Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

1

Nr 12

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om lagstiftning angående
förbud mot hållande av bandhundar, dels ock
om lagstiftning rörande storlek och inredning av hundkojor,
m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen dels en i andra kammaren av herr
Levin och fru Holmqvist, nr 42, dels ock en i första kammaren av herr
Elowsson, Nils, nr 173.

I förstnämnda motion understrykes att det fortfarande förekommer, särskilt
i landets södra delar, att hundar ständigt hålles bundna. Härigenom
utsättes hundar ofta för grymma och meningslösa lidanden. Den nuvarande
lagstiftningen ger otillräckliga möjligheter att komma till rätta med missförhållandena.
Motionärerna finner det angeläget att, såsom nyligen skett i
Danmark, förbud införes mot hållande av bandhundar.

I motionen II: 42 hemställes därför, »att riksdagen måtte besluta i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om att förslag till lag med förbud att
ständigt hålla hundar bundna snarast måtte föreläggas riksdagen».

I motionen 1:173 påpekar motionären, att bandhundar ofta utsättes för
svåra lidanden särskilt vid sträng kyla på grund av hundkojornas undermåliga
beskaffenhet. Hundarna tjudras därtill mången gång i alltför korta
länkar. Motionären anser att stadgande bör införas om hundkojors storlek
och inredning, längden på länkarna m. in. Tillsynen av de förordade
bestämmelsernas efterlevnad bör ankomma på polismyndigheten.

I sistnämnda motion hemställes, »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj .t
begära utredning av hithörande förhållanden och utfärdandet av bestämmelser
i enlighet med motionens syfte».

Beträffande det närmare innehållet i motionerna hänvisas till dessa.

över motionen 11:42 har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtats yttrande från veterinärstyrelsen samt länsstyrelserna i
Kristianstads och Malmöhus län. På begäran av utskottet har därjämte
yttranden avgivits av Föreningarna Djurens vänners riksorganisation, Malmöhus
läns hälsovårdsförbund samt Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.

Motionen I: 173 har icke reinissbehandlats.

4605 63 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 12

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

Gällande bestämmelser

Särskilda bestämmelser i de av motionärerna angivna hänseendena finnes
icke. Av visst intresse i förevarande sammanhang är föreskrifterna i
2 och 4 §§ lagen den 19 maj 1944- om djurskydd (djurskyddslagen). I förstnämnda
paragraf stadgas, att djur skall behandlas väl och såvitt möjligt
skyddas mot lidande. Vidare är i paragrafen intagen en föreskrift att stall
eller annat förvaringsrum för djur skall erbjuda tillräckligt utrymme och
skydd samt skall hållas tillfredsställande rent.I 4 § sägs att djur icke må hållas
bundet eller tjudrat på ett för för djuret plågsamt sätt eller så att det icke
kan få behövlig vila. Djurskyddslagen innehåller vidare föreskrifter om tillsynen
å lagens efterlevnad. Dessa bestämmelser, som i sin nuvarande utformning
gäller från år 1959, innebär i korthet följande. Hälsovårdsnämnden
i orten har att utöva tillsyn över djurens vård och behandling. För sådant
ändamål skall nämnden utse en eller vid behov flera tillsyningsmän.
Vid tillsynen skall länsveterinären och distrikts- eller stadsveterinären medverka.
Länsstyrelsen skall vaka över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän
fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen tillkommer veterinärstyrelsen,
som har att till ledning för övriga tillsynsorgan meddela erforderliga
råd och anvisningar. Därest någon åsidosätter bl. a. vad i 2 och 4 §§ stadgas,
äger hälsovårdsnämnden meddela erforderliga föreskrifter om vad som jämlikt
dessa paragrafer skall iakttagas. Nämnden äger ock i sådant fall stadga
''ite. Underlåter någon att vidtaga föreskriven åtgärd äger nämnden verkställa
åtgärder på den försumliges bekostnad. Den som har djur i sin vård
är skyldig att låta bl. a. hälsovårdsnämnd och tillsyningsmän besiktiga
djuret samt stall eller annat förvaringsrum, födoämnen, redskap och persedlar,
som är avsedda för djuret.

Veterinärstyrelsen har med stöd av djurskyddslagen i maj 1961 meddelat
råd och anvisningar för hälsovårdsnämnd rörande tillsynen över hållande
av djur (Samling av författningar och cirkulär m. m. angående veterinärväsendet;
nr 19/1961). Beträffande hundkojor har veterinärstyrelsen
därvid anfört följande.

Hundkoja skall vara vara värmeisolerad och dragfri samt försedd med
strömedel eller dylikt i tillräcklig mängd. Tak och innertak bör vara avlyftbart
för rengöring. En träplatta på taket eller på särskild ställning är lämplig
som liggplats utomhus. Hundgård (rastgård) bör ligga på torr plats. Marken
bör vara hårdgjord eller täckt med tjockt gruslager.

Vidare har i anvisningarna rörande bandhundar uttalats:

Systemet att hålla bandhund bör motarbetas. Då hund hålles på sådant
sätt, hör koppel för medelstor hund vara minst 4 meter långt. Lämpligen
bör s. k. löplina spännas upp. ö

I detta sammanhang må slutligen erinras om bestämmelsen ill kap. 13 §
strafflagen om djurplågeri. Paragrafen har denna lydelse:

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 är 1963 3

Den, som genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes,
utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller
fängelse.

Brottsbalken, som antogs 19G2 men ännu ej trätt i kraft, innehåller ett
härmed i sak överensstämmande stadgande.

Historik

Kungl. Maj :t tillsatte år 1937 en utredning angående en särskild lag om
djurskydd och vad därmed ägde samband. Utredningen avlämnade påföljande
år ett betänkande med förslag rörande djurskyddslagstiftning
(SOU 1938: 36). I betänkandet, som ligger till grund för djurskyddslagen,
uppmärksammades bl. a. de förhållanden under vilka hundars rörelsefrihet
begränsas. I denna del anförde utredningen (s. 78 f):

Helt allmänt kan därvid påstås, att ett mycket stort antal hundar både i
städerna och på landsbygden icke få den motion de behöva. Ofta nog föreligga
missförhållanden av den art, att vederbörande djur tillfogas ett med
få avbrott ständigt fortgående lidande. Särskilt gäller detta flertalet bandhundar,
vilka sällan få mera rörelse än vad en ofta alltför kort lina eller
kedja tillåter. Men även i andra fall måste omständigheterna anses oefterrättliga.
De närmare detaljerna kunna vara särdeles skiftande; här må endast
ytterligare nämnas det ingalunda sällsynta förhållandet, att en mindre
nogräknad och ansvarskännande hunduppfödare eller någon annan, som
utan erforderliga kvalifikationer drager vinning av hunden såsom modebetonat
sällskapsdjur, förvarar ett avsevärt antal djur inom tämligen begränsade
utrymmen och under sådana förhållanden i övrigt, att han icke med
bästa vilja har möjlighet att giva djuren tillfälle till den rörelse de behöva.
Särskilt som de i nu ifrågavarande avseende försummade hundarna i det
kanske övervägande antalet fall ha daliga bostäder eller eljest behandlas
illa — varför dock andra stadganden i djurskyddslagen söka råda hot —
måste det anses berättigat att genom en särskild lagbestämmelse försöka
komma till rätta med missförhållandena i fråga om hundars rörelsefrihet.

Utredningen, som ansåg alltför detaljerade föreskrifter olämpliga, föreslog
på ifrågavarande punkt en mera allmänt hållen bestämmelse av innebörd
att hund, som hålles bunden eller instängd, dagligen skall erhålla tillfälle
till nödig motion genom tillgång till rymlig hundgård, genom röstning
eller på annat lämpligt sätt. Utredningen ansag att i nödfall den erforderliga
rörelsefriheten kunde beredas hunden därigenom att den lina eller dylikt,
vari hunden kopplades, med sin andra ände var rörligt tästad vid en vågrätt
uppspänd lina på sådant sätt, att hunden utan ansträngning kunde draga
den nedhängande linan utefter den uppspända. Beträffande stallrum och
annat utrymme, där djur förvaras, föreslog utredningen att detta skulle
vara tillräckligt rymligt och tätt ävensom i övrigt av beskaffenhet, som med
hänsyn till rådande förhållanden kunde anses lämpligt. Enligt utredningen
skulle härigenom möjlighet skapas att utdöma olämpliga hundkojor.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 dr 1963

Vid remissbehandlingen av betänkandet anfördes från flera håll erinringar
mot bestämmelsen om skyldighet att dagligen bereda vissa hundar
tillfälle till nödig motion. Det hävdades såväl att stadgandet var obehövligt
som att det skulle kunna läggas till grund för åtal mot de flesta ägare av
sällskapshundar. Flera remissinstanser ansåg, att det vore bättre med ett
förhud mot att hålla bandhund. Det föreslogs vidare i några yttranden förbud
även mot att ha hundvalpar under sex månaders ålder i kort bindsle
samt föreskrift att, när hund under kortare tid måste hållas bunden, detta
borde ske på sådant sätt, att den kedja eller lina, varmed hunden är bunden,
fästes medelst en lätt löpande ring vid en minst tio meter lång löplina.

I proposition nr 43 år 1944 uttalade föredragande departementschefen,
statsrådet Bergquist, att den föreslagna särskilda lagbestämmelsen om skyldighet
att bereda hund tillfälle till motion icke syntes erforderlig och därför
kunde utgå ur lagförslaget. Ej heller ansåg departementschefen att något
stadgande om förbud mot att hålla bandhund eller särskild föreskrift
om bindsle för hund borde meddelas. Beträffande stall och andra förvaringsutrymmen
för djur syntes enligt departementschefen till fyllest att
stadga, att de skall erbjuda tillräckligt utrymme och skydd samt hållas
rena och snygga.

Första lagutskottet fann i utlåtande nr 28 år 1944 ej anledning till erinran,
såvitt nu är i fråga, mot det i propositionen framlagda förslaget. I
detta sammanhang må emellertid från utlåtandet följande återgivas:

I fråga om hållande av bandhund har departementschefen uttalat, att
han icke ansett något förbud häremot böra meddelas. Utskottet vill i anledning
av detta uttalande framhålla, att även om något förbud icke meddelats,
saken dock kommer i ett helt annat läge efter genomförande av den
föreslagna djurskyddslagstiftningen. På grund av bestämmelsen i 4 § om att
djur icke må hållas bundet på ett för djuret plågsamt sätt blir det förbjudet
att hålla bandhund bunden med så kort lina, att hunden icke kan erhålla
tillräcklig rörelsefrihet, och på samma sätt kunna enligt 2 § vissa krav ställas
på hundkojornas beskaffenhet. Det är enligt utskottets uppfattning
också angeläget, att hälsovårdsnämnderna ägna uppmärksamhet åt dessa
förhållanden.

Utskottets utlåtande godkändes av 1944 års riksdag.

Djurskyddslagen trädde i kraft den 1 januari 1945.

Kungl. Maj:t tillsatte därefter 1953 en utredning, som antog benämningen
djurskgddsutredningen, för att pröva frågan om ett förbättrat djurskydd.
Utredningen har hittills avlämnat tre betänkanden. I det första, tillsynen
å djurskyddslagens efterlevnad (SOU 1956: 49), som huvudsakligen
behandlade den dåvarande tillsynsorganisationens behov av att förstärkas
och förbättras, upptogs även spörsmålet om bandhundarna och efter att ha
återgivit första lagutskottets nyssnämnda utlåtande anförde utredningen
härom (s. 23 ff):

Man måste emellertid, med de hittills gjorda erfarenheterna för ögonen,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

konstatera att de sålunda uttalade förhoppningarna långt ifrån“ro*. *
värd grad infriade. De i press och annorstädes förekommande vittnesbörden,
att bandhundar, särskilt i de södra delarna av riket, alltjamt i mycket
stor utsträckning hållas på ett ur djurskyddssynpunkt ovärdigt sa , aro
så många och samstämmiga att de icke kunna frånkännas ett betydan e
mått av trovärdighet. Under en bilfärd, som utredningsmannen och utredningens
sekreterare i december 1954 företagit i ett av de södia landscapen,
har bekräftelse vunnits på att förhållandena i förevarande hänseende kunna
vara ytterst otillfredsställande hl. a. i fråga om hundkojornas beskaffenhet.
Såsom belysande för det läge, vari bandhundsfrågan befinner sig, ma bär
delvis återgivas innehållet i några för utredningen tillgängliga uttalanden
i augusti år 1954 av ordföranden i en djurskyddsförening, som gjort en
mycket stor insats, då det gällt att genom frivillig inspektionsverksamhet
just i den trakt, där nämnda resa företogs, lindra bandhundarnas belägenhet:
»Man hade icke i något fall gjort anmälan till vederbörande landsfiskal
med begäran om anställande av åtal, alldenstund man vore ganska övertygad
om ett ett åtal icke skulle leda till fällande dom samt en friande
sådan kunde ha ofördelaktiga verkningar. I stället hade man gjort så att
föreningens inspektör, när det funnits anledning att ingripa, förelagt hundägaren‘att
i fall av sjukdom hos hunden tillkalla veterinär eller i en del
fall att omedelbart låta avliva djuret. Vidare hade praktiserats att ålägga
vederbörande att anskaffa ny hundkoja, utförd i enlighet med förelagd ritning
och placerad på lämplig av inspektören utsedd plats, samt att ordna
med löplina eller ordentlig hundgård. I allmänhet hade de sedermera vidtagna
åtgärderna kunnat godkännas av inspektören. Såväl inspektören som
hans bil vore väl kända i orten, och befolkningen hade tydligen för sitt eget
anseendes skull intresse av att undvika anmärkningar från hans sida. I regel
reste inspektören icke ensam; ofta hade han sällskap av någon styrelseme
lem, och i enstaka fall hade ortens polisman varit med. Hälsovårdsmyndigheternas
medlemmar hade däremot icke anmodats deltaga, och de hade ej
heller visat något större intresse för denna eller någon annan djurskyddsfråga
Stundom hade de väl anmält fall som borde undersökas, men det
hade då flera gånger förekommit, att de bett att deras namn icke skulle
röjas i sammanhanget. Del vore nödvändigt att skärpta bestämmelser komme
till stånd. Det kunde naturligtvis vara ofrånkomligt att hålla hund bunden,
men det borde finnas klara bestämmelser för under vilka förhållanden
det finge äga rum. Det vore icke lämpligt att, såsom nu kunde ske, låta
en tax eller slätliårig terrier såsom gårdvar ligga ute i eu usel koja vinter
och sommar utan motion. Det vore viktigt att hela övervakningen av lagens
efterlevnad bleve ordnad på ett lämpligt sätt. Många hälsovårdsmyndigheter
på landet hade säkerligen icke alls reda på sina skyldigheter i detta avseende.
Djurskyddsföreningarna hade i allmänhet icke erforderliga ekonomiska
resurser för att bedriva inspektionsverksamhet i tillräcklig omfattning.
De arvoden, som kunde erbjudas eu inspektör, vore ofta små. I många
fält komme därför arbetet att utföras av personer, som besutte varken nödiga
kunskaper eller erforderlig erfarenhet. Man kunde mycket väl förstå,
om länsstyrelserna icke alltid vore så benägna atl tilldela sadana personel
polismans befogenhet.»

Utredningen fortsätter:

Att råda bot på missförhållandena i fråga om bandhundarna genom att
helt enkelt förbjuda att hålla hund bunden utomhus, synes vara en vansk -

(>

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

lig utväg, icke minst ur den synpunkten att ett sådant förbud uppenbarligen
skulle nödvändiggöra invecklade samt övervakningen försvårande undantagsbestämmelser
för sådana fall då hundar verkligen behövas såsom vakthundar
eller det eljest är av fullt legitima skäl påkallat att hålla en hund
bunden tillfälligtvis eller mera stadigvarande. Med hänsyn till olika förhållanden
i skilda fall, särskilt de stora olikheterna mellan hundraserna samt
de växlande klimatförhållandena i de skilda landsändarna ävensom de olika
sätt som kunna användas för att begränsa hundars rörelsefrihet — hundkojor
med vanligt koppel, hundgårdar och andra inhägnader samt löplinor
— skulle det tydligen också vara förenat med minst sagt betydande svårigheter
och ingalunda underlätta övervakningen, om man ville'' försöka att
författningsmässigt genom en mängd mer eller mindre stela detaljbestämmelser
reglera alla de olika sätt och anordningar, som i det ifrågavarande
hänseeendet skulle anses tillåtna. Innan man inlåter sig på något sådant,
synes det därför böra prövas, huruvida icke ett tillfredsställande resultat
står att vinna, om man väl å ena sidan liksom hittills litar till mera allmänt
hållna bestämmelser i djurskyddslagen om att djuren skola behandlas väl i
olika avseenden, men å andra sidan på allvar söker förbättra tillsynsorganisationen
därhän att den uppnår verklig effektivitet samtidigt som vid
övervakningen på ett smidigt och praktiskt sätt hänsyn kunna tagas till de
skiftande förhållanden som äro för handen i de särskilda fallen. Vid den
reformering av den nuvarande tillsynsorganisationen, som kan ifrågakomma,
torde det vara av nöden, att de många lokala tillsynsorganen samordnas
under en enhetlig ledning, som besitter förmåga och utvägar att såväl genom
propaganda och upplysningsverksamhet'' som genom väl planerade
och samordnade samt med kraft och konsekvens genomförda ingripanden
få bukt bl. a. med en sådan föga tilltalande landssed som det så kallade
»bandhundseländet» efter allt att döma utgör.

Betänkandet låg till grund för de nu gällande, ovan redovisade bestämmelserna
om tillsynsorganisationen. Förslaget framlades i proposition nr
35 år 1958. Propositionen tillstyrktes av tredje lagutskottet i dess utlåtande
nr i vid 1958 års A-riksdag. Utskottet anförde i detta utlåtande bl. a.:

För lagstiftningen på detta område är det utmärkande att den i flertalet
lall måste nöja sig med att ge bestämmelser med flvtande innebörd. Det
är icke vare sig möjligt eller lämpligt att i lagtexten uttömmande ange vad
som menas med vanvård, otillbörligt lidande, tillräckligt utrymme, tillfredsställande
rent, behövlig vila, avsevärt lidande, ingrepp av någon betvdelse
etc. Det synes vara en angelägen uppgift att nu uppräknade och andra liknande
uttryck erhåller ett mera konkret innehåll genom sådana råd och
anvisningar från den centrala tillsynsmyndigheten, att de genom sin motivering
kan verka övertygande på andra tillsynsorgan och därmed främja
enhetlighet i tillämpningen. Det har av några remissinstanser föreslagits,
att det till ledning för hälsovårdsnämndernas arbete på området utarbetas
eu normaldjurskyddsordning. Även utskottet finner delta förslag värt beaktande.
Det torde sålunda mången gång vara påtagligt att det inom en
viss kommun eller del därav kan vara erforderligt med särskilda bestämmelser
utöver vad som i djurskyddslagen eller eljest föreskrivits. För att
bestämmelser i sådan riktning skall vinna efterföljd, torde det vara oundgängligt
att de förknippas med påföljder av något slag. Bestämmelser
härom torde emellertid icke kunna införas utan särskilt "bemyndigande i

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

lag. Utskottet vill för sin del förorda att frågan av Ivungl. Maj :t tages undei
övervägande vid det fortsatta reformarbetet på djur skyddslagstiftningens
område. Utskottet hyser förhoppningen att detta arbete inom en snar framtid
skall bringas till avslutning.

Propositionen bifölls av 1958 års A-riksdag. Av särskild betydelse i de
nya bestämmelserna är skyldigheten för varje hälsovårdsnämnd att utse
minst en tillsyningsman samt möjligheter för nämnden att stadga vite.

Utredningens andra betänkande, om offentlig förevisning av djur, torde
sakna närmare intresse i nu förevarande sammanhang.

I sitt tredje betänkande, Djurplågeri, vetenskapliga djurförsök samt
djurskgddsordning (SOU 1961:45) har djurskyddsutredningen däremot
bl. a. behandlat det i direktiven angivna spörsmålet, huruvida det kan anses
påkallat att ändra gällande regler om de sätt på vilka djurs rörelsefrihet
får inskränkas. Härunder hör enligt direktiven förslaget om en lagregel
med syfte att säkerställa att t. ex. bandhundar får nödig motion. Utredningen
har i detta betänkande framlagt förslag till en djurskyddsordning.
Denna är avsedd att vara en för riket i dess helhet gällande auktoritativ
utläggning och komplettering av djurskyddslagens bestämmelser. En
sådan djurskyddsordning bör enligt utredningen innehålla anvisningar om
vad djur ägare och djurskötare i skilda hänseenden bör iakttaga. Utredningen
finner att de av tredje lagutskottet särskilt utpekade begreppen i djurskyddslagen
därigenom skulle bli till fyllest utredda. I förslaget till djurskyddsordning
är upptagna två punkter, som med anledning av de nu behandlade motionerna
är av intresse. Sålunda föreslås i betänkandet att bandhund icke får
hållas utan att ha tillgång till hundkoja så anordnad, att hunden vid vistelse
där utan svårighet kan bibehålla normal kroppstemperatur. Vidare
förordas stadgande att alla uppbundna eller innestängda djur skall erhålla
nödig motion samt att särskild omsorg skall ägnas bundna eller innestängda
hundars motionering.

Sistnämnda betänkande har varit föremål för omfattande remissbehandling.
Vad i utredningen anförts om önskvärdheten av en djurskyddsordning
har gillats av ett flertal remissinstanser, medan åter andra intagit en
negativ ståndpunkt. Av remissvaren skall här endast återgivas följande
sammanfattning av yttrandena beträffande den föreslagna bestämmelsen
om bandhundar: Länsveterinärerna i Hallands och Jämtlands län samt Ullareds
hälsovårdsnämnd anser att det beträffande bandhund borde finnas
föreskrift om det bindsle som användes för hunden. Enligt länsveterinärens
i Hallands län förslag bör föreskriften lyda: »Till kojan skall höra ett efter
hundens storlek anpassat tillräckligt långt koppel eller s. k. löplina.» Länsveterinären
i Jämtlands län anser att föreskriften bör gälla bindslets minimimått
och helst även att bindslet bör vara kopplat till löplina. Ullarcds
hälsovårdsnämnd framhåller att löplinan bör ha en längd av minst 10 meter
och kopplet av minst 4 meter. Sistnämnda länsveterinär anser även afl

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 dr 1963

föreskrift bör givas om att det område, inom vilket hunden har att röra
sig, skall fortlöpande hållas tillfredsställande rent. Föreningarna Djurens
vänners riksorganisation och hälsovårdsnämnden i Kalmar har yrkat att
hållandet av bandhund måtte —- såsom varande en form av djurplågeri —
helt förbjudas. Sådant hållande av hund, bunden vid koja, är otidsenligt
och fyller i de flesta fall intet ändamål.

Betänkandets förslag övervägs för närvarande inom Kungl. Maj :ts kansli.

Enligt vad utskottet erfarit har djurskyddsutredningen alltjämt sin uppmärksamhet
fäst på spörsmålet om bandhundarna i anledning av tidigare
framställningar rörande denna fråga.

Gällande danska bestämmelser

I Danmark har nyligen införts ändrade bestämmelser i nu förevarande
avseenden. I en hänvändelse till danska justitiedepartementet föreslogs att
man i överensstämmelse med en av »World Federation for the Protection of
Animals» antagen resolution skulle införa fullständigt förbud mot att hålla
bandhundar. Grunden till framställningen var att det direkt strider mot en
hunds natur att ständigt hållas bunden. En hund som länge hållits fastlcedjad
undergår ofta psykiska förändringar. Den kan sålunda bli nervös
och bitsk eller ibland apatisk och slö. Enligt hänvändelsen inträffar ofta
att bandhundar på grund härav måste avlivas. Justitiedepartementet framlade
i december 1961 förslag om ändring i »Lov om hunde», varvid bl. a.
nämnda hemställan beträffande bandhundar beaktades. Förslaget antogs
efter visst tillägg av folketinget år 1962. De nya bestämmelserna, som trädde
i kraft den 1 januari 1963, återfinnes i § 12 i »Lov om hunde» och har
följande lydelse:

Det er forbudt til stadighed åt holde en hund bundet.

Når en hund holdes bundet, skal dens laenke mindst vsere 5 m. lang, og
den skal have adgang til et opholdsrum, der kan yde den försvarligt lee
mod regn, bisest og kulde. Består opholdsrummet i et hundehus, skal det
vaere rummeligt og så höjt, åt hunden kan stå oprejst.

Remissyttrandena

Såsom ovan angivits har motionen II: 42 remissbehandlats. Samtliga remissorgan
har ställt sig positiva till motionens syfte. Flera har tillstyrkt
införande av förbud att ständigt hålla hund bunden. I några yttranden
har emellertid tveksamhet yppats angående ändamålsenligheten av den
föreslagna lagstiftningen och andra åtgärder förordats för att komma till
rätta med bruket att hålla bandhund.

Veterinärstyrelsen har således, sedan styrelsen fastslagit att av de av
styrelsen utfärdade anvisningarna klart framgår att styrelsen principiellt
anser att bruket att ha bandhund bör avvecklas, anfört följande:

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

Därest syftet med motionen skall ernås, torde det dock icke vara tillräckligt
med en bestämmelse som enbart utsäger att hund icke ständigt må
hållas bunden. På grund av de tolkningssvårigheter som kunna uppkomma
torde det bli nödvändigt att angiva i vilken utsträckning en hund får hållas
bunden, t. ex. högsta antal timmar per dygn eller högsta antal dygn i följd.
Tillsynen över att en sådan bestämmelse efterleves torde stöta på stora
svårigheter. Ett förbud mot att annat än tillfälligtvis hålla bandhund kan
vidare tänkas medföra att i stället någon form av hundgård anordnas, varför
närmare fordringar på en sådan böra uppställas. En dylik anordning
garanterar nämligen varken bättre koja eller större rörelsefrihet. Vid ett
bibehållande av bandhundssystemet torde obligatoriskt anordnande av löplina
böra övervägas.

Enär de närmare bestämmelser, som erfordras i ämnet, dels tarva ytterligare
överväganden, dels ej synas lämpligen böra givas karaktären av lag,
får veterinärstyrelsen för sin del tills vidare föreslå att 4 § djurskyddslagen
gives förslagsvis följande ändrade lydelse:

4 §•

Djur må---behövlig vila.

Närmare bestämmelser angående hållande av hund meddelas av Konungen
eller den myndighet Konungen föreskriver.

Länsstyrelsen i Kristianstads län förklarar, att länsstyrelsen i och för
sig kan ansluta sig till tanken att lagstiftningsvägen få till stånd förbud
mot att ständigt hålla hund fastkopplad. Länsstyrelsen understryker emellertid
svårigheten att ge en bestämmelse med dylikt syfte eller en tillämpningsföreskrift
i anslutning härtill en avfattning, som innebär en rimlig
avvägning mellan de olika intressena. Länsstyrelsen tar därefter upp den
nyligen i Danmark genomförda ändringen om förbud att ständigt hålla
hund bunden samt anför:

Länsstyrelsen har sig bekant, att man vid den praktiska tillämpningen
av detta stadgande i hög grad saknar en närmare definition på vad som
skall förstås med uttrycket »til stadighed». Det har uppgivits, att man i
anslutning till utkastet till den ändrade paragrafen hade tänkt sig en övergångstid
av ett år, under vilken ägaren av en bandhund (lsenkehund) skulle
vara skyldig att ge hunden motion under minst en timma två gånger dagligen,
men denna övergångsföreskrift bortföll vid lagens antagande. Det
kan vidare meddelas, att danska Justitieministeriet givit den veterinära
chefsmyndigheten i uppdrag att framlägga förslag, hur man skall kunna inrätta
rastgårdar och hundkojor på ett ändamålsenligt och ekonomiskt överkomligt
sätt. Man har även uttalat en förmodan, att förhållandena i Danmark
på detta område kunna komma att utvecklas därhän, att man i stället
för uppkoppling av hund i betydande utsträckning övergår till att låta hundar
vistas i hundgårdar med tillhörande hundkojor.

Till sistnämnda remissvar har bifogats yttrande från länsveterinären i
Kristianstads län, som anser att bållandet av stadigvarande bunden hund,
vilket förekommer i stor utsträckning inom länet och då väsentligen å
landsbygden, bör förbjudas.

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar:

En effektiv övervakning av efterlevnaden av ett förbud torde sannolikt
komina att innebära vissa svårigheter att genomföra. Vissa olägenheter kan
också tänkas uppkomma för äldre personer och för ensligt boende eller i andra
fall, i vilka hållande av vakthund kan bedömas som ett legitimt behov där
man av praktiska skäl icke kan bereda en bunden hund annan motion än
den, som erhålles exempelvis genom användande av löplina. Å andra sidan
synes erfarenheten ha visat att flertalet förekommande fall av vanvård av
bandhundar är av sådan art att skärpta samhälleliga åtgärder måste anses
påkallade.

Ehuru enligt länsstyrelsens mening skäl föreligger, som i och för sig
kunde tala för att man, innan generellt förhud tillgrips, måtte vidtaga åtgärder
för en intensifierad inspektions- och upplysningsverksamhet vill
länsstyrelsen dock inte motsätta sig det i motionens yrkande framförda
kravet på förbud mot hållande av bandhund.

Länsstyrelsen har till sitt utlåtande fogat yttrande från länsveterinären
i Malmöhus län, hälsovårdsnämnden i Höörs köping, Skånes djurskyddsförbund
och Skånes hundskyddsförening. Länsveterinären uttalar att en
fortsatt upplysnings- och inspektionsverksamhet angående bandhundar är
att föredraga och att i varje fall resultatet därav bör ytterligare avvaktas.
I övriga tre yttranden tillstyrkes emellertid att förbud införes mot att ständigt
hålla hund bunden.

Föreningarna Djurens vänners riksorganisation anför i sitt yttrande:

Inom Föreningarna Djurens vänner har under 10 års verksamhet stora
erfarenheter vunnits på området, genom det omfattande arbete som nedlagts
på att förbättra bandhundarnas levnadsförhållanden. Därvid har konstaterats,
att, särskilt i landets sydligaste delar, är det nära nog omöjligt att
endast genom övertalning få förbättringar till stånd. Visserligen finnes en
lag som angiver hur hundarna skola behandlas, men personer som dels har
den rätta förståelsen för djuren och hur dessa skola behandlas och som
dessutom har lagens stöd för ett ingripande, saknas. När därför motionärerna
i sin motion framhålla, att organisationer, som arbeta för bandhundarna,
köpa upp dessa när de inte kan erhålla rättelse på annat sätt, är
detta fullt riktigt. Föreningarna Djurens vänner har vid många tillfällen
varit nödsakade tillgripa denna åtgärd då ägarna till bandhundarna trots
ett otal inspektioner från föreningarnas sida vägrat att behandla och förvara
hundarna på ett ur djurskyddssynpunkt godtagbart sätt.

I yttrandet framhålles vidare att djurskyddslagens bestämmelser ej förmått
råda bot på alla de missförhållanden, som uppstår då hund stadigvarande
hålles bunden vid koja. Riksorganisationen förklarar sig avslutningsvis
till alla delar stödja motionen.

Malmöhus läns hälsovårds förbund framför i sitt yttrande liknande synpunkter: Hälsovårdsförbundet

har under sin verksamhet även kommit i beröring
med frågor, som rör djurskyddet. För att sprida upplysning bland
hälsovårdsnämnderna om hithörande lagstiftning samt för att stimulera
nämnderna till ökat intresse för dessa problem, har förbundet i kontakt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

11

med djurskyddsorganisationer i länet anordnat upplysningsmöten. Vid
dessa sammankomster har förbundet efter överläggning och diskussion med
i praktiskt djurskyddsarbete engagerade personer styrkts i sin tidigare uppfattning
att här föreligger allvarliga missförhållanden, i detta speciella fall
när det gäller bandhundar. Dessa missförhållanden och brister torde kunna
undanröjas genom en lagstiftning enligt den väckta motionen. De av motionärerna
framförda synpunkterna delas helt av hälsovårdsförbundet. De
skäl, som i Danmark framförts för införande av förbud mot hållande av
bandhundar, torde vara ännu starkare i vårt land.

Då förbundet finner att de påtalade missförhållandena inte kan lösas
på annat sätt än genom lagstiftning vill förbundet för sin del på det allra
livligaste instämma i de i motionen framförda synpunkterna och samtidigt
tillstyrka det förslag till lagstiftning som motionen avser.

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund förklarar i sitt yttrande, att
riksförbundet — utan att närmare ingå på frågan i vilken grad bandhundar
utsättes för lidande genom korta eller olämpliga koppel, otillfredsställande
kojor eller skydd, eller bristande vård i övrigt — biträder det allmänna
syfte, som uppbär motionens hemställan.

Utskottet

I motionerna framföres önskemål om bestämmelser för att motverka
djurplågeri i samband med bruket att hålla bandhund. Förslag med lag om
förbud att ständigt hålla hund bunden framlägges i motionen II: 42, varvid
särskilt åberopas att sådant förbud från och med i år införts i Danmark. I
motionen I: 173 föreslås att stadgande utfärdas om hundkojors storlek och
inredning m. m.

Av den tidigare redogörelsen framgår att de förhållanden under vilka
hundars rörelsefrihet begränsas varit föremål för övervägande redan vid införandet
av djurskyddslagen. I lagen, som trädde i kraft år 1945, finnes sålunda
bestämmelse dels om att djur icke må hållas bundet på ett för djuret
plågsamt sätt och dels att djurets förvaringsrum skall erbjuda tillräckligt
utrymme och skydd samt hållas tillfredsställande rent. De förhoppningar,
som ställdes på att lagens föreskrifter skulle kunna råda bot på missförhållandena
i fråga om bandhundar, infriades emellertid ej. År 1959 skärptes
därför reglerna om hälsovårdsmyndigheternas tillsyn å lagens efterlevnad.
Vidare har veterinärstyrelsen år 1961 med stöd av djurskyddslagen
utfärdat råd och anvisningar till ledning för hälsovårdsmyndigheterna varvid
styrelsen bland annat uttalat, att systemet att hålla bandhund hör motarbetas.
Slutligen må nämnas att djurskyddsutredningen i betänkande, som
för närvarande övervägs inom Kungl. Maj :ts kansli, framlagt förslag till
djurskyddsordning, där föreskrifter förordats om sättet för att hålla bandhund
och om hundkojors beskaffenhet.

Genom vad som anförts i motionerna och remissyttrandena framgår att
bruket alt ha bandhund fortfarande lever kvar i stor utsträckning sär -

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1963

skilt på landsbygden i södra delen av riket. Såsom länsveterinären i Kristianstads
län understrukit förekommer härvid ofta att dessa hundar, som
stundom står bundna nära nog hela sin levnad, utsättes för vanvård och
lidande. Enligt vad flera remissinstanser uttalat synes tillsynsmyndigheterna
med de nuvarande bestämmelserna icke kunna komma till rätta med
dessa förhållanden. Utskottet, som finner motionärernas syfte värt allt beaktande,
anser det därför erforderligt att ytterligare åtgärder vidtages för
att förhindra att hundar behandlas på ett från djurskyddssynpunkt ovärdigt
sätt. Frågan om den lämpliga utformningen av dessa åtgärder är emellertid
svårbedömd. Att såsom nyligen skett i Danmark utfärda förbud att
ständigt ha hund bunden kan visserligen antagas vara ett verksamt led i
strävandena att åstadkomma en förbättring men är såsom veterinärstyrelsen
anfört icke ensamt till fyllest för det avsedda ändamålet. Ett sådant förbud
torde böra samordnas med bestämmelser om hundkojor m. m. De problem
som beröres i motionerna är emellertid enligt utskottets mening av sådan art
att de icke bör lösas förrän efter närmare utredning. Det lär få ankomma på
Kungl. Maj :t att föranstalta om sådan utredning och därefter vidtaga de åtgärder,
som kan finnas påkallade. Utskottet vill härvid anmärka att de
missförhållanden, som påtalas i motionerna och remissyttrandena, är av den
beskaffenheten att det synes angeläget avhjälpa dem utan onödig tidsutdräkt.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna II: 42 och I: 173
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning
och åtgärder snarast möjligt rörande det i motionerna berörda
spörsmålet.

Stockholm den 26 mars 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson,
Georg Carlsson, Åkesson, Erik Jansson, Wirmark och Lennart Geijer;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink, herrar Persson i Tandö, Hamrin i Kalmar,* Mattsson och Wennerfors.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

K L BECKMANS TRYCKERIER AB . STHLM 1B63