Andra lagutskottets utlåtande nr 41 år 1963

1

Nr 41

Utlåtande i anledning av väckta motioner om successiv avveckling
av pantlånerörelsen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 32 i första kammaren av herrar Bengtson
och Sundin samt nr 38 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping
m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning syftande till pantlånerörelsens
successiva avveckling i enlighet med vad i motionen anförts».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:38.

över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från socialstyrelsen, kommerskollegium, överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Malmöhus län. Yttranden har därjämte
på utskottets begäran avgivits av polischefen i Stockholm och Stockholms
varubelåningsidkares förening.

Gällande regler

Med pantlånerörelse avses lånerörelse, i vilken lösören mottages som
pant. Reglerna härom återfinnes i 1949 års lag om pantlånerörelse. Sådan
rörelse får icke bedrivas utan särskilt tillstånd av vederbörande länsstyrelse.
Tillstånd meddelas för viss tid, högst tio år, och endast om behov av rörelsen
anses föreligga. Företrädesrätt att erhålla tillstånd har medgivits
kommun samt bolag eller ekonomisk förening som har till syfte att driva
rörelsen på villkor, fördelaktiga för låntagarna, och utan rätt för delägare
eller annan att njuta del i vinst. Enskild person må beviljas tillstånd endast
om han gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet och i övrigt anses
lämplig. För det fall att enskild pantlånare avlidit har stadgats rätt för dödsboet
att genom särskild föreståndare fortsätta rörelsen under återstående
tillståndstid. Lämnade tillstånd må återkallas om anmärkningar mot rörelsens
skötsel föranleder därtill. Bestämmelser för tillvaratagande av låntagarnas
intressen har givits. Sålunda skall länsstyrelsen fastställa låneavgifter
för pantlånerörelse, och förbud har meddelats för pantlånare att utan särskilt
tillstånd av länsstyrelsen taga eller betinga sig vederlag för lån annorle -

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 41

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963

des än i form av låneavgift eller att fordra eller mottaga skuldförbindelse å
lånebeloppet. Vidare har föreskrifter lämnats om skyldighet för pantlånare
att hålla pant försäkrad, om lånetid och om försäljning av pant som icke blivit
löst. För att underlätta polisens spaningsarbete efter stulet gods har stadgats
bl. a. att okänd pantsättare skall avkrävas tillfredsställande legitimation
och att polismyndighet i orten äger ålägga pantlånare att anmäla mottagande
av föremål av visst eller vissa slag. Pantlånerörelse står under
tillsyn av vederbörande länsstyrelse, som har att genom inspektion eller på
annat lämpligt sätt kontrollera att rörelsen bedrives i överensstämmelse med
gällande lag och meddelade föreskrifter.

Historik

Tidigare bestämmelser på området fanns intagna i förordningen den 28
maj 1918 angående idkande av pantlånerörelse. Denna reglerade pantiåneverksamheten
främst ur polisiära synpunkter. Huvudsyftet med förordningen
var att motarbeta tillgreppsbrottsligheten. För detta ändamål gavs
i förordningen bestämmelser, som skulle försvåra avsättningen av tjuvgods
och underlätta polismyndigheternas spaningsarbete. Härutinnan överensstämde
förordningen med den samma dag utfärdade förordningen angående
handel med vissa begagnade föremål m. in. ,

Vid 192i års riksdag väcktes frågan om en av sociala synpunkter betingad
revision av bestämmelserna angående idkande av pantlånerörelse. I
skrivelse den 3 juni 1924, nr 242, anhöll riksdagen, att Kungi. Maj:t måtte
föranstalta om utredning rörande vilka åtgärder som från det allmännas
sida skulle kunna vidtagas för borttagande eller minskande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar samt, därest så erfordrades, för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Den 20 juni 1924
anbefallde Kungl. Maj :t socialstyrelsen att verkställa den av riksdagen begärda
utredningen. Till fullgörande av detta uppdrag avlät socialstyrelsen
den 12 juni 1930 skrivelse jämte förslag till förordning angående idkande
av pantlånerörelse. 1 underdånig skrivelse den 30 maj 1936, nr 275, anhöll
1936 års riksdag om slutförande av den påbörjade utredningen samt framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Med anledning härav anbefallde Kungl. Maj :t i skrivelse den 29 oktober
1937 socialstyrelsen att, i den mån så kunde finnas erforderligt på
grund av ändrade förhållanden, verkställa förnyad utredning i frågan och
inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Den 8
mars 1943 framlade socialstyrelsen utredning med nytt förslag till förordning
angående idkande av pantlånerörelse. Över socialstyrelsens år 1943
avgivna förslag inhämtade Kungl. Maj :t yttranden från ett flertal myndigheter
och sammanslutningar.

Då socialstyrelsens förslag framlades, hade frågan om en revision av förordningen
angående handel med vissa begagnade föremål m. m. blivit ak -

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 41 år 1963

tuell. Den 30 juni 1945 tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet
sju sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
revision av sistnämnda förordning. Med hänsyn till intresset av överensstämmelse
i väsentliga avseenden mellan bestämmelserna om handeln
med begagnade föremål, å ena sidan, samt om pantlånerörelse, å andra sidan,
ålades de sakkunniga att ägna uppmärksamhet även åt socialstyrelsens
betänkande och däröver avgivna yttranden samt att framställa de ändringsförslag,
vartill denna granskning kunde föranleda. I sitt den 10 mars
1947 avgivna betänkande (SOU 1947:22) föreslog de sakkunniga bl. a.
vissa mindre ändringar i socialstyrelsens förslag, över de sakkunnigas betänkande
inkom yttranden från olika myndigheter och organisationer.

I socialstyrelsens betänkande lämnades uppgifter rörande antalet pantlåneföretag
i landet åren 1936 och 1941. Hänsyn hade därvid icke tagits till
vissa i Stockholm bedrivna pantlånerörelser, gällande enbart motorfordon,
konstföremål, varupartier, möbler och andra skrymmande föremål. Enligt de
lämnade uppgifterna fanns förstnämnda år sammanlagt 69 pantlåneföretag,
fördelade på 32 orter. Av företagen drevs 37 av enskilda personer, 21 av
aktiebolag och 11 av kommuner. År 1941 fanns å 30 orter sammanlagt 65
pantlåneinrättningar, av vilka 33 drevs av enskilda personer, 19 av aktiebolag,
2 av allmännyttiga bolag och It av kommuner. Såväl 1936 som 1941
var de kommuner, som själva drev pantlånerörelse, städerna Uppsala, Nyköping,
Linköping, Jönköping, Karlskrona, Lund, Borås, Falun, Gävle, Söderhamn
och Östersund. Den 1 januari 1949 fanns i hela landet 56 pantlåneföretag
av de slag, som socialstyrelsen medräknat, fördelade å sammanlagt
27 orter. Av dessa företag innehades 22 av enskilda personer, 21 av
aktiebolag, 2 av allmännyttiga bolag och 11 av kommuner.

Socialstyrelsens betänkande lades med smärre, av de sakkunniga föreslagna
ändringar till grund för Kungl. Maj:ts proposition nr 201 år 19k9.
Föredragande departementschefen anförde i propositionen:

Det torde icke kunna bestridas, att den yrkesmässiga pantlåneverksamheten
fyller en viktig uppgift på kreditväsendets område. Den erbjuder för
många den enda till buds stående utvägen att vinna en åtminstone tillfällig
lättnad vid penningbrist. Emellertid innebär eu oreglerad utövning av denna
verksamhet allvarliga risker i så måtto att den situation, vari de lånesokande,
särskilt mindre bemedlade sådana, befinna sig, kan komma att utnyttjas
på ett otillbörligt sätt. Det är därför ett samhälleligt intresse att pantlåneverksamheten
göres till föremål för en reglering, som ej endast beaktar
polisens intresse att komma åt tjuvgods utan också skapar ett någorlunda
verksamt skydd för låntagarna. Därvid måste emellertid tillses, att regleringen
icke göres så restriktiv, att pantlåneverksamheten icke kan fylla sitt
ändamål att tillgodose talrika medborgares kreditbehov. Vid övervägande
av frågan, i vilka former denna verksamhet skall få bedrivas, bör även beaktas
att näringsfriheten icke i onödan inskränkes.

Efter behandling i första lagutskottet, som förordade vissa ändringar i
propositionen, antogs av riksdagen nu gällande lag om pantlånerörelse.

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963

Remissyttrandena

Forevarande motioner avstyrkes helt av kommerskollegium, överståthålarämbetet,
länsstyrelsen i Malmöhus län och polischefen i Stockholm De
synpunkter och erfarenheter som härvidlag framföres av länsstyrelsen torde
vara representativa även för de andra remissinstanserna. I länsstyrelsens
yttrande anföres bl. a.

.. Ge"om sm 8ranskningsverksamhet och övrig befattning med hithörande
ärenden har lansstyrelsen erhållit en god insyn i förhållandena inom länets
pantlåneforetag. En viss nedgång i rörelsens omfattning under senare år
har därvid kunnat konstateras bl. a. i de fall, då länsstyrelsen haft att fasteV7~
låsnea7^fterna, vilka vid samtliga företag i länet nu utgår
efter 36 procent for år. Till narmare belysande av läget inom pantlånerörelsen
i lanet hanvisar länsstyrelsen till följande tabell:

... UpPf1!t å summan av utestående lån vid pantlåneföretagen i Malmöhus
lan vid årsskiftena

1958/59

1959/60

1960/61

1961/62

Malmö

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

AB H. Månssons låneaffär

227 500

217 500

207 900

189 800

AB Malmö pantlåneinrättning

485 700

487 600

467 900

452 600

M. Johnssons dödsbo

124 000

128 000

132 300

128 800

U. Månsson

44 800

41 500

39 200

35 500

Hälsingborgs pant AB

322 400

334 800

330 000

300 000

H. Tillgren, Landskrona

79 700

75 200

76 400

81 900

Lunds stads pantlåneinrättning

172 600

152 600

135 000

132 700

Erfarenheterna från granskningsverksamheten ger enligt länsstyrelsens
bedömande vid handen, att här ifrågavarande kreditform icke i någon högre
grad utnyttjas under förhållanden, då socialvård skulle varit en lämpligare
utväg.. Mycket ofta torde kunderna vara personer, vars penningbehov har
rent tillfälliga orsaker och varit av kort varaktighet, d. v. s. fall då en hänvändelse
till socialvården icke framstår som den naturliga lösningen av de
föreliggande ekonomiska problemen och kanske icke heller kunnat leda
till önskat resultat. Möjligheten av att anlita ett pantlåneriföretag synes i dylika
fall fylla ett behov och vara till gagn även ur den synpunkten, att lånebehovet
tillgodoses av en av myndigheterna kontrollerad rörelse. Avsaknaden
av en dylik möjlighet skulle bl. a. kunna medföra, att vederbörande
tvingades salja värdefulla ägodelar till underpris.

1 anledning av vad motionärerna anfört därom, att det i viss omfattning
förekommer att tjuvgods pantsättes med hjälp av falska legitimationshandhngar,
får lansstyrelsen framhålla, att — såvitt kan bedömas av

va som 1 detta avseende anförts i ett par av de överlämnade yttrandena1_

sagda omständighet icke synes utgöra något bärande skäl för avskaffande
av pantlånerirorelsen.

EU mera vägande skäl härvidlag är den successiva nedgång i pantlånerorelsernas
verksamhet, som under senare tid obestridligen ägt rum och som

m!w län!Styrf1f“ famlade yttranden från poliskamrarna i Hälsingborg, Lund och
Malmo samt socialnämnderna i Hälsingborg och Malmö.

Andra lagutskottets utlåtande nr fri år 1963

5

synes ge ett visst belägg för uppfattningen, att det här är fråga om en låneform
på avskrivning. Emellertid ifrågasätter länsstyrelsen — med hänsyn
till att låneformen alltjämt synes ha ett visst berättigande och då i varje
fall såvitt angår länet inga mera påtagliga missbruk därav synes förekomma
—- om anledning finnes att i nuvarande läge upptaga frågan om pantlånerörelsens
avveckling. Länsstyrelsen anser sig dock icke böra motsätta sig, att
en sådan utredning företages, därest en bedömning av vad som framkommit
i frågan anses ge anledning därtill.

Polischefen i Stockholm anför beträffande de polisiära aspekterna bl. a.

Genom att en del stöldgods finner vägen till varubelåningarna ökas i själva
verket polisens möjligheter att uppspåra förövaren av det bakomliggande
brottet. Personalen på varubelåningarna är enligt lagen om pantlånerörelse
skyldig att omedelbart underrätta polisen om misstänkta fall av pantsättning.
Genom dylika meddelanden och genom det intima samarbete i övrigt
som råder mellan kriminalpolisen och varubelåningarnas personal, ha
många brottslingar kunnat gripas och stöldgodset tillrättaskaffas. Däremot
har det ofta visat sig svårt att spåra brottslingar som under hand avyttrat
det oärligen åtkomna godset till privatpersoner.

Rörande behovet av pantlånerörelse framför socialstyrelsen i sitt yttrande
i huvudsak samma åsikter som de tidigare nämnda remissinstanserna. I
yttrandet anföres emellertid därutöver bl. a.

Då pantlånerirörelsen sålunda i många fall kan fylla ett behov, som är
svårt att tillgodose på annat sätt, vill socialstyrelsen icke biträda förslaget
om dess avveckling. Med hänsyn till att klientelet huvudsakligen torde utgöras
av människor som befinner sig i en beträngd situation kan det dock
enligt socialstyrelsens mening starkt ifrågasättas om denna verksamhet
lämpligen bör bedrivas i vinstsyfte. I 1943 års utredning uttalade styrelsen
att pantlånerörelse icke borde få bedrivas av enskild person utan endast av
kommun, allmännyttigt bolag eller bolag med begränsad vinstudelning. Motiveringen
härtill angavs vara att det visat sig att de av enskilda drivna företagen
i vissa fall betingade högre låneavgifter än bolagen och de i kommunal
regi drivna rörelserna. Såvitt styrelsen har sig bekant finnes i Stockholm
endast ett kommunalt företag i branschen medan övriga femton företag
synes drivas i vinstsyfte. Enligt uppgift skulle låneavgifterna i det kommunala
företaget, som icke är subventionerat, ligga väsentligt mycket lägre
än avgifterna vid övriga rörelser. Med hänvisning till det anförda vill socialstyrelsen
ifrågasätta om icke en utredning hörde verkställas rörande
möjligheterna att under en övergångstid avveckla pantlåneföretag som hedrivas
i vinstsyfte.

Stockholms varubelåningsidkares förening avstyrker motionerna. Föreningen
gör gällande, att allmänhetens behov av pantlånerirörelse icke försvunnit,
och varnar för följderna av sådan privat, okontrollerbar låneverksamhet
som skulle framträda vid en avveckling av pantlånerirörelsen.

Flera av de myndigheter som yttrat sig till utskottet har i sin tur inhämtat
yttranden från åtskilliga lokala organ. Av dessa har polis kammaren
i Hälsingborg, socialnämnden i Hälsingborg, Stockholms handelskammare,
Smålands och Illckinge handelskammare, handelskammaren i Göteborg,
handelskammaren i Karlstad, handelskammaren i Gefle samt Norr -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1963

bottens och Västerbottens läns handelskammare avstyrkt motionerna. Östergötlands
och Södermanlands handelskammare, Gotlands handelskammare,
Skånes handelskammare samt handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län har förklarat sig ej ha något att erinra mot bifall till motionsyrkandena.
Avveckling av pantlånerörelsen har förordats av poliskamrarna
i Malmö och Lund, av socialnämnden i Malmö samt av Västergötlands och
norra Hallands handelskammare. Svenska Bankföreningen, slutligen, har
förklarat, att bankerna endast i begränsad omfattning bedriver utlåning
mot panträtt i bilar, smycken eller andra lösören och att intresse ej föreligger
att utvidga denna verksamhet.

Utskottet

Reglerna om pantlånerörelse, dvs. lånerörelse i vilken lösören mottages
som pant, återfinnes i 1949 års lag om pantlånerörelse. För att driva sådan
rörelse erfordras tillstånd av vederbörande länsstyrelse. Tillstånd lämnas
på viss tid, högst tio år, och endast om behov av rörelsen prövas föreligga.
Kommun samt bolag eller förening, som ej drives i vinstsyfte, har företrädesrätt
att erhålla tillstånd. Pantlånerörelse övervakas av länsstyrelsen som
också fastställer låneavgifterna. Till underlättande av polisens spaningsarbete
finnes regler om skyldighet för företaget att avkräva låntagare legitimation
och att enligt meddelade ålägganden till polisen anmäla pantsättning
av vissa slags föremål.

I förevarande motioner ifrågasättes om pantlånerörelsen längre har något
berättigande. Motionärerna framhåller att den kreditform rörelsen erbjuder
är dyrbar och att allmänheten numera har möjlighet att på annat sätt klara
en tillfällig penningförlägenhet, i sista hand genom socialvårdens försorg.
Vidare göres gällande att bland pantlånerörelsens kunder finns en del asociala
element, som med hjälp av falska legitimationshandlingar pantsätter
stulet gods. Motionerna utmynnar i en hemställan om utredning för successiv
avveckling av pantlånerörelsen.

I ärendet har på utskottets begäran avgivits yttranden av socialstyrelsen,
kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län,
polischefen i Stockholm och Stockholms varubelåningsidkares förening.
Samtliga remissinstanser avstyrker motionerna. Socialstyrelsen ifrågasätter
dock om icke en utredning borde verkställas rörande möjligheterna att under
en övergångstid avveckla pantlåneföretag som bedrives i vinstsyfte.

Det för utskottet tillgängliga materialet visar att pantlånerörelsen sedan
flera år minskar i omfattning. Av remissinstansernas uttalanden framgår
emellertid att denna rörelse alltjämt fyller ett behov, som icke lämpligen
kan tillgodoses genom socialvård eller inom en annan kreditform än den
pantlånerörelsen tillhandahåller. Utskottet kan ej heller utan vidare dela

Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1963

7

motionärernas mening att krediten betingar ett alltför högt pris. Det måste
nämligen beaktas att lånebeloppen ofta är ringa och kredittiden kort samt
att expeditions- och förvaringskostnaderna i dessa fall måste utgöra en avsevärd
del av räntan.

Vad gäller motionärernas farhågor för att pantlånerörelsen underlättar
möjligheterna att avsätta stulet gods, vill utskottet hänvisa till polischefens
i Stockholm remissyttrande, vari uttalas, att polisens möjligheter att uppspåra
en gärningsman underlättas genom att en del stöldgods finner vägen
till varubelåningarna.

Sammanfattningsvis finner utskottet alltså att ett behov av pantlånerörelse
alltjämt förefinnes och att nackdelarna av denna rörelse i dess nuvarande
form icke är särskilt framträdande. En avveckling av pantlånerörelsen
skulle måhända framkalla en av myndigheterna icke kontrollerbar låneverksamhet,
som kunde medföra betydande skadeverkningar.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:32 och 11:38, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 april 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Gärda Svenson, herrar Edström, Enarsson, Dahlberg och Erik Filip
Petersson* *

från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fröken Wetterström*,
herrar Odhe*, Wiklund i Stockholm, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Jönsson
i Ingemarsgården, Svensson i Kungälv* och Gomér.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Gomér, som ansett

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar å s. 6 med orden »I
ärendet har» och slutar med orden »medföra betydande skadeverkningar»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»I ärendet har på utskottets begäran avgivits yttrande av socialstyrelsen,
kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län,
polischefen i Stockholm och Stockholms varubelåningsidkares förening. I
remissyttrandena verifieras vad som i motionerna framhållits om att varu -

8 Andra lagutskottets utlåtande nr it år 1963

belåningen är en dyrbar låneform. Socialstyrelsen ifrågasätter om icke en
utredning borde verkställas rörande möjligheterna att under en övergångstid
avveckla pantlåneföretag som bedrives i vinstsyfte. Länsstyrelsen i Malmöhus
län vill ej motsätta sig utredning, övriga remissinstanser avstyrker
utredning, polismästaren i Stockholm utifrån utgångspunkten att pantlåneriverksamheten
ej utgör något polisiärt problem.

Vad först angår behovet av den kreditform som varubelåningen utgör,
visar det för utskottet tillgängliga materialet att pantlånerörelsen sedan
flera år minskar i omfattning. Det bör också uppmärksammas att pantlåneriföretag
nu helt saknas i 9 av landets 24 län. Några vådor härav har icke
försports. Härav drar utskottet slutsatsen att behovet av varubelåning som
kreditform uppenbarligen icke är av den art att tvingande omständigheter
kan anses föreligga att upprätthålla pantlånerirörelse i nuvarande omfattning.

Enligt utskottets mening måste stor vikt fästas vid vad motionärerna och
flera remissinstanser anfört om att varubelåningen är en dyrbar kreditform.
Lägsta förekommande räntesats synes vara 12 procent, vilken gäller för
obligationer och värdehandlingar. För flertalet varuslag uppgår räntan till
36 procent, dvs. till mer än en tredjedel av lånebeloppet. Härtill kommer en
särskild låneavgift på högst 10 procent per låneärende. Varubelåningen är
således den dyrbaraste nu förekommande kreditformen för personer som
i vissa situationer utnyttjar denna möjlighet till anskaffning av kontanter.
Det får enligt utskottets mening anses otillfredsställande med en sådan
ekonomisk belastning i en situation som i övrigt torde te sig besvärande
för vederbörande. Starka skäl talar således för en successiv avveckling av
den nu förekommande pantlånerirörelsen i enlighet med motionernas syfte.
Utskottet finner sig i anledning av motionerna böra förorda att riksdagen
hos Kungl. Maj :t anhåller om utredning av frågan rörande möjligheterna
till en successiv avveckling.»
b) att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:32 och 11:38, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
utredning av möjligheterna att successivt avveckla pantlånerörelsen,
samt

2) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1963
630845