Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 dr 1963
1
Nr 9
Utlåtande i anledning av motioner om ändrade bestämmelser rörande
ersättning vid skogsbrandsläckning
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 381 i första kammaren av herr Sveningsson
och nr 453 i andra kammaren av herr Stiernstedt m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes, att »riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om sådan ändring av kungörelsen 607/1962
§ 6 att ersättning på grund av verksamhet för skogsbrandsläckning jämväl
måtte utgå när den avsett att skydda den medverkande själv eller hans
familj eller ock egendom som de äga eller innehava; dock med den inskränkningen
att ersättning icke skall utgå därest branden förorsakats av
ägaren själv, någon hans familjemedlem eller hos ägaren anställda».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat får utskottet, i den mån redogörelse
icke lämnas i det följande, hänvisa till motionen 11:453.
Gällande bestämmelser
Enligt 13 § brandlagen må den som deltagit i eller på annat sätt varit
verksam för släckning av brand eller som deltagit i övning med brandstyrka
av statsmedel erhålla ersättning för skada, som därvid åsamkats
honom. Ersättning av statsmedel må jämväl utgå för deltagande i eller
annan verksamhet för släckning av skogsbrand. Härjämte må av statsmedel
belöning tilldelas den, som vid släckning av skogsbrand visat rådighet
och nit. I paragrafen stadgas att Konungen meddelar närmare bestämmelser
om ersättning och belöning.
Med stöd härav har den 30 november 1962 utfärdats Kungl. Maj.ts kungörelse
om ersättning på grund av verksamhet för brandslåckning m. m.
(SFS 1962:607.) Kungörelsen har trätt i kraft den 1 januari i år. I kungörelsens
2 § stadgas om ersättning för kroppsskada och för skada på eller
förlust av kläder och transportmedel in. m. vid verksamhet, som avses i
kungörelsen. Det föreskrives i 3 § att den som utan att tillhöra brandkår
eller brandväsen deltagit i släckning av skogsbrand äger erhålla ersättning
därför med det belopp för timme vilket motsvarar senast avtalad allmän
timlön för skogsarbete i den ort, där deltagandet ägt rum. Om särskilda
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 aud. Nr 9
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963
skäl äro därtill, må timlönen bestämmas till högre belopp. Ersättning utgår
endast för deltagande, som pågått minst två timmar. Har deltagandet i
släckning av skogsbrand varit förenad med kostnad för resa eller uppehälle
utgår enligt huvudregeln ersättning för denna kostnad. Under vissa
omständigheter är jämlikt 4 § ägare eller innehavare berättigad till skälig
ersättning för transportmedel eller redskap, som ställts till förfogande vid
släckning av skogsbrand. Sistnämnda paragraf föreskriver vidare att, därest
telefon upplåtits, innehavaren är berättigad till gottgörelse för honom
därigenom åsamkade särskilda utgifter. De regler, för vilka nu redogjorts,
har emellertid, inskränkts, såvitt nu är i fråga, genom 6 § andra stycket.
Enligt denna bestämmelse utgår nämligen icke annan ersättning än för
kroppsskada på grund av verksamhet för brandsläckning, som avsett att
skydda den medverkande själv eller hans familj eller ock egendom, som
de äger eller innehar. Med ägare eller innehavare torde avses både enskilda
personer och staten, kommuner, bolag och andra juridiska personer. I
tredje stycket i samma paragraf stadgas vidare att den, som av annan
erhållit eller på grund av tjänst eller eljest enligt avtal är berättigad till
gottgörelse för skada å egendom eller för verksamhet för brandsläckning,
ej må erhålla ytterligare ersättning därför enligt kungörelsen. Till anställda
lär på grund härav ersättning ej utgå, om de medverkat vid brandsläckning
i arbetsgivaren tillhörig skog. Skälet torde vara att arbetstagare
enligt allmänna rättsgrundsatser anses skyldig att för arbetsgivare utföra
det arbete som i nödsituation, exempelvis brand, erfordras för att avvärja
fara för liv eller egendom. För sådant arbete är arbetsgivaren pliktig att
till den anställde utge hans avtalsenliga lön. Till följd av förbudet mot
dubblering av ersättningen kan den anställde ej få ersättning av statsmedel.
Enligt 8 § i kungörelsen må belöning av statsmedel tilldelas den
som vid släckning av skogsbrand visat rådighet och nit. Ersättning, utom
för kroppsskada, samt belöning prövas av länsstyrelse efter förslag av
vederbörande brandchef.
Historik
Beträffande rätten till ersättning av allmänna medel för verksamhet vid
skogsbrandsläckning har denna sedan avsevärd tid varit erkänd. Två uttalanden
härom må i detta sammanhang återgivas. Sålunda anförde 19M
års brandförsvarsutredning (SOU 1942: 10 sid. 105):
Skogsbränder beröra icke sällan flera kommuner och ofta kommuner
utan större ekonomiska resurser. För släckande av dessa bränder måste
jämförelsevis ofta uppbåd göras av tjänstepliktiga. Det har då tett sig naturligt,
att staten träder emellan och lämnar ersättning eller belöning till
deltagarna. Vid andra bränder än skogsbränder är läget typiskt sett annor
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963 3
lunda. Bränderna äro oftast begränsade till en kommun och kunna i regel
släckas av organiserad brandkår. Frågorna om ersättning och belöning
framstår därvid icke såsom lika angelägna som i skogsbrandfallen.
I sitt betänkande angående översynen av brandlagstiftningen uttalade
195b års brandlagsrevision (SOU 1960:34 sid. 212) i denna del:
Det statliga engagemanget motiveras ej endast av att skogen utgör en
av landets mest betydande naturtillgångar utan även av att det, bl. a. till
följd av allemansrätten att vistas i skog och mark, för den enskilde skogsägaren
är betydligt svårare än för ägare av byggnader och anläggningar att
förhindra brands uppkomst och spridning å sin egendom. Det främsta
skälet till statens medverkan är emellertid nu som förr risken för skogsbrands
spridning över stora områden så att skogarna inom flera kommuner
kunna vara hotade av branden, låt vara att detta skäl numera, nar
kommunerna äro större till sin yta samt skogsbrandbekämpningen blivi
effektivare, måhända något förlorat i betydelse.
Möjligheten till gottgörelse för kostnader vid skogsbrandsläckning inskränkes
emellertid genom den allmänt gällande principen att envar, som
hotas av brand, är skyldig att utan ersättning i skälig omfattning med
egna förefintliga resurser medverka till att avvärja hotet och släcka inträffad
brand. Denna medverkan får även, såsom framgår av redogörelsen
för gällande bestämmelser, anses omfatta att den, vars egendom hotas,
skall anlita sina anställda. Spörsmålet behandlades bland annat under förarbetena
till 1937 års skogseldslag. Utskottet får hänvisa till proposition
nr 16 dr 1937 sid. 44—d5.
Dessa nu angivna riktlinjer har stadfästs genom både 1938 års kungörelse
angående ersättning för deltagande i släckning av skogseld m. m. och
1947 års ersättningskungörelse.
Ej heller 1954 års brandlagsrevision föreslog (sid. 284) någon ändring
av de huvudgrunder, som gällde för statens deltagande i skogsbrandsläckningskostnaderna.
Vid remissbehandlingen av brandlagsrevisionens betänkande anfördes
från några håll att starka skäl talade mot den begränsning, som avser
ersättning till den som har kostnader för släckning av brand i egen skog.
Dessa remissinstanser uttalade i huvudsak följande. Allmänheten har i allt
större utsträckning förlagt sin fritidsverksamhet till skogarna. Härigenom
har riskerna för skogsbrand ökat samtidigt som det blivit svårare för skogsägarna
att övervaka skogen. Särskilt större skogsägare nödgas under delar
av året hålla ständig beredskap och släcka ett stort antal skogsbränder utan
att de härför erhåller ersättning. Om ersättning ej skulle utgå till skogsägare,
kunde följden bli att dessa stänger av skogsbilvägarna för allmänheten
samt att deras intresse för deltagande i skogsbrandsläckning minskas.
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963
I proposition nr 12 dr 1962 fann departementschefen likväl ej anledning
frångå gällande ersättningsgrunder. Propositionen bifölls av 1962 års riksdag.
Ett därefter inom inrikesdepartementet utarbetat förslag till kungörelse
om ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning har remissbehandlats.
Från åtskilliga håll hävdades då ånyo, att ersättning borde utgå
jämväl för brandsläckning, som avsett att skydda den medverkande själv
eller hans egendom. Emellertid har i den numera utfärdade kungörelsen
någon ändring inte skett i de av statsmakterna i samband med antagandet
av 1962 års brandlagstiftning återigen godtagna principerna för ersättning.
Motionerna
Motionärerna understryker, att redan nu torde det helt övervägande antalet
skogsbränder — uppskattningsvis minst två tredjedelar — förorsakas
av »friluftsfolk», främst tätorternas innevånare under deras utövande
av fritidssysselsättningar. Denna tendens torde alltmer utvecklas till
olägenhet för markägarna. Det kan enligt motionärernas mening under sådana
förhållanden icke vara skäligt av samhället att ålägga skogsägarna
kostnader för släckning av de skogsbränder, som orsakas av den rekreationssökande
allmänheten. Motionärerna anför vidare att, enär det första
släckningsingreppet bör göras snabbt, det förefaller mindre välbetänkt att
icke staten utger ersättning till av skogsägaren uppbådat manskap. Skogsägarens
arbetskraft torde nämligen i regel fortast kunna ta sig till brandplatsen.
Såsom ett ytterligare skäl för sin hemställan åberopar motionärerna,
att det icke är rättvist att anknyta kostnaderna såsom nu sker till
brandskadans omfattning. I stället borde ersättningen, om sådan skall utges
av skogsägarna, bestämmas efter båtnaden, så att de, som fått sin
skog bevarad, skall bidraga till kostnaderna. Motionärerna finner emellertid
detta förfarande icke praktiskt genomförbart. Från den ifrågasatta ändringen
skall enligt motionärerna självfallet undantagas de fall där skogsbrand
förorsakats av ägaren själv, någon bans familjemedlem eller hos
honom anställd. Motionärerna finner det sålunda angeläget att kungörelsen
ändras så att i princip ersättning på grund av verksamhet för skogsbrandsläckning
jämväl måtte utgå när arbetet avsett att skydda skogsägarens
egendom.
Utskottet
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen svarar staten för viss gottgörelse
åt den som medverkat i släckande av skogsbrand. Närmare bestämmelser
härom återfinnes i den med stöd av 1962 års brandlag utfärdade
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963 i)
kungörelsen om ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning m.m.
Enligt kungörelsen äger sålunda den, som under minst två timmar deltagit
i skogsbrandsläckning, erhålla gottgörelse härför av allmänna medel.
Bestämmelsen inskränkes emellertid genom att envar, som hotas av brand,
är skyldig att på egen bekostnad ingripa med tillgängliga resurser. Annan
ersättning än för kroppsskada utgår därför icke, när verksamhet för brandsläckning
avser att skydda den medverkande själv eller hans familj eller
ock egendom, som de äger eller innehar. Ej heller kan i allmänhet gottgörelse
av statsmedel utgå, då arbetstagare varit behjälplig med släckning
av brand i arbetsgivarens skog. Dessa grunder för ersättning vid skogsbrandsläckning
har länge varit oförändrade och senast godtagits av statsmakterna
vid den nya brandlagens genomförande.
Motionärerna anser emellertid att inskränknigarna i möjligheten till ersättning
är orättvisa. I motionerna understrykes att uppskattningsvis minst
två tredjedelar av alla skogsbränder förorsakas av allmänheten. Det är enligt
motionärerna ej skäligt, att skogsägarna skall betala kostnaderna för
släckning av sådana bränder. Motionärerna finner det därför angeläget att
kungörelsen ändras så att jämväl skogsägaren, hans familjemedlemmar och
hos honom anställda blir berättigade till ersättning av statsmedel för arbete
vid skogsbrandsläckning med undantag dock för bränder, som de själva
vållat.
Det i motionerna aktualiserade spörsmålet har enligt utskottet nära samband
med att allmänheten i stor utsträckning på grund av allemansrätten
har fritt tillträde till skog och mark. Såsom motionärerna anfört torde nämligen
åtskilliga skogsbränder uppstå på grund av oförsiktighet från allmänhetens
sida. Det kan enligt utskottets mening befaras att markägarna, om
de anser olägenheterna härav för stora, söker hindra eller försvåra allmänhetens
rätt att vistas i skogarna genom att stänga av skogsbilvägar och vidtaga
andra motsvarande åtgärder. Med hänsyn till vikten av att möjligheten
att utöva allemansrätten icke försvagas anser utskottet att en sådan utveckling
bör förhindras. I stället bör alla möjligheter tillvaratas som kan
överbrygga motsättningarna mellan markägarna och allmänheten. Från
denna synpunkt kan enligt utskottets mening vissa skal tinnas att skogsägaren
icke utestänges från ersättning för verksamhet vid släckning av
skogsbrand, som orsakats av utomstående. På grund av det anförda och då
allemansrätten till skog och mark torde komma att utövas i ökad omfattning,
kan det finnas anledning ompröva de av motionärerna avsedda bestämmelserna.
Emellertid bör, då grunderna så sent som föregående år varit
under bedömande av statsmakterna, enligt utskottets mening ytterligare
någon tids erfarenhet avvaktas innan reglerna för ersättning ånyo upptages
till övervägande. Ehuru utskottet sålunda icke anser det osannolikt, att en
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 dr 1963
ändring av ersättningsreglerna för tillgodoseende av motionärernas syfte
inom en relativt snar framtid kan bli erforderlig, finner utskottet dock att
någon riksdagens åtgärd icke för närvarande är påkallad i anledning av
motionerna.
Utskottet får således hemställa,
att förevarande motioner, 1:381 och 11:453, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 mars 1963
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Ebbe Ohlsson*,
Kristiansson, Knut Johansson, Georg Carlsson, Åkesson och Erik Jansson*;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg,
Wachtmeister, fru Torbrink, herrar Grebäck*, Hammarberg och Tobé.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.