Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
1
Nr 11
Utlåtande i anledning av motioner angående vissa fastighetsbildningsproblem
vid sammanslagning av landskommun
med stad.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 553 i första kammaren av herr Nilsson, Ferdinand,
samt nr 665 i andra kammaren av herr Andersson i Knäred.
I motionerna, som är likalydande, erinras om att vissa olägenheter kan
uppstå från fastighetsbildningssynpunkt vid sammanslagning av landskommun
med stad. Härvid hänvisas särskilt till rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets och skogsbrukets områden. Motionärerna påtalar bl. a. att
eftersläpningen av lantmäteriärenden på landet redan nu ofta är betydande
på grund av bristande personalresurser. Vid en sammanslagning av landskommun
med stad skulle de med stadens expansion sammanhängande
fastighetsbildningsfrågorna i första hand få lösas medan landsbygdsområdenas
problem skulle betraktas som mindre viktiga. Det ökande antalet
dylika sammanslagningar anses därjämte medföra en betänklig splittring
av lantmäteri väsendet. I motionerna framhålles att förevarande spörsmål
behandlats i en av lantmäteristyrelsen i februari 1962 upprättad promemoria,
varvid jämväl föreslagits viss provisorisk lagstiftning i ämnet. Enligt
motionärerna kunde sålunda föreslagna eller liknande bestämmelser på ett
smidigt sätt tillgodose ett påtagligt behov.
I motionerna hemställes, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om snara åtgärder för att möta de i motionen berörda svårigheterna
som landskommuners sammanförande med stad kan medföra med
hänsyn till gällande olika fastighetsbildningslagstiftning för landskommuner
och för städer».
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen
I:553.
Gällande rätt m.m.
Fastighetsregistrering
Rikets fastigheter redovisas antingen i jordregister eller i fastighetsregister
enligt reglerna för stad, vilket senare härefter betecknas stadsregister.
Föreskrifter i ämnet återfinnes, i fråga om jordregistret huvudsakligen
1 — Bilmng till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 3 avd. Nr 11
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
i förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister (jordregisterförordningen)
samt beträffande stadsregister huvudsakligen i 7 kap. lagen den
12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad (fastighetsbildningslagen) och i
förordningen samma dag med närmare föreskrifter om fastighetsregister
för stad (fastighetsregisterförordningen).
Huvudregeln i fråga om tillämplig registerform är att i stad skall föras
stadsregister (7 kap. 1 § fastighetsbildningslagen) och att för landsbygden
skall föras jordregister (§ 1 jordregisterförordningen). Från vad sålunda
föreskrivits äger emellertid Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
förordna om undantag. På grund härav kan efter omständigheterna
förordnas att jordregister skall föras för stad eller del därav (§ 1 jordregisterförordningen)
och att stadsregister skall föras för samhälle å landet,
d. v. s. köping eller municipalsamhälle, eller del därav, eller för annan
ort å landet (7 kap. 1 § fastighetsbildningslagen). Den på Kungl. Maj:t ankommande
beslutanderätten har genom kungörelsen den 5 mars 1954 (nr
86) om prövning av vissa ärenden rörande fastighetsredovisning och fastighetsbildning
delegerats till lantmäteristyrelsen.
Reglerna om tillämplig registerform tillkom genom lagstiftning år 1950.
I samband därmed angavs vissa riktlinjer för tillämpningen av den Kungl.
Maj :t tillagda prövningsrätten. Sålunda framhöll departementschefen bl. a.
att prövningsrätten borde vara obunden av schematiska regler. I varje fall
borde icke stadgas att stadsregister skulle få uppläggas endast inom de
planlagda delarna av en kommun. Tvärtom borde gränsen mellan områden
med olika registreringssystem redan från början dragas så, att tillräckligt
utrymme bereddes för stadsplanebebyggelsens framtida utveckling inom
stadsregisterområdet. Stadsregisterområdena borde hellre tagas till för stora
än för små. Jordregister borde med andra ord föras endast inom sådana
områden av stad eller stadsliknande samhälle, som under överskådlig tid
kunde förväntas bevara en rent agrar karaktär. Vid utövningen av sin
prövningsrätt borde Kungl. Maj :t i varje enskilt fall laga efter lägligheten
och taga all möjlig hänsyn till den berörda kommunens egna intressen av
ekonomisk och annan art.
Fastighetsbildning
Avgörande för spörsmålet, vilka materiella fastighetsbildningsregler som
blir tillämpliga, är i princip huruvida fråga är om mark i stad eller på landet.
Huvudregeln är nämligen, att i stad fastighetsbildningslagens bestämmelser
skall tillämpas, medan på landet skall gälla två lagar av den 18
juni 1926, nämligen dels om delning av jord å landet (jorddelningslagen)
och dels om sammanläggning av fastigheter å landet (sammanläggningslagen).
Betydande avvikelser finnes emellertid från denna huvudprincip.
Beträffande samhälle på landet, för vilket i dess helhet eller till viss del
skall föras stadsregister, så ock beträffande annan ort på landet, för vilken
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
sådant register skall föras, skall sålunda i stället för vad som stadgas i
jorddelningslagen gälla fastighetsbildningslagens stadganden i 4 kap. om
sammanläggning av stadsägor, i 5 kap. om avstyckning av område, som ej
ingår i tomtindelning, samt i 6 kap. 1—3 och 5—14 §§ om laga skifte
m. m. (fastighetsbildningslagen 4 kap. 4 §, 5 kap. 20 § och 6 kap. 15 §).
Därjämte gäller, att stadgandet i 2 kap. 13 § andra stycket fastighetsbildningslagen
om bestämmande av annan ägogräns än tomtgräns skall äga
motsvarande tillämpning inom samhälle eller annan ort på landet, där
stadsregister skall föras (fastighetsbildningslagen 2 kap. 15 §). Härutöver
må ock nämnas att tomtindelning medför utsträckning av fastighetsbildningslagens
tillämpningsområde (fastighetsbildningslagen 2 kap. 15 § och
3 kap. 9 §; se även lag den 18 juni 1926 om vad iakttagas skall i avseende
å införande av lagen om delning av jord å landet 5 §).
Genom lag den 27 februari 1948 med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning
inom vissa områden av stad (i det följande kallad 1948 års
lag) har å andra sidan öppnats möjlighet att inom stad låta jorddelningslagens
regler vinna tillämpning. Enligt denna lag äger, där så påkallas av
hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket, Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer beträffande område av stad, vilket ej ingår
i stadsplan samt ej heller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari
1948, är avsett för annat än jordbruksändamål, förordna att, i stället
för de i fastighetsbildningslagen meddelade bestämmelserna om avstyckning
av område som ej ingår i tomtindelning och om sammanläggning
av stadsägor, vad för landet är stadgat om avstyckning och sammanläggning
skall äga tillämpning med vissa i lagen angivna undantag. Meddelat
förordnande kan återkallas, när törhallandena föranleder därtill.
Kungl. Maj :ts beslutanderätt enligt 1948 års lag har jämlikt ovannämnda
kungörelse av den 5 mars 1954 delegerats på lantmäteristyrelsen. Anmärkas
må, att 1948 års lag äger tillämpning även inom samhälle och annan
ort på landet, varest enligt fastighetsbildningslagen samma lags bestämmelser
om avstyckning och sammanläggning skall tillämpas.
Bestämmelserna i 1948 års lag är föranledda av att i städerna numera
ej sällan ingår betydande områden av lantbrukskaraktär samt att fastighetsbildningslagen
i motsats till jorddelningslagen och sammanläggningslagen
ej innehåller bestämmelser om restriktiva jordpolitiska villkor för
fastighetsbildning. Enligt vad departementschefen anfört vid framläggande
av förslag till lagen borde vid meddelande av förordnande iakttagas, att
de jordpolitiska restriktionerna för delning av jord endast gjordes tilllämpliga
på sådana områden, vilka kunde beräknas komma att under öveiskådlig
tid nyttjas för jordbruk och skogsbruk. Hade mark redan tagits
i anspråk för stadsinässig bebyggelse eller kunde det förväntas att mark
komme att inom en icke alltför avlägsen framtid användas för sådant
ändamål, syntes skäl icke föreligga att inom sådana samhällen varom nu
1 + ____Bihan g till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 3 and. År / /
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
vore fråga uppställa några jordpolitiska villkor till skydd för bestående
jordbruks- eller skogsbruksfastigheter.
Föreskrifter om fastighetsbildning återfinnes även bl. a. i lag den 17
juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län.
Vissa behörighetsbestämmelser
Förrättningar enligt jorddelningslagen handlägges av distriktslantmätaren
i det lantmäteridistrikt, där jorden är belägen (2 kap. 1 §, 19 kap. 5 §
och 20 kap. 6 §). Enligt kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 361) äger emellertid
lantmäteristyrelsen utse den, som har behörighet att inneha befattning
såsom mätningsman i stad och som kan anses skickad för uppgiften,
att i viss distriktslantmätares ställe verkställa avstyckning enligt jorddelningslagen
för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell
eller kommunikationsteknisk anläggning eller i liknande syfte inom samhälle,
där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning, samt
inom annat område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts
eller jämlikt äldre lag förordnats att stadsplan skall upprättas.
Vidare gäller enligt fastighetsbildningslagen i stad att tomtmätning och
avstyckning skall verkställas av i stadens tjänst anställd mätningsman.
Finnes ej sådan, verkställes förrättningen av person, som är behörig till
befattning som mätningsman och som på förslag av byggnadsnämnden förordnas
av länsstyrelsen att tills vidare tjänstgöra som förrättningsman rörande
ifrågavarande slag av förrättningar (2 kap. 2 § och 5 kap. 2 §). Har
beträffande visst område av stad meddelats förordnande enligt 1948 års
lag, får förrättningsman som nu sagts — om han ej är behörig enligt jorddelningslagen
— icke utan särskilt bemyndigande avstycka mark som är
avsedd för jordbruk eller skogsbruk. Förrättningen får i sådant fall handläggas
av distriktslantmätaren. Laga skifte förrättas av distriktslantmätaren
eller av mätningsman i stadens tjänst, om han av Konungen bemyndigats
därtill. Berör skiftet icke mark, som är avsedd för jordbruk eller
skogsbruk, må det dock även utan sådant bemyndigande förrättas av mätningsman
i stadens tjänst, därest samtliga delägare i jorden i ansökningen
om skiftet föreslagit honom till förrättningsman (6 kap. 2 §). Beträffande
förrättning för ägoutbyte utan samband med laga skifte gäller de för laga
skifte föreskrivna behörighetsreglerna. Berör förrättningen icke mark, som
är avsedd för jordbruk eller skogsbruk, må den dock, där ej byggnadsnämnden
av särskilda skäl annorlunda beslutar, företagas av mätningsman
anställd i stadens tjänst, ändå att han ej erhållit bemyndigande såsom för
laga skifte. Servitutsutbrytning skall alltid verkställas av distriktslantmätaren
(6 kap. 12 §).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963 5
Jämlikt lantmäteriinstruktionen (SFS 1960: 596) ankommer det på lantmäteristyrelsen
bl. a. att leda och öva tillsyn över fastighetsbildningen enligt
den för landsbygden gällande lagstiftningen och övriga grenar av rikets
lantmäteriväsen, till den del tillsyn däröver ej tillkommer annan myndighet,
ävensom över arbetet med förande av jordregister. Det åligger också styrelsen
att ha överinseendet över mätningsväsendet i rikets städer, köpingar
och andra samhällen, där den för städerna gällande ordningen för bebyggande
skall iakttas, orter på landet, där fastighetsregister skall föras enligt
de för stad meddelade bestämmelserna, samt områden på landet, för
vilka, ändå att sådant register ej skall föras där, stadsplan fastställts eller
där eljest tomtindelning såsom i stad finnes, ävensom över arbetet med
uppläggande och förande av fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelserna.
Ändring i kommunal indelning
Bestämmelser om ändring i kommunal indelning meddelas i 1 kap. lagen
den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning (se SFS 1957:282, 1961:438 och 1962:35). Med kommun
förstås i lagen landskommun, köping och stad (1 §). Konungen förordnar
om ändring i rikets kommunala indelning. Därvid kan två eller
flera kommuner sammanläggas, del av kommun överföras till annan kommun,
så ock eljest kommun upplösas eller ny kommun bildas (2 §). Som
förutsättning för indelningsändring anges bl. a. att genom ändringen kan
vinnas fördelar i den kommunala förvaltningen, lättnad eller utjämning
i kommunala bördor eller förbättrad ekonomisk utveckling inom orten.
Ändring i kommunal indelning kan endast under vissa förutsättningar ske
mot berörd kommuns bestridande (3 §).
Till belysande av det genom motionerna aktualiserade problemet må i
detta sammanhang i korthet redogöras för utvecklingen på den kommunala
indelningens område. Framställningen grundar sig på uppgifter i propositionen
nr 180/1961 s. 1—5.
Genom 1862 års kommunalförordningar kvalificerades i princip varje
socken på landet samt varje stad till kommun. Möjlighet skulle emellertid
föreligga för två eller flera socknar att förena sig om gemensam kommunalförvaltning.
Dessa bestämmelser blev normerande för den primärkommunala
indelningen fram till år 1952. Genom proposition (nr 236) till
1946 års riksdag underställdes riksdagen frågan om ny indelning av riket
i borgerliga kommuner. Riksdagens beslut innebar, att en allmän översyn
av kommunindelningen skulle äga rum. Såsom riktlinje för reformen angavs
bl. a. en normalstorlek för kommuner å 3 000 invånare, vilken borde
eftersträvas, och en minimistorlek å 2 000 invånare, som inte utan särskilda
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
skäl fick underskridas. Reformen trädde i kraft den 1 januari 1952 och
ledde till att antalet borgerliga primärkommuner minskade från 2 498 till
1 037. Minskningen hänförde sig så gott som helt till landskommunerna,
som nedgick i antal från 2 287 till 816. Utvecklingen medförde emellertid
att frågan om kommunindelningen måste ånyo övervägas. År 1959 tillkallades
sakkunniga — indelningssakkunniga — för att anskaffa och insamla
material till belysande av frågan, huruvida en revision av kommunindelningen
var påkallad. Om så ansågs vara fallet, skulle även riktlinjer för
en revision framläggas. De sakkunniga avlämnade i början av år 1961 betänkande
angående principer för en ny kommunindelning (SOU 1961:9).
På grundval av betänkandet framlades i proposition nr 180 till 1961 års
riksdag vissa förslag i ämnet. I propositionen föreslogs att en översyn av
rikets indelning i borgerliga primärkommuner skulle göras efter i propositionen
angivna riktlinjer. En grundläggande princip var, att de nya kommunerna
skulle utgöras av näringsgeografiskt sammanhängande regioner,
om inte särskilda förhållanden föranledde undantag. Invånarantalet blev
därvid i många fall av endast sekundär betydelse. Som riktpunkt angavs
dock att kommun borde ha minst 8 000 invånare år 1975.
Enligt propositionen skulle vidare för varje län av länsstyrelsen efter
samråd med företrädare för kommunerna och de av kommunindelningsfrågor
särskilt berörda myndigheterna i länet upprättas förslag till plan
för länets indelning i kommuner. Planen skulle fastställas av Kungl. Maj :t.
I första hand skulle planeringen gå ut på att sammanföra hela nuvarande
kommuner till kommunblock av lämplig sammansättning för att bilda nya
kommuner. Planerna förutsattes bli vägledande för bl. a. kommande ansökningar
om sammanläggning av kommuner. Med hänsyn till planernas betydelse
föreslogs att föreskrifter om planernas upprättande och fastställelse
skulle som en 2 a § upptagas i lagen om ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning. Sedan behandlingen av propositionen uppskjutits
till 1962 års riksdag, godtog riksdagen med vissa i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1 år 1962 angivna jämkningar det genom propositionen framlagda
förslaget.
Enligt uppgifter i statistisk årsbok för Sverige 1962 var antalet kommuner
den 1 januari 1962 1 026, varav 133 städer, 96 köpingar och 797 landskommuner.
1954 års fastighetsbildningskommitté
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 oktober 1953 tillkallades särskilda
sakkunniga för utredning av frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning
och därmed sammanhängande spörsmål. I direktiven för de sakkunniga
(se riksdagsberättelsen år 1954 s. 43 ff.) anfördes bl. a. följande.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
Till skillnad från vad som gällt för fastighetsbildningssakkunniga torde
den nya utredningen böra få i uppdrag att göra en allmän översyn av reglerna
om fastighetsbildning icke blott på landet utan även i stad. Såsom
tidigare nämnts har dessa lagstiftningsområden under senare år genom
partiella reformer närmats varandra. Gränsen mellan tillämpningsområdena
för jorddelningslagen och lagen om fastighetsbildning i stad har härigenom
kommit att bli flytande, vilket medfört vissa olägenheter. Skäl föreligger
därför enligt min mening att närmare undersöka, om icke fördelar
kan vinnas genom att man i samma lag reglerar fastighetsbildningen såväl
i stad som på landsbygden. Som en följd härav torde vid översynen av
jordregisterförordningen och fastighetsregister förordningen böra övervägas,
i vilken utsträckning reglerna för registrering av fastigheter i stad och på
landet kan göras enhetligare än vad nu är fallet och sammanföras i en författning.
De sakkunniga — vilka antagit benämningen 1954 års fastighetsbildningskommitté
— beräknar enligt riksdagsberättelsen år 1963 (s. 28) att
under innevarande år framlägga betänkande med förslag till ny lagstiftning
om fastighetsbildning.
Lantmäteristyrelsens framställning den 12 februari 1962
I eu till statsrådet och chefen för justitiedepartementet ställd skrivelse,
dagtecknad den 12 februari 1962, har lantmäteristyrelsen anfört i huvudsak
följande.
Sammanslagningar av landskommuner med städer och köpingar har
under senare år blivit allt vanligare och förberedelser pågår i stor omfattning
för nya sådana sammanslagningar. Det föreliggande behovet av indelningsändringar
av detta slag har påvisats i bl. a. indelningssakkunnigas
betänkande och den med anledning därav avgivna propositionen nr 180
år 1961. Enligt gällande rätt är kommuntypen i princip avgörande för huruvida
fastighetsbildningslagen eller jorddelningslagen och sammanläggningslagen
äger tillämpning. Sammanslagning av kommuner av skilda typer
får på grund härav vittgående konsekvenser på fastighetsbildningens
område och medför betydande olägenheter för fastighetsbildningsväsendet
och i synnerhet för den verksamhet som sammanhänger med jordbrukets
och skogsbrukets rationalisering. Det är sannolikt att fastighetsbildningsfrågorna
härigenom kommer att försvåra kommunsammanslagningar, om
dessa olägenheter icke undanröjes. Lantmäteristyrelsen har på grund härav
funnit sig böra föreslå att åtgärder skyndsamt vidtages för att undvika
sådana komplikationer i samband med kommunsammanslagningar. Styrelsen
har utarbetat förslag till åtgärder, vilka med hänsyn till bland annat
pågående revision av fastighetsbildningslagstiftningen ansetts böra betraktas
som provisoriska. De föreslagna åtgärderna innebär i princip status quo
i territoriellt hänseende i fråga om fastighetsbildningsreglernas tillämp2*
— Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 3 avd. Nr 11
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
ning. Betydande utrymme för avvikelser härifrån genom beslut efter utredning
i det enskilda fallet har dock lämnats. Vid sammanträde i ärendet
med 1954 års fastighetsbildningskommitté har kommittén funnit sig vilja
i princip biträda styrelsens förslag. Beträffande fastighetsbildningsverksamheten
inom område, där fastighetsbildningslagen enligt förslaget ej
längre skall äga tillämpning, ävensom inom närbelägna tätbebyggelseområden,
kan anledning föreligga att, för undvikande av snedbelastning
i olika organisationers verksamhet, med stöd av 1951 års kungörelse bemyndiga
tjänsteman i kommunal mätningsorganisation att verkställa lantmäteriförrättning.
Lantmäteristyrelsens förslag redovisas i en den 12 februari 1962 dagtecknad
promemoria. Beträffande först spörsmålet i vilken utsträckning
ändringar i kommunindelningen kan påverka
frågan om tillämplig f a s t i g h e t s b i 1 d n i n g s lags
t i f t n i n g, anföres i promemorian i huvudsak följande.
Om egentlig landskommun eller del därav sammanslås med stad och den
sålunda nybildade kommunen får stadskaraktär, blir de för stad gällande
reglerna om fastighetsbildning automatiskt gällande inom hela den nya
kommunen. Så blir också förhållandet, då egentlig landskommun eller del
därav sammanslås med köping, inom vilken stadsregister föres, eller då
köping utan stadsregister (s. k. jordregisterköping) helt eller delvis sammanslås
med stad eller köping, inom vilken stadsregister föres. Om däremot
endast städer och köpingar med stadsregister (stadsregistersamhällen)
eller enbart egentliga landskommuner och jordregisterköpingar sammanslås,
påverkas fastighetsbildningsreglerna icke av åtgärden.
Rörande de med gällande rätt förenade olägenheterna
ur fastighetsbildningssynpunkt vid kommunsammanslagning
anföres huvudsakligen följande.
Fastighetsbildningslagen är icke avsedd att reglera fastighetsbildningen
på landsbygden. Vid lagens tillkomst omfattade stadskommunerna utom
det för stadsbebyggelse ianspråktagna området i huvudsak endast sådana
angränsande områden som kunde krävas för stadsbebyggelsens utveckling.
Den i lagstiftningen införda principen att fastighetsbildningslagen alltid
skulle gälla inom stad och inom stadsliknande samhällen var därför naturDa
ett antal städer och köpingar sedermera tillfördes områden som icke
kunde beräknas bli ianspråktagna för bebyggelse inom överskådlig tid,
framstod bristerna i den för dessa områden gällande fastighetsbildningslagstiftningen
såsom betydande. De i jorddelningslagen och sammanläggningslagen
införda restriktiva bestämmelserna av jordpolitisk natur ägde
t. ex. icke tillämpning inom stadskommun, en brist som med hänsyn till
den statliga jordbrukspolitikens tidigare inriktning ansågs vara mest framträdande.
För att undvika den omfattande omarbetning av fastighetsbild
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
ningslagen, som skulle erfordrats för undanröjande av denna brist, infördes
genom 1948 års lag möjlighet att efter särskilt förordnande göra
vissa bestämmelser i jorddelningslagen och sammanläggningslagen tilllämpliga
även inom stad.
De med fastighetsbildningslagens tillämplighet på vissa landsbygdsområden
förenade olägenheterna kan emellertid icke numera i tillräcklig grad
elimineras genom förordnanden enligt 1948 års lag. Härtill bidrager flera
omständigheter som sammanhänger med utvecklingen både på jordbrukets
och samhällsbyggandets område och på de ökade krav som numera ställes
på rationalisering av förrättningsverksamheten.
Vad först angår uppkommande olägenheter av jordpolitisk
natur, har jorddelningslagen och sammanläggningslagen tillkommit
vid en senare tidpunkt än fastighetsbildningslagen. Förstnämnda lagar har
dessutom i större omfattning än vad fallet är beträffande fastighetsbildningslagen
blivit föremål för partiella reformer bland annat i rationaliseringssyfte.
Härigenom har jorddelningslagen i större utsträckning än fastighetsbildningslagen
kommit att innehålla bestämmelser som både materiellt
och formellt tillgodoser utvecklingens krav. Det har t. ex. befunnits
att jorddelningslagen ger större möjligheter att lösa de speciella fastighetsrättsliga
problem som numera ofta uppkommer i samband med gruppbebyggelse
inom såväl städer som landsbygdssamhällen. I sådana fall måste
ofta utnyttjas jorddelningslagens möjligheter att utlägga fastighet med
mer än ett markområde eller område gemensamt för flera fastigheter. På
senare tid har även aktualiserats frågan om möjligheten att företaga delning
av fiske inom stadskommun. Enligt ett av lantmäteristyrelsen avgivet
yttrande kan sådan delning av fiske, som kan genomföras enligt 20 kap.
jorddelningslagen, ej ske med stöd av fastighetsbildningslagen. Något klarläggande
domstolsutslag i frågan föreligger ej. Jorddelningslagen medger
slutligen i motsats till fastighetsbildningslagen att förrättningar för bl. a.
avstyckning, gränsbestämning, ägoutbyte och servitutsutbrytning sammanföres
till gemensam handläggning. Dessa möjligheter, som icke kan införas
genom förordnande enligt 1948 års lag, har visat sig utgöra en väsentlig
faktor vid strävandena att förenkla fastighetsbildningsproceduren. De
frågor, som ur fastighetsbildningssynpunkt måste tillmätas den största betydelsen
i förevarande sammanhang, är emellertid de som berör jordbruksnäringen
och skogsbruket ävensom samspelet mellan dessa näringar och
intilliggande tätorter. Frågan om en yttre rationalisering av jordbruksoch
skogsfastigheter har sedan 1948 alltmer tilldragit sig statsmakternas
intresse. Därvid har verksamheten väsentligen kommit att inriktas på positiva
åtgärder för förbättring av jordbrukets och skogsbrukets förhållanden.
Vid de ovan berörda partiella reformerna av jorddelningslagen och
sammanläggningslagen genomfördes särskilda ändringar i syfte att främja
rationaliseringsverksamhetcn. Under senare år har vid ett flertal till
-
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
fällen ytterligare åtgärder vidtagits i syfte att öka det allmännas insatser
på området, varvid fastighetsbildningsverksamheten ansetts utgöra en mycket
betydelsefull faktor. Sålunda underströks i propositionen nr 148 till
1959 års riksdag omarronderingsverksamhetens betydelse i jordbrukets
och skogsbrukets strukturrationalisering. Vidare framhölls att det för såväl
den enskilde skogsägaren som samhällsekonomien måste vara av stort
intresse att genom olika slag av fastighetsreglerande åtgärder söka i största
möjliga utsträckning undanröja föreliggande missförhållanden beträffande
arronderingen.
Vissa materiella regler i fastighetsbildningslagen — särskilt bestämmelserna
om laga skifte och ägoutbyte — är ägnade att försvåra jordbrukets
och skogsbrukets rationalisering. Tillämpningen av dessa regler inom landsbygdsområden
har visat sig medföra svårigheter i skilda sammanhang såsom
vid tillståndsprövning och värdering. De berörda bristerna, som föranlett
särlagstiftning för Kiruna stad (SFS 1955:378), har under senare
tid fått större betydelse och markeras ytterligare allt efter som intensifieringen
av jordbrukets och skogsbrukets rationalisering fortskrider.
Den pågående och väntade sammanslagningen av kommuner måste förutsättas
innebära att ren landsbygd i stor utsträckning administrativt införlivas
med städer och köpingar. En sådan omfattande förändring av den
kommunala indelningen får givetvis konsekvenser på fastighetsbildningens
område av helt annan storleksordning än tidigare företagna punktvisa införlivanden
med städer och köpingar. Fastighetsbildningslagen, vilken som
förut nämnts icke utformats med tanke på att den skulle gälla på landsbygden,
skulle automatiskt genom kommunsammanslagningarna i mycket
stor omfattning ersätta de för landsbygdsförhållandena gällande och avpassade
fastighetsbildningsreglerna. De olägenheter, som därigenom skulle
uppkomma, är enligt styrelsens mening av sådan art att de icke kan accepteras
ur de synpunkter styrelsen har att bevaka, särskilt med hänsyn till
angelägenheten av insatserna för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering.
Kommunsammanslagningarna kan emellertid enligt styrelsens uppfattning
jämväl väntas medföra vissa organisatoriska olägenheter.
I propositionen nr 148 till 1959 års riksdag uttalades sålunda den
uppfattningen att jämsides med åtgärder i rationaliseringssyfte från lantbruksnämndernas
sida lantmäteriets insatser i samband med omarronderingsverksamheten
borde än mer intensifieras. I propositionen anfördes vidare
att berörda myndigheters personella resurser i nämnda syfte borde
omdisponeras. Efter beslut av 1960 års riksdag angående viss omorganisation
av lantmäteriet har specialorganisationer inom lantmäteristaten inrättats
med uppgift att omhänderha större fastighetsregleringsföretag, vilka
för lantmäteriets vidkommande numera till väsentlig del utgöres av ägout
-
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
byten mellan flera fastigheter samt av laga skiften. Specialorganisationernas
verksamhet täcker numera väsentligen rikets landsbygd. Vid riksdagsbehandlingen
av lantmäteriets omorganisation framhölls angelagenheten
av att överlantmätarna är aktiva för att få till stånd fastighetsrationaliseringar.
Vid omorganisationen inrättades jämväl en särskild sektion på
lantmäteristyrelsens landsbygdsbyrå för handhavande av fastighetstekmska
uppgifter och en mätningsteknisk avdelning för vissa fotogrammetiska och
beräkningstekniska uppgifter. Styrelsen lämnar härigenom fortlöpande biträde
åt lantmäteristatens organisationer i sådana frågor som planering
av vägnät och ny fastighetsindelning, värderingar och utnyttjande av fotogrammetiska
metoder och instrument samt datamaskiner vid forrattningsverksamheten.
Biträde lämnas även lantmäteriets förrattmngsman genom
den arkivservice som ges från länslantmäterikontoren. Genom denna s. k.
vertikala integration kan förrättningsverksamheten för jordbrukets och
skogsbrukets rationalisering inom lantmäteriet numera bedrivas i samarbete
med kvalificerade experter inom olika grenar av verksamheten och
med utnyttjande av de senaste framstegen på bl. a. databehandlingens
område.
Lantmäteriets positiva insatser i rationaliseringsarbetet och de i det oregående
angivna nya formerna för bedrivande av detta arbete skulle i väsentlig
mån hindras genom att fastighetsbildningsverksamheten efter sammanslagning
av landskommun med stad skulle komma att splittras. Härigenom
skulle lantmäteriets hittillsvarande möjligheter till aktiva insatser,
som i hög grad är beroende av de kontinuerliga kontakterna mellan markägare
och förrättningsmän vid olika slag av åtgärder, väsentligt beskaras.
Härtill kommer att en klar uppdelning av förrättningsverksamheten efter
arten av åtgärder i enlighet med 1948 års lag icke låter sig gora. Åtgärder
för jordbruk och skogsbruk å ena sidan och bebyggelse å andra sidan beror
ofta varandra på ett sådant sätt att de praktiskt ej kan vidtagas var för sig.
I vissa fall berör vidare en och samma åtgärd båda de angivna intressena,
t. ex. avstyckning för bostadsändamål av mark som användes för jordbruk
eller skogsbruk.
Även i organisatoriskt avseende i övrigt skulle kommunsammanslagningarna
i många fall få en icke avsedd effekt. Inom cirka 110 av rikets stader
och ett tjugufemtal andra kommuner finnes kommunala mätningsorganisationer,
vilka handhar fastighetsbildningsverksamheten i den utsträckning
som anges i fastighetsbildningslagen. Detta innebär för vederbörande
kommuner ett betydande ekonomiskt engagemang men har också ansetts
medföra väsentliga fördelar för dem bl. a. med hänsyn till möjligheten att
samordna fastighetsbildningen med vissa kommunala funktioner på samhällsbyggandets
område. Av dessa stadskommuner torde ett flertal komma
att beröras av indelningsändringar. I vissa fall torde därvid stad finna det
förenligt med sina intressen att omhändertaga fastighetsbildnmgsverksam
-
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
heten i område som tillföres staden, i andra fall däremot torde det komma att
stå klart att något kommunalt önskemål därom icke föreligger. Kommunsammanslagningar
torde komma att genomföras mot bakgrund av väsentligen
näringsgeografiska synpunkter samt investeringskrävande kommunala
funktioner, varvid fastighetsbildningsorganisatoriska frågor torde tillmätas
endast mera sekundär betydelse. Med nu gällande kompetensregler för de
olika fastighetsbildningslagarna och deras betydelse i organisatoriskt avseende
kommer kommunsammanslagningar emellertid ofta att automatiskt
medföra krav på ändringar i nämnda organisationer med därav föranledda
störningar för såväl kommuner som det statliga lantmäteriet. I de
fall lantmäteriet för närvarande svarar för fastighetsbildningsverksamheten
i t. ex. en mindre stad och denna utökas med en eller flera landskommuner,
kan även fråga uppkomma att för staden upprätta särskild kommunal
mätningsorganisation.
Mera betydande förändringar av nu angiven art i organisatoriskt hänseende
bör normalt icke ske, innan klarhet vunnits i fråga om fastighetsbildningslagstiftningens
slutliga utformning och därav föranledda organisatoriska
överväganden gjorts. Även flera mindre förändringar tillsammantagna
kommer att medföra besvärande omställningsförluster och ogynnsamt
påverka möjligheterna att fördela tillgänglig arbetskraft. Organisationsfrågans
slutliga lösning kan i nuvarande läge således enligt lantmäteristyrelsens
mening icke överblickas.
De i det föregående anförda omständigheterna ger enligt styrelsens bedömande
vid handen att en ändring i den kommunala indelningen ej bör
utan vidare medföra en förändring av fastighetsbildningsreglernas tillämpningsområden.
De för landsbygden avpassade reglerna bör bibehålla sin
giltighet även inom område som i administrativt hänseende införlivats med
stad eller köping. Genom den förordade status quoprincip
e n undvikes alla i det föregående berörda olägenheter. Det framhålles
att principen icke får någon verkan beträffande tomtindelat område, inom
vilket reglerna i 1—3 kap. fastighetsbildningslagen alltid gäller oberoende
av kommuntyp.
Lantmäteristyrelsen anser emellertid att vissa undantag från
den sålunda föreslagna huvudregeln bör möjliggöras. Då fråga exempelvis
är om överföring av område av landskommun till stad såsom ett normalt
led i stadens utbyggnad, kan anledning saknas att inom området bibehålla
landsreglerna för fastighetsbildning, intill dess stadsregister eventuellt upplägges
för området. Även eljest kan, särskilt från kommunens sida, intresse
finnas för att ett status quo frångås beträffande visst område. Givetvis bör
icke det förhållandet att hel landskommun sammanlägges med stad utgöra
hinder för att stadsreglerna får giltighet inom ett stadsbebyggelsen närbeläget
område eller eljest inom område av betydelse för den stadsmässiga
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1963
utvecklingen. Möjlighet till prövning i varje särskilt fall, huruvida
landsreglerna skall upphöra att äga tillämpning
inom visst område av en med stad eller stadsregistersamhälle
sammanslagen landskommun eller del
av sådan kommun, anses sålunda böra föreligga. Vid sådan prövning,
liksom eljest då väsentliga kommunala intressen beröres i förevarande
sammanhang, bör kommunala önskemål beaktas. I den mån kommun
sålunda önskar handha fastighetsbildningsväsendet inom staden eller
köpingen och väsentligt statligt intresse icke därigenom skadas bör hinder
icke resas däremot. Det synes dock styrelsen vara oförenligt med undantagsbestämmelsens
syfte att stadsreglerna får sådan giltighet att en tillämpning
av 1948 års lag därigenom aktualiseras.
Styrelsen framhåller vidare att genom de inkorporeringar som företagits
särskilt under de senaste decennierna rikets städer och köpingar redan nu
innehåller betydande landsbygdsområden. Tillämpning av 1948 års lag har
i ett mycket stort antal fall påkallats av hänsyn till jordbruket och skogsbruket
inom stadskommunernas landsbygdsdelar. En fortsatt tillämpning
av 1948 års lag inom de efter kommunsammanslagningen bildade stadskommunerna
måste te sig omotiverad och bidraga till svårigheterna att
överblicka de olika inom kommunen gällande reglerna i fastighetsbildningshänseende.
Med hänsyn härtill har lantmäteristyrelsen funnit sig böra föreslå
att, om landsreglerna äger eller kommer att äga
tillämpning inom stad eller köping, samma regler
skall kunna göras tillämpliga jämväl inom sådant
område av staden eller köpingen, där 1948 års lag
nu kan tillämpas. Härigenom skulle i många fall öppnas möjlighet
att tillskapa enkla, klara förhållanden beträffande de skilda fastighetsbildningslagarnas
tillämpningsområden. Därjämte kan undvikas att inom en
kommun samtidigt tillämpas jorddelningslagen och 1948 års lag, vilken
innebär att endast vissa bestämmelser i förstnämnda lag gäller. Givetvis
bör förefintliga kommunala synpunkter beaktas, i de fall kommun har
egen mätningsorganisation inrättad, och alla i och för sig önskvärda utvidgningar
av landsreglernas tillämpningsområden torde icke kunna genomföras.
Lantmäteristyrelsen behandlar i anslutning härtill frågan, om
anledning föreligger att vid en utvidgning av jorddelning slagens
tillämpningsområde göra enstaka bestämmelser
i fastighctsbildningslagen tillämpliga vid förrättning
enligt jord delning slagen. I första hand avses här
möjligheten att inom område med stadsregister avstycka mark som ej ingår
i fastighetsindelningen. För laga skifte och ägoutbyte gäller i 6 kap. fastighetsbildningslagen
vissa bestämmelser som avviker från eller gäller utöver
vad för motsvarande fall stadgas i jorddelningslagen. Det torde däiför enligt
styrelsen få övervägas i vad mån bestämmelserna närmast i 6 kap. 9
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
och 10 §§ samt 13 § första stycket fastighetsbildningslagen bör i fall som nu
sagts äga tillämpning vid laga skifte och ägoutbyte enligt jorddelningslagen.
Enligt lantmäteristyrelsens mening är dessa stadganden likväl icke av sådan
betydelse att det i nu förevarande begränsade sammanhang erfordras
någon särskild reglering. Som exempel anförs att, ehuru jorddelningslagen
icke innehåller någon bestämmelse som för laga skifte har motsvarighet till
stadgandet i 6 kap. 9 § fastighetsbildningslagen om samordning med byggnadslagen,
ett laga skifte enligt jorddelningslagen uppenbarligen icke kan
handläggas så att plan enligt byggnadslagen icke beaktas. Sammanläggningslagen
tillämpas redan nu inom stad även där stadsregister föres, varför
lantmäteristyrelsens förslag i detta avseende icke anses innebära någon
principiell förändring.
Genom redan skedda kommunbildningar och kommunsammanslagningar
har särskilt under senare år i vissa fall sådana förhållanden uppkommit, att
lagstiftningen för landet lämpligen borde i sin helhet tillämpas inom delar
av stad eller stadsliknande samhälle, där fastighetsbildningslagen på grund
av gallande automatiska regler kommit att äga tillämpning. Med hänsyn till
de olägenheter som kan ha föranletts därav anser styrelsen möjlighet böra
öppnas att utan samband med kommunsammanslagning
åter göra 1 a n d s r e g 1 e r n a tillämpliga. En sådan förändring
av tillämpningsområdet för fastighetsbildningsreglerna kan i nuvarande
lage, om kommun har egen mätningsorganisation inrättad, förbindas med
exklusiv initiativrätt för kommunen. Med ett sådant villkor torde anledning
saknas att inskränka möjligheterna till vissa närmare angivna fall.
Tvärtom torde dessa möjligheter kunna vidgas att avse även andra områden
än som under senare år tillförts städer och oberoende av huruvida områdena
användes huvudsakligen för jordbruk eller bebyggelse eller andra
andamål. Något hinder bör uppenbarligen ej föreligga att väcka sådan fråga
jämväl i samband med kommunsammanslagning. Inga olägenheter synes
vara förenade med att, om kommun så önskar, utnyttja angivna möjlighet
även för hel stad eller stadsliknande kommun, med den mindre modifiering
som ovan angivits. I de fall det statliga lantmäteriet har fastighetsbildningen
om hand inom kommun, som ansöker om tillämpning av jorddelningslagen
och sammanläggningslagen, synes ansökningen alltid böra bifallas.
Detsamma torde även eljest böra gälla, då kommunen icke utgör
stad, med hänsyn tdl de möjligheter som redan nu står kommun till buds
att i sådana fall få verksamheten överflyttad till staten. Skulle däremot stad
med egen mätningsorganisation anse det förenligt med sina intressen att få
landsreglerna tillämpliga inom hela staden eller del därav, synes för bifall
till ansökan böra krävas att det ifrågasatta övertagandet av verksamheten
icke for staten medför olägenheter, som överstiger de sammanlagda fördelarna
därav.
De ställningstaganden som erfordras i förevarande sammanhang bör en -
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
ligt lantmäteristyrelsens mening alltid föregås av ingående utredning.
Utredningen anses böra verkställas av lantmäteristyrelsen i samråd
med kommunerna under beaktande av kommunala intressen, de statliga
engagemangen i fastighetsbildningshänseende samt av jordbrukets och
skogsbrukets strukturfrågor. Lantmäteristyrelsen finner det angeläget att
sådan utredning igångsättes i god tid före en sammanslagnings genomförande
och i möjligaste mån även fullföljes dessförinnan. Förslaget innebär,
att landsreglerna behåller sin tillämplighet, intill dess annat beslutas. Undantag
från huvudprincipen berör såväl statliga som kommunala intressen.
I likhet med förhållandena vid prövning av fråga angående registerform
jämlikt fastighetsbildningslagen och jordregisterförordningen samt beträffande
förordnande enligt 1948 års lag synes därför avgörandet i
förevarande hänseende i princip förbehållas Kungl.
Maj : t. Den möjlighet till delegering, som år 1954 infördes i nämnda författningar
och som fullt utnyttjats, synes emellertid av förenklingsskäl
kunna övervägas i förevarande sammanhang. Styrelsen föreslår därför att
prövningen av undantag från den angivna huvudprincipen skall kunna delegeras
till myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
Enligt lantmäteristyrelsens mening kan den anpassning av fastighetsbildningslagstiftningen,
som föranledes av planerade indelningsändringar, icke
ske genom revision av fastighetsbildningslagen. En sådan ändring förmenas
bli mycket komplicerad. I stället föreslås utvägen att genom särskilda
bestämmelser reglera gränserna för å ena sidan fastighetsbildningslagens
och å andra sidan jorddelningslagens
och sammanläggningslagens tillämpningsområden.
Den erforderliga regleringen synes lantmäteristyrelsen i nuvarande läge
lagtekniskt böra lösas provisoriskt. Det anses lämpligt att införa
bestämmelserna i en särskild lag. Huvudregeln bör föreskriva att, utan hinder
av vad i lag stadgas, ändring i kommunal indelning varigenom område
tillföres stad eller köping icke skall medföra att jorddelningslagen och
sammanläggningslagen, där de förut gäller inom området, upphör att äga
tillämpning, såvida icke Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer,
därom förordnar. Vidare bör stadgas att, där lagstiftningen för
landet enligt vad nyss sagts äger eller kommer att äga tillämpning inom stad
eller köping och det påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket,
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer må förordna
att jorddelningslagen och sammanläggningslagen skall gälla även inom
annat område av kommunen. Dessutom bör stadgas att vad ovan sagts skall
gälla jämväl vid bildande av stad eller köping.
Någon åtgärd beträffande reglerna för registrering av fastigheter
anses icke påkallad i förevarande begränsade sammanhang. Lantmäteristyrelsen
framhåller, att gällande bestämmelser medger viss anpass
-
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
ning av registerform till föreliggande förhållanden inom stad och landskommun.
Erforderliga reformer anses böra uppskjutas till den allmänna
revision av registreringsbestämmelserna, som uppdragits åt 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Lantmäteristyrelsen utgår från att i avvaktan härpå
fastighetsregister enligt gällande för stad meddelade bestämmelser icke
kommer att uppläggas, där ej särskilda skäl föranleder till annat.
Lantmäteristyrelsens förslag har jämte därvid fogat utkast till lag angående
tillämpning inom stad av lagen om delning av jord å landet m. m. remissbehandlats
och övervägs för närvarande inom Kungl. Maj :ts kansli.
Remissyttrandena
Lantmäteristyrelsens förslag har vid remissbehandlingen fått ett ganska
blandat mottagande. Göta hovrätt, kammarkollegium, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, samtliga hörda länsstyrelser, landskommunernas förbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, lantbruksförbundet och lantmätareföreningen
tillstyrker förslaget eller lämnar detsamma utan erinran.
Samma ståndpunkt intages av bl. a. överlantmätarna i Jönköpings, Kronobergs,
Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län, länsarkitekten i Jönköpings
län samt drätselkammaren i Sundsvall och i Örnsköldsvik.
Hovrätten över Skåne och Blekinge, byggnadsstyrelsen, länsarkitekten i
Örebro län, stadsförbundet, drätselkammaren i Härnösand, byggnadsnämnderna
i Örebro, Karlskoga, Ludvika och Sundsvall samt kommunal-tekniska
föreningen avstyrker förslaget.
Till belysning av frågan i vilken utsträckning indelningsändringar kan
påverka frågan om tillämplig fastighetsbildningslagstiftning må först återgivas
följande uttalanden av några överlantmätare.
överlantmätaren i Jönköpings län uppger, att ett preliminärt förslag till
kommunblocksindelning av Jönköpings län visar, att nio block — av länets
totalt 14 —- skulle bildas av kommuner, där nu fastighetsregister såsom för
stad föres i huvudorten. Dessa nio kommunblock upptar över 70 procent av
länets areal. Vid en fullt genomförd sammanslagning av kommunerna inom
blocken skulle detta innebära, att nära tre fjärdedelar av länet skulle falla
under fastighetsbildningslagen. Kommunbildningar i kommunreformens
anda skulle därför uppenbarligen leda till absurditeter i avseende på fastighetsbildningsreglernas
tillämplighet. En liknande uppfattning uttryckes
av överlantmätaren i Kronobergs län. överlantmätaren i Örebro län uppger,
att en preliminär utredning såsom slutligt mål för länets indelning i kommuner
på längre sikt räknat med att samtliga landskommuner i länet kommer
att förenas med stad eller köping.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
17
I fråga om de av lantmäteristyrelsen påtalade olägenheterna ur
fastighetsbildningssynpunkt med det nuvarande regelsystemet
har vid remissbehandlingen framkommit följande synpunkter.
Kammarkollegiet delar lantmäteristyrelsens mening att det icke är önskvärt
att såsom följd av sammanslagning av landskommuner och städer lagen
om fastighetsbildning i stad blir tillämplig på allt större, av jordbruk och
skogsbruk dominerade områden. Kollegiet biträder också meningen att, då
viss kommun eller kommundel befinnes böra efter införlivning med stad
eller köping alltjämt vara underkastad jorddelningslagens jordbruks- och
skogsbrukspolitiska regleringar, detta helst bör ske i den formen att jorddelningslagen
i sin helhet alltjämt får gälla för kommunen eller området.
Länsstyrelsen i Örebro län vitsordar, att vissa olägenheter i fastighetsbildningsbänseende
uppkommer vid kommunala indelningsändringar och
anser det framlagda lagförslaget väl ägnat att eliminera olägenheterna. Vidare
uttalar länsstyrelsen.
I länsstyrelsens blivande plan för ny kommunindelning i länet torde i flera
fall rena landskommuner föreslås bli förenade med stad. Intresset från städernas
sida för dylika sammanslagningar torde huvudsakligen anknyta till
förekommande behov av ytterligare mark utanför den egentliga stadskärnan
för bebyggelseplanering m. m. Frånsett de enstaka anordningar för de
sammanslagna kommunernas gemensamma behov, som torde komma att
bliva uppförda i dessa stadskommuners periferiområden, torde bebyggelsens
utbredning bliva föga märkbar utanför städernas närområden. Karaktären
av ren landsbygd torde i många fall komma att bestå under överskådlig tid.
I den mån bebyggelsen fortskrider, ger emellertid lantmäteristyrelsens förslag
möjlighet till successiv anpassning till den växande stadsbebyggelsen.
Fastighetsbildningsreglernas principiella anknytning till kommuntyp har
enligt landskommunernas förbunds mening sedan länge framstått såsom
otillfredsställande. Skillnaden i bebyggelsestruktur går ej längre mellan
stad och landskommun utan mellan tätbygd och glesbygd. Bebyggelsestrukturen
bör vara avgörande för vilka fastighetsbildningsregler som skall gälla.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framhåller att det är förenat
med väsentliga olägenheter att fastighetsbildningen inom utpräglade landsbygdsområden
skall regleras av fastighetsbildningslagen och uppger att det
redan nu finns exempel på att strukturrationaliseringen inom jord- och
skogsbruket kan försvåras både i materiellt och formellt hänseende genom
att jorddelningslagen och sammanläggningslagen ej är gällande.
De av lantmäteristyrelsen påtalade olägenheterna av att den för städerna
tillskapade fastighetsbildningslagstiftningen kommit att gälla även för
jord på landsbygden vitsordas även av lantmätareföreningen, som i likhet
med styrelsen anser att en provisorisk lösning skyndsamt bör åstadkommas.
Stadsförbundet vill icke bestrida att vissa olägenheter ur fastighetsbildningssynpunkt
kan uppkomma som följd av att den för städerna avsedda
lagstiftningen på detta område blir tillämplig även å landsbygden men för
-
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
bundet anser det tveksamt huruvida olägenheterna i praktiken är av så
allvarlig karaktär som gjorts gällande i lantmäteristyrelsens promemoria.
Hovrätten över Skåne och Blekinge finner de av lantmäteristyrelsen anförda
motiven för lagstiftningen självklara men anser att styrelsen bort välja
en annan utväg för att eliminera olägenheterna. Hovrätten anför därvid bl. a.
följande.
Bestämmelserna om de olika fastighetsbildningsreglernas tillämpning är
redan nu synnerligen invecklade och svåröverskådliga. Genom att härtill
foga en ny fristående lag i ämnet ökar man ytterligare den förvirring som
råder på detta område. Det bör övervägas om man icke kan nå syftet genom
att i stället förenkla de gällande reglerna.
Det bör framhållas att de olägenheter som lantmäteristyrelsen finner gällande
lag medföra vid kommunsammanslagningar är ett resultat av den
lösning som statsmakterna år 1950 på styrelsens förslag gav åt då föreliggande
fråga om provisoriska regler. Det diskuterades vid detta tillfälle om
fastighetsbildningsreglerna borde i princip anknyta till registreringstypen
eller till kommuntypen och i enlighet med styrelsens uppfattning valdes den
senare utvägen. Det är blott en konsekvens härav att en kommunsammanslagning
medför en automatisk utvidgning av fastighetsbildningslagens tillämplighet
till att gälla jordregistrerade områden, som inkorporeras med stad
eller annat fastighetsregistersamhälle.
Gällande lagstiftning bortser, anför hovrätten vidare, från det fundamentala
samband som råder mellan registreringsform och fastighetsbildning;
de olika lagarna är genomgående uppbyggda på de fastighetsformer som registreringsbestämmelserna
skapar. Det måste betecknas som oriktigt att
spränga sambandet mellan registrering och fastighetsbildning blott för att
i vissa specialfall lösa gränsdragningsproblem av detalj betonad karaktär.
Hovrätten fortsätter.
Jordpolitiska hänsyn synes även ha spelat en framträdande roll i den tidigare
diskussionen, enligt hovrättens mening med orätt. Dessa jordpolitiska
hänsyn har intet att skaffa med den grundläggande fastighetsformen. De inverkar
på de regler som anger om en begärd åtgärd, t. ex. avstyckning och
sammanläggning eller ägoutbyte, bör bifallas eller vägras i en viss situation.
Sålunda har det, bland annat, varit fråga om att göra vissa bestämmelser
i 19 kap. jorddelningslagen tillämpliga även inom sådana med stad inkorporerade
områden, där jordbruk eller skogsbruk bedrives. Den rätta metoden
härför är självfallet att för sådana fall då dessa områden utgör fastighetsregistrerad
mark införa erforderliga parallella bestämmelser i fastighetsbildningslagen
och icke att upplösa det principiella sambandet mellan registertyp
och fastighetsbildning. Att anknyta fastighetsbildningsreglerna till
kommuntyp måste anses felaktigt; fastighetsbildningen har ej något med
kommunallagstiftningen att göra.
I stället för den av lantmäteristyrelsen föreslagna lagen förordar hovrätten
att bestämmelserna i 4—6 kap. fastighetsbildningslagen omarbetas, så
att vid tillämpning av dessa kapitel med stad skall förstås område, för vilket
skall föras fastighetsregister såsom för stad; denna regel bör alltså gälla
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
oavsett om området är beläget i stad eller på landet. Genom eu sådan ändring
återinföres, uttalar hovrätten, det principiella sambandet mellan registertyp
och fastighetsbildning och därigenom torde även skapas ett underlag för
bibehållande av den statliga lantmäteriorganisationens kompetens inom
områden som inkorporeras med stad eller fastighetsregistersamhälle.
De remissinstanser, som ställer sig kritiska till lantmäteristyrelsens förslag
synes — med nyss angivet undantag — anse att i den mån kommunsammanslagningar
eller andra indelningsändringar förorsakar olägenheter
desamma kan i erforderlig utsträckning undanröjas med tillämpning av den
nuvarande lagstiftningen, d. v. s. speciellt 1948 års lag. Uttalanden av denna
innebörd göres av bl. a. byggnadsstyrelsen, stadsförbundet, kommunal-tekniska
föreningen och länsarkitekten i Örebro län samt byggnadsnämnderna
i Örebro och Ludvika.
Såsom ett alternativ till ett bibehållande av de nuvarande reglerna kan
enligt byggnadsstyrelsen ifrågakomma att genomföra den av lantmäteristyrelsen
diskuterade lösningen med en utredning från fall till fall resulterande
i beslut av Kungl. Maj :t angående vilken lagstiftning som bör gälla inom
visst område.
Byggnadsnämnden i Karlskoga upplyser, att 1948 års lag tillämpats inom
delar av staden sedan 1949 och att under de senaste tio åren all fastighetsbildning
inom staden ombesörjts av stadens mätningsorgan. Nämnden anser,
att fastighetsbildningen förlupit smidigt och att några olägenheter av
den tillämpade lagstiftningen icke yppats. I anslutning härtill anför nämnden.
Fördelarna av att den egna organisationen kunnat handlägga samtliga
inom staden förekommande förrättningar ha däremot varit många och
nämnden vill särskilt framhålla den goda service, som kunnat beredas allmänheten.
Ur nämndens synpunkt har det givetvis också varit av stor betydelse,
att handläggningen av förrättningarna skett i intim kontakt med
nämnden, som av stadsingenjören fortgående informerats om de förrättningar,
som förekomma. Byggnadsnämnden håller också före, att 1948 års lag tillgodoser
jordbrukets och skogsbrukets intressen på ett i stort sett fullgott
sätt. Behov av att införa jorddelningslagens bestämmelser i dess helhet inom
del av Karlskoga stads område föreligger sålunda icke.
Nämndens slutsats är att i princip all fastighetsbildning inom kommun
med självständig mätningsorganisation bör handhas av denna organisation
och att lantmäteriets uppgifter inom sådan kommun bör begransas att
avse avstyckningar för jordbruks- och skogsbruksändamål i enlighet med
1948 års lag samt laga skiften. I den mån det kommunala organet icke är
utbyggt att övertaga fastighetsbildningen inom de införlivade områdena
synes, anför nämnden, från fall till fall böra träffas överenskommelse med
det statliga lantmäteriet att detta tills vidare ombestyr fastighetsbildningen.
I samma slutsats, som nyss sagts, utmynnar även kommunal-tekniska
föreningens yttrande.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
Flera remissinstanser ger uttryck åt den uppfattningen att det bör vara
möjligt att lösa förekommande problem med tillämpning av 1948 års lag
åtminstone till dess den nuvarande heterogena fastighetsbildningslagstiftningen
ersatts av en ny för land och stad gemensam lag.
I anledning av lantmäteristyrelsens uttalande, att jorddelningslagen ger
större möjligheter än fastighetsbildningslagen att lösa de speciella problem,
som uppkommer i samband med gruppbebyggelse framhåller bl. a. kommunal-tekniska
föreningen att problem av detta slag berör endast områden
med stadsmässig bebyggelse, d. v. s. områden där jordpolitiska synpunkter
ej skall beaktas. Länsarkitekten i Örebro län betonar att i sådana fall stadsplan
i regel föreligger och att därmed fastighetsbildningslagen blir tillämplig.
Föreningen erinrar även om att 1959 års ändringar i byggnadslagstiftningen
öppnat möjligheter för ökad användning av avstyckningsinstitutet
inom områden av detta slag och uppger att det t. o. m. gjorts lyckade försök
att lösa problem av detta slag genom laga skifte.
Beträffande delning av fiske inom stadskommun uttalar kommunal-tekniska
föreningen att sådana förrättningar veterligen ej förekommer så ofta
att de kan motivera en lagstiftning av den föreslagna omfattningen och innebörden.
I fråga om sammanförande av flera förrättningar till gemensam handläggning
hävdar byggnadsnämnderna i Örebro och Ludvika samt kommunal-tekniska
föreningen att ett sådant förfarande redan nu förekommer även
då fastighetsbildningslagen är tillämplig, överlantmätaren i Kopparbergs
län uttalar emellertid att något stöd för det tillämpade förfarandet icke
finnes. Om det av formella skäl skulle anses erforderligt att lagfästa den
praxis som råder bör enligt byggnadsnämndens i Ludvika mening de lagtekniska
svårigheterna härför icke vara oöverstigliga.
Jordbruksnäringens och skogsbrukets intressen tillgodoses enligt kommunal-tekniska
föreningens mening på ett tillfredsställande sätt av 1948
års lag. Härom anför föreningen följande.
Inom områden, där 1948 års lag tillämpas, handläggas nämligen jord- och
skogsbruksförrättningarna i den mån fastighetsbildningen för sådana ändamål
sker genom avstyckning (vilket torde vara fallet i fråga om det helt
övervägande antalet fastighetsbildningar för detta ändamål) antingen
av statligt anställda lantmätare, eller av kommunalt anställda mätningsmän,
som lantmäteristyrelsen själv prövat och befunnit vara lämpliga att
handlagga förrättningar av detta slag. Laga skifte och ägoutbyte av mark,
som ingår i jordbruks- och skogsbruksfastigheter, och som är belägen inom
område, där FBL tillämpas, handlägges enligt gällande regler i princip av
det statliga lantmäteriet. En ändring av en kommuns status påverkar sålunda
ej lantmäteriets möjligheter att genomföra den av 1959 års riksdag
beslutade omarronderingsverksamheten eller specialorganisationernas möjligheter
att utöva sin verksamhet.
I sak samma mening uttalas av länsarkitekten i Örebro län och byggnadsnämnden
i Örebro. Av motsatt uppfattning är bl. a. överlantmätaren
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1963 21
och lantbruksnämnden i Kopparbergs län. Byggnadsnämnden i Ludvika
anser att lantmäteristyrelsen överbetonat skogs- och jordbruksproblemen på
bekostnad av tätortsproblemen som även de är betydelsefulla och ofta
torde utgöra en väsentlig anledning till beslut om sammanslagning av städer
och landskommuner. Vid denna typ av indelningsändringar torde, anser
nämnden, de förrättningar som är förknippade med skogs- och jordbruket
komma att helt överskuggas av de förrättningar som har med tätbebyggelsens
expansion att göra. Det av styrelsen nämnda samspelet mellan nämnda
näringar och närliggande tätorter torde oftast ha större realitet då det gäller
andra typer av indelningsändringar, t. ex. sammanslagningar av flera
landskommuner. Byggnadsnämnden i Sundsvall uttalar i detta sammanhang
följande.
Jordbruks- och skogsfrågor är givetvis viktiga, men det är stadsbyggnadsoch
bostadsfrågor också. Dessa tränger sig mer och mer på i takt med en
gemensam lag. Det är nog heller inte så, att jord- och skogsbrukets rationalisering
står och faller med den ena eller andra lagen. Det vore att överdriva
deras betydelse. Problemets kärna torde mindre vara en lagfråga än
fastmer en organisatorisk uppgift. I stort gäller det att finna en form där
statliga och kommunala enheter kan arbeta sida vid sida samordnade på ett
sådant sätt, att tillgängliga resurser i fråga om arbetskraft och dyrbarare
utrustning bäst utnyttjas och så smidigt som möjligt kan dirigeras dit,
de bäst behövs. Då såväl lantmäteriet som städernas mätningsväsen sorterar
under lantmäteristyrelsen torde denna vara den givna sammanhållande
ramen. Hur organisationen därinom bör ordnas synes böra studeras av
lantmäteristyrelsen och städerna gemensamt.
Frågan om den jordpolitiska kontrollen i fall då jorddelningslagen ej är
tillämplig behandlas av kommunal-tekniska föreningen, som därvid erinrar
om att lantmäteristyrelsen år 1948 icke ansåg visat att någon tendens till
obehörigt utnyttjande av fastighetsbildningslagens brist på regler i detta hänseende
gjort sig gällande och därför ifrågasatte om den då aktuella lagstiftningen
borde genomföras. Föreningen fortsätter.
Det förefaller oklart, vilka fall av ur jordpolitisk synpunkt olämplig fastighetsbildning,
som därefter uppkommit inom områden, där 1948 års lag
eller FBL gäller och som kommit styrelsen att nu anse en ny, provisorisk
lagstiftning brådskande och angelägen.
I detta sammanhang vill kommittén dessutom erinra om att sedan år
1948 jordförvärvslagen har tillkommit, vilken lag ytterligare skärper den
jordpolitiska kontrollen inom såväl JDL:s som FBL:s tillämpningsområden.
Genom sin avfattning (2 §) torde denna lagstiftning få anses effektivt reglera
den helt övervägande delen (avstyckningsförrättningar enligt JDL eller
FBL) av de fastighetsbildningsförrättningar, som avse att skapa nya fastigheter
för jordbruks- och skogsbruksändamål, och lagen utgör sålunda
ett verksamt korrektiv mot ur dessa synpunkter olämplig fastighetsbildning.
Byggnadsnämnden i Sundsvall anser, att lantmäteristyrelsens förslag
lätt kan uppfattas så som om all jordpolitisk kontroll skulle vara satt ur spel
inom stad, vilket icke är fallet. Dels finns fortfarande jordförvärvslagen och
22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
lantbruksnämnderna, vilka bildar ett lika finmaskigt nät som jorddelningslagen,
dels sker i praktiken en analogitillämpning av olika lagregler på området,
på samma sätt som måste ske för att överbygga svalget mellan jorddelningslagen
och byggnadslagstiftningen.
Kommunal-tekniska föreningen vänder sig mot lantmäteristyrelsens uttalande
att en klar uppdelning av förrättningsverksamheten efter arten av
åtgärder i enlighet med vad som gäller enligt 1948 års lag icke låter sig göra.
Föreningen anför därvid.
Man torde nämligen kunna konstatera, att hittills tillämpat system med
införande av områden, där 1948 års lag gäller, i allmänhet fungerat tillfredsställande
och det lär med hänsyn härtill vara svårt att finna motiv för att
denna ordning icke fortsättningsvis skall kunna fungera under de förhoppningsvis
relativt få år, som återstå innan en ny fastighetsbildningslagstiftning
kan bliva gällande. Det synes också, som om lantmäteristyrelsen förbisett
det faktum, att fastighetsbildning inom en stadskommun (motsvarande)
praktiskt taget alltid grundar sig på någon form av planläggning ■—
översiktsplanering eller detaljplan. De intressemotsättningar, som lantmäteristyrelsen
angivit som tänkbara vid fastighetsbildning för bostadsändamål
respektive jordbruk eller skogsbruk, torde sålunda få anses vara
av enbart teoretiskt intresse men ej praktiskt betydelsefulla.
Frågan om den föreslagna lagstiftningens verkan i organisatoriskt
avseende har uppmärksammats i flera remissyttranden. Flera
remissinstanser anser, att det framlagda förslaget innebär betydande ingrepp
i organisatoriskt avseende.
Kommunal-tekniska föreningen framhåller, att det framlagda förslaget
kommer att påverka gränsdragningen mellan de statliga och kommunala
fastighetsbildningsorganen och att detta medför olägenheter och skapar*
oklarhet, bl. a. i fråga om huvudmannaskapet för fastighetsbildningen och
därmed sammanhängande frågor. Föreningen anför vidare.
Som framgår av styrelsens promemoria finnas inom ca 110 av rikets städer
och ett 25-tal andra kommuner, kommunala mätningsorganisationer
inrättade, vilka handhava ej blott förrättningsverksamheten utan såväl mätningsväsendet
som fastighetsbildningsväsendet och övriga därmed sammanhängande
arbetsuppgifter inom dessa samhällen under byggnadsnämndens
tillsyn.
Kommittén delar lantmäteristyrelsens uppfattning, att detta för vederbörande
kommuner innebär ett betydande ekonomiskt engagemang, vilket
dock för kommunerna ansetts medföra så väsentliga fördelar, bl. a. med
hänsyn till den ökade snabbheten i ärendenas behandling och de ökade
möjligheterna till samordning av fastighetsbildningen med vissa andra kommunala
funktioner på samhällsbyggandets område, att fördelarna uppenbarligen
väl motivera kostnaderna. Det torde för övrigt vara synnerligen
tacksamt om kommunernas kostnader för fastighetsbildningsverksamheten
skulle bli lägre, om arbetena utfördes av statliga organ. Härvid bör dessutom
observeras, att förrättningsverksamheten endast får uppfattas som
ett led i ett samhälles utbyggnad från råmark till färdiga bostäder eller
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
eljest genomförd detaljplan. För att kommunerna sålunda bl. a. skola
kunna bedriva en klok, aktiv och förutseende markpolitik och vad därmed
sammanhänger fordras, att det finns kommunala organ, som kunna betjäna
kommunen och den byggande allmänheten i hithörande frågor. I städer
och andra kommuner med egen kommunal mätningsorganisation ombesörjer
denna sålunda triangelmätningar, stommätningar, grundkartemätningar,
utstakningar och vissa utredningar i samband med detaljplaner m. m., förrättningsverksamheten,
vissa med byggnadslov sammanhängande besiktningar
in. in.
Med nu gällande regler ligger det i kommunens hand, att avgöra om den
vill ha egen mätningsorganisation eller ej. Det är vidare med nu gällande
bestämmelser i princip en kommunal angelägenhet att avgöra, om man vill
föra fastighetsregister såsom för stad inom kommunen eller viss del därav.
Då avgränsningen mellan fastighetsbildningslagens och jorddelningslagens
tillämplighetsområden bestämts av fastighetsregistreringssättet, får det i
första hand anses vara en kommunal angelägenhet att jämväl bestämma
gränsen mellan dessa lagars tillämplighetsområden.
Enligt föreningens mening skulle kommunernas valfrihet i nu nämnda
avseenden försvåras eller rent av omöjliggöras om det framlagda lagförslaget
genomföres.
Liknande uppfattningar som från kommunal-tekniska föreningen uttalas
även av byggnadsnämnden i Örebro, som särskilt framhåller att en stads
inätningsväsen och planorgan måste få arbeta tillsammans och i anslutning
därtill anför.
Frågan om stadens uppdelning mellan två olika mätorganisationer har
också andra aspekter. Vem skall svara för att det finns ett utbyggt stomnät,
när fastighetsbildningen skall ske, sedan stadsplan fastställts och området
skall övertagas av stadens organ? Vem skall överhuvud svara för utbyggnad
och underhåll av gemensamt erforderliga triangel- och polygonnät?
Att staden får bekosta dem torde vara säkert. I och för sig är det naturligtvis
ingenting som direkt hindrar, att stadens organ i ytterzonen svarar
för grundkartearbeten, utstakningar, stomnät etc., medan lantmäteriet sköter
de laga förrättningarna, men det förefaller inte att vara något system att
eftersträva. Staden måste hävda, att dess mätningsväsende skall vara så
organiserat, att det på bästa sätt främjar bebyggelseutvecklingen. Det synes
inte den uppdelning göra, som lantmäteristyrelsens förslag medför.
Byggnadsnämnden i Sundsvall ger följande beskrivning av förslagets
konsekvenser i förevarande sammanhang.
Lantmäteristyrelsens förslag innebär, att eu utökad stad av den struktur,
som Sundsvall kan väntas få efter nu aktuell kommunsammanslagning,
skulle uppdelas i två delar, dels en stadskärna, där staden själv skulle få
ombesörja mätningsverksamheten och dels en ytterzon under det statliga
lantmäteriet, där dock stadens organ skulle komma in allteftersom stadsplaner
fastställs. Huvudorsaken till sammanslagningen, som staden ser
det, är behovet att exploatera nya områden för bebyggelse utanför den nuvarande
kärnan. Stadsbebyggelsen måste successivt tränga allt längre ut i
ytterzonen. Intresset ur plan- och bebyggelsesynpunkt måste vara stort i de
områden där kompetensgränsen mellan eget och statligt mätningsväsende
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1963
skulle gå. Så kan man nog inte ha det. Stadens mätningsväsen och planorgan
måste få arbeta tillsammans. Fastighetsbildning för tätbebyggelse
börjar inte, när stadsplan fastställts. Planläggningen bör långt tidigare förberedas
inte bara genom upprättandet av grundkartor utan även genom
sammanläggningar, ägoutbyten, sammanföringsförrättningar etc. Det är
nog ingen överdrift att säga, att det är viktigare för staden, att på detta
stadium kunna dirigera, samordna och påskynda arbetena än att vara huvudman
för själva tomtbildningsverksamheten efter stadsplans fastställlande.
Svenska stadsförbundet uppfattar förslaget på följande sätt.
Såvitt förbundsstyrelsen kan finna skulle genom det nu föreslagna nya
systemet stora olägenheter kunna uppstå för det kommunala mätningsväsendet
och för stadssamhällenas planeringsverksamhet över huvud taget.
Man skulle på detta sätt få ett delat huvudmannaskap inom fastighetsbildnings-
och mätningsväsendet. Sålunda skulle inom en stads landsbygdsområden
denna verksamhet som har nära samband med planväsendet drivas
utan överinseende av stadens byggnadsnämnd med därav följande risker
att den erforderliga nära kontakten med den kommunala planeringen går
förlorad. — Även ur rent organisatorisk och arbetsekonomisk synpunkt kan
ett splittrat huvudmannaskap, där de förutvarande kommungränserna utgör
skiljelinjen, icke anses rationellt. I lantmäteristyrelsens promemoria har
påpekats, att lantmäteriets positiva insatser i rationaliseringsarbetet och de
i promemorian angivna nya formerna för bedrivande av detta arbete i väsentlig
mån skulle hindras därigenom att fastighetsbildningsverksainheten
efter sammanslagning av landskommun med stadskommun skulle komma
att splittras varigenom lantmäteriets hittillsvarande möjligheter till aktiva
insatser skulle beskäras. Enligt förbundsstyrelsens åsikt torde emellertid
olägenheterna av en splittring av det kommunala mätningsväsendet och de
kommunala insatserna på detta område få bedömas som än allvarligare.
Härtill kommer, att det erfarenhetsmässigt visat sig att stor arbetsbalans
förekommer inom det statliga lantmäteriet med bl. a. långa väntetider som
följd.
Drätselkammaren i Härnösand anser att ett genomförande av förslaget
sannolikt kommer att medföra den nackdelen att mätningsväsendet klyves.
Om genom kommunalindelningsändring en tätort utanför stadskärnan tillfaller
en stad, torde det vara klart att denna tätorts utveckling och planering
är en viktig kommunal angelägenhet. För planering och genomförande
krävs ett intensivt samarbete mellan olika kommunala instanser, och det
faller sig naturligt att kommunen även för en inkorporerad tätort använder
sig av den organisation som redan finns. Det torde därför, anser drätselkammaren,
knappast ifrågasättas att inte kommunens egen mätningsorganisation
skall ombesörja erforderlig stommätning m. in. Enbart för det led i tätortens
utveckling som omfattas av själva fastighetsbildningen skulle således
en helt annan organisation inkopplas. En sådan lösning skulle givetvis
vara tänkbar men är knappast rationell.
Sveriges skogsågareföreningars riksförbund framhåller att det med hänsyn
till den pågående strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruk
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
är olämpligt att splittra fastighetsbildningsverksamheten inom landsbygdsområdena
på olika organ. Inom dessa områden bör därför liksom hittills fastighetsbildningen
handhas av det statliga lantmäteriet. Samma uppfattning
uttalas av lantbruksförbundet.
Den splittring i fråga om organisationen av fastighetsbildningsverksamheten
som kan bli följden av ett genomförande av lantmäteristyrelsens förslag
behandlas även av lantmätareföreningen, som anser det uppenbart att
splittringen är ägnad att motverka såväl enskilda som statliga och kommunala
intressen. Föreningen anför vidare.
Härtill kommer att den vinst beträffande fastighetsbildningsproceduren,
som normalt erhålles genom fortsatt tillämpning av de rationaliserade landsreglerna,
till stor del går förlorad. Exempelvis kan möjligheten att sammanföra
avstyckning och ägoutbyte till gemensam handläggning, vilket ofta sker
vid plangenomförande och även eljest, icke utnyttjas i de fall avstyckningen
verkställes av den jämlikt 1951 års KK utsedde förrättningsmannen.
Till undvikande av dessa följder föreslår föreningen vissa ändringar i
nämnda kungörelse.
En speciell synpunkt framföres av överlantmätaren i Kopparbergs län,
som framhåller, att den nuvarande automatiskt verkande regeln kan få till
följd att den för länet gällande särlagstiftningen icke kan tillämpas inom
områden som införlivas med stad eller köping.
Utskottet
Fastighetsbildningen i städer och stadsliknande samhällen regleras i
första hand av bestämmelser i 1917 års lag om fastighetsbildning i stad (fastighetsbildningslagen).
Motsvarande stadganden beträffande landsbygden
återfinnes i 1926 års lagar om delning av jord å landet (jorddelningslagen)
och om sammanläggning av fastigheter å landet (sammanläggningslagen).
Lagstiftningen är så utformad att kommuntypen i princip blivit avgörande
för frågan om vilka stadganden som skall reglera fastighetsbildningen inom
visst område. Om landskommun, inom vilken bestämmelserna för landet
är gällande, helt eller delvis uppgår i stad, blir således fastighetsbildningslagen
automatiskt tillämplig även inom den införlivade delen. Eftersom i
städerna ej sällan ingår betydande områden av ren landsbygdskaraktär, har
det emellertid av jordpolitiska skäl ansetts påkallat att beträffande sådana
områden möjliggöra tillämpning av de för landet gällande reglerna lör avstyckning
och sammanläggning. Så har skett genom införandet av 1948 års
lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning i stad. Fastighetsbildningen
i städer och stadsliknande samhällen ombesörjes oftast av eu kommunal
mätningsorganisation, medan motsvarande uppgifter i övriga tätorter
och på landet ankommer på det statliga lantmäteriet.
I motionerna erinras om att utvecklingen i fråga om den kommunala
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
indelningen bl. a. kan väntas medföra att betydande delar landsbygdsområden
förenas med stad. Motionärerna hemställer om snara åtgärder för
att möta vissa i motionerna angivna olägenheter som med nuvarande lagstiftning
kan uppstå från fastighetsbildningssynpunkt vid kommunsammanslagning.
Såsom motionärerna framhållit, har detta spörsmål upptagits till övervägande
av lantmäteristyrelsen i samband med att frågan om riktlinjerna
för den framtida kommunala indelningen år 1961 underställdes riksdagens
prövning. I en den 12 februari 1962 dagtecknad framställning till chefen för
justitiedepartementet har lantmäteristyrelsen sålunda bl. a. uttalat att sammanslagning
av kommuner av skilda typer genom lagstiftningens utformning
medför betydande olägenheter för fastighetsbildningsväsendet. Till
stöd för denna uppfattning har styrelsen i huvudsak åberopat att fastighetsbildningslagen,
som icke är avsedd att reglera fastighetsbildningen på landsbygden,
i mindre grad än jorddelningslagen och sammanläggningslagen anpassats
efter de krav som utvecklingen ställer på lagstiftningen inom detta
rättsområde. Lantmäteristyrelsen har i likhet med motionärerna särskilt
befarat ogynnsamma verkningar av såväl jordpolitisk som organisatorisk
ait i fråga om den av statsmakterna pa olika sätt främjade rationaliseringsverksamheten
inom jordbruks- och skogsbruksnäringarna. Enligt styrelsens
mening erbjuder 1948 års lag ej tillräckliga möjligheter att motverka dessa
olägenheter. Styrelsen anser det jämväl sannolikt att fastighetsbildningsfrågorna
vid angivna förhållanden kan försvåra kommunsammanslagningar.
Lantmäteristyrelsen har därför föreslagit lagstiftning av innebörd i huvudsak
att ändringar i den kommunala indelningen icke skall påverka frågan
om tillämplig fastighetsbildningslagstiftning. Enligt förslaget skall likväl
efter beslut i varje särskilt fall betydande undantag från denna huvudregel
kunna medgivas. Om del av landskommun införlivas med stad såsom ett
normalt led i stadens utbyggnad, skall sålunda kunna förordnas att reglerna
för landet skall upphöra att äga tillämpning inom det införlivade området.
Bestämmelserna för landet skall vidare, om de till följd av ändrad kommunindelning
blivit gällande inom stad, kunna göras tillämpliga också inom
sådan del av staden, där fastighetsbildningen regleras av såväl fastighetsbildningslagen
som 1948 års lag.
Av den föregående redogörelsen framgår att åt 1954 års fastighetsbildningskommitté
uppdragits att närmare undersöka, om icke fördelar kan
vinnas genom att fastighetsbildningen såväl i stad som på landsbygden
regleras i samma lag. Kommittén beräknar enligt uppgift i riksdagsberättelsen
år 1963 att under året kunna framlägga betänkande med förslag till
ny fastighetsbildningslag. Med hänsyn till ämnets beskaffenhet måste det
emellertid antagas att proposition på grundval av kommitténs betänkande
icke kan föreläggas de närmaste årens riksdagar. Såsom motionärerna och
lantmäteristyrelsen påpekat förberedes f. n. ändringar i den kommunala
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1963
indelningen, genom vilka ren landsbygd i stor utsträckning kommer att
ingå i stad. Dessa landsbygdsområden kommer inom överskådlig tid uppenbarligen
endast delvis att tagas i anspråk för tätbebyggelse och i övrigt liksom
förut användas för jordbruk och skogsbruk. I motionerna beröres därför
enligt utskottets mening väsentliga problem.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen har vid remissbehandlingen
av lantmäteristyrelsens förslag delade meningar yppats rörande den
av styrelsen ifrågasatta lagstiftningens lämplighet. Förslaget har sålunda
avstyrkts av flera remissinstanser. Härvid har i huvudsak åberopats dels
att förekommande problem i avvaktan på den nya fastighetsbildningslagen
borde kunna lösas med tillämpning av 1948 års lag och dels att förslaget
för berörda kommuner med egen mätningsorganisation skulle medföra vissa
organisatoriska olägenheter. Utskottet finner emellertid i likhet med motionärerna,
lantmäteristyrelsen och flertalet remissinstanser starka skäl
tala för att i avvaktan på den nya för stad och land gemensamma lagstiftningen
provisoriska åtgärder bör vidtagas för att undvika att ändringar i
den kommunala indelningen medför ändring i fråga om tillämplig fastighetsbildningslagstiftning,
såvida icke i särskilda fall detta är påkallat av
de lokala förhållandena. Med hänsyn till att lantmäteristyrelsens förslag
i ämnet f. n. övervägs inom justitiedepartementet finner utskottet att något
ställningstagande från riksdagens sida rörande utformningen av dylika åtgärder
icke är påkallat. Då utskottet därjämte anser sig kunna utgå från
att frågan om provisorisk lagstiftning bringas till en tillfredsställande lösning
innan de av 1962 års riksdagsbeslut aktualiserade ändringarna i kommunindelningen
genomföres, synes någon riksdagens åtgärd i anledning
av motionerna icke erfordras.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1: 553 och II: 665, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 mars 1963
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl*, Göran Karlsson*,
Kristiansson, Knut Johansson*, Georg Carlsson, Åkesson och Schött*;
från andra kammaren: herr Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar
Svenning, Hamrin i Kalmar, Turesson, Sundelin* och Tobé.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.