Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1963

1

Nr 7

Utlåtande i anledning av motioner angående vissa bestämmelser
om framförande av sparkstötting.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta till lagutskott
hänvisade motioner, nr 285 i första kammaren av herr Jansson, Paul, m. fl.
samt nr 336 i andra kammaren av fru Thunvall m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte besluta
om sådan ändring av vägtrafikförordningen att sparkstötting må med
nu gällande vänstertrafik framföras å vägens högra sida samt att besluta
införa bestämmelse i vägtrafikförordningen att sparkstötting vid färd i mörker
framtill skall vara försedd med lampa eller kraftig reflexanordning».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 285.

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 förstås
med fordon varje anordning på hjul, band eller medar, som är inrättad för
färd på marken och icke löper på skenor. Sparstötting är således i vägtrafikförordningens
mening att anse såsom fordon. Sparkstötting bör jämlikt
fegeln i 45 § 1 mom., där så lämpligen kan ske, föras på vänstra delen
av vägen. Enligt 44 § skall, när på väg finnes skilda banor för olika slag av
vägtrafikanter, fordon föras på bana, som är avsedd för fordonet. Härav
följer att sparkåkare icke får använda gångbana eller cykelbana. I detta
sammanhang må erinras om bestämmelsen i 38 § enligt vilken trafikreglerna
för gående skall gälla även den, som för barnvagn, rullstol eller lekfordon,
så ock den, som åker skidor, skridskor eller rullskridskor. Föreskrifter
att sparkstötting skall vara försedd med belysnings- eller reflexanordning har
ej upptagits i vägtrafikförordningen. Av visst intresse i nu förevarande avseende
är den i 51 § 2 mom. införda rekommendationen att den, som
under mörker på väg, varest tillfredsställande belysning ej är anordnad,

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 7

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1963

framför vissa slag av fordon, bl. a. sparkstötting, bör vara försedd med tänd
lykta eller reflexanordningar eller ock bära klädesplagg, som vid belysning
skarpt avtecknar sig mot omgivningen.

Statens trafiksäkerhetsråds utredning m. m.

I svar på fråga om åtgärder mot trafikolyckor i samband med sparkåkning
förklarade chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund,
i andra kammaren den 26 februari 1960, att han inom kort ämnade
föreslå Kungl. Maj:t, att ge statens trafiksäkerhetsråd i uppdrag att låta
utreda vilka åtgärder, som kunde vara ägnade att minska risken för olycksfall
vid förande av sparkstötting samt att till Kungl. Maj:t inkomma med
de förslag vartill utredningen kunde föranleda.

I skrivelse från Kungl. Maj:t den 4 mars 1960 erhöll trafiksäkerhetsrådet
i uppdrag att verkställa sådan utredning. I skrivelsen anfördes såsom exempel
på tänkbara åtgärder användning av belysnings- eller reflexanordningar
eller tillämpning av andra trafikregler än de nu gällande.

I anledning av uppdraget har trafiksäkerhetsrådets arbetsgrupp införskaffat
förundersökningsprotokoll från samtliga de polisundersökta vägtrafikolyckor
i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, vari sparkstöttingar varit inblandade och
som inträffat under tiden den 1 januari 1959—den 1 april 1960. Det sålunda
inkomna materialet har bearbetats samt analyserats och en rapport
häröver har sammanställts. Av de undersökta 102 sparkstöttingolyckorna
har 48 tillgått på så sätt, att sparkåkarna färdats på vägens vänstra sida och
därvid blivit påkörda av bakifrån kommande fordon. Det framgår att av
de nu nämnda 48 olyckorna icke mindre än 42 inträffade under mörker.
Vidare inträffade 6 olyckor, varav 5 mörkerolyckor, då sparkåkarna färdats
längs vägens högra sida och sammanstött med mötande fordon. Slutligen
må nämnas att av kollisionerna 13 inträffade då sparkåkare, som åkt
på vägens högra sida, försökt svänga över till vänster vägbana, sedan de
uppmärksammat fordon, vilket nalkats bakifrån.

Trafiksäkerhetsrådet har genom skrivelse den 1 juni 1961 fullgjort uppdraget.
Trafiksäkerhetsrådet tar först upp spörsmålet om ändrade trafikregler
och finner att härvidlag endast kan komma i fråga att avföra sparkstöttingarna
från kategorien fordon. Därest man skulle tillåta sparkåkarna
liksom fotgängarna att färdas på vägens högra sida fordras att sparkstöttingarna
jämställes med de i 38 § vägtrafikförordningen uppräknade fordonen.
Trafiksäkerhetsrådet konstaterar, att man icke har någon vetskap
om i vilken utsträckning sparkåkare brukar färdas på vägens olika sidor.
Det är därför icke möjligt att enbart med ledning av de bearbetade olyckorna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1963

avgöra huruvida det skulle vara farligare att färdas på vägens vänstra del
än på dess högra. Trafiksäkerhetsrådet fortsätter härefter:

Det skulle dock rent teoretiskt kunna tänkas vara en fördel ur säkerhetssynpunkt
om sparkåkarna färdades på vägens högra sida, d. v. s mot fordonstrafiken.
Det kan göras gällande, att de i sådant fall lättare skulle vara
i stånd att upptäcka fordon, som nalkas, och därför även kunna undvika
att bli påkörda av dem. Ett dylikt resonemang torde ha vant ett av de
främsta skälen till att man i 60 § vägtrafikförordningen föreskrivit, att
gående, där gångbana eller cykelbana ej finnes, skall begagna yttersta delen
av vägen, företrädesvis den på högra sidan. Beträffande sparkakarna
bör då framhållas, att de uteslutande färdas under vinterförhållanden da
vägarna ofta omges av — särskilt i de nordligaste lanen — hoga snovallar.
Det kan därför ifrågasättas, huruvida det är möjligt för en sparkakare, da
han märker, att det föreligger risk för honom att bli påkörd av ett motande
motorfordon, att tillräckligt snabbt kunna sätta sig i säkerhet. Detta galler
särskilt äldre trafikanter. Det synes icke heller finnas någonting, som talar
för att sparkåkarna, därest de finge färdas på vägens högra del, skulle kunna
avgöra, huruvida de löpte risk att bli påkörda eller ej, i så god tid, att e
verkligen hunne vidtaga åtgärder för att sätta sig i säkerhet. Som inledningsvis
nämnts, skulle en ändring av nu gällande bestämmelser vidare
medföra, att sparkstöttingarna jämställdes med bl. a. barnvagnar och lekfordon
Det kan emellertid ifrågasättas, om detta är lämpligt, särskilt med
hänsyn till att en sparkstötting, i varje fall i utförslut, kan hringas upp i
hastigheter, som betydligt överstiger ovannämnda fordons och narmast kan
jämföras med cyklars. Man kan ej heller helt bortse från risken for fotgängare
och därmed likställda trafikanter att bakifrån bli påkörda av sparkstöttingar.
Med hänvisning till vad nu anförts synes någon ändring av trafikreglerna
för sparkstöttingar icke böra komma till stånd.

Trafiksäkerhetsrådet går sedan in på åtgärder i syfte att göra sparkåkare
bättre synliga under mörker. Trafiksäkerhetsrådet förkastar tanken att i
vägtrafikförordningen rekommendera sparkåkarna att vid lärd under mörker
bära ljusreflekterande material. Ej heller ett åläggande härom torde
få önskad verkan. Trafiksäkerhetsrådet anför vidare:

Den mest effektiva åtgärden för att skydda sparkåkare vid färd under
mörker synes vara att föreskriva belysnings- och/eller reflexanordningar pa
sparkstöttingar. För övriga fordon återfinnes i 3—8 §§ vägtrafikförordningen
redan nu bestämmelser rörande sådana anordningar och några egentliga
skäl, varför sparkstöttingar skulle intaga en särställning i detta avseende,
torde knappast kunna anföras. Belysningsanordningar är därvid givetvis
att föredraga framför rcflexanordningar, om man vill uppnå högsta möjliga
säkerhet för undvikande av olyckor av den beskaffenhet som avses i
den inledningsvis omnämnda rapporten. Av denna rapport framgar tydligt
att enhart belysning framåt ej är tillräckligt. Det torde emellertid möta vissa
tekniska svårigheter att på en sparkstötting anbringa anordningar, som avger
ljus bakåt och som icke skymmes av sparkåkaren. Vidare torde det
icke vara rimligt att begära, att belysningsanordningarna skall finnas anbragta
på sparkstötting även vid färd under dager. Om belysningsanordningen
ej kan göras till en del av den obligatoriska utrustningen å fordonet

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1963

måste emellertid befaras att en bestämmelse om sådan anordning ej kommer
att i önskad utsträckning efterlevas. Härtill medverkar ej minst svårigheterna
att effektivt övervaka efterlevnaden av en dylik bestämmelse.
Ljusreflekterande anordningar är självfallet icke lika effektiva som belysnmgsanordningar,
men ett allmänt användande av dylika anordningar
pa sparkstöttingar skulle säkerligen medföra en i hög grad ökad trygghet
for sparkåkare vid färd under mörker och därmed ett avsevärt steg framåt
ur trafiksäkerhetssynpunkt. Förare av motorfordon skulle under mörker
sålunda ha betydligt lättare att upptäcka en sparkåkare, vars sparkstötting
forsetts med ljusreflekterande material än en sparkåkare, vars fordon icke
ar forsett med dylikt material, en sak som bl. a. framgår av resultaten från
en vid psykologiska institutionen, Uppsala universitet, utförd undersökning
rörande siktsträckor under mörker. En föreskrift om reflexanordningar
på sparkstöttingar torde icke stöta på sådana tekniska problem som anordnandet
av belysning. Ett anbringande på sparkstöttingarna av reflexanordningar
synes därför för närvarande erbjuda den ur praktiska synpunkter
basta möjligheten att göra sparkåkare bättre synliga under mörker Reflexanordningarna
bora finnas anbragta på sparkstöttingar vid färd under såväl
dager som mörker. Eljest riskeras, att många sparkstöttingar, vilka företrädesvis
anvandes under dager, vid ett blott tillfälligt nyttjande under
mörker, icke förses med sådana anordningar. Dessutom är en generell bestammelse
till stor fördel ur övervakningssynpunkt. En förutsättning för
att reflexanordningarna skall bli effektiva är dels, att de avger reflekterande
ljus såväl framåt som bakåt, dels att de placeras på sådant sätt att
de ej skymmes av föraren av sparkstöttingen eller passagerare eller’last
pa sparkstöttingen.

Trafiksäkerhetsrådet diskuterar därefter närmare reflexanordningarnas
beskaffenhet och anbringande. Det bör enligt trafiksäkerhetsrådet ankomma
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter Kungl. Maj:ts förordnande
utfärda närmare föreskrifter härom.

Trafiksäkerhetsrådet föreslår att en ny paragraf av följande lydelse intages
i vägtrafikförordningen:

Sparkstötting

7 a §. Sparkstötting, som föres å väg, skall vara försedd med reflexanordning,
som vid belysning återkastar vitt sken framåt och rött sken bakåt.

Remissbehandlingen av trafiksäkerhetsrådets utredning m. m.

Över trafiksäkerhetsrådets skrivelse har efter remiss yttranden avgivits
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande (NTF) och Cykel- och sporthandlarnas riksförbund.

Beträffande frågan om ändrade trafikregler för sparkstöttingar har länsstyrelsen
i Västerbottens län i motsats till trafiksäkerhetsrådet funnit över -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1963

5

vägande skäl tala för att man vinner ökad rättssäkerhet för sparkåkare
om dessa hänföres till gående. Länsstyrelsen anför:

Även om man inte kan draga alltför långtgående slutsatser av den verkställda
undersökningen om orsaken till sparkstöttingolyckor, visar denna
dock klart att sparkstöttingåkare, som färdas till vänster på vägbanan,
framför allt i mörker löper betydande risker. Om föraren färdas på höger
sida i färdriktningen, bör han få en avgjort bättre överblick av trafiken på
sin väghalva och därigenom lämnas större möjligheter att genom egna åtgärder
rädda sig ur en risksituation. Samma skäl, som föranlett vägtrafikförordningens
föreskrift för gående, att företrädesvis begagna vägens högra
sida, kunna åberopas beträffande sparkåkare. Sparkstötting föres i regel
med en hastighet som endast obetydligt överskrider en gåendes men däremot
är avsevärt lägre än andra fordons och bör därför kunna jämställas med
de i 38 § vägtrafikförordningen angivna fordonsslagen. I sammanhanget
bör även framhållas att eventuella reflex- eller belysningsanordningar är
betydligt lättare att göra effektivt synliga framifrån, vilket ger en sparkstöttingförare,
som färdas på högra vägsidan, större möjligheter att upptäckas
i tid av den närmast passerande fordonstrafiken.

Ingen av de övriga remissinstanserna har haft någon erinran mot trafiksäkerhetsrådets
förslag att ej ändra trafikreglerna för sparkstötting.

Jämväl vad trafiksäkerhetsrådet anfört angående belysnings- och reflexanordningar
har fått ett genomgående positivt mottagande i remissvaren.
Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen instämmer helt i trafiksäkerhetsrådets
rekommendationer liksom länsstyrelsen i Västebottens län. Länsstyrelsen i
Norrbottens län anser visserligen att ur trafiksäkerhetssynpunkt en bestämmelse
att sparkstötting skall utrustas med såväl belysning som ljusreflexer
är att föredraga. Med hänsyn till de av trafiksäkerhetsrådet påtalade svårigheterna
att anordna belysning finner länsstyrelsen sig dock endast böra
förorda att sparkstötting förses med reflexanordning. NTF samt Cykel- och
sporthandlarnas riksförbund tillstyrker båda även i denna del trafiksäkerhetsrådets
förslag. Endast länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands
län har haft erinringar mot den av trafiksäkerhetsrådet förordade åtgärden.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län vill ej direkt motsätta sig trafiksäkerhetsrådets
förslag men tvivlar på att effekten av de förordade anordningarna
skulle motsvara därav föranledda kostnader och besvär. Länsstyrelsen
vill för sin del i stället föreslå en föreskrift att den, som framför sparkstötting
på väg i mörker, därvid skall ha reflexmärken anbragta å kläderna.
Länsstyrelsen i Jämtlands län finner att sparkstötting vid färd under mörker
skall ha reflexanordning men vill starkt ifrågasätta behovet och lämpligheten
av att kriminalisera användning under dagsljus av sparkstötting,
som saknar sådan anordning. Länsstyrelsen fortsätter:

Till mycket stor del är dessa fordon endast lckfordon, som aldrig utnyttjas
för färd under mörker och i de södra delarna av landet torde väi
sparkstötting endast undantagsvis numera användas i nyttobruk. Under
sådana omständigheter förefaller det icke troligt att den föreskrift, som

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 dr 1963

trafiksäkerhetsrådet föreslagit, skulle erhålla verklig resonans i det allmänna
rättsmedvetandet. En annan synpunkt som talar för att man nu
bör undvika mera långtgående åtgärder är att nyttobruket av sparkstöttingen
och sålunda även framförande av dessa på väg under mörker i framtiden
torde alltmer komma att minska. Länsstyrelsen vill sålunda förorda
att det föreslagna tilläggsstadgandet i vägtrafikförordningen utformas så
att reflexanordning endast skall vara obligatorisk för sparkstötting, som
under mörker framföres å väg.

Trafiksäkerhetsrådets förslag är under övervägande inom kommunikationsdepartementet.

Motionerna

Motionärerna finner det särskilt betydelsefullt att sparkåkare skyddas i
trafiken, enär denna grupp till stor del utgöres av barn och personer i relativt
hög ålder. Med de nuvarande trafikreglerna är risken för att sparkåkare
blir påkörd bakifrån påtaglig. Olyckor av detta slag förekommer talrikt
och leder ofta till svåra personskador, i ett flertal fall med dödlig utgång.
Enligt motionärernas mening synes det bästa sättet att komma till
rätta med sparkstöttingolyckorna vara att sparkåkarna under nuvarande
vänstertrafik färdas å vägens högra sida. Vidare bör sparkstötting vid färd
i mörker framtill förses med lampa eller kraftig reflexanordning.

Utskottet

Enligt vägtrafikförordningens definition är sparkstötting att hänföra till
fordon och särskilda undantagsregler för trafik med sparkstötting gäller
icke. Härav följer att den, som framför sparkstötting, icke får använda
gångbana eller cykelbana utan skall färdas å körbanans vänstra del. Sparkstötting
behöver icke vara försedd med belysning eller reflexanordningar.
I vägtrafikförordningen har emellertid från och med år 1961 införts en rekommendation
till den, som under mörker kör sparkstötting på väg där
tillfredsställande belysning saknas, att vidtaga vissa åtgärder, såsom att
bära tänd lykta eller reflexanordning.

Motionärerna anser att risker för olyckor, då sparkstöttingförare blir
påkörda bakifrån, i det närmaste skulle bortfalla, om sparkstöttingarna
framfördes på vägens högra sida. Vidare finner motionärerna att sparkstöttingarna
bör förses med belysning eller reflexanordningar. I motionerna
hemställes därför om ändring i vägtrafikförordningens bestämmelser i dessa
avseenden.

Enligt utskottets mening är det angeläget att de åtgärder vidtages som
kan vara ägnade att förebygga olyckor med sparkstöttingar. Utskottet vill
i detta sammanhang understryka vikten av att både förare och fordon har

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1963

sådan utrustning att de under mörker i god tid kan iakttagas av bilister.
Motionernas syfte att öka trafiksäkerheten för sparkstöttingförare finner
utskottet således värt beaktande. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen
bär emellertid de i motionerna anvisade utvägarna nyligen prövats i en
undersökning, som verkställts av statens trafiksäkerhetsråd. Undersökningen
övervägs för närvarande inom Kungl. Maj:ts kansli. Utskottet förutsätter
därför att vid den slutliga prövningen ståndpunkt kommer att tagas
såväl till frågan om belysning och reflexanordningar som till förslaget
att sparkstöttingar bör framföras mot den vanliga fordonsriktningen. Med
hänsyn härtill finner utskottet, att något uttalande från riksdagens sida i
anledning av motionerna icke erfordras.

Utskottet får således hemställa,

att förevarande motioner, I: 285 och II: 336, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson,
Georg Carlsson, Åkesson, Erik Jansson, Wirmark och Paul Jansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,
herrar Johansson i öckerö, Hamrin i Kalmar, Grebäck, fröken Anderson
i Lerum och herr Wennerfors.

Reservation

av herr Paul Jansson, vilken ansett att:

dels det stycke i utskottets yttrande som börjar med »Enligt utskottets»
och slutar med »icke erfordras», bort ha följande lydelse:

»Enligt utskottets mening är det angeläget att de åtgärder vidtages, som
kan vara ägnade att förebygga sparkstöttingsolyckor. Utskottet finner därför
motionernas syfte att öka trafiksäkerheten för sparkåkare värt allt
beaktande. Av den utredning som verkställts av statens trafiksäkerhetsråd
och som tidigare åberopats, finner sig utskottet kunna utläsa, att det för
sparkåkare i likhet med gående bör vara säkrare att med nu gällande vänstertrafik
färdas å vägens högra sida. Det förslag som framförts om enbart
obligatoriska reflexer på sparkstöttingarna finner utskottet dock icke tillfyllest
med tanke på svårigheten att göra reflexerna synliga bakåt. Utskot -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1963

tet delar därför motionärernas uppfattning att bästa skyddet för sparkåkarna
erhålles om sparkstötting framföres på vägens högra sida samt förses
med synlig lampa eller reflex framtill, och anser det angeläget att frågan
blir föremål för allvarligt övervägande,»
dels ock utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»att riksdagen må i anledning av motionerna 1:285 och
II: 336 i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening ge till
känna vad utskottet i detta utlåtande anfört.»

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1968

611790