Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
1
Nr 135
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring
i lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd
till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt, m. m.; given Stockholms
slott den 29 mars 1963.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 4 januari 1927
(nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt;
dels bifalla de förslag i övrigt om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
statsrådet hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
BERTIL
Sven af Geijerstam
Propositionens huvudsakliga innehåll
I syfte att göra förfarandet vid avhändelse av kyrklig jord enklare och snabbare
samt att anpassa reglerna härom efter gällande målsättning i fråga om
bostadspolitiken och jordbrukspolitiken framlägges förslag om ändringar i 1927
års lag om försäljning av kyrklig jord m. m. Förslaget innebär att beslutanderätten
i hithörande ärenden decentraliseras ytterligare samt att reglerna om
försäljningsskäl och prissättning revideras.
Sålunda föreslås att stiftsnämnden får befogenhet att avgöra ärenden beträffande
fast egendom med ett värde av högst 25 000 kr. I fråga om tomt- och
exploateringsmark skall den dock vara skyldig inhämta yttrande från länsbostadsnämnden.
Värdegränsen för kammarkollegiets beslutanderätt föreslås
1 — Dihang till riksdagens ''protokoll 1963. 1 samt Nr 135
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
höjd till 100 000 kr. med åläggande beträffande mark av nyss angivet slag att
höra bostadsstyrelsen.
I förslaget har reglerna om försäljningsskäl och prissättning moderniserats.
Vad gäller särskilt prissättningen föreslås att expropriationslagens värderingsnorm
införes; priset skall således motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt
till ortens pris och fastighetens avkastning.
Förslag framlägges slutligen om att till stiftsnämnden överföra den befogenhet,
som för närvarande tillkommer domkapitlet att i rättsligt avseende bevaka
den kyrkliga jordens intressen vid domstolar och andra myndigheter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
3
Bilaga
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till
försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt
Härigenom förordnas, att 2, 4 och 5 §§ lagen den 4 januari 1927 angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan
jord under tomträtt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2
Då samhällelig nytta, såsom uppkomsten
av egna hem eller mindre
jordbruk, därav främjas, må medgivande
lämnas till utbyte eller försäljning
av kyrklig jord, som nedan
sägs, nämligen av:
a) till tomter tjänliga områden;
b) bebyggda jordbrukslägenheter, såsom
torpställen eller nyodlingar;
c) ut jordar och utmarks skiften, som
äro avskilt belägna; samt
d) andra ägor, som utan kännbar
olägenhet kunna avskiljas från
den fastighet, till vilken de höra.
Utbyte eller försäljning av kyrklig
jord må ock medgivas:
då sådan jord erfordras för ändamål,
som avses i 1 § lagen den 12 maj
1917 om expropriation;
eller då å prästboställe förlagd
tjänstebostad för kyrkoherde eller
komminister med hänsyn till dennes
tjänsteverksamhet är olämpligt belägen
och i anledning därav förflytt
1
Senaste lydelse av 2, 4 och 5 §§, se 1938: 733.
Medgivande till utbyte eller försäljning
av kyrklig jord må lämnas,
då samhällelig nytta, såsom tillgodoseende
av bostadsbehovet i orten
eller bildande av lämpliga jordbruk,
därav främjas;
då kyrklig jord eljest erfordras för
ändamål, som avses i 1 § lagen den
12 maj 1917 om expropriation;
eller då sådan jord på grund av särskilda
omständigheter befinnes icke
lämpligen böra bibehållas för sitt ändamål.
Vid utbyte eller försäljning, som i
denna paragraf sägs, skall iakttagas,
att avhändelsen icke är till olägenhet
för det allmänna samt att vederlaget
motsvarar fastighetens värde med
hänsyn särskilt till ortens pris och
fastighetens avkastning.
Vid bestämmande av vederlaget
skall hänsyn icke tagas till värdet av
förbättring, vilken jorden vunnit genom
arbete eller kostnad, som den,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
(Nuvarande lydelse)
ning av bostaden till plats utom bostället
påkallas;
eller då kyrklig jord eljest på grund
av särskilda omständigheter befinnes
icke lämpligen böra bibehållas för sitt
ändamål.
Vid utbyte eller försäljning, som i
denna paragraf sägs, skall iakttagas,
att avhändelsen icke är till olägenhet
för det allmänna samt att vederlaget
motsvarar jordens värde enligt i orten
gängse skäligt pris, därvid hänsyn
icke skall tagas till värdet av förbättring,
vilken jorden vunnit genom
arbete eller kostnad, som den, till
vilken jorden överlåtes, eller någon,
vars rätt övergått å denne, såsom
innehavare av nyttjanderätt till jorden
därå nedlagt utöver vad honom
ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats
eller uppenbarligen varit förutsatt.
Där för särskilt fall omständigheterna
därtill föranleda, må medgivande
lämnas till upplåtelse under
tomträtt av tomt å till kyrklig jord
hörande område, som i stadgad ordning
blivit planlagt för bebyggande. 5
(Föreslagen lydelse)
till vilken jorden överlåtes, eller någon,
vars rätt övergått å denne, såsom
innehavare av nyttjanderätt till
jorden därå nedlagt utöver vad honom
ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit
förutsatt.
Där för särskilt fall omständigheterna
därtill föranleda, må medgivande
lämnas till upplåtelse av kyrklig
jord under tomträtt.
5 §•
Fråga om medgivande av utbyte
eller försäljning av kyrklig jord, varom
i 2 § sägs, eller till upplåtelse under
tomträtt av tomt å sådan jord
så ock om tillstånd till friköp av område,
som i 3 § avses, prövas och avgöres
av kammarkollegiet, såvitt ej
på grund av stadgande i annan lag
eller enligt Konungens bestämmande
Fråga om medgivande av utbyte
eller försäljning av kyrklig jord, varom
i 2 § sägs, eller till upplåtelse under
tomträtt av sådan jord så ock
om tillstånd till friköp av område,
som i 3 § avses, prövas och avgöres
av stiftsnämnden, såvitt ej på
grund av stadgande i annan lag eller
enligt Konungens bestämmande ären
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
(Nuvarande lydelse)
ärendets avgörande skall ankomma å
Konungens omedelbara prövning.
Över kammarkollegiets beslut i fråga,
som enligt vad här stadgats skall
av kollegiet avgöras, må klagan föras
hos Konungen genom besvär, som
skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet
före klockan tolv å
sextionde dagen från det beslutet
gavs.
(Föreslagen lydelse)
det skall avgöras av kammarkollegiet
eller ankomma på Konungens prövning.
Talan mot stiftsnämnds eller kammarkollegiets
beslut i fråga, som avses
i denna lag, föres genom besvär
hos Konungen. Besvären skola ingivas
till den myndighet, som meddelat beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Beträffande överklagande av
beslut, som meddelats före denna lags ikraftträdande, skola äldre bestämmelser
gälla.
6
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1
mars 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Holmqvist, Aspling.
Statsrådet af Geijerstam anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i bestämmelserna om försäljning av
kyrklig jord m. m. samt anför därvid följande.
1. Inledning
I skilda sammanhang har under de senaste årtiondena kritik riktats mot den
gällande ordningen för försäljning av kyrklig jord. Sålunda begärde riksdagen
år 1946 en utredning i ämnet i syfte att anpassa reglerna om försäljning efter
kraven på tillgång till jord för bostadsändamål samt för att bättre tillgodose
jordbruksekonomiska synpunkter. Uppdraget att verkställa en översyn av lagstiftningen
lämnades samma år åt kammarkollegiet.
För uppdragets fullgörande utarbetades inom kollegiet först en promemoria
(i fortsättningen kallad den preliminära promemorian) med förslag till de ändringar
i gällande författningar som ansågs kunna komma under övervägande
eller diskussion. Genom remisser anmodades stiftsnämnderna att till kollegiet
inkomma med yttrande över promemorian.
Kammarkollegiet framlade därefter den 19 maj 1951 ett betänkande med förslag
till vissa ändringar i lagstiftningen om försäljning av kyrklig jord (stencilerat).
Dessutom föreslogs bl. a. viss ändring i jordförvärvslagen.
De föreslagna författningsändringarna innebär i huvudsak att nuvarande ordning
för försäljning av kyrklig jord behålls men att förfarandet görs enklare
och snabbare. Vidare ges försäljningsskälen en ny formulering liksom reglerna
för prissättningen.
Över kammarkollegiets betänkande har efter remiss yttranden avgivits av
statskontoret, lantbruksstyrelsen, bostadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, besvärssakkunniga,
samtliga stiftsnämnder, domkyrkorådet i Lund, samtliga länsstyrelser
och lantbruksnämnder, Svenska pastoratens riksförbund samt Sveriges lantmätareförening.
Stiftsnämnderna har i allmänhet vid sina yttranden fogat ytt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963 7
randen av boställsnämndsordförande. Vid lantmäteristyrelsens yttrande har
fogats yttranden från ett antal överlantmätare. Yttrande av överlantmätare har
jämväl införskaffats av vissa länsstyrelser.
Vid remissbehandlingen har i vissa avseenden uttalats starkt delade meningar
om kammarkollegiets förslag.
År 1952 tillkallades särskilda sakkunniga för att utreda organisationen av
stiftsstyrelsernas kanslier och därmed sammanhängande frågor. Denna utredning,
stiftskansliutredningen1, avgav som ett led i sitt arbete den 31 oktober 1956
ett betänkande angående förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig
jord (stencilerat). I betänkandet föreslås främst att beslutanderätten i det stora
flertalet försäljningsärenden — mera än 80 % — överflyttas från kammarkollegiet
till stiftsnämnden.
Över stiftskansliutredningens betänkande har efter remiss yttranden avgivits
av kammarkollegiet, som hört samtliga stiftsnämnder, statskontoret, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, bostadsstyrelsen, statens organisationsnämnd,
statens sakrevision, samtliga domkapitel, länsstyrelserna i Malmöhus, Kronobergs,
Skaraborgs, Värmlands och Norrbottens län, domkyrkorådet i Lund,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska pastoratens
riksförbund. Stiftsnämnderna har infordrat yttranden från samtliga
boställsnämndsordförande.
Stiftskansliutredningen avgav 1957 och 1958 ytterligare två betänkanden. På
grundval av det sistnämnda, som rör stiftskansliernas organisation (stencilerat),
framlade Kungl. Maj:t genom proposition 1960:101 förslag till förenkling av
stiftsmyndigheternas arbetsformer och handläggningen av arbetet på stiftskanslierna.
På hemställan av statsutskottet (SU 1960:118) biföll riksdagen propositionen
(rskr 294).
I ärendet framhöll föredragande departementschefen, att de föreslagna förenklingarna
förutsatte ändring i gällande bestämmelser rörande stiftsmyndigheternas
organisation, vilket i några fall inte kunde ske utan kyrkomötets medverkan.
Så var fallet beträffande beslutsordningen i domkapitlet, vilken regleras i
lagen om domkapitel, och domkapitlets processuella representantskap, om vilket
stadgas i kyrkolagen. Under hänvisning till att kyrkomöte inte avsågs bli inkallat
1960 uttalade departementschefen, att frågan i berörda fall fick anstå
någon tid.
Beträffande utredningens förslag angående förfarandet vid försäljning av
kyrklig jord förklarade departementschefen i nämnda proposition, att han inte
var övertygad om att det medförde någon mera påtaglig vinst ur arbetsbesparingssynpunkt.
Ilan uttalade vidare att det av utredningen väckta spörsmålet
inte torde kunna upptagas till behandling utan att man samtidigt löste vissa
1 Nuvarande generaldirektören It. Magnusson, ordförande, nuvarande avdelningschefen G. Bruno
och stiftssekreterare» O. A. Morén.
8
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963
andra frågor angående försälj ningsförfarandet. Under framhållande av att frågan
om ändrade grunder för försäljning av kyrklig jord var föremål för överväganden
inom ecklesiastikdepartementet och att innan förslag härom framlades inte heller
reglerna för själva förfarandet borde ändras, förklarade han sig inte vara
beredd att då tillstyrka utredningens förslag i denna del.
Sedan frågan om ändrade regler för försäljning av kyrklig jord samt därmed
förknippade spörsmål färdigberetts inom ecklesiastikdepartementet, anhåller jag
att nu få upptaga ärendet till närmare behandling.
2. Nuvarande lagbestämmelsers tillkomst
Med den tidigare härskande uppfattningen att den kyrkliga jorden till övervägande
del tillhörde kronan ansågs det på grund av bestämmelserna i 77 §
regeringsformen erforderligt med riksdagens medgivande till avhändelse av
kyrklig jord. Efter kyrkomötets tillkomst ansågs även dess samtycke i dessa
ärenden böra inhämtas. Härigenom blev försäljning av kyrklig jord en omständlig
sak som krävde lång tid.
Under det att försäljningar av boställen tidigare var sällsynta, blev mot slutet
av 1800-talet försäljningsfrågor allt vanligare. För främjande av planerings- och
byggnadsverksamheten i framväxande samhällen var det ofta önskvärt, att
kyrklig jord avyttrades. Olägenheterna av det tungrodda försäljningssystemet
framträdde härigenom tydligare.
En viss förenkling i försäljningsfrågornas behandling infördes genom 1910 års
ecklesiastika boställsordning. Enligt 62 § i denna gavs åt Kungl. Maj:t befogenhet
att i vissa fall förordna om försäljning av jord tillhörande ecklesiastikt
boställe. Efter 1910 fanns således två former för försäljning av kyrklig jord,
dels enligt 62 § boställsordningen och dels — vid försäljningar vid sidan av de
i detta lagrum stadgade förutsättningarna — efter särskilt medgivande av
Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte. 1910 års bestämmelser i ämnet ersattes
1927 av den alltjämt gällande lagen angående tillstånd till försäljning av kyrklig
jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (i fortsättningen
benämnd försäljningslagen). Genom denna lag vidgades möjligheterna att
få avyttra boställsjord. Förutom att de dittills gällande bestämmelserna i 62 §
boställsordningen i reviderad form upptogs i försäljningslagen, infördes i lagen
bestämmelser om friköp av lägenhet på kyrklig jord. Frågor om försäljning prövades
av Kungl. Maj:t eller i vissa fall av kammarkollegiet. Genom en ändring
1932 i lagen vidgades möjligheterna till försäljning av kyrklig jord ytterligare,
och 1938 utökades området för kammarkollegiets beslutanderätt i försäljningsfrågorna.
Vid tillkomsten av försäljningslagen angav lagrådet dess innebörd vara den,
att genom lagen gavs ett generellt bemyndigande för Kungl. Maj:t eller kam
-
9
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963
markollegiet att såsom legal representant för det kyrkliga intresset under vissa
förutsättningar lämna medgivande till försäljning av kyrklig jord eller till dess
upplåtande under tomträtt. Efter lagens ikraftträdande torde den äldre ordningen
för handläggning av försäljningsfrågor — medgivande i varje särskilt
fall av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte — inte vidare ha tillämpats.
I kungörelsen den 20 januari 1939 med föreskrifter rörande tillämpningen av
försäljningslagen, vilken kungörelse utfärdades i samband med 1938 års lagändring
och alltjämt gäller, ges regler om det närmare förfarandet vid handläggning
av försäljningsärenden.
3. Försäljningsskälen och prissättningen
Gällande rätt
Enligt 2 § försäljningslagen får medgivande till utbyte eller försäljning
av vissa i lagrummet angivna slag av kyrklig jord — tomtmark, mindre jordbrukslägenheter,
avskilt belägna skiften samt andra ägor, som utan kännbar
olägenhet kan avskiljas från den fastighet till vilken de hör — lämnas då samhällelig
nytta, såsom uppkomsten av egna hem eller mindre jordbruk, därav
främjas. Utbyte eller försäljning får därutöver medges, då kyrklig jord erfordras
för något i 1 § expropriationslagen angivet ändamål, då på prästboställe förlagd
tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister med hänsyn till dennes
tjänsteverksamhet är olämpligt belägen eller då kyrklig jord eljest på grund av
särskilda omständigheter finnes inte lämpligen böra behållas för sitt ändamål.
Vid utbyte eller försäljning skall iakttagas, att avhändelsen inte är till olägenhet
för det allmänna samt att vederlaget motsvarar jordens värde enligt i orten
gängse skäligt pris.
Frågans tidigare behandling
Då i fråga om förutsättningarna för avyttring 2 § försäljningslagen genom
lagändringen 1932 erhöll sin nuvarande utformning, uttalade departementschefen
i proposition nr 187 — utan någon riksdagens erinran — bl. a. följande.
I detta sammanhang vill jag vidare betona, att i hittillsvarande administrativa
praxis det icke — åtminstone icke avsiktligt — förekommit, att tillstånd till
försäljning givits utan att köpeskillingen motsvarat det försåldas fulla värde,
därvid jag naturligtvis bortser från värdet å anläggningar, som bekostats av
köparen i egenskap av nyttjanderättshavare. Från intet håll torde heller, såvitt
jag vet, yrkats att ecklesiastik jord skulle tagas i anspråk för sociala ändamål
annat än mot full ersättning. Det sociala intresse, som skulle tillgodoses genom
de ifrågasatta försäljningarna, är icke i första hand intresset att bereda jord för
underpris åt personer, som icke med egna eller av det allmänna tillhandahållna
medel kan betala jordens verkliga värde, utan intresset att i trakter, där utbud
av jord, lämplig för egnahemsbildning, är för litet i förhållande till efterfrågan,
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
bereda ökad tillgång till sådan jord. Församlingarnas intresse av att ernå största
möjliga avkastning å sitt i boställena nedlagda kapital kommer givetvis att bliva
en drivfjäder för församlingarna att taga initiativ till försäljning av sådan jord,
varå arrendeavkastningen är för låg i förhållande till kapitalvärdet. En sådan
drivfjäder har i stor utsträckning hittills saknats.
De grunder efter vilka försäljning enligt 2 § försäljningslagen sker har efter
bestämmelsernas tillkomst i skilda sammanhang uppmärksammats i riksdagen,
varvid viss kritik riktats mot de kyrkliga myndigheternas försäljningspolitik.
Diskussionen har särskilt rört sig om prissättningen på kyrklig jord och har
upptagits i nära samband med frågan huruvida prispolitiken vid försäljning över
huvud taget av jord i allmän ägo står i överensstämmelse med de av statsmakterna
uppdragna linjerna för bostadspolitiken.
Vid 1944 års riksdag väcktes en motion (II: 29) med yrkande om dels utredning
rörande ett mera rationellt förfarande för värdering av ecklesiastika jordar,
exempelvis genom tillsättande av en statens värderingsnämnd, och i samband
därmed en revision av gällande bestämmelser för försäljning av kyrklig jord,
dels en översyn av de ecklesiastika organens försäljningspolitik i syfte att skapa
en bättre överensstämmelse mellan denna och de av statsmakterna uppdragna
riktlinjerna för bostadspolitiken. Första lagutskottet anförde i utlåtande häröver
(IdU 1944: 55) bl. a., att de kyrkliga försäljningsorganen inte bör föra en sådan
tomtpolitik att de bidrager till att skruva upp bostadspriserna, men att å andra
sidan ej torde kunna krävas en så låg prissättning att den skulle innebära en
subvention åt andra intressen. Det påpekades i utlåtandet att det för kyrkan
är av stort intresse att de tillgångar, som anvisats eller eljest står till buds för
tillgodoseende av de kyrkliga ändamålen, för framtiden bibehålies. Någon principiell
ändring i gällande grunder för prissättningen kunde utskottet inte förorda.
Riksdagen beslöt på förslag av utskottet att avslå motionen.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 juni 1945 rörande den av statliga m. fl.
myndigheter bedrivna markförsäljningspolitiken anmärkte byggnadslånebyrån
på att vissa myndigheter, som förvaltar bl. a. kronan och kyrkan tillhörig jord,
vid försäljning och värdering av mark tillämpade principer som inte stod i överensstämmelse
med statsmakternas intresse av att underlätta bostadsproduktionen
och förhindra fortsatt stegring av hyresnivån. Denna försäljningspolitik hade
föranlett förhållanden ägnade att skapa irritation mellan byggnadslånebyrån
samt kommuner och enskilda, vilka av myndigheterna i fråga förvärvat mark till
högre pris än byggnadslånebyrån kunnat godtaga. Byggnadslånebyrån hemställde
därför om utredning rörande dels frågan om en översyn av statliga myndigheters
försäljningspolitik i syfte att skapa en bättre överensstämmelse mellan
denna och riktlinjerna för den statliga bostadspolitiken, dels frågan om tillämpning
av rationellare grunder vid värdering av jord, som förvaltas av statliga
myndigheter.
Genom beslut av 1946 års riksdag vidgades möjligheterna att göra avsteg från
den allmänna regeln att priserna skall ur affärssynpunkt vara så fördelaktiga för
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
11
staten som möjligt (prop. 1946:198, JoU 22, rskr 151). Kungl. Maj:t erhöll då
befogenhet att tills vidare vid försäljning av fastigheter för bostadsbyggnadsändamål
göra sådant avsteg, där så var påkallat och garantier fanns för att det
lägre försäljningspriset inte föranledde enskild spekulationsvinst. Sådana försäljningar
skulle inte omfattas av den till förvaltningsmyndighet delegerade
försäljningsrätten utan alla ärenden, som avsåg försäljning till lägre pris än
marknadsvärdet, skulle prövas av Kungl. Maj:t.
Vid samma riksdag väcktes ånyo motioner i frågan om försäljning av kyrklig
jord (II: 270 och 351). I sitt utlåtande 1946: 50 över motionerna uttalade första
lagutskottet bl. a., att det med hänsyn till bostadsfrågans stora sociala betydelse
självfallet måste fordras att statliga och andra allmänna organ, som förvaltar
jord, vid försäljningar för bostadsändamål inte motarbetar eller försvårar den
av statsmakterna förda politiken. Utskottet underströk vikten av att prissättningen
vid försäljning av kyrklig jord följde samma principer som angivits i proposition
1946:198. Utskottet fann det vidare motiverat med en uppmjukning av
gällande bestämmelser i syfte att bättre tillgodose aktuella jordbruksekonomiska
synpunkter. Beträffande den närmare motiveringen för utskottets ställningstagande
torde få hänvisas till utlåtandet.
Under åberopande av detta utlåtande begärde riksdagen att Kungl. Maj.t
skulle verkställa översyn av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig
jord (rskr 378). Såsom inledningsvis berörts lämnades uppdraget att verkställa
denna översyn åt kammarkollegiet.
Frågan om samordning av offentliga myndigheters prispolitik vid fastighetsförsäljningar
och den sociala bostadsbyggnadsverksamheten har därefter vid
olika tillfällen berörts i de årliga propositionerna till riksdagen om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att sälja kronojord.
I proposition 1947: 52 anfördes således, att en i propositionen 1946:198 aviserad
utredning i samordningsfrågan inte kunnat igångsättas, då frågan ansetts ha ett
visst samband med de spörsmål rörande utformningen av en rationell markpolitik
som markutredningen hade att utreda. Vidare angavs, att som en provisorisk
lösning den anordningen utbildats att försäljningsärenden, där en hög
prissättning kunde befaras komma i strid med bostadspolitiken, skulle underställas
Kungl. Maj:t, varvid byggnadslånebyråns utlåtande inhämtades i en eller
annan form. Uttalandet mötte ej erinran i riksdagen.
Enligt beslut av 1948 och 1952 års riksdagar (prop. 1948: 241, JoU 61, rskr
424; prop. 1952:157, JoU 16, rskr 186) skall markförvaltande myndighet med
rätt att besluta om försäljning höra bostadsstyrelsen vid försäljning av mark
för bebyggelseändamål, där det gäller nybyggnad för permanent bosättning och
det föreslagna priset överstiger 3 000 kr. Om förvaltningsmyndigheten inte
kan godtaga styrelsens uppfattning i prisfrågan, skall ärendet hänskjutas till
Kungl. Maj:t för avgörande.
Rörande prissättningen på kyrklig jord anfördes i proposition 1948:241,
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
att dåvarande förfarande alltjämt borde gälla med hänsyn till att den kammarkollegiet
anbefallda utredningen även torde komma att behandla frågan att
anpassa bestämmelserna om försäljning av sådan jord efter de socialt motiverade
kraven på tillgång till jord för bostadsändamål. Även i motsvarande propositioner
till följande riksdagar har vanligen anmärkts att frågan inte slutligt behandlats,
varför gällande allmänna riktlinjer och villkor för försäljningsförfarandet
alltjämt bör tillämpas.1
Kammarkollegiets betänkande
Beträffande försälj ningsskälen enligt 2 § försäljningslagen föreslås
i betänkandet endast ett par jämkningar av närmast formell art. Dessutom
diskuteras en i den preliminära promemorian föreslagen lagändring med
jordpolitiskt syfte. I anslutning till promemorian — som i denna del biträtts av
stiftsnämnderna — förordas således till en början att den i lagrummet givna
exemplifieringen av »samhällelig nytta» skall erhålla en modernare formulering
med tanke på behovet av mark för tätbebyggelse och på att uppkomsten av
»mindre jordbruk» inte längre anses vara eftersträvansvärt. Det föreslås att
stadgandet i fråga skall inledas med orden: »Då samhällelig nytta, såsom tillgodoseende
av bostadsbehovet i orten eller bildande av för denna lämpliga jordbruk,
därav främjas, må ...».
Uttrycket »då å prästboställe förlagd tjänstebostad för kyrkoherde eller komminister
med hänsyn till dennes tjänsteverksamhet är olämpligt belägen och i
anledning därav förflyttning av bostaden till plats utom bostället påkallas»
anser kollegiet vidare på anförda skäl böra ersättas med formuleringen »då prästgård
är olämpligt belägen eller blivit obehövlig».
Det i promemorian upptagna jordpolitiska spörsmålet rör frågan, huruvida
i lagrummet uttryckligen bör anges att försäljning av kyrklig jord får medgivas
då så erfordras ur jordbrukssynpunkt för att underlätta bildande av bärkraftiga
brukningsdelar. I yttrandena över promemorian har ett sådant tillägg till lagtexten
förordats av stiftsnämnderna i Uppsala och Lund, medan övriga stiftsnämnder
ifrågasatt dess behövlighet eller lämplighet eller också bestämt avstyrkt
detsamma.
Kammarkollegiet anför i sitt betänkande, att lantbruksnämndens yttrande
inhämtas i ärenden rörande försäljning av kyrklig jord för jordbruksändamål,
när någon tvekan kan föreligga om den tilltänkta försäljningens lämplighet ur
arronderingssynpunkt. Med anmärkande att kollegiet i annat sammanhang föreslagit
att lantbruksnämndens hörande skall göras obligatoriskt vid försäljningav
jordbruk eller skogsbruk, finner kollegiet att de intressen lantbruksnämnderna
har att företräda torde vinna tillbörligt beaktande vid de försäljningar som
1 Se bl. a. prop. 1952:157, 1954: 89, 1956: 67.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
kommer till stånd. Kollegiet erinrar härjämte — dock med påpekande om den
begränsade praktiska betydelsen härav — om lantbruksnämnds möjlighet att
väcka fråga om expropriation av kyrklig jord för stärkande av ofullständigt
jordbruk eller att vid försäljning av sådan jord lösa till sig fastigheten för att
underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar. Däremot är, sägs det i betänkandet,
lantbruksnämndernas möjligheter att förvärva kyrklig jord, när
detta skulle vara ur arronderingssynpunkt lämpligt eller önskvärt, begränsade
av bestämmelserna i 2 § försäljningslagen att försäljningen får avse, förutom
vissa särskilt angivna områden, endast ägor som utan kännbar olägenhet kan
avskiljas från fastigheten till vilken de hör, och att avhändelsen inte får vara
till olägenhet för det allmänna. Kollegiet anför vidare.
Det i promemorian föreslagna, nya momentet skulle härvidlag icke medföra
någon ändring utan endast medföra, att motiveringen för försäljningen icke
behöver vara så stark, samt formellt möjliggöra försäljning även till annan än
vederbörande lantbruksnämnd. Det sistnämnda torde dock sakna praktisk betydelse,
då hinder naturligtvis icke möter att sälja direkt till den av lantbruksnämnden
utpekade köparen utan att använda omvägen över lantbruksnämnden.
Det bör dock icke krävas, att den kyrkliga jorden skall i större omfattning än
enskild eller kronojord ställas till förfogande för ifrågavarande jordpolitiska strävanden.
Såsom från stiftsnämndernas sida framhållits, skulle det nya momentet
sannolikt leda till ett avsevärt ökat antal ansökningar om förvärv av kyrklig
jord för jordbruksändamål av beskaffenhet att icke kunna vinna avseende, vilket
skulle tynga förvaltningen till ingen nytta. Det nya momentet kan ej betraktas
som oumbärligt för lösandet av lantbruksnämndens uppgifter. Ej heller
synas de därmed förknippade fördelarna så stora vid jämförelse med de olägenheter,
det skulle draga med sig för den kyrkliga jorden och dess förvaltning, att
dess intagande i den kyrkliga försäljningslagen ändock kan anses motiverat.
Detta föreslås fördenskull icke.
Beträffande prissättningen vid försäljning av kyrklig jord finner kollegiet
sig inte kunna tillstyrka en regel som helt skulle tillgodose den uppfattning
bostadsstyrelsen enligt kollegiets mening företräder, nämligen att priset vid försäljning
av kyrklig jord bör överensstämma inte med prisnivån i orten utan med
en prisnivå, som styrelsen prövar för orten lämplig. Däremot finner kollegiet —
med anmärkning att detta står i överensstämmelse med praxis — befogat att 2 §
försäljningslagen i fråga om vederlagets storlek erhåller en formulering som gör
det möjligt att jämka priset med hänsyn till bostadssociala önskemål. Dessutom
bör författningstexten jämkas även med hänsyn till fall då något »i orten gängse
skäligt pris» inte finns. Lagrummet bör således enligt kollegiets mening ha följande
lydelse:
Vid utbyte eller försäljning, som i denna paragraf sägs, skall iakttagas, att avhändelsen
icke är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget för jorden
skall vara skäligt i förhållande till jordens beskaffenhet och läge samt prisnivån
i orten; dock att priset å tomt- eller exploateringsmark för bostadsändamål må
jämkas under denna prisnivå för att tillgodose bostadssociala önskemål.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
Kollegiets uppfattning om hur en sådan bestämmelse bör tillämpas framgår
av följande uttalanden i betänkandet.
Den i den kyrkliga försäljningslagen givna regeln för prissättningen bör jämföras
med grunderna för expropriationsersättningens bestämmande enligt 1950
års formulering av expropriationslagen. Löseskillingen skall motsvara fastighetens
värde »med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning».
Enligt motiven innebär uttrycket, att vederlaget skall bestämmas så, att överlåtarens
ekonomiska ställning icke försämras, dock utan att något överpris behöver
erläggas. Tankegången skiljer sig icke i något väsentligt från den, som ligger
bakom bestämmelserna i den kyrkliga försäljningslagen även om där tonvikten
något mera ligger på ortens prisnivå.
Att principiellt tillämpa en snävare prissättning vid försäljning av kyrklig jord
än vid expropriation skulle vara att använda den kyrkliga jorden för att subventionera
densamma ovidkommande intressen. Önskan att erhålla ett högt vederlag
är minst lika naturlig och berättigad vid en frivillig försäljning enligt den
kyrkliga försäljningslagen som när mark avstås genom expropriation. I båda fallen
gäller det att uppnå en lämplig avvägning, så att inga berättigade intressen
eftersättas. Det ligger emellertid i sakens natur, att vid en försäljning mera hänsyn
kan tagas till särskilda och vid ett strängare bedömande relativt oväsentliga
omständigheter, som kan verka såväl i prishöjande som prissänkande riktning,
än vid en expropriationsvärdering. Omständigheter av det senare slaget torde i
försäljningspraxis ha beaktats väl så ofta som omständigheter av det förra.
Remissyttranden
Några erinringar har i stort sett inte framställts mot kammarkollegiets omformulering
av försäljningsskälen.
Lantbruksstyrelsen och ett jlerlal lantbruk nämnd er (i Kronobergs län, Kalmar
läns södra område, Gotlands län, Malmöhus län, Älvsborgs läns norra och
södra område, Jämtlands län samt Norrbottens län) har emellertid ansett motiverat
att införa det av kammarkollegiet ifrågasatta nya momentet i 2 §, nämligen
att byte eller försäljning av kyrklig jord får medgivas då så erfordras för att
underlätta bildandet av bärkraftiga jordbruk. Lantbruksstyrelsen har härom i
sitt utlåtande andragit bl. a.
Den omständigheten att den kyrkliga förvaltningen skulle komma att tyngas
genom ett ökat antal ansökningar om köp eller byte av ecklesiastik jord synes
enligt lantbruksstyrelsens mening ej utgöra tillräckligt skäl mot att avvisa ett
sådant tillägg till den kyrkliga försäljningslagen. Lantbruksstyrelsen vill erinra
om att enligt 1947 års riksdagsbeslut bör verksamheten för jordbrukets rationalisering
i möjligaste mån vara en jordbrukarnas egen angelägenhet. Initiativ från
jordbrukarna själva till rationaliseringsåtgärder bör därför främjas även om de
skulle medföra ett visst ökat förvaltningsarbete.
Lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område framhåller, att stor vikt bör
läggas vid lantbruksnämndernas möjligheter att genom den s. k. aktiva inköpspoiitiken,
dvs. genom inköp av jord i fria marknaden och överlåtelser av sådan
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
15
jord enskilda jordbrukare emellan, underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsenheter.
Nämnden anför vidare.
På samma grund som det tidigare framstod som en betydelsefull social angelägenhet,
att åtgärder för försäljning av kyrklig jord inriktades på föryttring av
torp och andra bebyggda mindre lägenheter för egnahemsbildning, bör det enligt
lantbruksnämndens mening numera vara angeläget, att kyrklig jord, där försäljning
utan olägenhet kan ske, tillhandahålles för att tillgodose statens och de
enskildas strävanden att genom yttre rationaliseringsåtgärder tillskapa bärkraftiga
brukningsenheter.
Kammarkollegiets betänkligheter att det nya momentet skall medföra en
ökning av antalet ansökningar kan enligt lantbruksnämnden i Gotlands län elimineras
genom en bestämmelse att den jordsökande skall träda i kontakt med
lantbruksnämnden, innan han inlämnar ansökan om köp av kyrklig jord, för
att efterhöra nämndens inställning till hans förslag om utökning av sitt jordbruk.
Lantbruksnämnden i Malmöhus län åter har föreslagit att s. k. rationaliseringsförsäljningar
får äga rum endast då lantbruksnämnd gör framställning om förvärv
av kyrklig jord för rationaliseringsändamål.
Lantbruksnämnden i Kopparbergs län har anfört att en uppräkning av olika
försälj ningsskäl är otidsenlig och obehövlig. För de fall då utbyte eller försäljning
förutsätter ändring i fastighetsindelningen, torde det enligt nämnden vara
tillräckligt att stadga, att medgivande må lämnas om ändringen prövas vara ur
allmän synpunkt lämplig. Kommun bör inte, sägs det i yttrandet, utan särskilda
skäl vägras tillstånd att för exploateringsändamål förvärva kyrklig jord, som
är belägen inom område, för vilket finns fastställd stadsplan eller byggnadsplan,
och motsvarande förmånsställning torde direkt i lagtexten böra givas
beträffande kompletteringsförvärv i jordbruksrationaliserande syfte. I
I prissättningsfrågan har den av kollegiet föreslagna jämkningen
för tillgodoseende av bostadssociala önskemål bemötts övervägande negativt i
remissyttrandena.
Samtliga stiftsnämnder har uttalat sig emot en sådan jämkning, varvid särskilt
framhållits att den kyrkliga jorden inte genom försäljning till underpris
får användas för subventionering av denna ovidkommande intressen. Stiftsnämnden
i TJppsala har dock inte helt motsatt sig bestämmelsen men föreslagit
att den erhåller formuleringen: »dock att priset å tomt eller exploateringsmark
för bostadsändamål må jämkas under denna prisnivå med hänsyn till
den oförtjänta värdestegring, som marken möjligen kan anses hava undergått».
Stiftsnämnden menar, att man härigenom mera oklanderligt skulle kunna nå
samma syfte som med den i förslaget föreslagna formuleringen utan att någon
subventionering uppkommer. Stiftsnämnden har dock med skärpa betonat att
det medgivande till jämkning av prisnivån, som sålunda föreslagits, inte får utsträckas
i vidare mån än som gäller för annan, icke kyrklig fast egendom.
Statskontoret har uttryckt samma uppfattning i vad gäller jämkning som
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
stiftsnämnderna. Argumenteringen överensstämmer i stort sett med vad stiftsnämnderna
härutinnan anfört. I yttrandet erinras om första lagutskottets uttalande
i utlåtandet 1944: 55 samt anföres ytterligare.
Såvitt statskontoret kan finna låter berörda uttalande icke väl förena sig med
det av kollegiet nu föreslagna tillägget. En jämkning av priset under »prisnivån
i orten» synes icke möjlig utan subvention av andra intressen. En omformulering
av bestämmelsen i syfte att uppnå en mera otvetydig lokution under beaktande
av de av riksdagen gjorda uttalandena torde vara ofrånkomlig. Vid bestämmelsens
avfattande synes böra uppmärksammas, att prissättningen bör kunna ske
under hänsynstagande till överlåtarens möjligheter att placera köpeskillingen i
andra realvärdebetonade tillgångar, som på längre sikt kan bedömas lämna en
avkastning motsvarande den till försäljning ifrågasatta markens. Avkastningen
av de kyrkliga tillgångarna kommer nämligen den kyrkliga samfälligheten tillgodo.
En försämrad avkastning å dessa tillgångar påverkar därför direkt utdebiteringen
för kyrkliga ändamål. Kyrkojordens ägare eller förvaltare torde fördenskull
ha att tillse, att kyrkans tillgångar såvitt möjligt skyddas mot förluster till
följd av fallande penningvärde. Dessa omständigheter bör icke förbises vid försäljning
av välbelägen kyrklig jord och bör kunna tillåtas påverka köpeskillingen,
även om priset härigenom skulle komma att närma sig eller uppnå prisnivån i
orten å tomtmark.
Av lantbruksnämnderna har endast nämnderna i Östergötlands län och Älvsborgs
läns södra område uttalat sig beträffande jämkningsklausulen. Ingen av
dem anser sig kunna tillstyrka införandet av en sådan klausul.
Länsstyrelserna har visat sig vara av olika uppfattning i denna fråga. Länsstyrelserna
i Uppsala län, Västemorrlands län och Norrbottens län har sålunda
funnit jämkningsklausulen otillräckligt motiverad. Länsstyrelsen i Uppsala län
har därvid anfört, att styrelsen inte kan finna att det ankommer på ägaren av
den kyrkliga jorden att tillgodose de bostadssociala önskemålen. I den mån ett
eljest skäligt pris anses böra jämkas bör det enligt länsstyrelsen ske genom att
motsvarande statsbidrag utbetalas till köparen, varigenom säljaren får ersättning
för fulla värdet. Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat att, om ändringen
genomföres, man i köpeavtalen bör intaga bestämmelser, som för köparen hindrar
spekulation eller möjlighet att tillgodogöra sig prisreduktionen. Enligt länsstyrelsen
i Skaraborgs län bör klausulen undvikas medan länsstyrelserna i Stockholms
län och Blekinge län funnit det tveksamt, om den bör införas, varvid dock
framhållits att den kan vara motiverad från synpunkten av att i vissa fall prisnivån
på orten kan antagas bli påverkad av utbud av kyrklig jord. Länsstyrelserna
i Gävleborgs län, Jönköpings län, Kalmar län, Göteborgs och Bohus län,
Kronobergs län och Värmlands län har tillstyrkt införandet av klausulen såsom
överensstämmande med praxis. Länsstyrelsen i Värmlands län går härvid längst
och anser att jämkning bör utsträckas till att avse även betydelsefulla institutioner
för bygden eller riket i dess helhet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har yttrat att den kyrkliga jorden, som genom sitt läge ofta är synnerligen
väl lämpad för bostadsbebyggelse, inte kan lämnas utanför statsmakternas bostadspolitiska
strävanden; eftersom i allmänhet inga rättsliga hinder för kronans
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
förfogande i försäljningsväg över den kyrkliga jorden föreligger, bör denna då
så synes befogat kunna säljas till skäligen jämkat pris för tillgodoseende av bostadssociala
önskemål.
Bostadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen har förordat, att värderingsgrunderna
i 2 § försäljningslagen angives med uttrycklig hänvisning till expropriationslagen.
Bostadsstyrelsen har härvid anfört.
Från olika kyrkliga myndigheters sida har vid olika tillfällen framhållits, att
man av kyrkan icke skall kräva en så låg prissättning på mark, att densamma
innebär subventioner till bostadsbyggandet. Detta är en synpunkt som bostadsstyrelsen
helt kan ansluta sig till. Från styrelsens sida har heller aldrig ifrågasatts,
att kyrklig mark skulle försäljas till »underpris». Styrelsen har endast i konsekvens
med den av statsmakterna omfattade bostadspolitiska inriktningen sökt
medverka till att prisstegringen på mark för bebyggelseändamål hålles tillbaka.
Ur bostadspolitisk synpunkt torde härvid icke behöva uppställas längre gående
önskemål än att kyrkans mark prissättes efter samma grunder som gäller för
mark som exproprieras för tätbebyggelse. Det torde icke med fog kunna göras
gällande, att det pris som vid expropriation åsättes ett område skulle innebära
en subventionering till förmån för den exproprierande parten. Att hänföra värdering
av kyrklig mark till expropriationslagens bestämmelser torde vara naturligt
även ur den synpunkten att huvudparten av de kyrkliga jordar som här avses
är utsatta för ett latent expropriationshot.
Ändringen av expropriationslagen vidtogs bl. a. i syfte att tillgodose bostadspolitiska
intressen. En annan värderingsgrund för kyrkans mark än expropriationslagens
skulle kunna vidmakthålla spänningen mellan de kyrkliga och de
bostadspolitiska intressena.
Stiftskansliutredningen
Stiftskansliutredningen har ansett förevarande frågor falla utanför dess uppdrag.
Med anledning av att utredningen föreslår att beslutanderätten i flertalet
kyrkliga försäljningsärenden överflyttas till stiftsnämnderna, har utredningen
dock funnit sig böra framhålla, att bostadspolitiska synpunkter bör beaktas av
stiftsnämnderna vid handläggning av ifrågavarande ärenden, exempelvis genom
överläggningar om tomtvärden mellan stiftsnämnd och vederbörande organ på
det bostadspolitiska området.
Nyssnämnda uttalande har föranlett kommentarer i några av de yttranden,
som avgivits över utredningens betänkande, varvid man i allmänhet ställt sig
positiv till utredningens rekommendation.
Föredraganden
Kyrklig jord, varå försäljningslagen är tillämplig, upptar omfattande arealer
och representerar betydande värden. Sålunda finns för närvarande omkring
2 000 prästgårdar med tillhörande prästgårdsområde. Huvudparten av fastigheterna
utgörs av omkring 3 000 löneboställen med en sammanlagd areal av närmare
400 000 hektar, varav omkring 110 000 hektar inägojord och 275 000 hektar
2 —■ Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 136
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1963
produktiv skogsmark. Därjämte finns omkring 150 av stiftsnämnd förvaltade
ecklesiastika arrendegårdar med en areal av drygt 4 000 hektar inägojord och
omkring 8 000 hektar produktiv skogsmark. Slutligen omfattar den till lokalkyrkorna
knutna jorden omkring 1 300 fastigheter med 3 000 hektar inägojord,
vartill kommer de likaledes till kyrkorna hörande kyrkskogarna, uppgående till
drygt 6 000 hektar produktiv mark.
Den kyrkliga jorden är inte sällan centralt belägen i eller invid städer och
tätorter eller annan tätbebyggelse. På sina håll är kyrkans egendom så gott
som den enda mark som med avseende på läge och andra förhållanden kan
komma i fråga för bebyggelseändamål. Det sammanlagda taxeringsvärdet av
den egendom, varom här är fråga, uppgår i dag till omkring 420 milj. kr.
Med tanke inte minst på jordens fördelaktiga belägenhet torde detta värde motsvara
en försiktig uppskattning; det verkliga värdet torde mångenstädes vara
betydligt högre.
I och med tillkomsten av den nya byggnadslagstiftningen har kravet på planmässighet
i samhällenas utbyggnad skärpts väsentligt. En viktig förutsättning
för en orts ändamålsenliga utveckling utgör tillgången på lämplig exploateringsmark.
Även vid genomförandet av rationaliseringsverksamheten inom jordbruket
fordras att jord, som bedöms lämpligen böra ingå i en strukturförändring,
utan alltför stor omgång och tidsutdräkt kan ställas till förfogande.
Mot bakgrund av vad jag bär anfört torde klart framstå, att det ur samhällelig
synpunkt är ett betydelsefullt önskemål, att kyrklig jord i samma utsträckning
som annan publik mark är tillgänglig för bostadsbyggande liksom andra allmännyttiga
ändamål, samt att avhändelse kan ske på skäliga villkor och utan
lång tidsutdräkt.
Gällande ordning för behandling av ifrågavarande ärenden tillgodoser inte i
tillräcklig grad nämnda önskemål. Förfarandet är alltjämt både omständligt och
tidsödande. Kritik, främst från städer och samhällen samt från våra bostadsmyndigheter,
har också under lång tid och i skilda sammanhang riktats såväl
mot handläggningen — varvid framförallt krävts en längre gående decentralisering
av beslutanderätten i ärendena — som mot den tillämpade prissättningen,
vilken ansetts stå i motsättning till det av statsmakterna uppställda målet
att hålla tomtpriserna nere. I viss mån har även den återhållsamhet i fråga om
markavhändelser, som åtminstone tidigare varit utmärkande för de kyrkliga
myndigheternas förvaltning, kritiserats.
Sålunda anhöll 1940 års riksdag om en översyn av bestämmelserna. Till grund
för riksdagens beslut låg första lagutskottets utlåtande 1946:50, i vilket utskottet
ansåg det nödvändigt att reglerna anpassades efter de socialt motiverade kraven
på tillgång till jord för bostadsändamål och för jordbrukets rationalisering samt
att förfarandet gjordes enklare och smidigare.
Kammarkollegiet, som fick i uppdrag att utreda frågan, avgav 1951 förslag
till förenkling av försälj ningsförfarandet samt till ändrade regler för prissättning
på jorden. Vid förslagets remissbehandling uttalades i vissa avseenden
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
19
starkt delade meningar om detta, särskilt beträffande den del av förslaget, som
gick ut på att priset skall kunna jämkas i syfte att tillgodose bostadssociala
önskemål.
Den 1952 tillkallade stiftskansliutredningen avgav som ett led i sitt arbete
1956 förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig jord. Den
viktigaste nyheten i detta förslag är en decentralisering till stiftsnämnd av beslutanderätten
i huvudparten av försäljningsärendena. Denna tanke har vid
remissbehandlingen nästan genomgående fått ett gott mottagande. Ett flertal
myndigheter har förordat, att beslutanderätten överflyttas i större omfattning
än den föreslagna.
Det material som lagts fram genom de båda utredningarna ger otvivelaktigt
vid handen, att försäljningslagen behöver revideras i syfte att anpassa bestämmelserna
efter de av riksdagen uttalade önskemålen. En decentralisering
av beslutanderätten i ärendena synes därvidlag vara det mest angelägna, men
också reglerna om försäljningsskäl och prissättning tarvar en översyn i syfte att
anpassa dem till dagens läge inom det bostadspolitiska och det jordbrukspolitiska
området.
Innan jag går närmare in på problemen härvidlag vill jag nämna, att försäljningslagen
reglerar inte bara försäljning utan även utbyte av kyrklig jord. Med
utbyte avses här enligt fast praxis endast byte såsom fång, s. k. avtalsbyte.
Däremot faller ägoutbyte inte in under lagens reglering; för detta institut gäller
bestämmelser i jorddelningslagen och lagen om fastighetsbildning i stad.
Ägoutbytesinstitutet synes i viss utsträckning ha kommit att användas inte
endast för att få till stånd bättre fastighetsbildning utan även i syfte att överföra
för visst ändamål lämplig jord från en ägare till en annan. Anledning att
i samband med nu aktuella ändringar i försäljningslagen närmare taga upp
berörda fråga torde dock inte föreligga, bl. a. med hänsyn till att spörsmålet
om ändrade regler för ägoutbyte prövas av fastighetsbildningskommittén, vars
betänkande är att förvänta under innevarande år.
Den av 1946 års riksdag begärda anpassningen av försäljningslagen efter nutida
förhållanden föranleder i första hand en undersökning, i vilken utsträckning
de i lagen upptagna försälj ningsskälen behöver överarbetas eller kompletteras.
Kammarkollegiet har i detta hänseende ansett, att den i 2 § försäljningslagen
givna exemplifieringen av samhällelig nytta — uppkomsten av egna hem
eller mindre jordbruk — numera är otidsenlig och bör få en modernare utformning.
Jag delar denna uppfattning och kan i huvudsak ansluta mig till den av
kollegiet föreslagna omformuleringen av stadgandet i förevarande hänseende.
För närvarande gäller att försäljning för främjande av samhällelig nytta får
ske endast av vissa i lagen angivna ägoslag av kyrklig jord. Anledning att bibehålla
denna begränsning synes inte föreligga; den torde för övrigt numera sakna
praktisk betydelse.
Enligt 2 § andra stycket försäljningslagcn får kyrklig jord säljas för tillgodo2*
— Bihang till riksdagens ''protokoll 1963. 1 samt. Nr 135
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
seende av andra ändamål än de i lagen särskilt angivna, i den mån ändamålet
kan tillgodoses genom expropriation. Genom ändringar i expropriationslagen
1947 och 1949 har möjligheterna till expropriation vidgats med sikte på jordbrukets
yttre rationalisering och bostadsförsörjningens behov. Sålunda kan
efter dessa ändringar expropriation ske såväl för stärkande av ofullständigt jordbruk
som för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns
ägo överföra icke tätbebyggd mark för upplåtelse med tomträtt. Redan enligt
gällande lag får alltså kyrklig jord tagas i anspråk för jordpolitiska och bostadssociala
syften. Någon utvidgning av försäljningsskälen i den förevarande lagstiftningen
för att ytterligare tillgodose dessa ändamål synes inte behövlig.
Då det gäller vissa detaljer i det nu aktuella stadgandet har kammarkollegiet
föreslagit omformulering av den del därav som talar om försäljning av prästgård.
Sådan försäljning förekommer sällan — inte ens den genomgripande pastoratsregleringen
har medfört avhändelser i större utsträckning. Till följd härav finner
jag — i likhet med vad som påpekats i ett remissyttrande — över huvud taget
behov inte föreligga att uttryckligen nämna detta försäljningsskäl. Behöver
prästgård till följd av ändrade förhållanden säljas, torde det moment i stadgandet
kunna tillämpas, som talar om försäljning »då kyrklig jord eljest på grund av
särskilda omständigheter befinnes icke lämpligen böra bibehållas för sitt ändamål».
Vad härefter angår spörsmålet om prissättningen får jag till en början erinra
om att vid 1949 års ändringar i expropriationslagen formulerades ersättningsregeln
så, att för fastighet som exproprieras skall erläggas lösenskilling motsvarande
fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens
avkastning. Av motiven till bestämmelsen framgår, att avsikten inte varit att
frångå den tidigare gällande principen om full ersättning för det ingrepp, expropriationen
utgör, utan att man endast velat genom den nya formuleringen
bryta en tendens att fastställa ersättningen i överkant.
I kritiken mot nuvarande ordning för försäljning av kyrklig jord har gjorts
gällande, att priserna på tomt- och exploateringsmark hållits för höga och att
därigenom försäljningsmyndigheternas praxis kommit att stå i mindre god överensstämmelse
med den statliga bostadspolitiken.
Bostadsstyrelsen, som närmast har ansvaret för genomförandet av den av
statsmakterna fastställda bostadspolitiken, tillämpar sedan länge vid värdering
i samband med bostadslångivningen de genom 1949 års lagändring antagna grunderna
för bestämmande av expropriationsersättning. Även vid försäljning av
kyrklig jord för bostadsändamål torde i stort sett dessa grunder användas.
Det måste anses angeläget att en enhetlig värderingsnorm tillämpas vid all
avhändelse av publik jord samt att denna — för att främja den önskvärda samordningen
med bostadspolitiken -— uttryckligen anpassas till expropriations
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
lagens regler. Enligt min mening bör sålunda expropriationslagens värderingsnorm
införas i försäljningslagen. Av det anförda följer att något behov numera
inte kan anses föreligga att tillskapa en jämkningsregel av den innebörd kammarkollegiet
föreslagit.
Till undvikande av missförstånd vill jag slutligen understryka — såsom också
framgått av uttalandena i motiven till 1949 års ändring i expropriationslagen —
att med den föreslagna nya formuleringen inte åsyftas någon försäljning till
underpris av kyrklig jord utan endast en prissättning efter samma regler som i
övrigt gäller för mark, vilken tages i anspråk för allmännyttigt ändamål. Jag
avser att i det följande närmare utveckla vilka myndigheter och andra, som
bör medverka vid bedömningen av frågor om prissättning.
4. Beslutanderätten och besvärsförfarandet
Gällande rätt m. m.
Frågor om förfogande över kyrklig jord skall enligt 5 § första stycket försäljningslagen
prövas och avgöras av kammarkollegiet, där ej på grund av
stadgande i annan lag eller enligt Kungl. Maj:ts bestämmande ärendets avgörande
skall ankomma på Kungl. Maj:ts omedelbara prövning. Enligt 9 § tillämpningskungörelsen
skall då fråga är om jord med större inägoareal än tio hektar
eller större sammanlagd areal än tjugo hektar eller med högre värde än 20 000
kr. kammarkollegiet med eget utlåtande hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:ts
avgörande.
Enligt 5 § andra stycket försäljningslagen får klagan över kammarkollegiets
beslut i försäljningsärende föras hos Konungen genom besvär, som skall ha inkommit
till ecklesiastikdepartementet på sextionde dagen från det beslutet gavs.
De i tillämpningskungörelsen upptagna reglerna om det närmare förfarandet
vid försäljning m. m. innehåller i huvudsak följande: Ansökan i försäljningsärende
skall inges till stiftsnämnden, som liar att, efter viss förberedande handläggning,
utfärda förordnande för boställsnämnd eller dess ordförande att företaga
ärendet till förrättning. Sedan förrättningen avslutats och ärendet under
viss tid varit utställt för yttrande av sökanden eller annan, vars rätt kan beröras,
skall det återgå till stiftsnämnd för viss remissbehandling. Sedan i sin tur
denna avslutats har stiftsnämnden att med eget utlåtande översända ärendet
till kammarkollegiet. I kollegiet beredes ärendet ytterligare, varefter kollegiet
fattar beslut, eller, i fall då avgörandet inte ankommer på kollegiet, med eget
utlåtande hänskjuter det till Kungl. Maj:t.
Som jag inledningsvis nämnde tillkom nuvarande bestämmelser i 5 § försäljningslagen
genom lagändring 1938. Under 1930-talet ägde också i praxis rum
en decentralisering på området, i det s. k. generella försäljningsmedgivanden utfärdades.
Detta innebar att Kungl. Maj:t bemyndigade länsstyrelse och seder
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
mera även stiftsnämnd att sälja ett större antal tomter eller lägenheter på
kyrklig jord, vanligen belägna inom samma planlagda område. I Kungl. Maj:ts
beslut bestämdes vilka områden som skulle få säljas samt lägsta pris för varje
tomt eller annan försäljningsenhet. I övrigt ägde länsstyrelsen respektive stiftsnämnden
att bestämma pris och försäljningsvillkor. Denna praxis upphörde
sedermera.
Decentralisering vid försäljning av kronojord
I fråga om försäljning av statlig jord tillämpas alltsedan 1942 den ordningen,
att Kungl. Maj:t årligen utverkar riksdagens bemyndigande att under kommande
budgetår, utan inhämtande i varje särskilt fall av riksdagens medgivande,
få sälja kronan tillhörig fast egendom med ett värde, vars maximigräns
riksdagen för varje år fastställer. Bemyndigandena har också innefattat
rätt för Kungl. Maj:t att överlämna åt central förvaltningsmyndighet att besluta
om försäljning av egendom, vars värde likaledes för varje år angivits till visst
högsta belopp. Allmänt har härvid gällt att medgivandet inte skall tillämpas vid
sådan försäljning av kronoegendom som regleras i författningsväg. Till följd
härav har avyttring av kronan tillhörig ecklesiastik jord inte omfattats av bemyndigandena.
De berörda värdegränserna fastställdes av 1942 års riksdag till 40 000 kr.
respektive 20 000 kr. och gällde därefter oförändrade t. o. m. budgetåret 1946/47.
I en promemoria den 29 november 1947 föreslog decentraliseringsutredningen,
att värdegränserna skulle höjas till 100 000 kr. respektive 50 000 kr. samt att
Kungl. Maj:t skulle äga delegera till länsstyrelse att sälja allmänna arvsfonden
tillhörig fast egendom med ett värde av högst 50 000 kr. Vidare framhöll utredningen,
att kammarkollegiet beträffande kyrklig jord torde intaga samma centrala
ställning som de affärsdrivande verken beträffande fast egendom under
deras förvaltning. Utredningen föreslog därför att värdegränsen för kammarkollegiets
rätt att självständigt sälja kyrklig jord skulle höjas till 50 000 kr.
Enligt senast givna bemyndigande äger Kungl. Maj:t rätt att utan riksdagens
hörande i varje särskilt fall sälja kronojord med ett värde av högst 200 000 kr.,
då egendomen förvaltas av generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen eller
domänstyrelsen, samt eljest av högst 70 000 kr. Kungl. Maj:t äger överlämna
beslutanderätten till nämnda styrelser i fråga om egendom, vars värde inte överstiger
100 000 kr., till annan central förvaltningsmyndighet, då värdet inte överstiger
30 000 kr., samt till länsstyrelse såvitt angår allmänna arvsfonden tillhörig
egendom med ett högsta värde av 15 000 kr. Värdegränserna har höjts 1952 och
1958, i båda fallen med hänsyn till fastighetstaxeringsvärdenas höjning, samt
1961, varvid som skäl åberopades att dröjsmål med försäljningarna borde undvikas
och den administrativa omgången i ärendena förenklas. I proposition
nr 69 till årets riksdag föreslås höjning av beloppen 70 000 kr., 30 000 kr. och
15 000 kr. till respektive 100 000 kr., 50 000 kr. och 25 000 kr.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
Kammarkollegiets betänkande
I betänkandet upptages frågan om en ytterligare decentralisering till
kammarkollegiet av beslutanderätten i kyrkliga försäljningsärenden. Förslag i
denna del bygger på decentraliseringsutredningens uppfattning att kollegiet bör
få medgiva försäljning av jord med ett värde av högst 50 000 kr. Kollegiet finner
en delegation till kammarkollegiet i denna omfattning inte kunna medföra
några nackdelar men väl åtskilliga fördelar, särskilt snabbare beslut.
Såsom förutsättning för utvidgad delegation av beslutanderätten till kammarkollegiet
har angivits, att bostadsstyrelsen skall höx-as i fråga om prissättning på
tomt- eller exploateringsmark och att, om oenighet beträffande priset uppstår,
ärendet skall hänskjutas till Kungl. Maj:t. Kollegiet finner att bostadsstyrelsen
bör höras endast i fråga om tomt- eller exploateringsmark av mera betydande
värde. Gränsen bör enligt kollegiets mening lämpligen dragas så, att utlåtande
inhämtas då arealen är större än tjugo hektar eller marken har ett högre värde
än 20 000 kr., kollegiet givetvis obetaget att även i andra fall höra bostadsstyrelsen.
I betänkandet omnämnes vidare ett förslag av Svenska pastoratens riksförbund,
att beslutanderätten skall överlämnas till pastoraten eller lokala myndigheter,
och återges följande uttalande i denna del i den preliminära promemorian.
Försäljningarnas överlämnande till pastoraten synes på sina håll vara eftersträvad.
Det väsentliga motivet torde vara en önskan att stärka pastoratens
ställning och öka deras inflytande i förhållande till statsmakterna, oberoende av
lämplighetssynpunkter. Det måste emellertid beaktas, att ett pastorat endast i
undantagsfall har tillgång till erforderlig juridisk sakkunskap eller personer med
nödig förvaltningsrutin. Resultatet synes följaktligen komma att bli, att advokat
eller annat ombud måste anlitas för försäljningarnas handhavande. Omkostnaderna
kan antagas bli betydligt större än för närvarande, då staten gratis ombestyr
försäljningen. Erfarenheten hittills i försäljningsärendena antyder vidare, att
det inte kan uteslutas, att pastoraten kan komma att taga lokala (eller personliga)
hänsyn, som inte alltid är förenliga med den kyrkliga jordens uppgift att
tjäna allmänna intressen. Ett överlämnande av försäljningsrätten till pastoraten
synes därför inte tillrådlig.
Kollegiet upplyser, att stiftsnämnderna inte haft någon erinran mot den i promemorian
uttalade uppfattningen, att skäl till ändring i instansordningen inte
syntes föreligga, samt anför för egen del bl. a. följande.
Försälj ningsärendenas överlämnande till stiftsnämnderna skulle mera vara i
linje med de för närvarande så aktuella decentraliseringssträvandena. Stiftsnämnderna
är formellt statsinstitutioner men genom sin sammansättning framstår
de till sin allmänna karaktär som kyrkliga organ med inslag av expertis
ifråga om jordbruk och skogsbruk. Det kan förutsättas, att stiftsnämnderna i
allmänhet väl skulle tillvarataga kyrkofondens intressen. Såvitt kan bedömas
från kammarkollegiets blickpunkt, är uppfattningarna hos stiftsnämnderna ifråga
om den försäljningspolitik, som bör följas, rätt skiftande.
Efter att ha redogjort för vissa drag i stiftsnämndernas försäljningspolitik uttalar
kollegie t, sammanfattningsvis, att det enligt kollegiets uppfattning kan be
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
faras att ett genomförande av den statliga politiken i fråga om bostadsförsörjningen
skulle försvåras samt enhetligheten i försäljningspraxis äventyras, om
försäljningen av kyrklig jord överlämnades till stiftsnämnderna. Härefter fortsätter
kollegiet.
Det kan icke heller gärna komma i fråga att överlämna försäljningsärendena
till det centrala bostadssociala organet, bostadsstyrelsen, eller till något organ för
statlig affärsverksamhet. Förutom att det måste befaras, att resultatet skulle
bli en alltför ensidig bedömning av frågorna, är det tydligt, att försök i dessa
riktningar skulle väcka en stark opposition på kyrkligt och kyrkligt-kommunalt
håll, där statliga åtgärder eller anspråk beträffande kyrklig jord ses med misstro.
De fördelar, som skulle uppnås genom i ena eller andra riktningen ändrad
instansordning, synes följaktligen vara alltför obetydliga i förhållande till därmed
förenade risker och andra olägenheter för att en sådan ändring skulle kunna komma
i fråga.
I betänkandet påpekas emellertid att kammarkollegiet på grund av bestämmelserna
i tillämpningskungörelsen äger befogenhet att lämna generella
försäljningsmedgivanden; det rekommenderas att man återupptager
tidigare förekommande praxis att lämna sådana medgivanden.
I fråga om besvär sförfarandet föreslår kollegiet en avkortning av
tiden för besvär över kollegiets beslut till trettio dagar från det beslutet gavs.
Också detta förslag grundar sig på en av stiftsnämnderna tillstyrkt rekommendation
i den preliminära promemorian. Till motivering av förslaget i denna del
anföres i betänkandet bl. a. följande.
Sökanden i ett försäljningsärende är inte i högre grad beroende av besvärstidens
längd, då han alltid har möjlighet att vägra att träffa avtal på villkor,
med vilka han är missbelåten.---Besvärstiden har sin största betydelse för
pastorat och domkapitel, som önskar klaga för att skydda egna eller allmänna
intressen. En viss betydelse kan den också ha vid konkurrens mellan flera, som
önskar köpa samma område. Beträffande både pastorat och domkapitel gäller,
att de har möjlighet att på kort tid få en besvärsslcrift avfattad. I särskilt brådskande
fall kan för pastoratens del besvären anföras av kyrkorådet och stämmans
eller fullmäktiges bekräftelse inhämtas efteråt. I domkapitlet kan förfarande enligt
bestämmelserna i 15 § 1 mom. domkapitelslagen användas, när tiden är
knapp. De fall, då skäl för besvär föreligger för andra enskilda personer än sökanden,
är tämligen sällsynta och de svårigheter, som kan uppstå för sådan person
att inom besvärstiden medhinna att anskaffa erforderligt biträde för besvärsskrifts
uppsättande, bör inte överdrivas. I
I anledning av att i den preliminära promemorian diskuterats, om inte en avkortning
av besvärstiden bör kompletteras med regler för beslutets expediering
från kammarkollegiet, uttalar kollegiet att någon svårighet inte föreligger för
kollegiet att expediera besluten inom de närmaste dagarna efter deras datering.
Någon föreskrift i allmän författning, såsom i promemorian ifrågasatts, att beslut
i försäljningsärende skall expedieras senast på femte dagen efter det beslutet
dagtecknats, torde följaktligen inte erfordras, slutar kollegiet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963 25
Remissyttranden
Förslaget om utökad prövningsrätt för kammarkollegiet
har tillstyrkts av det fåtal remissinstanser som särskilt yttrat sig på denna punkt.
Bostadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Gotlands
län och ett flertal lantbruksnämnder har förordat att beslutanderätten i försäljningsärenden
upp till eu viss storleksordning överflyttas på stift snämnderna.
Genomgående har därvid betonats att en snabbare handläggning
av ärendena förutsätter en förenkling av förfarandet samt att en sådan
förenkling inte synes vara möjlig utan en decentralisering som går längre än vad
i betänkandet föreslagits.
Bostadsstyrelsen har uttalat sig mest uttömmande i denna del och därvid
anfört.
Ur bostadspolitisk synpunkt torde en ändrad instansordning inte i och för sig
vara en primärfråga. (Det viktigaste spörsmålet är såsom tidigare framhållits en
ordning för värdering, som garanterar enhetlighet och skälighet i prissättningen
på kyrklig jord.) Men även en decentralisering av försäljningsrätten, som har till
följd att efterfrågad kyrklig mark snabbt kan ställas till den byggande allmänhetens
disposition, är av största betydelse för den statliga bostadspolitiken.
Om man, såsom bostadsstyrelsen här föreslagit, klart utsäger att expropriationslagens
värderingsgrunder skall utgöra norm vid värdering av kyrklig jord,
som är avsedd att tagas i anspråk för bebyggelseändamål, och förutsätter att
värderingen som regel verkställes av särskilda experter, torde betryggande säkerhet
ha ernåtts för att priserna skall bli skäliga och enhetliga. Därigenom torde
ett av huvudskälen till tveksamhet inför decentraliseringslinjen ha undanröjts.
Det förefaller vid en sådan ordning knappast troligt, att en central instans annat
än i undantagsfall skulle kunna tillföra värdefrågan ytterligare synpunkter av
avgörande betydelse.
Frågan gäller då, vilken annan instans än kammarkollegiet som kan anses
skickad att besluta i försäljningsärenden.
Bostadsstyrelsen förordar för sin del, att beslutanderätten i försäljningsärenden
upp till en viss storleksordning överflyttas på stiftsnämnderna. Stiftsnämndens
avgörande av försäljningsärenden torde enligt styrelsens åsikt tills vidare
böra begränsas till att gälla försäljningsobjekt upp till ett värde av 20 000 kr.
Bostadsstyrelsen förklarar sig inte kunna tillstyrka kammarkollegiets förslag
att styrelsens yttrande i fråga om mark för bebyggelseändamål skall inhämtas
endast när det gäller mark vars värde kan antagas överstiga 20 000 kr. Styrelsen
anför härom.
Allmänt kan sägas, att det är angeläget att de bostadspolitiska organen får
tillfälle att avgiva sitt omdöme om en ifrågasatt försäljning oavsett storleksordningen.
En försäljning om 5 000 kr. kan nämligen ur de synpunkter varom här
är fråga ha lika stor principiell eller prejudicerande betydelse som en försäljning
om 50 000 kr. Styrelsen förordar, att i första hand det regionala bostadspolitiska
organet, länsbostadsnämnden, höres i dylika ärenden. Detta torde lämpligen böra
ske redan i samband med värderingen och i regel genom samråd under hand.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
Ett sådant samråd finner styrelsen i princip erforderligt, om man vill undvika
att låneorganet sedermera på grund av för hög tomtkostnad tvingas avslå ansökning
om lån på en från kyrklig mark upplåten tomt.--—
Under förutsättning att värderingen sker under medverkan av vederbörlig
expertis och köpare och pastorat är eniga i prisfrågan, torde den myndighet —
stiftsnämnden eller kammarkollegiet — som beviljar försäljningstillstånd i regel
sakna anledning att frångå värderingsmännens förslag. I dylika fall torde inte
finnas anledning för bostadsstyrelsen att yttra sig i prisfrågan. Om däremot antingen
värderingsmännen sinsemellan haft olika uppfattningar om markvärdet
eller försäljningsmyndigheten har en från värderingsmännen avvikande mening
om priset eller ock någon av parterna (köpare eller pastorat) besvärar sig över
den åsatta köpeskillingen, synes bostadsstyrelsens yttrande obligatoriskt böra
inhämtas innan ärendet avgöres. Någon undre gräns i fråga om objektets värde
bör, såsom ovan framhållits, inte förutsättas för de ärenden som på detta sätt
skulle komma under bostadsstyrelsens prövning.
Förslaget att återupptaga praxis att meddela generella försäljningstillstånd
har inte föranlett erinran i remissyttrandena. Av de omkring tio
remissorgan, som särskilt uttalat sig i frågan, har några — bland dem statskontoret
— emellertid funnit förslagets genomförande kräva ändring i den nu gällande
författningstexten.
Beträffande besvärsförfarandet har vid betänkandets remissbehandling
ingen erinran framställts mot kammarkollegiets förslag om förkortning av
besvärstiden från sextio till trettio dagar. Besvär ssakkunniga har emellertid förordat
en annan utformning av besvärsregeln än den av kollegiet förordade. De
sakkunniga anför.
Utgångspunkt för besvärstiden bör enligt de sakkunnigas mening av hänsyn
till rättssäkerhetens krav i allmänhet vara dagen för delgivning av det beslut,
om vars överklagande är fråga — inte dagen för beslutets meddelande — om
inte mycket starka skäl kan anföras mot en sådan anordning. Någon särskild
anledning att på förevarande område bibehålla ordningen att besvärstiden räknas
från beslutets dag har inte påvisats. Visserligen kan det anses ur vissa synpunkter
fördelaktigt att ett beslut vinner laga kraft gentemot alla klagoberättigade
samtidigt, men enbart denna omständighet torde inte få tillmätas avgörande
betydelse.
Besvärssakkunniga påpekar vidare angelägenheten av att kretsen av besvärsberättigade
klart angives. I denna fråga anför de sakkunniga följande.
Skall t. ex. domkapitel äga rätt att överklaga kammarkollegiets beslut hos
Kungl. Maj:t, bör författningsregler därom utfärdas, likaså om — såsom antydes
— bostadsstyrelsen tänkes skola få besvärsrätt. Allmänna organs besvärsrätt
bör nämligen regleras i författning. Av utredningen att döma förutsattes
även medsökande till den, vars ansökan om tillstånd avgöres genom beslutet,
skola äga rätt att överklaga detta. I denna del torde ett klargörande ställningstagande
från lagstiftaren vara behövligt. Vid tillämpningen av lagen om kronans
förköpsrätt och annan social jordlagstiftning har uppkommit likartade spörsmål
rörande enskilda medintressenters besvärsrätt. Om de sakkunnigas förslag att
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
besvärstiden skall räknas från delgivningsdagen godtages, är särskilt angeläget
att kretsen av klagoberättigade klart avgränsas, så att beslutet kan delgivas med
samtliga dessa och vinna laga kraft.
Stiftskansliutredningens betänkande
I betänkandet angående försäljning av kyrklig jord framlägges förslag om att
beslutanderätten överflyttas på stiftsnämnd vid försäljning och friköp då värdet
av det till förvärv ifrågasatta området bedömes inte överstiga 5 000 kr., under
förutsättning tillika att området inte har större inägoareal än tio hektar eller
större sammanlagd areal än tjugo hektar.
Genom den föreslagna överföringen skulle, påpekar utredningen, stiftsnämnderna
i första hand befrias från nuvarande åligganden att avfatta utlåtanden i
försäljningsärenden och även i vissa andra hänseenden stiftsnämndernas handläggning
av ärendena förenklas. Vidare skulle kraven på förkortning av den tid
som åtgår för slutförande av ett försäljningsärende tillgodoses. Till stöd för ändringsförslaget
åberopar utredningen dessutom, att detta står i nära överensstämmelse
med strävandena att decentralisera beslutanderätten från centrala till
regionala organ, samt att viss lättnad i kammarkollegiets arbetsbörda skulle uppnås.
Invändningen att man genom en decentralisering inte skulle få samma garanti
för en i stort sett enhetlig värdering av kyrklig jord inom de olika stiften
tillmäter utredningen inte större betydelse; den anser sig emellertid ha beaktat
invändningen därigenom att förslaget om överflyttning av beslutanderätten begränsats
på sätt som skett. Härigenom kommer nämligen, sägs det i betänkandet,
kammarkollegiet alltjämt att få handlägga åtskilliga försäljningsärenden som
måste anses lämpade som vägledning för en enhetlig prissättning på tomtmark.
I fråga om stiftsnämndernas kompetens att pröva och avgöra ärendena anför
utredningen till en början, att vid avhändelse av kyrklig jord frågan om köpeskillingens
storlek i de flesta fall torde vara ett av de viktigaste spörsmålen. För
att söka bilda sig en uppfattning om hur stiftsnämnderna förfarit härvidlag, har
utredningen införskaffat material, som avser att belysa omfattningen av kammarkollegiets
ändringar i stiftsnämndernas förslag till köpeskilling. Uppgifterna
omfattar av kammarkollegiet under åren 1953—1955 lämnade medgivanden till
försäljning av kyrklig jord men berör ej utbytes- eller friköpsfrågor. Resultatet
av den gjorda undersökningen visar enligt utredningen, att kammarkollegiets
ändringar i stiftsnämndernas förslag varken beträffande antalet ärenden eller
från ekonomisk synpunkt är av den omfattning, att de kan anses utgöra något
avgörande skäl mot att överflytta beslutanderätten till stiftsnämnd, i varje fall
inte om överflyttningen begränsas till ärenden där köpeskillingen inte överstiger
5 006 kr.
Utöver resultatet av de statistiska undersökningarna åberopar utredningen
bl. a. att i stiftsnämnden ingår tre av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, som skall
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
äga erforderlig insikt i lantbruk och skogsbruk och därmed sammanhängande
affärsförhållanden, samt att stiftsjägmästarens sakkunskap beträffande värdering
av skog och jord kan anlitas.
Som skäl för överflyttning av beslutanderätten i friköpsärenden, där
köpeskillingen inte överstiger 5 000 kr., anför utredningen, att stiftsnämndernas
ställningstagande inte torde vara mera komplicerat när det gäller att pröva förutsättningarna
för friköp och uppskatta storleken av köpeskillingen i sådant
ärende än att göra motsvarande bedömning vid annan försäljning av kyrklig
jord. Däremot anser utredningen att nuvarande ordning bör behållas för handläggning
av ärenden angående utbyte av kyrklig jord samt angående upplåtelse
av sådan jord under tomträtt. Som skäl härför anföres att bedömningsgrunderna
i sådana fall kan vara väsentligt olika dem som tillämpas vid
handläggning av ärenden angående avhändelse av kyrklig jord.
I syfte att skapa ytterligare garanti — utöver rätten att kunna överklaga
stiftsnämnds beslut — mot en prissättning på kyrklig jord, som inte överensstämmer
med vedertagen praxis, föreslår utredningen en föreskrift att, där vid fattande
av beslut i försäljningsärende flera än en av de i beslutet deltagande ledamöterna
anmäler avvikande mening angående jordens värde, ärendet skall hänskjutas
till kammarkollegiet för prövning och avgörande.
Angående besvärsförfarandet innebär utredningens förslag, att besvär
över stiftsnämnds beslut i kyrkligt försäljningsärende skall föras hos kammarkollegiet
och ingivas till stiftsnämnden, att kammarkollegiets beslut i sådant
besvärsärende inte får överklagas samt att besvär över stiftsnämnds och kammarkollegiets
beslut i försäljningsärende skall anföras inom tre veckor från det
klagande erhållit del av beslutet, dock att besvärstiden för menighet skall vara
fem veckor.
Remissyttranden
I princip har stiftskansliutredningens decentraliseringsförslag
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser utom kammarkollegiet
samt domkapitlet och stiftsnämnden i Lund.
Såvitt avser förslagets rationaliseringsvärde har Svenska
pastoratens riksförbund uttalat att den arbetsbesparing för myndigheterna och
den tidsvinst för pastorat, församlingar och köpare, som kan vinnas om förslaget
genomföres, är ganska små i förhållande till de vinster som skulle uppnås genom
ett förverkligande av förbundets mera radikala förslag till decentralisering och
förenkling. Förbundet betecknar emellertid det av utredningen framlagda förslaget
som ett steg i rätt riktning.
I övrigt understrykes i ett stort antal yttranden att vinsten med förslaget
huvudsakligen ligger däri att en förkortning blir möjlig av den regelmässigt
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
långa tid, som för närvarande åtgår för handläggning av kyrkliga försäljningsärenden.
Denna förkortning, har man menat, kommer särskilt köpare av kyrklig
jord till godo.
Kammarkollegiet synes i sitt avstyrkande yttrande anse att värdet ur rationaliseringssynpunkt
av det framlagda förslaget till decentralisering är obefintligt
eller i allt fall obetydligt. Kollegiet anför bl. a. följande.
Utredningen har ansett den föreslagna ändringen medföra en önskvärd tidsvinst
för sökandena i försäljningsärenden. Något mått på denna tidsvinst har
dock inte angivits. Kollegiet har låtit undersöka tidsåtgången för de 385 försäljningsärenden,
som under 1956 avgjorts av kollegiet utan föregående remiss.
Dessa ärenden har inkommit till kollegiet i medeltal 15 månader efter det de
anhängiggjorts hos vederbörande stiftsnämnd. Handläggningen hos kollegiet har
krävt i medeltal 32 dagar från inkomstdagen till dagen för beslutets expediering.
Härtill kommer besvärstiden 60 dagar och den tid av 30 dagar som sökanden
har för att avgöra om han vill acceptera köpevillkoren. Sammanlagt har ärendenas
handläggning alltså tagit 18 ä 19 månader, varav hos kollegiet ca en månad.
Bortfallet av kollegiets befattning med ärendena skulle i och för sig kunna medföra
en viss ehuru inte alltför betydande förkortning av väntetiden för sökandena.
Det är emellertid inte utan vidare givet, att resultatet totalt sett innebär
cn tidsvinst.--— Enligt kollegiets uppfattning är det sannolikt att den tids
vinst,
som skulle uppkomma genom att kollegiets befattning i första instans med
ifrågavarande försäljningsärenden slopades, om inte helt så dock till väsentlig
del komme att motvägas av att ärendenas handläggning hos stiftsnämnderna i
genomsnitt komme att kräva längre tid än nu. Därmed förfaller eller reduceras
värdet från allmänhetens synpunkt av den föreslagna reformen.
Även domkapitlet och stiftsnämnden i Lund har sagt sig betvivla att förslagets
genomförande skulle innebära att tiden för ärendenas handläggning förkortas.
Frågan huruvida stiftsnämnderna besitter tillräcklig kompetens att självständigt
handlägga ärendena synes bland övervägande antalet remissorgan, som
biträtt förslaget, inte ha givit anledning till tveksamhet. Endast ett fåtal yttranden
berör särskilt detta spörsmål. Domkapitlet i Skara har med hänsyn till den
sammansättning stiftsnämnden har och till dess kännedom om stiftets förhållanden
i skilda avseenden ansett, att det inte finns anledning befara att dess beslutanderätt
skulle medföra några olägenheter. Beträffande enhetligheten i bedömandet
för landet i dess helhet finns enligt domkapitlets yttrande ingen grund
för antagande att densamma, i den mån den är eftersträvansvärd, skulle åsidosättas
eller att stiftsnämnderna skulle grunda sina bedömanden på ovidkommande
synpunkter. Stiftsnämnden i Skara har framhållit att, då kammarkollegiet
även i fortsättningen kommer att handlägga och avgöra de viktigaste ärendena,
dessa bör bli vägledande för stiftsnämnds beslut och således även i fortsättningen
ha betydelse för en enhetlig försäljningspraxis. Länsstyrelsen i Malmöhus län
har anfört att den medverkan länsstyrelserna lämnat i hithörande ärenden för
30
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963
åstadkommande av så enhetlig prissättning som möjligt även i fortsättningen
torde ha visst värde. Domkapitlet och stiftsnämnden i Visby har emellertid understrukit
att det från organisatorisk synpunkt utgjort en styrka att kammarkollegiet
avgjort även sådana försäljningsärenden i fråga om vilka decentralisering
nu är aktuell, och domkapitlet i Strängnäs har funnit enhetligheten i värderingarna
i viss mån löpa risk att försvinna då alla ärenden inte handlägges
centralt.
Kammarkollegiet har även i förevarande hänseende intagit en negativ inställning
till decentraliseringsförslaget och anfört, att det inte är riktigt att såsom
stiftskansliutredningen lägga huvudvikten vid den sida av försäljningsärendena
som rör prissättningen. Fastmera är det till väsentlig del från andra synpunkter
som ärendena behöver granskas. Sålunda måste, framhåller kollegiet, i första
hand prövas, om försälj ningsskäl enligt lagen föreligger, men även ägnas uppmärksamhet
åt frågor som sammanhänger med den egenartade ställning, som
den kyrkliga jorden intager i rättsligt hänseende, och de rättigheter av olika slag
som kan vara knutna till densamma. Om en försäljning avser område, som inte
utgör särskild fastighet, bör vidare tillses att hinder mot den avsedda nya fastighetsbildningen
inte möter.
Kravet på enhetlig prövning av kyrkliga försäljningsärenden torde, fortsätter
kollegiet, syfta inte minst på den här avsedda bedömningen. Särskilt när det gäller
fråga om försäljning skall medgivas eller inte, torde det vara lämpligt med
den garanti för enhetlig prövning, som ligger i att alla ärenden avgöres centralt.
Förefintligheten av en sådan central prövning är i och för sig ägnad att befordra
en önskvärd enhetlig bedömning av ärendena redan från början av deras handläggning.
Detta gäller såväl själva tillståndsfrågan som prissättningen.
Till utredningens uttalande, att kollegiets avgörande i sådana försäljningsärenden
som alltjämt skall prövas centralt vore lämpade som vägledning för en enhetlig
prissättning, anmärker kollegiet slutligen, att prissättningen i vissa fall är
beroende av så många olika faktorer, att någon vägledning vid senare försäljning
av enstaka tomter i regel inte kan erhållas utan genomgång av de handlingar
som ligger till grund för försäljningsbeslutet.
Även domkapitlet och stiftsnämnden i Lund har betonat att vid handläggningen
av ett försäljningsärende huvudsaken inte är försäljningsprisets storlek
— denna fråga kan i de flesta fall bedömas utan vidare omgång tack vare den
sakkunskap och ortskännedom som finns inom boställsnämndema och stiftsnämnden
— utan ärendets formella handläggning och då främst om fastigheten
kan säljas enligt försäljningslagen, om rätta parter är hörda o. s. v. Härvid har
framhållits olikheterna i den kyrkliga jordens rättsliga natur och de svårigheter
som i anledning härav kan uppstå. Domkapitlet och stiftsnämnden har med
hänsyn till det anförda kommit till den slutsatsen att kammarkollegiets granskning
av försäljningsärenden rörande kyrklig jord inte kan avvaras ur rättssäkerhetssynpunkt.
De har vidare påpekat att fastigheternas rättsliga natur slutgil
-
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963
31
tigt knappast kan fastställas utan tillgång till det arkiv som förvaras i kammarkollegiet.
För åstadkommande av tidsvinst utan någon olägenhet rekommenderas
i yttrandena, att i stället för utredningens förslag tidigare praxis att meddela
generella försäljningstillstånd återupptages.
Av utredningen föreslagen värdegräns, inom vilken stiftsnämnd skulle
äga lämna medgivande till avhändelse av kyrklig jord, har lämnats utan erinran
i omkring halva antalet av de yttranden, vari principförslaget tillstyrkes. Den
andra hälften av remissinstanserna har ansett att värdegränsen satts för lågt.
Flertalet av dessa, nämligen lantbruksstyrelsen, statens sakrevision, statens
organisationsnamnet, domkapitlen i Strängnäs, Västerås, Växjö och Härnösand,
domkyrkorådet i Lund, stiftsnämnderna i Västerås, Växjö, Härnösand och
Göteborg, länsstyrelsen i Kronobergs län och ett tjugotal boställsnämndsordjörande
har förordat en övre värdegräns av 10 000 kr. Som skäl härför har
främst åberopats att gränsen bör sättas så högt att normala tomtförsäljningar
regelmässigt kommer att prövas av stiftsnämnden, att gränsen bör bestämmas
med hänsyn tagen till penningvärdets fortgående fall och stegringen av fastighetsvärdena,
att den i betänkandet redovisade statistiska undersökningen utvisar
att de av kammarkollegiet vidtagna ändringarna i stiftsnämndernas värderingsförslag
totalt sett är obetydliga även i fråga om fastigheter med ett värde mellan
5 000 och 10 000 kr. samt att ytterligare lättnad i kammarkollegiets arbetsbörda
skulle vinnas. Det har även i sammanhanget erinrats om den rättssäkerhetsgaranti
som ligger i att förslaget innefattar rätt till bevär över stiftsnämnds
beslut. Också länsstyrelsen i Skaraborgs län har i första hand förordat en
maximigräns av 10 000 kr. men har ifrågasatt, om inte beslutanderätten även
vid försäljningar av jord med högre värde än 10 000 kr. skulle kunna överföras
till stiftsnämnd. Lantmäteristyrelsen, bostadsstyrelsen, stiftsnämnden i
Strängnäs, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och
Svenska pastoratens riksförbund har på olika skäl, huvudsakligen motsvarande
de nyss nämnda, ansett en 20 000-kronorsgräns lämplig. Från ett par håll har
härvid framhållits, att överensstämmelse skulle uppnås med den gräns som
gäller i fråga om stiftsnämnds rätt att inköpa fastighet för prästlönefondsmedel.
Domkapitlet i Skara har funnit att värdegränsen bör sättas högre än utredningen
föreslagit men inte angivit något högsta belopp härför. I
I frågan huruvida ärenden angående utbyte av kyrklig jord och upplåtelse
av sådan jord under tomträtt bör slutligt avgöras av stiftsnämnd uttalar
domkapitlet och stiftsnämnden i Visby, att tillräckliga skäl inte redvisats mot
att överlåta avgörandet i utbytesärenden till stiftsnämnd i samma omfattning
som föreslagits beträffande försäljningsärenden; domkapitlet i Strängnäs anser
att tomträttsupplåtelserna lämpligen synes kunna överföras till stiftsnämnds avgörande.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
Utredningens förslag om ärendes hänskj utande till kammarkollegiet,
då flera än en ledamot i stiftsnämnd anmäler avvikande mening i prisfrågan, har
avstyrkts av flertalet remissinstanser som yttrat sig på denna punkt. Härigenom
skulle, har man menat, förfarandet kompliceras utan att detta praktiskt är motiverat.
Uttalanden i denna riktning göres i yttrandena av statskontoret, domkapitlen
i Västerås, Härnösand och Luleå, stiftsnämndema i Västerås, Göteborg,
Härnösand och Luleå samt länsstyrelserna i Kronobergs län och Norrbottens län.
Domkapitlet i Skara har däremot ansett en bestämmelse av föreslaget innehåll
försvara sin plats, även om den synnerligen sällan skulle komma i tillämpning.
Domkapitlet och stiftsnämnden i Växjö har gått ännu längre och hållit före att
hänskjutande bör ske, då fler än en av stiftsnämndens ledamöter anmäler avvikande
mening, oavsett grunden för meningsskiljaktigheten.
Om utredningens förslag i fråga om besvärsförfarandet har endast
ett fåtal remissorgan särskilt uttalat sig.
Domkapitlet i Skara har inte funnit anledning till annat fullföljdsförfarande
än i fråga om stiftsnämnds beslut i övrigt, och Svenska pastoratens riksförbund
har bestämt motsatt sig att kammarkollegiet blir högsta instans beträffande
besvär över stiftsnämnds beslut i försäljningsärende, som rör prästboställe eller
församlingskyrkors jord. Domkapitlet och stiftsnämnden i Västerås har uttalat
att — under förutsättning att stiftsnämnd ges rätt att sälja kyrklig jord intill
ett värde av 10 000 kr. — konsekvensen bjuder att besvär över stiftsnämnds
beslut i sådana ärenden bör anföras inte hos kammarkollegiet utan hos Kungl.
Maj:t. Den rättssökande bör nämligen ha rätt att, då det gäller värden av den
storleksordning, varom här kan vara fråga, få saken omprövad i högsta instans.
Myndigheterna har erinrat om att Kungl. Maj:t med förslaget kommer att utgöra
besvärsinstans i sådana försäljningsärenden som alltjämt kommer att ligga
under kollegiets direkta befogenhet. Om besvär även mot stiftsnämnds beslut
skall anföras hos Kungl. Maj:t skulle, menar man i dessa yttranden, även med
det nya decentraliserade förfarandet garantier skapas för att i möjligaste mån
enhetliga principer upprätthålles, särskilt i fråga om prissättning och vad därmed
äger samband.
Domkapitlet i Stockholm har uttryckt stor tveksamhet inför förslaget att
talan mot kammarkollegiets utslag på besvär över stiftsnämnds beslut i ifrågavarande
ärenden inte skall få föras och framhållit att även i de ärenden stiftsnämnderna
får att avgöra förvisso kan uppstå tvistefrågor av sådan art att de
slutligt bör avgöras av Kungl. Maj:t. Stiftsnämnden i Göteborg har funnit det
önskvärt att Kungl. Maj:t får möjlighet att slutligen bedöma ett kyrkligt försäljningsärende,
varom meningsbrytningar förelegat antingen mellan den beslutande
instansen och sökanden eller mellan stiftsnämnd och kammarkollegium.
Däremot har lantmäteiistyrelsen uttalat att, under förutsättning att särskild
expertis — expropriationstekniker — kommer att anlitas för värdering i fall där
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963
33
försäljningsobjektets värde är mer avsevärt eller där svårigheter föreligger att
rätt uppskatta dess värde, betänkligheter inte synes möta mot utredningens förslag
att klagan inte får föras över kammarkollegiets beslut i försäljningsärenden
som fullföljts från stiftsnämnd.
I fråga om besvärstiden, slutligen, har kammarkollegiet, som avstyrkt utredningens
förslag även på denna punkt, anfört att det förutsätter att kretsen av
besvärsberättigade — med vilka alltså delgivning skall ske — bestämmes. Kollegiet
har funnit detta i fråga om kyrkliga försäljningsärenden möta vissa svårigheter
och anser det därför vara att föredraga, att besvärstiden liksom nu skall
löpa med utgångspunkt från beslutets dag. Domkapitlet i Strängnäs och stiftsnämnden
i Göteborg har däremot betecknat utredningens förslag i denna del
som välgrundat. Domkapitlet och stijtsnämnden i Lund har — utan att förorda
någon speciell besvärsregel — uttalat att besvärstidens längd vid fullföljd av
talan mot kammarkollegiets beslut i försäljningsärenden utan olägenhet kan
minskas.
Föredraganden
Beslutanderätten
Den nuvarande ordningen för handläggning av ärenden som avses i försäljningslagen
genomfördes efter beslut vid 1938 års riksdag. I den proposition, genom
vilken förslag i ärendet förelädes riksdagen, framhöll föredragande departementschefen
att en önskvärd och verksam förenkling i ordningen för behandling
av ärendena kunde åstadkommas främst genom en vidgad decentralisering av
prövningsrätten till kammarkollegiet. För kollegiets beslutanderätt kom en övre
värdegräns av 20 000 kr. att gälla samt därjämte en arealgräns av högst tjugo
hektar jord, varav i sin tur högst tio hektar fick utgöras av inägojord. Decentraliseringsfrågan
kom dock inte att anses slutgiltigt löst med 1938 års reform.
Den har därefter från skilda utgångspunkter varit föremål för utredning, och olika
förslag i ämnet har framlagts. Samtliga utredande instanser har varit ense om
behovet och lämpligheten av en ytterligare decentralisering. Utgångspunkt för
ställningstagandena har därvid varit ett starkt och allmänt omfattat önskemål
att förfarandet vid ärendenas handläggning måste bli enklare och framförallt
mindre tidsödande. Olika uppfattningar har emellertid gjort sig gällande hur
långt decentraliseringen skall sträckas, främst då det gäller vilken eller vilka
myndigheter, som skall anförtros det slutliga avgörandet i ärendena. Två huvudståndpunkter
har därvid framträtt, den ena representerad av kammarkollegiet,
som vill stanna vid utvidgat försäljningsbemyndigande för kollegiet, den andra
av stiftskansliutredningen, vilken föreslår delegation i viss utsträckning också till
stiftsnämnderna. Härjämte har ytterligare en mening framförts, nämligen att
pastoraten skulle få handha försälj ningsfrågorna. Vid remissbehandlingen av
förslagen har flertalet instanser förordat att huvudparten av ärendena —
vilka i allmänhet är av enklare beskaffenhet och inte omfattar högre värden —
skall få slutligt handläggas på regional nivå hos stiftsnämnden.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
Det från skilda håll framkomna önskemålet om ett snabbare förfarande vid
handläggningen av försälj ningsärendena, vilket vitsordats av såväl företagna
utredningar som häröver hörda remissinstanser, finner jag böra i möjligaste mån
tillgodoses. Tidsvinsten synes kunna nås främst på två vägar, nämligen
genom en decentralisering av beslutanderätten av förhållandevis genomgripande
karaktär samt genom en förenkling av själva handläggningsordningen.
En decentralisering bör ske såväl genom att den övre värdegränsen för kammarkollegiets
beslutanderätt höjes som genom att beslutanderätt tillägges stiftsnämnderna.
En delegation till stiftsnämnd förutsätter dock självfallet, att tillräckliga
garantier finns för en fullgod rättslig prövning av ärendena i denna
instans.
Jag kan alltså inte dela den av bl. a. kammarkollegiet uttalade uppfattningen
att erforderlig tidsvinst kunde uppnås — utan de olägenheter som skulle vara
förenade med en mera vittgående decentralisering —■ genom att man återupptog
tidigare praxis att meddela generella försäljningstillstånd. Inte heller anser jag
ett överflyttande av beslutanderätten till pastoraten böra ifrågakomma.
Vad beträffar den övre värdegräns, som bör fastställas för stiftsnämndernas
befogenhet i förevarande hänseende, kan jag instämma i den av flertalet remissinstanser
uttalade meningen, att gränsen bör sättas till ett högre belopp än
5 000 kr. som stiftskansliutredningen föreslagit. Sålunda bör, såsom framhållits
från flera håll, gränsen sättas så högt, att normala försäljningar av enstaka
tomter för bostadsändamål regelmässigt kommer att prövas av stiftsnämnd;
hänsyn måste också tagas till förändringar i penningvärde och fastighetsvärden.
Vid remissbehandlingen har i denna fråga huvudsakligen två alternativ framlagts,
dels en höjning till 10 000 kr. och dels en större sådan till 20 000 kr. Denna
högre gräns har förordats av bl. a. bostadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen.
Vid mitt bedömande av frågan har jag inte funnit några betänkligheter mot
den av dessa båda myndigheter förordade värdegränsen. Det är emellertid att
märka, att remissyttrandena avgivits för flera år sedan samt att sedan dess
penningvärdet förändrats och fastighetsvärdena ökat. Jag har tidigare omnämnt,
att i proposition till årets riksdag föreslås, att värdegränsen vid försäljning
genom länsstyrelses försorg av allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom
ändras från nuvarande 15 000 kr. till 25 000 kr. Såsom i det följande kommer
att beröras, ämnar jag föreslå att värdegränserna vid försäljning av kyrklig
jord automatiskt skall följa de ändringar, som kan komma att ske beträffande
Kungl. Maj:ts befogenhet att sälja kronoegendom. På nu anförda skäl finner jag
mig böra förorda att värdegränsen för stiftsnämndernas befogenhet att besluta
i ärendena bestämmes till 25 000 kr.
Vad gäller kammarkollegiets befogenheter att försälja kyrklig jord synes det
utan vidare stå klart, att rätt avsevärd utvidgning bör ske av myndighetens
kompetensområde inte bara till följd av att en mängd rutinärenden bortfaller
utan främst för att avlasta Kungl. Maj:ts kansli en del av arbetsbördan vid
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
handläggningen av kyrkoärenden av förevarande slag. Såsom decentraliseringsutredningen
framhållit intager kammarkollegiet beträffande kyrklig jord samma
centrala ställning som de affärsdrivande verken beträffande fast egendom under
deras förvaltning. Det synes därför naturligt att sätta värdegränsen för kammarkollegiets
behörighet till samma belopp, som enligt senaste bemyndigande gäller
som övre gräns för de affärsdrivande verkens rätt att självständigt besluta om
försäljningar, eller 100 000 kr. Härigenom vinnes att området för Kungl. Maj:ts
omedelbara prövning begränsas till att avse endast försäljningsfrågor av den
storleksordning, att de som regel är av väsentlig betydelse för den allmänna
jordpolitiken.
Vid sidan av de sålunda föreslagna värdegränserna torde numera begränsningar
med avseende på markens areal sakna betydelse och därför kunna undvaras.
Arealgränser har inte heller förekommit, då det gällt bemyndiganden för Kungl.
Maj:t och statliga förvaltningsmyndigheter att sälja kronojord.
Enligt vad som inhämtats avgjordes 1960—1962 årligen i medeltal omkring
400 försäljningsärenden med en köpeskilling ej överstigande 25 000 kr., omkring
50 ärenden med en köpeskilling mellan 25 000 kr. och 100 000 kr. samt omkring
15 ärenden, där köpeskillingen översteg 100 000 kr. Av försäljningarna avsåg
70—75 % fastigheter med ett värde av högst 5 000 kr., omkring 10 % fastigheter
värda 5 000—25 000 kr. och återstoden fastigheter med högre värde än 25 000 kr.
Mot bakgrund av detta siffermaterial torde den av mig förordade kompetensfördelningen
mellan kammarkollegiet och stiftsnämnderna medföx-a, att stiftsnämnderna
kommer att handha huvuddelen av försäljningarna av enstaka tomter
för bostadsändamål, under det att kammarkollegiet kommer att avgöra försäljningsfrågor
beträffande exploateringsområden och andra större objekt. Härmed
kan en förenklad handläggningsordning åstadkommas för de förstnämnda,
som regel rutinmässiga ärendena, samtidigt som kollegiets sakkunskap kan utnyttjas,
då det gäller de stundom mera svårbedömda spörsmål, som kan vara
förknippade med försäljning av mark för exploateringsändamål. Genom koncentrationen
av dessa ärenden till kollegiet torde även beträffande dem en
tidsvinst kunna uppnås.
Enligt praxis som utbildats inom Kungl. Maj:ts kansli inhämtas bostadsstyrelsens
yttrande över kyrkliga försäljningar av exploateringsmark som underställes
Kungl. Maj:ts prövning. Inom kammarkollegiet tillämpas — i anslutning
till stadgandet i 8 § tillämpningskungörelsen till försäljningslagcn — den ordningen
att, så snart meningsskiljaktighet som inte är oväsentlig föreligger
mellan pastorat eller stiftsnämnd och köpare beträffande priset, hör kollegiet
länsstyrelsen, som i sin tur vid behov inhämtar yttrande från länsbostadsnämnden;
om markens värde överstiger 20 000 kr. eller eljest särskild anledning finns
därtill hör kollegiet bostadsstyrelsen. I fråga om försäljningar av kronan tillhörig
jord gäller, såsom framgått av vad jag tidigare anfört, att markförval tan
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
de myndighet skall höra bostadsstyrelsen vid försäljning av mark för bebyggelseändamål,
där det gäller nybyggnad för permanent bosättning och det föreslagna
priset överstiger 3 000 kr. Om förvaltningsmyndigheten inte kan godtaga styrelsens
uppfattning i prisfrågan, skall ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:t för
avgörande.
Det är otvivelaktigt av största vikt att man vid den nu avsedda lagändringen
beaktar intresset av samordning mellan de villkor, som gäller vid avhändelse av
statlig och kyrklig jord samt principerna för den statliga bostadspolitiken. Samordningen
bör i möjligaste mån tillgodoses på sådant sätt, att inte fördelarna av
decentraliseringen minskas mer än nödvändigt.
Det anförda leder för mitt vidkommande till följande slutsatser. I ärenden
angående tomt- och exploateringsmark för bostadsändamål bör stiftsnämnden
inhämta yttrande av länsbostadsnämnden och kammarkollegiet yttrande av
bostadsstyrelsen. För att inte onödigtvis fördröja ärendenas avgörande synes
emellertid lämpligt att från skyldigheten att höra bostadsmyndighet undantaga
fall, där ett sådant hörande uppenbart skulle sakna betydelse. I överensstämmelse
med nyssnämnda principer för den statliga försäljningsverksamheten bör
i händelse av oenighet i prisfrågan mellan stiftsnämnd och länsbostadsnämnd
ärendet underställas kammarkollegiet; kollegiet bör därvid i sin tur höra bostadsstyrelsen.
Om kammarkollegiet och bostadsstyrelsen inte kan enas i en prisfråga,
bör ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det torde kunna förutsättas
att sammanjämkning av ståndpunkterna kommer till stånd, där oenigheten gäller
smärre belopp, samt att i fall, där formellt skyldighet att höra bostadsmyndighet
inte kommer att föreligga, stiftsnämnderna och kammarkollegiet ändock
beaktar möjligheten av att under hand samråda med bostadsmyndigheten.
Jag kan inte biträda stiftskansliutredningens uppfattning att hänskjutande till
kammarkollegiet skall ske redan vid oenighet inom stiftsnämnden; en sådan
regel skulle kunna medföra, att decentraliseringen inte fick den avsedda effekten.
De farhågor, som bl. a. kammarkollegiet uttalat för att en decentralisering av
beslutanderätten till stiftsnämnderna skulle försvåra genomförandet av den statliga
bostadspolitiken och äventyra enhetligheten i försäljningspraxis, anser jag
vara överdrivna. Jag delar inte heller kollegiets betänkligheter i övrigt beträffande
stiftsnämndernas kompetens att självständigt handha försäljningsverksamheten.
Att döma av det av stiftskansliutredningen åberopade materialet synes till en
början klart, att prissättningen som regel inte vållar stiftsnämnderna några svårigheter.
De nu föreslagna riktlinjerna om hörande av bostadsmyndighet vid
avhändelse av tomt- och exploateringsmark torde utgöra garanti för att sociala
synpunkter kommer att i tillräcklig grad beaktas vid prövning av de från allmän
synpunkt viktiga ärendena. På grund härav och med tanke på stiftsnämndens
kännedom om lokala förhållanden i skilda avseenden anser jag således att
stiftsnämnderna har förutsättningar att självständigt avgöra ärenden inom
den ram som jag föreslagit. Jag vill också erinra om att inom stiftsnämnden
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
finns sakkunskap att tillgå på såväl det juridiska som det fastighetsekonomiska
området som följd av bestämmelserna i boställsordningen om stiftsnämndernas
sammansättning. Så snart rättsliga frågor förekommer av så kvalificerad art,
att stiftsnämnden inte anser sig kompetent att ensam göra den erforderliga bedömningen,
kan nämnden självfallet införskaffa utredning, i första hand genom
att anlita den lokala sakkunskap som kan finnas, och eljest genom att förfråga
sig hos kammarkollegiet eller annan central myndighet. Redan nu förekommer
att kammarkollegiet på begäran av stiftsnämnd utför arkivutredningar beträffande
viss fastighet eller visst markområde samt avger utlåtanden i juridiska
frågor, t. ex. om de rättsliga förutsättningarna för en försäljning. Det kan vidare
övervägas, att för speciellt invecklade fall göra det möjligt för stiftsnämnden att
underställa ärendet kammarkollegiets prövning.
Jag kan således inte finna, att en delegering av beslutanderätten till stiftsnämnderna
i föreslagen omfattning skulle medföra några olägenheter av betydelse
från allmän synpunkt. Fastmera torde fördelar vinnas inte bara genom
att förfarandet blir enklare och snabbare — vilket ju är det väsentliga syftet
med decentraliseringen •— utan även i andra avseenden, såsom bättre personlig
kontakt mellan beslutsmyndigheten och köparen samt mellan nämnda myndighet
och de länsorgan, vilka beröres av ärendena.
Den av mig förordade beslutsordningen bör gälla samtliga slag av ärenden,
som avses i försäljningslagen. Jag biträder således inte stiftskansliutredningens
uppfattning att ärenden om utbyte och upplåtelse under tomträtt skulle behöva
handläggas i annan ordning.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de bestämmelser, som fordras
för den föreslagna handläggningsordningen i enlighet med de grunder som
nu angivits. Bestämmelserna bör, liksom nu är fallet, intagas i tillämpningskungörelsen
till lagen.
Kungl. Maj:t torde vidare böra bemyndigas att, i den mån gränserna för
Kungl. Maj:ts befogenhet att sälja kronoegendom eller att till statlig förvaltningsmyndighet
delegera denna rätt skulle komma att genom riksdagsbeslut
förändras, företaga däremot svarande förändring av värdegränserna beträffande
försäljning av kyrklig jord.
Besvärsrätten
Vad gäller instansordningen vid anförande av besvär över beslut angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord har stiftskansliutredningen föreslagit, att
kammarkollegiet bör bli sista instans beträffande besvär över stiftsnämnds beslut.
Så till vida biträder jag denna tanke, att besvärsprövning i två instanser
av stiftsnämnds beslut inte rimmar väl med strävandena att få ett snabbare
förfarande. En sådan prövning synes inte heller ur rättssäkerhetsynpunkt nödvändig.
Emellertid innebär den av mig förordade kompetensfördelningen mellan
stiftsnämnd och kammarkollegiet, att försäljningsobjekt av inte obetydliga vär3
— Bihang till riksdagens ''protokoll 1963. 1 saml. Nr 135
38
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963
den kan få självständigt handläggas av stiftsnämnderna. Bland annat med hänsyn
härtill bör rätten att besvära sig hos Kungl. Maj:t i ärenden, där beslut
fattats av stiftsnämnd, inte avskäras. Besvären över stiftsnämnds beslut bör
därför få anföras direkt hos Kungl. Maj:t. Denna ordning, som är den normalt
förekommande vid besvär över beslut av stiftsnämnd, har också förordats av de
remissorgan, som yttrat sig i frågan.
Vad angår besvärsrättens utformning i övrigt, så är både stiftsnämnd och
kammarkollegiet otvivelaktigt sådana förvaltande myndigheter som åsyftas i
1954 års besvärstidslag. I likhet med stiftskansliutredningen finner jag att den
föreslagna nya besvärsbestämmelsen bör utformas med tanke härpå. Besvärstiden
blir således tre veckor, för menighet fem veckor, från det klaganden fick
del av beslutet.
Regeln förutsätter naturligen, att beslut förses med besvärshänvisning samt
att den beslutande myndigheten efter sedvanliga förvaltningsrättsliga grunder
delger beslutet envar som detta rör. I fråga om kretsen av besvärsberättigade
sker ingen ändring i förhållande till vad som nu gäller och något uttryckligt
angivande av dem som får anföra besvär synes inte erforderligt.
För att undvika onödigt remitterande då besvär anförts synes lämpligt, att
besvärsinlagan skall inges inte till besvärsmyndigheten utan till den myndighet,
som fattat det överklagade beslutet. Denna ordning överensstämmer också med
senare tids lagstiftning på andra områden och kommer enligt uppgift att upptagas
i besvärssakkunnigas förslag till ny allmän lag om förvaltningsförfarandet.
Beträffande ingivandet gäller i övrigt lagen den 21 juni 1946 om rätt att i mål
och ärenden som tillhör stats- eller kommunalmyndighets handläggning insända
handlingar med posten m. m., och den föreslagna regeln är avfattad med beaktande
härav.
5. Övriga frågor
Jordförvärvslagens tillämplighet på kyrklig jord
Lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen) är tillämplig, såvitt nu är i fråga, på förvärv av sådan
kyrklig jord som inte civilrättsligt tillhör kronan. Lagen trädde ikraft den 1 juli
1955 och ersatte därvid en tidigare förvärvslag av den 17 juni 1948. Riksdagen
har nyligen i enlighet med propositionen 1963:10 beslutat förlänga giltighetstiden
för 1955 års lag till och med den 30 juni 1965.
Kammarkollegiet har i sitt betänkande förordat, att försäljning enligt försäljningslagen
inte skall behöva godkännas av lantbruksnämnden, när det gäller försäljning
av jordbruks- eller skogsfastighet; enligt förslaget skall i stället lantbruksnämnden
höras på ett tidigt stadium i försäljningsärendet och få möjlighet
att överklaga kollegiets försäljningsbeslut.
Vid remissbehandlingen av kammarkollegiets betänkande har delade meningar
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
gjort sig gällande beträffande lämpligheten av den föreslagna lagändringen.
Flertalet remissinstanser har mer eller mindre bestämt avstyrkt förslaget medan
ett mindre antal tillstyrkt ändringen och andra återigen förordat, att frågan
skulle hänskjutas till utredning.
I propositionen 1960:122, i vilken föreslogs bl. a. att fastighetsförvärv från
kronan skulle undantagas från tillståndstvånget, framhöll föredragande departementschefen,
att undantaget borde omfatta även sådan kyrklig jord, som civilrättsligt
tillhör kronan, men att det borde ytterligare övervägas om även annan
kyrklig jord lämpligen kunde inbegripas.
Vidare må framhållas, att 1958 års jordlagsutredning i sitt betänkande med
förslag till jordförvärvslag m. m. (SOU 1961:49) i förevarande hänseende anfört,
att enligt dess mening tillräckliga skäl inte föreligger att göra undantag från
tillämpning av lagen för sådana kyrkliga förvärv eller försäljningar av egendom,
på vilka de för kronan och kommunal samhällighet förordade undantagsbestämmelserna
inte blir tillämpliga. I varje fall bör, sägs det i betänkandet, resultatet
av bl. a. 1960 års ecklesiastika boställsutredning avvaktas innan nu gällande
förvärvsprövning ur jordpolitisk synpunkt slopas.
Jag vill slutligen erinra om att chefen för jordbruksdepartementet i propositionen
1963:10, under hänvisning till bl. a. skilda pågående utredningar, ansett
övervägande skäl tala för ett anstånd med reformering av jordförvärvslagstiftningen.
För egen del finner jag, under hänvisning till nyssnämnda uttalande, det
lämpligt att man såvitt möjligt söker nå en samtidig lösning av hithörande
problem. Med hänsyn härtill torde den av kammarkollegiet väckta frågan för
närvarande inte böra föranleda någon åtgärd. Jag vill emellertid i anslutning
till kammarkollegiets förslag framhålla vikten av att, då fråga om försäljning till
jordbruksändamål uppkommit, lantbruksnämndens åsikt inhämtas i ett tidigt
skede av handläggningen.
Upplåtande av kyrklig jord under tomträtt
Enligt 4 § försäljningslagen kan, när för särskilt fall omständigheterna föranleda
därtill, medgivande lämnas till upplåtelse under tomträtt av tomt på
område som hör till kyrklig jord, om området planlagts för bebyggande.
Bestämmelserna om tomträtt i 4 kap. nyttjanderättslagen har fått sin nuvarande
utformning genom lag den 5 juni 1953, vilken trädde i kraft den 1
januari 1954. Den nya lagstiftningen innebar en genomgripande omvandling av
äldre bestämmelser, vilka begränsade institutets tillämplighet till fastighet som
utgjorde tomt i teknisk bemärkelse. Numera kan tomträttsupplåtelse ske i
fastighet oavsett om den utgör tomt eller inte. Tomträttsreglerna av 1953 har,
i huvudsak utan ändringar, upptagits i lagberedningens 1960 framlagda förslag
till jordabalk.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
Tomträttsinstitutet har kommit till ringa användning beträffande kyrklig jord.
Det oaktat synes det dock lämpligt att i samband med den nu föreslagna revisionen
av reglerna om försäljning av kyrklig jord bringa stadgandet i 4 § försäljningslagen
i överensstämmelse med bestämmelserna i nyttjanderättslagen inom
rättsområdet. Jag får därför förorda, att nämnda lagrum i försäljningslagen ges
en generellt avfattad lydelse av innebörd, att upplåtelse under tomträtt får ske
av kyrklig jord oavsett dess karaktär, om omständigheterna i det enskilda fallet
föranleder därtill.
Försäljningslagens konstitutionella natur
Kyrkomötets medverkan i lagstiftningen rörande kyrkofrågor grundar sig på
föreskrifterna i § 87 mom. 2:o och § 114 regeringsformen. Enligt det förstnämnda
lagrummet fordras samtycke av allmänt kyrkomöte för stiftande, ändring och
upphävande av kyrkolag och enligt det senare kan ändring och upphävande av
prästerskapets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter ske endast efter
bifall av kyrkomöte. Alltifrån lagrummens tillkomst har osäkerhet rått om de
befogenheter som kyrkomötet tillförsäkrats genom dem. Lagstiftningen om den
kyrkliga jorden är ett av de rättsområden, i fråga om vilket befogenheterna varit
omstridda. Detta förhållande framgår inte minst av den praxis som följts beträffande
kyrkomötets medverkan i lagstiftningen.
Av nu gällande författningar rörande kyrklig jord intager ecklesiastik boställsordning
en framskjuten plats. I likhet med andra med 1910 års prästlönereform
sammanhängande lagar underställdes den första boställsordningen kyrkomötet
för godkännande utan att det angavs enligt vilket grundlagsrum hänvändelsen
skedde. Lagrådet hördes även. Enligt promulgationsingressen tillkom lagen med
kyrkomötets samtycke.
Den ordning i vilken 1910 års boställsordning tillkom användes sedermera vid
varje ändring i lagen; ändringsförslagen hänsköts till kyrkomötet för godkännande,
lagrådets utlåtande inhämtades och promulgationsingresserna innehöll,
att kyrkomötet samtyckt till ändringarna. På samma sätt förfors, då lagen 1932
ersattes av den alltjämt gällande boställsordningen.
Till en början iakttogs samma ordning även vid ändringar i 1932 års boställsordning.
Mot slutet av 1930-talet skedde emellertid en omsvängning i praxis, i
det att såväl kyrkomötets som lagrådets befattning med denna lagstiftning inskränktes.
Sålunda tillkom under åren 1938—1942 fyra lagändringar utan att
kyrkomötets samtycke inhämtades. Visserligen har i dessa fall kyrkomötet beretts
tillfälle att avge »yttrande», och i två av fallen har yttrande begärts sedan
riksdagen oförändrat bifallit Kungl. Maj:ts lagförslag. Men lagändringarna har
med ett undantag inte varit remitterade till lagrådet. Vid ändring i boställsordningen
1950, innebärande bl. a. att arrendebestämmelserna i lagen anslöts till
den sociala arrendelagstiftningen, medverkade kyrkomötet inte i någon form,
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
41
och lagrådets yttrande inhämtades endast över en civilrättslig fråga. Vid riksdagsbehandlingen
av ändringsförslaget påkallades konstitutionsutskottets uppmärksamhet,
huruvida kyrkomötet bort medverka. Enligt vad som uppgivits
i kammarkollegiets remissyttrande över kyrkomöteskommitténs betänkande —
till vilket jag strax skall komma — behandlade konstitutionsutskottet frågan
våren 1951 men något anmärkningsyrkande framställdes inte. Beträffande slutligen
den senaste ändringen i boställsordningen, som vidtogs i samband med
1951 års prästlönereform, avgav kyrkomötet yttrande över grunderna till lönereformen;
lagrådets utlåtande inhämtades inte.
Även lagstiftningen om förutsättningarna och ordningen för försäljning av
kyrklig jord visar hur i praxis kyrkomötets lagstiftningsbefogenheter under de
senaste 25 åren förändrats. Vid tillkomsten av försäljningslagen 1927 — varvid
som tidigare framgått bl. a. bestämmelserna om försäljning i boställsordningen
flyttades över till denna lag — begärde Kungl. Maj:t utan åberopande av grundlagsrum
kyrkomötets yttrande huruvida kyrkomötet godkände lagförslaget, och
lagrådets utlåtande inhämtades. I lagens promulgationsingress angavs att lagen
tillkommit med kyrkomötets samtycke. Samma ordning iakttogs vid ändringar
i lagen 1932 och 1936. Därefter vidtagna ändringar har emellertid varit underställda
kyrkomötet endast för »yttrande», och i promulgationsingresserna har
angivits att ändringarna skett efter kyrkomötets »hörande». Detta förfaringssätt
tillämpades således vid lagändringen 1938, avseende decentralisering av försälj
ningsärendenas handläggning, och vid ändring 1942, föranledd av 1942 års
prästlönefondslagstiftning. Lagrådets utlåtande inhämtades över sistnämnda
ändring men däremot inte över ändringen 1938.
Den lämnade redogörelsen medger som synes inte några säkra slutsatser i
fråga om författningarnas konstitutionella natur. Såsom framgått har praxis inte
varit enhetlig, och det saknas i regel uttalanden från lagstiftarens sida om de skäl
som fått avgöra valet av lagstiftningsform.
När det gäller att bedöma försäljningslagens konstitutionella natur uppkommer
till en början frågan, huruvida bestämmelser angående ordningen och förutsättningarna
för försäljning av kyrklig jord har privilegiekaraktär. Kyrkomöteskommittén1
hävdar i sitt betänkande angående kyrkomötets grundlagsenliga
befogenheter in. m. (SOU 1955: 47) att så inte torde vara fallet. Tillkomsten
av 1927 års lag och det vidgade tillämpningsområde, som lagen fått genom de
efter 1927 vidtagna ändringarna däri, får nämligen enligt kommitténs uppfattning
anses ha medfört, att det i privilegiebestämmelserna artiklarna 5 och 6 stadgade
principiella förbudet mot avyttring av kyrklig jord kommit att sakna praktisk
betydelse. Vid betänkandets remissbehandling har bl. a. justitiekanslersämbetet
och kammarkollegiet ansett, att genom 1910 års prästlönelagstiftning
privilegieskyddet för prästlönejorden helt upphävts.
1 Landshövdingen T. Bergquist, ordförande, kanslirådet N.-E. Brolin, professorn N. Herlitz,
dåvarande biskopen G. ITultgren, redaktören I. Andersson.
42
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963
Vad sedan angår frågan om lagstiftningen är att betrakta som kyrkolag, har
kyrkomöteskommittén (majoriteten) för sin del funnit att begreppet kyrkolag
bör fastställas materiellt, d. v. s. att varje ämnes innehåll blir avgörande för bedömningen.
I enlighet härmed anser kommittén, att kyrkolag kan avse endast för
kyrkans väsen, organisation och verksamhet grundläggande bestämmelser. Kommittén
konstaterar att som regel får anses gälla, att en genom samfällt beslut av
Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte tillkommen lag, varöver lagrådet hörts, av
lagstiftaren ansetts som kyrkolag. Vid bedömandet av en lags konstitutionella
natur bör vidare regeln om den s. k. formella lagkraften uppmärksammas. Såvitt
avser den borgerliga lagstiftningen innebär regeln att lag, som stiftats av Kungl.
Maj:t och riksdag samfällt, endast genom samfällt beslut kan ändras eller upphävas.
Det finns enligt kommitténs mening inte något skäl för att regeln inte
skulle gälla även inom tillämpningsområdet för § 87 mom. 2:o regeringsformen
med verkan att lagar, vilka stiftats såsom kyrkolag, inte kan ändras eller upphävas
utan kyrkomötets samtycke. Kommittén gör dock samtidigt den reservationen,
att det ibland kan vara försvarligt att inte iakttaga den omständliga
proceduren enligt nämnda författningsrum, nämligen då fråga uppkommer om
ändring eller upphävande av bestämmelser vilka efter sitt innehåll uppenbart
inte är av kyrkolags natur. Mot detta förbehåll har två av kommitténs ledamöter
reserverat sig.1
I fråga om försäljningslagens konstitutionella karaktär blir kommitténs slutsats,
att lagen — med hänsyn till att den enligt kommitténs uppfattning tillkommit
i den för kyrkolag föreskrivna ordningen och att kyrkans intresse kräver,
att den fasta egendomen inte förbytes i mindre värdebeständiga tillgångar
— är att hänföra till kyrkolagsområdet. En ledamot av kommittén har anmält
motsatt mening2 och ytterligare en ledamot har ej funnit anledning att i denna
del ändra på den praxis som införts i slutet av 1930-talet.3
Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande har flertalet kyrkliga
remissinstanser anslutit sig till uppfattningen att bestämmelserna i försäljningslagen
är av kyrkolags karaktär. Denna mening delas också av bl. a. justitiekanslersämbetet,
som emellertid understryker osäkerheten i bedömandet av hithörande
frågor. Ämbetet har funnit sig böra godtaga även vad kommitténs
majoritet anfört om avvikelse från regeln om den formella lagkraften men framhåller,
att en sådan avvikelse inte är tilltalande. Kammarkollegiet samt hovrätten
över Skåne och Blekinge hävdar däremot, att försäljningslagen inte är att
anse som kyrkolag, och samma ståndpunkt synes statskontoret och Svenska
stadsförbundet intaga. Kammarkollegiet anför härom bl. a. följande.
Före tillkomsten av 1910 års boställsordning hänsköt Kungl. Maj:t varje särskild
försäljningsfråga såväl till riksdagen som till kyrkomötet, varvid vanligen
åberopades regeringsformen § 114 samt 1723 års privilegier. Försäljningsfrågorna
torde närmast ha varit att hänföra till privilegieområdet. Med hänsyn härtill och
1 Herlitz och Hultgren.
2 Brolin. 3 Andersson.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
till övriga förekommande omständigheter anser kollegiet för sin del tillräcklig
anledning knappast föreligga att underkänna den mening, som kommit till uttryck
i senare årtiondens praxis, nämligen att den kyrkliga försäljningslagen
inte är att anse som kyrkolag.
Föredraganden. Vid prövning av vad sålunda förekommit finner jag visserligen
övervägande skäl tala för att kyrkliga försäljningslagen varken åtnjuter
privilegieskydd eller i och för sig bör behandlas som kyrkolag. Särskilt har
jag härvid beaktat statsmakternas ställningstaganden vid de senaste ändringarna
i lagen, därvid Kungl. Maj:ts beslut inte föranlett några uttalanden av konstitutionsutskottet,
samt vad kammarkollegiet anfört i sitt yttrande över kyrkomöteskommitténs
betänkande. Frågan är emellertid otvivelaktigt oklar och
majoriteten inom nämnda utredning liksom flertalet remissinstanser har ansett
att lagen, som tillkommit efter lagrådets hörande och med kyrkomötets samtycke,
har kyrkolags karaktär. De nu aktuella ändringarna i lagen innebär vidare
bl. a. en ändring av dess i 2 § upptagna grundläggande bestämmelse. På grund
härav anser jag att, därest behandlingen i lagråd och riksdag inte föranleder
till annat, detsamma även bör underställas årets kyrkomöte för godkännande.
Jag vill emellertid redan nu framhålla, att detta förfaringssätt inte bör föranleda,
att varje ändring av ifrågavarande lag, som eventuellt senare kan bli aktuell,
behöver behandlas i sådan ordning. I denna del må endast hänvisas till vad
majoriteten inom kyrkomöteskommittén anfört om betydelsen för innebörden av
kyrkolagsbegreppet av den s. k. formella lagkraften samt vad justitiekanslersämbetet
i denna del uttalat i sitt yttrande över nämnda kommittéförslag.
Processuellt representantskap för kyrklig jord
Nuvarande ordning. Av ålder har det processuella representantskapet för den
kyrkliga jorden tillkommit Kungl. Maj:t; det har utövats genom kammarkollegiet,
länsstyrelserna och domkapitlen. Sålunda skall kammarkollegiet enligt sin
instruktion tillse, att egendomen inte disponeras mot givna föreskrifter, och därvid
i frågor som inte avser uppsikten över egendomens ekonomiska förvaltning,
bevaka rätten till egendomen samt utföra talan för denna, särskilt i sak av större
betydelse såsom äganderätts- eller ägotvist. Domkapitlens befogenheter härvidlag
stöder sig på 26 kap. 5 § kyrkolagen, där det talas om att sysslomannen och
»andra vederbörande» skall vårda sig om domkyrkors och andra kyrkors fasta
egendom »att den rätt skött, vid makt hållen, och mot allt kval försvarad bliver»,
och artikel 5 i prästerskapets privilegier, vilken förutom bestämmelse om försäljning
av kyrklig jord också upptar ett stadgande om domkapitels rättegångsfullmäktig
i mål rörande kyrkoägor.
Till följd av dessa bestämmelser har domkapitlet bevakat den ecklesiastika
jordens intressen vid domstolar och andra myndigheter, exempelvis i rättegångar
om ägo- och gränstvister, åverkan, grannelagsförhållanden samt vid lantmäteriförrättningar.
Domkapitlet brukar härvid förordna s. k. konsistox-ieombud vid
rättegångar och förrättningar av nämnda slag.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
För stiftsnämndens del saknas däremot uttryckligt stadgande om sådan behörighet.
I stiftsnämndsinstruktionen den 25 november 1960 anföres endast helt
allmänt, att stiftsnämnden har vård om och inseende över ecklesiastik fast egendom.
Härvid åligger det nämnden särskilt att tillse att egendomen användes för
sitt ändamål och verka för att den utnyttjas rationellt, att förvalta egendomen
eller, om förvaltningen därav tillkommer annan, ha uppsikt över förvaltningen
samt att handlägga försäljningsärenden.
Vidare må nämnas, att pastoratet anses i viss utsträckning kunna föra talan
för boställsjorden.
Stiftskansliutredningen. I sitt betänkande rörande stiftskansliernas organisation
m. m. finner utredningen det vara mindre ändamålsenligt att stiftsnämnden
saknar uttrycklig processuell behörighet att företräda den kyrkliga jorden, ehuru
det i viktiga avseenden just är stiftsnämnden, som har inseende och vård över
jorden. Utredningen påpekar vidare, att stiftsnämndernas skogliga personal genom
sitt arbete har en ingående kännedom om den ecklesiastika jorden och därmed
sammanhängande frågor. Det torde därför som regel vara genom stiftsnämndens
förmedling som domkapitlet får sitt material, när det utövar sitt processuella
representantskap. Utredningen finner det därför innebära en förenkling
av handläggningsordningen, om representantskapet överföres till stiftsnämnden.
Remissyttranden. Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget att överflytta
det processuella representantskapet för den kyrkliga jorden från domkapitlet
till stiftsnämnden. Sålunda godkännes förslaget av bl. a. kammarkollegiet, statskontoret,
domkapitlen i Strängnäs, Växjö, Lund, Göteborg, Härnösand, Visby
och Stockholm, flertalet stiftsnämnder samt Svenska pastoratens riksförbund.
I yttrandena betonas främst att stiftsnämnden har större förutsättningar än
domkapitlet att handlägga även de rättsliga frågorna rörande jorden. Fn del
av nämnda instanser hyser vissa principiella betänkligheter mot förslaget men
finner dock, att vägande praktiska skäl talar för det.
Vissa kyrkliga remissinstanser intager en mera negativ hållning mot förslaget.
Bland dessa märkes domkapitlen i XJppsala, Linköping, Skara och Karlstad samt
några stiftsnämnder. Domkapitlet i Uppsala erinrar om att domkapitlen som
regel sammanträder betydligt oftare än stiftsnämnderna och att det i övrigt är
lättare att snabbt ordna ett domkapitelsbeslut än ett stiftsnämndsbeslut. Domkapitlet
och stiftsnämnden i Västerås ifrågasätter, om inte stiftsnämnden kunde
vid sidan av domkapitlet erhålla processuell behörighet, och stiftsnämnden i
Skara föreslår att domkapitlet ges möjlighet att delegera sina befogenheter till
stiftsnämnden.
Föredraganden. Ansvaret för den rättsliga vården av den ecklesiastika jorden
är, såsom framgått av det sagda, fördelat på flera händer.
Redan genom 1932 års boställsreform överfördes domkapitlens och länsstyrelsernas
uppsikt över den ekonomiska förvaltningen av prästboställena på de ny
-
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
inrättade stiftsnämnderna. Godkännes det tidigare behandlade förslaget att
decentralisera beslutanderätten vid försäljning av kyrklig jord, kommer också
det stora flertalet försäljningsärenden att slutligt handläggas av stiftsnämnden.
Genom sina åligganden att själv förvalta eller ha tillsyn över annans förvaltning
av den kyrkliga jorden samt genom sin sammansättning av sakkunskap på hithörande
frågor synes stiftsnämnden, såsom också framhållits av ett flertal remissinstanser,
vara bättre skickad än domkapitlet att handlägga även övriga
frågor av rättslig natur rörande den kyrkliga jorden. Vid sidan av försäljningsärendena
utgör dessa endast en ringa del. Härtill kommer att den föreslagna överflyttningen
synes i sin mån bidraga till förenkling av arbetet på stiftskanslierna.
Då frågan om ändringar i stiftsmyndigheternas inbördes kompetens ur denna
synvinkel behandlades i propositionen 1960:101, uttalade sig också föredragande
departementschefen för att en överflyttning kom till stånd. På grund av det nu
anförda får jag förorda, att stiftskansliutredningens förslag om överflyttning av
representantskapet genomföres, vilket lämpligen bör ske samtidigt som den
ändrade ordningen för handläggning av försäljningsärenden blir tillämplig.
Vad slutligen gäller det formella förfarandet för åtgärdens genomförande har
kyrkomöteskommittén ansett, att även om gränserna för de olika organens åligganden
i hithörande frågor är flytande, torde dock domkapitel och länsstyrelse
— vid sidan av kammarkollegiet — vara de myndigheter som i främsta
hand har att tillvarata det allmännas intressen rörande den kyrkliga egendomen
samt att i så måtto artikel 5 av privilegierna fortfarande gäller.
Kammarkollegiet har å sin sida — som tidigare anförts — hävdat att någon
privilegierad rätt till jorden inte längre finns samt att inte heller bestämmelsen
om talan för jorden lär kunna betraktas som ett privilegium.
Jag har tidigare uttalat som min mening, att övervägande skäl talar för att
den kyrkliga försäljningslagen inte åtnjuter privilegieskydd. I vad mån den
rättsliga representation, varom nu är fråga, alltjämt innefattas i artikel 5 av
privilegierna finner jag vara ett spörsmål som är något mera tveksamt. Oavsett
hur härmed förhåller sig kan enligt min åsikt den nu förordade överflyttningen
inte anses innebära förändring av innehållet i det privilegieskydd, som till äventyrs
kan kvarstå; överflyttningen från den ena myndigheten till den andra inom
stiftsstyrelsen får fastmera ses som ett naturligt led i en strävan att få en klar
kompetensfördelning inom styrelsen i fråga med beaktande av den olika sakkunskap
de två myndigheterna representerar.
Med hänsyn till lagrummets nuvarande avfattning finner jag vidare någon
ändring i 26 kap. 5 § kyrkolagen inte erforderlig. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser om stiftsnämnds behörighet i
förevarandc avseende, vilka lämpligen bör inflyta i instruktionen för stiftsnämnderna.
I samband härmed torde även böra uppmärksammas i vad mån det inbördes
förhållandet mellan kammarkollegiets och stiftsnämnds kompetens i hithörande
frågor behöver göras till föremål för översyn.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
6. Hemställan
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom ecklesiastikdepartementet
utarbetats förslag till
lag om ändring i lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning
av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1964.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Inga Bäcklin
1 Bilagan, som bortsett från redaktionella ändringar är likalydande med det vid propositionen
fogade lagförslaget, har här utelämnats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
47
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 mars 1963.
Närvarande:
justitieråden Romanus,
Digman,
Nordström,
regeringsrådet Holmgren.
Enligt lagrådet den 23 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll över
ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 1 mars
1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lag om ändring i lagen den b januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning
av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Gunnar Ekman.
Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet:
5 §•
Enligt den nu gällande lydelsen av paragrafens första stycke ankommer prövningen
av frågor om tillstånd till försäljning av kyrklig jord å kammarkollegiet
eller i vissa fall Kungl. Maj:t. Bestämmelser om den närmare handläggningen av
försäljningsärendena givas i lagens tillämpningskungörelse, utfärdad den 20
januari 1939. Där stadgas att ansökan om förvärv av kyrklig jord skall ställas
till kammarkollegiet och ingivas till stiftsnämnden. Denna skall låta verkställa
utredning i ärendet och höra vederbörande rättsägare samt därefter med eget
utlåtande överlämna handlingarna i ärendet till kammarkollegiet. När lagakraftvunnet
beslut om tillstånd föreligger, skall stiftsnämnden med sökanden avsluta
vederbörligt avtal samt utfärda köpe- eller bytesbrev.
Enligt den föreslagna nya lydelsen av 5 § första stycket skall det för ett avsevärt
antal fall ankomma på stiftsnämnden att pröva och avgöra tillståndsfrågan.
Avsikten torde vara att stiftsnämnden skall bibehållas vid sin funktion i fråga
om avslutandet av vederbörande köpeavtal. Stiftsnämnden skulle sålunda kunna
komma att meddela tillstånd till en försäljning som nämnden själv sedan ombesörjer.
Om man skulle försöka undvika denna oegentliga konstruktion — t. ex.
genom att tillägga stiftsnämnden rätt att, under vissa i lagen angivna förutsättningar,
försälja kyrklig jord och behålla det egentliga tillståndsförfarandet
endast för de fall, som enligt förslaget skulle förbehållas kammarkollegiets eller
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
Kungl. Maj:ts avgörande — skulle emellertid en genomgripande ändring av lagens
huvudgrunder erfordras. Med hänsyn härtill och med beaktande av det praktiska
behov, som föranlett det nu föreliggande ändringsförslaget, vill lagrådet ej
motsätta sig förslagets utformning. Lagrådet vill emellertid därvid understryka
angelägenheten av att i de nya tillämpningsföreskrifterna till lagen noga angives
vilka beslut i det enskilda ärendet som skola ankomma på stiftsnämnden
och framför allt att det klargöres, till vilket beslut av stiftsnämnden besvärsförfarandet
i själva frågan om försäljning eller ej skall anknytas.
Med den föreslagna ändringen i paragrafens andra stycke avses, att den besvärstid
skall gälla som angives i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan
mot förvaltande myndighets beslut, d. v. s. tre veckor — för menighet fem veckor
— från det klaganden erhöll del av beslutet. Enligt 1954 års lag skola emellertid
dessa besvärstider gälla allenast om ej annat följer av lag eller författning.
I ecklesiastika boställsordningen, som upptar de grundläggande bestämmelserna
om stiftsnämnd, föreskrives i 58 § första stycket, att klagan över stiftsnämnds
beslut må föras hos Konungen genom besvär, vilka skola ha inkommit
till vederbörande statsdepartement senast å trettionde dagen från den dag, klaganden
erhöll del av beslutet; denna föreskrift lärer visserligen avse allenast
ärenden enligt ecklesiastika boställsordningen men har ej uttryckligen begränsats
till sådana ärenden. Med hänsyn härtill hade det varit önskvärt, att detta
lagrum nu ändrades till överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande
ärenden angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord. På grund av det samband
som råder mellan föreskriften i nämnda lagrum och vissa andra besvärsregler
— såsom 57 § ecklesiastika boställsordningen, 26 § ecklesiastika arrendestadgan
den 29 juni 1945 och 13 § lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond —
synes det emellertid erforderligt, att besvärsbestämmelserna på förevarande område
göras till föremål för en allmän översyn. För lagrådet har upplysts, att så
snarast kommer att ske. Vid sådant förhållande kan lagrådet godtaga, att 58 §
ecklesiastika boställsordningen nu lämnas oförändrad. Lagrådet förutsätter emellertid
härvid, att i tillämpningsföreskrifterna till försäljningslagen angives att
besvärstiden är den i 1954 års lag föreskrivna och att det åligger stiftsnämnden
att meddela besvärshänvisning.
Lagens konstitutionella natur.
Föredragande statsrådet har på anförda skäl funnit ändringarna i lagen böra
underställas kyrkomötet för godkännande men framhållit, att detta förfaringssätt
inte bör leda till att varje ändring av lagen, som eventuellt senare kan bliva
aktuell, behöver behandlas i sådan ordning. Föredraganden har därvid hänvisat
till uttalanden av majoriteten inom kyrkomöteskommittén och synes ha
åsyftat vad kommittémajoriteten anfört därom att vid ändring av sådana bestämmelser
i kyrkolag, vilka efter sitt innehåll uppenbarligen icke äro av kyrko
-
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
lags natur, av praktiska skäl kunde vara försvarligt att ej iakttaga proceduren
enligt § 87 mom. 2:o regeringsformen. I anledning av det sagda må framhållas,
att ett frångående på lämplighetsskäl av den i grundlagen föreskrivna proceduren
för lagändring icke ansetts kunna förekomma vid ändring av civil- och kriminallag;
att intaga en annan ståndpunkt med avseende å ändringar i lag, som
tillkommit i den för kyrkolag stadgade ordningen, möter uppenbara betänkligheter.
Förfarandet att i lag, som tillkommit i sådan ordning, genomföra ändringar
utan kyrkomötets hörande bör tillämpas med stor varsamhet och kunna
ifrågakomma blott vid bestämmelser av ringa vikt, rörande vilka det kan sägas,
att de egentligen höra hemma i annan författning än sådan av kyrkolags natur.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
50
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 135 år 1963
TJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29
mars 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Statsrådet af Geijerstam anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter lagrådets den 28 mars 1963 avgivna utlåtande över det till
lagrådet den 1 mars 1963 remitterade förslaget till lag om ändring i lagen den
1 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa
fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.
Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför vidare.
Vad lagrådet anfört i fråga om den närmare utformningen av stiftsnämndernas
beslutanderätt i ärenden, som avses i försäljningslagen, torde böra beaktas
vid utarbetandet av nya tillämpningsföreskrifter till lagen.
På grund av vad lagrådet påpekat i anslutning till den föreslagna nya
besvärsbestämmelsen i 5 § andra stycket försäljningslagen vill jag framhålla, att
jag har för avsikt att snarast låta inom ecklesiastikdepartementet göra en översyn
av besvärsbestämmelserna på förevarande område. Jag delar lagrådets uppfattning
att i tillämpningsföreskrifterna till lagen bör anges, att det åligger stiftsnämnd
att meddela besvärshänvisning. I besvärshänvisningen skall självfallet
besvärstiden anges.
I lagförslaget bör några mindre redaktionella jämkningar vidtagas.
Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå
riksdagen att
1. antaga förslaget till lag om ändring i lagen den 4 januari
1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i
vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt;
2. godkänna i statsrådsprotokollet för den 1 mars 1963 förordade
grunder för handläggningsordningen;
3. bemyndiga Kungl. Maj:t att, i den mån värdegränserna
för Kungl. Maj:ts befogenhet att till statlig förvaltningsmyndighet
delegera rätten att försälja kronoegendom skulle komma
att genom riksdagens beslut ändras, företaga däremot sva
-
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
rande ändring av värdegränserna beträffande försäljning av
kyrklig jord; samt
4. godkänna i förenämnda statsrådsprotokoll angivet förslag
att på stiftsnämnd överflytta det processuella representantskap
för den kyrkliga jorden, som enligt nuvarande ordning må
tillkomma domkapitel.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Samuelsson
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1963
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1
Författningsförslag .................................................. 3
Statsrådsprotokoll den 1 mars 1963 .................................... 6
1. Inledning............ 6
2. Nuvarande lagbestämmelsers tillkomst .......................... 8
3. Försäljningsskälen och prissättningen............................ 9
4. Beslutanderätten och besvärsförfarandet......................... 21
5. Övriga frågor ................................................. 38
6. Hemställan ................................................... 46
Lagrådets utlåtande den 28 mars 1963 ................................. 47
Statsrådsprotokoll den 29 mars 1963 ................................... 50
Ivar Haeggströms Tryckeri AB • Stockholm 1963
630521