Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1963

1

Nr 165

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955
(nr M6) om sparbanker, m. m.; given Stockholms
slott den 19 april 1963.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om
sparbanker; och

2) lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att sparbank får möjlighet att genom ändring i
sitt reglemente höja det individuella maximibeloppet för s. k. blancokredit
från 5 000 till 15 000 kronor. Vidare föreslås en mindre ändring av bestämmelserna
om affärsbankernas inlåningsrätt. De föreslagna lagändringarna
är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1963.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963.1 samt. Nr 165

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.5 år 196.1

Förslag
till r

• >■ Lag

angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

V.■ .-tu;, • >• .jo ■ i rr. , «<i , i j in"''

Härigenom förordnas, att 28 § lagen den 3 juni 1955 om sparbanker skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

28 i

Sparbanks utlåningsrörelse — —
— sparbankens verksamhetsområde.

Lån må — — — tjugufemtusen
kronor.

Lån utan särskild säkerhet må beviljas
till belopp i varje särskilt fall
av högst femtusen kronor och sammanlagt
motsvarande högst en femtedel
av sparbankens fonder ävensom,
utan sagda begränsningar, till kommun
eller därmed jämförlig samfällighet
eller till annan sparbank. I

I övrigt --- —- i sparbanken.

Lån, för---stycket sägs.

Vad i — — — är ansvarig.

(Föreslagen lydelse)

28 §.

Sparbanks utlåningsrörelse ;.-rrr—
sparbankens verksamhetsområde.

Lån må — — — tjugufemtusen
kronor.

Lån utan särskild säkerhet må beviljas
till belopp i varje särskilt fall
av högst femtusen kronor eller det
högre belopp, dock högst femtontusen
kronor, som må vara bestämt i
reglementet. Lån som här avses må
beviljas till ett sammanlagt belopp
motsvarande högst en femtedel av
sparbankens fonder. Utan hinder av
vad nu sagts må lån utan särskild säkerhet
beviljas annan sparbank eller
kommun eller därmed jämförlig samfällighet.

I övrigt r-- i sparbanken, jr.

Lån, för ----,4rr stycket sägs.

Vad i —- —-— är ansvarig.

. : . • .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963. un

Kungi. Maj:U proposition nr lé» år 1963

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 31 mars 1955 (nr 133) om

bankrörelse 11

Härigenom förordnas, att 62 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

62 §.

Bankaktiebolag äger mottaga inlåning
med

dels ett belopp motsvarande summan
av

a) bolagets inneliggande---

fullgod beskaffenhet; samt

g) intill ett sammanlagt belopp,
motsvarande högst tre gånger bolagets
eget kapital och högst etthundra
miljoner kronor, fordringar, för vilka
säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer,
därvid obligationerna skola medräknas
till så stor del av sitt värde som
angives under d)—f) här ovan,
inteckning i jordbruksfastighet eller
sådan bostads- eller affärsfastighet,
som är belägen inom område, för
vilket stadsplan eller byggnadsplan
fastställts, inom sextio procent av senast
fastställda taxeringsvärdet, eller
inteckning i tomträtt till bebyggd
fastighet, såvida den eller de byggnader,
som finnas uppförda därå, äro
avsedda väsentligen för bostadsändamål,
inom sextio procent av senast
fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna; dels

ock--- — och fem mil joner

kronor.

Såsom inlåning —- —• pantför skrivna

medel.

På ansökan---utställda av

bolaget.

(Föreslagen lydelse)

62 §.

Bankaktiebolag äger mottaga inlåning
med

dels ett belopp motsvarande summan
av

a) bolagets inneliggande---

fullgod beskaffenhet; samt

g) intill ett sammanlagt belopp,
motsvarande högst tre gånger bolagets
eget kapital och högst tvåhundra
miljoner kronor, fordringar, för vilka
säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer,
därvid obligationerna skola medräknas
till så stor del av sitt värde som
angives under d)—f) här ovan,
inteckning i jordbruksfastighet eller
sådan bostads- eller affärsfastighet,
som är belägen inom område, för
vilket stadsplan eller byggnadsplan
fastställts, inom sextio procent av senast
fastställda taxeringsvärdet, eller
inteckning i tomträtt till bebyggd
fastighet, såvida den eller de byggnader,
som finnas uppförda därå, äro
avsedda väsentligen för bostadsändamål,
inom sextio procent av senast
fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna; dels

ock---och fem mil joner

kronor.

Såsom inlåning — —- pantförskrivna
medel.

På ansökan---— utställda av

bolaget.

Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1963.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 mars
1963.

N ärvar ande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson,

Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrade regler
angående sparbanks rätt att bevilja blancokredit och angående affärsbanks
inlåningsrätt samt anför därvid följande.

I. Inledning

Svenska sparbanksföreningen har i skrivelse den 25 september 1962 hemställt
om sådan ändring av 28 § tredje stycket sparbankslagen, att sparbank
beredes ökad möjlighet att bevilja s. k. blancokredit, d. v. s. lån
utan särskild säkerhet.

över denna framställning har efter remiss yttranden avgivits av bankinspektionen
och fullmäktige i riksbanken. Remissorganen har ej haft något
att erinra mot framställningen.

Svenska bankföreningen har i skrivelse den 25 oktober 1962 hemställt om
ändring av bestämmelserna i 62 § första stycket banklagen angående affärsbanks
inlåningsrätt. Denna är satt i relation till bankens egna tillgångar
med ett principiellt krav på täckning för inlåningen i bankens eget
kapital. Från detta krav undantas inlåning till belopp motsvarande vissa
placeringar, vilka betraktats som riskfria. Till dessa s. k. täckningsfria placeringar
hänförs i banklagen bl. a. fordringar mot säkerhet av fullgoda
obligationer och botteninteckningar i vissa fastigheter eller tomträtter intill
ett sammanlagt belopp, motsvarande högst tre gånger bankens eget kapital
och högst etthundra miljoner kronor. Bankföreningens framställning syftar
till att vidga ramen för de täckningsfria placeringarna genom en höjning
av detta belopp till tvåhundra miljoner kronor.

över bankföreningens framställning har efter remiss yttranden avgivits
av bankinspektionen, bostadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, fullmäktige i
riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret, kreditinstitututredningen,
Svenska sparbanksföreningen samt Sveriges jordbrukskasseförbund. Remissinstanserna
har tillstyrkt den föreslagna lagändringen eller lämnat denna
utan erinran.

Jag anhåller nu att få taga upp dessa ärenden till närmare behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1963

5

II. Sparbankernas blancokreditgivning

Gällande regler

Enligt 28 § tredje stycket i 1955 års lag om sparbanker får sparbank
bevilja lån utan särskild säkerhet, s. k. blancokredit, till belopp i varje särskilt
fall av högst 5 000 kronor och sammanlagt motsvarande högst en femtedel
av sparbankens fonder. Blancokredit får dock utan sådana begränsningar
beviljas kommun eller därmed jämförlig samfällighet eller annan
sparbank. I övrigt äger sparbank enligt stadgande i fjärde stycket av samma
paragraf utlämna lån endast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen.

Enligt 56 § banklagen har affärsbank rätt att — utöver lån till
stat, kommun, bankbolag, sparbank m. fl. samfälligheter och inrättningar
— dels lämna kortvarig blancokredit till affärsidkare i och för hans rörelse,
om med hänsyn till omständigheterna trygghet för förbindelsens fullgörande
ändå kan anses föreligga, dels i vissa fall diskontera växel utan accept,
dels slutligen lämna viss annan kredit utan säkerhet. För den sistnämnda
formen av blancokredit gäller emellertid en begränsning av lånesumman
till, i varje särskilt fall, 75 000 kronor för kredit till småföretagare för hans
rörelse och eljest 15 000 kronor.

Möjligheten för affärsbank att bevilja blancokredit åt annan än småföretagare
infördes genom lagändring år 1960. Det högsta beloppet i varje särskilt
fall bestämdes därvid till 5 000 kronor. Efter framställning till Kungl.
Maj :t i februari 1962 från Svenska bankföreningen har genom lagändring,
som trätt i kraft den 1 januari 1963, beloppet höjts till det nu gällande.

Sparbanksföreningens framställning

I sin framställning redogör Svenska sparbanksföreningen inledningsvis
för de regler, som gäller för sparbanks blancokreditgivning, och de bestämmelser
i samma hänseende, som vid tiden för framställningens ingivande
gällde för affärsbank. I detta sammanhang erinrar sparbanksföreningen även
om den framställning från Svenska bankföreningen, som legat till grund för
den nyligen vidtagna höjningen av gränsen för affärsbankernas blancokrediter.

Sparbanksföreningen framhåller härefter att rätten att lämna blancokredit,
vilken var ny i 1955 års sparbankslag, innebär en betydelsefull utvidgning
av sparbankernas möjligheter att tillgodose kundkretsens kreditbehov.
Här nämns särskilt långivningen till jordbruket som en viktig sektor, där
blancokreditgivningen enligt föreningens uppfattning utgör en smidig och
ofta nödvändig form för lån till nyuppsättning och förnyelse av utrustning
eller ett hjälpmedel i de fall då jordbrukare på grund av onormal väderlek
drabbas av tillfälliga likviditetssvårigheter. Föreningen menar vidare, att
blancokrediterna befrämjar den s. k. sparlåneverksamheten. Denna avser
kreditgivning till personer, som bundit sig för periodiskt sparande för att
med det vid sparperiodens slut uppsparade beloppet jämte det i anslutning

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1963

därtill erhållna sparlånet förvärva vissa mera kostnadskrävande kapitalvaror.
Här ifrågakommer, anför föreningen, särskilt lån för anskaffande av
egna hem eller för bosättning.

Enligt sparbanksföreningens uppfattning är den i lagen stipulerade 5 000-kronorsgränsen för låg med hänsyn till de ändamål, för vilka blancokrediterna
i stor utsträckning kommer till användning i sparbankernas utlåningsrörelse.
I sammanhanget bör också, menar föreningen, penningvärdeförsämringen
liksom den allmänna höjningen av inkomstnivån efter sparbankslagens
ikraftträdande beaktas.

Mot bakgrund av det anförda synes det föreningen angeläget att sparbankernas
rätt till blancokreditgivning vidgas. Detta bör enligt föreningens mening
kunna ske genom ett tillägg till 28 § tredje stycket sparbankslagen, varigenom
sparbank medges att i sitt reglemente införa bestämmelse att blancokredit
varom här är fråga får lämnas till ett belopp av i varje särskilt fall
högst 15 000 kronor.

Remissyttrandena

De båda remissinstanserna har, som jag nämnt i inledningen, inte haft
något att erinra mot sparbanksföreningens framställning.

Bankinspektionen framför i sitt remissyttrande vissa synpunkter av allmänt
intresse på blancokreditgivningen.

Till en början redovisar inspektionen siffersammanställningar till belysning
av den ifrågavarande kreditgivningens omfattning och utveckling. Av
sammanställningarna framgår, att blancokrediterna — utöver dem som lämnas
till kommun eller annan sparbank — var av mycket obetydlig omfattning
under de tre första åren efter sparbankslagens tillkomst. Inspektionen
påpekar, att totalbeloppet för alla sparbankers blancokrediter först år 1959
översteg miljonstrecket för att följande år stiga till fem miljoner kronor.
Vidare framgår av bankinspektionens uppgifter, att de 40 minsta sparbankerna
under år 1960 inte lämnade några blancokrediter under det att medelbeloppet
per sparbank för sådana krediter samma år uppgick till 74 400
kronor för de 35 största sparbankerna med ett sammanlagt blancokreditbelopp
av 2 604 000 kronor.

Att blancokreditgivningen hållit sig inom så snäva gränser som de anförda
siffrorna ger vid handen tillskriver inspektionen till stor del de direktiv
om allmän återhållsamhet i kreditgivningen, som under den aktuella tiden
utgått från riksbanken. Inspektionen finner emellertid den redovisade kreditvolymen
så liten i förhållande till den högsta medgivna och så betydelselös
i förhållande till den totala kreditgivningen, att man synes kunna utgå
från att sparbankerna själva bedömt behovet och nyttan av blancokrediterna
som relativt ringa.

Bankinspektionen anser sig emellertid inte kunna förneka, att det för de
enskilda krediterna fastställda maximibeloppet i vissa fall kan såsom väl
lågt lägga hinder i vägen för tillgodoseende av ett kreditbehov som från

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 165 år 1663

solvenssynpunkt ansetts möjligt att tillfredsställa. Inspektionen syftar då
främst på sparlåneverksamheten för anskaffande av bostad. Enligt inspektionens
mening finns däremot inte anledning att underlätta blancokreditgivningen
för exempelvis förvärv av bilar eller andra konsumtionsvaror. Under
sådana förhållanden vore det, menar inspektionen, mest konsekvent att medge
höjning av kreditgränserna endast för s. k. sparlån eller liknande kredit.
Med hänsyn till att en differentiering efter kreditens ändamål ofta kan skapa
ömtåliga gränsfall och i praktiken vara svår att kontrollera tillstyrker
inspektionen likväl det framlagda förslaget. Härvid anför dock inspektionen,
att den ökade möjligheten till blancokreditgivning inte får innebära en allmän
kreditgivning av detta slag från sparbankernas sida. Endast för sådana
speciella fall, som inspektionen berört, bör enligt dess mening en höjning av
kreditgränsen komma i fråga.

Avslutningsvis konstaterar inspektionen, att den föreslagna lagtekniska
utformningen innebär en möjlighet till gradering av blancokreditgivningen
efter sparbankernas storleksordning. Detta förhållande jämte relationen till
sparbankernas fonder torde, menar inspektionen, utgöra en garanti för att
utvecklingen på området inte leder till missförhållanden.

Departementschefen

Sparbank får enligt sparbankslagen — utöver vissa särskilt angivna fall

_lämna kredit utan särskild säkerhet, s. k. blancokredit, inom en ram, som

är fastställd till högst en femtedel av sparbankens fonder. För varje enskilt
fall får dock lånet inte överskrida 5 000 kronor.

Rätten för sparbank att bevilja blancokredit infördes i den nuvarande
sparbankslagen av år 1955. Tillkomsten av denna rätt grundade sig i huvudsak
på uppfattningen, att personer med ordnad ekonomi men utan tillgång
till bankmässig säkerhet borde ha möjlighet att skaffa sig mindre kapital
för igångsättande av egen rörelse eller för liknande syften. Som framgår av
bankinspektionens remissyttrande har den för blancokrediter till enskild
person medgivna ramen hittills inte utnyttjats till nagon mera betydande
del. I allmänhet torde också de individuella lånebeloppen väsentligt understiga
det tillåtna maximibeloppet.

Såsom sparbanksföreningen framhåller, kan emellertid det nuvarande
maximibeloppet stundom visa sig alltför lågt. Detta gäller — utöver de från
början närmast avsedda fallen — sådana fall, då låntagare genom s. k. sparlån
vill finansiera bostadsanskaffning och bosättning. En alltför snäv begränsning
av de individuella lånemöjligheterna i nu nämnda och liknande
fall synes knappast önskvärd. Hittills vunna erfarenheter av blancokreditgivningen
visar, att misskötsel från låntagarnas sida inte förekommer annat
än i undantagsfall. Från säkerhetssynpunkt bör därför inte möta några betänkligheter
mot en höjning av maximibeloppet. En sådan höjning får även
anses motiverad av den allmänna inkomst- och ko>stnadsstegringen sedan
sparbankslagens införande.

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 165 år 1963

Enligt sparbanksföreningens förslag skulle sparbank nu få rätt att i sitt
reglemente införa bestämmelser om blancokreditgivning med ett högre individuellt
maximibelopp än det nu allmänt gällande. Som högsta belopp har
föreslagits 15 000 kronor. En motsvarande höjning av maximibeloppet för
blancokrediter i allmänhet skedde nyligen för affärsbankernas del. Med hänsyn
till vad jag tidigare anfört har jag inte något att erinra mot en motsvarande
höjning beträffande sparbankerna. Höjningen bör inte vara begränsad
till blancokredit för visst ändamål utan avse all sådan kreditgivning som
nu kommer i fråga i detta sammanhang. Genom att höjningen, såsom sparbanksföreningen
själv föreslagit, göres tillämplig först i och med en ändring
i vederbörande sparbanks reglemente, vilket förutsätter godkännande av
bankinspektionen, föreligger viss garanti för att utvecklingen på området
inte leder till missförhållanden.

I enlighet med det anförda vill jag föreslå den ändringen av 28 § sparbankslagen,
att sparbank får möjlighet att genom ändring i sitt reglemente
införa ett individuellt maximum för sina blancokrediter av upp till 15 000
kronor. Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft den 1 juli 1963.

III. Affärsbankernas inlåningsrätt

Gällande regler

Den maximala storleken av en affärsbanks inlåningsvolym i relation till
bankens egna tillgångar regleras genom bestämmelser i 62 § banklagen. Härvid
gäller att sådana bankens placeringar som ansetts alltigenom riskfria,
s. k. täckningsfria placeringar, får till hela sitt värde utgöra underlag för
inlåning, under det att andra placeringar endast delvis eller inte alls ansetts
böra grunda inlåningsrätt. I den mån inlåningen inte motsvaras av täckningsfria
placeringar är dess storlek begränsad till belopp, som ställs i relation till
bankens eget kapital.

Såsom i praktiken riskfria och därför även helt täckningsfria har betraktats
vissa i 62 § a)—d) angivna banktillgångar, exempelvis inneliggande
kassa eller hos riksbanken, på postgiro eller i annan bank innestående medel
samt — intill marknadsvärdet, dock högst nominella värdet — svenska
statens skattkammarväxlar eller s. k. guldkantade obligationer med en återstående
löptid av högst fem år.

I 62 § e)—g) upptas vissa placeringar, som endast delvis är täckningsfria.
Hit hör exempelvis guldkantade obligationer med längre återstående löptid
än fem år och andra inhemska obligationer av fullgod beskaffenhet. Dessa
tillgångar är täckningsfria till tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst
tre fjärdedelar av nominella beloppet. Till de delvis täckningsfria placeringarna
hör enligt 62 § g) även fordringar, för vilka säkerheten utgörs av fullgoda
inhemska obligationer eller av inteckning, inom sextio procent av senast
fastställda taxeringsvärdet, i vissa fastigheter eller tomträtter. För
täckningsfriheten beträffande de i 62 § g) angivna placeringarna gäller ett

Kungl. Maj:ts proposition nr t65 år 1963

9

sammanlagt maximum, motsvarande tre gånger bankens eget kapital, dock
högst etthundra miljoner kronor. De inteckningar, varom här är fråga, skall
gälla i jordbruksfastighet eller i bostads- eller affärsfastighet inom område,
för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts, eller i tomträtt till bebyggd
fastighet. I sistnämnda fall förutsättes även att den byggnad eller de
byggnader, som finns uppförda på fastigheten, är avsedda väsentligen för
bostadsändamål.

Den inlåning, som inte motsvaras av täckningsfria placeringar, får högst
uppgå till ett belopp motsvarande fem gånger det egna kapitalet, om detta
inte överstiger fem miljoner kronor, och eljest till ett belopp av tjugufem
miljoner kronor ökat med tio gånger skillnaden mellan det egna kapitalet
och fem miljoner kronor.

Bankföreningens framställning

Svenska bankföreningen erinrar i sin framställning inledningsvis om att
såväl banklagen som sparbankslagen och lagen om jordbrukskasserörelsen
innehåller bestämmelser med krav på viss fondtäckning för sådan inlåning
som inte motsvaras av i huvudsak riskfria, s. k. täckningsfria placeringar.
I fråga om den närmare utformningen av fondtäckningskravet skiljer sig
emellertid, påpekar föreningen, de tre lagarna avsevärt från varandra, bl. a.
såtillvida att ramen, för täckningsfria placeringar är snävare för affärsbankerna
än för de andra kreditinstituten. Framför allt gäller detta, fortsätter
föreningen, placeringar i obligationer och i lån mot säkerhet av obligationer
eller botteninteckningar.

Enligt bankföreningens mening är den särskilda stränghet, som lagstiftningen
på förevarande område visar mot affärsbankerna, inte motiverad.
Några sakliga skäl för en olikartad behandling av kreditinstituten vid upprättande
av katalogerna över täckningsfria placeringar föreligger sålunda enligt
föreningens uppfattning inte. Skiljaktigheterna härvidlag synes inte ha
grundat sig på några mer ingående utredningar om de verkliga förlustriskerna
utan ha tillkommit mera som resultat av allmänna lämplighetsbedömningar.
Bankföreningen ser därför med tillfredsställelse, att den år 1962 tillsatta
utredningen rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden
(kreditinstitututredningen) bl. a. fått i uppdrag att undersöka
möjligheterna att förenkla och förenhetliga reglerna om inlåningsrätten.

På en punkt anser föreningen emellertid en uppmjukning av dessa regler
i vad de rör affärsbankerna så starkt påkallad, att den bör genomföras utan
dröjsmål, nämligen såvitt avser rätten till täckningsfrihet för fordringar mot
säkerhet av botteninteckningar i fastighet eller i tomträtt. För sådana fordringar,
framhåller föreningen, åtnjuter sparbanker och jordbrukskassor full
täckningsfrihet, medan de däremot i affärsbankerna räknas som täckningsfria
endast i den mån de — tillsammans med fordringar mot säkerhet av
obligationer — inte överskrider vare sig tredubbla värdet av bankernas eget
kapital eller etthundra miljoner kronor.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1963

Föreningen erinrar i fortsättningen om att vid förarbetena till 1955 års
banklag som skäl för uppdragandet av de ifrågavarande gränserna åberopades,
att alltför stor rubbning i tidigare gällande regler borde undvikas och att
behovet av att kunna lämna fastighetskrediter var störst i de banker vilkas
eget kapital inte översteg trettiofem miljoner kronor. Häremot framhåller
föreningen att numera, på grund av bostadsproduktionens starka och ständigt
stigande kapitalbehov, en ökad efterfrågan på fastighetslån. gör sig gällande
även i de större bankerna. Föreningen menar, att dessa bankers möjligheter
att tillmötesgå en sådan efterfrågan inte i onödan bör försvåras och
att det därför synes angeläget att täckningsfrihet för placeringar i fastighetskrediter
blir medgiven i större omfattning än nu.

Bankföreningens framställning utmynnar i en hemställan att Kungl. Maj:t
måtte förelägga riksdagen förslag till sådan ändring av 62 § första stycket g)
banklagen, att täckningsfrihet för där avsedda fordringar blir medgiven intill
■ett sammanlagt belopp motsvarande högst tre gånger bankbolagets eget kapital
och högst tvåhundra miljoner kronor.

Remissyttrandena

Såsom redan inledningsvis nämnts, har bankföreningens förslag till lagändring
godtagits av alla remissinstanser.

Bankinspektionen anser sig emellertid inte kunna dela bankföreningens
uppfattning, att reglerna om affärsbankernas inlåningsrätt generellt sett är
onödigt stränga. Inspektionen hävdar, att åtskilliga tecken tyder på att riskerna
i bankverksamheten framdeles kommer att öka. Kraven på kapitaltäckning
bör därför enligt inspektionens mening inte anpassas efter inflationsperiodens
onormalt låga förlustsiffror utan efter de risker, som ändrade
framtida förhållanden kan medföra. Med hänsyn till att den av bankföreningen
nu föreslagna jämkningen i reglerna om inlåningsrätten är av
mycket begränsad betydelse vid bestämmandet av erforderligt marginalkapital
och då det är av viss vikt att reglerna i detta hänseende så långt möjligt
utformas efter enahanda grunder i de olika kreditinstituten, vill inspektionen
emellertid inte motsätta sig bifall till föreningens framställning.

Bostadsstyrelsen påpekar i sitt remissyttrande, att bostadsbyggandet genom
särskilda åtgärder kunnat öka så att igångsättandet av nya bostadsföretag
under år 1962 kommit att omfatta omkring 90 000 lägenheter. Detta
innebär en stegring med omkring 15 000 lägenheter i förhållande till året
dessförinnan. I sina beräkningar av anslag för budgetåren 1962/63 och 1963/
h4 bär bostadsstyrelsen utgått från att det skall bli möjligt att bibehålla
den uppnådda höga produktionsnivån och kanske ytterligare höja denna.
Då en sådan stegring i bostadsbyggandet måste antagas ställa ökade krav
på kapitalmarknaden, anser styrelsen det vara av vikt, att alla åtgärder
vidtas som kan underlätta kreditgivningen för bostadsändamål. Bostadsstyrelsen
tillstyrker därför bankföreningens förslag.

Kreditinstitututredningen lämnar framställningen utan erinran men understryker
samtidigt, att detta inte innebär något slutligt ställningstagande

Kungl. Maj:ts proposition nr 16» dr 1963

U

från utredningens sida till frågan om täckningsfrihetens omfattning för
affärsbankernas fastighetskrediter. Utredningen anser sig sålunda oförhindrad
att, som ett led i den av utredningen planerade prövningen av affärsbankernas
och övriga kreditinstituts inlåningsrätt, i sin helhet åter behandla
denna fråga.

Sveriges jordbrukskasseförbund, slutligen, förklarar, att förbundet inte
har något att erinTa mot att affärsbankerna får den begärda lättnaden. Detta
innebär dock inte, heter det, att förbundet principiellt tagit ställning till
frågan huruvida samma rätt till täckningsfrihet bör gälla för affärsbanker
som för jordbrukskassor.

Departementschefen

Omsorgen om insättarnas trygghet har motiverat särskilda regler i banklagen
om att bank inte får ta emot inlåning till högre belopp än som står
i viss relation till bankens eget kapital. I den mån bankens tillgångar anses
placerade riskfritt eller med liten risk får emellertid inlåning, som till beloppet
motsvarar sådana placeringar, tas emot utan särskild täckning i det
egna kapitalet eller med täckning endast till viss del. Liknande regler finns
i sparbankslagen och i lagen om jordbrukskasserörelsen.

Bland de placeringar, som enligt banklagen är delvis täckningsfria, återfinns
fordringar mot säkerhet av fullgoda inhemska obligationer eller inteckning
inom sextio procent av taxeringsvärdet i vissa fastigheter eller i
tomträtter med byggnader väsentligen avsedda för bostadsändamål. Sådana
fordringar är täckningsfria till ett sammanlagt belopp av högst tre gånger
bankens eget kapital och högst etthundra miljoner kronor. I sparbank och
centralkassa för jordbrukskredit är däremot sådana fordringar som nu nämnts
obegränsat täckningsfria.

Bankföreningens framställning syftar till att vidga ramen för de täckningsfria
placeringarna genom att höja det belopp, intill vilket fordringar
mot säkerhet av fullgoda inhemska obligationer eller botteninteckning i
fastighet eller tomträtt är täckningsfria, från etthundra till tvåhundra miljoner
kronor. Som främsta skäl för framställningen har bankföreningen anfört,
att bostadsproduktionens starka och ständigt stigande kapitalbehov
medför en ökad efterfrågan på fastighetslån i bankerna. Enligt föreningens
uppfattning bör möjligheterna att tillmötesgå denna efterfrågan inte vara
onödigt kringskurna. Föreningen anser vidare, att det strängt taget inte
finns anledning behandla affärsbankernas fastighetskrediter på annat sätt
än sparbankernas och centralkassornas.

Samtliga remissinstanser bär tillstyrkt bankföreningens framställning eller
lämnat den utan erinran. Från något håll har dock betonats, att samtycke
till reformen inte innebär ett instämmande i föreningens uppfattning att
fastighetskrediterna i inlåningshänseende bör behandlas på samma sätt i
banklagen som i sparbankslagen och lagen om jordbrukskasserörelsen.

Den av bankföreningen föreslagna lagändringen har eu tämligen begränsad
räckvidd och kan knappast innebära några märkbart ökade risker för

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 165 år 1963

insättarna. Däremot synes en ökning av täckningsfriheten i enlighet med
förslaget allmänt sett kunna medföra vissa fördelar, främst med hänsyn till
att kreditgivningen för bostadsändamål därigenom underlättas. Såsom bostadsstyrelsen
framhållit, ställer den under senare år kraftigt stegrade bostadsproduktionen
stora krav på kapitalmarknaden, och det är, som även
bankföreningen betonat, angeläget att på olika sätt tillmötesgå dessa krav.

I den nyligen tillsatta kreditinstitututredningens uppgifter ingår att pröva
frågan om utformningen av reglerna angående kreditinstitutens inlåningsrätt.
I avvaktan på utredningens resultat bör inte ske några principiella
eller eljest mera väsentliga ändringar i dessa regler. Den bär ifrågasatta
ändringen kan emellertid inte anses föregripa den omprövning, som i detta
hänseende ankommer på kreditinstitututredningen, och således föreligger
inte heller från denna synpunkt hinder mot ett bifall till framställningen.

På grund av det anförda vill jag, i överensstämmelse med bankföreningens
framställning, föreslå en sådan ändring av 62 § första stycket g) banklagen,
att täckningsfrihet för där avsedda fordringar blir medgiven intill
ett sammanlagt belopp motsvarande högst tre gånger bankens eget kapital
och högst tvåhundra miljoner kronor. Lagändringen bör träda i kraft den
1 juli 1963.

IV. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr H6) om
sparbanker; och

2) lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse.

Författningsförslagen torde som Bilaga1 få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Per Eskilsson

1 Bilagan har här uteslutits. De vid propositionen fogade författningsförslagen är — bortsett
från vissa mindre jämkningar av redaktionell art — likalydande med de i bilagan intagna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 165 år 1963

13

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 april

''.rvy;-. »■..;> V 1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 27 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 15
mars 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till 1) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr
k-16) om sparbanker och 2) lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsassessorn Axel Wallén.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

14

Kungi. Maj.ts proposition nr 165 år 1868

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konunqen i statsrådet å Stockholms slott den 19 april
1963.

: ;< < ''I U : \ h /

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 9 april 1963
avgivna utlåtande över de den 15 mars 1963 till lagrådet remitterade förslagen
till

1) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 116) om
sparbanker; och

2) lag angående ändrad lydelse av 62 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse.

Föredraganden anför.

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. De torde efter några
mindre jämkningar av redaktionell art få föreläggas riksdagen till antagande.

Med hänsyn till angelägenheten av att de föreslagna lagändringarna träder
i kraft snarast möjligt har i lagförslagen tidpunkten för ikraftträdandet
angetts till den 1 juli 1963. Om riksdagen skulle finna skäl föreligga att
uppskjuta den slutliga behandlingen av förslagen till årets höstsession, torde
tidpunkten för ikraftträdandet emellertid böra framflyttas till den 1 januari
1964.

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslagen med de nyss angivna
jämkningarna måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Sven-Olof Norberg

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630412