Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

Nr 74

Utlåtande i anledning av väckta motioner om begränsning av konkurrensklausuler
i anställningsavtal.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 279 i första kammaren av herr
Geijer, Lennart, och fröken Ranmark samt nr 323 i andra kammaren av
herr Carbell m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har föreslagits, »att riksdagen måtte
besluta att hemställa till Kungl. Maj:t om utredning om åtgärder för begränsning
av konkurrensklausuler i anställningsavtal, varvid särskilt bör
undersökas möjligheten att göra 1953 års lagstiftning om motverkan av
konkurrensbegränsning tillämplig».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 279.

över motionerna har utskottet, i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver, inhämtat yttrande från kommerskollegium, som till utskottet
överlämnat av kollegiet inhämtade yttranden från samtliga handelskammare
och från Sveriges industriförbund. Yttranden har därjämte på utskottets
begäran avgivits av Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges akademikers
centralorganisation. Vid Svenska arbetsgivareföreningens yttrande
finns fogade två av aktiebolaget Astra och Elektriska svetsningsaktiebolaget
till förening i ämnet avlåtna skrifter. Redogörelse för remissyttrandena
lämnas i det följande.

Gällande bestämmelser

Med konkurrensklausul menas i förevarande sammanhang ett i anställningsavtal
intaget förbud för arbetstagare att under viss tid efter anställningens
upphörande driva verksamhet, som konkurrerar med arbetsgivarens,
eller taga anställning hos någon som driver sådan verksamhet. Med
dylikt förbud avser arbetsgivaren att förhindra att hans yrkeshemligheter
honom till skada kan utnyttjas av konkurrenter eller av den anställde.
Klausulen kompletteras vanligen med en vitesbestämmelse. Vad gäller tiden
innan anställningen upphör torde, utan att uttryckligt avtal träffats där1
— Rihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 74

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 19671

om, gälla att den anställde är skyldig avhålla sig från att bedriva konkurrerande
verksamhet. Lagen av år 1931 med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens stadgar därjämte straff och skadeståndsskyldighet för arbetstagare,
som under anställningstiden obehörigen använder eller yppar arbetsgivarens
yrkeshemlighet.

I fråga om konkurrensklausuler torde enligt svensk rätt gälla avtalsfrihetens
princip. De i 1864 års näringsfrihetsförordning meddelade bestämmelserna
om principiell näringsfrihet reglerar nämligen endast statsmakternas
förhållande till näringsfriheten men ej förhållandena enskilda medborgare
emellan. Emellertid är avtalsfriheten ej helt undantagslös. Här må
nämnas vissa bestämmelser i 1915 års lag om avtal och andra rättshandläggningar
på förmögenhetsrättens område.

I 38 § avtalslagen stadgas, att om till förebyggande av konkurrens någon
betingat sig av annan, att denne icke skall idka handel eller annan verksamhet
av angivet slag eller icke taga anställning hos någon som idkar sådan
verksamhet, den som gjort utfästelsen icke är därav bunden, för så vitt
utfästelsen i fråga om tid och art eller eljest skulle sträcka sig längre än
som kan erfordras för att hindra konkurrens eller ock över hövan inskränka
honom i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet; vid prövning i sistnämnda
avseende skall hänsyn tagas jämväl till det ii -esse den enligt utfästelsen
berättigade har i densammas fullgörande. Av iorarbetena till lagen
framgår, att paragrafen har avseende icke blott på sådana konkurrensförbud,
som är vanligt förekommande i samband med arbetsanställning
eller överlåtelse av affärsrörelse, utan även på konkurrensfo.bud i fristående
avtal, t. ex. då mellan affärsmän, som konkurrerar med varandra genom
att sälja samma slags vara inom samma område, träffats överenskommelse
om uppdelning av försäljningsområdet, så att envar av dem skall äga ensam
sälja varan inom ett bestämt distrikt. Det må framhållas, att de synpunkter,
som domstolarna vid avgörande av de i paragrafen reglerade konfliktsituationerna
har att anlägga, hänför sig till de två parternas intresse i
frågan; det samhälleliga intresset av att fri konkurrens och näringsfrihet
består kommer endast medelbart under bedömande. Oavsett 38 § torde en
konkurrensklausul i anställningsavtal ej kunna åberopas om arbetsgivaren
skilt arbetstagaren från hans anställning utan att arbetstagaren givit honom
skälig anledning därtill eller om den anställde lämnat anställningen därför
att arbetsgivaren ej uppfyllt sina förpliktelser mot honom.

Enligt 36 § avtalslagen må vite i penningar eller annat, som någon utfäst
sig att gälda för den händelse han icke skulle fullgöra en honom åliggande
förpliktelse eller eljest skulle företaga eller underlåta att företaga en handling,
nedsättas efter tv prövas skäligt, såframt utkrävandet av vad utfäst
blivit finnes vara uppenbart obilligt; vid prövningen skall hänsyn tagas ej
blott till förlust, som den enligt utfästelsen berättigade må ha lidit, utan
även till det intresse han eljest må ha haft i handlingens företagande eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

underlåtande ävensom till övriga föreliggande omständigheter. I samband
med konkurrensbegränsande överenskommelser är sådana vitesutfästelser
som förevarande paragraf har avseende på mycket vanliga. I likhet med vad
ovan sagts gälla beträffande bedömningen av fall enligt 38 § avtalslagen, avser
bedömningen enligt 36 § omedelbart endast de enskilda parternas särskilda
intressen i fallet. Samhällsintresset får sålunda icke heller i detta fall
någon direkt avgörande betydelse för bedömningen.

Frågor om tillämpning av 36 och 38 §§ avtalslagen prövas av domstol.

Av intresse är även 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Lagstiftningens syfte är att främja en
ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Det åligger
näringsfrihetsrådet att i fråga om konkurrensbegränsning, som bringas under
dess bedömning, genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av
densamma. Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås, att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar
prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar
eller hindrar annans näringsutövning. Vidare gäller enligt 2 och 3 §§
förbud mot fasta bruttopriser samt vissa slag av anbudskarteller. Förbuden
är ej ovillkorliga. Undantag från förbuden kan sålunda beviljas av näringsfrihetsrådet
om konkurrensbegränsningen kan antagas främja kostnadsbesparingar,
vilka un väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i
övrigt bidrager till en ändamålsenlig ordning, eller om eljest särskilda skäl
föreligger. Överträdelse av förbuden medför straffansvar. Förhandling inför
näringsfrihetsrådet skall äga rum då konkurrensbegränsning i andra fall än
som avses i 2 och 3 §§ finnes medföra skadlig verkan.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta ledamöter. Ordföranden
och två ledamöter förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid bland personer,
som icke kan anses företräda vare sig företagarintressen eller konsument-
och löntagarintressen. De övriga sex ledamöterna förordnas av Kungl.
Maj :t för tre år i sänder. Tre av dem utses bland personer, som kan anses
företräda företagarintressen, och tre bland personer, som kan anses företräda
allmänna konsument- och löntagarintressen. Vid sidan av näringsfrihetsrådet
finns eu ombudsman för näringsfrihetsfrågor. Denne förordnas
av Kungl. Maj :t för viss tid. Han skall ha domarerfarenhet. Erforderliga
utredningar och undersökningar utföres av statens pris- och kartellnämnd
respektive bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen.

Framställning om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av
konkurrensbegränsning göres i regel av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.
Ilar förhandling påkallats, skall näringsfrihetsrådet bereda sökanden
samt motsidan tillfälle att vid sammanträde inför rådet framlägga sina
synpunkter på frågan huruvida de för förhandling stadgade betingelserna
föreligger. Ger vad som förekommit vid sammanträdet vid handen att betingelserna
för förhandling är uppfyllda bar näringsfrihetsrådet att besluta
1* — Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 2 avd. AV 74

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

om förhandling. Förhandlingen skall äga rum vid sammanträde med parterna
inför näringsfrihetsrådet. Har förhandling avslutats utan att den skadliga
verkan av konkurrensbegränsningen kunnat undanröjas, åligger det
rådet att göra anmälan till Kungl. Maj :t, när saken finnes vara av större
vikt. Om den skadliga verkan innebär att visst pris är uppenbart för högt
och om saken är av allmän betydelse, kan Kungl. Maj :t på rådets begäran
förordna om visst maximipris, som inte får överskridas utan rådets tillstånd.
Sådant förordnande skall avse viss tid, högst ett år. Näringsfrihetsrådets beslut
får icke överklagas. Lagen äger icke tillämpning å överenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

Historik

Avtalslagen vilar på ett av kommittén för utarbetande av lagförslag
inom obligationsrättens område (obligationsrättskommittén) den 31 januari
1914 avgivet betänkande. Under betänkandets 39 §, motsvarande 38 § avtalslagen,
yttrade kommitterade bl. a.

Mot den skarpa konkurrens, som gör sig gällande på alla områden inom
det nutida näringslivet, söka näringsidkarne skydda sig på varjehanda sätt.
Direkt riktade mot den fria konkurrensen äro sådana avtal, varigenom
den ene kontrahenten betingar sig, att den andre icke skall idka handel
eller annan verksamhet, som konkurrerar med hans egen, eller taga anställning
hos någon, som idkar sådan verksamhet. Dylika konkurrensförbud
ingå merendels såsom moment i ett mera omfattande avtal och pläga
då benämnas konkurrensklausuler. När en affärsman överlåter sin rörelse
å en annan, förbinder han sig sålunda ofta att icke grunda eller inträda i
ett konkurrerande företag. Detsamma gäller om den, som utträder ur ett
handelsbolag eller en annan affärsrörelse, vilken han drivit tillsammans
med en eller flera andra personer. Likaså förekommer det i stor utsträckning
att den, som hos en näringsidkare erhåller en anställning, vilken kräver
viss talang eller skicklighet, får utfästa sig att icke efter tjänstetidens utgång
taga anställning hos en konkurrent. Särskilt inom industrien spela dylika
avtal en stor roll, ity att arbetsgivarne på detta sätt söka skydda sig mot

prisgivande av yrkeshemligheter.---— Till konkurrensförbuden,

vilka naturligtvis med hänsyn till tid, ort eller innehåll i övrigt kunna vara
mer eller mindre omfattande, knyta sig vanligen utfästelser av visst vite
i händelse av förbudets överträdande.

Erfarenheten visar, att den som åtagit sig en förpliktelse av här avsedd
beskaffenhet, därigenom ofta underkastas inskränkningar i sin frihet att
utöva förvärvsverksamhet, vilka för honom äro oskäligt betungande. Särskilt
gäller detta vid avtal mellan yrkesidkare och personer, som äro anställda
i deras tjänst. De missbruk, vartill avtalsfriheten på detta område
givit anledning, hava föranlett, att man i åtskilliga länder funnit nödigt att
inskrida mot densamma.

I de skandinaviska länderna finnas inga särskilda lagbestämmelser i detta
ämne. Att sådana utfästelser, varom här är fråga, enligt gällande svensk

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

rätt i allmänhet måste anses giltiga, råder intet tvivel. För att förekomma
missbruk av den nu rådande avtalsfriheten på detta område är det emellertid
enligt kommitténs mening av behovet påkallat, att laga verkan frånkännes
sådana konkurrensförbud, som överskrida billighetens gränser.

I nästföljande paragraf av det preliminära utkastet hade upptagits ett
stadgande, som beträffande vissa slag av konkurrensförbud innefattade
en betydlig skärpning av huvudregeln. Stadgandet innehöll nämligen, att
där någon, som var anställd i yrke såsom arbetare, arbetsförman eller handelsbetjänt
eller i motsvarande underordnad ställning, i och för anställningen
gentemot sin principal avgivit en utfästelse att ej idka viss verksamhet
eller taga anställning hos någon, som idkade sådan verksamhet,
han icke i något fall skulle vara bunden av utfästelsen. Kommittén hade
trott, att ett sådant stadgande skulle kunna vara till gagn icke minst ur
den synpunkten, att man därigenom undgick att i fråga om konkurrensförbud
av detta slag behöva ingå i prövning av frågan, huruvida den som
underkastat sig förbudet därigenom skulle otillbörligt inskränkas i sin frihet
att utöva förvärvsverksamhet. Någon egentlig fara för arbetsgivarna
skulle ett sådant stadgande, enligt vad kommittén ansåg sig ha anledning
att antaga, icke ha inneburit, då någon verklig konkurrens från personer
i dylik underordnad ställning sällan behövde befaras. Det viktigaste syfte
som ett konkurrensförbud i sådana fall syntes kunna tjäna var att bereda
skydd mot otillbörligt användande eller yppande från en förutvarande anställds
sida av yrkeshemligheter, som på grund av tjänsteförhållandet kommit
till dennes kännedom, men behovet av skydd i sådant hänseende borde
enligt kommitténs mening kunna tillgodoses genom en blivande lagstiftning
mot illojal konkurrens.

I de yttranden som inkom över utkastet uttalades emellertid starka betänkligheter
mot det ifrågasatta stadgandet. Med anledning härav ansåg
kommittén att stadgandet icke borde upptagas i det slutliga förslaget. Att
utesluta detsamma syntes icke möta någon avgörande betänklighet, enär
en anställd i varje fall då en utfästelse av här ifrågavarande slag kan anses
otillbörligt försvåra hans fortkomst redan på grund av det allmänna stadgandet
i 38 § icke är bunden av densamma.

Som svar på en interpellation i riksdagens andra kammare om åtgärder
mot konkurrensklausuler, anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, den 14 december 1946 med hänvisning till 38 § avtalslagen:

Interpellanten har gjort gällande, att den nuvarande lagbestämmelsen i
ämnet icke erbjuder tillräckligt skydd för de anställdas berättigade intressen.
Det är självfallet vanskligt att i avsaknad av närmare utredning om
innehållet i de konkurrensklausuler, som komma till användning, och rättspraxis
på området taga bestämd ståndpunkt till denna fråga. Mycket talar
emellertid för alt stadgandet i avtalslagen, som endast fastslår eu allmän
princip beträffande konkurrensförbud av alla slag, icke i och för sig erbjuder
tillräckligt skydd för de anställda. Eu tillfredsställande reglering av

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

frågan om konkurrensklausulers bindande kraft i anställningsförhållanden
synes kräva mera detaljerade bestämmelser. Att på sätt i interpellationer!
ifrågasatts under alla omständigheter frånkänna dylika klausuler rättslig
giltighet torde dock, såvitt jag för närvarande kan bedöma, föra för långt.
Man torde nämligen icke kunna bortse från att konkurrensklausuler i vissa
fall kunna vara berättigade. Det kan t. ex. för ett företag vara en angelägenhet
av största vikt att därigenom skapa garanti för att yrkeshemligheter
icke komma en konkurrent till godo. Nackdelen för den anställde kan
också kompenseras genom att han erhåller skäligt vederlag för sin utfästelse.
Under förarbetena till nuvarande lagstadgande ifrågasattes visserligen
att införa en regel, enligt vilken vissa slag av konkurrensförbud i
anställningsförhållanden skulle vara ogiltiga. Denna bestämmelse avsåg
emellertid endast vissa grupper av anställda i mera underordnad ställning,
från vilkas sida någon verklig konkurrens icke kunde befaras.

Enligt vad jag inhämtat pågå för närvarande förhandlingar mellan Svenska
arbetsgivareföreningen å ena samt Svenska industritjänstemannaförbundet
och Sveriges arbetsledareförbund å andra sidan i syfte att nå enighet
om en konkurrensklausul som innefattar en skälig avvägning mellan arbetsgivarens
och den anställdes intressen. Denna klausul skulle organisationerna
rekommendera arbetsgivare och arbetstagare att använda i förekommande
fall. Icke blott arbetsgivareföreningen utan även Tjänstemännens
centralorganisation ha på förfrågan hemställt, att i avvaktan på den
lösning, som sålunda kan komma till stånd, något lagstiftningsinitiativ i
saken icke måtte tagas från statsmakternas sida. För egen del är jag av
samma mening. Jag ämnar emellertid med uppmärksamhet följa den fortsatta
utvecklingen. Skulle det visa sig, att det icke på frivillighetens väg kan
vinnas en för de anställda tillfredsställande lösning av problemet, bör frågan
om en ändring i den nuvarande lagstiftningen upptagas till mera ingående
undersökning.

Den 19 november 1947 träffades mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och Svenska industritjänstemannaförbundet överenskommelse om konkurrensförbad
i anställningskontrakt, vari organisationerna tillkännagav sin
principiella uppfattning angående konkurrensförbudens användningsområde.
I överenskommelsen anföres bl. a.

Konkurrensförbud bör endast ifrågasättas vid företag, där yrkeshemligheter
finnas, vilkas yppande skulle vara till påtagligt men för företaget. Vid
sådant företag bör konkurrensförbud endast ifrågasättas för tjänsteman,
som under tjänstgöringen får kännedom om dylik yrkeshemlighet och genom
utbildning eller erfarenhet har förutsättning att göra bruk av denna
kännedom. Vid avgörande av fråga, huruvida konkurrensklausul bör intagas
i kontraktet för viss tjänsteman samt vid fastställande av klausulens
villkor bör sålunda hänsyn tagas till å ena sidan vikten av det intresse, som
arbetsgivaren avser att skydda, och å andra sidan tjänstemannens intresse
av att fritt kunna utnyttja sin arbetskraft. Skulle i ett visst fall ifrågasättas
skäligheten i införande av konkurrensförbud eller av visst villkor, må frågan,
om parterna äro därom ense, kunna hänskjutas till skiljenämnd för
utlåtande.

När i enlighet med denna principiella uppfattning konkurrensklausul intages
i anställningskontrakt, förorda organisationerna, att den utformas
efter följande riktlinjer:

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963 7

1. Tjänstemannen må icke under en tid av räknat från anställning ens

upphörande vare sig taga anställning hos med arbetsgivare konkurrerande
företag eller ingå såsom aktiv eller passiv delägare i sadant foretag
eller på annat sätt bistå sådant företag med råd eller dåd, ej heller själv
eller genom annan starta eller driva med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet.

Konkurrensförbudet gäller ej i följande fall:

a) Vid uppsägning från arbetsgivarens sida, vilken icke foranletts av
kontraktsbrott från tjänstemannen.

b) Vid uppsägning från tjänstemannens sida, vilken foranletts av kontraktsbrott
från arbetsgivaren.

Med kontraktsbrott förstås sådan åtgärd eller underlåtenhet, som ger motparten
hävningsrätt. ,

2 Som ersättning för iakttagande av konkurrensforbudet utbetalar arbetsgivaren
per månad skillnaden mellan tjänstemannens arbetsinkomst hos
arbetsgivaren vid anställningens upphörande och den (lägre) inkomst, som
tjänstemannen därefter uppburit i ny förvärvsverksamhet, dock att ersattningen
icke får överstiga 60 % av månadsinkomsten från arbetsgivaren. For
fastställande av ersättningsbeloppet är tjänstemannen skyldig att hålla arbetsgivaren
underrättad om storleken av sina inkomster i ny förvärvsverksamhet.
...... . _ . ,

3. Arbetsgivaren kan genom meddelande till tjänstemännen befria denne
från skyldigheten att iakttaga konkurrensförbudet, varvid arbetsgivarens
ersättningsskyldighet enligt punkt 2 upphör tre månader efter det meddelandet
lämnats. o

4 Om tjänstemannen avsiktligt eller genom grov vårdslöshet överträder
konkurrensförbudet, är han skyldig att för varje gång så sker till arbetsgivaren
utgiva vite med kronor. Om någon av parterna visar, att

skadan uppgår till annat belopp, skall i stället för vitet utgå ersättning for
den verkliga skadan.

Följande protokollsanteckningar finns fogade vid överenskommelsen.

1. Det är organisationernas uppfattning, att konkurrensförbudets giltighetstid
i allmänhet ej behöver överstiga två år efter anställningens upphörande.
En längre giltighetstid bör endast i undantagsfall vara nödvändig. I
många fall kan en kortare tid än två år vara tillräcklig.

2. Vitesbeloppet bör sättas i rimlig relation till tjänstemannens årslön.
Det är organisationernas uppfattning, att i flertalet fall ett vitesbelopp av
75 % av tjänstemannens årslön utgör en tillräcklig garanti för konkurrensförbudets
iakttagande.

En motsvarande överenskommelse träffades samtidigt mellan Svenska
arbetsgivareföreningen och Sveriges arbetsledareförbund.

Båda överenskommelserna har efter uppsägning år 1961 från tjänstemannaförbundens
sida upphört att gälla.

Av rättspraxis rörande tillämpningen av 36 och 38 §§ avtalslagen må här
nämnas det i Nytt juridiskt arkiv 1957 s. 279 refererade avgörandet av
högsta domstolen. Enligt klausul i anställningsavtal hade den anställde
förbundit sig att icke inom två år efter anställningens upphörande taga
anställning bos någon person eller rörelse, som konkurrerade med arbets -

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

givaren. Målet gällde frågan huruvida den anställde var bunden av utfästelsen
och, i sådant fall, huruvida utkrävandet av hela det i anställningsavtalet
för brott mot klausulen stadgade vitet, motsvarande två årslöner,
kunde anses uppenbart obilligt.

I ett av högsta domstolen i målet infordrat yttrande anförde kommerskollegium
bl. a.

Under senare år har den uppfattningen vuxit sig allt starkare, att konkurrensen
näringsidkare emellan bör vara så obunden som möjligt. Sålunda
ha statsmakterna genom olika åtgärder sökt främja en sådan ordning.
Bl. a. kan erinras om 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Industriförbundet har ansett att, eftersom
denna lagstiftning icke avsåge förhållandena på arbetsmarknaden, den
utveckling som skett på detta rättsområde saknade betydelse vid bedömningen
av konkurrensklausuler av det slag varom här vore fråga. Enligt
kollegiets åsikt har emellertid industriförbundet endast såtillvida rätt att
en dylik klausul — vilken innefattar förbud för den anställde att taga tjänst
hos en med arbetsgivaren konkurrerande företagare — ej kan komma under
bedömande jämlikt 1953 års lag. Det egentliga syftet med klausulen
ar dock att skydda arbetsgivaren-företagaren mot konkurrens från andra
näringsidkare, och den har sålunda samma sakliga innebörd som andra
konkurrensbegränsande överenskommelser, vari företagare är part; att
klausulen gäller mellan två parter på arbetsmarknaden är ovidkommande
ur de synpunkter varom här är fråga. Sannolikt saknas icke förespråkare
tor den meningen att en tillämpning av de principer vilka kommit till uttryck
i berörda lagstiftning bör leda till att de allra flesta konkurrensklausuler
kunna förklaras ogiltiga jämlikt 38 § avtalslagen. Kollegiet finner
emellertid för sin del, att en sådan åskådning skulle föra väl långt. I åtskilliga
fall måste en näringsidkare anses ha ett även ur allmän synpunkt
berättigat intresse av att kunna genom avtal med sina anställda skydda sig
mot att de fritt utnyttja sina hos honom förvärvade insikter i yrket näringsidkaren
till skada. Inom vår lagstiftning finnas flera exempel på stadganden,
vilkas uppgift är att hindra prisgivandet av yrkeshemligheter. Vanliga
aro sålunda bestämmelser som föreskriva tystnadsplikt för myndighet
eller tjänsteman som under tjänsteutövning får insyn i ett företag (se t. ex.
V^en d. 1 juni 1956 om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrenstorhaHanden).
Vidare kan erinras om att uppgifter som lämnas av näringsidkare
for statlig eller kommunal statistik i princip icke må utlämnas förrän
viss längre tid förflutit. Ett åtagande av en hos enskild arbetsgivare
anstalld person att icke taga anställning hos konkurrent till arbetsgivaren
har nara beröringspunkt med tystnadsplikt av nyssnämnt slag. Sammanfattningsvis
far kollegiet såsom sin mening uttala, att den allmänna rättsuppfattningen
i dag icke kräver att en konkurrensklausul av förevarande
slag alltid skall underkännas av domstolarna, men att utvecklingen «ått i
riktning mot en för näringsidkarna strängare tillämpning av 38 § avtalslagen.
Möjligen förtjänar i detta sammanhang framhållas, att lagrummet
i ett fall som detta lärer ha en ganska ringa praktisk betydelse, eftersom
det skadestånd som en anställd kan bli förpliktad att utgiva till sin förutvarande
arbetsgivare vanligen torde betalas av den anställdes nye arbetsgivare
och skadeståndet sällan är så stort att den skadelidande blir nöjaktigt
gottgjord.

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

Högsta domstolen fann i förevarande mål, att den anställde var bunden
av konkurrensklausulen och att skäl för jämkning av vitet ej förelåg. I
domskälen redogjorde domstolen för de i 36 och 38 §§ avtalslagen angivna
undantagen från den allmänna regeln om avtalsfrihet samt anförde därefter
bl. a.

Tillämpningen av dessa undantagsbestämmelser blir en fråga om bedömning
av omständigheterna i det enskilda fallet. Tydligt är emellertid, att
med lagstiftningens utgångspunkt denna tillämpning måste såtillvida vara
återhållsam som den icke kan föras över de gränser stadgandet i 38 § angiver.
Skulle av nationalekonomiska eller sociala skäl en utvidgning av
undantagen anses påkallad, är detta en angelägenhet för lagstiftningen, icke
rättsskipningen: jämkningar kunna givetvis också ske genom avtal mellan
arbetsmarknadens parter.

Bland de omständigheter i det särskilda fallet som högsta domstolen beaktade
må nämnas, att den anställde syntes ha kunnat utan svårighet få
anställning hos företag som icke konkurrerade med den tidigare arbetsgivaren
och att arbetsgivaren erbjudit den anställde två års arbetsfri lön,
därest han inte tog anställning hos konkurrerande företag.

Frågan om skydd för yrkeshemligheter genom lagstiftning
mot illojal konkurrens har tidigare prövats av
Kungl. Maj :t. Förslag till sådan lagstiftning framlades år 1915 av patentlagstiftningskommittén,
som ville att förbud mot obehörigt yppande av arbetsgivares
yrkeshemlighet skulle gälla icke endast för anställningstiden
utan även under ett år efter anställningens upphörande. Därvid erinrade
kommittén, att sådant förbud i vissa länders lagstiftning gällde för obegränsad
tid. Två reservanter i kommittén ställde sig emellertid avvisande
till ett förbud som sträckte sig utöver anställningstiden. Om förslaget rådde
bland remissinstanserna delade meningar. Kommer skollegium ansag, att
en sådan utsträckning av förbudet motverkade intresset av att yrkeskunskap
utbreddes inom näringslivet. Patent- och registreringsverket, som likaledes
delade reservanternas åsikt, framhöll att förbudet kunde innebära
ett obehörigt ingrepp i den enskildes rätt att fritt begagna sig av de erfarenheter
och kunskaper han förvärvat. I den proposition (nr 269 år 1919) varigenom
framlades förslag till 1919 års lag med vissa bestämmelser mot
illojal konkurrens anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Löfgren, att de avvägningar som måste göras var av vansklig natur. Svårigheterna
att i praktiken draga gräns mellan den speciella yrkeshemligheten
och den allmänna yrkeskunskapen var betydande. Med hänsyn till den kritik
som riktats mot kommitténs förslag i förevarande del och då lagstiftningen
avsåg ett tidigare oreglerat område, fann departementschefen försiktigheten
bjuda, att förbudet inskränktes till att avse anställningstiden.

Stadgandet i 1919 års lag har därefter oförändrat överförts till nu gällande
lag i ämnet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

Lagstiftningen mot illojal konkurrens är för närvarande föremål för
översyn inom utredningen om illojal konkurrens. Det i förevarande sammanhang
aktuella spörsmålet behandlas ej i utredningens direktiv.

Första gången de svenska statsmakterna till offentlig prövning tog upp
frågan om åtgärder mot konkurrensbegränsningar inom
näringslivet föranledda av enskilda monopolistiska sammanslutningar
var år 1911. Initiativet var dock av begränsad natur, i det att åtgärderna
inskränkte sig till att avse tillsättande av en offentlig utredning rörande förekomsten
inom landet av truster och karteller samt deras inverkan på landets
ekonomiska liv och framför allt på prisbildningen.

Frågan om lagstiftning i ämnet kom att anstå ända till år 1925, då lagen
den 18 juni 1925 om undersökning angående monopolistiska företag och
sammanslutningar utfärdades. 1925 års lag gav Kungl. Maj :t befogenhet
att, när skäl därtill förelåg, förordna om undersökning i närmare angiven
ordning i fråga om företag eller sammanslutning, som avsåg produktion
eHer bearbetning av varor eller andra förnödenheter, handel, bankrörelse,
försäkringsrörelse eller transportverksamhet och som kunde antagas vara
av monopolistisk natur.

År 1936 tillsattes en sakkunnigutredning, 1936 års näringsorganisationssakkunniga,
med uppdrag att verkställa utredning angående utbredningen
inom näringslivet av organiserad samverkan mellan företagarna och den
pris-, produktions- och distributionspolitik, som kommit till stånd på grund
av dylik samverkan, samt att inkomma med de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. De sakkunniga avgav betänkande år 1940 (Organiserad
samverkan inom svenskt näringsliv, SOU 1940:35). I fråga om den
principiella bakgrund, mot vilken utredningens överväganden borde ses,
uttalade näringsorganisationssakkunniga bl. a., att det syntes dem tillkomma
samhället att genom lämpliga organ såvitt möjligt förhindra, att näringsorganisationer
eller företag utnyttjade sin ställning på ett sätt, som försvårade
ekonomiskt framåtskridande, otillbörligt inskränkte näringsfriheten
eller medförde privata monopolvinster på förbrukarnas bekostnad.

Lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning inom
näringslivet tillkom på hemställan av kommissionen för ekonomisk efterkngsplanering,
som i ett den 21 september 1945 avgivet betänkande angående
övervakning av konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet
(SOU 1945:42) framlagt förslag till lagstiftning i ämnet. Lagen ersatte
den ovan omförmälda 1925 års lag om undersökning angående monopolistiska
företag och sammanslutningar.

Huvudstadgandet i 1946 års lag återfanns i dess 1 §. Enligt denna paragraf
skulle »i syfte att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegränsning
inom näringslivet» övervakning ske på sätt i lagen närmare stadgades dels
genom registrering av konkurrensbegränsande överenskommelser, dels genom
särskild undersökning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

År 1951 avgav nyetableringssakkunniga det betänkande (SOU 1951:27)
som ligger till grund för 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

I frågan om begreppet skadlig verkan av konkurrensbegränsning anförde
nyetableringssakkunniga, att verkningarna skulle bedömas med hänsyn till
sitt värde ur allmän synpunkt. Därmed avsågs att frågan i första hand skulle
betraktas med utgångspunkt från konsumenternas intressen. Enskilda
företagares intressen av att inte hindras i sin näringsutövning skulle jämväl
beaktas, men detta intresse skulle därvid bedömas med utgångspunkt
från konsumenternas behov.

I sitt yttrande över betänkandet förordade kommerskollegium att skydd
mot konkurrensbegränsning skulle beredas näringsidkare även i fall då konsumentintresset
icke direkt berördes.

Förslaget till 1953 års lag framlades i propositionen nr 103 år 1953. Om
konkurrensbegränsnings skadlighet anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Ericsson, bl. a.

Vid de överläggningar, som inom handelsdepartementet ägt rum med vissa
företrädare för näringslivet, har rått enighet om att det främst är de
prishöjande och effektivitetshämmande verkningarna av konkurrensbegränsning,
som man bör vara angelägen att hindra och som därför bör utmärkas
såsom skadliga. I anslutning till ett av kommerskollegium framställt
förslag har det därjämte befunnits vara av vikt, att näringsutövare, som
hindras i sin näringsutövning av enskilda företagares konkurrensbegränsande
åtgärder, i viss utsträckning erhåller en självständig rätt till skydd i lagen.
Också den verkan av en konkurrensbegränsning att annans näringsutövning
försvåras eller hindras bör därför beteckas såsom skadlig.

Det tredje ledet i departementsförslagets definition, som avser att annans
näringsutövning otillbörligt försvåras eller hindras, saknar motsvarighet
i sakkunnigförslaget. Såsom jag i det föregående anfört, reglerar
1864 års näringsfrihetsförordning omedelbart endast statsmakternas förhållande
till näringsfriheten, låt vara att förordningen därutöver är att
fatta även som allmän manifestation av näringsfrihetens princip. Förordningen
behandlar icke förhållandena enskilda medborgare emellan och innebär
sålunda icke något skydd gentemot dylika av enskilda åstadkomna
spärrar, t. ex. i form av konkurrensbegränsande avtal, som utgör faktiska
inskränkningar av näringsfriheten. Icke heller eljest har näringsfriheten
annat än i viss, mycket begränsad utsträckning erhållit legalt stöd. Med
hänsyn till den utbredning, som konkurrensbegränsningarna vunnit inom
vårt näringsliv, är det enligt mitt förmenande därför icke opåkallat att rätten
till fri näringsutövning även gentemot hinder, åstadkomna av enskilda,
vinner åtminstone det begränsade skydd, som den nu ifrågasatta lagen
kan ge.

I fråga om undantagandet från lagens tillämpningsområde av avtal mellan
arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra villkor anförde
föredragande departementschefen bl. a.

På arbetsmarknadens område förekommer otvivelaktigt företeelser, som

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

är av konkurrensbegränsande natur. Att dylika konkurrensbegränsningar i
vissa fall kan ge anledning till missbruk och missförhållanden är tydligt.
Såsom de sakkunniga framhållit föreligger dock en viktig skillnad mellan
näringslivets och arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar såtillvida som
på arbetsmarknaden vanligen två likaberättigade parter står mot varandra.
Häri ligger onekligen en viss garanti att missförhållandena icke blir alltför
framträdande, även om, såsom reservanterna anfört, denna garanti ej alltid
är fullt betryggande.

Konkurrensbegränsningarna på arbetsmarknaden är i allt väsentligt en
följd av organisationsväsendet och de kollektiva uppgörelserna av arbetsvillkoren.
Den kollektiva arbetsrätten eller de rättsregler som rör förhållandet
mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer, har under de

gångna årtiondena varit föremål för ett livligt lagstiftningsarbete.--—

Dessa lagar meddelar emellertid icke några regler rörande kampmedel i ar betsstrider.

-— --Ett efter omfattande utredningsarbete framlagt förslag

till lagstiftning föll vid 1935 års riksdag, väsentligen på grund av olika
uppfattning i detaljfrågor. På grundval av lagförslaget har emellertid utbildats
en tämligen fast sedvanerätt rörande de ekonomiska stridsåtgärderna
på arbetsmarknaden. ----—

Arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar har sålunda i viss mån,
ehuru långtifrån fullständigt, blivit föremål för en legal och sedvanerättslig
reglering, vartill motsvarighet saknas på näringslivets område. Den
ytterligare reglering av arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar, som
kan vara erforderlig, bör av naturliga skäl ansluta sig till den utveckling,
som redan ägt rum. Jag finner därför goda skäl tala för att arbetsmarknaden,
där otvivelaktigt särskilda förhållanden gör sig gällande, undantages
från den nya lagens tillämpningsområde.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 32
år 1953, godtog vad departementschefen anfört.

Remissyttrandena

Kommerskollegium anser skäl finnas för en utredning av frågan om konkurrensklausuler
i anställningsavtal i syfte att klarlägga, huruvida den
nuvarande lagstiftningen på ett tillfredsställande sätt skyddar de olika intressen
som gör sig gällande på detta område. Kollegium framhåller att
företagare i många fall kan anses ha ett även ur allmän synpunkt berättigat
intresse av att kunna genom avtal med sina anställda skydda sig mot att
dessa fritt utnyttjar sina hos arbetsgivaren förvärvade insikter i yrket. Härvidlag
pekas på sådana företag som bedriver forsknings- och utvecklingsarbete.
Otillräckliga möjligheter att erhålla skydd mot prisgivande av yrkeshemligheter
skulle, menar kollegium, vara ägnade att minska företagens
intresse att investera medel i forskning, något som skulle medföra från
såväl samhällets som den enskildes synpunkt otillfredsställande konsekvenser
för det tekniska och ekonomiska framåtskridandet. Gentemot dessa
företagarintressen måste emellertid, framhåller kollegium, vägas arbetstagarnas
intresse att icke hindras i sin yrkesutövning liksom också samhäl -

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

lets intresse att de medborgare som skaffat sig specialutbildning på ett visst
område får tillfälle att nyttiggöra sina kunskaper. Kollegium anser icke att
det bör överlämnas åt arbetsmarknadens parter att lösa dessa problem,
därest den nuvarande lagstiftningen ger ett otillräckligt skydd för arbetstagaren.
Det kan, menar kollegium, icke vara riktigt att den enskilde skall
vara beroende av arbetsmarknadens organisationer för att kunna göra sin
rätt gällande. Kollegium framhåller även att betydande förändringar sedan
tillkomsten av 1915 års lag ägt rum i den allmänna synen såväl å konkurrensbegränsande
företeelser som å förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker motionerna och instämmer
helt i de synpunkter motionärerna anfört. Motionärernas utredningskrav
tillstyrkes också av Sveriges akademikers centralorganisation.

Landsorganisationen anser sig för sin del ha svårt att bedöma huruvida
1947 års överenskommelser om konkurrensklausuler inte haft avsedd verkan
liksom om det för närvarande saknas förutsättningar att avtalsvägen
nå en tillfredsställande reglering. Skulle det visa sig att en för de anställda
nöjaktig lösning icke kan vinnas på frivillighetens väg, bör emellertid enligt
Landsorganisationens mening frågan om en ändring i den nuvarande lagstiftningen
tas upp till mera ingående undersökning. Med hänsyn till vad
motionärerna uppgivit om resultaten av överenskommelserna mellan arbetsmarknadens
parter synes en sådan undersökning nu vara motiverad, menar
Landsorganisationen. Att såsom motionärerna föreslagit göra 1953 års lag
om motverkande av konkurrensbegränsning tillämplig på konkurrensklausuler
i anställningsavtal finner Landsorganisationen dock föga överensstämmande
med konkurrensbegränsningslagstiftningens allmänna uppläggning.

Motionerna avstyrkes av Svenska arbetsgivareföreningen, som bl. a. anför.

Förekomsten av konkurrensklausuler inom industrin är begränsad till
relativt få företag, vilka i huvudsak är att finna inom gummiindustrin, den
kemisk-tekniska industrin samt läkemedelsindustrin. I de fall konkurrensklausuler
förekommer avser de regelmässigt ett strängt begränsat urval
personer. Motionärernas påstående att konkurrensklausuler »förekommer
icke sällan» är sålunda betydligt överdrivet.

De överenskommelser om konkurrensförbud i anställningskontrakt som
träffades 1947 mellan föreningen och Svenska Industritjänstemannaförbundet
samt mellan föreningen och Sveriges Arbetsledareförbund medförde en

kraftig begränsning av förekomsten av konkurrensklausuler. —- ------

Även sedan överenskommelserna 1961 uppsagts av tjänstemannaförbunden
har föreningen i sin rådgivning rekommenderat tillämpning av normerna i
överenskommelserna. Detta system har i praktiken visat sig fungera tillfredsställande,
och uppkommande meningsskiljaktigheter har som regel
kunnat lösas redan på det lokala planet. Antalet centrala förhandlingar rörande
konkurrensklausuler har städse varit ytterst ringa.

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

Vad beträffar betydelsen av konkurrensklausuler för företag inom gummiindustrin
vill föreningen nämna följande. Branschen befinner sig i snabb utveckling.
Produktionen grundas på kontinuerlig forskning och på erfarenheter,
som vinnes genom experiment och försök i den egna fabrikationen.
Betydande belopp nedlägges årligen på utvecklings- och forskningsarbete.
Enbart vid ett av de svenska gummiföretagen överstiger kostnaderna härför
6 miljoner kronor per år. Förhållandena inom branschen är sådana, att
yrkeshemligheter som regel icke kan skyddas genom patent. Resultaten av
det egna utvecklingsarbetet representerar för de ledande företagen mycket
betydande värden. Detta gäller såväl när det är fråga om inom företagen
framkommande forskningsresultat som de inom gummiindustrin vanligt
förekommande förvärven av »know how» genom licensavtal med i regel
utländska gummifabrikanter. Särskilt i det senare fallet är det ofta en förutsättning
för att licensrätt till en tillverkning skall kunna förvärvas att
betryggande garantier kan lämnas i form av sekretessbestämmelser avseende
den personal, som får ta del av metoder, recept etc., som omfattas av
licensavtalet. I detta sammanhang bör understrykas, att det endast i undantagsfall
rör sig om förvärv av licenser på grund av föreliggande patent.
Inom gummiindustrin finns otvivelaktigt stora varuområden, där något
behov av konkurrensklausuler inte i och för sig föreligger, nämligen då
det gäller vissa allmänt förekommande standardartiklar, men det bör beaktas,
att i utvecklingen sysselsatta personer mycket ofta samtidigt sysslar
med produkter, processer, recept etc. avseende sådana områden, som behöver
skyddas genom konkurrensklausuler.

En förutsättning för att den svenska industrin skall kunna bibehålla sin
internationella konkurrenskraft är att även i fortsättningen stora investeringar
görs i forsknings- och utvecklingsarbete. Det är uppenbart, att intresset
för sådana investeringar minskar, om forskningsresultaten omedelbart
kan stå till konkurrenters förfogande. Av vad nu anförts torde framgå att
det i många fall finns ett legitimt behov av konkurrensklausuler. Motionärerna
har också vitsordat, att konkurrensklausuler icke kan betraktas som
omotiverade i alla situationer.

I utländsk lagstiftning är konkurrensklausuler som regel accepterade,
och sådana klausuler förekommer också i betydligt större utsträckning
utomlands än inom svensk industri. Utländska näringsidkare inom sådana
branscher, för vilka skydd i form av konkurrensklausuler är väsentligt, har
betydande konkurrensfördelar gentemot andra länders företagare, om dessas
konkurrensklausulsskydd icke är lika utvecklat. Särskilt med tanke på
strävandena i riktning mot vidgade marknader synes det angeläget, att
vårt land ej alltför mycket avviker från den praxis beträffande konkurrensklausuler
som gäller i övriga västeuropeiska industriländer.

Avslutningsvis vill föreningen framhålla, att frågan om konkurrensklausuler
alltfort bör handläggas av arbetsmarknadsparterna och att ett lagstiftningsingripande
är opåkallat.

I en vid Svenska arbetsgivareföreningens yttrande fogad promemoria
framhåller Elektriska svetsningsaktiebolaget, att en industri tidigare kunde
grundas på en patentskyddad uppfinning men att ett så omfattande patentskydd
ej längre är praktiskt möjligt. Förhållandena inom bolagets verk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

samhetsområde har, fortsätter bolaget, framtvingat användningen av konkurrensklausuler.
Dessa klausuler är emellertid enligt vad bolaget uppger
utformade i samråd med företagets tjänstemannaklubb, som också kontaktas
då införandet av konkurrensklausul aktualiseras vid nyanställning.

Motionerna avstyrkes även av Sveriges industriförbund och flertalet handelskammare.
Därvid framföres i huvudsak samma synpunkter som i Svenska
arbetsgivareföreningens yttrande. I fråga om motionärernas förslag
att tillämpa 1953 års konkurrensbegränsningslagstiftning på konkurrensklausuler
i anställningsavtal anföres från en del håll, att denna lagstiftnings
syfte att främja fri konkurrens är principiellt annorlunda än önskan
att tillgodose den anställde arbetstagarens intresse att icke hindras i sin
yrkesutövning samt att de olika bedömningsgrunder som följer härav svårligen
låter sig förena.

Utskottet

Med konkurrensklausul i anställningsavtal menas ett i avtalet intaget förbud
för arbetstagare att under viss tid efter anställningens upphörande
driva verksamhet, som konkurrerar med arbetsgivarens, eller taga anställning
hos någon som driver sådan verksamhet. Förbudet avses förhindra att
arbetsgivarens yrkeshemligheter, honom till skada, utnyttjas av konkurrenter
eller av den anställde. Klausulen kompletteras vanligen med en vitesbestämmelse.
Vad gäller tiden före anställningens upphörande torde, utan
att avtal träffats därom, gälla att den anställde är skyldig avhålla sig från
att bedriva verksamhet som konkurrerar med arbetsgivarens. 1931 års lag
med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens stadgar därjämte straff och
skadeståndsskyldighet för arbetstagare, som under anställningstiden obehörigen
använder eller yppar arbetsgivarens yrkeshemlighet. Något motsvarande
stadgande för tiden efter anställningens upphörande finns inte.

Enligt 38 § avtalslagen är en konkurrensklausul icke bindande för arbetstagaren
om utfästelsen i fråga om tid och ort eller eljest sträcker sig längre
än som erfordras för att hindra konkurrens eller om klausulen över hövan
inskränker arbetstagaren i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet. Vid
prövning i sistnämnda avseende skall hänsyn också tagas till arbetsgivarens
intresse av att förbudet upprätthålles. Även om konkurrensklausulen skulle
vara giltig kan det därtill knutna vitet jämlikt 36 § avtalslagen jämkas om
dess utkrävande skulle vara uppenbart obilligt.

I förevarande motioner yrkas utredning om åtgärder för begränsning av
konkurrensklausuler i anställningsavtal. Enligt motionärernas uppfattning
hindrar sådana klausuler den enskilde i hans förvärvsarbete och kan i vissa
fall tvinga eu arbetstagare att välja en helt ny levnadsbana. Icke bara för
den enskilde utan även för samhället måste del, menar motionärerna, vara
av betydelse, att den som skaffat sig specialutbildning och erfarenhet inom

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

ett visst område får tillfälle att nyttiggöra sina kunskaper. Motionärerna
vill dock ej göra gällande att konkurrensklausuler i alla situationer kan
anses omotiverade. Det har emellertid visat sig, fortsätter motionärerna, att
stadgandet i 38 § avtalslagen icke i tillräcklig omfattning skyddar arbetstagarna.
Ej heller har försöken att lösa frågan genom avtal mellan arbetsmarknadens
parter givit resultat som motionärerna kan anse tillfredsställande.

Flertalet remissinstanser menar att en utredning av de problem som uppkommer
genom användningen av konkurrensklausuler kan vara motiverad.
Svenska arbetsgivareföreningen gör emellertid gällande att frågan bör handläggas
av arbetsmarknadens parter och att ett lagstiftningsingripande är
opåkallat.

Enligt utskottets mening kan det icke bestridas att vissa företag har ett
berättigat intresse av att yrkeshemligheter icke utlämnas till företagets konkurrenter.
Att ett tillfredsställande skydd kan beredas torde ofta vara en
förutsättning för att företagsledningen skall vara beredd att nedlägga kostnader
på forsknings- och utvecklingsarbete liksom för att företaget skall
kunna få rätt till licenstillverkning. Skyddet för yrkeshemligheter kan i
sadana fall vara ett allmänt intresse. Å andra sidan får dessa hänsyn ej
medföra att den enskilde obehörigen hindras i sin näringsutövning. Såsom
framhållits av motionärerna är det även ur allmän synpunkt väsentligt att
en arbetstagare får tillfälle att utnyttja sina kunskaper och sin utbildning.
Om den nuvarande lagstiftningen på området icke innebär en lämplig avvägning
mellan de olika intressena och arbetsmarknadens parter ej heller
lyckats uppnå tillfredsställande överenskommelser i detta hänseende, kan
det övervägas om icke statsmakterna bör söka lösa problemen. Hur man
därvid skall gå till väga torde icke vara möjligt att avgöra med ledning av
det nu tillgängliga materialet. Utskottet vill därför förorda att hithörande
frågor förutsättningslöst utredes.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
I: 279 och II: 323, i skrivelse till Ivungl. Maj :t måtte anhålla
att problemen i fråga om användning av konkurrensklausuler
i anställningsavtal förutsättningslöst utredes; samt

B. att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 november 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1963

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Gärda Svenson, herrar Lennart Geijer, Nyman, Hubinette och Erik Filip
Petersson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg*,
Rimmerfors, Odhe*, fru Gunne, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson
och Gomér.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.