Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1963

Nr 101

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt, m. m.; given
Stockholms slott den 8 mars 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning angående upphävande av förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt;

2) förordning angående upphävande av förordningen den 20 maj 1960
(nr 364) om särskilt bidrag till producent av svensk film; och

3) förordning om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter
till stiftelsen Svenska Filminstitutet, m. m.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att nöjesskatten avvecklas fr. o. m. den 1 juli
1963 med hänsyn främst till den svenska filmbranschens försämrade ekonomiska
läge.

I detta sammanhang redovisas ett avtal mellan staten och filmbranschen,
som slutits under förutsättning av biografnöj esskattens avveckling. Genom
detta avtal bildar staten och filmbranschen en stiftelse, benämnd Svenska
Filminstitutet, med uppgift att verka för ändamål inom filmens område.

Enligt avtalet skall institutets verksamhet finansieras genom avgifter från
de biograf ägare, som nu betalar nöjesskatt. De årliga avgifterna beräknas
till ca 12 miljoner kronor. Av dessa medel skall lämnas direkta bidrag till
producenter av svensk film i allmänhet samt särskilt stöd till svensk kvalitetsfilm
i form av kvalitetsbidrag och förlustutjämningsbidrag. Vidare skall
medel kunna användas till bl. a. utbildning inom filmens område liksom till
speciellt stöd åt barnfilms- och kortfilmsproduktion.

Avtalet har ingåtts för tjugoårsperioden den 1 juli 1963—den 30 juni 1983
med viss möjlighet till omprövning efter tio år.

1 llihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 101

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

Förslag

till

Förordning

angående upphävande av förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt
skall upphöra att gälla med utgången av juni månad 1963. Förordningen
skall dock fortfarande äga tillämpning i fråga om föreställning, som
tagit sin början före den 1 juli 1963.

Förslag

till

Förordning

angående upphävande av förordningen den 20 maj 1960 (nr 364)
om särskilt bidrag till producent av svensk film

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 maj 1960 om särskilt bidrag
till producent av svensk film skall upphöra att gälla med utgången av
juni månad 1963. Förordningen skall dock fortfarande äga tillämpning i fråga
om biografföreställning, som tagit sin början före den 1 juli 1963.

Förslag

till

Förordning

om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till
stiftelsen Svenska Filminstitutet, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomstskatt äger skattskyldig njuta avdrag för sådana
avgifter till stiftelsen Svenska Filminstitutet, som avses i ett den
6 mars 1963 träffat avtal mellan staten samt Sveriges biografägareförbund,
Folketshusföreningarnas riksorganisation, Föreningen Våra gårdar, Sveriges
filmuthyrareförening u. p. a. och Föreningen Sveriges filmproducenter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

2 §•

Stiftelsen är icke skyldig att erlägga skatt för inkomst eller förmögenhet
i vidare mån än vad avser kommunal inkomstskatt för inkomst av fastighet.

3 §•

Medel, vilka utbetalas från den i 1 § nämnda stiftelsen, skola hos mottagaren
upptagas som skattepliktig intäkt för det beskattningsår, då medlen
kommit honom till godo, dock att bidrag och stipendier till utbildning eller
forskning inom filmens område samt till folkbildningsorganisationer eller
organisationer med huvudsaklig uppgift att studera filmens konstnärliga
och sociala betydelse eller organisationer med uteslutande syfte att tillgodose
behovet av filmförevisningar, lämpade för barn, icke skola utgöra skattepliktig
intäkt.

4 §•

Kungl. Maj :t äger utfärda de föreskrifter, som fordras för tillämpning av
denna förordning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars

1963.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om avskaffande av
nöjesskatten och utformningen av stödet till den svenska filmen, m. m., samt
anför därvid följande.

I. Inledning

För biografföreställningar och vissa andra slag av nöjestillställningar utgår
nöjesskatt enligt förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.
En del av biografnöjesskatten återgår dock till producenterna av svensk
film i form av generella bidrag enligt förordningen den 20 maj 1960 (nr 364)
om särskilt bidrag till producent av svensk film. Vidare utgår av allmänna
medel särskilda kvalitetspremier och bidrag till producenter av kvalitativt
högtstående svensk film. Närmare bestämmelser härom finns i instruktionen
för statens filmpremienämnd.

I en den 20 november 1962 till finansdepartementet inkommen skrift har
Filmbranschens samarb et skommitté — som utgör samarbetsorgan för Sveriges
biografägareförbund, Folketshusföreningarnas riksorganisation, Föreningen
Våra gårdar, Sveriges filmuthyrareförening u. p. a. och Föreningen
Sveriges filmproducenter — anfört, att en ohållbar ekonomisk situation uppkommit
för filmbranschen till följd av televisionens utveckling och nöjesskattens
storlek. I sin framställning har samarbetskommittén förklarat, att
filmbranschen är villig garantera full kompensation för inkomstbortfall, som
ett slopande av nöjesskatten kan innebära, och lämna bidrag till kulturella
ändamål på filmens område. Under åberopande härav har kommittén
hemställt, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande att framlägga förslag
om biografnöj esskattens avskaffande.

Med anledning av samarbetskommitténs framställning har jag, sedan närmare
uppgifter om filmbranschens ekonomiska ställning inhämtats, med
stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 1 mars 1963 tillkallat en delega -

Kungi. Maj. ts proposition nr 101 år 1063

tion1 med uppdrag att å statens vägnar uppta förhandlingar med representanter
för filmbranschen.

Förhandlingar har härefter förts mellan den statliga förhandlingsdelegationen
och en förhandlingsdelegation från filmbranschen med representanter
för de fem organisationer som bildat Filmbranschens samarbetskommitté.

Sedan förhandlingarna slutförts, har delegationerna den 6 mars 1963 överlämnat
ett å ömse sidor godkänt avtal, vilket jämte bilagor torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende såsom Bihang. Detta träder i kraft under
förutsättning bl. a. att Kung!. Maj:t godkänner avtalet och att nöjesskatten
för biografföreställningar upphör senast fr. o. m. den 1 juli 1963. Enligt avtalet
inrättas en särskild stiftelse, benämnd Svenska Filminstitutet, med uppgift
att verka för ändamål inom filmens område. Stiftelsens verksamhet skall
finansieras genom avgifter från anordnare av biografföreställningar.

Flera framställningar har under senare tid gjorts om befrielse från eller
lindring av nöjesskatten även i andra hänseenden.

Sveriges riksidrottsförbund har i skrivelse den 30 mars 1960 gjort framställning
om sådan författningsändring, att alla till förbundet anslutna föreningar
berättigas till skattelindring enligt 15 § nöjesskatteförordningen.

Svenska travsportens centralförbund och Svenska galoppsportens centralförbund
har i gemensam framställning den 1 september 1961 hemställt, att
organisationer, som är anslutna till de båda förbunden, skall likställas med
sådana organisationer som åtnjuter skattefrihet enligt 3 § nöjesskatteförordningen.

Folkets parkers centralorganisation har i skrivelse den 9 mars 1962 hemställt,
att folketshusförening eller folkparksförening liksom annan liknande
organisation med uppgift att tillhandahålla samlingslokal skall medgivas
skattefrihet enligt 3 § nöjesskatteförordningen.

Folketshusföreningarnas riksorganisation har i en den 22 november 1962
inkommen skrift anhållit, att skattelindringen om 300 kronor jämlikt 15 §
nöjesskatteförordningen skall utvidgas att gälla även biografföreställningar.

Cirkus Scott, Cirkus Scbumann, Trolle Rhodins cirkus och Cirkus Scala
har i en den 13 december 1962 inkommen gemensam framställning hemställt,
att cirkusföreställningar måtte undantagas från nöjesskatt.

Jag anhåller nu — efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet
såvitt avser frågan om filmstöd — att till behandling få upptaga frågorna
om avskaffande av nöjesskatten och utformningen av stödet till den
svenska filmen. Därvid ämnar jag först behandla frågorna om biografnöjesskatt
och filmstöd samt därefter frågan om nöjesskatt för andra tillställningar
än biografföreställningar. Nöjesskattebcstämmelser av mer allmän
innebörd redovisas i det senare avsnittet.

1 Statssekreteraren i finansdepartementet Krister Wickman, ordförande, samt chefen för finansdepartementets
rättsavdelning Erik Åqvist och avdelningschefen i ecklesiastikdepartementet Roland
Pålsson med direktören Harry Schein som expert.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

II. Biografnöjesskatt och filmstöd

Inledning

Nöjesskatt infördes i vårt land år 1919. Skatten var då enbart kommunal.
År 1939 infördes även en statlig nöjesskatt. Nu gällande förordning om
nöjesskatt tillkom den 21 december 1945 (nr 823). Nöjesskatten har ända sedan
tillkomsten utgått på bl. a. biografföreställningar. Hälften av skatten för
biografföreställningar tillföll enligt de ursprungliga bestämmelserna i 1945 års
förordning staten och hälften kommunen. Genom beslut av 1948 års riksdag
skärptes biograf nöj esskatten, och den nådde därigenom sin hittills högsta
nivå. Skatten bestämdes då till 30 (förut 15) procent av den del av biljettpriset,
som inte översteg en krona, och till 45 (förut 30) procent av återstoden.
Av skatten skulle en större andel, tre fjärdedelar, tillfalla staten och
resten kommunen.

Alltsedan början av 1950-talet har olika åtgärder vidtagits från statsmakternas
sida i syfte att förbättra de ekonomiska villkoren för den svenska
filmproduktionen och biografnäringen. Detta har genomförts på två olika
vägar. Å ena sidan har vidtagits en successiv sänkning av nöjesskatten på
biograftöreställningar. Å andra sidan har införts särskilda, successivt höjda
bidrag till producenter av svensk film.

Sänkningarna av biograf nöjesskatten

Sedan år 1952 äger statens biografbyrå medge skattebefrielse för film, vars
visning anses ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings-
eller uppfostringssyfte.

Vid 1957 års riksdag vidtogs den första generella skattesänkningen. Därvid
ersattes den progressiva skatteskalan, som medförde ett genomsnittligt
skatteuttag av drygt 39 procent, med en proportionell skattesats av 38 procent.
Samtidigt infördes en särskild skattelindring för mindre biografer.
Dessa befriades nämligen från skyldighet att erlägga skatt till den del skatten
inte översteg 75 kronor per visningsställe och vecka. Villkor för befrielsen
var att på visningsstället — utöver barnmatinéer — högst tre skattepliktiga
föreställningar ägt rum under veckan. Skattefrihet infördes för godkända
barnfilmer, som visas på barnmatinéer eller av barnfilmklubbar. Vidare infördes
skattefrihet för filmförevisningar, som i studiesyfte anordnas uteslutande
för medlemmar i organisation med huvudsaklig uppgift att studera
filmens konstnärliga och sociala betydelse.

Vid 1959 års riksdag vidtogs provisoriska lättnader i avbidan på den slutliga
prövningen av 1957 års filmstödutrednings förslag. Skatten sänktes från
38 till 33 procent. Den särskilda skattelindringen för mindre biografer utvidgades
till att omfatta även visningsställen med högst fyra föreställningar
i veckan.

Kangl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

Filmstödutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1959: 2) skattesänkning
genom en höjning av bottenavdraget från 75 till 100 kronor per
vecka och tillämpning av detta avdrag på alla biografer oavsett antalet föreställningar.
För ambulerande företag förordade utredningen i stället en sänkning
av skatteprocenten med tre enheter.

Vid 1960 års riksdag skedde den slutliga prövningen av filmstödutredningens
betänkande. Därvid konstaterades, att film- och biografnäringens
ekonomiska svårigheter till väsentlig del berodde på det bortfall av biografpublik
som televisionens genombrott orsakat. Särskilt framhölls, att televisionens
frammarsch skett betydligt snabbare än man något år tidigare haft
anledning räkna med. Det ansågs därför ofrånkomligt att ge större skattelättnader
än utredningen föreslagit. Skatten föreslogs i prop. 1960: 79 sänkt
med 6 procent, från 33 till 27 procent, men på förslag av bevillningsutskottet
(BevU 1960: 49) sänktes skatten ytterligare till nuvarande 25 procent. Bevillningsutskottet
framhöll därvid, att man kunde räkna med att besökarantalet
i förhållande till tiden före televisionens införande kunde komma att nedgå
med cirka 40 procent då televisionsnätet var fullt utbyggt. Den särskilda
skattelindringen för mindre biografer föreslogs i propositionen höjd från 75
till 100 kronor i veckan, men riksdagen höjde det skattefria beloppet ytterligare
till 125 kronor. För att kommunerna inte skulle bli lidande på förslaget
ändrades fördelningen av skatten så, att den kommunala andelen höjdes
från 25 till nuvarande 30 procent.

Senast har lättnader i biograf beskattningen skett genom beslut av 1961 års
riksdag (BevU 1961: 36). I motioner hade yrkats, att skattesatsen skulle sänkas
från 25 till 15 procent och att samtliga biografer skulle erhålla ett skattefritt
avdrag av 125 kronor i veckan. Bevillningsutskottet erinrade om att
besökarantalet ännu inte nedgått med så mycket som 40 procent jämfört
med tiden före televisionens införande. Utskottet fann därför ej anledning
att då vidtaga en generell sänkning av skattesatsen. Emellertid föreslog utskottet,
med hänsyn till det särskilt prekära ekonomiska läget för de mindre
och medelstora biograferna, att det skattefria beloppet skulle höjas från
125 till 150 kronor i veckan och att detta skulle gälla även biografer med
högst fem föreställningar i veckan.

Bevillningsutskottet uttalade vidare, att Kungl. Maj:t i lämpligt sammanhang
borde närmare undersöka i vad mån det av filmstödutredningen framlagda
förslaget att utsträcka skattebefrielsen för barnmatiné med svensk film
även till kvällsföreställningar kunde vara ändamålsenligt. Enligt utskottet
kunde man måhända liberalisera villkoren för produktionsstöd åt barnfilm.
Däremot ville utskottet inte gå med på att inrätta en särskild lånefond för
barnfilmsproducenter. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag
(Rskr 1961: 145).

Vid innevarande års riksdag har i de likalydande motionerna I: 253 och
11:301 yrkats, att nöjesskatten för biografföreställningar helt skall slopas
från och med den 1 juli 1963. Till stöd för yrkandet åberopar motionärerna,
att film- och biografbranschen befinner sig i ett katastrofartat ekonomiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

läge. Ett uppskov med beslut om biografnöjesskattens slopande skulle enligt
motionärerna innebära ytterligare biografdöd, framför allt på glesorter med
bl. a. flykt från landsbygden som följd.

Filmstödet

Bestämmelser om särskilt bidrag till svensk filmproduktion infördes vid
1951 års riksdag i anledning av de försämrade ekonomiska villkoren för
den svenska filmindustrin (SFS 1951:457). De svenska filmproducenterna
erhöll enligt dessa bestämmelser bidrag av statsmedel för av dem producerade
långfilmer. Bidraget utgick med 20 procent av statens andel i nöjesskatten
för biografföreställning, vid vilken sådan film visats. Det skulle betalas
av biografägaren direkt till filmproducenten, varvid biografägaren fick
göra motsvarande avdrag i sin nöjesskattedeklaration.

Bidragsprocenten höjdes 1955 till 35 för färgfilm (SFS 1955:169). År
1959 skedde en provisorisk höjning till 30 för svartvit film och 45 för färgfiiin
(SFS 1959: 209).

1954 års nöjesskatteutredning föreslog i sitt år 1956 avgivna betänkande
(SOU 1956: 23) bl. a. en omläggning och höjning av stödet till de svenska
filmproducenterna. Förslaget innebar, att 10 öre för varje såld biobiljett —
vilket belopp skulle vara skattefritt — skulle redovisas till ett gemensamt
organ för fördelning mellan de svenska filmproducenterna. Härvid skulle
endast en fjärdedel användas till premiering av kvalitetsfilm m. m. Riksdagen
(BevU 1957:34) framhöll emellertid, att stödåtgärderna borde inriktas
på att främja konstnärligt mera högtstående filmer. I anledning härav
tillkallades 1957 års filmstödutredning.

Filmstödutredningen föreslog i sitt år 1959 avgivna betänkande, alt av
den totala statliga andelen i skatten — således även skatten på utländsk
film — 11 procent skulle utgå i filmstöd. Därigenom skulle detta stöd höjas
med cirka 60 procent i förhållande till det stöd, som då utgick. Av stödbeloppet
skulle tre fjärdedelar utdelas som generellt stöd åt svensk långfilmsproduktion
och den återstående fjärdedelen användas för kvalitetspremiering
av såväl långfilm som kortfilm.

Filmstödutredningens förslag följdes inte, utan Aid 1960 års riksdag
1 prop. 1960: 79) beslöts i stället att i princip hela den statliga andelen av
nöjesskatten på svensk film skulle tillföras den svenska filmproduktionen
som direkt bidrag. För det generella bidraget fastställdes den nuvarande
enhetliga procentsatsen om 80 procent. Skulle det statliga stödet senare visa
sig otillräckligt för bibehållande av en svensk filmproduktion, borde enligt
riksdagen i första hand övervägas i vad mån den kommunala delen av
skatlen kunde tas i anspråk för ytterligare stöd.

Den återstående delen — beräknad till 1 miljon kronor — av denna statliga
filmskatt skulle helt utgå i form av premier till producenter av svenska kvalitetsfilmer.
För detta ändamål anvisade 1960 års riksdag (SU 1960:88) ett
särskilt reservationsanslag, benämnt »Kvalitetsstöd till svensk filmproduk -

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

tion». Anslaget, som numera uppförs på åttonde huvudtiteln, bestämdes först
till 1 miljon kronor men höjdes 1962 (prop. 1962:62; SU 145; Rskr 323)
till 1,5 miljon kronor.

Enligt instruktionen för statens filmpremienämnd (SFS 1960:366) får
premier utdelas till producenter av kvalitativt högtstående svensk film för
i regel högst fem filmer varje spelår, kortfilmer oräknade. Dessa premier
utdelas i efterhand. Fr. o. m. den 1 augusti 1962 (SFS 1962: 438) får nämnden
dessutom försöksvis, enligt närmare föreskrifter av Kungl. Maj :t, bevilja
bidrag till ännu icke färdigställda filmer. Dessa bidrag avser att möjliggöra
väsentliga kvalitetsförbättringar och skall kunna utgå även till ickekommersiell
filmproduktion. Bidrag inverkar ej på möjligheten att senare erhålla
premie för den färdigproducerade filmen.

Filinpremienämnden består av sju ledamöter, som förordnas av Kungl.
Maj:t för högst fyra år i sänder. En av nämndens ledamöter förordnas av
Kungl. Maj :t till ordförande. För ordföranden och envar av de övriga ledamöterna
skall utses en personlig suppleant. Fem av nämndens ledamöter
och suppleanter för dem skall utses efter förslag av respektive Sveriges förlatlaretörening,
Publicistklubben, Föreningen Sveriges filmproducenter,
Sveriges biografägareförbund och Samverkande bildningsförbunden.

Premieåret omfattar tiden den 1 april—den 31 mars. För det senaste premieåret
(1961/62) utdelades 905 000 kronor. Därvid premierades fyra långfilmer
med sammanlagt 700 000 kronor (300 000 + 200 000 + 100 000 +
100 000 kr), en barnfilm med 100 000 kronor och fyra kortfilmer med sammanlagt
105 000 kronor.

Framställningarna

Filmbranschens samarbetskommitté uttalar| i sin framställning inledningsvis,
att nöjesskatten under de senaste tio åren kommit att utgöra en
allt hårdare belastning på film- och biografbranschen. Sedan skatten totalt
avskaffats för teater- och vanliga revyföreställningar m. fl. underhållningsformer,
kvarstår den, fortsätter kommittén — med vissa undantag av mindre
betydelse — praktiskt taget endast som en biografskatt med 25 procent.
Kommittén anför härom.

Ursprungligen var nöjesskatten endast kommunal. När den statliga skatten
infördes för drygt 20 år sedan, var den motiverad av de ekonomiska
påfrestningar, som det andra världskriget medförde för det allmänna. Samma
skäl förelåg, då skatten 1948 höjdes från 20 % till omkring 39 %; det
inträffade i ett skede, då den svenska ekonomin var utsatt för en av de
kraftigaste påfrestningar, som någonsin inträffat under fredstid. Del framhölls
emellertid då, att denna skattehöjning var tillfällig. Ifrågavarande höjning
fick mycket hårda verkningar på film- och biografbranschen och hade
några år senare så när helt lamslagit den svenska filmproduktionen. Vad
som då i någon mån hjälpte den inhemska filmproduktionen i denna svåra
situation var att år 1951 infördes en viss återbäring av den nöjesskatt, som
hänförde sig till visning av svensk film.

Framför allt de mindre biografer, som redan tidigare arbetat under svåra

Kungl. Mcij:ts proposition nr 101 år 1963

förhållanden, råkade i ett katastrofläge. Då det ansågs önskvärt och angeläget,
att dessa biografer — i allmänhet belägna i mindre samhällen —
gåves möjlighet att överleva, erhöllo de viss nöjesskattelättnad.

Sedan dess har i ett par repriser nöjesskatten sänkts, och återbäringen
till svensk film höjts, varjämte skattelättnaden för mindre biografer ytterligare
utsträckts. För närvarande utgör biografskatten 25 % och återbäringen
till svensk film 56 % (vilket är 80 % av den statliga delen av skatten,
som utgör 70 % av den totala) av den från visningen av svensk film
härrörande totala skatten.

Samarbetskommittén uttalar vidare, att genom alltjämt sjunkande besöksfrekvens
på biograferna — förorsakad huvudsakligen av televisionen
och samtidigt stigande kostnader, påvisbara bl. a. genom kollektivavtal, generella
hyrestillägg och höjda annonspriser — även större biografer kommit i
ett sådant läge att de inte längre kan bära nöjesskatten. En fortsatt punktbeskattning
av biograferna strider därför enligt kommitténs uppfattning
helt mot den ekonomiskt riktiga principen, att skatt skall uttagas efter förmåga.

Film- och biografbranschen har, fortsätter kommittén, i och för sig inte
något att erinra mot att konkurrera med televisionen — inte ens mot bakgrund
av att televisionen genom statlig försorg för sin utbyggnad försetts
med synnerligen stora resurser. Genom den ytterligare belastning, som
punktskatten på 25 procent därtill utgör, har emellertid, hävdar kommittén,
branschens möjligheter till en sund utveckling efter hand omintetgjorts
och en för branschen ohållbar ekonomisk situation uppkommit. Kommittén
framhåller att, med den utveckling filmen fått, denna nu betraktas även
som en viktig faktor i kulturlivet. Kommittén anser därför, att filmen med
all rätt bör åtnjuta skattefrihet i likhet med övriga jämförbara redan nöjesskattebefriade
underhållningsformer.

Ett slopande av nöjesskatten kommer, framhåller kommittén, att medföra
bortfall av nu utgående skattelättnader, t. ex. nöjesslcatteåterbäringen till
svensk film. Film- och biografbranschen är emellertid, förklarar kommittén,
villig garantera, att full kompensation lämnas för sådana bortfall av inkomster,
som ett slopande av nöjesskatten förorsakar, ävensom att medel
ställs till förfogande för ändamål, som från filmbranschens synpunkt bör
stödjas av kulturella eller andra skäl. Tillvägagångssättet för att möjliggöra
denna bidragsverksamhet har enligt kommittén diskuterats och i princip
lösts samt kommer att framläggas i samband med ärendets vidare behandling.

Under åberopande av det anförda hemställer samarbetskommittén, alt
Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande att framlägga förslag om biografnöjesskattens
avskaffande.

Folketshusföreningarnas riksorganisation framhåller i sin skrivelse inledningsvis,
att de lokalägande föreningarna under senare år haft betydande
ekonomiska svårigheter. Omfattningen av dessa svårigheter och orsakerna
till dem har redovisats av bl. a. 1959 års samlingslokalsutredning. Riksorganisationen
anför vidare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1063

Enligt 16 § nöjesskatteförordningen har de lokalägande föreningarna kunnat
erhålla befrielse från skyldigheten att erlägga nöjesskatt om såväl behållningen
av tillställningarna som nöjesskatten skolat användas för uppförandet
av allmänna samlingslokaler. I syfte att underlätta för föreningarna
att klara sin lånebörda har vi under senare år sökt att även få amortering
av lån som upptagits till byggandet av allmänna samlingslokaler accepterat
som ett befrielsegrundande ändamål. Såväl dåvarande riksräkenskapsverket
som vissa länsstyrelser godtog till en början amortering som ett befrielsegrundande
ändamål men har sedermera intagit en restriktivare inställning
till frågan. °

Under senare tid har tillämpningen av 16 § nöjesskatteförordningen försetts
med så många inskränkningar och villkor att nöjesskattebefrielse enligt
16 § nöjesskatteförordningen i stor utsträckning omöjliggjorts. Detta
förhållande har utförligt redovisats i bifogade promemoria. Självfallet har
denna restriktiva tillämpning av 16 § nöjesskatteförordningen ytterligare
skärpt de lokalägande föreningarnas svårigheter.

I den av riksorganisationen åberopade promemorian uttalas, att en generell
befrielse för de lokalägande föreningarna från nöjesskatt synes vara försvarbar
med hänsyn till föreningarnas tidigare påtalade ekonomiska situation
och till de svårigheter som föreligger att på ett godtagbart sätt tillämpa
de nuvarande nöjesskattebestämmelserna. Det ringa belopp det här rör sig
om för statsverket skulle, heter det vidare i promemorian, till stor del kompenseras
genom att ett mycket stort antal besvärliga ärenden avfördes från
länsstyrelsernas, riksrevisionsverkets och kammarrättens behandling.

Slutligen konstateras i riksorganisationens promemoria att reglerna i 15 §
nöjesskatteförordningen, som medger samlingslokalägande föreningar befrielse
från nöjesskatt till den del skatten ej överstiger 300 kronor, tyvärr inte
gäller för biografföreställningar, som anordnas av sådana föreningar. I promemorian
uttalas den uppfattningen att, om stadgandet i 15 § utvidgades
till att omfatta även biografföreställningar, huvudparten av nuvarande olägenheter
skulle elimineras. En sådan ändring av 15 § skulle enligt promemorian
vara till stort gagn för de lokalägande föreningarna och verksamt öka
deras möjligheter att ställa samlingslokaler till föreningslivets förfogande.
Riksorganisationen anhåller därför om lättnad i nöjesbeskattningen i enlighet
med det anförda.

Nuliiget för svensk film

Filmstödutredningen räknade med en årsproduktion av 30 svenska långfilmer,
vilket var 1957 års produktionsresultat. I prop. 1960: 79 utgick man
från alt årsproduktionen skulle bli något lägre, även om skatten sänktes och
filmstödet höjdes. Till grund för detta antagande låg det förhållandet, att
under åren 1958 och 1959 produktionen sjönk successivt till 26 respektive
17 långfilmer. Under åren 1961 och 1962 har produktionen omfattat 15 respektive
16 filmer.

Utvecklingen tydde under senare hälften av 1950-talet på att färgfilmen
skulle öka på den svartvita filmens bekostnad. År 1959 utgjordes nästan hal -

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

va produktionen av färgfilm. Därefter har antalet färgfilmer emellertid
minskat kraftigt. Under de båda senaste åren har producerats endast tre
färgfilmer vartdera året, d. v. s. en femtedel av antalet långfilmer.

Distributionen av film från producenter till biografägare sker genom s. k.
filmuthyrare, f. n. 22 aktiebolag som ingår i intresseföreningen Sveriges
filmuthyrareförening u. p. a. För kontroll av att biografägare erlägger filmhyra
med rätt belopp bär filmuthyrarna bildat ett särskilt kontrollorgan,
Filmägarnas kontrollbyrå aktiebolag. I kontrollsystemet ingår, att biografägarna
inte får använda andra biljetter än dem som tillhandahålls av kontrollbyrån.
Några generella regler om filmhyrans storlek finns inte. Filmhyran
utgör, när det gäller de biografer som inte är befriade från nöjesskatt,
i genomsnitt för utländsk film 40 procent och för svensk film 45 procent av
biografintäkterna. Den svenska filmens andel av den totala filmhyran, som år
1957 utgjorde över en fjärdedel, hade år 1962 sjunkit till 17 procent.

Inom filmbranschen ansåg man år 1959, att besöksfrekvensen på biograferna
skulle komma att till följd av televisionen sjunka med över 40 procent
jämfört med förhållandena före televisionens tillkomst. Filmstödutredningen
räknade med en nedgång i besöksfrekvensen om endast 15 procent. Fram till
årsskiftet 1959/60 skedde en minskning, för Stockholm med något mer än
35 procent samt för Göteborg och Malmö med cirka 30 procent. Sedan dess
bar minskningen i Stockholm avstannat under år 1961 men åter kraftigt ökat
under år 1962. Den är nu 53 procent i jämförelse med tiden före televisionens
tillkomst, varav 10 procent faller på år 1962. Även i Malmö är minskningen
53 procent, under det att den i Göteborg är 44 procent. I de städer i Norrland,
där man fått möjlighet att se television, har besöksfrekvensen sjunkit betydligt
snabbare till cirka 50 procent.

Antalet TV-licenser har hela tiden ökat. När 1960 års proposition lades
fram, var antalet 700 000. Den 1 juli 1962 hade antalet licenser stigit till 1,5
miljoner. Vid årsskiftet 1962/63 hade man nått talet 1,6 miljoner.

Även i England har såväl biografbesökens antal som biografintäkterna
fortsatt att minska, samtidigt som antalet TV-licenser ökat. Under 5-årsperioden
1957—1961 minskade biografbesöken sålunda där med 58 procent
och biografintäkterna med 42 procent, under det att antalet TV-licenser ökade
med 44 procent.

De senaste årens nedgång i besöksfrekvensen på biograferna har självfallet
medfört en fortlöpande försämring av lönsamheten för film- och biografbranschen,
vilket tagit sig uttryck bl. a. i en minskning av antalet biografer
i landet. Deras antal var den 1 januari 1963 2 189. Sedan 1957 har biografantalet
minskat med 266, varav 86 lagts ned under det senaste året. Det anses,
att därutöver åtskilliga biografer lagts ned utan att anmälan därom ännu
hunnit ingivas. Halva antalet av de nedlagda biograferna utgörs av småbiografer,
som gett endast 1—3 föreställningar per vecka. En femtedel av de
nedlagda utgörs dock av sådana, som haft minst 14 föreställningar per vecka.
Även antalet biograf ägare har kraftigt minskat. Sedan 1959 har antalet
sålunda gått ned från 973 till 835.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

Departementschefen

Alltsedan början av 1950-talet har olika åtgärder vidtagits från statsmakternas
sida i syfte att förbättra de ekonomiska villkoren för den svenska
filmproduktionen och för biografnäringen. Detta syfte har man sökt att
förverkliga på två olika vägar. Från och med år 1951 har sålunda utgått särskilda
bidrag till producenter av svensk film genom viss återbäring av den
staten tillkommande andelen av nöjesskatten vid visning av sådan film.
Detta stöd tillkom i en för filmproduktionen kritisk situation och var avsett
endast som en tillfällig hjälp. Producentbidragen har dock inte bara
bibehållits utan efter hand höjts. Med början år 1957 har vidare nöjesskatten
på biografföreställningar successivt sänkts. Samma år infördes därjämte
en särskild skattelindring för mindre biografer. Även denna har sedermera
utvidgats.

I prop. 1957: 66 lämnade jag bl. a. en redogörelse för ett förslag till stöd åt
den svenska filmproduktionen. Förslaget, som hade lagts fram av 1954 års
nöjesskatteutredning, utgick från att den då gällande progressiva skatteskalan
skulle ersättas med en enhetlig, lägre skattesats. Det temporära stödet
till filmproduktionen skulle ersättas med ett mera varaktigt sådant. Enligt
utredningsförslaget skulle en viss del av biografbiljettpriset såsom producentandel
i sin helhet tillfalla den svenska filmproduktionen. Biografägarna
skulle av den biobesökande allmänheten uttaga och till ett för filmproducenterna
gemensamt organ redovisa tio öre för varje försåld biljett. Producentandelen
av biljettintäkterna skulle inte belastas med vare sig nöjesskatt
eller filmhyra. Av de inflytande medlen skulle huvudparten fördelas i förhållande
till filmernas spelintäkter under året, under det att återstoden skulle
användas för att premiera kvalitetsfilmer m. m. Utredningens olika förslag
tillstyrktes av det övervägande antalet remissorgan. Så var även fallet
med förslaget att ersätta det statliga filmstödet med det s. k. produeentandelssystemet.

I 1957 års proposition uttalade jag, att utredningens förslag syntes intresseväckande
och att jag fann förslaget innebära beaktansvärda fördelar.
Emellertid ingav förslaget samtidigt vissa betänkligheter. Bland annat förutsatte
det, att en överenskommelse träffades mellan de enskilda intressen
som var berörda. Från utredningens sida hade bedrivits ett omfattande förhandlingsarbete
utan att likväl enighet kunnat uppnås. Bland annat på
grund härav fann jag mig inte kunna förorda, att utredningens förslag om
producentstöd då lades till grund för beslut av statsmakterna.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (BevU 1957:34) instämde bevillningsutskottet
i att utredningsförslaget syntes innebära beaktansvärda
fördelar. Utskottet framhöll dock, att stödåtgärder till förmån för den svenska
filmproduktionen framför allt borde inriktas på att främja tillkomsten
av konstnärligt mera högtstående filmer. Enligt utskottets mening borde
förslaget snarast möjligt bli föremål för förnyat övervägande. Till grund här -

14 Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

för borde en ny utredning göras angående fortsatt stöd åt svensk filmproduktion.

I anledning av vad sålunda förekommit tillkallades 1957 års filmstödutredning.
Denna framlade år 1959 efter ingående undersökningar av den
svenska filmproduktionens och biografbranschens ekonomiska förhållanden
förslag till omläggning och höjning av det utgående stödet till svensk filmproduktion
samt om sänkning av biografnöjesskatten. Utredningens förslag
behandlades vid 1959 och 1960 års riksdagar. Åtgärderna vid 1959 års riksdag
var provisoriska i avbidan på den slutliga prövning av utredningens betänkande
som vidtogs av 1960 års riksdag.

De förslag filmstödutredningen lade fram syftade till att möjliggöra en anpassning
av stödåtgärderna för den svenska filmproduktionen och biografnäringen
till det försämrade läge, som inträtt vid denna tid. Till väsentlig
del var filmbranschens ekonomiska svårigheter att tillskriva det publikbortfall,
som orsakats av televisionens utbredning. Utredningens förslag liksom
1959 års riksdagsbeslut fattades mot bakgrunden av förhållandena under
åren 1958—59 samt den då antagliga utvecklingen. Redan i prop. 1960:
79 hade jag emellertid anledning konstatera, att situationen snabbt hade
ändrats. De åtgärder, som föreslagits av filmstödutredningen, framstod inte
längre som tillräckliga.

Vid 1960 års riksdag vidtogs med hänsyn till det ändrade läget längre gående
lättnader i nöjesbeskattningen på biografföreställningar än filmstödutredningen
föreslagit. Nöjesskatten sänktes sålunda från 33 till 25 procent,
varjämte den särskilda skattelindringen för mindre biografer höjdes
från 75 till 125 kronor i veckan. Vid påföljande års riksdag höjdes detta
s. k. bottenavdrag ytterligare till 150 kronor i veckan. Det direkta stödet till
svensk filmproduktion utsträcktes år 1960 väsentligt mot bakgrund av det läge,
vari filmbranschen befann sig. Enligt beslutet har filmstödet utformats så,
att i princip hela den statliga andelen av nöjesskatten på svensk film skall
återgå till producenterna. Återbäringen sker dels i form av ett generellt bidrag
direkt till vederbörande filmproducent med 80 procent av skattebeloppet,
dels genom speciella premier till producenter av svenska kvalitetsfilmer.
För det sistnämnda ändamålet tillkom ett särskilt riksstatsanslag.
Innevarande budgetår har detta uppförts med 1,5 miljon kronor.

Vid behandlingen år 1960 av frågan om filmstöd och biografnöj esskatt anförde
bevillningsutskottet, att man borde eftersträva en sådan lösning av
filmbranschens beskattningsfråga som kunde väntas bli bestående för framtiden.
Utskottet underströk dock, att ändrade förhållanden självfallet skulle
kunna föranleda en omprövning. Om det statliga stödet senare skulle visa
sig vara otillräckligt för bibehållande av en svensk filmproduktion i den utsträckning
som fick anses önskvärd, ansåg utskottet, att i första hand borde
övervägas i vad mån den kommunala delen av nöjesskatten kunde tas i
anspråk för ytterligare stöd. Detta uttalande föranledde ingen erinran från
riksdagens sida.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

Nöjesskatten på biografföreställningar uppgick under budgetåret 1961/62
till 29,4 miljoner kronor. Härav utgjorde den statliga andelen 20,4 miljoner
kronor och den kommunala 9 miljoner kronor. Av den statliga nöjesskatt,
som hänförde sig till visning av svensk film, återgick 80 procent eller 2,7
miljoner kronor som producentbidrag direkt till de svenska filmproducenterna.
Anslaget till kvalitetsstöd åt svensk filmproduktion uppgick samma
budgetår till 1 miljon kronor. Netto uppgick sålunda den statliga nöjesskatteinkomsten
från biografföreställningar till 16,7 miljoner kronor.

De statliga stödåtgärder, som vidtagits för filmbranschen under senare år,
har varit motiverade av den fortgående nedgången i publikfrekvensen på
biograferna. Såsom tidigare antytts, synes denna nedgång framför allt ha
varit en följd av televisionens starka utveckling. Filmstödutredningen räknade
i sitt betänkande med en nedgång i besöksfrekvensen med 15 procent
jämfört med förhållandena före televisionens tillkomst. Bevillningsutskottet
grundade år 1960 sina bedömningar på antagandet, att besökarantalet kunde
komma att nedgå med omkring 40 procent, då televisionsnätet var fullt
utbyggt.

Televisionen har under en jämförelsevis kort tid vunnit en avsevärd utbredning
i Sverige. Dess framträngande har kanske varit snabbare i vårt
land än på något annat håll i världen. Enligt planerna kommer sändarstationerna
vid utgången av innevarande budgetår att täcka områden med en
befolkning av över 7 miljoner invånare. Vid samma tidpunkt beräknas antalet
licenser komma att överstiga 1,7 miljoner, vilket innebär att nära två
tredjedelar av landets hushåll kommer att inneha televisionsmottagare. De
erfarenheter som vunnits visar klart, att televisionen fått ett stort inflytande
på människornas användning av fritiden, och denna tendens torde snarare
komma att förstärkas än försvagas.

Den nu skildrade utvecklingen har medfört, att en del andra områden av
samhällslivet kommit att utsättas för allvarlig konkurrens från televisionen.
Detta torde med särskild styrka gälla filmen. Enligt de uppgifter som nu föreligger
har besöksfrekvensen på biograferna i Stockholm minskat med över
50 procent jämfört med förhållandena före televisionens tillkomst. Liknande
siffror redovisas också för Göteborg och Malmö. I Norrland har, i de städer
dit televisionen nått, besöksfrekvensen sjunkit mycket snabbt med cirka 50
procent. Det totala antalet biografbesök, som år 1957 uppgick till 76 miljoner,
hade 1961 sjunkit till 54 miljoner. De preliminära siffror, som föreligger
för år 1962, visar en fortsatt nedgång. Antalet biografer i riket har
sedan år 1957 minskat med 266, varav 86 under det senaste året. Den årliga
produktionen av svenska långfilmer, som år 1957 uppgick till 30 filmer, har
under de senaste åren nedgått till omkring 15 filmer.

I den till Kungl. Maj:t i november 1962 av filmbranschens samarbetskommitté
ingivna framställningen påpekas, att den sjunkande besöksfrekvensen
på biograferna förorsakats främst av televisionen. Genom den ytterligare
belastning nöjesskatten utgör, har enligt framställningen branschens möj -

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

ligheter till en sund utveckling efter hand omintetgjorts och en för branschen
ohållbar ekonomisk situation uppkommit. I framställningen understryks
att, med den utveckling filmen fått, den nu betraktas jämväl som en
viktig faktor i kulturlivet. Liksom andra jämförbara, redan nöjesskattebefriade
underhållningsformer bör filmen enligt kommittén åtnjuta skattefrihet.

Syftet med de statliga stödåtgärder, som vidtagits för den svenska filmen,
har varit att bidraga till upprätthållandet av en svensk filmproduktion och
särskilt att stimulera och främja produktionen av kvalitativt högtstående
film. Av den redogörelse jag lämnat framgår, att de vidtagna åtgärderna
inte varit tillräckliga i detta avseende. Filmbranschens förutsättningar har
successivt försämrats, och dess ekonomiska läge synes nu vara ytterst ansträngt.
Jag har kommit till den uppfattningen, att radikala åtgärder nu
fordras för att den svenska filmproduktionens fortsatta existens inte skall
äventyras. En omprövning bör därför komma till stånd i fråga om biografnöjesskatten
och det nu utgående filmstödet. Efter viss beredning av dessa
frågor inom finansdepartementet tillkallade jag enligt bemyndigande av
Kungl. Maj :t den 1 mars 1963 en särskild statlig förhandlingsdelegation för
att med företrädare för filmbranschen uppta förhandlingar om hithörande
frågor. Förhandlingarna har resulterat i ett av båda parter undertecknat
avtal.

Avtalet, som förutsätter bl. a. att nöjesskatten för biografföreställningar
avskaffas, innebär i huvudsak följande. Staten och filmbranschens organisationer
bildar gemensamt en stiftelse, benämnd Svenska Filminstitutet.
Till denna stiftelse skall anordnare av biografföreställning betala en avgift,
uppgående till tio procent av biljettintäkterna. De medel, som inflyter genom
avgifterna, skall av stiftelsen användas för skilda ändamål inom filmens område.
Trettio procent av avgifterna skall fördelas mellan samtliga producenter
av svenska långfilmer i förhållande till spelintäkterna under året. Denna
andel är beräknad så, att ett automatiskt stöd skall utgå även i fortsättningen,
motsvarande den förlust, som uppkommer genom bortfall av den
nuvarande nöjesskatteåterbäringen. Trettiofem procent av avgifterna skall
användas för särskilt kvalitetsstöd till svensk film. Återstående del av avgifterna
skall främst utgå som stöd åt utbildning, forskning och bildningsverksamhet
inom filmens område. Ur denna del av avgifterna skall också
kostnaderna för stiftelsens verksamhet bestridas, varjämte i viss omfattning
stöd skall kunna utgå till ändamål, som är gemensamma för filmbranschen.

Stiftelsens verksamhet skall handhavas av en styrelse, bestående av åtta
ledamöter. Kungl. Maj :t och filmbranschen utser vardera hälften av ledamöterna.
Bland de av Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna skall en tillika vara
styrelsens ordförande. Styrelsen skall förvalta de inflytande avgifterna och
i övrigt handha de uppgifter och främja de ändamål, som avtalet omfattar.
Häribiand märks att stödja utbildning och forskning inom filmens område,

Kungi. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

på olika vägar sprida kunskap om filmen samt medverka till bevarandet av
filmer av filmhistoriskt intresse. Uppgiften att fördela premier till kvalitetsfilmer
skall enligt avtalet åvila en av styrelsen utsedd jury. Avtalet gäller i
tjugo år, dock med viss rätt till omprövning efter tio år under förutsättningar,
som anges i avtalet.

Ett avskaffande av filmnöjesskatten kommer att innebära ett betydande
skattebortfall för statsverket men även visst inkomstbortfall för enskilda
kommuner. I det senare hänseendet vill jag erinra om riksdagens uttalande
år 1960 angående möjligheten att ta den kommunala andelen av nöjesskatten
i anspråk för ett ökat filmstöd. Biografnöjesskatten uppgår endast
i de största kommunerna till nämnvärda belopp, och för dessa kommuner
torde skatten inte vara av egentlig betydelse. Däremot får det anses vara
även ett kommunalt intresse att biografnäringen kan bli lönsam. Som jag
tidigare redovisat, synes läget för filmbranschen nu ha blivit sådant, att ett
bibehållande av nöjesskatten på biografföreställningar måste starkt ifrågasättas.
Det nuvarande filmstödet är emellertid så uppbyggt, att ett avskaffande
av filmnöjesskatten, om några kompenserande åtgärder inte vidtages,
allvarligt skulle försämra de ekonomiska villkoren för svensk filmproduktion.
Samma svaghet visar sig redan vid en sänkning av nöjesskatten. Det
avtal, som framlagts av förhandlingsdelegationerna, erbjuder från denna
synpunkt stora fördelar.

I ett land med så litet språkområde som vårt är de ekonomiska förutsättningarna
för uppätthållandet av den inhemska filmpoduktionen alltid
i motsvarande mån begränsade. Från allmänkulturell synpunkt är det emellertid
angeläget, att en inhemsk filmproduktion av viss omfattning upprätthålls
och bibehålls vid en tillfredsställande kvalitet. Genom avtalet skapas
förutsättningar härför. Av särskild betydelse är därvid, att tonvikten i avtalet
läggs på stödåtgärder för att stimulera produktion av konstnärligt och
kulturellt högtstående filmer. Förutsättningar för en kvalitativ förbättring av
filmproduktionen skapas även genom det stöd åt utbildning och forskning
inom filmens område, som kommer att lämnas enligt avtalet.

För en framgångsrik svensk filmindustri och för en effektiv distribution
av dess produkter fordras ett välutvecklat nät av biografer. Å andra sidan
är upprätthållandet av den svenska filmproduktionen av särskild betydelse
för biografnäringen på grund av den svenska filmens speciella attraktivitet
för biografpubliken. En livskraftig biografnäring är emellertid av betydelse
inte bara för visningen av svensk film utan även — och i minst samma
utsträckning — för distributionen av utländsk film, vilken utgör merparten
av den film som visas på de svenska biograferna. Avtalet innebär i
förening med ett samtidigt avskaffande av nöjesskatten en väsentlig förbättring
av biografnäringens ställning. Inom avtalets ram har behovet av
speciellt stöd åt de särskilt för landsbygden betydelsefulla mindre biograferna
beaktats.

Eu viktig princip för samhällets politik inom filmens område måste vi2
Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 101

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1063

dare självfallet vara att vidtagna åtgärder inte innebär något obehörigt ingripande
i filmens utveckling utan överlämnar åt de skapande krafterna
inom filmen att föra utvecklingen vidare och ger dem möjligheter att tillgodose
det allmänna intresset av kvalitativt högtstående produkter.

Det är således flera skilda intressen som bör beaktas, när det gäller en förbättring
av filmbranschens förhållanden. Därför är det av synnerligt värde,
att representanter för alla dessa intressen kunnat förena sig om det förslag
till ny utformning av filmstödet, som innefattas i det träffade avtalet. Detta
måste således betraktas som ett uttryck för den samlade filmbranschens uppfattning
om den lämpligaste formen för filmstöd. Då avtalet samtidigt väl
beaktar de kulturpolitiska och andra allmänna intressen, som gör sig gällande
i detta sammanhang, bör avtalet enligt min mening läggas till grund
för den framtida utformningen av det svenska filmstödet. Detta innebär,
att samhället fortfarande bär sitt kulturpolitiska ansvar för filmen samtidigt
som filmbranschen erkänner sitt ansvar.

Det redovisade avtalet förutsätter för sin tillämplighet, att nöjesskatten på
biografföreställningar upphör. Mot bakgrunden av vad jag förut sagt om
filmbranschens läge och med hänsyn till vad jag nu anfört om avtalet vill
jag därför föreslå, att nöjesskatten i denna del avskaffas. I konsekvens härmed
kommer de nuvarande bidragen till producent av svensk film automatiskt
att upphöra.

Jag övergår härefter till att närmare kommentera avtalet och dess bestämmelser.

Avtalet har slutits mellan staten och filmbranschens organisationer. Dessa
är Sveriges biografägareförbund, Folketshusföreningarnas riksorganisation,
Föreningen Våra gårdar, Sveriges filmuthyrareförening u. p. a. och Föreningen
Sveriges filmproducenter. Avtalet har vidare undertecknats av Filmägarnas
kontrollbyrå aktiebolag. Enligt avtalet förbinder sig såväl filmbranschen
som dess olika organisationer att verka för att medlemmarna följer
avtalets bestämmelser. Inlevererandet av avgifterna skall åvila biografägarna.

Befrielse från avgiftsplikt skall gälla för biograf, som utöver barnmatinéer
ger högst fem föreställningar per vecka. Bestämmelsen motsvarar i viss
mån 13 § nöjesskatteförordningen. Till skillnad från sistnämnda bestämmelse
innehåller stadgandet i avtalet ingen beloppsmässig begränsning. Härigenom
erhålles även en väsentlig förenkling av avgiftsuppbörden. Av de totalt
över 2 000 biograferna i landet ger endast drygt 600 biografer sex eller
fler föreställningar i veckan utöver barnmatinéer. Avgiftsuppbörden förenklas
ytterligare till följd av att dessa 600 biografer organisatoriskt är sammanförda
till 185 redovisningsenheter.

Avgiftsbefrielse föreligger även beträffande de filmer, som nu är befriade
från nöjesskatt på grund av att de tjänar vetenskapligt ändamål eller upplysnings-,
undervisnings- eller uppfostringssyfte. Vidare skall stiftelsen för
föreställning, vars behållning går till välgörande eller allmännyttigt ändamål,

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

återbetala avgiften i den mån kompensation inte på annat sätt lämnas för
bortfallet av den nuvarande förmånen av nöjesskattefrihet för sådan föreställning.

För kontroll att anordnad av biografföreställning i vederbörlig ordning
erlägger filmhyra har sedan länge inom filmbranschen funnits ett särskilt
organ, Filmägarnas kontrollbyrå aktiebolag. Enligt de av detta fastställda
s. k. allmänna bestämmelserna vid filmleveranser kan underlåtenhet att betala
filmhyra medföra avstängning från filmleverans. De erforderliga garantibestämmelserna
för att anordnare av biografföreställning även kommer
att inbetala avgift till stiftelsen har i avtalet anknutits till detta befintliga
kontrollsystem. Enligt avtalet skall sålunda i kontrollbyråns bestämmelser
införas ett stadgande, att underlåtenhet att betala avgift till stiftelsen
likställes med underlåtenhet att betala filmhyra. Detta stadgande får
enligt avtalet inte ändras utan stiftelsens godkännande. Eftersom biografägarorganisationerna
är ideella föreningar och såsom sådana saknar befogenhet
att binda sina medlemmar vid en utdebitering av detta slag, skall
varje avgiftspliktig biografägare underteckna en förbindelse av lydelse, som
framgår av bilaga 1 till avtalet. Dessa förbindelser skall införskaffas genom
kontrollbyråns försorg. Biografägare, som underlåter att avlämna förbindelse,
skall avstängas från filmleverans. Om detta inte sker efter begäran
av stiftelsen, blir vederbörande filmuthyrare ansvarig för avgiftsbetalningen.
Genom de här återgivna, i avtalet fixerade åtagandena från filmbranschens
sida har enligt min mening ett smidigt och fullt betryggande
garantisystem skapats.

Avgiften skall, som jag tidigare angivit, utgöra tio procent av biljettintäkterna.
Under budgetåret 1961/62 uppgick filmens skattepliktiga bruttoomsättning
till 117,6 miljoner kronor. Räknat på denna omsättning skulle
den årliga inbetalningen av avgifter till stiftelsen uppgå till 11,8 miljoner
kronor. 65 procent härav eller 7,7 miljoner kronor återgår direkt till den
svenska filmproduktionen på två olika sätt. Sålunda utbetalas 3,5 miljoner
kronor, motsvarande 30 procent av avgifterna, utan prövning till producenterna
av svenska långfilmer i direkt proportion till biljettintäkterna av respektive
filmer, under det att 35 procent av avgifterna eller 4,2 miljoner
kronor utgår som kvalitetsstöd åt svensk film.

Det är givetvis väsentligt, att kvalitetsstödet lämnas i överensstämmelse
med stiftelsens ändamål alt främja värdefull svensk filmproduktion. För att
förverkliga detta syfte har kvalitetsstödet differentierats genom att 20 procent
av avgifterna avdelats som rena kvalitetsbidrag till färdiga filmer utan
hänsyn till deras ekonomiska resultat, under det att 15 procent av avgifterna
disponerats till utjämning av förlusterna på sådana svenska långfilmer
som i och för sig är berättigade till kvalitetsbidrag. Såsom uttryckligen uttalas
i avtalet, är stödsystemets syftemål inte att dirigera filmkvaliteten i
någon bestämd riktning, utan det är tvärtom angeläget att undvika eu likriktning
av smak. För att en fri utveckling av den svenska filmkonsten skall
möjliggöras måste kvalitetsbegreppet fattas i dess vidaste bemärkelse. I av 2|

lliliang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 101

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

talet har angivits en rad faktorer, som vid en tillämpning av nu angivna
principer blir avgörande för kvalitetsbedömningen, såsom förnyelse av filmens
uttrycksmedel och formspråk, angelägenhetsgrad i filmens ärende och
intensitet eller fräschör i filmens verklighetsuppfattning eller samhällskritik,
psykologisk insikt och andlig nivå, episka, dramatiska eller lyriska värden,
teknisk skicklighet och andra artistiska komponenter. Det framhålles
även, att ingen genre skall äga företräde framför en annan, utan komedier,
tecknade filmer, barnfilmer och dokumentärfilmer skall bedömas efter sina
förutsättningar på samma sätt som dramatiska spelfilmer. Viss hänsyn skall
även kunna tagas till ambitionerna bakom tillkomsten av en film, även om
denna i färdigt skick av olika skäl inte motsvarar ambitionerna.

Bedömningen av vilka filmer som skall anses förtjänta av kvalitetsstöd
skall åvila en från stiftelsens styrelse fristående jury, i vilken jämte stiftelsens
verkställande direktör skall ingå sex väl kvalificerade, av filmbranschen
helt oberoende filmbedömare. Juryn skall förnyas med en tredjedel varje
år. För beräkningen av kvalitetsbidragen har uppställts ett särskilt poängsystem,
och resultatet vid tillämpningen av detta system inverkar även på
de förlustutjämningsbidrag som kan utgå.

Som jag tidigare redovisat, skall av återstående 35 procent av avgifterna
kunna utgå medel bl. a. till utbildning inom filmens område. Chefen för
ecklesiastikdepartementet har enligt bemyndigande den 1 mars 1963 tillkallat
en utredning rörande utbildning inom teaterns, filmens, radions och televisionens
område. Stiftelsens närmare användning av medel för olika utbildningsändamål
blir beroende bl. a. av de resultat, vartill denna utredning
kan föranleda.

I stiftelsens verksamhet skall kunna ingå viss filmproduktion. Till den del
produktionen sker i samband med utbildning skall stiftelsen enligt avtalet
särskilt vinnlägga sig om barn- och kortfilm. Även i övrigt får stiftelsen
inom ramen för tillgängliga medel genom direkta bidrag stödja produktion
av sådan film. De rena kvalitetsbidragen till färdiga filmer skall också kunna
avse såväl barnfilmer som kortfilmer. I anknytning till avtalet har stadgats,
att två procent av avgifterna skall användas för kvalitetsbidrag till
kortfilm. Förlustutjämningsbidrag skall kunna utgå till alla svenska långfilmer
inklusive barnfilmer. Genom de olika möjligheter till stimulans av
barnfilms- och kortfilmsproduktion, som avtalet sålunda ger, har dessa produktionsområden
blivit väl tillgodosedda.

Även film som tillkommit i samverkan med utländska intressen, s. k. samproducerad
film, skall kunna under vissa angivna förutsättningar likställas
med svensk film. I detta sammanhang får jag erinra om att stiftelsen enligt
uttryckligt stadgande skall ha till ändamål att verka för nordiskt samarbete
inom filmens område.

Avtalet, för vilket eu giltighetstid av tjugo år bestämts, föreslås träda i
kraft den 1 juli 1963. Mot den föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet har
jag inte någon erinran. Såsom jag tidigare nämnt, förutsätter avtalets ikraftträdande,
att nöjesskatten på biografföreställningar upphör senast fr. o. m.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1063

den 1 juli 1963, och jag har även föreslagit avskaffande av nöjesskatten i
denna del. Detta bör ske med verkan fr. o. m. nämnda dag. Samtidigt bör de
nuvarande författningsbestämmelserna om bidrag till producent av svensk
film upphöra att gälla. Därmed upphör således statens filmpremienämnds
verksamhet. Enär de filmer, som i år skall bedömas av filmpremienämnden,
inte får ha haft premiär senare än den 31 mars, torde något hinder
inte föreligga för stiftelsen och dess jury att till bedömning upptaga även de
filmer, som har premiär under tiden den 1 april—den 30 juni 1963.

Uppenbart är att ett avtal av nu förevarande slag måste gälla under förhållandevis
lång tid. Tjugo år synes mig vara en väl avvägd period. Eftersom
avtalet träder i stället för bestämmelserna om nöjesskatt för biografföreställningar,
bör filmbranschen kunna uppsäga avtalet, om nöjesskatt
på biografföreställningar återinförs eller om annan skatt av väsentligen
samma karaktär och effekt införs. En bestämmelse härom har intagits i
avtalet. Skulle de ekonomiska förhållandena för filmbranschen väsentligt
försämras, är det likaså skäligt, att avtalet kan omprövas efter viss tid. I avtalet
har därför bestämts att filmbranschen äger påkalla omprövning av avtalet,
om antalet biografbesök genomsnittligt under tioårsperioden 1963—
1972 eller under enbart år 1972 minskat med 15 procent jämfört med år
1962. För statens del föreligger rätt till uppsägning, om filmbranschen bryter
mot avtalet. Om uppsägning inte sker senast två år före utgången av den
nu bestämda avtalstiden, förlänges avtalet automatiskt för fem år i sänder.

Såsom chefen för ecklesiastikdepartementet, enligt vad jag erfarit, ämnar
anmäla senare denna dag, kommer det nu utgående riksstatsanslaget Kvalitetsstöd
till svensk filmproduktion att upphöra vid bifall till förslaget om
avskaffande av biografnöjesskatten.

Genom avtalet aktualiseras vissa frågor på den allmänna beskattningens
område.

Såsom förutsatts i avtalet, bör vederbörande anordnare av biografföreställning
vid sin inkomsttaxering få åtnjuta avdrag för sina avgifter till stiftelsen.
Bestämmelse om avdragsrätt för dessa avgifter bör sålunda meddelas.

De bidrag, som stiftelsen betalar, synes i regel böra betraktas som skattepliktig
intäkt för mottagaren. Dock bör uttryckligen stadgas, att skatteplikt
inte föreligger för bidrag och stipendier till utbildning eller forskning inom
filmens område samt till folkbildningsorganisationer eller filmstudios.

Vad gäller stiftelsens inkomst- och förmögenhetsbeskattning får jag erinra
om att stiftelse, som har till huvudsakligt ändamål att — utan begränsning
till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer — lämna understöd
för beredande av undervisning eller utbildning eller främja vetenskaplig
forskning, enligt 53 § 1 mom. e) kommunalskatlelagen och 7 § f) förordningen
om statlig inkomstskatt, är skattskyldig endast i begränsad utsträckning.
Sådan stiftelse är nämligen skattskyldig till kommunal inkomstskatt endast
för inkomst av fastighet och av rörelse samt till statlig inkomstskatt endast
för inkomst av rörelse. Vissa andra stiftelser, t. ex. Nobelstiftelsen, liksom

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

akademier och allmänna undervisningsverk är på grund av uttryckligt stadgande
i 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen skattskyldiga till kommunal
inkomstskatt endast för inkomst av fastighet samt enligt 7 § e) förordningen
om statlig inkomstskatt helt befriade från statlig inkomstskatt och i följd
härav från förmögenhetsskatt.

I fråga om nu förevarande stiftelse synes en särskild författningsmässig
reglering av hithörande frågor böra ske. Jag vill erinra om att speciella bestämmelser
ansetts nödvändiga i fråga om den skattemässiga behandlingen
av de stiftelser för konjunkturutjämning och prisreglering, som bildats enligt
1947—1952 års överenskommelser mellan staten samt branschföreningar
och företag inom skogsindustrien.

Med hänsyn till filminstitutets avsedda utbildningsverksamhet och övriga
uppgifter på filmens område synes det mig motiverat att i beskattningshänseende
jämställa institutet med akademier och allmänna undervisningsverk.
Detta innebär, att institutet blir frikallat från skattskyldighet för inkomst
och förmögenhet med undantag av kommunal inkomstskatt för inkomst
av fastighet. Eftersom det här gäller en skatteregel av speciell natur,
som berör endast en begränsad krets skattskyldiga, torde de erforderliga författningsbestämmelserna
böra sammanföras i en särskild förordning och således
inte nu leda till någon ändring i kommunalskattelagen eller statsskatteförordningen.
Den blivande författningen i ämnet bör direkt anknyta till avtalet
med filmbranschen.

I punkten 9 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen nämnes nöjesskatt
som en sådan speciell för rörelse utgående skatt, för vilken avdragsrätt
föreligger. Någon ändring i denna punkt torde inte för närvarande vara
påkallad.

III. Annan nöjesskatt än biografnöjesskatt
Gällande bestämmelser

Enligt 1 § förordningen om nöjesskatt skall sådan skatt erläggas för nöjestillställning,
till vilken allmänheten har tillträde mot avgift. Skatten utgår
vid de nöjestillställningar, om vilka nu är fråga, med 15 procent på summan
av erlagda inträdesavgifter, skatten inberäknad. Skatten fördelas med
hälften till staten och hälften till den kommun, inom vars område nöjestillställningen
äger rum.

Med nöjestillställning avses enligt 3 §, såvitt nu är i fråga, revyföreställning
i samband med utskänkning av rusdrycker samt kabaret- och varietéföreställning,
uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik liksom
eljest skicklighet av visst slag, dans, cirkus, förevisning av människor, djur
eller föremål, marknads- och tivolinöjen samt annan tillställning, som till sin
art och sitt syfte är jämförlig med tillställning av sådant slag som nu nämnts.

Följande slag av tillställningar är enligt uttryckliga stadganden i 3 och

Kungl. Maj. ts proposition nr Wt år 1963

14 §§ inte att anse som nöjestillställningar i förordningens mening, nämligen
uppvisning eller tävling i skicklighet, som främst syftar till förkovran i visst
yrke, uppvisning eller tävling i sport, idrott eller gymnastik anordnad av organisation,
som är ansluten till Sveriges riksidrottsförbund eller representerad
inom Sveriges olympiska kommitté, eller av annan sammanslutning,
som enligt Kungl. Maj :ts medgivande må vara likställd med sådan organisation
i nu förevarande avseende, schacktävlan och bridgetävlan, visning av
museum eller annan liknande inrättning, utställning av djur eller av konstverk
eller andra föremål samt tillställning, som med hänsyn till sitt innehåll
är ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings-
eller uppfostringssyfte.

Förordningen innehåller härutöver bestämmelser, som gör det möjligt för
anordnare av nöjestillställning att under vissa förutsättningar erhålla skattelindring
respektive befrielse från skyldighet att betala skatt. Enligt 15 §
åtnjuter organisation, som har till huvudsakligt syfte att främja religiösa,
välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed
jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål, befrielse från skatt
till den del skatten för varje tillställning inte överstiger 300 kronor. Såsom
sådan organisation som nu nämnts anses också folketshusförening, folkparksförening
och annan liknande organisation med uppgift att tillhandahålla
samlingslokal, även om organisationens huvudsakliga syfte inte är att
främja ett sådant allmännyttigt ändamål som nyss angivits. För skattelindring
fordras, att organisationen under de senast förflutna fem åren inte
lämnat utdelning åt sina medlemmar.

Skall behållning av nöjestillställning användas för välgörande eller allmännyttigt
ändamål, såsom för beredande av hjälp åt behövande eller sjuka,
för främjande av barns eller ungdoms vård, fostran eller utbildning eller för
stödjande av rikets försvar, får länsstyrelsen enligt 16 §, efter hörande av
vederbörande kommun, medge befrielse helt eller delvis från skatten. Mot
kommunens avstyrkande kan befrielse dock ej medges från kommunen tillkommande
andel av skatten. Medger länsstyrelsen ej befrielse eller är fråga
om nöjestillställning av annat slag än nyss sagts, äger kommunen enligt 17 §
medge befrielse från den kommunala delen av nöjesskatten.

För nöjestillställning, som anordnas av skolungdom, kan enligt 16 § andra
stycket befrielse från skatt medges, även om behållningen inte är avsedd för
välgörande eller allmännyttigt ändamål, under förutsättning att behållningen
är avsedd till främjande av skolans bästa eller eljest av elevers gemensamma
intresse.

Frågornas tidigare behandling

Sceniska och musikaliska framträdanden. Från början var i 1945 års förordning
alla sceniska och musikaliska framträdanden belagda med skatt.
Undantag gällde endast för operans och dramatiska teaterns föreställningar
inom deras ordinarie lokaler i Stockholm.

Kungi. Maj. ts proposition nr lOi är 1963

Genom beslut av 1957 års riksdag undantogs från skatteplikt teater, musikunderhållning,
litterär underhållning och uppvisning i konstnärlig dans.
Denna åtgärd motiverades främst med det kulturella värde, som i allmänhet
ligger i teater- och konsertverksamhet. Vidare uttalades, att det är genom
föreställningens art som en skiljelinje kan uppdragas mot den utpräglat
kommersiella nöjesverksamhet vilken i första hand borde drabbas av nöjesskatt.
Emellertid förutsågs från såväl Kungi. Maj :ts som riksdagens sida,
att vissa gränsdragningssvårigheter skulle uppkomma. Det ansågs därför
nödvändigt att uppställa schablonmässiga regler och att godtaga de därmed
följande konsekvenserna, exempelvis att en från konstnärlig synpunkt
tämligen likgiltig operett fritogs från skatt medan en högtstående revy drabbades
därav. Som grund för en fortsatt beskattning av revyer, kabareter och
varietéer angavs att, även om sådana nöjestillställningar kanske till betydande
del innehåller uppträdanden som är jämförbara med teater och musikunderhållning,
deras allmänna inriktning är klart nöjesbetonad och mera
kommersiell. Generellt sett träder, menade man, de konstnärliga inslagen
mera i bakgrunden.

Erfarenheterna från tillämpningen av 1957 års regler gav emellertid snart
vid handen, att gränsdragningssvårigheterna blev större än man räknat med.
Dessa svårigheter hade inte minst samband med uppkomsten av en ny form
av lättare underhållning, vilken formellt framträdde som teaterpjäs men
från andra synpunkter skulle kunna betecknas som revy. Bevillningsutskottet
framhöll vid 1959 års riksdag, att farhågorna för tolkningssvårigheter
hade besannats och att bestämmelserna gav utrymme för subjektiva bedömanden
vilket var ägnat att försvåra en likformig rättstillämpning. I proposition
till 1959 års riksdag föreslogs därför skattefrihet för revyer. Därvid
påpekades, liksom år 1957, att ett undantagande av så typiska nöjestillställningar
som revyer från skatteplikt innebar ett rätt betydande avsteg
från vad som från principiell synpunkt framstod som motiverat. Vidare
underströks, att vissa gränsdragningssvårigheter kom att kvarstå även om
revyerna fritogs från skatt. För att motverka att på restaurangerna skulle
uppstå nya, av nöjesskattebestämmelserna betingade underhållningsformer
inom gränsområdet till kabaret och varieté behölls skatteplikten för sådana
revyer, som ges i samband med utskänkning av rusdrycker. Skatteplikt
skulle sålunda föreligga för revyer, som i samband med sådan utskänkning
ges i lokal där utskänkningen äger rum eller i omedelbart angränsande lokal
med öppen förbindelse till utskänkningslokalen.

Sport, idrott och gymnastik. För uppvisning eller tävling i sport, idrott
eller gymnastik samt eljest i skicklighet i visst slag har i princip utgått nöjesskatt.
Organisation, som har till huvudsakligt syfte att främja idrottsliga
och jämförliga ändamål, har alltid åtnjutit skattebefrielse för varje tävling
med visst belopp. Detta höjdes år 1954 från 75 till 150 kronor.

1954 års nöjesskatteutredning föreslog i sitt betänkande, att uppvisningar
och tävlingar i icke professionell sport, idrott och gymnastik helt skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

fritagas från skatt. Statsmakterna ansåg sig emellertid inte kunna godtaga en
fullständig skattebefrielse. I stället föreslogs i prop. 1957: 66 en fördubbling
till 300 kronor av idrottsorganisationernas skattefria belopp, vilket innebar
att de mindre idrottsföreningarnas tävlingar i regel skulle bli helt skattefria.
På förslag av bevillningsutskottet (BevU 35) höjde riksdagen emellertid
detta belopp till 700 kronor. I motioner hade yrkats, att amatöridrottstävlingar
skulle helt undantagas från beskattning. Därvid framhölls, att kommunerna
i stor utsträckning avstår nöjesskattemedel till förmån för den lokala
idrottsverksamheten såväl anslagsvägen som genom investeringar i
idrottsanläggningar.

Vid riksdagarna under åren 1959—1961 framställdes i motioner ånyo yrkanden
om skattelindring för idrottstävlingar. Sistnämnda år beslöt riksdagen
att helt befria amatöridrottstävlingar från skatt. Denna skattefrihet fick
dock en viss begränsning genom kravet på anordnarens ställning. Denne skall
nämligen vara ansluten till Sveriges riksidrottsförbund eller representerad
inom Sveriges olympiska kommitté eller vara annan sammanslutning, vilken
enligt Kungl. Maj :ts medgivande i detta hänseende likställes med sådan organisation
som nu nämnts. Samtidigt sänkte riksdagen utan närmare motivering
det skattefria beloppet för uppvisning och tävling i sport, idrott och
gymnastik från 700 till 300 kronor.

Dans. Restaurangdans, vid vilken inte krävs särskild avgift för tillträde,
blev föremål för beskattning så sent som år 1943. Skatten uträknades på en
fiktiv avgift. Denna särskilda restaurangdansbeskattning blev en källa till
ständig irritation för restaurangägare, personal och gäster. Särskilt berodde
detta på att dansskatt uttogs även av restauranggäster som inte dansade.
Med hänsyn härtill och till denna beskattnings ringa ekonomiska betydelse
(1,2 miljoner kronor) samt till den bristande enhetligheten i tillämpningen
avskaffades beskattning av restaurangdans, på förslag av 1954 års nöjesskatteutredning,
genom beslut av 1957 års riksdag. Restaurang, som avfordrar
gästerna särskild inträdesavgift, kuvertavgift e. d. under dansaftnar,
måste dock alltjämt erlägga nöjesskatt såsom för vanlig danstillställning.

Skoldans kan av länsstyrelse medges skattebefrielse.

Övriga nöjen. Även beträffande övriga nöjen har sedan år 1945 skett en viss
inskränkning av det skattepliktiga området genom att bridgetävlingar år
1957 gjorts skattefria. Detta skedde med hänvisning till att schacktävlingar
sedan länge varit fria från nöjesskatt.

Ideella organisationer. Vid tillkomsten av 1945 års förordning åtnjöt ideell
organisation befrielse från den del av skatten, som belöpte på ett sammanlagt
avgiftsbelopp om 500 kronor. Befrielsen gällde dock ej tillställning, i vilken
till huvudsaklig del ingick dans eller biografföreställning, med undantag
för sådan tillställning som direkt främjade organisationens syfte. Med
ideell organisation jämställdes organisation med uppgift att tillhandahålla
allmän samlingslokal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

Är 1950 ändrades bestämningen av begreppet ideell organisation till att
överensstämma med vad som gällde beträffande gåvoskattebefriade stiftelser.
Befrielsen från skatt bestämdes till ett skattebelopp av 75 kronor men skulle
ej gälla marknads- och tivolinöjen.

Sedermera har de ideella organisationerna successivt beretts ökad skattelindring.
Det skattefria beloppet höjdes år 1954 till 150 kronor och 1957 till
nuvarande 300 kronor. Sistnämnda år infördes, såsom tidigare nämnts, ett
särskilt högre skattefritt belopp å 700 kronor för uppvisning eller tävling i
sport, idrott och gymnastik. Vidare skulle befrielse få åtnjutas även för
danstillställningar samt marknads- och tivolinöjen. 700-kronorsavdraget
sänktes till 300 kronor, då 1961 års riksdag befriade amatöridrottstävlingarna
från skatt.

Framställningarna

Sveriges riksidrottsförbund har, såsom förut nämnts, hemställt om författningsändring,
innebärande att alla till förbundet anslutna föreningar
skall anses ha sådant syfte som berättigar till skattelindring enligt 15 § nöjesskatteförordningen.

Denna framställning torde numera sakna aktualitet, sedan 1961 års riksdag
i 3 § infört fullständig frihet från nöjesskatt för ifrågavarande föreningar.

Svenska travsportens centralförbund och Svenska galoppsportens centralförbund
har i sin framställning anhållit, att de till förbunden anslutna organisationerna
måtte jämställas med de sportorganisationer som enligt 3 §
blivit befriade från nöjesskatt. Förbunden framhåller särskilt, att hästsporten
under de senaste 20 åren varit jämställd med den icke-professionella
idrotten (BevU 1945:66). Den 1 juli 1961 skedde en tvär omkastning, anför
förbunden vidare, genom att idrotten helt befriades från nöjesskatt, under
det att hästsporten de facto fick höjd nöjesskatt genom att 700-kronorsavdraget
enligt 15 § sänktes till 300 kronor för varje tillställning. I andra
hand anhåller därför förbunden om ett återställande av den förlorade skattelindringen
med 700 kronor.

Folkets parkers centralorganisation finner det vara från rättvisesynpunkt
angeläget, att samlingslokalägande förening helt skall få åtnjuta den skattebefrielse
som nu beviljas idrottsorganisationerna enligt 3 §. Till utveckling
av sin ståndpunkt åberopar centralorganisationen ett vid dess kongress
i oktober 1961 enhälligt bifallet uttalande av följande lydelse.

De arbetstidsförkortningar som har genomförts och kommer att genomföras
i vårt land kan icke fortsätta om man inte ställer vissa medel till förfogande
som gör den längre fritiden mera uthärdlig. Hittills har samhället
överlåtit åt folkparkerna att svara för en viktig del av fritidsinnehållet. Erkänsla
härför har givits genom statliga och kommunala anslag, men oss synes
det förfelat att samhället ger med ena handen och tager tillbaka väsentliga
summor med den andra. Onekligen står samhället i tacksamhetsskuld
till folkparkerna och deras ledningar för vad de under kännbara, personliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

uppoffringar uträttat. De har beflitat sig om att hålla hög standard på sin
kulturella verksamhet, som haft ett välgörande inflytande på andra som
äro verksamma i branschen. Skulle vår verksamhet av någon anledning dömas
att försvinna, kommer antagligen snart att spira en rad mindre trevliga
förlustelseställen, där profiten och inte idealiteten och omtanken om medmänniskorna
är drivkraften. Vill man tjäna ungdomen och andra medborgare
som vill ha en stunds stimulerande avkoppling, då skall man se till
att folkparkerna kan fortsätta sin verksamhet efter samma riktlinjer som
nu. Även nöjesskattefrågan har härvid stor betydelse, alla pålagor som kan
minskas till fromma för ytterligare upprustning av verksamheten kommer
sålunda samhällsmedborgarna till del.

Centralorganisationen framhåller därefter de tillämpningssvårigheter, som
uppstått genom nuvarande lagstiftning och praxis rörande skatteplikten för
kabaret- och varietéföreställningar. Organisationen anför härom.

Utöver detta har sedermera genom utslag den 31 okt. 1961 av Kungl. Kammarrätten
tolkningsfrågan om nöjesskatteplikt eller icke fått en sådan bedömning,
att betydande svårigheter torde föreligga för de lokala myndigheterna
vid fastställande om nöjesskatt skall utgå eller icke. Vid berörda kammarrättsutslag
fastslås att artisttruppen »Swe-Danes» (Alice Babs, Svend
Asmussen och Ulrik Neumann) icke utförde kabaré- eller varieténummer
eller därmed jämförligt, och sålunda var deras framträdande helt befriat
från nöjesskatt. Då denna artisttrupp allmänt betecknas såsom vårt lands
förnämsta shownummer, lämpligt för förstklassiga varietéer och sceniska
framträdanden av likartat slag, torde bedömningsfrågan på nytt komma i
ett svårt läge, som kan föranleda otaliga anmälningar, överklaganden, remisser
och ålägganden i dylika sammanhang. Ett sådant förhållande torde
icke vara önskvärt vare sig av de myndigheter som ha att övervaka eller de
arrangörer som ha att handlägga och anordna dylika arrangemang, och synes
det därför vara av mycket stort intresse att en förenkling kommer till stånd
som stöder bedömningen i detta avseende.

Cirkus Scott, Cirkus Schumann, Trolle Rhodins cirkus och Cirkus Scala,
som säger sig utgöra samtliga svenska cirkusföretag, anför, att cirkuskonsten
av ålder ansetts fullt likvärdig med teater, balett m. m. och således kulturellt
och konstnärligt intar samma ställning som sådan underhållning. Särskilt
orättvist finner cirkusföretagen det vara, att dessa företag men inte
tältrevyerna skall behöva erlägga nöjesskatt. Om inte skatten avskaffas, anser
sig cirkusföretagen inte längre kunna hålla den ekonomiska och konstnärliga
standard, som alltid varit deras mål. Slutligen framhåller de berörda
företagen, att cirkusföretag i olika utländska stater i skilda avseenden
gynnas av myndigheterna där.

Departementschefen

När 1945 års nöjesskatteförordning antogs, konstruerades skatten efter
samma metod som i de tidigare förordningarna i ämnet. Det var sålunda nöjestillställningens
beskaffenhet, som i första hand skulle vara avgörande för
frågan om skatteplikt. Alla tillställningar, i vilka nöjes- eller förströelsemo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

mentet var det huvudsakliga, blev i princip föremål för beskattning i den
mån allmänheten ägde tillträde mot avgift.

Redan år 1945 medgavs dock i begränsad omfattning befrielse helt eller
delvis från skyldigheten att erlägga nöjesskatt. Vissa slag av tillställningar
undantogs sålunda. Vidare åtnjöt bl. a. ideella och samlingslokalägande organisationer
skattebefrielse i större eller mindre utsträckning. Slutligen kunde
skattebefrielse medges, när behållningen skulle gå till välgörande eller liknande
ändamål.

Under årens lopp har stark kritik riktats mot skattens utformning. Med
anledning härav har, såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen,
det skattepliktiga området efter hand minskats genom ändringar i förordningen.
Samtidigt har möjligheterna till skattelindring ökats. Därigenom har
skattens konstruktion successivt undergrävts och betydande tillämpningssvårigheter
uppkommit.

Den kritik, som under senare tid riktats mot beskattningsreglerna, avser
främst skatteplikten för vissa revyer samt kabaret- och varietéföreställningar.
Redan då skatteplikt år 1957 avskaffades för teaterföreställningar men
behölls för revyer förutsågs, att gränsdragningssvårigheter skulle uppstå, och
på grund av dessa svårigheter slopades i princip skatteplikten för revyer endast
två år senare.

Avsevärda tillämpningssvårigheter kvarstår emellertid vid debitering i
första instans. Stor tveksamhet och osäkerhet om innebörden av gällande
regler har där gjort sig gällande. Problemen rör nu närmast gränsdragningen
mellan å ena sidan revy och å andra sidan varieté och kabaret. Någon definition
på de olika begreppen finns inte i förordningen, och gränserna mellan
dessa tre nöjesformer har kommit att bli allt mera diffusa. En bidragande
orsak härtill är den liberala praxis, som kommit att utbilda sig under de senaste
åren och vilken i sin tur kan förklaras med osäkerheten om gränserna
för det skattepliktiga området. Därvid har tillställningar, som från allmänhetens
synpunkt måste te sig i högsta grad nöjesbetonade, kommit att av
den högsta instansen i nöjesskattemål befrias från nöjesskatt. Å andra sidan
har skatt uttagits för mer allvarligt syftande föreställningar såsom gymnastikuppvisningar.
För det allmänna medvetandet torde därför nöjesbeskattningen
av sceniska framträdanden i dag framstå som orättvis och inkonsekvent.
Detta är för övrigt ett förhållande, som torde svårligen kunna undvikas
vid en beskattning vilken i så hög grad som den nuvarande nöjesbeskattningen
byger på rent subjektiva värderingar av den konstnärliga kvaliteten
hos en föreställning. Härtill kommer att länsstyrelsernas kontroll över att
skatt uttages, med hänsyn till arbetsbelastningen, inte kan genomföras effektivt,
d. v. s. på platsen för föreställningen.

Även i andra hänseenden har de vid olika tillfällen vidtagna ändringarna
av nöjesbeskattningen lett till inkonsekvenser vid jämförelse mellan olika
skattskyldiga och olika slag av tillställningar. Vissa sådana inkonsekvenser
har berörts i de tidigare omnämnda framställningarna från skilda organisationer,
som begärt undanröjande av de olikformigheter organisationerna

Kungl. Maj.ts proposition, nr 101 år 1963

ansett föreligga. Sålunda har Folkets parkers centralorganisation samt Svenska
travsportens centralförbund och Svenska galoppsportens centralförbund
hemställt, att dessa organisationer måtte beviljas samma skattefrihet som
numera tillkommer de till Sveriges riksidrottsförbund anslutna idrottsorganisationerna.
I detta sammanhang har från hästsportorganisationernas sida
påpekats, att denna sport år 1961 drabbades av en skatteskärpning. Denna
skärpning synes ha träffat även andra organisationer, som inte är anslutna
till riksidrottsförbundet. Slutligen må framhållas, att samtliga svenska cirkusföretag
hemställt om avskaffande av nöjesskatten för cirkusföreställningar
under jämförelse med andra icke nöjesskattepliktiga föreställningar.

Den skildrade utvecklingen och de konsekvenser den inneburit bör enligt
min mening i och för sig föranleda ett allvarligt övervägande, om tillräckliga
skäl att bibehålla skatten för de återstående nöjesskattebelagda slagen av nöjestillställningar
fortfarande föreligger. Härtill kommer att biografnöjesskatten,
vilken enligt vad jag tidigare föreslagit skall avskaffas fr. o. m. den
1 juli 1963, utgör den helt övervägande delen av den nuvarande nöjesskatten.
Skatten på övriga nöjen uppgår till endast ett relativt litet belopp. Under
budgetåret 1961/62 utgjorde sålunda inkomsten av nöjesskatten från andra
nöjen än film för staten endast 5,5 miljoner kronor och för kommunerna 6,8
miljoner kronor. För de enskilda kommuner, som erhåller nämnvärda nöjesskatteinkomster,
har dessa ringa ekonomisk betydelse. Några starkare statsfinansiella
eller andra samhällsekonomiska skäl för skattens bibehållande
kan således inte anses föreligga. Att behålla den omfattande administrativa
apparaten för uttagande av den återstående delen av nöjesskatten, sedan biogralnöjesskatten
bortfallit, synes föga rationellt. Då skatten dessutom, såsom
jag tidigare påvisat, numera inte fyller tillräckliga krav på rättvisa och likformighet,
vill jag därför föreslå, att nöjesskatten i övrigt avskaffas samtidigt
med biografnöjesskatten.

Nöjesskatteförordningen bör således i sin helhet upphöra att gälla med utgången
av juni månad 1963. Förordningen bör dock fortfarande äga tillämpning,
där skattskyldighet enligt förordningen inträtt före sistnämnda dag.

IV. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) förordning angående upphävande av förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt;

2) förordning angående upphävande av förordningen den 20 maj 1960 (nr
364) om särskilt bidrag till producent av svensk film; och

3) förordning om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter
till stiftelsen Svenska Filminstitutet, m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 101

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1963

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Lars Wettergren

Kungl. Maj:ts proposition nr lOi år 1963

Bihang

Avtal

Mellan svenska staten samt Sveriges Biografägareförbund, Folketshusföreningarnas
Riksorganisation, Föreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening
u. p. a. och Föreningen Sveriges Filmproducenter (organisationerna
nedan gemensamt kallade filmbranschen) har denna dag träffats
följande avtal.

1 §•

Staten och filmbranschen bilda genom detta avtal en stiftelse, benämnd
Svenska Filminstitutet.

2 §.

Stiftelsen skall ha till ändamål

att främja värdefull svensk filmproduktion,

att stödja artistisk och teknisk utbildning liksom undervisning och forskning
inom filmens område,

att direkt eller i samarbete med folkbildningsorganisationer och filmstudios
sprida kunskap om filmen,

att medverka till bevarandet av filmer och material av filmhistoriskt intresse,

att verka för nordiskt samarbete i här berörda avseenden

samt att i övrigt verka för ändamål inom filmens område.

Stiftelsen skall förvalta de avgifter, som inflyta till följd av detta avtal,
samt de medel, som tillfalla stiftelsen genom dess verksamhet eller eljest,
allt för de ändamål som i denna paragraf sägs.

3 §•

Stiftelsens verksamhet skall handhavas av en styrelse, bestående av åtta
ledamöter med samma antal suppleanter. Kungl. Maj:t utser fyra ledamöter,
av vilka en tillika förordnas att vara styrelsens ordförande, samt fyra suppleanter.
Filmbranschen utser fyra ledamöter, av vilka två skola representera
filmproducenterna, en biografägarna och en filmuthyrarna, samt med
enahanda fördelning fyra personliga suppleanter, allt i den ordning varom
filmbranschens organisationer överenskommit.

Styrelsens ledamöter och suppleanter skola utses för en tid av högst tre
år i sänder.

Vid förfall för ordföranden inträda de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna
som ordförande i den ordning de utsetts.

Därest styrelseledamot eller suppleant avlider eller entledigas under den
tid för vilken han blivit utsedd, skall för den återstående tiden i hans ställe
ny ledamot eller suppleant utses i den ordning ovan sägs.

4 §•

Stiftelsens styrelse skall ha sitt säte i Stockholm.

5 §■

Styrelsen utser en verkställande direktör och äger anställa erforderlig personal
i övrigt. Verkställande direktören må vara ledamot av styrelsen, dock
ej dess ordförande. Styrelsen äger bestämma löner och övriga villkor för de
anställda.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

6 §•

Styrelsen skall sammanträda minst fyra gånger om året. Det åligger ordföranden
att tillse, att sammanträde hålles då så erfordras. Framställer
verkställande direktören eller minst två andra styrelseledamöter begäran
om sammankallande av styrelsen, skall denna begäran efterkommas. Kallelse
till sammanträde skall, där ej hinder möter, utsändas senast två veckor
före sammanträdet.

7 §•

Styrelsen är beslutför, då minst fyra ledamöter eller deras suppleanter
äro närvarande. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, varom de flesta
röstande, dock minst fyra, förena sig. Vid lika röstetal i fulltalig styrelse
gäller den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.

8 §•

Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll. Protokoll justeras av
den eller dem som styrelsen därtill utser.

9 §•

Styrelsen äger handla å stiftelsens vägnar i förhållande till tredje man
samt att företräda stiftelsen inför domstolar och andra myndigheter. Styrelsen
äger ock förordna en eller flera personer inom eller utom styrelsen att
med samma behörighet företräda stiftelsen. Sådant förordnande må när som
helst av styrelsen återkallas.

10 §.

Stiftelsens räkenskapsår skall vara den 1 juli—den 30 juni. För granskning
av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning och räkenskaper
utser Kungl. Maj:t årligen två revisorer jämte suppleanter, av vilka en
revisor och en suppleant utses inom förslag av Föreningen Sveriges Filmproducenter.
En av revisorerna, liksom suppleanten för denne, skall vara
auktoriserad revisor. Senast den 1 november skall berättelse över nästföregående
räkenskapsårs förvaltning jämte räkenskaper överlämnas till revisorerna,
vilka ha att senast den 1 december till styrelsen avgiva revisionsberättelse.

11 §•

Styrelsens och revisorernas berättelser skola senast den 15 januari överlämnas
till Kungl. Maj :t och filmbranschen. Kungl. Maj :t beslutar huruvida
ansvarsfrihet skall beviljas.

12 §.

Stiftelsen är undantagen från tillsyn enligt lagen den 24 maj 1929 om tillsyn
över stiftelser.

13 §.

Kungl. Maj :t fastställer ersättning till styrelsens ordförande samt övriga
ledamöter och suppleanter ävensom till revisorer och suppleanter för dessa.

14 §.

Filmbranschen förbinder sig att verka för efterlevnaden av detta avtal.
Organisation, som är bunden av avtalet, är pliktig att söka förmå sina medlemmar
att följa avtalets bestämmelser.

15 §.

Anordnare av biografföreställning skall till stiftelsen erlägga en avgift,
motsvarande tio procent av bruttobiljettintäkten vid föreställningen. Med så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

dan intäkt avses bruttoinkomst enligt »Allmänna bestämmelser vid filmleveranser»,
fastställda av Filmägarnas Kontrollbyrå Aktiebolag. Filmhyra
skall icke utgå på den del av intäkten som motsvarar avgiften.

16 §.

Avgift skall icke utgå för biografföreställning på fast visningsställe, där
enligt det av Filmägarnas Kontrollbyrå Aktiebolag förda registret utöver
barnmatinéer ges högst fem föreställningar per vecka.

Med barnmatiné avses föreställning, som tager sin början senast klockan
17 och vid vilken tillämpas väsentligt nedsatta biljettpriser för barn.

Ha biografföreställningar anordnats på sådant sätt, att rätt till avgiftsbefrielse
enligt vad nu sagts skulle föreligga, och har detta skett i syfte att
kringgå avtalets bestämmelser, må stiftelsen, efter hörande av biografägaren
och dennes organisation, besluta, att avgiftsbefrielse icke skall äga rum.

För visning av film, som på sätt nu gäller före den 1 juli 1963 förklarats
vara ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings-
eller uppfostringssyfte, skall avgift icke utgå.

17 §.

Avgifterna skola av vederbörande anordnare av biografföreställning direkt
redovisas och inbetalas till stiftelsen för redovisningsperioder av lämpligt
antal och lämplig längd, dock minst sex perioder per år, enligt regler, som
fastställas av stiftelsen efter samråd med filmbranschen. Redovisningen skall
ske på formulär, som fastställes av Filmägarnas Kontrollbyrå Aktiebolag.
För redovisning och inbetalning av avgiftsmedlen skola i övrigt tillämpas de
av Kontrollbyrån fastställda allmänna bestämmelserna vid filmleveranser.
I dessa bestämmelser skall införas stadgande, att underlåtenhet att betala
avgift likställes med underlåtenhet att betala filmhyra. Detta stadgande får
icke under avtalstiden ändras utan stiftelsens godkännande.

Från berörda biografägare skall snarast genom Kontrollbyråns försorg införskaffas
och till stiftelsen överlämnas förbindelse att betala avgift enligt
detta avtal och att låta stiftelsen genom auktoriserad revisor granska hans
räkenskaper såvitt gäller avgiftsredovisningen. Förbindelsen skall ha den
lydelse som framgår av Bilaga 1. Biografägare, som underlåter att avge sådan
förbindelse, skall avstängas från 1''ilmleverans. Sker detta ej sedan begäran
därom framställts av stiftelsen, är vederbörande filmuthyrare skyldig
att gentemot stiftelsen svara för de avgifter, som därefter belöpa på föreställning
vid vilken av honom uthyrd film förevisas.

Till anordnare av biografföreställning, som under år 1962 med tillämpning
av gällande regler helt eller delvis erhållit befrielse från nöjesskatt med
hänsyn till behållningens användande för välgörande eller allmännyttigt ändamål,
skall stiftelsen, i den mån anordnaren icke eljest erhåller kompensation
för bortfall av denna förmån, återbetala den erlagda avgiften för föreställningen.
Talan må icke föras mot stiftelsens beslut i detta hänseende.

Stiftelsen äger genom auktoriserad revisor granska Kontrollbyråns räkenskaper
såvitt avser redovisningen av avgifterna.

18 §.

Stiftelsen skall fördela de för varje år redovisade avgifterna på följande
sätt:

A. 30 procent av avgifterna utbetalas till producenterna av de svenska
långfilmer, som under redovisningsåret visats i Sverige, med fördelning dem
emellan i direkt proportion till de bruttobiljettintäkter som därvid uppkom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

mit för dessa deras filmer. Närmare bestämmelser om ordningen härför fastställas
av stiftelsen i samråd med Föreningen Sveriges Filmproducenter.

B. 20 procent av avgifterna användes för kvalitetsbidrag till svensk film
enligt de riktlinjer, som anges i en till detta avtal fogad Bilaga 2.

C. 15 procent av avgifterna användes för utjämning av förluster på sådana
svenska långfilmer, som berättiga till kvalitetsbidrag, enligt samma Bilaga 2.

D. 5 procent av avgifterna användes för vissa för branschen gemensamma
ändamål, såsom gemensam public-relationverksamhet inom och utom Sverige,
filmfestivaler och andra representativa arrangemang. Härav skall hälften
ställas till filmbranschens förfogande att efter branschens eget beprövande
användas för ändamål som nu sagts.

E. 30 procent av avgifterna användes, sedan kostnaderna för stiftelsens
förvaltning bestritts, huvudsakligen för artistisk och teknisk yrkesutbildning,
undervisning och forskning inom filmens område, utbildning av filmpedagoger,
verksamhet inom folkbildningsorganisationer och filmstudios, bevarandet
av filmer och material av filmhistoriskt intresse samt främjande av
verksamhet, som sammanhänger med nu angivna ändamål. Vid den produktion,
som kommer att ske i samband med yrkesutbildning, har stiftelsen att
vinnlägga sig särskilt om produktion av kortfilm och barnfilm. Stiftelsen må
även genom direkta bidrag till utomstående producenter stödja produktion
av sådan film. Stiftelsens verksamhet för utbildning bör avpassas efter de
riktlinjer, som av statsmakterna uppdragits eller kunna komma att uppdragas
för utbildning inom filmens område och angränsande områden såsom
teater, television och radio. Därvid förutsättes dock att de belopp, som avses
i förevarande punkt E, odelat komma filmen till godo.

I den mån de för visst år redovisade avgifterna icke tagits i anspråk enligt
vad nu sagts skola kvarstående medel tillika med de intäkter, som må uppkomma
genom stiftelsens verksamhet enligt 18 eller 19 §, liksom annan stiftelsens
inkomst användas inom ramen för stiftelsens ändamål på sätt stiftelsen
beslutar. Därvid må, om så befinnes påkallat, medel användas även för
utökning av bidragsverksamheten enligt punkt A.

Film anses som svensk under förutsättning

a) att producenten är här i landet bosatt svensk medborgare eller svenskt
bolag eller annan svensk sammanslutning eller institution;

b) att filmens produktion finansierats uteslutande med svenskt kapital;
samt

c) att den svenska insatsen av artistiska medarbetare är av påtaglig betydelse.

Såsom långfilm anses film med en längd av minst 2 000 meter.

19 §.

Stiftelsen må finansiera produktion av kortfilm och långfilm såväl inom
som utom ramen för stiftelsens yrkesutbildande verksamhet.

För total- eller delfinansiering av långfilmer, som produceras utanför den
yrkesutbildande verksamheten, få dock endast tagas i anspråk medel, som
enligt 18 § andra stycket inom ramen för stiftelsens ändamål stå till dess
fria förfogande.

Förutsättning för stiftelsens finansiering av filmproduktion utanför den
yrkesutbildande verksamheten är dels att produktionen har en klart konstnärlig
inriktning, dels att stiftelsens åtagande sker på fullt affärsmässiga
grunder och efter prövning av de ekonomiska, tekniska och personella resurserna
för produktionens genomförande.

Den omständigheten, att en film finansierats på sätt som i denna paragraf

Kungl. Maj:ts proposition nr lOi år 1963 35

sägs, skall icke utgöra hinder för bidrag till filmen enligt 18 § första stycket
A, B och C.

20 §.

Film, som tillkommit i samverkan mellan svenska och utländska intressen,
s. k. samproducerad film, skall i enlighet med vad nedan stadgas likställas
med svensk film vid tillämpningen av 18 § första stycket A, B och C
under förutsättning dels att den svenska kapitalinsatsen uppgår till minst
25 procent av produktionskostnaden för filmen dels att den svenska insatsen
av artistiska medarbetare på sätt i andra eller tredje stycket sägs funnits
vara av påtaglig betydelse.

Producent äger av stiftelsen erhålla förhandsbesked, huruvida den tillämnade
svenska insatsen av artistiska medarbetare i viss planerad film motsvarar
vad enligt första stycket förutsättes för att filmen skall kunna likställas
med svensk film. Förhandsbesked, enligt vilket en planerad samproducerad
film i detta hänseende uppfyller kraven för likställighet med svensk film,
är bindande under förutsättning att de villkor, som stiftelsen anger i sitt
beslut, uppfyllas.

Har förhandsbesked icke begärts eller är producent icke nöjd med erhållet
förhandsbesked, må producenten, sedan filmen färdigställts, senast en månad
före premiären i Sverige underställa filmen den jury, som enligt Bilaga 2
har att fördela i 18 § första stycket B avsedda medel. Förklarar denna jury
den svenska insatsen av artistiska medarbetare vara av påtaglig betydelse,
skall filmen, under förutsättning tillika att den svenska kapitalinsatsen av
stiftelsen prövas motsvara vad i första stycket stadgas, vid tillämpningen av
18 § första stycket A, B och C likställas med svensk film.

Stiftelsen har att efter den utredning genom auktoriserad revisor eller på
annat sätt, som stiftelsen finner erforderlig, fastställa den svenska kapitalinsatsen
och den totala produktionskostnaden.

Bidrag till samproducefad film beräknas som om denna vore svensk. Vid
utbetalningen reduceras dock bidraget med den andel av det framräknade
beloppet, som belöper på den utländska kapitalinsatsen.

Mot stiftelsens eller juryns beslut enligt denna paragraf må talan icke
föras.

21 §.

Detta avtal träder i kraft den 1 juli 1963 under förutsättning

att Kungl. Maj :t godkänner avtalet,

att nöjesskatten för biografföreställningar upphör senast från och med
den 1 juli 1963,

att anordnare av biografföreställning vid taxering till inkomstskatt medges
avdrag för avgift till stiftelsen,

att avtalet undertecknas av samtliga fem branschorganisationer och av
Filmägarnas Kontrollbyrå Aktiebolag samt

att de av Kontrollbyrån fastställda allmänna bestämmelserna vid filmleveranser
före den 15 mars 1963 ändrats i enlighet med vad som föreskrivits i
17 §.

I och med avtalets ikraftträdande inträder stiftelsen i de rättigheter och
skyldigheter som enligt avtalet tillkommer stiftelsen, såsom om denna varit
avtalsslutande part.

22 §.

Avtalet skall gälla till och med den 30 juni 1983.

Staten må före avtalstidens utgång uppsäga avtalet till omedelbart upphörande,
om filmbranschen bryter mot avtalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

Filmbranschen må till omedelbart upphörande uppsäga avtalet, om nöjesskatt
för biografföreställningar återinföres eller om annan skatt av väsentligen
samma karaktär och effekt införes.

Därest antalet årliga besök vid avgiftspliktiga biografföreställningar, antingen
genomsnittligt under perioden 1963—1972 eller under 1972, minskat
med 15 procent jämfört med år 1962, äger filmbranschen påkalla, att avtalets
bestämmelser rörande såväl avgiftens storlek (15 §) som avgifternas användning
(18—-20 §§) och avtalstidens längd omprövas i den mån detta med
hänsyn till filmbranschens försämrade ekonomiska läge må anses motiverat.

Uppsäges icke avtalet senast två år före utgången av avtalstiden, förlänges
avtalet automatiskt med fem år för varje gång.

Begäran att ompröva avtalet på sätt i fjärde stycket sägs skall ha kommit
stiftelsen till handa senast den 28 februari 1973.

Uppsägning eller begäran om omprövning från filmbranschens sida vare ej
gällande med mindre den undertecknats av minst tre av de fem branschorganisationerna.

23 §.

Uppsäges avtalet till upphörande vid avtalstidens utgång, skola de avgifter,
som redovisas för de två sista åren av avtalstiden, användas enligt bestämmelserna
i avtalet.

Har avtalet upphört att gälla, må Kungl. Maj :t förordna, att stiftelsen skall
träda i likvidation. I sådant fall har Kungl. Maj:t tillika att utse en likvidator.
Stiftelsens tillgångar, med undantag av de för de två sista avtalsåren
redovisade avgifterna, tillskiftas staten att användas för stiftelsens allmänna
ändamål.

Förordnas ej om likvidation, skall stiftelsen bestå, till dess Kungl. Maj :t
annorlunda förordnar. Stiftelsens tillgångar, med undantag som i föregående
stycke sägs, skola i sådant fall alltjämt förvaltas av stiftelsen för dennas
allmänna ändamål. Därvid är dock stiftelsen ej längre bunden av avtalets
regler rörande fördelningsprinciper eller staten bunden av bestämmelserna
om styrelsens sammansättning.

24 §.

Stiftelsens styrelse må besluta om ändring av bestämmelserna i 18—20 §§
och i Bilaga 2. För giltighet av sådant beslut kräves godkännande av Kungl.
Maj :t och av Föreningen Sveriges Filmproducenter.

Beslut om annan ändring av bestämmelserna i detta avtal fattas av stiftelsens
styrelse. För giltigheten av sådant beslut kräves att styrelsen därvid varit
fulltalig och att de i sammanträdet deltagande tillika varit om beslutet
ense. Beslutet skall för att bliva gällande fastställas av Kungl. Maj:t.

25 §.

Tvist angående tolkningen eller tillämpningen av detta avtal eller därur
härflytande rättsförhållanden skall avgöras genom skiljedom enligt nu gällande
svensk lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963 37

Detta avtal har upprättats i sju likalydande exemplar, av vilka staten
tagit ett och filmbranschen sex.

Stockholm den 6 mars 1963.

För DEN STATLIGA FÖRHANDLINGSDELEGATIONEN Krister

Wiclcman

N. Erik Åqvist

Roland Pålsson

SVERIGES BIOGRAFÄGAREFÖRBUND Sven

Håkansson Eric A. Pettersson

FOLKETSHUSFÖRENINGARNAS

RIKSORGANISATION

Arne Elmgren

FÖRENINGEN VÅRA GÅRDAR
Sigurd Hagström

SVERIGES FILMUTHYRAREFÖRENING
u. p. a.

Sven Nygren William Bendtz

FÖRENINGEN SVERIGES FILMPRODUCENTER G.

Scheutz B. Juberg

FILMÄGARNAS KONTROLLBYRÅ
AKTIEBOLAG

William Bendtz

Sven Nygren

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

Bilaga 1

Förbindelse

Enligt avtal mellan staten samt Sveriges Biograf ägareförbund, Folketshusföreningarnas
Riksorganisation, Föreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening
u. p. a. och Föreningen Sveriges Filmproducenter, vilket
avtal träder i kraft under förutsättning att nöjesskatten för biografföreställningar
avskaffas, skall anordnare av biografföreställningar på fast visningsställe,
där förutom barnmatinéer ges mer än fem föreställningar per vecka,
till stiftelsen Svenska Filminstitutet erlägga en avgift motsvarande tio procent
av bruttobiljettintäkten vid föreställningen. Stiftelsen må genom auktoriserad
revisor granska räkenskaperna såvitt gäller avgiftsredovisningen.
Filmhyra skall ej utgå på denna avgift. Avgiften skall alltså vara avdragsgill
vid filmhyresberäkningen på samma sätt som den hittillsvarande nöjesskatten.
Vidare skall avgiften enligt avtalet vara avdragsgill vid taxering till inkomstskatt.
Underlåtenhet att redovisa och/eller betala avgift likställes med
underlåtenhet att betala filmhyra. Undertecknad åtager sig härigenom gentemot
stiftelsen att under den tid avtalet är i kraft inbetala avgift enligt avtalet
och i övrigt följa avtalets bestämmelser.

Bilaga 2

1. Enligt det avtal, till vilket denna bilaga är fogad, har stiftelsen Svenska
Filminstitutet bildats för att främja den svenska filmens konstnärliga utveckling.

2. Enligt avtalet tillföres stiftelsen vissa avgifter.

3. Av dessa avgifter skall 20 % användas för kvalitetsbidrag till svensk
film och 15 % för utjämning av förluster på svenska långfilmer, som berättiga
till kvalitetsbidrag.

4. Bedömning av vilka filmer som kvalificeras för bidrag åligger en jury
av filmsakkunniga, bestående av stiftelsens verkställande direktör såsom
ordförande samt sex väl kvalificerade, av filmbranschen helt oberoende filmbedömare.

5. De sex sakkunniga väljas av stiftelsens styrelse för en period av tre år.
Första gången utses emellertid två sakkunniga för en period av ett år, två
för en period av två år och två för en period av tre år. Nyval av två sakkunniga
sker således varje år. Omedelbart omval får icke förekomma, men
styrelsen äger att utse samma person till sakkunnig två eller flera gånger
förutsatt att minst fyra år förflutit sedan denne sakkunnige senast avgick
ur juryn.

6. Vid val av sakkunnig skall varje styrelseledamot i omvänd nummerföljd
namnge samma antal kandidater som valet avser. För varje kandidat
summeras de ordningsnummer han erhållit, och de kandidater, för vilka
därvid de högsta summorna fastställts, förklaras valda. Mellan kandidater
med samma summa avgör lotten.

7. Därest sakkunnig avlider eller blir oförmögen att fullgöra sitt uppdrag,
skall för hans återstående mandattid en ny sakkunnig väljas i hans
ställe.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1963

8. Juryn sammanträder på kallelse av ordföranden. Vid sammanträdet
skall föras protokoll över juryns beslut. Protokoll skall justeras av samtliga
närvarande sakkunniga.

9. Juryn är beslutför när fem sakkunniga äro närvarande.

10. Sakkunnig må ej deltaga i bedömningen av en film, därest minst fyra
av de övriga sakkunniga prövar omständighet föreligga som är ägnad att
rubba förtroendet till hans opartiskhet.

11. Juryn skall bedöma kvaliteten av filmer utan att fästa avseende vid
filmernas produktionskostnad eller ekonomiska resultat.

12. Stödsystemets syftemål är icke att dirigera filmkvaliteten i någon
bestämd riktning. Det är tvärtom angeläget att undvika likriktning avsmak.
Kvalitetsbegreppet måste fattas i dess vidaste bemärkelse för att
möjliggöra en fri utveckling av den svenska filmkonsten.

13. Avgörande för kvalitetsbedömningen kan således bli en rad av varandra
tämligen oberoende faktorer, såsom förnyelse av filmens uttrycksmedel
och formspråk, angelägenhetsgraden i filmens ärende, intensiteten eller
fräschören i dess verklighetsuppfattning eller samhällskritik, graden av psykologisk
insikt och andlig nivå, lekfull fantasi eller visionär styrka, episka,
dramatiska eller lyriska värden, den tekniska skickligheten i manus, regi
och spel samt övriga artistiska komponenter hos film. Ingen genre skall i och
för sig äga företräde framför någon annan. Sålunda skola t. ex. komedier,
tecknade filmer, barnfilmer och dokumentärfilmer bedömas efter sina förutsättningar
på samma sätt som dramatiska spelfilmer.

14. Ehuru kvalitetsbedömningen i första hand skall baseras på det färdiga
resultatet, skall viss hänsyn tagas även till ambitionerna bakom filmens
tillkomst i den mån de påtagligt svara mot de intentioner som skola
ligga till grund för bedömningen, även om resultatet av olika skäl icke svarar
mot ambitionerna.

15. Juryn skall bedöma filmer i enlighet med bestämmelserna i avtalets
§§ 18—20.

16. Vid bedömandet huruvida den svenska insatsen av artistiska medarbetare
i samproducerad film är av påtaglig betydelse skall såsom juryns
beslut gälla den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal
den som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.

17. I fråga om kortfilm har juryn att såsom kvalitetsbidrag, efter fri
prövning inom ramen för av stiftelsen fastställda riktlinjer, fördela 2 % av
de avgifter som avses i punkt 2 av denna bilaga. I fråga om långfilmer fördelar
juryn 18 % av avgifterna i enlighet med bestämmelserna i nedanstående
punkter 18—24.

18. Varje sakkunnig har att åsätta varje till bedömning föreliggande film
ett poängvärde. Därvid åsättes film ej värd särskilt bidrag 0 poäng, film
av värde från några av de i punkterna 12—14 angivna synpunkterna 1 poäng,
mycket god film 2 poäng och film av utomordentlig betydelse 3 poäng.

19. För varje film skall bestämmas ett genomsnittligt poängvärde. Härvid
skall bortses från ett av de lägsta och ett av de högsta av de av de sakkunniga
åsatta poängvärdena. Kvalitetsbidrag kan endast utgå till film, som
efter en sådan beräkning uppnått 0,6 eller högre genomsnittspoäng.

20. Producent bör senast den 30 juni anmäla av honom framställd film
för kvalitetsbedömning. Del står emellertid juryn fritt att även utan sådan
anmälan verkställa kvalitetsbedömning.

21. Juryns arbete skall slutföras i september månad för de under föregående
spelår (1 juli—30 juni) premiärvisade filmerna. Nyval av sakkunniga
äger rum i oktober.

22. Det för kvalitetsbidrag disponibla beloppet fördelas av stiftelsen så,

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1963

att varje bidragsberättigande film erhåller bidrag i förhållande till sin genomsnittspoäng.

23. Vid beräkningen av kvalitetsbidraget till varje film gäller dock den
spärregeln, att ingen film får erhålla mera än 20 % av det disponibla beloppet.
I fall, där bidrag till en film reduceras genom spärregeln, reduceras
bidragen till de övriga bidragsberättigande filmerna i samma proportion.

24. Om spärregeln enligt punkt 23 träder i tillämpning, medför detta att
icke hela det belopp, som står till förfogande för kvalitetsbidrag, förbrukas
för detta ändamål. Med kvarstående medel förfares på sätt föreskrives i
18 § andra stycket av avtalet.

25. Vid sidan av kvalitetsbidrag, för vilkas beräkning riktlinjer angivits
här ovan, skall stöd även lämnas med hänsyn till filmernas ekonomiska utfall
i form av förlustutjämningsbidrag.

26. Stiftelsen skall fastställa förlusten på en film med ledning av, å ena
sidan, en genom auktoriserad revisor kontrollerad beräkning av produktionskostnaderna
för filmen samt, å andra sidan, intäkterna av filmen vid
visning i Sverige under premiärmånaden och de 12 närmast därefter följande
månaderna. Närmare bestämmelser för beräkningen av kostnader
och intäkter fastställas av stiftelsen i samråd med Föreningen Sveriges Filmproducenter.

27. Vid fastställandet av en films förlust skall kvalitetsbidrag till filmen
räknas som intäkt av denna.

28. I den mån en till kvalitetsbidrag berättigande film finnes ha för producenten
medfört förlust multipliceras denna med den genomsnittspoäng
som åsatts samma film enligt punkt 19. Det enligt punkt 3 för förlustutjämning
disponibla beloppet fördelas så, att varje film erhåller bidrag i förhållande
till sin produkt av förlust och genomsnittspoäng.

29. Förlustutjämningsbidrag skall icke utgå till någon film med högre
belopp än som svarar mot förlusten på filmen såsom den beräknats enligt
de i punkt 26 angivna reglerna. Ej heller får förlustutjämningsbidrag utgå
till en film med mera än 20 % av det belopp, som vid samma tillfälle står
till förfogande för detta ändamål.

30. Om på grund av spärreglerna i punkt 29 icke hela det belopp förbrukas,
som står till förfogande för förlustutjämningsbidrag, förfares med det
icke förbrukade beloppet på sätt föreskrives i 18 § andra stycket av avtalet.

31. Mot juryns eller stiftelsens beslut enligt bestämmelserna i denna bilaga
må talan icke föras.

32. Kvalitetsbidrag och förlustutjämningsbidrag utbetalas till producenten
senast två veckor efter det att de blivit fastställda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1963

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Författningsförslag .......................................... 2

1. Inledning ............................................ 4

11. Biografnöjesskatt och filmstöd .......................... 6

Inledning .......................................... 6

Sänkningarna av biografnöjesskatten .................. 6

Filmstödet .......................................... 8

Framställningarna .................................... 9

Nuläget för svensk film .............................. 11

Departementschefen .................................. 13

III. Annan nöjesskatt än biograf nöj esskatt.................... 22

Gällande bestämmelser................................ 22

Frågornas tidigare behandling ........................ 23

Framställningarna .................................... 26

Departementschefen ................................ 27

IV. Departementschefens hemställan ........................ 29

Bihang. Avtalet mellan staten och filmbranschen .......... 31

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630390