Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

1

Nr 52

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till grunder för krigssjukvårdsutbildning av läkare
och lag om ändring i lagen den 27 november 1953
(nr 688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra
utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1963 dagtecknad proposition, nr 106, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels godkänna i propositionen angivna grunder för krigssjukvårdsutbildning
av läkare;

dels jämlikt 87 § regeringsformen antaga vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälsooch
sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

I samband med propositionen har utskottet till behandling törehalt de i
anledning av densamma väckta, likalydande motionerna nr 689 i första kammaren
av herr Kaijser och nr 843 i andra kammaren av fru Sjövall m. fl.
I motionerna hemställes, att riksdagen, med avslag å propositionen, måtte

1) anhålla om ett nytt förslag om krigssj ukvårdsutbildning för läkare
av innebörd som angives i motionerna, byggt på nuvarande kurs i krigsmedicin
i studieplanen för medicine licentiatexamen och helt inpassat inom
universitetsutbildningens ram, samt

2) uttala att den i propositionen förordade omläggningen av läkarnas
värnpliktstjänstgöring icke bör innebära längre sammanlagd tjänstgöringstid
än 394 dagar.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:843.

Författningsförslaget är av följande lydelse:

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 52

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

Förslag till
Lag

angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård
vid krig och andra utomordentliga''förhållanden|(krigssjukvårdslag)

Härigenom förordnas att i lagen den 27 november 1953 om hälso- och
sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag)
skall efter 9 § införas en ny paragraf, betecknad 9 a §, av nedan angiven
lydelse samt att 10 och 11 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

10

Konungen meddelar föreskrifter
angående dels omfattningen av begreppet
medicinalpersonal dels registrering
av sådan personal dels för -

(Föreslagen lydelse)

9 a §.

Den som är behörig att utöva läkaryrket
eller avlagt medicine kandidatexamen
och genomgått för medicine
licentiatexamen föreskrivna
kurser i medicin och kirurgi och
som icke före löpande kalenderårs
början fyllt sextiofem år är skyldig
att, i den utsträckning som hans
kroppskrafter och hälsotillstånd
medgiva, efter anvisning av myndighet
som Konungen bestämmer, under
högst sextio dagar deltaga i utbildning
och övning för tjänst som
kan åläggas med stöd av tjänsteplikt
för medicinalpersonal.

År tjänstgöringsskyldig som avses
i första stycket tillika värnpliktig, må
han åläggas att deltaga i utbildning
och övning som i första stycket sägs
under den längre tid som han kunnat
åläggas värnpliktstjänstgöring.

§•

Konungen meddelar föreskrifter
angående dels omfattningen av begreppet
medicinalpersonal dels registrering
av sådan personal dels för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

(Gällande lydelse)
delning av personalen till tjänstgöring
dels ersättning åt den som fullgör
i denna lag avsedd tjänsteplikt.

11

Den som underlåter att fullgöra
skyldighet, som ålagts honom med
stöd av 8 eller 9 §, straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med
fängelse i högst sex månader.

:s

(Föreslagen lydelse)
delning av personalen till tjänstgöring
dels ersättning åt den som fullgör
i denna lag avsedd tjänst, utbildning
eller övning.

§•

Den som underlåter att fullgöra
skyldighet, som ålagts honom med
stöd av 8, 9 eller 9 a §, straffes med
dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med
fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges principförslag rörande den utbildning som
avser att göra läkare skickade att tjänstgöra i krigsbefattningar inom den
militära och civila krigssjukvården.

Den nuvarande värnpliktsutbildningen om 540 dagar föreslås omlagd och
förkortad. Utbildningen föreslås skola omfatta soldat- och befälsutbildning
under ca 185 dagar, vilken fördelas på två sommaromgångar — grundläggande
befälsskola och sjukvårdsbefälsskola — i början av de medicinska
studierna och en vinteromgång mot slutet av studietiden, fackutbildning
under ca 45 dagar, vilken fullgöres i en omgång — läkarfackskola — mot
slutet av studietiden, samt facktjänstgöring under ca 190 dagar, vilken fördelas
på omgångar under återstående värnpliktstid. Den i medicine licentiatstudierna
ingående kirurgiassistenttjänstgöringen om 90 dagar föreslås icke
vidare skola räknas som värnpliktstjänstgöring, och den sammanlagda
tjänstgöringstiden för värnpliktiga läkare skall icke överstiga 420 dagar.

Samtliga läkare, som avses skola tjänstgöra inom den civila krigssjukvården,
föreslås skola genomgå särskild utbildning omfattande grundkurs
om ca två veckor samt efter- och vidareutbildning under ca 45 dagar. De
värnpliktiga läkare som icke erfordras för krigsbefattningar i den militära
krigsorganisationen, föreslås skola genomgå begränsad utbildning inom
krigsmakten och under resterande värnpliktstid fullgöra — utöver grundkurs
samt efter- och vidareutbildning — försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring
vid civila myndigheter, institutioner, sjukhus och laboratorier.

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1965

Den civila krigssjukvårdsutbildningen, som f. n. avses skola ledas centralt
av medicinalstyrelsens sjukvardsberedskapsnämnd, föreslås skola vara obligatorisk;
författningsmässig grund härför skapas genom att bestämmelser
om utbildningsplikt i fred för läkare föreslås införda i krigssjukvårdslagen.

Av propositionens innehåll redovisas här endasl vad föredragande depai
tementschefen anfört. Beträffande övriga delar av propositionen hänvisas
till denna.

Departementschefen

/*''öredragande departementschefen, statsrådet Andersson, har anfört:

»I ett framtida krig kan fiendens stridshandlingar komma att riktas mot
alla delar av vårt land. Våra beredskapsåtgärder måste avse ett totalt krig.
Vårt försvar måste också vara ett totalförsvar. Detta innebär att nationens
alla personella och materiella resurser skall kunna omställas och tas i anspråk
för en samlad försvarsansträngning. Dessa förhållanden får konsekvenser
även för sjukvårdstjänsten. Vår krigssjukvård är till övervägande
del uppbyggd på värnpliktiga och tjänstepliktiga läkare, vilka har sin dagliga
gärning inom civil fredssjukvård. Krigssjukvården vilar även organisatoriskt
och materiellt till stor del på den civila fredssjukvården. Den civila
fredssjukvården med dess i stort sett enhetliga huvudmannaskap har goda
organisatoriska möjligheter för en snabb omställning till krigssjukvård. Den
högtstående medicinska utbildningen i vårt land borde också ge goda förutsättningar
för en effektiv krigssjukvård. En omständighet som måste tas i
beaktande i detta sammanhang är emellertid att verksamheten inom hälsooch
sjukvården i krig i viktiga hänseenden skiljer sig från motsvarande
verksamhet i fred. Detta gäller såväl den militära som den civila krigssjukvården.

Den militära sjukvårdstjänsten har principiellt samma mål som all annan
sjukvård, nämligen att ge varje sårad, skadad eller sjuk bästa möjliga behandling.
Sjukvårdstjänsten måste emellertid även syfta till att göra personalen
stridsduglig och därigenom bidra till att de militära enheternas slagkraft
bibehålies. Dessa mål nås genom den fysiska och psykiska hälsovården
och genom att sjuka och skadade snabbt och effektivt tas om hand,
transporteras samt ges lämplig behandling och vård för att efter kortaste
möjliga tid kunna återgå i tjänst. Det är väsentligt att sjukvårdstjänsten
är effektiv, eftersom all krigserfarenhet ger vid handen att truppens stridsmoral
i väsentlig grad beror härav. Problemen för sjukvårdstjänsten är
emellertid betydande. Antalet sjuka och skadade kan sålunda väntas bli

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963 5

mycket stort. Inom krigsmakten räknar man redan i fred med en viss ständig
sjukfrekvens på två—tre procent, vilket vid mobilisering innebär ett mycket
stort antal sjukdomsfall. Den i fredstid relativt höga frekvensen av trafikolycksfall
kommer att öka vid mobilisering och krig. Beträffande krigsskadorna
får man i krigets inledningsskede räkna med att krigsmakten utsättes
för svåra förluster genom vapenverkan. Använder fienden kärnladdningar
får en stark koncentration av förlusterna till tid och rum förutsättas.
Skador genom biologiska och kemiska stridsmedel kan icke heller uteslutas.
Av det anförda framgår att stora krav kommer att ställas på sjukvårdstjänsten.
Ytkrigstaktiken med dess utspridning av och rörlighet inom
förbanden nödvändiggör vidare att sjukvårdstjänsten smidigt och snabbt
kan anpassas efter den taktiska verksamheten. Detta gäller särskilt för arméns
sjukvårdsförband. Åtminstone de sjukvårdsenheter som främst skall
bistå de stridande förbanden bör ha samma grad av rörlighet som dessa.
Rörlighet behövs också för att sjukvårdsenheterna skall kunna undandra
sig verkningarna av ett hotande radiaknedfall. Detta kommer att
medföra, att förbandsplatserna vid bataljon och brigad i allmänhet icke
kan vara upprättade längre tid. Utspridningen av förbanden tenderar att
öka tidsmellanrummet mellan skadans uppkomst och dess behandling liksom
den försvårar dispositionen av sjukvårdsförbanden. Har massförluster
inträffat, måste dessutom även sjukvårdsenheterna vid de anfallna förbanden
beräknas ha fått sin arbetskapacitet nedsatt eller ha blivit helt utslagna.
Risken för att sjukvårdsförbanden skall bli förstörda kan visserligen
minskas genom utspridning och uppdelning samt genom fältarbeten, men
detta försvårar i väsentlig grad deras sjukvårdande verksamhet. Sammanfattningsvis
kan konstateras att arméstridskrafternas sjukvårdstjänst kan
oehöva utföras under ytterst svårbemästrade, primitiva och för sjukvårdspersonalen
både fysiskt och psykiskt pressande förhållanden med ofta
mycket begränsade personella och materiella resurser. Motsvarande gäller
ehuru i mindre mån inom marinen och flygvapnet.

Inom den civila sektorn har utrymning av en stor del av befolkningen
blivit en av de bärande principerna för att minska verkningarna av anfall
mot tätort. Den av utrymningskravet betingade omställningen av landets
fredstida sjukvårdsresurser och den samtidiga ökningen av vårdplatsbehovet
blir i hög grad normgivande för arbetsbetingelserna inom den civila
krigssjukvården. Befolkningsförflyttningar, trångboddhet, minskad näringstillförsel
och den därmed sammanhängande försämringen av de hygieniska
och epidemiologiska förhållandena blir sålunda bestämmande för inriktningen
av sjukvårdstjänsten. Den civila krigssjukvården har också att för
slutlig vård omhänderta huvuddelen av krigsmaktens krigsskadade, vilka
behöver sjukhusvård. Vid terroranfall mot tätorter särskilt med ABC-stridsmedel
får man vidare i än högre grad än vid anfall med kärnladdningar
mot det militära försvaret räkna med synnerligen kraftiga förluster kon1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1963. 2 avd. Xr 52

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

centrerade till tid och rum. Sjukvårdsuppgifterna blir då enorma. Verksamheten
måste koncentreras dels på livräddande ingrepp, dels på sådana
åtgärder som avser att göra det möjligt att transportera de skadade. För
att vård skall kunna ges på kortaste möjliga tid måste läkaren för den
första behandlingen av de krigsskadade ha förmåga att arbeta under primitiva
och fältmässiga förhållanden inom eller i omedelbar anslutning till
skadeområde. På grund av riskerna för svåra och koncentrerade förluster i
ett framtida krig torde kraven på sjukvårdstjänsten vara i det närmaste
desamma inom den civila som inom den militära krigssjukvården.

Då sålunda övergången till krigsförhållanden innebär en väsentlig förändring
av läkarens arbetsuppgifter, vare sig han tjänstgör vid krigsmakten
eller är krigsplacerad vid det allmänt civila medicinalväsendet, är det
angeläget att varje läkare redan i fred får en utbildning, som syftar till att
göra honom skickad att utföra det hälso- och sjukvårdsarbete som ankommer
på honom i krig. Betydelsen av en sådan särskild krigssjukvårdsutbildning,
anpassad till det totala krigets krav och till den fortlöpande vapentekniska
utvecklingen, torde icke kunna ifrågasättas. Detta gäller inte minst
beträffande den civila krigssjukvården, vilken kommit att få en allt större
betydelse inom totalförsvaret, särskilt med hänsyn till ABC-stridsmedlen och
deras utbredda skadeverkningar. Även om den medicinska utbildningen är
den bas, på vilken läkarnas verksamhet i krig vilar, måste denna utbildning
kompletteras med en särskild försvarsmedicinsk utbildning. Jag vill också
understryka vikten av att krigsmaktens läkare lär känna den militära miljön
och de militära kraven. Det kan i detta sammanhang erinras om att erfarenheterna
från länder, som deltagit i krig, vittnar om att det förhållandet
att läkare inte haft miljökunskap bl. a. medfört felbedömningar och felbehandlingar
av psykiskt skadade soldater, vilket orsakat betydande förluster.
På motsvarande sätt måste civilsidans läkare genom miljöutbildning få kännedom
om de krav som i krig kommer att ställas på dem. Utbildningen
måste vidare vara totalförsvarsinriktad, eftersom i vissa lägen en samordnad
insats fordras av krigsmaktens, det allmänt civila medicinalväsendets
och civilförsvarets sjukvårdsresurser. De militära förbanden skall vara beredda
att i den mån förhållandena det medger lämna militärt bistånd åt
främst civilförsvaret. De militära sjukvårdsresurserna kan därvid bli av betydelse.
På motsvarande sätt kan de militära sjukvårdsresurserna i vissa fall
bli otillräckliga, varför bistånd erfordras från den civila krigssjukvården.

Vid sina överväganden av utbildningskraven för olika läkarbefattningar
inom krigsmakten har läkarutredningen särskilt uppehållit sig vid frågan om
de värnpliktiga läkarna skall meddelas befälsutbildning. Denna fråga, som
uppenbarligen är av avgörande betydelse för värnpliktsutbildningens omfattning
och innehåll, är av särskilt intresse för arméns vidkommande, eftersom
flertalet värnpliktiga läkare tilldelas armén och ett stort antal av dessa krigs -

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

placeras som bataljonsläkare eller i annan chefsställning inom skyttebataljoner
eller inom specialkompanier med sjukvårdande uppgifter. Läkarutredningen
har funnit, att de värnpliktiga läkarna under nuvarande krigsorganisatoriska
betingelser bör vara chefer för berörda enheter och att
följaktligen befälsutbildning måste inrymmas i den militära utbildningen.
Denna uppfattning har understrukits av överbefälhavaren, chefen för armén
och chefen för marinen. Samtidigt har emellertid medicinalstyrelsen och
besparingsutredningen framhållit det angelägna i att läkarna i största möjliga
utsträckning utnyttjas för rent medicinska uppgifter. För egen del
finner jag det i princip riktigt att de värnpliktiga läkarnas uppgifter inom
krigsorganisationen bär en klart medicinsk innebörd. I och för sig skulle
det därför kunna övervägas att anförtro chefskapet över de olika sjukvårdsenheterna
åt annan, för uppgiften lämpad och skolad befälspersonal. Som
besparingsutredningen framhållit är det dock med nuvarande befälstillgångar
icke organisatoriskt möjligt att lösgöra de värnpliktiga läkarna från
deras chefsuppgifter. Det måste också beaktas att det här är fråga om
relativt små enheter och att en del av personalen vid dessa enheter utgöres
av medicinalpersonal. Väsentligt är vidare att enheternas uppgifter är av
sjukvårdande natur; de kan i viss mån likställas med sjukhusavdelningar.
Ävenså synes det i vissa lägen med hänsyn till ytkrigets krav, framför allt
vid de främsta enheterna, vara av betydelse att den som har direkt ansvar
för de sjukvårdstaktiska och för de medicinska uppgifterna är en och
samma person. Jag anser därför att batalj onsläkarna och övriga värnpliktiga
läkare i chefsställning inom skyttebataljonerna och specialkompanierna
alltjämt bör vara chefer för sina enheter och icke blott läkare rid dessa.
Härav följer att befälsutbildning måste bibringas samtliga värnpliktiga
läkare vid armén. Befälsutbildning bör även ges åt de värnpliktiga läkarna
vid marinen, vilka i vissa fall krigsplaceras i chefsbefattning.

Beträffande utbildningskraven för den civila krigssjukvården framgår
redan av vad jag anfört i det föregående att jag delar läkarutredningens
av remissmyndigheterna kraftigt understrukna uppfattning, att det är av
avgörande betydelse för funktionen av den civila krigssjukvården att de där
krigsplacerade läkarna ges erforderlig utbildning. Jag föreslår att en sådan
utbildning kommer till stånd.

Med hänsyn bl. a. till kravet på särskild civil krigssjukvårdsutbildning
samt till bristen på läkare inom såväl den civila krigs- som fredssjukvården
har läkarutredningen, som konstaterat att tillgången till värnpliktiga läkare
överstiger krigsmaktens behov av sådana läkare i krigsorganisationen och
att detta förhållande kommer att accentueras i framtiden, föreslagit att
Je värnpliktiga läkare som icke erfordras för den militära krigssjukvården
skall efter soldat- och befälsutbildningen samlat överföras till den civila
sektorn. Förslaget om en uppdelning av den årliga utbildningskontingenten

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

värnpliktiga läkare har tillstyrkts av det övervägande antalet remissmyndigheter;
i fråga om tidpunkten för uppdelningen har dock åtskilliga remissmyndigheter
givit uttryck för uppfattningen att före denna även fackutbildningen
bör ha genomgåtts. Rörande tillgången till och behovet av läkare
för den militära och civila krigssjukvården får jag hänvisa till avsnittet
IV och till en av läkarutredningen upprättad skrivelse i ämnet, vilken torde
få överlämnas till vederbörande utskott. Jag anser i likhet med utredningen,
att krigsmakten i princip endast bör utbilda så många läkare som svarar
mot dess behov inklusive erforderliga reserver. Värnpliktsutbildningen är
emellertid icke utan värde för den civila krigssjukvården, och samtliga värnpliktiga
läkare bör därför liksom hittills uttas för utbildning i specialtjänst
och genomgå viss utbildning inom krigsmakten. Beträffande omfattningen
av denna gemensamma utbildning måste beaktas att den skall ligga till
grund för ett urval av de läkare som skall ha fortsatt utbildning inom krigsmakten.
Det är angeläget att detta urval sker på ett sådant sätt att krigsmaktens
rekrytering av lämpliga läkare säkerställes. En alltför kort gemensam
utbildning försvårar urvalet och kan medföra talrika krav på ett senare utbyte
av de inom den militära respektive den civila krigssjukvården krigsplacerade
läkarna. Jag anser emellertid, att de värnpliktiga läkarnas lämplighet
för militär eller civil krigsbefattning med någorlunda säkerhet kan bedömas
efter soldat- och befälsutbildningen, och jag föreslår därför att den
årliga utbildningskontingenten värnpliktiga läkare uppdelas efter denna
utbildning, varvid överskottet i förhållande till krigsmaktens behov samlat
överföres till den civila sektorn. De värnpliktiga läkare som avses för krigsplacering
vid det allmänt civila medicinalväsendet skall sålunda icke genomgå
fackutbildningen. Att dessa läkare icke heller skall genomgå i soldatoch
befälsutbildningen ingående vinterutbildning men efter uppdelningen
skall fullgöra viss förbandssjukvårdstjänstgöring inom krigsmakten framgår
av det följande. Frågan om tidpunkten för uppdelningen bör emellertid
framdeles kunna upptas till förnyat övervägande, varvid även de förslag
som må komma att framläggas av 1960 års värnpliktsutredning bör tas i
beaktande. Uppdelningen bör såsom läkarutredningen föreslagit ske i så
nära anslutning till den i medicine licentiatstudierna ingående krigsmedicinska
kursen som möjligt; beslut om vilka läkare som skall överföras till
den civila sektorn måste dock ha fattats innan utbildningsomgång påbörjas
som är avsedd endast för den militära krigssjukvårdens läkare. De praktiska
frågor som sammanhänger med genomförandet av den föreslagna uppdelningen
av varje utbildningskontingent värnpliktiga läkare bör undersökas
närmare av vederbörande myndigheter, vilka har att avge av undersökningarna
betingade förslag.

Härefter övergår jag till att behandla huvudpunkterna i läkarutredningens
förslag rörande värnpliktsutbildningen och den civila krigssjukvårds
utbildningen samt förslaget om införande av utbildningsplikt för läkare.

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

9

V ämpliktsutbildningen

Målet för värnpliktsutbildningen är såväl enligt nuvarande bestämmelser
som enligt läkarutredningens förslag att bibringa de värnpliktiga läkarna
de kunskaper och färdigheter som erfordras för krigsplacering i befattning
som bataljonsläkare (motsvarande). Den nuvarande soldat- och befälsutbildningcn
omfattar ca 240 dagar vid armén och ca 120 dagar vid marinen;
utbildningen uppdelas på tre respektive två omgångar och genomgås
under somrarna i början av de medicinska studierna. Fackutbildningen
genomgås i regel sommaren mellan tredje och fjärde studieåret i form av
en kurs, som varar ca 45 dagar vid armén och ca 60 dagar vid marinen.

I grundutbildningen inräknas även den förut omnämnda i medicine licentiatstudierna
ingående assistenttjänstgöringen vid kirurgisk avdelning om 90
dagar. Facktjänstgöringen och den fortsatta tjänstgöringen omfattar slutligen
ca 165 dagar vid armén och ca 270 dagar vid marinen. Denna tjänstgöring
fördelas i omgångar över hela värnpliktstiden. Läkarutredningens
förslag innebär att den nuvarande utbildningstiden om sammanlagt 540
dagar förkortas till 394 dagar eller till den tid som gäller för värnpliktiga i
allmänhet. Då kirurgiassistenttjänstgöringen föreslås icke vidare skola
räknas som värnpliktstjänstgöring har den egentliga utbildningstiden
som alltså utgör 450 dagar — reellt beskurits med 56 dagar. Läkarutredningens
förslag jämförda med nuvarande värnpliktsutbildning har åskådliggjorts
i en förut redovisad tabell (s. 26). Här må blott erinras om att
soldat- och befälsutbildningen enligt förslaget skall omfatta 160 dagar
och uppdelas på två omgångar, den grundläggande befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan,
vilka fullgöres under sommaruppehåll i början av de
medicinska studierna. Fackutbildningen föreslås skola omfatta 45 dagar
och fullgöras i en omgång, läkarfackskolan, mot slutet av den civila
studietiden. Under den fjärde utbildningsomgången, vilken fördelas över
hela värnpliktstiden och som av utredningen benämnes facktjänstgöring,
fullgöres tjänstgöring vid fredsförband högst 60 dagar, tjänstgöring vid
krigsorganiserade staber och förband högst 90 dagar samt efter- och vidareutbildningskurser
högst 40 dagar. Läkarutredningen har framlagt detaljerade
utbildningsplaner för de olika omgångarna och framhåller att förkortningen
av värnpliktstiden icke vunnits genom att målsättningen eftersatts
utan genom att utbildningen inom mindre väsentliga områden begränsats,
genom att förekommande dubbelundervisning i förhållande till de
akademiska studierna utmönstrats samt genom att utbildningen systematiserats
och effektiviserats. Utredningens förslag tillstyrkes av samtliga remissmyndigheter
utom överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för marinen
och 1960 års värnpliktsutredning. Enligt de militära myndigheterna
bör värnpliktstiden med hänsyn till kravet på befälsutbildning icke understiga
450 dagar och enligt värnpliktsutredningen, som jämväl beaktat beho -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

vet av vinterutbildning, icke 485 dagar. Åtskilliga remissmyndigheter anser
å andra sidan en ytterligare förkortning av värnpliktstiden önskvärd,
särskilt såvitt avser tjänstgöringen vid fredsförband.

Jag finner de av läkarutredningen framlagda förslagen väl ägnade att
läggas till grund för den militära krigssjukvårdsutbildningen av värnpliktiga
läkare. Förslagen synes mig ge förutsättningar för att undanröja
den enligt min mening befogade kritiken mot den nuvarande värnpliktsutbildningen.
En förkortning av värnpliktstiden får emellertid icke ske på
bekostnad av utbildningsmålen. De militära myndigheternas och värnpliktsutredningens
förslag måste därför beaktas i erforderlig utsträckning.

Beträffande soldat- och befälsutbildningen anser jag, att den grundläggande
befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan, som skall genomgås av
samtliga värnpliktiga läkare, bör genomföras i huvudsak enligt läkarutredningens
förslag. Chefen för armén har emellertid motsatt sig, att soldatoch
befälsutbildningen såsom utredningen föreslagit avkortas med en
tredjedel från nuvarande 240 till 160 dagar och uppgivit att uppställda
utbildningsmål icke kan nås, därest utredningens förslag i denna del genomföres.
Dessa invändningar kan icke frånkännas berättigande. Befälsutbildningens
omfattning måste självfallet anpassas till de krav som i ett
framtida krig ställes på de enheter varom här är fråga. Därvid måste
beaktas att enheterna är relativt små och att läkaren i viss omfattning
har biträde av befälsutbildad militär personal. Å andra sidan medför ytkrigets
taktik, att läkaren måste kunna föra enheten under marsch och
gruppering samt ha goda insikter i skydds- och sambandstjänst. Läkaren
måste vidare som chef för enheten behärska den miljö, i vilken enheten
verkar, så att han kan överblicka läget, vilket kräver en viss taktisk utbildning.
Uppträder enheten självständigt eller omöjliggör förhållandena
samband med närmast högre chef, måste läkaren även ha förmåga att
själv bedöma situationen och att på eget ansvar fatta beslut om enhetens
verksamhet. Jag anser därför att en påbyggnad av soldat- och befälsutbildningen
bör ske i förhållande till läkarutredningens förslag. Härigenom skulle
också ett gammalt önskemål om vinterutbildning kunna tillgodoses. Det
är enligt min mening en allvarlig brist, att de värnpliktiga läkarna som
enda befälskategori inom krigsmakten icke erhåller sådan utbildning. För
att miljöutbildningen skall få ett fullgott värde bör den inrymma även de
svåraste förhållanden, under vilka ett förband skall uppträda. Det är allmänt
känt att vintertjänst -— särskilt om den sker i Norrland -— normalt
sätter personalen på hårdare prov än någon annan tjänstgöring i fred. Jag
anser därför att de värnpliktiga läkare, som skall kvarstå hos krigsmakten,
under ca en månad bör erhålla särskild utbildning i personligt uppträdande
och truppföring under vinterförhållanden samt bibringas kännedom
om verksamheten vid förbandsplats m. m. vintertid. Däremot bedömer jag
icke sådan utbildning erforderlig för de värnpliktiga läkare som enligt

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

mitt förslag överföres till (len civila krigssjukvården. Frågan om möjligheterna
att samordna vinterutbildningen med de medicinska studierna har
varit föremål för överläggningar inom försvarsdepartementet med bl. a. företrädare
för universitetskanslersämbetet. Det synes som om sådan utbildning
under vissa förutsättningar kan utan alltför stort avbräck i studierna
genomföras mot slutet av studietiden, d. v. s. under det fria
kliniska skedet och assistenttjänstgöringarna. Jag förutsätter att vid vinterutbildningens
genomförande största möjliga hänsyn tas till den enskilde
studeranden, så att exempelvis pågående utbildningsmoment, kurs eller
tjänstgöring inte avbrytes. Då utbildningen för arméns och flygvapnets
värnpliktiga läkare lämpligen bör bedrivas vid olika förband mom II., V.
och VI. militärområdena kan också utbildningskontingenten vid varje förband
göras ganska liten, vilket ökar möjligheterna att ta hänsyn till den
enskilde studerandens önskemål i fråga om tid och plats för utbildningen.
Mitt förslag att de värnpliktiga läkare som avses för den militära krigssjukvården
skall genomgå vinterutbildning medför att soldat- och befalsutbildningen
måste förlängas något i förhållande till vad läkarutredningen
föreslagit. Utan att här ta ställning till de olika omgångarnas exakta längd
föreslår jag att den vid såväl armén som marinen skall omfatta ca 185 dagar.

Även läkarfackskolan, som enligt mitt förslag endast skall genomgås av
de värnpliktiga läkare som avses för den militära krigssjukvården, bör
genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med vad läkarutredningen
föreslagit. I fråga om läkarfackskolan vid armén har utredningen diskuterat,
om en central utbildningsanstalt bör inrättas. Ett flertal remissmyndigheter
har föreslagit att en sådan anstalt kommer till stånd och i åtskilliga
fall har berörts möjligheterna att i anstalten inordna aven annan för
totalförsvaret betydelsefull krigssjukvårdsutbildning. Såsom lakarutredningen
framhållit skulle emellertid det väsentliga värdet med en central
utbildningsanstalt ligga i att utbildning där kunde beredas fast anstallda
läkare vid krigsmakten. Då frågan om de fast anställda lakarnas utbildning
utredes av 1962 års försvarssjukvårdsutredning kan frågan om organisationen
av denna utbildning icke avgöras nu. Jag föreslår därför att läkarfackskolan
vid armén även fortsättningsvis decentraliseras till trängregementena.
Till ett av läkarutredningen i samband härmed väckt förslag
om vass personalförstärkning hos arméöverläkaren och tränginspektoren
tar jag icke ställning i detta sammanhang.

Då soldat- och befälsutbildningen samt fackutbildningen, såsom läkarutredningen
uttalat, endast ger minimikunskaper för krigsplacering som
bataljonsläkare (motsvarande) vall jag särskilt understryka vikten av att
den fortsatta tjänstgöringen, facktjänstgöringen, planlägges på ett sådant
sätt att effektiv fortlöpande utbildning för krigsbefattningen kommer tdl
stånd under densamma. Facktjänstgöringen bör, såsom läkarutredningen
föreslagit, fullgöras genom tjänstgöring vid fredsforband, genom tjänst -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

göring vid ltrigsorganiserade staber och förband samt i form av efter- och
vidareutbildningskurser. Tjänstgöringen bör dock icke anses låst vid denna
indelning, utan utbildningsgången bör i den utsträckning så finnes lämpligt
och möjligt anpassas efter vederbörande läkares speciella kvalifikationer.
Beträffande förbandssjukvårdstjänstgöringen har utredningen avsevart
förkortat tiden för denna tjänstgöring i förhållande till vad som nu
galler vid armén. Utredningen har emellertid samtidigt nödgats föreslå att
tjänstgöring vid fredsförbanden med upp till högst 60 dagar skall uttas
a\ samtliga värnpliktiga läkare, alltså även av dem som tidigare överförts
till den civila krigssjukvården; enligt utredningen skulle en begränsning
icke blott av tjänstgöringstiden utan även av antalet tjänstgörande värnpliktiga
läkare medföra att förbandssjukvården bringades till ett sammanbrott.
Jag vill för min del endast understryka vikten av att varje möjlighet
tillvaratas att förkorta tiden för tjänstgöringen vid fredsförband; en tjänstgöring
utöver 30 dagar torde såsom uttalats av läkarutredningen och ett
flertal remissmyndigheter sakna utbildningsvärde. 1962 års försvarssjukvårdsutredning
har enligt de för utredningen utfärdade direktiven i uppdrag
att undersöka förbandssjukvårdens uppgifter och att på grundval
härav avge förslag rörande organisationen av denna. Det är min förhoppning
att frågan om förbandssjukvårdstjänstgöringen därvid skall bli löst
på ett för de värnpliktiga läkarna tillfredsställande sätt. I likhet med
läkarutredningen finner jag det vidare vara ett oeftergivligt krav att de
värnpliktiga läkare som avses för den militära krigssjukvården övas
i sin krigsbefattning. Jag förutsätter därvid att dessa läkare krigsplaceras
omedelbart efter genomgången grundutbildning och att anstånd med
tjänstgöringen i krigsbefattning medges endast i undantagsfall. För de
värnpliktiga läkare som är krigsplacerade i befälsställning bör, såsom
framhållits av de militära myndigheterna och värnpliktsutredningen, tid
avsättas for deltagande icke blott i repetitionsövningar utan även i befälsövningar.
Behovet av repetitions- och befälsövningstid är självfallet beroende
av kngsbefattningens natur. För åtskilliga värnpliktiga läkare torde
emdlertid längre tid än läkarutredningen förutsatt behöva tas i anspråk
för tjänstgöring vid krigsorganiserade staber och förband. Jag finner dock
icke detta motivera att facktjänstgöringen förlänges utöver ca 190 dagar.
Framdeles torde sålunda möjlighet kunna föreligga att för repetitions- och
befälsövnmgar utnyttja viss del av den tid som f. n. måste uttas för förbandssjukvårdstjänstgöring.
Den av läkarutredningen föreslagna tiden för
efter- och vidareutbildningskurserna torde vidare i vissa fall icke behöva utnyttjas
helt. Vederbörande myndigheter har att närmare överväga formerna
för dessa kurser, vilka jag bedömer som värdefulla, och att avge därav betingade
förslag.

Sammanfattningsvis föreslår jag att soldat- och befälsutbildningen skall
omfatta ca 185 dagar och fullgöras med två sommaromgångar — den grund -

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963 13

läggande befälsskolan och sjukvårdsbefälsskolan — i början av de medicinska
studierna och med en vinteromgång mot slutet av studietiden. Fackutbildningen
fullgöres med en omgång — läkarfackskolan — mot slutet
av studietiden och omfattar ca 45 dagar. Facktjänstgöringen fördelas i omgångar
under den återstående värnpliktstiden och fullgöres under ca 190
dagar enligt de riktlinjer jag angivit ovan. Den till medicine licentiatstudierna
hörande kirurgiassistenttjänstgöringen räknas icke vidare som värnpliktstjänstgöring
och den sammanlagda tjänstgöringstiden för värnpliktiga läkare
skall icke överstiga 420 dagar. Detta innebär att av de värnpliktiga läkare
som avses för befattningar inom den militära krigsorganisationen kommer
utöver den i 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen angivna obligatoriska tjänstgöringen
för specialtjänstuttagna om 394 dagar att uttas högst 26 dagars
fortsatt tjänstgöring. Då omfattningen av den fortsatta tjänstgöringen enligt
samma lag bestämmes av Kungl. Maj :t och 1960 års värnpliktsutredning
har att ta ställning till vissa frågor, som berör värnpliktsutbildningen
för olika specialistkategorier, anser jag att ändring ej nu bör ske i värnpliktslagen.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag av vederbörande
försvarsgrenschef meddela närmare bestämmelser om de olika
utbildningsomgångarnas längd, inpassning i den civila studiegången m. m.
De värnpliktiga läkare som påbörjat värnpliktsutbildning enligt nu gällande
bestämmelser synes, i den mån de icke överföres till den civila krigssjulcvården
— en uppdelning av dessa utbildningskontingenter enligt mitt
i det föregående redovisade förslag torde dock knappast bli aktuell — böra
fullgöra utbildningen enligt samma bestämmelser. Jag förutsätter emellertid
att innehållet i de olika utbildningsomgångarna successivt anpassas till
läkarutredningens förslag.

Genom den föreslagna förkortningen av värnpliktstiden uppkommer
framdeles vissa besparingar inom fjärde huvudtiteln. Läkarutredningen
har angivit dessa besparingar till ca 1,1 mkr per år. Då värnpliktsutbildningen
icke föreslås skola förkortas i den utsträckning utredningen föreslagit
och hela tjänstgöringsskyldigheten icke f. n. lärer uttas av samtliga
värnpliktiga läkare torde den årliga besparingen vid ett genomförande av
mitt förslag dock icke komma att bli av den storleksordning utredningen angivit.
För budgetåret 1963/64 torde någon nämnvärd besparing icke uppkomma.

Den civila krigssjukvårdsutbildningen

Den särskilda civila krigssjukvårdsutbildning som jag i det föregående
föreslagit skola komma till stånd skall enligt läkarutredningen ha till mål
att göra läkarna kompetenta att tjänstgöra som krigstjänsteläkare och
läkare i underordnad ställning inom sluten vård samt inom civilförsvaret.
Utbildningen föreslås för samtliga läkare skola omfatta en särskild kurs,

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

grundkurs, om ca två veckor samt efter- och vidareutbildning under ca
45 dagar. Grundkurserna föreslås skola omfatta undervisning om krigssjukvårdens
verksamhet och organisation samt tillämpad krigssjukvård.
Läkarutredningen har framlagt exempel på timplaner för grundkurserna,
varav framgår att dessas innehåll differentierats för olika läkarkategorier.
Bl. a. har för den stora grupp av läkare, som icke tidigare erhållit någon
försvarsmedicinsk utbildning, en förkortad krigsmedicinsk kurs inlagts i
grundkursen. Efter- och vidareutbildningen föreslås skola bedrivas i form
av sex dagars repetitionskurser vart sjätte år •— för läkare i de högre
åldersklasserna föreslås varje kurs skola omfatta tre dagar — specialkurser,
centrala krigssjukvårdskurser, konferenser och stabsövningar.

Jag förordar att de av läkarutredningen framlagda förslagen till anordnande
av den civila krigssjukvårdsutbildningen i huvudsak följes. Förslagen
har också i stort sett tillstyrkts av remissmyndigheterna. Grundkurserna
synes med hänsyn till läkarnas skiftande förkunskaper böra
genomföras differentierade i huvudsaklig överensstämmelse med läkarutredningens
förslag. Särskild vikt bör därvid fästas vid den tillämpade
delen av kurserna. Såsom civilförsvarsstyrelsen påpekat är det angelägnast
att utbildning kommer till stånd för de läkare inom den civila krigssjukvården,
som icke genomgått den år 1958 inrättade kursen i krigsmedicin
och vilkas värnpliktsutbildning, i den mån sådan genomgåtts, ofta ligger
långt tillbaka i tiden. Grundkursen för denna kategori av läkare bör därför
prioriteras. Då kategorin enligt uppgifter från medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
omfattar ca 2 700 läkare under 60 år synes, såsom
några remissmyndigheter ifrågasatt, för att utbildningen praktiskt skall
kunna genomföras inom rimlig tid en begränsning av kurstiden till ca en
vecka böra övervägas. Grundkurserna måste också planläggas och utspridas
i tiden på sådant sätt att den fredsmässiga sjukvården förorsakas minsta
möjliga olägenhet. Det kan även visa sig nödvändigt att för vissa läkare i
de högre åldersklasserna med mer specialiserade befattningar inom krigsorganisationen
eftersätta kravet på genomgång av grundkurs. Av läkarutredningen
föreslagna repetitions- och specialkurser bör komma till stånd;
det kan övervägas att begränsa varje repetitionskurs till tre—fyra dagar.
Jag förutsätter vidare att de ur beredskapssynpunkt värdefulla centrala
krigssjukvårdskurserna samt konferenserna och stabsövningarna på regional
nivå kommer att anordnas även framdeles. Den sammanlagda tiden för
den angivna civila krigssjukvårdsutbildningen bör icke överstiga 60 dagar.

De värnpliktiga läkare inom varje utbildningskontingent som enligt mitt
i det föregående redovisade förslag efter viss militär utbildning överföres
till den civila krigssjukvården föreslås av läkarutredningen skola — utöver
grundkurs samt efter- och vidareutbildning — fullgöra resterande värnpliktstjänstgöring
vid civila myndigheter, institutioner, sjukhus och laboratorier,
där ur försvarsmedicinsk synpunkt värdefull tjänstgöring kan bere -

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

das. Denna försvarsmedicinska assistenttjänstgöring föreslås även skola
uttas av de vapenfria läkarna. Tjänstgöringen avses skola fullgöras bl. a.
inom verksamhetsområdena hälsovård och epidemibekämpning, öppen
sjukvård, kirurgi, mentalsjukvård, för svar smedi cinsk forskning, administration
och stabstjänst. Jag finner det angeläget att den försvarsmedicinska
assistenttjänstgöringen kommer till stånd. Anordnas tjänstgöringen
på ett riktigt sätt kan den ge vederbörande läkare en utbildning av stor
betydelse för läkarens fortsatta verksamhet inom krigssjukvården. Tjänstgöringen
kan vidare medverka till att avhjälpa den rådande läkarbristen,
eftersom den förutsättes skola fullgöras bl. a. vid olika sjukhusavdelningar
och tjänsteläkarstationer. Ur sistnämnda synpunkt är det angeläget att
tjänstgöringen — dock med beaktande av att den skall ha försvarsmedicinskt
värde -— åtminstone tills vidare relativt generöst medges kunna fullgöras
inom sådana områden av den civila sjukvården, där bristsituationen
är särskilt kännbar. Såsom försvarsmedicinska forskningsutredningen uttalat
kan assistenttjänstgöringen även bli av betydelse för försvarsmedicinens
fortsatta utveckling. Genom tjänstgöringen kan sålunda en förstärkning
ske av de arbetsgrupper som är verksamma inom olika fält
av den försvarsmedicinska forskningen. Den försvarsmedicinska assistenttjänstgöringen
bör till en början bedrivas försöksvis enligt av läkarutredningen
angivna riktlinjer. Beträffande omfattningen av assistenttjänstgöringen
har jag av rättviseskäl och för att icke försvåra krigsmaktens rekrytering
av läkare förutsatt att de värnpliktiga läkare som enligt mitt förslag
samlat överföres till den civila krigssjukvården skall ha samma sammanlagda
tjänstgöringsskyldighet som krigsmaktens värnpliktiga läkare
eller 420 dagar. Assistenttjänstgöringens längd avhänger sålunda av den
övriga utbildning som nu ifrågavarande läkare skall genomgå. Som jag
förut anfört bör uppdelningen av den årliga utbildningskontingenten värnpliktiga
läkare ske efter soldat- och befälsutbildningen, men tidpunkten för
uppdelningen skall framdeles kunna upptas till förnyat övervägande. Med
utgångspunkt i att uppdelningen sker före den i soldat- och befälsutbildningen
ingående vinterutbildningen och före läkarfackskolan fullgör de
värnpliktiga läkare, som överföres till den civila krigssjukvården, inom
krigsmakten grundläggande befälsskola och sjukvårdsbefälsskola om sammanlagt
ca 160 dagar samt efter uppdelningen jämväl förbandssjukvårdstjänstgöring
om högst 60 dagar. Då de överförda läkarna jämväl skall genomgå
civil krigssjukvårdsutbildning under högst 60 dagar bör längden
av assistenttjänstgöringen icke överstiga 140 dagar. En förlängning av
liden för assistenttjänstgöringen kan emellertid framdeles komma i fråga i
anslutning till att frågan om förbandssjukvården löses. Förslaget att de
vapenfria läkarna skall fullgöra huvuddelen av sin värnpliktstjänstgöring
om 525 dagar i form av försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring tillstyrkes
av mig. Slutligen må i detta sammanhang framhållas att ställning icke nu

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

kan tas till frågan, om försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring skall uttas
även av de värnpliktiga läkare som påbörjat värnpliktsutbildning enligt nu
gällande bestämmelser och som överförts eller överföres till den civila
krigssjukvården med kvarstående tjänstgöringsskyldighet av sådan längd
att utrymme finnes för assistenttjänstgöringen.

Beträffande organisationen av den civila krigssjukvårdsutbildningen
anser jag i likhet med läkarutredningen och remissmyndigheterna, att utbildningen
bör bedrivas utanför krigsmakten och att ett centralt ledningsorgan
erfordras härför. Då organisationen av och arbetsuppgifterna för
medicinalstyrelsen och till styrelsen knutna organ f. n. utredes av tillkallade
sakkunniga kan ställning nu icke tas till utredningens förslag att inrätta
en försvarsmedicinsk avdelning inom medicinalstyrelsen, i vilken medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd skulle uppgå. Ledningen av utbildningen
bör därför i dagens läge utövas av sjukvårdsberedskapsnämnden
och i framtiden av det organ som kommer att ersätta nämnden, därest
den ej skall finnas med nuvarande organisation. Utredningens förslag att
grundkurserna och viss del av efter- och vidareutbildningen skall genomföras
av länsstyrelserna (överståthållarämbetet) på de akademiska studieorterna
under medverkan av länsläkarna har mött åtskilliga gensagor
av remissmyndigheterna, vilka väsentligen motiveras med de regionala
myndigheternas bristande resurser. Frågan om organisationen och genomförandet
av grundkurserna, repetitions- och specialkurserna samt den försvarsmedicinska
assistenttjänstgöringen torde överhuvudtaget böra övervägas
närmare. Utgångspunkten bör därvid, såsom föreslagits av några
remissmyndigheter, vara att kurserna och assistenttjänstgöringen i största
möjliga utsträckning bör genomföras av det centrala ledningsorganet. Detta
utesluter icke medverkan av myndigheter m. fl. på det regionala planet.
I fråga om lärare m. m. synes vidare en viss samverkan med den krigsmedicinska
kursen vid universitet och högskolor samt med den militära
läkarfackskolan kunna komma till stånd. En samordning av den krigsmedicinska
kursen och grundkurserna kan framdeles bli aktuell. Sistnämnda
spörsmål bör i första hand övervägas av universitetskanslern och
universitetsmyndigheterna. I övrigt bör de angivna undersökningarna ankomma
på medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, som har att
avge av undersökningarna betingade förslag. Sjukvårdsberedskapsnämnden
bör vid sina undersökningar samråda med 1962 års försvarssjukvårdsutredning,
vilken enligt de för utredningen utfärdade direktiven har i uppdrag
att förberedelsevis studera de praktiska organisationsfrågor, som sammanhänger
med anordnandet av en civil krigssjukvårdsutbildning. Jag förutsätter
att sjukvårdsberedskapsnämnden i sitt arbete kommer att hålla nära
kontakt även med berörda myndigheter.

De angivna arbetsuppgifterna nödvändiggör en tillfällig förstärkning av
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd. En sådan förstärkning är

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

även erforderlig för att krigssjukvårdsutbildningen såsom jag förutsatt
skall kunna påbörjas hösten 1964. Utredningen för översyn av organisationen
och arbetsuppgifterna för medicinalstyrelsen och till styrelsen knutna
organ samt 1962 års försvarssjulcvårdsutredning har i gemensam skrivelse
den 21 januari 1963 framlagt förslag om de förstärkningar inom sjultvårdsberedskapsnämnden
som erfordras för att nämnden under budgetåret
1963/64 skall kunna förbereda kursverksamheten. Utredningarna hemställer
om överskridanden av sjukvårdsberedskapsnämndens avlönings- och
omkostnadsanslag för nämnda budgetår för anställande av personal med
149 000 kr. och för anskaffning av undervisningsmateriel m. m. med 20 000
kr. Den berörda frågan torde framdeles få prövas av Kungl. Maj :t.

Den föreslagna krigssjukvårdsutbildningen kommer att — utöver de
kostnader som föranledes av att sjukvårdsberedskapsnämnden förstärkes
— fr. o. m. budgetåret 1964/65 medföra kostnadsökningar under femte
huvudtiteln. Såsom förut framhållits bedömer jag som angelägnast att
grundkursen för den stora kategori läkare som icke genomgått den krigsmedicinska
kursen kommer till stånd. Läkarutredningen har efter samråd
med civilförsvarsstyrelsen uppskattat rese-, traktaments- och utbildningskostnaderna
för en sådan kurs till 75 kr. per dag och läkare. Härtill kommer
ersättning till vederbörande läkare. Frågan om ersättningen till de läkare
som genomgår civil krigssjukvårdsutbildning har icke berörts närmare
av läkarutredningen. I detta sammanhang må endast framhållas att värnpliktiga
läkare under utbildning och övning vid det allmänt civila medicinalväsendet
i princip bör erhålla ersättning enligt samma normer som vid
tjänstgöring inom krigsmakten. Övriga utbildningspliktiga bör i fråga om
ersättning i princip vara likställda med civilförsvarspliktiga. De ersättningsfrågor
som är aktuella i samband med den civila krigssjukvårdsutbildningen
måste bli föremål för närmare överväganden. Beträffande den försvarsmedicinska
assistenttjänstgöringen uppkommer särskilda problem, eftersom
man i åtskilliga fall får räkna med att denna kommer att ske hos icke
statliga huvudmän bl. a. i funktioner som medger taxebunden ersättning.
Sistnämnda spörsmål bör jämväl övervägas innan den försvarsmedicinska
assistenttjänstgöringen genomföres. De årliga kostnaderna för utbildningsverksamheten
kan uppenbarligen icke anges närmare innan slutlig ställning
tas till utbildningens omfattning och genomförande. Jag anser emellertid
att frågan om krigssjukvårdsutbildning av det allmänt civila medicinalväsendets
läkare är av en sådan vikt att principbeslut nu bör fattas om
anordnande av sådan utbildning enligt här angivna riktlinjer.

Utbildningsplikt för läkare

Såsom framgår av det föregående föreslår jag att den civila krigssjukvårdsutbildningen
skall för samtliga läkare omfatta grundkurs samt efter -

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

och vidareutbildning under högst 60 dagar. De värnpliktiga läkare, som
enligt mitt förslag överföres från krigsmakten till den civila krigssjukvården,
samt vapenfria läkare föreslås därutöver under resterande värnpliktstid
skola fullgöra försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring vid civila
myndigheter och institutioner in. fl. I anslutning härtill upptar jag frågan
om den civila krigssjukvårdsutbildningen skall vara frivillig eller obligatorisk.
Läkarutredningen har för sin del avvisat tanken på en frivillig
krigssjukvårdsutbildning. Icke någon remissmyndighet har heller gjort gällande
att utbildningen fortfarande skall vara frivillig. Detta förhållande
visar enligt min mening vilken vikt de myndigheter och organisationer som
avgivit yttrande fäster vid att en civil krigssjukvårdsutbildning kommer
till stånd och bestyrker på ett övertygande sätt att frivillighetens väg icke
är framkomlig. Jag föreslår därför i likhet med läkarutredningen och
remissmyndigheterna, att den civila krigssjukvårdsutbildningen skall vara
obligatorisk.

Beträffande formen för utbildningsplikten har läkarutredningen föreslagit,
att bestämmelser om högst 60 dagars utbildningsplikt skall införas i
krigssjukvårdslagen, varvid dock de läkare som kan nås med värnpliktslagen
skall fullgöra den civila krigssjukvårdsutbildningen med stöd av
sistnämnda lag. Bland remissmyndigheterna har delade meningar rätt;
bl. a. har frågan om en totalförsvarsplikt väckts. Sistnämnda fråga sammanhänger
emellertid med det för 1960 års värnpliktsutredning väsentliga
spörsmålet om hur utbildningen i fred bör samordnas för totalförsvaret i
stort. Med hänsyn härtill och då en civil krigssjukvårdsutbildning av läkare
icke lämpligen kan infogas i civilförsvarsplikten bör nu ifrågavarande
bestämmelser införas i krigssjukvårdslagen som komplement till de där
intagna bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal. Bestämmelserna
bör emellertid med hänsyn till sin i viss mån provisoriska karaktär
f. n. begränsas till läkarpersonal. Samtliga läkare och krigsplaceringsbara
medicine kandidater bör vara skyldiga att deltaga i utbildning och övning
för tjänst som kan åläggas med stöd av tjänsteplikt för medicinalpersonal.
I anslutning till vad jag föreslagit om den civila krigssjukvårdsutbildningens
omfattning bör den utbildnings- och övningstid som kan uttas med stöd
av utbildningsplikten icke överstiga 60 dagar. Även den försvarsmedicinska
assistenttjänstgöringen bör emellertid uttas med stöd av utbildningsplikten.
För att möjliggöra detta bör för de värnpliktiga läkare som krigsplaceras
vid det allmänt civila medicinalväsendet utbildnings- och övningstiden om
högst 60 dagar kunna utsträckas till att omfatta den längre tid som vederbörande
läkare kunnat åläggas värnpliktstjänstgöring. I vissa fall kan överföringen
till den civila krigssjukvården medföra en utvidgning av en värnpliktig
läkares totala tjänstgöringsskyldighet, exempelvis om han överförts
när värnplikten upphör eller vid tidpunkt, då han endast haft kvar att fullgöra
en repetitionsövning. Av sådan läkare kan 60 dagar uttas med stöd av

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

utbildningsplikten. I dessa fall blir sålunda de värnpliktiga läkare gynnsammare
ställda som krigsplaceras vid det allmänt civila medicinalväsendet
med en kvarstående värnpliktstjänstgöringsskyldighet som överstiger
60 dagar; dessa läkare kan efter krigsplaceringen icke tas i anspråk för
utbildning och övning under längre tid än som motsvarar den resterande
tjänstgöringsskyldigheten.

Tjänstgöring som i enlighet med nu förordade regler ålägges värnpliktiga
läkare vid det allmänt civila medicinalväsendet skall, såsom torde ha framgått
av det anförda, träda i stället för värnpliktstjänstgöringen. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser om samordningen
mellan bl. a. värnpliktslagens bestämmelser om tjänstgöringsskyldighet
och den här förordade utbildningsplikten. Det bör vidare ankomma
på Kungl. Maj :t att utfärda närmare bestämmelser om och i vilken
omfattning utbildningsplikten vid olika tider och i avseende å olika grupper
läkare skall tas i anspråk inom den i det föregående angivna ramen.

I krigssjukvårdslagen är föreskrift införd om påföljd vid underlåtenhet
att fullgöra tjänsteplikt samt erinran om att vissa tillämpningsföreskrifter
avseende bl. a. ersättning åt personal vid fullgörande av tjänsteplikt skall utfärdas
i administrativ ordning. Dessa bestämmelser torde böra gälla även
beträffande den föreslagna utbildningsplikten.

I enlighet med vad jag här anfört har inom försvarsdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i lagen den 27 november 1953 (nr
688) om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslag). Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1963.»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat författningsförslaget utan erinran.

Utskottet

I förevarande proposition iramlägges principförslag rörande den utbildning
som avser att göra läkare skickade att tjänstgöra i krigsbefattningai
inom den militära och civila krigssjukvården. Propositionen innehåller
väsentliga nyheter i förhållande till nu gällande ordning. Den nuvarande
värnpliktsutbildningen om 540 dagar föreslås omlagd och förkortad. Utbildningen
skall omfatta dels soldat- och befälsutbildning under ca 185 dagar,
vilken fördelas på två sommaromgångar — grundläggande befälsskola och
sjukvårdsbefälsskola — i början av de medicinska studierna och en vinteromgång
mot slutet av studietiden, dels fackutbildning under omkring 45
dagar, vilken fullgöres i en omgång — läkarfackskola — mot slutet av
studietiden, och dels fack tjänstgöring under ca 190 dagar, vilken fördelas
på omgångar under återstående värnpliktstid. Den i medicine licentiat -

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

studierna ingående kirurgiassistenttjänstgöringen om 90 dagar skall icke
vidare räknas som värnpliktstjänstgöring, och den sammanlagda tjänstgöringstiden
iör värnpliktiga läkare skall icke överstiga 420 dagar. De värnpliktiga
läkare som icke erfordras för krigsbefattningar i den militära krigsorganisationen,
skall enligt törslaget genomgå begränsad utbildning inom
krigsmakten och under resterande värnpliktstid fullgöra -— utöver grundkurs
om cirka två veckor samt efter- och vidareutbildning under omkring
45 dagar försvarsmedicinsk assistenttjänstgöring vid civila myndigheter,
institutioner, sjukhus och laboratorier. Den civila krigssj ukvårdsutbildningen,
som skall ledas centralt av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,
skall vara obligatorisk. Författningsmässig grund härför skapas
genom att bestämmelser om utbildningsplikt i fred för läkare införes i
krigssj ukvårdslagen.

I motionerna I: 689 och II: 8b3 har yrkats, att riksdagen måtte uttala att
den föreslagna omläggningen av läkarnas värnpliktstjänstgöring
icke bör innebära längre sammanlagd tjänstgöringstid än 394 dagar. Motionärerna
har motiverat yrkandet med att den nuvarande bristen på läkare
gör det synnerligen angeläget att läkare inte undandrages fredssjukvården
i vidare mån än som är nödvändigt för tillgodoseende av skäliga beredskapskrav.
Med hänsyn härtill finnes enligt motionärernas uppfattning icke skäl
att frångå läkarutredningens förslag om en längsta utbildningstid för värnpliktiga
läkare av 394 dagar.

Departementschefen diskuterar i propositionen ingående frågan om de
värnpliktiga läkarnas tjänstgöringstid och framhåller att de synpunkter
som de militära myndigheterna och 1960 års värnpliktsutredning anfört
om att de uppställda utbildningsmålen icke kan nås, om utbildningstiden
förkortas på sätt läkarutredningen föreslagit, måste beaktas i erforderlig
Utsträckning. Därför har departementschefen föreslagit att en påbyggnad av
soldat- och befälsuthildningen skall ske utöver läkarutredningens förslag.
Därigenom tillgodoses bland annat önskemålet om att de värnpliktiga läkarna
skall kunna bibringas vinterutbildning. Tidigare har dessa i motsats till
alla andra befälslcategorier inom krigsmakten icke erhållit sådan utbildning.

De skäl som sålunda anförts för propositionens förslag om en sammanlagd
tjänstgöringstid av 420 dagar är enligt utskottets mening så övertygande
att förslaget icke bör frångås. Härav följer att utskottet icke kan biträda
motionerna i denna del.

I propositionen föreslås bland annat att den krigsmedicinska kurs, som
sedan 1958 ingår i ordinarie studieplan för medicine licentiatexamen, skall
ersättas med dels en kurs om en månad på halvtid inom universitetsutbildningens
ram och dels en tillämpningskurs — s. k. grundkurs — om två
veckor på heltid.

I de nämnda motionerna kritiseras detta förslag och yrkas att den civila
krigssj ukvårdsutbildningen även i fortsättningen skall bygga på en kurs i
krigsmedicin som är inpassad inom den ordinarie universitetsutbildningens

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963 21

ram. Motionärerna anser att det är förenat med väsentliga fördelar såväl
för samhället som för den enskilde om utbildningen genomgås i ett sammanhang.

Den i propositionen föreslagna ordningen att samtliga läkare som avses
för den civila krigssjukvården skall genomgå särskild grundkurs överensstämmer
med läkarutredningens förslag och har tillstyrkts av samtliga
remissmyndigheter som yttrat sig i frågan. Även utskottet finner den föreslagna
ordningen ändamålsenlig. Det bör särskilt understrykas att ett genomförande
av motionärernas förslag skulle medföra att de läkare som
avslutat sin universitetsutbildning före 1958 icke skulle erhålla den utbildning
som avses med grundkursen. Av det anförda följer att utskottet icke
kan biträda motionerna i denna del.

Departementschefen diskuterar i propositionen frågan om den s. k. läkarfackskolan
vid armén i framtiden skall bedrivas centralt eller även i fortsättningen
skall decentraliseras och uttalar därvid på s. 42 i propositionen
att skolan även fortsättningsvis skall decentraliseras till trängregementena.
Enligt vad som upplysts avses med detta yttrande endast ett ställningstagande
till frågan huruvida utbildningen skall decentraliseras eller ej och
icke någon förändring i den nu gällande organisationen, enligt vilken efter
chefens för armén bestämmande utbildningen bedrives vid förutom trängregementena
även andra förband.

Utöver vad ovan anförts har det i propositionen framlagda lagförslaget
och de av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena inte
givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna 1:689 och
II: 843, såvitt däri yrkats avslag å det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående ändring i krigssjukvårdslagen,
måtte antaga det nämnda lagförslaget;

B. att riksdagen, med avslag å motionerna 1: 689 och
11:843, såvitt däri yrkats avslag å propositionen i övrigt,
måtte godkänna de i propositionen angivna grunderna för
krigssjukvårdsutbildning av läkare.

Stockholm den 4 maj 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STHAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, Ivaijser, fru
Carlqvist*, fru Gärda Svenson, fröken Nordström, herrar Lars Larsson och
Edström*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Riminerfors,
fröken Wettcrström, herr Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, herr Johansson
i Södertälje, fru Eriksson i Ängelholm* och herr Gustavsson i Alvesta.

Ej närvarande vid utlätandets justering.

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

Reservation

vid utskottets hemställan under B.

av herr Kaijser, fru Gärda Svenson, fröken Nordström, herrar Edström,
Anderson i Sundsvall, Rimmerfors och fröken Wetterström, vilka ansett

a) att det stycke i utskottets yttrande å s. 20 som börjar med orden »De
skäl som» och slutar med orden »i denna del.» bort ersättas med text av
följande lydelse:

»Utskottet delar motionärernas uppfattning att det i ett samhälle med
läkarbrist är nödvändigt att göra en avvägning mellan det civila samhällets
behov av läkare och totalförsvarets krav på tillfredsställande beredskapsutbildning
av dessa läkare. Å ena sidan bör möjligheterna att ytterligare
förkorta läkarnas värnpliktstjänstgöring tillvaratas, å andra sidan bör de
militära myndigheternas önskemål angående utbildningens innehållsmässiga
omfattning beaktas. Särskilt synes önskemålet om vinterutbildning för
de värnpliktiga läkare som kvarstår inom krigsmakten böra tillgodoses.

I läkarutredningens förslag till värnpliktsutbildning för dessa läkare ingår
tjänstgöring vid fredsförband under 60 dagar. En sådan tjänstgöring
utöver 30 dagar torde, som departementschefen i anslutning till ett flertal
remissmyndigheter anför, sakna utbildningsvärde. Om tjänstgöringen vid
fredsförband minskas till ca 30 dagar torde det vara möjligt att inom ramen
för den av läkarutredningen föreslagna utbildningstiden om 394 dagar bereda
utrymme för vinterutbildningen. Med den sålunda föreslagna utbildningen
behöver någon fortsatt tjänstgöring utöver den i 27 § 1 mom. D
värnpliktslagen angivna obligatoriska tjänstgöringen för specialuttagna om
394 dagar icke uttas för de värnpliktiga läkarna.»

b) att utskottet under B. bort hemställa,

»att riksdagen, med bifall till motionerna 1: 689 och II: 843
i denna del samt med förklaring att de i propositionen angivna
grunderna för krigssjukvårdsutbildning av läkare icke
kunnat av riksdagen oförändrade godkännas, måtte godkänna
de angivna grunderna med den ändringen att de värnpliktiga
läkarnas utbildningstid skall utgöra 394 dagar.»

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 69

312518