Statsutskottets utlåtande nr H6 år 1963

1

Nr 146

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för utformningen av skolväsendets centrala ledning
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

(2:a avd.)

I propositionen nr 144 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 29 mars 1963, föreslagit
riksdagen att godkänna av departementschefen förordade riktlinjer för utformningen
av skolväsendets centrala ledning m. m.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Widén (1:750) och den andra inom andra kammaren av herr Källstad (II: 907),
i vilka hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte ge till känna
att av motionärerna framförda synpunkter rörande ämbetsverkets tillsynsområde
och styrelse måtte beaktas vid den slutliga utformningen av skolväsendets
centrala ledning;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Tage Johansson m.fl. (1:755) och den andra inom andra kammaren av herr
Eskel m.fl. (11:914), i vilka hemställts att jämväl yrkesutbildningen på jordbrukets
och skogsbrukets områden samt sjuksköterskeutbildningen och mentalvårdspersonalutbildningen
skall hänföras till den nya skolöverstyrelsens ämbetsområde; dels

två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Wikner m. fl. (I: 756) och den andra inom andra kammaren av herr Lassinantti
m.fl. (11:915), i vilka hemställts att riksdagen vid behandling av proposition
nr 144 år 1963 måtte besluta, att yrkesutbildningen inom jord- och skogsbruket
på sätt som föreslagits i SOU 1962: 28 samordnas med övrig yrkesutbildning och
således underställes det nya skolämbetsverket;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Nyman och Stefanson (1:766) och den andra inom andra kammaren av
herrar Westherg och Berglund (11:930), i vilka hemställts att riksdagen vid
behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 144 måtte besluta inrätta en särskild
överdirektörstjänst för yrkcsutbildningsväsendet i enlighet med 1955 års sakkunnigas
betänkande angående skolväsendets centrala ledning;

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. G sand. Nr H6

2 Statsutskottets utlåtande nr 11+6 år 1963

dels tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Harald Pettersson och Thorsten Larsson (1:767) och den andra inom andra
kammaren av herrar Mattsson och Boo (II: 927), i vilka hemställts att riksdagen
vid sin behandling av proposition nr 144 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla att i den styrelse, som i det nya skolämbetsverket skall utöva verksledningen,
må ingå en representant för folkbildningens, ungdomsarbetets och
folkbiblioteksverksamhetens intresseområden;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Per Petersson och Wallmark (1:768) och den andra inom andra kammaren
av herr Nordstrandh och fröken Karlsson (II: 929), i vilka hemställts a) att styrelsen
för det föreslagna skolämbetsverket måtte utökas att omfatta ytterligare
en representant för primärkommunema; b) att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt
den för genomförandet av reformen avseende skolväsendets centrala ledning
särskilt tillsatta organisationskommittén att inrikta sitt arbete mot en långtgående
decentralisering till kommunerna av beslutanderätten inom undervisningsväsendet,
särskilt i skolbyggnadsärenden; samt c) att jämväl arbetsmarknadsstyrelsens
omskolnings- och fortbildningsverksamhet samt övriga av yrkesutbildningssakkunniga
för överflyttning från olika centrala verk förordade utbildningsgrenar
skall inordnas i det nya skolämbetsverket, dock att vad i dylikt
avseende kan komma att föreslås av 1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen
och organisationskommittén för skolämbetsverket måtte föreläggas
1964 års riksdag för slutligt ställningstagande;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Wallmark och Nyman (I: 769) och den andra inom andra kammaren av
herrar Nordgren och Westberg (11:928), i vilka hemställts att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 144 måtte fastställa, att den nya
skolöverstyrelsens ledning skall utövas av en styrelse bestående av tolv av
Kungl. Maj :t utsedda ledamöter och att två av dessa utses att företräda arbetsgivar-
och avnämarintressena inom industri och hantverk;

dels ock en inom andra kammaren av herr Arvidson (II: 926) väckt motion,
vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte begära, att under det
fortsatta utredningsarbetet möjligheterna att i det nya ämbetsverket endast
inrätta en undervisningsavdelning måtte beaktas.

Beträffande motiveringen för de motionsvis gjorda yrkandena får utskottet
hänvisa till motionerna 11:907, 11:914, 11:915, 1:766, 11:927, 11:929, 11:928
och II: 926.

Propositionen grundar sig på förslag, som framlagts av 1955 års sakkunniga
för yrkesutbildningens centrala ledning och viss lärarutbildning i betänkandet
»Skolväsendets centrala ledning» (SOU 1962: 28).

På grundval av betänkandet jämte avgivna yttranden däröver behandlas i
propositionen

å s. 5—16: utgångspunkterna för utredningsarbetet;

Statsutskottets utlåtande nr H6 år 1963

3

å s. 17—32: frågan om koncentration av skolväsendets centrala ledning;

å s. 33—48: verksamhetsområdet beträffande yrkesutbildningen;

å s. 49—73: skolämbetsverkets organisation;

å s. 74—81: kompetensfördelningen mellan centrala, regionala och lokala organ;
samt

å s. 82—83: genomförandet av omorganisationen.

Utskottet tillåter sig hänvisa till de i propositionen lämnade redogörelserna
beträffande förevarande ämnen.

Departementschefen anför följande.

»Kombinationen av den enskildes ökande intresse för utbildning och samhällets
växande behov av väl utbildad arbetskraft har på kort tid blivit en faktor, som
föranlett åtgärder i snabb följd av genomgripande betydelse för svenskt undervisnings-
och utbildningsväsen. De erfarenheter som hittills gjorts av utvecklingen
på utbildningsområdet och de bedömningar av framtiden som kan göras,
understryker angelägenheten av att vi sätter oss i stånd att på bästa möjliga sätt
tillgodose och i tid möta krav från allt fler människor på en allt bättre utbildning.
Det sagda gäller inte någon begränsad sektor utan hela utbildningsområdet
från förskolestadiet och uppåt.

Om vårt skolväsen skall kunna göras så omfattande och differentierat att det
kan bereda en kvalitativt fullgod och rätt avpassad utbildning åt alla, som efterfrågar
sådan, fordras en bättre organisationsapparat än vi för närvarande har.
Det betyder inte — något som åtgärder inom svensk skoladministration redan
visat — att det behöver skapas någon större byråkratisk apparat, utan det bör
främst innebära, att på alla plan mellan samhällsintresserade lekmän och fackmän
åstadkommes en samverkan, som i effektiva organisatoriska former är
inriktad på uppgiften att utveckla undervisning och utbildning i takt med skeendet
i övrigt.

Det mest genomgripande omdaningsarbetet bedrives på den obligatoriska skolans
område. Redan 1951 påbörjades — i anslutning till 1950 års beslut om en
skolreform — arbetet med omstöpningen av den lokala och regionala ledningen
av skolväsendet och strax därefter omorganiserades skolöverstyrelsen för att bli
bättre i stånd att leda utvecklingen efter de nya linjer som dragits upp genom
detta beslut. För det sätt, på vilket vi hittills lyckats fullfölja strävandena mot
en bättre skola, har riksdagsbeslutet 1956 om skolans lokala och regionala ledning
varit av stor betydelse. Riktpunkter för det beslutet var: samordning av
ledningen för olika skolformer, väsentligt ökat ansvar och inflytande för lekmännen,
kvalificerade resurser på fackmannasidan samt decentraliserad beslutanderätt.
Detsamma bör eftersträvas i fråga om skolväsendets centrala ledning, om
vi vill försäkra oss om ett fullgott instrument, då vi nu står inför uppgiften att
vidga omdaningsarbetet till nya fält och samtidigt har att tillvarata våra begränsade
resurser på effektivast möjliga sätt.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 19G3. G samt Nr l!fi

4

Statsutskottets utlåtande nr 1^6 år 1963

Det kan vara skäl att här erinra om att utbildningsväsendets expansion också
lett till en omprövning av formerna för universitets- och högskoleväsendets ledning.
Universitetsutredningens förslag i detta avseende remissbehandlas för närvarande,
och jag förutsätter, att det skall bli möjligt att inom de närmaste åren skapa
en modern och effektiv ledning också för denna sektor av utbildningsväsendet. Om
så blir fallet och om de förslag som jag i det följande framlägger förverkligas,
erhålies inom en förhållandevis kort tidsperiod en reformerad central administration
såväl för hela det allmänna skolväsendet och den helt övervägande delen
av yrkesskolväsendet som för universitets- och högskoleväsendet. Därigenom bör
goda förutsättningar kunna skapas för en samlad överblick av och planering för
hela utbildningsfältet.

Jag har med det sagda velat placera in frågan om skolväsendets centrala ledning
i dess stora sammanhang och därmed också betona, att jag tillmäter planeringssynpunkten
grundläggande betydelse, då det nu föreliggande spörsmålet
skall bedömas. Därmed är också sagt, att jag finner det helt riktigt, att de sakkunniga
tagit steget vidare från en samordning av yrkesskolväsendets ledning
till att föreslå en samordnad ledning för hela skolväsendet. Tyvärr angavs inte
detta mål som riktpunkt för de sakkunniga, när de år 1955 började sitt arbete.
Utredningsarbetet igångsattes mot bakgrunden av den nämnda år beslutade
reformen av yrkesutbiidningsväsendet och den rådande splittringen på flera
departement och ämbetsverk av yrkesutbildningens centrala ledning. Med hänsyn
till det givna utgångsläget har de sakkunniga ägnat en betydande tid åt
uppgiften att analysera frågan om behovet av en enhetlig ledning för yrkesutbildningen
och åt en precisering av vad som borde omfattas av denna ledning.
Först i ett senare skede har utredningen tagit upp frågan om en samordning
med den centrala ledningen för det allmänna skolväsendet. Utredningen har
emellertid vid sina överväganden av denna större samordningsfråga inte närmare
analyserat den centrala skoladministrationens funktioner i vad avser det
allmänna skolväsendet, utan förutsatt i huvudsak oförändrade uppgifter och
organisationsformer för denna del av ledningen.

Från utredningens utgångspunkter har en sådan uppläggning kunnat te sig
naturlig. För egen del vill jag, som jag redan sagt, se det föreliggande spörsmålet
ur ett annat och vidare perspektiv. Detta öppnar sig på ett naturligt sätt, om
man till en början blickar tillbaka på hela skolutvecklingen under de båda senaste
decennierna. En naturlig utgångspunkt för en sådan överblick erbjuder
1943 års beslut om inrättande av en särskild överstyrelse för yrkesskolväsendet.
Dessförinnan ingick den centrala ledningen av den yrkesutbildande undervisningen
i skolöverstyrelsens uppgifter. Av propositionen angående inrättande av
en överstyrelse för yrkesutbildning (1943: 232) framgår, att två olika utredningsförslag
då förelåg till bedömande. Det ena syftade till en förstärkning av skolöverstyrelsens
möjligheter att leda den yrkesutbildande verksamheten. I det
andra förordades en utbrytning av den dåvarande yrkesutbildningsavdelningen
ur överstyrelsen. Av departementschefens uttalanden framgår, att det avgö -

Statsutskottets utlåtande nr H6 år 1963

5

rande motivet för genomförande av sistnämnda förslag var behovet av ett nära
samarbete med näringslivet, inom vilket yrkesutbildningen förutsattes i föista
hand komma att äga rum. Departementschefen uttalade, att de av honom utvecklade
allmänna synpunkterna närmast borde leda till att överinseendet över
yrkesutbildningsåtgärderna på näringslivets samtliga eller åtminstone flesta områden
förlädes till den nya överstyrelsen. Av praktiska skäl kunde han emellertid
inte förorda, att annan yrkesutbildning än den som skolöverstyrelsen och kommerskollegium
dittills haft tillsyn över ställdes under ledning av det nya ämbetsverket.

Av uttalandena i övrigt vid detta tillfälle framgår, att åtskillig tvekan förelåg
rörande lämpligheten av att bryta ut yrkesutbildningen ur skolöverstyrelsen.
Departementschefen framhöll bl. a., att olika skolformer borde betraktas som
delar av samma helhet och att det därför skulle komma att föreligga ett stort
behov av ett nära samarbete mellan de båda överstyrelserna.

1943 års beslut byggde på förutsättningar, som visat sig inte helt hålla under
den fortsatta utvecklingen. Det nära samarbete på det centrala planet, vilket
angavs som väsentligt, har inte kommit till stand i all den utsträckning som
varit önskvärd med hänsyn till klart föreliggande behov. Ett successivt inordnande
under överstyrelsens för yrkesutbildning tillsyn av olika delar av yrkesutbildn
ingsfältet har inte heller ägt rum, utan ledningen av yrkesutbildningssektorn
är alltjämt splittrad.

Genom den sammansättning man gav vrkesöverstyrelsens ledning — dess

styrelse_och genom ämbetsverkets arbetsformer i övrigt skapades möjligheter

till god kontakt med näringslivet, vilket varit av stor betydelse för den utveckling
av yrkesutbildningen som ägt rum under perioden efter verkets tillkomst.
Samtidigt maste emellertid konstateras, att ännu en förutsättning för
vrkesöverstyrelsens tillkomst brustit, såtillvida som näringslivet inte kommit
att spela cn så dominerande roll som huvudman i yrkesutbildningssammanhang,
som man föreställde sig i samband med 1943 ars beslut. I ställer har de statliga,
primärkommunala och landstingskommunal huvudmannainsatserna kommit att
dominera. Denna utveckling markerades starkt genom 1955 års beslut angående
utbyggnad av yrkesutbildningen.

Den här antydda utvecklingen har i hög grad skärpt det behov av samverkan
med företrädarna för det allmänna skolväsendet, vilket förutsågs 1943. Åtgärderna
på yrkesutbildningsfältet måste vidtas under ständigt beaktande av behoven
på de andra stora utbildningsområdena, för vilka samhället ansvarar.
Genom de ökande kraven på yrkeskunnande och den växande betydelsen av
teoretiska insikter på många väsentliga yrkesområden har dessutom gränserna
mellan yrkesutbildning och annan utbildning blivit allt svårare att dra och allt
mindre motiverade att upprätthålla.

Den uppfattning, enligt vilken teoretisk och praktisk utbildning bör betraktas
som likvärdiga och organiseras i former, som innebär likställdhet, har i allt
högre grad präglat den utveckling på skolområdet, som påbörjades med 1950 års
reformbeslut och detta synsätt har, förutom i läroplansmässiga och skolorgani -

6 Statsutskottets utlåtande nr H6 år 1963

satoriska åtgärder, också kommit till uttryck i reformer på det administrativa
området. Genom samordningen av skolväsendets ledning på det lokala och regionala
planet har olägenheterna av den kvarstående splittringen i den centrala
ledningen framträtt allt starkare, och det har ofta rests krav på större enhetlighet
även i ledningen på det centrala planet. Dessa krav får en särskild skärpa,
om de ses mot bakgrunden av pågående utredningsarbete och planering för utbildningen
efter grundskolan. För närvarande omfattar detta arbete framför
allt fackskolorna och gymnasiet. Dimensioneringen och utformningen av dessa
skolor hänger emellertid nära samman med planeringen för yrkesskolväsendet.
Sedan beslut om fackskolornas och gymnasiernas utformning fattats blir det en
väsentlig och maktpåliggande uppgift för skolväsendets centrala ledning att förverkliga
statsmakternas intentioner beträffande dessa skolformer under ständigt
uppmärksammande av utbildningsbehovet inom bl. a. det yrkesutbildande området,
där nya utbildningslinjer och utbildningsformer ständigt aktualiseras. Att
i detta läge låta nuvarande förhållanden bestå, med exempelvis de allmänna
gymnasierna under ett ämbetsverk och fackgymnasierna under ett annat och
med de olika typerna av fackskolor fördelade mellan verken, förutom den på
relevanta stadier alltmer oegentliga uppdelningen i yrkesutbildning och icke
\ rkesutbildning, framstar inte som rationellt, d idpunkten är därför enligt min
mening nu inne att vidta en radikal åtgärd och skapa ett nytt skolämbetsverk
med tonvikt pa delvis andra funktioner än de båda nuvarande
verken har. Beslut härom bör fattas i två etapper och i denna omgång gälla i
huvudsak det nya ämbetsverkets verksamhetsområde, principerna för ämbetsverkets
organisation, dess styrelse och uppdelning på avdelningar samt i samband
härmed vissa principer för decentraliserad beslutanderätt. Efter fortsatt
utredningsarbete bör i en andra omgång vid nästa års riksdag fattas definitiva
beslut om ämbetsverkets organisation och en rad därmed sammanhängande frågor
med sikte på att omorganisationen skall träda i kraft under budgetåret
1964/65.

Den gångna utvecklingen och den nuvarande situationen på skolväsendets
område, som jag här uppehållit mig vid, har föranlett både de sakkunniga och
det stora flertalet remissinstanser att förorda, att ledningen av det allmänna och
det yrkesutbildande skolväsendet förlägges till ett för båda områdena gemensamt
ämbetsverk. De fackämbetsverk, som har tillsynen över utbildningen inom
jordbruk, skogsbruk, sjukvård och socialvård, har visserligen en annan mening
vad beträffar yrkesutbildningen inom de egna områdena, men den berör egentligen
inte den principiella frågan om central ledning av skolväsendet. Jag återkommer
till dessa ämbetsverks synpunkter i samband med behandlingen av
frågan om skolämbetsverkets tillsynsområde.

I vissa av de tillstyrkande remissvaren — i synnerhet gäller detta uttalandena
av överstyrelsen för yrkesutbildning och vissa organisationer på näringslivets och
arbetsmarknadens områden — betonas starkt behovet av att ett nytt skoläm -

Statsutskottets utlåtande nr 146 år 1963

7

bets verk organiseras på sådant sätt, att en nära kontakt mellan näringsliv och
yrkesutbildning blir möjlig. Överstyrelsen för yrkesutbildning, Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen har sålunda gjort sitt tillstyrkande av
förslaget beroende av att intressenterna på arbetsmarknadens och näringslivets
områden får en starkare ställning i ämbetsverkets ledning än vad de sakkunniga
tänkt sig.

Då det här rör sig om en av de mest uppmärksammade principfrågorna vill
jag redan i detta sammanhang uttala, att jag ansluter mig till de synpunkter
som framförts beträffande ett i förhållande till de sakkunnigas förslag starkare
inflytande för företrädare för samhällslivets olika områden i ett nytt skolämbetsverks
styrelse. Jag ämnar i det följande framlägga ett organisationsförslag.
som tillgodoser dessa synpunkter.

Den nyssnämnda gruppen remissinstanser har också uttalat sig för att huvudprincipen
för yrkesöverstyrelsens organisation — fackbyråprincipen — bevaras
inom ett nytt ämbetsverks kansliorganisation för de enheter som skall handlägga
yrkesutbildningsärenden. Eftersom det i denna fråga, som är nära förbunden med
spörsmålet om verksstyrelsen, råder starkt delade meningar, vill jag också på
denna punkt redan här klargöra min inställning.

Ett grundläggande krav på varje förvaltningsorganisation är att den får en
utformning, som från administrativa och ekonomiska synpunkter bedömes vara
rationell, dvs. medger effektiva och ändamålsenliga insatser av just det slag som
fordras av organisationen. Då det som i föreliggande fall är fråga om att samorganisera
två existerande förvaltningsenheter med delvis sammanfallande och
ofta mycket likartade arbetsuppgifter måste uppmärksamheten i första hand
inriktas på att organisationen utformas så, att dubbelarbete och kompetenstvister
inom och mellan arbetsenheterna undvikes. Det kan således inte bli fråga om
att stanna vid att i huvudsak sammanföra två ämbetsverk för närliggande områden
under en chef, utan likartade uppgifter bör, oavsett skolform, koncentreras
till samma arbetsenheter så långt det är praktiskt genomförbart och lämpligt.
Som statskontoret framhållit är det inte möjligt att för ämbetsverk, vars verksamhetsområde
når en viss storlek, tillämpa någon annan organisationsform.
Jag ansluter mig alltså principiellt till den av främst statskontoret och skolöverstyrelsen
hävdade meningen, att en integration av arbetsuppgifterna bör ske vid
organiserandet av ett för hela fältet gemensamt skolämbetsverk. Efter övervägande
av olika organisationsmodeller har jag funnit mig böra förorda det av
statskontoret framlagda, i det föregående utförligt redovisade alternativet, dock
med en av praktiska skäl betingad jämkning. Denna föranledes av de enligt min
mening väl befogade önskemålen från näringslivets sida om goda kontaktmöjligheter
i yrkesutbildningsärenden också med ämbetsverkets kansli. Jag återkommer
senare till detta problem.

Innan jag går in på olika detaljfrågor, vill jag emellertid som ytterligare motivering
för hittills gjorda principiella ställningstaganden understryka vad jag
tidigare betonat, nämligen att det är till planerings- och utvecklingsuppgifterna

1** — Bihang till riksdagens protokoll 19GJ. G samt. År l^G

8

Statsutskottets utlåtande nr 146 år 1963

som tyngdpunkten i ett nyorganiserat skolämbetsverks arbete måste förskjutas.
För att detta skall bli möjligt, utan att verkets storlek sväller ut, måste åtskilliga
av de båda nuvarande verkens uppgifter decentraliseras eller upphöra. Efter
omorganisationen av skolväsendets centrala ledning bör denna således, som jag
tidigare sagt, framstå som ett nytt verk, inte bara i vad avser kretsen av tillsynsuppgifter
utan även i vad avser arbetsuppgifternas centrala innebörd. Enligt
min mening har de sakkunniga inte tillräckligt beaktat detta behov av en
strukturförändring av ledningen för skolväsendet. Den av mig förordade organisationsformen
erbjuder i detta avseende bättre möjligheter än de sakkunnigas
förslag att ge ämbetsverkets arbete en bestämd inriktning på de uppgifter, som
framstår som mest väsentliga.

Innan jag efter dessa mera översiktligt hållna synpunkter går närmare in på
konkreta organisationsspörsmål och övriga frågor, vill jag beröra namnfrågan.
Denna har tillmätts en ganska stor vikt av de sakkunniga, som ansett att
benämningen skolöverstyrelsen ganska väl uppfyller de fordringar, som kan
ställas på ett nytt skolämbetsverks namn, men häremot själva invänt, att det
skulle vara olämpligt att överflytta namnet på ett existerande ämbetsverk till
ett nytt verk. Efter att ha övervägt olika alternativ har de sakkunniga stannat
för att som namn föreslå Kungl. skolverket.

Remissmyndigheterna har, i den mån de yttrat sig i namnfrågan, nästan genomgående
avvisat detta förslag och i stället förordat Kungl. skolöverstyrelsen
som namn på det nya ämbetsverket.

Namnfrågan bör självfallet endast bedömas från praktiska och språkligt-estetiska
utgångspunkter. Att i namnvalet inlägga någon värdering av olika utbildningsområdens
betydelse kan det naturligtvis inte vara fråga om. Från de
nämnda utgångspunkterna finner jag skolöverstyrelsen vara det lämpligaste
namnet. Jag förordar alltså att det nya ämbetsverket benämnes Kungl. skolöverstyrelsen.

Frågan om ämbetsområdet för ett nytt skolämbetsverk har de sakkunniga,
med hänsyn till utgångspunkterna för sitt utredningsarbete, närmare
undersökt endast vad yrkesutbildningen beträffar. Några mera väsentliga ändringar
i fråga om skolämbetsverkets tillsynsuppgifter beträffande det allmänna
skolväsendet förefaller mig inte heller erforderliga. Det framstår för närvarande
som givet, att skolöverstyrelsens hittillsvarande tillsynsområde bör läggas under
det nya ämbetsverket. Som jag tidigare framhållit, bör emellertid den nya överstyrelsens
funktioner inom hela dess verksamhetsområde omprövas. Till denna
fråga återkommer jag i det följande.

Omfattningen av den yrkesutbildning som bör inordnas under den centrala
ledningen har ingående diskuterats av de sakkunniga. De har föreslagit att all
yrkesutbildning skall ledas av det nya ämbetsverket. Från yrkesutbildningsbegreppet
har de sakkunniga därvid avskilt sådan kursverksamhet som har ka -

Statsutskottets utlåtande nr llf.6 år 1963

9

raktär av information och rådgivning åt redan verksamma yrkesutövare, intern
verksutbildning, yrkesutbildning, som bedrives utan stöd av det allmänna, utbildningen
vid universitet och högskolor samt yrkesutbildande verksamhet vid
specialskolor.

Att i princip all egentlig yrkesutbildning med de angivna avgränsningarna
skall ställas under samma tillsynsmyndighet, finner jag i huvudsak riktigt. På
grund av bl. a. de bestämda avstyrkanden, som gjorts av vissa fackämbetsverk
och de argument som därvid framförts, anser jag det emellertid nu lämpligast
att förorda en något mindre grad av koncentration av ledningen av yrkesutbildningen
än de sakkunniga föreslagit. Jag skall strax närmare precisera mitt ställningstagande
i detta hänseende. Rent principiellt vill jag emellertid framhålla,
att det på längre sikt bör eftersträvas att i detta hänseende genomföra de sakkunnigas
förslag. Jag förutsätter därför, att frågan om samordning för hela
yrkesutbildningsfältet skall ägnas uppmärksamhet såväl vid det fortsatta förberedelsearbetet
för det nya skolämbetsverket som fortlöpande vid utredningar,
som berör något av yrkesutbildningens delområden.

De sakkunniga har till begreppet yrkesutbildning hänfört också utbildning
för elever på åldersstadier ovanför gymnasiet, vilken kan betecknas som vuxenutbildning.
Häri innefattar de sakkunniga även omskolningskurser för arbetslösa
m. fl. och uttalar, att dessa kurser bör ställas under ledning av det centrala verket
för yrkesutbildning och icke, vare sig centralt, regionalt eller lokalt, ledas av
arbetsmarknadsmyndigheter.

De sakkunnigas uttalande synes innebära, att omskolningsverksamheten i
högre grad än hittills skulle ställas under ledning av skolans myndigheter. Arbetsmarknadsstyrelsens
medverkan skulle därigenom mera bli av rådgivande
natur.

Yrkesöverstyrelsen och vissa andra remissmyndigheter delar de sakkunnigas
uppfattning i detta hänseende, medan arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn till
de sysselsättningspolitiska motiven för omskolningen anser det önskvärt, att
arbetsmarknadsverket övertar denna utbildningsverksamhet i dess helhet.

Den ändring av tillsynen över omskolningsverksamheten, som nu ifrågasättes,
berör problem, vilka från olika synpunkter är av väsentlig betydelse. Jag vill
därför något uppehålla mig vid formerna för och syftet med den utbildning som
här avses.

Yrkesutbildningskurserna för arbetslösa är av tre slag, nämligen nybörjarkurser,
avsedda att ge en grundläggande utbildning för arbetslös ungdom, fortbildningskurser
och omskolningskurser. Syftet med kurserna är dels att vid omställningsprocesser
i näringslivet göra det möjligt att utbilda friställd arbetskraft för
nya uppgifter och därmed förhindra arbetslöshet, dels ock att bereda handikappade
och vissa andra grupper, som har svårigheter att erhålla stadigvarande
sysselsättning, sådan utbildning att deras sysselsättningsproblem lättare kan
lösas.

10

Statsutskottets utlåtande nr H6 år 1963

Organiserandet av denna utbildning är i första hand beroende av arbetsmarknadsmyndigheternas
åtgärder. På dessa ankommer att avgöra omfattningen av
denna särskilda utbildningsverksamhet liksom kursernas yrkesinriktning och
geografiska fördelning. I dessa frågor sker överläggningar med ett rådgivande
organ, samarbetsdelegationen för omskolningskurser m. in., som består av representanter
för bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning.
Genomförandet av kurserna ankommer i huvudsak på överstyrelsen, som
för de centrala arbetslöshetskursernas del har en i varje län tillsatt kursstyrelse
till sitt förfogande.

Med hänsyn till det arbetsmarknadspolitiska syftet med denna utbildningsverksamhet
är det väsentligt, att åtgärder snabbt vidtages, då situationen så
påfordrar. Utbildningen måste därför i allmänhet organiseras utan beaktande
av den mera långsiktiga planeringen. Vidare blir uppläggningen av omskolningskurserna
i fråga om såväl innehåll och längd som undervisningsmetoder en annan
än inom den reguljära utbildningsverksamheten. Detta motiveras dels av att
eleverna vid omskolningskurserna ofta har tidigare yrkeserfarenheter dels ock av
att det är särskilt angeläget att deltagarna, vilka ofta är familjeförsörjare, så
snabbt som möjligt kan överföras till förvärvsarbete. Utbildningen måste också
vara upplagd på sådant sätt, att elever kan antas kontinuerligt under hela året
och att avslutningen av utbildningen inte är bunden till vissa tidpunkter. För
att omskolningsvcrksamheten skall kunna utnyttjas effektivt i arbetsmarknadspolitiken
är det nödvändigt att de här refererade synpunkterna blir tillgodosedda.
Detta ställer speciella krav på utbildningsverksamhetens organisation.

Gemensamt för omskolningsverksamheten och för den reguljära yrkesutbildningen
är att båda har till uppgift att tillgodose behovet av arbetskraft med
sådan utbildning, som efterfrågas av näringslivet. Det är angeläget att undvika,
att den av arbetsmarknadsskäl igångsatta särskilda utbildningen på grund av
det förmånligare statliga stödet inverkar störande på strävandena att på en ort
bygga upp en planmässigt utformad reguljär yrkesutbildning. Eftersom den
särskilda utbildningen under senare år kraftigt vuxit i omfattning och enär
strukturomvandlingen inom näringslivet framdeles kan väntas medföra ännu
starkare krav på sådan utbildning, är det angeläget, att en samordning sker av
olika åtgärder för att bereda utbildning och, så långt det är möjligt, även av de
olika utbildningsformerna.

Detta problem bör emellertid inte lösas på så sätt, att hela den av arbetsmarknadsskäl
betingade utbildningen ställes under ledning av skolämbetsverket.
En stor del av denna utbildning är nämligen så nära kombinerad med andra
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, att arbetsmarknadsverket på samma sätt som
nu måste ha möjlighet att ta initiativ till snabbt verkande åtgärder. Detta gäller
närmast den egentliga omskolningsverksamheten, vars syfte är att bereda vuxen
arbetskraft nya försörjningsmöjligheter. Denna verksamhet bör därför enligt min
mening även i fortsättningen planeras och genomföras i samverkan mellan arbetsmarknadsverket
och den centrala skolmyndigheten. Jag vill emellertid be -

11

Statsutskottets utlåtande nr HG år 1963

tona att skolmyndigheterna i ökad utsträckning måste få tillfälle att framföra
synpunkter och önskemål redan på planeringsstadiet. I detta syfte bör det samarbete
som för närvarande äger rum inom samarbetsdelegationen för omskolningskurserna
m. m. förstärkas. Det utvidgade samarbetet bör komma till stånd
på verkschefsnivå. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare
bestämmelser i sådant syfte.

De för närvarande bedrivna nybörjarkurserna för arbetslösa är avsedda att
ge grundläggande yrkesutbildning åt arbetslös ungdom, som inte erhållit yrkesutbildning
tidigare. Kurserna är således avsedda för samma ålderskategorier,
som de sakkunniga ansett att reguljär yrkesutbildning i första hand skall anordnas
för. Eftersom jag i princip anser, att all sådan yrkesutbildning skall stå
under ledning av den centrala skolmyndigheten, bör detta gälla även den utbildning
som hittills anordnats i särskild ordning för arbetslös ungdom. Till det
nya skolämbetsverkets uppgifter skall höra att med stöd av lokala och regionala
skolmyndigheter planera yrkesutbildning för all ungdom. Med ungdom avser jag
här personer under 21 år. Befarad eller uppkommen ungdomsarbetslöshet kan
vara uttryck för brister i yrkesutbildningsorganisationen. Vid uppbyggnaden av
det nya skolämbetsverket bör därför beaktas, att myndigheten erhåller tillräckliga
möjligheter att såväl på längre sikt som i mera akuta situationer avpassa
utbildning till föreliggande behov. Arbetsmarknadsmyndigheternas medverkan
bör ske genom att lämna skolledningen på olika nivåer informationer om utvecklingen
på arbetsmarknaden.

Möjligheterna att åstadkomma tillräcklig utbildningskapacitet för ungdomen
beror i hög grad på de kommunala huvudmännens åtgärder. Det föreligger emellertid
i viss utsträckning behov av yrkesskolor med större upptagningsområde
än en kommun eller en landstingskommun. De nuvarande på arbetsmarknadsstyrelsens
initiativ tillkomna s. k. riksyrkesskolorna har till uppgift att komplettera
de kommunala och landstingskommunala yrkesskolorna. Under en övergångstid
bör denna utbildning bedrivas i nuvarande former. Dessa skolors framtida
ställning bör ytterligare övervägas.

Utöver den behandlade utbildningsverksamheten för arbetslösa förekommer
en tredje typ av kurser, s. k. fortbildningskurser, som är avsedda att ge arbetslösa
med viss yrkesutbildning en kompletterande utbildning. I den mån sådana
kurser måste anordnas på grund av en arbetslöshetssituation finnes givetvis
ingen anledning att behandla dessa kurser på annat sätt än de egentliga omskolningskurserna.
De bör således planeras och genomföras på samma sätt som
sistnämnda kurser.

Vad jag nu anfört torde föranleda behov av vissa organisationsförändringar.
De frågor som sammanhänger härmed bör närmare övervägas i samband med
det ytterligare utredningsarbete som blir nödvändigt innan det nya ämbetsverket
kan starta.

I detta sammanhang vill jag också påpeka, att utbildning av hemsamariter,
som nu bedrives i arbetsmarknadsverkets regi, bör inordnas i den i vanlig ord -

12

Statsutskottets utlåtande nr 1^6 år 1963

ning statsunderstödda yrkesutbildningen och därmed också ställas under tillsyn
av det nya skolämbetsverket.

Utöver här berörda utbildningsverksamhet sker en av arbetsmarknadsskäl
motiverad, relativt omfattande utbildning hos enskilda huvudmän, varvid arbetsmarknadsstyrelsen
lämnar bidrag till kurskostnaderna och utger utbildningsbidrag
till deltagarna. Någon förändring beträffande ledningen av denna verksamhet
synes, i vad avser utbildning av andra än ungdomar, för närvarande inte
vara påkallad. Detsamma skall gälla den särskilda utbildning, som arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning äger att anordna i sådana
yrken, där det med hänsyn till det aktuella arbetsmarknadsläget eller eljest är
av väsentlig betydelse att vidtaga omedelbara åtgärder för att snabbt öka tillgången
på yrkesutbildad arbetskraft.

En samordning av skolväsendets centrala ledning bör, i vad avser yrkesutbildningsområdet,
i första hand innebära att yrkesöverstyrelsens nuvarande
verksamhetsområde lägges under det nya ämbetsverket. Utöver uppgifter, som
följer av nyss gjorda preciseringar beträffande omskolningsverksamheten, betyder
detta, att yrkesutbildningen för industri, hantverk, handel, kontorsverksamhet,
husligt arbete samt för sjömansyrket och vissa vårdyrken kommer att ingå
i det nya ämbetsverkets tillsynsuppgifter. På samma sätt som nu är fallet bör i
dessa uppgifter även innefattas ansvaret för utbildning av lärare för yrkesutbildning,
inklusive lärare för omskolningsverksamheten.

Viss lärarutbildning, som tillgodoser behovet också för yrkesutbildningen, bl. a.
på det husliga området, liksom yrkesutbildning vid vissa specialskolor m. m.
står för närvarande under överinseende av skolöverstyrelsen. Vid organiserandet
av ett gemensamt ämbetsverk blir det naturligt att samordna tillsynen över
dessa verksamheter och tillsynen över yrkesutbildningen i övrigt, vilket flera
remissmyndigheter ansett önskvärt.

Synpunkter av detta slag är också tillämpliga beträffande yrkesutbildning vid
ungdomsvårdsskolor och ungdomsfängelseanstalter, vilken verksamhet för närvarande
faller under socialstyrelsens respektive fångvårdsstyrelsens ämbetsområde.
Med hänsyn till de speciella problem, främst av organisatorisk art, som
skulle uppkomma vid ett inordnande av denna yrkesutbildning i skolämbetsverkets
tillsynsområde, är jag emellertid inte beredd att förorda, att den nya
centrala skolmyndigheten erhåller mera omfattande befogenheter på detta område
än vad överstyrelsen för yrkesutbildning nu har. Jag vill emellertid betona
värdet av att erfarenheterna inom yrkesutbildningen i allmänhet genom rådgivande
verksamhet från skolämbetsverkets sida kommer även den här avsedda
yrkesutbildningen till del.

Yrkesutbildningen på sjöfartens område ledes för närvarande av överstyrelsen
för yrkesutbildning i vad avser sjömansskolorna och av sjöfartsstyrelsen i vad
avser sjöbefälsutbildningen. Denna splittring har inneburit olägenheter, bl. a.

Statsutskottets utlåtande nr l ’fi år 1963

13

från organisatorisk synpunkt. De sakkunnigas förslag att ställa även befälsutbildningen
under tillsyn av den centrala skolmyndigheten har tillstyrkts av
sjöfartsstyrelsen och — under vissa förbehåll beträffande utformningen av den
lokala och centrala ledningen av skolorna — av Sveriges redareförening. De
speciella skäl som anförts för en sådan omläggning med avseende på dels behovet
av samordning med sjömansutbildningen, dels utbildningens likhet med vissa
delar av utbildningen vid tekniska gymnasier, anser jag vara övertygande, och
jag tillstyrker de sakkunnigas förslag på denna punkt.

I enlighet med sin grunduppfattning om behovet av enhetlighet i ledningen
av yrkesutbildningen har de sakkunniga föreslagit, att yrkesutbildningen på
jordbrukets och skogsbrukets områden, som i huvudsak står under tillsyn av
lantbruksstyrelsen respektive skogsstyrelsen, inordnas under den gemensamma
skolledningen. De sakkunniga har dock framhållit, att vissa besvärliga problem
därvid kan uppkomma på grund av utbildningens nära anknytning till andra
samhällsåtgärder för stöd och utveckling åt de näringar det här är fråga om.
Bl. a. pekar de sakkunniga på betydande svårigheter att avgränsa den egentliga
yrkesutbildningen från fortlöpande upplysningsverksamhet och information.
Verksamheten på området är även sammanvävd på så sätt att befattningshavare
vid lantbruksnämnder, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser jämsides
med andra uppgifter även medverkar i yrkesutbildningen.

Detta samband mellan rationaliseringsverksamhet och utbildning har ytterligare
förstärkts genom riksdagsbeslut i anslutning till två propositioner vid
1962 års riksdag (prop. 1962:103; JoU 20; Rskr 307; prop. 1962:115; JoU 16;
Rskr 253).

För egen del vill jag konstatera, att det angivna sambandet vid en omläggning
enligt de sakkunnigas förslag skulle medföra olägenheter. Detta förhållande har
också starkt understrukits av de remissmyndigheter som har direkt anknytning
till de berörda näringarna. Med hänsyn härtill har jag efter ingående överväganden
funnit, att de sakkunnigas förslag beträffande yrkesutbildningen inom jordbruks-
och skogsbruksområdena inte nu bör genomföras.

Alla möjligheter till samverkan mellan de fackämbetsverk, under vilka denna
yrkesutbildning skall lyda, och den centrala skolmyndigheten bör emellertid tillvaratas.
En stor del av de fördelar, som de sakkunniga avsett att vinna med sitt
förslag, synes därigenom kunna uppnås. En sådan samverkan bör kunna bli
långtgående och särskilt innefatta frågor rörande allmänna riktlinjer för utbildningen,
statsbidragsbestämmelser, stadgor, avlöningsbestämmelser, kompetensfordringar
för lärare, lärarnas pedagogiska utbildning och fortbildning samt pedagogiskt
reformarbete.

Även då det gäller den yrkesutbildning för sjukvårdens behov, främst sjuksköterskeutbildningen,
som står under tillsyn av medicinalstyrelsen, skulle en omläggning
enligt de sakkunnigas förslag medföra vissa problem på grund av utbildningens
nära anknytning till olika sjukvårdsanstalter. Härtill kommer emel -

14

Statsutskottets utlåtande nr H6 år 1963

lertid att utbildningen på sjukvårdsområdet för närvarande utredes av 1962 års
utredning angående sjuksköterskeutbildningen. I utredningens uppgifter ingår
bl. a. att undersöka, hur tillsynen över utbildningen skall ordnas. I avvaktan på
resultatet av detta utredningsarbete bör någon omläggning inte för närvarande
ske. Detsamma bör nu gälla utbildningen på mentalsjukvårdens område med
hänsyn till pågående överväganden beträffande huvudmannaskapet för detta
vårdområde.

Ledningen av utbildningen på socialvårdsområdet åligger redan i viss utsträckning
yrkesöverstyrelsen. Enligt de sakkunnigas förslag bör även den utbildning,
som sorterar under socialstyrelsen, överföras till den centrala skolmyndigheten.
Förslaget har mötts av invändningar från socialstyrelsen, som
närmast hänvisat till pågående utredningsarbete som motiv för att beslut inte
nu skulle fattas i dessa frågor. Enligt min uppfattning är emellertid inte de
anförda skälen av den tyngd, att de uppväger behovet av en samordning av den
avsedda utbildningen med sådan yrkesutbildning inom vårdområdet som redan
ledes av den centrala skolmyndigheten. Jag förordar således, att utbildningen av
barnhemsföreståndare, av ålderdomshemsföreståndare och av biträden för ålderdomshem
m. m. ställes under tillsyn av skolämbetsverket.

Statens brandskola, vilken för närvarande ledes av en särskild styrelse, som
sorterar direkt under Kungl. Maj:t, skulle enligt de sakkunnigas förslag inordnas
under den centrala skolmyndigheten. Med hänsyn till vad styrelsen för statens
brandskola i sitt avstyrkande remissvar anfört rörande bl. a. skolans nära anknytning
till brandförsvarets ledning och verksamhet i övrigt, anser jag mig
inte nu böra föreslå någon ändring av skolans ställning i tillsynshänseende.

De förändringar, jag här förordat, torde i vissa fall medföra organisatoriska
problem och aktualisera detaljfrågor om gränsdragningen såväl mellan olika utbildningsområden
som mellan yrkesutbildning i egentlig mening och kursverksamhet
av informativ natur, vilken enligt de sakkunnigas mening inte bör ledas
av den centrala skolmyndigheten. Dessa spörsmål, liksom uppgiften att begränsa
den centrala tillsynsmyndighetens verksamhet till frågor av central betydelse,
bör närmare penetreras under den tid som återstår, innan slutlig ställning skall
tas till skolämbetsverkets personalorganisation m. m.

Jag övergår så till frågan om principerna för organisationen
av ett nytt skolä m bets v er k.

Skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning är för närvarande
organiserade enligt olika principer. Såsom tidigare redovisats betecknas dessa
som avdelningsprincipen respektive fackbyråprincipen. De sakkunniga har vid
sina överväganden funnit, att båda dessa organisationsprinciper bör tillämpas
vid organisationen av det nya skolämbetsverket. Detta skulle enligt de sakkunnigas
mening ske på det sättet att kansliorganisationen delades upp i tre
sektorer, av vilka en skulle organiseras enligt avdelningsprincipen för ärenden

Statsutskottets utlåtande nr HG år 1963

15

rörande det allmänna undervisningsväsendet och en enligt fackbyråprincipen
för ärenden rörande yrkesutbildningsväsendet. Slutligen skulle en för hela skolområdet
gemensam sektor organiseras, närmast för ärenden rörande planering
och administration.

De sakkunnigas organisationsförslag har föranlett starkt delade meningar
bland remissmyndigheterna. En grupp, till vilken statskontoret och skolöverstyrelsen
hör, har avvisat förslaget och förordat en organisation enligt avdelningsprincipen
för hela ämbetsverket. Ärendena bör enligt denna meningsriktning
fördelas mellan avdelningarna efter sin sakliga innebörd och först inom
avdelningarna i viss mån uppdelas efter skolform.

Skolöverstyrelsens förslag innebär i sina huvuddrag, att ärendena på yrkesutbildningsområdet
skulle inordnas i ett ämbetsverk, organiserat på i princip
samma sätt som skolöverstyrelsen nu är uppbyggd. Statskontoret å sin sida har
byggt upp sitt organisationsförslag på ett principiellt resonemang rörande arbetsuppgifternas
centrala innebörd. Enligt ämbetsverkets mening finns det i första
hand anledning att skilja på tre huvudtyper av ärenden, nämligen ärenden rörande
undervisning, planering och administration. Da undervisningsärenden i
nuvarande läge kan bedömas bli av synnerligen stor omfattning, har statskontoret
gjort en uppdelning i ärenden, som avser undervisning av elever, och
ärenden, som avser utbildning av lärare. Med dessa utgångspunkter föreslår
statskontoret, att skolämbetsverket organiseras på fyra avdelningar, och framhåller,
att förslaget syftar till att åstadkomma största möjliga koncentration och
samordning av viktiga beslut.

En annan grupp remissmyndigheter, bland vilka märkes yrkesöverstyrelsen
och flera organisationer inom arbetsmarknad och näringsliv, har ställt sig bakom
de sakkunnigas huvudförslag. Enligt den uppfattning dessa företräder är den
sammanhållning av undervisnings- och organisationsärenden för varje slag av
yrkesutbildningsanstalter, som fackbyråprincipen möjliggör, av väsentlig betydelse
såväl för kontakten med de grenar av näringslivet, som utbildningen skall
betjäna, som för möjligheterna att snabbt tillgodose uppkommande utbildningsbehov.

Enligt min mening företer de sakkunnigas huvudförslag väsentliga brister.
En uppdelning på olika sektorer, inom vilka ärendena fördelas efter skilda principer,
skulle medföra, att åtskilliga av de olägenheter, som är förenade med den
nuvarande uppdelningen på skilda ämbetsverk, skulle kvarsta även efter en
omorganisation. Lösningen av organisationsfrågan bör därför, som jag redan
inledningsvis framhållit, sökas efter linjer, som möjliggör en samordnad handläggning
av likartade ärenden och ett tillgodoseende av kraven på enhetlighet i
verksamheten.

Härtill kommer ytterligare en väsentlig omständighet. Jag har framhållit, att
ämbetsverket i högre grad än vad de sakkunniga tänkt sig bör få uppgifter, som
är av annan karaktär än de båda överstyrelsernas nuvarande. De planerande och
samordnande funktionerna bör få en mer framträdande plats, medan ärenden

16

Statsutskottets utlåtande nr H6 år 1963

som mera direkt anknyter till den löpande verksamheten inom skolväsendet
bör bli av mindre omfattning. Bl. a. bör ämbetsverket, såsom statskontoret
framhållit, inte onödigtvis belastas med uppgifter av rutinkaraktär eller med
ärenden, beträffande vilkas handläggning fast praxis utvecklats. De skäl, som
kan anföras för att hålla ärenden av olika slag samlade kring en och samma
skoltyp — innebörden av fackbyråprincipen — förlorar därmed väsentligt i
styrka.

Med hänsyn till det anförda anser jag, såsom jag redan i det föregående angivit,
en organisation av det slag, som förordats av statskontoret, vara den mest
ändamålsenliga. I förhållande till skolöverstyrelsens förslag erbjuder den av
statskontoret presenterade lösningen den fördelen, att en ytterligare koncentration
erhålles genom att någon motsvarighet till skolöverstyrelsens nuvarande
organisationsavdelning inte medtages. Ärenden, som i överstyrelsens förslag hänförts
till en organisationsavdelning, har till sin sakliga innebörd bedömts vara
av sådan art, att de utan olägenheter kan fördelas på de övriga avdelningarna
och samordnas med deras uppgifter. Eftersom en viss del av organisationsärendena
inom skolöverstyrelsens nuvarande verksamhetsområde därvid lämpligen
torde kunna sammanföras med undervisningsärendena, bör ett slopande av
den särskilda organisationsavdelningen också medföra en utjämning av skillnaderna
mellan yrkesöverstyrelsens nuvarande fackbyråer och de nuvarande rotlarna
inom skolöverstyrelsens undervisningsavdelning.

Även om jag således anser, att det med hänsyn till kansliorganisationens funktionsduglighet
är nödvändigt att skapa ett i princip integrerat ämbetsverk, finner
jag det samtidigt angeläget, att så långt möjligt beakta synpunkterna från
de remissmyndigheter, som i de sakkunnigas förslag sett en garanti för att yrkesutbildningsintressena
skulle bli tillgodosedda i tillräcklig mån. Deras synpunkter
i organisationsfrågan är att betrakta som ett uttryck för behovet av att
åstadkomma en intim samverkan mellan arbetsmarknad och näringsliv å den ena
sidan och olika skolmyndigheter å den andra. Jag har redan inledningsvis anslutit
mig till uppfattningen att detta är ett vitalt intresse och framhållit, att det
kan tillgodoses på annat sätt än att de sakkunnigas organisationsförslag genomföres.

I första hand bör ett ökat inflytande från intressenter, som står yrkesutbildningen
närmast, åstadkommas genom en annan sammansättning av verksstyrelsen
än vad de sakkunniga tänkt sig. Kansliet bör emellertid också organiseras så,
att kontakter med näringslivet underlättas. Efter närmare överväganden av hur
ett sådant behov skall kunna tillgodoses i en verksorganisation av integrerad typ
har jag funnit, att en lämplig lösning kan nås, om undervisningsärendena fördelas
på två avdelningar, den ena för ärenden avseende huvudsakligen allmän
undervisning och den andra för ärenden rörande yrkesundervisning.

Uppdelningen av ärenden mellan två undervisningsavdelningar bör givetvis
ske så, att handläggningen av närbesläktade ärenden inte splittras mellan avdelningarna.
Således bör alla gymnasiefrågor, även rörande fackgymnasierna, hän -

Statsutskottets utlåtande nr 1^6 år 1963

17

föras till samma avdelning, nämligen undervisningsavdelningen för allmänna
skolfrågor under vilken också undervisningsfrågor rörande samtliga fackskolor
bör inordnas. Till avdelningen för undervisningsfrågor rörande yrkesutbildningen
bör hänföras undervisningsfrågor angående i första hand utbildning för industri,
hantverk, handel, kontorsverksamhet, husligt arbete och vårdområdena.

Som skäl för upprättande av två undervisningsavdelningar vill jag vidare
framhålla följande. Enligt statskontorets förslag skulle undervisningsavdelningen
indelas i rotlar, mellan vilka ärendena skulle fördelas efter skolform. Endast en
av dessa rotlar skulle enligt statskontorets skiss handlägga undervisningsfrågor
inom yrkesutbildningsområdet. Med hänsyn till den omfattning undervisningsfrågorna
kan väntas få även efter en omorganisation av den centrala skolledningen
är det föga sannolikt, att en omprövning av föreliggande arbetsuppgifter
kan leda till en så stark koncentration av detta slags ärenden att de skulle kunna
handläggas inom en enda rotel för hela yrkesutbildningsområdet. Sannolikt måste
det bli fråga om minst två arbetsenheter. Statskontoret har vidare till planeringsavdelningen
hänfört vissa uppgifter rörande yrkesutbildningen, vilka det
enligt min uppfattning synes mera motiverat att hänföra till undervisningsavdelningen.
Det finns således enligt min uppfattning anledning att räkna med ett
behov av två eller tre rotlar för undervisningsfrågor rörande yrkesutbildningen.

Med hänsyn till den inriktning ämbetsverkets arbete bör ha, torde undervisningsfrågorna
således bli så omfattande, att det blir för betungande för
en avdelningschef att i detta avseende leda verksamheten inom hela utbildningsområdet.
Genom en uppdelning på två avdelningar vinnes flera väsentliga fördelar.
För det första uppnås en ändamålsenligare arbetsorganisation på avdelningschefsplanet
samtidigt som möjligheter skapas att inom en avdelning sammanhålla
de ärenden, för vilkas handläggning man inom ämbetsverket är i särskilt
hög grad beroende av fortlöpande kontakter med näringslivet. Den rådgivning
och den mera omedelbara kontakt med ämbetsverket i övrigt, som företrädarna
för yrkesutbildningen inom skolväsen och näringsliv kan vara i behov av,
torde nämligen till övervägande del föranleda hänvändelse till en undervisningsavdelning
med av mig angivna uppgifter. En sådan avdelning skulle således i
detta hänseende komma att få samma betydelse och fylla samma funktioner som
de särskilda fackbyråerna inom yrkesöverstyrelsen nu har.

Vidare medför en uppdelning att yrkesutbildningen inom det centrala ämbetsverket
får en särskild företrädare på avdelningschefsnivån, ett förhållande som
jag tillmäter ett betydande värde med hänsyn till de avsevärda utvecklingsuppgifter
på yrkesutbildningens område som ännu återstår. Samtidigt vill jag understryka,
att detta självfallet inte får leda till att uppmärksamheten på yrkesutbildningsfrågorna
minskas inom de övriga avdelningarna; det skulle ju för övrigt
strida mot den grundläggande integrationsprincipen.

Slutligen kan förefintligheten av en särskild undervisningsavdelning för
yrkesutbildningen av till cn början måttligt omfång antas väsentligt underlätta

18

Statsutskottets utlåtande nr 146 år 1963

ett framtida inordnande av ytterligare yrkesutbildningsområden under skolämbetsverkets
ledning.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså, att skoiämbetsverket skall omfatta
följande fem avdelningar, nämligen undervisningsavdelningen för allmänna skolfrågor
(TJA), undervisningsavdelningen för yrke sutbildningsfrågor (UY), avdelningen
för lärarutbildning och pedagogiskt utvecklingsarbete (L), planeringsavdelningen
(P) samt administrativa avdelningen (A).

Dessutom bör som fristående enhet finnas en särskild folkbildningsrotel (F).

Rotlarnas antal och ärendenas fördelning på rotlar är det enligt min mening
inte möjligt att fastställa i detta sammanhang. Dessa spörsmål bör jämsides med
frågorna om decentralisering och personalorganisation ytterligare prövas i det
fortsatta utredningsarbetet från de utgångspunkter jag här angivit. Beträffande
rotlarnas antal vill jag i anslutning till de principiella synpunkter härutinnan,
som statskontoret anfört, framhålla som angeläget, att det inte bör uppgå till
mer än ca tjugo.

Verksledningen bör enligt de sakkunnigas förslag utövas av en styrelse,
bestående av It personer, med en majoritet av lekmän utsedda av Kungl. Maj:t.
Lekmännen skulle enligt förslaget inte representera speciella intressen eller organisationer.
För den direkta kontakten med intressenter utanför ämbetsverket
har de sakkunniga föreslagit en rådgivande nämnd.

Förslaget rörande styrelsens sammansättning har mötts av bestämda invändningar
från flera håll. Yrkesöverstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen har gjort sitt tillstyrkande av omorganisationsförslaget beroende
av att i styrelsen kommer att ingå representanter för organisationerna
på arbetsmarknadens och näringslivets områden. Även statskontoret företräder
en sådan uppfattning och föreslår, att styrelsen skall bestå av ämbetsverkets generaldirektör,
dennes ställföreträdare samt sex utomstående ledamöter, som bör
representera föräldrarna, arbetsmarknadens parter, kommunerna och den pedagogiska
forskningen.

Som jag förut berört, finner jag det vara av grundläggande betydelse, att skolväsendet
står i nära kontakt med samhällslivet i övrigt. Denna kontakt kan
givetvis organiseras på olika sätt och de sakkunniga har härvidlag tillmätt den
rådgivande nämnden väsentlig betydelse. Som framgår av benämningen skulle
denna emellertid endast ha en rådgivande funktion. En direkt förankring i styrelsen
för viktiga intresseområden innebär enligt min mening en betydligt bättre
garanti för att skoiämbetsverket tillförsäkras stöd från samhällslivets sida. Jag
anser mig därför böra förorda, att ämbetsverkets styrelse till huvudsaklig del
skall bestå av lekmän, som direkt företräder för skolväsendet viktiga samhällsområden.

Beträffande styrelsens uppgifter anser jag i likhet med statskontoret, att styrelsen
bör ha att fatta beslut endast i ärenden, som gäller viktigare framställ -

Statsutskottets utlåtande nr 146 år 1963

19

ningar eller yttranden till Kungl. Maj:t, i frågor av principiell natur eller eljest
i ärenden av särskild vikt.

Utöver lekmannarepresentantema bör som statskontoret förordat endast verkets
chef och dennes ställföreträdare ingå i styrelsen. Den sakkunskap, som
övriga chefstjänstemän besitter, kan på ett tillfredsställande sätt tillvaratas vid
ärendenas beredning samt vid föredragningar i styrelsen.

Beträffande lekmannarepresentationen har vid remissbehandlingen förslag
framförts om en bred förankring bland olika organisationer och andra samhällsorgan,
vilket enligt vissa förslag skulle leda till att styrelsen bleve en stor församling.
Enligt min bedömning måste emellertid den största hänsyn tas till
styrelsens möjligheter att arbeta effektivt. För egen del har jag funnit, att ledamotsantalet
kan begränsas till det antal, som de sakkunniga föreslagit, dvs. 11
personer. Utöver den självskrivna verksrepresentationen bör således 9 av Kungl.
Maj:t utsedda ledamöter ingå, vilket antal jag bedömer som tillräckligt för att
de viktigaste intresseområdena skall kunna bli företrädda i styrelsen. Jag förordar,
att denna får följande sammansättning, nämligen
generaldirektören, tillika styrelsens ordförande,
generaldirektörens ställföreträdare,

1 ledamot som äger god förtrogenhet med arbetsmarknadsfrågor,

1 företrädare för universitets- och högskoleväsendets avnämarintressen,

1 företrädare för arbetsgivare- och avnämarintressena inom industri och hantverk,

1 företrädare för arbetsgivare- och avnämarintressena inom handel och kontor,
1 företrädare för arbetsgivare- och avnämarintressena inom vårdområdet, dvs.
främst landstingen,

3 företrädare för arbetstagarintressena samt
1 företrädare för primärkommunerna.

Inom denna ram bör samtidigt föräldraintressena kunna komma till uttryck
på ett naturligt sätt.

De av Kungl. Majrt utsedda ledamöterna bör förordnas för en tid av fyra år.

De sakkunnigas förslag om en rådgivande nämnd av stor omfattning far i viss
utsträckning betraktas som en följd av förslaget att någon direkt representation
för myndigheter och organisationer inte skulle finnas i styrelsen. I samma man
som remissmyndigheterna krävt direkt representation i styrelsen har de tillmätt
den rådgivande nämnden begränsat värde.

Med den sammansättning av styrelsen, som jag förordat, finner jag det knappast
motiverat med en rådgivande nämnd. Jag vill i detta sammanhang erinra
om att i enlighet med i propositionen 1962: 54 framlagt förslag (s. 413) en rådgivande
nämnd nyligen tillsatts inom skolöverstyrelsen för utvecklingsarbete och
försöksverksamhet m. m. Inom ett gemensamt skolämbetsverk bör en dylik
nämnd också behandla frågor, som har anknytning till yrkesutbildningsområdet.
Huruvida härutöver behov kan komma att föreligga av att i institutionaliserade

20

Statsutskottets utlåtande nr 146 år 1963

former knyta rådgivande organ till ämbetsverket, bör enligt min mening göras
beroende av de erfarenheter som vinnes, sedan det nya ämbetsverket trätt i
funktion, och i första hand prövas av verkets styrelse.

I fråga om skolämbetsverkets chefsorganisation följer av vad jag föreslagit
rörande verksorganisationen, att motiv ej föreligger för två överdirektörstjänster.
Statskontoret har ansett att det kan ifrågasättas, om det inom skolämbetsverket
kommer att finnas behov av någon överdirektör över huvud taget. För min del
anser jag en sådan tjänst nödvändig med hänsyn till arten och omfattningen
av det nya verkets betydelsefulla arbetsuppgifter.

Mitt förslag rörande verksorganisationen innebär, att behov föreligger av fem
avdelningschefstjänster. Avdelningscheferna bör i första hand ägna sig åt sammanhållande
och nydanande verksamhet inom hela området för respektive avdelning.
Tjänsterna bör därför som regel inte vara förenade med rotelchefstjänst.

Generaldirektörstjänsten bör placeras i lönegrad Bp 7. Beträffande överdirektörstjänsten
föreslår jag placering i Bp 5. För avdelningschefstjänsterna bör, på
sätt gäller för avdelningschefstjänst i skolöverstyrelsen, anställningsformen vara
förordnande tills vidare. Jag föreslår att avdelningschefstjänsterna placeras i
lönegrad Br 4. Vidare förordar jag att rotelchefstjänstema placeras i B 3. Till
frågan om anställningsform för sistnämnda tjänster torde jag få återkomma i
annat sammanhang.

Personalorganisationen i övrigt och därmed sammanhängande frågor bör, som
jag redan framhållit, ytterligare prövas i det fortsatta utredningsarbetet, innan
slutlig ställning kan tas. Med hänsyn till de av mig i det föregående angivna
utgångspunkterna för omorganisationen, vilka innebär en koncentration av verksamheten
till i huvudsak planerande och samordnande funktioner, bedömer jag
det som möjligt att i icke obetydlig mån nedbringa personalbehovet i förhållande
till de båda överstyrelsernas nuvarande sammanlagda personalorganisation.

Som jag redan i olika sammanhang berört, måste i samband med en omorganisation
av den centrala skolledningen en avsevärd del av nuvarande uppgifter
decentraliseras till regionala och lokala organ. De sakkunniga
har också ägnat denna fråga betydande uppmärksamhet och redovisat
en omfattande förteckning över ärenden, som skulle kunna decentraliseras. Remissmyndighetema
har genomgående hälsat de sakkunnigas förslag i dessa hänseenden
med tillfredsställelse och i många fall uttalat sig för längre gående åtgärder.
I något remissvar uttalas dock tveksamhet på denna punkt, bl. a. under
erinran om att man vid övervägande av decentraliseringsspörsmål även bör
beakta, att det samlade arbetskraftsbehovet kan vara mindre vid en centraliserad
handläggning än vid en decentraliserad. Den sistnämnda synpunkten får
naturligtvis inte förbises. Den har betydelse särskilt vid ifrågasatt decentralisering
av ärenden, som kräver starkt specialiserad fackkunskap för sin handläggning.

Statsutskottets utlåtande nr 146 år 1963

21

Utöver vad jag redan anfört vill jag för egen del här framhålla ytterligare ett
väsentligt skäl för förläggning av beslutanderätten så långt ned i instansordningen
som möjligt. I samband med skolstyrelsereformen 1956 betonades starkt
betydelsen av att genom allt större lokalt och regionalt ansvar fastare förankra
skolväsendet hos dem som på fältet bär upp det. Genom den nämnda reformen
skapades också goda förutsättningar för beslutanderätt i de instanser, där den
bästa kännedomen finns om förhållanden som inverkar på och beröres av besluten.

Enligt min mening har de sakkunniga genom sina principiella synpunkter och
framlagda förslag klart ådagalagt, att betydande möjligheter föreligger att fortsätta
ännu ett stycke på den inslagna vägen mot ökat lokalt och regionalt
inflytande på skolväsendet.

Sedan de sakkunnigas förslag uppgjordes, har äldre författningar i betydande
utsträckning ersatts med den nya skollagen och skolstadgan. En förnyad detaljerad
genomgång av decentraliseringsfrågorna fordras därför. Detta är även påkallat
av att jag i likhet med flera remissmyndigheter anser, att decentralisering
kan ske i betydligt större utsträckning än de sakkunniga förutsatt. Vid den
fortsatta organisationsutredningen bör även mycket långtgående uppslag prövas
och decentralisering, av skäl som jag nyss angav, kunna ifrågakomma, även om
det kan göras gällande att en central handläggning i och för sig skulle kunna
innebära en viss arbetsbesparing.

Vid undersökningarna i decentraliseringsfrågorna bör som en riktpunkt för
ai-betet gälla, att en förläggning av beslutanderätten till det lokala planet skall
eftersträvas. Dock bör framhållas, att med decentralisering här menas en överflyttning
av beslutanderätten i en fråga från högre till lägre instans. Åtgärder
av servicekaraktär, som innebär rationaliseringar och förenklingar utan att beröra
beslutsfattandet och som lämpligen kan vidtas centralt eller regionalt, bör
givetvis inte hindras eller motverkas av åtgärder i decentraliseringssyfte. Tvärtom
bör det åligga den centrala skolmyndigheten att beakta och verka för rationaliseringsåtgärder,
som är ägnade att underlätta och främja skolverksamheten
som helhet.

De anförda synpunkterna har giltighet även för den centralupphandling av
undervisningsmateriel in. m. som nu handhas av yrkesöverstyrelsen. Centrala åtgärder
för att tillgodose skolornas behov av materiel är otvivelaktigt av stort
värde. Jag anser det emellertid tveksamt, om verksamheten skall åvila den
centrala skolmyndigheten. Möjligheterna att finna andra former för denna
verksamhet, eventuellt i kommunförbundens regi, bör därför undersökas.

Som ett led i decentraliseringssträvandena bör, såsom de sakkunniga gjort,
även beaktas möjligheterna att i ökad utsträckning flytta beslutanderätten från
Kungl. Maj:t till lägre instanser.

Enligt mitt förslag skall skolverksamheten inom fackämbetsverkens tillsynsområden
nu endast i begränsad utsträckning inordnas under skolämbetsverket.

22

Statsutskottets utlåtande nr 11+6 år 1963

Något behov av att utvidga länsskolnämndernas verksamhet till de utbildningsområden
som tills vidare skall ligga kvar under fackämbetsverken uppkommer
inte i detta sammanhang. Jag är emellertid ense med de sakkunniga om att området
för länsskolnämndernas verksamhet i vad avser yrkesutbildningen i princip
bör sammanfalla med den centrala myndighetens. I förevarande sammanhang
innebär detta i huvudsak endast en utvidgning i vad avser sjöbefälsutbildningen
och utbildningen inom vissa vårdområden. Härtill kommer emellertid att
omorganisationen, förutom genom decentraliseringsåtgärder, medför ökade arbetsuppgifter
för länsskolnämnderna, främst genom ökade tillsynsuppgifter
beträffande yrkesutbildningen. Därav följer, att behovet av personalförstärkningar
vid länsskolnämnderna kan behöva övervägas. I första hand kan det bli
behövligt att till nämnderna knyta ytterligare pedagogiskt utbildad personal för
yrkesutbildningen. Dessa liksom övriga frågor rörande länsskolnämndernas organisation
och frågan om länsskolnämnd för Stockholms stad bör prövas i det
fortsatta utredningsarbetet.

Av skäl som jag tidigare redovisat föreligger behov att snarast möjligt genomföra
den omorganisation jag här förordat. De sakkunniga har föreslagit,
att det nya skolämbetsverket skall börja sin verksamhet den 1 juli 1964. Av
praktiska skäl bör enligt min mening tidpunkten för det nya ämbetsverkets
start framskjutas något och nu beräknas ske den 1 oktober 1964.

I olika hänseenden, som jag i det föregående berört, måste ett fortsatt utredningsarbete
ske med inriktning på att slutliga förslag beträffande omorganisationen
av skolväsendets centrala ledning och därmed sammanhängande spörsmål
skall föreläggas 1964 års riksdag. Beträffande formerna för detta utredningsarbete
ansluter jag mig i huvudsak till vad statskontoret förordat. Jag kommer
således senare denna dag att anhålla om Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla
en särskild organisationskommitté med uppgift att — under förutsättning
av riksdagens bifall till vad jag här förordat — utföra det erforderliga utredningsarbetet.
Vidare bör beslutas om provisoriskt upprättande av den organisationssektion,
som kan förutsättas komma att ingå i det nya ämbetsverket. Kostnaderna
härför under nästa budgetår liksom för möjligen erforderlig förstärkning
av länsskolnämndernas personal på grund av en under nästa budgetår successivt
genomförd decentralisering torde få bestridas genom anslagsöverskridanden.»

Statsutskottets utlåtande nr H6 år 1963

23

Utskottet

Den pågående utvecklingen på det allmänna skolväsendets område karaktäriseras
av en strävan att organisera utbildningen på sådant sätt att teoretiska och
praktiska utbildningsvägar framstår som likvärdiga. Genom att elever och målsmän
möts av ett enhetligt uppbyggt skolväsende förbättras möjligheterna att
välja utbildningsvägar som bäst passar den enskildes önskemål och förutsättningar.
Samtidigt får det allmänna större möjligheter att anpassa skolorganisationen
efter föreliggande behov och i god tid beakta förändringar som erfordras
i utbildningsorganisationens omfattning och inriktning.

Genom fjolårets reform på det obligatoriska skolväsendets område har slutlig
ställning tagits till skolans utformning under de första nio skolåren. Oavsett val
av studieväg under dessa skolår kommer skolgången efter genomförd reform att
för hela landets ungdom ske inom samma skola, grundskolan.

Den år 1956 beslutade reformen av skolväsendets lokala och regionala ledning
kan ses som en förberedelseåtgärd för grundskolans genomförande. Den karaktäriserades
av en strävan att inom gemensamma organ för varje kommun och
varje län samla inte bara ledningen av det obligatoriska skolväsendet utan även
de ledande funktionerna beträffande huvuddelen av övriga skolformer, främst
gymnasiet och yrkesskolan.

Efter dessa reformer och inför en förestående omdaning på ytterligare områden
av skolväsendet har behovet av en enhetlig central ledning framträtt med allt
större skärpa. Utskottet finner det därför nu vara en lämpligt vald tidpunkt för
ett ställningstagande i denna fråga och finner med tillfredsställelse, att departementschefen
framlagt ett förslag som väl ansluter sig till huvudlinjerna i det
tidigare reformarbetet på skolområdet.

Förslaget innebär, att den nuvarande splittringen på i första hand två centrala
myndigheter, skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning, bringas
att upphöra genom organiserandet av ett gemensamt ämbetsverk. Såsom departementschefen
framhållit framstår behovet härav särskilt starkt mot bakgrunden
av pågående utredningsarbete och planering för utbildningen efter grundskolan.
Utan en samordning av de båda verkens ämbetsområden skulle ett alltmer otillfredsställande
läge uppkomma genom att två betydande skolformer, gymnasiet
och fackskolan, var för sig skulle komma att stå under ledning av två olika
myndigheter. Härtill kommer att samordningen mellan yrkesskolan och övriga
skolformer icke skulle kunna ske på ett tillfredsställande sätt.

De framlagda förslagen rörande skolväsendets centrala ledning syftar emellertid
inte enbart till ett sammanförande av de båda centralmyndigheterna på skolväsendets
område. De sakkunniga rörande skolväsendets centrala ledning har i
detta hänseende föreslagit att i princip all egentlig yrkesutbildning skulle ställas
under ledning av det nya ämbetsverket. Den yrkesutbildning, som nu ledes av
en rad fackämbetsverk, nämligen medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelscn, skulle

24

Statsutskottets utlåtande nr H6 år 1963

enligt förslaget ställas under skolämbetsverkets ledning. Departementschefen har
för sin del icke funnit det möjligt att nu framlägga förslag om att till det nya
ämbetsverket överföra jämväl de frågor som berör utbildningen på jordbrukets
och skogsbrukets områden med hänsyn till att en omläggning i enlighet med
vad de sakkunniga förordat för närvarande skulle medföra vissa av remissmyndigheterna
angivna olägenheter. Beträffande utbildningen på sjukvårdens områden
har departementschefen funnit att ställning till ovannämnda sakkunnigförslag
inte nu bör tagas på grund av pågående utredning rörande sjuksköterskeutbildningen
och överväganden i fråga om huvudmannaskapet för mentalsjukvården.
Departementschefen har emellertid i princip anslutit sig till uppfattningen,
att de sakkunnigas förslag på längre sikt bör genomföras och att frågan
bör ägnas uppmärksamhet vid fortsatt utredningsarbete i olika sammanhang.

Frågan om ämbetsverkets tillsynsområde har behandlats i flera motioner. I motionerna
I: 750 och II: 907 samt 1:756 och II: 915 har föreslagits, att åtgärder vidtages
för att yrkesutbildningen på jordbrukets och skogsbrukets områden inordnas
under det nya gemensamma ämbetsverket. Liknande förslag framföres vidare
i motionerna I: 755 och II: 914, i vilka även yrkas att sjuksköterskeutbildningen
och mentalsjukvårdspersonalutbildningen skall hänföras till den nya överstyrelsens
ämbetsområde. Slutligen har i motionerna I: 768 och II: 929 yrkats att de
sakkunnigas förslag rörande ämbetsområdet genomföres i sin helhet.

Utskottet, som delar de sakkunnigas och departementschefens principiella uppfattning,
att all egentlig yrkesutbildning bör ledas av det gemensamma skolämbetsverket,
vill i anslutning till angivna motionsyrkanden framhålla angelägenheten
av att åtgärder snarast möjligt vidtages för att förverkliga en sådan samordning.
Med hänsyn till de problem som av departementschefen angivits sammanhänga
med en omläggning av tillsynen av yrkesutbildningen på jordbrukets,
skogsbrukets och sjukvårdens områden, finner inte heller utskottet det möjligt,
att en omorganisation omedelbart genomföres. Behovet av enhetlig central ledning
för hela yrkesskolväsendet är emellertid enligt utskottets uppfattning mycket
påtaglig. Ett inordnande av de angivna tillsynsområdena bör enligt utskottets
bedömande kunna ske fr. o. m. den 1 juli 1966.

Beträffande omskolningsverksamheten för arbetslösa finner utskottet den av
departementschefen gjorda avvägningen mellan skolämbetsverkets och arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhetsområden utgöra en lämplig grund för den fortsatta
utvecklingen. Utskottet anser sig således ej böra tillstyrka det i motionerna
I: 768 och II: 929 gjorda yrkandet att arbetsmarknadsstyrelsens omskolningsoch
fortbildningsverksamhet skulle i sin helhet inordnas under det nya skolämbetsverket.
Utskottet vill emellertid i detta sammanhang understryka betydelsen
av ett nära samarbete mellan skolans myndigheter och arbetsmarknadsverket.
Det bör vidare eftersträvas att genom utbyggnad av yrkesutbildningsväsendet
begränsa behovet av omskolningsverksamheten.

En nära kontakt med arbetsmarknad och näringsliv är såsom departements -

Statsutskottets utlåtande nr 146 år 1963

25

chefen betonat av väsentlig betydelse för yrkesutbildningen. Genom den av
departementschefen föreslagna utformningen av ämbetsverkets styrelse med
direkta företrädare för olika sidor av samhällslivet liksom genom den föreslagna
kansliorganisationen har en grund skapats för att olika samhällsintressen skall
bli i tillräcklig mån beaktade. Detta inflytande från samhällslivets sida finner
utskottet inte blott vara nödvändigt för yrkesutbildningens del utan det framstår
även som betydelsefullt för hela skolväsendet.

I fråga om ämbetsverkets styrelse har departementschefen förordat att densamma
skall bestå av It ledamöter, nämligen generaldirektören och dennes ställföreträdare
samt 9 ledamöter som skall utses av Kungl. Maj:t och företräda
olika sidor av samhällslivet. I motionerna 1:767 och 11:927, 1:769 och 11:928
samt 1:768 och 11:929 har föreslagits att styrelsen skulle utökas för att ytterligare
vissa intresseområden skulle bli företrädda. Utskottet vill med anledning
av dessa yrkanden framhålla, att önskemålen om ett allsidigt inflytande från
samhällslivets sida i styrelsen måste vägas mot behovet av att så långt som
möjligt begränsa antalet ledamöter i densamma. Med hänsyn till det stora antalet
organisationer för vilka utvecklingen på skolans område är av väsentligt
intresse skulle i och för sig en större krets av lekmannarepresentanter kunna
behöva ingå i styrelsen, men mera allsidigt tillgodoseende av olika önskemål i
detta hänseende skulle å andra sidan leda till att styrelsen bleve orimligt stor och
därmed ett föga effektivt arbetsorgan. Såväl de sakkunniga som departementschefen
har funnit ett ledamotsantal av It tillräckligt, och utskottet ansluter sig
till denna uppfattning.

Departementschefens förslag innebär, att några suppleanter inte skall utses i
styrelsen. I motionerna I: 750 och II: 907 har föreslagits, att personliga suppleanter
skulle utses för ledamöterna. Suppleanterna förutsättes därvid bli utsedda
på sådant sätt att en breddning av representationen skall kunna ske inom de
intresseområden som enligt departementschefens förslag skall bli företrädda. Utskottet
finner detta uppslag värdefullt och vill för egen de! förorda att suppleanter
på angivet sätt förordnas för de ledamöter, som skall utses av Kungl.
Maj:t. För att arbetsformerna i minsta möjliga utsträckning skall tyngas av att
suppleanter blir utsedda, bör dessa närvara vid styrelsesammanträden endast vid
förfall för ordinarie ledamot.

Genom att styrelsen kommer att innefatta representanter med direkt anknytning
till olika intressegrupper inom samhället och således inte, såsom de sakkunniga
föreslagit, utgöras av ledamöter utan sådan anknytning, har departementschefen,
bl. a. med hänsyn till uttalanden från remisshåll, inte framlagt
förslag om särskild rådgivande nämnd. Inte heller utskottet anser en sådan
nämnd erforderlig med de av departementschefen förordade riktlinjerna för ämbetsverkets
organisation. Utskottet vill emellertid framhålla angelägenheten av
att inom ämbetsverkets rotlar och avdelningar upparbetas former för fortlöpande,
informella kontakter med näringslivet. Att så sker torde ligga helt i linje
med den inriktning det nya ämbetsverkets arbete avses att få.

26

Statsutskottets utlåtande nr 14-6 år 1963

Då det gäller kansliorganisationen finner utskottet, att den av departementschefen
valda lösningen med uppdelning av undervisningsärendena på två avdelningar,
varav en avseende allmänna skolfrågor och en yrkesutbildningsfrågor, på
ett utmärkt sätt möjliggör att yrkesutbildningens speciella behov kan tillgodoses
inom ramen för en integrerad organisation. I anslutning till detta förslag har i
motionerna I: 766 och II: 930 uttalats, att undervisningsavdelningen för yrkesutbildningsfrågor
skulle väsentligt förstärkas och att yrkesutbildningen inom
ämbetsverket borde företrädas av en överdirektör. Utskottet är icke berett att
tillstyrka att en särskild överdirektörstjänst skulle inrättas för yrkesutbildningsärendena,
då en dylik organisation av ämbetsverket skulle kunna bli ägnad att
splittra enhetligheten inom verket. Frågan om antalet rotlar inom avdelningen
för yrkesutbildningsfrågor torde komma att närmare prövas av den särskilda
organisationskommittén för närmare utformning av det nya ämbetsverkets uppgifter
och uppbyggnad. Vid sådant förhållande anser utskottet något uttalande
i ämnet från riksdagens sida icke nu påkallat. Utskottet avstyrker alltså bifall
till motionerna I: 766 och II: 930.

I motionen II: 926 har förordats att en uppdelning på två undervisningsavdelningar
ej bör ske. Med hänsyn till det värde utskottet, i synnerhet i nuvarande
utvecklingsskede för yrkesutbildningen, tillmäter departementschefens
förslag kan utskottet inte tillstyrka den av motionären förordade ändringen. De
framtida erfarenheterna av ämbetsverkets verksamhet liksom skolväsendets fortsatta
utveckling får utvisa, huruvida i detta eller andra avseenden ändringar i
verksorganisationen blir nödvändiga.

I fråga om den allmänna inriktningen av ämbetsverkets arbete liksom i den
därmed sammanhängande decentraliseringsfrågan vill utskottet understryka
departementschefens synpunkter, innebärande bl. a. att beslutanderätten i olika
ärenden så långt som detta är praktiskt lämpligt överflyttas till lokala och regionala
myndigheter, varigenom den centrala myndigheten kommer att i första
hand få ägna sig åt uppgifter av utvecklingsbefrämjande och samordnande natur.
Med hänsyn till vad departementschefen förordat i berörda hänseende finner utskottet
vad i motionerna I: 768 och II: 929 yrkats rörande decentraliseringsfrågan
ej böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I. att motionerna I: 767 och II: 927 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

II. att motionerna I: 769 och II: 928 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

III. att motionerna I: 768 och II: 929, i vad de avser ämbetsverkets
styrelse och decentraliseringsfrågan, icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att motionerna I: 766 och II: 930 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

Statsutskottets utlåtande nr Vid år 1963 27

V. att motionen II: 926 icke må till någon riksdagen åtgärd
föranleda;

VI. att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna av departementschefen förordade riktlinjer för utformningen
av skolväsendets centrala ledning m. m.;

VII. att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 750 och
II: 907, I: 768 och II: 929, I: 755 och II: 914 samt I: 756 och
II: 915, förstnämnda fyra motioner såvitt nu är i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört beträffande
skolämbetsverkets tillsynsområde;

VIII. att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 750 och
11:907, såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört beträffande utseende av suppleanter
för ledamöterna i ämbetsverkets styrelse.

Stockholm den 24 maj 1963

På statsutskottets vägnar:

ERNST V. STAXÄNG

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Einar Persson, Ivar
Johansson, Axel Johannes Andersson, Virgin, Fritz Persson, Rikard Svensson,
fru Wallentheim, herrar Mårtensson, Bertil Petersson, Källqvist, fröken Ljungberg,
herrar Thorsten Larsson och Eric Gustaf Peterson; samt

från andra kammaren: herrar Staxäng, Gustafsson i Stockholm, Ståhl,
Karlsson i Olofström, Svensson i Stenkyrka, Nilsson i Göingegården, fru LewénEliasson,
herrar Svensson i Ljungskile, Arvidson, Lassinantti, Johansson i Norrköping,
Kellgren, Gustafsson i Kårby, Berg och Källstad.

Reservationer

1) av herrar Ivar Johansson, Virgin, fröken Ljungberg, herrar Thorsten Larsson,
Staxäng, Gustafsson i Stockholm, Svensson i Stenkyrka, Nilsson i Göingegården,
Johansson i Norrköping, Kellgren och Gustafsson i Kårby, vilka med
anledning av utskottets yttrande på s. 24 ansett att utskottet icke bort uttala
att skolämbetsverkets tillsynsområde fr. o. m. den 1 juli 1966 bör kunna avse

28

Statsutskottets utlåtande nr H6 år 1963

yrkesutbildningen på jordbrukets, skogsbrukets och sjukvårdens områden och
att därför utskottets hemställan under VII. bort ha följande lydelse:

»VII. att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 750
och 11:907, 1:768 och 11:929, 1:755 och 11:914 samt 1:756
och II: 915, förstnämnda fyra motioner såvitt nu är i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört
beträffande skolämbetsverkets tillsynsområde, dock utan att
uttala sig om tidpunkten för överförande till skolämbetsverkets
tillsynsområde av yrkesutbildningen på jordbrukets, skogsbrukets
och sjukvårdens områden;»

2) av herrar GiUström, Fritz Persson, Rikard Svensson, fru WaUentheim,
herrar Bertil Petersson, Gustafsson i Stockholm, Johansson i Norrköping och
Kellgren, vilka ansett att sista meningen bort utgå i det stycke i utskottets
yttrande på s. 24, som börjar med »Beträffande omskolningsverksamheten» och
slutar med »av omskolningsverksamheten».

3) av fru Lewén-Eliasson;

4) av hen- Svensson i Ljungskile;

5) av herr Arvidson.

Ivar Hseggströms Tryckeri AB • Stockholm 19C3

631085