Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1963
1
Nr 21
Utlåtande i anledning av väckta motioner om undantagande av
skrivbyråernas serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 548 i första kammaren av herr Virgin
samt nr 649 i andra kammaren av herrar Bohman och Kollberg.
I motionerna, vilka är likalvdande, har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en snar översyn av 1935 års lag
med vissa bestämmelser om arbetsförmedling i syfte att från lagens tilllämpningsområde
undantaga bl. a. skrivbyråernas serviceverksamhet.
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:649.
Till utskottet har inkommit ett flertal skrifter, bl. a. från Svenska skrivbyråföreningen,
Svenska skrivbyrå- och kontorstryckeriförbundet, Svenska
arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges grossistförbund samt Stockholms handelskammare.
Skrivbyråernas verksamhet
Skrivbyråernas verksamhet spänner numera över ett relativt stort fält.
Såsom de ursprungligen gjorde, åtager sig byråerna att för sina kunders
räkning prestera ett visst avtalat arbetsresultat, för vars beskaffenhet byrån
är ansvarig, t. ex. att skriva adresser på ett antal kuvert enligt en adressatförteckning,
att renskriva ett manuskript eller att göra avskrifter av vissa
handlingar. Dessa arbeten utföres i regel i skrivbyråns egna lokaler, men
ibland kan det av praktiska skäl vara lämpligt eller nödvändigt att utföra
även dylika arbeten hos kunden. Under årens lopp har emellertid skrivbyråernas
verksamhet även kommit att omfatta uthyrning av arbetskraft, d. v. s.
skrivbyråerna tillhandahåller hos byråerna anställd personal för utförande
av visst slag av arbete åt kunderna, t. ex. maskinskrivning, bokföring eller
annat obestämt arbete. Utmärkande för denna del av skrivbyråernas verksamhet,
den s. k. serviceverksamheten eller ambulerande verksamheten, är
att arbetsprestationen utföres hos kunden och på sådant sätt att de aktuel
Uihang
till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Sr 2/
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 21 dr 1963
la arbetsuppgifterna anvisas först vid arbetets början eller under dess gång
samt att kunden själv leder och kontrollerar arbetet.
Sedan sistnämnda form av skrivbyråverksamhet under senare år tilltagit,
uppkom fråga om densamma var förenlig med gällande regler om arbetsförmedling.
Gällande bestämmelser om arbetsförmedling
Enligt lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling
får arbetsförmedling icke bedrivas i förvärvssyfte. Vill någon eljest bedriva
arbetsförmedling, för vilken uppbäres förmedlingsavgift eller liknande
ersättning från arbetsgivare eller arbetssökande, skall tillstånd sökas hos
arbetsmarknadsstyrelsen. Sådant tillstånd får icke beviljas enskild person.
Den som bedriver arbetsförmedling utan att uppbära ersättning är skyldig
att göra anmälan därom till arbetsmarknadsstyrelsen. Bedriver någon utan
tillstånd arbetsförmedling mot ersättning kan han dömas till dagsböter. Tillsyn
å efterlevnaden av lagen utövas av arbetsmarknadsstyrelsen.
Lagen äger enligt 1 § tillämpning å all slags arbetsförmedling som bedrives
av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller godkänd sjuksköterskebyrå
och som icke sker genom utgivande av skrift, varå tryckfrihetsförordningen
är tillämplig. Vid 1942 års riksdag gjordes det tillägget
till paragrafen att, där mellan utövare av verksamhet för arbetsanskaffning
och arbetssökande träffats avtal om anställning av den arbetssökande hos
verksamhetens utövare eller av den sistnämnde hos arbetssökanden, men av
omständigheterna framgår att det huvudsakliga syftet med anställningen är
lörmedling av arbete åt arbetssökanden, sådan förmedling skall anses såsom
arbetsförmedling enligt 1935 ars lag. Detta tillägg, som kan sägas avse »uthyrning»
av arbetskraft, tillkom på förslag av socialstyrelsen, som då var
tillsynsmyndighet över lagen, och motiverades av en tendens inom rättstillämpningen
att från begreppet arbetsförmedling avskilja vissa fall av sådan
verksamhet för arbetsanskaffning som grundades på ett anställningsavtal
mellan verksamhetens utövare och den arbetssökande. Detta gällde
lramför allt den inom musiker- och artistbranschen bedrivna impressarieverksamheten.
Socialstyrelsen anförde härom:
Anställningskontrakt, varigenom en impressario hos sig anställer arbetssökande,
hava i regel till uteslutande syfte att bereda den »köpta» arbetskraften
anställning hos andra arbetsgivare, såsom folkparker, filmbolag,
grammofoninspelningsföretag och dylika mot en ersättning, som oftast bestämmes
efter helt andra grunder än den ersättning, som artisten erhåller
enligt kontraktet med impressarion. Den maktställning, som en dylik impressario
med vidsträckta förbindelser med arbetsgivare inom facket besitter,
möjliggör för honom att på artistens bekostnad tillskansa sig en oskälig
ersättning för sin medverkan till arbetsanskaffningen. Det är tydligt, att
den angivna tillämpningen skapar möjlighet särskilt för vrkesförmedlare
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 är W(>3 3
att under anställningsavtalets form dölja eu sedvanlig förmedlingsverksamhet
och sålunda undandraga denna verksamhet vederbörlig kontroll. Risk
föreligger med andra ord för att därigenom kommer att främjas en smygtrafik
av mindre tilltalande natur.
Den omständigheten, att utövare av här ifrågavarande slag av verksamhet
knutit den arbetssökande till sig genom ett anställningskontrakt och
därvid påtagit sig viss risk för ekonomisk förlust samtidigt som den arbetssökande
erhållit garanti för viss minimiinkomst, finner socialstyrelsen icke
utgöra tillräckliga skäl för att verksamheten skall undandragas offentlig
kontroll.
Jämväl inom andra områden förekom det enligt socialstyrelsen att förmedlare
genom att sluta anställningsavtal med de arbetssökande sökte undandraga
verksamheten vederbörlig kontroll. Styrelsen nämnde därvid särskilt
hembiträdesbranschen.
Den offentliga arbetsförmedlingen och skrivbyråverksamheten
Vid tillkomsten av det ovannämnda tillägget till 1 § arbetsförmedlingslagen
var icke den ambulerande skrivbyråverksamheten föremål för särskilda
uttalanden. I den mån det huvudsakliga syftet med anställning hos
en skrivbyrå varit att uthyra den anställde till skrivbyråns kunder, har
emellertid tillsynsmyndigheten — arbetsmarknadsstyrelsen — bedömt verksamheten
som arbetsförmedling. Styrelsen har också anmält sådana fall
till åtal.
Den inställning till den ambulerande skrivbyråverksamheten som arbetsmarknadsstyrelsen
enligt det nyss sagda intagit har bestämts av styrelsens
skyldigheter såsom tillsynsmyndighet enligt arbetsförmedlingslagen. Frågan
om behovet och nyttan av sådan verksamhet har styrelsen uppmärksammat
i andra sammanhang och senast under den utredning om effektivare arbetsförmedling
för tjänstemän, som styrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag verkställt
i samråd med representanter för arbetsmarknadens parter. I det betänkande,
som utredningen avlämnat, (SOU 1961:55) framhålles bl. a. den
ambulerande skrivbyråverksamheten som en av de nya kontaktvägarna på
arbetsmarknaden. Det heter:
Utvecklingen av vissa nya kontaktvägar på arbetsmarknaden, den s. k.
ambulerande skrivbyråverksamheten och vissa delar av konsultföretagens
verksamhet, kan till en del tas som ett tecken på otillräcklighet hos den
nuvarande offentliga förmedlingen på tjänstemannaområdet. Till en del kan
den motiveras av ett servicebehov, som ligger vid sidan om arbetsförmedlingen.
Inom kontorsverksamheten uppkommer naturligt nog stundom toppar av
arbetsbelastning. Det är inte ekonomiskt försvarbart att hålla eu kontorsorganisation
av sådana dimensioner, att den i varje läge skall klara den
aktuella arbetsbördan. Härtill kommer att det tillfälligtvis kan uppkomma
behov av personal med speciell erfarenhet eller skicklighet, som det inte är
4
Andra lagutskottets utlåtande nr SI dr 106It
rationellt att stadigvarande hålla anställd inom den ordinarie ramen för
företagets verksamhet. Exempel: särskilt snabba stenografer eller språkkunniga
sekreterare eller personal med särskild vana från konferensarbete.
Genom att vända sig till en skrivbyrå slipper företaget vissa anställningsprocedurer,
fastställande av anställningsvillkor, införlivande av personalen
under företagets administrativa och personella rutiner, kostnader för ATPavgifter,
för olycksfallsförsäkring, semesterersättning o. s. v. Särskilt med
beaktande av den kortvarighet företagens behov ofta kännetecknas av, ter
sig möjligheten att använda skrivbyråföretagen rationell. Om företaget på
så sätt skall befrias från arbetsgivaransvaret beträffande denna arbetskraft,
förutsätter detta att ett sådant ansvar enligt allmänna arbetsmarknadsmässiga
principer fullgörs av skrivbyråföretaget.
Då sålunda här uppenbarligen föreligger ett legitimt behov, är det från arbetsmarknadssynpunkt
nödvändigt att ej stanna vid ett beivrande av verksamheten
till den del, som den kan anses utgöra olaglig förmedling. Det
gäller också att inom den offentliga arbetsförmedlingen åstadkomma en
intensifierad vikariatsförmedling för de fall, då företagens behov av tillfällig
arbetskraft lika väl kan tillgodoses genom den offentliga förmedlingen.
Väsentligen i enlighet med denna utredning föreslogs i statsverkspropositionen
till 1962 års riksdag en utbyggnad och effektivisering av den inom
den offentliga tjänstemannaförmedlingen organiserade särskilda vikariatsförmedlingen,
som på grund av otillräckliga personalresurser hittills icke
kunnat fungera helt tillfredsställande. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.
Rättslig prövning och tidigare riksdagsbehandling
I tre fall av ambulerande skrivbyråverksamhet fann Svea hovrätt i domar
i mars 1961 att olaga arbetsförmedling förelåg och dömde innehavarna av
skrivbyråerna till böter. Domarna överklagades till högsta domstolen.
Vid 1962 års riksdag väcktes motionerna 1:371 och 11:444, i vilka föreslogs,
att riksdagen måtte besluta om sådan ändring av § 1 i lagen om arbetsförmedling,
att skrivbyråernas serviceverksamhet föll utanför lagens
tillämpningsområde. Motionerna behandlades av andra lagutskottet. Yttrande
över motionerna inhämtades från arbetsmarknadsstyrelsen, varjämte på
utskottets begäran yttranden avgavs av Svenska arbetsgivareföreningen,
Tjänstemännens centralorganisation och Landsorganisationen i Sverige.
Frånsett Svenska arbetsgivareföreningen intog remissinstanserna en negativ
ståndpunkt till motionerna.
Arbetsmarknadsstyrelsen erinrade i sitt yttrande om att tjänstemannaförmedlingarna
trots otillräckliga personalresurser redan nu i betydande omfattning
verkställt förmedling av tillfälliga anställningar och vikariat inom
kontorsområdet. Från arbetsnämnden i Stockholm samt från länsarbetsnämnderna
i Göteborg och Malmö hade styrelsen införskaffat uppgifter om
deras erfarenheter från detta förmedlingsarbete. Därvid hade nämnderna i
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 dr 1963 ö
Stockholm och Göteborg kunnat ange vissa fördelar för såväl sökande som
arbetsgivare med att anlita tjänstemannaförmedlingen för tillfälliga anställningar
inom detta område. Härom anfördes i yttrandet:
De sökande vid tjänstemannaförmedlingen har själva kunnat välja arbetsplats,
vilket bl. a. med tanke på bostadens belägenhet och erforderliga
resor till arbetsplatsen varit av betydelse inte minst för de kvinnliga sökandena;
vid anvisning från tjänstemannaförmedlingen har de haft möjlighet
att få bättre lön hos privata arbetsgivare, eftersom förmedlingsprovision ej
har utgått; de har också haft rätt att ta fortsatt, stadigvarande anställning
hos det företag till vilket de anvisats, något som ej varit möjligt vid placering
genom en skrivbyrå då det i kontraktet med skrivbyrån funnits intört
en bestämmelse om att de så länge avtalet gällt ej finge underhandla om
anställning hos kunden. En fördel för arbetsgivarna, som anlitat tjänstemannaförmedlingen,
har varit att de fått upplysningar om olika tillgängliga
sökandes kvalifikationer, innan någon tagits i deras tjänst; arbetsgivarna
har vidare haft möjlighet till val mellan flera olika sökande och har ej behövt
acceptera viss bestämd person; de har också kunnat knyta en lämplig
tillfällig arbetskraft fastare till företaget, då så behövts.
Nämnderna hade å andra sidan också refererat några synpunkter, som
från arbetsgivarhåll framhållits som fördelar med att anlita skrivbyrå i stället
för arbetsförmedling. Därom sades i styrelsens yttrande:
Dessa fördelar uppges huvudsakligen ha bestått i att arbetsgivaren, som
anlitat skrivbyrå, sluppit betala skatt, ATP-avgift o. dyl. för den tillfälligt
anlitade arbetskraften och att det därmed förbundna administrationsarbetet
för denna arbetskraft inte behövt åligga företagen utan åvilat skrivbyrån.
Eftersom företagets utgifter för denna arbetskraft inte debiterats lönekontot
utan uppförts som omkostnader har även statliga organ emellanåt med
fördel kunnat anlita skrivbyråpersonal för tillfälliga arbetsuppgifter; fastställd
lön för anställning av extrapersonal kan ha legat så lågt, att man ej
skulle ha kunnat konkurrera med den privata marknaden om kvalificerad
tillfällig arbetskraft, därest denna hade erbjudits anställning på vanligt sätt.
Vid sammanfattning av dessa anförda och andra skäl hade de av styrelsen
tillfrågade nämnderna, som representerade förmedlingsområden med den
största tjänstemannatätheten i riket, för sin del icke kunnat föiorda, att
en lagändring i den av motionärerna föreslagna riktningen kom till stånd.
Styrelsen övergick därefter till att redogöra för det i det föregående omnämnda
betänkandet om effektivare arbetsförmedling för tjänstemän samt
om förslagen i statsverkspropositionen till 1962 års riksdag om upprustning
av den offentliga arbetsförmedlingen, varpå styrelsen fortsatte:
Med det sagda har styrelsen velat visa, att näringsliv och förvaltning genom
tjänstemannaförmedlingen redan åtnjuter en service av det slag, soin
lämnas genom den del av skrivbyråernas verksamhet, varom här är t råga,
samt att denna service till årets riksdag föreslagits på ett genomgripande
sätt bli utbyggd och effektiviserad i överensstämmelse med det föreliggande
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 dr 1063
(i
behovet på arbetsmarknaden. Det är styrelsens uppfattning, att skrivbyråernas
verksamhet, till den del anställningar inom dem väsentligen syftar till
att förmedla arbete åt arbetssökande, icke gagnar utan försvårar arbetskraftsrorelserna
på marknaden och om den utvidgas kan leda till en desorganisation
av den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet. Lagens 1 §
andra stycket, som i enlighet med vad som inledningsvis anförts avsåg att
törhindra ett otillbörligt utnyttjande av vissa yrkesutövare, bar full relevans
a\en i fiåga om den personal, som förmedlas genom den ambulerande skrivbyråverksamheten.
Kontorsarbetsmarknaden är påtagligt konjunkturkänslig
och i samband härmed eller vid väntade rationaliseringar, t. ex. införandet
av kontorsautomation, kan förändringar uppstå, som mycket väl kan leda
till uppkomsten av arbetslöshetsöar mitt i en högsysselsättning. Tendenser i
sådan riktning har tid efter annan iakttagits av arbetsförmedlingen, när det
gäller biträdespersonal till kontor. Den ambulerande skrivbyråverksamheten,
i förening med den ifrågavarande personalens ringa organisationsgrad, skulle
i ett sådant läge leda till att sysselsättningsstörningar av detta slag undandrog
sig ett samlat bedömande och därigenom till viss del blev svåråtkomligt
för sysselsättningspolitiska åtgärder. En sådan splittring av kontorsarbetsmarknaden
skulle kunna få besvärande konsekvenser också för den reguljärt
anställda personalen.
1-ran de synpunkter arbetsmarknadsstyrelsen hade att företräda i sin dubbla
egenskap av tillsynsmyndighet över privat arbetsförmedling och central
myndighet för arbetsmarknadsfrågor hade styrelsen således bestämda in\ändningar
att göra mot en sådan modifiering av arbetsförmedlingslagen
att den ambulerande skrivbyråverksamheten inte längre skulle komma att
träffas av lagen. Därest Svea hovrätts fällande domar kom att stå fast
fanns det därför enligt styrelsens mening icke anledning företaga någon
ändling a\ lagen. (Från denna uppfattning var en av styrelsens ledamöter
skiljaktig och ville tillstyrka motionerna.)
Svenska arbetsgivareföreningen tillstyrkte motionerna. På kontorssidan i
ett företag eller en organisation uppstod — anförde föreningen — ofta tillfälliga
toppar av arbetsbelastning eller tillfälliga behov av specialtränad personal.
Det \ore icke möjligt att i alla lägen inom den ordinarie kontorsorganisationens
ram tillgodose sådana arbetskraftsbehov. Den offentliga arbetsförmedlingen
kunde icke heller enligt föreningens mening erbjuda samma
snabba och effektiva service i dessa situationer som skrivbyråerna. Som eu
ytterligare fördel med skrivbyråernas verksamhet framhöll föreningen, att
den \ iktiga reservarbetskraft inom kontorsyrkena, som representerades genom
hemmafruarna, kunde utnyttjas där.
Tjänstemännens centralorganisation avstyrkte motionerna. TCO vitsordade
att behov av tillfällig arbetskratt på kontor i vissa situationer kunde uppstå
men kunde icke dela motionärernas påstående att dylik arbetskraft ej
kunde erhållas genom hänvändelse till arbetsförmedlingen. TCO fortsatte:
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 är 1963
1
ICO vill i anledning av detta påstående framhålla att arbetsförmedlingsverksainhelen
är under stark utveckling och i statsverkspropositionen vid
årets riksdag föreslås en kraftig upprustning av tjänstemannaförmedlingen.
Skulle brister föreligga i enlighet med motionärernas påpekanden kan förutsättas
att tjänstemannaförmedlingens vikariatsförmedling kommer att
utbyggas så att man inom relativt kort tidrymd kan tillgodose det angivna
behovet. För den arbetssökande erbjuder detta fördelar. Det är nämligen
så att en del skrivbyråer vid uthyrning av arbetskraft tillämpar anställningsvillkor
som i försämrande riktning avviker från allmänna marknadens
villkor. Skrivbyråerna anlitar i viss utsträckning arbetskraft, som ej har någon
större kännedom om de anställningsvillkor som gäller på arbetsmarknaden
och det förekommer därför att denna personal accepterar anställningskontrakt
med ensidigt utformade bestämmelser. BI. a. förekommer
att man försöker kringgå semesterlagen genom att semesterlön inräknas i
timpenning och vidare stadgas förbud mot att så länge avtalet varar underhandla
om anställning hos kunden etc. Vid anvisning från tjänstemannaförmedlingen
har denna personal därför större frihet att välja arbetsplats och
arbetsuppgifter och att ta fortsatt stadigvarande anställning hos det företag,
till vilket de anvisats. De har också möjlighet att få bättre lön eftersom
förmedlingsprovision cj utgår.
Landsorganisationen i Sverige avstyrkte också motionerna med följande
motivering:
Enligt LO :s uppfattning är i flera fall skrivbyråernas verksamhet mera
att betrakta som ett tecken på att den offentliga arbetsförmedlingens kapacitet
är otillräcklig än att de fyller en nödvändig servicefunktion. En stor
del av den service, som lämnas av skrivbyråerna, skulle sannolikt med fördel
kunna erhållas via den offentliga arbetsförmedlingen genom en intensifierad
vikariatsförmedling. Motionärerna har ej anfört några skäl till påståendet,
att den offentliga arbetsförmedlingen ej torde kunna ge önskad
service i de fall, som nämns i motionen.
I sitt den 13 november 1962 dagtecknade utlåtande, nr 37, hänvisade andra
lagutskottet till att frågan om den ambulerande skrivbyråverksamhetens tilllåtlighet
var underhögsta domstolens prövningoch att det ännu icke var slutligt
avgjort om denna verksamhet var olaglig eller ej. Vid sådant förhållande
var det enligt utskottets mening icke lämpligt att pröva fråga om ändring
av arbetsförmedlingslagen i syfte att legalisera sådan verksamhet. Utskottet
hemställde därför att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,
vilket även blev riksdagen beslut.
De tidigare berörda målen avgjordes av högsta domstolen den 31 december
1962. Högsta domstolen fastställde Svea hovrätts fällande domar.
Motionerna
I motionerna redogöres inledningsvis för gällande bestämmelser. Därefter
anföres:
Gentcmol den grundtanke som ligger bakom 1935 års lag, nämligen att
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1963
hindra obehörigt utnyttjande av arbetssökande, finns självfallet intet att erinra.
Det är emellertid angeläget att lagstiftningen inte lägger onödiga hinder
i vägen för sådan verksamhet som är av betydelse för effektiviteten hos
landets näringsliv. Inte minst i dagens läge, då den alltmer hårdnande internationella
konkurrensen ställer stora krav på företagsamhet, gäller det att
anpassa den inhemska lagstiftningen efter rådande förhållanden. Den nu
snart 30 år gamla lagen om arbetsförmedling synes i vissa hänseenden dåligt
fylla kraven på tidsenlighet. Ett exempel härpå är lagens attityd gentemot
den för näringslivet värdefulla service som lämnas av de s. k. skrivbyråerna.
Genom ett nyligen träffat domstolsavgörande anses dessa skrivbyråers verksamhet
strida mot bestämmelserna i 1935 års lag.
Motionärerna berör därefter de ovannämnda motionerna till 1962 års
riksdag och åberopar de skäl som anförts i dessa motioner, bl. a. att byråernas
tjänster hade tagits i anspråk vid arbetsbelastningstoppar, vid sjukdomsfall
eller vid behov av särskilt kvalificerad kontorspersonal och att denna
byråernas verksamhet med åren blivit ett alltmer utnyttjat och uppskattat
komplement till företagens egen kontorsorganisation. Motionärerna fortsätter:
Ur
såväl företagsekonomisk som organisatorisk synpunkt erbjuder skrivbyråernas
verksamhet en rationell utväg för företagen att tillgodose tillfälligt
arbetskraftsbehov. I själva verket har det också i dessa fall varit praktiskt
omöjligt för företagen att på annat sätt, t. ex. genom att anställa extra
personal eller genom hänvändelse till tjänstemannaförmedlingen, snabbt erhålla
den erforderliga servicen. De centrala organisationerna inom näringslivet
har också vid flera tillfällen givit uttryck för önskemålet att för näringslivets
vidkommande få bibehålla den service som lämnas av skrivbyråerna.
Motionärerna omnämner högsta domstolens domar och anför avslutningsvis:
Vi
anser det uppenbart att tiden nu är mogen för en översyn av arbetsförmedlingslagen.
Under den tid lagen varit gällande har delvis helt nya arbetslormer
vuxit fram inom landets näringsliv, arbetsformer som blivit viktiga
delar av hela samhällsmaskineriet. Förutom skrivbyråerna har även de s. k.
organisationskonsulternas verksamhet råkat i konflikt med arbetsförmedlingslagen.
Organisationskonsulternas nu ifrågavarande verksamhet består i
att på uppdrag av enskilda företag medverka vid personalurval vid framför
allt anskaffandet av personal för chefstjänster inom företagen. Denna verksamhet,
som kräver speciella erfarenheter, brukar lämnas till specialister
på området. På grund av arbetsförmedlingslagens generella och onyanserade
bestämmelser har emellertid arbetsmarknadsstyrelsen ansett sig föranlåten
att ingripa mot organisationskonsulternas verksamhet då det gäller
personalurval. Konsulternas branschorganisation har fått i särskilt avtal
med arbetsmarknadsstyrelsen förbinda sig att utöva verksamheten på visst
sätt. Det kan enligt vår mening diskuteras om icke lagen här fått en oriktig
tolkning. Den är i varje fall ägnad att skapa svårförståeliga och onödiga
hinder för en ändamålsenlig arbetsfördelning inom näringslivet.
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1963
Utskottet
Enligt lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling
får arbetsförmedling inte bedrivas i förvärvssyfte. Såsom arbetsförmedling
skall därvid anses jämväl sådan verksamhet för arbetsanskaffning,
som grundas på ett anställningsavtal mellan verksamhetens utövare och den
arbetssökande, därest det huvudsakliga syftet med anställningen är förmedling
av arbete åt arbetssökanden. Under åberopande av denna bestämmelse
har högsta domstolen i tre olika fall genom domar den 31 december 1962
förklarat s. k. ambulerande skrivbyråverksamhet utgöra arbetsförmedling
och dömt innehavarna av ifrågavarande skrivbyråer till dagsböter för överträdelse
av lagen. Med ambulerande skrivbyråverksamhet — av motionärerna
benämnd skrivbyråernas serviceverksamhet — förstås den del avskrivbyråernas
verksamhet som går ut på att ställa anställda till kundernas
förfogande för utförande av arbete, som kunderna själva leder och
övervakar.
Mot bakgrunden av den tolkning av arbetsförmedlingsbegreppet högsta
domstolens domar ger uttryck för har i förevarande motioner hemställts
om en översyn av arbetsförmedlingslagen i syfte att bättre anpassa lagen
till de på arbetsmarknaden numera rådande förhållandena. Motionärerna
understryker att de inte har någon erinran mot den grundtanke som uppbär
arbetsförmedlingslagen, nämligen att hindra obehörigt utnyttjande avarbetssökande,
men påpekar att det sedan lagens tillkomst inom skilda
områden av näringslivet framvuxit nya, arbetsförmedlingsliknande verksamhetsformer
och framhåller att dessa har sådan betydelse för en ändamålsenlig
arbetsfördelning inom näringslivet, att de inte bör motarbetas
av det allmänna. Såsom exempel nämner motionärerna skrivbyråernas serviceverksamhet
och de s. k. organisationskonsulternas verksamhet. Beträffande
förstnämnda verksamhet göres gällande att det vid arbetsbelastningstoppar,
sjukdomsfall eller tillfälligt behov av särskilt kvalificerad
kontorspersonal varit praktiskt taget omöjligt för företagen att på annat
sätt än via skrivbyråerna snabbt erhålla erforderlig service.
De tankegångar som uppbär gällande lagstiftning om arbetsförmedling,
nämligen att en samlad överblick av arbetsmarknaden skall möjliggöras
och att arbetssökande inte skall obehörigen utnyttjas, anser utskottet väsentliga.
Vad som framkommit vid utskottets behandling av förevarande
motioner synes emellertid visa, att det på arbetsmarknaden uppkommit
former av serviceverksamhet som inte var för handen vid arbetsförmedlingslagens
tillkomst. Under senare år torde också behovet av och anspråken
på tjänster av servicekaraktär ha avsevärt ökat. Från skilda håll har
hävdats att det här är fråga om verksamhetsformer av betydelse för så
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1963
väl näringsliv som arbetstagare. Utskottet anser det därför angeläget att
utvecklingen på ifrågavarande område följes. Om det därvid skulle visa
sig att den offentliga arbetsförmedlingen, även efter en effektivisering, inte
kan tillfredsställa behovet av förevarande serviceverksamhet, torde åtgärder
böra övervägas, syftande till att öppna möjligheter för ett tillgodoseende
av detta behov. Vad utskottet sålunda anfört synes böra bringas till
Kungl. Maj:ts kännedom.
Med åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 548
och 11:649, i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 19 mars 1963
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, herr Kaijser, fru Carlqvist, fröken Nordström* och
herr Eric Carlsson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
Odhe, Bengtsson i Varberg, Gustavsson i Alvesta, fru Svensson i
Kungsör, herrar Carlsson i Huskvarna* och Hamilton.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Anderson i Sundsvall.