Tredje lagutskottets utlåtande nr Ut år 1963

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av motion angående anmälningsskyldigheten
i samband med rivning av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader.

Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr 90 av herr Wachtmeister.

I motionen hemställes, »att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t
anhålla om utfärdande av bestämmelser, varigenom skyldighet införes att
till riksantikvarieämbetet eller vederbörande landsantikvarie anmäla ifrågasatt
rivning av kulturhistoriskt värdefull byggnad från äldre tid, även
där byggnaden ej blivit förklarad för byggnadsminne».

För motionens innehåll redogöres nedan.

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet.
På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Svenska
landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet.

Gällande rätt m. m.

Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 november 1920 med föreskrifter rörande
det offentliga byggnadsväsendet innehåller vissa bestämmelser till skydd
för kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Sålunda stadgas i 16 § att byggnader,
som står under statens eller menighets eller allmän institutions eller
inrättnings förvaltning, bör omsorgsfullt vårdas och underhållas. Är byggnadsverk,
som i 16 § sägs, på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt
värde att betrakta såsom minnesmärke, tillkommer det jämlikt 18 § myndighet
eller menighet, under vars förvaltning dylikt byggnadsverk står, att
vid vården av detsamma taga särskild hänsyn till dess berörda egenskap.
Innan rivning, förändring eller mera omfattande reparation av byggnadsminnesmärke,
varom i 18 § förmäles, verkställes, bör enligt 19 § fullständiga
uppmätningsritningar, fotografier och beskrivningar av byggnadsverket
finnas upprättade, på det att så vitt möjligt fullständiga dokument må
föreligga rörande dess utseende, konstruktion och historia. Dessa dokument
bör kompletteras med detalj fotografier av sådana partier, som borttages
eller förändras, samt med uppmätningar och fotografier av sådana kulturhistoriskt
intressanta detaljer, som framkommer under arbetenas gång.
Av ifrågavarande dokument skall myndighet eller menighet eller annan,
under vars förvaltning byggnadsverket står, insända ett exemplar till byggnadsstyrelsen
och, då fråga är om byggnadsminnesmärke av kulturhisto 1

EU haag till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr Ut

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1963

riskt värde, ett exemplar jämväl till riksantikvarien. Nu berörda bestämmelser
är således icke bindande utan har närmast karaktären av allmänna
anvisningar.

Vissa offentliga byggnader av stort kulturhistoriskt eller konstnärligt
värde är emellertid på grund av bestämmelser i 1920 års kungörelse tillförsäkrade
särskilt skydd. Enligt 20 § bestämmer sålunda Kungl. Maj:t, på
förslag av byggnadsstyrelsen och efter övriga vederbörande myndigheters
hörande, vilka staten tillhöriga eller under statsmyndighets eller statsinstitutions
omedelbara inseende stående byggnadsverk som skall, med hänsyn
till egenskap av byggnadsminnesmärke, åtnjuta särskild därefter lämpad
omvårdnad. Byggnadsstyrelsen skall föra fullständig förteckning över dessa
byggnadsminnesmärken. Byggnadsminnesmärke, som avses i 20 §, eller
dess inredning får jämlikt 21 § icke rivas utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Framställning
om tillstånd skall enligt 22 § ingivas till byggnadsstyrelsen, som
gemensamt med riksantikvarien granskar framställningen och jämte eget
och riksantikvariens utlåtande översänder den till Kungl. Maj:t. Vidare
föreskrives i 33 § bl. a. att kyrka, kapell, gravkor, begravningskapell, klockstapel,
församlingshus eller till dylik byggnad hörande fristående fast byggnadsmärke
ej får i sin helhet eller delvis rivas, med mindre tillstånd därtill
meddelats, i fråga om kyrka eller kapell av Kungl. Maj:t och i övriga
fall av byggnadsstyrelsen efter samråd, där ärendets beskaffenhet därtill
föranleder, med riksantikvarien. Uppstår mellan byggnadsstyrelsen och
riksantikvarien olika meningar, skall dock frågans avgörande alltid underställas
Kungl. Maj :t.

I detta sammanhang må erinras om att ecklesiastik bostälisordning den
30 augusti 1932 med därtill hörande tillämpningsbestämmelser innehåller
detaljerade stadganden till skydd för prästgårdarnas kulturhistoriska värden.
Sålunda skall enligt 32 § stiftsnämnd pröva företag, som berör prästgårds
kulturhistoriska och estetiska värden. Enligt tillämpningsbestämmelserna
skall vidare stadgandena i bl. a. 16—19 §§ 1920 års kungörelse med
föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet iakttagas vid varje
byggnadsföretag å prästgård. Vid handläggning av ärende rörande sådant
byggnadsföretag skall enligt tillämpningsbestämmelserna länsarkitekten och
landsantikvarien i regel medverka.

Lagen den 9 december 1960 om byggnadsminnen erbjuder möjlighet till
särskilt skydd för märkligare byggnadsverk. Enligt 1 § gäller sålunda att
byggnad, som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskiek eller minnet
av historiskt betydelsefull händelse och som med hänsyn därtill är att
anse som synnerligen märklig, må av riksantikvarien förklaras för byggnadsminne.
I samband med sådan förklaring skall enligt 2 § genom skyddsföreskrifter
angivas i vilka delar byggnaden icke får ändras samt i vilka
hänseenden och på vad sätt ägaren har att sörja för vården av byggnaden.
För ändring av byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrifter

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 dr 1963

3

krävs enligt 3 § riksantikvariens tillstånd. Den som i strid mot meddelade
skyddsföreskrifter river eller annorledes förstör byggnadsminne eller ändrar
det utan tillstånd enligt vad i 3 § sägs straffas jämlikt 17 § med dagsböter.

Lagen om byggnadsminnen gäller enligt 1 § andra stycket icke beträffande
byggnad, som tillhör kronan, och ej heller i fråga om kyrkliga byggnader.
Rörande denna undantagsbestämmelse anförde tredje lagutskottet vid behandlingen
av lagförslaget i sitt av riksdagens godkända utlåtande nr 32 år
1960 (s. 36 f.) följande.

Enligt lagförslaget har från lagens tillämpningsområde undantagits bl. a.
»byggnad, som tillhör kronan» ävensom »kyrkliga byggnader». Sedan i
vissa remissyttranden uttalats tveksamhet rörande tolkningen av sistnämnda
begrepp, har departementschefen i sitt yttrande hänvisat till de specialbestämmelser
rörande kyrkor, som meddelats i 1920 års kungörelse med
föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet. Avsikten torde sålunda
vara den, att allenast byggnader som anges i 33 § nämnda kungörelse skall
uteslutas från byggnadsminneslagens tillämpning och att således kyrkliga
byggnader och lokaler i enskild ägo — i den mån de ej är underkastade
fornminneslagens bestämmelser — utan hinder av bestämmelsen i lagförslagets
§ 1 andra stycket kan förklaras för byggnadsminnen. Byggnader
tillhöriga kronan är jämlikt 20 och 21 §§ nyssnämnda kungörelse tillförsäkrade
skydd av samma art som enligt 33 § kungörelsen gäller för kyrkliga
byggnader. Jämställda med statliga byggnader i detta hänseende är emellertid
under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara inseende stående
byggnadsverk. Utskottet finner för sin del uttrycket »byggnad, som
tillhör kronan» böra så tolkas, att däri inrymmes jämväl byggnader tillhörande
sistnämnda kategori.

Bestämmelser till skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse återfinnes
även i byggnadslagen den 30 juni 1947 liksom i byggnadsstadgan den
30 december 1959. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är byggnadsstadgans
föreskrifter rörande byggnadsverksamheten inom planlagt område.
Vid uppgörande av planer för bebyggelse skall sålunda enligt 9 § tillses,
att sådan bebyggelse som har särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk
synpunkt eller ur skönhetssynpunkt såvitt möjligt bevaras. Beträffande
de särskilda byggnadsföretagen finns i 38 § andra stycket en bestämmelse
om att byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig
synpunkt icke får förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden
eller genom bebyggelse i grannskapet, över iakttagandet av denna bestämmelse
tillkommer det i första hand byggnadsnämnden att vaka. Vidare får
jämlikt 54 8 1 mom. byggnadsstadgan inom område med stadsplan rivning
av byggnad ej företagas utan byggnadsnämndens lov (byggnadslov). Byggnadsnämnden
äger dock enligt rättspraxis icke vägra tillstånd till rivning
av byggnad, även om denna är av historisk eller konstnärlig betydelse (regeringsrättens
årsbok 1937 s. 147).

Den allmänna uppsikten över planläggningen enligt byggnadslagstiftning -

- Hi haag till riksdagens protokoll 11163. !) sand. 3 avd, Nr 1)

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1963

en och över byggnadsväsendet i riket tillkommer byggnadsstyrelsen. I utövningen
av denna uppsiktsverksamhet har styrelsen att meddela för ändamålet
erforderliga föreskrifter, råd och anvisningar (7 § tredje stycket byggnadslagen
och 76 § byggnadsstadgan). Föreskrifter i nämnda hänseende
skall för att bli gällande lastställas av Kungl. Maj:t (76 § 1 inom.). Byggnadsstyrelsen
har år 1960 utfärdat bl. a. anvisningar till byggnadsstadgan
(BABS 1960; byggnadsstyrelsens publikationer 1960:1). Däri uttalas inledningsvis
bl. a. att anvisningarna är att fatta som ett uttryck för byggnadsstyrelsens
uppfattning om hur byggnadsstadgans bestämmelser om byggande
skall tillämpas. Det framliålles vidare såsom angeläget att anvisningarna
tillämpas så ensartat som möjligt och att de inte frångås, utan att särskilda
skäl talar därför. Skulle det framdeles visa sig, heter det, att anvisningarna
frångås på ett sådant sätt, att den för ett rationellt byggande önskvärda enhetligheten
beträffande fordringarna på byggandet äventyras, kommer byggnadsstyrelsen
att föreslå Kungl. Maj:t att som bindande föreskrifter fastställa
anvisningarna i erforderlig omfattning. Beträffande åtgärder vid rivningsarbete
förordas i anvisningarna kap. 63 bl. a. att innan rivningsarbete
påbörjas, anmälan göres till byggnadsnämnden samt att, där så finnes anledning,
kontakt även tages med stadsantikvarie eller motsvarande och tillfälle
beredes denne att företaga byggnads- och kulturhistoriska undersökningar.

Motionens innehåll

I motionen anföres följande.

Enligt en uppgift i Svenska Dagbladet den 22 januari 1963 har den statsverket
tillhöriga gamla historiska herrgården Mellingeholm i Frötuna kommun
utanför Norrtälje blivit nedriven av kungl. Roslagens luftvärnsregemente,
som disponerar egendomen med tillhörande markområde.

Efter att i ett par århundraden ha tillhört i vårt lands offentliga liv mycket
framstående medlemmar av släkterna Oxenstierna, von Dohna, Lewenhaupt,
Mörner, Bielke och Bonde förvärvades Mellingeholm år 1820 av sedermera
generallöjtnanten och friherren Gustaf Adolf Hierta, som lät uppföra
den nu rivna mangårdsbyggnaden. Under åren 1850—1927 var Mellingeholm
sedan fideikommiss inom släkten Schurer von Waldheim och innehades
såsom sådant av bl. a. den framstående 1''ornminnesforskaren Wilhelm
Schurer von Waldheim (1843—1914), som givit en kulturhistoriskt mycket
intressant skildring av livet i Roslagen i sina »Ungdomsminnen», som 1944
publicerades av sonen, majoren Max Schurer von Waldheim (1872—-1948).

Den av de militära myndigheterna företagna rivningen av den gamla herrgården
har enligt uppgift skett utan att riksantikvarieämbetet eller landsantikvarien
hos länsstyrelsen i Stockholms län har blivit underrättad på
förhand. Ifall en äldre kulturhistorisk byggnad på ett av försvarsmakten
disponerat område, exempelvis ett skjutfält, nödvändigtvis måste rivas,
framstår det som ett allmänt intresse, att man först underrättar de kulturvårdande
myndigheterna. Även i en byggnad från 1820 kan det finnas byggnadshistoriskt
intressanta detaljer, ofta från äldre byggnader, och framför

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1963 !»

allt arkivhistoriskt värdefullt material, som instoppats som fyllning i väggar
och trossbottnar. Det är därför beklagligt, att staten själv i ifrågavarande
fall föregått med så dåligt exempel, då det gäller att tillvarataga det allmännas
kulturvårdande intressen.

Remissyttrandena

Byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet har intagit en i princip positiv
ståndpunkt till motionen, som avstyrkes av Svenska landskommunernas
förbund och Svenska stadsförbundet.

Byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet tar till en början upp frågan
om eventuell ändring i 1920 ars kungörelse med föreskrifter
rörande det offentliga byggnadsväsendet.

Byggnadsstyrelsen anser att kungörelsens bestämmelser ej hindrar att
statliga byggnadsverk, vilka i likhet med Mellingeholm icke förklarats vara
byggnadsminnesmärken men likväl äger ett ej ringa kulturhistoriskt eller
konstnärligt värde, kan rivas utan vare sig styrelsens och riksantikvarieämbetets
hörande eller Kungl. Maj:ts tillstånd. Föreskrifterna i 19 § om upprättande
av dokument före rivning av vissa byggnadsminnesmärken är enligt
styrelsens uppfattning tillämpliga endast på publika byggnadsverk, som
icke förvaltas av staten men som står under menighets eller allmän institutions
eller inrättnings förvaltning. Byggnadsstyrelsen anför i anslutning
härtill.

De föreskrifter som här gives kan icke sägas vara direkt bindande, ej heller
lämna rum för preventiva åtgärder av de kulturvårdande myndigheterna
och synes frågan huruvida och på vad sätt dessa föreskrifter skall tillämpas
vara huvudsakligen beroende av de lokala förvaltningsorganens egen bedömning.
Denna kategori av byggnadsminnesmärken är — till skillnad från
de statliga — ej heller fixerad till sin omfattning.

Riksantikvarieämbetet hävdar emellertid att bestämmelserna i 18 19 §§

är tillämpliga även på sådana byggnader under statens förvaltning som i
likhet med Mellingeholm utan att vara intagna i förteckningen över byggnadsminnesmärken
äger kulturhistoriskt värde.

Såväl byggnadsstyrelsen som riksantikvarieämbetet finner att motionen
aktualiserat en utvidgning av förteckningen över byggnadsminnesmärken,
vilken fastställts den 25 januari 1935, samt en kulturhistorisk såvitt möjligt
fullständig inventering av kronans byggnadsverk. Byggnadsstyrelsen
finner att genom motionen jämväl aktualiserats frågan om utfärdandet av
anvisningar rörande förfarandet med sådana kronans byggnadsverk, som
äger visst kulturhistoriskt värde men icke lämpligen bör införas i ovan
nämnda förteckning. Däremot är enligt styrelsens mening ändring av eller
tillägg till gällande författningar rörande kulturhistoriskt eller konstnärligt
värdefulla byggnader i kronans ägo icke påkallad.

Riksantikvarieämbetet anser viss komplettering av nämnda författningar
erforderlig och anför.

Tredje lagutskottets utlåtande nr Ii år 196.1

För att förhindra, att sådana staten tillhöriga byggnader, som icke är intagna
i förteckningen över byggnadsminnesmärken, rivs utan att kulturminnesvårdande
myndighet underrättats, vill ämbetet föreslå, att i någon
av §§ 18 och 19 i Kungi. kungörelsen med föreskrifter rörande det offentlig3
byggnadsväsendet införes en bestämmelse, som stadgar skyldighet för
vederbörande förvaltningsmyndighet att till byggnadsstyrelsen och — då
fråga är om byggnad med kulturhistoriskt värde — jämväl till riksantikvarieämbetet
anmäla planerad rivning av byggnad av bär ifrågavarande slag.
Ett sådant stadgande skulle även komma att gälla byggnader, som står under
menighets, allmän institutions eller inrättnings förvaltning.

I remissyttrandena beröres jämväl spörsmålet, huruvida ändringar i
byggnadslagstiftningen kan anses påkallade med anledning av
motionen.

Byggnadsstyrelsen framhåller att byggnadsnämnderna genom bestämmelserna
i byggnadsstadgan alagts att hålla särskild tillsyn över byggnader av
historiskt, kulturhistoriskt eller konstnärligt värde (38 § andra stycket) och
att samarbeta med Övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämndens
arbetsområden eller vilkas bedömanden är av betydelse för nämndens verksamhet
(1 § andra stycket). Byggnadsstyrelsen fortsätter:

Dessa allmänt hållna regler torde inbegripa även sådant samarbete i frågor
beträffande rivning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, som i motionen
efterlyses och som byggnadsstyrelsen jämväl finner synnerligen angeläget.
En specialbestämmelse om anmälan till de kulturvårdande myndigheterna
då fråga är om rivning av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,
torde därför i och för sig knappast erfordras i själva författningen.

Byggnadsstyrelsen vill däremot framhäva möjligheten av att i de allmänna
anvisningarna till byggnadsnämnderna uppmana dessa att underrätta
de lokala kulturvårdandc myndigheterna om ifrågasatt rivning av kulturhistoriskt
värdefull byggnad. En sådan lösning synes väl samstämma med
de allmänna riktlinjerna att i själva byggnadsstadgan icke reglera omfattningen
av samrådsförfarandet, men framförallt kunna positivt bidraga till
en önskvärd aktivering av byggnadsnämndernas kulturhistoriska verksamhet.
Skulle det framdeles visa sig att anvisningar i sådan form icke får avsedd
verkan kan de genom beslut av Kungl. Maj:t fastställas såsom bindande
föreskrifter i erforderlig omfattning.

Jämväl riksantikvarieämbetet och stadsförbundet erinrar om att byggnadsnämnden
särskilt genom 38 § byggnadsstadgan anförtrotts tillsynen
över byggnader med historiskt, kulturhistoriskt eller konstnärligt värde.

Byggnadsstyrelsen påpekar vidare att jämlikt 54 § 1 mom. byggnadsstadgan
byggnadsnämndens tillstånd fordras till rivning inom stadsplanelagt
område. Styrelsen anför i anslutning härtill att enligt rättspraxis sådant tillstånd
ej torde kunna vägras, även om rivningen avser byggnad av kulturhistorisk
eller konstnärlig betydelse. I denna slutsats instämmer stadsförbundet.

Stadsförbundet anser att byggnadsnämnderna genom sin allmänna tillsyn
kan utöva erforderlig kontroll över hithörande slag av byggnader och

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1963

7

att nämnden vid risker för byggnadens fortbestånd kan ingripa med åtgärder
enligt lagen om byggnadsminne. Riksantikvarieämbetet framhåller emellertid
att denna lag icke kan få någon mer omfattande betydelse i praktiken,
förrän den pågående inventeringen av landets ur olika kulturhistoriska
aspekter värdefullaste byggnader slutförts och ett stort antal byggnadsminncsförklaringar
verkställts, vilket torde komma att dröja åtskilliga år.

Riksantikvarieämbetet anser det önskvärt att i byggnadslagstiftningen
införes ett stadgande om anmälningsplikt för byggnadsnämnd gentemot
riksantikvarieämbetet vid planerad rivning av kulturhistoriskt värdefull
hyggnad i enskild ägo. Ämbetet finner att en sådan föreskrift skulle kunna
införas i 51 § byggnadsstadgan. Detta skulle enligt ämbetets uppfattning
föranleda viss ändring även i byggnadsstyrelsens anvisningar till nämnda
stadga. Ämbetet påpekar emellertid samtidigt att föreskriften på grund av
bestämmelserna i 54 § byggnadsstadgan endast skulle bli tillämplig beträffande
byggnad inom stadsplanelagt område. För byggnader utanför sådana
områden skulle, framhåller ämbetet, någon anmälningsskyldighet icke
komma att föreligga, varför en stor och mycket betydelsefull del av beståndet
av kulturhistoriskt värdefulla byggnader likväl kan rivas utan att kulturminnesvårdande
myndigheter underrättats.

Såväl bijggnadsstijrelsen som stadsförbundet uttrycker tveksamhet beträffande
möjligheten att genomföra den av motionären
åsyftade anmälningsskyldigheten. Byggnadsstyrelsen anför
att svårigheten att få till stånd en allmängiltig och av ägarens godtycke oberoende
bedömning av det kulturhistoriska värdet hos en byggnad medför,
att föreskrifter för den rivande i annan form än som föreligger i byggnadsstyrelsens
ovan berörda anvisningar torde bli av ringa faktisk betydelse.
Stadsförbundet finner det vara förenat med betydande osäkerhetsmoment
att införa den ifrågasatta anmälningsskyldigheten, då bestämningen av vad
som skall hänföras till kulturhistoriskt värdefull byggnad enligt förbundets
uppfattning icke är entydig.

Jämväl riksantikvarieämbetet synes i viss mån dela den sålunda uttalade
uppfattningen. Ämbetet anför nämligen avslutningsvis.

De ovan framställda förslagen till ändringar i gällande författningar kan
måhända icke alltid bli helt effektiva bl. a. på grund därav, att de myndigheter
och institutioner som skulle ha att avgöra när anmälan skall ske, kan
sakna den kulturhistoriska kompetens som krävs för bedömning av dylika
frågor. Ur kulturminnesvårdande synpunkt måste den med motionen avsedda
anmälningsplikten likväl anses synnerligen värdefull. Ämbetet anser
det därför vara önskvärt att förslagen beaktas.

Landskommunernas förbund, vars yttrande avgivits av förbundets styrelse,
motiverar sitt ställningstagande på följande sätt.

I motionen har angivits ett fall, då eu såsom kulturhistoriskt värdefull
ansedd byggnad rivits utan kontakt med riksantikvarieämbetet eller veder -

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr Ii är 1963

börande landsantikvarie. Denna händelse synes enligt styrelsens mening
icke vara tillräcklig anledning för att bestämmelser utfärdas, varigenom
skyldighet införes att anmäla varje ifrågasatt rivning av här ifrågavarande
slag. Styrelsen anser, att riksantikvarieämbetet och landsantikvarierna i flertalet
fall har sådan kontakt med ägare och brukare av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader att de inkopplas, när en rivning ifrågasättes.

Utskottet

På sätt närmare framgår av den tidigare redogörelsen innebär gällande
rätt förbud i viss omfattning mot rivning av byggnader, som från historisk
eller kulturhistorisk synpunkt besitter särskilt värde. Enligt 20 § kungörelsen
den 26 november 1920 med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet
kan sålunda bestämmas att staten tillhöriga eller under statsmyndighets
eller statsinstitutions omedelbara inseende stående byggnadsverk
i egenskap av byggnadsminnesmärke skall åtnjuta särskild därefter
lämpad omvårdnad. Sådana byggnadsminnesmärken, över vilka särskild
förteckning föres av byggnadsstyrelsen, får icke rivas utan tillstånd. Särskilt
medgivande fordras jämväl till rivning av vissa i kungörelsen angivna
kyrkliga byggnader. Vid avgörande av dylika tillståndsfrågor medverkar
regelmässigt riksantikvarieämbetet och byggnadsstyrelsen. Vidare gäller
enligt lagen om byggnadsminnen att byggnad av riksantikvarien kan förklaras
vara byggnadsminne. I denna lag, som ej är tillämplig beträffande
byggnad som avses i 20 § 1920 års kungörelse och ej heller i fråga om
kyrkliga byggnader, stadgas förbud att utan riksantikvariens tillstånd riva
eller annorledes förstöra byggnadsminne.

Det kan med hänsyn till vad nu anförts förutsättas att rivning av byggnad,
som sålunda åtnjuter särskilt skydd, icke kan komma till stånd utan
att de kulturvårdande myndigheterna får kännedom därom och kan utföra
de undersökningar som befinnes påkallade. Genom motionen aktualiseras
emellertid — såsom riksantikvarieämbetet och byggnadsstyrelsen antytt —
närmast frågan huruvida så är fallet också när det gäller byggnadsverk,
vilka utan att åtnjuta särskilt skydd såsom byggnadsminnesmärke eller
byggnadsminne ändå har visst kulturhistoriskt värde. Motionären har nämligen
uppmärksammat att en staten tillhörig äldre herrgårdsbyggnad, ingående
i nämnda kategori, rivits utan föregående anmälan till riksantikvarieämbetet
eller vederbörande landsantikvarie. I motionen hemställes om bestämmelser
rörande dylik anmälningsskyldighet.

Enligt vad som framgår av remissyttrandena från riksantikvarieämbetet
och byggnadsstyrelsen beröres i motionen från kulturminnesvårdens synpunkt
väsentliga problem. Beträffande staten tillhöriga eller eljest av 1920
års kungörelse omfattade byggnadsverk synes sålunda anledning föreligga
att överväga dels en revidering av den år 1935 fastställda förteckningen
över byggnadsminnesmärken och dels utfärdande av föreskrifter till tryg -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1i år 1963

9

gande av att hithörande slag av byggnader inför förestående rivning dokumenteras
i erforderlig omfattning. Som underlag för dessa överväganden
fordras såsom berörda remissinstanser understrukit en såvitt möjligt fullständig
inventering av det statliga byggnadsbeståndet. Mot samma bakgrund
torde ställning få tagas jämväl till spörsmålet, huruvida i bestämmelserna
rörande det offentliga bvggnadsväsendet — såsom riksantikvarieämbetet
ifrågasatt — bör intagas en sådan föreskrift om anmälningsskyldighet som
motionären förordat. I likhet med byggnadsstyrelsen finner utskottet att
någon ändring i berörda författning för närvarande icke är påkallad. Utskottet
vill dock betona det angelägna i att en inventering av ovan angiven
beskaffenhet utan större dröjsmål kan slutföras.

I sammanhanget må anmärkas att 18 och 19 §§ uti 1920 års kungörelse
innehåller vissa rekommendationer rörande dokumentering inför förestående
rivning av byggnadsverk, som på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt
värde är att anse såsom minnesmärke och som står under statens
eller menighets eller allmän institutions eller inrättnings förvaltning. Av
remissyttrandena framgår att riksantikvarieämbetet funnit dessa bestämmelser
vara tillämpliga på bland annat statliga byggnader, vilka icke förklarats
vara byggnadsminnesmärken, medan byggnadsstyrelsen ansett att så
icke är fallet. Det synes utskottet önskvärt att klarhet vinnes på denna
punkt. Från de synpunkter som kommer till uttryck i motionen är det givetvis
att föredraga att ämbetets tolkning godtages. Emellertid har det rivningsfall,
som närmast föranlett motionen, bringats under militieombudsmannens
prövning. Det är tänkbart att berörda tolkningsfråga i samband
därmed kan komma att klarläggas.

Det allmänna kulturvårdsintresset synes ej heller helt tillfredsställande
ha tillgodosetts i fråga om rivning av icke-statliga byggnadsverk. Riksantikvarieämbetet
anför sålunda att lagen om byggnadsminnen icke kan få
någon större praktisk betydelse, förrän pågående inventering av landets från
kulturhistorisk synpunkt särskilt värdefulla bebyggelse avslutats. Det är
självfallet angeläget att också denna inventering kan slutföras inom rimlig
tid. Emellertid ankommer det såsom flertalet remissinstanser påpekat på
byggnadsnämnd — vars tillstånd till rivning erfordras inom stadsplanelagt
område — att utöva viss tillsyn över kulturhistoriskt värdefulla icke-statliga
byggnader. 1 enlighet med vad byggnadsstyrelsen uttalat torde häri inbegripas
sådant samarbete som efterlyses i motionen. I likhet med styrelsen
finner utskottet därför anledning saknas att såsom riksantikvarieämbetet
föreslagit ålägga byggnadsnämnderna skyldighet att till ämbetet anmäla
ifrågasatt rivning av byggnad med kulturhistoriskt värde. Utskottet vill i
anslutning härtill understryka byggnadsstyrelsens uttalande om sin möjlighet
att i form av anvisningar till byggnadsstadgan dels uppmana byggnadsnämnderna
att underrätta de kulturvårdande myndigheterna om sådan
rivning och dels bidraga till att öka byggnadsnämndernas egen kulturvår -

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr U år 1963

dande verksamhet. Såsom styrelsen påpekat kan jämlikt bestämmelser i
byggnadsstadgan styrelsens anvisningar ges bindande verkan genom att
de av Kungl. Maj :t fastställes som föreskrifter. Utskottet delar byggnadsstyrelsens
uppfattning att tillräckliga möjligheter härigenom erbjudes att
tillgodose motionens syfte. Utskottet vill emellertid erinra om att skyldighet
ej föreligger att begära byggnadsnämnds tillstånd till rivning av byggnad,
som är belägen utanför stadsplanelagt område. Antalet sådana byggnader
av kulturhistoriskt värde torde likväl icke vara större än att vederbörande
byggnadsnämnd kan hålla sig underrättad om förekommande rivningsplaner.
Härvid torde erforderligt bistånd kunna påräknas från landsantikvarierna.
Vid angivna förhållanden finner utskottet i likhet med flertalet
remissinstanser att sådana föreskrifter, varom motionären hemställt,
icke heller bör införas i byggnadslagstiftningen.

Ej heller eljest föreligger enligt utskottets mening behov av sådana föreskrifter.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:90, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

C . . . •

Stockholm den 2 april 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid delta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Ebbe Ohlsson,
Kristiansson, Georg Carlsson, Åkesson, Erik Jansson och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink*, herr Grebäck, fröken Anderson i Lerum, herrar Tobé och Wenperfors.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1963
630291