Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

1

Nr 27

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om gravrätt m. m.

Genom en den 29 mars 1963 dagtecknad proposition, nr 141, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

1) Förslag
till

Lag om gravrätt m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om begravningsplats
1 §•

Begravningsplats är antingen

allmän begravningsplats, varmed förstås av församling eller annan kommun
eller eljest av det allmänna anordnad, behörigen invigd kyrkogård,
annan begravningsplats, urngård, urnhall, urnlund, urnmur, kolumbarium,
minneslund eller annan sådan anläggning, eller

enskild begravningsplats, varmed avses plats, som tillhör annat trossamfund
än svenska kyrkan eller ock annan enskild och som behörigen anordnats
för förvaring av avlidnas stoft eller aska eller för utströende av avlidnas
aska.

2 §•

Det åligger församling eller, om Konungen för särskilt fall så förordnat,
borgerlig kommun att hålla allmän begravningsplats med erforderligt antal
gravplatser av vedertagen typ.

På Konungens prövning ankommer, huruvida och på vilka villkor enskild
begravningsplats må anordnas.

Om anläggning, utvidgning eller väsentlig förändring av begravningsplats
gäller vad Konungen förordnar.

3 §.

Ej må begravningsplats intecknas eller utmätas eller utan länsstyrelsens
tillstånd överlåtas eller användas för annat ändamål.

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 3 avd. Nr 27

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Begravningsplats må ej heller helt eller delvis nedläggas utan att länsstyrelsen
förordnat därom. I samband med sådant förordnande må föreskrivas
villkor för nedläggandet och för områdets framtida användande.

Vad här stadgas om begravningsplats skall i tillämpliga delar gälla även
gravkor.

4 §•

Begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt skick, och den helgd
skall städse iakttagas som tillkommer de dödas vilorum. Den skall så underhållas
och skötas att sanitär olägenhet ej uppstår.

5 §.

Innehavare av begravningsplats skall låta upprätta gravkarta och föra
gravbok i enlighet med vad Konungen förordnar.

Om gravrätt

6 §.

Gravrätt uppkommer, då visst område på allmän begravningsplats upplåtes
för jordande av avlidens stoft eller förvaring av avlidens aska.

Till bevis om upplåtelse av gravrätt skall, om det ej av särskilda skäl
finnes kunna underlåtas, utfärdas gravbrev.

Avgift för gravrätt skall, om ej annat överenskommes, utgå på en gång.

7 §•

Upplåtelse av gravrätt må ske för viss tid, minst femton och högst femtio
år, eller för alltid. Upplåtelse för alltid skall dock ej avse längre tid än den,
under vilken gravplatsen utgör del av allmän begravningsplats. Har upplåtelsetid
ej bestämts, skall upplåtelsen anses hava skett för tjugofem år.

När för viss tid upplåten gravrätt utlöper, äger gravrättsinnehavaren,
om gravplatsen är väl vårdad, erhålla förnyad upplåtelse, såframt han anmält
sig därtill före upplåtelsetidens utgång och den förnyade upplåtelsen
icke medför synnerligt men för begravningsplatsens ändamålsenliga ordnande
och skötsel.

8 §•

Såsom innehavare av gravrätt anses den, till vilken sådan rätt upplåtits.
När gravrättsinnehavaren avlider, övergår rätten i enlighet med vad som må
hava blivit förordnat vid upplåtelsen eller genom senare skriftligt förordnande.
Föreligger ej sådant förordnande, övergår gravrätten till den avlidnes
efterlevande make och arvingar eller den av dem som dessa anmäla såsom
gravrättsinnehavare.

Gravrätt må ej överlåtas till annan än närstående eller upplåtaren. I fall då
någon ej finnes, till vilken enligt bestämmelserna i första stycket gravrätten
övergått, kan överlåtelse ske genom förordnande av upplåtaren.

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

9 §.

Gravrättsinnehavaren äger bestämma vilka som skola gravsättas inom
gravplatsen; dock må upplåtaren vägra gravsättning, när det är uppenbart
att framställning därom icke överensstämmer med tidigare gravrättsinnehavares
önskan eller står i strid med pietetens krav. Äro flera gravrättsinnehavare,
och kunna de ej enas, bestämmer upplåtaren angående gravsättningen.
Därvid skall, därest de olika meningarna ej kunna sammanjämkas, företräde
givas enligt reglerna om arvsrätt, med beaktande dock av att barn
har företräde framför barnbarn, föräldrar före syskon och syskon före syskons
barn samt att plats i regel bör beredas för makar tillsamman. Vid
lika rätt enligt vad nu sagts så ock eljest, när särskilda skäl äro därtill, må
beaktas såväl närmare personlig anknytning till dem som senast gravsatts
inom gravplatsen eller till orten som ock andra särskilda förhållanden; i annat
fall skall, vid lika rätt enligt vad nyss sagts, den som först avlider hava
företräde.

Gravöppning må äga rum endast genom upplåtarens försorg.

10 §.

Gravplats skall av gravrättsinnehavaren hållas i ordnat och värdigt skick.

Råder å gravplats uppenbar vanvård och avhjälpes den ej inom ett år
efter det upplåtaren förelagt gravrättsinnehavaren att sätta gravplatsen i
stånd, äger upplåtaren förklara gravrätten förverkad. Föreläggande som
nu sagts skall innefatta erinran om den sålunda stadgade påföljden. Är
gravrättsinnehavaren ej känd eller vet man ej var han finnes, skall föreläggandet
införas en gång i allmänna tidningarna och i tidning inom orten;
angivna tid av ett år skall i sådant fall räknas från kungörandet.

Gravrätt må ej förklaras förverkad, om myndighet är ansvarig för gravplatsens
vård och underhåll.

11 §•

Om allmän begravningsplats helt eller delvis nedlägges eller gravrättens
bibehållande skulle medföra synnerligt men för begravningsplatsens ändamålsenliga
ordnande och skötsel, äger länsstyrelsen, ändå att sådant fall ej
är för handen som kan medföra förverkande enligt vad i 10 § är stadgat,
förordna att gravrätten skall överflyttas till annan plats eller, om det ej
kan ske eller gravrättens bibehållande ej begäres av någon rättsinnehavare,
att rätten skall upphöra.

12 §.

Gravrätt medför även rätt att förse grav med gravvård, därest det ej strider
mot vad som är avsett att gälla för den del av begravningsplatsen varom
är fråga. Beträffande gravvårds utseende och beskaffenhet samt övriga anordningar
på gravplatsen skall iakttagas, vad upplåtaren föreskriver. Upplåtaren
må dock icke meddela andra föreskrifter i dessa hänseenden än som
påkallas för att tillgodose en god gravkultur.

Sedan gravvård blivit uppsatt, får den ej utan medgivande av upplåtaren

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

bortföras. Sådant medgivande må ej lämnas, med mindre säkerhet vunnits
för att icke med gravvården förfares på ovärdigt sätt.

Har gravrätt upphört, skall om bortförande av gravvård eller annan gravöverbyggnad
gälla vad i andra stycket är stadgat. Vad som ej är bortfört
inom sex månader efter gravrättens upphörande eller, om tvist uppkommit
om anordningens bortförande, inom samma tid efter tvistens slutliga avgörande
tillfaller upplåtaren. Vill denne från gravplatsen bortföra anordning
av konstnärligt eller kulturhistoriskt värde eller eljest av beskaffenhet att
böra för framtiden bibehållas, skall den åter uppställas inom begravningsplatsen
eller eljest å lämplig därtill avsedd plats; och skall beträffande sådant
föremål jämväl iakttagas vad därom är särskilt stadgat. Bortföres eljest
gravvård eller annan gravöverbyggnad, skall tillses att med densamma
icke förfares på ovärdigt sätt.

13 §.

Gravrätt må ej pantsättas eller utmätas. Detsamma skall gälla beträffande
gravvård eller annan gravöverbyggnad på allmän eller enskild begravningsplats,
så ock i fråga om rätt till gravplats, som upplåtits inom enskild begravningsplats.

14 §.

Konungen äger för särskilt fall förordna, att bestämmelserna i 6—12 §§
skola helt eller delvis vara tillämpliga å gravplatser inom enskild begravningsplats.

Särskilda bestämmelser

15 §.

Underlåter innehavare av begravningsplats att fullgöra sina åligganden enligt
denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser, äger länsstyrelsen
vid vite förelägga honom att vidtaga erforderlig rättelse.

Har gravrättsinnehavare försett grav med gravvård eller annan anordning
i strid med vad upplåtaren föreskrivit, äger länsstyrelsen, om skäl äro därtill,
vid vite förelägga gravrättsinnehavaren att borttaga anordningen. Sådant
föreläggande må även eljest meddelas, när synnerliga skäl äro därtill.
Efterkommes ej vitesföreläggande, må överexekutor meddela handräckning
för anordningens borttagande.

16 §.

I beslut av myndighet, som förvaltar allmän begravningsplats, må den som
beslutet rör söka ändring, om myndigheten

vägrat att upplåta gravrätt eller förnya upplåtelse av gravrätt enligt 7 §,
meddelat beslut i fråga om övergång eller överlåtelse av rätt enligt 8 § eller
angående gravsättning enligt 9 §,

förklarat gravrätt förverkad enligt 10 §,

meddelat beslut angående gravvård eller annan anordning å grav enligt
12 § eller

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

5

eljest meddelat beslut om användning av gravplats.

Ändring i myndighetens beslut sökes genom besvär hos länsstyrelsen.

17 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav meddelade
bestämmelser föres genom besvär hos Konungen.

18 §.

Angående krematorium och eldbegängelse samt förfarandet med aska efter
eldbegängelse gäller vad Konungen förordnar.

19 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser om tillämpningen av denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964, då lagen den 24 mars 1916
(nr 94) om nyttjanderätt till gravplats upphör att gälla.

Den nya lagen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse även beträffande
befintliga begravningsplatser och de upplåtelser av gravplatser som
skett före lagens ikraftträdande, dock skall den nya lagen icke medföra inskränkning
i den rätt, som vid lagens ikraftträdande jämlikt äldre författningar
må tillkomma innehavare av gravplats i kyrka.

Har före lagens ikraftträdande myndighet mot viss, en gång för alla erlagd
gottgörelse åtagit sig vård och underhåll av gravplats för alltid eller så länge
gravplatsen utgör del av allmän begravningsplats, skola de medel som för
sådant ändamål erlagts, om ej annat föranledes av villkor som må hava uppställts
av den som lämnat gottgörelsen, förvaltas såsom en särskild fond,
vars avkastning skall användas endast för gravplatsens vård och underhåll;
dock äger myndighet, som iklätt sig skyldighet att ombesörja vård och underhåll
av flera gravplatser, rätt att, om ej villkor som nyss sagts utgör hinder
härför, sammanföra till en gemensam fond de medel, som myndigheten
mottagit för gravplatsernas vård och underhåll, såframt därvid iakttages att
en noggrann och fullständig förteckning föres över gravplatserna.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

2) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 25 oktober 1957 (nr 585)
om jordfästning m. in.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 oktober 1957 om jordfästning
m. m. skall upphöra att gälla samt att 5 § samma lag skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

5 §•

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vid jordfästning-----allvarliga innebörd.

Begravningsplats skall hållas i ordnat
och värdigt skick.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

3) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 § och 2 kap. 70 § lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vad i

Ej heller äger vad i 1 § stadgas tilllämpning
å upplåtelse av nyttjanderätt
till gravplats på kyrkogård eller
annan allmän begravningsplats.

Om upplåtelse av mark med vågrätt
stadgas i lagen om allmänna vägar.

från kronan.

Om upplåtelse av gravrätt stadgas
i lagen om gravrätt m.m. och om
upplåtelse av mark med vågrätt i lagen
om allmänna vågar.

1 KAP.
8 §.

1 Senaste lydelse av 1 kap. 8 §, se 1943: 433, jfr 1916: 95, och av 2 kap. 70 §, se 1943: 883.

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

2 KAP.

70 §.

Avtal, varigenom-----annorlunda åsämjas.

Å sådan----------kan nöjas.

Är ej____________sidan skett.

Sker överlåtelse--------honom gällande.

Ej m4____________utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt
till gravplats å kyrkogård eller
annan allmän begravningsplats är
särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Inledning

Kyrkomötet har vid flera tillfällen i skrivelser till Kungl. Maj .t givit uttryck
åt den uppfattningen, att de nuvarande bestämmelserna rörande gravrätten
och därmed sammanhängande frågor är både otillfredsställande och
otillräckliga. Sålunda anhöll 1941 års kyrkomöte, att Kungl. Maj :t ville
föranstalta om utfärdande av föreskrifter, innefattande dels skyldighet för
gravupplåtare att föra gravbok och gravkarta, dels ock skyldighet för innehavare
av gravplats att, innan gravvård uppsattes eller annan gravanläggning
utföres, inhämta kyrkogårdsmyndighetens godkännande av anläggningen.
Det år 1946 hållna kyrkomötet anhöll om en allmän översyn av gällande
lagstiftning på gravrättens område. Kyrkolagsutskottet vid sistnämnda
kyrkomöte påtalade bl. a., att de stadganden som fanns pa detta område var
spridda på ett flertal författningar, som tillkommit vid skilda tider och icke
vilade på gemensam grund, att det i många fall helt saknades rättsregler
samt att brister på gravväsendets område kom till synes i fråga om överlåtelse
av belagda gravplatser, vanvård av gravar, förverkande av nyttjanderätt
till gravplats och exekutiva åtgärder beträffande gravöverbyggnad. Även
vid kyrkomötena åren 1951, 1957 och 1958 behandlades de rådande förhållandena
på gravrättens område.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 23 januari 1959 tillkallades justitierådet
Hugo Digman att såsom sakkunnig inom justitiedepartementet utreda
frågan om rätt till gravplats och därmed sammanhängande spörsmål.
Att såsom experter biträda utredningsmannen blev sedermera förordnade
medicinalrådet Rolf Bergman, domkyrkosysslomannen Ove Hassler, numera
preceptorn Fritz Kaijser, ledamoten av riksdagens andra kammare Elsa Lindskog,
f. d. kontraktsprosten Arvid Lund och numera avdelningsdirektören
i byggnadsstyrelsen Sven Söderholm. Utredningsmannen avgav den 30 december
1960 ett betänkande med förslag till begravningslag och begravningskungörelse
(SOU 1961:5).

yttranden över betänkandet har avgivits av ett stort antal remissinstanser,

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

vilka redovisats å s. 9 i propositionen. Ärendet har därefter beretts inom justitiedepartementet,
varvid upprättats förslag till dels lag om gravrätt m. m.,
dels lag angående ändring i lagen om jordfästning m. m. och dels lag angående
ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, över förslagen har
lagrådets yttrande inhämtats. Lagrådet, som lämnat de två senare förslagen
utan erinran, har på sätt närmare framgår av den följande redogörelsen förordat
vissa ändringar i det remitterade förslaget till lag om gravrätt in. m.
ävensom uttalat sig rörande tolkningen av 12 § samma lag. De av lagrådet
förordade ändringarna samt vissa redaktionella jämkningar har därefter
vidtagits i förslaget. Departementschefen har biträtt lagrådets uttalande i
tolkningsfrågan. Enligt de i propositionen framlagda lagförslagen, varigenom
1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats upphäves, skall alla upplåtelser
av gravplats på allmän begravningsplats ske med s. k. gravrätt. Detta
innebär att den nuvarande kategoriklyvningen mellan gravplatser, som upplåtes
med nyttjanderätt, och andra gravplatser, ofta kallade allmängravar,
upphör.

Historik

Utskottet hänvisar till propositionen s. 10—11.

Gällande bestämmelser

Utskottet hänvisar till propositionen s. 11—13.

Allmän motivering

Utredningsmannens förslag

Förslaget omfattar en lag och en kungörelse, benämnda begravningslag
och begravningskungörelse, vilka innehåller i stort sett parallella bestämmelser
om jordfästning och gravsättning, allmänna och enskilda begravningsplatser
samt gravar. Även bestämmelser om krematorium och eldbegängelse
har fått sin plats i sammanhanget. Vissa delar av de föreslagna
författningarna innefattar text, som i stort sett endast överflyttas från författningar,
vilka det ej ingått i utredningsmannens uppdrag att överse. Genom
en på detta sätt utformad lagstiftning tillgodoses enligt utredningsmannens
mening ett gammalt önskemål om en författningsmässig samordning
av gällande bestämmelser på förevarande område. Bestämmelserna blir därigenom
mera överskådliga och sålunda mera lättillgängliga, varjämte större
garanti erhålles för deras enhetlighet.

För att belysa de rådande förhållandena och den syn man i församlingarna
har på olika spörsmål, som uppkommer i förevarande sammanhang,

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

har utredningsmannen upprättat ett frågeformulär, vilket tillställts 120 församlingar,
20 kyrkliga samfälligheter och Stockholms stads kyrkogårdsnämnd.
I samband med besvarandet av de framställda frågorna har från
många håll framförts önskemål om ändringar i den gällande lagstiftningen
eller om ny lagstiftning. Vad som framkommit vid denna undersökning har
i stor utsträckning påverkat utredningsmannens ställningstaganden i olika
vid utredningen uppkomna frågor.

En närmare redogörelse för förslagets innehåll och utredningsmannens
överväganden lämnas i propositionen s. 14—31. Förslaget till begravningslag
återfinnes i propositionen s. 68—72.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag har i stort sett vunnit gillande hos de flesta
remissorganen. Särskilt gäller detta den genom förslaget åstadkomna författningsmässiga
samordningen av de f. n. mycket splittrade bestämmelserna
på gravrättens område. Även i fråga om den nya juridiska konstruktionen
av gravrätten har förslaget vunnit allmän anslutning. I flera remissyttranden
förekommer mycket uppskattande omdömen angående de av utredningsmannen
i flera sammanhang gjorda avvägningarna mellan å ena sidan
pietetshänsyn och å andra sidan ekonomiska eller andra hänsyn.

Beträffande remissvarens närmare innehåll får utskottet hänvisa till propositionen
s. 31—38 och 46—59.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, följande allmänna synpunkter beträffande lagförslagen.

I direktiven för den utredning som ligger till grund för de nu framlagda
författningsförslagen framhölls vissa brister i gällande bestämmelser på förevarande
rättsområde. Bl. a. påtalades, att 1916 års lag om nyttjanderätt
till gravplats avsåg endast en kategori av gravar. Anmärkningar riktades
även mot den juridiska konstruktionen av upplåtelsen av rätt till gravplats.
Vidare anmärktes, att föreskrifter om registrering av gravplatser saknades.

Den författningsmässiga regleringen av det rättsområde som innefattar
reglerna om begravningsplatser och gravar är splittrad. Gällande bestämmelser
har tillkommit vid skilda tidpunkter och i skiftande sammanhang,
något som givetvis icke varit ägnat att befrämja enhetlighet.

Nyssnämnda förhållande jämte de i direktiven angivna omständigheterna
har vid flera tillfällen föranlett kyrkomötet att uttala sig för en översyn avlagstiftningen
på gravrättens område. Kyrkomötet har därvid även påtalat
bristen på positiva lagbud i flera väsentliga hänseenden.

Lagstiftning på ett område av den beskaffenhet varom här är fråga är
förenad med särskilda svårigheter. Hänsyn måste nämligen tagas till, förutom
annat, pietetssynpunkter av skilda slag. Detta har stått klart för ut tl

Hihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 27

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

redningsmannen och i flera hänseenden påverkat utformningen av de framlagda
förslagen. De avvägningar mellan skilda intressen som därvid förekommit
synes mig i allt väsentligt väl motiverade. Åtskilliga remissorgan
har också uttalat sin tillfredsställelse över det förtjänstfulla sätt varpå dessa
avvägningar skett.

I syfte att realisera det av kyrkomötet uttalade önskemålet om en f ö rfattningsmässig
samordning av de olika rättsreglerna på förevarande
område har utredningsmannen sammanfört de föreslagna reglerna
om begravningsplatser och gravar samt till desamma fogat gällande bestämmelser
om jordfästning och gravsättning. De grundläggande bestämmelserna
i samtliga dessa hänseenden har samlats i en lag, som i förslaget benämnts
begravningslag.

En samordning av det slag utredningsmannen förordat, innebärande att
olika lagregler, vilka äger ett visst samband, sammanföres i en gemensam lag,
kan många gånger medföra väsentliga fördelar. Då i förevarande sammanhang
talats om den splittrade lagstiftningen torde emellertid främst ha avsetts
reglerna om begravningsplatser och gravar. I den mån samma kritik
riktats mot lagstiftningen om jordfästning och gravsättning, torde bristerna
få anses avhjälpta genom tillkomsten av 1957 års jordfästningslag. Att några
allvarligare anmärkningar ej anses kunna riktas mot denna lag framgår
därav, att remissbehandlingen av förslaget till begravningslag, såvitt angår
de från jordfästningslagen överförda bestämmelserna, föranlett endast några
detaljanmärkningar.

Nyssnämnda omständigheter talar för att ett sammanförande i en enda
författning av reglerna i jordfästningslagen samt de föreslagna nya reglerna
om begravningsplatser och gravar — vilka båda regelkomplex för övrigt avser
från varandra tämligen fristående områden — ej är nödvändigt. Härtill
kommer en av utredningsmannen icke närmare behandlad fråga, nämligen
den om den föreslagna lagens legislativa natur. Beträffande jordfästningslagen
löstes denna fråga på det sättet, att de bestämmelser som ansågs vara
av kyrkolags natur upptogs i en särskild avdelning av lagen. Utredningsmannens
förslag, vari jordfästningslagens bestämmelser genomgripande omdisponerats,
innebär att denna klara gränsdragning frånfalles. Vad beträffar
de av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna om begravningsplatser
och gravar synes dessa — såsom jag senare skall närmare utveckla — icke
vara av kyrkolags natur.

Med hänsyn till det nu anförda anser jag icke lämpligt att sammanföra
jordfästningslagen samt de nya bestämmelserna om begravningsplatser och
gravar till en gemensam lag. Jordfästningslagen bör i stället bibehållas såsom
särskild lag. Från jordfästningslagen torde emellertid till den nya lagen
böra överföras regeln, att det skall ankomma på Kungl. Maj :ts prövning huruvida
och på vilka villkor enskild begravningsplats skall få anläggas (3 §),
ävensom bestämmelsen, att begravningsplats skall hållas i ordnat och värdigt
skick (5 § andra stycket).

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963 11

Tyngdpunkten i den föreslagna nya lagstiftningen kommer att ligga på
bestämmelserna om gravrätt. Med hänsyn härtill synes lämpligt att lagen
benämnes lag om gravrätt m. m.

En viktig del av regelsystemet på förevarande område är den som innehåller
regler om begravningsplatser. Utredningsmannens förslag i
detta hänseende innehåller få nyheter. Reglerna innebär delvis eu kodifiering
av vad som redan nu anses gälla och delvis endast ett sammanförande
av bestämmelser, vilka nu är spridda på flera olika författningar.

Enligt förslaget skall, om ej annat är för visst fall föreskrivet, församling
vara skyldig att hålla allmän begravningsplats med erforderligt antal gravplatser
av vedertagen typ. Såsom utredningsmannen framhållit torde detta
ej innebära någon ändring i förhållande till vad som redan nu gäller; att
frågor om anskaffande av och vård om begravningsplats i allmänhet är en
församlingens angelägenhet framgår av 2 § lagen om församlingsstyrelse.
Ej heller den föreslagna vitessanktionen torde innefatta någon nyhet. Den
har emellertid vid remissbehandlingen tagits till intäkt för ett krav på klarläggande
av frågan vad som avses med »erforderligt antal». Det naturliga
betraktelsesättet torde vara att se detta antal i relation till det på grund av
föreliggande efterfrågan framkallade behovet av gravplatser. Behovet behöver
ej nödvändigtvis vara avhängigt av antalet inom församlingen kyrkobokförda
personer men givetvis kommer detta antal att i regel bli normerande.
I sakens natur ligger att tillgripande av vitessanktionen måste bli en
mycket sällsynt företeelse.

Den viktigaste nyheten i utredningsmannens förslag är den juridiska
konstruktionen av rätten till gravplats. Rätten kallas ej
såsom i 1916 års lag nyttjanderätt utan gravrätt och anknytningen till nyttjanderättslagen
slopas. Gravrätt blir en ny typ av rättighet, närmast besläktad
med nyttjanderätt men med vissa särpräglade drag. Medan nyttjanderätt
enligt 1916 års lag har privaträttslig karaktär, har gravrätten fått en offentligrättslig
prägel. Gravrätten grundas ej på avtal utan på ensidig upplåtelse,
verkställd av offentlig myndighet. Enligt förslaget skall alla gravar upplåtas
med samma rätt. Detta innebär, att den nuvarande kategoriklyvningen mellan
gravar upplåtna med nyttjanderätt enligt 1916 års lag, ofta kallade egna
gravplatser, och andra gravar, s. k. allmängravar, försvinner.

Mot förslaget i denna del bar vid remissbehandlingen icke förekommit någon
kritik. Tvärtom har i flera yttranden uttalats uppskattande omdömen
om förslaget. Därvid har särskilt framhållits det principiellt tilltalande i att
kategoriklyvningen mellan olika gravar avskaffas. Jag kan helt ansluta mig
till förslaget härutinnan. Den föreslagna konstruktionen är otvivelaktigt förenad
med stora fördelar; samtidigt som de olägenheter, vilka följer av gällande
regler, i stor utsträckning undanröjes, erhålles eu god grund för de
vtterligare bestämmelser som erfordras i olika hänseenden.

Ett genomförande av utredningsmannens förslag, såvitt avser gravrättens

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

konstruktion, föranleder vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom.

Upplåtelsetiden för g r a v r ä 11 utgör enligt förslaget minst 15
och högst 50 år, men upplåtelse kan även ske för alltid, varmed förstås så
länge gravplatsen utgör del av allmän begravningsplats. Om upplåtelsetid ej
bestämts, skall upplåtelsen anses ha skett för 25 år. Vidare föreslås viss rätt
att erhålla förnyad upplåtelse.

Vid remissbehandlingen har från ett par håll påyrkats, att möjligheten att
upplåta gravplats »för alltid» slopas. I övrigt har bl. a. framkommit förslag
om en enhetlig upplåtelsetid av 25 år.

Även om skäl kan anföras för en enhetlig upplåtelsetid, anser jag att det
med hänsyn till varierande lokala förhållanden och traditioner ej bör komma
i fråga att införa en regel därom. I likhet med utredningsmannen finner
jag vissa omständigheter tala för ett förbud mot upplåtelse »för alltid». Med
hänsyn till att det dock i vissa fall kan vara försvarligt med sådana upplåtelser
och till att det står innehavaren av begravningsplatsen fritt att tidsbegränsa
upplåtelserna, synes anledning ej föreligga att i lagen utesluta upplåtelser
av angivet slag.

Ett par remissorgan har upptagit frågan, när rätten att nyttja gravplats
upphör. Att sådan rätt — stundom kallad begravningsrätt — ej föreligger
etter utgången av upplåtelsetiden är uppenbart, men vid remissbehandlingen
har gjorts gällande att gravsättning ej må ske senare under upplåtelsetiden
än att därav återstår åtminstone tid motsvarande minsta vilotiden, d. v. s.
minst 15 år när fråga är om kistgrav. Om upplåtelsetiden är exempelvis 50
år, blir spörsmålet alltså, huruvida gravsättning må ske under hela tiden
eller endast under de 35 första åren.

Med hänsyn till möjligheterna att erhålla förnyad upplåtelse är hela denna
fråga givetvis av mera teoretisk än praktisk betydelse, men ett ställningstagande
är erforderligt för att skapa klarhet om och när en begäran om förnyad
upplåtelse är nödvändig. Enligt förslaget uppkommer gravrätt, då för
jordande av avlidens stoft eller förvaring av avlidens aska visst område på
begravningsplats upplåtes. Med utgångspunkt från denna regel är det naturligt
att i princip uppfatta gravrätten såsom en rätt att under hela upplåtelsetiden
använda gravplatsen för avsett ändamål. Ett sådant betraktelsesätt torde
också vara det som lättast kan vinna förståelse hos allmänheten.

Två betydelsefulla frågor är, vem som skall anses vara inne h a vare
av grav rätt och under vilka omständigheter överlåtelse av gravrätt
må äga rum. I de av utredningsmannen i dessa hänseenden gjorda
övervägandena kan jag i allt väsentligt instämma. De föreslagna reglerna
— som också godtagits av remissorganen — lämnar visserligen icke svar på
alla de frågor som kan uppkomma, då det gäller att avgöra vem som skall
anses vara innehavare av gravrätt, men de ger god ledning och är på så
sätt ägnade att motverka uppkomsten av tvister på detta område.

Bestämmelsen om att överlåtelse ej må äga rum till annan än närstående
eller till upplåtaren bör enligt kammarkollegiets mening kompletteras med en

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 är 1!J03

13

föreskrift om att upplåtaren är skyldig att återtaga obelagd gravplats och
återbetala eventuellt erlagd avgift.

Med hänsyn till de uppställda inskränkningarna i gravrättsinnehavares
rätt att överlåta gravrätten skulle det måhända i och för sig finnas skäl att
stadga skyldighet för upplåtaren att på begäran återtaga obelagd gravplats.
I vissa fall skulle det emellertid vara ett uttryck för pietetslöshet att upplåta
platsen till annan person, och det bör då ej heller åligga upplåtaren att
återtaga gravplatsen. Ett yrkande därom kan i en sådan situation vara föranlett
enbart av en strävan att tillgodogöra sig det förmögenhetsvärde gravrätten
representerar. Givetvis kan det i andra fall föreligga fullt legitima
skäl för en gravrättsinnehavares önskan att upplåtaren skall återtaga gravplatsen.
I sådana fall torde det ej heller vara något hinder för innehavaren
av begravningsplatsen att upplåta gravplatsen till annan person. Med hänsyn
till den fullt naturliga strävan att begränsa begravningsplatsernas omfång
kan också förväntas, att upplåtaren i det allt övervägande antalet fall kommer
att vara villig återtaga gravplatsen. På grund av det anförda anser jag,
att någon föreskrift i det av kammarkollegiet angivna hänseendet icke bör
upptagas i lagen.

Beträffande förverkande av grav rätt på grund av vanvård av
gravplatsen finns enligt min mening ej anledning att gå längre än utredningsmannen
föreslagit, d. v. s. alt tillåta förverkande på ett tidigare stadium
än det då vanvården blivit uppenbar eller att införa på visst sätt sanktionerade
förelägganden att avhjälpa bristerna i vården.

En vid remissbehandlingen mycket uppmärksammad fråga är fonderingsreglerna
beträffande avgifter i samband med åtagande av vård
av gravplats.

Enligt 7 § i 1916 års lag åligger det myndighet, som mottagit medel avsedda
för vård och underhåll under all framtid av gravplats, att fondera
dessa medel. Syftet härmed är att bereda trygghet för ett behörigt fullgörande
av underhållsskyldigheten. Vid sidan av fonder, som tillkommit i enlighet
med den nu angivna bestämmelsen, finns ofta donationsfonder, vilka
helt eller delvis har till ändamål att lämna avkastning för framtida vård av
gravplats. Dessutom finns av församlingarna eller vederbörande kommuner
frivilligt fonderade medel, vilka erlagts för vård av gravplats under viss begränsad
tid.

Utredningsmannens förslag innebär, att den i lag föreskrivna fonderingsskyldigheten
upphäves. För ifrågavarande ändamål mottagna medel förutsättes
alltså ingå i den allmänna driftbudgeten och få förbrukas för löpande
utgifter. Mot förslaget har vid remissbehandlingen riktats främst den anmärkningen,
att det icke ger samma klarhet från redovisningssynpunkt som
ett system med fondering. Eu annan anmärkning bygger på den tanken, alt
eu fonderingsregel är nödvändig för att motverka åtaganden av vård för all
framtid.

Vid bedömningen av utredningsmannens förslag i denna de! måste enlig

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år W63

min mening stor betydelse tillmätas de förändringar i den kommunala förvaltningen
vilka ägt rum sedan år 1921, då regeln i 7 § av 1916 års lag tillkom.
Från trygghetssynpunkt torde det numera vara betydelselöst, huruvida
fondering sker eller om medlen förbrukas för löpande utgifter. För övrigt
är att märka, att åtaganden av vård för all framtid tenderar att bli alltmer
ovanliga. Beträffande sådana åtaganden, som avser begränsad tid, finns ej
heller nu någon fonderingsskvldighet. Redovisningsmässigt medför fonderingen
vissa fördelar, men dessa — som med lämplig bokföring torde stå
att vinna även utan fondering — uppväger knappast de redovisnings- och
bokföringstekniska nackdelar, som är förenade med kravet på fondering.
Synpunkten på fonderingsregeln såsom ett medel att motverka åtaganden av
vård för all framtid är belysande för regelns nackdelar. Även om regeln skulle
vara ägnad att motverka sådana åtaganden, synes dock andra utvägar få
anlitas för att nå detta mål. På grundval av dessa överväganden ansluter jag
mig till utredningsmannens förslag och föreslår alltså, att någon regel ej
upptages om skyldighet för innehavare av begravningsplats att fondera medel,
som mottagits för vård under all framtid av gravplats.

Jag vill emellertid erinra om att kommunallagen och lagen om församlingsstyrelse
öppnar möjlighet för borgerlig kommun eller församling att
efter medgivande av Kung]. Maj :t inrätta särskild fond för medel av angivet
slag. Om någon kommun av speciella skäl skulle finna önskvärt med en fondering
av medel för gravunderhåll, står alltså denna möjlighet öppen. Tillläggas
bör måhända, att i fortsättningen liksom hittills fonderingsskyldighet
kan föreligga, emedan fråga är om donationsmedel.

Beträffande redan bestående fonder enligt 7 § i 1916 års lag har utredningsmannen
föreslagit en övergångsbestämmelse, enligt vilken nu gällande
regler fortfarande skall gälla. Vid remissbehandlingen har en länsstyrelse
föreslagit, att även fonder av detta slag skulle få överföras till driftbudgeten
och alltså avvecklas. Även om vissa skäl talar för en sådan lösning, finner
jag dock, att frågan om avveckling av dessa fonder — vilka stundom avser
betydande värden och kan vara förknippade med speciella villkorsbestämmelser
— icke kan lösas i förevarande sammanhang.

De av utredningsmannen föreslagna reglerna om rätt att uppsätta
gravvård och vad därvid skall iakttagas har, som framgått, föranlett
skiftande omdömen vid remissbehandlingen. Bestämmelsen om att av upplåtaren
utfärdade föreskrifter ej må på ett otillbörligt sätt inkräkta på den
enskildes berättigade önskemål anses i vissa remissyttranden ej vara tillräcklig
för att hindra uppsättandet av olämpliga gravvårdar; i andra yttranden
uttalas bl. a. farhågor för att bestämmelsen kan uppmuntra till besvär
över upplåtarens beslut.

I likhet med några remissorgan anser jag det värdefullt, att i den föreslagna
lagen upptagits bestämmelser även i nu förevarande hänseende. Svårigheterna
att finna ett tillfredsställande uttryck för upplåtarens befogenheter
vid granskningen av gravvårdar är emellertid uppenbara. Vid den avvägning
mellan olika intressen som här måste ske synes mig utredningsman -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963 15

nen dock ha funnit en framkomlig väg. Utgångspunkten bör vara att gravrättsinnehavaren
äger frihet att bestämma gravvårdens utseende. Denna frihet
måste visserligen kunna begränsas genom föreskrifter av upplåtaren,
men sådana föreskrifter bör ej få gå längre än som kan anses motiverat från
de synpunkter upplåtaren såsom värnare om gravplatskulturen har att
anlägga. Föreskrifter, vilka ej erfordras för att tillgodose detta syfte, bör
icke få förekomma.

De föreslagna bestämmelserna med förbud mot pantsättning eller
utmätning av gravrätt och gravvård eller annan gravöverbyggnad kan
synas onödiga, men rättspraxis visar, att frågan ej är utan betydelse. De intressen
som föranlett förslaget om förbud mot utmätning av gravvård m. in.
torde i och för sig kunna åberopas även för ett förbud mot handräckning enligt
lagen om avbetalningsköp. Något behov av en uttrycklig regel i detta
hänseende torde emellertid icke föreligga.

Önskemålet om att för varje begravningsplats skall föras grav k arta
och gravbok var, som jag förut framhållit, en av anledningarna till
att förevarande utredning kom till stånd. De av utredningsmannen föreslagna
bestämmelserna har också mottagits med gillande av remissorganen,
som däremot kritiserat den ovillkorliga bestämmelsen om upprättande av
gravbrev.

Gravbrevet är enligt utredningsmannens förslag ej bärare av gravrätten,
ntan dess uppgift är närmast att tjäna som bevis om upplåtelsen. Under sådana
omständigheter torde det vara av mindre betydelse till vem gravbrevet
utfärdas. Då upplåtelsen sker utan samband med ett redan inträffat dödsfall,
föreligger icke några svårigheter att avgöra vem som är innehavare av
gravrätten; dennes namn bör då anges i gravbrevet. I andra fall kan det vara
ovisst vem som är innehavare. Upplåtelsen bör då avse gravrätt för jordande
av stoftet efter den avlidne jämte eventuella andra personer, t. ex. make,
men vem som är innehavare av gravrätten synes ej ovillkorligen behöva anges
i gravbrevet, som även utan en sådan uppgift kan tjäna som bevis om
upplåtelsen. Huruvida den som har gravbrevet i sin hand eller någon annan
skall anses vara innehavare av gravrätten, får — om fråga härom uppkommer
— avgöras med ledning av de i lagen upptagna reglerna.

Med nyss angivna betraktelsesätt möter ej svårigheter att utfärda gravbrev
även i de fall, då en avliden saknar anhöriga eller då upplåtelsen sker
för gravsättning av stoftet eller askan efter en helt okänd person. Gravbrevet
skulle emellertid i dessa fall icke fylla någon praktisk funktion och bör
därför kunna undvaras. I lagen bör detta komma till uttryck genom eu föreskrift
om att gravbrev skall utfärdas, såframt det icke av särskilda skäl finnes
kunna underlåtas.

Utredningsmannen har, som jag redan nämnt, icke närmare behandlat
frågan om den föreslagna lagstiftningens 1 e g i s 1 a t i v a natur.

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 11)63

Med den av mig förordade lösningen att icke upptaga reglerna om jordfästning
och gravsättning i den nu ifrågavarande lagen, begränsar sig denna fråga
till de föreslagna bestämmelserna om begravningsplatser och gravar.

Stiftandet av 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats skedde i den för
kyrkolag föreskrivna ordningen. Denna ordning iakttogs även, när år 1921
i lagen infördes vissa bestämmelser om fondering av medel, vilka inbetalats
för vård av gravar.

Frågan huruvida 1916 års lag är av kyrkolags natur behandlades av kyrkomöteskommittén
i dess år 1955 avgivna betänkande om kyrkomötets grundlagsenliga
befogenheter m. m. (SOU 1955:47). Kommittén — som ansåg
tveksamt om lagen till någon del var av sådan natur — uttalade, att kyrkan
visserligen hade anspråk på att särskilt kyrkogårdarna hölls i värdigt skick
men att frågorna om villkoren och ordningen för upplåtande av enskild grav
å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats icke i första hand var
kyrkliga angelägenheter utan frågor av allmänt medborgerligt intresse. I det
utkast till ny kyrkolag, som kommittén framlade, upptogs icke heller några
bestämmelser som motsvarade 1916 års lag. Kommittén var dock icke enig
i sin uppfattning, i det att en av dess ledamöter, numera ärkebiskopen Hultgren,
ansåg att kommittén icke tillräckligt beaktat det nära samband som
består mellan kyrka och kyrkogård.

Historiskt sett må det ha varit naturligt att — med hänsyn till det nära
sambandet mellan kyrka och kyrkogård samt de former, under vilka jordfästning
tidigare skulle ske — anse lagstiftningen om begravningsplatser och
gravar böra tillkomma i den ordning som är stadgad för stiftande av kyrkolag.
Olika omständigheter har emellertid medfört, att ett annat betraktelsesätt
nu torde få anläggas. Kyrkogård eller annan begravningsplats användes
numera även för begravning i annan ordning än svenska kyrkans och
i ökad utsträckning för begravning av personer, som ej tillhör svenska kyrkan.
Härtill kommer att begravningsplatserna oftare än förr är geografiskt
skilda från kyrkobyggnaderna. Särskilt markant är förändringen i fall, då
den borgerliga kommunen har ansvaret för allmän begravningsplats. Dessa
förändringar kan självfallet icke sägas ha medfört, att lagstiftningen om
begravningsplatser och vad därmed äger samband får anses sakna intresse
för kyrkan, men med hänsyn till lagstiftningens betydelse även för andra
än kyrkans medlemmar kan lagstiftningens innehåll ej bestämmas enbart
efter kyrkans värderingar. Det torde för övrigt förhålla sig så, att det på
förevarande rättsområde i allmänhet ej råder några mer markerade åsiktsskillnader.
I kravet på lämpliga, välordnade och värdiga begravningsplatser
kan såväl kyrkliga som andra intressen förena sig, och detsamma gäller
kravet på ändamålsenliga former för upplåtelse av och förfogande över
gravplats.

Det anförda innebär enligt min mening, att lagstiftningen om begravningsplatser
och gravar ej kan anses vara av kyrkolags natur. Ett genomförande
av den nu föreslagna lagstiftningen kräver därför icke kyrkomötets medverkan,
i vidare mån än att dess samtycke förutsättes för att upphäva 1916
års lag, som tillkommit under medverkan av kyrkomötet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år W63

17

Specialmolivering

Förslaget till lag om gravrätt m. m.

Om begravningsplats
1 §•

Denna paragraf, som motsvarar 14 § i utredningsmannens förslag, innehåller
definitionerna av begreppen allmän och enskild begravningsplats.

Remissyttrandena. Byggnadsstyrelsen föreslår, att ordet »urnlund» skall
utgå ur definitionen på allmän begravningsplats och ersättas av »urnhall».
Som skäl anföres att begreppet urnlund har föga motsvarighet i verkligheten,
att det lätt förväxlas med minneslund och att det väl täckes av begreppet
urngård. Med hänsyn till de urngravsanläggningar i form av hallbyggnader,
som efter utländska förebilder börjat bli vanliga även i Sverige, anser styrelsen,
att begreppet urnhall kommer att få större betydelse.

Departementschefen. Med anledning av vad byggnadsstyrelsen anfört vill
jag förorda den jämkningen av lagtexten, att däri upptages även begreppet
urnhall.

Bestämmelser om vem som äger förrätta invigning av begravningsplats
återfinnes för närvarande i 10 kap. kyrkohandboken. Med den utformning
dessa bestämmelser nu har är denna placering naturlig, och jag kan icke
förorda, att bestämmelserna överföres till den nu föreslagna lagen.

I fall, då någon invigning ej sker av begravningsplats, anses ianspråktagandet
av marken för begravningsändamål konstituera den rättsliga förändringen
i markens natur. Denna verkan måste uppenbarligen anses inträda,
då mark inom begravningsplatsen första gången användes för begravningsändamål.

2 §•

Till denna paragraf, som motsvarar 15 § i utredningsmannens förslag, har
såsom andra stycke överförts 3 § jordfästningslagen; första och tredje styckena
saknar motsvarighet i gällande rätt. Enligt 2 § 2 mom. lagen om församlingsstyrelse
skall, om Kungl. Maj :t för särskilt fall så förordnar, begravningsplats
avskaffas eller vårdas av borgerlig kommun.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet anser, att i lagtexten bör anges alt den
borgerliga kommunen i vissa fall har de skyldigheter som normalt åvilar
församlingen. Kollegiet utgår också från att, om två församlingar har gemensam
kyrkogård, båda församlingarna därigenom skall anses ha fullgjort
sina skyldigheter. I fråga om icke territoriell församling bör enligt kollegiets
mening gälla att, om sådan församling ej har egen begravningsplats, den
territoriella församling inom vilken den icke territoriella församlingens med -

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

lemmar är mantalsskrivna skall ha att sörja för att den allmänna begravningsplatsen
får sådan omfattning att även den icke territoriella församlingens
medlemmar kan beredas lägerstad där. Motsvarande bör gälla, när skyldigheten
att hålla begravningsplats lagts på den borgerliga kommunen.

Departementschefen. Såsom kammarkollegiet framhållit bör skyldigheten
för borgerlig kommun att i vissa fall hålla allmän begravningsplats komma
till uttryck i lagtexten. Även i övrigt kan jag ansluta mig till de av kollegiet
anförda synpunkterna. Utan uttryckligt stadgande torde vara klart, att
med församling i förevarande paragraf avses endast territoriell församling.
Bestämningen territoriell har därför icke upptagits i lagtexten.

3 §•

Paragrafen, som svarar mot 16 § i utredningsmannens förslag, har icke
någon direkt motsvarighet i gällande rätt.

Departementschefen. Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna till
den nya lagen skall denna i tillämpliga delar lända till efterrättelse även i
fråga om befintliga begravningsplatser. Vad beträffar det i förevarande
paragraf föreslagna förbudet mot utmätning torde detta icke kunna upprätthållas
gentemot borgenär, som till säkerhet för sin fordran har fått inteckning
i den fastighet, vari begravningsplatsen ingår. Spörsmålet torde
emellertid vara av ringa praktisk betydelse. Självfallet bör vid anläggande
av nya begravningsplatser eller utvidgning av befintliga tillses, att marken
icke besväras av inteckningar.

Med de förordade övergångsbestämmelserna kommer förevarande bestämmelser
om nedläggande av begravningsplats ej att bli tillämpliga beträffande
begravningsplatser, som nedlagts före lagens ikraftträdande. Även om
vissa skäl kunde tala för en annan ordning, skulle en sådan svårligen kunna
genomföras.

Frågan om fredningstid för nedlagd begravningsplats bör bedömas mot
bakgrund av främst lokala förhållanden. På grund av dessa förhållandens
skiftande karaktär anser jag icke lämpligt, att i lagen anges viss fredningstid.

Frågan, huruvida ny invigning skall ske i fall då del av en begravningsplats
under någon tid använts för annat ändamål, torde få bedömas från fall
till fall. Avgörande bör därvid vara, huruvida området trots allt utåt framstått
såsom en del av begravningsplatsen.

Bedömandet, huruvida begravningsplats skall få överlåtas eller helt eller
delvis nedläggas eller användas för annat än begravningsändamål, torde
kunna anförtros vederbörande länsstyrelse.

4 §•

Denna paragraf, som delvis är hämtad från 5 § andra stycket jordfästningslagen,
överensstämmer med 17 § i utredningsmannens förslag.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

19

5 §•

Bestämmelsen, som svarar mot 18 § i utredningsmannens förslag, har
icke någon motsvarighet i gällande lagstiftning.

Departementschefen. Vid utfärdande av bestämmelser i administrativ väg
om skyldighet att upprätta gravkarta och att föra gravbok torde få övervägas
bl. a., huruvida sådan skyldighet bör stadgas även i fråga om gravplatser,
som tagits i bruk före den nya lagens ikraftträdande. Även frågan,
om och i vilken utsträckning denna skyldighet skall gälla innehavare av
enskild begravningsplats, får därvid närmare undersökas.

Om gravrätt
6 §.

Av paragrafen, som motsvarar 19 § i utredningsmannens förslag, har i
gällande rätt tredje stycket motsvarighet i 3 § 1916 års lag om nyttjanderätt
till gravplats.

Departementschefen. Även om det ej är ovanligt att rätt till gravplats
förvärvas redan under vederbörandes livstid, finns enligt min mening icke
anledning att i lagen inskriva någon skyldighet för innehavare av allmän
begravningsplats att upplåta gravrätt i en sådan situation. Av regeln om
skyldighet för församling att hålla begravningsplats med erforderligt antal
gravplatser följer däremot, att församling är skyldig upplata gravrätt, da så
erfordras för att bereda avliden församlingsbo en sista lägerstad. Motsvarande
gäller, då borgerlig kommun ålagts skyldighet att anlägga begravningsplats.

7 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § andra stycket och 5 § i 1916 års lag samt
20 § i utredningsmannens förslag. I fråga om allmängravar föreligger för
närvarande icke någon rätt att erhålla förnyad upplåtelse.

Departementschefen. Några olägenheter av att i den nu föreslagna lagen
liksom i 1916 års lag tala om upplåtelser »för alltid» synes knappast behöva
befaras. Till undvikande av missförstånd beträffande innebörden av ifrågavarande
uttryck kan det emellertid vara lämpligt att i gravbreven återge, vad
som enligt lagen avses med upplåtelser för alltid.

Avgörande för frågan, huruvida förnyad upplåtelse skall medgivas, är alt
gravplatsen är väl vårdad och att den förnyade upplåtelsen ej medför synnerligt
men för begravningsplatsens ändamålsenliga ordnande och skötsel.
Huruvida dessa förutsättningar är för handen, bör om möjligt bedömas med
utgångspunkt från läget vid den löpande upplåtelsetidens utgång. Detta skulle
kunna motivera eu regel om att ansökan om förnyad upplåtelse skall ske
under t. ex. de sista tre månaderna av löpande upplåtelsetid. Med hänsyn till
att förhållandena varierar starkt mellan skilda begravningsplatser och att

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

det stundom kan finnas möjligheter att ganska lång tid före upplåtelsetidens
utgång bedöma förutsättningarna för ny upplåtelse, anser jag emellertid icke
lämpligt att i lagen närmare reglera denna fråga. I vissa fall kan det för
övrigt vara önskvärt att en längre tid före den löpande upplåtelsetidens utgång
kunna få frågan om förnyad upplåtelse upptagen till behandling, exempelvis
då ny gravsättning blir aktuell.

Beträffande den tid förnyad upplåtelse må avse synes anledning icke föreligga
att meddela särskilda föreskrifter. Upplåtelse bör kunna ske enligt samma
regler som vid förstagångsupplåtelse. Även i övrigt skall givetvis i fråga
om förnyad upplåtelse gälla detsamma som vid förstagångsupplåtelse. Någon
uttrycklig bestämmelse, att upplåtaren — vare sig den första upplåtelsen varit
avgiftsfri eller icke — äger betinga sig skälig avgift för den nya upplåtelsen,
synes ej heller erfordras.

8 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, överensstämmer med
21 § i utredningsmannens förslag.

Departementschefen. Såsom jag framhållit i samband med den allmänna
motiveringen är det även vid den ursprungliga upplåtelsen många gånger
ovisst, vem som är att betrakta såsom gravrättsinnehavare. Det kan därför
vara svårt att i gravbrevet ange innehavaren. I princip måste emellertid såsom
innehavare anses den till vilken rätten upplåtes. Detta har utsagts i
förevarande paragraf. I fall, då upplåtelsen avser stoftet eller askan efter
en person, som avlidit utan arvingar eller andra närstående, eller efter en
okänd person, är det oegentligt att tala om någon såsom innehavare av
gravrätten, men detta i praktiken sällsynta fall torde ej behöva särskilt
beaktas i lagtexten.

Även om det vid upplåtelsen är klart, vem som är innehavare av gravrätten,
uppkommer vid hans död frågan, vem som då inträder såsom innehavare.
Utredningsmannens förslag ger, som jag förut framhållit, god ledning
vid avgörandet av denna fråga, men det torde ingalunda alltid vara
möjligt att direkt utpeka någon såsom innehavare; efterlämnar avliden
gravrättsinnehavare make och arvingar blir dessa i regel gemensamt innehavare
av gravrätten. Mot denna bakgrund har utredningsmannen ej funnit
anledning föreslå någon obligatorisk skyldighet för gravrättsinnehavarens
efterlevande eller andra närstående att till upplåtaren lämna besked
om vem som är den nye innehavaren. Detta ställningstagande synes vara
välgrundat. Även om det således ej bör stadgas vare sig skyldighet för gravrättsinnehavarens
efterlevande att meddela upplåtaren, vem som är ny innehavare,
eller rätt för upplåtaren att erhålla besked i samma fråga, är det
givetvis önskvärt att anmälan om övergång av gravrätt sker i största möjliga
utsträckning. Uppmaning att göra sådan anmälan synes lämpligen kunna
intagas i gravbrevet. Självfallet bör anmälan om ny innehavare av gravrätt
antecknas i gravboken, och det kan även vara lämpligt att göra anteckning
härom i gravbrevet.

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 11)63

9 §•

Denna paragraf, som icke har någon motsvarighet i gällande rätt, svarar
mot 22 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen. Införande av äktamakegrav är ett starkt önskemål.
Innehavare av begravningsplats bör därför ej ställa sig avvisande, när framställning
göres om reserverande av plats för efterlevande make i omedelbar
anslutning till den först avlidnes grav.

Utredningsmannen anför vidare.

I danska lagens § 24 stadgas, att där på grund av lagstiftningens regler
gravplats tillhandahålles utan vederlag skall, om den döde var gift, om så
önskas samtidigt omedelbart vid sidan av den anvisade gravplatsen utläggas
en gravplats för den efterlevande maken, och denne behåller rätten
därtill, oavsett om han eller hon dör i eller utom församlingen. Om den
efterlevande avlider först efter utloppet av fredningstiden, skall betalning
dock erläggas för förnyelse av rätten till gravplatsen enligt de regler som
fastställts i reglemente —--.

I förslaget har ej upptagits någon liknande bestämmelse. De skäl som
anförts mot att alltid medgiva förlängning av upplåtelsetiden för vårdad
grav, som upplåtits utan avgift, synes här gälla med större styrka. Man kan
ej heller bortse från att i fall, där intresset icke är tillräckligt stort för att
förvärva egen gravplats, det ofta skulle visa sig att den reserverade platsen
av en eller annan anledning ej kommer att tagas i anspråk. Frågan om vilorum
för äkta makar tillsammans torde i stor utsträckning kunna lösas genom
eldbegängelse eller djupgrävning. I allmänhet torde också marken på
begravningsplatsen kunna disponeras så att äktamakegravar kan ordnas i
den utsträckning som är erforderlig.

Remissyttrandena. Den av utredningsmannen föreslagna regeln, att gravrättsinnehavaren
skall äga bestämmanderätt i fråga om rätten till jordande
å viss gravplats, är olämplig anser kyrkogårdsnämnden i Uppsala domkyrkoförsamling.
Nämnden utgår därvid från att den föreslagna lydelsen
ger gravrättsinnehavaren rätt att, om upplåtaren vägrar ombesörja gravöppning,
själv verkställa sådan. Enligt nämndens mening bör endast upplåtaren
äga rätt att öppna grav, men om innehavaren av gravrätten ej är tillfreds
med upplåtarens beslut, bör han äga att hos länsstyrelsen anföra besvär mot
detsamma. Domkapitlet i Västerås stift anser, att förevarande paragraf bör
inledas med en bestämmelse om rätt för upplåtaren att inom begravningsplatsen
fastställa gravplats och att orden »vägra ombesörja gravöppning»
i förslaget bör utbytas mot »vägra gravsättning». Därigenom betonas, att
det tillkommer upplålaren att lämna medgivande till gravsättning. Samma
ändring yrkas av Föreningen Sveriges kyrkokamrer are. I ett särskilt stadgande
bör enligt samma domkapitels mening utsägas, alt det tillkommer
gravrätlsupplåtaren alt ombesörja gravöppning.

Domkapitlet i Växjö stift och Föreningen Sveriges kyrkogärdsföreståndare
behandlar frågan om äkta makars rätt. Enligt domkapitlets mening
bör efterlevande make alltid ha rätt att få gravplats vid den först avlidnes

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 11)63

sida. I detta syfte bör, anser nyssnämnda förening, om önskemål därom
framställes i samband med upplåtelsen, plats för efterlevande make reserveras
i grav invid den först avlidne eller, genom djupgrävning, i samma grav.

Departementschefen. Frågan vem som är innehavare av gravrätten har
sin största betydelse därigenom, att bestämmanderätten rörande vilka som
skall jordas inom gravplatsen tillkommer gravrättsinnehavaren. De anmärkningar,
som framkommit i anslutning till utredningsmannens förslag i
detta hänseende, angår samtliga bestämmelsen om att upplåtaren i vissa
fall äger vägra att ombesörja gravöppning. Gemensamt för anmärkningarna
är, att de utgår från att endast upplåtaren bör äga verkställa gravöppning.

Den kritiserade bestämmelsen behöver enligt min mening icke uppfattas
så, att gravrättsinnehavaren skulle äga att själv ombesörja gravöppning. Någon
sådan möjlighet bör uppenbarligen icke stå honom till buds. Är han
missnöjd med beslut, varigenom upplåtaren vägrar gravöppning, bör han
i stället ha att klaga över beslutet. Ett sådant tillvägagångssätt torde också
vara förutsatt av utredningsmannen. Mot bakgrund av den anförda kritiken
har emellertid i paragrafens första stycke ordet gravöppning ersatts av
ordet gravsättning. Till undvikande av varje missförstånd har dessutom såsom
ett andra stycke tillfogats en uttrycklig bestämmelse om att endast upplåtaren
äger ombesörja gravöppning.

Enligt utredningsmannens förslag skall efterlevande make icke ha ovillkorlig
rätt att få gravplats reserverad i omedelbar anslutning till den först
avlidne makens grav. Från många synpunkter skulle det givetvis vara tilltalande
om sådan plats alltid kunde reserveras. Detta har också kommit till
uttryck i ett par remissyttranden. Ett system av detta slag skulle emellertid
på ett för upplåtaren olämpligt sätt binda handlingsfriheten vid utnyttjandet
av begravningsplatsen, och denna omständighet har av utredningsmannen
ansetts väga så tungt, att något förslag om rätt till äktamakegrav
i de åsyftade fallen icke framlagts.

Det kan enligt min mening ej anses uteslutet, att en regel om rätt till
äktamakegrav i vissa fall skulle kunna skapa stora svårigheter för upplåtaren.
Beträffande sådana gravplatser, som regelmässigt upplåtes mot avgift
— familjegravar och liknande gravplatser — är förhållandena annorlunda,
och de betänkligheter som nyss angivits gör sig där ej gällande. Med hänsyn
till de skäl utredningsmannen anfört är jag beredd att ansluta mig till
hans ståndpunkt. Jag utgår emellertid från att upplåtare av gravplats i möjligaste
mån kommer att ställa sig positiva till önskemål om reserverande av
gravplats för äkta make.

Lagrådet. I detta lagrum stadgas bl. a., att om flera gravrättsinnehavare
finnas och de ej kunna enas, upplåtaren bestämmer angående gravsättningen
samt att därvid, såframt meningarna ej kunna sammanjämkas, i första
hand arvsrättsreglerna, dock med vissa modifikationer, skola tillämpas. Vidare
föreskrives, att vid lika rätt enligt det sagda må, när särskilda skäl äro

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år

23

därtill, hänsyn tagas såväl till närmare personlig anknytning till senast gravsatta
eller till orten som ock till andra särskilda förhållanden; föreligga ej
sådana förhållanden, skall den som först avlider ha företräde.

Emellertid synes möjlighet böra föreligga att beakta särskilda förhållanden
av angiven art icke blott vid val mellan dem, som enligt de tidigare i lagrummet
upptagna reglerna ha lika rätt, utan även, när skäl äro därtill, i situationer
där nämnda regler giva någon företräde. Lagrådet förordar därför
att paragrafens första stycke, med också redaktionella jämkningar, erhåller
följande lydelse: Gravrättsinnehavaren äger bestämma vilka som skola gravsättas
inom gravplatsen; dock må upplåtaren vägra gravsättning, när det
är uppenbart att framställning därom icke överensstämmer med tidigare
gravrättsinnehavares önskan eller står i strid med pietetens krav. Äro flera
gravrättsinnehavare och kunna de ej enas, bestämmer upplåtaren angående
gravsättningen. Därvid skall, därest de olika meningarna ej kunna sammanjämkas,
företräde givas enligt reglerna om arvsrätt, med beaktande dock av
att barn har företräde framför barnbarn, föräldrar före syskon och syskon
före syskons barn samt att plats i regel bör beredas för makar tillsamman. Vid
lika rätt enligt vad nu sagts så ock eljest, när särskilda skäl äro därtill, må
beaktas såväl närmare personlig anknytning till dem som senast gravsatts
inom gravplatsen eller till orten som ock andra särskilda förhållanden; i annat
fall skall, vid lika rätt enligt vad nyss sagts, den som först avlider hava
företräde.

10 §.

Paragrafen motsvarar 4 § i 1916 års lag och 23 § i utredningsmannens
förslag.

11 §•

Denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i gällande rätt, överensstämmer
med 24 § i förslaget.

12 §.

Paragrafen, som delvis har motsvarighet i 6 § av 1916 års lag, motsvarar
25 § i utredningsmannens förslag.

Remissyttrandena. Om uppsättande av gravvård skulle vara helt förbjudet
på viss plats bör det enligt domkapitlet i Växjö vara tillåtet att på annat
sätt markera, vem som jordats på viss gravplats.

Departementschefen. Det torde få ankomma på upplåtaren av gravrätten
att — med beaktande av vad som påkallas för att tillgodose eu god gravplatskultur
på begravningsplatsen -— avgöra, huruvida och på vilket sätt
annan markering på gravplatserna bör tillåtas inom område, där gravvårdar
enligt upplåtarens föreskrifter icke får uppsättas.

Närmare bestämmelser om anordningar på gravplats, bl. a. i fråga om förhandsgranskning
av gravvårdar, torde få meddelas i administrativ ordning.

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Lagrådet. I denna paragraf upptagas bl. a. regler om gravvårds utseende
och beskaffenhet samt om andra anordningar på gravplats. I detta hänseende
skall enligt första stycket iakttagas vad upplåtaren därom föreskriver;
han må dock icke meddela andra föreskrifter än som påkallas för att tillgodose
en god gravplatskultur.

I motiveringen till dessa stadganden har departementschefen uttalat, att
utgångspunkten bör vara att gravrättsinnehavaren äger frihet att bestämma
gravvårdens utseende men att denna frihet skall kunna begränsas genom
föreskrifter av upplåtaren. I anslutning härtill vill lagrådet framhålla att —
såsom utredningsmannen anfört — bland de föreskrifter som upplåtaren
äger meddela bör kunna innefattas krav på förhandsgranskning och att upplåtaren
skall kunna motsätta sig såväl viss typ av gravvård eller gravvård av
viss storlek som anordningar av visst slag, t. ex. stenmurar och järnstaket
eller plantering av träd på gravplatsen. I fråga om alla sådana föreskrifter
skall emellertid gälla, att de ej få gå längre än som kan anses motiverat.
För att uttrycka det allmänna intresse, som här avses skola tillgodoses, synes
ordet »gravkultur» vara att föredraga framför »gravplatskultur».

13 och 14 §§.

Dessa paragrafer, som saknar motsvarighet i gällande rätt, svarar mot 26
och 27 §§ i förslaget.

Departementschefen. Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen
för utredningsmannens förslag avses bestämmelsen om förbud mot pantsättning
och utmätning av gravvård eller annan gravöverbyggnad skola gälla
även beträffande grav på enskild begravningsplats. För att någon tvekan
icke skall råda i detta hänseende, har en uttrycklig regel härom upptagits i
14 §.

Lagrådet. Utredningsmannen har i betänkandet uttalat, att bestämmelsen
om förbud mot pantsättning och utmätning gäller även beträffande grav på
enskild begravningsplats. Därvid torde ha avsetts att vad som sägs om gravrätt
skall tillämpas å upplåten rätt till gravplats inom enskild begravningsplats.
Det i 14 § första stycket av remissförslaget upptagna stadgandet i ämnet
avser enligt ordalagen endast gravvård och gravöverbyggnad. Förbudet
mot pantsättning och utmätning bör emellertid omfatta även själva rätten
till den upplåtna gravplatsen. Till förebyggande av missuppfattning bör detta
uttryckligen angivas i lagtexten. I samband härmed kan lämpligen regeln
i 14 § första stycket överflyttas till 13 §. Lagrådet föreslår, att 13 § får det
innehållet, att gravrätt ej må pantsättas eller utmätas och att detsamma
skall gälla beträffande gravvård eller annan gravöverbyggnad på allmän
eller enskild begravningsplats, så ock i fråga om rätt till gravplats, som upplåtits
inom enskild begravningsplats. Vidare torde i 14 § andra stycket av remissförslaget
uttrycket »i övrigt i detta kapitel» böra utbytas mot »i 6—
12 §§».

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

25

Särskilda bestämmelser
15 §.

Första stycket i paragrafen, vilken ej har någon motsvarighet i gällande
lagstiftning, svarar mot 28 § 1 mom. i utredningsmannens förslag och andra
stycket mot 28 § 2 mom. i förslaget.

Departementschefen. Den vid remissbehandlingen upptagna frågan om
vem som skall äga meddela handräckning har föranlett en uttrycklig bestämmelse
enligt vilken uppgiften skall ankomma på överexekutor. Detta
medför visserligen, att det icke alltid blir länsstyrelse som blir behörig myndighet,
men några väsentliga olägenheter synes icke vara förenade därmed.
Utan uttryckligt stadgande torde vara klart, att för handräckning i dessa fall
skall gälla enahanda bestämmelser, som är stadgade för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fallet.

16 och 17 §§.

Paragraferna motsvarar 29 § i utredningsmannens förslag.

Departementschefen. Allmänna begravningsplatser innehaves i regel av
församlingar eller borgerliga primärkommuner. Därav följer att beslut i
ärenden rörande begravningsplatser och gravar i regel kommer att meddelas
av kommunala organ. Beträffande beslut av sådana organ gäller enligt
allmänna kommunalrättsliga regler att de, om ej annat är särskilt föreskrivet,
kan överklagas genom kommunalbesvär. Vad i 16 § föreslås om besvär
utgör emellertid sådana särskilda föreskrifter som sätter de allmänna
reglerna om kommunalbesvär ur kraft. Med besvär avses i nämnda paragraf
sådana besvär som utgör det ordinära rättsmedlet inom statsförvaltningen,
s. k. förvaltningsbesvär. Rätt att anföra förvaltningsbesvär är icke
begränsad till kommunmedlem, och besvärsmyndigheten har här en vidare
prövningsbefogenhet än vid kommunalbesvär.

Av allmänna regler om den kommunala kompetensfördelningen följer, att
beslut i ärenden av den art som avses i 16 § skall meddelas av ett förvaltande
organ i kommunen, d. v. s. i regel av drätselkammare, kommunalnämnd
eller kyrkoråd eller av en för ändamålet särskilt inrättad nämnd.
För att detta skall komma till uttryck i paragrafen, torde däri böra anges,
att besvärsrätten avser beslut av myndighet, som förvaltar allmän begravningsplats.

Vid remissbehandlingen har från vissa håll uttryckts önskemål om en uttrycklig
regel angående kompetensfördelningen mellan olika kommunala
organ i fråga om skilda ärenden rörande begravningsplatser och gravar. Den
gränsdragning varom här är fråga gäller fördelningen av ärendena mellan
beslutande och förvaltande organ. Denna gränsdragning synes emellertid
i allmänhet ej behöva föranleda några svårigheter. Jag finner därför ej erforderligt,
att här intaga någon regel i ämnet. Ej heller anser jag nödvändigt

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

eller lämpligt med en föreskrift om att förvaltningen av begravningsplats
skall — i fall då kommun är innehavare — ankomma på en särskild kommunal
nämnd. De lokala förhållandena är så skiftande att varje kommun,
d. v. s. i regel församling, själv bör få avgöra huruvida sådan nämnd skall
inrättas.

Såsom utredningsmannen framhållit blir lagen om besvärstid vid talan
mot förvaltande myndighets beslut tillämplig på besvär, som anföres enligt
16 §. Någon regel om besvärstid torde vid sådant förhållande icke böra upptagas
i paragrafen. Av nyssnämnda lag framgår även att besvärstiden räknas
från det klaganden fick del av beslutet. Det torde icke vara erforderligt
att i detta sammanhang binda delgivningen vid någon viss form. I allmänhet
lärer emellertid delgivning lämpligen kunna ske på det sättet, att beslutet
tillställes vederbörande i rekommenderad försändelse med mottagningsbevis.

Besvär i frågor, som avses i 16 §, torde — vare sig begravningsplatsen innehaves
av församling eller av borgerlig kommun eller eljest av det allmänna
— böra prövas av länsstyrelsen.

I 17 § har intagits en uttrycklig bestämmelse om att talan mot beslut av
länsstyrelsen skall föras genom besvär hos Kungl. Maj :t. Mål av det slag
som avses i 16 § bör prövas av regeringsrätten. Detsamma gäller mål enligt
11 § och mål om vitesföreläggande enligt 15 §, dock ej i den mån föreläggandet
riktas mot kommun. Härav påkallade ändringar i regeringsrättslagen
torde få anmälas i annat sammanhang.

18 och 19 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 30 och 31 §§ i utredningsmannens förslag.
Vissa bestämmelser i de hänseenden som avses i paragraferna finns nu meddelade
i kungörelsen den 11 november 1960 om begravningsplatser samt
gravsättning och eldbegängelse m. m.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1964, varvid samtidigt
1916 års lag föreslås upphävd. I enlighet med utredningsmannens förslag
torde den nya lagen böra i tillämpliga delar gälla även beträffande befintliga
begravningsplatser liksom också beträffande upplåtelser av gravplatser,
som skett före lagens ikraftträdande. I sistnämnda hänseende bör dock giltigheten
inskränkas till upplåtelser, på vilka 1916 års lag ägt tillämpning.
Departementsförslaget överensstämmer härutinnan i sak med utredningsmannens
förslag, vari motsvarande regel emellertid erhållit en annan formulering.

I övergångsbestämmelserna till lagen har även upptagits den tidigare omtalade
mot 7 § i 1916 års lag svarande bestämmelsen om viss fonderingsskyldighet.
Det må anmärkas att, när i denna bestämmelse användes uttrycket
särskild fond därmed ej avses någon i kommunens redovisning ingående
fond (egen fond) utan en s. k. förvaltad fond.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963 27

Lagrådet. Enligt remissförslaget har den nya lagens tillämplighet beträffande
gravplatser, som upplåtits före lagens ikraftträdande, inskränkts till
upplåtelser, på vilka 1916 års lag ägt tillämpning. Nya lagen skall alltså icke
gälla -— förutom beträffande gravar i kyrka, för vilka 1783 års författning
fortfarande är tillämplig — i fråga om sådana äldre gravar, som hava karaktären
av allmängravar eller som upplåtits inom enskild begravningsplats.
Enligt lagrådets mening är det önskvärt, att den nuvarande kategoriklyvningen,
så långt sig göra låter, upphäves även beträffande befintliga gravplatser.
Något hinder mot att den nya lagen i tillämpliga delar utsträckes
att omfatta allmängravar kan ej anses föreligga. Vad angår äldre upplåtelser
inom enskilda begravningsplatser bör uppenbarligen förbudet mot pantsättning
och utmätning gälla även beträffande dessa. Att låta Kungl. Maj :ts
befogenhet enligt 14 § andra stycket i remissförslaget utvidgas till att avse
jämväl äldre upplåtelser synes icke vara förenat med några principiella betänkligheter.
Av anförda skäl föreslår lagrådet, att ifrågavarande övergångsbestämmelse
— i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens
förslag —- erhåller följande lydelse: Den nya lagen skall i tillämpliga delar
lända till efterrättelse även beträffande befintliga begravningsplatser och de
upplåtelser av gravplatser som skett före lagens ikraftträdande, dock skall
den nya lagen icke medföra inskränkning i den rätt, som vid lagens ikraftträdande
jämlikt äldre författningar må tillkomma innehavare av gravplats
i kyrka.

Lagrådsgranskningen föranledde därjämte följande uttalande om lagens
legislativa natur.

Regeringsrådet Holmgren. I frågan huruvida den föreslagna lagstiftningen
skall vara av kyrkolags natur har departementschefen erinrat, att stiftandet
av 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats skedde i den för kyrkolag
stadgade ordningen och att denna ordning jämväl iakttogs vid en ändring
i lagen år 1921 (efter vilken tidpunkt lagen ej ytterligare ändrats). Departementschefen
har emellertid kommit till den slutsatsen att remissförslaget
icke kan anses vara av kyrkolags natur och till stöd härför åberopat
— förutom ett uttalande av kyrkomöteskommittén, vars betänkande, på denna
punkt ej enhälligt, icke föranlett lagstiftning — bl. a. på senare år skedda
förändringar i hithörande samhällsförhållanden, sålunda att begravningsplatser
numera användas även för begravning i annan ordning än svenska
kyrkans samt alt dessa platser oftare än förr äro geografiskt skilda från
kyrkobyggnaderna och i vissa fall höra under den borgerliga kommunens
ansvar.

Frågan huruvida föreslagna lagbestämmelser äro av kyrkolags natur eller
ej är som bekant ofta mycket svårbedömd. Både kyrkomöteskommitténs betänkande
och yttrandena häröver bära vittnesbörd därom. I fall där olika meningar
råda vill det emellertid synas ändamålsenligt att, då under senare
tid spörsmålet kyrkolag eller icke kyrkolag av regering och riksdag otvetydigt
bedömts i viss riktning, den sålunda intagna ståndpunkten icke utan

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

starka skäl övergives. Enligt min mening kan det ifrågasättas, om de för en
ändrad bedömning åberopade omständigheterna i det föreliggande läget äro
tillräckligt vägande. Att begravningsplats kan användas för begravning i annan
ordning än svenska kyrkans synes sålunda, vid det förhållande att sådan
begravning är mycket sällsynt, ej böra tillmätas större vikt, och begravningsplatsernas
förläggande utan närhet till kyrkobyggnad torde i ej
ringa utsträckning ha förekommit redan före 1916 års lags tillkomst. Mera
betydelse synes däremot kunna tillmätas det förhållande att till den föreslagna
lagens första avdelning — närmare bestämt till 2 och 4 §§ — avses
skola överföras stadganden i 1957 års lag om jordfästning, vilken i berörd
del ej behandlats som kyrkolag. Härav kunde väl med visst fog den slutsatsen
dragas, att ej blott ifrågavarande båda stadganden om inrättande av enskild
gravplats och om värdigt skick för begravningsplats — vilka enligt
departementschefens uttalande i 1957 års proposition besitta »en allmännare
giltighet» och därför ej höra kyrkolagstiftningen till — utan över huvud
samtliga bestämmelser om begravningsplats (1—5 §§ i remissförslaget)
numera få anses sakna kyrkolags natur.

Oavsett hur därmed må förhålla sig må emellertid som ett skäl mot att i
ett ovisst läge lämna den 1916 och 1921 intagna ståndpunkten i förevarande
ämne framhållas att man inom de närmaste åren kan vänta lagstiftningsförslag
som kunna erhålla inflytande på hithörande område, nämligen
från utredningen kyrka—stat. Härtill kommer att, eftersom i den till grund
för remissförslaget liggande utredningen ej närmare berörts frågan om lagförslagets
egenskap av kyrkolag, detta spörsmål ej kunnat belysas under
remissbehandlingen.

På grund av det anförda finner jag för min del övervägande skäl tala för
att den föreslagna lagen och i varje fall de efter 5 § följande stadgandena
böra underställas kyrkomötet för godkännande.

Förslaget till lag om ändring i jordfästningslagen

Departementschefen.

3 §.

Denna paragraf har, som jag redan nämnt, oförändrad överförts till lagen
om gravrätt m. m„ där den upptagits såsom andra stycke i 2 §. Paragrafen
bör därför utgå ur jordfästningslagen.

5 §.

Andra stycket i denna paragraf föreskriver, att begravningsplats skall hållas
i ordnat och värdigt skick. En bestämmelse av motsvarande innehåll ingår
i 4 § av förslaget till lag om gravrätt m. m. Ifrågavarande stycke bör därför
utgå ur jordfästningslagen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år ''1963

29

Förslaget till lag om ändring i ny ttjander ättslagen

Enligt 1 kap. 8 § andra stycket nyttjanderättslagen skall 1 § i samma
kapitel ej äga tillämpning på upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats på
kyrkogård eller annan allmän begravningsplats. I 2 kap. 70 § — som inleder
den avdelning av lagen, vilken handlar om arrende för annat ändamål än
jordbruk — återfinnes som sista stycke en erinran om att angående upplåtelse
av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats
är särskilt stadgat.

Utredningsmannen föreslår, att 1 kap. 8 § andra stycket och 2 kap. 70 §
sista stycket upphäves.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet anser, att i 1 kap. 8 § bör införas en
hänvisning till den nya lagstiftningen.

Departementschefen. Med den nuvarande konstruktionen av rätten till
gravplats är det naturligt, att i nyttjanderättslagen ingår vissa hänvisningar
till 1916 års lag. Även med den nu föreslagna konstruktionen av rätten till
gravplats synes emellertid motiverat att i 1 kap. 8 § — i likhet med vad som
skett beträffande vägrätt — införa en hänvisning till den nya lagen. Sista
stycket i 2 kap. 70 § bör därvid upphävas.

Utskottet

I förevarande proposition framlägges förslag till lag om gravrätt m. m.
En första avdelning av lagen innehåller bestämmelser om begravningsplats.
Däri föreskrives bl. a. skyldighet för församling och — i vissa fall — borgerlig
kommun att hålla allmän begravningsplats samt förbud mot överlåtelse
av sådan plats utan myndighets tillstånd och mot inteckning eller
utmätning av sådan plats. Därjämte meddelas bestämmelser om gravkarta
och gravbok. Såsom departementschefen framhållit innebär förslaget i denna
del en kodifiering av vad som redan anses gälla eller ett sammanförande
av stadganden, som nu är spridda i olika författningar.

En följande avdelning om gravrätt innehåller föreskrifter om upplåtelse
av gravplats. Härutinnan gäller f. n. att upplåtelse antingen sker genom
avtal med stöd av 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats eller genom
ensidig upplåtelse av allmängrav. Enligt det framlagda förslaget skall emellertid
alla upplåtelser av gravplats ske med s. k. gravrätt. Härigenom upphör
den nuvarande kategoriklyvningen. Upplåtelsetiden för gravrätt skall
utgöra minst 15 och högst 50 år eller, om särskild tid ej bestämts, 25 år.
Möjlighet skall föreligga till förnyad upplåtelse. Gravrätt skall jämväl kunna
upplåtas för alltid. Därjämte föreslås bestämmelser om vem som skall

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

anses vara innehavare av gravrätt och om överlåtelse av sådan rätt. Enligt
förslaget skall bestämmanderätten om vilka som skall gravsättas inom gravplatsen
i första hand tillkomma gravrättsinnehavaren. Föreskrifter lämnas
vidare bl. a. om förverkande av gravrätt och förbud mot pantsättning eller
utmätning av sådan rätt samt om gravbrev, vilket närmast skall tjäna som
bevis om upplåtelsen. Ändring i beslut enligt lagen om gravrätt m. m. av
myndighet, som förvaltar allmän begravningsplats, skall i regel sökas hos
vederbörande länsstyrelse.

Den nya lagen skall i princip lända till efterrättelse även beträffande befintliga
begravningsplatser och de upplåtelser av gravplatser som skett före
lagens ikraftträdande den 1 januari 1964. I propositionen framlägges också
förslag till erforderliga ändringar i jordfästningslagen och i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom.

Departementschefen har ansett att den föreslagna lagstiftningens genomförande
icke kräver kyrkomötets medverkan i vidare mån än att dess medverkan
förutsättes för det samtidigt förordade upphävandet av 1916 års lag
om nyttjanderätt till gravplats. Till stöd för detta ställningstagande har
departementschefen bl. a. hänvisat till att lagstiftningens innehåll ej kan
bestämmas enbart efter kyrkans värderingar och till att några mer markerade
åsiktsskillnader mellan kyrkliga och andra intressen icke råder på
förevarande rättsområde.

Av propositionen framgår att remissyttrandena över det till grund för lagförslagen
liggande betänkandet såvitt nu är i fråga väsentligen varit positiva
samt att framställda erinringar i möjligaste mån beaktats. De vid lagrådsgranskningen
förordade jämkningarna i förslaget till lag om gravrätt
m. m. har vidtagits. Utskottet har för sin del icke funnit anledning till anmärkning
mot lagförslagen. För att göra förbudet mot inteckning av begravningsplats
effektivt synes det önskvärt att inskrivningsdomaren erhåller
kännedom om vilka fastigheter som utgör eller innefattar sådan plats.
I varje fall vid inrättandet av enskilda begravningsplatser torde detta kunna
ske utan större svårighet genom att inskrivningsdomaren får del av
Kungl. Maj :ts beslut.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr
141.

Stockholm den 7 maj 1963

På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1963

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson, Ebbe
Ohlsson, Kristiansson, Åkesson, Erik Jansson, Herbert Larsson* och Ernst
Olsson*; samt

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Johansson i
öckerö, Svenning, Mattsson, Hammarberg, Tobé och Anners.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630616