Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
1
Nr 39
Utlåtande i anledning av väckt motion angående den öppna alkoholistvården
m. m. i vad motionen hänvisats till lagutskott.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 159, har herr von Friesen
framställt yrkanden i fråga om nykterhetsvården. I motionen hemställes
hl. a. »att föreskrifterna om läkares anmälningsplikt beträffande alkoholskadade
helt utgår». Motionen har isåvitt avser denna hemställan hänvisats
till lagutskott och i övrigt till statsutskottet. I det avseende motionen hänvisats
till lagutskott har den behandlats av andra lagutskottet.
över motionen, såvitt nu är i fråga, har utskottet i den ordning § 46
riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden från medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen. Yttranden har därjämte på utskottets begäran avgivits
av Svenska nykterhetsvårdsförbundet och Sveriges läkarförbund.
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 10 § andra stycket lagen den 27 juli 195i om nykterhetsvård skall
läkare, som i sin verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar
alkoholhaltiga drycker, göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden. Sådan
skyldighet föreligger dock icke, då den, varom fråga är, genom läkarens
försorg blir föremål för behandling, ägnad att undanröja skadeverkningarna
av missbruket, eller då uttrycklig begäran, att anmälan ej skall göras,
framställes av någon alkoholmissbrukaren närstående person och läkaren
med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finner åtgärd av
nykterhetsnämnd icke böra ifrågakomma.
Anmälningsskyldigheten för läkare infördes 1938 och var ursprungligen
lika vidsträckt och ovillkorlig som den i första stycket av 10 § nuvarande
lag intagna anmälningsplikten för polis- och åklagarmyndighet. På förslag
llihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 39
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
av 1946 års alkoholistvårdsutredning genomfördes vid tillkomsten av nykterhetsvårdslagen
de inskränkningar av läkarnas anmälningsskyldighet
som nu upptages i lagrummet. I den proposition, nr 159 år 195i, varigenom
förslag till nykterhetsvårdslag förelädes riksdagen, anförde föredragande
departementschefen i ifrågavarande avseende följande:
Beträffande läkare har utredningen föreslagit vissa undantag från den generella
anmälningsskyldigheten, så att läkare icke skulle vara pliktig anmäla
den, som blir föremål för behandling, ägnad att undanröja förutsättningarna
för missbruket, eller att göra anmälan i de fall, då läkaren eljest
av särskilda skäl anser att åtgärd av nykterhetsnämnd ej bör komma i fråga.
Införandet av dessa undantag har avstyrkts av vissa remissinstanser. Med
hänsyn till vikten av att på allt sätt stärka det medicinska inflytandet inom
nykterhetsvården synes det emellertid angeläget, att läkarna i största utsträckning
åtnjuter alkoholmissbrukarnas förtroende. En ovillkorlig anmälningsplikt
kunde vara ägnad att rubba detta förtroende och föranleda
att missbrukare ej söker läkare av fruktan för att bli anmälda för nykterhetsnämnden.
En sådan skyldighet kan också tvinga läkaren in i svåra intressekollisioner.
Med hänsyn till dessa olägenheter bör vissa modifikationer
göras i den ovillkorliga anmälningsplikten. Jag anser det sålunda rimligt,
att läkare befrias från sin ifrågavarande förpliktelse om alkoholmissbrukaren
på angivet isätt kommer under behandling. Anmälningsplikt bör
emellertid inträda, om alkoholmissbrukaren undandrager sig föreskriven behandling
eller underlåter att följa läkarens ordinationer. Härutinnan är jag
alltså ense med utredningen. Utredningen har vidare tänkt sig, att läkaren
ej skulle vara anmälningsskyldig, om han av särskilda skäl funne åtgärd av
nykterhetsnämnd ej böra ifrågakomma. Sådana skäl skulle föreligga i de fall,
då exempelvis missbrukarens hustru, som är ekonomiskt beroende av denne,
bestämt motsätter sig att läkaren gör anmälan eller att hon konsulterar denne
för att hon själv är sjuk, varvid mannens alkoholmissbruk föres på tal
utan att hon därmed önskar framkalla åtgärder mot mannen. I de fall, då
det sålunda uttryckligen begäres av läkaren att denne ej skall göra anmälan,
bör läkaren enligt min mening företaga en avvägning av de skilda intressen,
som i det särskilda fallet kan göra sig gällande, och finner han därvid, att
åtgärd av nykterhetsnämnd bör kunna underlåtas, bör han villfara det framställda
önskemålet. Helst bör han genom samtal med berörda personer söka
ernå en lösning av den föreliggande situationen, som både för alkoholmissbrukaren
själv och dennes anhöriga framstår som acceptabel och som ur
vårdsynpunkt ej innebär ett uppgivande av väsentliga intressen.
Den i lagen stadgade anmälningsskyldigheten är lika för tjänsteläkare
och läkare med enskild praktik.
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 dr 1963
3
Remissyttrandena
Av remissinstanserna avstyrker medicinalstyrelsen och socialstyrelsen
motionen, såvitt nu är i fråga. Enligt medicinalstyrelsens uppfattning har
anmälningsskyldigheten för läkare uppmjukats så långt i gällande nykterhetsvårdslag,
att en ytterligare inskränkning knappast kan anses godtagbar
ur samhällets synpunkt. Socialstyrelsen anser att den nuvarande utformningen
av anmälningsplikten tar stor hänsyn till läkarnas behov av sekretesskydd.
Enligt socialstyrelsens åsikt är det i de fall, då läkaren inte
själv ombesörjer erforderlig vård av alkoholmissbrukaren, ofta så angeläget
att vård från nykterhetsnämndens sida kommer till stånd, att skäl finnes
för bibehållande av anmälningsplikten.
Ej heller Svenska nykterhetsvårdsförbundet anser att anmälningsplikten
för läkare bör upphävas. Förbundet är av den uppfattningen, att anmälningsplikten
i vissa fall kan vara en hjälp i behandlingen isåväl för läkaren
som den hjälpsökande. Förbundet understryker emellertid angelägenheten
av att anmälningsplikten får en sådan utformning att flertalet läkare
accepterar den. En ytterligare modifiering av anmälningsplikten synes därför
enligt förbundets åsikt böra komma till stånd, så att endast de allvarligaste
fallen av missbruk ifrågakommer för anmälningstvång till nykterhetsvården.
Förbundet föreslår, att anmälningsskyldigheten begränsas till
sådana fall där farlighet för annans personliga säkerhet eller eget liv bedömes
föreligga eller där alkoholmissbrukaren utsätter anhöriga eller andra
för psykiska eller kroppsliga skador av svårare beskaffenhet eller där alkoholmissbrukaren
bedömes vara ur stånd att taga vård om sig själv. Därutöver
föreslås att nuvarande undantag från anmälningsplikten bibehålies.
Sveriges läkarförbund understryker betydelsen av att personer med begynnande
alkoholbesvär vågar söka sig till läkarbehandling utan att behöva
snegla åt risken för samhällsingripanden småningom. Beträffande den
alkoholsjukes inställning till risken för anmälan till nykterhetsvård anföres
i yttrandet följande:
Nu är det otvetydigt omvittnat, att alkoholsjuka är ytterligt känsliga på
den här punkten. Deras rädsla för hotande samhällsingripanden kan te sig
alldeles irrationell. Men den är ändock en avgörande realitet, när de skall
bestämma sig för om de ska våga söka behandling för sina alkoholproblem
eller icke. Det synes förbundet vara ett mycket starkt samhällsintresse, att
man tillhandahåller sådana slags behandlingsmöjligheter för denna stora
grupp höggradigt behandlingsbara alkoholsjuka, som de vågar begagna sig
av. Man bör således ge lagligt utrymme för institutioner, helt inriktade på
behandling och till ingen del på samhällsskydd. Om resurserna vore mycket
goda, borde man sikta på behandlingslag bestående av läkare, psykolog,
socialarbetare och sjuksköterska. Resurserna är nu starkt begränsade, men
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
enligt läkarförbundets mening kan man medelst den enkla lagändring som
herr von 1''riesen föreslår, öka tillströmningen till redan existerande behandlingsorgan
av olika slag, och öka den just med tidiga, väl behandlingsbara
fall, genom att borttaga bestämmelsen om läkarnas anmälningsplikt.
Detta skulle i nuvarande läge ha betydelse framför allt för de tämligen
talrika läkarmottagningar för ambulent behandling av alkoholskadade, isom
linns spridda över landet. Patienter som nu söker sig till dessa är ofta
mycket intresserade av att få veta, om läkaren rapporterar till nykterhetsnämnden,
om återfall inträffar. Ofta hör man sig för i förväg, genom erfarna
länkmedlemmar eller andra som kan tänkas känna till det, men ofta
är det en väsentlig fråga patienten har att komma med vid första besöket
hos läkaren. Kan institutionen ge hundraprocentiga garantier för att man
icke anmäler vidare till nämnden, blir detta dels på olika sätt känt för presumtiva
patienter och tillströmningen blir större, och dels ock lika viktigt
blir behandlingen framgångsrikare. Det är till ytterlighet sällsynt att en
aldrig så välmotiverad patient, efter att vid behandlingens inledning ha avbrutit
sin alkoholkonsumtion, för all framtid kan vidmakthålla sin totalabstinens.
Även i på det stora hela taget synnerligen lyckade behandlingar hör
enstaka återfall till ordningen. Dessa återfall utgör de verkligt kritiska
punkterna i behandlingen. De är vid rätt genomförd samtalsbchandling genomdiskuterade
i förväg, och patienten är konditionerad att söka läkarkontakt
så fort återfallet uppstår. Gör han det, kan återfallet mycket ofta bli en
endast några dagar lång episod i en f. ö. lyckad behandling. Underlåter patienten
av skamkänsla och rädsla för följderna att återknyta behandlingskontakten
aktiveras mycket ofta hans gamla vanliga försvarsmekanismer,
och han sjunker ned i undanglidande, förnekande och fortsatt missbruk.
Genom avskaffande av läkares anmälningsplikt skulle skapas legal grund
för att läkare, som behandlar alkoholsjuka — i allmän praktik eller vid
speciell läkarmottagning för alkoholsjuka eller i annat sammanhang —
kunde av patienten uppfattas såsom enbart hjälpande och behandlande.
Läkarförbundet tillstyrker på angivna grunder motionen. Förbundet framhåller
avslutningsvis, att det även efter ett slopande av anmälningsplikten
för läkare kan tänkas förekomma fall, då läkaren bör påkalla nykterhetsnämnds
åtgärd för att — såsom ett led i behandlingen av den alkoholsjuke
— få lång abstinens tvångsvis genomförd.
Utskottet
Enligt 10 § andra stycket nykterhetsvårdslagen åligger det läkare, som
i sm verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar alkoholhaltiga
drycker, att göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden. Denna anmälningsplikt
är emellertid begränsad genom ett par betydelsefulla undantag.
Läkaren är sålunda befriad från anmälningsplikten, då alkoholmiss
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
5
brukaren genom läkarens försorg blir föremål för behandling, ägnad att
undanröja skadeverkningarna av missbruket. Anmälningsskyldigheten återinträder
dock, om alkoholmissbrukaren undandrar sig föreskriven behandling
eller underlåter att följa läkarens ordinationer. Det andra undantaget
från anmälningsplikten avser fall, då någon alkoholmissbrukaren närstående
person uttryckligen begär, att anmälan ej skall göras, samt läkaren
med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finner åtgärd av
nykterhetsnämnd icke böra ifrågakomma. För underlåtenhet att göra anmälan
i sistnämnda fall torde enligt motiven till nykterhetsvårdslagen böra
föreligga ganska starka skäl.
Anmälningsplikten i berörda hänseende för läkare infördes år 1938 och
var ursprungligen ovillkorlig. Den motiverades med att den ansågs kunna
göra avsevärd nytta för att öka nykterhetsvårdens effektivitet. Undantagen
från anmälningsskyldigheten infördes i samband med tillkomsten av nykterhetsvårdslagen
år 1954. Därvid åberopades, att en ovillkorlig anmälningsplikt
kunde vara ägnad att rubba alkoholmissbrukarnas förtroende för läkarna
och föranleda att missbrukare inte sökte läkare av fruktan för att
bli anmälda för nykterhetsnämnden. Vidare åberopades att en ovillkorlig
skyldighet kunde tvinga in läkaren i svåra intressekollisioner.
I förevarande motion har hemställts att anmälningsplikten för läkare beträffande
alkoholskadade måtte upphävas helt. Motionären anser, att anmälningsskyldigheten
aldrig varit till någon nytta ens i den uppmjukade
form i vilken den nu förekommer och att samma tystnadsplikt som gäller
beträffande andra sjuka bör gälla även i fråga om de alkoholskadade.
Av remissinstanserna har medicinalstyrelsen och socialstyrelsen avstyrkt
motionen. Svenska nykterhetsvårdsförbundet har ansett, att tillräckliga skäl
icke föreligger för ett upphävande av anmälningsplikten, men föreslagit, att
ytterligare modifieringar göres så att endast de allvarligaste fallen av missbruk
behöver rapporteras till nykterhetsnämnden. Sveriges läkarförbund
slutligen har — under åberopande av betydelsen av att personer med begynnande
alkoholbesvär vågar söka läkare utan att riskera anmälning till nykterhetsnämnd
— tillstyrkt motionsyrkandet.
Givetvis är det — såsom också framhållits vid tillkomsten av gällande
begränsningar i anmälningsplikten — av stor betydelse, att alkoholskadade
personer hyser förtroende för den läkare de vänder sig till. Å andra sidan
kan inte heller bortses från det intresse som motiverat införandet av rapporteringsskyldigheten
för läkare, nämligen att möjliggöra nykterhetsvårdande
åtgärder i önskvärd utsträckning. Det torde också förhålla sig så,
att nykterhetsnämnderna mången gång först efter anmälan av läkare får
kännedom om fall av missbruk som påkallar åtgärder från samhällets sida.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
Läkarnas betydelse som upplysningskälla för nykterhetsnämnderna bör därför
inte underskattas.
Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion, 11:159, såvitt den avser frågan
om upphävande av läkares anmälningsplikt enligt nykterhetsvårdslagen,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 april 1963
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Nils Elowsson, fru Hamrin-Thorell, fru
Carlqvist, fru Gärda Svenson, herrar Lars Larsson, Nyman* och Hiibinette;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg*,
Rimmerfors, Wahrendorff, fru Eriksson i Ängelholm, fru Svensson
i Kungsör, herrar Hamilton och Carlsson i Göteborg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.