Kungl. Maj:ts proposition nr 16} år 1!)63
1
Nr 164
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till allmänna
riktlinjer för en malminventering i Norrbottens län
och till lag om inskränkning i rätten till inmutning
inom Norrbottens län; given Stockholms slott den 19
april 1963.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att
dels godkänna i statsrådsprotokollet för den 5 april 1963 angivna allmänna
riktlinjer för en malminventering i Norrbottens län,
dels ock jämlikt § 87 regeringsformen antaga härvid fogat förslag till lag
om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen presenteras allmänna riktlinjer för en systematisk inventering
avseende järnmalm och andra mineral inom Norrbottens län. Inventeringen
föreslås omfatta såväl regionalprospektering främst inom de norra
och västra delarna av länets inland med undantag av fjällregionen som även
lokalprospektering med inriktning främst på vissa viktigare fyndigheter.
Inventeringsarbetena, som kostnadsberäknats till sammanlagt omkring 40
milj. kr., föreslås skola utföras av Sveriges geologiska undersökning under
åren 1963—1972. Den närmare utformningen av inventeringsprogrammet
avses skola ske successivt i anslutning till de årligen återkommande anslagsprövningarna.
Vidare förordas i propositionen att den i gruvlagen föreskrivna fria inmutningsrätten
skall inskränkas inom Norrbottens län för tiden fram t. o. m.
år 1972. Enligt det lagförslag som lägges fram skall inmutningsrätt under
denna tid icke få beviljas annan än kronan inom Norrbottens län, med
mindre inmutningssökanden fått dispens av Kungl. Maj:t. Sådan dispens
skall kunna avse antingen särskild mineralfyndighet eller fyndigheter i allmänhet
eller av visst slag inom ett bestämt område.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 161
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 16i år 1963
Förslag
till
Lag
om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län
Härigenom förordnas som följer.
1 §.
Inom Norrbottens län må inmutningsrätt enligt gruvlagen icke utan
Konungens tillstånd beviljas annan än kronan.
2 §•
Konungens tillstånd till inmutning må avse särskild fyndighet eller ock
tyndigheter i allmänhet eller av visst slag inom område, som angives i tillståndet.
Tillstånd må förbindas med de villkor, som finnas påkallade.
3 §•
Har Konungen meddelat tillstånd till inmutning av fyndighet av visst
slag inom angivet område, och har därefter inmutningsrätt beviljats, må utmål
anvisas inmutaren allenast om inom det inmutade området finnes fyndighet,
innehållande mineral av det slag tillståndet avser i sådan myckenhet
att fyndigheten sannolikt kan med avseende på detta mineral göras till föremål
för gruvdrift.
4 §•
Ansökning om Konungens tillstånd till inmutning skall ingivas till bergmästaren,
som har att ofördröjligen insända ansökningen jämte eget utlåtande
till länsstyrelsen. Det åligger länsstyrelsen att insända handlingarna
jämte eget utlåtande till Konungen.
Har ansökning om Konungens tillstånd ingivits till bergmästaren, skall
ansökning som avses i 2 § första stycket gruvlagen Adla i avbidan på Konungens
beslut i tillståndsfrågan.
5 §•
Underlåter den som fått Konungens tillstånd till inmutning att uppfylla
villkor, som sägs i 2 §, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande
myndighet vid vite ålägga honom att fullgöra sina skyldigheter.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 december 1972. Lagen skall dock ej utgöra hinder mot beviljande
av inmutningsrätt på grund av ansökning, som inkommit till bergmästaren
före den 19 april 1963. Har före lagens ikraftträdande inmutningsrätt
beviljats annan än kronan i anledning av ansökning, som inkommit den
19 april 1963 eller därefter, skall sådan rätt upphöra att gälla, såframt icke
Konungen efter ansökning, som ingivits till bergmästaren inom tre måna
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 16b år 1963
3
der från ikraftträdandet, förordnar att inmutningsrätten skall bestå. Sedan
ansökning om inmntningsrättens fortbestånd inkommit till bergmästaren,
skall med den förfaras på sätt i 4 § första slvcket är stadgat för där angivet
fall.
4
Kungl. Mcij. ts proposition nr 164 år 1963
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet å Stockholms slott den 5 april
1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om särskilda bestämmelser
rörande inmutning inom Norrbottens län, m. m. samt anför därvid
följande.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Lange, den 13 juli 1960 såsom sakkunniga
landshövdingen i Norrbottens län H. M. E. Näslund, tillika ordförande, regeringsrådet
O. H. Klackenberg, professorn F. Kristensson och överdirektören
Iv. A. Lindbergson för att utreda frågor, som äger samband med en inventering
av Norrbottens naturtillgångar. Till fullgörande av sitt uppdrag har
de sakkunniga, som antagit benämningen malmutredningen för Norrbotten,
den 28 januari 1963 avlämnat ett betänkande, »Malmen i Norrbotten»
(stencilerat). I betänkandet har utredningen uppdragit allmänna riktlinjer
för en inventering av järnmalmstillgångarna i Norrbottens län och i anslutning
därtill framlagt förslag om vissa lagstiftningsåtgärder. I sistnämnt
hänseende föreslår utredningen dels bestämmelser om en temporär
begränsning av den fria inmutningsrätten i Norrbottens län, dels särskilda
lagregler i syfte att underlätta en strukturrationalisering inom gruvnäringen
samt skapa förutsättningar för gruvdrift, som må anses önskvärd från samhälleliga
synpunkter, vilka regler föreslagits skola upptagas i en lag med
särskilda bestämmelser om inlösen av inmutningsrätt, dels ock en ändring
i gällande gruvlag, avseende införande av befogenhet för Kungl. Maj :t att
meddela dispens från gruvlagens bestämmelse att byggnad och tomtplats
m. m. i vissa fall skall utgöra hinder för inmutning och utmålsläggning.
Utkast till erforderliga lagbestämmelser har också utarbetats av utredningen.
Av dessa torde ett, utkast till lag med särskilda bestämmelser om inmutning
inom Norrbottens län, få fogas såsom bilaga till protokollet i detta
ärende (Bilaga B).
Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för
övre Norrland, kammarkollegiet, statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, ri
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1963
5
hets allmänna kartverk, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden
från de fyra bergmästarämbetena), Sveriges geologiska undersökning
(SOU), expropriationsutredningen, etableringsutredningen, länsstyrelserna i
Örebro län, Västmanlands län, Kopparbergs län, Västerbottens län och Norrbottens
län, Jernkontoret, Svenska gruvföreningen (vid vars yttrande bl. a.
fogats ett utlåtande av professorn Seve Ljungman), Luossavaara-Kirunavaara
aktiebolag (LKAB), Sveriges industriförbund, Svenska gruvindustriarbetareförbundet
samt Svenska samernas riksförbund.
Enär den av utredningen väckta frågan om en lag med särskilda bestämmelser
om inlösen av inmutningsrätt kräver fortsatta överväganden, är
jag icke nu beredd taga ställning till förslaget i denna del. Spörsmålet om
ändring i gruvlagens regler rörande hinder mot inmutning och utmålsläggning
torde få upptagas till behandling i samband med andra ändringar
i gruvlagen, vartill jag återkommer senare denna dag. Behandlingen
av utredningens förslag såvitt avser lagstiftningsåtgärder i förevarande sammanhang
torde nu få begränsas till att avse frågan om särskilda bestämmelser
rörande inmutning inom Norrbottens län. I samband därmed har
vissa överväganden i malminventeringsfrågan varit påkallade. Sedan nu
förslaget i dessa delar beretts inom justitie- och handelsdepartementen,
anhåller jag att få anmäla berörda frågor.
I. Gällande rätt
I den moderna gruvlagstiftningen kan man i stort sett urskilja tre olika
system: 1) det system, enligt vilket rätten att utnyttja de i jorden befintlika
mineralen uteslutande tillkommer vederbörande jordägare, 2) koncessionssystemet,
vars grundtanke är att rätt till gruva förvärvas genom en
akt av den, högsta statsmyndigheten med fri prövningsrätt för denna i fråga
om valet av koncessionär, samt slutligen 3) inmutningssystemet, enligt vilket
den, som enligt i lagen föreskrivna formaliteter först anmäler sig till
utnyttjande av en fyndighet, erhåller rätt därtill.
I svensk rätt tillämpas alla dessa tre system. Enligt gruvlagen den 3
juni 1938 gäller inmutningssystemet i fråga om de mineral, som finnes uppräknade
i lagens 1 §. Även äldre gruvförfattningar byggde på detta system,
som anses slutligt ha vunnit insteg i vår lagstiftning genom utfärdandet
av Kungl. Maj:ts plakat och förordning den 10 september 1723 angående
de förmåner, vilka alla de i gemen hava att njuta, som här i riket och där
under lydande provinser några metall- samt mineralstreck och nyttiga
bergarter uppfinna, angiva och i gång bringa. Koncessionssystemet tilllämpas
enligt lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheler m. in.
på stenko], salt, olja, gas och alunskiffer samt enligt uranlagen den 2 december
1960 på uran och uranföreningar. Alla övriga mineral tillkommer
jordägaren.
Gruvrätten är av speciell natur och kan närmast karakteriseras som eu
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1963
begränsad sakrätt. Vidare må här anmärkas, att gruva enligt modern svensk
rätt skall anses vara lös egendom. Ett undantag finnes dock. De s. k.
fjärdeparterna i Falu gruva har sedan 1700-talet behandlats som fast egendom.
Gruvlagen trädde i kraft den 1 januari 1940. Den är tillämplig på alla
inmutningar, som sökts efter lagens ikraftträdande, och därpå grundade
utmål. Har inmutning sökts före lagens ikraftträdande skall enligt övergångsbestämmelserna
beträffande därigenom uppkomna rättsförhållanden
i princip bestämmelserna i äldre författningar fortfarande gälla. Undantagen
från denna regel är dock så omfattande, att de flesta bestämmelserna
i gruvlagen är tillämpliga även på äldre gruvor.
Såsom nyss anförts bygger gruvlagen på inmutningssystemet. Envar äger
genom inmutning erhålla rätt att å egen eller annans mark undersöka och
bearbeta fyndighet av vissa angivna mineral, varibland märkes våra vanliga
malmer såsom koppar-, bly-, zink- och järnmalm. Även grafit tillhör
de inmutningsbara mineralen. Den som först söker inmutning — i regel
upptäckaren — får utan förutgående diskretionär prövning från myndighets
sida en rätt till den fyndighet ansökningen avser. Vill en jordägare
ha en mot annan skyddad rätt att undersöka och bearbeta en mineralfyndighet
på sin egen mark, får även han lov att söka inmutning, eftersom
han annars riskerar att någon annan söker inmutning och får den rätt, som
följer därmed. Bearbetar man inmutningsbar fyndighet utan att ha förvärvat
inmutningsrätt, är man förfallen till ansvar, oavsett om man själv
äger marken eller ej. Även kronan måste söka inmutningsrätt. Sker inmutning
av annan än kronan, är kronan enligt 46 § berättigad att till hälften
med inmutaren deltaga i företaget (kronoandel). Beträffande gruva,
som tillkommit före gruvlagens ikraftträdande, tillkommer motsvarande
rätt i stället jordägaren (jordägareandel).
Inmutning sökes hos vederbörande bergmästare (6 §). Något kungörelseförfarande
är icke föreskrivet. Sist inom trettio dagar från det ärendet
blivit komplett skall bergmästaren företaga ärendet till slutligt avgörande
(9 § 1 mom.). Ansökningen skall avslås, om sökanden på grund av bestämmelserna
i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag icke är behörig
alt inmuta mineralfyndighet i riket och icke erhållit Kungl. Maj:ts
tillstånd därtill, om fyndigheten icke är av det slag som avses i gruvlagen
eller om inmutningspunkten är belägen å område som enligt hindersbestämmelser
i 5 § gruvlagen är fredat för inmutning, däribland område
å kronojord, som enligt beslut av Kungl. Maj:t och riksdag förklarats skola
utgöra statsgruvefält. Vid bifall till inmutningsansökan har bergmästaren
att utfärda matsedel för sökanden (inmutaren), som därefter äger anställa
undersökningsarbete å inmutningsbara mineral inom det område,
inmutat område, som anvisas i mutsedeln (2 §). Mutsedeln skall kungöras
i allmänna tidningarna och tidning i orten. — Inmutningsrätten gäller
enligt 3 § första stycket i förhållande till andra inmutare från och med
Kanyl. Maj:ts proposition nr 16t år 1963 7
den dag då ansökningen därom inkom till bergmästaren. Om å samma dag
flera inkommit med ansökningar, som helt eller delvis avser samma område,
njuter de lika rätt med avseende å det gemensamma området (3 §
andra stycket). Dock skall, om någon av sökandena kan visa att han, innan
ansökningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet
inom det område hans ansökning avser samt fyndstället icke är beläget å
område som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten
till det gemensamma området tillkomma honom ensam.
Inmutat område skall enligt 4 § vara cirkelformigt och ha en radie av 200
meter, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas av hindersbestämmelserna
i 5 §. När särskilda skäl är därtill, må även annan inskränkning
i områdets yta ske på begäran av inmutaren. Medelpunkten i cirkeln
(inmutningspunkten) skall vara till sitt läge bestämd på marken. Gränserna
skall vara lodräta, såvida intrång icke därigenom sker på äldre utmål.
Undersökningsarbetet får enligt 13 § endast bestå i sådana åtgärder som
erfordras för att ådagalägga, att inom inmutningsområdet förekommer fyndighet
av inmutningsbart mineral samt för att vinna närmare kännedom om
fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. För begagnande av
mark för undersökningsarbete skall inmutaren enligt 17 § till jordägaren
giva full ersättning i årlig avgift. Inmutaren skall jämväl ersätta skada som
marken kan ha tagit för framtiden. Då eljest av undersökningsarbetet vållas
förlust, skada eller intrång, skall full ersättning givas därför.
Undersökningsarbete skall enligt huvudregeln vara utfört inom tre år från
dagen för inutsedelns utfärdande (19 §). Har ansökan om utmål icke ingivits
till bergmästaren inom denna tid, går inmutningsrätten förlorad. Undersökningstiden
kan dock enligt bestämmelser i nämnda paragraf förlängas
i följande tre fall, nämligen 1) av bergmästaren under lika lång tid
som den varunder arbete icke kunnat bedrivas under undersökningstiden
på grund av tvist om inmutningsrättens beståud eller omfattning, 2) av bergmästaren
med högst två år utöver den normala eller enligt 1) förlängda
tiden, om undersökningsarbetet inte kunnat fullgöras på grund av markens
beskaffenhet, arbetsinställelse, särskilda naturförhållanden o. d. samt 3)
av kommerskollegium med högst tre år utöver den normala eller enligt
1) eller 2) förlängda tiden, när eljest synnerliga skäl finnes därtill och det
kan ske utan olägenhet eller med allenast ringa sådan för markens ägare
eller innehavare.
Visar inmutaren, att inom det inmutade området finnes inmutningsbart
mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning och förekommer i sådan
myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift,
äger han enligt 2 § tredje stycket gruvlagen efter ansökning vid särskild
förrättning (utmålsförrättning) av bergmästaren få sig anvisat visst arbetsområde
(utmål). Utmålets areal får icke överstiga 16 hektar (30 §). Utmålet
skall avpassas efter fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens
behov samt i regel vara fyrsidigt med räta vinklar och begränsas av räta
linjer. För utmål gäller i huvudsak samma hindersbestämmelser som för
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 164 år 1963
inmutning (31 §). Sökanden äger själv bestämma hur stort utrymme inom
utmålet han vill taga i anspråk för arbete ovan jord (33 §). Utanför utmålet
äger sökanden enligt 34 § vid förrättningen få sig anvisad nödig mark
för upplagsplats, byggnad, väg m. m.
Annan än gruvinnehavaren tillhörig mark inom utmålet, som tages i anspråk
för arbetet ovan jord, skall lösas av denne (36 §). Jämväl mark som
enligt 34 § upplåtes utom utmålet skall, om den helt tages i anspråk för
avsett ändamål eller lider synnerligt men av upplåtelsen, lösas. I annat fall
skall för den utom utmålet upplåtna marken ersättning utgå för skada och
intrång. Skall en del av fastighet avstås och lider därigenom eller genom
markens begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt
men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren begär det. Uppkommer
eljest skada eller intrång på återstod av fastighet, skall ersättning gi''as
härför. Jämväl innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt
till fastigheten kan vara berättigad till ersättning, om rätten går förlorad
eller intrång förorsakas till följd av utmålsläggningen. Då till följd av utmålsläggningen
förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall
också sådan skada eller förlust ersättas. Lösen och annan ersättning skall
enligt 37 § bestämmas i penningar att utgå på en gång, särskilt för varje
sakägare. 50 procents förhöjning utgår. Sämjas ej parterna om lösen eller
annan ersättning, skall denna bestämmas av bergmästaren med gode män
(38 §). Uppstår efter utmålsförrättnings avslutande skada eller intrång, som
ej förutsetts vid förrättningen, kan särskild talan härom föras vid domstol
(39 §).
Kronoandelen kan begagnas till fullo eller till viss del (46 §). Sedan mutsedel
utfärdats, kan kronan anmäla sig till begagnande därav. Anmälan
skall dock ske sist inom en månad efter det regelbunden brytning av inmutningsbara
mineral pågått under en tid av sex månader från det bergmästaren
fått underrättelse om påbörjande av sådan brytning; anmälan kan
dock alltid ske inom två år från utgången av det år under vilket utmålsförrättningen
avslutats (47 § första stycket). Från den tid kronan anmäler
sig till begagnande av kronoandel eller, där inmutaren fått utmål, från
och med året efter det, då sådan anmälan skett, njuter kronan del i gruvföretaget
med skyldighet att vidkännas motsvarande andel i alla kostnader,
som därefter erfordras för arbetets bedrivande (48 §). Vidare åligger det
kronan vid dess inträde i företaget att i förhållande till sin andel ersätta
inmutaren för dessförinnan av denne anskaffad egendom eller nedlagd kostnad
av i 49 § 1 mom. angivet slag. — önskar kronan före anmälan om begagnande
av kronoandel verkställa provborrning eller annan liknande undei
sökning a\ mera begränsad omfattning för att få närmare kännedom om
fyndigheten, må kronan efter utmålsläggningen göra sådan undersökning
enligt regler i 47 § sista stycket.
Gruvinnehavaren är enligt 53 § skyldig att årligen till jordägaren erlägga
en a\gäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral
som brutits och uppfordrats inom utmålet. Avgälden är dock maxime
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 16i år 1963
9
råd till 10 000 kronor för år och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden
brytning pågått under sammanlagt 20 år. Gruvinnehavaren är vidare enligt
55 § pliktig att, vare sig arbete bedrives eller icke, utgiva en årlig försvarsavgift
av tjugo kronor för varje hektar eller överskjutande del därav som
utmålet omfattar. Av denna avgift tillfaller i princip hälften jordägaren och
hälften kronan. Är gruvinnehavaren själv ägare av mark inom utmålet, skall
hans andel i avgiften ej uttagas.
Om försvarsavgift trots påminnelse icke erlägges inom föreskriven tid,
kan bergmästaren meddela beslut om gruvrättens förverkande (56 §). Genom
förverkandet går gruvinnehavare förlustig all rätt dels till inom utmålet
befintliga, icke uppfordrade inmutningsbara mineral, dels till de för
gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna, dels till den mark som
inom eller utom utmålet upplåtits för gruvdriften, dels ock till stängsel som
det ålegat gruvinnehavaren att hålla (57 § första stycket). Andra för gruvdriften
gjorda anläggningar än de nu nämnda ävensom ur gruvan uppfordrade
inmutningsbara mineral må under högst två år efter förverkandet avgiftsfritt
kvarligga för gruvinnehavarens räkning; till det som icke inom
denna tid bortförts, förlorar gruvinnehavaren all rätt. Marken äger jordägaren
förfoga över utan lösen. Annan förverkad egendom tillfaller också jordägaren;
dock skall de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna
samt stängsel utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar
rätt till gruvans bearbetande. Icke uppfordrade inmutningsbara mineral
ävensom uppfordrade sådana, som kvarligger inom utmålet på löst mark,
tillfaller likaledes ny gruvinnehavare, i den mån de icke enligt vad nyss
sagts må bortföras av den förre gruvinnehavaren.
Beträffande rätten till brytning inom utmålet meddelas bestämmelser i 51
och 52 §§ gruvlagen. Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som har
del i fyndigheten (gruvinnehavaren) rätt att bryta och tillgodogöra sig alla
inom utmålet befintliga inmutningsbara mineral (51 § första stycket). Även
brutna sådana mineral, som härrör från äldre gruvbrytning, tillfaller gruvinnehavaren
i den mån de antingen icke alls uppfordrats eller, uppfordrade,
kvarligger inom utmålet på löst mark, dock med förbehåll för den i det
löregående berörda rätt, som den förre gruvinnehavaren enligt 57 § äger att
bortföra de brutna mineralen. Beträffande icke inmutningsbara mineral
gäller, att dessa må av gruvinnehavaren brytas i den mån så erfordras för
gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga om de inmutningsbara mineralen
(52 § första stycket). Av dessa icke inmutningsbara mineral får
gruvinnehavaren använda vad vid gruvarbetet behövs och dessutom tillgodogöra
sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande
kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen. Han får även i övrigt tillgodogöra
sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen, såvida icke dessa —
mot erläggande av därå nedlagda kostnader — av jordägaren avhämtas
inom sex månader efter tillsägelse (52 § andra stycket).
Gruvlagen innehåller även regler för det fall att två eller flera deltager i
samma gruvrörelse. Dessa regler är i allmänhet av subsidiär natur och får
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 16i år 1963
alltså icke någon tillämpning, när en annan ordning blivit avtalad mellan
delägarna. Vid gruvlagens tillkomst antogs för övrigt, att parterna alltid
skulle komma att reglera sina mellanhavanden genom särskilda överenskommelser
i sådana fall, då en verklig gruvbrytning planerades, varför gruvlagens
samäganderättsregler ansågs få sin huvudsakliga betydelse därutinnan,
att de kunde bidraga till att fixera själva utgångsläget för parternas förhandlingar
(prop. 1938:40 s. 167). Enligt 59 § skall delägarna årligen utse
en gruvföreståndare för gruvans förvaltning. Denne väljes vid en stämma,
som skall hållas med delägarna minst en gång om året. Därvid skall även
frågor angående gruvrörelsens bedrivande och andra gemensamma angelägenheter
företagas (61 §). Vid omröstning på stämman skall varje delägares
rösttal beräknas efter den lott han äger i gruvan. Val avgöres vid lika rösttal
genom lottning. I andra frågor skall den mening gälla såsom beslut för
alla delägare vilken erhållit högsta rösttal eller vid lika rösttal biträdes av
ordföranden (62 §). Undantag härifrån har gjorts för det fall, att oenighet
föreligger om brytningens omfattning. I 63 § stadgas sålunda bl. a. följande:
Vill några delägare bryta mera och andra mindre och innehar de förra
minst hälften i gruvan, må den större brytningen ske. De som påkallat denna
är dock skyldiga att ensamma utge tillskott som erfordras utöver behovet för
den mindre brytningen. Detsamma gäller, om några delägare vill börja brytning
eller efter utmålsläggningen företaga arbeten för undersökning av fyndighet
och andra icke vill deltaga däri.
I 9 kap. gruvlagen (65—67 §§) regleras formerna för överlåtelse av gruva
eller andel däri och i 10 kap. (68—78 §§) meddelas åtskilliga bestämmelser
om tillsyn över gruvdriften. I 11 kap. gruvlagen slutligen meddelas vissa
särskilda bestämmelser angående den rätt i gruvrättsligt hänseende som tillkommer
innehavare av stadgad åborätt samt regler om talan mot bergmästarens
beslut i vissa fall ävensom forum- och åtalsbestämmelser m. m.
II. Förslagets allmänna grunder
Utredningen
I malminventeringsavsnittet av sitt betänkande har utredningen inledningsvis
lämnat en redogörelse för kända malm- och mineralförekomster i
Norrbottens län. Enligt utredningens mening är kännedomen om flertalet
malm- och mineralförekomster i länet ringa beroende på att i regel endast
ofullständiga undersökningar utförts. Bortsett från de fyndigheter, där brytning
pågår eller beslutats, saknas i det närmaste helt systematiska undersökningar.
Underlag saknas sålunda för en realistisk bedömning av länets
totala malmtillgångar. De geologiska förhållandena giver emellertid anledning
förmoda att en allmän inventering av järnmalmsförekomsterna i länet
skulle leda till att nya järnmalmstillgångar påvisas såväl inom som utanför
de nu kända malmfälten i Norrbottens län.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1963
Föreliggande prognoser rörande efterfrågan på järnmalm tyder enligt utredningens
åsikt på att det kommer att finnas avsättningsmöjligheter för en
väsentligt ökad järnmalmsproduktion i Norrbottens län under de närmaste
decennierna. Från samhällsekonomisk synpunkt är det utomordentligt viktigt
att en produktionsökning koncentreras till malmförekomster, som med
hänsyn till storlek, beskaffenhet, transportförhållanden och möjligheter till
samhällsservice erbjuder de på lång sikt bästa förutsättningarna för lönsam
gruvdrift. Att så sker är av betydelse även för strävandena att skapa varaktiga
försörjningsmöjligheter för länets befolkning. Utredningen anser det
under sådana förhållanden angeläget, att den väntade ökningen av malmexploateringsverksamheten
planeras på grundval av ingående kunskaper om
malmförekomsterna i länet. Fn dylik grundval kan endast vinnas genom en
systematisk inventering av järnmalmstillgångarna.
Utredningen föreslår att SGU skall —- med fullföljande av en av verket
redan påbörjad prospektering — genomföra en allmän inventering av järnmalmstillgångarna
i Norrbottens län enligt riktlinjer som utredningen framlägger.
Det förordade inventeringsprogrammet omfattar två etapper, nämligen
dels regionalprospektering för att översiktligt lokalisera tillgängliga
malmförekomster och dels lokalprospektering för att närmare undersöka de
funna malmerna. Regionalprospekteringen omfattar bl. a. magnetiska mätningar
från flygplan, geologiska detaljkarteringar och geofysiska markmätningar.
En viktig förutsättning för regionalprospekteringen — liksom för
inventeringen i övrigt — är att ett modernt topografiskt kartmaterial står
till förfogande. Då sådant material endast föreligger i otillräcklig omfattning
förutsätter utredningen att kartverket får i uppdrag att utföra erforderligt
karteringsarbete. Lokalprospekteringen innefattar bl. a. omfattande geofysiska
markmätningar och geologiska detalj karteringar.
Inventeringen bör enligt utredningens mening omfatta de ur malminvenleringssynpunkt
mest intressanta områdena av länet, nämligen främst de norra
och västra delarna av inlandet med undantag av fjällregionen, samt lokalprospektering
beträffande vissa större fyndigheter inom samma område. Inventeringen
bör vara inriktad på en undersökning särskilt av järnmalmstillgångarna,
men utredningen förutsätter som självfallet, att även andra malmoch
mineralförekomster uppmärksammas. Inventeringen föreslås bli genomförd
under åren 1963 -1972 med vissa möjligheter till forcering efter fyra
å fem år. De totala kostnaderna beräknas till omkring 40 milj. kr., av vilket
belopp omkring hälften faller på regionalprospekteringen medan återstoden
avser lokalprospektering, forsknings- och utvecklingsarbete samt analyser
m. m.
I det gruvrättsliga avsnittet av betänkandet uppehåller sig utredningen
vid frågan om de olika gruvrättsliga systemen. Därvid framhålles, att genom
inmutningssystemet har avsetts att tillgodose behovet av stimulans
till eftersökande av mineral. Genom att upptäckaren, om han sökt inmutning
före andra, får eu laglig rätt till den fyndighet han upptäckt, kan han
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 16t år 1963
taga risken av de ofta betydande kostnader, som i allmänhet är förbundna
med prospekterings- och undersökningsverksamhet. I fråga om koncessionssystemet
betonar utredningen, att detta till sin natur icke är lika
prospekteringsbefrämjande som inmutningssystemet. Den mer eller mindre
diskretionära prövning, som beviljandet av koncession innebär, medför
nämligen lätt viss osäkerhet för upptäckaren. Å andra sidan inrymmer
koncessionssystemet enligt utredningens mening bättre möjligheter för
statsmakterna att öva tillsyn över prospekteringsverksamheten och exploateringen
av mineralfyndigheterna. I detta sammanhang påpekar utredningen,
att nuvarande gruvlagstiftning erbjuder relativt små möjligheter att vid
passivitet hos en inmutare få till stånd gruvbrytning, där en sådan framstår
som önskvärd från allmän synpunkt. I fråga om gruvor, vari staten
njuter jordägare- eller kronoandel, kan ett visst statligt inflytande över
gruvbrytningen otvivelaktigt utövas, men enligt utredningens mening är
möjligheterna för vederbörande statliga organ att få i gång gruvdrift i praktiken
tämligen begränsade, om inmutaren sätter sig emot arbetet. Icke heller
torde nuvarande gruvrätt med dess nära nog automatiskt verkande regler
inrymma möjligheter att vid exploatering av en fyndighet i alla fall
åstadkomma en avvägning, som i skälig mån tillgodoser andra betydelsefulla
samhällsintressen än gruvnäringens. Av vikt är otvivelaktigt att naturvårds-,
kulturvårds- och vattenvårdssynpunkter blir beaktade vid exploateringen
och att en rimlig avvägning mellan gruvnäringens intressen, å
ena, samt fastighetsbildnings- och planintressena, å andra sidan, kan komma
till stånd. Enligt utredningen är också möjligheterna att med vårt nuvarande
gruvrättsliga system lösa eventuella komplikationer i förhållandet
mellan olika innehavare av gruvrätter begränsade. Utredningen har särskilt
fäst sig vid, att något legalt hinder icke finnes mot uppkomsten av situationer
innebärande att en inmutare låser en annan eller att två eller flera inmutare
låser varandra. Oavsett om sådana spärrar uppkommit oavsiktligt
eller avsiktligt, anses de av utredningen innebära risker för att rationell
brytningsplanering eller gruvbrytning över huvud omöjliggöres inom de av
spärrarna berörda områdena.
Även om utredningen sålunda funnit vissa nackdelar hos vårt nuvarande
gruvrättsliga system, anser utredningen det falla utom ramen för dess uppdrag
att till omprövning upptaga frågan om vår allmänna gruvlagstiftnings
konstruktion i stort. Detta är enligt utredningens mening ett vittsyftande
spörsmål, som i sig innefattar skilda problem, vilka var för sig måste bli
föremål för ingående penetration. Frågan huruvida en övergång till en allmän
koncessionslagstiftning för gruvrättens del är påkallad för vårt lands
vidkommande torde enligt vad i betänkandet anföres få prövas i annat sammanhang.
Däremot har utredningen icke ansett sig kunna undgå att överväga
vissa mindre genomgripande lagstiftningsåtgärder inom ramen för
vårt nuvarande gruvrättsliga system.
Utredningen har i detta sammanhang särskilt betonat, att vissa tendenser
kan skönjas i Norrbotten till en splittring av gruvrättigheterna, som
13
Kungl. Maj. ts proposition nr 164 år 1963
från exploateringssynpunkt kan skapa svårigheter i framtiden. För att belysa
detta har utredningen vid sitt betänkande fogat en karta över de gruvrättsliga
förhållandena inom Vittangiområdet i Norrbottens län, sådana
dessa förhållanden gestaltade sig den 6 juli 1962. Kartan torde få såsom
bilaga fogas vid detta protokoll (Bilaga C). Utredningen framhåller, att av
det stora antalet inmutningar kommer med största sannolikhet endast eu
ringa del att leda till utmål. Även med hänsyn tagen härtill och med beaktande
av att något eller några utmål kan komma att förfalla eller att samarbetsavtal
kan komma att träffas, anser utredningen att kartan väl illustrerar
problemställningen. Mot denna bakgrund framstår det enligt utredningens
mening som särskilt önskvärt, att regler tillskapas, som kan
möjliggöra för därav intresserade att i låsta situationer få till stånd en
bättre ordning. Sådana regler skulle enligt utredningens mening kunna bli
till gagn såväl för gruvrättsägarna själva som för gruvnäringen såsom sådan
och därmed för hela samhället.
För att bota vissa av de i det föregående berörda bristerna i gällande rätt
har utredningen såsom inledningsvis anmärkts föreslagit en lag med särskilda
bestämmelser om inlösen av inmutningsrätt, syftande till att möjliggöra
såväl undanröjande av bestående olägenheter i det inbördes förhållandet
mellan innehavare av närbelägna mineralfyndigheter som upptagande
av gruvdrift, som anses önskvärd från allmän synpunkt. Utredningen
har emellertid också ställt sig frågan, om man bör nöja sig med
sådana lagstiftningsåtgärder eller om man icke dessutom bör överväga eu
omläggning av systemet i ändamål att förhindra eller i varje fall försvåra
uppkomsten av nya intressekonflikter av här ifrågavarande natur. Utredningen
betonar, att en övergång från inmutnings- till koncessionssystem
skulle verka i sådan riktning. Att nu släppa det för svensk rätt traditionella
inmutningssystemet anser utredningen emellertid som redan förut antytts
innebära en synnerligen genomgripande reform, som icke bör komma i
fråga annat än efter en förutsättningslös utredning, vid vilken icke blott de
speciella förhållandena beträffande Norrbotten måste beaktas utan hänsyn
även tagas till hela den svenska gruvhanteringen. Även andra omläggningar
i syfte som förut angivits har enligt vad i betänkandet uppgivits diskuterats
inom utredningen, däribland frågan om en ändring i gruvlagens bestämmelser
om statsgruvefält, utan att dock föranleda något förslag från utredningens
sida.
Oavsett om och när en mera omfattande översyn av den svenska gruvlagstiftningen
kommer till stånd, anser utredningen det vara angeläget att de
nuvarande rättsreglerna icke tillätes leda till att de brytvärda malmerna i
Norrbotten splittras på alltför många händer. En sådan utveckling kan
enligt utredningens uppfattning icke uteslutas. Utredningen hänvisar därvid
till en sammanställning över inmutningar inom Norrbottens län, vilken
- efter komplettering med uppgifter för år 1962 — såsom bilaga torde få
fogas vid protokollet i detta ärende (Bilaga D), och framhåller att enligt
sammanställningen inmutningsverksamheten i länet ökat icke obetydligt
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 16i år 1063
fr. o. m. senare hälften av 1950-talet. Samtidigt anmärker emellertid utredningen,
att denna ökning otvivelaktigt har ett visst samband med den förändrade
malmletningstekniken. Genom att såväl staten som de malmletande
företagen övergått till flygprospektering har under det sista årtiondet
erhållits ett stort antal indikationer, vars orsaker kan vara osäkra. Man
har därför inmutat avsevärt större områden än som var erforderligt med
äldre prospekteringsmetoder, med vilka endast mindre områden kunde medhinnas.
Även med beaktande härav anser utredningen dock, att det förhållandevis
stora antalet inmutningar måste uppfattas som ett tecken på
ett ökat intresse för de norrbottniska malmerna från olika malmletares
sida.
Angelägenheten av att undvika en splittring av gruvrätterna anser utredningen
vara särskilt stor inför den omfattande prospekteringsverksamhet
i statlig regi inom Norrbotten, som utredningen föreslår.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utredningen övervägande skäl
tala för att rätten för enskilda att inmuta i Norrbotten inskränkes under
en begränsad tid. Genom bestämmelser härom skulle enligt vad utredningen
anför en återgång kunna sägas ske till förhållanden liknande dem som
rådde i länet under förra delen av detta århundrade. Från år 1902 intill
dess nuvarande gruvlag trädde i kraft den 1 januari 1940 var nämligen
rätten till inmutning inom de nordligaste delarna av landet begränsad. Den
sista av de lagar, som innehöll sådana inskränkande bestämmelser, nämligen
lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom
vissa län, föreskrev att inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län
inmutning för annans räkning än kronans ej utan Kungl. Maj:ts för särskilt
fall givna tillstånd finge ske på kronojord, som ej innehades under ständig
besittningsrätt eller vore anslagen till boställe. I
I sin allmänna motivering till lagförslaget har utredningen vidare berört
vissa särskilda spörsmål. Sålunda anföres i betänkandet, att utredningen ej
ansett sig böra föreslå, att de nya bestämmelserna om inskränkning i inmutningsrätten
skall göras tillämpliga inom andra delar av landet än, Norrbotten.
Att ett sålunda begränsat inmutningsförbud kommer att medföra
icke önskvärda konsekvenser på andra håll inom vårt land, anser utredningen
knappast behöva befaras. Däremot kan under vissa förutsättningar
en inskränkning i den fria inmutningsrätten inom Norrbotten innebära en
risk för minskad prospektering inom länet. Härom anför utredningen
följande.
Enskilt kapital torde icke stå till buds för en malmletningsverksamhet,
om icke den som först upptäcker en fyndighet har vissa möjligheter att förvärva
bearbetningsrätt till densamma eller, i varje fall, rätt till ersättning
för upptäckten. Såsom tidigare betonats ligger det i den fria inmutningsrättens
princip att uppmuntra till sökande efter mineral. Även inom ramen
för gruvrättsliga system, som bygger på andra principer, kan emellertid
upptäckarens intresse av utbyte av sitt fynd tillgodoses i den utsträckning,
som må anses erforderlig för att uppmuntra till prospektering.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1963
Utredningen vill såsom ett exempel på hur frågan lösts i eu koncessionslag
hänvisa till bestämmelsen i 45 § uranlagen, enligt vilken den som
upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om annan får
koncession, av denne få skälig gottgörelse. Enligt uttalande av föredragande
departementschefen i prop. 1960: 160 bör denna gottgörelse omfatta ersättning
för upptäckarens kostnader, däri givetvis inbegripet beräknad kostnad
för egen arbetsinsats, samt något slag av »hittelön», varvid hänsyn bör tagas
till fyndighetens beräknade värde.
När 1926 års lag upphävdes i samband med gruvlagens tillkomst, framhölls
detta som en åtgärd ägnad att befrämja malmletning. Denna uppfattning
torde ha ägt sin riktighet. 1926 års lag tillgodosåg nämligen icke behovet
av stimulans till malmletning. För att annan än kronan skulle få inmuta
på odisponerad kronojord förutsattes som förut anmärkts Kungl. Maj:ts
för särskilt fall givna tillstånd. Bestämmelsens formulering innefattade tydligen
icke någon befogenhet för Kungl. Maj:t att på förhand helt allmänt
tillstädja inmutning av alla fyndigheter, som upptäcktes inom ett område.
En ny lag, som inskränker den fria inmutningsrätten i Norrland, bör däremot
avfattas så, att Kungl. Maj :t tillerkännes en dylik vidare befogenhet.
Om så sker och Kungl. Maj:t liberalt utnyttjar denna befogenhet, kan verkningarna
av ett ininutningsförbud i Norrbotten icke antagas komma att i
någon högre grad hämma den enskilda malmletningen i länet. Lägges härtill
de avsevärt ökade insatser inom den statliga prospekteringen, som kan
väntas om utredningens förslag beträffande malminventeringen realiseras,
bör detta sammantaget skapa förutsättningar för en påtaglig ökning av den
totala prospekteringsverksamheten inom Norrbotten.
En dispens skall enligt utredningens mening självfallet kunna avse särskild
fyndighet men, såsom nyss anmärkts, även kunna givas ett vidare innehåll.
Kungl. Maj:t bör sålunda vara oförhindrad att för visst område lämna
inmutningstillstånd avseende fyndigheter av alla de mineral, som är inmulningsbara
enligt gruvlagens 1 §. I fråga om tillämpningen härav framhåller
utredningen följande.
Om utredningens förslag beträffande järnmalmsinventeringen genomföres,
kominer de resurser SGU disponerar för Norrbottensundersökningarna
att väsentligen bli tagna i anspråk för inventering av de områden i Norrbotten,
som i enlighet med vad förut sagts skall undersökas. Inom övriga
delar av länet synes, såvitt nu kan bedömas, en relativt omfattande
dispensgivning i och för sig kunna komma i fråga. Givet är att Kungl.
Maj:t, som prövar dispensfrågorna, måste bedöma behovet och önskvärdheten
av enskild inmutningsverksamhet i varje särskilt fall med
beaktande av olika omständigheter av vikt. Inom området för den planerade
statliga järnmalmsinventeringen — i varje fall sådana delar därav
där den statliga regionalprospekteringen icke slutförts — bör givetvis återhållsamhet
med dispenser iakttagas. Det bör dock vara möjligt att även
inom detta område ge dispens för inmutning av exempelvis sulfidmalmer,
i den mån Kungl. Maj:t finner delta påkallat av samhällsekonomiska eller
andra skäl.1 Med hänsyn härtill synes det vara lämpligt, att Kungl. Maj:t
skall kunna inskränka inmutningstillstånd till att gälla allenast i fråga om
fyndigheter av visst slag. 1
1 Med sulfidmalmer avses malmer, som huvudsakligen utgöres av svavelföreningar, i vilka
koppar, zink, bly, järn o. s. v. kan ingå. Prospektering efler sulfidmalm sker med utnyttjande
väsentligen av andra metoder än prospektering efter järnmalm.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 16b år 1963
Utredningen kommer i detta sammanhang in på frågan om samverkan
mellan olika prospe k terare och anför därvid:
En sådan mera allmänt hållen dispensregel, som nyss skisserats, är enligt
utredningens mening betingad även av andra skäl än en önskan att stimulera
till enskild prospekteringsverksamhet i Norrbotten. Därigenom skulle
nämligen öppnas en möjlighet för Kungl. Maj:t att åvägabringa en organiserad
samverkan mellan dem, som anmäler intresse för och kan anses ha
förutsättningar för eu mera systematiskt upplagd prospektering inom länet.
En sådan samverkan — av särskild betydelse under en period av mera intensiv
prospekteringsverksamhet — kunde öka möjligheterna att på ett rationellare
sätt än eljest få till stånd en redovisning av länets mineraltillgångar
och därigenom främja utvecklingen av länets näringsliv.
För att fördelar av detta slag skall uppnås, bör enligt utredningens mening
Kungl. Maj :t tilläggas befogenhet att föreskriva villkor för medgivande
till inmutning enligt den nya lagen.
Beträffande frågan, huruvida inmutningsförbudet skall
gälla fyndigheter på all mark, erinrar utredningen om att tidigare
gällande inmutningsförbud endast avsåg odisponerad kronojord men
att tanken under 1920-talet hade väckts, att göra det tillämpligt beträffande
all jord, publik såväl som enskild, inom de län där förbudet gällde. Förslaget
blev emellertid aldrig genomfört. Som skäl härför angavs, att en så vittgående
förändring i lagstiftningen då icke borde vidtagas utan tvingande
skäl (prop. 1926:207 s. 14). Nu bör frågeställningen enligt utredningens mening
vara, huruvida ett inmutningsförbud för Norrbotten med hänsyn till
sitt syfte bör avse all jord inom länet eller om ett förbud mot inmutning
på kronan tillhörig mark kan anses tillräckligt.
Utredningen framhåller, att kronan äger 69 procent av hela länets landareal
och att av den jord, som bedömts såsom särskilt intressant från malminventeringssynpunkt,
76 procent tillkommer kronan. Utredningen fortsätter:
Även
om sålunda kronans markinnehav i länet kan sägas vara mycket betydande,
torde av effektivitetshänsyn böra krävas, att den nya lagstiftningen
skall vara tillämplig även i fråga om annan mark än kronans. Man måste
nämligen beakta, att i vissa av de trakter, där de nu kända malmerna befinner
sig, kronans äganderätt till marken icke på långt när har den omfattning,
som de nyss återgivna andelstalen antyder. Inom det område som
ligger inom en mils avstånd från Svappavaara äger kronan sålunda endast
18 procent av marken och inom ett lika stort område kring Kaunisvaara
är bara 4 procent av marken kronans.
Bestämmelser om inmutningsförbudet bör enligt utredningens mening
meddelas i en särskild lag. Såsom tidigare framhållits, föreslår utredningen
att lagens giltighetstid skall vara begränsad. Med hänsyn till sambandet
mellan den nya lagen och den föreslagna statliga malminventeringen
i Norrbotten föreslås begränsningen till den tid, som erfordras med hänsyn
till det statliga regionala inventeringsprogrammet, eller förslagsvis tio
år. I samband därmed anmärker utredningen, att statsmakterna under den
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1963 17
ii a Hd också skulle få rådrum till närmare översyn av den allmänna gruvrätten.
Beträffande lagförslagets övergångsbestämmelser, som bl. a.
innehåller regler enligt vilka lagen skulle givas i viss mån tillbakaverkande
kraft, må hänvisas till vad som anföres i det följande.
Yttrandena
Utredningens uppfattning om behovet av en allmän malminventering
i Norrbottens län delas av det stora flertalet remissinstanser.
Däremot föreligger i fråga om utredningens förslag beträffande inventeringens
uppläggning och genomförande vissa erinringar från ett antal remissinstanser.
Erinringarna avser främst utredningens bedömning av värdet
av hittills utförd enskild malmletning och fördelningen av insatserna mellan
regional- och lokalprospektering.
Angelägenheten av att eu omfattande och långsiktig malminventering i
Norrbottens län kommer till stånd understrykes av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen,
kommerskollegium, länsstyrelserna i Västmanlands, Kopparbergs
och Norrbottens län, Jernkontoret, LKAB, Svenska gruvföreningen, Sveriges
industriförbund och Svenska gruvindustriarbetareförbundet. Remissinstanserna
är i allmänhet ense om att största möjliga kunskap om Norrbottens
malmförekomster främjar en ur samhällsekonomisk synpunkt riktig disposition
av dessa naturtillgångar liksom en rationell inriktning av lokaliseringsoch
investeringspolitiken i Norrbottens län.
Utredningens påstående, att nuvarande kunskaper om malmförekomsterna
skulle vara högst bristfälliga, delas ej av statskontoret, som säger sig ha erfarit
att stora delar av det för mätningar planerade området redan övermätts
från flygplan. Även länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att utredningen
underskattat värdet av de enskilda företagarnas insatser på området.
Svenska gruvföreningen och Sveriges industriförbund anser, att utredningens
uppfattning om den enskilda malmletning som ägt och äger rum är felaktig.
Gruvföreningen uppger bl. a. att inom det område, som av utredningen föreslås
bli föremål för regionalprospektering, redan genom enskilda företag nära
40 procent av arealen, innefattande den övervägande delen av de ur geologisk
synpunkt intressanta områdena, blivit övermätt från flygplan.
I fråga om inventeringens uppläggning och genomförande ansluter sig
bl. a. kommerskollegium i huvudsak till utredningens förslag. Kollegium
framhåller, att en inventering av det slag som angives i betänkandet icke
kan beräknas ge resultat i form av ökad malmbrytning och flera arbetstillfällen
inom den närmaste framtiden. Om syftet med inventeringen vore att
nå snabba resultat, skulle det onekligen vara mera ändamålsenligt att, såsom
samtliga bergmästare förordat, sätta in större del av undersökningarna på
lokalprospektering och exploateringsundersökning av redan upptäckta fyndigheter.
Kollegium anser det emellertid riktigt, att de regionala undersökningarna
igångsättes och genomföres i den utsträckning utredningen före
2
Bilmncj till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Xr 164
18
Kungl. Maj.ts proposition nr Idb år 1!J63
slår. Detta rimmar bäst med riktlinjerna för den allmänna planering för
Norrbotten, i vilken inventeringen skall ingå såsom ett särskilt betydelsefullt
led. Betydande prospekteringsarbeten har, enligt vad som är känt för kommerskollegium,
redan utförts av enskilda gruvföretag inom de områden som
föreslås bli undersökta av SGU. Med hänsyn till att prospekteringstekniken
utvecklas, kan detta dock enligt kollegii mening i och för sig ej åberopas
såsom något avgörande skäl mot en ny prospektering av föreslagen omfattning.
Kommerskollegium anser det dock angeläget, att vid den nya prospekteringen
de hittills vunna resultaten så långt möjligt beaktas och att ett samarbete
med gruvföretagarna eftersträvas. Länsstyrelsen i Västmanlands län
anser det föreslagna förfaringssättet att uppdraga inventeringen åt SGU och
att låta den bekostas av statsmedel vara det enda möjliga, om man snabbt
vill nå det avsedda resultatet. LKAB menar att, trots att såväl SGU som
ett antal enskilda företag utfört omfattande magnetiska mätningar från
flygplan över delar av området, det synes angeläget, att en karta upprättas
efter flygningar under enhetliga förutsättningar. Det undandrar sig LKAB:s
bedömande, huruvida visst nu i enskild ägo befintligt mätmaterial är insamlat
under sådana betingelser, att det till någon del skulle kunna infogas
i en sammanhängande karta och ny mätning av vissa arealer skulle kunna
undvikas. Detta material är icke offentligen tillgängligt. Om det skulle ställas
till förfogande och ha erforderliga tekniska karakteristika, kunde måhända
ny flygmätning över vissa områden vara överflödig. Utredningens förslag
rörande inventeringens uppläggning och genomförande tillstyrkes i övrigt
av arbetsmarknadsstyrelsen, SGU och länsstyrelsen i Norrbottens län.
Flera remissinstanser uttalar sig för att man i möjligaste mån bör söka
utnyttja även resultaten av enskild malmletning. Vidare anser man, att det
fortsatta inventeringsarbetet bör ske i nära samarbete med enskilda gruvindustrier.
Exempelvis anser statskontoret, att man i första hand bör företaga
en allsidig genomgång och bedömning av det material rörande malmtillgångarna,
som synbarligen föreligger på skilda håll, innan en fullständig
^^prospektering påbörjas. Resultatet av denna genomgång bör bli avgörande
för det fortsatta prospekteringsarbetets omfattning och för de former i vilka
detsamma lämpligen bör bedrivas. Länsstyrelserna i Kopparbergs län och
Västerbottens län samt Jernkontoret förordar en samordning av prospekteringsverksamheten
med LKAB och enskilda gruvindustrier. Skulle medel
ställas till förfogande även för en regionalprospektering, måste enligt Sveriges
industriförbunds mening till grund för denna läggas en utredning, som
— i motsats till den nu framlagda — ger en rättvisande bild av den samlade
kännedomen om geologien och malmfyndigheterna i länet. De bästa förutsättningar
för en effektiv undersökningsverksamhet torde sedan skapas, om
samarbete etableras mellan enskilda företag och SGU. Svenska gruvföreningen
menar, att målsättningen för malminventeringen måste vara sådan,
att nya insatser icke förtar intresset hos dem, som hittills varit inriktade
på insatser inom Norrbotten, att fortsätta med sina arbeten. I detta avseende
finns det anledning till anmärkning mot betänkandet, och risk föreligger
att däri föreslagna åtgärder har negativ effekt.
Knnr/I. Mnj:ts proposition nr 164 år 1963
19
Från några håll förordas att man i första hand bör inrikta arbetena på
lokalprospektering. Uttalanden i denna riktning göres av bl. a. bergmästarna
och länsstyrelserna i Örebro län och Västerbottens län. Jernkontorct anser
en omprövning av utredningens program för malminventeringen påkallad
med hänsyn till den omfattande prospektering som redan genomförts i Norrbotten
och till den kunskap som erfordras om kvantitet och kvalitet hos de
kända fyndigheterna. En omprövning av de föreslagna riktlinjerna för malminventeringen
förordas med i huvudsak samma motivering som Jernkontorets
även av Svenska gruvföreningen och Sveriges industriförbund.
Allmänna synpunkter rörande utredningens lagförslag
framföres i några remissyttranden.
Statskontoret anser, att de av utredningen väckta lagstiftningsfrågorna
bör upptagas till övervägande, när erfarenheter föreligger om möjligheterna
att nå önskat resultat samarbetsvägen.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsen är det angeläget, att gruvlagen får sådan
utformning, att den möjliggör en rationell planering och användning av
våra malmfyndigheter och underlättar en strukturrationalisering inom gruvnäringen.
Etableringsutredningen anför, att de spörsmål malmutredningen haft att
taga ställning till endast i begränsad omfattning berör de områden, som
ingår i etableringsutredningens uppdrag. Etableringsutredningens arbete har
ännu icke fortskridit så långt, att definitiv ståndpunkt kunnat tagas till de
problem rörande etableringsrätten, som har samband med utnyttjandet av
mineraltillgångarna. Såvitt nu kan bedömas, synes det emellertid icke sannolikt
att ett genomförande av de av malmutredningen framlagda förslagen
till ändring i gruvlagstiftningen skulle komma att försvåra den översyn av
etableringsreglerna på gruvrättens område som pågår inom etableringsutredningen.
Svenska gruvföreningen anser det anmärkningsvärt, att utredningen vid
sidan om sitt egentliga uppdrag upptager principiella gruvrättsliga frågor
till övervägande i en närmast såsom lokalt näringspolitiskt avsedd och med
tanke därpå sammansatt utredning samt att utredningen framlägger förslag
om betydelsefulla ändringar i nuvarande gruvrätt. Gruvföreningen kan
icke dela utredningens uppfattning, att det endast är fråga om vissa mindre
genomgripande lagstiftningsåtgärder inom ramen för vårt nuvarande gruvrättsliga
system. Om utredningen verkligen haft i uppdrag att granska gruvlagen
och att framlägga förslag till lagar rörande gruvrättsliga frågor, borde
enligt gruvföreningens mening den enskilda gruvnäringen självfallet ha varit
representerad i utredningen och även gruvrättslig expertis ha tillkallats.
Gruvföreningen framhåller vidare att, om jämförelser skall göras mellan koncessionssystem
och inmutningssystem, den privata aktiviteten inom prospekteringsområdet
givetvis bör beaktas på ett helt annat sätt än som varit
fallet i utredningen. Särskilt bör vid en sådan jämförelse undersökas med
vilken framgång man med den ena eller andra organisationen lyckats över
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 16i år 1963
föra uppslag och lovande projekt från prospekteringsledet till gruvundersökning
och drift. En sådan undersökning torde enligt gruvföreningen utvisa,
att den av privata företag med stöd av inmutningssystemet bedrivna
verksamheten varit framgångsrik, ett förhållande som klart framgår, när
det gäller svensk gruvdrift.
1 det av Svenska gruvföreningen åberopade yttrandet av professorn S.
Ljungman anmärkes, att den nu gällande 1938 års gruvlag framkom såsom
resultatet av mycket omfattande förberedelsearbeten. I yttrandet anföres däiefter:
Icke
mindre än tre offentliga utredningar hade avgivit förslag i frågan
och samtliga förslag hade varit föremål för utförlig remissbehandling. Såsom
naturligt var, intog frågan om samhällets kontroll över mineralfyndigheternas
rationella utnyttjande en framskjuten plats i samtliga förslag. Åtskilliga
förespråkare för en övergång från inmutningssystem till koncessionssystem
fanns. Fram till gruvlagstiftningens departementsbehandling
förelåg också i detalj utarbetade förslag om t. ex. tvångsleverans av malm
för inhemsk förbrukning och rätt för kronan att övertaga gruva. Om man
undantager frågan om sammanförande av närbelägna mineralfyndigheter,
torde praktiskt taget alla de rättsliga problemställningar, som beröres i
malmutredningens betänkande, ha varit föremål för ingående övervägande
under förarbetena till 1938 års gruvlag. Slutresultatet blev den gällande lagtexten,
som sedermera blott undergått vissa detaljändringar.
Det förslag beträffande inmutningsförbud, som malmutrednmgen nu
framlägger, kan — — —— till sina verkningar närmast betecknas sasom en
åtminstone temporär övergång till koncessionssystemet. Även i övrigt berör
malmutredningens förslag centrala punkter i den gruvrättsliga regleringen.
Det måste enligt min mening anses helt oförenligt med hittillsvarande traditioner
inom svensk civilrättslig lagstiftning, att förslag av denna räck\idd
framlägges på ett så bräckligt underlag som här är fallet.
Kommerskollegium anser för sin del, att förslagen till lag om inlösen av
inmutningsrätt och till lag med särskilda bestämmelser om inmutning inom
Norrbottens län innehåller regler, som är svåra att förena med systemet i
vår nuvarande lagstiftning. Expropriationsutredningen, som endast behandlar
lagstiftningen om inlösen, anser att det ej med fog kan göras gällande,
att en utredning av frågan, huruvida en allmän övergång till koncessionssystemet
är påkallad för gruvrättens del, måste föreligga, innan ställning
tages till frågan om nämnda lagstiftning.
Enligt LKAB är gruvlagen delvis föråldrad, delvis utformad med hänsyn
till förhållandena i Mellansverige, som starkt avviker från situationen i Lappland.
Gruvlagen är därför i behov av en revision, varvid bl. a. lämpligheten
av en övergång från inmutningssystem till koncessionssystem bör övervägas.
Svenska gruvindustriarbetareförbundet uttalar, att förslag till ändringar
av gruvlagen bör föregås av en mycket grundlig utredning, varefter remissinstanser
bör få tillfälle yttra sig över betänkandet.
Svenska samernas riksförbund, som uttalar sin förvåning över att utredningen
helt förbigått rennäringens förhållanden, påtalar behovet av en verk
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr UU år 1963
lig judiciell förprövning för erhållande av gruvrättigheter och av elementär
rättvisa i fråga om fördelningen av rättegångskostnader vid förfarandet enligt
gruvlagen. Förbundet yrkar också, att dessa frågor upptages vid det
fortsatta lagstiftningsarbetet i anledning av vad som anförts i utredningens
betänkande.
Utredningens förslag om inskränkning av den fria inmntningsrätten
inom Norrbottens län har föranlett delade meningar
bland remissorganen.
Förslaget tillstyrkes av länsstyrelsen i Norrbottens län och Svenska gruvindustriarbetareförbundet.
Samma ståndpunkt intager länsstyrelsen i Västmanlands län, som framhåller
att, i den mån staten genom SGU nedlägger stora kostnader på en
malminventering, det är naturligt att åtgärder vidtages för att förbehålla
samhället frukterna av dessa ansträngningar, varför det föreslagna inmutningsförbudet
synes principiellt väl motiverat. Länsstyrelsen anför vidare,
att den mellansvenska gruvhanteringen för närvarande befinner sig i en
utomordentligt besvärlig situation. Till en del förklaras denna enligt länsstyrelsens
mening sannolikt av konjunkturella orsaker och skulle därför
kunna förväntas vara övergående. Det är emellertid icke svårt att skönja
även långsiktiga faktorer i bilden, sammanhängande med möjligheterna att
till mycket låga kostnader få fram malm från välbelägna nyupptäckta fyndigheter
på andra håll. Särskilda ansträngningar måste därför med all säkerhet
sättas in på att få fram den svenska gruvhanteringens produkter till
lägsta brytnings-, hanterings- och transportkostnader till järnbruken, vilkas
lokalisering historiskt bestämts av andra faktorer än de nu rådande. Det
torde icke vara omöjligt, menar länsstyrelsen, att peka på exempel, i vilka
en mindre rationell gruvdrift uppkommit på grund av att närbelägna fyndigheter
befunnit sig i händerna på olika ägare.
Även LKAB är positivt inställt till det föreslagna inmutningsförbudet och
anför därom bl. a. följande.
De splittrade gruvrättsliga förhållandena i Lappland illustreras av utredningen
med en karta över Svappavaara- och Vittangiområdena. Med ett flertal
andra kartblad kunde den splittring belysas, som uppstod särskilt under
1950-talet. Det har förekommit, att enskild inmutning erhållits mellan två
tidigare statliga utmål, som ligger blott några hundra meter från varandra.
Tidigare utmål har i vissa fall av annan intressent inringats med inmutningar.
Inmutningar eller utmål har erhållits på en malm, vars huvuddel
tillhör annan intressent och flera intressenter kan ha gruvrätter i en malmtrakt,
där uppenbarligen samtliga malmer bör brytas enhetligt med utnyttjande
av olika gemensamma anläggningar. I vissa sådana fall utgör inmutningen
ingen prestation av värde ur allmän synpunkt, enär malmens förekomst
tidigare varit känd eller i varje fall skulle ha blivit det i samband
med framtida brytning. Vid sidan av vissa självständigt brytbara av enskilda
gjorda värdefulla malmfynd förekommer sålunda gruvrätter, som kan ha
visst värde ur enskild spekulativ synpunkt men som närmast är ägnade alt
komplicera en framtida exploatering. Splittringen av gruvrätterna medför
svårighet alt få översiktlig kunskap om malmtrakten och kommer, då bryt
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 16t år 1963
ning aktualiseras, att i bästa fall orsaka svåra och långvariga förhandlingar,
i sämsta fall avsevärt försena eller omöjliggöra brytningens igångsättande.
Om förhållandena ostört skulle komma att under årtionden framåt utvecklas
så som skett under det sist gångna årtiondet, skulle därmed avsevärda svårigheter
skapas för en rationell exploatering. Det bör framhållas, att den
skildrade utvecklingen är en naturlig följd av den svenska gruvlagstiftningens
karaktär.
De bestämmelser i gruvlagen, som avser att underlätta lösandet av ovan
skildrade problem, saknar praktiskt värde.---Enda framkomliga väg
torde vara en förhandling mellan delägarna, varigenom en sådan ordning
uppstår — exempelvis inlösen av eller utarrendering av den ena partens del
— att företaget blir beslutmässigt. Gruvlagen innehåller ingen bestämmelse,
som är ägnad att underlätta en sådan förhandling. Svårigheten att värdera
malm i fast klyft är mycket stor, varför förhandlingarna måste bli besvärliga
i synnerhet som den part, som ligger närmast till att avstå sin andel
kan försvåra förhandlingen genom att enligt gruvlagen kräva delägarskap i
brytningen, något som praktiskt kan vara synnerligen olägligt.
LKAB finner det befogat att förhindra, att uppsplittringen av malmreserverna
på mindre gruvrätter fortgår, innan gruvlagen hunnit överses. Det är
vidare angeläget förhindra, att malminventeringen störes av sådana ur allmän
synpunkt olämpliga, över vida områden utlagda inmutningar, som
förekommit under 1950-talet. Utredningens förslag, att inmutningsförbud
skall råda under den tid malminventeringen pågår synes därför välgrundat.
Effekten av en statlig allmän malminventering jämte en översyn av gruvlagen
måste, om inmutningsförbud icke råder, bli att en kapplöpning uppstår
om att skaffa gruvrätter i syfte att föregripa såväl malminventeringens som
lagöversynens resultat. Det är emellertid angeläget, att enskild malmletning
i ur allmän synpunkt värdefulla former kan fortsättas. Dispensförfarandet
synes ge utrymme härför.
Med utgångspunkt i utredningens förslag om eu malminventering tillstyrker
kammarkollegiet i princip det föreslagna inmutningsförbudet. Härvid
beaktar kollegiet särskilt de fördelar som står att vinna genom att Kungl.
Maj :t vid meddelande av dispenser har möjlighet att begränsa och dirigera
den enskilda prospekteringen och såsom dispensvillkor föreskriva långtgående
skyldighet att redovisa resultaten av dispenssökandes prospektering.
Skulle däremot utredningens förslag rörande regional prospektering finnas
icke alls eller endast i begränsad utsträckning böra genomföras, anser kollegiet
att tillräcklig grund för ifrågavarande inmutningsförbud icke föreligger.
1
Länsstyrelsen i Kopparbergs län förklarar sig kunna tillstyrka förslaget
om inmutningsförbud endast under förutsättning, att järn- och stålverken
garanteras att genom egna inmutningar dispensvägen får sitt malmbehov
tillgodosett. Länsstyrelsen framhåller därvid, att dessa industrier har ett
rättmätigt intresse av att trygga sin råvaruförsörjning på längre sikt. Tillgången
till egna järnmalmsgruvor är en av de väsentligaste förmånerna för
många av dessa företag. Det måste därför enligt länsstyrelsen vara ett samhällsekonomiskt
intresse av vikt att icke förhindra företagen att skaffa sig
1 En ledamot av kollegiet är skiljaktig och förklarar sig avstyrka förslaget om inmutningsförbud.
Kungl. Maj. ts proposition nr 16b år 1963 23
malmfyndigheter, även sådana som kan hallas i reserv föi att successivt
tagas i anspråk.
SOU anför, att det med den starka ställning staten erhållit genom införandet
av kronoandelen i gruvlagen kan ifrågasättas om tillräckliga skäl föreligger
för införandet av ett inmutningsförbud, i synnerhet om den föreslagna
inlösenlagen införes.
Utredningens förslag om inmutningsförbud i Norrbottens län avstyrkes av
hovrätten för Övre Norrland, kommerskollegium, hergmästarämbetena, länsstyrelsen
i Västerbottens län, Jernkontoret, Svenska gruvföreningen och Sveriges
industriförbund.
Hovrätten för Övre Norrland erinrar i sitt yttrande om utredningens uttalande,
att det torde falla utom ramen för utredningens uppdrag att till omprövning
upptaga frågan om vår allmänna gruvlagstiftnings konstruktion i
stort, ävensom om utredningen i anslutning därtill gjorda påpekande, att
frågan huruvida en övergång till en allmän koncessionslagstiftning för gru\-rättens del är påkallad torde få prövas i annat sammanhang. Dessa utredningens
uttalanden bör enligt hovrättens mening jämväl äga tillämpning på
de gruvrättsliga förhållandena i Norrbotten. Hovrätten kan emellertid icke
finna annat än att den särlagstiftning, som kommer till uttryck i förevarande
lagförslag, utgör ett väsentligt avsteg från gällande principer i gruvlagen
och att förslaget för Norrbottens del innebär en övergång till koncessionslagstiftning.
Lagförslaget innebär således att den grundläggande bestämmelsen
i 1 § gruvlagen, som stadgar att envar äger genom inmutning
rätt att undersöka och bearbeta på egen eller annans grund belägen mineralfyndighet
av det slag som angives i lagrummet, under den närmaste tioårsperioden
upphäves inom Norrbottens län och i stället ersättes med ett
stadgande i första hand om ensamrätt för kronan till inmutningsrätt och i
andra hand om rätt för enskild — efter av Kungl. Maj :t företagen diskretionär
lämplighetsprövning — att erhålla tillstånd till inmutning. Det kan enligt
hovrättens mening även hävdas, att förslaget i praktiken får samma verkan
som om marken inom hela länet — såväl enskild mark som kronojord
— utlägges som statsgruvefält under den kommande tioårsperioden, något
som ej ens utredningen torde ha åsyftat med förslaget. Huvuddelen av vårt
lands malmtillgångar är koncentrerad till Norrbottens län. Vid angivna förhållanden
föreligger enligt hovrättens mening starka betänkligheter mot genomförande
inom Norrbottens län av en provisorisk lagstiftning, som gör
avkall på principen om den fria inmutningsrätten och som således medför,
att andra gruvrättsliga principer kommer att gälla för Norrbottens län än
för landet i övrigt. En lagstiftning med så ingripande och för gruvnäringen
i Norrbottens län så betydelsefulla konsekvenser som den föreslagna bör icke
komma till stånd utan att föregås av eu allsidig och ingående utredning
av hela problemkomplexet. Det av utredningen redovisade materialet anser
hovrätten vara uppenbarligen otillräckligt som underlag för den föreslagna
lagstiftningen.
Kommerskollegium ifrågasätter i sitt avstyrkande yttrande, om icke före -
24
Kungl. Mctj:is proposition nr 16>r år 1963
varande lagförslag i händelse att det genomfördes skulle väsentligen motverka
i stället för att främja gruvnäringen i Norrbotten. Det torde enligt
kollegii mening icke kunna undvikas, att ett ininutningsförbud kommer att
i betydande utsträckning hämma intresset för enskild prospektering i Norrbotten.
Kollegium framhåller vidare, att det icke gives något belägg för att
de enskilda gruvföretagarnas verksamhet medfört olägenheter ur de synpunkter
utredningen skall tillgodose. Icke heller har några övertygande skäl
anförts för att sådana olägenheter skulle uppkomma av att den enskilda
verksamheten finge fortgå under den föreslagna inventeringen. Vid sin bedömning
av de gruvrättsliga förhållandena har enligt kollegium utredningen
uppenbarligen underskattat värdet för det allmänna av de enskilda gruvföretagens
insatser.
Inmutningsförbudet måste enligt uttalande av bergmästarämbetet i norra
distriktet innebära, att den för närvarande existerande, av andra än SGU
bedrivna prospekteringen kan komma att upphöra. Någon svårighet ur äganderättssynpunkter
för staten att få igång undersökningar eller brytningar
finnes icke. Icke heller förekommer i realiteten någon splittring av gruvintressena.
Staten har redan det största inflytandet. Den övriga prospekteringsverksamheten
är knuten till praktiskt taget endast tre stora, väl utrustade
enskilda bolag. Gruvintressena är alltså mycket väl samlade. Enligt ämbetets
åsikt kan det därför icke föreligga något skäl till ininutningsförbud
under tio år enligt utredningens förslag. Bergmästarämbetet i östra distriktet
betonar, att kronan enligt gruvlagens nuvarande utformning har rätt till hälftendelägarskap
i varje ny fyndighet och såsom jordägare i det övervägande
antalet äldre fyndigheter. Därmed har staten redan möjlighet att föranstalta
om brytning, om det ur samhällelig synpunkt eller av annat skäl anses fördelaktigt.
De fyndigheter, där staten icke har denna möjlighet, är i minoritet
och från dem torde man kunna bortse. Det av utredningen åberopade viktigaste
skälet för inmutningsförbudet, nämligen att förhindra splittring och
att samla hela gruvfält på en hand, anser ämbetet på angivna skäl icke vara
hållbart. Ämbetet betonar också, att landets järnverk måste bygga sin framlid
på råvaran och därför behöver ligga med fyndigheter såsom reserver.
Bergmästarämbetet i västra distriktet anmärker, att de flesta av våra äldre
gruvfält vart för sig haft äganderätten fördelad på många händer. Under tidernas
lopp har emellertid dessa gruvrätter koncentrerats genom bolagsbildning,
köp, arrenden eller dylikt. Såvitt för bergmästarämbetet i södra distriktet
är känt har sådana förhållanden ej uppstått, att en lag om inmutningstörbud
i Norrbottens län kan anses vara befogad eller av nöden. Kanske
skulle den vid något tillfälle kunna vara till hjälp, om situationer liknande
de i utredningens betänkande relaterade skulle uppkomma. Nackdelarna
skulle emellertid enligt ämbetets mening i högsta grad överväga, förutom
att nuvarande gruvrätt skulle trampas under fotterna.
Till stöd för sitt avstyrkande åberopar länsstyrelsen i Västerbottens län
främst, alt den föreslagna ordningen skulle vara till skada för den enskilda
gruvhanteringen och därmed bl. a. för sysselsättningen vid Bolidens gruv
-
Kungl. Maj. ts proposition nr /64 år 1963
25
aktiebolag. Som ett exempel på verkningarna av ett inmutningsförbud nämner
länsstyrelsen, att detsamma skulle förhindra Bolidenbolaget att utan
Kungl. Maj:ts tillstånd verkställa inmutningar invid blygruvan i Laisvall.
Länsstyrelsen fortsätter:
Enligt länsstyrelsens mening har malmutredningen icke framlagt bärande
skäl för sitt förslag till lag med särskilda bestämmelser om inmutning inom
Norrbottens län, varför länsstyrelsen avstyrker förslaget härom.
Utan tvekan skulle det vara till stor skada, icke bara för Norrbottens
utan även för Västerbottens län, om den enskilda malmletningen i övre Norrland
i något avseende skulle hämmas. Länsstyrelsen har--- — framhål
lit
den stora betydelse, som Bolidenbolagets verksamhet har för sysselsättningen
i Västerbottens län, både vid gruvorna och vid Rönnskärsverken. Bolagets
verksamhet är även av stor betydelse för Norrbottens län. Som bekant
råder det i vårt land brist på råvara för kopparframställning, varför varje
tillskott av råvara inom landet är synnerligen värdefull. Enligt vad länsstyrelsen
inhämtat har Bolidenbolaget enbart under de senaste 20 åren investerat
ca 50 miljoner kronor i ren prospekteringsverksamhet, varav över hälften
investerats i dessa båda län.
Bolaget har vidare under de senaste 10 åren vid sina gruvor i länen investerat
ca 215 miljoner kronor och i löner utbetalat ca 250 miljoner kronor.
Bolagets nuvarande malmbas motsvarar genomsnittligt endast ca 25 år.
Bolagets fortsatta malmletning är därför en angelägenhet av största vikt
Detsamma gäller givetvis även annan enskild malmletning.
I anslutning till vad sålunda framhållits erinrar länsstyrelsen om att letning
efter vissa malmer, exempelvis blymalm, sker medelst helt andra metoder
än som användes vid letning efter järnmalm. Vid sådant förhållande
anser länsstyrelsen det ej finnas anledning att genomföra ett inmutningsförbud,
som omfattar alla slag av mineraler.
Jernkontoret anser, alt syftet med inmutningsförbudet — en bättre planering
av prospektering och inmutningar i Norrbottens län — bör kunna
nås även utan lagstiftning genom en samordning av den prospekteringsverksamhet
som bedrives i Norrbotten dels av staten, dels av ett fåtal stora
gruvföretag. Jernkontoret förutsätter, att Svenska gruvföreningen har sin
uppmärksamhet fäst på detta problem och även skall vara beredd att medverka
till en frivillig samordning av ifrågavarande verksamhet i Norrbottens
län.
Svenska gruvföreningen anmärker i sitt yttrande, att utredningen icke
lämnat något konkret exempel på att en konfliktsituation någonstans förelegat,
som verkligen hindrat upptagande av gruvdrift vid objekt som i och för
sig kunnat bearbetas, ävensom att gruvföreningen icke har sig bekant något
sådant fall. Däremot finnes det i hela landet många exempel på fall, där
förhållandena mellan ägare av närbelägna fyndigheter reglerats genom privaträttsliga
avtal, så snart ett antagande verkligen förelegat att en fyndighet
är värd att undersöka eller bearbeta. Gruvföreningen finner det förvånande
och beklagligt, att utredningen både i detta sammanhang och på flera
andra ställen i betänkandet visar en bristande insikt om och tilltro till den
enskilda gruvnäringen. Gruvföreningen förklarar sig anse det vara uppen
-
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 16b år 1963
bart, att ett inmutningsförbud för enskilda inom Norrbottens län skulle
vara starkt hämmande för fortsatt aktivitet från den privata gruvnäringens
sida och skulle kunna förorsaka en särskilt för Norrbottens del men
även för landet i övrigt icke önskvärd nedgång i den privata aktiviteten. Enligt
gruvföreningen kommer en bestämmelse av föreslagen beskaffenhet att
ha allvarliga konsekvenser icke endast för den malmletning, som privata
gruvföretag bedriver, utan även för den malminventering, som från dessa
företags sida förekommer i direkt anslutning till nu kända fyndigheter. En
malmförekomst av t. ex. Laisvalls typ kan icke upptäckas med hjälp av sedvanlig
prospekteringsapparatur utan kan endast påvisas med stöd av direkta
iakttagelser och borrningar, baserade på och anbringade efter geologisk bedömning.
Detta har haft till följd att fortsatt malmletningsverksamhet i
t. ex. Laisvall bedrivits parallellt med gruvans successiva utbyggnad samt
att prospekteringen ständigt pågår med stor intensitet i anslutning till verksamheten
i gruvan. Även om det med hänsyn till rådande förhållanden kan
anses naturligt, att ett företag i dylik situation skall erhålla Kungl. Maj:ts
tillstånd till inmutning, anser gruvföreningen det principiellt otillfredsställande,
ätt rätten att med inmutningar och utmål säkra nya fynd i anslutning
till ett sådant objekt icke är lagligen befäst. Gruvföreningen kritiserar
även det i betänkandet gjorda uttalandet, att det föreslagna inmutningsförbudet
kunde anses innefatta en återgång till förhållanden liknande dem som
rådde i Norrbotten i början av 1900-talet. I det av gruvföreningen åberopade
utlåtandet av professorn S. Ljungman anmärkes dessutom, att enligt utredningens
eget förslag splittringen av gruvrättigheterna borde i väsentlig utsträckning
kunna motverkas genom möjligheten till inlösen av närbelägna
fyndigheter, om nu något sådant behov finnes. För en ytterligare koncentration
av fyndigheterna till ett fåtal händer har utredningen icke anfört
något annat skäl än att det vore angeläget. Enligt vad i utlåtandet anföres
förefaller det ogörligt att taga ställning till detta påstående utan att åtminstone
ha tillgång till en översikt över nuvarande ägareförhållanden och
integration inom gruvindustrien i Norrbottens län. I annat sammanhang
fästes i utlåtandet uppmärksamheten på en möjlighet till sammanförande
av mineralfyndigheter, som kan föreligga beträffande inmutningar efter den
1 januari 1940. I dylika fall kan kronan nämligen genom utnyttjande av kronoandelen
utöva ett bestämmande inflytande på fyndighetens bearbetning.
Detta inflytande bör givetvis begagnas till att i erforderlig utsträckning träffa
avtal om sambruk med närbelägna fyndigheter, i den mån kronan genom
kronoandel eller av annan anledning kan styra dispositionen även över dessa
fyndigheter.
Enligt Sveriges industriförbund är innebörden av utredningens förslag, att
man för det område där våra väsentligaste malmtillgångar återfinnes frångår
gällande gruvrättsliga principer och inför ett koncessionssystem. Man
omvandlar härigenom i realiteten hela Norrbotten till ett statsgruvefält. Förbundet
ifrågasätter starkt, om framläggandet av sådana förslag kan anses
falla inom ramen för utredningens uppdrag och kompetens. Det står i vart
27
Kuagl. Maj. ts proposition nr 1 ti l år 1063
fall utan vidare klart, att detta väsentliga ingrepp i gällande gruvrättsliga
principer ej är någon förutsättning för en malminventering. Industriförbundet
fortsätter:
Grunden för utredningens ställningstagande är en antagen negativ effekt
av att flera kan visa intresse för samma fyndighet. Faran härför menar utredningen
öka, eftersom intresset för de norrbottniska malmerna konstateras
vara tilltagande. Härtill må först anmärkas, att utredningen inte ens söla
visa vilken »fara», som kan vara förknippad med att flera intressenter kan
ha del i samma fyndighet. Regelmässigt förhåller det sig så, att ju fler intressenter
som har intresse av ett och samma malmfält, desto snabbade blir
fältets utvecklingsmöjligheter klarlagda och desto mer ökar utsikterna för
en exploatering av brytvärda fyndigheter. Några svårigheter att nå en överenskommelse
mellan olika inmutningshavare föreligger erfarenhetsmässigt
icke. Tvärtom finnes åtskilliga exempel på dylika överenskommelser. Utredningen
har ej förmått visa något enda praktiskt exempel, där en splittring
av inmutningsrätterna lett till att en malmfyndighet icke kunnat utnyttjas.
Förslaget till inmutningsförbud är så mycket mer förvånande som det
uppenbarligen skulle få konsekvenser, som strider mot de intressen utredningen
haft att företräda. Den enskilda prospekteringen i Norrbotten har
haft en högst betydande omfattning. Incitamentet till denna aktivitet har
uppenbarligen varit möjligheten att nyttiggöra gjorda fynd. Om nu denna
möjlighet göres beroende av dispens, kommer detta att negativt påverka de
privata gruvföretagens prospekteringsvilja. Utredningen har själv uppmärksammat
denna konsekvens men avfärdat betänkligheterna med ett förmodande,
att en liberal dispensgivning skulle vara ägnad att motverka denna
nackdel. Den osäkerhet som ett dispenssystem innebär måste emellertid —
även med en liberal dispensprövning —• ogynnsamt påverka prospekteringsviljan.
Det är föga lockande att satsa miljoner på en prospektering, vars
eventuella resultat man inte vet om man någonsin får utnyttja. Konsekvensen
av utredningens förslag blir att mot ökande statlig prospektering kommer
att svara en — kanske lika stor — minskning av den enskilda. Just med
hänsyn till Norrbottens utvecklingsmöjligheter är en sådan följdverkan icke
önskvärd.
Som skäl för inmutningsförbud åberopas också, att statsmakterna därigenom
kan beredas skäligt rådrum till en närmare översyn av den allmänna
gruvrätten. Dylika överväganden ligger uppenbarligen utanför utredningens
uppgifter enligt direktiven. En sådan översyn har veterligen icke heller
påkallats.
Industriförbundet ställer sig positivt till en ytterligare inventering av
malmtillgångarna i Norrbotten. Denna bör emellertid få en sådan uppläggning
att dess resultat snabbt kan nyttiggöras och bör i görlig mån utföras
i samverkan mellan gruvintressenterna i länet. Under inga omständigheter
bör den förbindas med en förbudslag, vilken kommer att medföra eu minskning
av de enskilda företagens intresse för undersökningsverksamhet och
därigenom negativt påverka länets utvecklingsmöjligheter. Förbundet vill
därför bestämt avstyrka den föreslagna förbudslagen.
Risken för minskad prospektering till följd av ett
inmutningsförbud för enskilda har berörts i några av de nyss
återgivna yttrandena. Därom har även andra remissorgan uttalat sig.
Enligt SOU har man att räkna med en nedskärning av den privata malmletningsverksamheten,
om det föreslagna inmutningsförbudet genomföres.
28
Kuncjl. Maj.ts proposition nr 16A år 1963
Denna begränsning kommer sannolikt att beröra prospekteringen både efter
järnmalm och efter sulfidmalm. Beträffande sulfidmalmer föreslår utredningen
visserligen, att en betydligt mera liberal dispensgivning än för järnmalmer
skall tillämpas. De enskilda som bedriver prospektering torde dock
enligt SGU komma att bedöma sin verksamhet som ekonomiskt alltför vansklig,
om de icke har garantier för att även få inmutningsrält till de järnmalmsfyndigheter
som samtidigt kan påträffas. SGU förutsätter därför, att
den i författningen inrymda möjligheten för Kungl. Maj :t att meddela dispens
från förbudet skall tillämpas generöst även beträffande järnmalmer,
så att enskilda företag, som vill insätta kapital i vederhäftig prospektering,
icke hindras i sin för landet betydelsefulla verksamhet.
Kommerskollegium anser det erforderligt, att uttalandet om en liberal
dispensgivning fullföljes utöver vad utredningen avsett.
Länsstyrelsen i Västmanlands län ställer sig tveksam till utredningens påstående,
att en liberal dispensgivning skulle kunna leda till att bestämmelserna
icke i någon högre grad skulle hämma enskild malmletning i länet. Eu
sådan effekt torde svårligen kunna undvikas. Hela anordningen med den
föreslagna malminventeringen och sättet för dess genomförande måste enligt
länsstyrelsens mening innebära, att staten påtager sig ansvaret för att
önskvärd undersökning kommer till stånd. En öppen och bestämd deklaration
från statsmakternas sida härom anser länsstyrelsen utgöra en nödvändig
förutsättning för att det föreslagna systemet skall kunna fungera.
Även om dispensmöjligheten såsom utredningen menar tillämpas liberalt,
anser länsstyrelsen i Västerbottens län detta icke vara tillfyllest. Prospektering
och grundligare undersökning av fyndigheter är en omfattande verksamhet,
som fordrar stora insatser av tekniska och ekonomiska resurser.
Den som ägnar sig åt sådan verksamhet bör ha en lagligen befäst rätt att
tillgodogöra sig de fyndigheter han upptäckt och undersökt. Har han icke
nödiga garantier härför, föreligger det enligt länsstyrelsens uppfattning
risk, att han icke längre vill eller vågar fortsätta med verksamhet av förevarande
slag.
Departementschefen
Malmutredningen för Norrbotten har haft till uppgift att undersöka behovet
av att förbättra kännedomen om järnmalmstillgångarna i Norrbottens
län samt att behandla de frågor, som hänger samman med en förväntad
ökad malmutvinning inom länet. I sitt nyligen avgivna betänkande har utredningen
framlagt vissa riktlinjer för en inventering av dessa naturtillgångar
samt behandlat vissa gruvrättsliga frågor, som aktualiseras i samband
med inventeringen eller eljest sammanhänger med en intensifierad malmexploatering.
Förslag har sålunda lagts fram bl. a. till en lag syftande till att
begränsa den fria inmutningsrätten i Norrbottens län.
Innan jag går in på nämnda lagstiftningsfråga, vill jag något beröra spörsmålet
om en undersökning av malmförekomsterna i Norrbottens län, en fråga
som varit under närmare övervägande inom handelsdepartementet.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 16b år 1963
Mot bakgrunden av bl. a. rådande ofullständiga kännedom om malmförekomsterna
och gynnsamma geologiska förutsättningar för upptäckt av
nya järnmalmsförekomster har utredningen förordat en omfattande inventering
av järnmalinstillgångarna i Norrbottens län. Det föreslagna inventeringsprogrammet
omfattar dels regionalprospektering främst inom de norra
och västra delarna av inlandet med undantag av fjällregionen samt dels lokalprospektering
beträffande vissa större fyndigheter inom samma områden.
Inventeringen, som skulle utföras av SGU åren 1963—1972, har uppskattats
kosta omkring 40 milj. kr., vartill kommer vissa kostnader för kaitveikets
medverkan.
De i ärendet hörda remissinstanserna har i det stora hela varit ense om
behovet och värdet av en omfattande malminventering i Norrbottens län. I
fråga om inventeringens uppläggning och genomförande föreligger en del erinringar
från några remissinstanser. Erinringarna avser huvudsakligen utredningens
bedömning av utförd enskild malmletning och omfattningen av
den föreslagna regionalprospekteringen. Från några håll framhålles således
att utredningen i hög grad underskattat värdet av hittills utförd enskild
malmletning. Vidare anser en del remissinstanser, att regionalprospekteringen
bör inskränkas till förmån för lokalprospekteringen.
Enighet torde råda om att våra kunskaper om malmförekomsterna i Norrbottens
län är ofullständiga och att en mera ingående kännedom i berörda
avseende skulle vara av stort värde från olika synpunkter. Vidare talar enligt
expertisens åsikt gynnsamma geologiska förhållanden för att goda möjligheter
finnes att påvisa nya järnmalmsförekomster såväl inom som utanför
de nu kända malmfälten. Självfallet kan man icke med anspråk på någon
större säkerhet förutsäga, hur stor kvantitet svensk malm som vid olika
tidpunkter i framtiden kan finna avsättning. Trots detta torde det stå klart
att man står relativt nära en tidpunkt, då en ingående kännedom om de totala
malmreserverna är nödvändig för en bedömning av frågan om eu från
samhälls- och företagsekonomiska synpunkter lämplig produktionsnivå. Tiden
synes därför vara inne för en omfattande, systematisk inventering av
förekomsten av järnmalm och andra mineral i Norrbottens län. Jag förordar
att principbeslut nu fattas om en sådan inventering, vilken synes böra anförtros
åt SGU. Den föreslagna tidsperioden för genomförande av inventeringsprogrammet
synes vara lämpligt avvägd och mot den geografiska omfattningen
synes ej heller kunna riktas någon väsentlig erinran.
I fråga om uppläggning och genomförande av malminventeringen kan helt
naturligt delade meningar råda. Emellertid lärer det kunna slås fast, att
inventeringen bör utformas så, att den kan ingå som ett led i samhällets
planeringsåtgärder i övrigt för näringslivets utveckling i vårt nordligaste
län. Dessa åtgärder syftar i första hand till en successiv, långsiktig uppbyggnad
av samhällsekonomiskt bärkraftiga industrier och skapandet av varaktiga
försörjningsmöjligheter för befolkningen. Nämnda krav synes i allt
väsentligt uppfyllas av den av utredningen föreslagna principiella uppläggningen
och inriktningen av inventeringen. Det av utredningen föreslagna in
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 16i år 1963
venteringsprogrammet bör således kunna utgöra en lämplig grund för statsmakternas
ställningstaganden i berörda avseenden.
Som jag tidigare berört har några remissinstanser påtalat, att en stor del
av de områden som av utredningen föreslås bli föremål för regionalprospektering
redan övermätts från flygplan av enskilda företag. En förnyad regionalprospektering
inom samma områden säges därför medföra ett onödigt
dubbelarbete och en onödig utgift för statsverket. Såsom framhålles av
bl. a. kommerskollegium kan emellertid nämnda förhållande ej i och för sig
— med hänsyn till prospekteringsteknikens utveckling under senare år —
åberopas såsom något avgörande skäl mot en ny prospektering av föreslagen
omfattning. Självfallet bör emellertid i detta avseende liksom i övrigt alla
möjligheter till kostnadsbesparingar beaktas utan dock att avkall därvid
gives på principerna för inventeringen. Resultaten av hittills utförd enskild
och statlig prospektering bör sålunda beaktas vid inventeringens uppläggning
i den mån ifrågavarande material fyller de standardkrav, som måste
ställas med hänsyn till syftet med inventeringen, och i övrigt kan utnyttjas på
acceptabla villkor.
Med den föreslagna uppläggningen av inventeringen kommer regionalprospekteringen
att spela en framträdande roll. Ett antal remissinstanser har
härvidlag förordat, att man med tanke bl. a. på möjligheterna att nå snabba
resultat skulle sätta in en större del av resurserna på lokalprospektering. Huvudsyftet
med den föreslagna inventeringen är emellertid ej att i en nära
framtid öka malmbrytningen. Med en sådan uppläggning av inventeringen
skulle denna ej på samma sätt som den av utredningen föreslagna kunna inpassas
i den övriga samhällsplaneringen för Norrbotten. En inskränkning av
regionalprospekteringen skulle bl. a. leda till en större osäkerhet vid bedömningen
av de totala malmtillgångarna. Det sagda hindrar självfallet ej att
inventeringen utformas så flexibelt, att en omfördelning av resurserna med
beaktande av successivt vunna resultat kan ske utan större olägenheter.
Någon definitiv ståndpunkt till arbetsprogrammet för inventeringen kan ej
tagas i förevarande sammanhang. Den närmare avvägningen av inventeringsprogrammet
synes lämpligen böra omprövas årligen. För nästa budgetår torde
inventeringen böra genomföras i enlighet med de riktlinjer, som redovisats
i årets statsverksproposition (bil. 12 s. 61—63). För efterföljande budgetår
torde det få ankomma på SGU att årligen i samband med anslagsframställningarna
inkomma med mera preciserat arbetsprogram och kostnadsberäkningar
för det nästföljande budgetåret samt en mera översiktlig arbetsplan
och kostnadsuppskattning för återstående del av inventeringsprogrammet.
På liknande sätt synes kartverkets insatser som sammanhänger med
malminventeringen få övervägas i samband med de årligen återkommande
anslagsprövningarna.
Vad härefter angår de gruvrättsliga frågorna vill jag först erinra om att
den nu gällande svenska gruvlagen såsom tidigare anmärkts utfärdades den
3 juni 1938 och trädde i kraft den 1 januari 1940. Lagen bygger, i likhet med
Kungl. Maj. ts proposition nr 16i år 1963
31
sina föregångare sedan mera än 200 år, på inmutningssystemet, vilket innebär
att den som först ansöker om rätt att utnyttja en mineralfyndighet i
regel också utan särskild lämplighetsprövning får rätt därtill. Utredningen
har i sitt betänkande kortfattat diskuterat principerna för gruvlagstiftningen
med avseende närmast å inmutningssystemet ävensom det andra gruvrättsliga
system, som utomlands tillämpas i betydande utsträckning, nämligen
koncessionssystemet. 1 anslutning till denna principdiskussion betonar
utredningen att — även om den funnit vissa nackdelar hos inmutningssystemet
— det torde falla utom ramen för dess uppdrag att till omprövning
upptaga frågan om vår allmänna gruvlagstiftnings konstruktion i stort. Den
frågan bör enligt utredningens mening prövas i annat sammanhang och
med beaktande icke blott av de speciella norrbottniska förhållandena utan
även av hela den svenska gruvhanteringens intressen. Jämväl i några av de
remissyttranden, som avgivits med anledning av utredningens betänkande,
har röster höjts för en grundlig revision av gruvlagen. För egen del vill jag
ansluta mig till tanken på en sådan. Ehuru det endast förflutit 25 år sedan
gruvlagen kom till och detta skedde efter mycket omfattande förarbeten, vid
vilka det bl. a. gällde att välja mellan inmutnings- och koncessionssystemen,
synes nämligen den hårdnande internationella konkurrensen på malmområdet
och de därmed ständigt skärpta kraven på rationella produktionsbetingelser
för gruvindustrien påkalla att vår gruvlagstiftning i näringens
eget intresse ånyo ses över. Även de europeiska integrationssträvandena talar
härför. Det är därför min avsikt att hemställa om bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för en sådan översyn, vid vilken — utom annat — lämpligheten
av en övergång till koncessionssystem torde få prövas ingående.
Såväl malminventeringen i Norrbotten som översynen av vår gruvlagstiftning
synes mig utgöra omständigheter, som måste tagas i betraktande, när
man skall överväga det lagförslag rörande inskränkning i rätten att inmuta
inom Norrbottens län som utredningen presenterat. Såsom framgår av vad
tidigare anförts innebär förslaget, att under iiden t. o. in. år 1972 inmutningsrätt
icke skall få beviljas annan än kronan inom Norrbotten, med
mindre Kungl. Maj :t lämnat sitt medgivande därtill. Till stöd för förslaget
har utredningen bl. a. åberopat tendenser till splittring av rätten till de brytvärda
norrbottensmalmerna. Denna splittring kan enligt utredningens uppfattning
för framtiden åstadkomma svårigheter från exploateringssynpunkt
eller eljest skapa hinder för rationell gruvdrift, numera ofta innebärande
stordrift. Såvitt jag kunnat finna kan en dylik splittring skönjas såväl inom
det s. k. Vittangifältet, vilket utredningen särskilt åberopat, som även —
om än i mindre påfallande grad — på andra håll inom Norrbotten, exempelvis
vid Lannavaara.
När nu staten genomför den brott upplagda malminventering, som behandlats
i det föregående, och sakkunniga samtidigt tillkallas för att överväga
utformningen av vår framtida gruvlagstiftning, däribland frågan om en
övergång från inmutnings- till koncessionssystem, föreligger otvivelaktigt en
betydande risk för att splittringstendenserna kommer att förstärkas. En så
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 1 6i år 1963
dan utveckling kan, om den icke förebygges, snabbt leda till att den norrbottniska
gruvindustriens framtida struktur blir felaktigt inriktad och dess arrondering
olämplig genom uppkomsten av gruvrättsliga förhållanden liknande
dem, som sedan länge rått i Mellansverige. Den uppdelning av gruvrättigheterna
på flera händer som förekommer i Bergslagen kan, såsom länsstyrelsen
i Västmanlands län antytt i sitt remissyttrande, i sin mån ha bidragit
till uppkomsten av de svårigheter, i vilka den mellansvenska gruvindustrien
befinner sig i dag. Oavsett om den splittring, som kunnat iakttagas
i Norrbotten, hittills utgjort hinder för att sätta i gång gruvdrift eller
icke, är särskild uppmärksamhet sålunda med tanke på framtiden påkallad
i förevarande hänseende.
Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har ifrågasatts, om icke
en viss strukturrationalisering av gruvindustrien kan åstadkommas genom
statens förmedling. Staten skulle därvid i angivet syfte utnyttja de andelsrätter
i gruvföretagen i Norrbotten, som redan med gällande lagstiftning
tillkommer kronan såsom jordägare eller på grund av gruvlagens bestämmelser
om kronoandel. Likaledes har i några remissyttranden betonats, att
förhållandena liksom hittills lärer kunna regleras genom privaträttsliga avtal
—- avseende exempelvis överlåtelse eller byte av inmutningsrätter eller
sambruk av gruva — utvägar om vilka det, enligt vad som uppgivits, erfarenhetsmässigt
icke erbjuder några svårigheter att uppnå enighet mellan gruvrättsinnehavarna.
För egen del vill jag gärna understryka, att ett visst, ehuru
begränsat statligt inflytande i rationaliserande syfte över gruvbrytningen
kan utövas i fråga om gruvor, i vilka staten njuter jordägare- eller kronoandel.
Självfallet kan också överenskommelser av de slag som nyss nämnts
vara till gagn, när det gäller att komma till rätta med rationaliserings- och
arronderingsspörsmålen. Några garantier för att det skulle gå att på dessa
vägar uppnå önskvärda resultat anser jag emellertid knappast finnas. Med
hänsyn till den vikt, som från arbetsmarknadspolitiska och andra samhällsekonomiska
synpunkter måste tillmätas de nyssberörda önskemålen om att
undvika en olämplig uppdelning av rätten till de brytvärda malmerna i Norrbotten,
lärer därför särskilda åtgärder icke kunna undvaras. Den av utredningen
förordade temporära inskränkningen av enskildas inmutningsrätt i
länet synes mig ändamålsenlig och kan sålunda förordas.
Enskilda företag lika väl som privatpersoner har under de gångna åren
nedlagt ett omfattande arbete i syfte att vinna klarhet rörande mineralförekomsterna
i Norrbotten. Ett förbud för enskilda att inmuta i Norrbotten kan
befaras leda till betydande inskränkningar i denna hittillsvarande enskilda
prospekteringsverksamhet. Som utredningen framhållit torde nämligen enskilt
kapital icke stå till buds för malmletningsverksamhet, om icke den som
först upptäcker en fyndighet har vissa möjligheter att förvärva bearbetningsrätt
till densamma. Självfallet är en sådan utveckling ej önskvärd i och för
sig. När staten övertager ansvaret för malmletningen och investerar stora
belopp däri, behöver emellertid en krympning av den enskilda prospekteringen
samhällsekonomiskt sett icke innebära några större olägenheter. För de
Kungl. Maj. ts proposition nr 16b år 1963
33
närmast berörda enskilda företagen själva torde däremot inmutningsförbudet
kunna komma att ställa sig olägligt. Vid remissbehandlingen har betonats,
att den svenska gruvhanteringen och de svenska järn- och stålverken
har ett legitimt intresse av att kunna skaffa sig erforderliga malmreserver
till tryggande av råvaruförsörjningen liksom att kunna bedriva malmletning
i direkt anslutning till egna kända fyndigheter, främst då sådana fyndigheter,
som redan är under bearbetning. Den statliga prospekteringsverksamheten
syftar naturligtvis bl. a. till att tillgodose de inhemska järn- och stålverkens
malmbehov. Men dessutom torde de befogenheter att meddela dispens
från inmutningsförbudet, som enligt utredningens förslag skall tillkomma
Kungl. Maj :t, innebära att alla möjligheter erbjudes att i skälig omfattning
tillgodose enskilda anspråk av det slag här avses. Förslaget är på denna
punkt så utformat, att dispens från inmutningsförbudet skall kunna avse
tillstånd att inmuta icke blott särskilda fyndigheter utan även fyndigheter,
som påträffats eller kan komma att påträffas inom ett visst i dispensbeslutet
angivet område. I det senare fallet kan sålunda dispensfrågan lösas, innan
prospekteringen påbörjas. Har dispensen ett sådant vidare innehåll, vinner
malmletaren säkerhet för att de resultat han kan komma att uppnå vid
prospektering inom området också får utnyttjas av honom själv enligt reglerna
i gruvlagen.
Rörande tillämpningen av dispensreglerna uttalar sig utredningen till förmån
för en relativt omfattande dispensgivning inom de delar av Norrbottens
län, som faller utanför området för den statliga malminventeringen, medan
en viss återhållsamhet härutinnan förordas, såvitt gäller inventeringsområdet.
I fråga om de s. k. sulfidmalmerna förordar utredningen en något
generösare behandling än beträffande järnmalm. Vissa av de remissinstanser,
som berört frågan om dispensgivningens omfattning, har uttalat sig till
förmån för en liberalare praxis än den utredningen sålunda förordat. För
egen del vill jag understryka, att det självfallet icke kan komma i fråga att
på detta stadium draga upp några detaljerade riktlinjer för dispensgivningen.
Såsom utredningen också anmärkt lärer Kungl. Maj :t få pröva inkomna dispensansökningar
med utgångspunkt från behovet och önskvärdheten av
enskild inmutningsverksamhet i varje särskilt fall. Enligt min mening bör
därvid en betydande liberalitet visas, så att alla legitima enskilda intressen
blir tillgodosedda.
Vad utredningen anfört om att samverkan bör äga rum mellan olika prospekterare,
att inmutningsförbudet bör gälla all mark i Norrbotten samt att
lagens giltighetstid bör begränsas till tio år, har icke närmare berörts i remissyttrandena.
Även i dessa hänseenden är jag beredd att tillstyrka utredningens
förslag.
Bihang till riksdagens protokoll 1003. 1 samt. Xr 104
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 16b år 1963
III. Specialmotivering till lagförslaget
I enlighet med de synpunkter som anförts i det föregående har förslag
upprättats till lag med särskilda bestämmelser om inmutning inom Norrbottens
län. Beträffande de särskilda stadgandena i detta förslag får jag,
utöver vad som framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.
1 §•
Utredningen. Under denna paragraf upptager utredningen som huvudregel
stadgandet, att i Norrbottens län inmutningsrätt enligt gruvlagen ej
utan särskilt tillstånd får beviljas annan än kronan. Utredningen framhåller,
att den rätt, som enligt 1 § gruvlagen tillkommer envar att undersöka
och bearbeta på egen eller annans grund belägen mineralfyndighet av
det slag, som angives i nämnda lagrum, följaktligen för enskilda inmutare
— vare sig dessa är fysiska eller juridiska personer — blir beroende av huruvida
dispens lämnats. Kronans möjligheter att söka och få inmutningsrätt
inom länet begränsas däremot icke på något sätt av den föreslagna bestämmelsen.
Utredningen betonar vidare, att rätten att prospektera icke
beröres, samt anmärker, att stadgandet icke innefattar hinder mot förlängning
av undersökningstiden eller mot utmålsläggning.
Dispensprövningen är enligt utredningens mening av så betydelsefull natur
att den bör tillkomma Kungl. Maj :t.
Kammarkollegiet föreslår, att från inmutningsförbudet undantages fyndigheter
som vid betänkandets framläggande var inmutade. Såsom skäl
härför anför kollegiet:
Inmutningsförbudet föreslås gälla under tio år och skall enligt förslaget
avse även så kallade ommutningar. Då undersökningstiden enligt 19 § första
och tredje styckena gruvlagen utgör högst åtta år skall dispens krävas för
ommutning av jämväl vid förslagets framläggande befintlig inmutning, vilken
ej föranlett utläggande av utmål. Detta synes varken skäligt eller lämpligt.
Kollegiet erinrar därom att ommntningsförfarandet — under trycket
av behov av längre undersökningstider än 19 § gruvlagen medgiver — fått
karaktär av sedvanerätt, att vid kritik mot frekvensen av ommutningar
Jjjäste beaktas att kronan, som dock har tillgång till institutet statsgruvefält,
är den ledande »ommutaren» samt att retroaktivitet även i fråga om ommutningar
skulle kunna öka den splittring av malmfyndigheter, som utredningen
vill motverka.
Departementschefen. Medan s. k. ommutningar såsom kan utläsas ur
tabellen Bilaga D synes ske i betydande utsträckning, torde de möjligheter
att erhålla förlängning av undersökningstiden, som bestämmelserna i 19 §
gruvlagen medgiver, utnyttjas ganska sparsamt. I sistnämnt hänseende må
hänvisas till upprättade tabeller om meddelade förlängningsbeslut, vilka
tabeller torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga (Bilaga E).
Den ringa omfattning vari förlängningsmöjligheterna utnyttjats torde bero
Kungl. Maj:ts proposition nr 16b år 1963
35
på att behovet av längre undersökningstider än som tillkommer inmutaren
direkt på grund av gruvlagens bestämmelser, d. v. s. tre år från dagen för
matsedelns utfärdande, i betydande utsträckning i praktiken tillgodosetts
på en annan väg än den av lagstiftaren anvisade, nämligen genom omnnitning.
Möjligheten till förlängning enligt 19 § gruvlagen beröres icke av
förevarande lag och kan alltså fortfarande utnyttjas i stället för ommutning.
Med hänsyn härtill synes det icke erforderligt att, såsom kammarkollegiet
föreslagit, från den nya lagens tillämpningsområde undantaga ommutningarna.
I övrigt har den av utredningen förordade grundläggande regeln i förevarande
paragraf om inskränkning i rätten att inmuta inom Norrbottens
län i och för sig lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. För egen del
anser jag mig kunna biträda utredningsförslaget på denna punkt. Paragragen
bör sålunda upptagas i enlighet med förslaget.
2 och 3 §§.
Utredningen. Såsom närmare redovisats i samband med förslagets allmänna
grunder bör Kungl. Maj :t enligt utredningens uppfattning ha möjlighet
att inskränka inmutningstillstånd till att gälla endast i fråga om fyndigheter
av visst slag. 2 § i utredningens lagutkast har avfattats med hänsyn
härtill. Om icke annat föreskrives i den nya lagen, torde emellertid enligt
utredningens mening en inmutare, som fått dispens avseende allenast
visst slag av fyndigheter, på grund av stadgandena i 2 och 51 §§ gruvlagen
utan hinder av innehållet i Kungl. Maj :ts dispens vara oförhindrad såväl
att söka och få utmål på grund av påvisad förekomst av annat mineral än
sådant som dispensen avser som att efter utmålsläggningen bryta och tillgodogöra
sig alla inmutningsbara mineral inom utmålet, vare sig dessa är
av det slag som dispensen avser eller av annat slag. Till förhindrande härav
bör enligt utredningens mening föreskrivas att, om Kungl. Maj :t meddelat
tillstånd till inmutning av fyndighet av visst slag inom angivet område och
inmutningsrätt därefter beviljats, inmutaren må anvisas utmål allenast på
grund av påvisad förekomst av mineral som tillståndet avser. Inom sålunda
anvisat utmål bör vidare enligt utredningens åsikt inmutningsbara mineral,
som ej avses i tillståndet, få brytas endast i den mån så erfordras för gruvarbetets
ändamålsenliga bedrivande. Utredningen betonar därvid, att nämnda
behov skall vara av gruvteknisk och ej ekonomisk karaktär. Bestämmelser
av detta innehåll har intagits i utredningens utkast under 3 §. Detta
stadgande har kompletterats med en bestämmelse rörande gruvinnehavarens
rätt att tillgodogöra sig inmutningsbart mineral av annat slag än det i
Kungl. Maj :ts tillstånd avsedda, som måst brytas för att möjliggöra ett
ändamålsenligt bedrivande av gruvarbetet, d. v. s. den gruvdrift som igångsatts
för ultagandel av mineral som tillståndet avser. Såsom mönster för
denna bestämmelse har delvis tjänat stadgandena i 52 § andra och tredje
styckena gruvlagen om gruvinnehavares rätt att använda icke inmutningsbara
mineral, som brutits inom utmål, in. in.
3t Bihang till riksdagens protokoll 106:). 1 samt. Nr 164
Kungl. Maj.ts proposition nr 164 år 1963
Rörande sitt utkast till 2 § anför utredningen i övrigt följande.
Kungl. Maj :t bör vara oförhindrad att i dispensärendet föreskriva viss tid
inom vilken ansökan om sådan inmutningsrätt, som Kungl. Maj:ts beslut
avser, skall ingivas till bergmästaren. Någon föreskrift härom i lagen torde
ej erfordras.
Utredningen har tidigare såsom önskvärt framhållit, att man inom den
nya lagens ram och med dess hjälp organiserar en samverkan mellan dem
som önskar deltaga i framtida prospekteringsverksamhet i Norrbotten. Tilllika
har betonats att Kungl. Maj:t bör tilläggas befogenhet att föreskriva
bl. a. de villkor för medgivanden enligt den nya lagen, som kan behövas för
att uppnå ett sådant syfte. En bestämmelse om Kungl. Maj:ts rätt att föreskriva
villkor har också upptagits under förevarande paragraf. Några mera
detaljerade riktlinjer för hur prospekteringsförfarandena i de särskilda
fallen bör samordnas finner sig utredningen icke kunna lämna. Detaljavgörandena
kräver nämligen en nära kännedom om vilka företag som kommer
att deltaga i prospekteringssamarbetet liksom om de tekniska och ekonomiska
resurser, som kommer att stå dessa företag till buds vid den tidpunkt,
då arbetet skall utföras. Till detta kommer så att de mätningar och
undersökningar i övrigt, som SGU torde komma att verkställa under regionalprospekteringen,
uppbygges av så många tekniska faktorer och vetenskapliga
överväganden, att vissa svårigheter kan visa sig uppkomma i praktiken,
när det gäller att ersätta SGU:s arbeten med arbeten utförda av annan.
I och för sig kan detta förhållande icke anses vara särskilt anmärkningsvärt.
Prospekteringstekniken är ju aldrig identiskt lika och utvecklingen
går ständigt framåt. Flera exempel kan anföras på att en prospekterare
funnit malm, oaktat egen eller andras prospektering förhållandevis
nyligen gått över området.
Även andra villkor än sådana som direkt tar sikte på en samverkan mellan
malmletarna inom Norrbotten bör kunna komma i fråga. Från det allmännas
synpunkt kan det t. ex. vara av värde, om sökanden — för att kännedomen
om de geologiska förhållandena skall ökas — ålägges att efter
undersökningsarbetenas avslutande till SGU eller annan myndighet lämna
sammanfattande redogörelser och översiktliga geologiska och geofysiska
kartor.
Kommerskollegium anser det vara av tekniska skäl ofrånkomligt, att dispens
omfattar alla slags fyndigheter, vilka påträffas inom det område som
avses med dispensen. En dispens som avser blott visst slags fyndigheter blir
av töga eller intet värde för vederbörande sökande.
Departementschefen. I vissa fall torde dispens avseende inmutning för
exempelvis järnmalm icke böra komma i fråga, medan något hinder för
dispens avseende inmutning för andra mineral icke föreligger. Avfattas dispensregeln
i 2 § i överensstämmelse med utredningens förslag så, att dispens
må lämnas beträffande — förutom fyndigheter i allmänhet — även
fyndigheter av visst slag, öppnas möjligheter för en mera omfattande dispensgivning.
Därigenom gagnas främst sådana företag, vilkas prospekteringsverksamhet
är inriktad på annat än järnmalm, exempelvis sulfidmalmer.
I fråga om järnmalmerna torde nämligen i enlighet med utredningens
i det föregående berörda uppfattning större restriktivitet komma
att iakttagas vid dispensgivningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1963
37
Beträffande de i utredningens lagutkast under 3 § intagna bestämmelserna
kan jag förorda såväl den särskilda föreskriften om anvisande av utmål,
när Kungl. Maj :t meddelat tillstånd till inmutning av fyndigheter av visst
slag, som stadgandet att inom utmålet icke må brytas inmutningsbara mineral
av annat slag än det tillståndet avser, med mindre så erfordras för
gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande. Såsom utredningen betonat, bör
sistnämnda behov vara av gruvteknisk och ej ekonomisk karaktär. Detta
förhållande torde även böra komma till uttryck i lagtexten (jfr 52 § första
stycket gruvlagen). Däremot anser jag det icke påkallat att såsom utredningen
föreslagit begränsa gruvinnehavarens rätt att tillgodogöra sig mineral,
som är av annat slag än det med dispensansökningen avsedda men som
enligt vad nyss nämnts måste brytas tillsammans med detta. En sådan bestämmelse
lärer nämligen kunna medföra betydande olägenheter för gruvinnehavaren
och begränsa värdet för honom av dispensen utan att praktiskt
sett i nämnvärd grad gynna lagens syfte. De påföljder för mineralbrytning
i strid mot 3 § som intagits under 5 § synes mig för övrigt tillräckliga
till förhindrande av missbruk av rätten att i vissa situationer bryta andra
mineral än dem som dispensen avser. Till förekommande av tveksamhet
torde det böra angivas i 3 §, att gruvinnehavaren är berättigad att tillgodogöra
sig mineral, varom nu är fråga.
I övrigt har jag intet att erinra mot vad utredningen anfört och föreslagit
beträffande dessa paragrafer. Dock torde vissa formella jämkningar böra
vidtagas i paragraferna. Jag vill understryka att de villkor, som må förknippas
med ett tillstånd enligt 2 §, endast bör vara av den karaktär och betingade
av de syften utredningen angivit.
4 §.
Utredningen. Vid upprättandet av förslaget till bestämmelserna i paragrafens
första stycke, vilket avser ingivandet av ansökning om Kungl. Maj :ts
tillstånd till inmutning och formerna för den fortsatta behandlingen av denna
ansökan, har utredningen eftersträvat att uppnå överensstämmelse med
reglerna i 6 och 8 §§ gruvlagen. Av 1 § lagen den 21 juni 1946 om rätt att
i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning
insända handlingar med posten m. m. följer, framhåller utredningen,
att ansökningen må sändas till bergmästaren med posten i betalt brev. Den
bergmästare som avses i lagrummet är bergmästaren i norra distriktet, vilket
omfattar bl. a. Norrbottens län.
Paragrafens andra stycke behandlar det fall, alt ansökning om Kungl.
Maj :ts tillstånd ingivits till bergmästaren i samband med ansökning om
inmutningsrätt enligt gruvlagens 2 § första stycket. I överensstämmelse med
vad som gäller enligt 8 § andra stycket gruvlagen föreslås ansökningen om
inmutningsrätt då vila i avbidan på Kungl. Maj:ls beslut i tillståndsfrågan.
Departementschefen. Vad utredningen föreslagit synes icke giva anledning
till erinran, varför stadgandet bör upptagas i överensstämmelse med dess
förslag.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 16ri år 1963
5 §.
Utredningen. Utredningen föreslår, att paragrafens första stycke skall
innehålla en föreskrift om rätt att meddela vitesföreläggande mot den, som
underlåter att uppfylla av Kungl. Maj :t i dispensärende föreskrivet villkor.
I andra stycket har utredningen intagit ett stadgande om bötesstraff för den
som bryter eller tillgodogör sig mineral i strid mot 3 §. Utöver ådömande
av bötesstraff för sådant brott föreslås rätten skola förklara den ifrågavarande
inmutningsrätten förverkad, om brottet är grovt. Såsom exempel härpå
nämner utredningen det fallet, att en gruvinnehavare i vinningssyfte exploaterar
enligt dispensen icke tillåten malm i större kvantiteter. Utredningen
påpekar i anslutning härtill, att vid förverkande enligt denna bestämmelse
de rättsverkningar inträder, som enligt 57 § gruvlagen uppkommer
när en gruvrätt förverkas. Paragrafens tredje stycke föreslås av utredningen
innehålla ett stadgande om att underrättelse rörande domstols beslut,
varigenom inmutningsrätt förklarats förverkad, skall meddelas bergmästaren.
Professorn S. Ljungman, vars yttrande som förut sagts åberopats av
Svenska gruvföreningen, framhåller, att den föreslagna möjligheten att genom
vitesföreläggande övervaka efterlevnaden av de villkor Kungl. Maj :t
ställer i »koncessionen» är av principiell betydelse. Därigenom lämnas nämligen
en obegränsad sanktion åt planekonomisk övervakning, låt vara att
liknande möjligheter förekommer vid koncession enligt stenkolslagen och
uranlagen.
Departementschefen. Några principiella betänkligheter anser jag icke
möta mot att, såsom utredningen föreslagit, möjliggöra vitesföreläggande
mot den som underlåter att uppfylla av Kungl. Maj :t föreskrivna dispensvillkor.
Paragrafens första stycke torde sålunda kunna upptagas i överensstämmelse
med utredningens förslag.
Andra stycket i paragrafen torde behöva jämkas för att överensstämma
med 3 § i dess av mig förordade lydelse.
Något stadgande om skyldighet för domstol att underrätta bergmästaren
om beslut, varigenom inmutningsrätt förklarats förverkad, synes med hänsyn
till vad som föreskrives i 78 § gruvlagen icke erforderligt. Det av utredningen
förordade tredje stycket i paragrafen torde följaktligen kunna utgå.
Övergångsbestämmelserna
Utredningen. Lagens tvingande karaktär medför enligt utredningens mening
särskilda problem i fråga om ansökningar, som inkommit till bergmästaren
före lagens ikraftträdande men ännu ej lett till beslut om inmutningsrätt.
Då provisoriska lagbestämmelser om inmutningsförbud å kronojord i
de nordligaste delarna av landet första gången utfärdades år 1902, gjordes
intet förbehåll beträffande ansökningar som inkommit före lagens ikraftträdande.
I fråga om den nu föreslagna lagen anser utredningen skäl finnas
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 ur 1963
39
för en liberalare ståndpunkt så till vida, att ansökningar som inkommit
före offentliggörandet av utredningens förslag bör kunna giva upphov till
inmutningsrätt enligt gruvlagens regler utan hinder av den njm lagen. En
sådan ordning anser utredningen icke medföra nämnvärda olägenheter med
hänsyn till lagens syfte.
I fråga om ansökningar, som ingives efter förslagets framläggande, ligger
emellertid saken annorlunda till enligt utredningens mening. Härom anföres
i betänkandet:
Ehuru det i många fall säkerligen skulle kunna påvisas fullt legitima skäl
för sådana ansökningar, exempelvis tidigare företagen prospektering, erfordras
uppenbarligen särskilda bestämmelser till förebyggande av att den
fria inmutningsrätten under tiden fram till lagens ikraftträdande utnyttjas
på sådant sätt, att genomförandet av lagens syfte äventyras. I detta hänseende
bör först och främst gälla att lagen skall tillämpas beträffande sådana
efter offentliggörandet av förslaget gjorda ansökningar som vid ikraftträdandet
ännu icke lett till beviljande av inmutningsrätt.
Med hänsyn till att den tid som förflyter mellan förslagets offentliggörande
och ikraftträdandet oundvikligen kommer att bli så lång att därunder ingivna
ansökningar om inmutningsrätt i viss utsträckning hinner beviljas
före ikraftträdandet — enligt vad utredningen inhämtat brukar den i 9 §
1 mom. gruvlagen angivna tiden ej överskridas inom norra bergmästardistriktet
— måste vidare frågan om verkningarna härav ägnas särskild
uppmärksamhet. Efter övervägande av olika möjligheter har utredningen
funnit att detta problem icke kan tillfredsställande lösas på annat sätt än att
beslut, varigenom inmutningsrätt beviljats i anledning av ansökan som inkommit
efter förslagets offentliggörande, i princip skall vara utan verkan.
Utredningen är väl medveten om de principiella betänkligheter som kan
hysas mot att lagen gives retroaktiv tillämpning beträffande vissa redan uppkomna
rättigheter. Häremot kan emellertid framhållas, att den på civilrättens
område gällande huvudregeln att ny lag icke bör givas tillbakaverkande
kraft ingalunda är undantagslös. Tvärtom har lagstiftaren under årens lopp
vid flerfaldiga tillfällen frångått denna regel. Undantagen har genomgående
berättigats av ett starkt offentligt intresse. Eu grupp av fall där ingripande
ansetts kunna ske mot bestående rättigheter avser den situationen, att man
stått i begrepp att införa nya tvingande lagbestämmelser och risk förelegat
att de personer, mot vilka lagstiftningen skulle riktas, komme att utnyttja
tiden intill dess den trätt i kraft för att sluta avtal, på vilka lagen normalt
icke skulle bli tillämplig. (Jfr en vid prop. 1943: 320 fogad utredning, som
på särskilt uppdrag verkställts av numera professorn K. Rodhe beträffande
frågan om och i vad mån retroaktiv civillagstiftning är förenlig med svensk
grundlag och eljest vedertagna principer för lagstiftning, närmast anf. prop.
s. 52 f.). Några exempel må nämnas. I lag den 23 maj 1924 (nr 143) om ändrad
lydelse av lagen den 12 maj 1917 om tillägg till 1890 års lag om liemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring stadgades 1)1. a., att inom
område för vilket enligt förordnande stadsplan skulle upprättas ägostyckning
icke finge ske på sådant sätt att markens ändamålsenliga bebyggande
försvårades. På hemställan av lagrådet, som befarade att föreslagen lagändring
under tiden före ikraftträdandet skulle eluderas genom överlåtelser för
ägostyckning (prop. 1924:205 s. 20), föreskrevs i övergångsbestämmelserna
att lagen skulle äga tillämpning jämväl beträffande ägostyckning, för
vilken förordnande meddelats eller avtal om överlåtelse skett under viss tid
före lagens ikraftträdande, allt såvitt ej fastställelse meddelats å förrättningen
före lagens ikraftträdande. I eu samma dag utfärdad lag med lik
-
40
Knngl. Maj ris proposition nr 16''i år 1963
nande innehåll i fråga om avsöndringar stadgades, att lagen skulle äga tilllämpning
jämväl beträffande avsöndring som skett under sagda tid, dock
ej där fastställelse å avsöndringen meddelats innan den nya lagen trädde
i kraft. Ett exempel från en senare tid utgör lagen den 20 december 1940
om kontroll å överlåtelse av vattenkraft, enligt vilken förvärv av vattenkraft
av viss storlek underkastades offentlig prövning i fråga om vederlagets skälighet
och nedsättning kunde föreskrivas beträffande vederlag som ej befanns
vara skäligt. Lagen, vilken trädde i kraft den 24 december 1946, skulle
enligt övergångsbestämmelserna äga tilllämpning jämväl å förvärv som skett
före lagens ikraftträdande men efter den 15 november 1946, vilken dag proposition
i ämnet framlagts. I detta lagstiftningsärende uttalade föredragande
departementschefen med anledning av erinringar från lagrådets sida bl. a.,
att det enligt hans mening vore av värde, att icke under tiden för lagförslagets
behandling i riksdagen träffades avtal om överlåtelse av vattenkraft
till priser som ej kunde kontrolleras. Några större principiella betänkligheter
ansåg departementschefen ej möta mot att låta lagstiftningen gälla avtal,
som ingåtts efter det lagförslaget blivit känt (prop. 1946: 380 s. 13).
Skälen för att den nu föreslagna lagen på sätt förut angivits ges tillhakaverkande
kraft under tiden efter förslagets framläggande får speciell tyngd
genom den särskilda egenskap hos inmutningsinstitutet som gör det möjligt
att utan vederlag till ringa kostnad förvärva inmutningsrätter i hart när obegränsat
antal. Sistnämnda förhållande medför att utan retroaktiv tillämpning
skulle genomförandet av lagens syfte kunna omintetgöras i ojämförligt
mycket större omfattning än vad i motsvarande fall skulle ha varit praktiskt
möjligt exempelvis i fråga om de äldre lagar som berörts ovan. Den
omständigheten att inmutningsrätt grundas genom åtgärd av offentlig myndighet
och ej genom avtal torde icke böra tillmätas någon avgörande betydelse
i sammanhanget. Om den retroaktiva verkan såsom föreslagits begränsas
till att gälla inmutningsrätter, beviljade med anledning av ansökningar,
som ingivits efter det förslaget blivit känt, synes enligt utredningens
mening några allvarligare betänkligheter icke behöva hysas mot eu lagbestämmelse
av förevarande slag.
En sådan bestämmelse synes dock kräva en mindre modifiering för undvikande
av obilliga konsekvenser i vissa situationer. Utredningen åsyftar
härvid främst det fallet att en ansökan, på grund av vilken inmutningsrätt
beviljats före lagens ikraftträdande, föregåtts av omfattande, före förslagets
offentliggörande utförd prospekteringsverksamhet men till följd av tidsbrist
eller av annat skäl ingivits först efter offentliggörandet. Med hänsyn
till dylika fall bör Kungl. Maj :t ha möjlighet att, efter ansökan inom tre
månader från lagens ikraftträdande, förordna att inmutningsrätt som grundas
på ansökan ingiven efter offentliggörandet skall bestå. Sådan inmutningsrätt
bör tills vidare bestå och bli utan verkan först då tre månader förflutit
efter lagens ikraftträdande utan att ansökan om dess fortsatta bestånd
ingivits eller, om ansökan gjorts, då densamma avslagits av Kungl. Maj:t.
Utredningen förutsätter att ansökningar kan avgöras skyndsamt. — Föreligger
omständigheter som nyss sagts i fråga om inmutningsansökan, som
ingivits efter förslagets framläggande men ännu vid lagens ikraftträdande
ej lett till beslut om beviljande av sådan rätt, bör hänsyn kunna tagas härtill
vid Kungl. Maj :ts prövning av eventuell dispensansökan enligt 2 § i den
nya lagen.
På grund av det anförda föreslår utredningen att i övergångsbestämmelserna
till den nya lagen stadgas att beslut, varigenom inmutningsrätt beviljats
annan än kronan i anledning av ansökan som inkommit dagen för of
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1663
41
fentliggörandet av utredningens förslag eller därefter, skall vara utan verkan,
såframt icke Kungl. Maj :t efter ansökan som ingivits till bergmästaren
inom tre månader från lagens ikraftträdande förordnar att inmutningsrätten
skall bestå.
Yttrandena. De föreslagna övergångsbestämmelserna tillstyrkes av länsstyrelsen
i Norrbottens län.
Hovrätten för övre Norrland, kammarkollegiet, kommerskollegium och
bergmästarämbetet i norra distriktet avstyrker utredningens förslag i vad
därigenom lagen gives retroaktiv tillämpning.
Hovrätten för Övre Norrland anser sålunda starka principiella betänkligheter
föreligga mot att i efterhand göra giltigheten av ett av offentlig myndighet
fattat beslut beroende på diskretionär prövning av Kungl. Maj:t. I
vart fall bör enligt hovrättens mening övergångsbestämmelserna till undvikande
av rättsförluster kompletteras med föreskrifter dels om automatisk
förlängning av tiden för sökande av utmålsförrättning, motsvarande tiden
från dagen för bergmästarämbetets beslut om inmutningsrätt till dess Kungl.
Maj:ts beslut om inmutningsrättens fortbestånd föreligger, dels ock om möjlighet
till ersättning av statsmedel för de med ansökningen förenade kostnaderna
till dem vilkas inmutningsrätter icke blir bestående.
Den föreslagna retroaktiviteten inger enligt kammarkollegiet betänkligheter
ur skilda synpunkter. En sammanställning av 9 § 1 mom. gruvlagen och
de föreslagna övergångsbestämmelserna visar, att det från dagen för betänkandets
avlämnande till lagens ikraftträdande skall föreligga ämbetsskyldighet
för bergmästaren i norra distriktet att meddela beslut, vilka
principiellt och därest ej i särskild ordning annorlunda förordnas skall vara
utan verkan. Denna anordning är enligt kollegiets mening olämplig.
Kommerskollegium anser, att den retroaktiva utformning övergångsbestämmelserna
fått är ägnad att på ett icke godtagbart sätt inkräkta på enskilda
gruvföretagares möjligheter att fullfölja redan utförda prospekteringar
genom att söka inmutning. Det kan enligt kollegium icke sägas vara
något allmänt intresse att på angivet sätt inkräkta på sådana gruvföretagares
rätt. överhuvud anser kollegium icke de anförda skälen för de föreslagna
retroaktiva bestämmelserna vara bärande. I samma riktning nttalar sig bergmästarämbetet
i norra distriktet.
Departementschefen. Den nya lagen torde få träda i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling. Såsom föreslagits bör dess giltighetstid vara begränsad
till ungefär tio år. Den bör sålunda gälla till och med den 31 december 1972.
Tillkommer dessförinnan en ny gruvlagstiftning, kan det självfallet bli erforderligt
eller lämpligt att upphäva eller ändra förevarande lag.
Såsom både utredningen och några remissinstanser framhållit kan vissa
principiella betänkligheter anföras mot att giva den nya lagen tillbakaverkande
kraft. Det är sålunda icke helt tillfredsställande vare sig att ett i laga
o o
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1963
ordning tillkommet beslut av bergmästaren, varigenom inmutningsrätt beviljats,
för sin fortsatta giltighet blir beroende av Kungl. Maj :ts diskretionära
prövning eller att hinder uppkommer för enskilda malmletare att genom inmutning
fullfölja prospekteringsarbeten, som utförts innan förslaget om inmutningsförbud
givits offentlighet. Emellertid skulle genomförandet av lagens
syften kunna helt eller delvis omintetgöras, om icke bestämmelser
meddelades av retroaktiv innebörd. Detta skäl synes mig vara av den styrka,
att de nämnda betänkligheterna måste vika. I detta hänseende torde jag
även få hänvisa till att, såsom utredningen framhållit, lag i liknande fall
tidigare givits viss tillbakaverkande kraft.
I enlighet med utredningens förslag bör i övergångsbestämmelserna inskrivas
befogenhet för Kungl. Maj :t att förordna om fortsatt bestånd av inmutningsrätter,
vilka eljest skolat vara utan verkan. I fråga särskilt om hinder
för inmutning, avsedd att säkra resultatet av tidigare prospekteringar,
vill jag i detta sammanhang framhålla, att Kungl. Maj :t torde få förutsättas
taga särskild hänsyn till sådan omständighet vid utövandet av nämnda befogenhet.
Liksom vid prövning av ansökning om dispens enligt lagens 2 §
torde för övrigt vid den nu avsedda prövningen betydande liberalitet alltid
böra visas.
Enligt utredningens förslag skall bestämmelsen om tillbakaverkande kraft
gälla i fråga om inmutningsbeslut i anledning av ansökning, som inkommit
till bergmästaren den dag utredningsförslaget offentliggjordes, d. v. s. den 28
januari 1963, eller därefter. Jag förordar den begränsningen att endast beslut
i anledning av ansökningar, som inkommit den 19 april 1963 eller
därefter, skall beröras av bestämmelsen. Nämnda dag beräknar jag kunna
anmäla frågan om proposition i ämnet.
En remissinstans har som framgår av vad i det föregående anförts föreslagit
att övergångsbestämmelserna skall kompletteras med ett stadgande
om viss automatisk förlängning av tiden för sökande av utmålsförrättning.
Då dröjsmål med igångsättande av undersökningsarbeten varit motiverat med
hänsyn till övergångsbestämmelsernas innehåll, synes detta kunna beaktas
vid prövning av ansökan om förlängning av undersökningstiden enligt 19 §
tredje stycket gruvlagen. Med hänsyn härtill torde någon föreskrift i förevarande
lag av det innehåll som föreslagits i remissyttrandet icke vara erforderlig.
Däremot synes ett i samma remissyttrande framfört annat förslag
böra vinna beaktande. Enligt detta bör möjlighet beredas till ersättning av
statsmedel för de med ansökningen förenade kostnaderna till dem vilkas inmutningsrätter
icke blir bestående. Någon särskild författningsbestämmelse
härom torde icke erfordras. Efter ansökning torde medel för ifrågavarande
ändamål få anvisas av Kungl. Maj :t från det under trettonde huvudtiteln
upptagna anslaget för oförutsedda utgifter.
Med anledning av vad sålunda anförts torde — i väsentlig överensstämmelse
med utredningens förslag — beträffande övergångsförhållandena böra
stadgas följande. Den nya lagen skall icke utgöra hinder mot beviljande av
inmutningsrätt på grund av ansökning, som inkommit till bergmästaren före
Kungl. Maj.ts proposition nr KU år 1963
43
den 19 april 1963. Före lagens ikraftträdande meddelat beslut, varigenom
inmutningsrätt beviljats annan än kronan i anledning av ansökning, som inkommit
den 19 april 1963 eller därefter skall vara utan verkan, såframt icke
Kungl. Maj :t efter ansökning, som ingivits till bergmästaren inom tre månader
från ikraftträdandet, förordar att inmutningsrätten skall bestå. Sedan
ansökning om inmutningsrättens fortbestånd inkommit till bergmästaren,
skall med den förfaras på sätt i 4 § första stycket för där angivet fall är
stadgat. Bergmästaren skall sålunda med eget utlåtande vidarebefordra ansökningen
till länsstyrelsen, som har att insända handlingarna jämte eget utlåtande
till Kungl. Maj :t.
IV. Departementschefens hemställan
I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till lag
med särskilda bestämmelser om inmutning inom Norrbottens län.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (Bilaga A), måtte för det i § 87
regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet
Regenten.
Ur protokollet:
T. Johansson
i ; ''
• -
r
= - ;:^n!,/•yr
: > •: • • ■ : - ■
Kungl. Maj:ts proposition nr 16b dr 1963
45
Bilaga A
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser om inmutning inom Norrbottens län
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Inom Norrbottens län må inmutningsrätt enligt gruvlagen icke utan
Konungens tillstånd beviljas annan än kronan.
2 §•
Konungens tillstånd till inmutning må avse särskild fyndighet eller ock
fyndigheter i allmänhet eller av visst slag inom område, som angives i tillståndet.
Tillstånd må förbindas med de villkor, som finnas påkallade.
3 §.
Har Konungen meddelat tillstånd till inmutning av fyndighet av visst
slag inom angivet område, och har därefter inmutningsrätt beviljats, må utmål
anvisas inmutaren allenast på grund av påvisad förekomst av mineral
av det slag tillståndet avser. Inom utmålet må icke brytas inmutningsbara
mineral av annat slag än det tillståndet avser, med mindre så erfordras för
gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga om mineral som avses med
tillståndet. Sålunda brutet mineral må gruvinnehavaren tillgodogöra sig.
4 §•
Ansökning om Konungens tillstånd till inmutning skall ingivas till bergmästaren,
som har att ofördröj ligen insända ansökningen jämte eget utlåtande
till länsstyrelsen. Det åligger länsstyrelsen att insända handlingarna
jämte eget utlåtande till Konungen.
Har ansökning om Konungens tillstånd ingivits till bergmästaren i samband
med ansökning, som avses i 2 § första stycket gruvlagen, skall sistnämnda
ansökning vila i avbidan på Konungens beslut i tillståndsfrågan.
5 §•
Underlåter den som fått Konungens tillstånd till inmutning att uppfylla
villkor, som sägs i 2 §, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande
myndighet vid vite ålägga honom att fullgöra sina skyldigheter.
Den som bryter mineral i strid mot 3 § dömes till dagsböter. År brottet
grovt, skall därjämte den inmutningsrätt, varom är fråga, förklaras förverkad.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 december 1972. Lagen skall dock ej utgöra hinder mot be
4
Bihang till riksdagens protokoll ISOS. 1 samt. Nr 164
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1963
viljande av inmutningsrätt på grund av ansökning, som inkommit till bergmästaren
före den 19 april 1963. Före lagens ikraftträdande meddelat beslut,
varigenom inmutningsrätt beviljats annan än kronan i anledning av
ansökning, som inkommit den 19 april 1963 eller därefter, skall vara utan
verkan, såframt icke Konungen efter ansökning, som ingivits till bergmästaren
inom tre månader från ikraftträdandet, förordnar att inmutningsrätten
skall bestå. Sedan ansökning om inmutningsrättens fortbestånd inkommit
till bergmästaren, skall med den förfaras på sätt i 4 § första stycket
för där angivet fall är stadgat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1963
47
Bilaga B
Utredningens utkast
till
Lag med särskilda bestämmelser om inmutning inom Norrbottens län
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Inom Norrbottens län må inmutningsrätt enligt gruvlagen icke utan
Konungens tillstånd beviljas annan än kronan.
2 §•
Konungens tillstånd till inmutning må, där icke fråga är om särskild fyndighet,
avse fyndigheter i allmänhet eller av visst slag inom område, som
skatl angivas i tillståndet, samt skall upptaga de särskilda villkor, som finnas
påkallade.
3 §•
Har Konungen meddelat tillstånd till inmutning av fyndighet av visst
slag inom angivet område, och har därefter inmutningsrätt beviljats, må inmutaren
anvisas utmål allenast på grund av påvisad förekomst av mineral
av det slag tillståndet avser. Inom utmålet må icke brytas inmutningsbara
mineral av annat slag än det tillståndet avser med mindre så erfordras för
gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande. Sålunda brutet mineral må gruvinnehavaren
tillgodogöra sig endast, såframt det ej av kronan, mot erläggande
av därå av gruvinnehavaren nedlagda kostnader, avhämtas inom sex
månader efter tillsägelse. Uppstår tvist om beloppet av sådan gottgörelse,
skall vad i 18 § gruvlagen stadgas äga motsvarande tillämpning; dock skola
parterna stå var sina kostnader för skiljemännens sammanträde, och skall
tiden för avhämtandet räknas från det gottgörelsens belopp blivit slutligen
bestämt.
4 §•
Ansökning om Konungens tillstånd till inmutning skall ingivas till bergmästaren,
som har att ofördröjligen insända ansökningen jämte eget utlåtande
till länsstyrelsen. Det åligger länsstyrelsen att insända handlingarna
jämte eget utlåtande till Konungen.
Har ansökning om Konungens tillstånd ingivits till bergmästaren i samband
med ansökning, som avses i 2 § första stycket gruvlagen, skall sistnämnda
ansökning vila i avbidan på Konungens beslut i tillståndsfrågan.
5 §.
Underlåter den som fått Konungens tillstånd till inmutning att uppfylla
villkor, som sägs i 2 §, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande myndighet
vid vite ålägga honom att fullgöra sina skyldigheter.
Den som bryter eller tillgodogör sig mineral i strid mot 3 § straffes med
dagsböter. Är brottet grovt, skall därjämte den inmutningsrätt, varom är
fråga, förklaras förverkad.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 16b år 1963
Underrättelse om domstols beslut varigenom inmutningsrätt förklarats
förverkad skall, så snart beslutet därom vunnit laga kraft, ofördröj ligen
meddelas bergmästaren.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 december 1972. Lagen skall dock ej utgöra hinder mot beviljande
av inmutningsrätt på grund av ansökning, som inkommit till bergmästaren
före den--- 1963. Beslut, varigenom inmutningsrätt beviljats
annan än kronan i anledning av ansökning, som inkommit nämnda dag
eller därefter, skall vara utan verkan, såframt icke Konungen efter ansökning,
som ingivits till bergmästaren senast den---, förordnar att in
mutningsrätten
skall bestå. Sedan ansökning om inmutningsrättens fortbestånd
inkommit till bergmästaren, skall med den förfaras på sätt i 4 §
första stycket för där angivet fall är stadgat.
Bilaga C.
''A SJ ARV!
Vin AN G! KApJ
-SVA PRA VA A RA
\''fc===
Karta utvisande.
statsgruve fä /t)
uimål och inmutningar
inom top. bladet
10. VI TT AN G!
Ska!a b200 000
0 I
10 KM
=J
A GAREUt
mål
□ Staten
■ Johnson-koncernen
SB Bo!idens Gruv AB
VÄ Övriga
Inmutningar:
O Sta ten
• Johnson-koncernen
© Bolidens Gruv AB
© Övriga
Aktuell den 6.7.62
Kungl. Maj. ts proposition nr 16b år 1963
51
Bilaga D
Inmutningar inom Norrbottens län 1940—1962
Kronan inmutare |
Annan inmutare än kronan |
|||||||
Nyupptäckta fyndigheter |
Förut inmutade |
Nyupptäckta fyndigheter |
Förut inmutade |
|||||
Järn- |
Övriga |
Järn- |
Övriga |
Järn- |
Övriga |
Järn- |
Övriga |
|
malm |
malmer |
malm |
malmer |
malm |
malmer |
malm |
malmer |
|
1940 |
4 |
3 |
4 |
90 |
3 |
19 |
||
1941 |
1 |
42 |
3 |
13 |
||||
1942 |
11 |
3 |
||||||
1943 |
30 |
12 |
4 |
3 |
20 |
2 |
14 |
|
1944 |
265 |
1 |
14 |
7 |
5 |
21 |
||
1945 |
9 |
7 |
3 |
16 |
||||
1946 |
43 |
27 |
3 |
8 |
||||
1947 |
14 |
•28 |
53 |
3 |
9 |
|||
1948 |
49 |
2 |
38 |
17 |
4 |
|||
1949 |
74 |
19 |
311 |
46 |
12 |
|||
1950 |
15 |
174 |
132 |
13 |
||||
1951 |
1 |
no |
7 |
19 |
||||
1952 |
129 |
17 |
3 |
7 |
45 |
8 |
9 |
|
1953 |
40 |
6 |
36 |
|||||
1954 |
2 |
34 |
5 |
47 |
12 |
73 |
||
1955 |
106 |
129 |
16 |
3 |
65 |
31 |
60 |
|
1956 |
196 |
140 |
2 |
69 |
||||
1957 |
1439 |
153 |
54 |
5 |
•775 |
579 |
27 |
113 |
1958 |
69 |
9 |
50 |
1136 |
351 |
12 |
30 |
|
1959 |
43 |
161 |
196 |
1071 |
40 |
21 |
64 |
|
1960 |
291 |
225 |
708 |
136 |
96 |
48 |
55 |
57 |
1961 |
363 |
44 |
206 |
30 |
89 |
36 |
14 |
125 |
1962 |
267 |
150 |
53 |
275 |
‘117 |
24 |
“121 |
52 |
1 Endast inmutningar fr. o. m. 1/1 1940 beaktade.
* Järn och blymalm.
* 430 järn- och kopparmalm.
* 16 järn- och kopparmalm.
* 36 järn- och kopparmalm.
* 62 skyddsinmutningar för kraftverk.
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 16b år 1963
Bilaga E
Tab. 1. Antal inmutningar inom Norrbottens län, beträffande vilka
undersökningstiden förlängts genom beslut nedanstående år1
Beslut år |
Förlängning beviljad enligt |
||
19 § andra st |
19 § tredje st |
19 § tredje st |
|
1942............ |
4 ( 15 inm.) |
||
1947............ |
|||
1952............ |
1 ( 84 inm.) |
||
1957............ |
2(2») |
||
1958............ |
2 (30 inm.) |
1(2») |
|
1959............ |
1(7 * ) |
3(7») |
|
1960............ |
9 (318 » ) |
1 Avser flera inmutningar samma fyndighet räknas dessa inmutningar såsom en.
Tab. 2. Tid för förlängning, beviljad genom beslut 1960 enligt 19 § tredje
stycket gruvlagen beträffande inmutningar inom Norrbottens län
Förlängnings tid |
Antal fall vari förlängning beslutats |
|
Lagrummets första |
Lagrummets andra |
|
T. o. m. 6 mån........... Över 6 t. o. m. 12 mån... |
1 |
|
»12 » 18 » .. »18 » 24 * .. |
8 |
|
» 24 mån............. |
— |
Kungl. Maj.ts proposition nr 16k år 1963
53
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 april
1963.
Närvarande:
justitieråden Romanus,
Digman,
Nordström,
regeringsrådet Holmgren.
Enligt lagrådet den 18 april 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 5 april 1963, hade Kungl. Maj :t
förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser
om inmutning inom Norrbottens län.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Gösta Dyrssen.
Förslaget föranledde följande uttalanden inom lagrådet.
Förslaget i allmänhet
Justitieråden Romanus och Nordström samt regeringsrådet Holmgren:
Av motiven till det remitterade förslaget framgår att avsikten är att föranstalta
om en översyn av gällande gruvlagstiftning, som är grundad på inmutningssystemet,
och att vid denna översyn lämpligheten av en övergång
till koncessionssystem skall prövas. Remissförslaget går nu ut på att man,
utan avbidan på resultatet av den planerade utredningen, skall i så måtto
temporärt övergå till ett slags koncessionssystem, att inom Norrbottens län
under tio år inmutningsrätt icke skall utan Konungens tillstånd kunna beviljas
annan än kronan. Uppenbarligen böra starka skäl krävas för att, på
sätt som här är meningen, beträffande en från gruvnäringens synpunkt mycket
betydelsefull landsdel övergiva den hittills tillämpade huvudregeln för
förvärv av rätt att bearbeta de viktigare mineralfyndigheterna. Någon mera
ingående utredning i denna del förekommer icke i det betänkande av malmutredningen
som ligger till grund för förslaget.
Under remissbehandlingen av malmutredningens förslag har vidare det
åberopade huvudargumentet för den tilltänkta särlagstiftningen — splittringen
av gruvrätterna inom länet — från olika synpunkter kritiserats ej
blott av näringslivets företrädare utan även av åtskilliga statliga remissinstanser,
däribland vissa särskilt sakkunniga såsom kommerskollegium, Sve
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 16k år 1963
riges geologiska undersökning och bergmästarna. Mot dessa invändningar
har av departementschefen hävdats, att en skadlig splittring redan nu kan
skönjas och att det föreligger betydande risker att splittringen ökas som en
följd såväl av den planerade malminventeringen inom länet som av den tilltänkta
översynen av lagstiftningen; utsikterna att på basis av gällande rättsregler
eller genom överenskommelse med enskilda intressenter motverka en
olämplig uppdelning av gruvrätterna betecknas vidare som ringa.
Ehuru den utredning som sålunda förebragts icke kan anses ha styrkt att
behov av den ifrågasatta lagstiftningen verkligen föreligger, vilja vi, som
sakna möjlighet att självständigt bedöma förefintligheten av ett sådant behov,
icke motsätta oss förslagets genomförande. Därvid ha vi tagit i betraktande
att samhällsekonomiska och sociala intressen kunna motivera särskilda
åtgärder beträffande det nordligaste länet. Vi vilja emellertid understryka
vikten av att, såsom departementschefen uttalat, vid dispensgivningen
en betydande liberalitet visas gentemot legitima enskilda intressen.
Justitierådet Digman:
Förhållandena inom gruvnäringen i Norrbottens län äro i korthet följande.
Gruvdrift bedrives i stort sett endast av Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag (LKAB), Bolidens Gruv aktiebolag och Tuollavaara aktiebolag.
Sistnämnda bolag, som äges av ett flertal företag, har ett samarbetsavtal
med LKAB. Boliden driver den i närheten av gränsen till Västerbottens län
belägna Laisvallsgruvan. Prospektering i stor skala har utförts och utföres
av Sveriges geologiska undersökning (SGU) för statens och LKAB:s räkning
samt av Johnson-koncernen och Boliden. Även Stora Kopparbergs Bergslags
aktiebolag eftersöker i viss utsträckning fyndigheter inom länet.
Prospekteringen är fri för envar. Undersökningsarbete och gruvdrift däremot
äro beroende av inmutning och utmålsläggning enligt gruvlagen. Inmutningssystemet
innebär, att den som söker inmutning, i regel upptäckaren,
får en rätt till fyndigheten enligt reglerna i nämnda lag.
Malmutredningen har nu föreslagit inmutningsförbud i länet under tio
år i samband med en allmän järnmalmsinventering, som skall verkställas
av SGU. Inventeringen skall, i vart fall i första hand, ske inom ett område,
omfattande främst de norra och västra partierna av inlandet med undantag
av fjällregionen. Utredningen anser det angeläget att de nuvarande
rättsreglerna icke tillåtas leda till att de brytvärda malmerna i länet splittras
på alltför många händer, en utveckling som utredningen anser icke
kunna uteslutas. Det framgår ej huruvida man med uttalandet om den befarade
splittringen av fyndigheterna åsyftar inmutningar av de nu prospekterande
företagen eller om farhågorna sträcka sig till att andra kunna antagas
uppträda och söka efter fyndigheter. I stort sett torde dock de inom
länet nu verksamma företagen avses; övriga malmletare torde spela en
underordnad roll.
När det gäller att bedöma, huruvida förslaget sådant det nu föreligger
kan anses godtagbart ur allmänna rättssynpunkter med hänsyn till enskil
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 16b år 1963
55
das legitima intressen, böra följande synpunkter träda i förgrunden. Inmutningssystemet
har efter överväganden före tillkomsten av gruvlagen
bibehållits med hänsyn till — förutom fyndigheternas natur — att detta
system ansetts bäst ägnat att locka till eftersökande av nya fyndigheter;
genom att upptäckaren tillerkändes en verklig rätt till den upptäckta fyndigheten,
lockades han att taga risken av de betydande kostnader, som
vore förbundna med prospektering och undersökningsarbeten. Statens intresse
av inflytande inom gruvnäringen tillgodosågs genom införande av
kronoandel. Situationen är nu den, att vissa enskilda företag — mot vilka
anmärkning icke kan riktas i fråga om resurser och kapacitet såsom gruvföretagare
— i förlitan till lagstiftningen och de uttalanden som gjorts om
inmutningssystemets innebörd nedlagt mycket betydande kapital på prospektering,
som siktar på att säkerställa företagens verksamhet. Den prekära
ställning dessa företag försättas uti genom den föreslagna lagstiftningen
framgår därav, att företagen kunna gå miste om de rättigheter,
som de vid oförändrat rättsläge kunnat tillförsäkra sig. Om för dem betydelsefulla
dispensansökningar ej beviljas eller om företagen eljest icke finna
med sina intressen förenligt att fortsätta sin verksamhet under de nya
betingelserna, kunna även deras redan förvärvade rättigheter avsevärt minska
i värde.
Utredningen har i mycket ringa mån beaktat de rättssynpunkter, som här
ofrånkomligen måste anläggas, och har mycket knapphändigt berört de insatser
som de enskilda företagen gjort. Möjligheterna att begränsa området
för inmutningsförbudet synas ej närmare ha övervägts. Såvitt av betänkandet
framgår har försök ej gjorts att komma fram på överenskommelsens
väg, en väg som gruvnäringens företrädare, enligt vad som framgår av remissen,
äro öppna för att beträda. Det är vidare en brist att förslaget, som
rör mycket betydande intressen för gruvnäringen och därtill frågan om förtroende
för lagstiftningen och statsmakternas åtgärder, tillkommit utan
medverkan från näringen och på grundval av direktiv, som knappast på ett
tillfredsställande sätt offentliggjort att föreslagna åtgärder voro under utredning.
I remissprotokollet utlovas att en betydande liberalitet skall visas
vid dispensgivningen, men det sägs också att den skall ske med utgångspunkt
från behovet och önskvärdheten av enskild inmutningsverksamhet i
varje särskilt fall.
Företrädarna för gruvnäringen, såväl myndigheter som enskilda, ha i regel
ställt sig avvisande till förslaget. Kommerskollegium har uttalat, att det
icke gives något belägg för att de enskilda gruvföretagarnas verksamhet medfört
olägenheter ur de synpunkter utredningen skulle tillgodose och att övertygande
skäl ej anförts för att sådana olägenheter skulle uppkomma av att
den enskilda verksamheten finge fortgå under den föreslagna inventeringen.
Bergmästarna anföra liknande synpunkter. SOU, som skall verkställa inventeringen,
ifrågasätter också behovet av inmutningsförbudet.
Det är ett allmänt krav — även från utredningens sida — att en eventuell
övergång från inmutningssystem till koncessionssystem skall föregås av en
56
Kungl. Maj. ts proposition nr 16i år 1963
mycket grundlig utredning. I anslutning därtill kan förtjäna påpekas, att
effekten av ett inmutningsförbud i Norrbotten under tio år i ett expansionsskede
kan tänkas bli väl så stor som verkningarna av en allmän övergång
till koncessionssystem.
Att vissa komplikationer kunna uppkomma vid tillämpningen av de gruvrättsliga
reglerna är ett känt förhållande. De ansvariga myndigheterna och
gruvnäringens organisationer ha dock den uppfattningen, att det visat sig
möjligt att bemästra svårigheterna. Regler för att skapa bättre möjligheter
därvidlag kunna åstadkommas såväl inom den nuvarande lagstiftningen
som i samband med införande av ett koncessionssystem, därest en sådan
åtgärd skulle anses önskvärd. Det kan därför ej anses motiverat eller försvarligt
att åberopa sådana speciella förhållanden som skäl för att brådstörtat
ändra grunderna för rätten att förvärva fyndigheter.
På nu anförda skäl anser jag mig icke kunna tillstyrka förslaget.
De särskilda bestämmelserna i förslaget
Lagrådet:
Enligt 2 § första stycket i förslaget skall Konungens tillstånd till inmutning
kunna begränsas att avse fyndighet av visst slag. Inom ett på sådan inmutning
grundat utmål skall enligt 3 § andra punkten icke få brytas inmutningsbara
mineral av annat slag än det tillståndet avser, med mindre så erfordras
för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga om mineral som
avses med tillståndet.
Förslaget i denna del innebär ett avsteg från vad som eljest gäller enligt
gruvlagen, nämligen att inmutning medför rätt att bryta inmutningsbara mineral
av alla slag. Med en sådan begränsning av inmutarens rätt kunna
övriga inmutningsbara mineral ej tillgodogöras av någon. Inmutningsrätt
kan nämligen icke erhållas till ett område, som redan omfattas av inmutning,
eftersom inmutning utgör hinder enligt 5 § 8) i gruvlagen. Någon tidsbegränsning
för gruvrättens bestånd kan ej upptagas som dispensvillkor.
Även ett annat förhållande bör i detta sammanhang beaktas. Till 3 §
andra punkten i förslaget anknytes straffbestämmelsen i 5 § andra stycket
och den i samband därmed meddelade föreskriften att, om brottet är
grovt, den inmutningsrätt varom är fråga skall förklaras förverkad. Beträffande
förverkandet hänvisas i motiven till att 57 § gruvlagen blir tillämplig.
Det är emellertid att märka, att den förverkandesituation som där avses är
av annan natur än det straffrättsliga förverkandet enligt förslaget. Någon
motsvarighet finns ej i gruvlagen; jämför 73 §. Bestämmelserna i 57 § äro
till sin innebörd mindre lämpliga för ett fall som det ifrågavarande; bl. a.
får gruvinnehavaren behålla de brutna och uppfordrade mineralen. Därtill
kommer att om olaglig brytning enligt förslaget försiggår i en fyndighet, där
exempelvis kronan är delägare på grund av kronoandel — det kan tänkas att
den enskilde på grund av arrende av kronoandelen eller brytningsvitsord
Kungl. Maj. ts proposition nr 16i år 1963
57
ensam verkställer den brytning varom är fråga —- förverkandet drabbar även
kronans andel i fyndigheten.
På grund av vad nu anförts får lagrådet föreslå att föreskrifterna i 3 §
andra och tredje punkterna samt stadgandet i 5 § andra stycket få utgå. I
3 § första punkten synes det förtydligandet böra göras, att utmål i där åsyftat
fall må anvisas allenast om inom det inmutade området finnes fyndighet,
innehållande mineral av det slag tillståndet avser i sådan myckenhet att fyndigheten
sannolikt kan med avseende på detta mineral göras till föremål
för gruvdrift (jämför 2 § tredje stycket gruvlagen).
Skulle vad nu anförts ej beaktas och stadgandet i 5 § andra stycket alltså
bibehållas, får lagrådet föreslå, att förverkandet bestämmes skola avse de
olagligen brutna mineralen eller, om de ej finnas i behåll, deras värde. Vidare
föreslår lagrådet, med hänsyn till de skiftande situationer särskilt med
avseende på rätten till fyndighet som kunna föreligga, att förverkandet ej
göres obligatoriskt.
I 2 § andra stycket i förslaget stadgas att tillstånd till inmutning må förbindas
med de villkor, som finnas påkallade. Enligt utredningen bör i dispensärende
viss tid kunna föreskrivas, inom vilken ansökning om inmutningsrätt
skall ingivas. Vidare böra sådana villkor kunna uppställas som
direkt taga sikte på en samverkan mellan malmletarna inom länet eller avse
åläggande att efter undersökningsarbetenas avslutande till Sveriges geologiska
undersökning eller annan myndighet lämna sammanfattande redogörelser
samt översiktliga geologiska och geofysiska kartor. Departementschefen
understryker att de villkor, som må förknippas med ett tillstånd enligt
2 §, endast böra vara av den karaktär och betingade av de syften som
utredningen angivit.
De villkor som avses äro alltså sådana som hänföra sig till inmutningsansökning
och undersökningsstadiet. Det må observeras, att endast vissa av de
villkor som avses i 2 § andra stycket äro villkor i egentlig mening, d. v. s.
sådana som utgöra förutsättning för erhållande av inmutning. Andra villkor
äro av den natur, att fullgörande kan framtvingas med stöd av vitesbestämmelsen
i 5 § första stycket. Detta förhållande synes dock ej behöva medföra
en ändring av lagtexten.
Efter undersökningsstadiet bör inmutarens rätt helt regleras enligt gruvlagen.
Bestämmandet av utmål och eventuell utvidgning av utmålet sker
alltså enligt gruvlagens regler. Ytterligare må framhållas, att vid beviljande
av dispenser bör uppmärksammas att Konungens tillstånd till inmutning i
vissa fall erfordras enligt 5 § gruvlagen ävensom enligt 1916 års lag om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier
i vissa bolag.
Bland övergångsbestämmelserna i förslaget har upptagits ett stadgande,
enligt vilket före lagens ikraftträdande meddelat beslut, varigenom inmutningsrätt
beviljats annan än kronan i anledning av ansökning, som inkom
-
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 16i år 1963
mit den 19 april 1963 eller därefter, skall vara utan verkan, såframt icke
Konungen efter ansökning, som ingivits till bergmästaren inom tre månader
från ikraftträdandet, förordnar att inmutningsrätten skall bestå. Detta
stadgande är enligt lagrådets mening ägnat att väcka allvarliga betänkligheter.
Under tiden mellan den 19 april 1963 och lagens ikraftträdande skall
bergmästaren behandla inkommande inmutningsansökningar på samma
sätt som hittills och vara skyldig att, om hinder ej föreligger enligt gruvlagen,
jämväl bevilja dem; det må i detta sammanhang erinras om att enligt
9 § 1 mom. gruvlagen bergmästaren skall meddela besked över inmutningsansökning
så snart ske kan och sist inom 30 dagar efter det ärendet
kommit i sådant skick, att detsamma kan företagas till slutligt avgörande.
Enligt ifrågavarande övergångsbestämmelse skulle emellertid den föreslagna
lagens ikraftträdande medföra, att ett sådant inmutningsbeslut blir »utan
verkan», såframt ej dispens beviljas. Såvitt för lagrådet är känt har något
stadgande av motsvarande innebörd icke tidigare förekommit. Framhållas
må att de i utredningens betänkande omnämnda övergångsbestämmelserna
till lagarna av den 23 maj 1924 icke inneburo något upphävande av före lagens
ikraftträdande meddelade beslut av myndighet; beträffande retroaktiviteten
hade nämligen undantag gjorts för fall då fastställelse av ägostyckningen
respektive avsöndringen meddelats före ikraftträdandet.
Som motivering för ovannämnda principiellt betänkliga stadgande har
departementschefen anfört, att genomförandet av lagens syften skulle kunna
helt eller delvis omintetgöras, om icke bestämmelser meddelades av retroaktiv
innebörd. Dessa farhågor synas emellertid vara överdrivna. För
lagrådet bär upplysts, att under den tid som förflutit sedan utredningens
förslag framlades och fram till den 1 april 1963 antalet inmutningsansökningar
från enskilda ej varit särskilt stort och att dessa ansökningar kunde
antagas vara av sådan beskaffenhet att skäl till dispens förelegat, om de omfattats
av övergångsbestämmelsen.
Av anförda skäl kan lagrådet icke godtaga ifrågavarande övergångsbestämmelse.
Lagrådet hemställer, att tredje och fjärde punkterna i övergångsbestämmelserna
utgå.
Lagförslagets rubrik
Enligt lagrådets mening bör lagen erhålla rubriken Lag om inskränkning
i rätten till inmutning inom Norrbottens län.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
Kungl. Maj.ts proposition nr 16b år 1963
59
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 april 1963.
Närvarande :
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets denna dag avgivna
utlåtande över det till lagrådet den 5 april 1963 remitterade förslaget till lag
med särskilda bestämmelser om inmutning inom Norrbottens län.
Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför därefter följande.
Lagrådets förslag att den nya lagen skall erhålla rubriken Lag om inskränkning
i rätten till inmutning inom Norrbottens län anser jag mig kunna
biträda.
Jag har icke något att erinra mot lagrådets förslag, att föreskrifterna i
3 § andra och tredje punkterna samt stadgandet i 5 § andra stycket skall
utgå. Även det i 3 § första stycket förordade förtydligandet — att utmål i där
åsyftat fall må anvisas allenast om inom det inmutade området finnes fyndighet,
innehållande mineral av det slag tillståndet avser i sådan myckenhet
att fyndigheten sannolikt kan med avseende på detta mineral göras till föremål
för gruvdrift — synes böra godtagas. Jag vill därvid understryka vikten
av att ansökningar om utmål i dessa fall prövas med synnerlig noggrannhet
och att hänsyn vid prövningen tages uteslutande till mineral av
det slag tillståndet avser.
Beträffande övergångsbestämmelserna har enligt lagrådets utlåtande upplysts,
att under den tid som förflutit sedan utredningens förslag framlades
och fram till den 1 april 1963 antalet inmutningsansökningar från enskilda
ej varit särskilt stort och att dessa ansökningar kunde antagas vara av sådan
beskaffenhet att skäl till dispens förelegat, om de omfattats av de övergångsbestämmelser
vilka upptagits i det till lagrådet remitterade lagförslaget.
Att antalet inmutningsansökningar från enskilda under angivna tid
varit ganska ringa kan emellertid sammanhänga med att i utredningens betänkande
föreslagits, att bestämmelsen om tillbakaverkande kraft skulle
gälla i fråga om inmutningsbeslut i anledning av ansökningar, som inkommit
till bergmästaren den dag förslaget offentliggjordes, den 28 januari
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 16b år 1963
1963, eller senare. Hade utredningens förslag icke innehållit en regel av denna
innebörd, skulle måhända inmutningsverksamheten i Norrbotten ha haft
större omfattning under ifrågavarande tid. Uppgiften om den ringa inmutningsverksamheten
kan därför icke anses vara ägnad att vederlägga min
tidigare uttalade mening, att genomförandet av lagens syften skulle kunna
helt eller delvis omintetgöras, om icke bestämmelser meddelades av retroaktiv
innebörd. Den omständigheten att dessa bestämmelser kan leda till upphävande
av meddelade beslut av myndighet, medan de fall då retroaktiv lagstiftning
tidigare genomförts främst gällt träffade avtal, anser jag principiellt
sett vara av underordnad betydelse. Jag finner mig alltså icke böra
frångå min tidigare ståndpunkt i frågan men vill ånyo understryka, att en
betydande liberalitet är motiverad vid prövning av ansökningar om inmutningsrätters
fortbestånd.
Utöver tidigare berörda ändringar torde vissa redaktionella jämkningar
få vidtagas i lagförslaget.
Föredraganden hemställer härefter, dels att de i statsrådsprotokollet för den
5 april 1963 angivna allmänna riktlinjerna för en malminventering i Norrbottens
län måtte genom proposition underställas riksdagen för godkännande,
dels ock att förslag till lag om inskränkning i rätten till inmutning inom
Norrbottens län måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Margit Hirén
Stockholm 1963. IsaacMarcus Boktryckeri Aktiebolag G30526