Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963

1

Nr 47

Utlåtande i anledning av väckt motion angående preskriptionstiden
för återbetalning av socialhjälp.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 202,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har fröken Karlsson hemställt »att
riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i lag om socialhjälp den 4 januari 1956 (nr 2)

Härigenom förordnas, att 39 § 1 st. lag om socialhjälp den 4 januari 1956
(nr 2) skall erhålla följande ändrade lydelse.

39 §

Vill kommun erhålla ersättning enligt 33—36 §§ och sker betalning icke
godvilligt äger kommunen att hos länsstyrelsen i det län, där den som sökes
har att vid domstol svara i tvistemål, föra talan om utbekommande av
ersättningen. Om tiden för anhängiggörande av sådan talan skall gälla vad
enligt allmän lag är föreskrivet i fråga om preskription av fordran.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963; dock att äldre bestämmelser alltjämt
skola gälla beträffande fordran som enligt dessa bestämmelser blivit
preskriberad före den 1 juli 1963.»

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från socialstyrelsen. Yttranden har därjämte på
utskottets begäran avgivits av Svenska socialvårdsförbundet. Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund. Redogörelse för yttrandena
lämnas i det följande.

Gällande regler

Kommuns rätt till ersättning av enskild för utgiven socialhjälp regleras
i 33—39 §§ lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp. I fråga om åtcrbetal Bihang

till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 2 avd. Nr 47

2

Andra lagutskottets utlåtande nr t7 år 1963

ningsbestämmelserna gäller en principiell skillnad mellan socialhjälp, utgiven
enligt 12 §, obligatorisk socialhjälp, och sådan hjälp utgiven enligt
13 §, frivillig socialhjälp. För den förstnämnda är hjälptagaren i princip
icke återbetalningsskyldig, vilket däremot enligt 34 § är fallet beträffande
den frivilliga socialhjälpen, därest hjälptagaren fyllt 16 år. I fråga om den
obligatoriska socialhjälpen finnes emellertid vissa undantag från huvudbestämmelsen,
varigenom dels hjälptagaren själv (33 §), dels make resp.
föräldrar (35 och 36 §§) under vissa förutsättningar kan förpliktas återbetala
sådan socialhjälp. I fråga om all socialhjälp gäller enligt 37 § att socialnämnden
äger meddela eftergift från den ersättningsskyldighet varom
stadgas i 33—66 §§. Vid prövning av frågan om eftergift är socialnämnden
icke bunden av några lagbestämmelser utan äger att med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall fritt pröva om eftergift bör ske.

Har kommun icke meddelat eftergift från ersättningsskyldighet och sker
betalning icke godvilligt, äger kommunen jämlikt 39 § att hos länsstyrelsen
i det län, där den som sökes har att vid domstol svara i tvistemål, föra talan
om utbekommande av ersättningen. Sådan talan skall vid påföljd att
rätten till ersättning eljest förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan,
som skall ha inkommit till länsstyrelsen inom tre år efter det den
hjälp, för vilken ersättning begäres, lämnats eller efter det kommunen fått
vidkännas utgift, varför ersättning fordras. Sedan ersättningsskyldighet fastställts
av länsstyrelse, löper vanlig tioårig preskriptionstid.

Historik

Enligt 1918 års fattigvårdslag ägde fattigvårdsstyrelse i allmänhet att av
den som åtnjutit fattigvård uttaga ersättning härför, i den mån styrelsen
icke fann skäl till eftergift. Talan om återbetalning skulle väckas hos vederbörande
länsstyrelse. Fattigvårdsstyrelsens rätt till återkrav var underkastad
tioårig preskription enligt allmänna regler, vilket innebar att talan ej
behövde anhängiggöras för att ny preskriptionstid skulle börja löpa.

Socialvårds kommittén, som år 1950 överlämnade betänkande (SOU
1950:11) med förslag till lag om socialhjälp, fann ej anledning bestämma
annan preskriptionstid, då återbetalningsskyldigheten enligt kommitténs
förslag inskränktes. På grundval av betänkandet framlades i Kungl. Maj.ts
proposition nr 177 år 1955 förslag till nu gällande lag om socialhjälp. I propositionen
uttalade föredragande departementschefen bl. a.

För att undvika att återbetalningsfrågan hålles svävande alltför länge
synes preskriptionstiden, som f. n. är tio år, böra förkortas avsevärt. Av
den utredning, som kommittén låtit verkställa rörande nuvarande praxis
(bil. 1 i betänkandet), framgår, att återkrav senare än tre år efter understödets
utgivande, är sällsynta. Med hänsyn härtill föreslår jag, att preskriptionstiden
bestämmes till tre år. I vanliga fall bör preskriptionstiden löpa
från den dag hjälpen utgivits. Om hjälpen lämnats i form av borgen, bör
preskriptionstiden däremot räknas från den dag, då kommunen på grund

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963 3

av sitt borgensåtagande fick vidkännas den utgift, för vilken ersättning
kräves

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 39,
uttalade att den föreslagna regeln med hänsyn till arten av socialhjälpsklientelet
kunde tänkas ha en viss positiv psykologisk inverkan på viljan
till självförsörjning och tillstyrkte reformen.

Riksdagen godtog vad utskottet anfört.

Remissyttranden

Socialstyrelsen framhåller i sitt yttrande, att återbetalningsskyldigheten
huvudsakligen har avseende å den frivilliga socialhjälpen, vilken ofta lämnas
för att sätta en hjälpbehövande i stånd att för framtiden försörja sig
genom eget arbete. Bland åtgärder i detta syfte nämner styrelsen omskolning,
yrkesutbildning och utgivande av näringshjälp. Styrelsen fortsätter.

Kostnaderna för uppehälle till dem som genomgår omskolning eller yrkesutbildning
och till deras familjer bestrides genom utbildningsbidrag från
arbetsmarknadsstyrelsen. Före den 1 juli 1962 var en förutsättning härför
som regel att vederbörande kommun skriftligen åtog sig ersätta 25 % av
kostnaderna för utbildningsbidraget, vilken del da utgavs i form av frivillig
socialhjälp. Detta krav på 25-procentigt bidrag har emellertid numera
slopats och från och med den 1 juli 1962 erlägger kommunerna icke någon
del av utbildningsbidraget till arbetsmarknadsstyrelsen.

Den näringshjälp, som arbetsmarknadsstyrelsen utger för startande av
självständig verksamhet, omfattar icke endast små hantverksbetonade verkstäder
utan även affärsrörelser av olika slag, kiosker, korv- och glasstånd,
tobaks- och tidningsaffärer, frukt- och konfektyraffärer, speceriaffärer,
konfektionsaffärer m. m. Kostnaderna för igångsättande av en bärkraftig
egen rörelse har som en följd av utvecklingen ökat kraftigt och statsbidraget
torde numera enligt arbetsmarknadsstyrelsens undersökningar täcka mindre
än hälften av kostnaderna i stället för beräknade tre fjärdedelar. Kompletterande
bidrag måste därför i större omfattning än vad ursprungligen avsågs
utges av hemortskommun och landsting men måste också sökas av
privata institutioner och organisationer.

I fråga om näringshjälpen har arbetsmarknadsstyrelsen vid några tillfällen,
senast i sin skrivelse angående medelsbehovet för budgetåret 1963/64,
föreslagit att det hittills till 5 000 kronor maximerade statsbidraget för enskild
person skulle höjas till 10 000 kronor. Föredragande statsrådet har
emellertid i årets statsverksproposition, Bil. 13, sid. 91, förklarat sig icke
kunna tillstyrka den föreslagna höjningen.

Kommunerna har i betydande utsträckning använt möjligheterna att jämlikt
37 § socialhjälpslagen eftergiva ersättningsskyldighet, då fråga varit
framför allt om sådan frivillig socialhjälp som avsetts för omskolning eller
utbildning. Eftergift torde som regel i dylika fall ansetts särskilt motiverad.
Hade omskolning eller utbildning icke kommit till stånd skulle kommunen
i de flesta fall ha varit tvungen utgiva obligatorisk socialhjälp för den hjälpbehövandes
och i förekommande fall för hans familjs försörjning, vilket
säkerligen ofta ställt sig avsevärt kostsammare. Förhållandet är däremot
ett annat i fråga om bidrag till näringshjälp. Den socialhjälp som utges i

4

Andra lagutskottets utlåtande nr U7 år 1963

dessa fall, blir ofta investering i en affärsverksamhet, dvs. ett rent kapitaltillskott,
och några motiv för eftergift förefinnes då sällan.

Frågan om den treåriga preskriptionstiden har under senare år varit föremål
för en del diskussioner i olika tidskrifter. Sålunda har frågan behandlats
bl. a. i fyra artiklar i Socionomförbundets tidskrift nummer 3—6 för
år 1961 samt i Svenska Socialvårdsförbundets tidskrift nummer 1 för år
1962. Sistnämnda artikeln utgör ett referat av förbundsdirektören Wahlbergs
inledningsanförande vid Svenska Socialvårdsförbundets konferens den
23—24 november 1961. Där framhålles bl. a. att den i 39 § socialhjälpslagen
bestämda treårsgränsen är orygglig, dvs. det går icke att förlänga
tiden genom krav eller genom överenskommelse med den ersättningsskyldige
eller på annat sätt. Detta står i motsatsförhållande til! den allmänna
tioåriga preskriptionen för fordran, där ett enkelt krav kan få en ny
preskriptionstid att löpa. Det har visat sig att denna treårsperiod är alldeles
för kort särskilt då det gäller förebyggande hjälp t. ex. näringshjälp.
Innan den som fått sådan hjälp har kommit på fotter igen och kan börja
amortera sin skuld har treårstiden gått till ända och därmed har också
socialnämndens möjligheter att få någon ersättning för denna frivilliga
hjälp förfallit. Skulle nämnden innan de tre åren gått, vända sig till länsstyrelsen
med anhållan att vederbörande skall åläggas ersättningsskyldighet
måste länsstyrelsen pröva saken som förhållandena just då är och följden
blir då ofta att vederbörande anses icke kunna betala någonting och nämnden
får avslag på sin begäran. Därmed blir också hjälptagaren fri från all
ersättningsskyldighet. Som följd härav blir socialnämnderna alltför försiktiga
vid beviljande av eljest behövlig förebyggande hjälp.

I stort sett samma tankegångar har redovisats i de ovannämnda uppsatserna
i Socionomförbundets tidskrift.

Enligt socialstyrelsens erfarenhet är de angivna olägenheterna av den
korta preskriptionstiden ingalunda överdrivna. I olika sammanhang, främst
i samband med diskussioner med företrädare för socialnämnder, har likartade
synpunkter framförts på denna fråga.

Kommunerna har visserligen möjlighet att —- under förutsättning av
kommunalfullmäktiges medgivande — i stället för att utge kontant socialhjälp
teckna borgen å lån för sådant ändamål. Emellertid är på dessa borgensförbindelser
bestämmelserna i 58 § kommunallagen om kommuns rätt
att utan underställning upptaga lån och ingå borgen tillämpliga och för
dem gäller att lånen skall återbetalas inom 5 år och med årliga avbetalningar,
om låntiden sträcker sig över ett år. Såvitt socialstyrelsen har sig
bekant är det endast Stockholms stad som efter Kungl. Maj:ts medgivande
i april 1957 har utsträckt den tid, inom vilken lån med borgen av socialnämnden
skall återbetalas, till tio år.

Socialhjälpslagens bestämmelser angående preskriptionstid och kommunallagens
bestämmelser angående tid för återbetalning av lån med borgen
av socialnämnd lägger sålunda icke sällan hinder i vägen för ett effektivt
och ändamålsenligt utnyttjande av möjligheterna att genom socialhjälp
eller borgen bidraga till kostnaderna för åtgärder för att sätta en hjälpbehövande
människa i stånd att försörja sig. Enligt socialstyrelsens mening är
därför en uppmjukning av bestämmelserna i hög grad påkallad. Såsom
förut nämnts bestrider emellertid kommunerna icke längre någon del av
utbildningskostnaderna för sådan omskolning som kommer till stånd genom
arbetsmarknadsstyrelsens försorg. I den mån kommunerna själva föran -

Andra lagutskottets utlåtande nr U7 år 1963

5

staltar om yrkesutbildning e. d. skulle de som regel ha haft kostnader i
form av obligatorisk socialhjälp för personer, som genomgår sådan omskolning
eller yrkesutbildning, om denna ej kommit till stånd. I dylika fall är
det önskvärt att socialnämnderna i största utsträckning utnyttjar möjligheten
till eftergift och här synes någon förlängning av treårstiden icke behöva
ifrågasättas.

I fråga om socialhjälp, som utgives i samband med näringshjälp, är förhållandena
annorlunda. För att börja en rörelse och göra densamma lönsam
kräves även i fråga om mindre företag numera betydande startkapital,
varav huvuddelen blir en ren investering. Denna investering medför en kapitalökning
och för den, som erhåller socialhjälp härför, bör som regel eftergift
icke komma ifråga. Emellertid är de belopp, som här utgives som socialhjälp,
av sådan storlek, att man med hänsyn till omständigheterna icke
kan vänta att desamma skall kunna återbetalas inom tre år. I dylika fall
skulle det alltså vara av värde både för vederbörande socialnämnd och
hjälpsökande om återbetalningstiden kunde förlängas.

En dylik förlängd återbetalningstid synes kunna åstadkommas i fråga
om frivillig socialhjälp för vissa särskilda ändamål — näringshjälp — genom
att länsstyrelse bemyndigas att på framställning av socialnämnd eller
hjälpsökande i det enskilda fallet fastställa lämplig, förlängd återbetalningstid.

Under åberopande av det anförda får styrelsen föreslå en utredning angående
en partiell utsträckning av den i socialhjälpslagen föreskrivna preskriptionstiden.

Svenska socialvårdsförbundet upplyser att frågan om preskriptionstiden
för återbetalning av socialhjälp varit föremål för uppmärksamhet inom socialnämnderna.
Enligt förbundets uppfattning kan man inte utesluta, att
den treåriga preskriptionstiden i många fall varit till förfång för de hjälpsökande.
Förbundet instämmer i motionens syfte att få till stånd en uppmjukning
av gällande preskriptionsbestämmelser men föreslår, i stället för
den av motionären förordade lösningen, att regeln om treårig preskriptionstid
bibehålies med möjlighet till avbrott genom enkelt krav mot den
ersättningsskyldige. Till lösande av det aktualiserade problemet föreslår
förbundet, att frågan göres till föremål för utredning och överväganden
inom socialpolitiska kommittén.

Även styrelsen för Svenska stadsförbundet vitsordar att nu gällande
preskriptionsregler i vissa fall kan lända den enskilde till förfång och ifrågasätter
om icke ett enkelt krav mot den återbetalningsskyldige skulle kunna
göras preskriptionsavbrytande i vissa fall. Styrelsen förordar att frågan i
hela dess vidd blir föremål för utredning.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund, slutligen, föreslår efter
vissa överväganden sådan ändring i nu gällande bestämmelser, att preskriptionsavbrytande
åtgärd icke skall behöva vidtagas, då socialhjälp lämnas
i form av lån mot revers med längre återbetalningstid än tre år.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963

Utskottet

Kommuns rätt till ersättning av enskild för utgiven socialhjälp regleras
i lagen om socialhjälp. I fråga om återbetalningsbestämmelserna gäller en
principiell skillnad mellan socialhjälp, utgiven enligt 12 §, obligatorisk socialhjälp,
och sådan hjälp utgiven enligt 13 §, frivillig socialhjälp. För den
förstnämnda är hjälptagaren i princip icke återbetalningsskyldig, vilket däremot
är fallet beträffande den frivilliga socialhjälpen, därest hjälptagaren
fyllt 16 år. Har kommunen icke meddelat eftergift från ersättningsskyldighet
och sker betalning icke godvilligt, äger kommunen jämlikt 39 § att hos vederbörande
länsstyrelse föra talan om utbekommande av ersättningen. Sådan
talan skall vid påföljd att rätten till ersättning eljest förloras, anhängiggöras
inom tre år efter det hjälpen lämnats eller efter det kommunen fått
vidkännas den utgift, varför ersättning fordras. Den treåriga preskriptionstiden
kan icke förlängas genom överenskommelse med den ersättningsskyldige
eller på annat sätt.

I förevarande motion göres gällande att preskriptionsregeln ofta är en
hjälpsökande till förfång. Motionären påpekar att den socialhjälp som lämnas
ej sällan uppgår till betydande belopp och att en återbetalning inom tre
år i många fall är omöjlig. Vederbörande socialnämnd får därför räkna med,
fortsätter motionären, att ett återbetalningskrav inom treårsperioden kommer
att ogillas av länsstyrelsen. Motionären menar att socialnämnderna efter
sådana överväganden blir mindre benägna att lämna i och för sig behövlig
hjälp. Motionen utmynnar i ett förslag till sådan ändring av 39 §
lagen om socialhjälp att de allmänna reglerna om tioårig preskription, liksom
tidigare varit fallet, blir tillämpliga även på socialhjälp. Ändringen
skulle innebära, förutom en förlängning av preskriptionstiden, att preskription
skulle avbrytas genom ett enkelt krav eller en överenskommelse med
den återbetalningsskyldige.

Till utskottet har avgivits yttranden av socialstyrelsen, Svenska socialvårdsförbundet,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund. Samtliga remissinstanser vitsordar och understryker de av motionären
påtalade nackdelarna med den gällande preskriptionsregeln men föreslår
andra lösningar än den som förordas i motionen. Socialstyrelsen, socialvårdsförbundet
och stadsförbundet anser att frågan bör bli föremål för utredning.

Även inom utskottet har framhållits att socialhjälpslagens preskriptionsregel
i vissa fall kan medföra nackdelar för en hjälpsökande. Utskottet är av
den uppfattningen att en ändring bör komma till stånd men anser sig ej nu
kunna ange vilken lösning av problemet som är att förorda. Det synes utskottet
mest ändamålsenligt att Kungl. Maj :t låter utreda frågan och framlägga
de förslag vartill utredningen kan ge anledning. Utskottet vill understryka,
att de med den rådande ordningen förenade olägenheterna är av sådan
art att frågan påkallar en snar lösning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963

7

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motion, II:
202, måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådan
ändring i lagen om socialhjälp att de i utskottets utlåtande
påtalade olägenheterna undanröjes; samt

2) att motionen, i den mån den icke kan anses besvarad
genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 april 1963

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson*, Axel Svensson, fru Carlqvist,
fru Gärda Svenson, fröken Nordström, herrar Lars Larsson, Edström
och Enarsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg*,
Rimmerfors, fru Ekendahl*, fröken Sandell, fru Gunne, herrar Johansson
i Södertälje och Gustavsson i Alvesta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.