Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

1

Nr 106

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till grunder
för krigssjukvårdsutbildning av läkare och lag om ändring
i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälsooch
sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden,
(krigssjukvårdslag); given Stockholms slott
den 8 mars 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att

dels godkänna i statsrådsprotokollet för den 8 februari 1963 angivna
grunder för krigssjukvårdsutbildning av läkare;

dels jämlikt 87 § regeringsformen antaga härvid fogat förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård
vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges principförslag rörande den utbildning som
avser att göra läkare skickade att tjänstgöra i krigsbefattningar inom den
militära och civila krigssjukvården.

Den nuvarande värnpliktsutbildningen om 540 dagar föreslås omlagd och
förkortad. Utbildningen föreslås skola omfatta soldat- och befälsutbildning
under ca 185 dagar, vilken fördelas på två sommaromgångar — grundläggande
befälsskola och sjukvårdsbefälsskola —- i början av de medicinska
studierna och en vinteromgång mot slutet av studietiden, fackutbildning
under ca 45 dagar, vilken fullgöres i en omgång — läkarfackskola — mot
slutet av studietiden, samt facktjänstgöring under ca 190 dagar, vilken fördelas
på omgångar under återstående värnpliktstid. Den i medicine licentiatstudierna
ingående kirurgiassistenttjänstgöringen om 90 dagar föreslås icke
vidare skola räknas som värnpliktstjänstgöring, och den sammanlagda
tjänstgöringstiden för värnpliktiga läkare skall icke överstiga 420 dagar.

Samtliga läkare, som avses skola tjänstgöra inom den civila krigssjukvården,
föreslås skola genomgå särskild utbildning omfattande grundkurs
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 106

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1963

om ca två veckor samt efter- och vidareutbildning under ca 45 dagar. De
värnpliktiga läkare som icke erfordras för krigsbefattningar i den militära
krigsorganisationen, föreslås skola genomgå begränsad utbildning inom
krigsmakten och under resterande värnpliktstid fullgöra — utöver grundkurs
samt efter- och vidareutbildning -—• försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring
vid civila myndigheter, institutioner, sjukhus och laboratorier.

Den civila krigssjukvårdsutbildningen, som f. n. avses skola ledas centralt
av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, föreslås skola vara obligatorisk;
författningsmässig grund härför skapas genom att bestämmelser
om utbildningsplikt i fred för läkare föreslås införda i krigssjukvårdslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

3

Förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård
vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag)

Härigenom förordnas att i lagen den 27 november 1953 om hälso- och
sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag)
skall efter 9 § införas en ny paragraf, betecknad 9 a §, av nedan angiven
lydelse samt att 10 och 11 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

10

Konungen meddelar föreskrifter
angående dels omfattningen av begreppet
medicinalpersonal dels registrering
av sådan personal dels för -

(Föreslagen lydelse)

9 a §.

Den som är behörig att utöva läkaryrket
eller avlagt medicine kandidatexamen
och genomgått för medicine
licentiatexamen föreskrivna
kurser i medicin och kirurgi och
som icke före löpande kalenderårs
början fyllt sextiofem år är skyldig
att, i den utsträckning som hans
kroppskrafter och hälsotillstånd
medgiva, efter anvisning av myndighet
som Konungen bestämmer, under
högst sextio dagar deltaga i utbildning
och övning för tjänst som
kan åläggas med stöd av tjänsteplikt
för medicinalpersonal.

Är tjänstgöringsskyldig som avses
i första stycket tillika värnpliktig, må
han åläggas att deltaga i utbildning
och övning som i första stycket sägs
under den längre tid som han kunnat
åläggas värnpliktstjänstgöring.

§•

Konungen meddelar föreskrifter
angående dels omfattningen av begreppet
medicinalpersonal dels registrering
av sådan personal dels för -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

delning av personalen till tjänstgöring
dels ersättning åt den som fullgör
i denna lag avsedd tjänsteplikt.

11

Den som underlåter att fullgöra
skyldighet, som ålagts honom med
stöd av 8 eller 9 §, straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med
fängelse i högst sex månader.

delning av personalen till tjänstgöring
dels ersättning åt den som fullgör
i denna lag avsedd tjänst, utbildning
eller övning.

§•

Den som underlåter att fullgöra
skyldighet, som ålagts honom med
stöd av 8, 9 eller 9 a §, straffes med
dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med
fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

5

Utdrag av protokollet över för svar sär enden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8
februari 1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om krigssjukvårdsutbildning
av läkare m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Kanslern för rikets universitet hemställde hos Kungl. Maj:t den 11 juni
1958, att en allsidig utredning måtte komma till stånd rörande den militära
utbildningen av yngre och blivande läkare samt av övrig medicinalpersonal.
Vidare hemställde Sveriges förenade studentkårer den 28 augusti 1958, att
den militära utbildningen för värnpliktiga läkare, tandläkare och apotekare
måtte utredas beträffande målsättning, utformning och längd, överbefälhavaren
tillstyrkte i utlåtande den 18 oktober 1958, att den föreslagna utredningen
kom till stånd.

Jag hemställde den 28 maj 1959 om bemyndigande att tillkalla en utredningsman
för att verkställa utredning rörande utbildning av värnpliktiga
läkare m. m. och anförde till protokollet över försvarsärenden i huvudsak
följande.

Jag delar uppfattningen att utredning bör verkställas rörande utbildningen
av värnpliktig medicinalpersonal. Särskilt angeläget synes det emellertid
vara att de värnpliktiga läkarnas utbildning överses. Jag föreslår därför
att utredningen tills vidare får avse läkarna.

Till en början bör närmare klarläggas vilka behov av läkare som föreligger
i den militära krigsorganisationen och vad tillgodoseendet av dessa
behov kräver ifråga om såväl utbildningskontingentens storlek som utbildningens
innehåll och omfattning. Ställning bör vidaTe tas till frågan, i vilken
utsträckning de värnpliktiga läkarna bör tas i anspråk för att täcka krigsmaktens
fredsbehov av läkare. Fördelarna av och möjligheterna till en för
försvarsgrenarna gemensam utbildning bör undersökas.

överbefälhavaren har framhållit, att tillgången på medicine studerande
är bestämmande för utbildningskontingentens storlek och att till följd
härav vid armén sedan länge utbildas ett större antal värnpliktiga läkare

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

än vad som skulle vara motiverat för tillgodoseende enbart av krigsmaktens
behov, överskottet har hittills genom krigsmaktens försorg erhållit en
grundutbildning, som kan komma att tillgodogöras vid tjänstgöring inom
civilförsvarets och det allmänt civila medicinalväsendets krigsorganisation.
Med hänsyn till överbefälhavarens uttalande bör utredas, om liksom hittills
alla värnpliktiga medicine studerande skall uttagas till specialtjänst såsom
läkare och utbildas inom krigsmakten.

Utredningen bör studera vilka utbildningskrav som bör uppställas för
läkare, som i krig skall tjänstgöra inom civilförsvaret eller det allmänt
civila medicinal väsendet, och hur utbildningen i fråga bör organiseras.
Härvidlag bör utredningen uppmärksamma även de behov av utbildning
för uppgifter inom totalförsvaret, som föreligger för de icke värnpliktiga
tjänstepliktiga läkarna, d. v. s. manliga läkare, som befunnits odugliga till
krigstjänst, samt kvinnliga läkare. Det bör utredas vilka möjligheter som
finnes att göra utbildning för ifrågavarande uppgifter obligatorisk utan
anlitande av värnpliktslagens bestämmelser samt i vad mån utbildningen
— liksom även utbildning av läkare för krigsmaktens eget behov — kan
förläggas utom krigsmakten. I dessa hänseenden bör beaktas att viss krigssjukvårdsutbildning
numera ingår som obligatoriskt led i de medicinska
studierna för såväl värnpliktiga som icke värnpliktiga studerande.

I fråga om anordnandet av läkarutbildning, som enligt utredningens bedömande
bör äga rum inom krigsmakten, vill jag slutligen ange följande
allmänna riktlinjer. Utbildningen bör, med hänsyn bl. a. till ekonomiska
synpunkter och önskvärdheten av att minska belastningen på utbildningsorganisationen,
koncentreras till vad som med hänsyn till utbildningsmålen
är väsentligt; sålunda bör det undersökas huruvida icke den nuvarande
soldat- och befälsutbildningen — framför allt vid armén — kan reduceras
utan eftersättande av utbildningsmålen. I fråga om värnpliktsutbildningens
förläggning i tiden bör vederbörlig hänsyn tagas till den civila studiegången,
så att en från olika synpunkter lämplig samordning erhålles.

Sedan Kungl. Maj:t lämnat det begärda bemyndigandet tillkallades professorn
vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet A. V. Engström att utföra
ifrågavarande uppdrag. Utredningsmannen och till hans förfogande
ställda experter (läkarutredningen) redovisade i ett den 15 december 1961
avgivet betänkande »Läkaren i totalförsvaret» (SOU 1961:63) sina överväganden
rörande krigssjukvårdsutbildningen av läkare inom krigsmakten
och det allmänt civila medicinalväsendet.

Över läkarutredningens betänkande har yttranden avgivits av överbefälhavaren
efter hörande av försvarsgrenscheferna och försvarets sjukvårdsstyrelse,
försvarets forskningsanstalt, statskontoret, riksrevisionsverket,
medicinalstyrelsen och dess sjukvårdsberedskapsnäinnd (här benämnda
medicinalstyrelsen), universitetskanslern efter hörande av berörda universitets-
och högskolemyndigheter, skolöverstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen,
statens medicinska forskningsråd efter hörande av dess försvarsmedicinska
nämnd, flyg- och navalmedicinska nämnden, 1959 års besparingsutredning
för försvaret, 1960 års värnpliktsutredning, utredningen rörande vissa medicinska
utbildningsfrågor, försvarsmedicinska forskningsutredningen, läkarutbildningsberedningen,
civilbefälhavarna i I., III. och IV. oivilområ -

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1963 7

dena, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus,
Malmöhus och Västerbottens län, svenska landstingsförbundet, svenska
stadsförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges förenade
studentkårer och Sveriges läkarförbund.

II. Nuvarande krigssjukvårdsutbildning

Värnpli kts utbildningen

Den som idkar eller gör sannolikt att han kommer att idka medicinska
studier och som icke frikallas blir vid inskrivningsförrättningen uttagen
för utbildning i specialtjänst som värnpliktig läkare. Det övervägande antalet
värnpliktiga läkare tilldelas något av de fyra trängregementena vid
armén. Ett mindre antal tilldelas flottan. Samtliga värnpliktiga läkare fullgör
hela sin värnpliktstjänstgöring inom den försvarsgren de tilldelats och
krigsplaceras där; flygvapnets behov av läkare tillgodoses genom att erforderligt
antal värnpliktiga läkare, som fullgjort värnpliktsutbildning vid
armén, krigsplaceras vid flygvapnet.

Målet för den nuvarande värnpliktsutbildningen kan i huvudsak sägas
vara att göra de värnpliktiga läkarna kompetenta att tjänstgöra i krigsbefattning
som bataljonsläkare eller i motsvarande befattningar inom marinen
och flygvapnet. Utbildningen omfattar enligt 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen
en obligatorisk utbildning om 394 dagar, vilken enligt av Kungl.
Maj:t utfärdade bestämmelser uppdelas i soldat- och befälsutbildning, fackutbildning
samt facktjänstgöring. Kungl. Maj :t har vidare med stöd av
värnpliktslagen föreskrivit att fortsatt tjänstgöring om 146 dagar skall
uttas av de värnpliktiga läkarna. Den sammanlagda värnpliktstjänstgöringen
omfattar således 540 dagar.

Soldat- och befälsutbildningen omfattar ca 240 dagar vid armén och ca
120 dagar vid marinen. Utbildningen fullgöres vid armén i tre omgångar,
soldatutbildning (90 dagar), förberedande befälsutbildning (85 dagar) och
plutonchefsskola (65 dagar). Omgångarna genomgås i regel under tre på
varandra följande somrar efter studentexamen. Vid marinen fullgöres soldat -och befälsutbildningen i regel under de två första somrarna efter studentexamen.
Den första sommaren genomgås period I i land (60 dagar) och
den andra sommaren genomgås period II ombord på fartyg (30 dagar) samt
period III vid kustartilleriförband (30 dagar).

Fackutbildningen omfattar fackutbildningskurs, som har en längd av
ca 45 dagar vid armén och ca 60 dagar vid marinen. Kursen genomgås i
regel sommaren mellan tredje och fjärde studieåren. En väsentlig del av
fackutbildningskursen vid armén ägnas åt utbildning i taktik och underhållstjänst
samt militärmedicin. Vid marinens fackutbildningskurs lägges
tonvikten på utbildningen i sjukvårdstjänst, marin krigsmedicin samt ubåts -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

och dykerihygien. Med fackutbildningskursen avslutas grundutbildningen
och efter denna sker krigsplacering. I grundutbildningen inräknas även den
assistenttjänstgöring vid kirurgisk avdelning om 90 dagar, vilken är ett led
i medicine licentiatstudierna. Under vissa omständigheter får värnpliktig
läkare tillgodoräkna vikariattjänstgöring som underläkare eller extra
läkare vid kirurgisk avdelning på sjukhus som militär assistenttjänstgöring.

Facktjänstgöringen och den fortsatta tjänstgöringen slutligen omfattar
ca 165 dagar vid armén och ca 270 dagar vid marinen. Tjänstgöringen fördelas
över hela värnpliktstiden i omgångar om i regel minst 30 dagar. Viss
fältmässig tjänstgöring förekommer under facktjänstgöringen och den
fortsatta tjänstgöringen. Den övervägande delen av fack tjänstgöringen och
den fortsatta tjänstgöringen fullgöres emellertid som fredsmässig tjänstgöring
och omfattar huvudsakligen uppgifter inom den dagliga sjukvården
vid förbanden, främst sjukvisitation och därmed sammanhängande göro^
mål. Jämlikt medgivande av Kungl. Maj:t kan 60 dagar av den fortsatta
tjänstgöringen ersättas med vikariattjänstgöring som provinsialläkare i
Övre Norrland.

Den civila krigssj ukvårdsutbililningen

Eu viss försvarsmedicinsk utbildning ingår i de medicinska studierna.
Redan under andra världskrigets första år tillkom vid de medicinska lärosätena
kortare obligatoriska kurser i ur beredskapssynpunkt viktiga ämnen
såsom krigskirurgi, gassjukvård och krigsepidemiologi. Den nuvarande
studieordningen innebär att vid undervisningen i olika ämnen särskild vikt
skall läggas vid frågor, som är av betydelse ur försvarsmedicinsk synpunkt.
Sådana ämnen är t. ex. bakteriologi, farmakologi, kemi, kirurgi, radiologi,
hygien, dermatologi, psykiatri och klinisk epidemiologi. Den ur försvarsmedicinsk
synpunkt mest betydelsefulla delen av den medicinska utbildningen
är emellertid den särskilda kursen i krigsmedicin. Denna kurs, som
inrättades år 1958, genomgås mot slutet av studietiden i regel under sjätte
studieåret. Kursen anordnas årligen vid varje lärosäte och ledes av arvodesanställda
lärare. Under kursen, som varar en månad på halvtid, behandlas
under föreläsningar krigssjukvårdsorganisationen, ABC-skador, krigskirurgi,
krigspsykiatri och krigshygien, varjämte olika demonstrationer
äger rum. Det må i detta sammanhang även erinras om den förut omnämnda
assistenttjänstgöringen vid kirurgisk avdelning. Tiden för denna tjänstgöring
förlängdes på förslag av 1948 års läkarutbildningskommitté från
en till tre månader, eftersom det ur beredskapssynpunkt ansågs nödvändigt
att varje läkare fick en mera ingående erfarenhet av bl. a. enklare traumatologisk
verksamhet, narkosgivning och chockbehandling.

Utöver den angivna försvarsmedicinska utbildningen erhåller de läkare
som är krigsplacerade vid det allmänt civila medicinalväsendet icke någon
obligatorisk utbildning för sina uppgifter. Det bortses här från det värde för

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

tjänstgöring i krigsbefattning inom civil hälso- och sjukvård som för värnpliktiga
läkares vidkommande kan anses ligga i värnpliktsutbildningen. En
obligatorisk utbildning övervägdes visserligen i de betänkanden som låg
till grund för krigssjukvårdslagen och för den nuvarande civilförsvarsutbildningen,
men bestämmelser härom ansågs icke böra införas (prop. 1953: 222
och 1959: 114).

En begränsad frivillig utbildning förekommer emellertid inom den civila
krigssjukvården. Sålunda har medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
under budgetåret 1961/62 anordnat två s. k. centrala krigssjukvårdskurser
för cheferna för civilbefälhavarnas och länsstyrelsernas sjuk vårdssektioner
och fyra kurser för chefläkare och andra läkare i ledande befattningar
vid beredskapssjukhus med särskilt avseende på strålskadeskydd
och strål skadevård. För innevarande budgetår har medel anvisats till två
centrala krigssjukvårdskurser. I syfte att utvidga kursverksamheten till
att även omfatta annan personal inom de operativa ledningsorganen än
cheferna och för att ge läkare på ledande poster inom beredskapssjukhusorganisationen
utbildning ej blott beträffande strålskadevården utan även
beträffande skador till följd av biologisk och kemisk krigföring har i statsverkspropositionen
till 1963 års riksdag (bil. 7 p. 66) medel beräknats för
fyra centrala krigssjukvårdskurser under nästkommande budgetår. Varje
krigssjukvårdskurs har varat en vecka och omfattat föreläsningar om krigssjukvårdens
verksamhet och organisation samt spel och grupparbete. Hittills
har ca 100 läkare deltagit i kurserna. Strålskyddskurserna har varat
några dagar och avsett såväl krigs- som fredsbehovet. I varje kurs har deltagit
30 chefläkare. Vissa länsstyrelser har vidare anordnat en- eller tvådagarskonferenser
med 25—30 deltagare per konferens hämtade från både
öppen och sluten vård. Vid dessa konferenser har bl. a. diskuterats planläggningen
av krigssjukvården på regional nivå. Slutligen deltar läkare
inom den civila krigssjukvården i de stabsövningar inom civilområden och
län som anordnas flera gånger årligen i olika delar av landet. Genomgående
råder dock en betydande eftersläpning. Det övervägande antalet krigstjänsteläkare,
chefläkare vid beredskapssjukhus och blodgivarcentraler
samt läkare avsedda för underordnade befattningar inom framför allt sluten
men till stor del även öppen vård har sålunda i allmänhet icke erhållit
någon krigssjukvårdsutbildning.

III. Utbildningskrav m.m.

Den militära krigssjukvården

Läkarutredningen

För att få en grund för sina ställningstaganden till frågorna om värnpliktsutbildningens
målsättning och innehåll har utredningen ingående analyserat
de värnpliktiga läkarnas uppgifter och ställning i den militära krigs -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

organisationen samt redovisat de krav som i utbildningshänseende bör
ställas på läkare i olika befattningar. Av utredningens redogörelse i ämnet
må följande intas här.

Inom armén krigsplaceras omkring hälften av de yngre värnpliktiga läkarna
vid bataljon (motsvarande). I skyttebataljon ingår en sjukvårdstross
med två förbandsplatsgrupper, vardera med en läkare som chef. Den läkare,
som är chef för första förbandsplatsgruppen, är tillika chef för sjukvårdstrossen
och dessutom bataljonsläkare. I sin egenskap av bataljonsläkare
måste den värnpliktige läkaren behärska huvuddragen av grunderna
för brigads och i än högre grad bataljons taktiska uppträdande. Han
måste vidare väl behärska principerna för sjukvårdstjänsten inom bataljonen
och vara väl orienterad om principerna för sjukvårdstjänsten inom
brigad. Det är dessutom att märka att bataljonsläkarens verksamhet alltid
i större eller mindre grad måste utövas på fältet, bl. a. för kontroll och ledning
av sjukvårdstjänsten vid bataljonens skilda underavdelningar. Batalj
onsläkar en måste följaktligen ha en militär och militärmedicinsk grundutbildning,
i vilken utbildning i sjukvårdstaktik ingår. De värnpliktiga läkarna
vid armén krigsplaceras vidare i chefsställning inom olika specialkompanier
med sjukvårdande uppgifter samt i stabsbefattning. Kraven på rent
militär utbildning för specialkompaniläkarna är icke väsentligt annorlunda
än för bataljonsläkarna, men specialkompaniläkarna bör utöver den angivna
grundutbildningen ha ytterligare sjukvårdstaktisk och militärmedicinsk
utbildning samt i vissa fall medicinsk specialutbildning. Stabsläkarna
slutligen måste utöver grundutbildningen ges en ökad militär skolning i
taktik, underhållstjänst och stabstjänst.

Inom marinen kommer det stora flertalet av de värnpliktiga läkarna att
krigsplaceras -säd kustartilleriets spärrbataljoner och batterier, på fartyg
och vid flottans baser samt som läkare vid vissa staber. De värnpliktiga läkarna
vid marinen bör ha en militär skolning med syfte att bibringa kunskap
om flottans och kustartilleriets organisation, ledning, taktik och miljö.
om de krav denna miljö ställer på den enskilde individen samt om hur
miljön kan påverkas av moderna stridsmedel. Vidare kräves en militärmedicinsk
skolning avseende dels lämpliga medicinska åtgärder inom ramen
för marinens sjukvårdsorganisation under olika taktiska, transporttekniska
och väderleksmässiga förhållanden, dels medicinska motåtgärder vid angrepp
med ABC-stridsmedel mot fartyg och i bergrum inrymda kustartilleriförsvarsanläggningar
och marina baser. Utbildning kräves även i navalmedicin
samt ubåts- och dykerimedicin. För vissa befattningar kräves utöver
grundutbildningen medicinska specialkunskaper samt ökade kunskaper i
sjukvårdstaktik, underhållstjänst och stabstjänst.

Inom flygvapnet slutligen användes det stora flertalet värnpliktiga läkare
som biträdande basläkare, vilka befattningar i stort sett kan jämställas med
befattningarna som läkare vid marinens större baser. De rent militära kra -

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1063

ven på biträdande basläkare är i huvudsak desamma som motsvarande krav
på marinens värnpliktiga läkare. Den värnpliktige flygläkaren bör dessutom
vara väl förtrogen med flygstridskrafternas organisation och verksamhet i
krig samt ha god kunskap om de för flygmedicinen speciella problemställningarna.

Sammanfattningsvis uttalar läkarutredningen följande rörande utbildningskraven
för de värnpliktiga läkare som skall ingå i krigsorganisationen
vid de olika försvarsgrenarna.

Läkarens viktigaste kvalifikation ur krigsmaktens synpunkt är hans
medicinska kunnande. För att han skall kunna fullgöra sin uppgift måste
emellertid detta medicinska kunnande kompletteras med militärmedicinska
och rent militära kunskaper. Omfattningen av dessa ytterligare
kunskaper blir beroende av den krigsbefattning, som läkaren avses tilldelas.
Han måste t. ex. äga tillräcklig kunskap om den militära organisationens
sammansättning, resurser, arbetssätt och språk. Dessutom kräves
att han skall kunna leda och övervaka sina medhjälpares verksamhet, äga
kunskap om skydd och möjligheter att själv överleva i katastrofsituationer
samt ha bibringats däremot svarande personlig färdighet.

Som tjänstegrenschef måste läkaren kunna planlägga sjukvårdstjänsten
för förbandets olika underavdelningar med hänsyn till deras närmast förestående
verksamhet. Icke minst vid befarat anfall med ABC-stridsmedel
kommer läkarens förmåga till förutseende planläggning och smidig anpassning
av tillgängliga resurser till det väntade läget att ställas inför hårda
prov. Man torde utan överdrift kunna säga att framgången av en militär
operation till väsentliga delar är avhängig av effektiviteten hos sjukvårdsorganisationen.
I läkarens bedömande måste hänsyn sålunda tas till rent
militära angelägenheter, såsom förbandens gruppering, stridsuppgift,
kommunikationsläge m. m., liksom även till rent medicinska förhållanden,
såsom befälets och truppens kondition, möjligheterna att de skadade och
sjuka tål transport in. m. Läkaren måste vara orienterad även om organisationen
av och uppgifterna för de övriga sektorerna av totalförsvarets sjukvårdstjänst,
enär de bakre sjukvårdsanstalterna är gemensamma för totalförsvaret
och bygger på den fredstida civila sjukvårdsorganisationen och
eftersom de militära förbanden kan komma att insättas till stöd åt civilförsvarets
enheter.

I anslutning härtill diskuterar läkarutredningen, om de värnpliktiga läkarna
i den militära krigssjukvården bör bibringas befälsutbildning. Utredningen
har därvid övervägt, om ändring bör ske i läkarnas nuvarande ställning
som chefer för olika militära enheter. Denna fråga är av intresse
särskilt för arméns vidkommande, eftersom ett stort antal värnpliktiga läkare
krigsplaceras i befattningar som läkare vid bataljon (motsvarande).
Utredningen har undersökt möjligheten att ersätta bataljonsläkaren som
chef för sjukvårdstrossen med officer eller underofficer, vilket skulle medföra
att bataljonsläkaren mer än hittills skulle kunna ägna sig åt verksamheten
som chef för den ena förbandsplatsgruppen och som läkare vid av
denna upprättad förbandsplats. Detta skulle emellertid kräva antingen att
bataljonen tillfördes en ny befattning för värnpliktig officer eller under -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

officer som chef för sjukvårdstrossen, något som med hänsyn till befälsförhållandena
och personaltillgången i övrigt inom armén bedömes som
olägligt, eller att den nuvarande sjukvårdsunderofficeren utbyttes mot annan
befälsperson, som då skulle anförtros befälet över sj ukvårdstrossen, eller
slutligen att sjukvårdsunderofficeren själv placerades som chef för denna
tross. Utredningen kommer till den slutsatsen att bataljonslältaren alltjämt
bör vara chef för sj ukvårdstrossen och att han, trots att han bär biträde
av en sjukvårdsunderofficer i den militära ledningen av enheten, bör ha
möjligheter att själv utöva det rent militära befälet. Även specialkompaniläkarna
anser utredningen icke blott böra vara läkare vid utan även chefer
för vederbörande enheter. Enligt utredningen är det svårt att vid de små
enheter det här gäller skilja på sådana befälsuppgifter som under alla förhållanden
bör tillkomma läkaren och sådana som rent organisatoriskt kan
överlåtas på annan person. Motsvarande förhållanden gäller för vissa fartygsläkare
samt för läkarna vid kustartilleriets spärrbataljoner och batterier.
Flygvapnets värnpliktiga läkare krigsplaceras däremot i allmänhet icke
i chefsbefattningar.

Läkarutredningen konstaterar sålunda att under nuvarande krigsorganisatoriska
betingelser ändring icke bör ske i de värnpliktiga läkarnas dubbla
ställning som läkare vid och chefer för vissa smärre enheter och att
följaktligen befälsutbildning alltjämt måste inrymmas i den militära utbildningen
vid armén och marinen.

Yttranden

Läkarutredningens uppfattning att de värnpliktiga läkarna i den militära
krigsorganisationen som chefer även skall föra militärt befäl och att befälsutbildning
även i fortsättningen måste bibringas dem understrykes av chefen
för armén och chefen för marinen, överbefälhavaren uttalar att befälsutbildningen
måste tillerkännas högsta prioritet. Å andra sidan framhåller
medicinalstyrelsen det angelägna i att läkarna på allt sätt avlastas från sådan
verksamhet som kan komma att begränsa deras primära medicinska
uppgifter. Även 1959 års besparingsutredning för försvaret säger sig i princip
anse att läkarnas tjänstgöring i största möjliga utsträckning bör utnyttjas
för rent medicinska uppgifter men att utredningen å andra sidan är väl
medveten om att befälstillgången f. n. icke är sådan att det är organisatoriskt
möjligt att lösgöra läkarna från deras nuvarande militära uppgifter.

Den civila krigssj ukvården

Läkarutredningen

På samma sätt som beträffande den militära krigssj ukvården lämnar
läliar ut redningen följande redogörelse för läkarnas ställning och uppgifter

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963 13

inom den civila krigssjukvården samt för de krav som i utbildningshänseende
bör ställas på läkare i olika befattningar.

Den slutna sjukvården bedrives vid beredskapssjukhus, vilka även skall
omhänderta krigsmaktens personal för slutlig vård. För att i ett katastrofläge
kunna komplettera beredskapssjukhusen och civilförsvarets sjukvårdsresurser
upprättas s. k. sjukhärbärgen utanför tätorter. Ett mycket
stort antal läkare är krigsplacerade inom den slutna vården. Denna, som
är organiserad i bl. a. kirurgiska och internmedicinska avdelningar, kräver
av sina utövare en god medicinsk grundutbildning och därutöver klinisk utbildning
av försvarsmedicinsk betydelse. Utbildningen bör om möjligt täcka
alla former av krigsskador och deras behandling.

Hälsovården och den öppna sjukvården bedrives inom krigssjukvårdsdistrikt.
Varje distrikt förestås av en krigstjänsteläkare, som till sitt förfogande
har biträdande krigstjänsteläkare. Vidare upprättas sanitetsanstalter
för skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar. För bedrivande av
hälsovård organiseras även ett antal laboratorier. Läkare inom hälsovården
och den öppna sjukvården måste ha förmåga att lösa stora uppgifter med
förhållandevis små resurser. Detta kräver att alla läkare kan arbeta på
fältet i katastrof sjukvård under provisoriska och svåra förhållanden såsom
efter terroranfall mot tätorter, efter användning av kärnladdningar och
biologiska och kemiska stridsmedel samt i samband med att bistånd lämnas
åt militärförsvaret inom storstridsområde. Krav på utbildning inom hygien
och epidemiologi samt rörande olika former av förebyggande hälso- och
sjukvård måste vidare betraktas som välgrundat för de läkare, som är krigsplacerade
inom den civila hälsovården och den öppna sjukvården. För läkare
med speciella uppgifter inom laboratorier in. in. bör utöver den medicinska
grundutbildningen ges en fackligt inriktad specialutbildning med
hänsyn tagen till de fältmässiga kraven på verksamhetens bedrivande.

Läkare i olika administrativa befattningar måste ha förmåga att utföra
planläggningsarbete och leda krigssjukvårdsutbildning i fred samt att utöva
ledningen under krig. Denna förmåga förutsätter att läkaren genomgått
den utbildning, som bör ges läkare i sluten och öppen vård, samt att han
därutöver fått viss specialutbildning. En sådan chefsutbildning är särskilt
viktig med hänsyn till den civila krigssjukvårdens bristande resurser och
de höga krav, som till följd härav ställes på ledning och samordning. Under
chefsutbildningen bör särskilt beaktas behovet av utbildning i stabs- och
förvaltningstjänst samt sambandstjänst.

Beträffande civilförsvarets sjukvårdstjänst tillgodoses behovet av läkare
för uppsamlingsplatser, förbandsstationer och förbandsplatser i huvudsak
genom att läkare vid beredskapssjukhusen eller i öppen vård tas i anspråk.
Av dessa läkare kräves utöver krigssjukvårdsutbildningen för befattningar
vid det allmänt civila medicinalväsendet även eu viss miljöutbildning avseende
civilförsvarets enheter.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Läkarutredningen anför sammanfattningsvis rörande utbildningskraven
för läkarna inom den civila krigssjukvården.

För att de civila läkarna på ett tillfredsställande sätt skall kunna lösa
såväl sina uppgifter i fred av betydelse för krigssjukvården som sina uppgifter
i krigsbefattningar är en god medicinsk grundutbildning av avgörande
betydelse. Men för att läkarna skall kunna fylla sina nämnda uppgifter
måste de utöver sin medicinska kunskap bibringas även andra kunskaper.
De måste ha god kännedom om krigssjukvårdens och civilförsvarets organisation
och verksamhet icke minst i sjukvårdstaktiska hänseenden. Med hänsyn
till behovet av ett i vissa lägen samordnat utnyttjande av totalförsvarets
alla sjukvårdsresurser och behovet av samverkan med andra verksamhetsgrenar
inom totalförsvaret måste läkarna även ha kännedom om totalförsvarets
uppbyggnad och verksamhet i stort. Kännedom om andra verksamhetsgrenar
måste främst avse civilförsvarets och militärförsvarets transporttjänst.

Utredningen hävdar, att det är ett oundgängligt krav för att den civila
krigssjukvården skall erhålla en tillfredsställande beredskap och funktionsförmåga,
att de läkare som skall tjänstgöra där erhåller särskild utbildning.
I anslutning härtill erinrar utredningen om att behovet av civil krigssjukvårdsutbildning
icke heller egentligen ifrågasatts. Det förhållandet att enighet
synes råda om angelägenheten av särskild utbildning för den civila krigssjukvårdens
läkare ställer utredningen mot den nästan fullständiga avsaknaden
av sådan utbildning inom den civila sektorn. Utredningen föreslår
att en särskild utbildning kommer till stånd för samtliga läkare, som i krig
avses skola tjänstgöra vid det allmänt civila medicinalväsendet, civilförsvaret
inbegripet.

Yttranden

Läkarutredningens förslag att en särskild krigssjukvårdsutbildning skall
komma till stånd för den civila sektorns läkare lämnas utan erinran av
remissmyndigheterna. Utbildningsbehovet understrykes särskilt av bl. a.
medicinalstyrelsen, universitetskanslern, civilförsvarsstyrelsen, läkarutbildningsberedningen,
civilbefälhavarna i I. och IV. civilområdena samt Sveriges
läkarförbund. Medicinalstyrelsen uttalar, att krigssjukvårdsutbildningen i
olika hänseenden måste förbättras i syfte att tillgodose det totala krigets
behov och att detta måste ske fortlöpande i samma mån som den fortskridande
krigstekniska utvecklingen ställer krigssjukvården inför ändrade
betingelser och uppgifter. Universitetskanslern anför att den snara lösningen
av ifrågavarande spörsmål är av utomordentlig betydelse för vårt
lands beredskap. På samma sätt framhåller civilförsvarsstyrelsen att behovet
av särskild civil krigssjukvårdsutbildning icke längre kan eftersättas.
Läkarutbildningsberedningen anser den nuvarande avsaknaden av krigssjukvårdsutbildning
vara ett allvarligt missförhållande. Civilbefälhavaren
i I. civilområdet framhåller vikten av att snabba och effektiva åtgärder vid -

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1963

tas för att råda bot på det mycket allvarliga läge som föreligger på grund av
den bristande krigssjukvårdsutbildningen av läkare inom den civila sektorn.
Civilbefälhavaren i IV. civilområdet konstaterar likaledes den allvarliga
bristen i fråga om utbildning av läkare för den civila krigssjukvården
och betonar att den civila sektorn i ett krigsläge kommer att få uppbära såväl
den militära sjukvården som praktiskt taget all civil sjukvård. Sveriges
läkarförbund slutligen hälsar med tillfredsställelse att läkarna på civilsidan
underkastas en särskild för den civila krigssjukvården avpassad utbildning.

IV. Uppdelning av värnpliktskontingenten

Läkarutredningen

Läkarutredningens förslag i denna del grundas på en i betänkandet
och i särskild skrivelse (hemlig) intagen redovisning av den militära och
civila krigssjukvårdens tillgång till och behov av läkare. Här må följande
anföras.

Beträffande den militära krigssjukvården erinrar utredningen om att
den årliga intagningen av medicine studerande utgjorde 410 år 1956 och
att årsintaget enligt beslut av 1961 års riksdag skall utgöra 560 nybörjare
per år i de teoretiska ämnena fr. o. m. år 1966 (prop. 1961:108).Utredningen,
som icke tar hänsyn till den ytterligare ökning av utbildningskapaciteten
som avses skola genomföras, beräknar med utgångspunkt härifrån, att det
årliga tillskottet legitimerade läkare växer från 379 år 1963 till 514 fr. o. in.
år 1973, varav värnpliktiga läkare utgör 294 respektive 361.1 Utredningen
finner att tillgången till värnpliktiga läkare överstiger krigsmaktens behov
av sådana läkare i krigsorganisationen och att detta förhållande med oförändrad
krigsorganisation kommer att accentueras för framtiden. Genom att
ställa krigsmaktens samlade behov av värnpliktiga läkare i relation till den
uppskattade årliga avgången under en tioårsperiod framåt kommer utredningen
fram till att en årlig utbildningskontingent av mellan 100 och 200
värnpliktiga läkare täcker krigsmaktens behov av sådana läkare för krigsbefattningarna.
Som ett riktvärde, som kan justeras uppåt eller nedåt alltefter
skiftande behov, anger utredningen talet 110, varav armén bör tilldelas
85, marinen 15 och flygvapnet 10 värnpliktiga läkare.

De läkare som avses skola tjänstgöra inom den civila krigssjukvården
indelar utredningen i tre grupper. Den första gruppen (grupp 1) omfattar
frikallade och vapenfria läkare samt kvinnliga läkare, vilka genomgått den 1 * 3

1 Läkarutredningen utgår från att av varje årsintag utgör andelen kvinnliga medicine studerande

25 % t.o.m. läsåret 1964/65 och 30 % därefter, att andelen frikallade manliga studerande utgör

3 %, att studietiden är 7 år och att avbröttsfrekvensen under studietiden utgör 5 % för män
och 15 % för kvinnor.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1963

civila krigsmedicinska kursen. Eftersom denna kurs gavs första gången år
1958 är grupp 1 av ganska ringa omfattning och kan f. n. beräknas omfatta
ca 375 läkare; gruppen tillföres sedan varje år ett visst antal läkare.
Den andra gruppen (grupp 2 ) utgöres av de värnpliktiga läkare som icke
erfordras för krigsmaktens behov och som likaledes genomgått den krigsmedicinska
kursen; denna grupps storlek är avhängig av hur krigsmaktens
årliga behov av värnpliktiga läkare bestämmes. Den tredje gruppen
(grupp 3) slutligen omfattar samtliga läkare som icke genomgått den krigsmedicinska
kursen. Denna grupp är mycket stor och omfattar enligt uppgifter
från medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd f. n. ca 2 700
läkare under 60 år; även här sker ett visst tillskott årligen genom att läkare
utträder ur värnpliktsåldern. Utredningen tar icke hänsyn till att vissa läkare,
som ingår i grupp 3, genomgått värnpliktsutbildning, eftersom dels den
militära utbildningen för de berörda läkarna ligger långt tillbaka i tiden
och dels utbildningens kvalitet ur civilsidans synpunkt icke varit tillfredsställande.
Oaktat ett betydande antal värnpliktiga läkare efter genomgången
värnpliktsutbildning mot slutet av värnpliktstiden i etapper överförts för
krigsplacering vid det allmänt civila medicinalväsendet finner utredningen
att en avsevärd brist på läkare föreligger inom den civila krigssjukvården.
Utredningen anser emellertid, att det civila behovet genom den beslutade
ökade intagningen vid de medicinska läroanstalterna kan väntas bli mättat
efter en tio-årsperiod under förutsättning att det samtidigt växande överskottet
värnpliktiga läkare överföres från krigsmakten till civilsidan.

Med hänsyn till den rådande bristen på läkare inom den civila krigssjukvården
och kravet på särskild utbildning av alla läkare inom den civila sektorn
diskuterar läkarutredningen, om icke överskottet värnpliktiga läkare
bör krigsplaceras vid det allmänt civila medicinalväsendet tidigare än nu
sker. I princip har hittills gällt att all värnpliktstjänstgöring skall fullgöras
inom krigsmakten och tjäna dess syften. För utredningen har frågan varit
om det kan finnas anledning att frångå denna princip beträffande överskottet
värnpliktiga läkare. Rörande frågan om samtliga värnpliktiga läkare
även i fortsättningen bör genomgå värnpliktsutbildning anför utredningen
följande.

Den väsentliga orsaken till att värnpliktsutbildningen bibehållits för
samtliga värnpliktiga läkare torde vara att utbildningen ansetts ha ett visst
värde även för tjänstgöring i krigsbefattning inom civil hälso- och sjukvård.
Utredningen vill visst icke förneka detta värde, men utredningen vill erinra
om att utbildningen för militär respektive civil krigssjukvård i många hänseenden
är artskild, särskilt i fråga om miljöutbildningen. Då varje läkare
bör bibringas en utbildning, som svarar mot krigsbefattningens krav, och
miljöutbildningen för den civila krigssjukvården enligt utredningens uppfattning
måste meddelas vederbörande läkare utanför krigsmakten, är det
anförda skälet för ett bibehållande av värnpliktsutbildningen för läkare
avsedda för den civila krigssjukvården icke bärande. Vid angivna förhållanden
kan det icke anses rationellt eller arbetsekonomiskt tillfredsstäl -

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

lande att krigsmakten skall utbilda även de värnpliktiga läkare, som skall
tilldelas den civila sektorn. I princip bär krigsmakten endast utbilda så
många värnpliktiga, soin svarar mot dess behov. En utbildning därutöver
kan försvaras endast därest utbildningen kommer totalförsvaret i dess helhet
till godo. Detta är icke fallet med utbildningen av värnpliktiga läkare
avsedda för den civila krigssjukvården. Härtill kommer, att det ökade intaget
av medicine studerande kan, därest även i fortsättningen samtliga
värnpliktiga läkare skall genomgå fullständig värnpliktsutbildning, komma
att medföra en belastning på krigsmaktens utbildningsapparat, som denna
icke bör bära.

Ett annat skäl för att man fått nöja sig med att behålla värnpliktsutbildningen
såsom medlet att bibringa värnpliktiga läkare kunskap för krigsbefattning
även inom det allmänt civila medicinalväsendet torde vara att
söka i avsaknaden av utbildningsmöjligheter utanför krigsmakten. Icke
heller detta skäl kan längre anses vägande; utredningen har i vart fall sett
som sin uppgift att undersöka möjligheterna att avhjälpa denna brist och
kommer att föreslå åtgärder, som skapar betryggande garantier för att en
tillfredsställande krigssjukvårdsutbildning kommer till stånd för läkare
utanför krigsmakten.

Det är självfallet ur civil krigssjukvårdssynpunkt ett önskemål att få över
de värnpliktiga läkarna så tidigt som möjligt, dels för att förutsättningar
skall finnas att ge dessa läkare utbildning med hjälp av kvarstående värnpliktstjänstgöring
och dels för att nuvarande brist på läkare vid krig snarast
skall bli täckt. En uppdelning av kontingenten värnpliktiga läkare så att
överskottet på ett tidigt stadium överföres till medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
för utbildning och krigsplacering måste sålunda ur
utbildnings- och behovssynpunkt anses värdefullt.

Slutligen måste hänsyn tas till den rådande läkarbristen i landet med det
av läkarprognosutredningen aviserade ökande behovet inom civil sjukvård
av läkare intill 1970—75 med en maximibrist på ca 2 000 läkare.

Läkarutredningen anser att det anförda med synnerlig styrka talar för
att de värnpliktiga läkare som icke erfordras för den militära krigssjukvårdens
behov överföres till den civila krigssjukvården, innan vederbörande
läkare fullgjort hela den militära utbildningen och tjänstgöringen i fred.
Utredningen föreslår därför att överskottet värnpliktiga läkare på ett tidigt
stadium av värnpliktsutbildningen samlat överföres till den civila sektorn
för särskild krigssjukvårdsutbildning.

Beträffande tidpunkten för uppdelningen av den årliga utbildningskontingenten
värnpliktiga läkare uttalar utredningen att en alltför tidig uppdelning
troligen också medför krav på ett senare utbyte av en icke alltför
obetydlig procent av de värnpliktiga läkarna. Samtidigt försvårar en tidig
uppdelning ett sådant utbyte, eftersom en omfördelning från den civila sidan
till krigsmakten måste föregås av en kompletterande utbildning. Utredningen
anser det allmänt sett riktigt att en gemensam grundläggande
miljöutbildning av värnpliktiga läkare underlättar eventuella omplaceringar
inom totalförsvaret. Ur krigsmaktens synpunkt synes det utredningen
också vara ett krav att alla värnpliktiga läkare ges en sådan militär
grundutbildning att det är möjligt att med kort varsel uppåt justera stor2
— llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 106

18 Kungi. Maj ds proposition nr 106 år 196S

leken av den grupp som efter vidare militär utbildning skall krigsplaceras
vid militära sjukvårdsenheter. Utredningen anser därför att uppdelningen
icke bör äga rum innan soldat- och befälsutbildningen genomgåtts. Enligt
utredningen kan däremot delade meningar råda om uppdelningen bör ske
före eller efter fackutbildningen. Det kan sålunda å ena sidan hävdas att
de värnpliktiga läkare, som avses för den civila krigssjukvården, bör före
avskiljandet ha fått utbildning på en sådan militär och medicinsk nivå, att
de fått tillfälle att tillämpa sina kunskaper inom den militära krigsorganisationen.
Detta skulle tala för att uppdelningen sker först efter fackutbildningen.
För en uppdelning vid sagda tidpunkt kan vidare åberopas,
att bedömningsunderlaget för urvalet till den militära krigssjukvården då
är bättre än efter soldat- och befälsutbildningen, som fullgöres på ett tidigt
stadium av de medicinska studierna. A andra sidan har fackutbildningen
enligt utredningen till så övervägande grad till ändamål att bibringa de
värnpliktiga läkarna militära och medicinska kunskaper för tjänstgöring
i den militära krigsorganisationen, att utbildningen endast har begränsat
värde för den civila krigssjukvården. Utredningen anser vidare att soldatoch
befälsutbildningen ger de militära myndigheterna tillräckliga möjligheter
att bilda sig en uppfattning om vederbörandes lämplighet för vidareutbildning
inom krigsmakten. Hänsyn måste också tas till att det är angeläget
såväl för den civila krigssjukvården som indirekt för den civila fredssjukvården
att överföringen kommer till stånd tidigt, vilket talar för en
uppdelning av utbildningskontingenten i anslutning till den tidpunkt, då
de medicine studerande kan förordnas till civil läkarverksamhet, vilket i
allmänhet sker efter tre—fyra studieår. På anförda skäl anser utredningen,
att överföringen av överskottet värnpliktiga läkare bör äga rum efter soldatoch
befälsutbildningen men före fackutbildningen. Av praktiska skäl bör
uppdelningen ske i anslutning till genomgången krigsmedicinsk kurs. Utredningen
har av skäl som redovisas i följande avsnitt funnit att efter uppdelningen
viss förbandssjukvårdstjänstgöring måste uttas även av de värnpliktiga
läkare som överförts till civilsidan.

Slutligen föreslår utredningen, att kontingenten värnpliktiga läkare, som
skall ha fortsatt utbildning inom krigsmakten, bestämmes i kommandoväg
och att uttagningen göres av vederbörande försvarsgrensöverläkare, varvid
i första hand bör ifrågakomma värnpliktiga läkare, som anmäler sig frivilligt.
Utredningen avvisar med hänsyn till dess prejudicerande verkan
ett premiesystem för den fortsatta krigsmaktsutbildningen.

Yttranden

Läkarutredningens uppgifter om krigssjukvårdens behov av läkare har
föranlett yttrande endast av några remissinyndigheter. Chefen för armén
anser beräkningarna av tillgången till läkare vara så osäker, att de anförda
siffrorna icke bör ligga till grund för fortsatta överväganden. Enligt chefen

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

för armén finns det inte heller någon grund för att ange ett fixerat behov,
innan något absolut värde framtagits, som anvisar ett optimalt antal läkare
för arméns krigsorganisation. Chefen för flygvapnet anför, att utredningen
underskattat behovet av mobiliseringsreserv. Även försvarets sjukvårdsstyrelse
uttalar, att behovssiffran för krigsmakten torde behöva justeras
uppåt åtminstone beträffande armén. 1960 års värnpliktsutredning finner
det troligt att den av utredningen angivna årliga utbildningskontingenten
för den militära krigssjukvården är för liten. Å andra sidan uppger överbefälhavaren,
att överslagsmässiga beräkningar tyder på att den årliga utbildningskontingenten
icke torde komma att överstiga av utredningen angivet
maximital, 200.

Förslaget att det antal värnpliktiga läkare, som icke erfordras för krigsmaktens
behov i krigsorganisationen inklusive erforderliga reserver, skall
efter viss värnpliktsutbildning samlat överföras till den civila sektorn för
särskild krigssjukvårdsutbildning tillstyrkes av överbefälhavaren, chefen
för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets sjukvårdsstyrelse, statskontoret,
medicinalstyrelsen, universitetskanslern samt lärarkollegiet vid Karolinska
institutet, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, medicinska
fakulteten vid Göteborgs universitet och lärarkollegiet vid medicinska
högskolan i Umeå, läkarutbildningsberedningen, försvarsmedicinska
forskningsutredningen, civilbefälhavarna i 1. och IV. civilområdena,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens län,
Svenska landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund. Läkarutbildningsberedningen
anser det vara ett samhällsintresse icke minst med hänsyn till
den radande läkarbristen att värnpliktstiden utnyttjas på ett sätt, som svarar
mot det förväntade behovet vid ett framtida krig. Medicinalstyrelsen
erinrar om vikten av att läkarbristen inom den civila krigssjukvården snarast
täckes genom successiv överföring från krigsmakten av läkare; enligt
Svenska landstingsförbundet har bristen framstått som oroande för fredshuvudmännen.

Bland de angivna remissmyndigheterna råder emellertid delade meningar
om tidpunkten för uppdelningen av utbildningskontingenten. Utredningens
förslag att uppdelningen skall ske före fackutbildningen tillstyrkes av
chefen för marinen, lärarkollegiet vid Karolinska institutet, läkarutbildningsberedningen,
försvarsmedicinska forskningsutredningen, civilbefälhavarna
i I. och IV. civilområdena, länsstyrelsen i Västerbottens län och
Svenska landstingsförbundet. Däremot anser överbefälhavaren, chefen för
flygvapnet, statskontoret, medicinska fakulteterna vid Uppsala universitet
och Göteborgs universitet samt lärarkollegiet vid medicinska högskolan i
Umeå med instämmande av universitetskanslern, länsstyrelsen i Uppsala
län och Sveriges läkarförbund, att uppdelningen bör ske först efter genomgången
fackutbildning, överbefälhavaren uttalar dock, att en tidigare uppdelning
kan övervägas om förhållandet för framtiden blir sådant att större

20

Kungi. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

delen av de läkare, som genomgår fackutbildningen, avses för civil krigssjukvårdsbefattning.
Å andra sidan anser försvarets sjukvårdsstyrelse, att
det för de flesta värnpliktiga läkare torde vara lämpligt att de före överföringen
till civilsidan även fullgör tjänstgöringen inom förbandssjukvården.
Enligt sjukvårdsstyrelsen kan en uppdelning innan någon medicinsk
specialutbildning ägt rum medföra risk för att den civila sidan kan komma
att berövas värdefulla specialister och att svårigheter kan uppstå att tillgodose
krigsmaktens behov av vissa specialister. Sjukvårdsstyrelsen uppger
vidare, att det är ett totalförsvarsintresse att så många som möjligt genomgår
fackutbildningen och att förbandssjukvårdstjänstgöringen får utbildningsvärde
endast om den föregås av fackutbildningen. Även medicinalstyrelsen
anser av praktiska skäl att förbandssjukvårdstjänstgöringen bör
föregå överföringen men framhåller att vid tidpunkten för överföringen
minst tre—fyra månader bör återstå av den sammanlagda värnpliktstiden
för att möjliggöra erforderlig utbildning på civilsidan. Slutligen ifrågasätter
överståthållaråmbetet, om icke hithörande problem skulle kunna lösas med
utgångspunkt i en kategoriklyvning redan vid inskrivningen.

Utredningens förslag om en samlad överföring av överskottet värnpliktiga
läkare till den civila sektorn avstyrkes av chefen för armén och civilförsvarsstyrelsen.
Enligt chefen för armén bör alla unga vapenföra värnpliktiga läkare
tillföras krigsmakten för en så fullständig militär läkarutbildning att de
samtliga kan krigsplaceras under en för deras uppgifter gynnsam ålder; en
ökad tillgång till unga läkare och en successiv överflyttning av äldre läkare
till den civila sektorn skulle avsevärt förbättra krigsförbandens kvalitet.
Också grundutbildningen torde ur totalförsvarets synpunkt bäst tillgodoses
genom krigsmaktens medverkan. Chefen för armén anser, att det övervägande
flertalet värnpliktiga läkare torde kunna överföras till den civila
sektorn efter andra repetitionsövningen men att det efter hand som tillgången
ökar bör eftersträvas att förskjuta överföringen till tiden före denna
övning. Chefen för armén uppger sig vara beredd att, därest erforderliga
medel ställes till förfogande, påta sig ansvaret för utbildning av alla värnpliktiga
läkare och att ge denna utbildning hög prioritet. Civilförsvarsstyrelsen
anser likaledes, att den militära krigssjukvårdsutbildningen är av
stort värde även för krigstjänsteläkare. Vidare framhåller styrelsen, att det
torde vara förenat med betydande praktiska svårigheter att verkställa en
riktig uppdelning på det tidiga stadium utredningen föreslagit och att hänsyn
måste tas till militärläkarens mera strapatsrika tjänstgöring i krig,
vilket gör att de militära myndigheterna skulle vara mer betjänta av yngre
läkare. På dessa skäl föreslår civilförsvarsstyrelsen, att värnpliktiga läkare
krigsplaceras i civil befattning först sedan de åtnjutit full militär läkarutbildning
och fullgjort större delen av sin militärtjänstgöring.

1960 års värnplikt sutredning förklarar sig icke beredd att i sak ta ställning
till läkarutredningens förslag, vilket sammanhänger med det för värn -

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

pliktsutredningen väsentliga spörsmålet om hur utbildningen bör samordnas
för totalförsvaret i stort. Värnpliktsutredningen framhåller angelägenheten
av att på detta område icke nu genomföres åtgärder som föregriper
och hindrar en lösning av utbildningsfrågan för hela totalförsvaret.

Beträffande härefter sättet för verkställande av överföringen av de värnpliktiga
läkarna framhåller lärarkollegiet vid Karolinska institutet önskvärdheten
av att den civila krigssjukvården erhåller lika kvalificerade läkare
som krigsmakten och att icke ett negativt urval kommer till stånd. Sveriges
akademikers centralorganisation, Sveriges förenade studentkårer och
Sveriges läkarförbund anser det otillfredsställande, att utredningen icke
tillräckligt grundligt penetrerat frågan hur överföringen skall genomföras;
frågan om överföring av ett överskott från krigsmakten är enligt centralorganisationen
sannolikt aktuell även inom andra grenar av totalförsvaret
och måste lösas på ett smidigt sätt. Läkarförbundet anser, att frågan måste
bli föremål för ytterligare överväganden. Samtliga organisationer uttrycker
tvivel om att uttagning för krigsmakten kan genomföras på frivillig väg
och ifrågasätter om icke ett premiesystem kan ha berättigande.

V. Förslag rörande värnpliktsutbildningen

Läkaru t redningen

Läkarutredningen erinrar till en början om den kritik som i olika sammanhang
riktats mot den nuvarande värnpliktsutbildningen. Redan i samband
med remissbehandlingen av 1948 års värnpliktskommittés betänkande
(SOU 1949: 46) framhöll sålunda några remissmyndigheter att en förkortning
av tjänstgöringstiden för läkare borde övervägas. Enahanda tankegångar
framfördes av 1948 års läkarutbildningskommitté i dess huvudbetänkande
(SOU 1953: 7), varvid särskilt påtalades önskvärdheten av en
förkortning av soldat- och befälsutbildningen vid armén. I fråga om fackutbildningen
påtalade kommittén dubbelundervisningen mellan den civila
kursen i krigsmedicin och den militära fackutbildningskursen. Kommittén
biträdde vidare av riksdagens militieombudsman i ämbetsberättelsen till
1949 års riksdag redovisad kritik mot att fack tjänstgöringen och den fortsatta
tjänstgöringen anordnades så, att därvid i första hand tillgodosågs
det aktuella behovet av läkare vid fredsförbanden. Kommittén underströk
vikten av att åtgärder vidtogs för att på annat sätt tillgodose behovet av
läkare i fred och uttalade, att huvuddelen av nu ifrågavarande tjänstgöring
borde utnyttjas för särskilt tillrättalagd utbildning med hänsyn till de
värnpliktiga läkarnas krigsplacering samt för deltagande i krigsförbandsövningar.
Till detta lägger läkarutredningen att flera myndigheter, även
krigsmaktens egna, tidigare riktat kritik mot värnpliktsutbildningens tidvis
låga standard och bristande anpassning till klientelet.

22 Kungl, Maj:ts proposition nr 106 år 1963

Läkarutredningen uttalar för sin del, att utbildningsbestäminelserna under
senare år reviderats, varigenom innehållsmässigt och även utbildningstekniskt
betydande förbättringar erhållits. I många fall instämmer dock
utredningen helt i de förut redovisade synpunkterna, och det framhålles att
utbildnings- och tjänstgöringsgångens uppläggning i stort, t. ex. utnyttjandet
av värnpliktiga läkare inom förbandssjukvården, förhindrar ett effektivt
undanröjande av den kritik som fortfarande förekommer. Läkarutredningen
har undersökt möjligheterna till en omläggning av utbildningen. Hänsyn
har därvid också tagits till läkarbristen inom den civila fredssjukvården,
vars betydelse vid skilda tillfällen framhållits av statsmakterna och vilken
gör en avkortning av tiden för värnpliktstjänstgöringen önskvärd. Oaktat
utredningen kommit fram till att befälsutbildningen av värnpliktiga läkare
bör bibehållas har utredningen funnit att värnpliktstiden kan förkortas.
Denna förkortning hänför sig väsentligen till soldat- och befälsutbildningen
vid armén samt facktjänstgöringen vid marinen och har kunnat ernås
genom att utbildningen systematiserats och effektiviserats. Utredningen har
vidare beaktat att man vid planläggningen av de civila studierna i viss mån
tagit hänsyn till det totala krigets fordringar. Utredningen anser att värnpliktstiden
därigenom kan förkortas utan att det militärmedicinska utbildningsmålet
förryckes. Utredningen framhåller att dess förslag rörande
värnpliktsutbildningens innehåll och omfattning bygger på detaljerade
analyser av de värnpliktiga läkarnas arbetsuppgifter i krigsorganisationen
och att den ernådda förkortningen av utbildningstiden icke vunnits på bekostnad
av målsättningen.

Målet för värnpliktsutbildningen inom armén bör enligt läkarutredningen
vara detsamma som nu, nämligen att meddela de värnpliktiga läkarna de
kunskaper inom krigssjukvården som erfordras för att bestrida främst
befattningar som bataljonsläkare. För marinens vidkommande bör målet
för utbildningen vara att göra dem kompetenta att tjänstgöra som fartygsläkare
och spärrbataljonsläkare. De flygvapnet tilldelade läkarna bör få
en utbildning som svarar mot de krav som ställes på biträdande basläkare.

I fråga om utbildningsgången innebär utredningens förslag icke några
större förändringar i förhållande till vad som nu gäller. Utbildningen indelas
sålunda alltjämt i ett antal omgångar, anpassade såväl till de civila
studierna som till de militära myndigheternas möjligheter att inom en
given tidsram meddela utbildning. Utredningen föreslår, att grundläggande
miljöutbildning fullgöres i början av de medicinska studierna och tillämpad
miljöutbildning, sedan militärmedicinsk utbildning genomgåtts och medicine
licentiatexamen avlagts. Då basen för den militärmedicinska utbildningen
är den medicinska grundutbildningen bör den militärmedicinska
utbildningen genomgås först när den värnpliktige läkaren fullgjort större
delen av sina medicinska studier. Detta innebär att fackutbildningen föreslås
skola senareläggas i förhållande till vad som nu gäller.

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Läkarutredningens förslag i fråga om värnpliklsutbildningen har i övrigt
följande innebörd.

Soldat- och befälsutbildningen, som skall genomgås av samtliga värnpliktiga
läkare, fullgöres i två omgångar, vilka utredningen benämner
grundläggande befälsskola och sjukvärdsbefälsskola. Målet för den grundläggande
befälsskolan är att läkaren efter genomgången utbildning i den
militära miljön skall kunna utöva chefskap över sin enhet, ha kännedom
om personligt skydd och ha förmåga till fältmässigt uppträdande. Sjukvårdsbefälsskolan
har till ändamål att bibringa fortsatt befälsutbildning
med särskild inriktning på befälsföring vid sjukvårdsenheter samt syfta till
att göra läkaren till fackligt kunnig chef vad beträffar sjukvårdstjänstens
organisation och materiel. Härjämte skall de värnpliktiga läkarna under de
bägge utbildningsomgångarna bibringas kunskap om de militära förbandens
(enheternas) organisation och uppträdande samt om totalförsvarets,
främst det militära försvarets uppbyggnad framförallt avseende sjukvårdstjänsten.
De skall slutligen ges förståelse för verksamheten under den fortsatta
värnpliktstjänstgöringen och för de uppgifter läkaren avses skola bestrida
inom krigsorganisationen. I fråga om innehållet av utbildningen vid
den grundläggande befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan föreslår utredningen
inga principiella ändringar i förhållande till den nuvarande soldatoch
befälsutbildningen. Utredningen har i sina detaljerade utbildningsplaner
strävat efter att samordna försvarsgrenarnas utbildning. Den grundläggande
befälsskolan omfattar 85 dagar och genomgås sommaren innan
de medicinska studierna påbörjas. Även sjukvårdsbefälsskolan, som omfattar
75 dagar, genomgås på sommaren i regel under sommaruppehållet
mellan andra och tredje studieåret. Soldat- och befälsutbildningen genomgås
försvarsgrensvis med hänsyn till det differentierade kravet på miljökunskap;
dock anses av utbildningstekniska och ekonomiska skäl utbildningen
av flygvapnets värnpliktiga läkare böra förläggas till armén.

Fackutbildningen, som avslutar grundutbildningen, fullgöres i en omgång.
Utredningen har icke funnit skäl att ändra målet för den tredje
utbildningsomgången i förhållande till den nuvarande fackutbildningskursen.
Utbildningen skall sålunda ha till allmänt mål att göra den
värnpliktige läkaren till fackligt kunnig tjänstegrenschef, och han skall
efter genomgången utbildning ha bibringats sådana kunskaper om främst
sjukvårdsorganisationen inom den militära sektorn, att han kan krigsplaceras
i befattning som läkare. På grundval av denna målsättning har
utredningen benämnt den tredje utbildningsomgången läkarfackskola. Enligt
utredningens tidigare redovisade förslag genomgås läkarfackskolan
icke av de värnpliktiga läkare som avses för den civila krigssjukvården.
1 fråga om den inilitärmedicinska utbildningen har det såsom tidigare
nämnts förekommit dubbelundervisning mellan fackutbildningskursen och
den civila krigsmedicinska kursen. Undervisning i de ämnen som ingår i

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

den krigsmedicinska kursen bör enligt utredningen icke ifrågakoimna vid
läkarfackskolan annat än vad avser sjukvårdstaktiska aspekter. Med utgångspunkt
härifrån är de rent medicinska avsnitten i läkarfackskolans
vid armén kursplan i huvudsak utmönstrade, medan viss sådan utbildning
avseende speciella förhållanden vid marinen och flygvapnet upptagits i
kursplanerna för marinens och flygvapnets läkarfackskolor. 1 större omfattning
än vad nu är förhållandet avses läkarfackskolan vidare skola
genomföras enligt de utbildningsformer som gäller vid högskolor och universitet.
Utredningen, som framlagt en detaljerad utbildningsplan, föreslår
en kurslängd av 45 dagar indelad i två perioder om fyra respektive tre
veckor. Under den första perioden ges åt samtliga värnpliktiga läkare
oberoende av försvarsgrenstillhörighet en delvis likartat utformad taktiskt
inriktad utbildning. Under den andra perioden genomföres för de
olika försvarsgrenarna nödvändig militärmedicinsk utbildning. Läkarfackskolan
iörlägges till den andra avdelningen av medicine licentiatstudierna
och genomgås efter den krigsmedicinska kursen. Även läkarfackskolan
genomgås försvarsgrensvis. Utredningen diskuterar beträffande läkarfackskolan
vid armén frågan om en central utbildningsanstalt och framlägger
ett principförslag för organisationen av en sådan anstalt. Utan att ta ställning
i frågan uttalar utredningen, att det väsentliga värdet med en central
utbildningsanstalt skulle ligga i att anstalten även kunde handha utbildningen
av fast anställda läkare. Det framhålles i detta sammanhang att en
till trängregementena decentraliserad läkarfackskola vid armén nödvändiggör
viss mindre personalförstärkning hos arméöverläkaren och tränginspektören;
kostnaderna härför understiger dock vida kostnaderna för en
central utbildningsanstalt. blygvapnets värnpliktiga läkare genomgår första
perioden av läkarfackskolan vid armén eller marinen, beroende på läkarfackskolans
organisation, och andra perioden vid flygvapnet.

Den fjärde utbildningsomgången slutligen motsvarar den nuvarande facktjänstgöringen
och fortsatta tjänstgöringen samt benämnes av utredningen
facktjänstgöring. Då grundutbildningen endast kan ge minimikunskap
för krigsplacering som bataljonsläkare (motsvarande) är målet för facktjänstgöringen
att befästa de under grundutbildningen inhämtade kunskaperna
och färdigheterna samt att ge de värnpliktiga läkare som krigsplaceras
vid krigsmakten ökad förmåga att lösa förekommande uppgifter. Under
facktjänstgöringen skall inom varje försvarsgren väsentligen meddelas
tillämpad utbildning i militärmedicin och om krigets miljö samt erforderlig
specialistutbildning. I facktjänstgöringen ingår till en början tjänstgöring
inom förbandssjukvården. F. n. uttas av varje värnpliktig läkare vid armén
nästan 100 dagar för förbandssjukvård, medan varje värnpliktig läkare vid
mannen fullgör knappt 50 dagar för sådant ändamål. Vid sina överväganden
rörande längden av tjänstgöringen vid fredsförband tar utredningen
hänsyn till att tjänstgöringen bär ett visst utbildningsvärde i vart fall för

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

de läkare som är krigsplacerade vid krigsmakten. Förmågan att i krig verkställa
sjukvisitation med hänsyn till de militära kraven på utnyttjande av
personalen och att i samband med mobilisering av förband bedöma krigsanvändbarhet
m. in. kan sålunda endast inhämtas genom praktisk övning
vid fredsförband, där det under fredstid ges de enda möjligheterna till
tillämpning av sjukvård i militär miljö. Utrymme måste vidare ges för utbildning,
avseende de värnpliktiga läkarnas verksamhet i fred. Utredningen
anser emellertid, att den nuvarande tjänstgöringstiden vid armén bör
minskas avsevärt; en sådan minskning kan enligt utredningen genomföras
utan att bedrivandet av den nödvändiga förbandssjukvården försvåras, om
blott den befintliga personalen utnyttjas bättre än nu sker. Utredningen
anser, att tjänstgöringsskyldigheten vid fredsförbanden skall omfatta högst
60 dagar. Då en begränsning icke blott av tjänstgöringstiden utan även av
antalet tjänstgörande värnpliktiga läkare skulle medföra att förbandssjukvården
bringades till ett sammanbrott nödgas utredningen acceptera att
förbandssjukvårdstjänstgöring om högst 60 dagar uttas även av de värnpliktiga
läkare som enligt utredningens förslag tidigare överförts till civilsidan.
Utredningen understryker vikten av att tjänstgöringen planlägges
på sådant sätt, att den för de A’ärnpliktiga läkarna kommer att innefatta
effektiv utbildning. Den återstående delen av facktjänstgöringen fördelas
över hela värnpliktstiden och omfattar tjänstgöring vid krigsorganiserade
staber och förband högst 90 dagar samt efterutbildnings- och specialkurser
högst 40 dagar. Utredningen anser det vara ett oeftergivligt krav att tjänstgöring
i krigsbefattning kommer till stånd för de värnpliktiga läkarna. Då
de värnpliktiga läkarna normalt kommer att omkrigsplaceras efter en viss
tids fack tjänstgöring bör tid avsättas för efterutbildning för krigsplacering
i andra befattningar. Denna efterutbildning eller omskolning, som huvudsakligen
måste omfatta militära och militärmedicinska områden, kräver
särskilda efterutbildningskurser. För de värnpliktiga läkare som är krigsplacerade
i kvalificerade befattningar erfordras även viss vidareutbildning,
vilken bör meddelas i form av specialkurser. Utredningen framhåller att
fack tjänstgör ingen icke får anses som fastlåst vid den angivna indelningen
och de för varje avsnitt angivna tiderna. En viss plasticitet måste enligt
utredningen råda i syfte att facktjänstgöringen skall komma att utgöra en
effektiv fortlöpande utbildning för krigsbefattningen.

Slutligen föreslår utredningen, att den i de medicinska studierna ingående
assistenttjänstgöringen vid kirurgisk avdelning om 90 dagar icke vidare
skall räknas som värnpliktstjänstgöring.

Utredningens förslag innebär att värnpliktsutbildningen för värnpliktiga
läkare bestämmes till 394 dagar, vilken tid är densamma som den för värnpliktiga
i allmänhet fastställda tiden. Förslagen, jämförda med nuvarande
värnpliktsutbildning, sammanfattas i följande tabell, varav även framgår
hur värnpliktsutbildningen inordnas i de civila studierna.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Läkarutbildningen

Nuvarande värnplikts-

Nuvarande värnplikts-

Föreslagen

utbildning vid armén

utbildning vid marinen

vämpliktsutbildning

Studentexamen

Soldatutbildning 90

Period I 60 dagar

Grundläggande befäls-

dagar

skola 85 dagar

Första studieåret

Förberedande befäls-

Period II och III 60

utbildning 85 dagar

dagar

; 1 • ''

Andra studieåret;
med.kand. examen

Plutonchefsskola 65

Sjukvårdsbefälsskola

dagar

75 dagar

Tredje studieåret

F ackutbildningskurs

Fackutbildningskurs

45 dagar

60 dagar

Fjärde studieåret

Femte studieåret

Sjätte studieåret;
krigsmedicinsk kurs

Läkarfackskola 45
dagar

Sjunde studieåret;

Kirurgiassistenttj änst-

Kirurgiassistenttjänst-

kirurgiassistent-tjänstgörlng 90 da-

göring 90 dagar

göring 90 dagar

gar; med.lic.-examen

Facktjänstgöring och

Facktjänstgöring och

Facktjänstgöring:

fortsatt tjänstgöring

fortsatt tjänstgöring

tjänstgöring vid freds-

165 dagar

270 dagar

förband högst 60 dagar;
tjänstgöring vid krigs-organiserade staber och
förband högst 90 dagar;
efterutbildnings- och
specialkurser högst 40
dagar

Summa

540 dagar

540 dagar

394 dagar

Yttranden

Läkarutredningens förslag i fråga om värnpliktsutbildningen till styrkes
eller lämnas utan erinran av chefen för flygvapnet, försvarets sjukvårdsstyrelse,
statskontoret, riksrevisionsverket, medicinalstyrelsen, lärarkollegiet
vid Karolinska institutet samt medicinska fakulteterna vid Uppsala
universitet, Lunds universitet och Göteborgs universitet med instämmande
av universitetskanslern, flyg- och navalmedicinska nämnden, 1959 års besparingsutredning
för försvaret, läkarutbildningsberedningen, försvarsmedicinska
forskningsutredningen, civilbefälhavarna i 1. och IV. civilområdena,
Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges läkarförbund. Besparingsutredningen
föreslår, att soldat- och befälsutbildningen vid marinen
förkortas med 40 dagar till nuvarande 120 dagar och att den inbesparade
tiden användes för en förstärkning av den för marinläkarna erforderliga
navalmedicinska utbildningen. ,,, , . . ,;,t

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Chefen för armén avstyrker, att soldat- och befälsutbildningen vid
-armén avkortas med en tredjedel från nuvarande 240 till 160 dagar. Enligt
chefen för armén visar en detaljerad granskning av utredningens timplaner,
att föreslaget timantal är otillräckligt för att uppställda utbildningsmål
skall kunna nås. Soldat- och befälsutbildningen anses böra omfatta 200
dagar, uppdelade i tre utbildningsomgångar. Läkarfackskolan föreslås
förlängd till 55 dagar och under facktjänstgöringen bör enligt chefen för
armén tid avsättas för deltagande i befälsövningar och särskilda befälsövningar,
på grund varav den sammanlagda utbildningstiden bör vara 450
dagar. Chefen för marinen tillstyrker utredningens förslag till grundutbildning
vid marinen men föreslår att facktjänstgöringen förlänges med 56
dagar så att den totala tjänstgöringstiden blir 450 dagar, vilket dels möjliggör
att chefer och övriga läkare vid sjukvårdsförbanden kan delta i befälsövningar
under minst 30 dagar, dels bättre tillgodoser krigsorganisationens
krav och skapar ökade förutsättningar för forskningsuppgifter in. m.
Överbefälhavaren anser att befälsutbildning i den omfattning som är ålagd
eller kan komma att åläggas värnpliktigt befäl bör genomgås även av läkarna
och uttalar i likhet med chefen för armén och chefen för marinen,
att utbildningstiden med frånräknad kirurgiassistenttjänstgöring icke bör
understiga 450 dagar.

1960 års värnpliktsutredning delar läkarutredningens uppfattning att
utbildningen av de värnpliktiga läkarna behöver förbättras, men då frågan
härom nära sammanhänger med de frågor, med vilka utredningen arbetar,
bör enligt utredningen en viss försiktighet iakttagas med att vidta förändringar
av principiell natur. Om den värnpliktige läkaren skall vara förbandschef
föreslår värnpliktsutredningen att han på samma sätt som värnpliktiga
officerare och underofficerare fullgör befälsövningar om sammanlagt
60 dagar. Utredningen föreslår vidare, att miljöutbildningen utvidgas
till att omfatta även 30 dagars vinterutbildning under fältmässiga förhållanden.

Vissa remissmyndigheter har särskilt berört frågan om de värnpliktiga
läkarnas tjänstgöring vid fredsförband. Chefen för armén anser, att det ej
är utbildningsmässigt motiverat att avdela mer än 30 dagar för förbandssjukvårdstjänstgöring.
Läkarutbildning sberedningen, för svar smedicinska
forskningsutredningen och Sveriges läkarförbund föreslår en minskning av
tiden för förbandssjukvårdstjänstgöringen till 45 respektive 30 dagar, eventuellt
till förmån för andra utbildningsmoment. Läkarutbildningsberedningen
framhåller, att frågan om förbandssjukvården inom eu snar framtid
måste bringas till en ur de värnpliktiga läkarnas tjänstgöringssynpunkt
rimlig lösning. Medicinalstyrelsen uttrycker den förhoppningen att förbandssjukvården
framdeles skall lösas på annat sätt efter hand som vakanserna
inom militärläkarkårerna minskar och anser, att denna tjänstgöring
då med hänsyn till sitt begränsade utbildningsvärde torde kunna reduceras

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

till 30 dagar. Även medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet och
lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå samt civilbefälhavaren i
IV. civilområdet uttrycker utan att framlägga konkreta förslag tvekan om
förbandssjukvårdstjänstgöringens utbildningsvärde.

Beträffande organisationen av värnpliktsutbildningen bär endast frågan
om läkarfackskolan vid armén berörts närmare av remissmyndigheterna.
Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och 1959 års besparingsutredning
för försvaret anser att utbildningen bör bedrivas decentraliserad. En
central utbildningsanstalt föreslås av chefen för armén, chefen för flygvapnet,
försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet,
lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå, civilförsvar sstyrelsen,
länsstyrelsen i Uppsala län och Sveriges förenade studentkårer. Chefen
för armén och chefen för flygvapnet uttalar, att en central utbildningsanstalt
skulle ha en uppgift att fylla för fortbildningen av medicinalpersonal även
från andra delar av totalförsvaret. Liknande tankegångar framföres av
andra av de förut nämnda myndigheterna samt av medicinalstyrelsen, universitetskanslern
och försvarsmedicinska forskningsutredningen.

VI. Förslag rörande den civila krigssjukvårdsutbildningen

Läkarut redningen

Utredningen framlägger vissa förslag rörande innehållet i och organisationen
av den i de akademiska studierna ingående krigsmedieinska kursen.
Dessa förslag är av beskaffenhet att böra närmare övervägas inom unhcrsitetskanslersämbetet
och beröres icke vidare i detta sammanhang.

Målet för den föreslagna särskilda civila krigssjukvårdsutbildningen anger
läkarutredningen vara att göra läkarna kompetenta att tjänstgöra som
krigstjänsteläkare och läkare i underordnad ställning inom sluten vård
samt inom civilförsvaret. Då verksamheten som krigstjänsteläkare, inbegripet
den tillfälliga verksamhet som läkare inom civilförsvarets sjukvård
som kan komma i fråga, måste anses skilja sig mer från fredlig civil verksamhet
än verksamheten som läkare vid beredskapssjukhus, bör enligt utredningen
större delen av krigssjukvårdsutbildningen syfta till att tillfredsställa
kraven i förstnämnda verksamhet. Utredningen understryker, att utbildningen
skall ha till ändamål inte så mycket att meddela ökade medicinska
kunskaper utan fastmer att ge läkaren förmåga att använda sina
tidigare under fredsmässig civil utbildning och tjänstgöring förvärvade insikter
i en sjukvård, som arbetar under andra förhållanden och med en
delvis annan målsättning än fredssjukvården.

Utredningen föreslår att samtliga läkare, som är eller avses bli krigsplacerade
inom den civila krigssjukvården, får genomgå en särskild kurs. Då
utbildningen vid kursen syftar till att möjliggöra krigsplacering i självständig
befattning har det ansetts lämpligt att kalla den för grundkurs. De

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

läkare som skall genomgå grundkursen har skiftande förkunskaper om
krigssjukvård. Med hänsyn till den allmänna målsättningen för grundkursen
anser utredningen denna böra ha ett sådant innehåll att samtliga läkare
efter genomgången grundkurs är jämställda i fråga om kunskaper. Utredningen
anknyter därför grundkursens innehåll till den i avsnittet IV. redovisade
indelningen av den civila krigssjukvårdens läkare i tre grupper. För
samtliga grupper föreslås grundkursen skola omfatta undervisning om
krigssjukvårdens verksamhet och organisation samt tillämpad krigssjukvård.
Då läkarna i grupp 1 —- frikallade och vapenfria läkare samt kvinnliga
läkare, vilka genomgått den år 1958 inrättade kursen i krigsmedicin —-saknar ur krigssjukvårdens synpunkt viktiga kunskaper och färdigheter,
som bibringats deras kamrater under värnpliktstjänstgöringen, bl. a. befälsförmåga
samt kunskap om och färdighet i fältmässig verksamhet och
personligt skydd, särskilt mot ABC-stridsmedel, har utredningen byggt in
sådan verksamhet i grundkursen för denna grupp. Läkarna i grupp 2,
d. v. s. från krigsmakten överförda värnpliktiga läkare, som likaledes
genomgått den krigsmedicinska kursen, har genom militärtjänstgöringen
fått en del för den civila krigssjukvården värdefull utbildning, på grund varav
grundkursens innehåll för dessa läkare modifierats något i förhållande
till grundkursen för läkarna i grupp 1. För övriga läkare som avses för den
civila krigssjukvården (grupp 3) anser utredningen att avsaknaden av krigsmedicinsk
utbildning måste kompenseras särskilt avseende ABC-stridsmedel.
Grundkursen för dessa läkare föreslås därför skola inledas med en
förkortad krigsmedicinsk kurs, vilken föregås av ett kompendieskede. I
grundkursen ges vidare totalförsvarsaspekten en framträdande plats, eftersom
flertalet deltagare i grundkursen förutsättes besätta toppbefattningar
inom den civila krigssjukvården. Utredningen framlägger exempel på timplan
för grundkurs för envar av de angivna tre grupperna och uttalar att det
varit önskvärt att grundkursen, särskilt för läkarna i grupp 3, kunnat få
en längd av fyra veckor. Enligt utredningen bör emellertid för läkare inom
samtliga tre grupper en kurslängd om två veckor kunna ge tillfredsställande
utbildning för de avsedda befattningarna. Det anses lämpligt att grundkursen
genomgås på heltid. Grundkurserna för läkarna i grupperna 1 och
2, som genomgått den krigsmedicinska kursen, föreslås skola fullgöras strax
efter denna. Den krigsmedicinska kursen genomgås, såsom tidigare sagts,
i regel under sjätte studieåret. För de ca 375 läkare i grupp 1, som tidigare
fullgjort den krigsmedicinska kursen, föreslår utredningen att grundkursen
av praktiska skäl utsprides över en fem-årsperiod 1964—1968. Utredningen
anser det önskvärt att läkarna i grupp 3, som icke genomgått den krigsmedicinska
kursen, så snart som möjligt får genomgå grundkursen. Då
gruppen emellertid, såsom förut nämnts, omfattar ca 2 700 läkare under
60 år, är cn utspridning av utbildningen nödvändig. Utredningen har funnit
eu femårsperiod lämplig.

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1963

Vidare föreslår utredningen att samtliga läkare inom den civila krigssjukvården
i likhet med krigsmaktens läkare erhåller efter- och vidareutbildning
under ca 45 dagar. Med hänsyn till den snabba krigstekniska
utvecklingen och de förändringar i krigssjukvårdens verksamhet som följer
därav samt den långa tid berörda läkare kommer att tillhöra den civila
krigssjukvården anser utredningen nödvändigt, att varje läkare erhåller
efterutbildning med regelbundna mellanrum i form av repetitionskurser.
Utredningen anser det f. n. omöjligt att avge detaljerade förslag rörande
efterutbildningens utformning, och utredningen uttalar endast, att varje
repetitionskurs bör omfatta sex dagar — för läkare i de högre åldersklasserna
tre dagar — och att ett intervall om sex år mellan varje kurs är lämpligt.
Beträffande vidareutbildningen framhåller utredningen att specialkurser är
nödvändiga för läkare i överordnade eller specialiserade befattningar inom
ledningsorgan och vid laboratorier m. m., och utredningen erinrar även om
vikten av de centrala krigssjukvårdskurser som numera anordnas några
gånger årligen som veckokurser. Tillika betonar utredningen värdet av de
konferenser och stabsöuningar som anordnas på regional nivå för läkare
krigsplacerade inom den civila hälso- och sjukvården.

De värnpliktiga läkare som icke erfordras för krigsmaktens behov och
som enligt läkarutredningens förslag överföres till den civila krigssjukvården
fullgör enligt utredningen inom krigsmakten den grundläggande befälsskolan
och sjukvårdsbefälsskolan om 160 dagar samt högst 60 dagars förbandssjukvårdstjänstgöring.
Dessa läkare föreslås vidare skola genomgå
civil krigssjukvårdsutbildning under ca 60 dagar. Utredningen anser att
resterande värnpliktstjänstgöring skall uttas av dessa läkare genom att de
som ett led i sin civila krigssjukvårdsutbildning beredes ur försvarsmedicinsk
synpunkt värdefull tjänstgöring vid civila myndigheter, institutioner,
sjukhus och laboratorier. Utredningen anser att en sådan tjänstgöring indirekt
skulle vara till gagn även för fredssjukvården, eftersom läkardagar blir
frigjorda. Tjänstgöringen benämnes av utredningen försuarsmedicinsk
assistenttjänstgöring. Utredningen har stannat för en tjänstgöringstid av
minst 60 och högst 120 dagar. Tjänstgöringen förutsättes skola fullgöras
efter grundkursen och tjänstgöringen vid fredsförband, vilken torde komma
att uttas omedelbart efter grundkursen, eller sålunda strax efter det att
medicine licenciatexamen avlagts. Enligt utredningen bör även vapenfria
läkare — utöver grundkurs samt efter- och vidareutbildning — fullgöra
försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring under resterande värnpliktstid. Då
värnpliktstjänstgöringen för dessa läkare omfattar 525 dagar innebär utredningens
förslag att de vapenfria läkarna får en försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring
om ca 460 dagar.

Beträffande organisationen av den civila krigssjukvårdsutbildningen föreslår
läkarutredningen till en början att utbildningen särskilt med hänsyn
till det differentierade kravet på miljökunskap, bör meddelas utanför krigs -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1963

makten av civil ansvarig myndighet. Utredningen anser att ett centralt
ledningsorgan erfordras, vilket utöver utbildningen skall handha frågor
rörande krigsplanläggning, taktik, forskning och utveckling. Då dessa uppgifter
enligt utredningen innebär alltför vittomfamnande arbetsuppgifter
för medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, som i och för sig bör
vara central utbildningsmyndighet, föreslår utredningen att ledningsorganet
anknytes till medicinalstyrelsen och utformas som en försvarsmedicinsk
avdelning inom styrelsen. Utredningen framlägger ett organisationsförslag
rörande avdelningen, vilket innebär att sjukvårdsberedskapsnämnden uppgår
i denna. Grundkurserna bör enligt utredningen förläggas till vederbörandes
studieort och bedrivas vid regionsjukhus/undervisningssjukhus för att
få en fast anknytning till praktisk sjukvård. Dessa skäl talar enligt utredningen
för att utbildningen bedrives regionalt men ändock i viss mån centraliseras.
Utredningen föreslår, att grundkurserna för grupperna 1 och 2 förlägges
till Stockholm, Göteborg, Lund—-Malmö, Uppsala och Umeå. De läkare
som icke genomgått kursen i krigsmedicin (grupp 3) föreslås skola sammanföras
från två eller flera län för att genomgå grundkursen på någon centralt
inom området belägen ort. Utredningen föreslår att länsstyrelsen inom det
län, där grundkurserna bedrives, skall ha överinseendet över och genomföra
dessa. Motivet härför är väsentligen att krigssjukvårdsutbildningen
enligt utredningens mening bör åvila den myndighet, som på det regionala
planet är operativt ansvarig för verksamhetens bedrivande i krig. Utredningen
förutsätter, att länsläkarna aktivt deltar i utbildningsarbetet. Som
kurschef föreslår utredningen länsläkaren eller lämplig sjukhusöverläkare
eller lärare i krigsmedicin. Repetitionskurserna bör enligt utredningen
genomföras regionalt av vederbörande länsstyrelse i samråd med fredshuvudmannen.
Ansvaret för den försvarsmedicinska tjänstgöringen bör
slutligen åvila den föreslagna försvarsmedicinska avdelningen i medicinalstyrelsen.
Utredningen redovisar ett flertal utbildningsplatser inom verksamhetsområdena
hälsovård och epidemibekämpning, öppen sjukvård, kirurgi,
mentalsjukvård, försvarsmedicinsk forskning, administration och
stabstjänst m. m., där t. v. försöksvis försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring
kan bedrivas. Utredningen uttalar att tjänstgöringen bör få växa fram
spontant på olika platser, där personligt initiativ, utrymme, lämpligt forskningsprogram
m. in. får bli avgörande för utbildningens anordnande och
bedrivande. Efter viss tid kan på så sätt erfarenhet vinnas om tjänstgöringens
uppläggning och dess resultat. På grund härav kan så småningom
lämpliga utbildningsplatser kartläggas och en förteckning upprättas över
verksamhetsområden och kapacitet hos vederbörande myndigheter och
institutioner in. fl.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Yttranden

Förslaget att samtliga läkare som avses för den civila kTigssjukvården
skall genomgå särskilda grundkurser tillstyrkes av samtliga remissmyndigheter
som yttrat sig i frågan. Civilförsvarsstijrelsen uttalar, att grundkursen
för de 2 700 läkarna i grupp 3 är den viktigaste, då dessa läkare saknar varje
krigssjukvårdsutbildning. Enligt styrelsen måste detta utbildningsbehov
tillgodoses i första hand även om det måste ske på bekostnad av övriga
grundkurser. Medicinalstyrelsen och Sveriges läkarförbund framhåller i
anslutning härtill, att om grundkursen för läkarna i grupp 3 skall genomföras
under av utredningen föreslagna fem år kommer detta att belasta den
civila fredssjukvården i sådan grad att nackdelarna härav icke står i rimlig
proportion till fördelarna ur beredskapssynpunkt. Medicinalstyrelsen föreslår
att kursen försöksvis begränsas till sex dagar för att det mest trängande
utbildningsbehovet skall kunna tillgodoses, och läkarförbundet anser, alt
till en början endast de läkare som varje år tillföres grupp 3 skall genomgå
kursen. Civilbefälhavaren i III. civilomrudet och länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län föreslår att grundkurserna skall förenhetligas.

Vad läkarutredningen föreslagit om efter- och vidareutbildningen lämnas
i huvudsak utan erinran av remissmyndigheterna. Medicinalstyrelsen och
lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå ifrågasätter dock en minskning
av tiden för repetitionskurserna till tre—fyra dagar. Beträffande den
försvarsmedicinska assistenttjänstgöringen uttalar försvarsmedicinska
forskningsutredningen att förslaget härom är synnnerligen beaktansvärt
och kan bli av den största betydelse för försvarsmedicinens fortsatta utveckling
i vårt land. Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet uppger
sig också vara övertygad om att assistenttjänstgöringen är av stort värde,
om den kan fullgöras under en tillräckligt lång sammanhängande tidsperiod.
Däremot hävdar lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå
att tjänstgöringen har diskutabelt värde, om man icke direkt tillser att
läkaren under tjänstgöringen får en utbildning som ökar hans försvarsmedicinska
kunnande. Även Svenska landstingsförbundet framhåller att
det med hänsyn till bristen på läkare inom fredssjukvården noga måste
övervakas att assistenttjänstgöringen innebär en effektiv utbildning. Försvarets
sjukvårdsstyrelse framhåller att tiden för assistenttjänstgöringen
kan förkortas, om samtliga värnpliktiga läkare genomgår läkarfackskolan.
Ä andra sidan anser civilförsvarsstijrelsen att en utökning av den knappt
tillmätta tiden för assistenttjänstgöringen bör ske på bekostnad av förbandssjukvårdstjänstgöringen.
Slutligen uttalar överbefälhavaren att den
utbildning för de värnpliktiga läkarna som förlägges till civila sjukhus,
forskningsinstitutioner m. m. måste ges en inriktning som tjänar militära
syften.

Beträffande organisationen av den civila krigssjukvårdsutbildningen tillstyrkes
förslaget att ett centralt ledningsorgan bildas genom att medicinal -

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

styrelsen omorganiseras av överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse,
lärarkollegiet vid Karolinska institutet, medicinska fakulteten vid Uppsala
universitet, lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå, statens medicinska
forskningsråd och dess försvarsmedicinska nämnd, försvarsmedicinska
forskningsutredningen samt civilbefälhavarna i 1. och IV. civilområdena.
Civilförsvarsstyrelsen framhåller att styrelsen med tillfredsställelse
ser, att utredningen uppdragit åt medicinalstyrelsen att handha den civila
krigssjukvårdsuthildningen, eftersom civilförsvarsstyrelsen saknar möjlighet
att själv sköta denna verksamhet. Statskontoret, riksrevisionsverket,
medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län,
Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet erinrar emellertid
om pågående utredningar och anser att med eu omorganisation bör
anstå i avvaktan på översynen. Landstingsförbundet uttalar dock, att provisoriska
åtgärder kan vara påkallade, exempelvis i form av förstärkning
av sjukvårdsberedskapsnämndens kansli och medelsanvisning till nämnden.

Förslaget att vederbörande länsstyrelse skall ha överinseendet över och
genomföra grundkurserna tillstyrkes endast av försvarets sjukvårdsstyrelse,
länsstyrelsen i Västerbottens län och Svenska landstingsförbundet. Förbundet
framhåller att utbildningsansvaret bör åvila vederbörande länsstyrelses
sjukvårdssektion och att kostnaderna för utbildningen icke till någon
del bör belasta landstingen. Förbundet uttalar vidare att en intim samverkan
med vederbörande landstings sjukvårdssektion får förutsättas, eftersom
vissa insatser — främst upplåtelse av lokaler in. m. —- blir nödvändiga
från landstingens sida men att stora svårigheter skulle uppkomma att organisera
utbildningen, om den skall bedrivas inom varje landsting. Åtskilliga
remissmyndigheter uttrycker tvekan inför förslaget främst med hänsyn till
länsstyrelsernas bristande resurser. Sålunda framhåller medicinalstyrelsen,
att stora organisatoriska problem otvivelaktigt uppkommer och att länsläkarna,
vilka utredningen föreslagit i första hand skulle vara kurschefer,
icke alltid torde hinna ägna den tid och det intresse åt utbildningen som
denna kräver. Civilbefälhavarna i I., III. och IV. civilområdena samt länsstyrelserna
i Uppsala, Göteborgs och Bohus och Malmöhus län uttalar
att länsstyrelserna icke kan påta sig utbildningsansvaret utan personalförstärkningar.
Överståthållarämbetet anser det icke vara rationellt att
anförtro utbildningen åt icke fackkunniga myndigheter och erinrar om att
för Stockholms del de av utredningen föreslagna kursledarna är stadsanställda.
Civilbefälhavaren i IV. civilområdet, överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Malmöhus län ifrågasätter, om icke grundkurserna bör bedrivas
i medicinalstyrelsens regi, vilket enligt myndigheterna icke behöver utesluta
medverkan på det regionala planet. Även Svenska stadsförbundet uttalar
att en delegering från det centrala ledningsorganet kan medföra risk för
splittring. 3

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 106

.34

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

VII. Utbildningsplikt för läkare

Läkarutredningen

Utredningen erinrar om alt departementschefen i den proposition som
lag till grund för krigssjukvårdslagen (prop. 1953: 222) uttalat, att man
i varje fall till en början skulle söka att på frivillighetens väg ernå den
mycket angelägna fredsutbildning, som syftade till att göra medicinalpersonalen
mera skickad för krigsuppgifterna. Utredningen anför i anslutning
härtill, att den förutsatta frivilliga utbildningen icke givit resultat och
att utredningen fäster sådan vikt vid den civila krigssjukvårdsutbildningen
att utredningen bestämt måste hävda att den skall vara obligatorisk. Utredningen
föreslår att som komplement till bestämmelserna om tjänsteplikt
för medicinalpersonal bestämmelser införes i krigssjukvårdslagen om utbildningsplikt
i fred för läkare. Utbildningstiden föreslås i anslutning till
utredningens förslag rörande den civila krigssjukvårdsutbildningen skola
utgöra högst 60 dagar. För de läkare som kan nås med värnpliktslagen bör
dock enligt utredningen den civila krigssjukvårdsutbildningen meddelas
med stöd av värnpliktslagen.

Yttranden

Icke någon remissmyndighet gör gällande att den civila krigssjukvårdsutbildningen
skall vara frivillig; Sveriges läkarförbund framhåller dock att
det inte torde bero på bristande intresse från läkarens sida, att utbildningen
hittills icke kunnat genomföras, utan på att det inte funnits någon organisation
för utbildningen.

Förslaget att bestämmelser om utbildningsplikt i fred för läkare skall
införas i krigssjukvårdslagen tillstyrkes av överbefälhavaren, statskontoret,
medicinalstgrelsen, lärarkollegiet vid Karolinska institutet, civilförsvarsstyrelsen,
civilbefälhavarna i I. och IV. civilområdena, länsstyrelsen i Västerbottens
lån, Svenska landstingsförbundet och, såvitt avser manliga läkare,
av Sveriges läkarförbund. Medicinalstyrelsen ifrågasätter dock liksom
Svenska stadsförbundet, om icke en gemensam försvarsplikt på längre sikt
skulle innebära fördelar. Även Sveriges förenade studentkårer finner det
olämpligt med en utbildningsplikt begränsad till enbart medicinalpersonal.
Läkarförbundet framhåller för sin del, att det bör undersökas om icke krigssjukvårdsutbildningen
för de kvinnliga läkarna kunde infogas i civilförsvarsplikten.
Förbundet föreslår vidare, att en organisation för den civila
krigssjukvården bygges upp, innan beslut fattas om en utbildningsplikt.
Slutligen betonar 1960 års värnpliktsutredning angelägenheten av att på
detta område icke genomföres åtgärder, som föregriper eller binder en lösning
för hela totalförsvaret.

Utredningens förslag att läkare, som kan nås med värnpliktslagen, skall
fullgöra den civila krigssjukvårdsutbildningen med stöd av denna lag till -

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

styrkes av lärarkollegiet vid Karolinska institutet men avstyrkes av överbefälhavaren,
chefen för armén, försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsen
och Sveriges förenade studentkårer. Försvarets sjukvårdsstyrelse
och medicinalstyrelsen finner det naturligare att värnpliktiga läkare fullgör
den civila krigssjukvårdsutbildningen med stöd av den föreslagna utbildningsplikten.

VIII. Departementschefen

I ett framtida krig kan fiendens stridshandlingar komma att riktas mot
alla delar av vårt land. Våra beredskapsåtgärder måste avse ett totalt krig.
Vårt försvar måste också vara ett totalförsvar. Detta innebär att nationens
alla personella och materiella resurser skall kunna omställas och tas i anspråk
för en samlad försvarsansträngning. Dessa förhållanden får konsekvenser
även för sjukvårdstjänsten. Vår krigssjukvård är till övervägande
del uppbyggd på värnpliktiga och tjänstepliktiga läkare, vilka har sin dagliga
gärning inom civil fredssjukvård. Krigssjukvården vilar även organisatoriskt
och materiellt till stor del på den civila fredssjukvården. Den civila
fredssjukvården med dess i stort sett enhetliga huvudmannaskap har goda
organisatoriska möjligheter för en snabb omställning till krigssjukvård. Den
högtstående medicinska utbildningen i vårt land borde också ge goda förutsättningar
för en effektiv krigssjukvård. En omständighet som måste tas i
beaktande i detta sammanhang är emellertid att verksamheten inom hälsooch
sjukvården i krig i viktiga hänseenden skiljer sig från motsvarande
verksamhet i fred. Detta gäller såväl den militära som den civila krigssjukvården.

Den militära sjukvårdstjänsten har principiellt samma mål som all annan
sjukvård, nämligen att ge varje sårad, skadad eller sjuk bästa möjliga behandling.
Sjukvårdstjänsten måste emellertid även syfta till att göra personalen
stridsduglig och därigenom bidra till att de militära enheternas slagkraft
bibehålies. Dessa mål nås genom den fysiska och psykiska hälsovården
och genom att sjuka och skadade snabbt och effektivt tas om hand,
transporteras samt ges lämplig behandling och vård för att efter kortaste
möjliga tid kunna återgå i tjänst. Det är väsentligt att sjukvårdstjänsten
är effektiv, eftersom all krigserfarenhet ger vid handen att truppens stridsmoral
i väsentlig grad beror härav. Problemen för sjukvårdstjänsten är
emellertid betydande. Antalet sjuka och skadade kan sålunda väntas bli
mycket stort. Inom krigsmakten räknar man redan i fred med en viss ständig
sjukfrekvens på två—tre procent, vilket vid mobilisering innebär ett mycket
stort antal sjukdomsfall. Den i fredstid relativt höga frekvensen av trafikolycksfall
kommer att öka vid mobilisering och krig. Beträffande krigsskadorna
får man i krigets inledningsskede räkna med att krigsmakten utII*
— llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 106

36

Kungl. Maf.ts proposition, nr 106 år 1963

sättes för svåra förluster genom vapenverkan. Använder fienden kärnladdningar
får en stark koncentration av förlusterna till tid och rum förutsättas.
Skador genom biologiska och kemiska stridsmedel kan icke heller uteslutas.
Av det anförda framgår att stora krav kommer att ställas på sjukvårdstjänsten.
Ytkrigstaktiken med dess utspridning av och rörlighet inom
förbanden nödvändiggör vidare att sjukvårdstjänsten smidigt och snabbt
kan anpassas efter den taktiska verksamheten. Detta gäller särskilt för arméns
sjukvårdsförband. Åtminstone de sjukvårdsenheter som främst skall
bistå de stridande förbanden bör ha samma grad av rörlighet som dessa.
Rörlighet behövs också för att sjukvårdsenheterna skall kunna undandra
sig verkningarna av ett hotande radiaknedfall. Detta kommer att
medföra, att förbandsplatserna vid bataljon och brigad i allmänhet icke
kan vara upprättade längre tid. Utspridningen av förbanden tenderar att
öka tidsmellanrummet mellan skadans uppkomst och dess behandling liksom
den försvårar dispositionen av sjukvårdsförhanden. Har massförluster
inträffat, måste dessutom även sjukvårdsenheterna vid de anfallna förbanden
beräknas ha fått sin arbetskapacitet nedsatt eller ha blivit helt utslagna.
Risken för att sjukvårdsförhanden skall bli förstörda kan visserligen
minskas genom utspridning och uppdelning samt genom fältarbeten, men
detta försvårar i väsentlig grad deras sjukvårdande verksamhet. Sammanfattningsvis
kan konstateras att arméstridskrafternas sjukvårdstjänst kan
behöva utföras under ytterst svårbemästrade, primitiva och för sjukvårdspersonalen
både fysiskt och psykiskt pressande förhållanden med ofta
mycket begränsade personella och materiella resurser. Motsvarande gäller
ehuru i mindre mån inom marinen och flygvapnet.

Inom den civila sektorn har utrymning av en stor del av befolkningen
blivit en av de bärande principerna för att minska verkningarna av anfall
mot tätort. Den av utrymningskravet betingade omställningen av landets
fredstida sjukvårdsresurser och den samtidiga ökningen av vårdplatsbehovet
blir i hög grad normgivande för arbetsbetingelserna inom den civila
krigssjukvården. Iiefolkningsförflyttningar, trångboddhet, minskad näringstillförsel
och den därmed sammanhängande försämringen av de hygieniska
och epidemiologiska förhållandena blir sålunda bestämmande för inriktningen
av sjukvårdstjänsten. Den civila krigssjukvården har också att för
slutlig vård omhänderta huvuddelen av krigsmaktens krigsskadade, vilka
behöver sjukhusvård. Vid terroranfall mot tätorter särskilt med ABG-strktsraedel
får man vidare i än högre grad än vid anfall med kärnladdningar
mot det militära försvaret räkna med synnerligen kraftiga förluster koncentrerade
till tid och rum. Sjukvårdsuppgifterna blir då enorma. Verksamheten
måste koncentreras dels på livräddande ingrepp, dels på sådana
åtgärder som avser att göra det möjligt att transportera de skadade. För
att vård skall kunna ges på kortaste möjliga tid måste läkaren för den
första behandlingen av de krigsskadade ha förmåga att arbeta under primi -

37

Kangl. Maj.ts proposition nr 106 åt 1963

tiva och fältmässiga förhållanden inom eller i omedelbar anslutning till
skadeområde. På grund av riskerna för svåra och koncentrerade förluster i
,ett framtida krig torde kraven på sjukvårdstjänsten vara i det närmaste
desamma inom den civila som inom den militära krigssjukvården.

Då sålunda övergången till krigsförhållanden innebär en väsentlig förändring
av läkarens arbetsuppgifter, vare sig han tjänstgör vid krigsmakten
eller är krigsplacerad vid det allmänt civila medicinalväsendet, är det
angeläget att varje läkare redan i fred får en utbildning, som syftar till att
göra honom skickad att utföra det hälso- och sjukvårdsarbete som ankommer
på honom i krig. Betydelsen av en sådan särskild krigssjukvårdsutbildning,
anpassad till det totala krigets krav och till den fortlöpande vapentekniska
utvecklingen, torde icke kunna ifrågasättas. Detta gäller inte minst
beträffande den civila krigssjukvården, vilken kommit att få en allt större
betydelse inom totalförsvaret, särskilt med hänsyn till ABC-stridsmedlen och
deras utbredda skadeverkningar. Även om den medicinska utbildningen är
den bas, på vilken läkarnas verksamhet i krig vilar, måste denna utbildning
kompletteras med en särskild försvarsmedicinsk utbildning. Jag vill också
understryka vikten av att krigsmaktens läkare lär känna den militära miljön:
och de militära kraven. Det kan i detta sammanhang erinras om att erfarenheterna
från länder, som deltagit i krig, vittnar om att det förhållandet
att läkare inte haft miljökunskap bl. a. medfört felbedömningar och felbehandlingar
av psykiskt skadade soldater, vilket orsakat betydande förlusterPå
motsvarande sätt måste civilsidans läkare genom miljöutbildning få kännedom
om de krav som i krig kommer att ställas på dem. Utbildningen:
måste vidare vara totalförsvarsinriktad, eftersom i vissa lägen en samordnad
insats fordras av krigsmaktens, det allmänt civila medicinalväsendets
och civilförsvarets sjukvårdsresurser. De militära förbanden skall vara beredda
att i den mån förhållandena det medger lämna militärt bistånd åt
främst civilförsvaret. De militära sjukvårdsresurserna kan därvid bli av betydelse.
På motsvarande sätt kan de militära sjukvårdsresurserna i vissa fall
bli otillräckliga, varför bistånd erfordras från den civila krigssjukvården.

Vid sina överväganden av utbildningskraven för olika läkarbefattningar
inom krigsmakten har läkarutredningen särskilt uppehållit sig vid frågan om
de värnpliktiga läkarna skall meddelas befälsutbildning. Denna fråga, som
uppenbarligen är av avgörande betydelse för värnpliktsutbildningens omfattning
och innehåll, är av särskilt intresse för arméns vidkommande, eftersom
flertalet värnpliktiga läkare tilldelas armén och ett stort antal av dessa krigsplnceras
som bataljonsläkare eller i annan chefsställning inom skyttebataljoner
eller inom special kompanier med sjukvårdande uppgifter. Läkarutredningen
har funnit, att de värnpliktiga läkarna under nuvarande krigsorganisatoriska
betingelser bör vara chefer för berörda enheter och att
följaktligen befälsutbildning måste inrymmas i den militära utbildningen.
Denna uppfattning har understrukits av överbefälhavaren, chefen för armén

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

och chefen för marinen. Samtidigt har emellertid medicinalstyrelsen och
besparingsutredningen framhållit det angelägna i att läkarna i största möjliga
utsträckning utnyttjas för rent medicinska uppgifter. För egen del
finner jag det i princip riktigt att de värnpliktiga läkarnas uppgifter inom
krigsorganisationen har en klart medicinsk innebörd. I och för sig skulle
det därför kunna övervägas att anförtro chefskapet över de olika sjukvårdsenheterna
åt annan, för uppgiften lämpad och skolad befälspersonal. Som
besparingsutredningen framhållit är det dock med nuvarande befälstillgångar
icke organisatoriskt möjligt att lösgöra de värnpliktiga läkarna från
deras chefsuppgifter. Det måste också beaktas att det här är fi-åga om
relativt små enheter och att en del av personalen vid dessa enheter utgöres
av medicinalpersonal. Väsentligt är vidare att enheternas uppgifter är av
sjukvårdande natur; de kan i viss män likställas med sjukhusavdelningar.
Ävenså synes det i vissa lägen med hänsyn till ytkrigets krav, framför allt
vid de främsta enheterna, vara av betydelse att den som har direkt ansvar
för de sjukvårdstaktiska och för de medicinska uppgifterna är en och
samma person. Jag anser därför att bataljonsläkarna och övriga värnpliktiga
läkare i chefsställning inom skyttebataljonerna och specialkompanierna
alltjämt bör vara chefer för sina enheter och icke blott läkare vid dessa.
Härav följer att befälsutbildning måste bibringas samtliga värnpliktiga
läkare vid armén. Befälsutbildning bör även ges åt de värnpliktiga läkarna
vid marinen, vilka i vissa fall krigsplaceras i chefsbefattning.

Beträffande utbildningskraven för den civila krigssjukvården framgår
redan av vad jag anfört i det föregående att jag delar läkarutredningens
av remissmyndigheterna kraftigt understrukna uppfattning, att det är av
avgörande betydelse för funktionen av den civila krigssjukvården att de där
krigsplacerade läkarna ges erforderlig utbildning. Jag föreslår att en sådan
utbildning kommer till stånd.

Med hänsyn bl. a. till kravet på särskild civil krigssjukvårdsutbildning
samt till bristen på läkare inom såväl den civila krigs- som fredssjukvården
har läkarutredningen, som konstaterat att tillgången till värnpliktiga läkare
överstiger krigsmaktens behov av sådana läkare i krigsorganisationen och
att detta förhållande kommer att accentueras i framtiden, föreslagit att
de värnpliktiga läkare som icke erfordras för den militära krigssjukvården
skall efter soldat- och befälsutbildningen samlat överföras till den civila
sektorn. Förslaget om en uppdelning av den årliga utbildningskontingenten
värnpliktiga läkare har tillstyrkts av det övervägande antalet remissmyndigheter;
i fråga om tidpunkten för uppdelningen har dock åtskilliga remissmyndigheter
givit uttryck för uppfattningen att före denna även fackutbildningen
bör ha genomgåtts. Rörande tillgången till och behovet av läkare
för den militära och civila krigssjukvården får jag hänvisa till avsnittet
IV och till en av läkarutredningen upprättad skrivelse i ämnet, vilken torde
få överlämnas till vederbörande utskott. Jag anser i likhet med utredningen,

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1963

att krigsmakten i princip endast bör utbilda så många läkare som svarar
mot dess behov inklusive erforderliga reserver. Värnpliktsutbildningen är
emellertid icke utan värde för den civila krigssjukvården, och samtliga värnpliktiga
läkare bör därför liksom hittills uttas för utbildning i specialtjänst
och genomgå viss utbildning inom krigsmakten. Beträffande omfattningen
av denna gemensamma utbildning måste beaktas att den skall ligga till
grund för ett urval av de läkare som skall ha fortsatt utbildning inom krigsmakten.
Det är angeläget att detta urval sker på ett sådant sätt att krigsmaktens
rekrytering av lämpliga läkare säkerställes. En alltför kort gemensam
utbildning försvårar urvalet och kan medföra talrika krav på ett senare utbyte
av de inom den militära respektive den civila krigssjukvården krigsplacerade
läkarna. Jag anser emellertid, att de värnpliktiga läkarnas lämplighet
för militär eller civil krigsbefattning med någorlunda säkerhet kan bedömas
efter soldat- och befälsutbildningen, och jag föreslår därför att den
årliga utbildningskontingenten värnpliktiga läkare uppdelas efter denna
utbildning, varvid överskottet i förhållande till krigsmaktens behov samlat
överföres till den civila sektorn. De värnpliktiga läkare som avses för krigsplacering
vid det allmänt civila medicinalväsendet skall sålunda icke genomgå
fackutbildningen. Att dessa läkare icke heller skall genomgå i soldatoch
befälsutbildningen ingående vinterutbildning men efter uppdelningen
skall fullgöra viss förbandssjukvårdstjänstgöring inom krigsmakten framgår
av det följande. Frågan om tidpunkten för uppdelningen bör emellertid
framdeles kunna upptas till förnyat övervägande, varvid även de förslag
som må komma att framläggas av 1960 års värnpliktsutredning bör tas i
beaktande. Uppdelningen bör såsom läkarutredningen föreslagit ske i så
nära anslutning till den i medicine licentiatstudierna ingående krigsmedicinska
kursen som möjligt; beslut om vilka läkare som skall överföras till
den civila sektorn måste dock ha fattats innan utbildningsomgång påbörjas
som är avsedd endast för den militära krigssjukvårdens läkare. De praktiska
frågor som sammanhänger med genomförandet av den föreslagna uppdelningen
av varje utbildningskontingent värnpliktiga läkare bör undersökas
närmare av vederbörande myndigheter, vilka har att avge av undersökningarna
betingade förslag.

Härefter övergår jag till att behandla huvudpunkterna i läkarutredningens
förslag rörande värnpliktsutbildningen och den civila krigssjukvårdsutbildningen
samt förslaget om införande av utbildningsplikt för läkare. V

V ärnpliktsutbildningen

Målet för värnpliktsutbildningen är såväl enligt nuvarande bestämmelser
som enligt läkarutredningens förslag att bibringa de värnpliktiga läkarna
de kunskaper och färdigheter som erfordras för krigsplacering i befattning
som bataljonsläkare (motsvarande). Den nuvarande soldat- och befäls -

40 Kanyl: Maj.ts proposition nr 106 år 1963

utbildningen omfattar ca 240 dagar vid armén och ca 120 dagar vid marinen;
utbildningen uppdelås på tre respektive två omgångar och genomgås
under somrarna i början av de medicinska studierna. Fackutbildningen
genomgås i regel sommaren mellan tredje och fjärde studieåret i form av
en kurs, som varar ca 45 dagar vid armén och ca 60 dagar vid marinen.
I grundutbildningen inräknas även den förut omnämnda i medicine licentiatstudierna
ingående assistenttjänstgöringen vid kirurgisk avdelning om 90
dagar. Facktjänstgöringen Och den fortsatta tjänstgöringen omfattar slutligen
ca 165 dagar And armén och ca 270 dagar vid marinen. Denna tjänstgöring
fördelas i omgångar över hela värnpliktstiden. Läkarutredningens
förslag innebär att den nuvarande utbildningstiden om sammanlagt 540
dagar förkortas till 394 dagar eller till den tid som gäller för värnpliktiga i
allmänhet. Då kirurgiassistenttjänstgöringen föreslås icke vidare skola
räknas som värnpliktstjänstgöring har den egentliga utbildningstiden —
som alltså utgör 450 dagar — reellt beskurits med 56 dagar. Läkarutredningens
förslag jämförda med nuvarande värnpliktsutbildning har åskådliggjorts
i en förut redovisad tabell (s. 26). Här må blott erinras om att
soldat- och befälsutbildningen enligt förslaget skall omfatta 160 dagar
och uppdelas på två omgångar, den grundläggande befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan,
vilka fullgöres under sommaruppehåll i början av de
medicinska studierna. Fackutbildningen föreslås skola omfatta 45 dagar
och fullgöras i en omgång, läkarfackskolan, mot slutet av den civila
studietiden. Under den fjärde utbildningsomgången, vilken fördelas över
hela värnpliktstiden och som av utredningen benämnes facktjänstgöring,
fullgöres tjänstgöring vid fredsförband högst 60 dagar, tjänstgöring vid
krigsorganiserade staber och förband högst 90 dagar samt efter- och vidareutbildningskurser
högst 40 dagar. Läkarutredningen har framlagt detaljerade
utbildningsplaner för de olika omgångarna och framhåller att förkortningen
av värnpliktstiden icke vunnits genom att målsättningen eftersatts
utan genom att utbildningen inom mindre väsentliga områden begränsats,
genom att förekommande dubbelundervisning i förhållande till de
akademiska studierna utmönstrats samt genom att utbildningen systematiserats
och effektiviserats. Utredningens förslag tillstyrkes av samtliga remissmyndigheter
utom överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för marinen
och 1960 års värnpliktsutredning. Enligt de militära myndigheterna
bör värnpliktstiden med hänsyn till kravet på befälsutbildning icke understiga
450 dagar och enligt värnpliktsutredningen, som jämväl beaktat behovet
av vinterutbildning, icke 485 dagar. Åtskilliga remissmyndigheter anser
å andra sidan en ytterligare förkortning av värnpliktstiden önskvärd,
särskilt såvitt avser tjänstgöringen vid fredsförband.

Jag finner de av läkarutredningen framlagda förslagen väl ägnade att
läggas till grund för den militära krigssjukvårdsutbildningen av värnpliktiga
läkare, Förslagen synes mig ge förutsättningar för att undanröja

Kungh Maj:fn proposition nr 106 år 1963 41

den enligt min mening befogade kritiken mot den nuvarande1 värnplikts»
utbildningen. En förkortning av värnpliktstiden får emellertid icke ske på
bekostnad av utbildningsmålen. De militära myndigheternas och värn»
pliktsutredningens förslag måste därför beaktas i erforderlig utsträckning.

Beträffande soldat- och befälsutbildningen anser jag, att den grundläggande
befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan, som skall genomgås av
samtliga värnpliktiga läkare, bör genomföras i huvudsak enligt läkarutredningens
förslag. Chefen för armén har emellertid motsatt sig, att soldatoch
befälsutbildningen såsom utredningen föreslagit avkortas med en
tredjedel från nuvarande 240 till 160 dagar och uppgivit att uppställda
utbildningsmål icke kan nås, därest utredningens förslag i denna del genomföres.
Dessa invändningar kan icke frånkännas berättigande. Befälsutbildningens
omfattning måste självfallet anpassas till de krav som i ett
framtida krig ställes på de enheter varom här är fråga. Därvid måste
beaktas att enheterna är relativt små och att läkaren i viss omfattning
har biträde av befälsutbildad militär personal. Å andra sidan medför ytkrigets
taktik, att läkaren måste kunna föra enheten under marsch och
gruppering samt ha goda insikter i skydds- och sambandstjänst. Läkaren
måste vidare som chef för enheten behärska den miljö, i vilken enheten
verkar, så att han kan överblicka läget, vilket kräver en viss taktisk utbildning.
Uppträder enheten självständigt eller omöjliggör förhållandena
samband med närmast högre chef, måste läkaren även ha förmåga att
själv bedöma situationen och att på eget ansvar fatta beslut om enhetens
verksamhet. Jag anser därför att en påbyggnad av soldat- och befälsutbildningen
bör ske i förhållande till läkarutredningens förslag. Härigenom skulle
också ett gammalt önskemål om vinterutbildning kunna tillgodoses. Det
är enligt min mening en allvarlig brist, att de värnpliktiga läkarna som
enda befälskategori inom krigsmakten icke erhåller sådan utbildning. För
att miljöutbildningen skall få ett fullgott värde bör den inrymma även de
svåraste förhållanden, under vilka ett förband skall uppträda. Det är allmänt
känt att vinlertjänst -— särskilt om den sker i Norrland —- normalt
sätter personalen på hårdare prov än någon annan tjänstgöring i fred. Jag
anser därfÖT att de värnpliktiga läkare, som skall kvarstå hos krigsmakten,
under ca en månad bör erhålla särskild utbildning i personligt uppträdande
oeh truppföring under Vinterförhållanden samt bibringas kännedom
om verksamheten vid förbandsplats m. m. vintertid. Däremot bedömer jag
icke sådan utbildning erforderlig för de värnpliktiga läkare som enligt
mitt förslag överföres till den civila krigssjukvården. Frågan om möjligheterna
att samordna vinterutbildningen med de medicinska studierna har
varit föremål för överläggningar inom försvarsdepartementet med bl. a. företrädare
för universitetskanslersämbetet. Det synes som om sådan utbildning
under vissa förutsättningar’ kan utan alltför* stort avbräck i studierna
genomföras mot slutet av studietiden, d. v. s. under det fria

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

kliniska skedet och assistenttjänstgöringarna. Jag förutsätter att vid vinterutbildningens
genomförande största möjliga hänsyn tas till den enskilde
studeranden, så att exempelvis pågående utbildningsmoment, kurs eller
tjänstgöring inte avbrytes. Då utbildningen för arméns och flygvapnets
värnpliktiga läkare lämpligen bör bedrivas vid olika förband inom II., V.
och VI. militärområdena kan också utbildningskontingenten vid varje förband
göras ganska liten, vilket ökar möjligheterna att ta hänsyn till den
enskilde studerandens önskemål i fråga om tid och plats för utbildningen.
Mitt förslag att de värnpliktiga läkare som avses för den militära krigssjukvården
skall genomgå vinterutbildning medför att soldat- och befälsutbildningen
måste förlängas något i förhållande till vad läkarutredningen
föreslagit. Utan att här ta ställning till de olika omgångarnas exakta längd
föreslår jag att den vid såväl armén som marinen skall omfatta ca 185 dagar.

Även läkarfackskolan, som enligt mitt förslag endast skall genomgås av
de värnpliktiga läkare som avses för den militära krigssjukvården, bör
genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med vad läkarutredningen
föreslagit. I fråga om läkarfackskolan vid armén har utredningen diskuterat,
om en central utbildningsanstalt bör inrättas. Ett flertal remissmyndigheter
har föreslagit att en sådan anstalt kommer till stånd och i åtskilliga
fall har berörts möjligheterna att i anstalten inordna även annan för
totalförsvaret betydelsefull krigssjukvårdsutbildning. Såsom läkarutredningen
framhållit skulle emellertid det väsentliga värdet med en central
utbildningsanstalt ligga i att utbildning där kunde beredas fast anställda
läkare vid krigsmakten. Då frågan om de fast anställda läkarnas utbildning
utredes av 1962 års försvarssjukvårdsutredning kan frågan om organisationen
av denna utbildning icke avgöras nu. Jag föreslår därför att läkarfackskolan
vid armén även fortsättningsvis decentraliseras till trängregementena.
Till ett av läkarutredningen i samband härmed väckt förslag
om viss personalförstärkning hos arméöverläkaren och tränginspektören
tar jag icke ställning i detta sammanhang.

Då soldat- och befälsutbildningen samt fackutbildningen, såsom läkarutredningen
uttalat, endast ger minimikunskaper för krigsplacering som
bataljonsläkare (motsvarande) vill jag särskilt understryka vikten av att
den fortsatta tjänstgöringen, facktjänstgöringen, planlägges på ett sådant
sätt att effektiv fortlöpande utbildning för krigsbefattningen kommer till
stånd under densamma. Facktjänstgöringen bör, såsom läkarutredningen
föreslagit, fullgöras genom tjänstgöring vid fredsförband, genom tjänstgöring
vid krigsorganiserade staber och förband samt i form av efter- och
vidareutbildningskurser. Tjänstgöringen bör dock icke anses låst vid denna
indelning, utan utbildningsgången bör i den utsträckning så finnes lämpligt
och möjligt anpassas efter vederbörande läkares speciella kvalifikationer.
Beträffande förbandssjukvårdstjänstgöringen har utredningen avsevärt
förkortat tiden för denna tjänstgöring i förhållande till vad som nu

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

gäller vid armén. Utredningen har emellertid samtidigt nödgats föreslå att
tjänstgöring vid fredsförbanden med upp till högst 60 dagar skall uttas
av samtliga värnpliktiga läkare, alltså även av dem som tidigare överförts
till den civila krigssjukvården; enligt utredningen skulle en begränsning
icke blott av tjänstgöringstiden utan även av antalet tjänstgörande värnpliktiga
läkare medföra att förbandssjukvården bringades till ett sammanbrott.
Jag vill för min del endast understryka vikten av att varje möjlighet
tillvaratas att förkorta tiden för tjänstgöringen vid fredsförband; en tjänstgöring
utöver 30 dagar torde såsom uttalats av läkarutredningen och ett
flertal remissmyndigheter sakna utbildningsvärde. 1962 års försvarssjukvårdsutredning
har enligt de för utredningen utfärdade direktiven i uppdrag
att undersöka förbandssjukvårdens uppgifter och att på grundval
härav avge förslag rörande organisationen av denna. Det är min förhoppning
att frågan om förbandssjukvårdstjänstgöringen därvid skall bli löst
på ett för de värnpliktiga läkarna tillfredsställande sätt. I likhet med
läkarutredningen finner jag det vidare vara ett oeftergivligt krav att de
värnpliktiga läkare som avses för den militära krigssjukvården övas
i sin krigsbefattning. Jag förutsätter därvid att dessa läkare krigsplaceras
omedelbart efter genomgången grundutbildning och att anstånd med
tjänstgöringen i krigsbefattning medges endast i undantagsfall. För de
värnpliktiga läkare som är krigsplacerade i befälsställning bör, såsom
framhållits av de militära myndigheterna och värnpliktsutredningen, tid
avsättas för deltagande icke blott i repetitionsövningar utan även i befälsövningar.
Behovet av repetitions- och befälsövningstid är självfallet beroende
av krigsbefattningens natur. För åtskilliga värnpliktiga läkare torde
emellertid längre tid än läkarutredningen förutsatt behöva tas i anspråk
för tjänstgöring vid krigsorganiserade staber och förband. Jag finner dock
icke detta motivera att facktjänstgöringen förlänges utöver ca 190 dagar.
Framdeles torde sålunda möjlighet kunna föreligga att för repetitions- och
hefälsövningar utnyttja viss del av den tid som f. n. måste uttas för förbandssjukvårdstjänstgöring.
Den av läkarutredningen föreslagna tiden för
efter- och vidareutbildningskurserna torde vidare i vissa fall icke behöva utnyttjas
helt. Vederbörande myndigheter har att närmare överväga formerna
för dessa kurser, vilka jag bedömer som värdefulla, och att avge därav betingade
förslag.

Sammanfattningsvis föreslår jag att soldat- och befälsutbildningen skall
omfatta ca 185 dagar och fullgöras med två sommaromgångar — den grundläggande
befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan — i början av de medicinska
studierna och med en vinteromgång mot slutet av studietiden. Fackutbildningen
fullgöres med en omgång — läkarfackskolan — mot slutet
av studietiden och omfattar ca 45 dagar. Facktjänstgöringen fördelas i omgångar
under den återstående värnpliktstiden och fullgöres under ca 190
dagar enligt de riktlinjer jag angivit ovan. Den till medicine licentiatstudiema

44

Kungl t Maj:ts proposition nr 106 år 1963

hörande kirurgiassistenttjänstgöringen räknas icke vidare som värnpliktstjänstgöring
och den sammanlagda tjänstgöringstiden för värnpliktiga läkare
skall icke överstiga 420 dagar. Detta innebär att av de värnpliktiga läkare
som avses för befattningar inom den militära krigsorganisationen kommer
utöver den i 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen angivna obligatoriska tjänstgöringen
för specialtjänstuttagna om 394 dagar att uttas högst 26 dagars
fortsatt tjänstgöring. Då omfattningen av den fortsatta tjänstgöringen enligt
samma lag bestämmes av Kungl. Maj :t och 1960 års värnpliktsutredning
har att ta ställning till vissa frågor, som berör värnpliktsutbildningen
för olika specialistkategorier, anser jag att ändring ej nu bör ske i värnpliktslagen.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag av vederbörande
försvarsgrenschef meddela närmare bestämmelser om de olika
utbildningsomgångarnas längd, inpassning i den civila studiegången m. m.
De värnpliktiga läkare som påbörjat värnpliktsutbildning enligt nu gällande
bestämmelser synes, i den mån de icke överföres till den civila krigssjukvården
— en uppdelning av dessa utbildningskontingenter enligt mitt
i det föregående redovisade förslag torde dock knappast bli aktuell — böra
fullgöra utbildningen enligt samma bestämmelser. Jag förutsätter emellertid
att innehållet i de olika utbildningsomgångarna successivt anpassas till
läkarutredningens förslag.

Genom den föreslagna förkortningen av värnpliktstiden uppkommer
framdeles vissa besparingar inom fjärde huvudtiteln. Läkarutredningen
har angivit dessa besparingar till ca 1,1 mkr per år. Då värnpliktsutbildningen
icke föreslås skola förkortas i den utsträckning utredningen föreslagit
och hela tjänstgöringsskyldigheten icke f. n. lärer uttas av samtliga
värnpliktiga läkare torde den årliga besparingen vid ett genomförande av
mitt förslag dock icke komma att bli av den storleksordning utredningen angivit.
För budgetåret 1963/64 torde någon nämnvärd besparing icke uppkomma.

Den civila krigssjukvårdsutbildningen

Den särskilda civila krigssjukvårdsutbildning som jag i det föregående
föreslagit skola komma till stånd skall enligt läkarutredningen ha till mål
att göra läkarna kompetenta att tjänstgöra som krigstjänsteläkare och
läkare i underordnad ställning inom sluten vård samt inom civilförsvaret.
Utbildningen föreslås för samtliga läkare skola omfatta en särskild kurs,
grundkurs, om ea två veckor samt efter-. och vidareutbildning under ca
45 dagar. Grundkurserna föreslås skola omfatta undervisning om krigssjukvårdens
verksamhet och organisation samt tillämpad krigssjukvård.
Läkarutredningen har framlagt exempel på timplaner för grundkurserna,
Varav framgår att dessas innehåll differentierats för olika läkarkategorier.
Bl.-a* har för den stora grupp av läkare, som icke tidigare erhållit någon

45

Ktihgl. Majits proposition nr 106 år 1963

försvarsmedicinsk utbildning, en förkortad krigsmedicmsk kurs inlagts i
grundkursen. Efter- och vidareutbildningen föreslås skola bedrivas i form
av sex dagars repetitionskurser vart sjätte år — för läkare i de högre
åldersklasserna föreslås varje kurs skola omfatta tre dagar — specialkurser,
centrala krigssjukvårdskurser, konferenser och stabsövningar.

Jag förordar att de av läkarutredningen framlagda förslagen till anordnande
av den civila krigssjukvårdsutbildningen i huvudsak följes. Förslagen
har också i stort sett tillstyrkts av remissmyndigheterna. Grundkurserna
synes med hänsyn till läkarnas skiftande förkunskaper böra
genomföras differentierade i huvudsaklig överensstämmelse med läkarutredningens
förslag. Särskild vikt bör därvid fästas vid den tillämpade
delen av kurserna. Såsom civilförsvarsstyrelsen påpekat är det angelägnast
att utbildning kommer till stånd för de läkare inom den civila krigssjukvården,
som icke genomgått den år 1958 inrättade kursen i krigsmedicin
och vilkas värnpliktsutbildning, i den mån sådan genomgåtts, ofta ligger
långt tillbaka i tiden. Grundkursen för denna kategori av läkare bör därför
prioriteras. Då kategorin enligt uppgifter från medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
omfattar ca 2 700 läkare under 69 år synes, såsom
några remissmyndigheter ifrågasatt, för att utbildningen praktiskt skall
kunna genomföras inom rimlig tid en begränsning av kurstiden till ca en
vecka böra övervägas. Grundkurserna måste också planläggas och utspridas
i tiden på sådant sätt att den fredsinässiga sjukvården förorsakas minsta
möjliga olägenhet. Det kan även visa sig nödvändigt att för vissa läkare i
de högre åldersklasserna med mer specialiserade befattningar inom krigsorganisationen
eftersätta kravet på genomgång av grundkurs. Av läkarutredningen
föreslagna repetitions- och specialkurser bör komma till stånd;
det kan övervägas att begränsa varje repetitionskurs till tre—fyra dagar.
Jäg förutsätter vidare att de ur beredskapssvnpunkt värdefulla centrala
krigSsjukvårdskurserna samt konferenserna och stabsövningarna på regional
nivå kommer att anordnas även framdeles. Den sammanlagda tiden för
den angivna civila krigssjukvårdsutbildningen bör icke överstiga 60 dagar.

De värnpliktiga läkare inom varje utbildningskontingent som enligt mitt
i det föregående redovisade förslag efter viss militär utbildning överföres
till den civila krigssjukvården föreslås av läkarutredningen skola — utöver
grundkurs samt efter- och vidareutbildning — fullgöra resterande värnpliktstjänstgöring
vid civila myndigheter, institutioner, sjukhus och laboratorier,
där ur försvarsmedicinsk synpunkt värdefull tjänstgöring kan beredas.
Denna försvarsmedicinska assistenttjänstgöring föreslås även skola
uttas av de vapenfria läkarna. Tjänstgöringen avses skola fullgöras bl. a.
inom verksamhetsområdena hälsovård och epidemibekämpning, öppen
Sjukvård, kirurgi, mentalsjukvård, försvarsmedicinsk forskning, administration
och stabstjänst. Jag finner det angeläget att den försvarsmedicinska
assistenttjänstgöringen kommer till stånd. Anordnas tjänstgöringen

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

på ett riktigt sätt kan den ge vederbörande läkare en utbildning av stor
betydelse för läkarens fortsatta verksamhet inom krigssjukvården. Tjänstgöringen
kan vidare medverka till att avhjälpa den rådande läkarbristen,
eftersom den förutsättes skola fullgöras bl. a. vid olika sjukhusavdelningar
och tjänsteläkarstationer. Ur sistnämnda synpunkt är det angeläget att
tjänstgöringen — dock med beaktande av att den skall ha försvarsmedicinskt
värde — åtminstone tills vidare relativt generöst medges kunna fullgöras
inom sådana områden av den civila sjukvården, där bristsituationen
är särskilt kännbar. Såsom försvarsmedicinska forskningsutredningen uttalat
kan assistenttjänstgöringen även bli av betydelse för försvarsmedicinens
fortsatta utveckling. Genom tjänstgöringen kan sålunda eu förstärkning
ske av de arbetsgrupper som är verksamma inom olika fält
av den försvarsmedicinska forskningen. Den försvarsmedicinska assistenttjänstgöringen
bör till en början bedrivas försöksvis enligt av läkarutredningen
angivna riktlinjer. Beträffande omfattningen av assistenttjänstgöringen
har jag av rättviseskäl och för att icke försvåra krigsmaktens rekrytering
av läkare förutsatt att de värnpliktiga läkare som enligt mitt förslag
samlat överföres till den civila krigssjukvården skall ha samma sammanlagda
tjänstgöringsskyldighet som krigsmaktens värnpliktiga läkare
eller 420 dagar. Assistenttjänstgöringens längd avhänger sålunda av den
övriga utbildning som nu ifrågavarande läkare skall genomgå. Som jag
förut anfört bör uppdelningen av den årliga utbildningskontingenten värnpliktiga
läkare ske efter soldat- och befälsutbildningen, men tidpunkten för
uppdelningen skall framdeles kunna upptas till förnyat övervägande. Med
utgångspunkt i att uppdelningen sker före den i soldat- och befälsutbildningen
ingående vinterutbildningen och före läkarfackskolan fullgör de
värnpliktiga läkare, som överföres till den civila krigssjukvården, inom
krigsmakten grundläggande befälsskola och sjukvårdsbefälsskola om sammanlagt
ca 160 dagar samt efter uppdelningen jämväl förbandssjukvårdstjänstgöring
om högst 60 dagar. Då de överförda läkarna jämväl skall genomgå
civil krigssjukvårdsutbildning under högst 60 dagar bör längden
av assistenttjänstgöringen icke överstiga 140 dagar. En förlängning av
tiden för assistenttjänstgöringen kan emellertid framdeles komma i fråga i
anslutning till att frågan om förbandssjukvården löses. Förslaget att de
vapenfria läkarna skall fullgöra huvuddelen av sin värnpliktstjänstgöring
om 525 dagar i form av försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring tillstyrkes
av mig. Slutligen må i detta sammanhang framhållas att ställning icke nu
kan tas till frågan, om försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring skall uttas
även av de värnpliktiga läkare som påbörjat värnpliktsutbildning enligt nu
gällande bestämmelser och som överförts eller överföres till den civila
krigssjukvården med kvarstående tjänstgöringsskyldighet av sådan längd
att utrymme finnes för assistenttjänstgöringen.

Beträffande organisationen av den civila krigssjukvårdsutbdldnLngen

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

anser jag i likhet med läkarutredningen och remissmyndigheterna, att utbildningen
bör bedrivas utanför krigsmakten och att ett centralt ledningsorgan
erfordras härför. Då organisationen av och arbetsuppgifterna för
medicinalstyrelsen och till styrelsen knutna organ f. n. utredes av tillkallade
sakkunniga kan ställning nu icke tas till utredningens förslag att inrätta
en försvarsmedicinsk avdelning inom medicinalstyrelsen, i vilken medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd skulle uppgå. Ledningen av utbildningen
bör därför i dagens läge utövas av sjukvårdsberedskapsnämnden
och i framtiden av det organ som kommer att ersätta nämnden, därest
den ej skall finnas med nuvarande organisation. Utredningens förslag att
grundkurserna och viss del av efter- och vidareutbildningen skall genomföras
av länsstyrelserna (överståthållarämbetet) på de akademiska studieorterna
under medverkan av länsläkarna har mött åtskilliga gensagor
av remissmyndigheterna, vilka väsentligen motiveras med de regionala
myndigheternas bristande resurser. Frågan om organisationen och genomförandet
av grundkurserna, repetitions- och specialkurserna samt den försvarsmedicinska
assistenttjänstgöringen torde överhuvudtaget böra övervägas
närmare. Utgångspunkten bör därvid, såsom föreslagits av några
remissmyndigheter, vara att kurserna och assistenttjänstgöringen i största
möjliga utsträckning bör genomföras av det centrala ledningsorganet. Detta
utesluter icke medverkan av myndigheter m. fl. på det regionala planet.
I fråga om lärare m. m. synes vidare en viss samverkan med den krigsmedicinska
kursen vid universitet och högskolor samt med den militära
läkarfackskolan kunna komma till stånd. En samordning av den krigsmedicinska
kursen och grundkurserna kan framdeles bli aktuell. Sistnämnda
spörsmål bör i första hand övervägas av universitetskanslern och
universitetsmyndigheterna. I övrigt bör de angivna undersökningarna ankomma
på medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, som har att
avge av undersökningarna betingade förslag. Sjukvårdsberedskapsnämnden
bör vid sina undersökningar samråda med 1962 års försvarssjukvårdsutredning,
vilken enligt de för utredningen utfärdade direktiven har i uppdrag
att förberedelsevis studera de praktiska organisationsfrågor, som sammanhänger
med anordnandet av en civil krigssjukvårdsutbildning. Jag förutsätter
att sjukvårdsberedskapsnämnden i sitt arbete kommer att hålla nära
kontakt även med berörda myndigheter.

De angivna arbetsuppgifterna nödvändiggör en tillfällig förstärkning av
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd. Eu sådan förstärkning är
även erforderlig för att krigssjukvårdsutbildningen såsom jag förutsatt
skall kunna påbörjas hösten 1964. Utredningen för översyn av organisationen
och arbetsuppgifterna för medicinalstyrelsen och till styrelsen knutna
organ samt 1962 års försvarssjukvårdsutredning har i gemensam skrivelse
den 21 januari 1963 framlagt förslag om de förstärkningar inom sjukvårdsberedskapsnämnden
som erfordras för att nämnden under budget -

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1963

året 1963/64 skall kunna förbereda kursverksamheten. Utredningarna hemställer
om överskridanden av sjukvårdsberedskapsnämndens avlönings- och
omkostnadsanslag för nämnda budgetår för anställande av personal med
149 000 kr. och för anskaffning av undervisningsmateriel m. m. med 20 000
kr. Den berörda frågan torde framdeles få prövas av Kungl. Maj :t.

Den föreslagna krigssjukvårdsutbildningen kommer att — utöver de
kostnader som föranledes av att sjukvårdsberedskapsnämnden förstärkes
— fr. o. m. budgetåret 1964/65 medföra kostnadsökningar under femte
huvudtiteln. Såsom förut framhållits bedömer jag som angelägnast att
grundkursen för den stora kategori läkare som icke genomgått den krigsmedicinska
kursen kommer till stånd. Läkarutredningen har efter samråd
med civilförsvar sstyrelsen uppskattat rese-, traktaments- och utbildningskostnaderna
för en sådan kurs till 75 kr. per dag och läkare. Härtill kommer
ersättning till vederbörande läkare. Frågan om ersättningen till de läkare
som genomgår civil krigssjukvårdsutbildning har icke berörts närmare
av läkarutredningen. I detta sammanhang må endast framhållas att värnpliktiga
läkare under utbildning och övning vid det allmänt civila medicinalväsendet
i princip bör erhålla ersättning enligt samma normer som vid
tjänstgöring inom krigsmakten. Övriga utbildningspliktiga bör i fråga om
ersättning i princip vara likställda med civilförsvarspliktiga. De ersättningsfrågor
som är aktuella i samband med den civila krigssjukvårdsntbildningen
måste bli föremål för närmare överväganden. Beträffande den försvarsmedicinska
assistenttjänstgöringen uppkommer särskilda problem, eftersom
man i åtskilliga fall får räkna med att denna kommer att ske hos icke
statliga huvudmän bl. a. i funktioner som medger taxebunden ersättning.
Sistnämnda spörsmål bör jämväl övervägas innan den försvarsmedicinska
assistenttjänstgöringen genomföres. De årliga kostnaderna för utbildningsverksamheten
kan uppenbarligen icke anges närmare innan slutlig ställning
tas till utbildningens omfattning och genomförande. Jag anser emellertid
att frågan om krigssjukvårdsutbildning av det allmänt civila medicinalväsendets
läkare är av en sådan vikt att principbeslut nu bör fattas om
anordnande av sådan utbildning enligt här angivna riktlinjer.

Utbildningsplikt för läkare

Såsom framgår av det föregående föreslår jag att den civila krigssjukvårdsutbildningen
skall för samtliga läkare omfatta grundkurs samt efteroch
vidareutbildning under högst 60 dagar. De värnpliktiga läkare, som
enligt mitt förslag överföres från krigsmakten till den civila krigssjukvården,
samt vapenfria läkare föreslås därutöver under resterande vämpliktstid
skola fullgöra försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring vid civila
myndigheter och institutioner m. fl. I anslutning härtill upptar jag frågan
om den civila krigssjukvårdsutbildningen skall vara frivillig eller obliga -

49

Kungt. Maf. ts proposition nr 106 år 1966

torisk. Läkarutredningen har för sin del avvisat tanken på en frivillig
krigssjukvårdsutbildning. Icke någon remissmyndighet har heller gjort gällande
att utbildningen fortfarande skall vara frivillig. Detta förhållande
visar enligt min mening vilken vikt de myndigheter och organisationer som
avgivit yttrande fäster vid att en civil krigssjukvårdsutbildning kommer
till stånd och bestyrker på ett övertygande sätt att frivillighetens väg icke
är framkomlig. Jag föreslår därför i likhet med läkarutredningen och
remissmyndigheterna, att den civila krigssjukvårdsutbildningen skall vara
obligatorisk.

Beträffande formen för utbildningsplikten har läkarutredningen föreslagit,
att bestämmelser om högst 60 dagars utbildningsplikt skall införas i
krigssjukvårdslagen, varvid dock de läkare som kan nås med värnpliktslagen
skall fullgöra den civila krigssjukvårdsutbildningen med stöd av
sistnämnda lag. Bland remissmyndighetema har delade meningar rått;
bl. a. har frågan om en totalförsvarsplikt väckts. Sistnämnda fråga sammanhänger
emellertid med det för 1960 års värnpliktsutredning väsentliga
spörsmålet om hur utbildningen i fred bör samordnas för totalförsvaret i
stort. Med hänsyn härtill och då en civil krigssjukvårdsutbildning av läkare
icke lämpligen kan infogas i civilförsvarsplikten bör nu ifrågavarande
bestämmelser införas i krigssjukvårdslagen som komplement till de där
intagna bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal. Bestämmelserna
bör emellertid med hänsyn till sin i viss mån provisoriska karaktär
f. n. begränsas till läkarpersonal. Samtliga läkare och krigsplaceringsbara
medicine kandidater bör vara skyldiga att deltaga i utbildning och övning
för tjänst som kan åläggas med stöd av tjänsteplikt för medicinalpersonal.
I anslutning till vad jag föreslagit om den civila krigssjukvårdsutbildningens
omfattning bör den utbildnings- och övningstid som kan uttas med stöd
av utbildningsplikten icke överstiga 60 dagar. Även den försvarsmedicinska
assistenttjänstgöringen bör emellertid uttas med stöd av utbildningsplikten.
För att möjliggöra detta bör för de värnpliktiga läkare som krigsplaceras
vid det allmänt civila medicinalväsendet utbildnings- och övningstiden om
högst 60 dagar kunna utsträckas till att omfatta den längre tid som vederbörande
läkare kunnat åläggas värnpliktstjänstgöring. I vissa fall kan överföringen
till den civila krigssjukvården medföra en utvidgning av en värnpliktig
läkares totala tjänstgöringsskyldighet, exempelvis om han överförts
när värnplikten upphör eller vid tidpunkt, då han endast haft kvar att fullgöra
en repetitionsövning. Av sådan läkare kan 60 dagar uttas med stöd av
utbildningsplikten. I dessa fall blir sålunda de värnpliktiga läkare gynnsammare
ställda som krigsplaceras vid det allmänt civila medicinalväsendet
med eu kvarstående värnpliktstjänstgöringsskyldighet som överstiger
60 dagar; dessa läkare kan efter krigsplaceringen icke tas i anspråk för
utbildning och övning under längre tid än som motsvarar den resterande
tjänstgöringsskyldigheten.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Tjänstgöring som i enlighet med nu förordade regler ålägges värnpliktiga
läkare vid det allmänt civila medicinalväsendet skall, såsom torde ha framgått
av det anförda, träda i stället för värnpliktstjänstgöringen. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser om samordningen
mellan bl. a. värnpliktslagens bestämmelser om tjänstgöringsskyldighet
och den här förordade utbildningsplikten. Det bör vidare ankomma
på Kungl. Maj :t att utfärda närmare bestämmelser om och i vilken
omfattning utbildningsplikten vid olika tider och i avseende å olika grupper
läkare skall tas i anspråk inom den i det föregående angivna ramen.

I krigssjukvårdslagen är föreskrift införd om påföljd vid underlåtenhet
att fullgöra tjänsteplikt samt erinran om att vissa tillämpningsföreskrifter
avseende bl. a. ersättning åt personal vid fullgörande av tjänsteplikt skall utfärdas
i administrativ ordning. Dessa bestämmelser torde böra gälla även
beträffande den föreslagna utbildningsplikten.

I enlighet med vad jag här anfört har inom försvarsdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr
688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslag). Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1963.

IX. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter — med förmälan
att de grunder för krigssjukvårdsutbildning av läkare som angivits i det
föregående avses i proposition skola underställas riksdagen för godkännande
— att lagrådets utlåtande över det inom försvarsdepartementet upprättade
förslaget till lag angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr
688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslag), vilket torde få fogas till statsrådsprotokollet i
detta ärende som bilaga1, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Berndt Bodin

1 Lagförslaget, vilket överensstämmer med det vid propositionen fogade förslaget, har här
utelämnats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

51

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 1 mars
1963.

Närvarande:

justitieråden Roman us,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 21 februari 19(53 tillhandakoininet utdrag av protokoll
över försvarsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungfen i statsrådet den
8 februari 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr
688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden
( krigs s jukvårdslag).

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i försvarsdepartementet Stig Marcus.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Margit Hirén

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1963

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 mars 1963,

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, lagrådets den 1
mars 1963 avgivna utlåtande över det till lagrådet remitterade såsom bilaga
till statsrådsprotokollet för den 8 februari 1963 i ärende angående krigssjukvårdsutbildning
av läkare m. in. fogade förslaget till

lag angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälsooch
sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

Föredraganden anmäler, att lagrådet lämnat förslaget utan erinran och
hemställer

dels att i förenämnda statsrådsprotokoll angivna grunder för krigssjukvårdsutbildning
av läkare måtte genom proposition underställas riksdagen
för godkännande;

dels att lagförslaget måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Berndt Bodin

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 63
312064