Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963
1
Nr 18
Utlåtande i anledning av motioner om anteckning i fastighetsbok
angående fast fornlämning.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 455 i första kammaren av herr Hanson, PerOlof,
och nr 551 i andra kammaren av fru Nettelbrandt m. fl.
I motionerna, som är likalydande, erinras till en början om fornminneslagens
straff sanktionerade förbud att utgräva, rubba, överhölja eller eljest
genom plantering eller bebyggelse eller på annat sätt förändra eller skada
eller borttaga fast fornlämning. Motionärerna konstaterar att dispositionsrätten
över mark avsevärt inskränkes, om därå finnes fast fornlämning.
Motionärerna framhåller att bevarandet av kulturminnesmärken är ett angeläget
intresse och att de därför icke ifrågasätter dispositionsinskränkningarna
som sådana. Dessa inskränkningar måste emellertid utformas så att
inte den enskilde blir oförskyllt drabbad. Enligt vad i motionerna uppgives
finnes inom landet för närvarande cirka 500 000 inventerade fasta fornlämningar,
av vilka endast ett mycket begränsat antal utmärkts på platsen
genom särskild markering. Områdena finnes för de flesta landskap inregistrerade
på den s. k. ekonomiska kartan. Motionärerna uppger att kännedom
om eventuella fornlämningar i allmänhet kan vinnas i samband med
lantmäteriförrättningar. Sådan kännedom kan däremot endast med svårighet
erhållas, om överlåtelse av fast egendom äger rum utan samband med
lantmäteriförrättning eller vid arrendering av mark. Enligt motionärerna
finnes det exempel på fall, där en person trots god tro ådömts straff för verkställd
bebyggelse i anslutning till fast fornlämning och dessutom ålagts att
riva det byggda och återställa marken i tidigare skick. Motionärerna finner
det angeläget att åtgärder vidtages så att den enskilde utan svårighet kan
göras uppmärksam på de faktiska förhållandena. Motionärerna vänder sig
mot att anteckning i fastighetsbok icke sker, om en fastighet besväras av
fast fornlämning. Det är enligt motionärernas mening önskvärt att den enskilde
fastighetsintressenten genom sådan anteckning eller på annat lämpligt
sätt kan få upplysning om befintliga fornlämningar.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställes i motionerna »att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära en utredning angående möjligheterna
att genom anteckning i fastighetsboken eller på annat lämpligt sätt
med lätthet få konstaterat, om en fastighet innehåller en fast fornlämning».
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till
motionen II: 551.
1 Bihartg till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 18
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963
Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från riksantikvarieämbetet och Iantmäteristyrelsen.
Gällande rätt m. in.
Enligt lagen om fornminnen den 12 juni 1942 må ej någon utan tillstånd
enligt nämnda lag utgräva, rubba, överhölja eller eljest genom plantering
eller bebyggelse eller på annat sätt förändra eller skada eller borttaga fast
fornlämning. Tillsyn över fasta fornlämningar utövas av riksantikvarien
(1 §). Fasta fornlämningar är exempelvis gravhögar, gravrösen, tingshögar
och dylikt, domarringar, skeppssättningar, stenar och bergytor med inskrifter,
bilder, andra ristningar eller målningar, lämningar av fordom övergivna
bostäder, boplatser eller arbetsplatser samt bildningar som uppkommit vid
bruket av dylika bostäder eller platser (2 §). Till fast fornlämning hör så
stort område på marken som tarvas för att bevara fornlämningen och bereda
med hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring. Har
mark för fornlämning undantagits från delning vid lantmäteriförrättning
eller tagits i anspråk genom expropriation, gäller de gränser som därvid bestämts.
Är ej området bestämt genom lantmäteriförrättning eller expropriation,
äger länsstyrelsen att på framställning av riksantikvarien eller markens
ägare fastställa gränserna för området (3 §). Länsstyrelsen äger att
meddela särskild föreskrift, som finnes påkallad för att bevara fast fornlämnings
helgd, så ock stadga för ändamålet erforderligt vite. Sådan föreskrift
må jämväl avse område som icke enligt 3 § hör till fornlämningen,
såvitt ej markens ägare eller annan därigenom åsamkas intrång av någon
betydelse (4 §). Vill någon rubba, förändra eller borttaga fast fornlämning,
må tillstånd därtill meddelas av riksantikvarien, där fornlämningen finnes
medföra hinder eller olägenhet som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse
(6 §). \ ägras tillstånd enligt 6 § beträffande fornlämning som varit
helt okänd och utan synligt märke ovan jord, oaktat den vållar sökanden
betydande hinder eller olägenhet, är denne berättigad till skälig ersättning
därför av allmänna medel, såframt ansökningen ingivits inom två år från
det fornlämningen påträffats genom grävning eller annat arbete. Talan om
ersättning skall anhängiggöras hos domstol inom ett år från det sökanden
erhållit del av riksantikvariens beslut, varigenom tillstånd vägrats, och detta
blivit gällande. Vad nu sagts om ersättning äger ej tillämpning, om marken
exproprieras. Ersättning för hinder eller olägenhet som nu sagts skall nedsättas
hos länsstyrelsen. Rörande fördelning och utbetalande av nedsatt belopp
samt verkan därav gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat för det
fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.
Beloppet får dock utan hinder av vad nu sagts utbetalas direkt till sakägaren,
där det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare i
avseende å fastigheten (7 §). Vid planerande av väganläggning eller annat
arbetsföretag bör i god tid inhämtas, huruvida fast fornlämning kan beröras
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963
av företaget, samt, där detta befinnes vara förhållandet, samråd så snart ske
kan äga rum med riksantikvarien eller ombud som denne utsett därtill. Anträffas
under grävning eller annat arbete fast fornlämning som ej förut varit
känd, skall arbete i vad det rör fornlämningen omedelbart avbrytas och den
som leder arbetet utan dröjsmål göra anmälan om förhållandet hos riksantikvarien
eller ombud som denne utsett. Ansökan om tillstånd att rubba, förändra
eller borttaga fornlämning som beröres av arbetet skall skyndsamt
prövas (8 §). Den som olovligen företager sådan åtgärd med avseende å fast
fornlämning som i 1 § sägs eller uraktlåter i 8 § stadgad anmälningsskyldighet
straffes med dagsböter eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande,
fängelse i högst sex månader. Han är också skyldig att ersätta all
kostnad som föranledes av förseelsen (16 §).
Enligt 1 § kungörelsen den 11 december 1942 med vissa bestämmelser angående
tillämpningen av lagen den 12 juni 1942 om fornminnen skall länsstyrelse,
som meddelat beslut jämlikt 3 eller 4 § lagen om fornminnen genast
översända avskrift av beslut till riksantikvarien så ock till länets lantmäterikontor
eller, där fornlämningen är belägen inom stad eller samhälle,
för vilket byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning, till stadens
eller samhällets byggnadsnämnd. Rör ärendet område av saval egentliga
landsbygden som ock stad eller samhälle som nyss nämnts, skall avskrift av
beslutet tillställas både lantmäterikontoret och byggnadsnämnden. Denna
föreskrift kompletteras av vissa bestämmelser rörande fastighetsregistre
"^3
femte stycket förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister
stadgas sålunda att om beslut jämlikt 3 eller 4 § i lagen om fornminnen meddelats
rörande fast fornlämning, förhållandet skall anmarkas i jordregistret
beträffande fastighet, på vars område fornlämningen är belägen. Byggnadsnämnd,
till vilken inkommit avskrift av beslut som nu sagts, skall, om for
vederbörande samhälle föres jordregister samt ärendet icke tillika ror någon
del av den egentliga landsbygden, översända avskriften jämte därtill hörande
handlingar till förste lantmätaren, vilken det åligger att, sedan anteckning i
jordregistret ägt rum, återställa handlingarna till nämnden. Beröres fastighet
av exempelvis stadsplan eller byggnadsplan, antecknas jämväl detta förhållande
i registret. Jordregisterförordningens bestämmelser ar i princip avsedda
för landsbygden. Motsvarande föreskrifter rörande fastighetsregistieringen
i stad och vissa samhällen återfinnes i 7 kap. lagen den 12 maj 1917
om fastighetsbildning i stad och i förordningen den 12 maj 1917 med nurmare
föreskrifter om fastighetsregister för stad. Såvitt angår registrering av
beslut enligt fornminneslagen innehåller 18 § femte stycket och 23 § första
stycket fastighetsregisterförordningen föreskrifter av i huvudsak samma innehåll
som § 33 femte stycket jordregisterförordningen. I sammanhanget må
nämnas att 1954 års fastighetsbildningskommitté erhållit i uppdrag att överväga,
i vilken utsträckning reglerna för registrering av fastighet i stad och
på landet kan göras enhetligare än vad nu är fallet och sammanföras i en
författning.
■fl Ililiant) till riksdagens protokoll 1063. 0 samt. 3 avd. Nr 18
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963
Inskrivningsväsendets uppgift kan sägas vara att skapa ordning, översiktlighet
och möjlighet till kontroll inom de rättsförhållanden som rör fast
egendom och göra dem offentliga. Rörande dess utformning enligt gällande
svensk rätt (se härom Undén: Svensk sakrätt II, 1960, s. 34—38) kan till en
början framhållas, att den i vissa länder tillämpade principen att tillerkänna
fastighetsboken offentlig trovärdighet — innebärande att tredje man som
inlåter sig i rättshandling rörande en fastighet kan förlita sig på att bokens
innehåll är riktigt och uttömmande —- icke här vunnit erkännande. Den som
i tillit till fastighetsboken förvärvat äganderätt eller en begränsad rätt till
fastigheten genom avtal med den som vunnit lagfart såsom senaste ägare kan
icke desto minde gå förlustig sin rätt. Sålunda stadgas i 15 § förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom att utan hinder
av lagfart talan å fång må lagligen prövas samt i 59 § förordningen samma
dag angående inteckning att utan hinder av inteckning tvist om fordrans
giltighet eller om annan intecknad rättighets bestånd må lagligen prövas.
Att fastighetsbokens innehåll ej är uttömmande framgår bl. a. därav att,
ehuru inteckning icke behöver eller i vissa fall ens får meddelas, mot ny
ägare gäller exempelvis sådana servitut som avses i 57 § inteckningsförordningen,
d. v. s. servitut som uppkommer vid laga skifte eller vid avstyckning
av område, som ej ingår i tomtindelning.
I fastighetsbok skall registreras förutom egentliga lagfarts- och inteckningsärenden,
åtskilliga grupper av anteckningsärenden. Bestämmelser härom
återfinnes i ett stort antal lagar och författningar. De redovisas huvudsakligen
i 8 och 9 §§ kungörelsen den H september 1875 huru lagfarts- och
inteckningsböcker skola inrättas och föras samt i 12 och 13 §§ kungörelsen
den 18 november 1932 huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas
och föras. Vissa anteckningar sker sålunda på ansökan av enskild sakägare.
Exempel härpå finnes i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldatoch
båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i
stamfastigheten samt i lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat
områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet. Flertalet
anteckningsärenden anhängiggöres emellertid i annan ordning. Genom särskilda
stadganden har det nämligen ålagts myndighet eller i vissa fall enskild
sakägare att hos domaren eller inskrivningsdomaren göra anmälan
om förhållande som i något avseende är av betydelse för bedömande av en
fastighets rättsliga tillstånd. Stadgandena innefattar därjämte skyldighet
för inskrivningsdomaren att göra anteckning om förhållandet i faslighetsboken.
Härigenom åsyftas att vinna offentlighet åt det förhållande, varom
anteckning skall ske. En kategori av dessa anteckningar kan sägas ha till
uppgift att varsko tredje man att fastighetsägarens
rätt till fastigheten i något hänseende är osäker.
Såsom exempel härpå kan anföras anteckningar enligt 13 § lagfartsförordningen
(om instämd klandertalan), 21 kap. 36 § jorddelningslagen (om
jorddelningsmål rörande tvist om äganderätt e. d.), 23 § expropriationsla
-
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963
gen (om expropriationsanspråk) och 70 § byggnadslagen (om väckt fråga
angående avstående av mark för gata e. d.). Anteckningar om att exekutivt
förfarande inletts har till uppgift, bl. a., att varsko inteckningsliavare
att exekutionen kan medföra rubbning av
inteckning. Föreskrifter om sådana anteckningar återfinnes i 21 §
konkurslagen och 38 § inteckningsförordningen. Vissa anteckningar avser
att lämna upplysning om de förändringar beträffande inskrivna
rättigheter som kan föranledas av offentlig
myndighets åtgärder; köpeskillingslikvid vid exekutiv försäljning,
fördelning av expropriationsersättning etc. Sådana anteckningar
föreskrives bl. a. i 23, 24, 45, 55, 58 och 58 a § inteckningsförordningen,
58 § expropriationslagen samt i 9 kap. 71 och 72 §§ vattenlagen. Upplysning
om »tysta förmånsrätter» gives genom anteckningar enligt
lagen den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån samt
21 kap. 46 § jorddelningslagen (om ersättning från ägoloti). Föreskrift om
anteckning rörande förhållande, som inskränker ägarens
rätt att disponera över sin fastighet utan att sakrätt
föreligger och utan att inskränkningen kan inverka på hans rätt att
sälja egendomen, meddelas bl. a. i byggnadsminneslagen. Enligt 13 § denna
lag skall sålunda riksantikvarien ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren,
då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, så ock
då genom lagakraftägande beslut byggnad förklarats för byggnadsminne,
ansökan därom avslagits eller beslut därom hävts. Inskrivningsdomaren har
jämlikt samma lagrum att så snart ske kan efter inkommen underrättelse å
inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i fastighetsboken.
Kännedom om förhållande som sålunda antecknats i fastighetsbok vinnes
lättast genom begäran om gravationsbevis för fastigheten. Föreskrifter om
gravationsbevisets innehåll återfinnes i kungörelsen den 25 februari 1921
med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande
fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis
och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt.
Lagberedningens förslag till jordabalk (SOU 1960:24—26) innebär alt
inskrivningens rättsverkan väsentligen får en annan karaktär än tidigare.
Som en följd härav ställes inskrivningsmyndigheterna i många fall inför
nya uppgifter. Lagberedningen har vidare funnit det vara av största vikt
för allmänhetens tillit till inskrivningsväsendet att de inskrivningar och andra
anteckningar som skall upptagas i de därför inrättade böckerna i förslaget
benämnda grundbok — har det innehåll som framgår av böckerna.
Dessa har därför ansetts böra äga ovilllkorligt vitsord i förhallande till protokoll
och andra handlingar. Slutligen må nämnas att enligt förslaget varje
inskrivning skall ha verkställts före nästa inskrivningsdag, vilket innebär att
expeditionstiden skulle förkortas från 14 dagar till en vecka, räknat från vederbörande
inskrivningsdag. Beredningen har förutsatt att behovet av erforderlig
förstärkning av inskrivningspersonalen uppmärksammas av statsmakterna.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963
Lagberedningens förslag omprövas för närvarande i vissa hänseenden,
bl. a. i fråga om inteckningslagstiftningen, av jordabalksutredningen.
I justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1963 (s. 139 ff.) påtalas att
vid ungefär hälften av rikets domsagor expediering av inskrivningsärenden
och gravationsbevis icke sker inom lagstadgad tid. Justitieombudsmannen
har med anledning härav hos Konungen gjort framställning om utredning
av fråga om större domkretsar beträffande inskrivningsväsendet och, i avbidan
härå, om skyndsamma åtgärder för avhjälpande av de sedan lång tid
tillbaka föreliggande missförhållandena. Berörda missförhållanden påtalades
jämväl vid årets riksdag i dels likalydande motionerna I: 351 och II: 404,
dels ock likalydande motionerna I: 414 och II: 503. Berörda motioner väcktes
i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande budgetåret 1963/64 inom justitiedepartementets verksamhetsområde
(jfr statsutskottets utlåtande nr 2 år 1963).
Frågans tidigare behandling
Vid 1960 års riksdag väcktes två fristående likalydande motioner, 1:208
av herrar Alexanderson och Gezelius och II: 262 av herrar Fröding och Turesson.
I dessa motioner, som behandlades av tredje lagutskottet, anfördes
till en början, att de vid underrätterna förda fastighetsböckerna avsågs lämna
tillförlitliga upplysningar om fastigheternas ägare samt om fastigheterna
åvilande gravationer och därför borde innehålla alla upplysningar som —-utöver vad som återfinnes i lantmäterihandlingar eller kan iakttagas vid
besiktning erfordras för bedömande av fastighetens värde i ägarens hand.
Emellertid hade enligt motionärerna genom viss på senare tid tillkommen
lagstiftning tillskapats möjlighet att förordna om långtgående inskränkningar
i fastighetsägares rätt att disponera över sin fastighet, vilka icke
framgick ur vare sig lantmäterihandlingarna eller fastighetsböckerna. Som
exempel härpå nämndes förbud enligt strandlagen och naturskyddslagen.
Motionärerna framhöll, att dylika förbud i vissa fall föranlett utbetalande av
ersättningar av avsevärd storlek utan att ens detta förhållande behövde
framgå ur de nämnda upplysningskällorna, samt att särskilt sedan de nämnda
lagarna varit i kraft en längre tid stora svårigheter torde komma att
uppstå för en spekulant eller långivare att erhålla säkra upplysningar i
detta avseende. På grund härav fann motionärerna det lämpligt att föreskrift
utfärdades om att beslut av dylik karaktär skulle antecknas i fastighetsbok.
Motionärerna fann det böra närmare utredas, om så borde ske redan
vid beslutets meddelande eller först i samband med utbetalande av ersättningsbelopp
eller eventuellt vid annan tidpunkt. Under åberopande av
vad sålunda anförts hemställdes i motionerna om utredning rörande anteckning
i fastighetsbok om väsentliga inskränkningar i dispositionsrätten
over fastigheter på grund av beslut enligt strandlagen in. fl. lagar. Remissyttranden
över motionerna med i huvudsak positivt innehåll avgavs av länsstyrelsen
i Stockholms län, Sveriges advokatsamfund, Svenska bankförening
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 är 1963 7
eu och Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution.
I utlåtande över motionerna (nr 24/1960) konstaterade tredje lagutskottet
inledningsvis att det för den som överväger att köpa en fastighet eller att
mot inteckning bevilja lån till fastighetsägaren helt naturligt är av stor
vikt att erhålla kunskap om alla förhållanden som inverkar på fastighetens
värde. Utskottet yttrade därefter bland annat följande.
Av den tidigare redogörelsen torde framgå, att en försiktig spekulant
eller kreditgivare icke kan nöja sig med de upplysningar han kan inhämta
ur fastighetsboken. Inskrivningsväsendet är enligt gällande svensk rätt icke
så anordnat, att fastighetsboken utgör en uttömmande upplysningskälla i
detta avseende. Spekulanten eller kreditgivaren har därför att genom införskaffande
av lantmäterihandlingar och utdrag av fastighetsregister, genom
besiktning av fastigheten och genom förfrågningar hos olika myndigheter
och inrättningar söka komplettera de uppgifter han erhållit från fastighetsboken.
Att i fastighetsboken införa uppgifter om alla förhållanden som inverkar
på bedömandet av fastighetens värde i ägarens hand torde —- förutom att
det faller utom ramen för inskrivningsväsendcts syfte — te sig ogörligt ur
den synpunkten att fastighetsboken måste fylla ett visst mått av överskådlighet.
Motionärerna syftar emellertid icke till att där skulle intagas andra
uppgifter än sådana som icke framgår av lantmäterihandlingar eller kan
iakttagas vid besiktning av fastigheten. Även med denna begränsning måste
emellertid den åsyftade reformen av principerna för anteckning i fastiglietsbok
anses föra för långt. Här behöver blott erinras om alla de förbud mot
bebyggelse m. m. som meddelas enligt byggnadslagen och om den omfattning
i vilken bebyggelsen reglerande föreskrifter meddelas i planer och utomplansbestämmelser
enligt byggnadslagstiftningen.
Utskottet erinrade vidare om att uppgifter rörande fastställda planer och
utomplansbestämmelser återfinnes i fastighetsregister. Utskottet framhöll
också att kännedom om meddelade byggnadsförbud enligt byggnadslagen
icke kunde vinnas annat än genom upplysning från berörda myndigheter.
Utskottet fortsatte.
Enligt särskild lag gäller till skydd för fornminnen vissa bestämmelser
som kan inskränka ägares rätt att nyttja sin fastighet. Enligt 3 och 4 §§
fornminneslagen kan vidare fastställas gränser för område kring fornminne
och kan särskilda föreskrifter i avseende å fornlämningen utfärdas.
Under förarbetena till denna lag övervägdes, huruvida beslut om avgränsning
av fornminne borde anmälas till inskrivningsdomaren. Detta ansågs
icke erforderligt med hänsyn till bl. a. att fornminne vanligen utmärkes på
platsen och att upplysning huruvida beslut om fornlämning meddelats alltid
kan erhållas hos riksantikvarien.
Utskottet erinrade ytterligare bl. a. om alt förslaget till byggnadsminneslagen,
som då remitterats till lagrådet, i fråga om tvångsmoment och ersättningsbestämmelser
innehöll stadganden som i viss mån ansluter sig till
nalurskyddslagen. Utskottet konstaterade också alt i delta lagförslag intagits
föreskrifter om vissa meddelanden till inskrivningsdomaren för anteckning
i fastighetsbok om ansökan och beslut enligt lagen.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963
Utskottet fortsatte.
Ehuru utskottet, såsom tidigare anförts, icke helt kan ansluta sig till syftet
med motionärernas yrkande, synes det utskottet bl. a. på grund av vad
nyss upptagits vara påkallat att viss översyn kommer till stånd rörande
principerna för registrering av sådana av myndighet meddelade beslut som
inskränker ägares rätt att förfoga över sin fastighet. Med hänsyn till vad
utskottet härovan inledningsvis anfört bör härvid beaktas, att sådana beslut
i rimlig utsträckning bör kunna utläsas ur sådana källor som fastighetsregister
och fastighetsbok. Det synes utskottet lämpligt att 1954 års
fastighetsbildningskommitté upptager denna fråga vid sin översyn av bestämmelserna
om fastighetsregister. Frågan torde även kunna komma att
beaktas vid utformande av de bestämmelser angående inskrivningsförfarandet
som kan föranledas av förslag i anledning av att lagberedningen framlägger
betänkande angående ny jordabalk.
På utskottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse (nr 264) till
Kungl. Maj :t såsom sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning
av berörda motioner. Av Kungl. Maj :ts skrivelse till riksdagen nr
30 år 1963 (s. 45) framgår att skrivelsen överlämnats till 1954 års fastighetsbildningskommitté
att av kommittén tagas under övervägande vid fullgörandet
av dess utredningsuppdrag.
Remissyttrandena
Riksantikvarieämbetet tillstyrker bifall till motionerna medan lantnuiteristyrelsen
anser att såväl motionernas syfte som fornminnesvårdens intressen
bäst tillgodoses genom att tillgängliga resurser koncentreras på arbetet
med den ekonomiska kartan.
Vad först angår den närmare kännedomen om de fasta fornlämningarna
anför riksantikvarieämbetet bl. a. följande.
En inventering av landets fasta fornlämningar påbörjades redan på 1590-talet. År 1643 ålades lantmätarna att införa fornlämningar på sina kartor.
År 1666, då Kungl. Maj :t utfärdade Placat och påbudh om gamble monumenter
och antiquiteter i rijket, vari stadgas, att fornlämningar är skyddade
»ifrån all sielfwilliande åverkan, icke annars än wore the Wår enskylte
Egendom», ålades prästerskap och kronobefallningsmän att förteckna fornlämningarna
på olika håll i landet. Inventeringen utfördes under åren 1667—
84. Under 1700-talet och början av 1800-talet var intresset för uppteckningsarbetet
från statens sida ringa. År 1827 utfärdades en instruktion för generallantmäterikontoret,
provinsiallantmäterikontoren samt lantmätarna i riket,
enligt vilken lantmätarna på nytt anmodas införa fornlämningar på
sina kartor. Instruktionen medförde emellertid icke något mera påtagligt
resultat. Längre fram utfärdade lantmäteristyrelsen på nytt bestämmelser
om fornlämningsredovisning på lantmäterikartor. Under 1800-talet pågick
även en inventering av landets fornlämningar, dels på initiativ av vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien, dels genom lokala fornminnesföreningar.
Dessutom lät Sveriges geologiska undersökning utföra en inventering av
lornlämningar för den geologiska kartan. Den ekonomiska kartan, som började
utkomma på 1860-talet, skulle även upptaga fornlämningar. Detta åläg
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år i963
gande fick emellertid icke någon mera praktisk betydelse förrän långt senare.
Någon fullständig förteckning kom dock aldrig till utförande.
År 1925 påbörjade riksantikvarieämbetet en noggrann sockeninventering,
som utfördes av fackmän. Arbetet bedrevs i olika delar av landet och samtidigt
härmed gjordes en snabbinventering med hänsyn till utgivandet av
de dåvarande geologiska och ekonomiska kartorna.
År 1937 kom inventeringsarbetet in i ett nytt avgörande skede. Då beslöt
nämligen riksdagen, att alla fasta fornlämningar skulle markeras på den
nya ekonomiska kartan över Sverige i skala 1.10000, utgiven av rikets allmänna
kartverk. Genom inventeringsarbetet, som nu har pågått i 25 år, har
ca 400 000 ovan mark synliga fornlämningar, fördelade på omkring 40 000
platser, markerats på ekonomiska kartan.
Riksantikvarieämbetet och lantmäteristijrelsen är eniga om att den ekonomiska
kartan f. n. erbjuder den bästa möjligheten att sprida kännedom
om befintliga fornlämningar. Lantmäteristijrelsen finner det härvid särskilt
värdefullt att genom kartan ortsbefolkningens uppmärksamhet i allt större
utsträckning fästes på fornlämningarna. Riksantikvarieämbetet anser att
såväl de kulturvårdande myndigheternas som allmänhetens intressen väsentligt
skulle gagnas, om ämbetets förteckning över de på kartan markerade
fornlämningarna tryckes och skickas ut i länen.
Beträffande de i motionerna förordade anteckningarna erinrar riksantikvarieämbetet
om att frågan rörande sådana anteckningar diskuterats
vid förarbetena till fornminneslagen men fått förfalla, enär erforderligt kartmaterial
då saknades. Ämbetet finner att detta hinder undanröjts genom tillkomsten
av den ekonomiska kartan. Det framhålles vidare att markägare
i regel utan ersättning måste tåla den inskränkning i dispositionsrätten över
sin fastighet som en därå befintlig fast fornlämning medför. Ämbetet anser
att det därför skulle vara av största betydelse om de ifrågasatta anteckningarna
kunde göras. Härigenom skulle enligt ämbetets mening jämväl
undanröjas den olägenhet som innefattas i kravet att en markägare skall
kunna känna igen eller skaffa sig kunskap om eventuella fornlämningar på
sina ägor.
Lantmäteristyrelsen tar till en början upp spörsmålet var de diskuterade
anteckningarna lämpligen kunde ske och finner fastighetsregistret — varmed
i detta sammanhang förstås såväl jordregister som fastighetsregister
för stad — utgöra det närmaste alternativet till fastighetsboken. Styrelsen
erinrar om att beslut enligt 3 och 4 §§ fornminneslagen antecknas i fastighetsregistret
samt upplyser i anslutning därtill att sådana beslut enligt vad
styrelsen erfarit endast meddelats i ett 80-tal fall. Med hänsyn jämväl till
att i fastighetsregister också antecknas andra förhållanden som inskränker
jordägarens dispositionsmöjligheter — t. ex. byggnadsplan som berör fastigheten
— kan det enligt styrelsen ifrågasättas, om inte de av motionärerna
förordade anteckningarna borde göras i fastighetsregistret. Anteckning i
fastighetsbok anses dock medföra något större publikationseffekt. Det framhålles
också att fastighetsregisteranteckningar skall ajourhållas i takt med
ändringarna i fastighetsindelningen, vilket med gällande bestämmelser endast
i begränsad omfattning skulle bli fallet vid anteckning i fastighetsbok.
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963
Styrelsen erinrar tillika om att arbetsbelastningen inom inskrivningsväsendet
i många fall är så oroande att nya arbetsuppgifter om möjligt torde böra
undvikas.
Lantmäteristyrelsen konstaterar därefter att till grund för de begärda
anteckningarna måste ligga en förteckning över de fastigheter, på vilka
fasta fornlämningar finnes. I fråga om sådana delar av riket, som omfattas
av den nya ekonomiska kartan, gäller enligt styrelsen att fornlämningarna
redovisas på kartan under medverkan av riksantikvarieämbetet. Det kan
tämligen lätt fastställas, på vilka fastigheter de sålunda redovisade fornlämningarna
är belägna, och styrelsen finner därför möjlighet föreligga att
upprätta en förteckning fastighetsvis över fornlämningarna. Styrelsen understryker
emellertid att det arbete som föranledes såväl av nämnda förteckning
som av anteckningarna i fastighetsregister eller fastighetsbok skulle
bli mycket omfattande på grund av det stora antalet fornlämningar. Styrelsen,
som alltså finner den ekonomiska kartan utgöra den bästa upplysningskällan
i förevarande hänseende, anför sammanfattningsvis att inom de
sålunda kartlagda landsdelarna nyttan av de förordade anteckningarna ej
kan förväntas motsvara kostnaderna för deras åstadkommande. Styrelsen fortsätter.
Om den ekonomiska kartan icke är färdigställd får visserligen värdet av
de tilltänkta anteckningarna anses vara större. Samtidigt måste emellertid
konstateras att det föreligger mycket stora svårigheter att upprätta den
förteckning över de fasta fornlämningarna som skulle ligga till grund för
anteckningarna. Enligt upplysning under hand från riksantikvarieämbetet
finnes nämligen för de delar av landet, där ämbetet icke medverkat vid tillkomsten
av den ekonomiska kartan, endast äldre inventeringar av varierande
kvalité och med sådan redovisning, att fastighetsbeteckningarna regelmässigt
icke kunna erhållas därur. Detta skulle innebära att man för
att åstadkomma förteckningen skulle behöva utföra dels fältinventeringar
av de fasta fornlämningarna, dels fastighetsutredningar, varvid båda momenten,
när sådana fornlämningar kunde antagas förekomma, bleve av
ungefär samma omfattning som vid framställningen av den ekonomiska
kartan. Det bör härvid framhållas att fastighetsutredningarna är det mest
kostnadskrävande momentet vid denna framställning.
Utskottet
Fornminneslagens bestämmelser till skydd för fast fornlämning innebär
såsom motionärerna påpekat vissa inskränkningar i förfoganderätten över
fast egendom. Sålunda gäller bland annat straffsanktionerat förbud att utan
riksantikvariens tillstånd rubba, förändra eller borttaga fast fornlämning.
Sådant tillstånd kan meddelas, om fornlämningen befinnes medföra hinder
eller olägenhet som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse. Ersättning
för intrång till följd av fornlämningens bibehållande utgår dock endast
om tillstånd vägrats att borttaga fast fornlämning, som dels varit helt
okänd och utan synligt märke ovan jord och dels vållar sökanden betydande
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963
hinder eller olägenhet. Det är därför såsom motionärerna funnit angeläget,
att den som exempelvis överväger att köpa eller arrendera en fastighet såvitt
möjligt erhåller fullständig kännedom om eventuella på fastigheten befintliga
fasta fornlämningar. I detta syfte hemställer motionärerna om utredning
rörande möjligheterna att lämna upplysning i nämnda hänseende
genom anteckning i fastighetsbok eller på annat lämpligt sätt.
I fastighetsbok redovisas enligt gällande rätt, förutom egentliga lagfartsoch
inteckningsärenden, åtskilliga uppgifter angående rättsförhållanden av
främst ekonomisk art. Fastighetsböckerna föres emellertid ej på ett sådant
sätt att på grundval därav kan vinnas närmare kännedom om markens beskaffenhet
eller fastighetens gränser. Anteckning i fastighetsbok om fast fornlämning
kan följaktligen knappast utformas så att lokalisering inom fastigheten
av varje särskild fornlämning möjliggöres. Vid ändrad fastighetsindelning
skulle således genom särskild utredning få visas, huru de i fastighetsboken
antecknade fornlämningarna skulle fördelas på de nybildade fastigheterna.
Såsom lantmäteristyrelsen framhållit, utgör anteckning i fastighetsregister
ett tänkbart alternativ till motionärernas förslag. I sådant register
skall redan enligt gällande bestämmelser antecknas beslut enligt fornminneslagen,
varigenom länsstyrelse fastställt gränser för område, som inrymmer
fast fornlämning, eller meddelat föreskrift till bevarande av fornlämnings
helgd. Vidare antecknas i fastighetsregister vissa andra förhållanden
som reglerar dispositionsrätten över fastighet, exempelvis byggnadsplan som
berör fastigheten.
På sätt lantmäteristyrelsen närmare utvecklat är det emellertid förenat
med stora svårigheter och kostnader att få till stånd en tillfredsställande
redovisning av nu angivet slag. De ifrågasatta anteckningarna måste sålunda
— vilket alternativ som än väljes — grundas på en fastighetsvis upprättad
förteckning över befintliga fasta fornlämningar. Utskottet delar styrelsens
uppfattning att såväl detta arbete som den efterföljande registreringen i fastighetsbok
eller fastighetsregister måste bli mycket omfattande på grund av
det stora antalet fornlämningar.
I likhet med remissinstanserna finner utskottet att den nya ekonomiska
kartan — varå under riksantikvarieämbetets medverkan hittills cirka 400 000
fornlämningar markerats — utgör den bästa uplysningskälla i förevarande
hänseende som för närvarande står till buds. Denna karta täcker redan stora
delar av Götaland och Svealand samt vissa områden i Norrland och torde
inom överskådlig tid föreligga beträffande alla delar av landet, där fasta
fornlämningar mera allmänt förekommer. Såsom lantmäteristyrelsen funnit
kan inom de sålunda kartlagda landsdelarna nyttan av de förordade anteckningarna
ej väntas motsvara kostnaderna för deras åstadkommande. Styrelsen
har vidare uppgivit att där den ekonomiska kartan ej föreligger det för
anteckningarna grundläggande arbetet blir av huvudsakligen samma omfattning
som vid kartans framställning. Mot bakgrund av det sagda ansluter sig
utskottet till lantmäteristyrelsens uppfattning att motionernas syfte bäst till
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1963
godoses, om tillgängliga resurser koncentreras på arbetet med den nya ekonomiska
kartan. Ytterligare fördelar synes härvidlag stå att vinna, därest i
enlighet med riksantikvarieämbetets önskemål ämbetets förteckning över de
på kartan markerade fornlämningarna ges en mera allmän spridning.
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har 1960 års riksdag — under
hänvisning bland annat till att vissa beslut enligt fornminneslagen antecknas
i fastighetsregister — funnit översyn påkallad rörande principerna för
registrering av sådana av myndighet meddelade beslut som inskränker ägares
rätt att förfoga över sin fastighet. Det har härvid ansetts att sådana
beslut i rimlig omfattning borde kunna utläsas ur sådana källor som fastighetsregister
och fastighetsbok. Riksdagen uttalade jämväl som sin mening
att det berörda spörsmålet borde upptagas av 1954 års fastighetsbildningskommitté
vid dess översyn av bestämmelserna om fastighestsregister samt
att frågan torde kunna komma att beaktas vid utformandet av de bestämmelser
angående inskrivningsförfarandet som kunde föranledas av lagberedningens
förslag till ny jordabalk. Vissa härmed sammanhängande spörsmål
överväges för närvarande inom jordabalksutredningen. Utskottet finner det
således kunna förutsättas att de av motionärerna berörda spörsmålen i viss
mån kommer att uppmärksammas i samband med pågående utredningsarbete.
Det bör emellertid påpekas att fornminneslagens förbudsregler till stor
del gäller oberoende av myndighets beslut samt att skydd mot de olägenheter
som kan vållas av att tidigare okänd fornlämning påträffas icke kan
tillskapas enligt de av motionärerna angivna grunderna. Som tidigare framhållits
erbjuder likväl lagen i sistnämnda hänseende vissa möjligheter till ersättning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevar ande motioner, 1:455 och 11:551, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 april 1963
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
^ från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Göran Karlsson,
Ebbe Ohlsson*, Kristiansson, Knut Johansson, Georg Carlsson och Åkesson;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, Sundelin*,
Svanberg, Mattsson, Hammarberg, Tobé och Wennerfors.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630496