Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 är 1963

1

Nr 6

Utlåtande i anledning av motioner om obligatorisk avsättning i
samband med skogsavverkning av medel för skogsvårdande
åtgärder.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 301 i första kammaren av herr Wikner m. fl.
och nr 345 i andra kammaren av herr Lindström m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte besluta,
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag
till obligatoriska skogsvårdsavgifter, som i samband med avverkning avsättes
i syfte att användas för å fastigheten nödvändiga skogsvårdande åtgärder».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll lår utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen 1. 301.

Gällande rätt m. m.

Skogsvårdslagen den 21 maj 1948 innehåller bestämmelser rörande skötseln
av landets skogsmark. Bestämmelserna är i princip tillämpliga på all
skogsmark i enskild ägo. Lagens huvudlinjer är följande. Skogsmark med
därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande
förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte
vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhalles (1 §). Uppsikt
över att lagens bestämmelser följs utövas av skogsvårdsstyrelserna
(4 §). Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet övervakas av skogsstyrelsen
(5 §). Beträffande avverkning av skog gäller som huvudregel att utvecklingsbar
skog inte får avverkas annat än genom gallring som är för skogens
utveckling ändamålsenlig. Skog anses som utvecklingsbar, så länge det
under förutsättning av lämplig skötsel måste antagas bli mer lönande att
låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka den (6 §). Avverkning av

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt 3 avd. Nr 6

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1963

icke utvecklingsbar skog får inte göras på sådant sätt att större rubbningar
uppkommer i avkastningens jämnhet (7 §). I fråga om åtgärder för att
erhålla nöjaktigt skogstillstånd gäller i huvudsak följande. Har vid avverkning
icke kvar lämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet att den med
hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, skall sådana
åtgärder vidtagas som är erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig
tid efter avverkningen kommer att finnas på det avverkade området (14 §).
Dylika åtgärder skall också vidtagas, om i skog uppkommer skada genom
naturhändelse, betning eller åverkan. I sådant fall är dock skyldigheten i
princip begränsad till kostnader som motsvarar värdet av träd som skadats
eller som måste fällas i samband med åtgärderna jämte värdet av ersättning
som uppburits eller kunnat uppbäras i anledning av skadan. Om skyldigheten
att vidtaga åtgärder ändå skulle bli synnerligen betungande, kan
skogsvårdsstyrelsen medge skälig begränsning (15 §). Är på skogsmark
skogstillståndet uppenbart otillfredsställande, föreligger också skyldighet
att vidtaga åtgärder för att inom skälig tid erhålla nöjaktig skog på marken.
Skyldigheten är i detta fall begränsad till den kostnad som motsvarar
värdet av de träd som bör fällas i samband med åtgärderna (16 §).

De i 15 och 16 §§ medgivna kostnadsgränserna gäller inte, om skäligt
bidrag till kostnadernas täckande kan erhållas av allmänna medel (17 §).

Skogsvårdslagen innehåller jämväl vissa bestämmelser om tvångsmedel i
de fall, då skogsvårdsstyrelse anser sig böra ingripa mot skogsägare på
grund av otillåten avverkning (12, 13 och 43 §§) eller underlåtenhet att
vidtaga föreskrivna åtgärder (19—24 §§).

Sedan länge har staten lämnat det enskilda skogsbruket stöd genom bidrag
och lån för att utföra sådana produktionsfrämjande åtgärder som
skogsodling och andra återväxtåtgärder, röjning, skogsdikning samt skogsväg-
och flottledsbyggnad. Bidragsgivningen från riksstatsanslag sker för
närvarande med anlitande av Statens skogsförbättringsanslag samt anslagen
Vägbyggnader å skogar i enskild ägo och Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. Till stöd för produktionsfrämjande åtgärder inom
det enskilda skogsbruket finnes två utlåningsfonder. Den ena är skogsväglånefonden,
ur vilken lån utgår för vägbyggnader på skog som står under
skogsvård sstyrelsens uppsikt. Den andra fonden är lånefonden för insamling
av skogsfrö. Från och med budgetåret 1960/61 har därjämte införts ett
system med statlig lånegaranti för att främja produktionen av skogsfrö och
skogsplantor. Sådan garanti kan beviljas för kredit som enskild jordbrukare
eller skogsägare upptar på allmänna marknaden för investering i
skogsplantskola (riksdagsberättelsen år 1963 s. 292).

I vissa hänseenden föreligger skyldighet att erlägga avgift för skogsvårdande
åtgärder och rättighet att avsätta och fondera intäkter av skogsbruk.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1963

3

På grund av bestämmelser i förordningen den 28 juni 1946 om skogsvårdsavgift
är i princip alla enskilda skogsägare skyldiga att årligen betala
skogsvårdsavgift. Avgiften har för år 1963 fastställts att utgå med en promille
av fastighetens taxeringsvärde för skogsmark och växande skog. Influtna
skogsvårdsavgifter, som tillfaller staten, används som bidrag till finansieringen
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Enligt förordningen den 27 mars 1954 om taxering för inkomst av medel,
som insatts å skogskonto, äger fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse
avsätta viss del av influtna skogsintäkter på särskilt skogskonto i bank.
Sådan avsättning medför uppskov med taxeringen till kommunal och statlig
inkomstskatt för beloppet, till dess uttag från kontot äger rum. Rättigheten
att åtnjuta uppskov är för varje beskattningsår maximerad till ett belopp
motsvarande summan av 60 procent av köpeskillingen för skog, som
avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt, 40 procent av köpeskillingen
för avyttrade skogsprodukter och 40 procent av saluvärdet av skogsprodukter,
som uttagits för förädling i egen rörelse. Som minimibelopp för insättning
gäller 2 000 kronor för ett och samma beskattningsår. Fonderingen är
begränsad till en tid av högst 10 år.

Ä skogskonto insatta medel behöver icke reserveras för skogsvårdande
eller andra särskilda ändamål.

Enligt förordningen den 27 maj 1955 om investeringsfonder för konjunkturutjämning
äger aktiebolag och ekonomiska föreningar viss rätt att skattefritt
avsätta medel för framtida investeringsändamål. Avsättning får ske
till investeringsfond för skogsbruk med högst 10 procent av den för beskattningsåret
redovisade bruttointäkten av skogsbruk och till investeringsfond
för rörelse med högst 40 procent av årsvinsten före skatt. Villkor för åtnjutande
av avdragsrätt vid beskattningen är att ett belopp motsvarande 46 procent
av den gjorda avsättningen inbetalas på ett särskilt konto i riksbanken.

Arbetsmarknadsstyrelsen utövar tillsyn över de fonderade medlen och
äger besluta att investeringsfond får eller skall tagas i anspråk för sitt ändamål.
Beslutet kan vara generellt, dvs. avse samtliga företag eller företag av
viss beskaffenhet, eller också gälla visst eller vissa företag. Investeringsfond
för skogsbruk får användas för arbeten avsedda att främja skogsbruket, såsom
skogsoding och skogsdikning, röjning, hägnad, anläggande av flottleder
och vägar, som huvudsakligen avser att direkt tjäna skogsbruket, ävensom
uppförande och underhåll av för skogsbruket nödvändiga byggnader.

Fem år efter avsättningen får företaget utan tillstånd förfoga över 30 procent
av fondavsättningen för de med fonden avsedda ändamålen. Efter
Kungl. Maj:ts medgivande kan investeringsfond för rörelse få tagas i anspråk
även för skogsvårdande ändamål.

1* Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 and. Nr 6

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 är 1968

Frågans tidigare behandling

1955 års skogsvärdsutredning

1955 års skogsvärdsutredning behandlade i sitt år 1958 framlagda betänkande
om skogsvården på enskilda skogar (SOU 1958: 30) bl. a. frågan om
införande av avgiftsskyldighet enligt norskt mönster som ett medel att intensifiera
skogsägarnas självverksamhet på skogsvårdens område. Utredningen,
som föreslog en rad andra åtgärder i nämnda syfte, ansåg visserligen
att ett system med obligatoriska avgifter skulle medföra vissa fördelar
men fann likväl ej anledning föreslå införandet av ett sådant system.
Skälen härtill var huvudsakligen dels att vissa skogsägare kunde få den
uppfattningen att deras skyldigheter med avseende på skogskulturarbeten
var begränsad till de belopp, som uttagits i form av avgift, och dels att ett
system med obligatoriska avgifter kunde sägas i viss mån strida mot den
för svensk skogspolitik grundläggande principen om skogsägarnas fostran
till ökad ansvarskänsla för skogsproduktionen.

Rörande det norska systemets närmare innebörd anföres i skogsvårdsutredningens
betänkande (s. 39 f.) följande.

Tillsynen över de enskilda skogarna i Norge ombesörjes av skogsopsynet.
Dess lokala organ är fylkesskogråden, vilka närmast svarar mot skogsvårdsstyrelserna
i Sverige, och under dessa herredsskogråden, till vilka
någon motsvarighet ej finnes hos oss. Hos herredsskogrådet är herredsskogmesteren
anställd vilken tjänsteman närmast torde motsvara länsskogvaktaren
i Sverige.

I 1932 års »Lov om skogvern» — den norska motsvarigheten till vår
skogsvårdslag — föreskrives att skogsägarna skall utge en skogskulturavgift
om 2 % av det avverkade virkets värde vid normal leveransplats. Avgiften
inbetalas i regel av virkesköparen eller salgsforeningen (skogsägareföreningen).
Den insättes på ett för skogsägaren upplagt konto hos herredsskogrådet
---. Efter anmälan om utförda skogsodlings- eller diknings arbeten

får skogsägaren från sitt konto ut belopp motsvarande kostnaden
för det utförda arbetet, sedan arbetena kontrollerats av herredsskogmesteren.
Om kulturarbete motsvarande kulturavgiften ej utföres inom en av
skogsopsynet fastställd frist, kan opsynet låta utföra arbetet för ägarens
räkning. Om inga kulturarbeten är behövliga, kan fylkesskogrådet medge
att kulturavgift tillsvidare ej utkräves. Sedan ett tiotal år uttages i Norge
dessutom en investeringsavgift, som f. n. utgår med 10 % av bruttovärdet
vid prissättningsplats. Den får brukas till samma arbeten, som ovan angivits,
men dessutom till skogsvägar, flottleder, skogskojor, driftsplaner,
ungskogsröjning, bidrag till avlöning åt hjelpeblinkere (stämplingsförrättare
hos herredsskogråden) och skogsägareföreningens skogliga rådgivare.
Efter särskild prövning kan avgiften få brukas även till andra investeringsoch
rationaliseringskostnader. Räntorna används i första hand till admi
nistrationskostnader för avgiftssystemet och därefter till främjande av
skogsbruket inom de skilda fylkena. Under år 1956 inbetalades i kultur -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1963

5

avgift 15 och utbetalades 12,4 milj. kronor. Innestående kulturavgifter utgjorde
45 milj. kronor. Motsvarande siffror för investeringsavgiften var:
inbetalda avgifter 73,7, utbetalda avgifter 55,1 och innestående avgifter 116
milj. kronor. Nästan hälften av de utbetalda avgifterna avsåg skogsvägbyggen,
medan den andra hälften fördelade sig ungefär lika på skogskojor,
teknisk utrustning, kulturarbeten och övriga användningsområden.

De offentliga skogsorganen och skogsägarnas egna organisationer i Norge
syntes samstämmiga i den uppfattningen, att avgiftssystemen varit till
utomordentlig nytta för skogsbruket. Man uttalade att den starka intensifiering
av skogsvården, som karakteriserar dagens norska skogsbruk, möjliggjorts
just genom dessa avgifter.

1959 års riksdag

I två likalydande motioner vid 1959 års riksdag yrkades att i skogsvårdslagstiftningen
skulle införas bestämmelser om obligatoriska avsättningar
till skogsvårdande åtgärder inom det enskilda skogsbruket, över motionerna,
som behandlades av tredje lagutskottet, avgavs remissyttranden av
skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Landsorganisationen i Sverige,
Sveriges skogsägareförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
Utskottet, som avstyrkte motionerna, yttrade i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 13 år 1959 bl. a. följande.

De myndigheter och organisationer som yttrat sig över motionerna är
överens om att själva avsättningsidén är värd att taga fasta på. Däremot
går meningarna isär i fråga om medlen att förverkliga denna idé. Under
det att landsorganisationen anser att endast obligatoriska avgifter kan ge
önskat resultat, menar skogsägarnas egna organisationer att friheten bör
vara en grundläggande princip. Även arbetsmarknadsstyrelsen och skogsstyrelsen
synes tveka inför tanken på obligatoriska avgifter. Arbetsmarknadsstyrelsen
förordar närmare utredning, innan ett sådant steg tages, och
skogsstyrelsen anvisar vissa utvägar att genom en revidering av bestämmelserna
om skogskonton stimulera till ökade avsättningar för skogsvårdande
ändamål på frivillighetens grund.

Enligt utskottets mening är det en riktig och värdefull tanke — från
såväl skogsvårdande som sysselsättningspolitiska synpunkter — att under
normala tider medel fonderas för att skapa ekonomisk grundval för skogsförbättrande
arbeten under sämre tider. Denna tanke är delvis förverkligad
genom de existerande formerna för avsättningar på skogskonton och
till investeringsfonder för konjunkturutjämning. Dessa avsättningsmöjligheter
bygger helt på frivillighet. Säkerligen skulle en del fördelar stå att
vinna genom en utbyggnad av dessa redan förefintliga fonderingsmöjligheter
i syfte att stimulera till ökade avsättningar. En tänkbar väg i denna
riktning har anvisats av skogsstyrelsen i dess remissyttrande.

Otvivelaktigt kan vissa skäl åberopas till stöd för ett obligatoriskt avgiftssystem
efter norsk modell. Men att ett sådant system inger betänkligheter
av både principiell och praktisk art framgår inte minst av skogsvårdsutredningens
betänkande samt arbetsmarknadsstyrelsens och skogs -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1963

styrelsens till utskottet avgivna remissyttranden. För att bilden skall bli
helt rättvisande bör måhända framhållas att utredningen tydligen grundat
sitt ställningstagande enbart på skogsvårdssynpunkter och icke — liksom
motionärerna dessutom på sysselsättningspolitiska överväganden.

Utskottet förklarade avslutningsvis, att man ansåg sig sakna anledning
att taga ställning till frågan om ett obligatoriskt avgiftssystem under hänvisning
till att skogsvårdsutredningens betänkande då övervägdes inom
Kungl. Maj:ts kansli.

1960 års riksdag

På grundval av skogsvårdsutredningens betänkande framlades vid 1960
års riksdag en proposition (nr 106) angående skogsvårdsstyrelsemas organisation
och verksamhet, m. m. I propositionen lämnas (s. 23 ff.) en redogörelse
för vad som vid remissbehandlingen av betänkandet anförts rörande
ett system med obligatoriska skogskulturavgifter. Enligt vad i propositionen
anges uttalade sig sålunda bl. a. domänstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,
Värmlands och Jämtlands län, länsarbetsnämnden och lantbruksnämnden
i Norrbottens län, skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs
och Jämtlands län, Landsorganisationen i Sverige, Skogsvårdsstyrelsernas
förbund, Tjänstemännens centralorganisation samt Dalarnas skogsägareförening
för att ett dylikt system borde införas inom det enskilda
skogsbruket eller att frågan om skogskulturavgifter borde bli närmare utredd.

Departementschefen anförde i frågan följande (prop. s. 127).

Enligt min mening bör under normala tider medel kunna fonderas för
att skapa ekonomisk grundval för skogsvårdsverksamheten under sämre
tider. Dylik fondering bör emellertid även i fortsättningen bygga på frivillighet
och ske med utnyttjande av redan nu förefintliga fonderingsmöjligheter
som insättningar på skogskonton och på särskilda konton inom
föreningsrörelsen samt avsättningar till investeringsfonder för konjunkturutjämning.

I två likalydande motioner vid 1960 års riksdag, 1:607 och 11:750,
hemställdes att riksdagen måtte besluta att med bifall i övrigt till proposition
nr 106 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till obligatoriska
skogskulturavgifter, som i samband med avverkning avsättes i syfte
att användas för å fastigheten nödvändiga skogsvårdsåtgärder. Propositionen
och bl. a. nämnda motioner behandlades av sammansatt bevillnings- och
jordbruksutskott. I sitt av riksdagen såvitt nu är av intresse godkända utlåtande
nr 1 år 1960 förklarade utskottet, att utskottet hade samma syn som

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1963 7

Kungi. Maj :t på frågan om ett system med obligatoriska skogskulturavgifter
och att utskottet därför inte kunde biträda det i motionerna I: 607 och
II: 750 framförda yrkandet.

En minoritet inom utskottet ansåg emellertid att motionerna borde bifallas.
Härvid åberopades i huvudsak att ett obligatoriskt avgiftssystem
skulle skapa ekonomiska förutsättningar för bättre skogsvård inom det
enskilda skogsbruket ävensom en jämnare sysselsättning inom skogsbruket
samt att ett sådant system tillstyrkts av många remissinstanser.

Offentlig utredning

Jämlikt Kungl. Maj-.ts bemyndigande den 4 maj 1962 har tillkallats sakkunniga
för att verkställa utredning och avge förslag rörande den fortsatta
statliga bidrags-, låne- och kreditgarantigivningen till produktionsfrämjande
åtgärder till förmån för det enskilda skogsbruket samt därmed sammanhängande
frågor. Enligt direktiven (se riksdagsberättelsen år 1963 s. 292 f.)
bör i första hand utarbetas förslag till stödregler med tillämpning av de
nya, allmänna riktlinjerna för den statliga och statsunderstödda verksamheten
på det skogliga området som riksdagen i skilda sammanhang godkänt
under de senaste åren. över huvud bör enligt direktiven eftersträvas att
göra stödformerna och grunderna i övrigt fullt tidsenliga med hänsyn till
den ekonomiska och tekniska utvecklingens alltmer framträdande krav på
en intensivare rationaliseringstakt inom skogsbruket. Stort avseende bör vidare
bl. a. fästas vid behovet av utveckling mot stabilare förhållanden för
de i skogsbruket sysselsatta. I direktiven framhålles vidare bl. a. att utredningen
är oförhindrad att upptaga till behandling frågor som hänger samman
med förut i direktiven berörda ämnen.

Enligt vad utskottet under hand inhämtat har utredningen förberedelsevis
bl. a. begärt upplysningar från vederbörande norska myndigheter rörande
de fortsatta erfarenheterna av det i Norge tillämpade systemet med obligatoriska
skogskulturavgifter.

Motionerna

Motionärerna erinrar inledningsvis om skogens betydelse för landets ekonomi
och för folkförsörjningen. En rationell skogsvård som ger högsta möjliga
avkastning är därför av vikt. Enligt vad i motionerna uppges föreligger
fortfarande en stor eftersläpning av skogsvårdande åtgärder såsom hyggesrensningar,
planteringar och ungskogsröjningar. Såväl möjligheterna för en

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1963

mera rationell skogsvård som skogsbrukets lönsamhet skulle enligt motionärernas
mening ökas genom ytterligare utbyggnad av skogsbilvägarna.
Motionärerna anser att en planmässig investering för nämnda skogsvårdsåigärder
också skulle öka sysselsättningen till nytta framför allt för Norrland.
Med hänsyn till det angelägna i att kapital finnes tillgängligt för
ifrågavarande åtgärder anser motionärerna det böra övervägas, om inte ett
system med obligatoriska skogskulturavgifter — liknande det norska —
borde införas.

Utskottet

Det allmänna har sedan länge på olika sätt sökt verka för en förbättrad
vård av enskilda skogar. Föreskrifter i detta syfte av delvis tvingande natur
återfinnes sålunda i 1948 års skogsvårdslag. Vidare understödes det enskilda
skogsbruket genom bidrag och lån till produktionsfrämjande åtgärder.
I sammanhanget må även erinras om skyldigheten att erlägga skogsvårdsavgift,
vilken används till finansiering av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, och om.möjligheten att avsätta medel på skogskonto och till
investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Under hänvisning till skogsbrukets betydelse för landets ekonomi och
för sysselsättningen av stora befolkningsgrupper framhåller motionärerna
såsom angeläget att kapital alltid finnes tillgängligt för nödiga skogsvårdande
åtgärder. Nuvarande fonderingsmöjligheter utgör enligt motionärernas
mening icke betryggande garanti i detta hänseende. Motionärerna anser
att kapitaltillgången bör tryggas genom införandet av obligatoriska
skogskulturavgifter, som i samband med avverkning skulle avsättas för
skogsvårdsåtgärder på den fastighet där avverkning skett. I motionerna
hemställes därför om utredning och förslag i denna fråga.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har frågan om tillämpning
av ett system med obligatoriska kulturavgifter prövats av 1955 års
skogsvårdsutredning. Denna prövning har dock ej lett till att Kungl. Maj.-t
framlagt något förslag i ämnet. Emellertid bär år 1962 tillsatts en utredning
rörande den fortsatta statliga understödsverksamheten på skogsvårdens omlåde.
Härvid torde enligt vad utskottet erfarit jämväl förevarande spörsmål
såsom sammanhängande med de i utredningens direktiv uttryckligen berörda
frågorna bli föremål för övervägande. Någon särskild utredning synes
därför ej påkallad. Utskottet anser sig ej nu böra taga ställning till
lämpligheten av det i motionerna förordade avgiftssystemet, vilket bör ses
i samband med de andra åtgärder, som avses i utredningens diréktiv. Då
motionerna emellertid framför synpunkter som kan förtjäna beaktande,
synes motionerna böra överlämnas till utredningen för att övervägas under
dess fortsatta arbete.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1963 9

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:301 och 11:345, icke måtte
föranleda annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer att motionerna jämte detta
utlåtande överlämnas till utredningen rörande den statliga
bidrags-, låne- och kreditgarantigivningen till produktionsfrämjande
åtgärder till förmån för det enskilda skogsbruket.

Stockholm den 26 februari 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson,
Georg Carlsson, Erik Jansson, Nils Hansson*, Wirmark och Paul Jansson; från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Wachtmeister,
Johansson i öckerö, Persson i Tandö, Hamrin i Kalmar, Grebäck och Svanberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.