må rörelseidkaren,
under förutsättning att ansökan
om godkännande av ny föreståndare
ofördröjligen göres, i avbidan
på beslut härom utse person,
samt. Nr 166

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

son, som uppfyller villkoren i 3 § som uppfyller villkoren i 3 § andra
andra stycket, att tills vidare vara stycket, att tills vidare vara ansvaansvarig
föreståndare i den avgång- rig föreståndare i den avgångnes
nes ställe. ställe.

7

Har rörelseidkare avlidit må rörelsen
för dödsboets räkning fortsättas
under ett år. Rörelsen må likväl utövas
endast genom ansvarig föreståndare,
som i 6 § omförmäles; för tiden
till dess föreståndare godkänts
av polismyndigheten skall vad i tredje
stycket nämnda paragraf stadgas
äga motsvarande tillämpning.

20

Beträffande lump samt skrot av
annan metall än guld, silver och platina
äga föreskrifterna i 13 § tredje
stycket samt 15, 16 och 18 §§ icke
tillämpning och må de i 13 § andra
stycket föreskrivna anteckningarna
göras å numrerade inköpsnotor, hophäftade
i block, i stället för i affärsbok.

27

Den som —--------

Till samma straff vare den förfallen,

1) som utövar rörelse, som i 6 eller
7 § avses, annorledes än genom behörig
föreståndare, eller

2) som bryter mot bestämmelse i
22 §, 23 § första eller andra stycket
eller 24 §.

Med böter från och med fem till
och med trehundra kronor straffes
den, som bryter mot bestämmelse i
10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17 eller
18 §, 23 § tredje stycket eller 26 §
eller mot föreskrift eller åläggande,
som meddelats jämlikt 25 §.

§•

Har rörelseidkare avlidit må rörelsen
för dödsboets räkning fortsättas
under ett år. Rörelsen må likväl utövas
endast genom ansvarig föreståndare,
som i 6 § omförmäles; för tiden
till dess föreståndare godkänts
av polismyndigheten skall vad i fjärde
stycket nämnda paragraf stadgas
äga motsvarande tillämpning.

§•

Beträffande textilavfall, lump och
järnskrot äga föreskrifterna i 13 §
tredje stycket samt 15, 16 och 18 §§
icke tillämpning och må de i 13 §
andra stycket föreskrivna anteckningarna
göras å numrerade inköpsnotor,
hophäftade i block, i stället för
i affärsbok.

§•

---med dagsböter.

Till samma straff vare den förfallen,

1) som utövar rörelse, som i 6 §
första stycket eller 7 § avses, annorledes
än genom behörig föreståndare,
eller

2) som bryter mot bestämmelse i
22 §, 23 § första eller andra stycket
eller 24 §.

Med böter från och med fem till
och med trehundra kronor straffes
den, som bryter mot bestämmelse i
5 § fjärde stycket, 10, 11, 12, 13, 14,
15, 16, 17 eller 18 §, 23 § tredje stycket
eller 26 § eller mot föreskrift eller
åläggande, som meddelats jämlikt
25 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1964, dock att tillstånd avseende
handel med gods som icke omfattats av äldre bestämmelser må sökas och
meddelas redan före nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1963

5

Vad i förordningen stadgas skall icke inverka på giltigheten av tillstånd,
som beviljats med stöd av äldre bestämmelser; dock skola tillstånd för
uppköpare, som beviljats före den 1 juli 1964, icke gälla längre än till och
med den 31 december 1964.

Tillstånd, som beviljats före den 1 juli 1964 och som avser handel med
annat skrot än järnskrot, skall efter nämnda dag gälla även tackor av här
avsett skrot. Likaledes skall tillstånd som före nämnda dag beviljats för
handel med cyklar därefter avse jämväl mopeder.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1963

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen
anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga
om vissa ändrade bestämmelser angående handeln med skrot, lump och begagnat
gods samt anför därvid följande.

Inledning

På grundval av ett av särskilda sakkunniga avgivet betänkande (SOU
1947:22) utfärdade Kungl. Maj:t, efter riksdagens hörande, den 29 december
1949 förordning angående handel med skrot, lump och begagnat
gods (prop. 1949:137, L!U 1949:51 och rskr. 1949:385). Samtidigt utfärdades
kungörelse med vissa föreskrifter angående tillämpningen av förordningen.
Författningarna trädde i kraft den 1 januari 1950.

Syftet med lagstiftningen är i första hand att motverka egendomsbrottsligheten
genom att hindra eller försvåra avsättningen av oärligt åtkommet
gods samt att underlätta polismyndigheternas efterspaningar av sådant
gods. För detta ändamål har i skrothandelsförordningen införts tillståndstvång
för handel med skrot in. m. samt föreskrivits skyldighet för handlare
att föra vissa böcker och anteckningar, så att gjorda inköp och försäljningar
kan identifieras. Därjämte har andra kontrollföreskrifter av
olika slag upptagits i förordningen.

Efter hand som erfarenheter vunnits om förordningens tillämpning har,
främst från skrotbranschens organ och från olika polismyndigheter, önskemål
framförts om ändringar i bestämmelserna i syfte att skärpa kontrollen
och därmed sanera verksamheten inom handeln i fråga. Sedan frågan om
en revision av vissa regler upptagits till behandling inom handelsdepartementet,
har förslag till författningsändringar framlagts i en i januari 1963
färdigställd departementspromemoria (stenc. H 1963: 1).

Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
socialstyrelsen, statens kriminaltekniska anstalt, statspolisintendenten,
kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, So -

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1963

7

dermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Jämtlands
och Norrbottens län, bilskrotningsutredningen, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation, Svensk industriförening, Kooperativa förbundet, Föreningen
Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Skrothandelns
branschkommitté, Motorbranschens riksförbund, Sveriges radiohandlares
riksförbund samt Cykel- och sporthandlarnas riksförbund.

Riksåklagarämbetet har bifogat yttranden från statsåklagaren i Malmö
samt föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler. Kommerskollegium
har bilagt yttranden från samtliga handelskamrar i riket.
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna har åberopat yttranden från lokala
polis- och andra myndigheter in. fl.

I remissyttrandena har, där ej annat av det följande framgår, de föreslagna
författningsändringarna tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Gällande ordning m. m.

Skrothandelsförordningen. Förordningen är tillämplig på yrkesmässig
handel med järn- och annat metallskrot och lump samt begagnat gods av
följande slag, nämligen 1) kläder, pälsverk och skodon; 2) cyklar samt
delar av och tillbehör till cyklar; 3) kameror, klockor och kikare; 4) smycken,
äkta pärlor, ädla och halvädla stenar; 5) andra föremål, vilka helt
eller till väsentlig del består av guld, silver, platina, nysilver, koppar,
mässing, tenn eller brons. Med begagnat gods likställes bevis om
pantsättning av sådant gods. Till handel hänföres även rörelse, i vilken
förvärvat gods avyttras efter reparation, nedsmältning eller mindre bearbetning.
Från förordningens tillämpningsområde har undantagits handel
å marknad (1 §).

I förordningen skiljes i olika avseende mellan fast handlande — varmed
förstås den som för utövande av rörelsen innehar kontors- eller butikslokal
eller upplagsställe — och uppköpare, d. v. s. annan person, som idkar
rörelse (2 §).

För rätt att idka handel enligt förordningen kräves särskilt tillstånd
av polismyndigheten i den ort, där rörelsen huvudsakligen bedrives. Tillstånd
kan beviljas bolag eller ekonomisk förening samt enskild person,
som gjort sig känd för redbarhet och ordenllighet och i övrigt anses lämplig
(3—4 §§). Tillstånd skall omfatta visst eller vissa slag av gods. För
uppköpare skall tillståndet begränsas till att avse visst län eller del av län;
om särskilda skäl föreligger, må dock tillståndet gälla flera län eller hela
riket (5 §).

Rörelse, som bedrives av bolag eller ekonomisk förening, skall ha av
polismyndighet godkänd föreståndare, vilken är ansvarig för rörelsens
behöriga utövande. Såsom ansvarig föreståndare får endast den godkän 2f

Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 166

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1963

nas som uppfyller villkoren för tillstånd att idka handel. Avgår föreståndare,
får bolaget eller föreningen, därest ansökan om godkännande av ny
föreståndare ofördröj ligen göres, i avbidan på beslut härom utse behörig
person att tills vidare vara ansvarig föreståndare för rörelsen (6 §). Har
rörelseidkare avlidit, får rörelsen för dödsboets räkning fortsättas under
ett år men endast genom ansvarig föreståndare (7 §). Föreståndare skall
i fråga om rörelsens skötsel anses såsom utövare av rörelsen (8 §).

Tillstånd till handel samt godkännande av föreståndare kan återkallas,
när anmärkningar mot rörelsens skötsel eller mot vederbörandes lämplighet
föranleder detta (9 §).

Fast handlande får ej för rörelsens utövande eller för förvaring
av gods använda annat ställe än det, som blivit godkänt av polismyndigheten
(10 §). Gods får ej förvärvas från annan än den som är känd för
handlanden eller hans personal eller som kan legitimera sig på ett tillfredsställande
sätt. Beträffande person, som kan antagas bedriva yrkesmässig
handel med godset, är handlanden dessutom skyldig att förvissa
sig om att vederbörande innehar tillstånd att idka sådan handel (11 §).
Fast handlande skall föra särskild bok (affärsbok) för inskrivning av varje
affär, varigenom gods förvärvas för rörelsen eller eljest mottages för försäljning
(12 §). Affärsboken skall föras enligt närmare angivna föreskrifter
och bl. a. innehålla uppgift om dagen för affärens avslutande, godsets art,
antal, mått eller vikt samt, om så är möjligt, fabrikat och tillverkningsnummer
eller annat särskilt kännemärke, om säljarens namn, yrke och
bostad, om legitimationshandling samt om priset. På motsvarande sätt skall
anteckning ske, då handlanden avhänder sig godset. Om gods underkastas
sådan bearbetning eller förändring, att det ej kan igenkännas, skall
åtgärden ofördröjligen antecknas (13 §). Vad som inskrivits i affärsboken
får ej utplånas eller strykas över eller på annat sätt göras oläsligt. Boken
skall förvaras under en tid av tio år från den dag, då sista inskrivningen
verkställdes. Vid rörelsens övergång till annan innehavare skall affärsboken
överlämnas till denne och vid rörelsens nedläggande skall boken lämnas
till polismyndigheten i orten (14 §).

På inskrivet gods skall snarast anbringas tydlig och varaktig beteckning,
som gör det möjligt att utan omgång återfinna anteckningarna angående
den affär, varigenom godset mottagits. Beteckning får, så länge
godset för rörelsen förvaras, borttagas endast i den mån det påkallas av
godsets bearbetning eller förändring. Godset skall förvaras på sådant sätt,
att det är åtkomligt för granskning (15 §). Om ej beslut av offentlig myndighet
föranleder till annat, får godset ej utlämnas eller förstöras och ej
heller nedsmältas eller underkastas annan bearbetning eller förändring
förrän efter sju dagar från den dag godset kom i handlandens besittning
(16 §).

I vissa fall gäller lättnader i nu återgivna bestämmelser. Beträffande gods,
som förvärvats på offentlig auktion eller från kronan, kommun, annan sådan
menighet, dödsbo, kommunikationsföretag, industriell anläggning el -

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1663

ler från den, som behörigen idkar fast handel, behöver sålunda anteckning
i affärsbok ej ske och ej heller behöver godset märkas eller förvaras i sju
dagar (19 §). I fråga om lump samt skrot av annan metall än guld, silver
och platina behöver anteckning göras endast om inköp men ej om försäljning,
bearbetning m. m. och ej heller behöver reglerna om märkning
och förvaring i sju dagar iakttagas. Vidare får fast handlande vid inköp
av sådant gods göra föreskrivna anteckningar på numrerade inköpsnotor
i stället för i affärsbok (20 §). Om särskilda skäl föreligger, får polismyndigheten
medge undantag från nämnda bestämmelser i 13—16 och 18 §§
(21 §).

Uppköpare får ej förvärva gods av okänd person med mindre denne
kan legitimera sig på ett tillfredsställande sätt eller förvärvet sker i
överlåtarens bostad eller affärslokal (17 §). Det åligger uppköpare att å
numrerade inköpsnotor, hophäftade i block, anteckna varje affär, varigenom
gods förvärvas för rörelsen eller eljest mottages för försäljning. Föreskrifterna
om inskrivning i affärsbok skall därvid i tillämpliga delar lända
till efterrättelse. Inköpsnota skall bevaras minst ett år efter det anteckning
om affär gjorts (18 §). Även för uppköpare gäller vissa lättnader i
bestämmelserna (19—20 §§).

Allmänt stadgas bl. a., att gods ej får för rörelsen förvärvas eller eljest
mottagas från den, som är synbarligen berörd av starka drycker eller ej
fyllt 18 år (22 §).

Efter anmälan av polismyndighet att gods förkommit eller olovligen
frånhänts ägaren är rörelseidkare skyldig att ofördröjligen undersöka, om
godset finns i hans besittning och om han innehar någon anteckning om
detsamma. Polismyndighet har rätt att undersöka lokaler och lager samt
att granska affärsbok och inköpsnotor. Vidare äger polismyndigheten meddela
särskilda ordningsföreskrifter, om sådana anses nödvändiga beträffande
rörelsen, samt ålägga rörelseidkare att anmäla förvärv av föremål
av visst eller vissa slag. Om rörelsen nedlägges eller föreståndare avgår,

skall anmälan härom ofördröjligen göras till polismyndigheten (23_

26 §§).

Förordningen innehåller slutligen straff- och besvärsbestämmelser m. in.
I sti affhänseende gäller, att rörelseidkare och föreståndare ansvarar för
förseelse mot förordningen som begås av person, anställd i rörelsen, liksom
vore förseelsen begången av honom själv, om ej omständigheterna gör sannolikt
att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja.

Tillämpningskungörelsen. I kungörelsen stadgas, att polismyndigheten
skall föra anteckningar över utfärdade tillstånd, att åklagare skall underrätta
polismyndigheten om åtal och dom mot rörelseidkare eller föreståndare
angående förmögenhetsbrott in. m. samt att affärsbok bör föras enligt
ett vid kungörelsen fogat formulär (1—3 §§).

10

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 166 år 1963

Från skrotbranschens sida har olika åtgärder till handelns fromma vidtagits.
Inom branschen verksamma organisationer har tillsatt ett särskilt
samarbetsorgan, Skrothandelns branschkommitté, som har att handlägga
frågor av allmän och ideell natur och framförallt skall beakta bl. a. lagstiftningsfrågor
och tillämpningen av gällande författningar, branschens rekryteringsfrågor
samt branschens höjande i etiskt och tekniskt avseende. Av
speciell betydelse i sammanhanget är den nämnd, Skrotbranschens nämnd,
som närmast fullgör uppgiften att bevaka lagstiftningsärenden och lagtilllämpning
samt rekryteringsfrågor. Nämnden tillkom år 1952 som ett led
i branschens strävanden att arbeta för förbättrade förhållanden inom
skrothandeln. Den utses av branschkommittén och skall som regel bestå
av branschens ombudsmän jämte en opartisk ordförande. Nämnden har
från början haft som en av sina huvuduppgifter att avge yttranden i ärenden
rörande beviljande eller indragning av handelstillstånd samt godkännande
av föreståndare för skrothandelsrörelse. Den ordningen har utbildat
sig att det helt övervägande antalet polismyndigheter remitterar dylika
ärenden till nämnden. Härigenom har tämligen enhetliga bedömningsnormer
kunnat åstadkommas. För sina remissyttranden har nämnden upprättat
vissa vägledande normer av innebörd bl. a., att endast personer, vilka
gjort sig kända för redbarhet och redlighet skall kunna ifrågakomma såsom
rörelseidkare och föreståndare, att personer, som dömts för häleri
eller annat egendomsbrott icke förrän de under avsevärd tid fört en fläckfri
vandel skall erhålla tillstånd, att personer, vilka gjort sig kända såsom
kunniga och erfarna yrkesmän i tveksamma fall skall äga företrädesrätt,
att om bulvanskap kan antagas föreligga tillstånd skall vägras, att personer,
som på grund av sin yrkesutövning uppenbarligen icke är lämpliga
som skrothandlare, ej skall erhålla tillstånd samt att bestämmelserna om
lokal begränsning av uppköpares distrikt noga iakttages så att uppköpare
i princip ej skall ha större distrikt än att detta normalt hinner bearbetas.
En siffermässig sammanställning över nämndens verksamhet åren 1953—•
1962 finns intagen i departementspromemorian, s. 6.

Reformönskemål

Redan ett par år efter skrothandelsförordningens ikraftträdande hemställde
Skrothandelns branschkommitté om åtgärder i syfte att åstadkomma
en bättre kontroll över skrothanteringen. I en den 3 april 1952 dagtecknad
promemoria konstaterade kommittén bl. a., att den liberalisering av
tillståndsgivningen som åsyftats med den nya förordningen tyvärr visat
sig medföra avsevärda olägenheter. Stölder av skrot ägde rum i stor omfattning
och det vore därför uppenbart att kraven på skrothandelns rörelseidkare
i fråga om ekonomisk redlighet måste vara stora, om påtalad
form av brottslighet skulle med framgång kunna bekämpas. — I anledning
av promemorian infordrade handelsdepartementet yttranden från över -

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1963

ståthållarämbetet och ctl antal länsstyrelser angående erfarenheterna av
förordningens tillämpning, varjämte remissmyndigheterna bereddes tillfälle
att inkomma med förslag till de ytterligare föreskrifter, som kunde befinnas
påkallade. Yttranden inkom utom från remissinstanserna från
många lokala polismyndigheter m. fl. I stort ansågs författningsbestämmelserna
ändamålsenliga men det framhölls också, att förordningen ej
varit i kraft tillräckligt länge för att något slutgiltigt omdöme skulle kunna
avges. En del missförhållanden hade emellertid på vissa håll konstaterats,
i första hand beträffande uppköpare och deras verksamhet. Jämkningar
i fråga om föreskrifter och tillämpning föreslogs i flera yttranden,
avseende bl. a. en begränsning till tiden och lokalt av tillstånden för uppköpare
samt strängare kontroll vid tillståndsgivningen och i en del andra
hänseenden.

I skrivelse den 25 november 1953 framhöll den dåmera inrättade Skrotbranschens
nämnd, att organisationerna inom skrot- och avfallsråvarubranschen
funnit det erforderligt att även från branschens sida vidta åtgärder
för att bekämpa den ekonomiska oredlighet, stölder av skrot etc.,
som under de senaste åren tilltagit i omfattning. De stora ekonomiska värden
det här gällde gjorde det nödvändigt att kräva en ganska hög standard
hos yrkesutövarna. Nämnden hade bl. a. noterat, att högst skiftande
praxis utvecklats på olika håll i landet när det gällde frågan om ansvarig
föreståndare för skrothandelsrörelse. På närmare anförda grunder hemställde
nämnden därför om vissa ändringar i förordningen för att stärka
föreståndareinstitutionen.

Sedan dessa framställningar på nämndens hemställan fått vila i avbidan
på ytterligare erfarenheter av skrothandelsförordningens tillämpning, återkom
nämnden med skrivelse till Kungl. Maj :t den 14 december 1956. Däri
underströks att lillgreppsbrotten i fråga om metallskrot fått allt större omfattning.
Enligt nämndens mening bekämpades brott av denna typ bäst
genom en effektivisering av bestämmelserna i förordningen. Nämnden syftade
i sammanhanget särskilt på en förbättrad övervakning av den verksamhet,
som bedrevs av skrotuppköpare, och hemställde att vissa tillämpningsföreskrifter
i sådant syfte måtte utfärdas. Föreskrifterna borde främst
avse en tidsbegränsning av uppköpartillstånden samt bokföringsskyldighet
beträffande alla inköp och försäljningar av metallskrot.

De tidigare framställningarna kompletterades av nämnden i skrivelse
den 28 september 1959 med önskemål om en utvidgning av skrothandelsförordningens
tillämpningsområde. Under hand har nämnden även därefter
till departementet framfört vissa förslag om ändringar.

Från skrolbranschens sida väckta ändringsförslag och önskemål har i
allt väsentligt upptagits i promemorieförslaget.

Poliskammaren i Göteborg har vid två tillfällen fört fram frågan om
en utvidgning av förordningens tillämpningsområde. I skrivelse den 6
maj 1959 framhölls, alt, enär förordningen är tillämplig endast på särskilt
angivna föremål, polisens kontrollmöjligheter beträffande avsättning -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1963

cn av olovligen åtkommet gods så småningom icke obetydligt begränsats.
Handeln med begagnade symaskiner, kontorsmaskiner, radio- och televisionsapparater
föll exempelvis ej under förordningen och ej heller torde
handeln med begagnade mopeder göra detta. För dem som ägnade sig åt
brottslig verksamhet torde det vara väl känt, att sådant gods utan större
risk för upptäckt kunde försäljas i öppna handeln eller lämnas som dellikvid
vid inköp av nya föremål av liknande slag. Att så vore fallet framgick
av de många inbrotten i butiker, bostäder och kontor, varvid just
föremål av ifrågavarande slag tillgreps. I sammanhanget kunde nämnas att
av under år 1958 i Göteborg tillgripna föremål 314 radioapparater, 14 kombinerade
radio- och bandinspelningsapparater, 4 televisionsapparater, 15
symaskiner, 20 räknemaskiner och 27 skrivmaskiner ej kunnat tillrättaskaffas.
Vad beträffade begagnade mopeder rådde tveksamhet, huruvida
dessa fordon föll under förordningen. Poliskammaren vore för sin del benägen
anse att mopeden som lätt motorcykel vore undantagen från förordningen
men exempelvis rådhusrätten i Malmö hade i en dom givit uttryck
för en annan uppfattning. Eftersom numera ojämförligt fler mopeder än
cyklar tillgreps — i Göteborg tillgreps under år 1958 mopeder till ett värde
av 1 267 510 kronor och cyklar till ett värde av 308 780 kronor — syntes
del angeläget att få klarhet, huruvida handel med begagnade mopeder
vore att hänföra under skrothandelsförordningen.

Även från andra håll har önskemål om ändringar i gällande bestämmelser
framförts till departementet. Emballagefirman N. Jönsson i Göteborg har
önskat en utvidgning av förordningen till att avse även begagnade smörjoljefat
och andra tomfat. Antikgillet i Stockholm — en sammanslutning
av företagare, vilka handlar med antika föremål, auktionsgods och annat
begagnat gods — har i en den 27 juni 1962 ingiven skrivelse bl. a. framhållit,
att i åtskilliga fall företag, som noga iakttagit föreskrifterna i skrothandelsförordningen,
icke desto mindre drabbats av åtal för häleri. Antikgillet
hade fått intrycket att den omständigheten att föreskrifterna iakttagits
icke i tillräcklig grad beaktades av polismyndigheterna vid bedömandet
av frågan, huruvida god tro förelegat eller ej. Föreskrifterna måste utformas
så, att den som handlade i god tro och noga iakttog bestämmelserna
också skulle känna sig tryggad. Gillet hemställde, att omnämnda förhållanden
måtte uppmärksammas och lagstiftningen så kompletteras, att
den lojala handeln erhåller det rättsskydd som den rimligen kunde ha anspråk
på att få åtnjuta.

Förslag till ändringar

I departementspromemorian framhålles att vid övervägandet av förslag
till ändringar i skrothandelsförordningen måste, liksom vid författningens
tillkomst, målsättningen vara att söka åstadkomma en lämplig avvägning
mellan, å ena sidan, intresset av att försvåra avsättningen av genom brott
åtkommet gods, och, å andra sidan, intresset av att den legitima handeln

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1963

icke i onödan försvåras. Med den utgångspunkten har i promemorian diskuterats
och föreslagits endast sådana ändringar i föreskrifterna, som på
grundval av gjorda erfarenheter och ändrade förutsättningar ansetts säiskilt
påkallade. I enlighet härmed har vissa önskemål och synpunkter ej
tagits upp. Framställningar om en utvidgning av förordningen till att omfatta
även sådana varuslag som maskiner, redskap, verktyg, tekniska instrument,
barnvagnar, symaskiner och tomfat har lämnats obeaktade. Av Antikgillet
i Stockholm påtalade olägenheter har befunnits närmast angå tilllämpningen
av författningen och därför ej föranlett åtgärder i förevarande
sammanhang. Frågan om inrättandet av ett organ för obligatoriskt remissförfarande
i samband med tillståndsprövning, med besvärsrätt etc.
har övervägts men avvisats. I anslutning därtill understryks i promemorian,
att den praxis som utbildat sig i och med att flertalet polismyndigheter
inhämtar yttranden från Skrotbranschens nämnd otvivelaktigt ter sig ändamålsenlig.
Ett förslag från nämnden att polismyndighet borde äga rätt att
föreskriva, att visst eller vissa varuslag skulle helt eller delvis undantagas
från bestämmelserna i förordningen har ej upptagits, främst därför att olika
praxis måhända skulle uppkomma på olika håll.

De i departementspromemorian föreslagna ändringarna i skrothandelsförordningen
kan i huvudsak sammanfattas sålunda:

1. Förordningen utsträckes till att omfatta även handel med begagnat
gods av följande slag, nämligen motorfordon, avsedda för demontering
eller skrotning, mopeder, utombordsmotorer, kontorsmaskiner, radio- och
televisionsapparater samt musikinstrument. Skodon utgår. Till handel
hänföres även rörelse, i vilken från allmänheten eller från uppköpare förvärvat
gods industriellt utnyttjas.

2. Tillstånd för uppköpare skall gälla viss tid, högst tre år, och i princip
avse visst eller vissa polisdistrikt. Tillståndsbevis skall vara försett med
foto av tillståndsinnehavaren. Tillstånd till fast handel och till uppköparverksamhet
får ej samtidigt innehavas.

3. Rörelseidkare kan under vissa förutsättningar få anställa särskild föreståndare,
som ansvarar för rörelsen.

4. Förvaringstiden för af färsbok förkortas från tio till fem år.

5. Nuvarande undantag från föreskrifterna om anteckningsskyldighet
in. m. rörande metallskrot upphäves.

I. Förordningens tillämpningsområde

Promemorian. Förutom de begagnade föremål, som kom att omfattas av
förordningen, upptog 1947 års sakkunnigeförslag motorfordon, barnvagnar,
båtar, musikinstrument, radioapparater, grammofoner, maskiner, maskindelar,
redskap, verktyg och tekniska instrument. Flera remissinstanser
ifrågasatte eller föreslog begränsningar härutinnan men å andra sidan framhölls
också i flera yttranden, att ytterligare varugrupper borde medtagas.
I propositionen begränsades de sakkunnigas förslag. Skälet för uteslutning -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1963

en av vissa varukategorier var enligt föredragande departementschefen den
låga stöldfrekvensen eller det förhållandet att tillgripet gods endast sällan
torde säljas till någon handlande i branschen. Detta ansågs vara fallet beträffande
barnvagnar, båtar, musikinstrument och grammofoner. Radioapparater
var icke heller i särdeles stor utsträckning föremål för tillgreppsbrott
och då därtill kom, att handeln med sådana apparater var omfattande,
skulle ett medtagande av denna varugrupp vara till förhållandevis stor
olägenhet för den allmänna omsättningen. Av liknande skäl ansågs även
maskiner, maskindelar, redskap, verktyg och tekniska instrument böra uteslutas.
Ett förslag att förordningen ej skulle vara tillämplig på sådana näringsidkare,
som normalt handlade med nya varor men i samband därmed
tog begagnade varor i utbyte, avvisades i propositionen.

År 1949 ansågs det ovisst om tillräckliga skäl förelåg att hänföra begagnade
motorfordon under förordningen. Bilar frånhändes visserligen
i stor utsträckning ägaren men det syntes regelmässigt vara fråga om tillfälliga
s. k. billån, vilka ej berörde bilhandeln. Olägenheterna av den irrreguljära
bilhandeln ansågs av departementschefen i det hela ha karaktär
av kristidsföreteelse och syntes f. ö., eftersom tillståndsprövningen enligt
förordningen skulle avse endast yrkesmässig handel, blott i begränsad
mån kunna stäckas genom att handeln med begagnade motorfordon inbegreps
under förordningen. Till följd av bilismens utveckling och det kraftigt
ökade bilbeståndet, vilket i sin tur fört med sig växande problem med
begagnade bilar och »skrotbilar» m. m., är, framhålles det i promemorian,
utgångsläget för behandlingen av gruppen motorfordon numera otvivelaktigt
ett helt annat än i slutet av 1940-talet. Som bekant har också åtgärder
vidtagits och förberedes åtgärder för att råda bot på olika missförhållanden
rörande begagnade och utrangerade motorfordon. Därmed har också frågan
om motorfordonens medtagande i skrothandelsförordningen fått förnyad
aktualitet. Vid en avvägning mellan de olika intressen som här föreligger
och under hänsynstagande i första hand till önskemål om att uppnå
bättre och effektivare kontroll över förfarandet med utrangerade bilar och
de s. k. bilkyrkogårdarna har det i promemorian bedömts lämpligt att i förordningen
nu föra in motorfordon, vilka är avsedda för demontering eller
skrotning.

Delade meningar har kommit till uttryck i frågan, huruvida mopeder
faller under förordningen eller ej. Spörsmålet beträffande begagnade mopeder
var överhuvudtaget icke aktuellt vid förordningens tillkomst men har
senare desto mer uppmärksammats. Stickprovsundersökningar har givit vid
handen, att under år 1962 antalet anmälda mopedstölder utgjorde i Stockholm
1 813 och i Göteborg 1 458. Det sammanlagda värdet av de tillgripna
mopederna i dessa båda städer har uppskattats till drygt 1 700 000 kronor.
Enligt promemorian bör begagnade mopeder otvivelaktigt omfattas av förordningen
och därför föreslås, att sådana fordon särskilt angives i 1 §.

En utvidgning av varukatalogen till att omfatta väsentligen alla begagnade
varor, som blir föremål för affärer i härför avsedda butiker, kan, sägs

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1963

15

det i promemorian, med hänsyn till den förut antydda intresseavvägningen
inte ifrågakomma. Beträffande vissa varuslag har emellertid utvecklingen
under senare år varit sådan, att synnerliga skäl för deras upptagande i
förordningen numera föreligger. I första hand åsyftas härvid radio- och
televisionsapparater, kontorsmaskiner (skriv- och räknemaskiner),
utombordsmotorer samt musikinstrument. En
sammanställning över antalet stöldanmälda föremål av dessa slag i Stockholm
och Göteborg under år 1962 visar följande (siffror inom parentes för
Stockholm avser uppgifter för år 1947, redovisade i 1949 års proposition):

Stockholm

Göteborg

Radioapparater .........

..... 2 400 (96)

990

Bilradioapparater .......

..... 1400

—

TV-apparater ..........

..... 100

19

Kontorsmaskiner .......

..... 450 (93)

70

Utombordsmotorer .....

..... 85

55

Musikinstrument .......

..... 300 (47)

66

Det sammanlagda värdet av föremålen har uppskattats till, för radioapparater
1 350 000 kronor, för TV-apparater drygt 100 000 kronor, för kontorsmaskiner
270 000 kronor, för utombordsmotorer 150 000 kronor samt
för musikinstrument (främst dragspel) 125 000 kronor. Det uppskattade
värdet av stöldanmält gods, avseende huvudsakligen nämnda slags föremål
samt mopeder, var under år 1962 för Stockholm ca 2,5 milj. kronor
och för Göteborg ca 1,1 milj. kronor.

I sammanhanget nämnes också att enligt uppgift från Göteborgspolisen
värdet av genom tillgreppsbrott åtkommen egendom i Göteborg under år 1960
beräknats uppgå till 2,4 milj. kronor. Antalet anmälda sådana brott utgjorde
ca 49,6 % av samtliga anmälda strafflagsbrott. Då uppklaringsprocenten i
fråga om dessa brott var förhållandevis låg, t. ex. vid inbrott i skyltskåp
ca 14,6 %, i automater ca 13,7 %, i kiosker ca 13,3 % och i butiker ca
27,1 %, anses en effektiv eftersökning av stulet gods vara nödvändig och i
åtskilliga fall enda möjligheten att erhålla uppslag rörande brottets förövare.

Beträffande nyss nämnda varugrupper — televisionsapparater och utombordsmotorer
var år 1949 icke på tal men tendensen pekar här mot allt
större antal tillgrepp och försäljningar — synes starka skäl nu tala för
deras medtagande i förordningen. De olägenheter, som kan uppkomma för
den legala handeln, bör härvid vika för de från kriminalpolitisk synpunkt
åsyftade fördelarna.

Behov av alt låta handeln med begagnade skodon omfattas av förordningen
anses icke längre föreligga.

I promemorian har vidare föreslagits vissa smärre ändringar. Skrot, som
nedsmälts till tackor, faller f. n. icke under förordningens bestämmelser,
men det har synts angeläget att hänföra också sådant gods till skrotgruppen.
I enlighet med gällande internationell terminologi föreslås — utan

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1963

ändring i sak — tillägget textilavfall, varmed främst avses nytt
klipp m. m. från textil- och konfektionsindustrien till skillnad från lump,
som närmast utgör avfall av gamla produkter.

Skrothandelsförordningen är tillämplig på handelsrörelse. Hit
hänföres även rörelse, i vilken förvärvat gods avyttras efter reparation,
nedsinältning eller mindre bearbetning, men däremot icke företag, som
uppköper skrot, lump eller begagnade föremål för att omarbeta godset till
andra varor. Samtidigt som sistnämnda förhållande påpekades i 1947 års
sakkunnigebetänkande konstaterades att ifrågavarande industriföretag dock
endast i ringa utsträckning torde göra sina uppköp direkt från allmänheten.
Med hänsyn även till intresset av att näringslivet icke i onödan betungades
ansågs det därför ej erforderligt att i detta avseende utsträcka
förordningens tillämpningsområde. De sakkunniga underströk emellertid
att, om företagen i fråga framdeles komme att i större utsträckning göra
uppköp direkt från allmänheten, frågan om kontroll över uppköpen kunde
bli aktuell. Enligt vad som i promemorian upplyses har erfarenheterna
från det senaste årtiondet givit vid handen, att olovligen tillgripet gods
i allt större utsträckning söker sin väg framförallt till mindre gjuteriföretag,
vilka i regel ej verkställer bokföring eller upplagring på sätt föreskrives
i förordningen. Från skrotbranschens sida har framhållits att denna tendens
blivit särskilt tydlig allteftersom den organiserade skrothanteringens
ansträngningar att effektivisera föreskrifterna och bekämpa oredlighet
blivit märkbara för mindre nogräknade element. Vid polisutredningar hade
framkommit att en del uppköpare samt personer, som handlat med skrot
utan tillstånd, med förkärlek sålt skrotet till gjuterier och andra mindre
industrier. Anledningen därtill var att sådana företag betalade bättre och ej
kontrollerade, varifrån skrotet kom. Då den större industrien i landet —
järnverken, metallverken och textilindustrien —- icke köper skrot och avfallsråvaror
från allmänheten eller uppköpare har Skrotbranschens nämnd
funnit det motiverat att skilja mellan olika industrikategorier. Företag,
som köper skrot m. m. från allmänheten eller uppköpare, borde således
vara skyldiga att iakttaga samma åtgärder med avseende å bokföring etc.
som åvilar fast handlande. Anledning att belasta industri, som köper enbart
från fast handel, med särskilda föreskrifter anses däremot icke finnas.
På grundval av vad sålunda framkommit har det i promemorian ansetts
befogat att till handel hänföra även rörelse, i vilken från allmänheten eller
från uppköpare förvärvat gods industriellt utnyttjas.

Yttrandena. De remissinstanser, som tagit upp frågan om utvidgning av
förordningens tillämpningsområde, har väsentligen inriktat sig på behandlingen
av gruppen motorfordon. I ett fåtal yttranden framlägges synpunkter
på förslaget rörande skriv- och räknemaskiner samt radio- och
televisionsapparater, ett par remissorgan uttalar sig om utvidgningen av
begreppet rörelse och i enstaka yttranden slutligen behandlas vissa speciella
frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1963

17

Olika meningar råder beträffande motorfordon. Länsstyrelserna i
Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län samt Jämtlands län, poliskammaren
i Stockholm och bilskrotningsutredningen ansluter sig till promemorieförslaget.
Riksåklagarämbetet anser starka skäl föreligga för att hänföra all
handel med begagnade motorfordon under förordningen. Före ett beslut
i sådan riktning torde emellertid krävas ytterligare ingående överväganden
och samråd med vederbörande branschorganisationer och ämbetet finner
det angeläget att överväganden härom icke får fördröja beslut om
ändrad lagstiftning enligt förslaget. Statsåklagaren i Malmö hävdar mycket
starkt behovet av att förordningen utsträckes till att omfatta alla begagnade
motorfordon och av samma uppfattning är poliskammaren i Hälsingborg
och polischefen i Trelleborg. Stats polisintendenten finner det väl
motiverat att motorfordon medtages i förordningen och synes närmast företräda
den uppfattningen att bestämmelserna bör utvidgas till att avse
begagnade fordon överhuvudtaget. Kommerskollegium säger sig däremot
icke kunna förorda det framlagda förslaget. Skälen härför är främst, att
stölder av skrotningsfordon enligt uppgift endast sällan förekommer och
att försäljning av stulna fordon till den yrkesmässiga handeln sålunda
icke torde förekomma. Syftet med förordningen, att försvåra avsättningen
av olovligen tillgripet gods, skulle icke tillgodoses genom den föreslagna
utvidgningen. Denna skulle emellertid ha ett annat syfte, nämligen att
uppnå en bättre och effektivare kontroll över förfarandet med utrangerade
bilar och de s. k. bilkyrkogårdarna. Kollegium håller ej för osannolikt att
en effektivare sådan kontroll kan vara önskvärd men anser att en reglering
i detta syfte icke bör genomföras innan förhållandena härutinnan blivit
någorlunda klarlagda. Även överståthållarämbetet är av olika orsaker tveksamt
huruvida tillräckliga skäl föreligger för en utvidgning enligt förslaget.
Ämbetet påpekar att särskild utredning pågår angående omhändertagande
och nedskrotning av kasserade motorfordon och anser att sådana fordon
i vart fall icke f. n. bör medtagas i förordningen. Liknande synpunkter
framföres av bl. a. Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare samt Skånes handelskammare. Motorbranschens
riksförbund understryker sammanfattningsvis att de verkliga missförhållandena
ej skulle beröras av att skrotfärdiga motorfordon hänfördes under
förordningen och kan icke tillstyrka förslaget härom.

Vad gäller skri v- och räknemaskiner — vilka är de kontorsmaskiner
som avsetts i promemorian — påpekar Sveriges grossistförbnnd
att sådana i icke obetydlig utsträckning är föremål för tillgreppsbrott. Någon
närmare utredning har dock icke verkställts om i vilken omfattning
maskinerna avyttras till företag eller personer, som yrkesmässigt idkar handel
med godset i fråga, och ej heller har några överväganden gjorts i vilken
utsträckning en tillämpning av skrothandelsförordningen i sammanhanget
skulle belasta handelsföretaget inom branschen. Vidare framhålles bl. a.
att försäljning av kontorsmaskiner i mycket stor utsträckning är kombinerad
med inbyten av äldre maskiner, att olagligt åtkomna maskiner icke tor -

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1063

de återgå till handeln på så sätt att de lämnas i utbyte vid inköp av ny maskin
samt att försäljning respektive inbyte till övervägande del sker genom
försäljningsorganisationer, direkt knutna till svenska fabrikanter eller här
etablerade generalagenter. Skyldighet att följa förordningens bestämmelser
med avseende på inbytta maskiner skulle medföra ett mycket omfattande
registreringsarbete, kombinerat med uppgiftsskyldighet. Den betydande arbetsbörda
som komme att åläggas kontorsmaskinhandlarna skulle, såvitt
förbundet kan finna, vara praktiskt taget betydelselös med hänsyn till lagstiftningens
syfte att motverka egendomsbrottsligheten. Yttrandet utmynnar
i att grossistförbundet icke har något att erinra emot att handeln med
skriv- och räknemaskiner ställes under kontroll enligt förordningen men att
det i så fall sker under uttrycklig förutsättning att påtalade olägenheter för
kontorsmaskinhandeln undanröjes, exempelvis genom att undantag göres
för inbytesaffärer. Sveriges industriförbund ger uttryck för samma uppfattning.

Skälen för att medtaga radio- och televisionsap pa rater
i förordningen anser poliskammaren i Stockholm icke vara tillräckligt starka.
Den starka ökningen av tillgreppen av radioapparater avser huvudsakligen
transistorapparater. Erfarenheten visar emellertid att dessa apparater
till största delen säljes under hand till privatpersoner och icke till radiohandlare.
Transistorapparaterna är även svåra att identifiera, eftersom
förekommande fabriksnummer i allmänhet endast är fastklistrade i apparaterna
och således lätta att avlägsna. Tillgreppen av televisionsapparater
är icke så omfattande, att en kontroll av radiohandeln får anses berättigad.
I Stockholm finns ungefär 300 radioaffärer. Dessa skulle enligt förslaget
komma att föras in under skrothandelsförordningen. Som jämförelse
kan nämnas att ca 600 tillstånd för fasta handlande med begagnade föremål
finnes utfärdade i Stockholm. En kontroll av 300 nya tillstånd skulle
svårligen kunna bli effektiv och skulle icke uppväga de betydande olägenheter
som skulle uppstå för radiohandlarna. Poliskammaren är därför icke
beredd att tillstyrka en utvidgning av förordningen att avse alla som idkar
handel med begagnade radio- och televisionsapparater. För att dock få en
kontroll över den illegala handel med begagnade och stulna apparater, som
otvivelaktigt förekommer, ifrågasätter kammaren om icke tillstånd bör
erfordras för handlare, som uteslutande eller till övervägande del driver
handel med begagnade radio- och televisionsapparater. Härigenom skulle
sådana handlare, som endast mottager begagnade apparater i utbyte vid
försäljning av ny apparat, undandragas förordningen. Kontrollen skulle
därför kunna begränsas till ett fåtal affärer och därigenom kunna göras
effektiv. Överståthållarämbetet biträder poliskammarens mening. Även
länsstyrelsen i Stockholms län -— som anser övervägande skäl tala för att
förordningen utsträckes till att omfatta även handel med begagnade radiooch
televisionsapparater — ifrågasätter om man icke för undvikande av
onödig belastning av den legitima handeln främst beträffande dessa slag
av gods skulle kunna i författningen göra undantag för bytesaffärer. Att

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1963

19

eu liknande tanke på sin tid avvisades under förarbetena till förordningen
anser länsstyrelsen knappast i och för sig nu böra tillmätas avgörande betydelse.
Sveriges hantverks- och industriorganisation kan icke förorda, att
detaljister och serviceverkstäder ålägges tillståndstvång, i vart fall icke för
sådan handel som avser inbyte av begagnad radio- eller televisionsapparat
i samband med försäljning av ny apparat. Föreningen Sveriges landsfiskaler
anser också det kunna ifrågasättas om icke undantag kan göras beträffande
inbytesaffärer. I fråga om sådana affärstransaktioner torde nämligen
icke föreligga samma behov av kontroll som beträffande enbart förvärv
av begagnade varor. Riksåklagarämbetet biträder icke föreningens
uppfattning. Sveriges radiohandlares riksförbund vill — ehuru ett genomförande
av förslaget är ägnat att medföra ytterligare arbete för handeln och
utan att förbundet är övertygat om att man kan nedbringa stölderna i
radio/TV-affärerna — icke motsätta sig förslaget beträffande begagnade
radio- och televisionsmottagare.

Tillgreppen av musikinstrument är icke så talrika, att handeln
med begagnade musikinstrument bör föras in under förordningen, menar
poliskammaren i Stockholm, vars uppfattning härutinnan delas av överståthållarämbetet.

I ett par remissyttranden ifrågasättes om anledning finns att bibehålla
regleringen beträffande lump- och textilavfall, eftersom stölder
av sådan egendom lär vara ovanliga och värdet av godset är obetydligt.

Förordningens tillämpning på tackor av järnskrot finner industriförbundet
icke påkallad, då dylika tackor endast torde kunna framställas
vid större anläggningar och således regelmässigt förvärvas från fast etablerade
företag. Det torde vara till fyllest, om förordningen göres tillämplig
på tackor av »icke-järnmetall».

Några remissorgan föreslår att ytterligare varugrupper medtages i förordningen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län nämner elektriska rakapparater,
vilka enligt uppgift från polishåll ofta är föremål för brott. Riksåklagarämbetet,
länsstyrelsen i Stockholms län och föreningen Sveriges landsfiskaler
uttalar sig för att regleringen skall gälla även handborrmaskiner, handslipmaskiner
och liknande maskindrivna handverktyg, som numera i betydande
utsträckning användes inom byggnadsverksamheten och i ökad
omfattning tillgripes. I godsregistret hos statens kriminaltekniska anstalt
har under åren 1952—62 registrerats minst 1 200 stulna bandspelare och
minst 400 stulna symaskiner och anstalten anser det därför lämpligt att
också sådana föremål upptages i förordningen.

Den föreslagna utvidgningen av begreppet rörelse tillslyrkes särskilt
av länsstyrelsen i Norrbottens län, som är övertygad om att förordningens
syfte väsentligt främjas genom ändringen, och Stockholms handelskammare,
vilken finner de för en utvidgning redovisade skälen bärande. Sveriges
hantverks- och industriorganisation framhåller å sin sida att det är
ett väsentligt intresse för metallgjuterierna att även framdeles få fritt välja
sina inköpskällor. Att fall förekommit, där olovligt tillgripet gods avytt -

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1963

rats till mindre gjuteriföretag utgör enligt organisationens mening ej tillräckligt
motiv för att ålägga dessa företag att söka tillstånd att idka skrothandel,
vilket skulle innebära att en hel bransch belastas med särskilda
föreskrifter beträffande bokföring m. m. trots att vederbörande endast
till mycket ringa del driver sådan inköpsverksamhet som förordningen
avser. Under alla förhållanden bör bestämmelserna utformas så, att gjuteriföretagen
fritt får köpa skrot från andra industrier och liknande företag.
Enligt Svensk industriförening sker inköp av järn- och annat metallskrot
vanligen från andra industrier eller från fast skrothandel. Den direkta
betydelsen av ändringsförslaget är därför icke så stor för föreningens
medlemmar. En ändring kan däremot ha en icke oväsentlig indirekt
betydelse, något som sammanhänger med att stora mängder av gods, varom
här är fråga, uppkommer vid företagens tillverkning och att det vid avyttringen
härav givetvis är av stor betydelse att så höga priser som möjligt
erhålles. Om industriföretag icke skulle få köpa sådant gods från uppköpare
utan att iaktta bestämmelserna för fast skrothandel kommer troligen
den handel med skrot, som icke sker direkt mellan företagen, att
nästan undantagslöst ske via fast skrothandel, eftersom företagen antagligen
icke är villiga att underkasta sig besvär med ansökan om tillstånd
och iakttagande av övriga bestämmelser som gäller för fast skrothandel.
Följden härav skulle troligen bli att den fasta skrothandeln erhöll en monopolställning,
som ur bl. a. prissättningssynpunkt måste anses mindre
önskvärd. Med hänsyn härtill och då viss möjlighet till kontroll av uppköpare
föreligger anser föreningen att rörelse, i vilken från uppköpare
förvärvat gods industriellt utnyttjas, icke bör åläggas att följa förordningens
bestämmelser om fast skrothandel. Däremot anser sig föreningen med
hänsyn till det kriminalpolitiska intresset böra tillstyrka förslaget i vad
avser inköp från allmänheten.

2. Tillstånd för uppköpare

Promemorian. De mindre goda erfarenheter som i vissa avseenden gjorts
under den tid förordningen varit i tillämpning har väsentligen gällt uppköpare
och av sådana bedriven verksamhet. Av olika skäl förekommer
det, att uppköpartillstånd icke utnyttjas, i vart fall ej kontinuerligt. Det
förtjänar nämnas, att enligt ett hos Skrotbranschens nämnd fört register
antalet »skrottillstånd» för uppköpare utgör drygt 3 600; motsvarande
siffra för den fasta handeln är drygt 1 100. Ett väsentligt skäl för en tidsbegränsning
av tillstånden för uppköpare är enligt promemorian att med
jämna mellanrum kontroll och omprövning kan ske och i samband därmed
inaktuella tillstånd bortfalla. Vid en avvägning har en tillståndsperiod
om högst tre år ansetts lämplig. Det torde icke bli särskilt betungande
för polismyndigheterna — och ej heller för vederbörande uppköpare —
med ett återkommande tillståndsförfarande. I det stora flertalet fall lär f. ö.
myndigheternas befattning med omprövningsärenden kunna ske i förenk -

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1963

lad form. Måhända kan det, åtminstone hos polismyndigheter med ett
större antal tillstånd, visa sig praktiskt att under en övergångsperiod bestämma
giltighetstiden så, att tiderna för tillstånden småningom överlag
sammanfaller exempelvis till kalenderår. På så sätt torde efter hand handläggningen
av ärendena kunna koncentreras till en kortare period under
året. — Bättre kontrollmöjligheter synes också erbjuda sig, om tillstånden
i princip erhåller en snävare lokal begränsning. Tillstånd för uppköparverksamhet
synes normalt böra omfatta ett eller flera polisdistrikt. Ur
kontrollsynpunkt torde det vidare vara praktiskt att tillståndsbevis för uppköpare
är försett med fotografi av innehavaren. — Det uppges stundom
ha förekommit, att skrothandlare, som innehaft och nyttjat upplagsställe
i sin verksamhet, arbetat med tillstånd som uppköpare; ibland har också
handlare innehaft rättigheter både som fast handlande och som uppköpare.
Till förekommande av att sådan blandad verksamhet förekommer har det
ansetts ändamålsenligt att föreslå att tillstånd för fast handel och för uppköparverksamhet
ej samtidigt får förekomma.

Yttrandena. Vad i promemorian föreslagits rörande uppköpartillstånden
har vid remissbehandlingen upptagits mycket positivt och endast föranlett
önskemål om vissa kompletteringar. I några yttranden föreslås sålunda
föreskrifter om att fotografi skall bifogas ansökan om tillstånd och att
tillståndsbevis skall medföras av uppköpare för att på begäran kunna uppvisas
för polisman. Ett par remissinstanser ifrågasätter, närmast med tanke
på merarbetet för polismyndigheterna, om tillstånden behöver tidsbegränsas;
i något yttrande föreslås en tillståndstid av fem år. Poliskammaren i
Stockholm konstaterar emellertid för sin del att den effektivare kontroll av
uppköparna, som en begränsning av tillstånden till tre år kommer att medföra,
mer än väl uppväger polismyndighetens merarbete med den återkommande
tillståndsprövningen. Enligt överståthållarämbetet synes det önskvärt
med en särskild föreskrift om skyldighet att återlämna tillståndsbevis,
då tillstånd återkallats, giltighetstiden utgått etc.

3. Föreståndareinstitutionen

Promemorian. Enligt 1947 års sakkunnigeförslag skulle, då anledning
därtill förelåg, varje rörelseidkare kunna medgivas rätt att anställa särskild
föreståndare för filial eller föreståndare, som skulle förestå rörelsen under
lid, då innehavaren eller förut tillsatt föreståndare var förhindrad att utöva
tillsyn över rörelsen. Om särskilda skäl förelåg, skulle myndigheten
äga ålägga näringsidkare att anställa sådan föreståndare. De sakkunniga
menade att genom en sådan ordning skötseln av handelsrörelserna skulle
befrämjas. En rörelseidkare, som hade flera butiker eller av någon orsak,
exempelvis sjukdom, ej kunde delta i rörelsens skötsel, hade mången gång
intresse av att få anställa föreståndare. Det syntes emellertid inte lämpligt
alt vid sjukdom eller annat hinder för innehavare eller föreståndare fixera

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1963

viss bestämd tid, efter vilken rörelseidkaren skulle vara tvungen att anställa
föreståndare eller ny sådan. Om rörelsen drevs i flera butiker, kunde
vidare förhållandena vara sådana, att innehavaren kunde utöva nödig
kontroll över samtliga butiker. Hänsyn borde tagas till omständigheterna
i varje särskilt fall och därför förordades den lösningen att myndigheten
fick avgöra, när föreståndare skulle anställas. I propositionen fann föredragande
departementschefen dock icke tillräckliga skäl förebragta för den
föreslagna utbyggnaden av föreståndareinstitutionen.

I promemorian påpekas, att avsaknaden av möjlighet att tillsätta ansvarig
föreståndare för filial eller avdelningskontor eller såsom ersättare för
rörelseidkaren vid sjukdom, resa eller annat förfall visat sig medföra
praktiska olägenheter. Detta hade f. ö. också lett till att någon polismyndighet
i dylika fall godkänt särskild föreståndare och rentav krävt att sådan
tillsattes, t. ex. då rörelsens innehavare under längre tid var frånvarande
på grund av utlandsresa eller av annat skäl. Från skrotbranschens sida har
framhållits, att då en rörelse drives med filialer på olika orter — vilket ej
är ovanligt — det måste vara av stor betydelse för lagstiftningens effekt i
fråga om upprätthållande av god ordning och förhindrande av handel med
stulet gods, att det på varje plats finns en ansvarig föreståndare. Denne
har en helt annan kontroll över personalen och verksamheten än den på
annan ort bosatte rörelseinnehavaren eller föreståndaren och måste få en
annan känsla av ansvar för rörelsens skötsel, om han enligt förordningen
kan göras till ansvarig föreståndare. De praktiska skäl, som befunnits föreligga
för en utbyggnad av föreståndareinstitutionen, har föranlett förslag
till komplettering av 6 § förordningen i huvudsaklig överensstämmelse med
det i 1947 års sakkunnigebetänkande framlagda förslaget.

Yttrandena. Den föreslagna utbyggnaden av föreståndareinstitutionen betraktas
i flera remissyttranden såsom önskvärd, ändamålsenlig och väl motiverad.
Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bör föreskrift om
vikarie för föreståndare med samma ansvar och skyldigheter som föreståndaren
vid förfall för denne vara obligatorisk. Viss tveksamhet rörande förslaget
har framförts endast av överståthållarämbetet, som understryker att
det synes vara av stor vikt att rörelseidkaren eller, då rörelsen bedrives av
bolag eller förening, föreståndaren i mesta möjliga mån bibehålies vid personligt
ansvar för rörelsens utövande. En uppdelning av det i förordningen
avsedda ansvaret för rörelsens bedrivande kan komma att verka splittrande
på företagsledarens intresse för uppgiften och föranleda honom att
mer eller mindre odelat ägna sig åt rörelsens ekonomiska vinstmöjligheter.
Lämplig avgränsning av företagsledarens straffrättsliga ansvar synes
föreligga. Ämbetet vill således förorda, att nuvarande bestämmelser om
föreståndarskap bibehålies oförändrade. Skulle en uppmjukning av reglerna
ändock anses behövlig, bör särskild föreståndare — eventuellt biträdande
föreståndare — få förordnas endast för filial å annan ort samt vid rörelse -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1963

idkarens eller ordinarie föreståndarens långvariga oförmåga att på grund
av sjukdom fullgöra sina uppgifter.

4. Övriga ändringar

Promemorian. Under hänvisning till att den föreskrivna tioåriga förvaringstiden
för affärsbok utan olägenhet men väl till fördel
för de fasta handlandena torde kunna förkortas, föreslås att tiden begränsas
till fem år.

Erfarenheten har enligt promemorian givit vid handen att i 20 § förordningen
angivna undantag från de särskilda föreskrifterna
för fasta handlande och uppköpare — avseende
bl. a. anteckning om bearbetning, förändring och avhändelse av inskrivet
gods -— alltjämt är motiverade vad gäller lump samt skrot, vilket väsentligen
består av järn. I fråga om annat skrot, d. v. s. det skrot som vanligen
benämnes metallskrot och som ej omfattar endast guld, silver och
platina, har det emellertid såväl från skrotbranschens organ som från polishåll
bestämt hävdats, att de särskilda föreskrifterna undantagslöst bör gälla.
Då en ändring i enlighet härmed ansetts ägnad att effektivisera kontrollen,
icke minst över uppköparverksamheten, upptager promemorieförslaget
bestämmelsen att undantagen från de särskilda föreskrifterna skall gälla
enbart textilavfall och lump samt skrot, vilket väsentligen består av järn.

I 6 § föreslagna ändringar rörande föreståndare har föranlett följdändringar
i 7 och 27 §§. Rörelseidkares underlåtenhet att ställa sig polismyndighets
åläggande att anställa föreståndare till efterrättelse har ej ansetts
motivera någon straffsanktion. I promemorian har i stället — liksom i
1947 års betänkande —- den ståndpunkten intagits, att sådan försummelse
från näringsidkarens sida bör aktualisera frågan om återkallelse av tillståndet.

De nya föreskrifterna föreslås träda i kraft den 1 januari 1964 med vissa
övergångsbestämmelser.

Yttrandena. Medan flera remissorgan uttryckligen biträder förslaget om
en förkortning av förvaringstiden för affärsbok hävdas
från ett par håll att, då tiden för åtalspreskription beträffande grov stöld
och grovt häleri är tio år och denna tid lämpligen bör överensstämma med
förvaringstiden, gällande bestämmelse bör bibehållas.

Förslaget om en begränsning av undantagen från de särskilda
föreskrifterna för fasta handlande och uppköpare
har i allmänhet tillstyrkts. Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler
anser förslaget i denna del — förutom vad som föreslagits rörande
tidsbegränsning av uppköpartillstånd, fotografi å tillståndsbevis samt
utvidgningen av begreppet rörelse — vara särskilt värdefullt för tillämpningen
av lagstiftningen och kontrollen av dess efterlevnad. Även polis -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1963

chefen i Trelleborg anser — icke minst på grund av lokala erfarenheter av
nackdelarna av nuvarande system — den föreslagna ändringen böra accepteras
med tillfredsställelse från polishåll. Enligt poliskammaren i Stockholm
synes dock ändringen böra begränsas till att avse endast uppköpare.
— Skånes handelskammare ifrågasätter, om icke metallskrot av annat slag
än sådant från ädla metaller bör undantagas från den förvaringsplikt under
sju dagar, varom stadgas i 16 § förordningen. De stora kvantiteter metallskrot
som omsättes kräver nämligen betydande utrymme, vilket särskilt i
de större städerna medför stora lagringskostnader. Detta jämte de kraftiga
prisfluktuationer som skrotet är underkastat tarvar en snabb omsättning
för att verksamheten skall bära sig. Enligt 21 § äger visserligen polismyndigheten
under vissa omständigheter bevilja befrielse från förvaringsplikten.
Om för detta speciella varuslag bestämmelsen ändrades därhän,
att polismyndigheten i stället i särskilda fall ägde föreskriva förvaringsplikt,
skulle emellertid utan tvivel uppnås en för branschen avsevärt mindre
betungande ordning utan att säkerhetskravet i alltför hög grad eftersattes.
Liknande synpunkter uttalas av Skrothandelns branschkommitté.

Departementschefen

I departementspromemorian har övervägts och föreslagits endast sådana
ändringar i skrothandelsförordningen, som på grundval av erfarenheterna
under de år förordningen varit i tillämpning ansetts särskilt påkallade. Förslaget
har upptagits positivt vid remissbehandlingen. Ett flertal remissorgan,
bland dem polismyndigheter, köpmannaorganisationer och de flesta
handelskammare, har uttryckligen anslutit sig till ändringsförslaget. Även
jag kan i huvudsak biträda detta.

Vad till en början angår frågan om utvidgning av förordningens tillämpningsområde
må understrykas, att lagstiftningen huvudsakligen syftar till
att motverka egendomsbrottsligheten genom att förhindra eller försvåra
avsättningen av olovligen åtkommet gods men att intresset härav självfallet
måste vägas mot intresset av att den legitima handeln icke i onödan
försvåras. Vid den avvägning som sålunda måste ske och som innebär att
viss återhållsamhet bör iakttagas när det gäller att hänföra nya varugrupper
under förordningen har jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga
att, såsom i några remiss3rttranden förordats, nu medtaga andra varuslag
än dem som föreslagits i promemorian. En viss begränsning av förslaget
härutinnan synes mig i stället motiverad. Innan jag övergår till att behandla
detta spörsmål, vill jag emellertid framhålla, att begagnade m opeder
och utombordsmotorer otvivelaktigt bör föras in under
författningen samt att skodon bör kunna utgå. Även om, såsom från
något håll påpekats, stölder av lump numera icke är särskilt vanliga, finner
jag ej anledning att nu föreslå någon ändring på denna punkt. Tilllägget
»t e x t i 1 a v f a 11» har närmast terminologisk innebörd och avser

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1963

25

ej någon förändring i sak. Behov har visat sig föreligga av att såsom skrot
behandla också tackor av skrot men i likhet med Sveriges industriförbund
anser jag den begränsningen kunna göras att hit hänföres endast
tackor, som framkommit genom nedsmältning av annat skrot än järnskrot.

Den föreslagna utvidgningen till motorfordon, avsedda för
demontering eller skrotning, har i promemorian i första hand
motiverats med önskemålet om att uppnå bättre och effektivare kontroll
över förfarandet med utrangerade bilar och de s. k. bilkyrkogårdama. Såsom
framhållits rid remissbehandlingen ligger det med förslaget avsedda
ändamålet utanför förordningens egentliga syfte. Det må även påpekas att
utredningar pågår i syfte att sanera handeln med begagnade bilar och att
lösa bilskrotningsproblemet. Med hänsyn härtill är jag icke beredd att biträda
förslaget.

Förslaget beträffande skriv- och räknemaskiner, radio- och
televis ionsapparater samt musikinstrument har av det
stora flertalet remissinstanser tillstyrkts eller lämnats utan erinran. På
något håll har en negativ eller tveksam ståndpunkt intagits när det gäller
radio- och telerisionsapparater samt musikinstrument. För egen del anser
jag avgörande rikt böra fästas vid den kraftigt ökade stöldfrekvensen i
fråga om dessa föremål. Det får därför från kriminalpolitiska synpunkter
anses vara ett vägande intresse att den handel, som kan komma att ta befattning
med olovligt tillgripet gods av dessa slag, kommer under kontroll.
Beträffande musikinstrument vill jag med anledning av vad som framförts
från poliskammaren i Stockholm tillägga att de samlade erfarenheterna
pekar på behovet av en bättre kontroll av handeln med begagnade instrument.
Det bör emellertid — såsom framhållits under remissbehandlingen
— beaktas att en livlig omsättning inom nu ifrågavarande varugrupper,
främst beträffande radio- och telerisionsapparater, äger rum i den reguljära
handeln under sådana förhållanden att man icke har att räkna med
någon nämnvärd risk för att den skall främja avsättningen av brottsligt
åtkommet gods. Jag syftar på den handel med begagnade föremål, som
uteslutande avser föremål som tages i utbyte i samband med försäljning
av nya varor. För att icke onödigtvis betunga denna typ av handel med begagnade
föremål vill jag förorda att promemorians förslag genomföres
med den jämkningen att undantag göres för sådan handel som uteslutande
avser objekt som tages i vederlag vid försäljning av nya föremål.

Den föreslagna utvidgningen av förordningen till att avse även rörelse,
i vilken från allmänheten eller uppköpare förvärvat
gods industriellt utnyttjas, synes vara av behovet påkallad.
Utvecklingen utvisar att möjligheten att avsätta olovligen tillgripet gods
utan särskild kontroll till här berörda företag utnyttjas i allt större utsträckning.
De invändningar som gjorts i ett par remissyttranden och de olägenheter
som må uppstå för vissa företagare synes mig därför icke utgöra till -

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1963

räckliga skäl att frångå förslaget. Emellertid föreslår jag i förtydligande
syfte den jämkningen att bestämmelsen skall avse gods som förvärvas från
annan än fast handlande eller industriföretag.

Promemorians förslag om skärpta föreskrifter rörande uppköpare — bl. a.
tidsbegränsning av tillstånden — har tillkommit i syfte att möjliggöra en
förbättrad övervakning av den verksamhet som bedrives av skrotuppköpare.
Förslaget har vid remissbehandlingen genomgående tillstyrkts. Den
förordade skärpta kontrollen synes mig erforderlig med hänsyn till att tillgreppsbrotten
i fråga om metallskrot fått allt större utbredning. Förslaget
föranleder i övrigt ingen annan kommentar från min sida än att jag funnit
skäl till vissa kompletteringar i enlighet med förslag, vilka framförts
i remissuttalanden. Det följer av förordningens reglering att en rörelseidkare
vid handel med begagnat gods är antingen fast handlande eller uppköpare.
Därför bör självfallet icke förekomma att den som har tillstånd
såsom fast handlande samtidigt har tillstånd såsom uppköpare eller omvänt.
Det torde få åvila tillståndsmyndigheterna att iakttaga detta vid tillståndsgivningen.
Någon uttrycklig föreskrift härom i förordningen anser
jag icke erforderlig.

Förslaget om utbyggnad av föreståndareinstitutionen har av remissinstanserna
i allmänhet godtagits. Vissa invändningar har emellertid framförts
av överståthållarämbetet, som förordar att gällande ordning bibehålies
eller i vart fall att den föreslagna möjligheten att förordna särskild föreståndare
begränsas till fall där fråga är om filial på annan ort eller om
rörelseidkarens eller ordinarie föreståndarens långvariga oförmåga att på
grund av sjukdom fullgöra sina uppgifter.

De synpunkter som ämbetet anfört om olägenheterna av en uppdelning
av ansvaret för skrothandelsrörelsen på flera personer anser jag värda understrykas.
Det kan emellertid icke bortses från att i vissa fall tillsynen
över handeln kan väsentligt gynnas av att föreståndare tillsättes vid t. ex.
en filial. Möjlighet att förordna föreståndare bör även stå till buds vid långvarigt
förfall för rörelseidkaren. Den föreslagna bestämmelsen bör dock
utnyttjas med återhållsamhet så att föreståndare tillsättes endast då ett
påtagligt behov föreligger. Såsom föreslagits i promemorian bör polismyndigheten
avgöra huruvida särskild föreståndare skall få tillsättas. Jag utgår
ifrån att nyssnämnda synpunkter kommer att tillbörligt bearbetas vid den
prövning som sålunda åvilar polismyndigheterna. Jag biträder även förslaget,
att polismyndighet i särskilda fall skall kunna ålägga rörelseidkare att
anställa föreståndare.

Då förvaringstiden för affärsbok lämpligen bör sammanfalla med gällande
tider för åtalspreskription är jag icke benägen att föreslå en förkortning
av förvaringstiden från tio till fem år. Däremot biträder jag vad som
föreslagits rörande begränsning av undantagen från de särskilda föreskrifterna
för fasta handlande och uppköpare med den jämkningen att undantagen
bör avse textilavfall, lump och järnskrot. Jag har dock icke funnit
anledning tillmötesgå önskemål som uttryckts av ett par remissorgan om

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1963

ändring av reglerna i 16 § om förvaringsplikt för vissa slag av skrot. Möjlighet
föreligger enligt 21 § till speciella undantagsbestämmelser och därigenom
torde de framställda önskemålen, om skäl föreligger, kunna uppfyllas.

Sakändringarna har föranlett vissa följdändringar och komplettering
av ansvarsbestämmelserna. De nya reglerna torde böra träda i kraft den
1 juli 1964. Tillstånd som utfärdats för fasta handlande enligt tidigare bestämmelser
bör gälla även efter de nya reglernas ikraftträdande. Däremot
är ofrånkomligt att uppköpares tillstånd förnyas enligt den nya ordningen.
Av praktiska skäl synes dock tidigare utfärdade tillstånd för uppköpare
böra gälla t. o. m. utgången av år 1964. För att underlätta övergången till
den nya ordningen för såväl branschen som de tillämpande myndigheterna
synes lämpligt att utvidgningen av förordningens tillämplighet till nya
varugrupper icke undantagslöst skall påkalla nytt tillståndsförfarande. Det
synes sålunda lämpligt att tillstånd, som meddelats enligt äldre bestämmelser
och avser annat metallskrot än järnskrot, utan vidare efter ikraftträdandet
av den nya förordningen får avse även tackor av sådant skrot.
Likaledes synes det önskvärt att tillstånd att driva handel med cyklar
sedan den nya förordningen trätt i kraft även omfattar handel med mopeder.
Jag förordar därför att till författningen fogas övergångsbestämmelser
av angivet innehåll.

I enlighet med det nu anförda har inom handelsdepartementet upprättats
förslag till förordning om ändring i förordningen den 29 december
19W (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods. Riksdagens
yttrande torde böra inhämtas över detta förslag. Jag har intet att
erinra mot att ärendet avgöres av riksdagen senare än under pågående
vårsession.

Hemställan

Föredraganden hemställer, att det inom handelsdepartementet upprättade
förslaget till förordning om ändring i förordningen den 29 december
1949 angående handel med skrot, lump och begagnat gods måtte genom
proposition föreläggas riksdagen för yttrande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

J. Thomas Stensson

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630586