Andra lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1963

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utbyte i lagstiftningen
av uttrycket »psykiskt efterblivna» mot »psykiskt utvecklingsstörda».

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av fru Carlqvist
och fröken Ranmark samt nr 24 i andra kammaren av herr Svenning
och fru Skantz.

I motionerna, vilka är likalydande, bär hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att uttrycket ''psykiskt efterblivna’
i för dessa gällande lagstiftning måtte utbytas mot ''psykiskt utvecklingsstörda’».

över motionerna bär utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från kungl. medicinalstyrelsen och kungl. skolöverstyrelsen.

Historik m. in.

Termen »sinnesslö» eller »sinnesslöhet» förekommer på flera ställen i
vår lagstiftning bl. a. i giftermålsbalken, föräldrabalken och strafflagen.
Begreppet synes icke ha samma innebörd i alla dessa lagar men alltid torde
åsyftas någon grad av en defekt på intellektets område, som inom psykiatrien
benämnes oligofrcni. I den numera upphävda lagen av dr 19U om undervisning
och vård av bildbara sinnesslöa fanns en närmare bestämning i
det att i dess första paragraf stadgades, att i lagen med sinnesslö förstods
den, som på grund av bristande förståndsutveckling icke kunde tillgodogöra
sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning. Med bildbar
sinnesslö avsågs i samma lag den, som var mottaglig för sådan teoretisk

Dihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 37

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1963

och praktisk undervisning, som meddelades i sinnesslöskola. Övriga sinnesslöa
betecknades i lagen som obildbara.

Inom psykiatrien brukade de oligofrena efter graden av undermålighet indelas
i tre undergrupper — debila, imbecilla och idioter. Av dessa räknas
dock i allmänhet icke de debila, i praktiken i stort sett hjälpklassklientelet,
till de sinnesslöa. Ej heller motsvarar grupperna imbecilla och idioter helt
kategorierna »bildbara» och »obildbara» i 1944 års lagstiftning. Vanligen
hänfördes nämligen till imbecilla icke endast sådana efterblivna, som kunde
tillgodogöra sig undervisningen vid sinnesslöskolor, utan även de högre
stående »obildbara».

1951 års sinnesslövårdsutredning tillkallades med uppdrag att inom inrikesdepartementet
biträda med utredning angående organisationen och finansieringen
av sinnesslövården. Utredningen redovisade delvis sitt uppdrag
genom ett år 1952 överlämnat stencilerat betänkande med förslag till lag
om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Vad angår sinnesslöbegreppet och den därmed sammanhängande frågan
om lagens tillämpningsområde ansåg utredningen att sinnesslönamnet
icke borde bibehållas såsom beteckning i lagen för de psykiskt defekta personer,
som borde falla under densamma och som då innefattades under
detta namn. I stället förslogs beteckningen »psykiskt efterblivna». I fråga
om avgränsningen av detta klientel förordade utredningen i anknytning
till vissa uttalanden i direktiven, att lagen i fråga om andra än barn skulle
avse vuxna, som på grund av allmän psykisk efterblivenhet var ur stånd
att taga vård om sig själva. Beträffande barn i skolåldern borde däremot
avgränsningen ske liksom dittills och alltså under lagen föras barn, som
på grund av sådan efterblivenhet icke kunde tillgodogöra sig folkskolans
vanliga undervisning eller hjälpklassundervisning.

I sin motivering framhöll utredningen till en början, att beteckningen sinnesslö
icke längre godtogs inom psykiatrien. Anledningen härtill torde bl. a.
vara, att namnet icke motsvarar hela den grupp, det här rör sig om, utan
på sin höjd en del av densamma. Slöhet till sinnet utgör nämligen knappast
något väsentligt karakteristiskt drag gemensamt för alla inom gruppen.
Efter att ha redogjort för terminologien på området fortsatte utredningen.

De inom psykiatrien brukade termerna synas sålunda icke kunna användas
som beteckning för dem, som f. n. benämnas »bildbara» och »obildbara»
sinnesslöa. Ej heller bör enligt utredningens mening sinnesslönamnet kvarstå
som beteckning för de »obildbara», vilket förordats i yttranden över
1949 års betänkande. Icke heller här är nämligen beteckningen adekvat. Inskränkes
användningen av sinnesslönamnet till att avse de »obildbara»
vuxna, skulle dessutom beteckningen här få en helt annan betydelse än i
övrig lagstiftning (giftermålsbalken, steriliseringslagen etc.), vilket måste
vara olämpligt. Härtill kommer, att svårigheterna vid gränsdragningen

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1963 3

mellan så kallade »bildbara» och »obildbara» göra det olämpligt att i lagföreskrifter
beteckna grupperna med olika namn. Olägenheterna med en
dylik uppdelning skulle också framträda vid till exempel eftermognad och
i samband med variationer i de individuella utvecklingskurvorna. Ingenting
skulle sålunda kunna hindra, att en person vid ett tillfälle måste betraktas
som sinnesslö och en tid efteråt kanske icke längre kunna rubriceras
som sådan eller tvärtom.

I själva verket torde det icke vara möjligt att finna någon beteckning för
hela det ifrågavarande klientelet, som i och för sig på ett i förevarande
sammanhang tillfredsställande sätt avgränsar detta från andra psykiskt
defekta och från normala. Denna avgränsning torde nämligen få ske efter
olika principer för barn och vuxna, och benämningen på defekttillstandet
måste i varje fall kompletteras så att det härpå grundade undervisningseller
vårdbehovet preciseras på ett i görligaste mån objektivt sätt. Enbart
intelligensdefekten — uttryckt t. ex. i en viss låg intelligenskvot — kan ju
icke utgöra grund för omhändertagande.

I frågan om en adekvat och samtidigt avgränsande bestämning på det
grundläggande defekttillståndet, det som f. n. betecknas som sinnesslöhet
(oligofreni), fastslog utredningen därefter att man inom psykiatrien anlade
ett helt annat betraktelsesätt på dessa problem än tidigare. Då antog man
allmänt att intelligensen var en konstant faktor. Nu hade man bl. a. genom
de efarenheter, som vunnits inom barnpsykiatrisk verksamhet, samt genom
systematiska intelligensundersökningar allt oftare funnit, att intelligensfaktorerna
förändras. Främst inträffade dylika förändringar i sådana situationer,
då brister i barnets miljö icke medfört tillräckliga stimuli för den
intellektuella utvecklingen. Tillkomsten av sådana stimuli kunde då förbättra
situationen. Även i andra situationer kunde man räkna med möjligheten
av förändringar. En snabb utveckling kunde sätta in efter tidpunkten
för en intelligensundersökning och medföra en t. ex. högre intelligenskvot
vid undersökning kort tid efteråt. — Härutöver måste man också ta
hänsyn till sen- och eftermognadsprocesser av annat slag.

Med hänsyn till det anförda ansåg sig utredningen böra övergiva uppfattningen
av sinnesslöhcten som ett relativt väldefinierbart statiskt tillstånd
hos ett klientel, som innefattade från varandra klart avskilda grupper.
Utredningen fortsatte.

De intellektuella undermålighetstillstånden eller utvecklingshämningarna
utgöra en mycket heterogen och till sin etiologi (orsak) skild grupp, ur
vilken, allt efter som forskningen gör framsteg, mer eller mindre enhetliga
delar utkristallisera sig. Man finner sålunda ärftliga och medfödda men
också förvärvade sjukdomar i centrala nervsystemet, de senare ofta skador
av olika slag, vilka direkt eller indirekt drabbat hjärnan under skilda
åldrar och mognadsstadier. Det finnes också en hel del tillstånd, som gå
under benämningen pseudodebilitet, där det alltså endast rör sig om en
skenbar intellektuell utvecklingshämning. Det kan vara barn, som på
grund av en eller annan anledning ej fått tillfälle visa sina optimala intcl -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1963

lektuella möjligheter. Hit hör t. ex. de svårt miljöskadade barn, som utvecklats
ogynnsamt socialt på grund av upprepade skilsmässor från modern,
institutionsvård etc. Vidare hör till utvecklingshämningar även partiella
sådana, t. ex. den grupp av barn, som lider av brister antingen inom
den auditiva eller den visuella perceptionen (bristande ljud- resp. synupptattning)
och därigenom hämmats i sin utveckling, samt barn med t. ex.
utpräglat motorisk talhämning, döva resp. blinda barn, där lytet avskärmat
dem och omintetgjort ett rikare växelspel mellan dem själva och deras omgivning.
Det kan vidare vara motoriskt sent utvecklade eller på annat sätt
kroppsligt sjuka barn, som på grund av åtföljande psykiska hämningar ej
kunna göra sig gällande i intellektuellt avseende.

Utredningen har funnit uttrycket »allmän psykisk efterblivenhet» bäst
angiva och avgränsa det klientel, som lagen bör omfatta. Med personer
lidande av »allmän psykisk efterblivenhet» åsyftas endast de, som på grund
av brister i centrala nervsystemet hämmats i sina intellektuella helhetsfunktioner.
Lagen avses sålunda icke omfatta t. ex. sådana intellektuella
utvecklingshämningar, som utan att sammanhänga med brister inom det
centrala nervsystemet bero på miljöförhållanden, uppväxtförhållanden
o. dyl. Inte heller avses utvecklingshämningar, som direkt kunna sättas
i samband med kroppslig svaghet eller sådana kroppsliga sjukdomstillstånd,
som icke beröra det centrala nervsystemet. Vidare avser lagen inte heller
de partiellt utvecklingshämmade, hos vilka de intellektuella funktionerna
i flera avseenden kunna vara normala, medan brister framträda på t. ex.
enbart ljuduppfattningens och synuppfattningens område med åtföljande
svårigheter för kunskapstillägnande.

Utredningens betänkande utsändes på remiss till ett stort antal myndigheter
och sammanslutningar. Förslaget att i den nya lagstiftningen ersätta
sinnesslönamnet med beteckningen psykiskt efterbliven och göra »allmän
psykisk efterblivenhet» till grundläggande förutsättning för att någon
skall falla under lagen godtogs i flertalet yttranden. Medicinalstyrelsen,
Sinnesslöskolornas föreståndarförening och styrelsen för Allmänna svenska
föreningen för vård av sinnessjuka och fallandesjuka uttalade sin tillfredsställelse
över den föreslagna ändringen. De båda sistnämnda remissinstanserna
ansåg emellertid icke benämningen psykiskt efterbliven fullt adekvat
ur medicinsk synpunkt och medicinalstyrelsen sade sig hellre skola ha sett
att termen »intellektuellt utvecklingshämmad» kommit till användning.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, styrelsen för Svenska landstingsförbundet
och Svenska socialvårdsförbundet ifrågasatte om »psykiskt
efterbliven» vore den bästa benämningen. Skolöverstyrelsen och folkskoledirektionen
i Stockholm ifrågasatte om begreppet efterhlivenhet genom förslaget
blivit så preciserat, att missförstånd ej kunde uppkomma.

Termen »intellektuellt utvecklingshämmad» föredrogs — förutom av medicinalstyrelsen
— av Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott och
folkskolestyrelsen i Göteborg medan Stockholms läns landstings förvaltningsutskott
ansåg uttrycket »oligofreni» vara den term, som bäst angav

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963 5

vilken grupp som avsågs och samtidigt icke verkade frånstötande. »Efterbliven»
hade en dålig klang i den allmänna folkmeningen. Härtill kom att
det även begagnas om den stora gruppen debila eller hjälpklassmässiga
barn, för vilka lagen icke avsågs skola gälla. Sistnämnda synpunkter anfördes
även av Sinnesslöskolornas föreståndarförening, som ansåg det vara av
stor betydelse att samma benämning ej användes för både elever och patienter.
Risken för att uttrycket psykiskt efterbliven då snart skulle komma att
få samma dåliga klang som ordet sinnesslö var enligt föreningens mening
mycket stor.

I Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 195i med förslag till nu gällande lag
om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna anförde föredragande
departementschefen bl. a.

Att finna en lämplig sammanfattande beteckning för både skol- och vårdfallen
inom »sinnesslövården» är emellertid svårt. Varken den senaste utredningens
förslag »(allmänt) psykiskt efterbliven» eller någon av de vid
remissbehandlingen framkomna synes mig helt tillfredsställande. Efter
övervägande av skälen för och emot de olika förslagen har jag dock stannat
för utredningens linje, som rent språkligt synes mig bäst täcka vad man
avser utan att därför ha en mera uttalad diskrediterande karaktär. Även
i fråga om innebörden av uttrycket »allmän psykisk efterblivenhet», som
får betydelse för avgränsningen av dem som bör falla under lagen, kan jag
ansluta mig till utredningen, då denna fastslår att härunder endast faller
den, som på grund av brister i det centrala nervsystemet hämmats i sina
intellektuella helhetsfunktioner. Detta innebär visserligen, att lagen icke
blir tillämplig på de icke sällsynta fall, där utvecklingshämningen beror på
t. ex. miljö eller uppväxtförhållanden eller på kroppsliga sjukdomar, som ej
berör det centrala nervsystemet, eller där hämningen endast är partiell, något
som också kritiserats i en del remissyttranden. Men en sådan gränsdragning
torde vara nödvändig, om icke en ganska obestämd och till sin
storlek "oberäknelig krets av personer skall träffas av lagens skolpliktsbestämmelser
och få förmånen av fri undervisning och vård.

Med den gjorda bestämningen av »allmän psykisk efterblivenhet» faller
därunder även barn med en lägre grad av utvecklingshämning, som icke behöver
särskild undervisning eller vård, närmast de s. k. debila. En ytterligare
avgränsning måste alltså ske för att bestämma lagens tillämpningsområde.
I fråga om barn i skolåldern synes härvid i enlighet med utredningens
utan erinran lämnade förslag de i 1944 års lag fastslagna grunderna
alltjämt böra gälla. Detta innebär alltså att under lagen bör falla barn i skolåldern,
som på grund av allmän psykisk efterblivenhet icke kan tillgodogöra
sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervlsning. Att inom
denna grupp i lagen skilja på »bildbara» och »obildbara» synes icke påkallat.
I den särskilda skolan för dessa barn, vilken efter sinnesslönamnets avskaffande
bör benämnas särskola i stället för sinncsslöskola, kommer självfallet
att gå alla sådana efterblivna barn, som kan tillgodogöra sig undervisningen
där, medan övriga i den mån anstaltsvård är nödvändig får vårdas

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

på vårdhem. Någon uppdelning i »bildbara» och »obildbara» bör emellertid
icke heller förekomma i fråga om vuxna efterblivna. Detta skulle nämligen
innebära, att förmågan att tillgodogöra sig undervisning, i allmänhet fastslagen
genom intelligensprövningar, blev avgörande även efter skolpliktens
slut. Såsom uttalats redan i direktiven för 1951 års sinnesslövårdsutredning
bör avgränsningen av de vuxna, som skall falla under lagen, i stället ske
efter vederbörandes förmåga att reda sig på egen hand i livet. Endast om
oförmåga härutinnan föreligger, finns ju något behov av ingripande från
samhällets sida. Utredningen har i enlighet härmed föreslagit att under lagen
skall falla vuxna, som på grund av allmän psykisk efterblivenhet är ur
stånd att taga vård om sig själva, och jag kan ansluta mig till detta förslag.

Vad departementschefen anfört i frågan godtogs av riksdagen.

I enlighet med det framlagda förslaget erhöll 1 § lagen den b juni 195b
om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna följande, nu gällande
lydelse:

Denna lag avser dels barn under skolåldern, som på grund av allmän
psykisk efterblivenhet icke kunna erhålla tillfredsställande vård i enskilt
hem, dels andra barn under aderton år, som av sådan orsak icke kunna
tillgodogöra sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning,
dels ock personer över aderton år, som av samma grund äro ur stånd att
taga vård om sig själva.

Från lagens tillämpning undantagas de som äro intagna på eller försöksutskrivna
från sinnessjukhus eller staten tillhörig anstalt för psykiskt
efterblivna.

Remissyttranden

Båda remissinstanserna anser att frågan om utbyte av uttrycket »psykiskt
efterblivna» bör hänskjutas till mentalsjukvårdsberedningen, som tillkallats
för att inom inrikesdepartementet biträda vid handläggningen av frågorna
om mentalsjukvårdens utbyggnad och upprustning samt därmed sammanhängande
spörsmål. Skolöverstyrelsen uttalar därjämte att den anser benämningen
»psykiskt utvecklingsstörd» väl karakterisera den grupp av
elever som avses med ifrågavarande lagstiftning.

Utskottet

Uttrycken »sinnesslö» och »sinnesslöhet» i 1944 års lagstiftning om undervisning
och vård av bildbara sinnesslöa har i nu gällande lag av år 1954
om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna ersatts med uttrycken
»psykiskt efterbliven» och »allmän psykisk efterblivenhet».

I förevarande motioner göres gällande att de nu använda uttrycken visserligen
är väsentligt bättre än den tidigare terminologien, men att även

Andra lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

7

beteckningen »psykiskt efterbliven» för de omhändertagnas anhöriga måste
te sig stötande. Med hänsyn härtill föreslår motionärerna att såsom beteckning
på den kategori som avses med ifrågavarande lagstiftning i stället
måtte användas uttrycket »psykiskt utvecklingsstörda».

Såsom uttalades redan vid tillkomsten av 1954 års lag kan uttrycken
»psykiskt efterbliven» och »allmän psykisk efterblivenhet» icke anses i allo
tillfredsställande. Den av motionärerna föreslagna beteckningen är i vissa
avseenden mera tilltalande. Om den även ur medicinska och andra synpunkter
är godtagbar torde emellertid böra bedömas i ett större sammanhang.
Så kan ske genom att åt mentalsjukvårdsberedningen uppdrages att
pröva frågan om lämplig terminologi i förevarande avseende. Vad utskottet
sålunda anfört synes böra bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:17 och 11:24, i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening
måtte giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört;
samt

2) att motionerna i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1963

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Nils Elowsson, fru Hamrin-Thorell, fru
Carlqvist, fru Gärda Svenson, herrar Lars Larsson, Dahlberg, Nyman* och
Hiibinette;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg*,
Rimmerfors, Wahrendorff, fru Eriksson i Ängelholm, fru Svensson
i Kungsör, herrar Hamilton och Carlsson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.