Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år
1962 vid dess fyrtiosjätte sammanträde fattade beslut.

Genom en den 25 januari 1963 dagtecknad proposition, nr 29, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositonen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående följande i nämnda
protokoll omförmälda, av Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1962 vid dess fyrtiosjätte sammanträde fattade beslut, nämligen 1.

Konvention (nr 117) angående socialpolitikens grundläggande syften
och normer.

2. Konvention (nr 118) angående utlänningars likställande med ett lands
egna medborgare i fråga om social trygghet.

3. Rekommendation (nr 116) angående förkortning av arbetstiden.

4. Rekommendation (nr 117) angående yrkesutbildning.

5. Akt angående ändringar i Internationella arbetsorganisationens stadga.

Texterna till dessa internationella instrument har såsom bilagor (bil.

A—E) fogats till propositionen. Beträffande dessa texter får utskottet hänvisa
till nämnda bilagor. Redogöresle för remissyttranden återfinnes i propositionen.

I propositionen föreslås att konvention nr 118 samt akten ratificeras av
Sverige, medan däremot konvention nr 117 inte för närvarande anses böra
ratificeras. Av de båda rekommendationerna anses nr 116 ej böra för närvarande
föranleda några särskilda åtgärder, medan i fråga om nr 117 föreslås
att denna skall, i den mån så befinnes möjligt och lämpligt, tagas i beaktande
vid yrkesutbildningsverksamhetens framtida utformning.

Internationella arbe t skonferensens fyrtiosjätte sammanträde hölls i Geneve
under tiden 6—28 juni 1962. I sammanträdet deltog över 1 000 representanter
för 92 av organisationens då 102 medlemsstater, av vilka det stora flertalet
sänt fullständiga delegationer, dvs. två regerings-, ett arbetsgivar- och
ett arbetstagarombud. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.

Enligt artikel 19 i Internationella arbetsorganisationens stadga skall ifrågavarande
internationella instrument underställas riksdagen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1903. 9 samt. 2 avd. Nr 9

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

Konvention angående socialpolitikens grundläggande syften och normer

Ifrågavarande internationella instrument är icke någon ny konvention utan
utgör en revision av en vid 1947 års Internationella arbetslconferens antagen
konvention (nr 82) angående socialpolitik i områden belägna utanför
moderlandet. Frågan om revision av konvention nr 82 hade uppförts på dagordningen
för 1962 års konferens med anledning av en resolution, som antagits
vid ILO:s första regionala konferens för Afrika (Lagos, december
1960).

Revisionen är i första hand avsedd att göra det möjligt för tidigare icke
självstyrande områden att förbli bundna av de i konvention nr 82 fastställda
normerna. Dessa har varit tillämpliga på icke självstyrande områden i kraft
av de förpliktelser som åvilat stater, vilka burit ansvaret för nämnda områdens
administration, innan de blivit självständiga. Under konferensens
utskottsbehandling uttalades emellertid från arbetstagarnas och vissa regeringars
sida att konventionen inte borde begränsas till att endast avse icke
självstyrande områden, vilka nyligen blivit självständiga, utan konventionen
borde stå öppen för ratificering även av andra länder, i den mån de
tann, att konventionen innehöll målsättningar, som var av betydelse för
dem. Den reviderade konventionstexten utformades i enlighet med nämnda
uttalande, vilket innebär att varje medlemsstat kan bestämma, huruvida
den kan och önskar ansluta sig till konvention nr 117.

Konventionen antogs av konferensen med 294 röster mot 0 och 15 nedlagda.
Samtliga svenska ombud röstade för konventionen.

Konventionen

I konventionen återges med erforderliga modifikationer de bestämmelser
i 1947 års konvention som berör höjande av levnadsstandarden, migrerande
arbetstagare, löner och därmed sammanhängande frågor, förbud mot diskriminering
på grund av ras, hudfärg, kön, trosbekännelse, stamtillhörighet
eller medlemskap i facklig sammanslutning samt undervisning och utbildning.
Slutartiklarna i konventionen innehåller en bestämmelse (artikel 19),
vari stadgas att ikraftträdandet av konventionen icke skall innebära uppsägning
ipso jure av 1947 års konvention av medlem, för vilken sistnämnda
konvention även i fortsättningen skall vara gällande, och ej heller skall
medföra att sistnämnda konvention icke längre står öppen för ytterligare
ratificering.

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

3

Konvention angående utlänningars likställande med ett lands egna
medborgare i fråga om social trygghet

Vid 1961 års arbetskonferens hade diskuterats möjligheten av att antaga
ett antal internationella instrument, vilka skulle tillförsäkra arbetstagare
sysselsatta i ett främmande land ett skydd likvärdigt det som i enlighet med
landets system för social trygghet tillkom dess egna medborgare. I detta syfte
hade konferensen godkänt vissa preliminära förslag till en konvention
och en rekommendation. Det må även bringas i erinran att redan 1952 års
konferens hade antagit en resolution, vari uttalades att bestämmelserna om
lika behandling i den samma år antagna konventionen om minimistandard
för social trygghet (nr 102) icke helt tillfredsställande behandlade det komplicerade
problem på den sociala trygghetens område som uppstår för ett
land i och med att utländska och migrerande arbetstagare vistas i landet;
därför rekommenderades i resolutionen att ett särskilt internationellt instrument
skulle antagas, som reglerade denna fråga.

Vid 1962 års arbetskonferens diskuterades av ILO utarbetade förslag till
texter avseende en konvention och en rekommendation med beaktande av
de konklusioner, vartill föregående konferens kommit. Dessa förslag behandlade
tre särskilda frågor, nämligen utlänningars likställande med ett
lands egna medborgare inom landets territorium, utgivande av förmåner
till personer bosatta i utlandet samt vidmakthållande av migrerande personers
rättigheter och fördelning mellan emigrations- och immigrationslandet
av därav härflytande kostnader.

Sedan konventionstexten under behandlingen i vederbörande konferensutskott
blivit föremål för vissa ändringar, antogs konventionen av konferensen
med 251 röster mot 1 och 50 nedlagda. Den föreslagna rekommendationen
med därvid fogade typbestämmelser till ledning för utarbetandet av
multilaterala eller bilaterala avtal uppnådde däremot icke för godkännande
erforderlig majoritet och blev därför ej antagen. Samtliga svenska ombud
röstade för såväl konventionen som rekommendationen.

Konventionen

I konventionen sladgas att varje medlemsstat, för vilken konventionen
är i kraft, skall inom sitt territorium i förhållande till sin lagstiftning tillförsäkra
medborgare från varje annan medlemsstat, som ratificerat konventionen,
samma behandling som statens egna medborgare, i fråga om såväl
anslutning till som rätt till förmåner inom varje gren av social trygghet,
beträffande vilken medlemsstaten godtagit konventionens förpliktelser. Ett
lands ralificering må omfatta en eller flera av följande grenar av social
trygghet, nämligen hälso- och sjukvård, kontantförmåner vid sjukdom, förmåner
vid havandeskap och barnsbörd, förmåner vid invaliditet, förmåner
vid ålderdom, förmåner till efterlevande, förmåner vid yrkesskada, förmåner
vid arbetslöshet samt familjeförmåner. Ratificerande stat kan till"
Bihang till riksdagens protokoll 1063. 9 samt. 2 avd. Nr 9

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

toga ytterligare grenar till dem som omfattas av dess ursprungliga ratifikationshandling.

Konventionen föreskriver vad angår förmåner att likabehandlingen skall
garanteras utan villkor med avseende på bosättning. Likväl kan i fråga om
vissa förmåner, vilkas utgivande är oberoende av direkt finansiellt deltagande
från de skyddade personernas eller deras arbetsgivares sida eller av
viss kvalifikationstid i förvärvsarbete, uppställas krav på bosättning.

Vad beträffar utgivande av förmåner till personer bosatta utomlands stadgar
konventionen, att ålders-, invalid- och efterlevandepensioner samt livräntor
på grund av yrkesskada på vissa villkor skall utgivas även till förmånstagare
bosatta utomlands. I detta hänseende gick konferensen längre
än den hade gjort i samband med den förberedande behandlingen år 1961,
i det att den utsträckte bestämmelserna rörande utgivande av förmåner
utomlands till att omfatta s. k. icke kontributiva förmåner, t. ex. familjetörmåner.
Härigenom vidgades ifrågavarande bestämmelsers tillämpningsområde
avsevärt. Slutligen innehåller konventionen vad angår migrerande
arbetstagare bestämmelser om sammanläggning av försäkrings-, anställnings-,
bosättnings- och liknande perioder för förvärvande, vidmakthållande
eller återvinnande av rättigheter beträffande ålders-, invalid- och efterlevandepensioner.
Konventionen äger utan villkor om ömsesidighet tillämpning
på flyktingar och statslösa.

Rekommendation angående förkortning av arbetstiden

Frågan om förkortning av arbetstiden hade behandlats såväl vid 1960 som
vid 1961 års arbetskonferens, men ett vid sistnämnda konferens efter sedvanlig
utskottsbehandling framlagt förslag till rekommendation föll vid slutlig
omröstning i konferensens plenum, emedan stadgeenlig majoritet för
förslaget ej uppnåddes. Med anledning härav hade arbetsbyråns styrelse beslutat,
att frågan skulle på nytt uppföras på konferensens dagordning i syfte
att få en rekommendation i ämnet definitivt antagen.

Man lyckades nu vid 1962 års konferens i stort sett utjämna tidigare motsättningar
och få till stånd en text, som antogs med stor majoritet (255 röster
mot 22 och 46 nedlagda). Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationen.

Rekommendationen

Denna rekommendation är avsedd att komplettera och underlätta genomförandet
av redan befintliga internationella instrument rörande arbetstiden.
Den uppställer i inledningen fyrtiotimmarsveckan — fastslagen i 1935 års
konvention angående fyrtiotimmarsveckan — såsom socialt mål att uppnås,
om så är nödvändigt i etapper, samt bestämmer en övre gräns för den normala
arbetstiden i enlighet med 1919 års konvention angående arbetstiden
inom industrien. I rekommendationens operativa del uttalas att den normala

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963 5

arbetstiden bör förkortas successivt, när så befinnes lämpligt, i syfte att den
sociala norm som anges i inledningen uppnås utan minskning i arbetstagarnas
lön samt att om den normala arbetstiden per vecka överstiger 48 timmar,
åtgärder omedelbart bör vidtagas för att nedbringa arbetstiden till
nämnda nivå utan minskning i arbetstagarnas lön. Emellertid framhålles i
rekommendationen att ekonomiska synpunkter bör beaktas, innan arbetstiden
nedbringas under 48 timmar i veckan, och det är i själva verket detta uttalande,
varigenom instrumentet erhållit den önskade flexibiliteten, som
tillförsäkrade rekommendationen ett så starkt stöd vid 1962 års konferens.
Principen om en successiv förkortning av arbetstiden bör, säger rekommendationen,
bringas i tillämpning pa ett sätt som är lämpligt med hänsjn
till de särskilda förhållandena inom varje land och inom varje sektor av ekonomisk
verksamhet, med beaktande av bl. a. det stadium av ekonomisk utveckling
landet uppnått, vidmakthållandet av landets totala produktion, dess
konkurrensförmåga inom den internationella handeln, utvecklingsländernas
behov av att höja befolkningens levnadsstandard samt önskemålen från arbetsgivar-
och arbetstagarorganisationerna inom berörda näringsgrenar rörande
sättet för arbetstidsförkortningens genomförande.

Principen om förkortning av arbetstiden ma bringas i tillämpning i etapper,
antingen tidsmässigt eller med avseende pa skilda grenar eller sektorer
av näringslivet. Den kan bringas i tillämpning genom lagstiftning, kollektivavtal,
skiljedom, eller en kombination av dessa olika medel, eller på varje
annat sätt som är förenligt med nationella sedvänjor, beroende av vilket som
finnes mest lämpligt med hänsyn till nationella förhållanden och till behoven
inom varje näringsgren.

Slutligen innehåller rekommendationen detaljerade anvisningar rörande
tillämpningsmetoder, däribland regler för samråd med arbetsgivare och arbetstagare.
Rekommendationen äger inte tillämpning på jordbruk, transporter
till sjöss eller havsfiske, för vilka näringsgrenar särskilda bestämmelser
bör utformas.

Rekommendation angående yrkesutbildning

Rekommendationen angående yrkesutbildning har varit föremål för behandling
vid två på varandra följande internationella arbetskonferenser. En
första diskussion rörande rekommendationen ägde sålunda rum ar 1961 och
ledde efter ytterligare överväganden vid 1962 års konferens till instrumentets
antagande.

Genom den nya rekommendationen har ILO:s principer på detta område
reviderats och moderniserats med beaktande av den utveckling soin ägt rum
och de erfarenheter som vunnits under senare tid. Tillika har konferensen
genom rekommendationens antagande fastställt mål och normer för ILO.s
framtida verksamhet i fråga om yrkesutbildning, ett ämne som Interna -

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

tionella arbetsbyrån för närvarande ägnar mer än hälften av sin operativa
verksamhet.

Rekommendationen antogs med 320 röster mot 0; en röst nedlades.
Rekommendationen

Såsom framhålles i inledningen till rekommendationen ersätter denna
1939 års rekommendationer angående yrkesutbildning respektive lärlingsväsende
ävensom 1950 års rekommendation angående yrkesutbildning för
vuxna.

Under rubriken »Allmänna principer» uttalas i den nya rekommendationen
att den äger tillämpning på varje slag av utbildning, som har till
syfte att förbereda eller omskola eu person för hans första eller senare anställning
eller för befordran inom alla grenar av förvärvslivet, däri inbegripen
sådan allmän undervisning, yrkesutbildning och teknisk utbildning
som må anses nödvändig för detta ändamål. Från rekommendationens tilllämpningsområde
undantages emellertid utbildning för företags- eller arbetsledande
poster över förmånsnivå, sjömansutbildning samt utbildning
inom jordbruket. De båda sistnämnda kategorierna arbetstagare undantages,
emedan de redan omfattas av två rekommendationer av år 1946 respektive
år 1956.

I fortsättningen uttalas under nyssnämnda rubrik att utbildning icke är
något självändamål utan ett medel, varigenom en persons yrkesanlag utvecklas
under vederbörligt hänsynstagande till arbetstillfällena och varigenom
den enskilde får möjlighet att utnyttja sina anlag på det sätt som
både för honom själv och för samhället är fördelaktigast; utbildningen bör
vara så anordnad att den verkar personlighetsutvecklande, i synnerhet då
fråga är om ungdom. Rekommendationen betonar, att utbildning är en process,
som fortgår under den enskildes yrkesverksamma period i enlighet
med hans behov som individ och som samhällsmedlem. Det deklareras vidare
att utbildning bör vara fri från varje form av diskriminering på grund av
ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller
socialt ursprung. Slutligen framhålles bland de allmänna principerna att utbildning
kräver ett fortgående samarbete mellan alla därav berörda organ
och personer, särskilt myndigheter, utbildningsinstitutioner samt arbetsgivar-
och arbetstagarorganisationer.

De tekniska delarna av rekommendationen omfattar alla aspekter på yrkesutbildning
och utarbetandet av planer för densamma på alla olika nivåer.

Den avdelning av rekommendationen, som behandlar planering och administration
på riksplanet, och som är av särskilt intresse för sådana länder
som just har börjat bygga upp sin yrkesutbildningsverksamhet, betonar vikten
av att yrkesutbildningen administrativt samordnas. Denna samordning
bör garantera, att vägarna för tillträde till yrken, särskilt de manuellt inriktade,
bör vara tillräckliga för att kunna motsvara behovet inom alla
grenar av näringslivet och anpassade efter de enskilda elevernas förmåga,

Andra lagutskottets utlåtande nr i) år 11)63

7

intressen och förhållanden. Vidare lämnas ett antal praktiska anvisningar
rörande administrationen av ett nationellt system av utbildningsinstitutioner,
t. ex. i fråga om arbetskraftsplanering, standardiserade läroplaner, utbildningsmetoder,
kunskapsprov.

Särskild uppmärksamhet ägnas åt organisation och metoder för utbildning
på företagsnivå. Rekommendationens anvisningar, som utformades
med utvecklingsländernas behov för ögonen, är till stor del grundade på
erfarenheter från de i industriellt avseende högre utvecklade länderna. De
delar av rekommendationen som särskilt äger tillämpning på utvecklingsländerna
omfattar i övrigt ett avsnitt om snabbutbildning i syfte att tillgodose
dessa länders trängande behov av utbildad arbetskraft samt ett avsnitt
rörande de ledande principerna för utbildningspolitiken.

Rekommendationen behandlar även ett flertal andra frågor såsom insamling
av informationer rörande olika utbildningsmöjligheter, yrkesvägledning
och urval, yrkesförberedelse, lärlingskap samt lärarpersonal i utbildningsinstitutioner
och företag.

Akt angående ändringar i Internationella arbetsorganisationens stadga

Internationella arbetsbyråns styrelse hade framlagt förslag om vissa ändringar
av Internationella arbetsorganisationens stadga i syfte att få till stånd
en ökning av antalet medlemmar i styrelsen från 40 till 48. Genom den
föreslagna ökningen skulle styrelsens sammansättning anpassas till de
ändringar i arbetsorganisationens medlemstal som ägt rum sedan år 1953,
då den senaste revisionen föx-etogs (jfr prop. 54 till 1954 års riksdag). Sedan
dess hade 56 stater vunnit anslutning till eller återinträtt i organisationen
(vars medlemstal vid utgången av år 1962 uppgick till 104). Det hade
följaktligen börjat framstå såsom nödvändigt att utvidga styrelsen — dock
utan att förändra dess karaktär av sekretariatets ledande organ — i syfte
att garantera såväl representation för det kontinuerligt stigande antalet berörda
intressen som effektiviteten i styrelsens verksamhet.

Förslaget liänsköts till ett av konferensens utskott och på dess rekommendation
antog konferensen enhälligt en akt rörande vissa ändringar i artikel
7 av Internationella arbetsorganisationens stadga. Genom bestämmelserna
i denna akt ökas antalet regeringsrepresentanter i styrelsen från 20 till 24,
antalet arbetsgivarrepresentanter från tio till 12 och antalet arbetstagarrepresentanter
likaledes från tio till 12. Dessutom skall 14 av de 24 regeringsrepresentanterna
(i stället för tio såsom hittills varit fallet) väljas
av regeringsdelegaterna vid konferensen med undantag för delegaterna från
de tio i industriellt hänseende mest betydande staterna, vilka är ständiga
medlemmar av styrelsen. Tillika ströks den numera föråldrade bestämmelsen
i mom. 4 av artikel 7 att två representanter för arbetsgivarna och två
för arbetarna skulle tillhöra utomeuropeiska stater. Akten kommer att träda
i kraft när den ratificerats eller godkänts av två tredjedelar av organisationens
medlemsstater, däribland fem av sistnämnda tio stater.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, har anfört:

»Vad först beträffar konventionen (nr 117) angående socialpolitikens
grundläggande syften och normer anser jag i likhet med ILO-kommittén
att ett slutgiltigt ställningstagande till frågan huruvida konventionen bör
ratificeras av Sverige bör uppskjutas till dess klarhet vunnits om hur i
första hand de nordiska länderna ställer sig till ratifikationsspörsmålet.
Jag har därför intet att erinra mot ILO-kommitténs uppfattning att detta
spörsmål bör hänskjutas till Nordiska socialpolitiska kommittén, som har
tillsatt ett särskilt underutskott för genomgång av ILO-konventioner. Sedan
sistnämnda kommittés yttrande föreligger kan frågan om svensk ratifikation
upptagas till förnyat övervägande.

Den inbördes likabehandling av olika medlemsstaters medborgare som är
syftet med konventionen (nr 118) angående utlänningars likställande med
ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet måste enligt min mening
vara en naturlig konsekvens av hela det komplex av sociala lagstiftnings-
och trygghetsåtgärder, som byggts upp inom ILO:s medlemsstater
och som i viss utsträckning fått sin utformning bestämd av de konventioner
och rekommendationer som antagits inom ILO. En sådan likabehandling
bär också kommit att framstå såsom en följdriktig utveckling av det ökade
inellanstatliga folkutbyte som ägt rum framför allt efter andra världskriget
och som, speciellt för arbetskraftens del, skapat en internationell marknad.
Detta folkutbvte har blivit ett led i en bättre hushållning med den mänskliga
arbetskraften i syfte att stegra produktionen och levnadsstandarden,
samtidigt som värdefulla kontakter skapats mellan länderna till fromma
för samförstånds- och fredssträvandena i världen.

För Sveriges del har förbindelserna med andra länder utvecklats starkt
efter kriget, och vårt land, som tidigare var ett emigrationsland, har numera
under olika perioder och för olika delar av näringslivet haft intresse
av att arbetskraft kunnat tillföras landet utifrån för att här sättas in i produktionen.
Det framstår som en naturlig sak att utländska arbetstagare här
i landet i möjlig mån får del av den sociala trygghet som landets egna medborgare
åtnjuter.

Jag ansluter mig därför till ILO-kommitténs förslag att Sverige skall ratificera
konventionen nr 118.

En ratifikation kan grundas på en eller flera av de grenar av det sociala
trygghetssystemet som finns angivna i artikel 2 mom. 1. På de skäl som
anförts av ILO-kommittén anser jag liksom kommittén, att Sveriges ratifikation
i nuvarande läge bör avse de i nyssnämnda moment under a)—c)
samt g) och h) angivna grenarna, dvs. hälso- och sjukvård, kontantförmåner
vid sjukdom samt förmåner vid havandeskap och barnsbörd, vid yrkesskada
och vid arbetslöshet. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att beträffande
arbetslöshetshjälpen utfärda härav betingade föreskrifter. I rati -

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

fikationshandlingen skall i enlighet med artikel 2 mom. 3 angivas att Sverige
godtager konventionens förpliktelser beträffande de nyss angivna fem
grenarna.

Enligt artikel 2 mom. 4 kan en stat som ratificerat konventionen sedermera
utsträcka ratifikationen till att omfatta en eller flera av de grenar,
som ej medtagits i dess ursprungliga ratifikation. För Sveriges vidkommande
skulle detta innebära att ratifikation i framtiden kan utvidgas till
att avse förmåner vid invaliditet och ålderdom och i händelse av familjeförsörjarens
död ävensom familj ef örmåner. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att allteftersom förutsättningar för nya åtaganden skapas utsträcka
ratifikationen.

Till vad ILO-kommittén anfört beträffande rekommendationen (nr 116)
angående förkortning av arbetstiden kan jag ansluta mig. I likhet med
kommittén anser jag att rekommendationen inte för närvarande bör föranleda
några särskilda åtgärder från svensk sida.

Rekommendationen (nr 117) angående yrkesutbildning ersätter ett antal
tidigare av ILO antagna rekommendationer på yrkesutbildningens område.
Avsikten med den nya rekommendationen är att revidera och modernisera
ILO:s principer för yrkesutbildning under hänsynstagande till den utveckling
på området som ägt rum under senare tid.

Gentemot rekommendationens allmänna principer eller innehåll i övrigt
har i stort sett inga erinringar framförts. En närmare prövning av frågan
huruvida rekommendationens anvisningar kan och bör tillämpas på svenska
förhållanden torde det få ankomma på vederbörande myndigheter att verkställa.
Jag ansluter mig sålunda till den av ILO-kommittén uttalade uppfattningen
att rekommendationen skall överlämnas till arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning för beaktande
i samband med yrkesutbildningsverksamhetens framtida utformning.

Vad slutligen beträffar den vid konferensen antagna akten angående
ändringar i Internationella arbetsorganisationens stadga må erinras om att
enligt stadgans artikel 7 mom. 1 i dess nu gällande lydelse Internationella
arbetsbyråns styrelse skall bestå av 40 personer, av vilka 20 skall representera
medlemsstaternas regeringar samt 10 arbetsgivarna och 10 arbetstagarna.
Mom. 2 av samma artikel föreskriver vidare, att av de 20 ledamöter,
som representerar regeringarna, 10 skall utses av de medlemmar, som i industriellt
hänseende är de mest betydande, samt 10 av de medlemmar, som
därtill blivit utsedda av regeringarnas ombud vid konferensen, med undantag
av ombuden för nyssberörda 10 i industriellt hänseende mest betydande
medlemmar. I mom. 4 slutligen stadgas bl. a., att två representanter för
arbetsgivarna och två för arbetstagarna skall tillhöra utomeuropeiska stater.

De vid 1962 års arbetskonferens antagna ändringarna i stadgan innebär,
att antalet ledamöter i styrelsen ökas från 40 till 48, av vilka 24 skall representera
regeringarna, 12 arbetsgivarna och 12 arbetstagarna. Av de 24
ledamöter som skall företräda regeringarna skall liksom hittills 10 utses
av de medlemsstater, som i industriellt hänseende är de mest betydande, och

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963

14 av legeringarnas ombud vid konferensen med undantag av ombuden för
nyssnämnda 10 stater. Därjämte har bestämmelsen att två arbetsgivarombud
och tva arbetstagarombud skall tillhöra utomeuropeiska stater slopats.

Den nu beslutade stadgeändringen har ansetts motiverad av den ökning
av arbetsorganisationens medlemsantal som ägt rum genom att åtskilliga
sammanlagt 56 -— stater vunnit inträde eller återupptagits i organisationen
under den tid som förflutit från år 1953, då styrelseledamöternas
antal senast ökades, och fram till tidpunkten för avhållandet av 1962 års
arbetskonferens. Det synes mig uppenbart, att arbetsorganisationens numerära
tillväxt bör leda till en rimlig breddning av arbetsbyråns styrelse för
att därigenom bereda medlemsstaterna vidgade möjligheter att öva inflytande
på riktlinjerna för arbetsorganisationens verksamhet.

Vad slutligen angår stadgans regel att ett visst minimiantal av styrelsens
arbetsgivar- respektive arbetstagarrepresentanter skall vara utomeuropeiska
framstår föreskriften härom numera såsom föråldrad, varför den bör
utgå.

Jag tillstyrker alltså att 1962 års akt angående ändringar i Internationella
arbetsorganisationens stadga ratificeras av Sverige.»

Utskottet

Utskottet finner ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen
yttrat om nu ifrågavarande av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens antagna konventioner, rekommendationer och
akt.

Utskottet får på grund härav hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande proposition, nr
29, måtte i skrivelse till Ivungl. Maj :t som sin mening giva
till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 5 mars 1963

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel Svensson, fru Hamrin-Thorell,
fru Carlqvist, fröken Nordström, herrar Lars Larsson, Enarsson
och Thorsten Larsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
Lundberg, Rimmerfors, fröken Wetterström, fru Eriksson i Ängelholm,
fru Svensson i Kungsör och herr Gomér.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630337