Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963

1

Nr 130

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reseersättning åt
församlingspräster m. m.; given Stockholms slott den 29
mars 1963.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 29 juni 1951
(nr 570) angående pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas
avlöning (prästlönekostnadslag),

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut

BERTIL

Sven af Geijerstam

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ändrade grunder för ersättning åt präster
och icke-prästvigda tjänstebiträden åt präster för resor i tjänsten. Förslaget
grundar sig på en uppdelning av dessa resor i två huvudgrupper. För den ena,
som avser det stora antalet kortare rutinresor inom ett pastorat, föreslås införandet
av beteckningen åkning i tjänsten. Ersättning för sådana resor föreslås
utgå efter ett förenklat system på grundval av åkningsjournal, som föres av
befattningshavaren. Den andra gruppen resor utgör tjänsteresor i egentlig mening
och föreslås ersättas i huvudsak enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet.
Enligt förslaget skall pastorat svara för kostnaderna för åkning i tjänsten
och tjänsteresor inom pastoratet såsom en prästlönekostnad, medan kostnaderna
för övriga resor skall bestridas ur kyrkofonden. 1

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 sand. Nr 130

2

Kungl. Maj:ts -proposition nr ISO år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 29 juni 1951 (nr 570) angående pastorats deltagande
i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning (prästlönekostnadslag).

Härigenom förordnas, att dels rubriken till lagen den 29 juni 1951 angående
pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning (prästlönekostnadslag),
dels 3 § 1 och 2 mom. samt 4 § nämnda lag1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Lag angående pastorats deltagande
i kostnaderna för församlingsprästernas
avlöning (prästlönekostnadslag).

3 §•

1 mom. Pastoratet skall bestrida
kostnaderna för följande församlingspräst
enligt prästlönereglementet tillkommande
avlöningsförmåner, nämligen 1)

lön, reseersättning, kallortstilllägg,
provisoriskt extra tillägg och
språktillägg, samt

2) vikariatsersättning, tjänstedubbleringsarvode,
tjänstgöring straktamente
samt tjänstebostad jämte
bränslekostnadsgottgörelse och ersättning
för skatt eller allmänna avgifter,
som innehavare av prästgård
erlagt.

2 mom. Pastoratets utgifter under
visst år för avlöningsförmåner som
avses i 1 mom. 1) skola ligga till
grund för beräkningen av pasto- 1

(Föreslagen lydelse)

Lag angående pastorats deltagande
i kostnaderna för församlingsprästernas
avlöning m. m.
( prästlönekostnadslag ).

3 §•

1 mom. Pastoratet skall bestrida
kostnaderna för följande avlöningsförmåner,
nämligen

1) församlingspräst enligt prästlönereglementet
tillkommande lön, kallortstillägg
och språktillägg,

2) församlingspräst, vikarie för sådan
präst, pastoratsadjunkt och ickeprästvigt
tjänstebiträde åt församlingspräst
tillkommande ersättning
för åkning i tjänsten och tjänsteresa
inom pastoratet, samt

3) församlingspräst enligt prästlönereglementet
tillkommande vikariatser
sättning och tjänstedubbleringsarvode.

2 mom. Pastoratets utgifter under
visst år för avlöningsförmåner, som
avses i 1 mom. 1) och 2) skola ligga
till grund för beräkningen av pas -

1 Senaste lydelse av 3 § 1 och 2 mom. se 1960: 631.

3

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963

(Nuvarande lydelse)

råtets p r ä s 11 ö n e k o s t n a d
för året. Närmare bestämmelser om
hur kostnaden skall beräknas meddelar
Konungen.

Kostnaderna för avlöningsförmåner
som avses i 1 mom. 2) skola stanna å
pastoratet.

4 §.

Ersättning, som församlingspräst
har att erlägga för av pastorat tillhandahållen
tjänstebostad eller ombesörjd
uppvärmning eller belysning
därav, tillkommer pastoratet.

(Föreslagen lydelse)

toratets p r ä s 11 ö n e k o s tn
a d för året. Närmare bestämmelser
om hur kostnaden skall beräknas
meddelar Konungen.

Kostnaderna för avlöningsförmåner
som avses i 1 mom. 3) skola stanna å
pastoratet.

4 §.

Kostnad för tjänstebostad, som
pastoratet enligt prästlönereglementet
tillhandahåller församlingspräst,
så ock för bränslekostnadsgottgörelse,
som prästen äger erhålla, skall bestridas
av pastoratet.

Tjänstebostadshyra, som församlingspräst
har att erlägga för av pastorat
tillhandahållen tjänstebostad,
tillkommer pastoratet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 130

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1963

ZJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29
mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Statsrådet af Geijerstam anmäler efter gemensam beredning med cheferna för
finans- och civildepartementen fråga om reseersättning åt församlingspräster
m. m.

1. Inledning

För statsförvaltningen i allmänhet är grundläggande föreskrifter angående
resekostnadsersättning och traktamente vid förrättningar i tjänsten meddelade
i allmänna resereglementet (Arr) den 21 november 1952, nr 735, med däri sedermera
vidtagna ändringar. Däremot gäller ett avvikande ersättningssystem för
huvudparten av de prästerliga befattningshavare på vilka prästlönereglementet
(Pr) äger tillämpning. I 29 § 2 mom. Pr anges såsom avlöningsförmån åt präst,
som avses i reglementet, ersättning vid förrättning och tjänsteresa enligt vad
därom stadgas i Arr eller i särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter.
Sådana har meddelats främst i Kungl. Maj:ts cirkulär den 12 februari 1960.
Detta cirkulär har kompletterats den 2 november 1961 med vissa bestämmelser,
vilka föranletts av den nya pastoratsindelningen.

Till kyrkoherde och komminister i territoriella pastorat samt vissa kyrkoadjunkter
utgår ersättning i första hand med ett schablonmässigt beräknat
fast reseanslag, maximerat till 500 kr. om året, som prästen äger fritt disponera.
Under vissa förutsättningar kan härutöver utgå tillfälligt reseanslag,
motsvarande skillnaden mellan den sammanlagda ersättning, som skulle ha utgått
vid tillämpning av 1929 års allmänna resereglemente, och det fasta reseanslaget.
Berättigad till fast reseanslag är innehavare av sådan i pastorat inrättad
tjänst, vid vilken omedelbart före ikraftträdandet av Pr den 1 januari 1952 fast
reseanslag utgick. Anslaget utgår med samma belopp, som skulle ha tillkommit
tjänstinnehavaren, om nämnda bestämmelser alltjämt ägt tillämpning. Från
sådant reseanslag skall också i vissa fall bestridas resekostnader för pastoratsoch
kyrkoadjunkter samt icke-prästvigda tjänstebiträden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1963

5

För vissa slag av resor, främst resa för tillträdande av prästs första tjänst eller
förordnande efter prästvigningen samt för tillträdande av tjänst eller förordnande
på annan ort än den eljest gällande stationeringsorten, utgår reseersättning
med tillämpning av 1929 års allmänna resereglementc. Likaledes äger kontraktsprost
vid resor, som han i sådan egenskap företager för förrättning i annat
pastorat än det, i vilket han innehar eller uppehåller i Pr avsedd tjänst och för
vilken ersättning inte utgår enligt särskilt stadgande, åtnjuta resekostnadsersättning
och traktamente enligt sistnämnda resereglemente.

Slutligen må nämnas, att bestämmelser om ersättning till stifts- och kontraktsadjunkter
för i tjänsten företagna resor är upptagna i cirkulär den 7 september
1961.

Genom beslut den 17 mars 1961 uppdrog Kungl. Maj:t åt särskilt tillkallad
sakkunnig1 att verkställa översyn av bestämmelserna angående resekostnadsersättning
och traktamente m. m. åt präster och icke-prästvigda tjänstebiträden
åt församlingspräster.

Den sakkunnige, som för sin utredning antog benämningen 1961 års prästreseutredning,
har den 18 januari 1962 framlagt betänkande (stencilerat) angående
reseersättning åt präster och icke-prästvigda tjänstebiträden åt församlingspräster
m. m.

I betänkandet framlägger prästreseutredningen bl. a. förslag till nytt reseersättningssystem
för präster m. fl. ävensom till härav betingade ändringar i
prästlönekostnadslagen den 29 juni 1951 och kungörelsen den 25 november 1960
om beräkning av pastorats präst- och kyrkomusikerlönekostnad. Utredningen
redovisar i betänkandet vissa från domkapitlen inhämtade uppgifter rörande dels
storleken av de anslag, som på grundval av nuvarande system utgått till prästerna
till täckande av deras resekostnader under åren 1958—1960, dels prästernas
innehav av egen bil och bilens utnyttjande vid förrättningsresorna.

Över betänkandet har yttranden avgivits av kammarkollegiet, statskontoret,
riksrevisionsverket, statens lönenämnd, samtliga domkapitel, Svenska pastoratens
riksförbund (Pastoratsförbundet) och Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO).

I ärendet har förekommit överläggningar mellan representanter för ecklesiastik-
och civildepartementen samt SACO. Överläggningarna har såvitt gäller i
reseersättningssystemet ingående förmånsfrågor lett till överenskommelse den
20 mars 1963, under förbehåll för Kungl. Maj:ts och — i de avseenden detta
erfordras — riksdagens godkännande av förslag till reviderat reseersättningssystem.

Jag torde nu få anmäla prästreseutredningens förslag i de delar detsamma är
av beskaffenhet att böra underställas riksdagens prövning och faller inom ecklesiastikdepartementets
område. Frågan om vidtagande av vissa ändringar i Pr
anmäles denna dag av chefen för civildepartementet.

1 Kanslirådet R. E. Norberg.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1963

2. Frågans tidigare behandling

Spörsmålet om regleringen av prästernas resekostnader har tidigare behandlats
i olika utredningar.

Sålunda föreslog 19Jf6 års prästlönekommitté i sitt första betänkande (SOU
1948: 44) en kombination av systemen med reseanslag och reseräkning på så sätt,
att resor vid förrättningar, som regleras genom föreskrifter i arbetsordning eller
eljest, skulle ersättas genom ett årligt reseanslag, vilket skulle beräknas enligt
grunderna i Arr, medan förrättningsresor tillkomna på enskilt initiativ, såsom
för vigsel, dop, begravning m. m., eller ingående i prästens fria församlingsvårdande
verksamhet skulle ersättas efter räkning, som befattningshavaren avgav.

Vid remissbehandlingen riktades erinringar mot detta förslag — främst att det
inte alltid gick att på förhand tillförlitligt beräkna de sammanlagda kostnader,
som borde täckas ur reseanslaget — och detta föranledde prästlönekommittén
att i sitt slutbetänkande (SOU 1950: 43) föreslå, att reseersättning åt församlingsprästerna
skulle, med vissa smärre jämkningar, i samtliga fall utgå efter
reseräkning jämlikt föreskrifterna i Arr.

Sedan 1949 års reseersättningskommitté fått i uppdrag att utreda frågan ytterligare,
avgav denna kommitté den 13 oktober 1953 ett betänkande (stencilerat),
i vilket den ingående behandlade skälen för och emot de olika ersättningssystemen
och därvid fann övervägande skäl tala för att systemet med reseanslag
borde upphöra och i stället Arr i princip tillämpas beträffande samtliga i Pr
avsedda präster samt icke-prästvigda tjänstebiträden åt församlingspräster.
Kommittén föreslog emellertid vissa avvikelser från bestämmelserna i Arr, vilka
betingades av prästernas särpräglade verksamhet, bl. a. begränsningar i fråga om
rätten till traktamente.

Aven vid remissbehandlingen av detta förslag gjordes vissa erinringar. Främst
påtalades det avsevärda administrativa besvär, som skulle vara förenat med
reseräkningar för samtliga ifrågakommande prästerliga förrättningsresor. Reseräkningsgranskningen
ansågs nödvändiggöra förstärkning av biträdespersonalen
vid domkapitlen. I allmänhet ansågs gällande system vara att föredraga, varvid
dock förutsattes att grundbeloppen för fasta reseanslag skulle uppräknas, så att
full kompensation erhölls för inträdd penningvärdesminskning.

Stiftskansliutredningen, som i utlåtande över reseersättningskommitténs förslag
avstyrkt detsamma, förordade i sitt den 12 december 1958 avgivna betänkande
»Stiftskansliernas organisation m. m.» (stencilerat), att frågan om prästerskapets
reseersättning borde ordnas på liknande sätt som skett för kyrkomusikerna.
För dessa fastställer domkapitlet årligen reseanslag efter förslag av
vederbörande kyrkoråd.

Stiftskansliutredningens förslag mötte emellertid vid remissbehandlingen gensägelser
från nästan samtliga remissinstanser. Som huvudinvändning anfördes,
att till skillnad från kyrkomusikernas resor är prästernas resor svåra att på
förhand beräkna. Det ansågs också olämpligt att tillägga kyrkoråden den före -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963 7

slagna befogenheten i fråga om prästernas resor. I remissyttrandena förordades
i stället antingen att hittillsvarande system bibehölls eller att övergång skedde
till ett system med reseräkningar.

3. Prästreseutred n in gens förslag

Efter en återblick på den tidigare diskussionen konstaterar utredningen, att
opinionen hittills varit starkt splittrad i frågan om prästernas reseersättning. I
diskussionen har man i huvudsak utgått ifrån att valet måste stå mellan två
inbördes helt olikartade system, nämligen att i en eller annan form behålla nuvarande
ordning med schablonmässigt beräknade fasta reseanslag — kompletterade
i mån av behov med tillfälliga reseanslag, som beräknas i nära anslutning
till de faktiska merkostnaderna — eller också att övergå till det för statsförvaltningen
i allmänhet gällande systemet med individuella reseräkningar enligt huvudgrunderna
i Arr. Vid sin översyn av ersättningsbestämmelserna har utredningen
funnit sig böra upptaga frågan till ny och förutsättningslös prövning.

Systemet med fasta reseanslag har av sina förespråkare ansetts främja en
önskvärd frihet och elasticitet i församlingsarbetet. Vidare har understrukits,
att systemet på ett rimligt sätt begränsar myndigheternas kontrollarbete och är
det från administrativ synpunkt minst omständliga. Med den omfattning de
tillfälliga reseanslagen numera erhållit — de utgjorde år 1960 omkring 55 % av
de totala reseanslagen — ifrågasätter dock utredningen om domkapitlens arbete
med att granska ansökningar om sådant anslag blir stort mindre betungande än
om granskningen skulle avse reseräkningar i vanlig bemärkelse.

De som föredrar det nuvarande systemet har förordat, att de fasta reseanslagen
uppräknas för att nå en bättre anpassning till dagens penningvärde. Därigenom
skulle, har man antagit, behovet av tillfälliga reseanslag avsevärt nedbringas.
Ett närmare studium av detalj uppgifter som inhämtats rörande anslagens
storlek för de olika pastoraten visar enligt utredningen bl. a., att enbart en
uppräkning av de fasta reseanslagen inte löser problemet. Sålunda skulle en
schablonmässig höjning av de fasta reseanslagen med 100% för Lunds stifts
vidkommande ge till sannolikt resultat överkompensation i mer än halva antalet
fall, medan återstoden alltjämt skulle bli underkompenserad.

Utredningen har vidare undersökt, i vilken omfattning prästerna numera vid
fullgörandet av sina förrättningar begagnar egen bil, och i vad mån det kan
sägas ligga i det allmännas intresse att underlätta detta genom att vid reseersättningens
bestämmande inte kräva kostnadsjämförelse med annat färdmedel
vid varje särskild resa, något som hittills vållat betydande extra besvär vid prövning
av framställningar om ersättning, som inte täckes av de fasta reseanslagen.
De av utredningen inhämtade uppgifterna avseende åren 1958—1960 visar
en fortgående starkt markerad ökning av bilinnehavet. Enligt utredningen
torde bilen otvivelaktigt vara det lämpligaste färdmedlet för flertalet kortare

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1963

resor, särskilt i betraktande av de möjligheter den erbjuder till tidsbesparing och
smidigare anpassning av resorna. Att denna uppfattning delas av prästerna
själva visar inte minst den omständigheten, att drygt tre fjärdedelar av församlingsprästerna
begagnar egen bil vid förrättningar.

Utredningen erinrar om att församlingsprästernas avlöningsförmåner numera
regleras i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som vunnit tillämpning
inom statsförvaltningen, varför ett system med särskilda reseanslag enligt
hittillsvarande beräkningsgrunder inte längre bör tillämpas. Å andra sidan föranleder
de prästerliga förrättningarna ett stort antal rutinresor inom tjänstgöringsområdet,
vilka i många avseenden skiljer sig från tjänsteresor i vedertagen
bemärkelse, t. ex. resor mellan bostaden och gudstjänstlokal eller pastorsexpedition
och kortare resor, som sammanhänger med prästens församlingsvårdande
verksamhet. Med hänsyn till att de korta rutinresorna utgör huvudparten av de
prästerliga förrättningsresorna bör, enligt utredningens uppfattning, likformighetskravet
inte drivas längre än som kan ske utan att kravet på administrativ
enkelhet åsidosättes. Ett system med reseräkningar för samtliga resor skulle
vålla ett inte oväsentligt merarbete och nödvändiggöra personalförstärkning vid
domkapitlen.

Vid utarbetandet av nya ersättningsregler finner utredningen det i stället
lämpligt att ta fasta på att prästernas förrättningsresor är av två huvudslag:
korta rutinresor inom tjänstgöringsområdet och tjänsteresor i egentlig mening.

En godtagbar indelningsgrund med hänsyn till prästernas tjänstgöringsförhållanden
skulle då vara att skilja mellan, å ena sidan, på visst sätt tids- och
avståndsmässigt begränsade resor inom eget pastorat samt, å andra sidan, längre
resor inom pastoratet och resor utom pastoratet. Utredningen föreslår, att förstnämnda
slag av resor ersättes enligt särskilda administrativt enkla regler, medan
ersättning för de längre resorna skulle utgå enligt huvudgrunderna i Arr och
sålunda kräva ingivande av reseräkning i vanlig ordning. Efter förebild av ett
inom utrikesförvaltningen tillämpat system förordar utredningen att ett institut,
åkning i tjänsten, kommer till användning vid reglerandet av reseersättningen
för församlingsprästerna och deras icke-prästvigda tjänstebiträden vid förstnämnda
slag av resor.

Ur ett för pastoratet bestämt åkningsanslag skulle församlingsprästerna, dvs.
domprostar, kyrkoherdar, komministrar och kyrkoadjunkter, ävensom pastoratsadjunkter
och icke-prästvigda tjänstebiträden åt församlingspräster äga utfå
ersättning för styrkta, av kyrkoherden attesterade resekostnader för åkning
mellan tjänstestället och förrättningsstället. Utredningen uppställer såsom förutsättning
härför, att fråga är om förrättning under en dag inom tjänstgöringsområdet,
att resan begränsas av en omkrets med 3 mils radie, räknat från tjänstestället,
samt att avståndet mellan tjänstestället och förrättningsstället överstiger
2 kilometer. Kortare resor bör inte minst av kostnadsskäl undantagas från
åkningsersättning. Vid åkning i tjänsten skall förrättningsmannen inte vara berättigad
uppbära traktamente.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1963

Befattningshavare, som är berättigad till åkningsersättning, skall vara skyldig
föra åknings journal enligt fastställt formulär. Någon kostnadsjämförelse med
annat färdmedel skall ej förekomma såvitt gäller resor med egen bil och skall i
allmänhet ej heller krävas vid andra resor. Genom kyrkoherdens attest vitsordas,
att åkningen skett i tjänsten samt att resan anordnats på lämpligt sätt.
Utredningen har övervägt, huruvida särskild attest borde fordras även för kyrkoherdens
resor, t. ex. av kontraktsprosten. Av praktiska skäl finner utredningen
en sådan omgång böra undvikas; kontraktsprostens attestering måste förutsättas
bli till övervägande grad rent formell. Genom att i stället föreskriva, att kopior
av åkningsjournalerna skall insändas till domkapitlet, öppnas enligt utredningen
möjlighet att genom stickprovskontroll konstatera, hur kyrkoherden disponerat
åkningsanslaget.

Utredningen föreslår, att det skall ankomma på domkapitlet att i egenskap av
överordnad förvaltningsmyndighet öva tillsyn över reseverksamheten. Därvid
skulle inte krävas någon ingående detaljgranskning av samtliga åkningsjoumaler,
utan det skulle vara tillfyllest med närmare granskning i sådana fall, då t. ex.
pastoratets åkningskostnader företer kraftiga avvikelser i jämförelse med tidigare
år eller utgifterna mera avsevärt överstiger kostnaderna inom jämförbara pastorat.
Skall man nå den administrativa förenkling, som är ett av huvudsyftena
med det föreslagna systemet, får man enligt utredningen vara beredd att på
rimligt sätt begränsa kontrollapparaten. Enligt utredningens mening erbjuder
för övrigt den nuvarande ordningen med fasta reseanslag långt mindre möjligheter
att kontrollera hur reseverksamheten bedrives.

Uppstår i samband med kyrkoherdens attestering delade meningar om det
befogade i en förrättning, bör enligt utredningen frågan få hänskjutas till domkapitlet
för prövning och beslut.

De föreslagna normerna beträffande åkning i tjänsten avses skola gälla för
präster och icke-prästvigda tjänstebiträden inom territoriella församlingar. För
stifts- och kontraktsadjunkter samt kyrkoherden för samer, vilkas tjänstgöringsområden
inte begränsas till pastoratet, föreslås i stället gälla vad i det följande
sägs om tjänsteresor. Detsamma gäller kontraktsprostar vid resor i denna deras
egenskap mellan olika pastorat.

De införskaffade uppgifterna rörande fasta och tillfälliga reseanslag ger enligt
utredningens uppfattning vid handen, att inom åtskilliga stadsförsamlingar,
bl. a. de större städernas innerstadsförsamlingar, prästernas reseersättning huvudsakligen
utgått i form av fasta reseanslag, medan tillfälliga reseanslag endast
undantagsvis förekommit. Utredningen anser det praktiskt, att man för kortare
stadsresor beviljar en summariskt beräknad, årlig engångsersättning utan att
kräva specificerad redovisning för varje särskild resa. Utredningen föreslår därför,
att domkapitlet i fråga om kyrkoherdar, komministrar och kyrkoadjunkter
i vissa stadsförsamlingar skall kunna bestämma, att ersättning för åkning i
tjänsten får utgå med ett fast årligt anslag, som prästen får disponera utan
redovisning för varje särskild resa. Därmed bortfaller samtidigt rätten till er -

10

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963

sättning för åkning i tjänsten enligt nyssnämnda huvudgrunder. Utredningen
finner ett belopp av 360 kr. vara en lämpligt avvägd ersättning.

De förrättningsresor, vilka inte faller under begreppet åkning i tjänsten, benämnes
i utredningens förslag tjänsteresor. För dessa resor bör huvudgrunderna
i Arr tillämpas med viss begränsning av rätten till traktamente vid endagsförrättning.

Enligt gällande bestämmelser har pastoratet att bestrida kostnaderna för de
fasta och tillfälliga reseanslag, som tillerkänts församlingsprästerna inom pastoratet.
Däremot utgår som regel ersättning ur kyrkofonden för resor, som präst i
anledning av tjänstgöring utom hemortspastoratet har att företaga till annat
pastorat. Detsamma gäller beträffande stifts- och kontraktsadjunkter samt kyrkoherden
för samer. Principen är alltså, att varje pastorat skall svara för kostnader
för resor inom pastoratet, medan ur kyrkofonden bestrides resekostnader,
som hänför sig till olika pastorat eller större kyrklig förvaltningsenhet än pastorat.
Denna uppdelning har emellertid visat sig medföra administrativa svårigheter,
bl. a. emedan resekostnader för pastoratsadjunkt, kyrkoadjunkt eller ickeprästvigt
tjänstebiträde i vissa fall skall bestridas ur ordinarie församlingsprästs
reseanslag. Präst kan sålunda vara berättigad till tillfälligt reseanslag av skilda
pastorat och har då att inge särskild ansökning beträffande varje sådant anslag.

I syfte att åstadkomma administrativa förenklingar föreslår utredningen, med
utgångspunkt i sin uppdelning av de kyrkliga förrättningsresorna, att kostnader
för åkning i tjänsten skall bestridas av pastoratet, medan tjänsteresor i egentlig
mening skall ersättas ur kyrkofonden. Därigenom skulle en klar gräns dragas.
En sådan ordning kan sägas gynna glesbygdspastorat, där de långa avstånden
föranleder ett förhållandevis stort antal tjänsteresor även inom pastoratet. Om
pastoratet skulle svara för kostnaderna för sådana resor, lär dock enligt utredningen
den slutliga kostnaden i alla fall komma att belasta kyrkofonden, då här
ifrågakommande pastorat praktiskt taget utan undantag torde uppbära tillskott
ur fonden. Utredningen är emellertid medveten om att vissa svårigheter
kan uppkomma för de nämnda pastoraten att beräkna medelsbehovet för åkning
i tjänsten, om de resor som sträcker sig utanför 3-milsgränsen skall bekostas
i annan ordning.

Utredningen föreslår att Kungl. Maj:t skall fastställa det belopp, vartill åkningskostnadema
högst får uppgå för varje särskilt stift, en stiftsram. Inom den
sålunda fastställda kostnadsramen skulle det sedan ankomma på domkapitlet att
besluta om beloppets fördelning mellan pastoraten, varvid det bör reservera
visst belopp för oförutsedda merkostnader. Stiftsramarna föreslås grunda sig på
summariska beräkningar av medelsbehovet för varje pastorat, vilka verkställes
av kyrkoherdarna i samråd med övriga församlingspräster och därefter granskas
och sammanställes av domkapitlen.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1963

Utredningen framhåller, att man vid övergången till det nya systemet har att
räkna med åtskilliga osäkra faktorer, vilka till en början försvårar uppgörandet
av tillförlitliga kostnadskalkyler. Sedan någon tids erfarenhet vunnits torde
dock dessa svårigheter successivt minska och kostnadsberäkningarna bli säkrare.
Den nya ordningen medför enligt utredningen den fördelen, att man fortlöpande
kan följa kostnadsutvecklingen och vidtaga de dispositioner, som denna kan
föranleda. Utredningen understryker emellertid, att den bättre överblick och de
ökade kontrollmöjligheter över reseverksamheten, som förslaget bedömes erbjuda,
givetvis inte får medföra inskränkningar i sådana resor, som fordras för
prästtjänstens behöriga utövande.

Uppskattningsvis räknar utredningen med en ökning av nuvarande kostnader
för resor med omkring 10 %.

4. Remissyttranden

Flertalet remissinstanser tillstyrker förslagets huvudgrunder. Domkapitlen i
TJppsala och Skara förordar dock, att nuvarande ersättningssystem behålles, medan
domkapitlet i Västerås, Pastoratsförbundet och Sd. CO förordar, att Arr tilllämpas.
Statens lönenämnd anser, att bestämmelserna bör utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med det förslag, som framlades av 1949 års reseersättningskommitté.

Kammarkollegiet finner det framlagda förslaget innebära en avsevärd förenkling
i jämförelse med en tillämpning av Arr och samtidigt eliminera möjligheten
för prästerna att göra besparingar på det belopp, som är avsett för deras resor.
Statskontoret anser det vara av synnerlig vikt, att det system, som skall tilllämpas,
är administrativt enkelt och medger ersättning till förrättningsmännen
efter likformiga grunder. Från dessa synpunkter finner ämbetsverket utredningsförslaget
innebära beaktansvärda fördelar. Riksrevisionsverket har intet att erinra
mot utredningens förslag.

I fråga om förslagets särskilda detaljer har erinringar i olika hänseenden framförts
av remissinstanserna. Sålunda har domkapitlen i Härnösand och Luleå
funnit den föreslagna 3-milsgränsen för åkning i tjänsten väl snäv. För Luleå
stifts vidkommande skulle resultatet bli, att för mer än hälften av pastoraten
större eller mindre delar kom att ligga utanför 3-milsgränsen. Även statskontoret
har funnit 3-milsgränsen inge viss tvekan och föreslår, att åkning i tjänsten skall
omfatta alla resor inom pastoratet, varvid dock traktamente skall utgå, då resan
företages utanför 3-milsgränsen och förrättningen varar mer än 6 timmar.

Kammarkollegiet anser, att även kostnader för sådana resor inom pastoratet,
som inte är att hänföra till åkning i tjänsten bör gäldas av pastoratet.

Kritik har även riktats mot införandet av särskilda kostnadsramar för prästernas
åkning i tjänsten. Domkapitlet i Uppsala finner en sådan ordning principiellt
oriktig, då den kan verka hämmande på prästens initiativ och ytterst

12

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963

inverka menligt på församlingsvården. Liknande synpunkter framföres av domkapitlen
i Skara, Strängnäs och Lund samt Pastorats) örbundet. Andra domkapitel
motsätter sig visserligen inte förslaget om särskilda stiftsramar, men understryker
vikten av att kostnadsramarna inte tillmätes snävt (Växjö, Göteborg,
Härnösand, Luleå och Visby), en synpunkt som också delas av kammarkollegiet.

Frågan om kyrkoherdes skyldighet att öva uppsikt över x-eseverksamheten har
berörts i flera remissyttranden. Domkapitlet i Härnösand understryker, att det
faktum, att kyrkoherden är chef för prästerna i pastoratet, mer än nu är fallet
bör ingå i det allmänna medvetandet hos prästerna, och att detta främjas bl. a.
genom kyrkoherdens medverkan vid de prästerliga förrättningarnas planering,
vari attesteringsskyldigheten ingår som ett led. Domkapitlet i Linköping anser,
att kontrollen över församlingsprästernas resor med fördel och utan olägenhet
kan uppdi-agas åt kyrkoherden, som har de bästa förutsättningarna att i varje
särskilt fall bedöma, om resan varit befogad. Domkapitlet i Växjö finner det
värdefullt, att kyrkoherdarna, som väl känner sina pastorat, anförtros bestyret
med prästresorna, en omständighet som visserligen måste medföra extra besvär
för dem, men framför allt bör kunna verka i stimulerande riktning, eftersom de
enligt det nya systemet själva kan på ett aktivt sätt bidraga till att skapa så
goda resebetingelser som möjligt för församlingsprästerna. Domkapitlen i TJppsala,
Skara, Västerås och Göteborg uttalar däremot farhågor för att kyrkoherdens
attesteringsskyldighet kan medföra personliga konflikter och irritation.
Sistnämnda domkapitel anser det vara ett viktigt kyrkligt önskemål, att de
prästerliga befattningarna av olika kategorier med hänsyn till prästkallets särskilda
karaktär betraktas som likställda, där inte en ställning som överoi-dnad
och underoi''dnad av särskilda skäl är sakligt ofrånkomlig. Prästen bör därför
insända räkningarna direkt till domkapitlet. Domkapitlet i Lund föreslår å sin
sida, att kyrkorådet efter granskning utbetalar ersättningarna för åkning i tjänsten.
I de tjänstgöringsföreskrifter för prästerna, som domkapitlet har att utfärda
för varje pastorat, är prästernas arbetsuppgifter angivna. Det torde därför
knappast vara att befara, att osäkerhet kan uppstå vilka resor, som räknas såsom
åkning i tjänsten och som sålunda skall ersättas. Kammarkollegiet finner väl,
att kyrkoherden bör ha ansvar för en sådan allmän planläggning av prästernas
resor, att det för resorna avsedda beloppet kommer att i’äcka och att beloppet
blir rättvist fördelat mellan prästerna. För att inte denna kyrkoherdens
kontrollverksamhet skall leda till irritation och konflikter mellan prästerna, synes
det dock bättre att för varje församlingspräst bestämmes visst belopp för
åkning i tjänsten. Kyrkoherdens uppgift blir endast att lämna attest på varje
särskild resa. Statens lönenämnd, som vill göra reseräkningssystemet tillämpligt
på samtliga prästerliga föri-ättningsresor, föreslår att gi*anskningen av reseräkningarna
anförtros pastoratet, sedan kyrkoherden bedömt och attesterat att
förrättningarna ägt rum i behörig ordning. SACO förklai-ar sig inte kunna godtaga
kyrkoherdens attesteringsskyldighet och föreslår i stället, att kontraktsprosten
skall attestera församlingsprästs reseräkningar och domkapitlet kon -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963

13

traktsprostens reseräkningar. Utredningens förslag skulle på denna punkt äventyra
den självständighet i verksamheten för komministrar och adjunkter som
enligt organisationens mening icke endast är hävdvunnen utan också sakligt
ofrånkomlig.

Vissa erinringar har gjorts i fråga om utredningens förslag till ändrad lydelse
av prästlönekostnadslagen. Enligt domkapitlet i Lund bör pastoratet också
bestrida kostnaderna för vikaries för församlingspräst och pastoratsadjunkt åkning
i tjänsten. Då lagen i visst hänseende skall tillämpas även beträffande
pastoratsadjunkt och icke-prästvigt tjänstebiträde, finner kammarkollegiet lagens
rubrik böra ändras.

5. Föredraganden

Frågan om prästernas reseersättningar har under de senaste årtiondena behandlats
i ett flertal utredningar. Genom dessa har frågan blivit utförligt belyst
och den förda diskussionen synes nu ge tillräckligt underlag för ett ställningstagande.

Redan i propositionen 1951:156 angående löne- och pensionsreglering för präster
m. m. uttalade föredragande statsrådet, att nuvarande system med särskilda
reseanslag åt församlingsprästerna var behäftat med påtagliga brister både av
teknisk art och från rättvisesynpunkt. Med den fortskridande förändring av
kostnadsfördelningen mellan de fasta och tillfälliga anslagen, som kunnat iakttagas
sedan dess, kan systemet med årliga reseanslag inte längre anses fungera
tillfredsställande. Prästreseutredningen visar också, att enbart en höjning av de
fasta reseanslagen inte löser problemet.

Å andra sidan har förslag om en generell tillämpning av Arr på de prästerliga
förrättningsresorna väckt en enligt min mening berättigad kritik med hänsyn
till ökat administrativt besvär bl. a. med granskning av reseräkningar för ett
mycket stort antal kortare resor inom pastoratet.

Det av prästreseutredningen föreslagna systemet kan sägas i princip utgå ifrån
att Arr borde vara tillämpligt för prästerna liksom för andra befattningshavare,
för vilka statliga avlöningsreglementen gäller. Men det tar samtidigt hänsyn
till de i församlingarna tjänstgörande prästernas speciella arbetsförhållanden
med dagliga korta rutinresor inom stationeringsorten eller dess närmaste omgivningar.
För att förenkla kontrollen och utbetalningen av ersättning för denna
senare grupp av resor föreslår utredningen, att ett nytt begrepp, kallat åkning i
tjänsten, införes. Detta innebär att över sådana, på visst sätt begränsade resor
föres eu åkningsjournal, vilken kan läggas till grund för utbetalningsbeslut.
Övriga resor skulle betecknas som tjänsteresor och ersättas i huvudsak enligt
bestämmelserna i Arr.

Prästreseutredningens förslag har fått ett övervägande gynnsamt mottagande
hos flertalet hörda myndigheter, däribland kammarkollegiet, statskontoret och
tio domkapitel. Utredningsförslaget synes mig erbjuda en praktisk lösning av

14

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1963

förevarande problem. När domkapitlens befattning med tillfälliga reseanslag
upphör, kan vidare deras arbetsbörda väntas minska på ett sätt som svarar mot
grundtanken i 1960 års reform av stiftskansliernas organisation. Till följd av det
anförda anser jag mig kunna i allt väsentligt ansluta mig till utredningsförslaget.
Jag förordar således, att prästernas resekostnader ersättes i huvudsak enligt de
av prästreseutredningen föreslagna grunderna. Till vissa avvikelser från utredningens
förslag återkommer jag i det följande.

När det gäller avgränsningen av de resor, som skall hänföras till åkning i
tjänsten, har utredningen föreslagit, att resorna inte får vara längre än 3 mil
från tjänstestället, vilket som regel är prästens bostad. Denna gränsdragning
har kritiserats vid remissbehandlingen. Särskilt för de vidsträckta norrlandspastoraten
har den angivna gränsen ansetts för snäv. Eftersom pastoratet i princip
utgör församlingsprästs verksamhetsområde, finner jag inte anledning föreligga
att begreppet åkning i tjänsten begränsas på annat sätt än att resan skal! avse
en inom pastoratet gjord förrättning, vilken varat högst 8 timmar, restiden inräknad.
I enlighet med utredningens förslag bör vidare — efter domkapitlets
medgivande — med sådan resa kunna likställas resor till och från ålderdomshem,
krematorium och begravningsplats utom pastoratet, dit en del av församlingsprästens
normala arbete är förlagt. Som exempel kan jag nämna det fall
att begravningsplatsen i en större stad ligger inom annat pastorat i staden. För
resa, som inte överstiger 2 kilometer, bör ersättning inte utgå.

Jag anser mig böra tillstyrka utredningens förslag, att präst vid åkning i
tjänsten skall äga att utan kostnadsjämförelse begagna sig av egen bil. Särskilt
för prästerna på landsbygden utgör bilen ett värdefullt hjälpmedel i församlingsvården.
Befrielsen från kostnadsjämförelse fritar givetvis inte prästen från skyldighet
att pröva, om bilen i det aktuella fallet är det lämpligaste färdmedlet
med hänsyn till tidsvinst och andra omständigheter. I vissa fall kan det av
praktiska skäl vara lämpligare att för korta resor begagna buss eller annat allmänt
trafikmedel.

Såsom en ytterligare förenkling av systemet har utredningen tänkt sig möjligheten
att åkningsersättning till församlingsprästerna i vissa stadspastorat
skall, enligt domkapitlets bestämmande, kunna utgå med ett fast årligt anslag,
som får disponeras utan redovisningsskyldighet för varje enskild resa. En sådan
ersättningsform synes lämplig i synnerhet på orter med allmänna lokala trafikmedel.
Anslagsbeloppet torde kunna fastställas bl. a. med hänsyn till tillämpliga
taxor i sådan trafik. Möjligheten att lämna årligt anslag bör emellertid enligt
min mening ges en vidare användning än utredningen föreslagit och kunna tilllämpas
på församlingspräst eller pastoratsadjunkt i stad eller annan tätort. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att med beaktande av det allmänna kostnadsläget
fastställa belopp med vilket sådant åkningsanslag högst får utgå.

Prästreseutredningen har vidare föreslagit att, för att hålla kostnaderna för
åkning i tjänsten inom behöriga gränser, Kungl. Maj:t skulle fastställa ett belopp
för varje särskilt stift, vartill ifrågavarande kostnader högst får uppgå. Inom

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1963

denna kostnadsram skulle domkapitlet fördela beloppet på de olika pastoraten,
sedan visst belopp reserverats för oförutsedda merkostnader. Mot detta förslag
har allvarliga invändningar gjorts i yttranden från vissa domkapitel, som uttryckt
farhågor för att en sådan ordning kunde inverka menligt på församlingsvården.
Andra domkapitel, vilka ansett sig kunna godtaga principen, har understrukit
vikten av att ramarna inte göres snäva.

Jag vill erinra om att någon motsvarande begränsning av församlingsprästernas
rätt att genom tillfälliga reseanslag få ersättning för resor i pastoratet inte
föreligger vid nuvarande system. Införandet av dylika ramar skulle således
innebära en principiell nyhet. Det torde vidare medföra ganska omfattande
arbete att på förhand någorlunda tillförlitligt beräkna de belopp som i de enskilda
pastoraten — och på grundval därav i stiften i deras helhet — kan åtgå för
hithörande resor. Den lättnad i domkapitlens arbetsåligganden, som skulle vinnas
genom bortfallet av bestyren med de tillfälliga reseanslagen, skulle motverkas
av de nya uppgifter som beräknandet av »stiftsramarnas» storlek samt
fördelningen av rambeloppen och justeringar därav under löpande år skulle
innebära. I pastorat med flera präster kan det också visa sig svårt att överblicka
reseverksamheten och planlägga den så att anslagsbeloppet räcker och
kan fördelas rättvist mellan prästerna. Denna svårighet har föranlett kammarkollegiet
att föreslå, att ett särskilt belopp bestämmes för varje församlingspräst.
Därmed skulle man emellertid i det närmaste vara tillbaka till ett system
med fasta reseanslag, som liknar det nuvarande och knappast leder till den önskvärda
förenklingen. Då slutligen de föreslagna ramarna måste göras så vida, att
man inte löper risk att begränsa församlingsprästernas själavårdande verksamhet,
synes de inte fylla en så väsentlig uppgift, att värdet därav uppväger det
administrativa merarbete som de kommer att förorsaka. Med hänsyn till det
sagda anser jag mig inte böra förorda utredningens förslag i fråga om särskilda
rambelopp för åkning i tjänsten.

I detta sammanhang vill jag understryka, att prästernas resor i tjänsten begränsas
av de för tjänsten gällande föreskrifterna eller särskilt meddelade beslut.
Vid den granskning av åkningsjournalen som, enligt vad jag i det följande kommer
att föreslå, skall ligga till grund för utbetalningsbeslut, kommer att prövas,
huruvida resa skett i överensstämmelse därmed. Man torde vidare kunna räkna
med, att pastoratens kyrkoråd vid uppgörande av utgiftsstat har sin uppmärksamhet
riktad på resekostnadernas utveckling och påtalar, om i något fall reseanslagen
synes bli missbrukade.

Resor, som inte kan hänföras till åkning i tjänsten, skall enligt utredningens
förslag utgöra tjänsteresor i egentlig mening och föreslås i princip ersättas enligt
bestämmelserna i Arr.

När det gäller frågan, vilka förrättningar utanför pastoratet som skall anses
höra till tjänsten, kan viss tveksamhet råda, eftersom en närmare precisering
saknas av prästs tjänsteåligganden i sådant avseende. Det synes mig inte heller

16

Kungl. May.ts proposition nr ISO år 1963

lämpligt att i bestämmelser, som avser resekostnadsersättning, närmare reglera
denna fråga. Vissa allmänna riktlinjer torde emellertid kunna anges till ledning
för domkapitlens prövning av ersättningsanspråk för tjänsteresa. Jag vill erinra
om att riksdagen med bifall till propositionen 1952:102 godkänt, att kostnader
för tjänsteresor i vissa speciella fall får bestridas ur kyrkofonden, exempelvis då
församlingspräst på anmodan inställt sig hos biskopen eller domkapitlet för dryftande
av angelägenhet, som inte direkt rör det egna pastoratet, eller då präst
kallats att hålla gudstjänst vid häradsrätt eller hovrätt. Sådana resor bör givetvis
betraktas som tjänsteresor. Såväl 1946 års prästlönekommitté (SOU 1950: 43,
s. 149) som 1949 års reseersättningskommitté har försökt att kartlägga de resor
utanför pastoratet, som är att betrakta som tjänsteresor. Såsom sådana bör
anses resor som präst företar till mantalsskrivningsförrättning, för val av biskop,
kyrkomötesombud eller prästerlig ledamot i domkapitel och vid kallelse till
sammanträde med biskop eller domkapitel för handläggning av visst ärende.
Jag är, med hänsyn till grunderna för den fastställda pastoratsregleringen, mera
tveksam, om präst skall äga utan vidare företaga tjänsteresa för att meddela
själavård åt församlingsbo, som intagits på sjukhus eller ålderdomshem, fångvårdsanstalt
eller motsvarande inrättning inom annat pastorat. Om situationen
inte är sådan, att åkning i tjänsten enligt vad jag tidigare anfört är medgiven
för ändamålet, bör tjänsteresa kunna förekomma endast efter särskilt medgivande
av domkapitlet. Resor till sammankomster med kontraktets präster eller
organisationer av olika slag bör inte anses såsom tjänsteresor. Likaså torde
deltagande i prästmöte för andra än de därför utsedda funktionärerna eller i
konferenser och studiedagar endast efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t
böra berättiga till ersättning för tjänsteresa. I anslutning härtill torde vidare en
något strängare bedömning vara motiverad, när det gäller ersättningsanspråk
för resor för att assistera vid prästvigning, kyrkoherdeinstallation och invigningsförrättningar
av olika slag, där vederbörandes medverkan stundom grundar
sig mera på personliga förhållanden än på hans tjänstinnehav.

Beträffande stifts- och kontraktsadjunkterna samt kyrkoherden för samer
utgår reseersättning ur kyrkofonden enligt vissa närmare bestämmelser inom
ramen för ett av Kungl. Maj:t för varje domkapitel fastställt årligt belopp. Vid
en övergång enligt prästreseutredningens förslag till tillämpning av Arr på dessa
befattningshavare bör denna begränsning av möjligheten att företaga resor
i tjänsten bortfalla. Det ankommer på domkapitlet att vaka över att dessa prästers
reseverksamhet även framgent planlägges på ändamålsenligt sätt.

Jag övergår härefter till frågan om fördelningen mellan pastoraten och kyrkofonden
av kostnaderna för prästernas resor och erinrar därvid om att kostnaderna
för församlingsprästernas fasta och tillfälliga reseanslag nu bestrides av
pastoratet. Kostnaderna ingår emellertid i pastoratets prästlönekostnader vid
den avräkning mellan pastoraten och kyrkofonden, som ligger till grund för

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963

17

bedömningen av pastoratens rätt till tillskott ur fonden. Prästreseutredningen
har föreslagit en sådan fördelning av resekostnaderna, att ersättning för åkning
i tjänsten — med den avgränsning utredningen givit åt detta begrepp — skulle
utbetalas av pastoratet med bibehållen rätt till avräkning mellan pastoratet
och kyrkofonden, medan alla tjänsteresor skulle ersättas ur kyrkofonden. Att
utredningens förslag skulle komma att gynna de vidsträcktare norrlandspastoraten
anses i detta sammanhang sakna betydelse, eftersom dessa enligt utredningen
praktiskt taget utan undantag torde vara berättigade till tillskott ur kyrkofonden
och denna således under alla förhållanden får bära kostnaden.

Uppdelningen av prästernas resor i tjänsten i två huvudgrupper — åkning i
tjänsten och tjänsteresor i egentlig mening — syftar till att skapa ett enkelt
redovisningsförfarande beträffande förstnämnda mera omfattande grupp av resor.
Jag tvekar emellertid om lämpligheten att lägga denna uppdelning till
grund för ett avgörande av frågan vem som skall bestrida kostnaderna för
resorna. Liksom hittills bör pastoratet svara för sina prästlönekostnader, och
hit torde då få räknas alla kostnader för prästernas resor i tjänsten inom pastoratet.
Att dessa resekostnader redovisas på olika sätt — dels i åkningsjournal,
dels i enstaka fall genom reseräkningar — bör inte hindra, att utbetalningen av
den i vederbörlig ordning fastställda reseersättningen skall göras av pastoratet.
Enligt den kostnadsfördelning, som jag således vill förorda, skall kyrkofonden
i fråga om församlingspräster och pastoratsadjunkter svara endast för resa som
sträcker sig utanför pastoratet och inte får räknas som åkning i tjänsten. Emellertid
bör i sådant fall för enkelhetens skull kostnaderna för resan i dess helhet
falla på fonden, även om i samband med resan förekommit förrättning inom
pastoratet.

Ett särskilt problem uppställer sig i detta sammanhang beträffande pastoratsadjunkterna
och andra, som av domkapitlet kan förordnas till vikarier på församlingsprästtjänst
— lärare eller pensionerade präster. I enlighet med riksdagens
beslut i anledning av propositionen 1960:101 avlönas dessa direkt från
kyrkofonden. Deras resekostnader inom pastoratet ersättes emellertid från den
ordinarie församlingsprästens reseanslag. Samma principer gäller beträffande
arvoden och reseersättningar åt icke-prästvigda tjänstebiträden åt präster.

Prästreseutredningen har förutsatt, att sådana präster och tjänstebiträden skall
få ersättning enligt huvudgrunderna i utredningens förslag, dvs. av pastoratet
vid åkning i tjänsten och eljest ur kyrkofonden. Mot utredningens förslag i denna
del har ingen erinran gjorts. Att kyrkofonden svarar för avlöningen åt denna
personal är motiverat av praktiska skäl, eftersom deras tjänstgöring ofta omfattar
mera än ett pastorat. Löneuträkningen förenklas därför med nuvarande
förfarande. Detta förhållande bör emellertid enligt min uppfattning inte föranleda,
att resekostnaderna vid förrättning inom ett pastorat inte — i likhet med
vad som för närvarande gäller och utredningen föreslagit — skall bestridas av
pastoratet. Resekostnaderna för denna personal bör få upptagas bland de
pastoratets prästlönekostnader som är avräkningsbara med kyrkofonden.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO år 1963

Ersättning för åkning i tjänsten skall enligt utredningens förslag utanordnas
efter attest av kyrkoherden, som således har att granska åkningsjournalerna
för övriga i pastoratet anställda präster. Vid tvist rörande ersättning för viss resa
skall frågan hänskjutas till domkapitlet. Genom föreskrift att kopior av åkningsjournalema
skall insändas till domkapitlet vill utredningen bereda detta en
möjlighet att genom stickprov granska kyrkoherdens åkning i tjänsten. Räkning
å tjänsteresa föreslås skola efter attest av kyrkoherden insändas till domkapitlet
för granskning.

Förslaget om kyrkoherdens attesteringsskyldighet har fått ett blandat mottagande
hos remissinstanserna. Domkapitlen i Linköping och Växjö anser, att
kyrkoherden har de bästa förutsättningarna att bedöma ifrågavarande resor.
Kammarkollegiet och flera domkapitel befarar emellertid, att kyrkoherdens attesteringsskyldighet
kan medföra personliga konflikter och irritation. Enligt min
uppfattning minskar dock risken för sådana irritationsmoment i och med att
tanken på särskilda anslagsramar för prästernas åkning i tjänsten inte upptagits
och därmed frågan om en avvägning mellan de olika befattningshavarnas behov
att resa förfaller. I princip bör här som i andra sammanhang varje befattningshavares
resekostnader vara underkastade granskning. Jag får därför förorda en
sådan ordning, att beslut om ersättning för åkning i tjänsten meddelas av domkapitlet
såvitt gäller domprost och kontraktsprost, av vederbörande kontraktsprost
såvitt gäller kyrkoherde, samt av kyrkoherden i övriga fall. Vad gäller
kyrkoherdens attesteringsskyldighet vill jag framhålla, att granskningen helst
bör grunda sig på en kännedom om de lokala förhållandena och att kyrkoherden
är den som är bäst skickad att utöva sådan kontroll. Den förmansställning för
pastoratets präster, som kyrkolagen tillerkänner honom, gör det enligt min
mening fullt naturligt att ålägga honom en granskningsuppgift, som inom andra
förvaltningsområden åvilar befattningshavare i motsvarande ställning.

De nuvarande bestämmelserna rörande reseersättning åt präster är intagna i
cirkulär, som Kungl. Maj:t utfärdat med stöd av 29 § 2 mom. Pr. Jag erinrar
om den tidigare omnämnda överenskommelsen, som den 20 mars 1963 träffats
mellan företrädare för ecklesiastik- och civildepartementen samt SACO beträffande
de förmånsfrågor, som ingår i det här föreslagna reseersättningssystemet.
Chefen för civildepartementet anmäler denna dag erforderliga ändringar i Pr,
vilka med visst undantag torde innefatta upphävande av vissa föreskrifter i
reglementet. De särskilda föreskrifter, som vid bifall till det framlagda förslaget
erfordras för att reglera prästreseförmånerna, ankommer det på Kungl. Maj :t att
utfärda. Frågan kommer att anmälas av chefen för civildepartementet.

Bestämmelserna om kostnadsfördelningen mellan pastoraten och kyrkofonden
för här ifrågavarande avlöningsförmåner för präster regleras för närvarande i
6 § andra stycket 1) lagen om kyrkofond samt i lagen den 29 juni 1951 (nr 570)
angående pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlö -

19

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 130 år 1963

ning (prästlönekostnadslag). Vid ett genomförande av den föreslagna reformen
fordras vissa ändringar i rubriken och 3 § av sistnämnda lag. I samband härmed
bör vissa smärre ändringar av lagtexten göras, vilka föranleds av den
fr. o. m. den 1 januari 1962 genomförda tjänstebostadsreformen. Från sagda
datum utgör nämligen innehavet av tjänstebostad inte längre en löneförmån.
I lagen bör därför angivas, att pastoratet har att, å ena sidan, svara för kostnaderna
för tillhandahållandet av bostaden enligt Pr samt, å andra sidan, uppbära
den för tjänstebostaden utgående tjänstebostadshyran. Förslag till lagtext
har utarbetats inom ecklesiastikdepartementet. På Kungl. Maj:t ankommer att
besluta om ändring i härtill anknytande författningar. Jag avser att senare
anmäla förslag härom.

Omläggningen bör lämpligen ske fr. o. m. den 1 januari 1964. De nya bestämmelserna
kan sålunda beaktas, då pastoraten uppgör förslag till stat för år 1964.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

1) godkänna av mig förordad övergång till nytt system för
ersättning åt präster m. fl. för resor i tjänsten samt för fördelningen
av kostnaderna härför mellan pastoraten och kyrkofonden; 2)

antaga inom ecklesiastikdepartementet upprättat förslag
till lag om ändring i lagen den 29 juni 1951 (nr 570) angående
pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas
avlöning (prästlönekostnadslag); samt

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att i övrigt utfärda bestämmelser
i enlighet med vad jag i det föregående förordat.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnar Samuelsson

20

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 130 år 1963

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1

Förslag till lag om ändring i lagen den 29 juni 1951 (nr 570) angående pastorats
deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning
(prästlönekostnadslag) ............................................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 mars 1963 ....................... 4»

1. Inledning...........—....................................... 4

2. Frågans tidigare behandling.................................... 6

3. Prästreseutredningens förslag.............. 7

4. Remissyttranden ........ 11

5. Föredraganden ................... 13

Ivar Hsoggströms Tryckeri AB • Stockholm 19C3

630712