Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
1
Nr 13
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni
194-7 (nr 385) m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 15 februari 1963 dagtecknad proposition, nr 46, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande
V
1) Förslag
till
Lag
om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
Härigenom förordnas, att i byggnadslagen den 30 juni 1947 skall inforas
en nv paragraf, betecknad 44 a §, av nedan angiven lydelse samt att 45 &
nämnda lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
44 a §.
Har fråga väckts om antagande
eller ändring av stadsplan för område
med äldre bebyggelse, som det av
historiska eller kulturhistoriska skäl
är angeläget att hålla i värdigt skick,
och är bebyggelsen vanvårdad eller
företer den eljest väsentliga brister av
beskaffenhet att försvåra genomförandet
av en lämplig stadsplan, må
Konungen, om härav påkallade åtgärder
prövas icke lämpligen kunna
verkställas annorledes än i ett sammanhang,
medgiva staden att i erforderlig
omfattning lösa mark som be.
röres av åtgärderna ävensom annan
inom området eller i dess omedelbara
närhet belägen mark, för vars ändamålsenliga
utnyttjande åtgärderna
1 Senaste lydelse av 45 §, se SFS 1953:329.
rihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 13
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
kunna väntas bliva av väsentlig betydelse.
Vid bestämmande av vad som
må lösas skall skälig hänsyn tagas till
markägares önskemål att förena sig
med staden om åtgärderna och gjorda
utfästelser att bidraga till deras
genomförande.
45 §.
Är, i annat fall än i 44 § sägs, mark
som ingår i byggnadskvarter icke bebyggd
i huvudsaklig överensstämmelse
med stadsplanen och kan stadsplanens
genomförande ej förväntas
äga rum inom skälig tid utan stadens
ingripande, må Konungen medgiva
staden att lösa marken i den mån så
erfordras. Kan syftet vinnas genom
att staden allenast löser å marken
uppförd byggnad för nedrivning, må
Konungen lämna tillstånd därtill.
45 §.
Är, i annat fall än i 44 eller 44 a §
sägs, mark som ingår i byggnadskvarter
icke bebyggd i huvudsaklig
överensstämmelse med stadsplanen
och kan stadsplanens genomförande
ej förväntas äga rum inom skälig
tid utan stadens ingripande, må
Konungen medgiva staden att lösa
marken i den mån så erfordras. Kan
syftet vinnas genom att staden allenast
löser å marken uppförd byggnad
för nedrivning, må Konungen lämna
tillstånd därtill.
Prövas ansökan-----eller inteckningsboken.
Finnes i — — —r--villkorliga fastställelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.
2) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation
Härigenom förordnas, att 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation
samt rubriken till 108 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
1
(Föreslagen lydelse)
Fastighet, som —
1. för befästning
12. för att bevara kulturhistoriskt
synnerligen märklig byggnad eller
synnerligen märklig fast fornlämning
som ej kan tryggas på annat sätt eller
bereda erforderligt utrymme däromkring;
-
--det nödigt:
eller naturminne;
12. för att bevara kulturhistoriskt
synnerligen märklig bebyggelse eller
synnerligen märklig fast fornlämning
som ej kan tryggas på annat sätt eller
bereda erforderligt utrymme däromkring;
-
1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1958: 436, av 108 § jämte rubrik, se SFS 1952: 689.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13. för linbana-----nu nämnts.
Särskild rätt--------är sagt.
11. Särskilda bestämmelser om expro- 11. Särskilda bestämmelser om expropriation
för naturskyddsändamål el- priation för naturskyddsändamål eller
för att bevara kulturhistoriskt ler för att bevara kulturhistoriskt
märklig byesnad eller fast fornläm- märklig bebyggelse eller fast fornlämning.
ning.
108 §.
Expropriation för —- — — — — naturskydd och som kan på ett betryggande
sätt ansvara för egendomen.
Fråga om expropriation för att be -
vara kulturhistoriskt märklig byggnad
eller fast fornlämning eller om
expropriation av mark omkring sådan
byggnad eller fornlämning må
väckas endast av riksantikvarien. Sådan
expropriation må äga rum endast
till förmån för kronan, kommun
eller sådan förening eller stiftelse,
vars huvudsakliga uppgift är ägnad
kulturminnesvård och som kan på ett
betryggande sätt ansvara för egendomen.
Fråga om expropriation för att bevara
kulturhistoriskt märklig bebyggelse
eller fast fornlämning eller om
expropriation av mark omkring sådan
bebyggelse eller fornlämning må
väckas endast av riksantikvarien. Sådan
expropriation må äga rum endast
till förmån för kronan, kommun eller
sådan förening eller stiftelse, vars
huvudsakliga uppgift är ägnad kulturminnesvård
och som kan på ett
betryggande sätt ansvara för egendomen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.
Motioner
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen
dels i första kammaren nr 593 av herr Enarsson och i andra kammaren
nr 728 av herrar Källenius och Stiernstedt;
dels i första kammaren nr 594 av herr Holmberg m. fl. och i andra kammaren
nr 727 av herr Fröding m. fl.;
dels i första kammaren nr 595 av herr Svanström;
och dels i andra kammaren nr 729 av herr Tobé. I
I motionerna I: 593 och II: 728, som är likalydande, hemställes
»I) att riksdagen vid behandling av det till proposition nr 46 fogade förslaget
till Lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) måtte
besluta,
att rätt att lösa mark skall föreligga endast där vederbörande fastighetsägare
icke inom skälig tid visat sig beredd och i stånd att på egen hand
genomföra ett godtagbart miljöskyddsprogram samt endast under förutsättning
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
a) att bebyggelsen är uppenbart vanvårdad;
b) att stadsplan är fastställd och
c) att ett program, i vilket förutsättningarna och sättet för saneringens
genomförande tydligt angives, föreligger ävensom
2) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderliga författningsändringar.
»
I motionerna I: 594 och II: 727, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 46 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förnyad utredning angående erforderliga
lagstiftningsåtgärder för bevarande av historiskt eller kulturhistoriskt
värdefulla miljöer vid den fortgående förnyelsen av byggnadsbeståndet,
varvid förutsättes att de i motionen anförda synpunkterna angående fastighetsägarnas
möjligheter att bidraga till miljöskyddet särskilt beaktas.»
I motionen I: 595 hemställes om riksdagens beslut »att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om föreskrifter att vid i proposition 46 berörda åtgärder
till skydd för historisk och kulturhistorisk värdefull bebyggelse regelmässigt
tillskapas en samarbetsnämnd i enlighet med i motionen framförda
synpunkter.»
I motionen II: 729 hemställes, under hänvisning till att departementschefens
uttalanden rörande saneringsprogram såsom förutsättning för expropriationstillstånd
syntes böra föranleda komplettering av byggnadsstadgan,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå en komplettering
av byggnadsstadgan av antydd art».
För motionernas närmare innehåll redogöres nedan.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I syfte att främja en önskvärd sanering av äldre, från historisk eller kulturhistorisk
synpunkt värdefull bebyggelse föreslås i propositionen viss utvidgning
av byggnadslagens och expropriationslagens inlösningsregler.
Propositionens tillkomst
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 16 december
1960 numera regeringsrådet Voldmar Körlof, ordförande, borgarrådet Joakim
Garpe, ledamoten av riksdagens andra kammare agronomen Erik Grebäck,
ledamöterna av riksdagens första kammare civilingenjören Gustaf
Henry Hansson, förbundsordföranden Knut Johansson och redaktören Birger
Lundström samt dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
sågverksarbetaren Olof W. Wiklund att såsom sakkunniga verkställa översyn
av expropriationslagstiftningen. Att såsom experter biträda de sakkunniga
-— vilka antagit benämningen expropriationsutredningen — har sedermera
förordnats advokaten Michaél Hernmarck, andre förbundsordföranden
Äke Lindh samt stadsjuristen Erik Gustaf Westman.
Sedan överståthållarämbetet med skrivelse den 27 april 1961 till Kungl.
Maj :t överlämnat en av stadsfullmäktige i Stockholm vid sammanträde den
20 februari samma år beslutad framställning om viss komplettering av inlösningsbestämmelserna
i 44 § byggnadslagen, förordnade Kungl. Maj :t den
27 juli 1961 att skrivelsen jämte därvid fogade handlingar skulle överlämnas
till expropriationsutredningen för att tagas under övervägande vid fullgörande
av utredningsuppdraget. Till utredningen överlämnades jämväl en
från styrelsen för Stockholms stads brandförsäkringskontor inkommen
skrift, vari framförts vissa synpunkter på den av staden väckta frågan.
Stockholms stads framställning, vilken är ett led i stadens åtgärder för att
få till stånd en sanering av bebyggelsen inom stadsdelen Gamla Stan (Staden
mellan broarna, Stadsholmen) i Stockholm, har aktualiserat frågan om
behovet av reformer i expropriationslagstiftningen i syfte att främja sådan
saneringsverksamhet, som har till ändamål att åstadkomma en önskvärd
upprustning av äldre, historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
Expropriationsutredningen, som ansett sig böra upptaga denna fråga till
behandling, innan utredningsuppdraget i övrigt slutföres, har den 8 juni
1962 avgivit betänkande med förslag om vissa ändringar i byggnadslagen
och i lagen om expropriation (SOU 1962: 24).
Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, lantmäteristyrelsen, överståthållarämbetet
(efter hörande av stadskollegiet i Stockholm), länsstyrelserna i
Uppsala, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län,
1954 års fastighetsbildningskommitté, Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges fastighetsägareförbund,
Hyresgästernas riksförbund, Handelskamrarnas nämnd,
Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd, Samfundet för hembygdsvård,
Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Svenska
kommunaltekniska föreningen, Föreningen för samhällsplanering, Näringslivets
byggnadsdelegation och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.
Lantmäteristyrelsen har överlämnat yttranden av överlantmätarna i Stockholms,
Uppsala, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro samt
Norrbottens län, länsstyrelsen i Uppsala län av länsarkitekten i länet, landsantikvarien
i Uppland, stadsfullmäktige i Uppsala och Föreningen Varda
Uppsala, länsstyrelsen i Gotlands län av länsarkitekten och landsantikvarien
i länet samt drätselkammaren i Visby, länsstyrelsen i Malmöhus län av
landsantikvarien i Lund, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län av läns
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
arkitekten i länet och byggnadsnämnden i Göteborg samt länsstyrelsen i
Norrbottens län yttranden av länsarkitekten och landsantikvarien i länet.
Slutligen har Konungariket Sveriges stadshypotekskassa överlämnat ett av
Stockholms stadshypoteksförening avgivet yttrande.
Yttrande har därjämte inkommit från Nordiska museets nämnd.
Gällande rätt m. m.
Hänvisning göres till propositionen beträffande gällande rätt (s. 6—11),
expropriationsutredningens förslag (s. 11—24) och remissyttrandena (s. 25
—37). Med anledning av motionerna I: 594 och II: 727 må därutöver något
beröras riksdagsbehandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1960
med förslag till lag om byggnadsminnen.
I den allmänna motiveringen för lagförslaget betonade föredragande departementschefen
(prop. s. 40) att den tvångsrätt som lagen medger borde
brukas med varsamhet. Departementschefen anförde vidare.
Lagstiftningens främsta syfte bör vara att främja ett fruktbärande samarbete
mellan företrädare för byggnadsminnesvården och ägarna av kulturhistoriskt
märkliga byggnader. I görligaste mån bör de skyddsföreskrifter
som finnes nödvändiga utformas i samförstånd med byggnadens ägare.
Tvång bör tillgripas först om alla möjligheter att nå en lösning på frivillighetens
väg är uttömda.
Vid lagförslagets 2 § (prop. s. 52 f.) anförde departementschefen ytterligare.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör lagstiftningens syfte
i första hand vara att få till stånd ett nära samarbete mellan byggnadsminnesvårdens
företrädare och ägarna till kulturhistoriskt märkliga byggnader.
Detta syfte kommer till uttryck genom det i andra stycket upptagna stadgandet
att skyddsföreskrifter i görligaste mån skall utformas i samförstånd
med byggnadens ägare och ägare till kringliggande område. Denna regel
innebär, att skyddsföreskrifternas innehåll som regel blir beroende av resultatet
av förhandlingar mellan berörda parter. Såsom jag framhållit i den
allmänna motiveringen bör man kunna räkna med, att företrädarna för
byggnadsminnesvården därvid skall gå fram med sådan varsamhet, att tvång
endast i undantagsfall skall behöva tillgripas. Otvivelaktigt förhåller det sig
så att byggnadsminnesvården har mest att vinna på att uppgörelser träffas
i godo. Där så emellertid ej kan ske och tvångsvägen alltså måste beträdas,
bör i enlighet med utredningens förslag gälla, att byggnadens ägare ej genom
skyddsföreskrifterna får åläggas mera omfattande skyldigheter än som
för bibehållande av byggnadsminnes kulturhistoriska värde är oundgängligen
nödvändigt. Hänsyn bör därvid tagas till byggnadens användning och
ägarens skäliga önskemål. — — —
Beträffande det i några remissyttranden diskuterade spörsmålet om skydd
för kulturhistoriskt värdefulla miljöer delar jag utredningens uppfattning
att miljöskyddet icke genom den nu förevarande lagstiftningen — vilken ju
närmast tar sikte på individuellt skydd för enstaka byggnader — kan tillgodoses
i vidare omfattning än utredningen föreslagit. Det är naturligtvis
ett önskemål av angelägnaste slag att kulturhistoriskt värdefulla miljöer
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
så långt möjligt skyddas och bevaras. I allmänhet torde man väl kunna
räkna med att såväl de statliga som de kommunala myndigheterna numera
inser detta intresse och att de också handlar i överensstämmelse darmed.
Vad i detta hänseende på sina håll ännu kan brista torde enligt min mening
bäst kunna avhjälpas genom ökad upplysningsverksamhet, inriktad icke
minst på de möjligheter som gällande byggnadslagstiftning erbjuder. De
förtjänar framhållas, att både länsstyrelse och byggnadsnämnd har till
åliggande att vaka över att planläggning äger rum dar sadan erfordras, och
att reglerna i byggnadslagstiftningen i övrigt tillampas pa ett riktat och
ändamålsenligt sätt. Att genom reformer på byggnadslagstiftningens område
söka ernå en förstärkning av miljöskyddet anser jag icke for narvarande
påkallat.
Lagförslaget behandlades av tredje lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 32 år 1960. Utskottet, som tillstyrkte propositionen, lämnade
departementschefens uttalande rörande lagens tillämpning utan gensaga.
I frågan, huruvida behovet av skydd för kulturhistoriskt värdefulla
miljöer borde föranleda reformer av byggnadslagstiftningen, anförde utskottet
följande (s. 37).
Utredningen har ansett, att skyddet för miljöer, vilkas kulturhistoriska
värde huvudsakligen ligger i miljobilden och vilka darfor faller utanför den
föreslagna byggnadsminneslagens tillämpningsområde, såvitt avser be yggelse
inom planlagda områden främst bör tillgodoses genom de i byggnadslagstiftningen
intagna bestämmelserna. Vissa remissinstanser har riktat kritik
mot utredningens inställning i denna del och bl. a. uttryckt önskemal
om komplettering av byggnadslagstiftningen för ernående av okat skyd
i detta hänseende. Departementschefen har — i anslutning till forslagets § 2
— uttalat, att han icke för närvarande anser reformer pa byggnadslagstiftningens
område till förstärkning av miljöskyddet pakallade. Utskottet vill
fästa uppmärksamheten på denna fråga och framhålla, att verkan av byggnadslagstiftningens
ifrågvarande regler bör följas med största uppmärksamhet.
Utskottet anser det icke uteslutet, att det framdeles kan bil aktuellt att
taga under övervägande frågan om sådan ändring i byggnadslagstiftningen,
att den enskildes möjligheter att tillgodose miljöskyddet underlättas.
Departementschefen
I propositionen anför departementschefen följande.
Byggnadsverksamheten i landet har under de senaste årtiondena nått en
omfattning, som saknar varje tidigare motstycke. Samtidigt som nya markområden
tagits i anspråk för bebyggelse, har arbetet med att åstadkomma
en behövlig förnyelse av äldre byggnadsbestånd skjutit fart. Särskilt inom
de större tätorterna har genomförts omfattande saneringsföretag, vilka lett
till att äldre uttjänt bebyggelse kommit att ersättas med nya hus, trafikleder
och andra anordningar, ägnade att bättre tillgodose en modern tids
fordringar.
Strävandena att åstadkomma en sanering av områden med föråldrad tätbebyggelse
har på senare år föranlett flera reformer inom bl. a. byggnadslagstiftningen.
Här må blott erinras om ett par sådana reformer, nämligen
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
1953 års lagstiftning om zonexpropriation — tillkommen med tanke företrädesvis
på det fall, att en mera genomgripande stadsreglering erfordras
för att tillgodose den växande trafikens krav — samt den år 1959 genomförda
ändringen i byggnadslagens bestämmelser om tomtindelning, varigenom
erhölls ökade möjligheter att få till stånd en rationell sanering inom
byggnadskvarteren.
Icke sällan ingår i den äldre bebyggelsen enstaka byggnadsverk med ett
från historisk eller kulturhistorisk synpunkt framträdande värde. Det förhållandet,
att byggnadsverksamheten numera är i hög grad inriktad på
uppgiften att sanera områden med äldre bebyggelse, har naturligen medfört
att behovet av skydd för sådana byggnadsverk fått ökad aktualitet.
De brister, som lagstiftningen varit behäftad med när det gällt att tillgodose
detta behov, har i betydande utsträckning avhjälpts genom den år 1960
tillkomna lagen om byggnadsminnen. I själva verket erbjuder denna lag i
förening med de föreskrifter, som i kulturminnesvårdens intresse givits i
byggnads- och expropriationslagstiftningen, goda möjligheter att åstadkomma
skydd för individuellt märkliga byggnadsverk.
I det nu förevarande lagstiftningsärendet har uppmärksamheten riktats
på en saneringssituation, som kännetecknas av att bebyggelsen inom en hel
stadsdel — Gamla Stan i Stockholm — har ett särskilt värde från historisk
och kulturhistorisk synpunkt och därför icke bör ersättas med ny bebyggelse.
Det förhåller sig emellertid här icke så, att varje enskild byggnad har
ett särskilt kulturvärde, utan värdet ligger i helheten, i miljön.
För alt avvärja en hotande förslumning av Gamla Stan synes angeläget,
att en upprustning av stadsdelens bebyggelse kommer till stånd utan onödigt
dröjsmål. Stockholms stad har jämväl vidtagit åtgärder i sådant syfte
och är — enligt vad som erfarits — beredd att aktivt "engagera sig i denna
kostnadskrävande uppgift. Den huvudlinje för saneringsverksamheten, som
staden förklarat sig vilja fullfölja, innebär — i korthet — att byggnadsbeståndet
skall upprustas och moderniseras, varvid samtidigt skall tillses, att
bebyggelsens huvudsakliga karaktär och helst även åtskilliga detaljer i miljön
bevaras. Det är emellertid icke meningen, att stadsdelen skall förvandlas
till ett museum, utan den skall för framtiden utgöra ett levande inslag i
stadsbilden. Detta betyder, såsom expropriationsutredningen betonat, att ett
av huvudändamålen med verksamheten blir att bereda i görlig mån fullvärdiga
lokaler för dem, som bor inom stadsdelen eller har sin verksamhet förlagd
till densamma. Från sakkunnigt håll har också uttalats, att bebyggelsen
icke kan helt behållas i sitt nuvarande yttre skick. I viss omfattning måste
man bygga om och bygga nytt.
Utredningen har belyst de många svårigheter, som är förenade med en
upprustning av Gamla Stan. Bebyggelsen är starkt sammanträngd och på
flera håll synnerligen bristfällig. Tomtytorna är i regel mycket små och
byggnaderna ligger invid trånga gator och gränder. Grundläggningsförhållandena
är på sina håll mycket besvärliga. Redan avr dessa skäl kan saneringen
i åtskilliga fall icke komma till stånd, med mindre arbetet utföres
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
gemensamt för en större eller mindre grupp av hus. Men även från andra
synpunkter kan det vara önskvärt eller rent av nödvändigt, att närliggande
fastigheter saneras i ett sammanhang. Byggnader måste ibland sammanslås
för att lämpliga planlösningar och förvaltningsenheter skall kunna åstadkommas.
Den gallring av byggnadsbeståndet, som bör ske för att bostäder
och övriga lokaler skall få tillgång till ljus och luft, innebär att en del fastigheter
frilägges helt eller nästan helt, medan andra får behålla sitt byggnadsbestånd
obeskuret. Av dessa och andra skäl kan det bli nödvändigt att
göra — stundom rätt betydande — jämkningar i nuvarande fastighetsindelning.
I sammanhanget är ytterligare att beakta behovet av gårdsutrymmen
och andra anordningar till gemensam nytta för flera fastigheter.
Till de tekniskt betonade svårigheterna kommer problem av ekonomisk
art. Från privatekonomisk synpunkt lär en sanering av förevarande art knappast
te sig lönande, och det kan förutses, att insatser måste göras från samhällets
sida. Under sådana förhållanden blir det givetvis särskilt angeläget,
att verksamheten bedrivs så rationellt som möjligt och att onödiga kostnader
undviks. Ett krav, som rimligen icke kan lämnas obeaktat, är att samtliga de
fastigheter, som drar en påtaglig nytta av vissa åtgärder exempelvis en
gårdssanering — också deltar i kostnaderna för dessa åtgärder.
Det hittills sagda har närmast tagit sikte på förhållandena i Gamla Stan
i Stockholm. Bebyggelsen i denna stadsdel har visserligen en för vårt land
unik karaktär, men i sammanhanget kan likväl icke bortses från att det
även på andra håll i landet finns stadsbebyggelse av stort historiskt eller kulturhistoriskt
intresse. En önskvärd upprustning av sådana tätbebyggda områden
kan, såsom utredningen och åtskilliga remissorgan framhållit, vara
förenad med svårigheter av liknande art, som de nyss berörda.
Tydligt är således att verksamhet, som tar sikte på att upprusta och bevara
områden med historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,
kan vara i behov av att i betydande utsträckning samordnas och stå under
enhetlig ledning för att kunna genomföras på lämpligt sätt, inom skälig
tid och till rimliga kostnader. Med avseende å stora delar av bebyggelsen i
Gamla Stan ger det förebragta utredningsmaterialet vid handen, att ett sådant
tillvägagångssätt är den enda möjliga lösningen.
Av det anförda följer att en rationell sanering av här avsedd art icke kan
komma till stånd med mindre enighet föreligger mellan alla berörda markägare
om nödvändigheten av tillämnade åtgärder, om det sätt på vilket åtgärderna
skall genomföras och om hur kostnaderna skall bestridas. Det säger
sig självt, att det mången gång måste stöta på oöverkomliga hinder att
åvägabringa enighet i alla dessa hänseenden. Och även för det fall att ett
positivt intresse för uppgiften finns, kan det av ekonomiska skäl visa sig
ogörligt att fullfölja densamma.
Utredningen har berört spörsmålet, i vad mån det är möjligt att genom
ekonomiskt stöd från det allmännas sida få till stånd en önskvärd, rationell
upprustning av sådan äldre bebyggelse, som nu är i fråga, men funnit
att en åtgärd av dylik innebörd icke ensam för sig kan säkerställa, att sa
|1
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 13
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
neringen kommer till stånd på lämpligt sätt och inom skälig tid. Jag delar
denna uppfattning. Med anledning av vad i remissyttrandena anförts beträffande
finansieringsfrågan, vill jag emellertid framföra ytterligare några
synpunkter på denna fråga.
Till en början vill jag härvid erinra om att jag redan tidigare haft anledning
att taga ställning till frågan om ekonomiskt stöd åt sådan verksamhet,
som syftar till att upprusta och bevara enstaka kulturhistoriskt märkliga
byggnadsverk. I prop. 1960: 161 med förslag till lag om byggnadsminnen anförde
jag sålunda, efter samråd med chefen för socialdepartementet, att det
icke borde vara uteslutet att, för det fall att en ombyggnad av kulturhistoriskt
synnerligen märklig byggnad drog avsevärda kostnader och finansieringen
av företaget icke kunde ordnas på sedvanliga villkor, staten tillsköt
ett extra lån. Jag förordade härvid, att den ökade krediten skulle ges i form
av en höjning av det statliga bostadslån, som normalt kunde beviljas, samt
tilläde att det torde ankomma på Kungl. Maj:t att pröva eventuella framställningar
om dylikt extra lån. Detta uttalande föranledde ingen erinran
från riksdagens sida (prop. s. 42, L3U 32; rskr 377).
Givet är att en sanering av här avsedd art kan komma att beröra åtskilliga
byggnader av stort kulturhistoriskt intresse, och jag anser icke uteslutet,
att förhållandena härvid stundom kan vara sådana, att det framstår
som motiverat att i nyss angiven ordning stödja ombyggnad av enstaka synnerligen
märkliga byggnadsverk. Uppenbart är emellertid, att det av finansiella
skäl och av rättvisehänsyn icke kan komma i fråga att för upprustningen
a\ Gamla Stan tillhandahalla allmänna medel i den omfattning, att
det enbart med sådana åtgärder blir möjligt att åvägabringa en modernisering
av bebyggelsen inom stadsdelen. Om det framdeles vid något tillfälle
skulle visa sig oundgängligen erforderligt att i större omfattning vidtaga
åtgärder för att rädda bebyggelse av omistlig karaktär och ett dylikt företag
icke kan genomföras, med mindre statligt stöd lämnas i vidare omfattning
än nyss sagts, har en helt ny situation inträtt, och frågan om ett vidgat statligt
stöd får då övervägas mot bakgrunden av förhållandena i det särskilda
fallet.
Med hänsyn till vad i det föregående anförts rörande förutsättningarna i
tekniskt och ekonomiskt avseende för att genomföra en saneringsverksamhet
av här avsedd art, anser jag — i likhet med utredningen — att det icke
ar att räkna med att upprustningen skall, annat än i begränsad utsträckning,
komma till stand på enskilt initiativ. Gällande lagregler ger vid andra
saneringssituationer än den nu åsyftade samhället möjlighet att ingripa,
när enskilda markägare icke är beredda att medverka. Tillräckliga möjligheter
i sådant avseende föreligger emellertid icke här. Byggnadslagens inlösningsregler,
som företrädesvis tar sikte på det fall, att befintlig bebyggelse
skall ersättas med ny, kan endast undantagsvis komma till användning,
och bestämmelserna i övrigt i byggnadslagstiftningen, lagen om byggnadsminnen
och expropriationslagen är likaledes otillräckliga.
I det anförda ligger enligt min mening starka skäl för en lagstiftning,
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
som gör det möjligt för staden att, om så erfordras, ingripa för att genomföra
saneringen i egen regi. En dylik lagstiftning bör därför, såsom utredningen
och flertalet remissorgan förordat, komma till stånd.
I detta sammanhang bör uppmärksammas, att 1954 års fastighetsbildningskommitté
i sitt remissyttrande över expropriationsutredningens förslag
förutskickat, att kommittén inom en nära framtid kommer att framlägga
förslag till lagstiftning om gemensamhetsanläggningar. Det finns skäl
att antaga, att bestämmelser om sådana anläggningar kan bli ett i flera
avseenden värdefullt komplement till den nu förordade lagstiftningen. Mer
än ett komplement därtill kan bestämmelser av antydd art dock icke bli. Det
finns därför icke anledning att — såsom förordats av några remissorgan —
avvakta fastighetsbildningskommitténs förslag.
Den föreslagna lagstiftningen har främst aktualiserats av förhållandena
i Gamla Stan. Med hänsyn till vad jag tidigare anfört bör den emellertid
ges sådan räckvidd, att den vid behov kan tillämpas även inom andra områden.
Tillämpningsområdet bör dock avgränsas så, att lagstiftningen i första
hand tar sikte på situationer, då fråga är om förhållandevis omfattande åtgärder
för upprustning av märklig tätbebyggelse. Med hänsyn härtill synes
lämpligast att de huvudsakliga lagreglerna göres tillämpliga med avseende
å områden, inom vilka bebyggelsen har sådan karaktär, att stadsplan utgör
ett lämpligt instrument för bebyggelseregleringen. Dessa bestämmelser bör
såsom utredningen föreslagit upptagas bland byggnadslagens regler om inlösen
av mark för saneringsändamål genom att omedelbart efter stadgandet
om zonexpropriation i 44 § införes en ny paragraf, betecknad 44 a §. Därjämte
erfordras för genomförande av saneringsåtgärder av mindre omfattning
än nu åsyftats ändring i expropriationslagen. Härtill återkommer jag
i det följande.
Vad angår den närmare utformningen av den föreslagna nya paragrafen
i byggnadslagen anser jag mig böra först taga ställning till frågan om e xpropriationsområdets
a v gräns ning.
Av de i det föregående redovisade förutsättningarna för saneringsverksamheten
följer enligt min mening att lagregeln, om den skall fylla sitt
syfte, måste utformas så att garantier vinnes för att saneringen kan genomföras
i lämpliga enheter. Inlösningsbefogenheten bör med hänsyn härtill
i princip avse hela det område, som direkt berörs av tillämnade åtgärder,
d. v. s. vad som från teknisk synpunkt utgör en lämplig saneringsenhet.
Befogenheten kommer därvid att gälla även med avseende å mark, som det
är nödvändigt att taga i anspråk för exempelvis ledningsändamål. Det ligger
emellertid i sakens natur att det endast i sällsynta fall kan komma i
fråga att enbart för sådant ändamål inlösa mark med äganderätt. Spörsmålet
om behovet av att i byggnadslagen upptaga särskilda bestämmelser
om inlösen av begränsad rätt till mark kommer, enligt vad jag inhämtat,
alt inom den närmaste tiden utredas av 1954 års fastighetsbildningskommitté.
I avbidan på resultatet av denna utredning är jag icke beredd att i
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
nu förevarande sammanhang förorda en särbestämmelse av dylik innebörd,.
Såsom nyss antytts bör inlösen av mark med äganderätt enligt den nu förordade
lagstiftningen givetvis icke medgivas, om det ändamål, för vilket inlösen
avses skola ske, ändock kan anses säkerställt, t. ex. genom servitutsinteckning.
Jag delar utredningens uppfattning, att det icke finns anledning att i
den förordade lagregeln upptaga en motsvarighet till regeln om värdestegringsexpropriation
i 44 § byggnadslagen. Som jag förut framhållit, är det
emellertid angeläget att tillse att fastigheter, som drar väsentlig nytta av
åtgärder inom saneringsområdet, också deltar i kostnaderna för dessa. För
att säkerställa detta har utredningen föreslagit, att inlösningsbefogenheten
i princip bör omfatta — förutom den av åtgärderna direkt berörda marken
— jämväl annan inom saneringsområdet eller i dess omedelbara närhet
belägen mark, för vars ändamålsenliga utnyttjande åtgärderna kan väntas
bli av väsentlig betydelse. Samtidigt har emellertid understrukits, att ett
utövande av inlösningsbefogenheten i nu avsedda fall endast undantagsvis
lär bli aktuellt. Utredningen har härvidlag hänvisat till att det i regel bör
vara möjligt att träffa överenskommelser om den bidragsskyldighet, som
bör åvila berörda markägare gentemot staden. I ett remissyttrande har emellertid
den föreslagna inlösningsregeln för hithörande fall avstyrkts. I stället
har föreslagits, att bidragsskyldigheten direkt regleras i lag, varvid tillika
antytts möjligheten av att införa bestämmelser om obligatorisk skiljedom i
ekonomiska frågor. Med anledning av detta förslag vill jag erinra om att
44 § byggnadslagen ursprungligen innehöll en regel av dylik innebörd. Regeln
befanns emellertid olämplig av praktiska skäl och utmönstrades ur
lagstiftningen i samband med 1953 års ändringar i byggnadslagen. Förhållandena
i nu förevarande sammanhang skiljer sig icke så väsentligt från
dem, som avsågs med den slopade regeln, att det kan anses motiverat att
återinföra en dylik reglering. Härtill kommer att behovet av en regel om
tvångsinlösen icke helt undanröjes genom att bidragsfrågan i en eller annan
form regleras i lag. På grund härav och då antalet verkliga tvister om
bidragsskyldighet icke torde komma att bli stort, finner jag icke skäl att i
nu förevarande hänseende frångå utredningens förslag.
För att de synnerligen viktiga sociala och kulturella intressen, som uppbär
den nu förordade lagstiftningen, skall tillgodoses, är det således enligt
min mening nödvändigt att tillskapa en expropriationsbefogenhet med jämförelsevis
vida yttergränser. Härav följer emellertid ingalunda, att befogenheten
i varje situation bör kunna utnyttjas i hela sin vidd. Fastmera ter
det sig från allmän synpunkt angeläget, att den i det särskilda fallet icke
utnyttjas längre än som är ofrånkomligen nödvändigt. Självfallet är det
också önskvärt att enskilda markägare, i den utsträckning så visar sig möjligt,
medverkar till att saneringen genomföres. Till grund för vad jag nu anfört
ligger givetvis den uppfattningen, att det är ett viktigt samhällsintresse,
att den enskilde kan känna trygghet i besittningen av sin egendom. För
expropriationsrättens del har detta trygghetskrav kommit till uttryck i den
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
av utredningen åberopade allmänna regeln, att expropriation icke får tillgripas
med mindre så är nödvändigt för att tillgodose ett i lag angivet expropriationsändamål.
Av vad nu anförts följer, att jag är ense med utredningen därom, att nyssnämnda
allmänna expropriationsregel bör gälla även här. Det torde ankomma
på Kungl. Maj :t att i varje särskilt fall avgöra, huruvida expropriation
enligt den nu förordade lagstiftningen får äga rum. Härigenom lär i tillräcklig
mån komma att tillgodoses kravet på att inlösen icke bör komma
till stånd, då saneringens ändamålsenliga genomförande kan säkerställas på
annat lämpligt sätt. Om det befinnes, att saneringen med lika eller större
fördel kan verkställas genom markägarnas försorg bör expropriationsansökningen
avslås. Såsom utredningen anfört, lär en dylik princip jämväl stå i
överensstämmelse med stadens intresse att i görlig mån nedbringa kostnaderna
för verksamheten.
Med hänsyn till det sist sagda och till saneringsverksamhetens bristande
lönsamhet torde frågan, huruvida fastighet bör undantagas från expropriation,
icke komma att aktualiseras annat än i ett begränsat antal fall. Såsom
utredningen anfört, lär dessa fall företrädesvis komma att avse situationer,
då expropriationsanspråket omfattar fastighet, vilken redan befinner sig i
tillfredsställande skick eller med fördel kan iståndsättas för sig, eller ock en
grupp av fastigheter, vilkas ägare förenat sig om att genomföra saneringen
i egen regi.
Att, såsom i ett remissyttrande föreslagits, med tanke på dessa fall i författningstexten
införa en regel av ungefär motsvarande innebörd, som den i
45 § andra stycket byggnadslagen införda bestämmelsen — d. v. s. en regel
som väl närmast finge gå ut på att Kungl. Maj :t, vid tvekan om fastighetsägares
vilja och förmåga att ombesörja åtgärderna i egen regi, hade
att föreskriva viss skälig tid inom vilken åtgärderna borde genomföras, vid
äventyr alt inlösen eljest finge ske — finner jag icke lämpligt. Byggnadslagens
45 § tar sikte på det fall, att enstaka fastighet behöver saneras för att
bebyggelsen skall bringas i överensstämmelse med fastställd stadsplan. I
förevarande fall åter är fråga om sanering i ett sammanhang av — ofta
starkt förslummad — bebyggelse på ett flertal fastigheter. Nödvändigt är
sålunda, att åtgärderna genomföres efter en i förväg noga genomtänkt plan
och — ofta — i viss bestämd tidsföljd. Saneringsplanen kan vidare i sin
tur vara beroende av planer för angränsande saneringsenheter, bl. a. såtillvida
att upprustningen inom dessa enheter icke lämpligen kan ske, förrän
förstnämnda fastigheter sanerats. Slutligen är att beakta, att ett dröjsmål
med saneringen stundom kan vara vådligt med hänsyn till det skick
vari bebyggelsen befinner sig. Jag kan följaktligen icke förorda, att i författningstexten
införes en bestämmelse av nyss antytt innehåll. I överensstämmelse
med utredningens förslag synes i stället böra överlämnas åt Kungl.
Maj :t att, under hänsynstagande till samtliga på frågan inverkande omständigheter,
från fall till fall pröva, huruvida fastighet bör omfattas av
expropriationstillstånd.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
Redan i det föregående har jag nämnt vissa situationer, då det bör kunna
vara möjligt att undantaga i saneringsenheten ingående fastighet från expropriation.
I detta sammanhang vill jag — med tanke på möjligheten av
att lagstiftning om gemensamhetsanläggningar framdeles kommer till stånd
ytterligare framhålla, att expropriation ej heller bör ifrågakomma, för
den händelse saneringsintresset, sådant detta i det föregående preciserats,
med lika eller större fördel kan tillgodoses genom tillämpning av sådan
lagstiftning. I övrigt kan jag beträffande de synpunkter, som bör beaktas vid
prövning av hithörande frågor, i allt väsentligt ansluta mig till vad utredningen
anfört. Jag är medveten om att utredningens ståndpunkt innebär
att kravet pa utredning från fastighetsägarens sida rörande dennes vilja
och förmåga att medverka eller eljest bidraga till saneringen kan komma att
upprätthållas med större skärpa än enligt 45 § byggnadslagen. En dylik
skärpning kan emellertid icke anses obefogad, eftersom det här mestadels
är fråga om bebyggelse, som redan är förslummad eller svårt hotad av förslumning.
Utredningen har funnit lämpligt att låta i förslaget inflyta en särskild
föreskrift rörande de omständigheter, som Kungl. Maj :t bör beakta vid
prövningen av nu berörda spörsmål. Föreskriften går ut på att Kungl. Maj:t
vid bestämmande av vad som må lösas skall taga skälig hänsyn till markägaies
önskemål att förena sig med staden om tillämnade saneringsåtgärder
och gjorda utfästelser att bidraga till deras genomförande. I denna del
har utredningsförslaget kritiserats av åtskilliga remissorgan. Liksom utredningen
är jag icke främmande för den åsikten, att bestämmelsen lagtekniskt
kan undvaras. Men jag anser också goda skäl tala för att författningstexten
avfattas så, att den direkt anger de omständigheter, som det företrädesvis
blir aktuellt att taga hänsyn till, när markägare påkallar, att hans fastighet
skall undantagas från expropriation. Såsom utredningen anfört, får sakägarna
härigenom bl. a. anvisning om lämpligheten av att i första hand söka
träffa uppgörelse med staden om villkoren för saneringens genomförande
och att framlägga sina önskemål för staden i god tid, innan inlösningsärendet
avgöres. Eftersom en bestämmelse av föreslaget innehåll således kan
vara ägnad att stimulera intresset för frivilliga uppgörelser — och därigenom
i sin mån bidraga till att antalet inlösningsfall nedbringas — anser jag
lämpligast att bestämmelsen får inflyta i författningstexten. — Med avseende
å uttrycket »förena sig med staden» vill jag i likhet med utredningen understryka,
att detta uttryck syftar icke blott på samgående i förenings- eller
bolagsform e. d. utan över huvud på åtgärder från fastighetsägares sida, som
främjar saneringsverksamheten.
Vad härefter beträffar frågan om den tidpunkt, då inlösen tidigast
bör kunna medgivas, har i några remissyttranden förordats,
att inlösen icke bör kunna ske, innan stadsplan fastställts. Såsom
skäl härför har i stort sett anförts, att fastställd stadsplan får anses ut
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963 15
göra det minimum av utredning rörande åtgärdernas art och omfattning,
som bör föreligga, för att markägare skall kunna närmare bedöma de konsekvenser
åtgärderna kommer att medföra för hans del och de möjlighetei
han äger att bidraga eller annorledes medverka till åtgärdernas genomförande.
De anförda skälen äger enligt min mening full giltighet för det fall, att
en stadssanering, i vilken fastighetsägarna förutsättes själva skola deltaga,
går ut på att förändra grunddragen av bebyggelsen. I förevarande sammanhang
åter är situationen en annan. Bebyggelsen skall till övervägande del
behållas i sitt nuvarande yttre skick och gatulinjerna skall i stort sett förbli
oförändrade. Det står vid sådant förhållande klart, att stadsplanen med tillhörande
stadsplanebestämmelser näppeligen kan komma att, annat än på
ett begränsat antal punkter, lämna markägaren de upplysningar, som han
i den åsyftade situationen bör äga tillgång till. Långt viktigare är i detta
avseende vad själva saneringsprogrammet innehåller. Av detta lär nämligen
komma att framgå bl. a. huruvida bebyggelsen på fastigheten skall kvarstå
eller rivas, i vilken omfattning gemensamhetsanläggningar är avsedda att
komma till utförande och vilken allmän standard, som eftersträvas beträffande
bostäder och lokaler inom området. Vad jag förut anfört i frågan om
expropriationsområdets avgränsning torde ge vid handen, att förutsättningarna
och sättet för saneringens genomförande måste vara i huvudsak klarlagda,
innan staden kan definiera och motivera sina expropriationsanspråk.
Vidare bör kunna förutsättas, att markägarna och staden redan på ett tidigt
stadium trätt i förbindelse med varandra. Att så sker är av betydelse
för markägarna, för att de skall kunna få till stånd överenskommelser med
staden om villkoren för saneringens genomförande. Vid angivna förhållanden
saknas anledning att av hänsyn till markägares intressen låta fastställd
stadsplan utgöra förutsättning för inlösen. Härtill kommer, att en sådan
förutsättning kan medföra åtskilliga olägenheter, bl. a. därigenom att staden
onödigt bindes vid de lösningar, som stadsplanen innehåller. Särskilt
vid den saneringstyp, som nu är i fråga, torde det nämligen icke så sällan
komma att visa sig önskvärt eller rent av nödvändigt att under arbetets
fortgång jämka på tidigare accepterade lösningar. Jag anser mig därför i likhet
med utredningen böra förorda, att inlösen skall kunna medgivas, redan
innan stadsplan fastställts. Någon särskild bestämmelse om beskaffenheten
av den utredning, som från stadens sida bör förebringas vid ansökan om
inlösen, anser jag icke påkallad.
Rörande författningstextens närmare utformning i
övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningens förslag
Emellertid synes mig förslaget i ett avseende ha erhållit en väl restriktiv utformning.
Jag syftar härvid på förutsättningen att bebyggelsen är »uppenbart
vanvårdad». När så är förhållandet torde nämligen, såsom i ett remissyttrande
framhållits, förfallet ofta ha gått så långt, att en restaurering icke
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
längre är möjlig. Såsom förutsättning för stadgandets tillämpning bör ej krävas
mera än att bebyggelsen är vanvårdad eller eljest företer väsentliga brister
av beskaffenhet att försvåra genomförandet av en lämplig stadsplan.
Begreppet historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse måste enligt
min mening ges en restriktiv innebörd i nu förevarande sammanhang.
Det föreslagna stadgandets tillämpningsområde har begränsats att avse sådan
stadsbebyggelse, som av historiska eller kulturhistoriska skäl bör hållas
i värdigt skick. Vad som åsyftas är allenast sådan bebyggelse, som är intimt
förknippad med landets — eller ortens — historiska eller kulturhistoriska
minnen och som bör avsättas som ett slags levande reservat i stadsbilden.
Jag förutsätter, att riksantikvarieämbetets utlåtande kommer att inhämtas,
innan ansökan om inlösen prövas. Skulle i något fall sådant yttrande
ej föreligga dessförinnan, lär det få inhämtas under ärendets handläggning
hos Kungl. Maj :t.
Tillräckliga skäl för att, enbart med sikte på nu förevarande inlösningssituationer
i byggnadslagen, göra expropriationslagens bestämmelser om
återlösningsrätt till exproprierad egendom tillämpliga, synes icke föreligga.
Vad slutligen beträffar den i några remissyttranden berörda frågan om
rätt för markägare och hyresgäster att återförvärva exproprierad egendom
efter saneringen, vill jag erinra om att motsvarande spörsmål ingående
övervägdes i det lagstiftningsärende, som ledde till utfärdandet av den nu
gällande lagregeln om zonexpropriation i 44 § byggnadslagen. Med tanke
på de i nämnda lagrum åsyftade situationerna — där saneringen vanligtvis
medför så avsevärt ändrade förhållanden, att tillämpningsområdet för en
optionsrätt blir ytterst snävt — ansågs icke motiverat att införa regler i sådant
avseende, allrahelst som en lagstiftning i ämnet med nödvändighet
måste bli mycket komplicerad.
Naturligtvis är det önskvärt, att förutvarande markägare i den utsträckning
så visar sig möjligt får tillfälle att återförvärva sina byggnader efter
genomförd sanering. Såsom utredningen anfört ligger det även i stadens intresse
att så sker, eftersom stadens kostnader härigenom lär kunna avsevärt
nedbringas. I regel torde sålunda stadens och markägarens intressen
sammanfalla. Motsvarande synpunkter gör sig gällande i fråga om bostadshavare
och rörelseidkare. Även i nu förevarande saneringsfall kommer emellertid
byggnadsbeståndet att undergå betydande förändringar. Av byggnader
som försvinner helt kommer endast en del att ersättas med ny bebyggelse.
De byggnader, som står kvar, kommer ofta att vara endast till det yttre
oförändrade.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden finner jag icke lämpligt att föreslå
författningsregler om rätt till återförvärv av exproprierad egendom.
Eftersom de omständigheter som kan inverka på frågan om återförvärv bör
komma till stånd är mycket skiftande, anser jag ej heller möjligt att i detta
sammanhang göra några mera preciserade uttalanden i ämnet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963 17
Såsom utredningen anfört bör från tillämpningsområdet för 45 § byggnadslagen
undantagas fall som avses i det nu förordade stadgandet.
Utredningen har föreslagit, att tillämpningsområdet för stadgandet i 1 §
första stycket 12 expropriationslagen utvidgas. Enligt detta stadgande
kan expropriation få äga rum bl. a. för att bevara kulturhistoriskt
synnerligen märklig byggnad, som ej kan tryggas på annat sätt, eller för
att bereda erforderligt utrymme däromkring. Utredningens förslag är föranlett
av att det stundom även utanför tillämpningsområdet för den föreslagna
44 a § byggnadslagen kan vara från allmän synpunkt angeläget att
skydda smärre grupper av byggnader, där icke varje enskild byggnad men
väl helheten har ett framträdande kulturhistoriskt värde. Såsom exempel
har nämnts särskilt märklig by- eller bruksbebyggelse. I remissyttrandena
har ytterligare nämnts särskilt värdefulla byggnadsgrupper inom fiskelägen.
Såsom förut antytts finner även jag det motiverat med en expropriationsrätt
för hithörande fall. I överensstämmelse med vad utredningen anfört,
synes ändringen böra gå ut på att expropriation skall kunna äga rum för att
bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig bebyggelse, som ej kan tryggas
på annat sätt. Jämväl ett begränsat område i omedelbar anslutning till sådan
bebyggelse — eller till enstaka märkliga byggnadsverk — bör vid behov kunna
få exproprieras. Detta torde med erforderlig tydlighet komma till uttryck
i författningstexten, om senare ledet i 1 § första stycket 12 expropriationslagen
bibehålies i sin nuvarande lydelse.
Uppenbarligen är det icke förenligt med grunderna för den nu förordade
lagändringen, att med stöd av denna medge expropriation av större bebyggelsegrupper,
såsom stadspartier eller hela stadsdelar, önskemålet att skydda
sådan mera omfattande tätbebyggelse torde få anses i tillräcklig mån tillgodosett
genom det föreslagna stadgandet i 44 a § byggnadslagen. Med
hänsyn härtill saknas jämväl anledning att tillerkänna annan myndighet än
riksantikvarien initiativrätt med avseende å den nu aktuella expropriationsbefogenheten.
Det synes icke nödvändigt att i lagtexten intaga uttrycklig bestämmelse
rörande förhållandet mellan 44 a § byggnadslagen och nu förevarande
expropriationsregel.
Av den nu förordade lagändringen föranledes redaktionella jämkningar
i 108 § expropriationslagen och i rubriken till denna paragraf.
Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1963.
Lagrådsgranskningen
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
Motionernas innehåll
Motionerna I: 593 och II: 728
I motionerna riktas kritik mot den föreslagna ändringen i byggnadslagen
i vad avser förutsättningarna för inlösen. Motionärerna vänder sig till en
början mot att departementschefen på anförda skäl avvisat den under remissbehandlingen
framförda tanken att inlösen icke bör kunna ske, innan
stadsplan fastställts för området. Motionärerna erinrar om att i den föreslagna
lagtexten såsom förutsättningar för lösningsrätt anges dels att fråga
väckts om antagande eller ändring av stadsplan för område med äldre
bebyggelse och dels att bebyggelsen företer brister av beskaffenhet att försvåra
genomförandet av lämplig stadsplan. I motionerna erinras vidare om
departementschefens uttalande att förutsättningarna och sättet för saneringens
genomförande måste vara i huvudsak klarlagda, innan staden
kan definiera och motivera sina expropriationsanspråk. Enligt motionärernas
mening har den sanering, som den föreslagna lagstiftningen, avser att
åstadkomma, sådan anknytning till byggnadslagstiftningens bestämmelser
om regleringen av bebyggelsen att det framstår som naturligt att saneringsprogrammet
kommer till uttryck i stadsplan och stadsplanebestämmelser.
I motionerna förordas därför att fastställd stadsplan skall utgöra förutsättning
för lösningsrättens inträde. I vart fall bör, anser motionärerna, ett
program för saneringsåtgärderna föreligga, i vilket förutsättningarna och
sättet för saneringens genomförande tydligt angives.
Enligt vad i motionerna anföres framgår av Stockholms stads framställning
i förevarande lagstiftningsärende att det inom staden rått enighet om
att lösningsrätt icke skall föreligga, när vederbörande fastighetsägare inom
skälig tid visar sig beredda och i stånd att på egen hand genomföra ett godtagbart
miljöskyddsprogram. Motionärerna anser att denna princip — såsom
staden funnit — bör komma till uttryck i lagstiftningen.
Motionärerna anser slutligen tillräckliga skäl ej ha anförts för att frångå
utredningens förslag, i vad därigenom såsom förutsättning för inlösen
uppställts krav på att berörda bebyggelse skall vara uppenbart vanvårdad.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till
motionen II: 728.
Motionerna I: 594 och II: 727
Motionärerna finner att propositionen inte utgår från vad riksdagen år
1960 ansåg vara naturligt, nämligen att den enskildes möjligheter att tillgodose
miljöskyddet genom ändringar i byggnadslagstiftningen reellt skulle
underlättas. Enligt motionärernas mening föreligger starka skäl att överväga
andra lagstiftningsändringar än de nu förslagna i syfte att tillgodose den
grundläggande synpunkten att historiskt eller kulturhistoriskt värdefulla
miljöer vid en fortgående förnyelse av byggnadsbeståndet såvitt möjligt skall
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
bevaras såsom levande inslag i samhällsbildningen. I motionerna, vari inledningsvis
hänvisas till vissa i det föregående återgivna uttalanden vid tillkomsten
av lagen om byggnadsminnen, anföres i denna del följande.
Då nu förslag om utvidgade lagregler till skydd för historiskt och kulturhistoriskt
värdefulla miljöer föreligger, hade man självfallet vänlat sig att
däri på allvar hade diskuterats möjligheterna för enskilda fastighetsägare
att själva bidraga till bevarandet av sådana miljöer. Så har emellertid inte
skett. Varken i expropriationsutredningens betänkande eller i departementschefens
uttalanden har mer ingående penetrerats detta alternativ. Departementschefen
konstaterar endast i korthet, att byggnadslagens inlösenregler
företrädesvis tar sikte på att befintlig bebyggelse skall ersättas med ny och
att den därför endast undantagsvis kan komma till användning. Bestämmelserna
i övrigt i byggnadslagstiftningen, lagen om byggnadsminnen och expropriationslagen
anses likaledes otillräckliga.
Även ur ekonomisk synpunkt hade det funnits anledning att närmare överväga
den enskilde fastighetsägarens möjligheter att bidraga till och genomföra
den sanering av äldre bebyggelse det här är fråga om. Kostnaderna för
att bevara den miljö som skapas genom ett flertal äldre byggnader är självfallet
betydligt större än vid en sedvanlig genom ombyggnad eller genom
rivning och nybebyggelse genomförd sanering. Departementschefen förutsätter
också att i dessa fall framför allt kommunerna och även, ehuru i ringa
utsträckning, staten måste lämna ekonomiskt stöd. Å andra sidan bör det
ligga i kommunernas intresse att söka fördela kostnaderna mellan kommun,
stat och enskilda så långt detta är möjligt. Den lagstiftning som skall möjliggöra
för kommun och enskilda att realisera ett miljöskyddsprogram bör
därför i första hand vara utformad så att den befrämjar ett samarbete mellan
de berörda parterna. Det nu föreliggande förslaget till utvidgning av kommuns
inlösenmöjligheter skapar inte en sådan samarbetsatmosfär. Kommunen
ges en vidsträckt inlösenrätt gentemot fastighetsägarna utan att behöva
redovisa slutgiltiga ekonomiska och planmässiga kalkyler. Detta skapar en
övermakt i utgångsläget för kommunerna som kan försvåra fastighetsägarnas
möjligheter att visa att de själva eller i samarbete med kommunen genom
ombyggnad eller nybyggnad kan bevara den befintliga miljön.
I motionerna beröres därefter vissa av departementschefens uttalanden i
frågan om expropriationsområdets avgränsning. I denna del anför motionärerna
följande.
I propositionen har departementschefen anfört, att det enligt hans mening
är nödvändigt att tillskapa eu expropriationsbefogenhet med jämförelsevis
vida yttergränser. Härav skulle emellertid ingalunda följa att befogenheten
i varje situation borde kunna utnyttjas i hela sin vidd. Fastmera tedde det
sig från allmän synpunkt angeläget att den i det särskilda fallet inte utnyttjades
längre än som vore ofrånkomligt nödvändigt. Självfallet skulle det
också vara önskvärt att enskilda markägare i den utsträckning som kan
visa sig möjligt medverkar till att saneringen genomförs, till grund härför
skulle ligga den uppfattningen alt det är ett viktigt samhällsintresse att den
enskilde kan känna trygghet i besittningen av sin egendom.
I den föreslagna lagtexten har emellertid dessa departementschefens synpunkter
inte kommit till uttryck på annat sätt än alt det vid bestämmande
av vad som må lösas skall tagas skälig hänsyn till markägarnas önskemål att
förena sig med staden om åtgärderna och gjorda utfästelser att bidraga till
deras genomförande. Lagtexten innehåller i (ivrigt inte några kriterier som
kan ge markägare ledning för bedömningen av i vilka situationer lösnings
-
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
rätt kommer att utnyttjas. Inte heller vad som anförts i propositionen ger
något besked om vad som kommer att fordras av fastighetsägarna vid ett
genomförande av en upprustning.
Mot denna bakgrund måste avsnittet i lagtexten om hänsyn till markägarnas
önskemål att förena sig med staden betecknas som ett mycket svagt
skydd för markägarnas intressen. Under hänvisning till uttalanden under
remissbehandlingen har departementschefen också ifrågasatt att låta bestämmelsen
utgå men har likväl stannat för att den bör inflyta i författningstexten.
I anslutning härtill må framhållas att denna bestämmelse är det enda
som blivit kvar av den tanke som kommit till bestämt uttryck i Stockholms
stads framställning om lagstiftning i ämnet, att markägarnas vilja och förmåga
att medverka skulle utesluta tillämpning av lösningsrätt.
Förutsättningarna för lösningsrätten framstår sålunda för motionärerna
såsom alltför obestämda. Detta torde, sägs det, sammanhänga med att frågan
om kostnaderna för de åtgärder, som anses böra vidtagas, inte blivit
tillräckligt klargjord. Motionärerna anser, att spörsmål om lån och bidrag
till saneringskostnaderna samt om fördelning av dessa kostnader mellan
stat, kommun och enskild markägare i överensstämmelse med vad Svea hovrätt
anfört i sitt remissyttrande bör närmare utredas, innan ståndpunkt tages
till lagförslaget. I motionerna erinras om att departementschefen beträffande
dessa spörsmål anfört, att det av finansiella skäl och av rättvisehänsyn
inte kan komma i fråga att tillhandahålla allmänna medel i den omfattning
att det enbart med sådana medel blir möjligt att åvägabringa en
modernisering av bebyggelsen inom Gamla stan. I en helt ny situation fick
enligt departementschefen frågan om vidgat statligt stöd övervägas mot bakgrunden
av förhållandena i det särskilda fallet. Motionärerna anför vidare.
Nu återgivna uttalanden av departementschefen är ägnade att fästa uppmärksamheten
på den motsättning som kan ligga i att den äldre bebyggelsens
kulturvärde anses utgöra en hela folkets tillgång samtidigt som bevarandet
av denna tillgång kommer att vila på städerna, som i sista hand får
ta det ekonomiska ansvaret. Genom statlig lagstiftning skulle sålunda införas
en förpliktelse för städerna att genomföra miljöskyddsprogram, för vilka
staten emellertid inte är beredd att på förhand ta något ansvar i ekonomiskt
hänseende.
Motionärerna påtalar fortsättningsvis att frågan i vad mån gällande bestämmelser
eller en blivande lagstiftning om gemensamhetsanordningar kan
vara direkt tillämpliga eller utgöra underlag för lagändringar av annat innehåll
än utvidgning av expropriationsrätten inte närmare berörts i utredningen
eller i propositionen. Det förmenas att departementschefen liksom utredningen
uteslutande synes ha tagit sikte på en utvidgning av stadens expropriationsrätt
och lämnat övriga alternativ åt sidan, detta trots att flera av de
refererade bestämmelserna måste anses tillämpliga på de föreliggande förhållandena.
Motionärerna anser att erforderlig lagstiftning skulle kunna utformas
med utgångspunkt från 46 och 47 §§ byggnadslagen och byggnadsminneslagen
eller som ett komplement till föreskrifterna om s. k. tomtexpropriation
i 45 § byggnadslagen. I anslutning härtill kommer även dessa
motionärer in på spörsmålet om ett saneringsprogram såsom förutsättning
21
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
för inlösen. Med hänsyn till den vikt departementschefen fäst vid ett sådant
program måste man enligt motionärerna ställa sig frågande till vad som
varit anledningen till att som förutsättning för inlösen angivits att fråga
väckts om antagande eller ändring av stadsplan för det område, inom vilket
en upprustning anses böra komma till stånd. Motionärerna fortsätter.
Om stadsplanen endast på enstaka punkter anses vara av betydelse och ett
saneringsprogram skulle vara långt viktigare, förefaller det inte vara tillräckligt
motiverat att som grundläggande för rätten till inlösen angiva en förutsättning
som är av underordnad betydelse i förhållande till andra omständigheter
— vilka emellertid inte ansetts kunna omnämnas i lagtexten. Kommunens
inlösenrätt borde därför redan i lagtexten ha knutits till eu skyldighet
för kommunen att framlägga ett miljöskyddsprogram. Å andra sidan är
vi medvetna om att det inte i byggnadslagstiftningen finns något rättsligt im
stitut benämnt miljöskyddsprogram, vilket ytterligare understryker den motsättning
som finns mellan den i propositionen förordade lagtexten och departementschefens
uttalande.
Motionärerna anser vidare att frågan om lagstiftningens utformning inte
bör avgöras, förrän större klarhet vunnits rörande de problem som kan uppkomma
vid genomförandet av en upprustning inom hela stadsdelen Gamla
stan.
Slutligen påpekar motionärerna att de berörda fastighetsägarnas vilja att
medverka i upprustningen av Gamla stan kan bli beroende av möjligheterna
att utan hinder av bestämmelserna i 1 § hyresregleringslagen förränta nedlagda
kostnader genom hyreshöjningar.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen
I: 594.
Motionen I: 595
Motionären anser det väsentligt att erforderliga saneringsåtgärder såvitt
möjligt kommer till stånd efter frivillig överenskommelse mellan berörda
parter. I detta syfte föreslår motionären att, så snart dylika åtgärder finnes
påkallade, en samarbetsnämnd tillskapas för att leda och samordna arbetet.
Nämnden bör enligt motionären bestå av fem personer, varav fastighetsägarna
skulle utse två och staden eller kommunen, länsstyrelsen eller överståthållarämbetet
samt riksantikvarieämbetet vardera en.
Motionen II: 729
I motionen anföres bl. a. följande.
Vid remissbehandlingen har från flera håll, bl. a. från överståthållarämbetet,
framförts önskemål att expropriationsmedgivande borde grundas på åtminstone
en antagen stadsplan. Möjligheten för den enskilde fastighetsägaren
att bedöma sin möjlighet att medverka i saneringen skulle därigenom
underlättas. Enligt lagtexten och departementschefens uttalanden skall hänsyn
tagas till markägares önskemål att förena sig med staden att genomföra
erforderliga åtgärder. Departementschefen har dock avvisat denna fordran
på stadsplan men har kraftigt understrukit att ett saneringsprogram föreligger
då expropriationstillståndet skall bedömas. Enligt min mening kan den
-
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
na departementschefens inställning godtagas men jag anser att de viktiga
uttalanden han gjort angående arten av den utredning, som bör föreligga,
innan expropriationstillstånd medges är av sådan vikt att de bör föranleda
en komplettering av Kungl. Maj :ts byggnadsstadga.
Utskottet
Den bebyggelsepolitiska lagstiftningen innehåller ett flertal bestämmelser
till skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader och stadsbilder. Inom
planlagt område gäller sålunda enligt 38 § byggnadsstadgan bland annat,
att byggnad av större värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt icke
får förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller genom bebyggelse
i grannskapet. I 50 § byggnadsstadgan föreskrives vidare att byggnad
skall underhållas så, att hållfastheten icke äventyras samt brandfara,
sanitär olägenhet eller vanprydnad icke uppkommer. Enligt 86 och 122 §§
byggnadslagen kan, därest område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan,
finnes böra särskilt skyddas med hänsyn till förefintlig från historisk
synpunkt värdefull bebyggelse, förordnas att nybyggnad inom området
icke får företagas utan myndighets tillstånd. Genom 1960 års lag om
byggnadsminnen erbjudes möjlighet att bereda särskilt skydd för märkligare
byggnadsverk. Denna lag är dock ej tillämplig på byggnad, som tillhör
kronan, och ej heller i fråga om kyrkliga byggnader. Bestämmelser till skydd
för märkliga byggnader av dessa kategorier återfinnes i 1920 års kungörelse
med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet. Jämväl expropriationslagen
öppnar vissa möjligheter att skydda historiskt eller kulturhistoriskt
intressanta byggnader och markområden. Expropriation kan sålunda
medgivas för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig byggnad,
som ej kan tryggas på annat sätt, eller bereda erforderligt utrymme däromkring.
Såsom departementschefen framhållit har strävandena att åstadkomma
en sanering eller förnyelse av föråldrad tätbebyggelse på senare år föranlett
flera reformer inom bland annat byggnadslagstiftningen. Sålunda genomfördes
år 1953 lagstiftning om zonexpropriation i syfte framför allt att
^öjliggöra för stad att få till stånd mera genomgripande stadsregleringar
i ett sammanhang för tillgodoseende av den växande trafikens krav. År
1959 tillkom vidare vissa ändringar i byggnadslagens bestämmelser om ändring
i tomtindelning, varigenom erhölls ökade möjligheter att åvägabringa
en rationell sanering inom byggnadskvarteren. I sammanhanget må även
nämnas att byggnadslagens bestämmelser om tomtexpropriation avser genomförandet
av sådana saneringar som inte är så genomgripande, att de
nödvändigtvis måste ske i ett sammanhang i stadens egen regi.
Sedan fråga uppkommit om sanering av bebyggelsen inom den från såväl
historisk som kulturhistorisk synpunkt märkliga stadsdelen Gamla Stan i
Stockholm, anhöll staden om ändring i byggnadslagens bestämmelser om
zonexpropriation i syfte att bereda staden möjlighet att eventuellt själv ge
-
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
nomföra saneringen. Expropriationsutredningen, åt vilken uppdrogs att överväga
den sålunda väckta frågan, har därefter framlagt förslag till viss utvidgning
av såväl byggnadslagens som expropriationslagens inlösningsregler.
De genom propositionen nu framlagda lagförslagen, vilkas syfte anges
vara att främja en önskvärd sanering av äldre, från historisk eller kulturhistorisk
synpunkt värdefull bebyggelse, överensstämmer i allt väsentligt
med utredningens förslag. Ehuru lagstiftningen närmast föranletts av förhållandena
i Gamla Stan, har bestämmelserna föreslagits få generell räckvidd.
Lagstiftningen tar i första hand sikte på situationer, där fråga är om
förhållandevis omfattande saneringsåtgärder. De huvudsakliga lagreglerna
har sålunda gjorts tillämpliga i fråga om områden, inom vilka bebyggelsen
har sådan karaktär att stadsplan utgör ett lämpligt instrument för bebyggelseregleringen,
samt genom en särskild paragraf, 44 a §, upptagits bland
byggnadslagens regler om inlösen av mark för saneringsändamål. Därjämte
har för genomförande av mindre omfattande saneringsåtgärder utanför tilllämpningsområdet
för den föreslagna 44 a § byggnadslagen föreslagits
ändringar i expropriationslagen.
I de likalydande motionerna I: 594 och II: 727 göres gällande, bland annat,
att de framlagda förslagen i stället för att utvidga kommuns möjligheter
att inlösa mark bort med hänsyn till vissa uttalanden i samband med
tillkomsten av byggnadsminneslagen syfta till att underlätta den enskilde
fastighetsägarens möjligheter att själv tillgodose miljöskyddets krav. Det
ifrågasättes vidare om icke det behov som den föreslagna lagstiftningen avser
att tillgodose lika väl kunnat mötas inom ramen för gällande rätt eller
i vart fall genom mindre ingripande författningsändringar än som nu föreslagits.
Härvid har motionärerna i likhet med några remissinstanser hänvisat
till byggnadslagens bestämmelser om tomtexpropriation och ändring
i tomtindelning samt till lagen om byggnadsminnen. I sammanhanget har
jämväl påtalats att icke heller frågan om den utsträckning, i vilken förevarande
behov kunnat tillgodoses genom blivande lagstiftning om gemensamhetsanläggningar,
närmare berörts. Under hänvisning till Svea hovrätts remissyttrande
gör motionärerna ytterligare gällande att frågan om saneringskostnadernas
fördelning mellan stat, kommun och enskild fastighetsägare
bort närmare klarläggas, innan ståndpunkt tages till lagförslagen. Som en
följd av bland annat rådande oklarhet på denna punkt framstår enligt motionärernas
mening förutsättningarna för lösningsrättens inträde såsom alltför
obestämda. Motionärerna anser slutligen starka skäl tala för att förevarande
lagstiftningsärende ej bör avgöras, förrän större klarhet vunnits om
de problem som kan uppkomma vid en sanering av hela stadsdelen Gamla
Stan. På i huvudsak dessa skäl hemställes i motionerna om avslag å propositionen
samt om förnyad utredning angående erforderliga lagstiftningsåtgärder
i ämnet.
Såsom departementschefen funnit erbjuder 1960 års lag om byggnadsminnen
i förening med de föreskrifter, som i kulturminnesvårdens intresse givits
i byggnads- och expropriationslagstiftningen, goda möjligheter att bere
-
24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
da skydd för individuellt märkliga byggnadsverk. Detta förutsätter givetvis
— såsom utskottet år 1960 framhållit vid behandling av förslag till lag om
^y§Sna<isminnen —- att lagstiftningens effektivitet icke hämmas genom brist
på medel. I de fall, då den nu föreslagna lagstiftningen är avsedd att tilllämpas,
är emellertid situationen den att tätbebyggelsen inom ett helt område
har ett särskilt historiskt eller kulturhistoriskt värde, utan att fördenskull
sådant värde finnes hos varje särskild byggnad inom området. Allmän
enighet råder om att sådana miljöer såvitt möjligt bör bevaras som levande
inslag i samhällsbilden vid den fortgående förnyelsen av byggnadsbeståndet.
Frågan om möjligheterna att nå detta mål har expropriationsutredningen
bedömt mot bakgrund av förhållandena i Gamla Stan. Denna
stadsdel kännetecknas, såsom utredningen påvisat, bland annat av starkt
sammanträngd och ofta bristfällig bebyggelse, små tomtytor, trånga gator
och gränder samt av flerstädes besvärliga grundläggningsförhållanden. En
sanering av sådana områden, vilka i stor utsträckning är hårt förslummade,
förutsätter enligt vad utredningen anfört i många fall att arbetet i betydande
utsträckning samordnas under enhetlig ledning för att utföras på
lämpligt sätt, inom skälig tid och till rimliga kostnader. Med hänsyn härtill
kan, såsom utredningen och departementschefen funnit, förutsättningar
i tekniskt och ekonomiskt av seende icke anses föreligga annat än i begränsad
omfattning för en dylik sanering i enskild regi. Härvid bör enligt utskottets
mening särskilt beaktas att saneringsverksamheten blir föga lönsam och
i många fall förlustbringande. Som utredningen vidare med instämmande av
departementschefen och flertalet remissinstanser konstaterat, erbjuder gällande
lagstiftning icke tillräckliga möjligheter att få till stånd en rationell
upprustning av ifrågavarande bebyggelse. Det kan icke heller antagas att
syftet att bibehalla kulturhistoriskt värdefulla miljöer såsom motionärerna
antytt skulle kunna tillgodoses genom mindre ingripande lagändringar. Även
om det i enlighet med motionärernas önskemål genomfördes sådana lagändringar
att de enskilda fastighetsägarna erbjödes ökade möjligheter att åvägabiinga
nödig upprustning, synes enbart den bristande lönsamheten utgöra
hinder för utförande av de ofta komplicerade arbeten, varom nu är fråga.
Såsom departementschefen funnit talar följaktligen starka skäl för en lagstiftning
som ger staden möjlighet att ingripa för att själv genomföra saneringen.
Vad angår sambandet mellan föreliggande lagförslag och en eventuell
lagstiftning om gemensamhetsanläggningar har 1954 års fastighetsbildningskommitté
— vars uppdrag omfattar nämnda lagstiftningsarbete — i remissyttrande
över expropriationsutredningens förslag funnit ett genomförande
av förslaget ej hindra kommitténs arbete. Såsom departementschefen påpekat
finnes anledning antaga att bestämmelserna om gemensamhetsanläggningar
kan bli ett värdefullt komplement till de föreliggande lagförslagen.
Skäl föreligger emellertid icke att avvakta tillkomsten av dessa bestämmelser.
Ej heller eljest finnes enligt utskottets uppfattning anledning att biträda
motionärernas önskemål om ytterligare utredning. Utskottet delar utredningens
åsikt att det även utanför tillämpningsområdet för den föreslagna
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
44 a § byggnadslagen stundom kan vara från allmän synpunkt angeläget att
skydda exempelvis särskilt märklig by- eller bruksbebyggelse. I likhet med
departementschefen finner utskottet det därför motiverat att expropriation
kan ske i sådana fall. Möjlighet därtill erbjudes genom de förordade ändringarna
i expropriationslagen. På grund av vad nu anförts anser utskottet
i likhet med utredningen, flertalet remissinstanser och departementschefen
att den föreslagna lagstiftningen bör komma till stånd.
Vad därefter angår de förordade stadgandenas närmare utformning återfinnes
som redan nämnts de huvudsakliga bestämmelserna i den nya 44 a §
byggnadslagen. Vid remissbehandlingen har kritik riktats mot denna paragraf,
bland annat i vad därigenom reglerats den enskilde fastighetsägarens
möjligheter att undgå inlösen av sin fastighet. Härutinnan föreskrives
i 44 a § till en början att vid bestämmande av vad som må lösas skälig hänsyn
skall tagas till markägares önskemål att förena sig med staden om saneringsåtgärderna
och gjorda utfästelser att bidraga till deras genomförande.
Såsom framhålles bland annat i motionerna 1:593 och 11:728 rådde
vid tillkomsten av Stockholms stads framställning rörande ifrågavarande
lagstiftning enighet inom såväl byggnadsnämnden som stadsfullmäktige om
att inlösen icke borde tillgripas, då vederbörande fastighetsägare visade sig
beredda och i stånd att på egen hand genomföra ett godtagbart miljöskyddsprogram.
Enligt vad i nämnda motioner, som är likalydande, anföres och
yrkas bör nämnda uppfattning komma till tydligt uttryck i lagtexten.
Utskottet vill i anledning av dessa motioner inledningsvis anmärka att
expropriationsutredningens förslag i förevarande hänseende tillstyrkts av
Stockholms stadskollegium, varvid föredragande borgarrådet bland annat
uttalat att förslaget syntes väl överensstämma med stadsfullmäktiges intentioner.
Utskottet betonar vidare att i enlighet med vad som eljest gäller vid
expropriation fråga, huruvida fastighet skall omfattas av inlösenmedgivande
enligt 44 a § från fall till fall skall prövas av Kungl. Maj :t under hänsynstagande
till samtliga på frågan inverkande omständigheter. Såsom departementschefen
framhållit innebär detta att inlösen icke bör komma till stånd,
om saneringens ändamålsenliga genomförande kan säkerställas på annat
lämpligt sätt. Därest vad i inlösenärendet förekommit ger vid handen att
saneringen med lika eller större fördel kan verkställas genom markägares
försorg, bör således ansökan om inlösen avslås. Som utredningen antytt måste
det emellertid ankomma på markägaren att förebringa utredning rörande
sin vilja och förmåga att sätta sin fastighet i önskvärt skick. I enlighet med
vad utredningen anfört får fastighetsägare, som verkligen vill rusta upp och
för framtiden bibehålla sina fastigheter, härigenom intresse av att i ett tidigt
skede inleda förhandlingar med vederbörande kommunala myndigheter
rörande villkoren för saneringens genomförande. Då kommunen särskilt
av kostnadsskäl får antagas ha stort intresse av att försäkra sig om fastighetsägarens
medverkan, torde det kunna förmodas att dylika förhandlingar
ofta kommer att leda till uppgörelse. Såsom departementschefen understrukit
ter det sig från allmän synpunkt angeläget att expropriationsbefogenhe
-
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
ten i det särskilda fallet icke utnyttjas längre än som är ofrånkomligen nödvändigt.
Lagstiftningens syfte blir således i första hand att få till stånd ett
samarbete mellan kulturminnesvårdens företrädare — i detta fall närmast
staden — och ägarna till de särskilda fastigheterna. Denna målsättning ansluter
sig nära till riktlinjerna för lagen om byggnadsminnen.
Lagtextens utformning förutsätter emellertid att den enskilde fastighetsägaren
till undvikande av inlösen måste avge bindande utfästelser, medan
föreskrifter om motsvarande skyldigheter för staden icke ansetts påkallade.
Detta förhållande har föranlett viss kritik från några remissinstanser, bland
andra Svea hovrätt, överståthållarämbetet och Sveriges advokatsamfund.
Härvid har i vissa fall förordats att inlösen icke skall kunna ske, innan stadsplan
fastställts. Såsom framgår av propositionen har till stöd för denna uppfattning
i huvudsak åberopats att fastställd stadsplan får anses utgöra det
minimum av utredning rörande åtgärdernas art och omfattning som bör föreför
att markägare skall kunna bedöma de konsekvenser åtgärderna
kommer att medföra för hans del och de möjligheter han har att bidraga
eller annorledes medverka till åtgärdernas genomförande. Jämväl i motionerna
I: 593 och II: 728 förordas att fastställd stadsplan i lagtexten skall
uppställas såsom förutsättning för inlösen.
Det synes utskottet tveksamt, huruvida några fördelar från markägarens
synpunkt står att vinna genom den sålunda föreslagna författningsändringen.
Utskottet vill i likhet med departementschefen erinra om att i förevarande
saneringssituation bebyggelsen till övervägande del skall behållas i befintligt
skick och gatulinjerna förblir i stort sett oförändrade. Såsom departementschefen
funnit kan stadsplanen med tillhörande stadsplanebestäinmelser
följaktligen knappast annat än på enstaka punkter lämna markägaren i
sammanhanget erforderliga upplysningar. Det måste jämväl, såsom utredningen
och departementschefen påpekat, antagas att en dylik förutsättning
för inlösen i onödan begränsar den lösandes handlingsfrihet. Det torde nämligen,
såsom departementschefen också påpekat, vid ifrågavarande saneringstyp
icke sällan visa sig nödvändigt att under arbetets gång jämka på
tidigare godtagna lösningar.
Departementschefen anser att den utredning, varå markägaren skall grunda
sitt ställningstagande, bör förebringas genom det s. k. saneringsprogrammet.
Det är nämligen enligt departementschefens mening nödvändigt att
saneringsåtgärderna genomföres efter en i förväg noga genomtänkt plan och
i viss bestämd tidsföljd. Enligt departementschefens åsikt lär av detta program
komma att framgå bland annat i vad mån byggnader på markägarens
fastighet skall kvarstå eller rivas, i vilken omfattning gemensamhetsanläggningar
är avsedda att utföras och vilken allmän standard som eftersträvas
beträffande bostäder och lokaler inom det område som omfattas av programmet.
Då det därjämte måste antagas, att förutsättningarna och sättet
för saneringens genomförande måste vara i huvudsak klarlagda, innan staden
kan definiera och motivera sina expropriationsanspråk, samt att markägarna
och vederbörande kommun på ett tidigt skede inlett förhandlingar,
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
anser departementschefen anledning saknas att av hänsyn till markägarna
låta fastställd stadsplan utgöra förutsättning för inlösen. Utskottet ansluter
sig till denna uppfattning och avstyrker därför det förslag till ändring i lagtexten
som såvitt nu är i fråga innefattas i motionärernas hemställan.
I motionerna I: 593 och II: 728 har emellertid jämväl hemställts att förekomsten
av ett saneringsprogram bör utgöra förutsättning för inlösen. Därjämte
begäres i motionen II: 729 komplettering av byggnadsstadgan i enlighet
med departementschefens uttalanden om saneringsprogrammets innehåll.
Vad sålunda yrkats är enligt utskottets mening otvivelaktigt förtjänt av
beaktande. Behovet av en uttrycklig föreskrift i byggnadslagen eller byggnadsstadgan
gör sig visserligen mindre starkt gällande, om inlösenforfarande
tillgripes, eftersom Kungl. Maj :t i ett sådant fall ändå torde föranstalta om
erforderlig utredning. Markägarna måste likväl — oavsett om saneringsåtgärderna
föranleder inlösenyrkande eller ej — anses ha ett berättigat krav
på sådan utredning från motpartens sida att han för sin del kan bedöma
åtgärdernas följder. Lagstiftningen har vidare ansetts böra i första hand
syfta till att åvägabringa uppgörelser i hithörande frågor mellan kommunen
och vederbörande markägare. Utskottet finner att en saneringsplan med det
innehåll, som departementschefen förutsatt, skulle utgöra en värdefull grund
för dylika överenskommelser. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om
vikten av att markägares utfästelse genom hänvisning till saneringsprogrammet,
tidsbegränsning eller på annat lämpligt sätt utformas så att den icke
kan åberopas mot honom under andra förhållanden än som förutsatts vid
avtalets ingående. Av skäl som i det föregående utvecklats kan det vidare
förutsättas att saneringsprogram i regel måste uppgöras på ett tidigt skede.
Någon praktisk olägenhet för stadens del av en föreskrift om sådant program
kan därför inte anses uppkomma. Det kan självfallet göras gällande
att departementschefens uttalanden i ämnet utgör en tillräckligt betryggande
garanti med avseende på såväl saneringsprogrammets innehåll som tidpunkten
för dess framläggande. Utskottet finner emellertid vid ovan angivna
förhållanden övervägande skäl tala för uppfattningen att departementschefens
berörda uttalanden bör komma till direkt uttryck, närmast
genom bestämmelser i byggnadsstadgan eller eventuellt i den form som
avses i 76 § samma stadga. Avgörandet av frågan om lämpligaste tillvägagångssättet
härvidlag torde emellertid få överlämnas till Kungl. Maj .t.
I motionerna I: 593 och II: 728 erinras ytterligare om att i expropriationsutredningens
förslag såsom förutsättning för inlösningsrätt angivits bland
annat att berörd bebyggelse är uppenbart vanvårdad. Såsom motionärerna
påpekat har 44 a § såvitt nu är i fråga erhållit sin nuvarande utformning,
varvid ordet »uppenbart» utgått, med anledning av vid remissbehandlingen
framställda anmärkningar från riksantikvarieämbetet, Nordiska museets
nämnd och Hyresgästernas riksförbund. Härvid har i huvudsak anförts att
det av utredningen uppställda kravet i alltför hög grad begränsar möjligheten
att tillämpa paragrafen samt alt vid uppenbar vanvård förfallet ofta
torde ha gått så långt att en restaurering icke längre är möjlig. Motionärer
-
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
na, som icke finner de sålunda anförda skälen bärande, anser att lagtexten
i förevarande hänseende bör utformas i enlighet med utredningens förslag.
Utskottet delar emellertid departementschefens uppfattning att detta förslag
fått en väl restriktiv formulering och avstyrker därför motionärernas
berörda hemställan.
Ej heller eljest finner utskottet anledning till anmärkning mot de genom
propositionen framlagda lagförslagen. Utskottet förutsätter härvid i likhet
med departementschefen att riksantikvarieämbetets utlåtande alltid kommer
att inhämtas, innan ansökan om inlösen enligt 44 a § byggnadslagen företages
till avgörande.
I motionen I: 595 framhålles som angeläget att erforderliga saneringsåtgärder
såvitt möjligt kommer till stånd efter frivillig överenskommelse mellan
berörda parter. För att främja detta syfte föreslås i motionen att, så
snart dylika åtgärder finnes påkallade, en samarbetsnämnd tillskapas för
att leda och samordna arbetet. I motionen hemställes om föreskrifter rörande
en dylik nämnd. Såsom tidigare framhållits har i detta lagstiftningsärende
frivilliga överenskommelser ansetts vara av stor betydelse för genomförandet
av önskvärda upprustningsåtgärder. Motionens syfte, som nära ansluter
sig till denna uppfattning, är följaktligen beaktansvärt. De lämpliga
formerna för saneringsarbetets planering och genomförande kan emellertid
växla med hänsyn till förhållandena i de särskilda fallen och det kan därför
enligt utskottets mening icke vara lämpligt att reglera dessa genom författningsföreskrifter.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte med avslag å följande motioner,
nämligen
1. I: 593 och II: 728, såvitt därigenom yrkats ändring i de
genom propositionen framlagda lagförslagen,
2. I: 594 och II: 727 samt
3. I: 595 bifalla förevarande proposition, nr 46;
B. att riksdagen i anledning av dels motionerna I: 593 och
II: 728 och dels motionen II: 729 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t såsom sin mening giva till känna vad utskottet anfört
om föreskrifter rörande saneringsprogram;
C. att motionen II: 729 i den mån den ej kan anses besvarad
genom vad utskottet ovan anfört och hemställt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 april 1963
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson,
Georg Carlsson, Åkesson, Erik Jansson*, Lennart Geijer och Paul Jansson;
från
andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink*,
herrar Persson i Tandö, Hamrin i Kalmar*, Turesson, Grebäck och Tobé.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Ebbe Ohlsson och Turesson, vilka ansett,
dels att det avsnitt i utskottets utlåtande som börjar på s. 25 med orden
»Utskottet vill» och slutar på s. 27 med orden »motionärernas hemställan»,
bort ersättas med text av följande lydelse:
»Utskottet delar motionärernas uppfattning att rätt att lösa mark skall
föreligga endast där vederbörande fastighetsägare icke inom skälig tid visat
sig beredd och i stånd att på egen hand eller i förening med staden genomföra
ett godtagbart miljöskyddsprogram samt tillstyrker sålunda bifall
till motionerna I: 593 och II: 728 i denna del.
Departementschefen har avvisat den under remissbehandlingen framförda
tanken att inlösen inte bör kunna ske innan stadsplan fastställts. Som motivering
för sin ståndpunkt åberopar departementschefen att stadsplanen
med tillhörande bestämmelser näppeligen kan komma att, annat än på ett
begränsat antal punkter, lämna markägare de upplysningar som han i den
åsyftade situationen bör äga tillgång till. Utskottet kan inte dela denna
uppfattning. Enligt utskottets mening utgör fastställd stadsplan en nödvändig
förutsättning för att markägaren skall kunna bedöma vilka rättigheter
och skyldigheter som är förenade med hans tomt. Den är ock nödvändig
för att han skall kunna bedöma de konsekvenser som de i saneringsplanen
föreslagna åtgärderna kommer att medföra för hans del och de möjligheter
han har att bidraga eller annorledes medverka till åtgärdernas genomförande.
Utskottet tillstyrker sålunda det i motionerna I: 593 och II:
728 framställda yrkandet att fastställd stadsplan skall utgöra förutsättning
för lösningsrättens inträde.»
dels ock att utskottet beträffande 44 a § byggnadslagen under punkt A
bort hemställa,
»att riksdagen med bifall i dessa delar till motionerna I:
593 och II: 728 måtte för sin del besluta sådan ändring i de
genom propositionen framlagda lagförslagen, att 44 a §
byggnadslagen får följande lydelse.
44 a §.
Har stadsplan fastställts för område med äldre bebyggelse,
som det av historiska eller kulturhistoriska skäl är angeläget
att hålla i värdigt skick, och är bebyggelsen vanvårdad
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1963
eller företer den eljest väsentliga brister av beskaffenhet att
försvåra genomförandet av stadsplanen, må Konungen, om
härav påkallade åtgärder prövas icke lämpligen kunna verkställas
annorledes än i ett sammanhang, medgiva staden att
i erforderlig omfattning lösa mark som beröres av åtgärderna
ävensom annan inom området eller i dess omedelbara närhet
belägen mark, för vars ändamålsenliga utnyttjande åtgärderna
kunna väntas bliva av väsentlig betydelse. Rätt att
lösa mark skall dock ej föreligga, där markägare eller sammanslutning
av markägare inom skälig tid visat sig beredd
och i stånd att själv eller i förening med staden genomföra
åtgärderna.»
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630421