Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1663
1
Nr 16
Utlåtande i anledning av motioner om trafiksignaler som kan
uppfattas av färgblinda.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 284 i första kammaren av herr Jansson, Paul,
samt nr 335 i andra kammaren av fru Thunvall m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att frågan om ett effektivt signalsystem i trafiken,
som kan uppfattas även av färgblinda, tas upp till prövning».
Beträffande motionernas innehåll får utskottet, i den mån redogörelse ej
lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 335.
Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens
trafiksäkerhetsråd och svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté.
På begäran av utskottet har därjämte yttranden avgivits av Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Folkrörelsernas motorförbund
(Fomo) samt Motororganisationernas samarbetsdelegation (MSD).
Gällande rätt m. m.
Bestämmelser om s. k. ljussignaler återfinnes, såvitt nu närmast är av
intresse, dels i kungörelsen den 20 februari 1959 (nr 50) angående kryssmärken
och säkerhetsanordningar vid plankorsningar mellan järnväg och
väg, dels ock i kungörelsen den 7 december 1951 (nr 744) angående vägmärken
m. m. Enligt 6 § förstnämnda kungörelse skall säkerhetsanordningar
vid plankorsning utgöras av antingen helbommar jämte endera ljussignaler
eller ljus- och ljudsignaler (helbomsanläggning) eller halvbommar jämte endera
ljussignaler eller ljus- och ljudsignaler (halvbomsanläggning) eller enbart
ljus- och ljudsignaler eller enbart ljussignaler eller ock enbart ljudsignaler.
Helbomsanläggning skall jämlikt 7 § bestå av bommar, så inrättade att de
i fällt läge avstänger hela vägbanan. På bommarna samt på stolparna av vid
korsningen anbragta kryssmärken skall finnas lyktor, som visar fast eller
blinkande rött sken mot vägen, när denna är avstängd. Lyktas ljusöppning
skall vara cirkelrund med en diameter av minst 100 millimeter för lykta på
bom och minst 200 millimeter för lykta på stolpe. Ljusstyrkan skall vara sådan,
att skenet vid dagsljus och klart väder är tydligt synligt på 100 meters
avstånd. Lykta på bom skall anbringas så, att den befinner sig ungefär mitt
1 Bihang till riksdagens protokoll 1063. 9 samt. 3 avd. Nr JG
- Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1963
över körbanan, när vägen är avstängd. Lykta på stolpe skall uppsättas så,
åt* ''ägtrafikant vid klart väder tydligt kan se skenet på 25 meters avstånd.
‘ Halvbomsanläggning skall enligt 8 § bestå av bommar, så inrättade att
de i fällt läge på vardera sidan av plankorsningen avstänger vänstra hälften
av vägbanan i körriklningen räknat. Till anläggningen skall bl. a. höra ljussignaler
som omförmäles i 9 §. Härutöver skall vid spetsen av varje bom finnas
en lykta, som kan visa blinkande rött sken mot vägen. Lyktan skall vara
av beskaffenhet som föreskrivits för helbomsanläggning och skall vara så
imättad, att den tändes samtidigt med att övriga ljussignaler vid plankorsningen
börjar visa rött sken. — I 9 § föreskrives att ljussignal, som uppsättes
annorstädes än i samband med helbomsanläggning, skall vara så inrättad,
att den kan avgiva dels blinkande rött och dels blinkande månvitt
sken. Signalen skall anbringas på kryssmärkesstolpen eller, där flera kryssmärken
finnes, på varje sådan stolpe; dock att ljussignaler vid högra vägkanten
ej behöver visa månvitt sken. Det röda skenet skall visas från två
lyktor, som är anbringade på samma höjd och som blinkar växelvis, och
det månvita skenet skall visas från en lykta, som är anbringad nedanför de
röda lyktorna. Lyktas ljusöppning skall vara cirkelrund med en diameter av
minst 200 millimeter. Ljussignalen skall vara försedd med svart bakgrundsskärm.
Signalen skall ha sådan ljusstyrka, att skenet vid dagsljus och klart
väder är tydligt synligt på 100 meters avstånd. Signalen skall vara så anordnad,
att vägtrafikant vid klart väder kan se skenet på minst 25 meters avstånd
och till dess han befinner sig på 10 meters avstånd. Rött sken skall
vara synligt över vägens hela bredd. Det röda skenets blinkkaraktär skall
vara sådan, att från var och en av lyktorna erhålles omkring 80 väl avgränsade
blinkar i minuten, varje blink med minst 0,15 sekunders lystid! För
det månvita skenet skall antalet blinkar vara omkring 40 i minuten.
I 33 § kungörelsen angående vägmärken m. in. stadgas att trafiksignal,
som användes för reglering av fordonstrafik på annan plats än vid järnvägskorsning
i plan, vid färja eller vid rörlig bro, skall ha signalljus med fast
sken i färgerna rött, gult och grönt. Signalljusen skall anbringas ovanför
varandra, det röda överst och det gröna underst. Signalerna skall ha följande
innebörd: 1. Rött sken skall betyda »Stopp»; 2. Grönt sken skall betyda
»Kör»; 3. Gult sken, som visas jämte rött eller grönt sken, skall endast innebära
varsel om att växling från rött till grönt sken respektive från grönt till
rött sken är omedelbart förestående. Trafiksignal skall, där icke särskilda
förhållanden annat föranleder, anbringas med den gröna ljussignalens nedersta
del 2—3,5 meter över vägbanan. — Trafiksignal, som användes för
att hos fordonsförare påkalla försiktighet, skall enligt 34 § första stycket
visa gult blinkande sken. Vidare gäller enligt paragrafens andra stycke att
trafiksignal, som avses i 33 §, må visa gult blinkande sken under tid, då den
icke användes för reglering av fordonstrafik.
Enligt vägtrafikförordningen den 28 september 1951 och därmed sammanhägande
författningar uppställes i regel icke normalt färgsinne såsom förutsättning
för erhållande av körkort eller trafikkort. För trafikkort, avseende
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1963
förande av omnibus i yrkesmässig trafik, fordras dock normalt färgsinne
(se 1 § fjärde stycket kungörelsen den 14 december 1951 angående läkarintyg
för erhållande av trafikkort).
På sätt närmare framgår av 1945 års trafiksäkerhetskommittés betänkande
med förslag till åtgärder för höjande av trafiksäkerheten (SOU 1948:
20 s. 295—311) har den av motionärerna väckta frågan tidigare varit föremål
för övervägande. Av betänkandet framgår sålunda bl. a. att de medicinska
experter, som ställdes till kommitténs förfogande meddelat, att cirka
8 procent av samtliga män och mindre än 1/2 procent av kvinnorna företedde
färgsinnesdefekter och att dessa defekter hos minst 4 procent av männen
var av sådan art, att vederhörandes deltagande i trafik var förenat med
särskilda risker. Färgkombinationen rött—gult—grönt som användes för
trafiksignalerna ansågs av experterna vara ägnad att vålla betydande svårigheter
även för de måttligt färgblinda. Trafiksäkerhetskommittén ansåg sig
därför böra i samråd med 1944 års trafikförfattningssakkunniga upptaga
frågorna, huruvida förekommande gatusignaler var tillfredsställande och
om färgblinda personer med dylika signaler borde tillåtas föra motorfordon.
Om dessa frågor besvarades nekande, borde ett system för trafiksignaler
konstrueras, som var lämpligt även för färgblinda. De båda kommittéerna
tillsatte en särskild expertdelegation för att utreda berörda frågor. Delegationen
fann verkställda undersökningar bestyrka den ofta gjorda erfarenheten,
att även »lätt» färgblinda ej kan avgöra om kombinationen rött och
gult eller gult och grönt visas i signalerna. Färgblinda förväxlade enligt delegationens
mening dessutom icke sällan rött och grönt. Delegationen utgick
från att i landet då (1947) fanns cirka 500 000 körkortsinnehavare, av
vilka — om alla var män — cirka 20 000 personer kunde antagas vara i
sådan grad färgblinda, att de icke säkert kunde tolka signalsystemet. Eftersom
det även fanns kvinnliga körkortsinnehavare, blev likväl antalet färgblinda
förare något lägre. Delegationen framhöll emellertid att färgblindheten
i förevarande hänseende var av betydelse icke blott för motorfordonsförare
utan även för cyklister och fotgängare. Mot denna bakgrund ansågs de
befintliga gatusignalerna otillfredsställande. Delegationen konstaterade att
till ledning för de färgblinda krävdes formkaraktär hos signalerna. Det
föreslogs därför att man skulle införa en kombinerad färg- och formsignal
med 5 ljusöppningar, vilka skulle sitta i en kvadrat med ena diagonalen
horisontell. Eu av ljusöppningarna skulle sitta i mitten och de andra
fyra ute vid hörnen. I denna signal skulle nuvarande signalfärger användas.
Två horisontellt placerade röda sken skulle betyda stopp och två vertikalt
placerade gröna sken skulle betyda klart. Växling skulle markeras av mittlampan,
som skulle visa gul färg.
Trafiksäkerhetskommittén, som godtog delegationens förslag, fann att den
föreslagna signalen på ett lyckligt sätt löst det uppställda problemet, nämligen
att konstruera en signal, som lika väl som de nuvarande gatusignalerna
passar den normalseende men som samtidigt icke kan misstolkas av den
Ij- Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 10
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1963
tärgblinde. Kommittén föreslog i sitt betänkande att signaler, som uppsattes
efter förslagsvis den 1 januari 1949, skulle utformas i enlighet med delegationens
förslag.
Motionernas innehåll
Motionärerna anför i huvudsak följande.
Normalt färgsinne erfordras för erhållande av trafikkort, som berättigar
till förande av omnibus, däremot ej för annat trafikkort eller vanligt körkort.
Även färgblinda bör emellertid — utan att kravet på trafiksäkerhet
eftersättes berättigas att föra omnibus. Så kan ske, om ljussignaler som
kan uppfattas också av färgblinda inrättas och utformas på ett sådant sätt,
att de kan få internationellt godkännande. Lämplig typ av sådana ljussignaler
är exempelvis de nyare markeringarna vid järnvägskorsningar, där
det röda ljuset kommer från två skiftesvis blinkande lampor och det gula
ljuset endast från en lampa. Frågan om ett signalsystem i trafiken, vilket
kan uppfattas även av färgblinda, bör prövas av bilförarutredningen.
Remissyttrandena
Motionerna har vid remissbehandlingen fått ett ganska blandat mottagande.
Motionerna tillstyrkes sålunda av NTF, Fomo och MSD medan övriga
remissinstanser intar en mer eller mindre avvisande hållning till motionärernas
hemställan.
Rörande den fortsatta behandlingen av 1945 års trafiksäkerhetskommittés
förslag upplyser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen följande.
I sitt betänkande den 12 februari 1949 med förslag till kungörelse angående
vägmärken m. m. (stencilerad) uttalade 1944 års trafikförfattningssakkunniga
att de fann en av trafiksäkerhetskommittén föreslagen kombinerad
färg- och formsignal vara väl ägnad att tillgodose sådana önskemål
i fråga om trafiksignaler, som framställts med hänsyn till färgblinda. Emellertid
överensstämde signalen icke med den typ av trafiksignal, som vore
vedertagen i andra länder. Såsom framgick av ett då föreliggande utkast
till internationell konvention — vilket sedermera resulterat i det även
av Sverige ratificerade protokollet rörande vägmärken, daterat Geneve den
19 september 1949 — skall signalljusen i trafiksignal vara placerade i rad
under varandra. Med hänsyn härtill fann sig de sakkunniga icke höra förorda
införande av eu kombinerad färg- och formsignal. I den män vid det
fortsatta konventionsarbetet möjlighet öppnas för användande av sådan
signal, ansåg författningssakkunniga emellertid att frågan borde tagas under
förnyat övervägande.
Trafiksäkerhetsrådet konstaterar att trafiksäkerhetskommitténs ifrågavarande
förslag därefter icke lett till annan åtgärd än att man bestämt sig
för att successivt vid alla järnvägskorsningar använda det i horisontalplanet
dubblerade röda ljuset som växelvis blinkar, då tåg nalkas eller passerar.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 ur 1963 5
I fråga om det genom motionerna sålunda ånyo aktualiserade spörsmålet
om trafiksignalsystem, som kan uppfattas av färgblinda, anför väg- o^h
vattenbyggnadsstyrelsen bl. a. följande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill icke undervärdera de risker som
vitsordats bl. a. av 1945 års trafiksäkerhetskommitté och som ligger dan
att färgförväxling i trafiksignaler i vissa fall sker hos fargblmda. Å andra
sidan har icke såvitt styrelsen har sig bekant i något hanseende klarlagts i
vilken grad färgblindhet hos trafikanterna framkallat olyckor i tratiken
eller medverkat vid tillbud till olyckor. Innan det undersökts hur stor denna
risk är, syns det styrelsen nödvändigt att man beaktar de praktis a
aspekterna i fråga om möjligheten att övergå till annat signalsystem.
Styrelsen vill härvid erinra om vad som redan framförts i det ovan redovisade
avsnittet av 1944 års trafikförfattningssakkunnigas uttalande ined
hänsyn på gällande internationella överenskommelser och rekommenda
ll°Under
en lång följd av år sedan 1949 års internationella vägmärkesprotokoll
undertecknades har inom olika organ under Ekonomiska kommissionen
för Europa diskuterats förslag till förtydliganden och skärpningar
i fråga om protokollets bestämmelser med — såvitt nu ar i fråga
avseende på trafiksignaler. ..
Därvid har bl. a. rekommenderats att regeringarna skall tillåta användning
av blinkande rött sken i andra fall än för signalering vid plankorsningar
med järnväg endast för att förbjuda fordons passage, då ett flygplan
närmar sig på en kurs, som korsar väg på låg höjd, för att förbjuda tilltart
till färjeläge eller för att ange för vägtrafikanterna att en rörlig bro öppnas
eller att brandfordon rycker ut från en brandstation.
Mot bakgrunden av den redovisade rekommendationen anser vag- och
vattenbyggnadsstyrelsen det knappast realistiskt att ens diskutera användning
av den typ av ljussignaler som i Sverige förekommer vid järnvägskorsningar
i plan, med två växelvis blinkande röda sken, sasom signal för reglering
av fordonstrafik i andra än ovannämnda fall.
Inom Ekonomiska kommissionen för Europa har också föreslagits att i
trefärgstrafiksignaler det röda skenet alltid skall avges från lykta som
placeras överst och det gröna nederst, med andra ord så som fallet f. n.
är i Sverige. Även i fråga om signalföljden finns internationella rekommendationer,
liksom ock i fråga om utformningen av särskilda signaler för
gående, vilka skall vara tvåfärgs med rött och grönt sken, placerade pa
motsvarande sätt.
Väg- och vattenbvggnadsstyrelsen har i en framställning till honungen
den 18 mars 1961 med förslag till ändring av vägtrafikförordningen samt
PM med förslag om ny kungörelse angående vägmärken m. m. jämte viss
utredning m. in. även upptagit vissa trafiksignalspörsmål. Efter remissbehandling
har styrelsens framställning jämte yttranden ovcrlamnats till
Nordisk vägtrafikkommitté (NVK) för att tagas under övervägande vid
fullgörandet av kommitténs utredningsuppdrag.
Styrelsen har sig bekant att inom NVK pågår arbete att åstadkomma enhetliga
regler inom Norden också för trafiksignaler; styrelsen äi genom
tjänsteman hos styrelsen representerad i detta arbete.
Mot bakgrunden av vad styrelsen ovan anfört angående osannolikneten ioi
att kunna på det internationella planet åstadkomma några nämnvärda ändringar
i fråga om det hittills använda systemet med trafiksignaler får styrelsen
avstyrka bifall till motionärernas förslag om att frågan las upp tdl
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1063
Provning, men vill förorda alt ärendet överlämnas till Nordisk väglrafikkommitté
att tas under beaktande vid fullgörandet av dess uppdrag.
Trafiksäkerhetsrådet, som finner att motionerna icke bör föranleda någon
riksdagens åtgärd, anför bl. a. följande.
Efter det trafiksäkerhetskommittén framlade sitt förslag bär antalet körkortsinnehavare
ökat mycket starkt. Antalet färgsinnesdefekta körkortsinnehavare
har därför också stigit. I detta sammanhang må jämväl nämnas
targblinda mopedforare och övriga icke körkortspliktiga fordonsförare. Vidare
skall noteras färgblinda fotgängares svårigheter vid väg- och gatukors
med särskilda fotgängarsignaler.
S°m •,f,Iramgår.av det föregående kan de befintliga trafiksignalerna icke
anses tillfredsställande för de färgblinda. De flesta signalerna är emellertid
sa konstruerade, att de signalljus, som kan avges, kommer från skilda ljusöppningar
i signalställen. Detta underlättar väsentligt för den färgblinde att
avgöra vilken signal som visas. Dessa trafiksignaler med skilda ljusöppningur
förekommer mest i tätorter, där trafiken icke är så snabb och där
duhg sikt genom dimma, regn och snöyra icke hindrar den färgblinde fordonsforaren
att med ledning av signalens läge i signalstället avgöra vilken
signal som visas, eftersom denna förare (på grund av den låga farten) behover
registrera den signal som visas först i ganska omedelbar närhet av
signalanordningen.
Vad galler trafiksignaler vid de för vägtrafikanter mycket farliga korsningarna
mellan järnväg och väg, kommer de, som ovan sagts, att utbytas
mot en signaltyp som icke kan misstolkas av färgblinda.
Trafiksäkerhetsrådet har bestämt, att verksamheten inom dess haveri:tol^Jnfss*on
utvidgas att omfatta även medicinsk undersökning av i
trafikolyckor inblandade personer. Rådet förväntar att genom sådana studier
bl. a. få en säkrare uppfattning än man har för närvarande om färgblindhetens
betydelse i olyckssammanhang.
Innan detta spörsmål om färgblindheten som olycksmedverkande faktor
bhr utrett torde en ombyggnad av de nuvarande trafiksignalerna icke böra
ske. En sadan är mycket tidskrävande och den skulle under ombyggnadstiden
medföra betydande svårigheter för trafikens behöriga avveckling. Vidare
skulle en sådan åtgärd avsevärt försvåra samarbetet länderna emellan
for astadkommande av enhetliga trafikanordningar och trafikregler.
Svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté yttrar.
I med m°tionärerna anser vi det i och för sig önskvärt att ljussigna
lerna
för trafiken på vägar och gator om möjligt inrättas så, att de på bästa
s„ ka/11 yPPfattas även av färgblinda. I det uppdrag som anförtrotts Nordisk
vagtratikkommitté ingår att föreslå gemensamma nordiska trafikregler, däri
inbegripna även bestämmelser om vägmärken, trafiksignaler och liknande.
a . yilken har att taga hänsyn till det koordinationsarbete som
pagar bl. a. mom europeiska transportministerkonferensen, Europarådet och
ekonomiska kommissionen för Europa — har ännu inte tagit ställning till
huru signaler av ifrågavarande slag bör vara inrättade. Man arbetar emellertid
från den utgångspunkten, att det inte torde vara möjligt att på det vidare
internationella planet genomföra ett annat ljussignalsystem än det som Sverige
och åtskilliga andra länder nu har.
NTF och Fomo tillstyrker bifall till motionärernas hemställan under hänvisning
i huvudsak till att ett sådant signalsystem, som avses med motio
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1663
7
nerna, skulle bidraga till ökad trafiksäkerhet.
MSD anför bl. a. följande.
Det är inte MSD bekant vilken roll färgblindheten spelar vid trafikolyckor.
MSD är emellertid av den uppfattningen att färgblindhet inte är någon
av de mera framträdande orsakerna vid uppkomsten av trafikolyckor, om
man över huvud kan påvisa skillnad i olycksfrekvensen mellan personer med
defekt färgsinne och normalt sådant.
MSD vill understryka att det är angeläget att man uppmärksammar alla
faktorer som kan vara av betydelse för trafiksäkerheten. Även om färgblindheten
ur trafiksäkerhetssynpunkt inte synes vara något större problem är
det dock önskvärt att frågan ägnas uppmärksamhet, förslagsvis inom statens
trafiksäkerhetsråd.
Vad slutligen angår möjligheterna för färgblinda att erhålla trafikkort för
förande av omnibus förklarar sig MSD inte ha något att erinra mot att bestämmelserna
härom omprövas, såvitt de avser kravet på normalt färgsinne.
Svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté anmärker att denna
fråga torde falla inom ramen för bilförarutredningens uppdrag.
Utskottet
Såsom närmare framgår av den föregående redogörelsen påtalades bland
annat av 1945 års trafiksäkerhetskommitté att den för vägtrafikens signalsystem
gängse färgkombinationen rött—gult—grönt icke alltid med betryggande
säkerhet kunde tolkas av personer med defekt färgsinne. Kommittén
förordade därför att en kombinerad färg- och formsignal skulle införas. Kommitténs
förslag kom likväl ej till utförande, då detta skulle ha inneburit avsteg
från de internationella överenskommelser och rekommendationer, till
vilka Sverige anslutit sig.
Genom motionerna aktualiseras ånyo den sålunda berörda frågan. Motionärerna
vänder sig mot att gällande bestämmelser rörande körkort och trafikkort
fordrar normalt färgsinne endast i fråga om trafikkort för förande
av omnibus i yrkesmässig trafik. Det anses angeläget att även detta verksamhetsområde
öppnas för färgblinda. Motionärerna finner alt så kan ske
utan eftersättande av trafiksäkerhetens krav, om trafiksignalsystemet utformas
så att det kan uppfattas även av färgblinda. En sådan reform synes motionärerna
även ägnad att öka trafiksäkerheten med hänsyn till förekomsten
av färgblinda trafikanter. I motionerna hemställes om utredning i ämnet.
Den som framför omnibus i yrkesmässig trafik bär ofta ansvaret för ett
stort antal människors liv och säkerhet. Utskottet finner det därför icke anmärkningsvärt
att särskilda krav, bland annat på normalt färgsinne i likhet
med vad som exempelvis gäller för vissa befattningshavare i järn vägstjänst,
uppställes för denna kategori av motorfordonsförare. Såsom remissinstanserna
vitsordat är det emellertid självfallet av stor betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt
att signalsystemet på ett betryggande sätt kan tolkas av alla
trafikanter. De remissinstanser som tillstyrkt motionerna har också i huvud
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1963
sak grundat sitt ställningstagande på antagandet att de förordade signalerna
skulle öka trafiksäkerheten. Med hänsyn särskilt till att den stigande trafikintensiteten
måste befaras medföra ökade risker för trafikolyckor finner
även utskottet det angeläget att alla åtgärder vidtages för att minska
dessa risker. Utskottet finner därför motionernas syfte i detta hänseende
värt beaktande. I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill utskottet
dock framhålla att det såvitt upplysts icke närmare klarlagts, i vilken grad
färgblindhet bidrager till trafikolyckor. Det föreligger emellertid icke några
uppgifter som visar att defekt färgsinne härvidlag spelar någon mera betydelsefull
roll. Utskottet vill även framhålla att — såsom särskilt trafiksäkerhetsrådet
påpekat — det moderna signalsystemet vid plankorsning med järnväg
ej kan misstolkas av färgblinda samt att den färgblinde vanligen med så
låg hastighet nalkas trafiksignalerna i tätorternas gatukorsningar att han
med ledning av signalens läge i signalstället kan tyda densamma. Det bör
emellertid hälsas med tillfredsställelse att verksamheten inom trafiksäkerhetsrådets
haverikommission enligt vad rådet uppgivit skall utvidgas att omfatta
även medicinsk undersökning av personer som inblandats i trafikolyckor
så att härigenom ökad klarhet kan vinnas om färgblindhetens betydelse
i olyckssammanhang. Utskottet delar trafiksäkerhetsrådets uppfattning att
en ombyggnad av signalsystemet icke bör ifrågakomma, förrän berörda undersökningar
slutförts.
Det framstår emellertid för utskottet som tveksamt, huruvida en sådan
ombyggnad över huvud taget kan genomföras. Härvid må till en början hänvisas
till de betydande kostnaderna. Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhållit har vidare det nuvarande signalsystemet inrättats i enlighet med
rekommendationer som utfärdats inom ramen för det europeiska samarbetet.
Svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté har ytterligare upplyst
att kommittén, som har att under beaktande av detta samarbete föreslå
gemensamma nordiska trafikregler bland annat rörande trafiksignaler, ännu
icke tagit ställning till frågan om signalsystemets utformning. Enligt vad
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört har en av styrelsen gjord framställning,
vari bland annat beröres vissa spörsmål om trafiksignaler, av Kungl.
Maj :t överlämnats till Nordisk vägtrafikkommitté för att övervägas vid fullgörandet
av kommitténs uppdrag. Kommittén arbetar enligt de svenska ledamöterna
från den utgångspunkten att det icke är möjligt att på det vidare
internationella planet genomföra ett annat ljussignalsystem än som nu tilllämpas.
Såsom NTF påvisat synes möjlighet emellertid kunna föreligga att
genom exempelvis olika utformning av ljuskällorna göra detta system lättare
att uppfatta. I den mån sådana åtgärder visar sig medföra tillfredsställande
möjligheter för de färgblinda att uppfatta trafiksignalernas innebörd
skulle jämväl — sedan åtgärderna blivit allmänt genomförda — möjlighet
kunna öppnas för en ändring i motionernas syfte av de bestämmelser som
reglerar förutsättningarna för erhållande av trafikkort. Med hänsyn härtill
finner utskottet att motionerna, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit,
bör överlämnas till Nordisk vägtrafikkommitté.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1963 9
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 284 och II: 335, icke måtte
föranleda annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer, att motionerna jämte detta
utlåtande måtte överlämnas till Nordisk vägtrafikkommitté.
Stockholm den 2 april 1963
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Ebbe Ohlsson,
Kristiansson, Georg Carlsson, Åkesson, Wirmark och Paul Jansson;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink*,
fröken Anderson i Lerum, herrar Mattsson, Hammarberg, Tobé och Anners.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630453