Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963
1
Nr 4
Utlåtande i anledning av motioner om rätt för domstol att i vissa
fall besluta om indragning av körkort.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 172 i första kammaren av herr Augustsson och nr 207
i andra kammaren av herr Franzén.
Enligt motionerna, som är likalydande, bör domstolsprövningen av mål angående
vårdslöshet i trafik jämväl omfatta frågan om eventuell indragning av
körkort, vilken fråga det f. n. ankommer på länsstyrelse att avgöra. Motionärerna
hemställer därför ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t må uttala
att ändring i denna behörighetsfråga bör ske i enlighet med vad som ovan
anförts”.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till motionen
1:172.
Gällande rätt
Enligt bestämmelser i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 ankommer
det på länsstyrelse att handlägga och avgöra frågor om utfärdande och
återkallelse av körkort. Av länsstyrelse meddelade beslut i dylika ärenden kan
överklagas hos Kungl. Maj:t.
Beträffande återkallelse av körkort föreskrivs i 33 § vägtrafikförordningen
att länsstyrelse under vissa förhållanden skyndsamt skall ompröva frågan om
lämpligheten som fordonsförare hos person, för vilken länsstyrelsen utfärdat
körkort. Detta gäller, när länsstyrelsen med hänsyn till inkomna underrättelser
finner skälig anledning föreligga till antagande att körkortsinnehavaren icke
uppfyller de förutsättningar som gäller för erhållande av körkort. I sådant fall
kan länsstyrelsen förelägga vederbörande att inkomma med lämplighetsintyg,
läkarintyg eller kompetensbevis. Fullgör körkortsinnehavaren inte föreläggandet,
kan körkortet återkallas. Länsstyrelsen kan också själv eller genom polismyndighet
inskaffa nödig utredning. I vissa fall skall körkortet regelmässigt
återkallas. Detta gäller, om körkortsinnehavaren gjort sig skyldig till grov
vårdslöshet i trafik, rattfylleri, trafikonykterhet eller smitning. Samma är förhållandet,
om han genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i
trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna
fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter
Bihan g till riksdagens protokoll t9K3. 9 samt. S avd. Nr Jf
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963
dessa bestämmelser eller om han annars vid färd med motordrivet fordon i
något för trafiksäkerheten väsentligt intresse grovt åsidosatt honom såsom
förare åliggande förpliktelser. Körkort skall vidare återkallas, om innehavaren
gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig körning och det ej kan anses uppenbart
att han likväl är skötsam, liksom om han med hänsyn till onyktert levnadssätt
icke bör betros med att inneha körkort. Återkallelse sker jämväl, om körkortsinnehavaren
genom brottslig gärning ådagalagt påtaglig brist på hänsyn
till andra eller på grund av personliga förhållanden i övrigt icke kan anses
lämplig såsom förare av körkortspliktigt fordon. Om körkortsinnehavarens
förutsättningar att föra sådant fordon blivit så väsentligt minskade genom sjukdom,
skada eller dylikt, att han från trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare bör
inneha körkort, skall kortet också i regel återkallas. Återkallelse av körkort
på grund av straffbelagd förseelse får icke ske, förrän frågan om straff för
förseelsen avgjorts genom lagakraftvunnen dom, såvida omständigheterna inte
är sådana, att körkortsinnehavaren oavsett utgången i ansvarsfrågan kan anses
olämplig att föra körkortspliktigt fordon.
I de fall, då körkort enligt det föregående skall återkallas av annan grund
än innehavarens sjukdom eller underlåtenhet att efterkomma föreläggande, får
nytt körkort ej utfärdas innan viss tid förflutit från den dag rätten att föra
körkortspliktigt fordon fråntogs körkortsinnehavaren. Vid återkallelse på grund
av grov vårdslöshet i trafik är minimitiden två år och eljest ett år. Om synnerliga
skäl föreligger, kan tiderna förkortas till ett år respektive tre månader
(33 § 5 mom.).
Reglerna om återkallelse av körkort kompletteras av föreskrifter i 80 och
81 §§ vägtrafikkungörelsen. Domstolar, nykterhetsnämnder m. fl. ålägges här en
omfattande underrättelseplikt gentemot länsstyrelserna rörande vissa brott och
förseelser m. m. som begåtts av körkortsinnehavare och som är av betydelse för
bedömningen av dennes lämplighet att inneha körkort.
Frågans tidigare behandling
Spörsmålet huruvida länsstyrelse eller domstol skall handlägga frågor om indragning
av körkort behandlades utförligt under förarbetena till 1936 års motorfordonsförordning,
vars bestämmelser i ämnet föregick vägtrafikförordningens
regler. Förslag till motorfordonsförordning hade framlagts av 1934 års vägtrafiksakkunniga
(SOU 1935:23). De sakkunniga hade bl. a. haft att taga ställning
till vissa framställningar som syftade till att bereda domstolarna möjlighet
att avgöra eller i vart fall rätt att yttra sig i frågor om indragning av körkort.
De sakkunniga kunde emellertid på anförda skäl icke ansluta sig till de
sålunda framförda synpunkterna. Ej heller biträddes dessa av föredragande
departementschefen vid förslagets framläggande inför 1936 års riksdag (prop.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963
3
nr 213). Enligt det av riksdagen godtagna förslaget skulle också hithörande
frågor liksom förut ankomma på länsstyrelses prövning.
Frågan behandlades vidare vid 1951 års riksdag i samband med genomförandet
av nu gällande vägtrafikförordning. Enligt det framlagda förslaget (prop.
nr 30) skulle liksom förut återkallelse av körkort ankomma på länsstyrelse,
även om återkallelsen föranletts av straffbelagd förseelse. Andra lagutskottet
yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 30 år 1951 bl. a. att inom utskottet
upptagits frågan, vilken myndighet som i förevarande fall lämpligen
borde avgöra frågan om återkallelse. Enligt utskottets mening förelag likval
icke tillräcklig anledning att göra ändring i gällande regel, som visat sig i stort
sett tillfredsställande. .
I en motion vid 1956 års riksdag hemställdes om skyndsam utredning om
överflyttning från länsstyrelse till domstol av frågor om indragning av körkort
på grund av trafikförseelse. Motionen avstyrktes av andra lagutskottet (utlåtande
nr 9 år 1956) under hänvisning till att spörsmålet komme att behandlas
av 1953 års trafiksäkerhetsutredning.
Riksdagen godkände utlåtandet.
I proposition till 1957 års riksdag (prop. nr 72) framlades förslag till viss
ändring av lagen om straff för vissa trafikbrott. Vid sin behandling av propositionen
yttrade första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 16
år 1957 bl. a. följande.
Enligt utskottets mening bör vidare det men en motorförare lider genomatt
hans körkort indrages kunna beaktas vid bestammande av den straffrättsliga
påföljden för hans brott E» förutsättning härför är emellertid att fragan om
körkortets indragning avgöres av domstol 1 samband med provning av ma om
ansvar för trafikonykterhet eller rattfylleri. Från nagra hall har också fram
förts den meningen att domstol vore bättre ägnad än länsstyrelse att bedöma
frågor om^ndragning av körkort i sådana fall då ifrågasatt åtgärd foranledes
av trafiknykterhetsbrott. Risken för schablonmässig bedömning av dylika frågor
skulle elimineras, om körkortsfrågan kunde avgöras i samband med rättegången.
Om i anledning av den nu föreliggande reformen ifragasatta andnnga
vidtages i körkortsreglerna kommer att med än större skarpa framtrada ons k -målef om garantier för att dylika frågor avgöres under hänsynstagande till
samtliga på fallet inverkande omständigheter.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1957 tillkallades särskilda
sakkunniga för att överse lagstiftningen om trafiknykterhet och darmed
sammanhängande frågor. I utredningens direktiv (se riksdagsberättelsen ar 1958
s. 121 ff) anfördes bl. a. följande.
___jag vill även hänvisa till vad första lagutskottet anfört om en
omgestaltning av förfarandet i fråga om körkortsindragning ä_
Beträffande sistnämnda fråga vill jag särskilt framhalla att de- ur rattssa
kerhetssynpunkt är angeläget att åtgärder med anledning av brott i största
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963
trS khrnh f tnmg bestammes inom ramen för ett judiciellt förfarande. Vid
afikbrott förekommer emellertid jämväl ett administrativt ingripande i form
v provning hos lansstyrelsen av körkortets giltighet. Genom att åtgärderna
,d <;dnmg brottet pa detta sätt är uppdelade på skilda organ, kan enligt
™.2a^UtSk0ttet PTkat i,gärder“ ''i »4 6“k™rt grinas IS
varandra. Det ar aven oekonomiskt att, då samhället anordnar ett muntligt
*?farande Vld domstol for utredning av brottet och bestämmande av brottf
UtredninPen
h^^-U?yttjaS f" M SVgÖra äVen fråga 0m körkortsindragning.
^rfdTg“ bor.darf°r overvaga i vad mån prövningen av fråga om indragning
av körkort kan överflyttas från länsstyrelse till domstol. På denna punkt böf
utredningen ej begransas till trafiknykterhetsbrotten utan avse trafikbrott över
Vid 1960 ars riksdag väcktes två likalydande motioner, i vilka anhölls om
en skyndsam undersökning och utredning rörande förevarande spörsmål. Motionerna
avstyrktes av första lagutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande
nr 7 ar 1960 under hänvisning till den pågående utredningen.
De sakkunniga, som i december 1957 tillkallats för att överse trafiknykterhetslagstiftningen
och utreda den nu aktuella frågan, har antagit benämningen
1957 ars trafiknykterhetskommitté. Enligt vad utskottet under hand inhämtat
torde kommitténs betänkande komma att avlämnas under första halvåret 1963.
Utskottet
Enligt vägtrafikförordningen ankommer det på länsstyrelse att avgöra frågor
om återkallelse av körkort. Motionärerna anser emellertid att reglerna härom
bor andras så att allmän domstol vid bestämmande av straff rättslig påföljd i
trafikmål skall pröva frågan om återkallelse av den tilltalades körkort. I
motionerna hemställes om riksdagens uttalande att en sådan ändring bör genomföras.
Sasom narmare framgår av den föregående redogörelsen har den av motionärerna
vackta frågan tidigare prövats av riksdagen. 1957 års riksdag har sålunda
godkant ett utlåtande av första lagutskottet, vari utskottet beträffande
trafiknykterhetsbrotten uttalade sig för en sådan omgestaltning av förfarandet
vid återkallelse av körkort som nu avses med motionerna. I anslutning därtill
uppdrog Kungl. Maj:t åt särskilt tillkallade sakkunniga — 1957 års trafiknykterhetskommitté
— att bl. a. överväga i vad mån prövningen av fråga om indragning
av körkort kunde överflyttas från länsstyrelse till domstol. På denna
punkt borde enligt direktiven utredningen ej begränsas till trafiknykterhetsbrotten
utan avse trafikbrott över huvud. Vidare må erinras om att 1960 års
riksdag avslagit motioner i förevarande ämne under hänvisning till det pågående
utredningsarbetet.
Enligt vad utskottet erfarit torde 1957 års trafiknykterhetskommitté kunna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1963
5
slutföra sitt arbete under första halvåret 1963. Då den nu åter aktualiserade
frågan bör bedömas mot bakgrunden av den utredning, som sålunda inom kort
kommer att föreligga, anser utskottet att något uttalande från riksdagens sida
i anledning av motionerna icke är påkallat.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:172 och II: 207, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 februari 1963.
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl*, Ebbe Ohlsson,
Kristiansson*, Knut Johansson*, Georg Carlsson, Åkesson och Wirmark;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, Wachtmeister,
fru Torbrink, herrar Johansson i Öckerö, Persson i Tandö, Svanberg och Mattsson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Tryck: Rotopress, Stockholm 1963