Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963
1
Nr 48
Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftningen om
åldringsvård.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 543 i första kammaren av herr Nilsson,
Yngve, m. fl. samt nr 550 i andra kammaren av fröken Wetterström och
herr Nordgren.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl.
Maj:t måtte med beaktande av vad i motionen anförts efter härom företagen
skyndsam utredning för riksdagen framlägga förslag, innebärande att åldringsvårdsfrågorna
utbrytes ur nuvarande socialhjälpslag och sammanföres
till en särskild åldringsvårdslag med bestämmelser om att åldringsvårdsfrågorna
skall handhavas av särskilda åldringsvårdsnämnder i primärkommunerna».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 1:543.
över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
infordrat yttranden från socialstyrelsen och medicinalstyrelsen. Yttranden
har därjämte på utskottets begäran avgivits av Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet
och Svenska socialvårdsförbundet.
Åldringsvården och dess administration
Med åldringsvård sammanfattar man numera de olika former, på vilka
samhällets bistånd och vård åt gamla människor specialiserats. Folkpensioneringen
är på sitt sätt en yttring av åldringsvård. Även den allmänna
sjukförsäkringen och sjukvården svarar för väsentliga inslag i åldringsvården.
De för närvarande vanligaste formerna av primärkommunal verksamhet
på området utgöres av pensionärsbostadsverksamheten, hemhjälpsverksamheten
med viss hemsjukvård för åldringar samt anordnandet av ålderdomshem.
Beträffande handläggningen av frågor om åtgärder för åldringarnas b ostadsförsörjning
växlar förhållandena mellan olika kommuner.
Även inom en och samma kommun förekommer det inte sällan att olika organ
är inkopplade på dessa frågor. Sålunda sorterar pensionärshemsverk
Bihang
til! riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 4S
2
Andra lagutskottets utlåtande nr A8 dr 1963
samheten under drätselkammare eller kommunalnämnd, därvid dock ofta
samråd med vederbörande socialnämnd äger rum vid antagandet av hyresgäster,
eller under särskild pensionärshemsstyrelse, styrelse för enskild stiftelse,
socialnämnd eller fastighetsnämnd. Frånsett den befattning med bostadsfrågorna,
som författningsmässigt tillkommer de kommunala förmedtingsorganen,
handhar på sina håll socialnämnderna vissa frågor i samband
med bostadsförbättringsverksamheten.
I fråga om den öppna åldringsvården, särskilt hemhjälpsverksamheten,
är organisationen också mycket växlande inom kommunerna. I
flertalet fall ledes verksamheten av särskilda hemhjälpsnämnder under det
att i andra fall socialnämnd eller stundom barnavårdsnämnd fungerar som
hemhjälpsnämnd. I vissa kommuner har arbetsförmedlingsorganet fått sig
anförtrott uppdraget att förmedla hjälp.
De kommunala ålderdomshemmen, varom bestämmelser finns
intagna i 18—21 §§ lagen om socialhjälp, sorterar under socialnämnderna.
Differentieringen av åldringsvården och dess administration har varit föremål
för uppmärksamhet av 1952 års åldringsvårdsutredning i dess betänkande
Åldringsvård (SOU 1956:1). Härutinnan anförde utredningen (s. 172)
följande:
Åldringsvårdsutredningen ifrågasätter inte en samordning på det kommunala
planet i den formen, att alla eller ens de flesta åtgärderna för åldringsvård
inom en kommun skall sammanföras under ett kommunalt organ,
även om utredningen är medveten om att några kommuner funnit det av
praktiska skäl vara lämpligt att vidtaga en sådan organisatorisk åtgärd som
att hänföra frågor rörande pensionärsbostäder, hemhjälpsverksamhet och
andra öppna hjälpåtgärder samt ålderdomshemsvård under ett organ. Den
kommunala självbestämmanderätten måste enligt utredningens mening i
möjligaste mån lämnas fritt spelrum härvidlag. Då de åldringsvårdande åtgärderna
inom en kommun i så hög grad som möjligt måste supplera och
komplettera varandra, är det emellertid angeläget att ett organ inom kommunen
har huvudansvaret för den nödvändiga samordningen av de olika
åtgärderna och för initiativ till nya och vidgade åtgärder på området. Med
den centrala ställning, som de föreslagna socialnämnderna kommer att få
inom socialvården, är det naturligt att ansvaret i angivna hänseenden skall
vila på dessa nämnder.
Vid 1960 års riksdag förekom ett flertal motioner i frågor rörande åldringsvården.
Allmänna beredningsutskottet beaktade i sitt utlåtande nr 28
i anledning av motionerna bl. a. spörsmål angående gränsdragningen mellan
åldringsvård på sjukvårdens och socialvårdens område, huvudmannaskapet
för olika former av vård och en utvidgning av den öppna vården. I utlåtandet
hemställde utskottet bl. a. att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en översyn och kartläggning av vissa förhållanden inom åldringsvården.
Riksdagen godkände utlåtandet.
Även vid 1961 års riksdag behandlades motioner i nyss berörda hänseenden.
Allmänna beredningsutskottet erinrade i sitt utlåtande nr 27 om riks
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963 4
dagsbehandlingen året innan och anlörde, att utskottet erfarit att utlåtandet
nr 28 år 1960 överlämnats till socialpolitiska kommittén, som erhållit uppdrag
att utföra en kartläggning av vårdbehov och vårdmöjligheter för åldringar
samt till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag kommittén fann påkallade.
Då motionärernas önskemål härigenom blivit i väsentlig mån tillgodosett,
hemställde utskottet, att motionerna icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut.
Motionerna
Motionärerna framhåller att snabb och fullgod vård av åldringar äi en av
de viktigare kommunala uppgifterna. Med hänsyn till storleksordningen av
de arbetsuppgifter som nu och i framtiden ankommer på åldringsvården och
till utvecklingen mot större kommuner bör åldringsvården anförtros åt en
särskild kommunal nämnd, som odelat kan ägna sig åt detta arbete. Härigenom
undvikes utspridningen på olika organ av åldringsvåiden.
Motionärerna erinrar om att fattigvårdslagens regler om ålderdomshem
med vissa justeringar överfördes till socialhjälpslagen och att det 1957 i
proposition nr 38 uttalats, att ålderdomshemmens ställning i princip inte
då behövde regleras på annat sätt. Under de år som gått sedan dess har
emellertid åldringsvårdsfrågorna blivit ytterligare belysta och deras storleksordning
framträtt allt klarare. Avslutningsvis anföres i motionerna följande:
Tidigare
utredningsarbete och den starka aktualisering av åldringsvården
som följt av att antalet åldringar snabbt ökar kräver att man utan dröjsmål
prövar hur åldringsvården även institutionellt skal! skiljas från socialvården.
Kungl. Maj :t bör sålunda enligt vår mening redan nästa år ge riksdagen
möjlighet att besluta om inrättande av särskilda kommunala åldringsvårdsnämnder,
varvid förutsattes att åldringsvårdsfrågorna sammanföres
i en särskild lagstiftning, åldringsvårdslag, på samma sätt som skedde år
1924, då barnavårdsfrågorna utbröts ur dåvarande fattigvården och gjordes
till föremål för särskild lagstiftning.
Remissyttrandena
Socialstyrelsen finner det värdefullt om huvudansvaret för den nödvändiga
samordningen på åldringsvårdens område vilar på ett organ inom kommunerna
och anför vidare:
Socialstyrelsen anser det naturligt att denna uppgift vilar på socialnämnden,
som ‘har en central ställning i den kommunala åldringsvården Styrelsen
har därjämte rekommenderat att den centraliserade socialvårdsforvaltningen
i form av socialbyrå eller dylikt, som förekommer i talrika kommuner,
bör sammanhålla och samordna ansökningar om åldringsvård och
fördelning av hjälpåtgärderna. .
Vad beträffar förslaget att utbryta »åldringsvårdsfrågorna» ur socialhjälpslagen
torde motionärerna avse sammanförandet av innehållet i §§
18_21 om ålderdomshem m. m. till en särskild lag. Ett förslag i sådan rikt
-
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963
ning framfördes av åldringsvårdsutredningen men har, såsom motionärerna
redovisat, icke lett till någon åtgärd.
Helt allmänt vill socialstyrelsen uttala, att styrelsen nu finner tiden mogen
för en legislativ och organisatorisk samordning av samhällets uppgifter på
den kommunala åldringsvårdens allt betydelsefullare område. Styrelsen
har erfarit, att hithörande frågor är under beredning i socialpolitiska kommittén.
Anledning torde därför saknas att nu vidtaga någon åtgärd i den
av motionärerna berörda frågan.
Medicinalstyrelsen uppehåller sig i sitt yttrande till en början vid gränsdragningen
mellan social och medicinsk åldringsvård och anför härutinnan:
I
den mån sociala hjälpåtgärder komma i tråga, ligger ansvaret härför
på de kommunala myndigheterna, under det att landstingen, såsom huvudmän
för kroppssjukvården, skola svara för vården av de åldringar som behöva
omhändertagas på grund av sjukdom. Sistnämnda skyldighet avser icke
blott anordnande av hem för vården av långvarigt sjuka.''TiIIfredsställande
mojligheter skola också finnas att, i den mån behov föreligger, bereda åldringarna
adekvat vård å andra sjukhus, därvid behovet av särskilda geriatriska
kliniker icke far förbises. Den moderna medicinska åldringsvården
innefattar också geriatrisk hälsokontroll och rehabiliteringsåtgärder. Vid
mental ohälsa kan vidare frågan om vård på mentalsjukhus bli aktuell. Slutligen
kan framhållas, att den geriatriska forskningen torde kunna få stor
betydelse för den framtida inriktningen av hjälpåtgärderna.
Tyvärr har hittills icke kunnat genomföras en enhetlig planering av de
olika insatserna inom åldringsvården. De brister som för närvarande otvivelaktigt
framträda inom denna vård torde sålunda i stor utsträckning kunna
föras tillbaka på den splittring som gör sig gällande i fråga om handhavandet
av samhällets vårdresurser på detta område. Med hänsyn därtill är det
av största betydelse att frågan om huvudmannaskapet för åldringsvården
upptages till omprövning.
Medicinalstyrelsen berör därefter ett av styrelsen den Öl januari 1962
avgivet utlåtande beträffande förslaget till sjukvårdslag m. in. och anför avslutningsvis:
Endast
genom att ansvaret för åldringsvården i såväl dess sociala som dess
hälso- och sjukvårdande aspekter samlas på en hand eller genom att eljest
garantier skapas för en tillfredsställande samordning mellan vederbörande
huvudmän torde goda förutsättningar för en rationell åldringsvård erhållas.
De nu remitterade motionerna syfta också till bättre samordning av åtgärder
inom åldringsvården vad gäller den sektor därav som handhaves av primärkommunerna.
Däremot ger förslaget icke någon lösning av de större problemen,
om vilka ovan givits en antydan. Såsom därav framgår är frågan
om den socialt betingade verksamhetens samordning med sjukvården enligt
medicinalstyrelsens mening av grundläggande betydelse för åldringsvårdens
ändamålsenliga utveckling.
Enligt vad medicinalstyrelsen erfarit har den år 1958 utsedda socialpolitiska
kommittén företagit en omfattande undersökning av såväl den sociala
som den medicinska åldringsvården i riket. Kommittén planerar också att
i särskilt betänkande framlägga förslag rörande åldringsvårdens utformning.
Medicinalstyrelsen, som starkt vill betona angelägenheten av att på
-
Andra lagutskottets utlåtande nr AS år 1963
5
gående utredning i denna del snarast slutföres, anser sig i avvaktan härå
icke böra tillstyrka bifall till motionerna 1:543 och 11:550.
Även Svenska stadsförbundet — som helt delar motionärernas uppfattning
att åldringsvårdsfrågorna kräver en snabb lösning — erinrar om att
det åt socialpolitiska kommittén givits i uppdrag att utföra en kartläggning
av åldringsvården och att framlägga de förslag som kommittén med anledning
därav finner påkallade. Stadsförbundet fortsätter:
I uppdraget anses även ingå att pröva huvudmannaskapet för åldringsvården.
Att under dessa omständigheter företaga åtgärder av det slag motionärerna
åsyftar kunde enligt styrelsens förmenande synas mindre välbetänkt.
Då det kommunala socialvårdsområdet för närvarande präglas av
ett starkt behov av centralisering i såväl besluts- som verkställighetsfrågor,
kunde det även i princip sägas vara olämpligt att i detta skede motverka de
kommunala rationaliseringssträvandena genom en speciallagstiftning för
åldringsvården och dess organisation. Styrelsen har emellertid liksom vid sitt
ställningstagande till 1952 års åldringsvårdsutrednings betänkande angående
åldringsvård alltjämt den uppfattningen att gränsen mellan socialhjälp
och åldringsvård bör markeras genom en särskild lagstiftning för det senare
vårdområdet.
Svenska landskommunernas förbund avstyrker motionerna. Till stöd för
avstyrkandet åberopas i yttrandet bl. a. följande:
Beträffande tanken att genom inrättande av en särskild åldringsvårdsnämnd
i varje kommun särskilja ålderdomshemsvården från socialnämndernas
förvaltning och samla olika åldringsvårdande uppgifter till en nämnd,
som får odelat ägna sig åt dessa uppgifter, synes motionärerna överskatta
möjligheterna att genom en specialisering på begränsade uppgifter effektivisera
nämndsarbetet. Erfarenheterna av kommunal verksamhet pekar i annan
riktning. Flertalet kommuner har numera funnit fördelaktigt att rationalisera
bort speciella nämnder med begränsade uppgifter (exempelvis särskild
arbetslöshetsnämnd, särskild fainiljebidragsnämnd, särskild civilförsvarsnämnd,
särskild polisnämnd) i de fall uppgifterna i stället med fördel
kunnat läggas på kommunalnämnden eller annan nämnd. Åldringsvårdsuppgifterna
i en kommun torde i allmänhet inte — hur betydelsefulla uppgifterna
än är — kunna hålla en nämnd tillräckligt sysselsatt för att ge ledamöterna
den erforderliga rutinen. Det ligger då nära till hands att i nämnden
inväljes personer som redan är engagerade i andra nämnders verksamhet
och således inte kommer att odelat ägna sig åt åldringsvården. Åldringsvårdsuppgifterna
är för övrigt inte så renodlade att man utan olägenhet kan
sammanföra dem till en särskild nämnd: pensionärernas bostadsfråga är
exempelvis en integrerande del av bostadsförsörjningsverksamheten, hemhjälpen
åt gamla kan med fördel administreras gemensamt med hemhjälpen
åt barnfamiljer och andra, ålderdomshemsvården har i enskilda fall karaktär
av socialhjälp etc. Vidare kan erinras om att den s. k. fainiljevårdsprincipen
under senare tid tilldragit sig ökad uppmärksamhet, vilket aktualiserat
önskemål om att så småningom i varje kommun få en gemensam nämnd
för socialhjälp, barnavård och nykterhetsvård in. m. Att i denna situation
bryta ut åldringsvårdsuppgifterna i avsikt att lägga dem på en särskild
nämnd synes inte vara tillrådligt.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963
Svenska landstingsförbundet tvekar om tiden nu är lämplig för företagande
av den av motionärerna föreslagna omläggningen och anför:
Åldringsvården och åldringssjukvården har behandlats av kommittén för
översyn av hälso- och sjukvården i riket i ett nyligen avgivet betänkande. I
detta har föreslagits, att ålderdomshemmen och den sociala hemhjälpen för
gamla skall överflyttas från primärkommunerna till landstingen. Betänkandet
torde komma att överlämnas till socialpolitiska kommittén, som på riksdagens
begäran nu är sysselsatt med en utredning om åldringsvården. Med
hänsyn till sålunda pågående utredningsarbete vill styrelsen ifrågasätta, huruvida
tillräckliga skäl nu föreligga för en ändring av gällande lagstiftning
på området.
Svenska socialvårdsförbundet slutligen föreslår, att ifrågavarande motioner
överlämnas till socialpolitiska kommittén, och anser sig för närvarande
icke böra taga ställning till de i motionerna föreslagna åtgärderna.
Utskottet
I förevarande motioner har hemställts om utredning i svfte att ur lagen
om socialhjälp utbryta bestämmelserna om åldringsvård och sammanföra
dessa til! en särskild lag, varvid förutsättes att frågor rörande åldringsvård
skall i primärkommunerna omhänderhas av särskilda åldringsvårdsnämnder.
Motionärerna erinrar om att uppgifter på detta område för närvarande
åvilar socialnämnderna. Med hänsyn till storleksordningen av de arbetsuppgifter
som nu och i framtiden i ännu högre grad ankommer på åldringsvården
och till utvecklingen mot större kommuner, anser motionärerna starka
skäl tala för att hithörande uppgifter anförtros en särskild kommunal
nämnd, som kan odelat ägna sig åt detta arbete. Härigenom skulle också
den nuvarande splittringen av åldringsvårdsfrågorna på olika organ inom
kommunerna kunna undvikas, och det skulle bli lättare för den enskilde
att nå kontakt med de för åldringsvården ansvariga. Motionärerna understryker
vidare betydelsen av att åldringsvården löses från nuvarande anknytning
till socialvården.
Motionärerna syftar närmast på de uppgifter inom åldringsvården som
åvilar primärkommunerna. Emellertid aktualiseras i detta sammanhang -—
såsom medicinalstyrelsen påpekat i ett remissyttrande — även frågor rörande
åldringsvården på sjukvårdens område ävensom huvudmannaskapet
för de olika formerna av vård. Kungl. Maj:t har åt socialpolitiska kommittén
uppdragit att utföra en av 1960 års riksdag begärd kartläggning av vårdbehov
och vårdmöjligheter för åldringar samt att till Kungl. Maj:t inkomma
med redogörelse för kartläggningens resultat ävensom de förslag kommittén
med anledning därav finner påkallade. I detta uppdrag anses även ingå
att pröva huvudmannaskapet för åldringsvården. Enligt vad utskottet erfarit
planerar kommittén att i ett särskilt betänkande framlägga förslag
rörande åldringsvårdens utformning. Utskottet anser det därför lämpligt att
motionerna överlämnas till kommittén för beaktande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1963 7
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:543 och 11:550, i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att motionerna överlämnas till socialpolitiska kommittén
för beaktande, samt
2) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 april 1963
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Kaijser, fru Carlqvist, fru Gärda Svenson*, fröken Nordström och herr Edström*;
från
andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg*,
Rimmerfors, fröken Wetterström, fröken Sandell, fru Eriksson i
Ängelholm, herr Gustavsson i Alvesta och fru Svensson i Kungsör*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.