Andra lagutskottets utlåtande nr 54- år 1963
1
Nr 54
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket m. m.
Genom en den 15 mars 1963 dagtecknad proposition, nr 127, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till
1) lag om behörighet att utöva tandläkaryrket och
2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr
408) om behörighet att utöva läkaryrket.
Författningsförslagen är av följande lydelse.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 54
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963
Förslag
till
Lag
om behörighet att utöva tandläkaryrket
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Behörig att utöva tandläkaryrket är
a) den som är legitimerad enligt 3 §;
b) den som enligt 9 § är förordnad att uppehålla statlig eller kommunal
tandläkartjänst; samt
c) i den utsträckning, som för varje fall särskilt angives, den som enligt
10 § innehar begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket.
2 §•
Den som genomgått av medicinalstyrelsen för ändamålet föreskriven utbildning
må biträda behörig utövare av tandläkaryrket med utförande av
tand- och munhygienisk behandling.
3 §•
Legitimation såsom tandläkare meddelas av medicinalstyrelsen.
Den som inom riket avlagt tandläkarexamen, så ock den som utom riket
avlagt tandläkarexamen och härstädes genomgått av Konungen föreskriven
efterutbildning skall på ansökan erhålla legitimation såsom tandläkare,
om ej sådana omständigheter föreligga som enligt vad i denna lag sägs
kunna föranleda att legitimation återkallas.
Äger utomlands examinerad tandläkare framstående skicklighet och särskild
erfarenhet inom tandläkaryrket, må Konungen medgiva, att legitimation
såsom tandläkare meddelas honom utan att han genomgått efterutbildning,
som avses i andra stycket.
4 §•
Har legitimerad tandläkare genom dom, som vunnit laga kraft,
dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats från tjänst som
tandläkare för brott, som han förövat under utövning av tandläkaryrket,
dömts till straffarbete för annat brott,
fällts till ansvar för medverkan till obehörig utövning av tandläkaryrket
eller
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963
fällts till ansvar för obehörig utövning av läkaryrket, för hälsofarligt
kvacksalveri eller för brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa fall
mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, eller för medverkan
till brott som nu sagts,
äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet
visat sig icke vara skickad att utöva tandläkaryrket.
5 §.
Har legitimerad tandläkare ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av
tandläkaryrket eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom tandläkare
utan att det föreligger sådant fall som avses i 4 §, äger medicinalstyrelsen
återkalla hans legitimation.
Har tandläkare vunnit legitimation i Sverige på grundval av auktorisation
i annat nordiskt land och fråntages tandläkaren denna auktorisation,
skall medicinalstyrelsen återkalla legitimationen.
6 §•
Blir legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning
av själsverksamheten ur stånd alt nöjaktigt utöva tandläkaryrket,
skall medicinalstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej
särskilda skäl föranleda annat.
Föreligger grundad anledning till antagande att tandläkares legitimation
bör återkallas av skäl som avses i första stycket, äger medicinalstyrelsen
förordna, att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som
erfordras för att hans förmåga att utöva tandläkaryrket skall kunna bedömas.
Har medicinalstyrelsen förordnat om läkarundersökning som avses i
nästföregående stj^cke, äger styrelsen tillika återkalla legitimationen för
tiden intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar den som skall undersökas
att inställa sig till undersökning, skall polismyndighet på styrelsens begäran
lämna erforderlig handräckning.
7 §■
Legitimation för tandläkare, som Konungen förordnat till innehavare av
tandläkartjänst, må icke återkallas så länge tandläkaren innehar tjänsten;
dock må legitimationen återkallas för tid, då han på grund av ådömd suspension
icke är i tjänst, så ock för tid, då han av anledning som i 6 §
första stycket sägs icke uppehåller sin befattning.
8 §•
Har tandläkares legitimation återkallats, skall medicinalstyrelsen på hans
begäran åter meddela honom legitimation, när förhållandena medgiva det.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963
9 §.
Förordnande att uppehålla tjänst, som medför behörighet att utöva tandläkaryrket,
meddelas av medicinalstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande,
av annan myndighet.
10 §.
Begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.
11 §•
Tandläkare, som icke äger särskild skicklighet och erfarenhet inom viss
gren av tandläkaryrket, må icke för allmänheten tillkännagiva, att han är
specialist inom den grenen av tandläkaryrket eller eljest äger särskild kunnighet
däri.
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, medicinalstyrelsen fastställer
villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.
12 §.
Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkaryrket, detta yrke mot
ersättning, dömes för obehörig utövning av tandläkaryrket till dagsböter
eller fängelse.
Detsamma skall gälla, om behörig utövare av tandläkaryrket eller i 2 §
omförmäld medhjälpare mot ersättning utövar tandläkaryrket i vidare mån
än behörigheten gäller.
Tandläkare, som bryter mot föreskriften i 11 § första stycket, dömes till
dagsböter.
13 §.
Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall
lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
14 §.
Utan hinder av vad som stadgas i denna lag äger läkare utöva sådan
verksamhet inom tandläkaryrket, som hans utbildning medgiver och omständigheterna
kräva.
15 §.
Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av denna
lag.
övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964, då lagen den 18 maj 1951
(nr 233) om behörighet att utöva tandläkarkonsten skall upphöra att gälla.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963
Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum i den äldre lagen,
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den bestämmelsen
gälla.
Den som vid lagens ikraftträdande är legitimerad tandläkare skall anses
som legitimerad tandläkare enligt denna lag.
Äger någon vid lagens ikraftträdande generell behörighet jämlikt 1 §
första stycket 2) i den äldre lagen, skall han anses såsom legitimerad tandläkare
enligt denna lag; och skall medicinalstyrelsen på ansökan utfärda
legitimationsbevis för honom. Detsamma skall gälla den som innehar Konungens
eller medicinalstyrelsens särskilda tillstånd att utan begränsning
utöva tandläkarkonsten och som till följd därav äger generell behörighet
enligt 1 § första stycket 4) i den äldre lagen. Den som eljest vid lagens
ikraftträdande är behörig jämlikt 1 § första stycket 4) i den äldre lagen
skall vara bibehållen vid sin behörighet. Behörigheten skall härvid anses
såsom begränsad behörighet enligt den nya lagen.
Har med stöd av den äldre lagen legitimation återkallats för obestämd
tid eller för alltid, skall fråga om återvinnande av legitimationen prövas
enligt 8 § i den nya lagen. Har enligt den äldre lagen legitimation återkallats
för viss tid, skall legitimationen åter meddelas enligt vad som bestämts
vid återkallandet; och skall legitimationen därefter anses meddelad
enligt den nya lagen.
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 2 avd. Nr 54
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr~408)
om behörighet att utöva läkaryrket
Härigenom för ordnas, att 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 om behörig -
het att utöva läkaryrket skola erhålla
(Nuvarande lydelse)
3
Har legitimerad läkare genom
dom, som vunnit laga kraft,
dömts till frihetsstraff eller avsatts
eller suspenderats från tjänst
som läkare eller tandläkare för brott,
som han förövat under utövning av
läkaryrket eller tandläkarkonsten,
dömts till straffarbete för annat
brott eller
fällts till ansvar för medverkan
till obehörig utövning av läkaryrket
eller tandläkarkonsten eller för medverkan
till hälsofarligt kvacksalveri
eller för medverkan till brott, som
avses i 10 § lagen om förbud i vissa
fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område,
äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad
att utöva läkaryrket.
6
Legitimation för läkare, som Konungen
eller medicinalstyrelsen för
-
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse)
§•
Har legitimerad läkare genom
dom, som vunnit laga kraft,
dömts till frihetsstraff eller avsatts
eller suspenderats från tjänst som
läkare för brott, som han förövat
under utövning av läkaryrket,
dömts till straffarbete för annat
brott eller
fällts till ansvar för medverkan
till obehörig utövning av läkaryrket
eller för medverkan till hälsofarligt
kvacksalveri eller för medverkan till
brott, som avses i 10 § lagen om förbud
i vissa fall mot verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område, eller
ock för obehörig utövning av
tandläkaryrket eller medverkan därtill,
äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad
att utöva läkaryrket.
§•
Legitimation för läkare, som Konungen
eller medicinalstyrelsen för
-
7
Andra lagutskottets
(Nuvarande lydelse)
ordnat till innehavare av lökar- eller
tandläkartjänst, må icke återkallas
så länge läkaren innehar tjänsten;
dock må legitimationen återkallas
för tid, då han på grund av
ådömd suspension icke är i tjänst,
så ock för tid, då han av anledning
som i 5 § första stycket sägs icke
uppehåller sin befattning.
utlåtande nr 54 år 1963
(Föreslagen lydelse)
ordnat till innehavare av läkartjänst,
må icke återkallas så länge läkaren
innehar tjänsten; dock må legitimationen
återkallas för tid, då han på
grund av ådömd suspension icke är
i tjänst, så ock för tid, då han av
anledning som i 5 § första stycket
sägs icke uppehåller sin befattning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att 1951 års lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten
ersättes med en ny lag om behörighet att utöva tandläkaryrket.
I förslaget har bestämmelserna för tandläkaryrket så långt det varit
möjligt utformats i överensstämmelse med vad som gäller för läkaryrket.
Därjämte tar förslaget sikte på att från svensk sida underlätta genomförandet
av en gemensam nordisk arbetsmarknad för tandläkare.
Den föreslagna lagstiftningen avses skola träda i kraft den 1 januari
1964.
Av propositionens innehåll redovisas här endast vad föredragande departementschefen
anfört i sin allmänna motivering och specialmotivering.
Beträffande övriga delar av propositionen hänvisas till denna.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, har anfört:
Allmänna synpunkter på lagstiftningen om behörighet att utöva tandläkaryrket
»En ny lagstiftning om behörighet att utöva tandläkaryrket har under de
senaste åren aktualiserats av den nya lagen om behörighet att utöva läkaryrket
och av framlagda förslag om en gemensam nordisk arbetsmarknad
för tandläkare.
Den gällande lagen om behörighet att utöva tandläkarkonsten bygger väsentligen
på 1915 års numera upphävda läkarlag. Såsom medicinalstyrelsen
anfört är det önskvärt att tandläkarlagen såvitt möjligt anpassas
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 5-i år 1963
till de nya bestämmelserna för läkare. Härigenom blir det framför allt möjligt
att skapa tidsenligare regler om förvärv och förlust av legitimation och
av speciell behörighet.
En gemensam nordisk arbetsmarknad grundar sig på principen om den
nordiska gemenskapen och önskvärdheten av att stärka banden mellan
de nordiska länderna. Fördelar står uppenbarligen att vinna vid en mera
planmässigt utbyggd samverkan på nu ifrågavarande område. Det större
underlag som Norden bildar ger möjlighet till ökad specialisering på särskilda
områden och till utjämning av resurser i lägen, då ett land är särskilt
ansträngt. Kommer den av nordiska kommittén rekommenderade
överenskommelsen till stånd undanröjs en del av hindren för en nordisk
arbetsmarknad. Även om jag i detta sammanhang inte har anledning att
taga slutlig ställning till kommitténs förslag, synes det mig dock angeläget
att en ny lag om tandläkares behörighet från början utformas så att den
inte hindrar strävandena att åstadkomma en gemensam nordisk arbetsmarknad
för tandläkare. Vid detta ställningstagande har jag beaktat att
enligt vad kommitténs förslag och yttrandena däröver ger vid handen möjligheter
finns att undvika sådana störningar på arbetsmarknaden, som kan
bli en följd av nordiskt utbyte av tandläkare.
På de anförda skälen anser jag att en ny lag om behörighet att utöva
tandläkaryrket bör utfärdas. Lagens huvudsyfte bör alltjämt vara att så
långt möjligt förhindra osakkunniga personers verksamhet på tandvårdens
område. Detta sker genom att lagen ger bestämmelser om förvärv och förlust
av behörighet samt stadgar straff för den som obehörigen utövar tandläkaryrket.
Medicinalstyrelsens lagförslag innehåller ingen definition av begreppet
tandläkaryrket utöver vad som följer av att verksamheten, i analogi med
läkarlagen, betecknas som yrke. En definition fanns i 1861 års ordning för
tandläkarkonstens utövning, men under förarbetena till 1951 års tandläkarlag
konstaterades att det erbjöd stora svårigheter att lämna en exakt
definition. Såsom framgår av medicinalstyrelsens förslag och såsom förordats
i flertalet yttranden bör gränsdragningen mellan läkares och tandläkares
behörighet kunna överlåtas åt praxis. Jag biträder den av styrelsen
uppställda allmänna regeln att läkare, frånsett nödfall, inte bör få meddela
behandling för vilken endast tandläkare erhållit erforderlig utbildning. Utbildningsbestämmelserna
för tandläkare synes därför kunna tjäna till ledning
vid behörighetsbedömningen. I tveksamma fall föreligger möjligheten
att inhämta medicinalstyrelsens yttrande. I fall där allmänhetens rätt till
ersättning för viss behandling är beroende av om denna utgör läkar- eller
tandläkarvård synes det faktiska förhållandet huruvida behandlingen lämnats
av läkare eller tandläkare få bli avgörande och särskild prövning av
behörigheten inte behöva ske annat än i uppenbara fall av behörighetsöverskridanden.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 7963
I fråga om avgränsningen i övrigt av tandläkaryrket föreligger numera
en fast praxis, som väsentligen innebär att arbete i patientens mun eller på
patienten är förbjudet för lekmän. Denna praxis i förening med möjligheten
att i tveksamma fall inhämta medicinalstyrelsens yttrande anser jag
tillfyllest.»
Förvärv av behörighet att utöva tandläkaryrket
»De av medicinalstyrelsen föreslagna formerna för behörighet
att utöva tandläkaryrket överensstämmer med behörighetsgrunderna för
läkaryrket. Remissinstanserna har på denna punkt inte gjort någon erinran
mot förslaget och jag kan för egen del tillstyrka det. Innebörden av
det sålunda förenklade auktorisationsförfarandet är att legitimation blir
den enda formen för generell behörighet och omfattar förutom svenskar
med svensk tandläkarexamen såväl utlänningar med svensk tandläkarexamen
som personer — svenskar eller utlänningar — med utländsk tandläkarexamen.
Legitimationen ersätter för de båda sistnämnda kategorierna
det nuvarande systemet med Kungl. Maj :ts eller medicinalstyrelsens tillstånd
att i obegränsad utsträckning utöva tandläkarkonsten och utnämning
av Kungl. Maj :t till tandläkarbefattning.
Beträffande förutsättningarna för legitimation innebär
den föreslagna ordningen att kravet på svenskt medborgarskap måste
slopas. Medicinalstyrelsen föreslår också att så sker, och på de skäl styrelsen
redovisar biträder jag detta förslag.
Avgörande för frågan om legitimation skall beviljas blir sålunda endast
sökandens förutsättningar i fråga om utbildning och färdighet inom tandläkaryrket.
Att svensk tandläkarexamen bör vara tillräcklig för legitimation råder
inga delade meningar om. Anledning saknas därför att i detta hänseende
överväga någon ändring i vad som gäller för närvarande.
Vad beträffar personer som avlagt utländsk tandläkarexamen instämmer
remissinstanserna i medicinalstyrelsens uppfattning att efterutbildning
krävs. Angående arten och omfattningen av denna efterutbildning yppas
däremot skilda meningar. Såsom uttalats från något håll kan utländska
tandläkarexamina i vissa fall antagas inte vara likvärdiga med svensk examen.
Jag anser att den kunskapsnivå, som krävs för svensk tandläkarexamen,
i stort sett måste vara normerande för vad som skall krävas av de i
vårt land praktiserande tandläkarna, oavsett var de examinerats. Detta
medför, alt den efterutbildning som tandläkare med utländsk examen
måste undergå i Sverige, får anpassas efter olika utländska examinas kvalitet.
Härav följer att lagens bestämmelse om efterutbildning ingalunda
kan begränsas till att avse enbart författningskunskap för tandläkare. Såsom
skett beträffande läkarna blir det nödvändigt att sammanföra de ut
-
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963
ländska tandläkarexamina i skilda grupper med olika efterutbildningskrav.
Av de framlagda förslagen och yttrandena däröver anser jag dock
kunna konstateras, att den grundläggande tandläkarutbildningen i de nordiska
länderna utom Island är så likartad att den teoretiska efterutbildningen
för tandläkare med sådan utbildning i huvudsak kan begränsas
till att avse författningar av betydelse för tandläkares verksamhet i Sverige.
Beträffande frågan om praktisk tjänstgöring såsom villkor för legitimation
framkommer olika uppfattningar i förslagen och remissyttrandena.
Nordiska kommittén uppställer inte krav på praktisk tjänstgöring men
töreslår inte heller att enbart examen i hemlandet skall vara tillfyllest utan
anser att därjämte skall fordras vunnen obegränsad legitimation i hemlandet.
Eftersom för dansk tandläkares obegränsade behörighet fordras två
års assistenttjänstgöring, innebär detta att praktisk tjänstgöring fordras
endast av tandläkare med dansk examen, trots att studietiden för denna
är lika lång som för finsk och svensk examen och längre än för norsk. A
andra sidan uttalar kommittén den rekommendationen att en tids praktisk
tjänstgöring bör fullgöras av de nordiska tandläkare, som avser att slå sig
ned i ett grannland. Medicinalstyrelsen, som i sitt förslag inte närmare berör
denna fråga, uttalar i sitt utlåtande över nordiska kommitténs förslag,
att praktisk tjänstgöring inte bör krävas för legitimation. I andra remissyttranden
förordas praktisk tjänstgöring, varvid som skäl åberopas dels
önskemålet att tandläkaren i fråga får mer utbildning och tillfälle att acklimatisera
sig, dels intresset att tillgodose folktandvårdens behov av tandläkare.
Det skiftande innehållet i olika utländska tandläkarexamina och de växlande
utländska villkoren för obegränsad legitimation medför att inte heller
frågan om praktisk tjänstgöring skall fordras kan besvaras så generellt
att föreskrift härom kan införas i lag. Huvudprincipen bör självfallet
vara att legitimation inte beviljas annan än den som nått den kunskapsnivå,
som svensk tandläkarexamen representerar. Härför kan i vissa fall behövas
praktisk tjänstgöring såsom ett led i den kompletterande utbildningen. Kravet
på likvärdighet med svensk tandläkarexamen torde i huvudsak uppfyllas
av dem som avlagt tandläkarexamen i Danmark, Finland och Norge. När
det gäller danska tandläkare blir frågan om praktisk tjänstgöring skall
fordras för svensk legitimation avhängig av den överenskommelse som kan
komma att träffas mellan de båda länderna rörande gemensam arbetsmarknad
för tandläkare. I fråga om dem som avlagt tandläkarexamen i våra
nordiska grannländer skulle alltså för legitimation i Sverige inte krävas praktisk
tjänstgöring, försåvitt sådan inte fordras med hänsyn till internordiska
överenskommelser. Tandläkare med annan utländsk examen bör i allmänhet
genomgå den kompletterande tandläkarutbildning och fullgöra den
tandläkareänstgöring som i varje särskilt fall finnes erforderlig med hänsyn
till hans examen samt utbildning och tjänstgöring i övrigt. Riktlinjerna
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963 11
för all efterutbildning — vari således kan ingå praktisk tjänstgöring bör
vara alt tandläkarens kunnighet och skicklighet bringas att motsvara vad
den svenska utbildningen för tandläkare syftar till.
En närmare reglering av efterutbildningskraven för olika grupper tandläkare
med utländsk examen torde, såsom skett beträffande läkarna, böra
äga rum i administrativ ordning. På en särskild, till medicinalstyrelsen
knuten prövningsnämnd för utländska tandläkare bör i avbidan på resultatet
av den pågående översynen av medicinalstyrelsens organisation lämpligen
ankomma, förutom tillämpningen av fastställda generella utbildningsbestämmelser,
att ge de kompletterande föreskrifter rörande efterutbildning,
som kan befinnas erforderliga i de individuella fallen.
Genom den sålunda skisserade ordningen kan tillgodoses det i vissa yttranden
framförda önskemålet om särskild eller individuell prövning av
de utländska tandläkarnas kunskaper. Inom ramen för efterutbildningen
blir det nämligen möjligt att genom tentamina eller på annat lämpligt sätt
kontrollera att vederbörande tillgodogjort sig de för hans grupp stadgade
lcunskapsfordringarna och praktiska erfarenheterna.
Såsom medicinalstyrelsen föreslagit och såsom gäller för läkare bör Kungl.
Maj :t ha möjlighet att dispensera från kravet på efterutbildning. Dispensmöjligheten
bör emellertid vara inskränkt till sådana fall, då vederbörande
besitter framstående skicklighet och särskild erfarenhet såsom tandläkare.
Att på förhand fastställa grunderna för bedömningen av dessa sannolikt
sällsynta fall torde inte vara erforderligt.
Legitimation bör kunna vägras, om sådana omständigheter föreligger som
bör föranleda att legitimation återkallas. Någon annan prövning av legitimationssökandes
allmänna lämplighet anser jag inte erforderlig. Svenska
medborgare och utlänningar bör i detta avseende behandlas på samma sätt
och någon särskild lämplighetsprövning av den som söker svensk legitimation
på grund av tandläkarutbildning i annat nordiskt land bör alltså inte
ske.
Liksom hittills bör möjlighet föreligga att förordna därtill skickade
personer utan legitimation att utöva tandläkaryrket
i statlig eller kommunal tandläkartjänst. Det gäller här studerande, som
ännu inte avslutat sin utbildning men kommit så langt i denna att deras
tjänster kan tagas i anspråk för vikariat eller tillfälliga uppgifter inom tandvården,
samt personer med utländsk examen som ännu inte erhållit svensk
legitimation eller som mera tillfälligt tjänstgör här i landet. Kompetensvillkoren
för dessa förordnanden bär framga av de bestämmelser, som gäller
för de olika tjänsterna och för vikariat på dessa.
Förordnande som här avses bör liksom hittills kunna meddelas av medicinalstyrelsen.
Angående den föreslagna möjligheten för styrelsen att
delegera rätten att meddela förordnande råder delade meningar. Tandläkarorganisationerna
avstyrker under motivering att endast medicinalstyrelsen
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 5b år 1963
är kompetent att bedöma kvalifikationerna hos personer med utländsk tandläkarutbildning.
Enligt min mening är delegationsmöjligheten önskvärd.
Att delegering skall kunna ske till vederbörande myndighet vid tandläkarhögskola
att meddela förordnanden på tjänster inom läroanstalten anser jag
uppenbart. Om, såsom medicinalstyrelsen förutsätter och länsstyrelsen i
Jämtlands län anser nödvändigt, delegeringen förbindes med uppgift beträffande
de kompetenskrav, som måste hävdas, synes hinder inte heller
böra möta mot delegering till hälsovårdsstyrelse och motsvarande kommunala
myndigheter. Jag tillstyrker alltså medicinalstyrelsens förslag i denna
del.
Vad slutligen gäller begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket
innebär medicinalstyrelsens förslag att sådan skall kunna
meddelas av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen i den utsträckning, som
anges för varje särskilt fall. Förslaget utgör ingen ändring av vad som hittills
gällt och jag anser att denna behörighetsform alltjämt bör finnas. Behörigheten
kan begränsas till omfattning, tid och rum.
I detta sammanhang har några remissinstanser ansett att inom ramen
för befogenheten att meddela begränsad behörighet även kan rymmas förordnande
för tandsköterskor att biträda med tand- och munhygienisk behandling,
varför någon särskild lagbestämmelse för detta ändamål inte
skulle erfordras. Uppenbart är att denna behandling — som utgör arbete
i patientens mun och på patienten — är att anse såsom utövning av tandläkaryrket.
En behörighetsbestämmelse är således erforderlig för att inte
obehörig yrkesutövning här skall anses föreligga. Behörigheten bör i motsats
till annan begränsad behörighet inte vara beroende av individuella förordnanden
utan anknytas till godkänd genomgång av viss utbildning. Det
synes lämpligen kunna överlämnas åt medicinalstyrelsen att bestämma om
denna utbildning. Med hänsyn härtill bör behörigheten liksom hittills regleras
i en särskild lagbestämmelse.»
Tandläkares specialistbehörighet
»Som skäl för att tandläkares rätt att beteckna sig som specialist bör regleras
i lag anför medicinalstyrelsen att motsvarande ordning gäller för läkare.
Orsakerna till att dessas specialistbehörighet blivit föremål för lagstiftning
är flera. Sålunda ansågs det från ren ordningssynpunkt som ett
angeläget intresse att specialistbeteckningen motsvarades av en verklig
sakkunskap, och detta intresse ansågs kunna tillgodoses endast genom att
den som inte förvärvat de erforderliga kvalifikationerna hindrades från att
annonsera sig som specialist. Detta skäl anser jag vara tillämpligt även på
tandvårdens område. Patienterna har uppenbarligen ett intresse av att verkligen
erhålla sakkunnig behandling när de direkt vänder sig till tandläkare,
som betecknar sig som sakkunnig på visst område. Eftersom allmänhetens
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963
förmåga att bedöma behovet av specialistvård enligt sakens natur är väsentligt
ringare på tandvårdens än på läkarvårdens område, ligger dock det
främsta intresset för allmänheten däri att tandläkarna inbördes kan remittera
fall till kolleger, vilkas specialistkompetens är auktoritativt fastslagen.
I fråga om läkarna ansågs vidare behovet av lagreglerad specialistbehörighet
framträdande vid bestämmande av taxor för läkarvård och i samband
med föreskrifter om ersättning — på grund av försäkring eller såsom anställningsförmån
— till den som anlitat specialistvård. Detta skäl gör sig f. n.
inte med samma styrka gällande inom tandvården. I detta sammanhang må
emellertid erinras om att 1961 års sjukförsäkringsutredning enligt sina direktiv
har att undersöka möjligheterna att låta den allmänna försäkringen
omfatta även ersättning för tandvård i större utsträckning än som nu är
fallet.
Av vad sålunda anförts och av det förhållandet att tandläkarnas fackliga
organisation, Sveriges tandläkarförbund, antagit och tillämpar bestämmelser
om specialistbehörighet framgår enligt min mening att behov föreligger
av en reglering på detta område. Den ordning som kommit till stånd
genom tandläkarförbundets bestämmelser tillgodoser i väsentlig utsträckning
behovet av en reglering av specialistfrågorna och den har inte, såvitt
känt, blivit föremål för anmärkningar. Jag kan emellertid för min del inte
biträda uppfattningen att specialistfrågan är ett i första hand fackligt ämne
utan anser tvärtom liksom i fråga om läkarna principiellt oriktigt att tillgodoseendet
av ett för det allmänna så betydelsefullt intresse som specialiteter
och specialistkompetens omhänderhaves av en enskild, facklig organisation,
till vilken inte alla tandläkare är anknutna. Det allmänna har här
vidare intressen som sammanhänger med att staten svarar för tandläkarutbildningen.
Även för den enskilde tandläkaren, som kvalificerat sig särskilt
inom viss gren av odontologin, synes det vara angeläget att hans rätt
att annonsera sig som specialist prövas av en myndighet som är underkastad
offentlighetens kontroll.
Jag finner därför att frågorna om olika specialiteter samt specialistkompetens
och därmed sammanhängande rätt för tandläkare att annonsera sig
som specialist bör regleras av det allmänna i samband med den nu aktuella
nya behörighetslagen. Någon erinran häremot har inte heller gjorts vid
remissbehandlingen. Bestämmelserna bör såsom medicinalstyrelsen föreslagit
utformas i överensstämmelse med vad som gäller för läkarna. Detta
innebär i huvudsak, att lagen bör förbjuda tandläkare att för allmänheten
tillkännage alt han är specialist inom viss gren av tandläkaryrket eller
eljest äger särskild kunnighet däri, med mindre han — på sätt som Kungl.
Maj :t närmare föreskriver — förvärvat särskild skicklighet och erfarenhet
på området. I tillämpningsföreskrifterna bör bestämmas kompetenskraven
för olika angivna specialiteter. Då särskilda skäl föranleder det, bör specia
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963
listkompetens kunna meddelas tandläkare, som inte uppfyller de stadgade
kompetenskraven men äger likvärdiga kvalifikationer. Ärenden om specialistbehörighet
bör inom medicinalstyrelsen handläggas av en särskild
nämnd med organisation och arbetssätt efter grunder motsvarande dem som
gäller styrelsens nämnd för läkares specialistbehörighet.»
Specialmotivering
Föredragande departementschefen har anfört:
»I enlighet med det anförda har på grundval av medicinalstyrelsens förslag
och med beaktande av nordiska kommitténs förslag till överenskommelse
om gemensam nordisk arbetsmarknad för tandläkare inom inrikesdepartementet
utarbetats förslag till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket
samt lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni
1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket. Jag övergår nu till att
behandla de särskilda bestämmelserna i departementsförslagen, vilka såsom
bilaga torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
Förslaget till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket
Lagen» rubrik
Den verksamhet, som enligt vad jag i det föregående anfört bör få utövas
endast av därtill utbildade och i särskild ordning behörigförklarade tandläkare,
bör betecknas som tandläkaryrket. Då som jag tidigare nämnt lagen
främst handlar om behörighet, bör lagen betecknas lag om behörighet att
utöva tandläkaryrket.
1 §•
I denna paragraf redovisas de olika former, i vilka behörigheten att utöva
tandläkaryrket kan meddelas, nämligen såsom legitimation, förordnandebehörighet
och begränsad behörighet. Närmare bestämmelser om legitimation
återfinnes i 3 §, om förordnandebehörighet i 9 § och om begränsad behörighet
i 10 §. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen.
Såsom jag närmare utvecklat i det föregående anser jag det inte möjligt
och inte heller erforderligt att utforma och i lagen intaga någon definition
av vad som skall anses utgöra utövning av tandläkaryrket. Ledning kan här
hämtas från bestämmelserna om odontologisk undervisning vid tandläkarhögskolorna,
allmänna tandläkarinstruktionen och andra föreskrifter på
tandvårdens område samt från den praxis som numera utbildat sig och vari
lagen inte medför någon ändring.
2 §•
Paragrafen, vars innehåll behandlats i den allmänna motiveringen, skiljer
sig såtillvida från motsvarande paragraf i gällande lag att något särskilt
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963
förordnande inte längre skall erfordras för att behörighet skall kunna vinnas
att utföra tand- och munhygienisk behandling samt att det överlämnats
åt medicinalstyrelsen att bestämma den härför erforderliga utbildningen.
3 §•
Paragrafen motsvarar 3 § i 1951 års lag, från vilken den emellertid skiljer
sig bl. a. däri att den medger legitimation av tandläkare i väsentligt större
utsträckning än som nu är fallet. Detta sker genom att kravet på svenskt
medborgarskap slopas och genom att utländsk tandläkarexamen jämte
kompletterande utbildning enligt av Kungl. Maj :t meddelade närmare föreskrifter
jämställes med svensk tandläkarexamen. Liksom hittills skall medicinalstyrelsen
på ansökan bevilja legitimation om sökanden uppfyller
de villkor som uppställts i fråga om utbildning. Endast om sådana omständigheter
föreligger att sökanden skulle ha deslegitimerats, om han varit legitimerad
tandläkare, får legitimation vägras honom. Eftersom en ny deslegitimeringsgrund
föreslås införd enligt 5 §, nämligen grov oskicklighet
vid utövning av tandläkaryrket eller uppenbar olämplighet såsom tandläkare,
vidgas emellertid möjligheterna att vägra legitimation i förhållande
till vad som nu gäller.
4 §•
I denna paragraf regleras de deslegitimeringsgrunder, som återfinns i
4 § i 1951 års lag och 3 § läkarlagen, nämligen brottslig gärning av olika
slag.
Deslegitimering innebär att medicinalstyrelsen återkallar den beviljade
legitimationen, varefter den deslegitimerades utövning av tandläkaryrket
blir obehörig och kan bestraffas. Återkallelsen sker på obestämd tid med
undantag för de fall då den enligt 7 § sker i samband med suspension eller
sinnessjukdom. Deslegitimering är enligt paragrafen liksom enligt nuvarande
lag aldrig obligatorisk i samband med brott. En förutsättning för
deslegitimering är alltid att tandläkaren genom brottet visat sig inte vara
skickad att utöva tandläkaryrket. Brotten är efter mönster av läkarlagen
uppdelade i tre grupper. Den första omfattar brott, som förövats under utövning
av tandläkaryrket. Här kan deslegitimering ske när frihetsstraff, avsättning
eller suspension följt på brottet. Dcslegitimering i anledning av
brott som inte äger samband med yrkesutövningen kan ske endast om straffarbete
ådömts. Den tredje gruppen omfattar vissa brott där deslegitimering
kan ske oberoende av den ådömda påföljdens art. Det gäller här åsidosättande
av bestämmelser som givits till allmänhetens skydd mot osakkunnig
läkar- och tandläkarbehandling.
I administrativ ordning bör föreskrivas skyldighet för domstol att underrätta
medicinalstyrelsen, när legitimerad tandläkare dömts till ansvar och
deslegitimering kan följa på domen.
16 Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963
5 §•
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande lag, vilken medger dcslegitimering
endast vid brott och psykisk sjukdom. I paragrafen föreslås, att
deslegitimering även skall kunna ske om tandläkaren ådagalagt grov oskicklighet
vid utövning av tandläkaryrket eller eljest visat sig uppenbart olämplig
som tandläkare. Dessa deslegitimeringsgrunder infördes för läkare i
1960 års läkarlag och bör uppenbarligen även kunna komma ifråga för
tandläkare. Såsom exempel på situationer, i vilka dessa grunder är tillämpliga,
framhölls vid läkarlagens tillkomst upprepade svåra misstag vid behandling
av patienter, uppenbart charlataneri i yrkesutövningen, allvarligt
missbruk av receptskrivningsrätten och svår hemfallenhet åt sprit- eller
narkotikamissbruk, allt omständigheter som medför betydande risker för
patienterna. Det underströks emellertid, att deslegitimering enligt paragrafen
regelmässigt inte bör komma i fråga med mindre skärpt kontroll och
disciplinära åtgärder av olika slag från medicinalstyrelsens sida försökts
men visat sig resultatlösa.
Sista stycket i paragrafen — vilket motsvarar 4 § sista stycket läkarlagen
— korresponderar med det av nordiska kommittén framlagda förslaget till
överenskommelse mellan de nordiska länderna om gemensam arbetsmarknad
för tandläkare. I artikel 4 i förslaget stadgas att, om legitimation såsom
tandläkare meddelats för tandläkare, vilken ursprungligen legitimerats
i annan fördragsslutande stat, legitimationen skall återkallas, därest den
ursprungliga legitimationen återkallas eller upphör att gälla. Kommittén
har motiverat denna ordning med dels att legitimation i hemlandet skall
vara en förutsättning för förvärv av legitimation i vistelselandet, dels att
det skulle innebära en illojalitet mot det land, där den ursprungliga legitimationen
meddelats men sedermera återkallats, att låta legitimationen kvarstå
i annat nordiskt land.
6 §•
Paragrafen, som behandlar återkallelse av legitimation på grund av psykisk
sjukdom, innebär ej någon ändring i vad som nu gäller och motsvarar
5 § läkarlagen. Deslegitimering är inte heller i dessa fall obligatorisk
men skall regelmässigt ske.
7 §•
Enligt denna paragraf får deslegitimcring ej ske av tandläkare, som förordnats
av Kungl. Maj :t till innehavare av tandläkartjänst, så länge han
innehar tjänsten och ej är suspenderad eller på grund av sjukdom, som
kan grunda deslegitimering, ledig från tjänsten. Paragrafen överensstämmer
till sitt innehåll i huvudsak med bestämmelser som f. n. finns i 4 och
5 §§ gällande lag.
I princip gäller att deslegitimering skall ske på obestämd tid, och legi -
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963
timationen kan återges enligt 8 § när förhållandena medger det. Eftersom
suspensionstid alltid är till längden bestämd, innebär förevarande paragraf
ett undantag från nämnda princip såtillvida som deslegitimering i följd
av suspension blott kan bestämmas för längst suspensionstiden. Liksom i
fråga om läkarna bör anmärkas, att deslegitimeringen i dessa fall inte får
betraktas som ett straff vid sidan av suspension; den får motiveras endast
av intresset att skydda allmänheten och att upprätthålla förtroendet för
tandläkarna. Vid kortvarig suspension torde dessa intressen mera sällan
kräva att tandläkaren deslegitimeras.
Begränsningarna i möjligheten att deslegitimera tandläkare, som är förordnad
— varmed avses alla former av tjänstetillsättning — att inneha
tjänst, gäller endast den som tillsatts av Kungl. Maj :t. Den som förordnats
av annat organ, exempelvis medicinalstyrelsen eller hälsovårdsstyrelse, kan
av medicinalstyrelsen deslegitimeras även för tid, då han innehar befattningen
och inte heller är avstängd eller ledig från tjänsten.
8 §•
Till denna paragraf finns motsvarighet i 5 § första stycket sista punkten
1951 års lag såvitt gäller den som deslegitimerats på grund av sinnessjukdom
eller annan rubbning av själsverksamheten. Att paragrafen nu gäller
generellt vid deslegitimering följer av att deslegitimeringen skall ske för
obestämd tid, med det undantag som stadgas i 7 §.
9 §•
Motsvarighet till paragrafen finns nu i 1 § 3) i 1951 års lag. Beträffanda
dess innehåll hänvisas till den allmänna motiveringen.
10 §.
Under denna paragraf har upptagits en bestämmelse, till vilken motsvarighet
finns i 1 § andra stycket 1951 års lag. I övrigt hänvisas beträffande
denna paragraf till den allmänna motiveringen.
11 §•
Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag,
hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen.
I samband med att kompetensvillkoren för rätt att annonsera specialitet
bestäms i administrativ ordning torde, såsom skett beträffande läkarna,
bestämmelser böra utfärdas i syfte att förhindra att den, som hittills med
fog annonserat sig som specialist men som till äventyrs inte skulle uppfylla
de stadgade villkoren, skulle göra sig skyldig till straffbar gärning genom
att fortsätta med att beteckna sig som specialist.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963
12 §.
Paragrafen motsvarar 6 § i gällande lag. Tillägg har dock gjorts om att
tandläkare, som obehörigen annonserar specialitet, dömes till dagsböter.
Vidare har straffskalan för övriga brott, i anslutning till motsvarande stadgande
i läkarlagen, generellt bestämts till dagsböter eller fängelse. Yrkesmässighet
i utövningen är självfallet att anse som försvårande, även om
detta inte såsom för närvarande uttryckligen stadgas i författningstexten,
men även ett enstaka brott kan med hänsyn till omständigheterna vara så
allvarligt, att fängelsestraff bör kunna komma ifråga. Straffbestämmelsen
i första stycket omfattar såväl lekmän som läkare, vilka överskrider sin
behörighet enligt 14 §, och deslegitimerade tandläkare.
13 §.
Paragrafen, som har sin motsvarighet i 12 § läkarlagen, innebär ingen
ändring i gällande rätt.
14 g.
Denna bestämmelse, som är ny, föranleds av att legitimation såsom läkare
inte längre skall automatiskt medföra rätt att utöva tandläkaryrket.
Angående paragrafen hänvisas till den allmänna motiveringen. Där framgår
att gränsen för vad som på detta område tillkommer läkare kan vara
svår att draga. Läkare, som uppenbarligen överskrider gränsen, är förfallen
till ansvar för obehörig utövning av tandläkaryrket.
15 §.
Förutom de bemyndiganden att utfärda tillämpnings- och följdförfattningar,
som intagits i särskilda paragrafer i lagen, upptages under förevarande
paragraf ett generellt stadgande att Kungl. Maj :t äger meddela
närmare bestämmelser för tillämpningen av lagen.
övergångdwstämtnefeema
övergångsbestämmelserna är utformade efter mönster av läkarlagen.
Vad först gäller de tandläkare, som är legitimerade enligt äldre lag, stadgas
att de skall anses legitimerade enligt den nya lagen. Detta innebär att dennas
deslegitimerings- och specialistbestämmelser blir tillämpliga. Den som enligt
1 § 2) i 1951 års lag av Kungl. Maj :t utnämnts å tandläkarbefattning
och alltjämt innehar denna skall anses såsom legitimerad enligt nya lagen.
Enligt medicinalstyrelsens förslag skall vidare den som innehar särskilt
tillstånd att utan begränsning utöva tandläkarkonsten och som till följd
därav äger generell behörighet enligt 1 § 4) i den äldre lagen anses såsom legitimerad
och erhålla legitimationsbevis enligt nya lagen. Svenska tandläkaresällskapet
och Sveriges tandläkarförbund biträder inte detta förslag
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 5b år 1963
utan anser sådan legitimation böra meddelas först efter prövning i varje
särskilt fall. För egen del vill jag anmärka, att skillnaden mellan dessa tandläkare,
vilka ju har oinskränkt behörighet, och legitimerade tandläkare i
huvudsak endast är formell. Som jag förut anfört är ett syfte med de föreslagna
nya auktorisationsbestämmelserna att all generell behörighet skall
meddelas i form av legitimation. Jag förordar därför att alla tandläkare med
generell behörighet enligt 1951 års lag genom en övergångsbestämmelse
tillägges legitimation. Härigenom blir också för dem deslegitimerings- och
specialistbestämmelserna tillämpliga.
Medicinalstyrelsen anför att särskilda övergångsbestämmelser inte erfordras
i anledning av att läkare inte vidare tillerkänns generell behörighet
att utöva tandläkaryrket. Jag har inhämtat, att det f. n. inte finns någon
läkare som, utan att därjämte vara legitimerad tandläkare, huvudsakligen
ägnar sig åt tandläkaryrket eller innehar tandläkartjänst. Särskilda övergångsbestämmelser
torde därför inte behövas.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket
Enligt den föreslagna nya lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket
skall, till skillnad mot vad som hittills gällt, legitimation såsom läkare inte
medföra behörighet att utöva tandläkaryrket. I 4 § i den föreslagna tandläkarlagen
upptages såsom deslegitimeringsgrund för tandläkare bl. a., att
han fällts till ansvar för obehörig utövning av läkaryrket eller medverkan
därtill. Den häremot svarande 13 § i lagen om behörighet att utöva läkaryrket
innehåller bestämmelser, som är grundade på att läkarlegitimation
automatiskt medför tandläkarbehörighet. Sålunda kan legitimerad läkare
deslegitimeras om han dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats
från tjänst som läkare eller tandläkare för brott som han förövat bl. a.
under utövning av tandläkarkonsten, vartill han i och för sig alltså varit
behörig.
Om genom den föreslagna lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket
legitimerad läkares generella behörighet att utöva tandläkaryrket avskaffas,
fordras ändring av 3 § läkarlagen. Eftersom legitimerad läkare i denna sin
egenskap enligt 14 § tandläkarlagen i fortsättningen endast äger utöva tandläkaryrket
i tillfälliga nödsituationer, finns knappast anledning att i läkarlagen
ha en föreskrift som tar sikte på legitimerad läkares brott under behörig
utövning av tandläkaryrket. I stället får en deslegitimeringsgrund anknytas
till att läkare fällts till ansvar för obehörig utövning av tandläkaryrket.
Utformningen av hithörande bestämmelser i läkarlagen och tandläkarlagen
kommer härigenom att helt motsvara och komplettera varandra.
Av vad som anförts under övergångsbestämmelserna till förslaget till lag
om behörighet att utöva tandläkaryrket framgår att det inte finns några
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 5b år 1963
legitimerade läkare som, privat eller såsom innehavare av tandläkartjänst,
har sin försörjning av tandläkaryrket utan att samtidigt vara legitimerade
tandläkare. Någon övergångsbestämmelse som ger möjlighet att deslegitimera
läkare, som dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats
för brott, som han förövat under behörig utövning av tandläkaryrket, erfordras
därför inte.
De ändringar, för vilka nu redogjorts, medför vidare att tandläkartjänst
inte bör behandlas i 6 §.»
Lagrådet
Lagrådet har yttrat:
»I 5 § andra stycket av förslaget till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket
upptages ett stadgande, att om tandläkare vunnit legitimation i Sverige
på grundval av auktorisation i annat nordiskt land och denna auktorisation
fråntages honom, medicinalstyrelsen skall återkalla legitimationen. Detta
stadgande går mindre väl tillsammans med lydelsen av bestämmelserna i
3 § om villkoren för meddelande av legitimation; där angives icke något
fall då legitimation meddelas på grund av auktorisation i annat land utan
uppställes för hithörande fall krav på — förutom avlagd utländsk tandläkarexamen
— att sökanden härstädes genomgått av Konungen föreskriven
efterutbildning.
Av den i remissprotokollet lämnade motiveringen framgår, att 5 § andra
stycket tillkommit med hänsyn till förhandlingarna om en överenskommelse
mellan de nordiska länderna rörande gemensam arbetsmarknad för tandläkare.
Enligt vad för lagrådet upplysts avses att, därest så skulle föranledas
av innehållet i en dylik överenskommelse, i de tillämpningsföreskrifter till
lagen, som Kungl. Maj :t kommer att utfärda, föreskriva att för den som
åberopar auktorisation i annat nordiskt land skall uppställas lägre krav på
efterutbildning här i landet än eljest. Bestämmelsen i 5 § andra stycket
är avsedd att för dessa fall möjliggöra tillämpning av en i det av nordiska
kommittén framlagda förslaget till överenskommelse upptagen föreskrift
om obligatoriskt återkallande av legitimation.
Något hinder kan ej anses föreligga mot att Kungl. Maj :t i tillämpningsföreskrifterna
differentierar kravet på efterutbildning på sätt nu angivits.
På grund härav och med hänsyn jämväl till de särskilda förhållanden, som
föranlett de nu ifrågavarande bestämmelserna i lagförslaget, synes lagtextens
avfattning på förevarande punkt kunna godtagas.
Jämväl i övrigt lämnas de remitterade lagförslagen utan erinran.»
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får därför hemställa,
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1963 21
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr 127.
Stockholm den 4 maj 1963
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fröken Nordström, herrar Enarsson, Eric Carlsson*, Dahlberg* och Harry
Carlsson*;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors,
Odhe*, Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, fru Gunne*, herrar Fredriksson
och Gustavsson i Alvesta.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.