Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

1

Nr 23

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
övergång till högertrafik, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 15 februari 1963 dagtecknad proposition, nr 58, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden föreslagit riksdagen

1. att för sin del besluta om övergång till högertrafik i enlighet med vad
föredx-agande departementschefen förordat i propositionen och bemyndiga
Kungl. Maj:t att bestämma tidpunkten för övergången;

2. att bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med de huvudsakliga riktlinjer,
som departementschefen förordat i propositionen, fastställa de grunder,
enligt vilka ersättning av statsmedel skall utgå för kostnader i anledning
av trafikomläggningen, och meddela de beslut i övrigt, som erfordras
för omläggningen; samt

3. att till Kostnader för övergång till högertrafik för budgetåret 1963/64
på driftbudgeten under sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Propositionen har, utom såvitt avser medelsanvisning, hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet. Beträffande medelsanvisningen
har propositionen hänvisats till statsutskottet. Proposition nr 59, som innefattar
förslag till den trafikomläggningsskatt, varmed kostnaderna för
den föreslagna trafikreformen avses skola bestridas, har hänvisats till bevillningsutskottet.
Tredje lagutskottet har med hänsyn härtill vid sin behandling
ej upptagit vad som i proposition nr 58 anförts angående trafikomläggningen
under rubrikerna »Finansieringen». Utskottet har dock tagit
ställning till vad som under dessa rubriker uttalats om en statlig lånefond.

I samband med propositionen nr 58 har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, såvitt de hänvisats till lagutskott,
nämligen

de likalydande motionerna I: 596 av herr Jonasson m. fl. samt II: 730 av
herrar Johansson i Dockered och Björkänge;

de likalydande motionerna 1:608 av herr Edström samt II: 756 av herr
von Friesen;

de likalydande motionerna I: 609 av herrar Edström och Lundström samt
II: 759 av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.;

de likalydande motionerna I: 610 av herr Larsson, Thorsten, m. fl., samt
II: 758 av herr Hansson i Skegrie m. fl.;

de likalydande motionerna I: 611 av herr Sörlin samt II: 760 av fru Linde
kvist m. fl.;

1 IS i han cj till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 and. Sr 23

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

de likalydande motionerna I: 612 av herr Åkesson och II: 757 av herrar
Hamrin i Jönköping och Nelander;
motionen 1:602 av herr Svanström;
motionen II: 732 av herr Börjesson i Falköping;
motionen II: 740 av herr Persson i Heden;
motionen II: 742 av herr Hagberg m. fl.;
motionen II: 743 av herr Magnusson i Nennesholm;
motionen 11:750 av fru Gunne; ävensom
motionen II: 755 av fru Eriksson i Stockholm m. fl.

För yrkandena i motionerna redogöres i det följande vid de avsnitt, till
vilka motionerna efter sitt innehåll hör.

I motionerna II: 740 och II: 742 har i den del de hänvisats till lagutskott
berörts vissa frågor angående trafikreformens finansiering. Dessa spörsmål
har icke behandlats av utskottet, då de kommer under bevillningsutskottets
bedömande genom de i anledning av propositionen nr 59 väckta
motionerna II: 741 av herr Persson i Heden och II: 744 av herr Hagberg
in. fl. Ej heller har utskottet behandlat den till lagutskott hänvisade motionen
II: 731 av herrar Braconier och Palm, vilken endast avser finansieringen
och som väckts i anledning av propositionen nr 58. Till bevillningsutskottet
har nämligen hänvisats den i sak helt motsvarande, i anledning av propositionen
nr 59 väckta motionen II: 733 av herrar Braconier och Palm.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I de delar av propositionen, som utskottet enligt vad ovan anförts skall
behandla, föreslås, att principbeslut fattas om övergång till högertrafik i
Sverige. Irafikomläggningen skali avse väg- och gatutrafiken samt spårvägstrafiken
men däremot inte järnvägs- och tunnelbanetrafiken. Omläggningen
lörutsättes bli genomförd under år 1967. För administrationen av
omläggningen skall inrättas en särskild kommission.

Kostnaderna för omläggningen beräknas till omkring 400 miljoner kronor.
Ersättning skall i princip utgå för sådana kostnader, som har ett omedelbart
samband med omläggningen.

Gällande bestämmelser

1 vägtrafikförordningen den 28 september 1951 har vänstertrafiken kommit
till uttryck främst i ett flertal ingående bestämmelser om fordons
plats på väg, om möte och omkörning samt stannande och uppställning av
fordon ävensom i särskilda bestämmelser för gående m. fl. Enligt 45 § bör
sålunda fordon, där så lämpligen kan ske, föras på vänstra delen av vägen.
^ oklar sikt eller där sikten i kurva, vägkorsning, backe eller annorstädes
är skymd skall fordon alltid hållas till vänster på vägen. Detta gäller

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

dock icke väg med enkelriktad fordonstrafik. Fordon, som föres med ringa
hastighet, bör, då annat ej följer av bland annat bestämmelserna om filkörning,
hållas så långt som möjligt till vänster på vägen. Enligt 47 § skall
förare av fordon verkställa möte med annan trafikant än gående till vänster.
Omkörning av annan vägtrafikant än gående skall ske till höger. Möte
med eller omkörning av spårvagn skall, om spårens läge medgiver det, ske
till vänster. Utan hinder av nämnda stadganden om möte och omkörning
äger förare av fordon, som föres i körfil, före eller i vägkorsning passera
fordon i annan körfil. Likaså äger fordonsförare att, med iakttagande av
nödig försiktighet, till vänster omköra fordon, som svänger till höger, eller
vars förare tydligt förbereder sådan sväng. Enligt den s. k. vänsterregeln i
48 g, som avser korsande möte, skall i fall, där ett fordons kurs skär ett
annat fordons kurs, föraren av det fordon, som har det andra fordonet på sin
vänstra sida, lämna företräde åt det sistnämnda fordonet. Vissa undantag är
dock stadgade för sådana fall där fordon skall föras in på huvudled och motorväg
eller föras ut från parkeringsplats, fastighet, tomt, äga eller annat dylikt
område. Stannande och uppställning av fordon skall enligt 49 § såvitt
möjligt ske på vänstra sidan av vägen i körriktningen räknat. Enligt 60 §
skall gående, där gångbana är anordnad på vägs båda sidor, företrädesvis
använda den högra gångbanan. Finnes ej gångbana eller cykelbana, skall
yttersta delen av vägen begagnas, företrädesvis den på högra sidan. Gående
bör sinsemellan väja till vänster.

I. FRÅGANS TIDIGARE BEHANDLING M. M.

Historik

Vänstertrafiken har gammal hävd i vårt land. Gustgivareordningen den 12
december 1734, som brukar anföras såsom det äldsta klara uttrycket i lagstiftningen
för en regel om vänstertrafik, innehöll stadgande av innehåll, att
när resande eller farande i städer eller på landet möttes, borde de till var
sin vänstra sida således vika, att de hinderlöst kunde komma varann förbi.
Såsom ett kuriosum kan nämnas, att man i en tidigare förordning den 10
februari 1718 angående postväsendets och gästgiveriernas sammanfogande
funnit exempel på stadgande om högertrafik. I 49 § nämnda förordning hette
det nämligen: »Mötes Extra Posterne, wika de för hwar annan utur wägen
til höger; Men på smala wägar Broar och dylikt, hafwer den förträdet som
först blåser i Hornet.»

I vårt land utfärdades den första förordningen om automobiltrafik den 21
september 1906. I förordningen fanns icke någon bestämmelse om vänstereller
högertrafik. Nämnda förordning ersattes av förordningen den 30 juni
1916 om automobiltrafik. I 16 § 4 mom. i sistnämnda förordning stadgades
åläggande för automobilförare alt vid möte och när körbanan ej kunde fritt

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

överskådas hålla till vänster samt att hålla till höger, när annan trafikant
förbikördes. Den första vägtrafikstadgan den 15 juni 1923 innehöll i 6 § bestämmelse
om vänstertrafik.

De med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1927 tillkallade motorfordonssakkunniga,
vilka hade att göra en revision av hl. a. 1923 års vägtrafikstadga,
föreslog i sitt betänkande (SOU 1929: 16) visserligen bibehållande
av vänstertrafik. Men de sakkunniga förordade en utredning om kostnaderna
för en trafikomläggning, som de ansåg förr eller senare nödvändig.

1 proposition 1930: 121 anslöt sig departementschefen till de sakkunnigas
uppfattning och tillstyrkte en utredning. Vid ärendets behandling i riksdagen
uttalade sig andra lagutskottet (uti. nr 34) för en utredning om övergång
till högertrafik. Utskottets uttalande godkändes av första men ej av
andra kammaren. På grundval av ett i vissa frågor upprättat sammanjämkningsförslag
biträdde första kammaren sedermera andra kammarens beslut
i denna del.

1935 års vägsakkunniga förordade i sitt betänkande (SOU 1935: 23) hl. a.,
att övergång till högertrafik skulle ske utan uppskov. Betänkandet föranledde
inte i denna del något förslag till riksdagen.

Vid 1939 års riksdag föreslog andra lagutskottet (uti. nr 24) i anledning
av väckt motion, att en utredning om lämpligheten av eu trafikomläggning
skulle verkställas. Förslaget bifölls av riksdagen.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet
samma år särskilda sakkunniga — 1939 års högertrafikkommitté
— för att verkställa den begärda utredningen. I sitt betänkande
(SOU 1940: 30) ansåg kommittén, att övervägande skäl talade för en
trafikomläggning, och förordade därför att — därest hinder ej mötte från
statsfinansiella synpunkter eller av andra skäl som undandrog sig kommitténs
bedömande — beslut fattades om övergång till högertrafik. Betänkandet
föranledde emellertid inte någon proposition till riksdagen.

Vid 1951 och 1953 års riksdagar väckta motioner om införande av högertrafik
föranledde inte någon åtgärd från riksdagens sida.

I motioner vid 1955 års riksdag framlades återigen förslag om införande
av högertrafik. Samma år hade chefen för kommunikationsdepartementet
anmodat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att verkställa utredning av vissa
spörsmål rörande övergång till högertrafik. Styrelsen förordade i sin den

2 mars 1945 redovisade utredning övergång till högertrafik. I sitt över motionerna
avgivna yttrande avstyrkte andra lagutskottets majoritet (uti. nr
62) en trafikomläggning, medan minoriteten föreslog ett principbeslut om
införande av högertrafik. Första kammaren biföll minoritetens förslag, men
andra kammaren gick på avslagslinjen. Motionärernas förslag föll således.

1955 års trafikförfattningssakkunniga tog i sitt betänkande (SOU 1948:
34), som ligger till grund för nu gällande vägtrafikförordning, i enlighet med
utredningsdirektiven inte upp frågan om övergång till högertrafik. De sakkunniga
underströk emellertid de betydande fördelar, som en övergång
skulle medföra, och ansåg angeläget, att frågan vederbörligen uppmärksammades.

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1903

Vid 1953 års riksdag väcktes ånyo motioner i högertrafikfrågan. I anledning
av dessa och på förslag av andra lagutskottet (uti. nr 39) beslöt
riksdagen anhålla, att Kungl. Maj :t ville utreda förutsättningarna för vårt
land att under den närmaste framtiden genomföra en övergång till högertrafik
och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde ge
anledning.

Chefen för kommunikationsdepartementet tillkallade, med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande, påföljande år särskilda sakkunniga för att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. De sakkunniga, 1954 års kommitté
för utredning om högertrafik, föreslog i sitt betänkande (SOU 1954:30),
att en trafikomläggning skulle genomföras i fråga om väg- och gatutrafiken
men inte beträffande järnvägstrafiken. Häremot reserverade sig kommitténs
ordförande, som föreslog bibehållande av vänstertrafik. En utförligare
redogörelse för kommitténs betänkande med kort angivande av remissyttrandena
följer nedan under de olika avsnitten.

I kommittéförslaget berördes icke folkomröstnings]''rågan av utredningens
majoritet. Tre ledamöter gjorde emellertid uttalanden, som kunde sägas
innebära, att de i princip accepterade tanken på en folkomröstning i ärendet.

I propositionen nr 111 till 1955 års riksdag föreslogs, att eu rådgivande
folkomröstning angående högertrafikfrågan skulle anordnas. Föredragandedepartementschefen
konstaterade att meningarna rörande en trafikomläggning
var delade och fortsatte:

Med hänsyn härtill och då frågan om en övergång till högertrafik måste
betecknas som en fråga av stor vikt för allmänheten till följd av den genomgripande
ändring i medborgarnas trafikvanor, som en omläggning innebar,
synes tanken på att inhämta medborgarnas uppfattning genom en rådgivande
folkomröstning i frågan ligga nära till hands. —— -— I remissyttrandena
över förslaget och i den offentliga debatt, som förts i fragan, har emellertid
flera argument mot en folkomröstning i högertrafikfrågan anförts.
Det har sålunda gjorts gällande, att spörsmålet är alltför komplicerat för att
lämpa sig för referendum. Enligt min mening bör dock den upplysningskampanj,
som jag förutsätter kommer att föregå omröstningen, ge medborgarna
förutsättningar att taga objektivt grundad ställning till frågan. Det
har mot en folkomröstning om högertrafiken vidare invänts, att folkmeningen
är alltför lättpåverkad samt att stora kostnader är förbundna med
en omröstning. Om dessa argument, som egentligen drabbar folkomröstningsinstitutet
som sådant, skulle ges beaktande, torde snart sagt ingen reform
anses kunna bli föremål för ett referendum. EU annat ofta återkommande
argument är alt, om kostnaderna för reformen skall betalas av bilismen,
det ''är oriktigt att undersöka uppfattningen även hos folk, som icke
äger motorfordon. Härom kan sägas, att — bortsett från att man, med
hänsyn till trolig övervältring av större eller mindre del av kostnaderna på
allmänheten, ej med säkerhet vet, hur kostnaderna för reformen slutligen
kommer att fördela sig på olika befolkningsgrupper — högertrafikfrågan
icke uteslutande är av ekonomisk natur och att även andra trafikanter än
de, som betalar bilskatt, i hög grad berörs av en trafikomläggning. Slutligen
har invänts, att en folkomröstning medför tidsutdräkt innan beslut i frågan
kan fattas; detta dröjsmål förlänger det nuvarande osäkerhetstillståndet,
varjämte kostnaderna för reformen och olycksriskerna under övergångstiden
kan öka vid ett genomförande vid eu senare tidpunkt än vad kommit -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

ten förutsatt. För egen del anser jag emellertid, att om en folkomröstning
i och för sig anses önskvärd, olägenheterna med ett uppskov om ungefär ett
år, innan principbeslut i huvudfrågan kan fattas, icke är av den storleksordningen,
att de bör lägga hinder i vägen för ett referendum i frågan, särskilt
som arbetsmarknads- och konjunkturläget ej ter sig särdeles gynnsamt
för att snart påbörja de för omläggningen erforderliga arbetena. Med hänsyn
till ärendets vikt och de delade meningar, som yppats i själva sakfrågan,
anser jag det lämpligt, att folkets mening i högertrafikfrågan inhämtas, och
jag förordar sålunda en allmän folkomröstning i ärendet.

Statsutskottet som behandlade propositionen tillstyrkte i sitt utlåtande
nr 131 förslaget om eu allmän folkomröstning i ärendet. Riksdagen godkände
utlåtandet.

Folkomröstningen ägde rum den 16 oktober 1955. Därvid avgavs 2 581 687
röster, varav 400 061 ja-röster och 2 139 996 nej-röster samt 41 630 blanka
roster. Omräknat i procent innebar resultatet att 15,5 procent röstade för
högertrafik, 82,9 procent för vänstertrafik och att 1,6 procent icke hade
någon bestämd mening. Det må anmärkas att röstdeltagandet uppgick till
ungefär 53 procent.

Till Nordiska rådets nionde session i februari 1961 väcktes hösten 1960
ett medlem sförslag, att rådet med hänsyn till trafikfrågans stora nordiska
vikt måtte rekommendera Sveriges regering att överväga möjligheterna för
eu övergång till högertrafik. Vid medlemsförslagets behandling underströk
trafikutskottet betydelsen av att de nordiska länderna fick enhetliga trafiklegler,
främst i fråga om körriktningen, men fann, eftersom frågan tagits
upp från svensk sida, att det ej var behov av någon rekommendation av det
slag medlemsförslaget förordade.

Trafikutskottet syftade därvid bl. a. på att den 2 december 1960, med
Kungl. Maj :ts bemyndigande, eu särskild sakkunnig tillkallats för att inom
kommunikationsdepartementet biträda med utredning av kostnaderna vid
övergång till högertrafik. Den sakkunnige, överdirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
G. V. Hall, avgav den 31 oktober 1961 ett betänkande i
ämnet (SOU 1961: 62). I efterföljande avsnitt lämnas redogörelse för betänkandet
och omnämnes kort innehållet i remissyttrandena.

I april 1961 antog Europarådets rådgivande församling en resolution, vari
bl. a. regeringarnas uppmärksamhet fästes på önskvärdheten av en enhetlig
trafikriktning i Europa.

Vid 1961 års riksdag togs högertrafikfrågan på nytt upp genom motioner.

I sitt utlåtande underströk andra lagutskottet (uti. nr 35) angelägenheten
av att frågan om eu eventuell trafikomläggning fördes fram till ett skyndsamt
avgörande och föreslog, att detta bringades till Kungl. Maj :ts kännedom.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Utskottets utlåtande
redovisas utförligare i det följande.

I ett medlemsförslag till Nordiska rådets elfte session i februari 1963
har hemställts, att rådet måtte rekommendera Sveriges regering att snarast
vidtaga åtgärder för införande av högertrafik i vårt land.

I detta sammanhang må slutligen nämnas att högertrafik tillämpas å hela

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 7

den europeiska kontinenten utom i Sverige. Däremot råder vänstertrafik i
Storbritannien och Irland samt på Island. Utanför Europa gäller vänstertrafik
i några länder, däribland Australien, Folkrepubliken Kina och Sydafrikanska
Unionen.

Principfrågan

1954 års betänkande

I det betänkande som avgavs av 1954 års kommitté för utredning om högertrafik
lämnas å s. 81 ff vissa statistiska uppgifter om förekomster av vägtrafikolyckor,
som kan stå i samband med vänstertrafiken i Sverige. De
anförda uppgifterna utvisar enligt kommittén, att —- såsom också 1939 års
kommitté framhöll — antalet olyckor som kan tillskrivas utländska förares
ovana vid vänstertrafik är relativt ringa, sett i förhållande till sammanlagda
antalet trafikolyckor. Men fortfarande synes också gälla vad 1939 års
högertrafikkommitté anförde eller att av de olyckor, som uppstått i följd a\
trafik med utländska fordon i Sverige, ett proportionsvis stort antal kunde
helt eller delvis tillskrivas förarens ovana vid vänstertrafik. Att döma av
förenämnda uppgifter från Norge och Finland synes motsvarande också gälla
beträffande olyckor, som uppstått i trafik med svenska motorfordon i
grannländer med högertrafik. Kommittén understryker emellertid att man
måste vara försiktig med att av förefintligt material draga bestämda slutsatser
om betvdelsen av denna olycksfaktor i den framtida utvecklingen. Det
för den internationella trafiken irrationella förhållandet med olika trafikriktningar
i skilda länder behöver enligt kommittén inte nödvändigtvis vara
en trafiksäkerhetsfråga av större betydelse.

Med avseende på de särskilda olycksriskerna under övergångsperioden vid
en trafikomläggning har kommittén redogjort för i samband med 1939 års
utredning gjorda försök att beräkna förhållandet vid införande av högertrafik
å ena och bibehållande av vänstertrafik å andra sidan mellan den totala
omfattningen av de skador av trafikolyckor, som de båda alternativen
kunde förväntas var för sig medföra. Dessa försök till beräkningar visade,
anför kommittén, ej alltför gynnsamma resultat beträffande den tidpunkt,
då antalet »vänstertrafikolyckor» vid bibehållen vänstertrafik är lika med
antalet »högertrafikolyckor» efter en trafikomläggning. 1954 års kommitté
finner för sin del det knappast möjligt att göra några sannolika uppskattningar
av ifrågavarande tidpunkt, enär det inte finnes några säkra utgångspunkter
för bedömning av olycksfrekvensen i de båda alternativen. Till förmån
för införande av högertrafik talade emellertid enligt kommitténs uppfattning
det förhållandet, att hela antalet högertrafikolyckor efter det högertrafik
vid viss tidpunkt infördes kommer att understiga hela antalet vänstertrafikolyckor,
som skulle inträffa, därest högertrafik ej infördes vid nämnda
tidpunkt eller senare. Det gäller sedan på hur lång sikt frågan skall bedömas.
En övergång till högertrafik skulle sannolikt innebära en ökning av

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

antalet trafikolyckor i den nuvarande generationen men en minskning i
kommande generationer. Alla matematiska beräkningar i detta hänseende
torde emellertid, anför kommittén, ge ytterst bristfälliga resultat, eftersom
själva förutsättningarna måste bestå i lösa antaganden.

Fiågan blir, huruvida man vill bedöma saken på lång sikt, eller om man
tvekar inför den ökning av olycksriskerna, som kan befaras uppstå på kortare
sikt genom övergång till högertrafik. Kommittén finner för sin del, att
det långsiktiga och mera framsynta perspektivet bör anläggas, när man går
att bedöma frågan om en övergång till högertrafik.

Såsom ett skäl för övergång till högertrafik har, anför kommittén, ibland
åberopats att åtgärden kan väntas få förmånliga verkningar för turisttrafiken.
Kommittén finner emellertid inte tillrådligt att till grund för ett beslut
om högertrafik lägga kalkyler om ekonomisk vinst i form av ökad turisttrafik
från utlandet, enär tillförlitliga beräkningar i detta hänseende ej torde
kunna göras.

Huvudskälet för övergång till högertrafik är enligt kommitténs uppfattning
utvecklingen av den internationella landsvägstrafiken och det därav betingade
intresset av enhetliga trafikregler länderna emellan. Kommittén har
redovisat statistiska uppgifter rörande antalet passeringar med motorfordon
av de svenska gränserna under åren 1952 och 1953. Antalet sådana gränspasseringar
var 865 241 år 1952, varav 452 598 av svenska och 412 643 av
utländska motorfordon, medan motsvarande siffror för år 1953 var 1 092 549,
663 752 och 428 797. Med ledning av uppgifter för första halvåret 1954 beräknar
kommittén antalet gränspasseringar det året till 1 600 000—1 700 000.
Motorfordonstrafiken över landets gränser skulle sålunda ha nästan fördubblats
från år 1952 till år 1954. Vid ökning av antalet motorfordon torde man
enligt kommittén få räkna med motsvarande ökning av gränstrafiken. Skulle
framdeles tillkomma broförbindelser med Danmark och kontinenten, kommer
detta självfallet, anför kommittén, att inverka på omfattningen av motorfordonstrafiken
från och till Sverige.

Sammanfattningsvis anför kommittén att — såsom även 1939 års kommitté
framhöll — från teoretisk eller teknisk synpunkt företräde ej kan ges
åt vänstertrafik eller högertrafik. De skäl, som kan anföras mot en övergång
till högertrafik, nämligen den sannolika ökningen på kortare sikt av olycksriskerna
efter trafikomläggningen och de stora kostnaderna för omläggningen,
är i och för sig tungt vägande. Med hänsyn till utvecklingen av den
internationella landsvägstrafiken och det därav betingade intresset av enhetliga
trafikregler länderna emellan finner dock kommittén, att övergång till
högertrafik bör genomföras i vårt land för väg- och gatutrafiken. På längre
sikt finner kommittén detta vara fördelaktigt även från trafiksäkerhetssynpunkt.

För järnvägstrafiken bör enligt kommitténs mening vänstertrafiken bibehållas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

9

Yttranden över 1954 års betänkande

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av ett stort antal
myndigheter och sammanslutningar. Beträffande remissmyndigheternas inställning
till kommitténs förslag i huvudfrågan kan rent allmänt sägas, att
trafikomläggningen tillstyrkts i den övervägande delen yttranden, men att
antalet remissinstanser, som avstyrkt eller uttalat betänkligheter eller som
fogat förbehåll till sina tillstyrkande, icke var obetydligt.

En redogörelse för remissbehandlingen återfinnes å s. 7—10 i propositionen.

1961 års betänkande

Den år 1960 tillsatta utredningen, som 1961 avgav betänkande rörande
kostnaderna för övergång till högertrafik, tog i enlighet med sina direktiv ej
ställning till frågan huruvida en trafikomläggning bör äga rum. Vid sina
kostnadsberäkningar har utredningen emellertid utgått från att vänstertrafik
skall bibehållas på järnvägarna ävensom — i Stockholm — på tunnelbanorna
och spårvägslinje 12, vilken i sin helhet framgår på egen banvall. I fråga
om järnvägstrafiken har utredningen dock gjort undantag för två linjer,
nämligen Värtan-Lidingöns och Saltholmen-Göteborgs järnvägar, på vilka
övergång till högertrafik anses nödvändig. I fråga om den förstnämnda linjen
gäller detta dock endast sträckan över Lidingöbron.

Yttranden över 1961 års betänkande

Även 1961 års betänkande har varit föremål för vidlyftigt remissförfarande.
I samband med remissbehandlingen av utredningens betänkande har
ett stort antal remissinstanser uttalat sig om övergång till högertrafik. Därvid
avstyrktes en trafikomläggning endast i två yttranden. Stockholms stad
avstyrkte av trafiksäkerhetsskäl att spårvägslinje 12 skall bibehållas i vänstertrafik.
Beträffande det närmare innehållet i remissvaren får utskottet
hänvisa till s. 10—14 i propositionen.

Högertrafikfrågans behandling vid 1961 års riksdag

Såsom förut berörts var högertrafikfrågan efter motioner uppe till behandling
vid 1961 års riksdag. Andra lagutskottet framhöll därvid i sitt utlåtande
(nr 95) att frågan om eu trafikomläggning snarast möjligt borde
bringas i sådant skick, att den kunde föreläggas riksdagen. Oavsett vilken
inställning man hade till spörsmålet om en övergång till högertrafik, var
det nämligen av stor betydelse att snabbt få ett avgörande beslut i saken.
På anförda skäl fann utskottet sannolikt, att det material som 1960 års utredning
komme att redovisa, skulle bli av sådan omfattning att det efter

fl Bihang till riksdagens protokoll 196.1. 9 samt. 3 and. Nr 23

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

vederbörlig remissbehandling kunde läggas till grund för ett principavgörande
i huvudfrågan, huruvida en trafikomläggning skall ske. Om så ej
skulle bli fallet, förutsatte utskottet att Kungl. Maj :t utan tidsutdräkt föranstaltade
om sådan komplettering, som befanns erforderlig för ett dylikt
principavgörande. Utskottet fann dock troligt att vissa ytterligare problem,
som sammanhänger med en övergång till högertrafik, kom att återstå. Utredning
av dessa kunde emellertid enligt utskottets uppfattning utan olägenhet
anstå till dess statsmakterna fattat beslut i huvudfrågan. Vad utskottet
anfört om angelägenheten av att frågan om en eventuell trafikomläggning
föres fram till ett skyndsamt avgörande borde bringas till Kungl.
Maj :ts kännedom.

Riksdagen godkände utskottsutlåtandet.

Tidpunkten för övergång

1961 års betänkande

Därest beslut om en trafikomläggning fattas, synes det utredningen från
flera synpunkter önskvärt att omläggningen genomföres så snabbt som
möjligt. Därigenom förkortas den tid, varunder de under alla förhållanden
nödvändiga trafikprovisorierna måste hållas i gång. Av avgörande betydelse
för bestämmande av förberedelsetidens längd är emellertid storleken
av den vagnreserv och den verkstadskapacitet för ombyggnad och nvtillverkning
av spårvagnar och bussar, som är tillgänglig inom landet, ävensom
tillgången till yrkeskunnig arbetskraft för sådana arbeten. I den mån
man i samband med en trafikomläggning kan komma att ersätta spårvägslinjer
med busslinjer, uppstår också rekryterings-, omskolnings- och
sysselsättningsproblem, vilkas lösning kräver tid.

Med hänsyn till dessa omständigheter har utredningen kommit till den
uppfattningen, att en förberedelsetid av endast tre år är alltför kort. Däremot
bör en omläggning utan alltför stora olägenheter av antytt slag kunna
ske fyra eller fem år, efter det att principbeslut fattats.

Utredningen förordar för sin del, att en eventuell övergång till högertrafik
genomföres efter fyra års förberedelsetid.

Beträffande lämplig tidpunkt på året för en trafikomläggning erinrar
utredningen om att 1954 års kommitté vid sina kostnadsberäkningar utgick
från att en övergång till högertrafik år 1959 skulle äga rum i början
av juni. Eftersom svårigheterna och kostnaderna för en omställning måste
väntas bli störst i tätorterna, där man hade den från ombyggnadssynpunkt
mest komplicerade spårvagns- och omnibussparken samt de mest utvecklade
trafikanordningarna, borde en trafikomläggning enligt kommittén
förläggas så, att den sammanföll med den trafiknedgång för tätortsföretagen
som så gott som undantagslöst äger rum under sommarmånaderna.
Med hänsyn till att semestrarna vid verkstäderna i regel förlädes efter

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 11

midsommar och att en omläggning av trafiken borde äga rum några
veckor före verkstadssemestrarna för att efterarbeten skulle medhinnas,
borde den ske i början av juni.

Utredningen nämner vidare att Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande — vilken på utredningens begäran avgivit förslag till planläggning
av den upplysningsverksamhet som enligt föreningens mening erfordras
vid en övergång till högertrafik — funnit våren vara en lämplig årstid
för omläggningen men anser att från upplysningssynpunkt början av maj är
att föredraga framför början av juni.

Utredningen anser att trafikomläggningen onekligen skulle försvåras
för trafikföretagen i de större städerna om den äger rum redan i maj. För
utredningens kostnadsberäkningar erfordras emellertid ej något ställningstagande
till huruvida omläggningen skall ske i början av maj eller juni.
Däremot förutsätter utredningen att tidpunkten på året kommer att bli
fastställd till någon dag på senvåren eller försommaren.

Yttranden

Flertalet remissinstanser godtager, såsom framgår av redogörelsen på s.
15—17 i propositionen, utredningens beräkning om en förberedelsetid av
fyra år efter principbeslut. Förslag har emellertid väckts om såväl kortare
som längre övergångstider. I flertalet remissvar förordas att omläggningen
bör ske i någon av månaderna maj eller juni.

Kostnaderna

1961 års betänkande

Utredningen har vid beräkningen av kostnaderna för en trafikomläggning
utgått från följande allmänna förutsättningar, nämligen att principbeslut
i frågan om övergång till högertrafik kommer att fattas vid 1962 års
riksdag, att kostnaderna skall beräknas för övergång efter en förberedelsetid
av tre, fyra eller fem år, d. v. s. något av åren 1965, 1966 eller 1967, att en
övergång kommer att förläggas till månaderna maj eller juni, att en övergång
inte skall beröra järnvägs- eller tunnelbanetrafiken samt att en övergång
skall genomföras samtidigt över hela landet.

Vidare bör framhållas att utredningens kostnadsberäkningar är baserade
på 1961 års prisnivå.

I fråga om de åtgärder av kostnadskrävande natur, som är erforderliga
vid en trafikomläggning, erinrar utredningen om att 1954 års kommitté
ansåg dem vara

ombyggnad av viss del av spårvägarnas rullande materiel och fasta anläggningar,

ombyggnad av bussar och vissa fasta, för den yrkesmässiga busstrafiken
erforderliga anläggningar,

ändring av vissa anordningar och anläggningar för väg- och gatuväsendet
samt vissa signal- och säkerhetsanordningar m. m. vid järnvägarna,

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

flyttning av vägmärken och ombyggnad av snöplogar m. in. för skogsbruket,

ändring av bussar och vissa omläggningsarbeten m. m. inom krigsmakten,

ombyggnad av bensinstationer m. m. samt

åtgärder mot olycksrisker, administration m. m.

Härefter anför 1960 års utredning i kostnadsfrågan följande.

Spårvägstrafik finns endast i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping
och Hälsingborg. Efter samråd med vederbörande trafikföretag samt med
vissa företag inom verkstadsindustrien har utredningen kommit till den
uppfattningen, att kompetens och tillräcklig kapacitet för ombyggnad av
spårvagnar finns inom landet. Trots att någon anskaffning av nya vagnar
för närvarande ej är aktuell väntas den sammanlagda vagnreserven inom
landet öka under de närmaste åren, vilket bör möjliggöra viss utlåning
mellan företagen. De största kostnaderna för en omläggning — cirka 29
miljoner kronor — beräknas komma att uppstå i Göteborg, där någon
nedläggning av spårvägstrafiken för närvarande ej planeras. I Stockholm,
där enligt föreliggande planer en nedläggning under alla förhållanden
torde vara helt genomförd år 1971, beräknar utredningen omläggningskostnaden
1965 eller 1966 till omkring 14 miljoner kronor. Uppskjutes övergången
till år 1967 avses spårvägstrafiken bli nedlagd i samband med övergången,
varigenom kostnaderna kan begränsas till omkring 7 miljoner kronor.
Kostnaderna för en omläggning i de övriga spårvägsstäderna Malmö,
Norrköping och Hälsingborg beräknas till tillhopa drygt 12 miljoner kronor.
Totalt skulle alltså kostnaderna 1965 eller 1966 uppgå till cirka 55 miljoner
kronor och år 1967 till cirka 48 miljoner kronor.

Omläggningen av busstrafiken väntas svara för huvuddelen av de totala
kostnaderna vid en övergång till högertrafik, eftersom dörrplaceringen
på praktiskt taget hela bussbeståndet måste ändras. Antalet bussar godkända
för linjetrafik 1965, 1966 och 1967 beräknas av utredningen till
6 700, varav hälften s. k. bulldoggbussar och hälften bussar av den modernare
typen med någon dörr framför framaxeln. Flertalet av de bussar,
som byggts efter ett principbeslut om högertrafik, antages vara förberedda
för omläggningen, d. v. s. försedda med dörrar på båda sidor. För att
fylla trafikbehovet under den tid, då ej förberedda bussar är under ombyggnad,
är det enligt utredningen nödvändigt dels att skapa en vagnreserv
utöver de för trafiken erforderliga 6 700 bussarna, dels att under en
övergångstid utnyttja bussar som i fråga om dörrplaceringen inte är anpassade
till gällande trafikriktning, s. k. dispensbussar. Utredningen har
beräknat att 2 800 dispensbussar kan begagnas två år före och ett år efter
omläggningsdagen. Vagnreserven kan erhållas genom att fördröja utrangeringen
av äldre vagnar och genom att i förväg anskaffa högerbussar. Behovet
av högerbussar och förberedda bussar vid omläggningen beräknas till
3 900, ett antal som med hänsyn till den säsongmässiga nedgången i vagn -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 13

behovet under sommarmånaderna vid en övergång i juni kan minskas till
3 700.

Utredningen har företagit en undersökning av tillgänglig verkstadskapacitet
inom landet för nytillverkning och ombyggnad av bussar. Undersökningen
har givit till resultat att kapaciteten är tillräcklig, ehuru viss samordning
erfordras för ett rationellt utnyttjande av resurserna för ombyggnad.
Med utgångspunkt från bussföretagens olika nyanskaffnings- och
utrangeringsprognoser, av bilindustrin och karosseriföretagen beräknade
kostnader för bussombyggnader samt av de större trafikföretagen lämnade
kostnadsuppgifter har utredningen gjort sina kostnadsberäkningar.
Vid en övergång 1965 har därvid de sammanlagda kostnaderna för busstrafiken
uppskattats till cirka 170 miljoner kronor. Vid en omläggning
1966 eller 1967 skulle kostnaderna öka till respektive omkring 174 och
176 miljoner kronor. Ombyggnad av bussar svarar för över hälften av
dessa kostnader, medan den näst största posten utgöres av kapitalkostnader
till följd av tidigarelagd anskaffning eller utrangering.

Betydande omläggningskostnader väntas även uppstå för väg- och gatuhållning
samt järnvägar. Uppgifter har begärts från vägförvaltningarna
och från städer och samhällen, som är egna väghållare, angående kostnaderna
för flyttning av vägmärken och trafiksignaler, ändring av trafikplatser
samt nyanskaffning och ändring av vägmaskiner. Utredningen
förutsätter att vänstertrafiken kommer att behållas vid järnvägarna. Kostnader
kommer dock att uppstå för ändring och flyttning av signalanordningar,
kryssmärken, bommar m. m. — Totalkostnaderna för väg- och
gatuhållningen samt järnvägarna beräknas av utredningen vid en omläggning
1965, 1966 eller 1967 till respektive cirka 79, 83 och 87 miljoner
kronor.

Kostnaderna för skogsbruket beräknas till 2 miljoner kronor och för försvaret
till 1,7 miljoner kronor. På grundval av uppgifter från Svenska petroleum
institutet beräknar utredningen vidare kostnaderna för ändring av
bensinstationer m. m. till 7 miljoner kronor.

NTF har verkställt en översiktlig planläggning av den utbildnings- och
upplysningsverksamhet, som erfordras vid en övergång till högertrafik.
Kostnaderna härför beräknar utredningen till 8 miljoner kronor, vari ingår
kostnader för trafikanternas undervisning i och påminnelse om högertrafiken
genom pressen, radion och televisionen, filmer och affischering m. m.
samt nationalföreningens egna administrationskostnader.

I enlighet med vad som närmare angives i det följande förutsätter utredningen
att den centrala administrationen av trafikreformen anförtros åt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Kostnaderna för en erforderlig förstärkning
av styrelsen och för två särskilda rådgivande nämnder uppskattas till 3,6
miljoner kronor.

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

De sålunda framräknade kostnaderna för en övergång till högertrafik har
utredningen sammanställt i följande tablå, i vilken även ingår en post för
oförutsedda utgifter.

Kostnader för

övergångskostnader (i mkr.) år

965

1966

1967

55,5

55,1

48,0

170,6

174,3

176,3

79,0

82,9

87,1

2,0

2,0

2,0

1,7

1,7

1,7

7,0

7,0

7,0

8,0

8,0

8,0

3,6

3,6

3,6

5,6

5,4

5,3

333,0

340,0

339,0

Spårvägstrafik...............................

Busstrafik...................................

Väg- och gatuhållning samt järnvägar .........

Skogsbruk...................................

Försvaret ...................................

Bensinstationer m. m........................

Utbildning och upplysning ...................

Administration...............................

Oförutsett...................................

Summa

Med hänsyn till den obetydliga skillnaden mellan totalbeloppen och till
de många ovissa faktorer, som påverkar kostnadsberäkningar av detta slag,
bör enligt utredningens mening vid fortsatt diskussion av frågan om en
övergång till högertrafik kostnaden härför, oberoende av förberedelsetidens
längd, anses uppgå till 340 miljoner kronor.

I anslutning till den nu lämnade redogörelsen för utredningens kostnadsberäkningar
torde få erinras om att kostnaderna för en trafikomläggning
beräknats

av 1939 års kommitté vid övergång 1943 till 16 miljoner kronor,
av väg- och vattenbgggnadsstgrelsen vid övergång 1946 till 27 miljoner
kronor,

av Ingeniörsvetenskapsakademiens transportforskningskommission vid
övergång 1958—1959 till 150 miljoner kronor,

av 1954 års kommitté vid övergång 1959 till 215 miljoner kronor samt
av Allmänna ingenjörsbgrån AB vid övergång 1965 till 325 miljoner kronor.

Utredningen föreslår att alla med en trafikomläggning förenade och såsom
nödvändiga ansedda kostnader skall helt ersättas av statsmedel, samt
att för ändamålet å riksstaten uppföres ett enda anslag, förslagsvis benämnt
anslaget till kostnader vid övergång till högertrafik. Vid detta ställningstagande
utgår utredningen från att plan och kostnadsberäkning för av omläggningen
betingad åtgärd, innan åtgärden vidtages, skall godkännas av det
organ som handhar administrationen av omläggningen.

Yttranden

Utredningens kostnadsberäkningar har av de remissinstanser som uttalat
sig häröver, genomgående betecknats såsom rimliga och väl underbyggda.
Några remissinstanser har emellertid gjort detalj påpekanden beträffan -

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

de särskilt omläggningskostnaderna för busstrafiken. Vidare har olika uppfattningar
framförts rörande avgränsningen av kostnader, som kan bli ersättningsberättigade.
Utskottet får i dessa delar hänvisa till s. 20—24 i propositionen.

Statlig lånefond

I 1961 års betänkande anföres att under utredningsarbetets gång från
flera företag framhållits, att det kan komma att visa sig svårt för de skilda
företagen, att finansiera ombyggnads- och anskaffningskostnader för rullande
materiel på grund av läget på kapitalmarknaden. Enligt utredningen
kan därför fråga uppkomma om inrättande av en statlig lånefond för att
underlätta företagens kapitalanskaffning. Utredningen, som icke funnit anledning
utarbeta förslag beträffande en sådan fond, förutsätter, att det statliga
organ, som anförtros genomförandet av omläggningen, om så erfordras
framlägger förslag i ärendet.

Flera remissinstanser har uttalat sig positivt om den sålunda ifragasatta
statliga lånefonden och ansett att inrättande av en dylik fond skulle underlätta
lösningen av bussföretagens kapitalanskaffningsproblem i samband
med en omläggning. I två remissvar har därutöver framhållits, att den ökade
vagnsanskaffningen vid omläggningen kan medföra rubbningar i bussföretagens
normala avskrivningar, varför företagen bör beredas möjlighet
att under övergångsperioden till en särskild investeringsfond göra skattefria
avsättningar, baserade på inom företagen upprättade investeringsplaner.

Adminis trationen

1961 års betänkande

Utredningen föreslår att den centrala ledningen för planläggningen och
genomförandet av trafikreformen anförtros åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Inom styrelsen bör därvid inrättas en särskild byrå eller avdelning
för högertrafikfrågor. Inrättandet måste ske omedelbart efter ett principbeslut
om övergång till högertrafik och byrån eller avdelningen torde inte
kunna helt slopas förrän ett—två år efter omläggningsdagen. Arbetsuppgifterna
är enligt utredningen följande:

alt planlägga genomförandet av trafikomläggningen,

att granska och godkänna trafikföretagens detaljplaner för ombyggnad,
anskaffning och utrangering av rullande materiel, trafikförsörjning under
omställningstiden m. m.,

att medverka till effektivt utnyttjande av den för ombyggnad och nytillverkning
av fordon tillgängliga verkstadskapacitelcn,

att pröva och utbetala ersättningar för med omläggningen förenade kostnader,

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

att pröva ansökningar om och att utbetala lån för vissa ändrings- och anskaffningskostnader,

att genomföra respektive kontrollera de ändringsarbeten, som erfordras
beträffande väg- och gatuhållningen m. m„ samt

att öva överinseende över utbildnings- och upplysningsverksamheten.

Enligt utredningens mening måste väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
fullgörandet av dessa arbetsuppgifter bedriva ett mycket intimt samarbete
med andra myndigheter, organisationer och företag, som beröres av trafikomläggningen.
Utredningen föreslår att detta samarbete organiseras så, att
till styrelsen knytes två särskilda rådgivande nämnder under gemensam
ordförande. Styrelsen bör därvid vara skyldig att, innan beslut av större
räckvidd meddelas, inhämta yttrande från vederbörande nämnd. Inom den
ena av dessa nämnder skulle handläggas frågor av huvudsakligen tekniskekonomisk
natur. Denna nämnd bör enligt utredningen bestå av representanter
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, trafikföretagen, städerna, verkstadsindustrien
och trafikförsäkringsföretagen samt eventuellt för arbetsmarknadsstyrelsen
och någon berörd personalorganisation. Den andra
nämnden skulle handlägga frågor rörande utbildning och upplysning, d. v. s.
alla ärenden som berör åtgärder för att minska olycksriskerna vid trafikomläggningen.
Nämndens funktion blir att pröva föreslagna åtgärder. Verkställandet
bör enligt utredningen sedan i huvudsak anförtros åt NTF. Denna
nämnd synes böra bestå av, anför utredningen, representanter för — utom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — NTF, statens trafiksäkerhetsråd, skolöverstyrelsen,
medicinalstyrelsen, polismyndigheterna, trafikförsäkringsföretagen
och någon personalorganisation. Antalet ledamöter i nämnderna bör
enligt utredningen kunna begränsas till omkring tio i vardera. Ledamöterna
törutsättes åtnjuta ersättning efter de grunder, som gäller för statens trafiksäkerhetsråds
ledamöter.

Yttranden

De remissinstanser, som uttalat sig i frågan, har med enstaka förbehåll
godtagit utredningens förslag att ansvaret för reformens genomförande bör
anförtros åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och att till styrelsen därvid
bör knytas två särskilda rådgivande nämnder. I några remissvar har önskemål
framförts om representation i dessa nämnder. I ett stort antal yttranden
framhålles vikten av att en övergång till högertrafik föregås av noggi
anna förberedelser —— främst i syfte att minska olycksriskerna vid trafikomläggningen
— och av att ett intimt samarbete äger rum mellan berörda
myndigheter och organisationer. Det har även från några håll särskilt påpekats
vikten av att ersättningsbestämmelserna göres så enkla som möjligt
och att utbetalning av beviljade ersättningsbidrag kan ske utan dröjsmål.

En sammanfattande redogörelse för remissvaren i denna del är intagen
å s. 29—31 i propositionen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

17

II. DEPARTEMENTSCHEFENS UTTALANDEN OCH
VÄCKTA MOTIONER

Principfrågan

Departementschefen

Departementschefen har i denna del uttalat följande.

På det europeiska fastlandet tillämpas numera högertrafik i alla länder
utom Sverige. Frågan om övergång till högertrafik i vårt land har, sedan den
första gången togs upp i den offentliga debatten under senare hälften av 1920-talet, ständigt varit mer eller mindre aktuell. Med biltrafikens successivt
ökande omfattning har frågan om lämpligheten av att genomföra en trafikomläggning
efter hand väckt ett stigande intresse i allt bredare befolkningslager,
och den har genom sin allmänna men i vissa avseenden likväl komplicerade
karaktär stimulerat till intensiva diskussioner. Frågan om en trafikreform
har också vid åtskilliga tillfällen behandlats av riksdagen. I detta
sammanhang vill jag endast peka på de livliga och utdragna debatterna i ämnet
vid 1945 års riksdag, då första kammarens majoritet röstade för övergång
till högertrafik medan utgången i andra kammaren blev den motsatta,
varför frågan den gången föll. Det var framför allt kostnaderna -— beräknade
till 27 miljoner kronor — som då ansågs tala mot en omläggning.

Under årens lopp har de allmänna motiv, som anförts till stöd för kravet
på en trafikomläggning, varit i princip likartade men ansetts kunna åberopas
med växande styrka. Likaså har skälen mot en omläggning i huvudsak
varit desamma.

Som motiv för övergång till högertrafik har — i första hand och med allt
större eftertryck — framhävts, att den kraftigt ökande internationella trafiken
gör behovet av en enhetlig trafikriktningsregel för vårt land, våra nordiska
grannländer och den västeuropeiska kontinenten alltmer trängande,
främst från trafiksäkerhetssynpunkt. Mot en trafikomläggning har framför
allt gjorts gällande, att risken för trafikolyckor vid själva övergången och
under en tidsperiod därefter är avsevärd och därför oroväckande och att de
direkta och indirekta kostnaderna för en trafikreform är betydande.

I den offentliga debatten har i synnerhet under senare år även diskuterats
huruvida höger- eller vänstertrafik är att föredraga från trafiksäkerhetssynpunkt,
om man helt bortser ifrån eller fäster mindre avseende vid värdet
av en enhetlig trafikriktningsregel för alla länder på det europeiska fastlandet.
Härvid har åberopats på olika håll utförda statistiska undersökningar
och på grundval av dessa har som argument anförts exempelvis
relationen mellan å ena sidan antalet svåra trafikolyckor och andra sidan
antalet bilar, bilarnas trafikarbete etc. i vissa länder. Såvitt jag kunnat
finna, går det ej att av dessa undersökningar, som har karaktären av rent

+2 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 and. Nr 23

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

schablonmässiga redovisningar av olika data, hämta något stöd för påståenden
om den ena trafikriktningens företräde framför den andra från trafiksäkerhetssynpunkt.
Trafiksäkerheten i ett land är nämligen beroende av en
mångfald olika faktorer. Det är vidare utomordentligt svårt att med någon
större grad av säkerhet värdera dessa olika faktorers relativa betydelse, och
avsikten med nämnda undersökningar har för övrigt inte heller varit att
söka nå ett klarläggande härav.

Enligt min mening kan sålunda ställning i trafiksäkerhetsfrågan inte tagas
utifrån nyss angivna synpunkt. Huruvida frågan om en trafikomläggning
ånyo bör tagas upp till prövning och huruvida en sådan omprövning bör leda
till en omläggning synes mig i stället få övervägas utifrån i stort sett samma
huvudsynpunkter som tidigare. Avgörande blir då huruvida någon eller några
av dessa huvudsynpunkter vid en aktuell värdering bör tillmätas, relativt
sett, väsentligt större eller mindre betydelse än vid frågans tidigare behandling.

För egen del kan jag inte finna annat än att vid en sådan aktuell värdering
en av dessa huvudsynpunkter — i varje fall sedd i ett mera långsiktigt
tidsperspektiv — måste tilläggas en helt annan och avsevärt mycket större
tyngd än vid en bedömning exempelvis vid mitten av 1950-talet. Vad jag här
syftar på är bilismens och därmed biltrafikens närmast lavinartade utveckling
sedan mitten av 1950-talet och den fortsatta ytterligt snabba expansion,
som enligt föreliggande prognoser nu kan förutses för de närmaste två
å tre årtiondena. Denna faktiska och förväntade utveckling, som jag strax
skall belysa med några siffror, gäller både vårt land och — i ungefär samma
mån — övriga länder i Norden och på den västeuropeiska kontinenten.
Bilismens expansion har medfört och kommer att medföra även fortsättningsvis
en mycket snabbt accelererande ökning av — förutom den
inrikes — även den internationella biltrafiken. Mot denna bakgrund framträder
självfallet behovet av en enhetlig trafikriktningsregel för den del av
Västeuropa, som jag här avser, såsom alltmer trängande såväl från trafiksäkerhetssynpunkt
som av andra tungt vägande skäl.

Vad jag sammanfattningsvis nyss anförde om bilismens utveckling vill
jag konkretisera med några få men talande siffror. Antalet bilar utgjorde i
vårt land 1955 omkring 0,6 miljoner och kan 1962 beräknas till 1,5 miljoner.
Enligt de senast gjorda prognoserna kan antalet förutses ytterligare stiga till
2,8 miljoner 1975, vilket innebär ungefär en bil på var tredje invånare. Bilismens
expansion är ett kännetecknande drag även för samhällsutvecklingen
i hela Västeuropa och det sammanlagda antalet bilar i berörda länder kan
för angivna år uppskattas till, i avrundade tal, 13 respektive 30 och 60 miljoner.

Av avgörande betydelse för ökningen av biltrafiken över våra gränser är
självfallet även den framtida utbyggnaden av väg- och broförbindelserna
mellan å ena sidan vårt land och å andra sidan de nordiska grannländerna
och — via Danmark — den västeuropeiska kontinenten. Sedan mitten av
1950-talet har skett och sker en omfattande och långsiktig planering på detta

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 19

område. En del av projekten är redan färdiga eller på god väg att realiseras
och andra befinner sig på ett mer eller mindre avancerat förberedelsestadium.
Vad först beträffar utbyggnaden av förbindelserna inellan vårt land
samt Danmark och den västeuropeiska kontinenten bör nämnas, att den
s. k. Fågelvägsleden mellan Själland och Västtyskland över Lolland och
Femern kommer att öppnas i maj detta år. Genom öppnandet av denna förbindelse,
där bl. a. färjeöverfarten är väsentligt kortare än på den nuvarande
färjeleden Gedser—Grossenbrode, uppnås en avsevärd kapacitetsökning
för trafiken och en betydande förkortning av restiden. På danskt håll räknar
man vidare med att en ny vägbro över Lilla Bält skall vara färdig 1967
1968. Det centrala projektet i de aktuella danska brobyggnadsplanerna är
emellertid en bro över Stora Bält. Sedan en omfattande utredning avslutats
för något år sedan, har numera anslag till vissa förberedande arbeten anvisats.
Enligt uttalande från danskt regeringshåll kan man räkna med att
denna bro kan stå färdig 1974—1975. I samband härmed må även nämnas,
att de svenska och danska öresundsdelegationerna för kort tid sedan framlagt
ett betänkande om en fast förbindelse över Öresund. På grundval av
gjorda prognoser anser delegationerna, att en fast förbindelse från trafikala
och ekonomiska synpunkter bör komma till stånd vid mitten av 1970-talet.
Vidare bör nämnas, att i anslutning till den 1950 i Geneve beslutade deklarationen
om tillskapande av internationella huvudtrafikleder numera ett vittgrenat
nät av s. k. europavägar fastställts och att utbyggnaden av dylika vägar
såväl i vårt land som i övriga länder redan givits hög angelägenhetsgrad
i vägbyggnadsprogrammen. Med hänsyn härtill och till det samarbete, som
äger rum inom den europeiska transportministerkonferensen och andra internationella
organ i syfte att samordna trafikinvesteringarna, torde man
kunna räkna med att dessa europavägar i relativt snabb takt kommer att
byggas ut till verkliga trafikpulsådror i det europeiska trafiksystemet. Härjämte
bör erinras om, att mellanriksvägar mellan Sverige och Finland samt
Sverige och Norge successivt byggs ut eller upprustas. Slutligen kan även
framhållas, att bilfärjelederna mellan vårt land, å ena, samt Danmark, Finland,
Norge och Västtyskland, å andra sidan, efter hand ökas ut och förses
med modernare båtmateriel, varigenom de erhåller en allt större överföringskapacitet.

Det framtidsperspektiv, som här tecknats, bygger — såsoin jag nyss antydde
— på enskilda projekt och samordnade utbyggnadsplaner. En del av
dem är redan beslutade och håller i vissa fall på att förverkligas, medan en
del f. n. befinner sig på ett mer eller mindre avancerat förberedelsestadium.
Men helhetsbilden torde ändå ge det bestämda intrycket, att vägkommunikationerna
mellan å ena sidan vårt land samt å andra sidan de nordiska grannländerna
och den västeuropeiska kontinenten under de närmaste två å tre
årtiondena kommer att avsevärt byggas ut. Härigenom skapas givetvis ytterst
gynnsamma förutsättningar för en kraftig ökning av den internationella
motortrafiken över våra gränser.

Ifrågavarande motortrafik är redan i dag betydande, och antalet gräns -

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

passeringar med motorfordon kan i år beräknas komma att överstiga ö miljoner.
Antalet gränspasseringar har under åren 1953—1962 ungefär fyrdubblats,
och på grundval av föreliggande prognoser kan man räkna med en fortsatt
kraftig ökning. Enligt en prognos, som gjorts av de svenska och danska
öresundsdelegationerna, kan antalet överföringar av personbilar över Öresund
vid fortsatt färjedrift väntas bli fördubblat från 1960 till 1970. Om en fast
förbindelse kommer till stånd under 1970-talet, räknar delegationerna med
en tredubbling av trafiken mellan 1970 och 1980. I anslutning härtill bör
påpekas, att personbilarna utgör det dominerande inslaget i den internationella
biltrafiken till och från vårt land och att personbilstrafiken framdeles
kan beräknas expandera i stort sett oberoende av de europeiska marknadsfrågornas
fortsatta utveckling. Efterfrågan på internationella lastbilstransporter
befinner sig för vårt lands del sedan 1958 på kraftigt uppåtgående,
och lastbilarnas konkurrensförmåga mot andra transportmedel förstärkes
successivt genom vägnätets utbyggnad för tyngre fordon, bilmaterielens
förbättring och utvecklingen mot specialtransporter av olika slag.

Särskilt efter andra världskrigets slut har ett intensivt internationellt samarbete
ägt rum i syfte att skapa enhetliga vägtrafikregler. Den inom Förenta
nationernas ekonomiska kommission för Europa 1949 undertecknade
vägtrafikkonventionen, som antagits av ett stort antal länder över hela världen,
innebar ett betydande framsteg i riktning mot enhetligare regler. Detta
samordningsarbete har därefter vidareförts. Sedan något år tillbaka pågår
inom ramen för den europeiska transportministerkonferensen ett brett upplagt
samarbete för att ytterligare bygga ut det internationellt enhetliga regelsystemet
på vägtrafikens område. Resultatet av koordinationsarbetet beräknas
kunna framläggas för konferensens ministerråd redan nu i vår. Närmast
parallellt med detta arbete har inom den år 1960 tillsatta nordiska vägtrafikkommittén
undersökts möjligheterna att, i ännu högre grad än som synes
möjligt i nyss åsyftade internationella samarbete, uppnå en nordisk samordning
av vägtrafikreglerna. Bakom allt det samarbete på europeisk och
nordisk bas, som här i korthet berörts, ligger självfallet en klart medveten
insikt om att biltrafikens allt starkare internationalisering gör behovet av
enhetliga vägtrafikregler alltmer angeläget. Mot samma bakgrund bör även
ses den av Europarådets rådgivande församling 1961 beslutade resolutionen
rörande enhetlig trafikriktning och de till nordiska rådets sessioner 1961
och 1963 väckta medlemsförslagen angående rekommendation till Sveriges
regering om införande av högertrafik.

I detta sammanhang bör även framhållas, att ett omfattande internationellt
arbete länge pågått och fortfarande pågår för att underlätta villkoren
och förenkla formaliteterna för såväl person- som lastbilstrafiken över gränserna
och att detta arbete successivt lett fram till en betydande uppmjukning
av in- och utresereglerna.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att den fortsatta ökningen av bilbeståndet
och utbyggnaden av vägkommunikationerna, som jag närmare belyst
i det föregående, enligt min mening måste leda till en kraftigt accelere -

21

Tredje lagutskottets tillåtande nr 23 år 1963

rande ökning av den internationella biltrafiken till och från vårt land under
de närmaste två å tre årtiondena. Vårt land, våra nordiska grannländer
och länderna på den västeuropeiska kontinenten kommer härigenom vad gäller
biltrafiken att integreras till en trafikal enhet. Den bild av den internationella
trafikens framtida utveckling, som jag här tidigare sökt teckna, äi
ingalunda visionär utan i stället i hög grad realistisk. Den bygger bl. a. på
att Västeuropa vid slutet av nämnda tidsperiod skall uppnå samma biltäthet,
som USA har i dag. Det kan vidare påpekas, att hittillsvarande prognoser
för bilbeståndets ökning i Västeuropa klart överträffats.

Mot bakgrunden av den enorma expansion, som kan förutses för den internationella
biltrafiken, är det uppenbart att antalet trafikolyckor, Ailka
helt eller delvis sammanhänger med att en enhetlig trafikriktning inte tilllämpas
i vårt land, våra nordiska grannländer och länderna på den västeuropeiska
kontinenten, kommer att successivt kraftigt öka. Det under de
närmaste tre årtiondena år efter år ackumulerade antalet olyckor stigei
härigenom till en högst ansenlig summa. Denna kan beräknas mångdubbelt
överstiga det antal olyckor, som vid en övergång till högertrafik för vårt
lands del kan befaras uppkomma på grund av själva omläggningen. Till sistnämnda
fråga ämnar jag närmare återkomma i det följande.

När vi i dag skall ta ståndpunkt till huruvida en trafikomläggning bör genomföras
i vårt land måste detta ställningstagande grundas på en långsiktig
bedömning och baseras på trafikutvecklingen under en tidsperiod, som
omfattar åtminstone de närmaste två å tre årtiondena. Om vi vid denna
långsiktiga bedömning finner, att en trafikomläggning måste genomföras
senast i slutet av angivna tidsperiod, bör av huvudsakligen två skäl en omläggning
beslutas utan dröjsmål och genomföras så snart erforderliga förberedelser
hunnit vidtagas. Det ena skälet är alt de olycksrisker, som är förenade
med en omläggning, med den fortgående trafikökningen tilltager för
varje år. Det andra skälet är att kostnaderna, som föranledes av en omläggning,
likaledes ökar år efter år. Kostnaderna för en omläggning har sålunda,
om en jämförelse göres mellan den beräkning som gjordes \id mitten a\
1950-talet och den som utfördes för ett par år sedan, vid oförändrad prisnivå
stigit med i avrundat tal 100 miljoner kronor. En ytterligare synpunkt, som
talar för att beslut fattas snarast möjligt är att ett uppskov med ställningstagandet
konserverar ett osäkerhetstillstånd, vilket medför betydande olägenheter
i skilda hänseenden på kommunikationsväsendets område, exempelvis
beträffande konstruktion av planskilda väg- och gatukorsningai samt investeringar
i bussar och spårvagnar.

Enligt min mening måste en långsiktig bedömning av den framtida trafikutvecklingen
leda fram till det ställningstagandet, att en trafikomläggning
för vårt lands del är ofrånkomlig före utgången av den förut angivna tidsperioden.

Om vårt land skulle tillämpa vänstertrafik under hela denna tidsperiod,
skulle i synnerhet under periodens senare del uppstå utomordentligt svåra
komplikationer. För att något belysa det läge som skulle uppkomma vill jag

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

aktualisera föreställningen om den trafiksituation, som skulle inträffa exempelvis
i USA om vissa delstater, vilka gränsar till varandra och f. n. har eu
biltäthet av en bil på var tredje invånare, inte skulle tillämpa samma trafikriktning.

Såsom jag förut redovisat har Sverige hittills aktivt deltagit i det internationella
samarbetet för att skapa enhetliga vägtrafikregler i så stor utsträckning
som möjligt. Det skulle vara uppenbart inkonsekvent, om vårt
land i detta betydelsefulla samordningsarbete fortsättningsvis ansåg sig förhindrat
att i fråga om en av de viktigaste och — man kan säga — elementäraste
av alla trafikregler medverka till enhetlighet.

En trafikomläggning är — som jag nyss framhållit — för vårt lands del
ofrånkomlig och jag föreslår därför, att beslut snarast fattas om övergång
till högertrafik och att förslag härom framlägges för årets riksdag. Trafikomläggningen
bör med hänsyn till att olycksriskerna och kostnaderna
i samband med omläggningen ökar för varje år genomföras så snart erforderliga
förberedelser hunnit vidtagas. Såsom jag närmare kommer att
utveckla i det följande bör riktpunkten vara, att omläggningen skall genomföras
1967.

I detta sammanhang anser jag mig även böra erinra om att 1961 års riksdag
uttalade såsom ett önskemål, att frågan om en trafikomläggning snarast
möjligt bringades i ett sådant skick att den kunde föreläggas riksdagen.

Jag vill vidare anmäla att, med hänsyn till frågans karaktär, överläggningar
ägt rum med företrädare för de demokratiska partierna och att därvid
enighet uppnåtts, att beslut bör fattas om övergång till högertrafik, att
ny folkomröstning inte bör anordnas och att proposition med förslag om
en trafikomläggning bör framläggas för årets riksdag.

Motioner

I anledning av proposition har väckts ett flertal motioner, vari hemställts
om avslag å propositionen. I en motion har därjämte framlagts förslag om
ytterligare utredning och i tre motioner om förnyad folkomröstning. Slutligen
har i eu motion, utan att avslag yrkats, förordats folkomröstning hösten
1964 för eller emot förslaget om införande av högertrafik. I det följande
skall utskottet redogöra för dessa motioner. Beträffande motionernas fullständiga
innehåll hänvisas till dessa.

Motionen II: 755

I motionen som är undertecknad av 23 av andra kammarens ledamöter,
hemställes, »att Riksdagen måtte avslå Kungl. Majrts proposition nr 58».

I motionen beröres till en början resultatet av 1955 års folkomröstning
och att enligt motionärernas mening ingenting talar för att en omsvängning
i opinionen därefter skett. Motionärerna fortsätter:

1955 års folkomröstning gav ett avgörande besked om svenska folkets
mening i denna fråga. Sedan dess har frågan inte förts fram i valrörelserna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 är 1963

23

av något politiskt parti och ej heller diskuterats i någon valrörelse. Ett grundläggande
demokratiskt krav förblir därför, att en klar och entydig foran -ring av opinionsläget hos del svenska folket föreligger innan en omläggning
till högertrafik beslutas. Riksdagens hänsyn till folkmeningen krav er att sa

sker.

Motionärerna understryker vidare att bedömningen i propositionen av trafikutvecklingen
kan vara osäker och anför i denna del.

Framtidens »bilar* kommer sannolikt att vara helt annorlunda. Man vet
redan i dag alt framdrivningsprinciperna for fordon kommer att val a and
om 20 ä 30 år. Att atomkraften kommer att revolutionera kommunikation. -systemen är redan uppenbart. Därmed kommer också |“onen al
bli eu annan. Automatstyrda fordon har redan konstruerats i Detroit Dagens
trafikosäkerhet måste stimulera det tekniska utvecklingsarbetet för att
enkla framförandet av fordon och skapa kommunikationssystem som uppfvller
kraven på såväl snabbhet som säkerhet. , , .

Att vid en tidpunkt då vi otvivelaktigt på nytt befinner oss i brytningsskede
när det gäller kommunikationerna satsa 400 miljoner kionoi enligt
propositionen på en omläggning till högertrafik måste anses mindre valbetänkt.
Detta är så mycket mera otillfredsställande som kraten pa storie investeringar
i vägbyggnader är så stora att de ieke kan, , varje fall inom de
närmaste åren, tillgodoses.

I motionen konstateras vidare, att eu isolerad svensk övergång till högertrafik
icke löser någon säkerhetsfråga. Motionärerna påpekar nämligen att,
oavsett vilken ställning man tar till trafiksystemet för Sveriges 8 miljoner
invånare, kommer bilister från vänstertrafikländer att kora i Sverige och
ungefär en tredjedel av jordens befolkning att bibehålla vänstertrafik. ^
Motionärerna tar därefter upp kostnadsfrågan och vänder sig mot påståendet
i propositionen att kostnaderna successivt skulle öka. Motionärerna

anför sålunda:

Någon analys av kostnadsutvecklingen i framtiden har dock icke gjorts.
Man återfaller i stället helt på erfarenheterna från tiden efter andra världskriget
d v. s. den tid då bilismens genombrott naturligt medfört kostnadsstegringar
för alla slag av trafikomläggningar. Kostnaderna kommer dock
icke att öka utan att minska under förutsättning av oforandrat penningva .
Kostnaderna för övergång med spårvagnar till högertrafik kommer att minska
med åren, då spårvagnarna försvinner nr trafiken. Kostnaderna för ombyggnad
av bussar för övergång till högertrafik kommer också att minska,
då man har all anledning att anta att det framtida bussbestandet kommer
att minska på grund av att busstrafiken pa landsbygden inte formår havda
sig mot den individuella trafiken. Kostnaderna for ombyggnad av gator och
vägar kommer inte att öka, då man är i färd med att bygga motorvägar i storre
utsträckning. När man har en utbyggd motorväg är det likgiltigt om man
har vänster- eller högertrafik, och en eventuell omläggning kan ske till begränsade
kostnader. Att detta resonemang är riktigt framgår redan darav
att 1967 års kostnader beräknas till sju miljoner kronor lägre belopp an 1966
års kostnader. Övriga omläggningskostnadcr, t. ex. för försvarsväsendet och
skogsbruket, är icke så betydande att de kan rubba denna helhetsbild.

Efter att ha behandlat finansieringsfrågor framhåller motionärerna, att
olyckor kommer att inträffa såväl i samband med övergången som fram -

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

deles samt att riskerna häi-för blir särskilt stora för barn och äldre personer.
Den okande olycksfallsfrekvensen kommer att innebära ytterligare påfrestning
på våra redan hårt ansträngda sjukvårdsresurser. Motionärerna påpekar
att de kostnader som detta medför för såväl samhället som den enskilde
icke har beaktats. Hastighetsbegränsningen, som under avsevärd tid måste
tillgripas, kommer att medföra nackdelar för näringslivet.

Sammanfattningsvis grundar motionärerna sitt avslagsyrkande på följande
omständigheter: J

vänstertrafTkregehf6 °pini°nen bIand svenska folket för bibehållande av

lång övergångstid,^ ^ ^ ^ aVSeVäFt Ökat antaI trafik°lyckor under eu

Puitodf7rga„mCa„tagS S0"'' ,0rde ha nät* ,‘",n,en ''id d™ *W 4.

behovet av ökade insatser för trafiksäkerhet och bättre vägar

o. tidpunkten i kommunikationsväsendets nuvarande brytningsskede såsom
mindre lämpligt vald för en övergång till högertrafik. &

Motionerna I: 596 och II: 730

I motionerna hemställes, »att riksdagen måtte avslå propositionen nr 58
angaende övergång till högertrafik».

Motionärerna påpekar, att 1954 års utredning visserligen förordade övergång
till högertrafik men dock ansåg, att förhållandet med olika trafikriktningar
i skilda länder inte nödvändigtvis behöver vara en trafiksäkerhetsraga
av storre betydelse. Enligt motionärerna kan de speciella trafikrisker
som en omläggning till högertrafik medför under ett förhållandevis lån°t
övergångsskede bedömas som betydligt allvarligare. Då någon egentlig prövning
av dessa frågor inte föregått det nu framlagda förslaget, synes det inte
mnas barande grund för beslut om en kostsam trafikomläggning. Motionärerna
understryker också att, om en övergång förr eller senare befinnes
nödvändig, reformen under alla förhållanden måste föregås av en väsentlm
upprustning och förbättring av vägstandarden.

Motionen II: 740

I motionen hemställes »att riksdagen, med avslag på propositionen nr 58,
matte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning av förutsattningarna
för övergång till högertrafik i vårt land och av lämpliga grunder
för finansiering av en sådan reform».

Motmnaren anför, att opinionen efter folkomröstningen 1955 sannolikt
forskjutits till förmån för högertrafiken men att någon undersökning hur det
harmed verkligen förhåller sig icke har gjorts. Det är ej heller klarlagt hur
bi.islerna, vilkas inställning har avgörande betydelse, ställer sig till frågan
om ett principbeslut. Vidare har i propositionen ej berörts att vägstandarden
otvivelaktigt ar att betrakta som ett hinder för övergång till högertrafik.

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

Motionären anser det angeläget att beslut fattas men anser de i propositionen
framlagda förslagen otillräckligt underbyggda för avgörande i det aktuella
sammanhanget. Det synes motionären därför nödvändigt att utredning
i enlighet med hemställan snarast kommer till stånd.

Motionen I: 602
Motionen II: 732
Motionen II: 743

I motionen I: 602 föreslås, »att riksdagen beslutar
att avslå propositionen nr 58 om övergång till högertrafik;
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om anordnandet av en ny folkomröstning
i trafikomläggningsfrågan».

I motionen II: 732 hemställes, »att riksdagen med avslag på propositionen
nr 58 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att förslag framlägges
för riksdagen om ny rådgivande folkomröstning i högertrafikfrågan».

I motionen II: 743 hemställes, »att riksdagen med avslag på proposition
nr 58 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att förslag framlägges för
riksdagen om ny rådgivande folkomröstning i högertrafikfrågan».

I samtliga tre motioner betonas att ett helt övervägande flertal vid 1955
års folkomröstning uttalade sig för bibehållande av vänstertrafik och att det
med hänsyn härtill icke är riktigt att fatta beslut i strid mot det råd folket
då gav. Motionärerna anser i stället att frågan ånyo skall göras till föremål
för folkomröstning.

Motionen II: 742

I motionen föreslås, »att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 58 i skrivelse till regeringen anhåller om förslag till folkomröstning
hösten 1964 för eller mot regeringens förslag om införande av högertrafik».

Motionärerna, som riktar kritik mot det sätt varpå frågan behandlats, anför
bl. a.:

Enligt uppgifter förbereder författningsutredningen ett förslag till samtidiga
folkomröstningar och val till riksdagen. Några tekniska svårigheter
för att genomföra en folkomröstning i samband med nästa års riksdagsval
föreligger naturligtvis inte. Men även om man inte vill ge folket samma
möjlighet som 1955 och senare att uttala sig i trafikfrågan kan de olika
partierna i samband med riksdagsvalet inhämta folkets mening genom att
före valet inför väljarna klarlägga sina åsikter och avsikter i frågan.

Det är alltså fullt möjligt att iaktta demokratiska spelregler innan ett
definitivt avgörande i frågan sker. Om ett preliminärt principbeslut fattas
i frågan och begärda medel för en omfattande trafikupplysning ställes till
förfogande, behöver inte en folkomröstning hösten 1964 kräva en förändring
av regeringens förordade tidtabell. Naturligtvis under förutsättning afl
en majoritet för högertrafiken uppnås. Men själva den demokratiska prin -

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

cipen är så viktig att den måste väga mer än ett halvårs försening skulle
innebära.

Vi menar alltså att om ett preliminärt principbeslut till förmån för högertrafik
kan fattas denna vår, det inte får bli definitivt förrän folkets mening
inhämtats.

Vissa särskilda frågor

Departementschefen

Departementschefen anför under denna rubrik i propositionen följande.

Övergången till högertrafik bör begränsas att gälla väg- och gatutrafiken
samt spårvägstrafiken. Förslaget av 1960 års utredning att bibehålla vänstertrafiken
på spårvägslinjc 12 i Stockholm kan jag, på av Stockholms stad anförda
skäl, inte biträda. Vidare bör omläggning ske till högertrafik på två
såsom järnväg koncessionerade linjer. Detta gäller Värtan—Lidingöns och
Saltholmen—Göteborgs järnvägar, den förstnämnda dock endast på sträckan
över Lidingöbron. Banan från Lidingöbron till Humlegården i Stockholm är
spårväg.

Som framgått av den förut lämnade redogörelsen har 1960 års utredning
rekommenderat en förberedelsetid av fyra år för trafikomläggningens genomförande.
Flertalet remissinstanser har ansett denna förberedelsetid
lämpligt avvägd, men röster har även höjts för såväl kortare som längre
tidsperiod. Enligt min mening vågar man inte med säkerhet räkna med att
omläggningen skall kunna genomföras på kortare tid än fyra år, men å
andra sidan bör en förberedelsetid av denna längd vara tillräcklig. Jag förordar
sålunda — såsom jag redan förutskickat — att övergången sker år 1967.
Ivungl. Maj:t bör emellertid äga befogenhet att, om nu oförutsedda omständigheter
så påkallar, välja ett annat år för övergången. Likaså bör Ivungl.
Maj :t få bestämma vid vilken tid på året övergången skall ske. Som riktpunkt
bör därvid gälla att övergången skall förläggas till senvåren eller försommaren.

En omläggning av trafikriktningen innebär, såsom jag förut understrukit,
en betydande risk för att det — främst i tidsskedet närmast efter omläggningen
— kan inträffa trafikolyckor, som i större eller mindre grad orsakas
av ovana vid den nya trafikriktningen. Det ligger i själva problemets natur,
att det är utomordentligt svårt att ange omfattningen av denna olycksrisk.
Problemets natur är emellertid också sådant, att risken inom rätt vida gränser
kan motverkas genom åtgärder av skilda slag från samhällets sida. Jag
vill härmed ha sagt, att den faktiska olycksfrekvensen under omläggningsskedet
i mycket stor utsträckning kommer att sammanhänga med den grad
av förutseende och omsorg, varmed omläggningen planeras och organiseras,
och den omfattning, vari samhällets resurser på olika områden insättes för
att hålla olyckstalet nere. Självfallet får ingen möda sparas för att åstad -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 27

komma en rationell och effektiv planläggning och organisation för omläggningens
genomförande. Vidare bör en ingående inventering göras av alla de
potentiella resurser, som kan finnas inom den offentliga och den privata sektorn
av samhället och som med fördel kan utnyttjas för att motverka olycksriskerna.
Såsom led i det system av olycksförebyggande åtgärder, som jag
här avser, måste ingå en omfattande utbildnings- och upplysningsverksamhet,
en intensiv trafikövervakning och tillämpning av temporär hastighetsbegränsning.
I fråga om utbildnings- och upplysningsverksamheten bör goda resultat
kunna uppnås med stöd av en aktiv medverkan av bl. a. skolmyndigheterna,
NTF, motororganisationerna, tidningspressen samt ljudradion och televisionen.
Särskilt genom ljudradion och televisionen torde finnas möjlighet
att på ett verkningsfullt och lättfattligt sätt sprida information om vad som
från trafiksäkerhetssynpunkt bör iakttagas i samband med trafikomläggningen.
Denna upplysningsverksamhet torde via skolradion och skoltelevisionen
genom programtyper, som är från pedagogisk synpunkt lämpligt differentierade,
kunna speciellt inriktas på skolungdom i olika åldersgrupper.
Genom informativa inslag i den allmänna programverksamheten torde vidare
den övriga delen av befolkningen på ett effektivt sätt kunna bibringas kunskap
om olika detaljer i den omfattande planläggning, som måste ske för att
omläggningen skall kunna genomföras så metodiskt och friktionsfritt som
möjligt. I anslutning härtill kan jag upplysa om att ledningen för Sveriges
radio förklarat sig beredd att genom särskilda programinslag i ljudradion
och televisionen medverka till genomförande av en trafikreform, varom statsmakterna
fattat beslut. Efter ett dylikt beslut avsåg radioledningen att tillsätta
en speciell arbetsgrupp inom företaget med uppgift att i god tid planera
den särskilda programverksamhet, som aktualiseras genom trafikreformen.

När jag nyss nämnde att olycksriskerna fräinst hänför sig till tidsskedet
närmast efter omläggningen, bortsåg jag därmed inte från de risker, som en
ändring av trafikriktningen medför även under en längre tidsperiod därefter.
Jag förutsätter därför att det organ, som skall svara för administrationen
av omläggningen, särskilt överväger de speciella åtgärder, vilka lämpligen
bör vidtagas för att verksamt minska de olycksrisker, som jag här
åsyftar.

Motioner

Utskottet skall i detta sammanhang redogöra för i anledning av propositionen
väckta motioner, som närmast avser trafiksäkerhetsfrågor.

Motionerna I: 609 och II: 759

I motionerna hemslälles,

»att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 58 angående
övergång till högertrafik må

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

1. uttala att snäva kostnadssynpunkter inte får hindra att alla möjligheter
att trygga medborgarnas säkerhet vid omläggningen till högertrafik tillvaratages,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en snabbinventering av de vägsträckor,
som för närvarande och vid övergången till högertrafik kan sägas utgöra
trafikfällor, i syfte att möjliggöra en snar upprustning av dessa, samt

ö. i övrigt beakta vad ovan i motionen anförts om trafiksäkerheten i samband
med trafikomläggningens».

Motionärerna, som anser det möjligt att åstadkomma ett system med starka
garantier för trafiksäkerheten, nämner att Argentina genomförde sin
högertrafikreform år 1945 utan att detta satte spår i trafikolycksfallsstatistiken.
Enligt motionärerna bör målsättningen vara att någon av omläggningen
betingad ökning av olyckornas antal ej bör få förekomma. Det är
därvid av särskild vikt att åtgärder mot olyckor fullföljes med oförminskad
intensitet under en ganska lång tidsperiod efter omläggningen. Beträffande
vad som från dessa synpunkter bör företagas anföres i motionerna:

Bland de åtgärder som i första hand blir aktuella i förevarande sammanhang
utgör den samhälleliga och enskilda informationen och propagandan
en åtgärd av stor betydelse. Vi vill särskilt understryka vikten av att denna
verksamhet samordnas och att de av samordningen berörda privata organisationerna
får tillräckliga resurser att med full kraft bedriva sin del av verksamheten.
Bl. a. de belopp som blir anvisade till XTF för särskilda åtgärder
i samband med trafikomläggningen kan behöva justeras om behovet så
påkallar. Det för utbildnings- och upplysningsverksamhet av den hallska utredningen
beräknade sammanlagda beloppet om 8 milj. kr. är troligen tilltaget
i underkant. Framtiden får utvisa hur stora utgifter som i detta sammanhang
kan bli nödvändiga att företaga. Det är emellertid angeläget att
understryka att snäva kostnadssynpunkter inte får hindra att alla möjligheter
att trygga medborgarnas säkerhet vid trafikomläggningen tillvaratas.
Säkerheten och tryggheten kommer i första hand — kostnadssynpunkterna
först i den andra.

Förutom samhällets upplysningsverksamhet blir cn mångfald andra åtgärder
aktuella för trafiksäkerhetens främjande i samband med trafikomJäggningen.
Viktigt är att bil- och gångtrafikanter blir påminda om högertrafikreformen
såväl före som efter genomförandet och att detta sker genom
särskilda påminnelsetavlor direkt i trafiken. Ett stort uppbåd av personal
måste vidare anställas för ledning och övervakning av trafiken i samband
med omläggningen. Särskilda åtgärder kan bli aktuella med hänsyn till förslaget
att låta s. k. dispensbussar, d. v. s. bussar som är byggda för vänstertrafik
men körs i högertrafik, få användas under en övergångstid i samband
med omläggningen.

Det kanske viktigaste i trafiksäkerhetsfrågan hänför sig dock till vägnätets
skick och betydelsen av en upprustning av detta. På den korta tid som återstår
innan trafikreformen blivit genomförd kan man visserligen inte förvänta
att en allmän höjning av vägarnas standard skall kunna åstadkommas, då
ju eftersläpningarna på området är avsevärda. Däremot ligger det inom möjligheternas
ram att företaga sådana vägförbättringar som kan bedömas nödvändiga
med hänsyn till själva trafikomläggningen. Det gäller att i första
hand förbättra vägarna på de ställen, t. ex.'' i backar, krön och vägkrökar,
som för närvarande och vid omläggningen kan bedömas som särskilt farliga

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

för vägtrafikanterna. Enligt vår mening är detta eu synnerligen angelägen
åtgärd. Vi anser därför att en snabbinventering av de s. k. trafikfällorna bör
företagas i syfte att möjliggöra en snar upprustning av dessa vägdelar.

Motionerna I: 610 och II: 758

I motionerna hemställes, »att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 58 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att den särskilda kommissionen
för trafikomläggningen må få i uppdrag att skyndsamt överväga
behovet av sådana vägförbättringar som måste anses nödvändiga under förberedelsetiden
för att en tillfredsställande trafiksäkerhet skall kunna garanteras
efter trafikomläggningen».

Motionärerna anför till stöd härför bl. a.:

Vägstandarden i vårt land kan inte sägas vara tillfredsställande i förhållande
till den nuvarande trafikintensiteten. Endast 35 procent av riksvägarna
anses ha fullgod standard i förhållande till dagens trafik, och endast
19 procent av riksvägnätet fyller vägplanens målsättning för 1975 års
trafik. För länsvägar och ödebygdsvägar är förhållandena ännu sämre. Kurvor,
som hindrar sikten, alltför liten vägbredd, höga backkrön m. m. innebär
ständiga faror för trafikanterna. Man kan inte bortse från att dylika
brister i vägarnas beskaffenhet efter en omläggning till högertrafik medför
ökade risker för trafikolyckor på grund av förarnas ovana vid den nya
trafikriktningen. Enligt vår mening måste det vara ett absolut villkor, att
under förberedelsetiden fram till trafikomläggningen bristerna i vägarnas
beskaffenhet så långt som möjligt elimineras.

Inom vägbyggande och vägunderhåll har strävandena visserligen till stor
del koncentrerats på att undanröja de ur trafiksäkerhetssynpunkt mest
framträdande bristerna. Med den takt som vägupprustningen nu har torde
det dock inte vara möjligt att på tillfredsställande sätt eliminera bristerna
under förberedelsetiden. Huvudlinjen i den femårsplan för åren 1964—1968,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu arbetar med, är en koncentration
av arbetena till Europavägarna och de viktigaste riksvägarna. Sådana trafikfällor,
som måste betraktas som särskilt farliga i övergångsskedet efter
trafikomläggningen, finns emellertid i stort sett på alla vägar inte minst
länsvägarna.

I detta sammanhang må erinras om de vid innevarande riksdag väckta
motionerna 1:47 av herrar Larsson, Thorsten, och Sundin samt 11:54 av
herr Hansson i Skegrie, vari hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om sådan översyn och komplettering av vägplanen för
Sverige, att de ökade krav på trafiksäkerhet, som föranledes särskilt av eu
framtida övergång till högertrafik, kan tillgodoses. Vid behandlingen av
dessa motioner anförde statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 6 år 1963 följande.

Utskottet får i anledning härav erinra om att i vägplanen uttryckligen angivits
att planen är av översiktlig och principiell natur samt att den skal!
successivt revideras alltefter den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Så
sker också i den mån tillgängliga resurser medgiver, bl. a. genom det inom
väg- och vattenbyggnadsverket bedrivna utredningsarbetet, varav vissa delresultat
redovisats i styrelsens anslagsframställningar under senare år. Eu -

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

Jigt vad utskottet erfarit avses vidare, enligt beslut av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i samråd med den s. k. samarbetsdelegationen för vägväsendet,
utredningsarbetet med avseende å vägplanens uppföljande i olika avseenden
skola intensifieras. Då det torde få förutsättas att i samband med
förenämnda successiva revidering och uppföljande de på väginvesteringarnas
omfattning och inriktning inverkande faktorerna av skilda slag vederbörligen
beaktas, synes någon särskild framställning från riksdagens sida i
av motionärerna angivet syfte ej påkallad. Motionerna avstyrkes därför.

Motionerna I: 611 och II: 760

Motionärerna påpekar vikten av att varje ytterplagg är försett med oundgängligen
nödvändiga reflexer. Under hänvisning till alt kollektiva olycksfallsförsäkringar
för skolbarn alltmera vinner anslutning finner motionärerna
en utökning av skolans ansvar gentemot eleverna att även innefatta
reflexanordningar för skydd i trafiken vara tidsenlig och önskvärd.

I motionerna hemställes, »att riksdagen måtte besluta att reflexband må
räknas som förbrukningsmaterial vid våra skolors betydelsefulla trafikundervisning».

Motionen II: 750

I motionen anföres ytterligare synpunkter och önskemål utöver vad departementschefen
uttalat om åtgärder för att minska riskerna för olyckor
vid övergång till högertrafik. Motionären anser sålunda att särskild upplysningsverksamhet
förutom genom press och massmedia bör ägnas våra gamla.
Vidare bör uppmaningar åt fotgängare att färdas på vägens högra sida
inte längre förekomma och i varje fall upphöra i mycket god tid innan reformen
genomföres. Vid den intensiva trafikövervakningen i inledningsskedet
bör man räkna med stort uppbåd trafikövervakare rekryterade från
olika organisationer. Särskild uppmärksamhet bör enligt motionen också
ägnas frågan om varaktigheten av den inledande hastighetsbegränsningen
och en temporär återgång till fri hastighet i lämpliga perioder, innan återgången
kan betraktas som mer eller mindre definitiv. Motionären tar därefter
upp spörsmålen om alkoholförtäring i samband med förande av motorfordon
och om bilars förseende med säkerhetsselar samt anför härom:

Trafikövergången kommer att ställa förarnas uppmärksamhet och förmåga
till snabba och riktiga reaktioner på stora prov. Det är välbekant att
alkoholförtäring även i mycket måttliga mängder inverkar nedsättande på
dessa egenskaper. Alkoholförtäring torde medföra en ökad benägenhet att
i kritiska situationer handla efter ett invant mönster. Det är därför angeläget
att utreda och överväga om icke en skärpning av bestämmelserna
angående rattfylleri och rattonykterhet på grund härav vore befogad. Vad
som ju närmast kommer i fråga är en ytterligare sänkning av gränserna för
tillåten alkoholkoncentration i blodet.

En fråga som diskuterats i skilda sammanhang och som får särskild
aktualitet vid övervägandet av de speciella säkerhetsåtgärder varom nu är
fråga är obligatorisk utrustning av bilar med säkerhetsselar. En lagstiftning

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 31

härom förefaller i och för sig önskvärd. En lämplig tidpunkt för genomförandet
av en sådan åtgärd vore ju övergången till ny trafikriktning.

Motionären anför avslutningsvis att flertalet av de i motionen berörda
uppgifterna torde falla inom verksamhetsområdet för det organ, som skall
svara för administrationen av trafikomläggningen. Av många skäl vore det
enligt motionären värdefullt om riksdagen bereddes tillfälle att yttra sig om
de definitiva riktlinjerna för denna verksamhet.

I motionen hemställes, »att riksdagen vid behandling av proposition nr 58
måtte beakta vad i denna motion framhålles».

Kostnaderna

Departementschefen

Departementschefen uttalar i denna del:

Kostnaderna för en trafikomläggning har av 1960 års utredning beräknats
till omkring 340 miljoner kronor, räknat i 1961 års priser. Vid remissbehandlingen
har utredningens beräkningar i allt väsentligt lämnats utan erinran.
Det är emellertid givet att — såsom också en del remissinstanser framhållit
— beräkningarna måste grundas på en del mer eller mindre osäkra faktorer.
Som helhet torde dock beräkningarna böra godtagas. Med hänsyn till
att de utfördes 1961 och att trafikomläggningen förutsältes skola äga rum
först 1967 synes det emellertid befogat att räkna med en kostnad av omkring
400 miljoner kronor. Att närmare än så ange kostnadsbeloppet torde inte
vara möjligt.

Den nyss angivna kostnaden för trafikomläggningen är givetvis betydande.
1 detta sammanhang må emellertid erinras om att biltrafikens andel i samhällsekonomien
kan värderas till ett avsevärt belopp. Värdet av de transportprestationer,
som utföres av biltrafiken, kan sålunda uppskattas till inemot
7 miljarder kronor per år.

I likhet med utredningen anser jag att ersättning bör utgå för kostnader,
som har omedelbart samband med trafikomläggningen. Jag vill redan här
förutskicka att jag på skäl som kommer att utvecklas närmare i det följande
förordar, att kostnaderna för omläggningen skall bäras av bilismen.
Enligt min mening bör även kostnaderna för de omändringar av bensinstationer,
som är direkt påkallade av trafikomläggningen, ersättas och inte —
såsom ifrågasatts i ett par yttranden — stanna på företagen själva. Utgifterna
torde både när det gäller statens egna verksamhetsområden och när
det är fråga om bidrag till kommuner eller enskilda företag eller personer
böra bestridas från ett på riksstaten uppfört särskilt anslag, som avräknas
mot automobilskattemedlen.

I det följande kommer jag att — närmast på grundval av de förslag utredningen
framlagt — ange de riktlinjer efter vilka ersättningsreglerna enligt
min mening bör utformas. Det synes däremot inte möjligt att redan nu i de -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

talj fixera efter vilka närmare grunder soin ersättning bör utgå. Den mångfald
olika spörsmål man här ställs inför synes böra närmare utredas och
övervägas av det organ, som anförtros administrationen av trafikomläggningen.
Efter förslag av detta organ torde det få ankomma på Kungl. Maj:t
att fastställa de regler som bör tillämpas vid ersättningsfrågornas bedömning.

Vad beträffar de nyssnämnda riktlinjerna för ersättningsreglernas utformning
vill jag framhålla följande.

Som allmän princip bör gälla att alla för trafikomläggningens genomförande
nödvändiga kostnader skall ersättas. Den som haft sådana kostnader
— det må vara statligt verk, stad, trafikföretag eller annan — bör sålunda
å ena sidan hållas skadeslös men å andra sidan ej göra någon vinst genom
ersättningen. Denna riktlinje innebär att alla direkta kostnader — t. ex.
för ombyggad av bussar och spårvagnar, ändring av trafiksignaler och flyttning
av vägmärken — i regel blir ersättningsgilla. Härvid bör dock den inskränkningen
gälla att i den mån — efter ett principbeslut om en trafikomläggning
— åtgärder vidtages utan vederbörlig hänsyn till vad omläggningen
kräver, ersättning inte bör utgå med högre belopp än som skulle ha
utgått om sådan hänsyn tagits. I överensstämmelse härmed bör således full
ersättning inte utgå exempelvis för ombyggnadskostnad, om man vid nyanskaffning
av buss väljer en som ej är förberedd för högertrafik. Ombyggnadskostnaden
blir nämligen i dylikt fall större än motsvarande kostnad
tör en buss, som förberetts för trafikomläggningen. En förberedd buss går
dessutom betydligt lättare och snabbare att i samband med övergången slutligt
omställa för högertrafik. Detta är av väsentlig betydelse även av den
anledningen att de disponibla verkstadsresurserna för ombyggnadsarbeten
under tidsperioden närmast före och efter övergångsdagen sannolikt kommer
att visa sig knappa och därför torde bli hårt ansträngda.

Vad vidare angår den rullande materielen är av särskild vikt att ersättningsgrunderna
utformas så, att oekonomisk utrangering förhindras. Huruvida
en buss bör byggas om eller bytas ut mot en ny bör sålunda i princip
bedömas efter vad som från företagsekonomiska och samhällsekonomiska
synpunkter är lämpligt. Detta innebär att ersättning för nyanskaffning i
samband med trafikreformen skall bestämmas med beaktande av alla på
trågan inverkande faktorer såsom ränta, avskrivningar, drifts- och reparationskostnader.
Därav följer att ersättningen inte bör få överstiga vad det
skulle ha kostat att bygga om den gamla bussen. Undantag härifrån torde
dock få göras i sådana fall, där nyanskaffningen — såsom ett led i den samlade
planeringen för trafikomläggningens genomförande — sker kortare eller
längre tid före omläggningen och härigenom vissa garagerings- och räntekostnader
uppkommer före den tidpunkt, då bussen får insättas i trafik.
Likaledes bör i den mån en buss — för att verkstadskapaciteten skall kunna
disponeras på bästa sätt — ombygges i förtid ersättning kunna utgå för motsvarande
kostnader, som belöper på tid, då den ombyggda bussen får stå
uppställd i avbidan på att efter övergången åter kunna användas i trafik.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 33

En särskild fråga rörande ombyggnad av bussar för högertrafik är, hur
man skall förfara om en buss till följd av ombyggnaden kommer i en högre
tjänsteviktklass och sålunda får högre fordonsskatt. Att reglera detta förhållande
genom bestämmelser i automobilskatteförordningen — vilket utredningen
förordat — synes emellertid bl. a. från skatteteknisk synpunkt
mindre lämpligt. Man torde i stället vid bestämmande av ersättning för ombyggnaden,
med beaktande av den återstående brukningstid som kan antagas
för bussen, beräkna gottgörelse även för den eventuella ökning av fordonsskatten,
som föranledes av ombyggnaden.

Vad beträffar spårvägstrafiken har en remissinstans gjort gällande att
ersättning ej bör utgå för hela kostnaden för omläggningen, enär denna trafik
kan väntas bli avvecklad inom en tämligen kort tidsperiod. För egen del
ansluter jag mig till utredningens uppfattning att de kostnader, som uppkommer
för spårvägstrafiken genom trafikomläggningen, i sin helhet bör
kompenseras med ersättning av statsmedel. Härvid bör givetvis hänsyn tagas
till beslutad eller planerad nedläggning, helt eller delvis av spårvägstrafik.
Den granskning av ifrågavarande ersättningsspörsmål, som ägt rum i samband
med högertrafikfrågans beredning inom departementet, har emellertid
givit vid handen, att bl. a. en del frågor avseende spårvägstrafiken bör närmare
utredas och övervägas. Sålunda hör vissa frågor om nedläggning, helt
eller delvis, av spårvägstrafik ytterligare klarläggas. Förhandlingar med städerna
blir härvid erforderliga. Riktpunkten bör här vara att i varje särskilt
fall nå en sådan lösning, som vid en samlad ekonomisk och kommunikationsteknisk
bedömning synes mest lämplig.

Vid ändring av vägar, gator och trafikplatser m. in. bör ersättning -— i
överensstämmelse med vad nyss uttalats — självfallet inte utgå för andra
arbeten än sådana, som är direkt betingade av trafikomläggningen, och sålunda
inte för t. ex. breddning av gata i avsikt att tillgodose ett större trafikbehov.

Förutom i nu angivna fall kan det förekomma kostnader för vilka det kan
synas befogat att ersättning får utgå. Det torde böra ankomma på det organ,
som anförtros administrationen av trafikomläggningen, att närmare utreda
och överväga här ifrågavarande ersättningsspörsmål och för Kungl. Maj :t
framlägga de förslag, vartill utredningen och övervägandena föranleder.

Utredningen har föreslagit att som villkor för ersättning skall gälla, att
plan och kostnadsberäkning för tillämnad åtgärd — ombyggnad, anskaffning
och utrangering av rullande materiel m. m. — skall ha godkänts av
det för omläggningens administration närmast ansvariga organet. Denna
ordning synes mig ändamålsenlig, och jag biträder därför ifrågavarande förslag.
Ett system, som innebär att spårvägs- och bussföretagen skulle ha befogenhet
att helt efter eget bedömande låta ombygga och anskaffa spårvagnar
och bussar och därefter äga utfå ersättning härför av statsmedel
kan sålunda inte godtagas, eftersom administrationsorganet härigenom inte
skulle få möjlighet att i förväg påverka företagens dispositioner, över huvud
taget är det en viktig förutsättning för att administrationsorganet skall kun -

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

na på ett tillfredsställande sätt fylla sin samordnande funktion, att det får
möjlighet att inpassa ombyggnader och nyanskaffningar av rullande materiel
i den samlade planläggningen för trafikreformens genomförande. Endast
härigenom får administrationsorganet också möjlighet att hålla kostnaderna
för reformen under erforderlig kontroll, att tillse att verkstadsindustrins
kapacitet effektivt utnyttjas och att övervaka att tillräckligt antal spårvagnar
och bussar finns disponibla vid bestämda tidpunkter. Från den sålunda
förordade ordningen torde emellertid undantag kunna göras för sådana fall,
där det varit nödvändigt eller ändamålsenligt att vidtaga åtgärd, innan administrationsorganet
börjat sin verksamhet.

Det kan enligt min mening vara välbetänkt att i besparingssyfte, såsom
utredningen och statskontoret berört, närmare undersöka frågan om att i
anslutning till övergången hyra bussar i utlandet. Även andra uppslag, som
kan medföra besparingar, bör självfallet beaktas. Vidare torde böra övervägas
den av statskontoret likaledes framförda tanken, att administrationsorganet
bör med trafikföretagens organisationer söka träffa ramavtal om ersättningsgrunderna.
Därigenom skulle förfarandet vid prövning av ersättningsfrågor
kunna förenklas.

I detta sammanhang vill jag även något beröra frågan om användande av
dispensbussar, d. v. s. högertrafikbussar i vänstertrafik och omvänt. Ett sådant
provisorium är ofrånkomligt om en trafikomläggning skall kunna genomföras
inom rimlig tid och inom ramen för beräknade kostnader. Såsom
framhållits av utredningen och understrukits i vissa remissyttranden är det
emellertid nödvändigt att med avseende på sådana bussar vidtaga särskilda
trafiksäkerhetsåtgärder, såsom utmärkande av att bussen är dispensbuss, anordnande
av hållplatsfickor och, måhända, meddelande av förbud att köra
om stillastående sådan buss.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i enlighet med de huvudsakliga
riktlinjer jag förordat i det föregående fastställa de grunder, enligt vilka ersättning
av statsmedel skall utgå för kostnader i anledning av trafikomläggningen.
I den mån under det fortsatta utrednings- och planläggningsarbetet
skulle uppkomma särskilda spörsmål, som finnes vara av beskaffenhet att
böra underställas riksdagen, torde detta få ske i samband med de årliga anslagsäskandena
för trafikreformens genomförande.

Statlig lånefond

Departementschefen

Utredningen har antytt möjligheten att inrätta en statlig lånefond, avsedd
att underlätta för bussföretagen att finansiera sina kostnader i samband
med omläggningen. För egen del är jag inte beredd att tillstyrka inrättandet
av en sådan lånefond. Jag är emellertid medveten om att det kan uppkomma
fall, där det för omläggningens genomförande framstår såsom absolut
nödvändigt att finansieringsfrågan underlättas. I de relativt få fall, som det

35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

här kan bli tal om, bör i första hand undersökas om detta kan ske genom
utbetalning av förskott på ersättning, vilken kan beräknas senare tillkomma
bussföretaget.

Motionerna I: 612 och II: 757

I motionerna hemställes, »att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts
proposition nr 58 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning
genom den för trafikomläggningens administration föreslagna särskilda
kommissionens försorg i syfte att skapa ett system för finansiering av omläggningskostnaderna
för bussar».

Enligt motionärernas mening innebär departementschefens uttalanden en
klar undervärdering av finansieringsfrågans svårighetsgrad. Särskilt i de
fall då stads- och förorstrafik bedrives av enskilda företag, vilket förekommer
i icke obetydlig utsträckning, blir svårigheterna stora. Sådan trafik kan
enligt motionärerna sannolikt ej köras med dispensbussar. Berörda trafikföretag
måste i viss utsträckning tidigarelägga sin ersättningsanskaffning av
bussar, varigenom i skilda hänseenden uppstår finansieringsproblem. Frågan
kan lösas genom en statlig lånefond. Motionärerna anser emellertid att
det måhända är tillräckligt att i stället skapa någon form av statliga kreditgarantier.
Då tillräckligt utredningsmaterial ej föreligger bör frågan övervägas
av kommissionen.

Administrationen

Departementschefen

Departementschefen uttalar i denna fråga följande.

Utredningen har föreslagit att administrationen av trafikomläggningen
skulle uppdragas åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilken också skulle
göra de ytterligare utredningar som erfordras för omläggningens genomförande.
Härför skulle vid styrelsen inrättas en särskild byrå eller avdelning
för högertrafikfrågor. Vidare skulle till styrelsen knytas två rådgivande
nämnder, den ena för huvudsakligen tekniskt-ekonomiska frågor och den
andra främst för trafiksäkerhets-, utbildnings- och upplysningsfrågor.

Mot vad utredningen i denna del föreslagit har i allmänhet inte gjorts
några invändningar vid remissbehandlingen. Då jag likväl inte anser mig
kunna biträda förslaget, är det huvudsakliga skälet härför, att det synes
mig mindre lämpligt att belasta ett redan hårt arbetstyngt verk med en så
komplicerad och omfattande extraordinär uppgift som det här gäller. Vidare
bör påpekas att styrelsen f. n. inte har någon särskild expertis och därmed
speciella förutsättningar för att handlägga de för omläggningen mycket
viktiga och mest kostnadskrävande frågorna, nämligen de som rör ombyggnad
av buss- och spårvägsparken. Enligt min mening bör lämpligen en särskild
kommission tillskapas för administrationen av omläggningen och det
utredningsarbete, som ytterligare erfordras.

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

Kommissionen synes böra bestå av ordförande och högst sex andra ledamöter.
I kommissionen bör ingå ledamöter med kvalificerad administrativ,
ekonomisk och teknisk sakkunskap. Vidare bör en eller flera av ledamöterna
ha stor erfarenhet i allmänna värv. Till kommissionen bör knytas två rådgivande
delegationer efter mönster av de nämnder som enligt utredningens
förslag skulle biträda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I den tekniskt-ekonomiska
delegationen synes i första hand väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, spårvägs- och bussföretagen, städerna, verkstadsindustrin
och motororganisationerna böra vara representerade. I delegationen
för trafiksäkerhetsfrågor in. in. torde främst böra ingå representanter för
statens trafiksäkerhetsråd, NTF, polismyndigheterna, motororganisationerna
och trafikförsäkringsföretagen. Vardera delegationen bör bestå av högst
tio ledamöter. Såväl kommissionen som delegationerna bör ha befogenhet
att utnyttja utomstående expertis för speciella uppgifter. Det synes från
samordningssynpunkt och av vissa andra skäl lämpligt, att ordföranden
i kommissionen innehar motsvarande post jämväl i de båda delegationerna.

Till sitt förfogande måste kommissionen ha ett effektivt arbetande kansli.

Under ärendets beredning inom kommunikationsdepartementet har företrädare
för departementet haft överläggningar med utredningen beträffande
den ändamålsenliga organisationen av nämnda kansli, därvid flera alternativ
övervägts. Av olika skäl synes det emellertid mindre lämpligt att nu
mera i detalj ta ställning i denna organisationsfråga. I stället torde det böra
ankomma på kommissionen att sedermera utarbeta och framlägga förslag
till kansliorganisation. Här må allenast som en tänkbar organisation anges,
att kansliet uppdelas på skilda enheter för översiktlig planering, samordning
och ekonomi, för buss- och spårvägstrafiken, för vägar, gator och trafiksignaler,
för trafiksäkerhet, utbildning och upplysning samt för juridiska frågor.
Kansliet bör förestås av en chef, som även har säte i kommissionen
och delegationerna. Kommissionens kamerala uppgifter — utbetalning av ersättningar
och löner m. m. — torde kunna ombesörjas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
genom dess administrativa byrå.

Kommissionen synes böra ges befogenhet att delegera avgörandet av vissa
frågor till sin ordförande, chefen för kansliet eller annan högre tjänsteman.

Över beslut av kommissionen, ordförande eller tjänsteman bör i princip
besvär kunna anföras hos Kungl. Maj :t. Huruvida vissa undantag härifrån
av praktiska skäl bör föreskrivas torde få särskilt övervägas under det fortsatta
utredningsarbetet.

Den av mig nu skisserade uppläggningen av administrationen kan beräknas
medföra kostnader av i stort sett samma storleksordning som en administration
utformad i enlighet med utredningens förslag.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att, i enlighet med de riktlinjer jag
här angivit, för administrationen av trafikomläggningen inrätta en särskild
kommission med därtill knutna delegationer och kansliorganisation samt bestämma
de arvoden och ersättningar i övrigt som bör utgå till ledamöter, experter
och tjänstemän.

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

Förslag till de författningsändringar, som erfordras för trafikreformens
genomförande och som kräver riksdagens medverkan, torde vid senare tidpunkt
få framläggas för riksdagen.

Motionerna I: 608 och II: 756

I motionerna understrykes att det givetvis är nödvändigt att den rådgivande
delegationen får tillgång till kvalificerad expertis, varvid det icke minst
är viktigt att läkarexpertis blir representerad. Motionärerna hemställer därför
»att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 58
måtte uttala att i den föreslagna rådgivande delegationen för trafiksäkerhetsfrågor
skall ingå en kirurg med praktisk erfarenhet av trafikskadors
omfattning och form».

I detta sammanhang må erinras om att i följande tidigare nämnda motioner
gjorts hemställan, som jämväl har avseende på det administrativa organets
verksamhetsområde och arbetsuppgifter, nämligen motionerna I: 610
och II: 758, motionen II: 750 samt motionerna I: 612 och II: 757.

III. UTSKOTTET

Frågan om en övergång från vänstertrafik till högertrafik har i vårt land
nu varit aktuell i mer än trettio år. Spörsmålet har också åtskilliga gånger
behandlats av riksdagen. Ett genom motioner väckt förslag om övergång
till högertrafik föll således vid 1945 års riksdag, sedan kamrarna fattat
skiljaktiga beslut. I anledning av beslut vid 1953 års riksdag tillkallades
1954 års kommitté för utredning om högertrafik. Vidare biföll riksdagen
år 1955 proposition med förslag att en rådgivande folkomröstning skulle
anordnas i högertrafikfrågan. Vid folkomröstningen, som ägde rum på hösten
samma år, uttalade sig helt övervägande antalet av de röstande för
bibehållande av vänstertrafik. I ett av 1961 års riksdag godkänt utlåtande
underströk andra lagutskottet angelägenheten av att frågan om en eventuell
trafikomläggning fördes fram till ett skyndsamt avgörande. Här må
också nämnas att majoriteten i 1954 års kommitté uttalade sig för en trafikomläggning
beträffande väg- och gatutrafiken, vilket tillstyrkts av flertalet
remissinstanser. År 1960 tillkallades en särskild sakkunnig för att
inom kommunikationsdepartementet biträda med utredning av kostnaderna
vid övergång till högertrafik.

I förevarande proposition föreslås att principbeslut fattas om övergång
till högertrafik i Sverige. Omläggningen skall avse väg- och gatutrafiken
samt spårvägarna men däremot inte järnvägs- och tunnelbanetrafiken. Omläggningen
förutsättes bli genomförd under år 1967. För administrationen
härav skall inrättas en särskild kommission. Kostnaderna för omläggningen
beräknas till omkring 400 miljoner kronor. Ersättning av statsmedel
skall i princip utgå för de kostnader, som har ett omedelbart samband med
omläggningen.

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

Vad till en början angår huvudfrågan om övergång till högertrafik uttalar
departementschefen i propositionen, att bedömningen härav skall ske
utifrån de synpunkter, som sedan länge lagts på frågan, nämligen å ena
sidan behovet av en enhetlig trafikriktning med hänsyn till den ökande
internationella trafiken och å andra sidan risken för trafikolyckor vid en
övergång och de avsevärda kostnaderna för en trafikreform. Vid denna avvägning
finner departementschefen att det första skälet vid en aktuell värdering
måste tilläggas en helt annan och avsevärt mycket större tyngd än
vid tidigare bedömning av frågan. Anledningen härtill är enligt departementschefen
bilismens och biltrafikens närmast lavinartade utveckling sedan
mitten av 1950-talet och den fortsatta ytterligt snabba expansion, som
på dessa områden kan förutses för de närmaste årtiondena. Antalet bilar
beräknas således under en tjugoårsperiod räknad från år 1955 ha flerdubblats
i både Sverige och hela det övriga Västeuropa. Vidare kommer vägkommunikationerna
mellan vårt land och de nordiska grannländerna samt
västeuropeiska kontinenten att avsevärt byggas ut. Antalet gränspasseringar
med motorfordon torde öka kraftigt och efterfrågan på internationella
lastbilstransporter är för Sveriges del på starkt uppåtgående. Departementschefen
har i detta sammanhang jämväl pekat på det intensiva internationella
samarbetet för att skapa enhetliga trafikregler. Med hänsyn till den väntade
utvecklingen torde antalet trafikolyckor, som helt eller delvis sammanhänger
med att här icke tillämpas samma trafikriktning som i övriga
Norden och på den västeuropeiska kontinenten, kraftigt öka under de kommande
årtiondena. De kan beräknas mångdubbelt överstiga de olyckor som
för vårt lands del kan befaras uppkomma på grund av själva omläggningen.
I propositionen framhålles vidare, att om en trafikreform måste genomföras
någon gång under de närmaste decennierna bör omläggningen ske
så snart som möjligt. Skälen härför är dels att olycksriskerna tilltager för
varje år och dels att vid ett uppskov kostnaderna för reformen kommer
att öka. Enligt departementschefens mening måste en långsiktig bedömning
av den framtida trafikutvecklingen leda till det ställningstagandet att
en trafikomläggning måste ske före utgången av nyssnämnda tidsperiod,
då eljest särskilt mot slutet av denna tidsrymd utomordentligt svåra komplikationer
skulle uppstå. I propositionen förordas därför att beslut snarast
fattas om övergång till högertrafik. Departementschefen har i detta avsnitt
slutligen anmärkt, att med hänsyn till frågans karaktär överläggningar ägt
rum med företrädare för de demokratiska partierna. Härvid har enighet
uppnåtts bland annat om att beslut bör fattas om övergång till högertrafik
och att ny folkomröstning icke bör anordnas.

I åtskilliga motioner har yrkats avslag å propositionen, varvid i några
fall jämväl hemställts om ytterligare utredning eller förnyad folkomröstning.
I motionen II: 755 anföres således bland annat följande. Svenska folket
har redovisat en tydlig opinion för bibehållande av vänstertrafik. Riskerna
är stora för ett avsevärt ökat olycksantal under en lång övergångstid.
Kostnaderna torde ha nått kulmen vid den föreslagna tidpunkten för om -

39''

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

läggningen. Tiden är dessutom mindre lämpligt vald på grund av kommunikationsväsendets
brytningstid. Därjämte talar behovet av ökade insatser
för trafiksäkerhet och bättre vägar mot en omläggning. På i huvudsak
dessa skäl hemställes därför att riksdagen måtte avslå propositionen. I de
likalydande motionerna I: 596 och II: 730 yrkas också avslag å propositionen.
Motionärerna åberopar att såsom 1954 års utredning uttalat förhållandet
med skilda trafikriktningar icke nödvändigtvis behöver vara en trafiksäkerhetsfråga
av större betydelse. Mot en omläggning talar de dryga
kostnaderna och den ökning av olycksfallsfrekvensen som skulle uppstå.
Även vägarnas beskaffenhet är enligt motionärerna ett avgörande hinder
mot en övergång till högertrafik. I motionen II: 740 framhålles att de
i propositionen framlagda förslagen måste anses otillräckligt underbyggda
och motionären hemställer, att riksdagen med avslag å propositionen anhåller
om skyndsam utredning i högertrafikfrågan. I tre motioner, nämligen
1:602, 11:732 och 11:743, föreslås att ny rådgivande folkomröstning
måtte anordnas i högertrafikfrågan. I samtliga dessa motioner understrykes
att riksdagen icke mot det råd folket gav år 1955 bör fatta beslut om
högertrafik utan att spörsmålet nu ånyo blir föremål för omröstning. Slutligen
må i detta sammanhang omnämnas motionen II: 742, vari hemställes
att, om riksdagen nu fattar preliminärt principbeslut om övergång till högertrafik,
folkomröstning i frågan skall hållas i samband med riksdagsvalen
hösten 1964.

I likhet med departementschefen anser utskottet att ingendera trafikriktningen
utifrån trafiksäkerhetssynpunkt i och för sig kan anses ha företräde,
eftersom trafiksäkerheten är beroende av en mångfald faktorer. Avgörandet
måste således ske från de i propositionen angivna argumenten för
och emot en trafikomläggning. Härvid bör enligt utskottets mening den
största vikten läggas vid det förhållandet att den internationella biltrafiken
befinner sig under stark expansion och att denna utveckling kan beräknas
fortgå under avsevärd tid. Det är ur denna synpunkt utomordentligt
angeläget att trafikreglerna i största möjliga utsträckning blir enhetliga
i de länder mellan vilka biltrafiken är omfattande. Härvid är det självfallet
av särskild vikt att den grundläggande bestämmelsen om trafikriktningen
är överensstämmande. Med det ökande antalet gränspasseringar
vid vårt land torde det vara oundvikligt med en kraftig stegring av olyckor
betingade av att Sverige tillämpar en från sina grannländer och den
västeuropeiska kontinenten skild trafikriktning. En framtida bro- eller
tunnelförbindelse mellan Skåne och Själland torde avsevärt öka gränspasseringarna.
Likaledes har man att räkna med en allt livligare biltrafik mellan
Sverige och Norge. Även biltrafiken mellan Sverige och Finland har
under senare år ökat kraftigt, en utveckling som kan väntas fortsätta. Det
lär då, därest Sverige bibehåller vänstertrafik, bli ofta förekommande att
bilförare med korta mellanrum, kanske ibland flera gånger dagligen, måste
ändra trafikriktning. Utskottet befarar att en sådan utveckling skulle medföra
att antalet svåra trafikolyckor stiger betydligt. Häremot måste givet -

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

vis vägas att själva omläggningen under en övergångstid torde föranleda
olyckor icke blott för bilister utan även för andra trafikanter såsom cyklister
och fotgängare. Antalet sådana olyckor bör dock genom en intensiv
upplysningsverksamhet och skilda trafiksäkerhetsbefrämjande åtgärder såsom
t. ex. hastighetsbegränsningar icke behöva bli alltför stort. De nämnda
åtgärderna bör därjämte kunna medföra en viss minskning av sådana
olyckor, som icke har med omläggningen att göra, vilket skulle kunna
medföra att en ökning av den sammanlagda olycksfrekvensen undvikes.
Det är vidare att förvänta, att de av själva omläggningen förorsakade
olycksriskerna skall upphöra efter en icke alltför lång period, medan
den olycksfaktor, som för närvarande föreligger till följd av annan trafikriktning
än i angränsande land, skulle vara för framtiden helt undanröjd.
Beträffande kostnaderna för en trafikreform har det i motionen 11:755
gjorts gällande att dessa skulle nedgå om trafikreformen först genomfördes
vid ett senare tillfälle än som nu är avsett. I likhet med departementschefen
anser utskottet, såsom för övrigt jämväl anförts i en nyligen genom
kommunikationsdepartementets försorg verkställd undersökning, att åtskilliga
skäl talar för att kostnaderna avsevärt ökar om tidpunkten för trafikomläggningen
skulle framskjutas. Vad slutligen angår spörsmålet om
en förnyad folkomröstning väll utskottet anmärka att förhållandena och då
särskilt prognoserna för bilismens utveckling är väsentligt annorlunda än
1955 och att starka tecken talar för alt en omsvängning skett i opinionen
efter folkomröstningen. Även om utskottet likväl anser att det i och för sig
varit önskvärt att folkets mening ånyo kunnat inhämtas, föreligger med
hänsyn till vad nyss anmärkts och till angelägenheten av reformens snabba
genomförande ej anledning till det uppskov, som en folkomröstning
skulle medföra. Jämväl ett preliminärt principbeslut nu åtföljt av en folkomröstning
hösten 1964 såsom föreslagits i motionen II: 742 skulle föranleda
ett icke önskvärt dröjsmål med frågans slutliga avgörande. Utskottet
finner ej heller som hävdats i motionen II: 740 att ytterligare utredning i
saken är påkallad. På grund av vad sålunda anförts får utskottet tillstyrkta
bifall till det i propositionen framlagda förslaget i principfrågan.

I propositionen behandlar departementschefen därefter vissa särskilda
frågor. Departementschefen uttalar att övergången till högertrafik bör begränsas
i huvudsak till väg- och gatutrafiken samt spårvägarna. En förberedelsetid
av fyra år anses tillräcklig, varför övergången skulle ske år 1967
och då lämpligen på senvåren eller försommaren. Enligt departementschefen
bör, om oförutsedda händelser inträffar, Kungl. Maj :t äga befogenhet
att välja annat år för omläggningen. I propositionen förordas vidare att
olycksriskerna vid en omläggning skall motverkas genom åtgärder av skilda
slag. Såsom led häri nämner departementschefen en omfattande utbildnings-
och upplysningsverksamhet, intensiv trafikövervakning samt temporär
hastighetsbegränsning.

I ett flertal motioner har framlagts förslag som i huvudsak berör trafiksäkerhetsfrågor
i samband med en omläggning. I de likalydande motionerna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

41

1:609 och 11:759 uttalas sålunda, att snäva kostnadssynpunkter inte får
hindra att alla möjligheter att trygga medborgarnas säkerhet vid omläggningen
tillvaratages. Vidare begäres en snabbinventering av de vägsträckor,
som utgör trafikfällor, i syfte att möjliggöra en snar upprustning av dessa.
Även i de likalydande motionerna I: 610 och II: 758 upptages frågan om vägarna.
Motionärerna föreslår sålunda att den särskilda kommissionen för
trafikomläggningen måtte få i uppdrag att överväga behovet av sådana vägförbättringar,
som är nödvändiga för att en tillfredsställande trafiksäkerhet
skall kunna garanteras efter trafikomläggningen. I de likalydande motionerna
1:611 och II: 760 hemställes, att reflexband måtte räknas som förbrukningsmaterial
vid skolornas trafikundervisning. Slutligen anföres i motionen
11: 750 önskemål om vissa trafiksäkerhetsåtgärder, varvid bland annat ifrågasättes
eu ytterligare sänkning av gränsen för tillåten alkoholkoncentration
i blodet vid framförande av motorfordon.

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen förordat beträffande
omfattningen av trafikreformen, förberedelsetidens längd samt tidpunkten
för omläggningen. Utskottet delar även helt departementschefens i propositionen
uttalade mening, att ingen möda får sparas för att åstadkomma en
rationell och effektiv planläggning och organisation för omläggningens genomförande.
Utskottet vill också i anslutning till vad i motionerna uttalats
understryka vikten av att, såsom departemenschefen anfört, en ingående inventering
göres av alla de potentiella resurser, som kan finnas inom den
offentliga och privata sektorn av samhället och som med fördel kan utnyttjas
för att motverka olycksriskerna. Härvid bör uppmärksamhet fästas
vid de i motionerna angivna åtgärderna för att främja vägupprustningen och
trafiksäkerheten. Beträffande vägarna synes det därvid i första hand angeläget
att en översyn sker av de ställen där väg- och siktförhållandena blir
ändrade genom den nya trafikriktningen. Utskottet vill jämväl betona vad
som i motionerna anförts om lämpligheten att bära reflexband. Beträffande
yrkandet om eu tillfällig skärpning av rattfyllerilagstiftningen vill utskottet
erinra om den utredning, som bedrives av 1957 års trafiknykterhetskommitté.
Enligt 1963 års riksdagsberättelse beräknas kommitténs arbete kunna
sluttöras under första halvåret 1963. I samband med övervägande av de förslag,
som kommer att lämnas, torde få prövas om särskilda åtgärder ur trafiknykterhetssynpunkt
är erforderliga vid övergången till högertrafik.

Vidkommande därefter de beräknade kostnaderna för en trafikomläggning
bär departementschefen uppskattat dessa till i runt lal 400 miljoner kronor.
I likhet med 1960 års utredning har departementschefen ansett, att ersättning
bör utgå för de kostnader vilka har omedelbart sammanhang med
trafikomläggningen. Som allmän princip skall därvid gälla att gottgörelse
skall utgå för nödvändiga kostnader. Denna riktlinje innebär enligt departementschefen,
att alla direkta kostnader såsom för ombyggnad av bussar och
spårvägar, ändring av trafiksignaler och flyttning av vägmärken blir ersättningsgilla.
Departementschefen har vidare biträtt utredningens förslag, att
som villkor för ersättning skall uppställas att plan och kostnadsberäkning

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

skall ha godkänts av det för omläggningens administration närmast ansvariga
organet. I propositionen föreslås därjämte att Kungl. Maj :t i enlighet
med de angivna riktlinjerna skall fastställa de närmare grunder, enligt vilka
ersättning skall utgå.

Utskottets granskning av propositionen i denna del har icke givit anledning
till erinran. Utskottet vill dock understryka vikten av att, såsom förutskickats
i propositionen, de särskilda spörsmål, som kan uppkomma under
utrednings- och planläggningsarbetet, underställes riksdagen. Vidare förutsätter
utskottet att i samband med de årliga anslagsäskandena för trafikretormens
genomförande de stora linjerna beträffande planeringen av och arbetet
med trafikomläggningen blir belysta.

1Ö60 års utredning har berört möjligheten att tillskapa en särskild fond
avsedd att underlätta bussföretagens finansiering av investering och ombyggnader
i samband med trafikomläggningen. Departementschefen har emellertid
förklarat sig icke vara beredd att tillstyrka inrättandet av en sådan fond.

I de likalvdande motionerna I: 612 och II: 757 uttalas, att departementschefen
undervärderat finansieringsfrågans svårighetsgrad. Motionärerna hemställer
därför om utredning genom den föreslagna kommissionens försorg i
syfte att skapa ett system för finansiering av omläggningskostnaderna för
bussar.

Utskottet, som finner motionernas syfte beaktansvärt, anser att all möjlig
hänsyn bör tagas för att underlätta de likviditetsproblem, som kan uppstå för
bussföretagen på grund av trafikreformen. Utskottet vill emellertid erinra
om att departementschefen angivit, att sådana fall kan uppkomma där särskilda
åtgärder måste vidtagas. Departementschefen har därvid i första
hand förordat möjligheten av att utbetala förskott på ersättning. Med hänsyn
till detta uttalande tager utskottet för givet att olika vägar att lösa problemen
kommer att undersökas och att erforderliga åtgärder blir vidtagna.

Vad slutligen angår administrationen av trafikomläggningen har departementschefen
frångått förslaget av 1960 års utredning att anförtro dessa
arbetsuppgifter åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Departementschefen har
iunnit det mindre lämpligt att belasta ett arbetstyngt verk härmed och i
stället förordat att en särskild kommission tillskapas. Den bör bestå av ordlörande
och sex andra ledamöter. Där bör ingå ledamöter med kvalificerad
sakkunskap på olika områden och med stor erfarenhet av allmänna värv.
Till kommissionen bör knytas två rådgivande delegationer, en teknisk-ekonomisk
och en för trafiksäkerhetsfrågor in. m. Kommissionen skall enligt
propositionen till sitt förfogande ha ett kansli.

I de likalydande motionerna I: 608 och II: 756 har hemställts, att i delegationen
för trafiksäkerhetsfrågor skall ingå en kirurg med praktisk erfarenhet
av trafikskador.

__ Utskottet godtager den av departementschefen förordade organisationen.
Enligt utskottets mening föreligger icke något direkt behov av en kirurg i
trafiksäkerhetsdelegationen. Motionärernas önskemål torde emellertid kunna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 43

bli i erforderlig män tillgodosett genom den av departementschefen anvisade
befogenheten för såväl kommissionen som delegationerna att utnyttja utomstående
expertis för speciella uppgifter.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, såvitt nu är i
fråga,

A. att riksdagen måtte med avslag å följande motioner,
nämligen

1. I: 596 och II: 730,

2. 1:602,

3. II: 732,

4. II: 740,

5. II: 742,

6. II: 743 samt

7. II: 755

bifalla förevarande proposition, nr 58;

B. att motionerna

1. I: 608 och II: 756,

2. I: 609 och II: 759,

3. I: 610 och II: 758,

4. I: 611 och II: 760,

5. I: 612 och II: 757 samt

6. II: 750

i den mån de ej kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 april 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXAXDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl*, Göran Karlsson,
Ebbe Ohlsson, Kristiansson, Knut Johansson, Georg Carlsson och Åkesson; från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink, herrar Persson i Tandö, Grebäck, Carlsson i Stockholm och
Bengtson i Solna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

Reservation

av herrar Levin och Johansson i Torp samt fru Torbrink, vilka ansett att utskottets
utlåtande från det stycke å s. 39 som börjar med orden »I likhet
med departementschefen» bort ha följande lydelse.

Utskottet kan godtaga departementschefens uttalande, att ur trafiksäkerhetssynpunkt
ingendera trafikriktningen kan givas företräde. Visserligen är
antalet trafikolyckor i Sverige mindre än i något land i Europa med högertrafik
om man ser till antalet bilar, men då det är svårt alt få fram någon
helt jämförlig statistik kan man inte dra andra säkra slutsatser av det
föreliggande materialet än att en trafikreform ej kan motiveras med att det
i och för sig skulle vara säkrare med högertrafik. Såsom ett huvudskäl för
den föreslagna trafikomläggningen har departementschefen i stället åberopat
den ökande biltrafiken mellan Sverige och utlandet. Utskottet delar uppfattningen
att den internationella bilismen, som man redan tidigare kunnat förutse,
kommer att utvecklas snabbt. Med hänsyn härtill hade det självfallet
varit önskvärt med enhetlig trafikriktning i alla länder. Enligt utskottets
mening har emellertid departementschefen betydligt överdrivit olägenheterna
med skilda trafikriktningar. Utskottet vill erinra om att det antal olyckor
i vårt land som med säkerhet betingas av bilförarnas ovana vid vänstertrafik
är i förhållande till samtliga inträffade olyckor lågt. Oaktat den av departementschefen
nämnda kraftiga ökningen av gränspasseringarna med bil under
de senare åren har trafikolycksfallen samtidigt i relation till antalet bilar i
landet visat minskning. Däremot är enligt utskottets bestämda uppfattning en
stark stegring av antalet trafikolyckor att vänta, om en omläggning genomföres,
inte blott i samband med trafikreformen utan även under en avsevärd
tid därefter. Olyckorna kommer att drabba inte bara bilister utan, troligen i
högre grad, fotgängare och cyklister. Dessa kategorier av vägtrafikanter utgöres
i stor utsträckning av barn och äldre personer som ej har samma trafikvana
som bilisterna i allmänhet.

Med hänsyn till att, som utskottet nyss påpekat, fördelarna av trafikomläggningen
synes mycket diskutabla blir de betydande kostnader som den
föreslagna reformen kommer att medföra ett starkt skäl mot densamma. Utöver
de direkta kostnader som redovisas i propositionen får man räkna med
mycket betydande indirekta kostnader för såväl bilismen som samhället.

Ett avgörande skäl mot bifall till propositionens förslag i huvudfrågan är
emellertid, enligt utskottets mening, också utfallet av 1955 års folkomröstning
i frågan. I proposition nr 111 år 1955 om förslag till folkomröstning
framlades, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, mycket starka argument
för en omröstning i denna fråga. Avslutningsvis anfördes i propositionen,
att med hänsyn till ärendets vikt och de delade meningar som yppats i
sakfrågan, folkets mening borde inhämtas. I sitt utlåtande över propositionen
tillstyrkte statsutskottet förslaget. Riksdagen godkände utlåtandet.

Den företagna folkomröstningen gav som bekant en överväldigande majo -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963 45

ritet för bibehållande av vänstertrafiken. Det kan enligt utskottets mening
icke vara riktigt att ej fästa avgörande betydelse vid det råd som härvid inhämtades
från folket. Ett bifall till propositionen skulle innebära ett klart
åsidosättande av den tydligt uttalade vilja som framkom vid folkomröstningen.
Utskottet kan, med hänsyn särskilt till sistnämnda omständighet, ej
tillstyrka bifall till propositionen.

Utskottet får således hemställa,

A. att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1: 596
och II: 730 samt II: 755 avslå förevarande proposition, nr 58;

B. att motionerna I: 608 och II: 756, I: 609 och II: 759,
1: 610 och II: 758,1: 611 och II: 760: I: 612 och II: 757,1: 602,
II: 732, II: 740, II: 742, II: 743 och II: 750 i den mån de ej
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation

beträffande punkt B. i utskottets hemställan av herr Nyberg.

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1963

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll...................... 2

Gällande bestämmelser .......................................... 2

1. Frågans tidigare behandling m. m.

Historik ........................................................ 3

Principfrågan .......... 7

Tidpunkten för övergång.......................................... 10

Kostnaderna .................................................... 11

Statlig lånefond ................................................ 1

Administrationen................................................ 1

II. Departementschefens uttalanden och väckta motioner
Principfrågan

Departementschefen ............... 17

Motioner...................................................... 22

Vissa särskilda frågor

Departementschefen .......................................... 26

Motioner...................................................... 27

Kostnaderna

Departementschefen .......................................... 31

Statlig lånefond

Departementschefen .......................................... 34

Motioner .................................................... 35

Administrationen

Departementschefen .......................................... 35

Motioner .................................................... 37

III. Utskottet

Resexvationer ................................................... 44

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630531

»O IC5