Nr 156—158 Statsutskottets utlåtande nr 156 år 1963

1

Nr 156

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ersättningen
till växelstationsföreståndare som entledigats till följd
av växelstations automatisering.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
fröken Nordström m. fl. (I: 86) och den andra inom andra kammaren av
fru Boman m. fl. (II: 99), har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte göra framställning om att de av Kungl. Maj :t den 13 juli 1961
utfärdade »Bestämmelser rörande ersättning till växelstationsföreståndare,
som entledigats till följd av växelstations automatisering m. m.» ändras så,
att rätt till årlig ersättning kommer att föreligga för växelstationsföreståndare,
som avgått efter den 1 juli 1959 och som vid avgången uppnått en levnadsålder
av 45 men ej 50 år, under den förutsättningen att underskjutande
levnadsår under 50 kompenseras av överskjutande anställningsår över 15
enligt den beräkningsgrunden, att ett anställningsår är lika med ett levnadsår.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet, i den
mån redogörelse ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen II: 99.

Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtanden avgivits av telestyrelsen och statens pensionsanstalt.

Telestyrelsen har anfört i huvudsak följande.

De av Kungl. Maj :t den 13 juli 1961 utfärdade bestämmelserna om ersättning
till växelstationsföreståndare, som entledigats till följd av växelstations
automatisering, har tillkommit som resultat av förhandlingar mellan civildepartementet
och växelstationsföreståndarnas riksförbund.

Förutsättningarna för att tillerkänna växelstationsföreståndare, vilken
entledigats till följd av stationens automatisering, årlig ersättning äro icke
desamma, som föreligga i de fall då de av motionärerna åberopade bestämmelserna
om särskilda förmåner för viss övertalig personal vid försvaret varit
tillämpliga. Det har vid tillämpningen av sistberörda bestämmelser varit
fråga om anställningshavare i statens tjänst, beträffande vilka man haft
fullt klara uppgifter rörande bl. a. vederbörandes anställningstid och arbetstid.
Sådana uppgifter stå icke alltid till buds, när det gäller växelstationspersonal,
och en något större återhållsamhet, när det gäller att bestämma

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 6 saml. Nr IS6—ISS

2

Statsutskottets utlåtande nr 156 år 1963

omfattningen av bestämmelsernas tillämpningsområde, kan därför i och för
sig vara påkallad för växelstationsföreståndare än ifråga om åsyftad personal
hos försvaret.

De nuvarande bestämmelserna om årlig ersättning åt växelstationsföreståndare
vid avgång i samband med automatisering äro förvisso mycket förmånliga
för vederbörande och enligt styrelsens mening klart fördelaktigare
än de för övertalig personal vid försvaret fastställda. Visserligen har anställningshavare
vid försvaret under vissa omständigheter kunnat komma i åtnjutande
av dylik förmån redan från 45 års levnadsålder, medan växelstationsföreståndare,
som ej uppnått 49 års ålder, icke kunnat ifrågakomma
till motsvarande förmån, men i andra avseenden ställa bestämmelserna för
växelstationsföreståndare dessa i ett avgjort gynnsammare läge än det försvarets
personal intagit. Sålunda ha sådana anställningshavare hos försvaret,
vilkas anställning varit att betrakta såsom bisyssla, varit undantagna
från årlig ersättning — växelstationsföreståndare däremot erhåller regelmässigt
sådan ersättning oavsett i vilken omfattning föreståndaren tjänstgjort
vid stationen och för övrigt även oavsett om föreståndaren endast eu
mycket kort tid innehaft föreståndarsyssla (i detta senare fall har dock förutsättningen
för årlig förmån varit att vederbörande tidigare varit anställd
exempelvis såsom biträde på växelstation i sådan utsträckning att tiden för
sådan anställning tillsammans med växelstationsföreståndartiden uppgått
till den fastställda minimitiden av 15 — eller åtminstone 14 — år). Årlig
förmån har icke heller kunnat ifrågakomma för sådan anställningshavare
hos försvaret, vilken utan att förebringa godtagbara skäl vägrat att antaga
honom erbjuden annan anställning i statens tjänst eller vilken icke iakttagit
vad som skäligen bort ankomma på honom för att erhålla anställning
inom eller utanför det statliga området — någon spärregel av detta, eller
liknande slag, finnes icke för växelstationsföreståndarna. Sist och icke
minst intaga emellertid dessa senare anställningshavare, växelstationsföreståndarna,
en särdeles förmånlig ställning därigenom att den årliga ersättning,
som tilldelas dem, utgår villkorslöst för den återstående livstiden —
för anställningshavare vid försvaret, som tillerkänts årlig ersättning, gäller
däremot att rätten till denna ersättning upphör vid tidpunkt infallande tre
år efter avgången ur tjänst, bl. a. därest anställningshavaren då innehar en
med hänsyn till anställningshavarens utbildning och tidigare arbetsuppgifter
lämplig icke-statlig'' anställning, som är förenad med en arbetstid av normal
omfattning och som uppenbarligen icke är av tillfällig natur, eller ock
erbjudits dylik anställning men vägrat att antaga erbjudandet.

Det är sålunda avsevärda skiljaktigheter mellan å ena sidan den form,
som lösningen av frågan om årlig ersättning erhållit för viss övertalig personal
hos försvaret, och sättet att reglera denna fråga för växelstationspersonalen.
En värderande jämförelse mellan de båda systemen bör icke rimligen
begränsas till att avse en enda komposant i vartdera systemet (frågan
om från vilken levnadsålder årlig förmån eventuellt kan komma ifråga)
utan måste avse de båda systemen i deras helhet (och sålunda även innetatta
frågan om möjligheterna att — i fall då levnadsåldern icke lägger
hinder i vägen — överhuvudtaget erhålla årlig förmån och få behålla den).
Det resultat, som man kommer till vid en sådan jämförelse, kan enligt telestyrelsens
uppfattning icke tagas till intäkt för en ändring — i den riktning,
som motionärerna åsyfta — av de för växelstationsföreståndarna gällande
bestämmelserna på förevarande område.

Statsutskottets utlåtande nr 156 år 1963

3

I betraktande av vad ovan anförts anser telestyrelsen anledning icke föreligga
att beträffande de nu gällande bestämmelserna angående årlig ersättning
åt växelstationsföreståndare, som entledigats till följd av stationens
automatisering, vidtaga en sådan ändring, att även de föreståndare, vilka vid
avgången uppnått en levnadsålder av 45 men icke 50 (49) år, skulle erhålla
årlig ersättning.

En dylik sänkning av åldersgränsen skulle för övrigt ingalunda eliminera
den i motionerna påtalade stora skillnaden mellan å ena sidan värdet av
årlig ersättning, som tillerkännes anställningshavare i nätt och jämnt den
åldern att dylik förmån kan utgå, och å andra sidan engångsersättning
(»avskedsersättning»), som tilldelas en endast något litet yngre befattningshavare,
vilken av åldersskäl icke kan ifrågakomma för årlig förmån. Gränsfallen
skulle endast flyttas och uppkomma i åldersskiktet 44—45 år i stället
för såsom nu vid 48—49 år.

Styrelsen vill slutligen understryka, att de bestämmelser, det här är fråga
om, såsom ovan nämnts fastställts av Kungl. Maj :t så sent som för mindre
än två år sedan (den 13 juli 1961) och därvid framgått såsom resultatet
av förhandlingar mellan civildepartementet och vederbörande personalorganisation.

Det kan då, enligt styrelsens mening, icke vara lämpligt att nu företaga
en så vittgående förändring i bestämmelserna, som den motionerna åsyfta.

Telestyrelsen får sålunda för sin del avstyrka bifall till de båda ifrågavarande
motionerna.

Statens pensionsanstalt har anfört följande.

Pensionsanstalten har den 10 januari 1963 avgivit utlåtande i ett med det
förevarande likartat ärende rörande pensionsförmåner för f. d. växelstationsföreståndaren
E. Margit E. Johanson. Innehållet i den i föreliggande
motioner framförda hemställan överensstämmer i sak med pensionsanstaltens
därvid framlagda synpunkter, varvid ämbetsverket dock ansett, att
jämkningen av grunderna för tilldelandet av årlig ersättning icke borde få
retroaktiv verkan. Den i motionerna väckta frågan torde alltså vara under
prövning hos Kungl. Maj :t. Motionerna synes fördenskull icke böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Det nyssnämnda, i pensionsanstaltens utlåtande åberopade yttrandet av
den 10 januari 1963 hade följande innebörd.

Pensionsanstalten vill fästa uppmärksamheten vid att bestämmelser av
likartat slag angående årlig ersättning, t. ex. kungl. brev avseende viss övertalig
personal vid försvaret, ge möjlighet för anställningshavare, som uppnått
45—50 levnadsår, att kompensera underskott i levnadsåren med överskott
i fråga om anställningsåren eller — med ytterligare villkor — omvänt.
I jämförelse med dessa bestämmelser synes nyssnämnda tillämpning
vid televerket kunna betecknas som väl restriktiv, även om den väl ansluter
sig till det erhållna bemyndigandet. Statens pensionsanstalt vill ifrågasätta,
om det icke borde tagas i övervägande att för televerket jämka grunderna
för tilldelandet av årlig ersättning så, att den nuvarande regeln för underskottsfall
utbyttes mot att brist i det ena villkoret kan kompenseras av överskott
i det andra. En sådan jämkning torde emellertid icke böra få retroaktiv
verkan.

1 j- Bihang till riksdagens protokoll 1963. 6 samt. Nr 156—-158

4

Statsutskottets utlåtande nr 156 år 1963

Genom beslut den 25 oktober 1963 har Kungl. Maj. t funnit den av statens
pensionsanstalt berörda framställningen i fråga om f. växelstationsföreståndaren
Margit Johansons pensionsförmåner ej föranleda någon Kungl.
Maj :ts åtgärd.

Utskottet. Såvitt utskottet kan finna föreligger inte tillräckliga skäl för
uppmjukning av gällande bestämmelser på förevarande område på sätt i
motionerna påyrkats. Härutinnan vill utskottet särskilt hänvisa till innehållet
i telestyrelsens utlåtande över motionerna, varav bl. a. framgår att
bestämmelserna i fråga, vilka utfärdats så nyligen som i juli 1961, tillkommit
som resultat av förhandlingar mellan civildepartementet och vederbörande
personalorganisation.

På grund av det anförda och under erinran om Kungl. Maj :ts i det föregående
omnämnda beslut den 25 oktober 1963 får utskottet avstyrka bifall
till motionsyrkandet.

Utskottet hemställer,

att motionerna I: 86 och II: 99 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 november 1963

På statsutskottets vägnar:

ERNST V. STAXÄNG

Närvarande: se under utlåtandet nr 158.