Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
1
Nr 2
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
för återlån från de allmänna pensionsfonderna.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
1. de likalydande motionerna nr 21 i första kammaren av herr Ohlsson,
Ebbe, samt nr 23 i andra kammaren av herr Nordgren m. fl. om rätt till
återlån från allmänna pensionsfonden, samt
2. de likalydande motionerna nr 282 i första kammaren av herr Mattsson
m. fl. samt nr 329 i andra kammaren av herrar Nilsson i Tvärålund och
Hansson i Skegrie om ändrade bestämmelser för återlån från de allmänna
pensionsfonderna.
Motionsyrkandena
I motionerna 1:21 och 11:23 har yrkats, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa dels om förslag till sådan ändring av reglementet
för allmänna pensionsfondens förvaltning att arbetsgivare medgives
rätt att för återlån få utnyttja de ATP-avgifter som inbetalats under loppet
av de fem senast förflutna åren och att återlån skall få ske t. v. med 75 %
av inbetalade avgifter; dels ock om en utredning rörande återlånerätten och
det återlånade kapitalets riskbärande under beaktande av de i motionen
framförda synpunkterna».
I motionerna 1:282 och 11:329 har yrkats, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag
a. angående en reformering av bestämmelserna för återlån från allmänna
pensionsfonderna så att de mindre och medelstora företagens samt jordoch
skogsbrukets kreditbehov bättre kan tillgodoses;
b. angående formerna för dispositionen av medel ur allmänna pensionsfonderna
för en aktivering av lokaliseringspolitiken i enlighet med vad i
motionen anförts».
Gällande bestämmelser m. m.
Avgifterna till den allmänna tilläggspensioneringen inbetalas till allmänna
pensionsfonden. Fondens tillgångar skall enligt reglementet för fondens förvaltning
placeras dels i vissa slag av obligationer och skuldförbindelser, dels
såsom lån till kreditinrättningar. De kreditinrättningar, som kan få låna
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 2
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
pengar av fonden, är riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirot,
sparbank, centralkassa för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Svenska skeppshypotekskassan samt annan av Konungen godkänd
kreditinrättning.
Förutsättning för att kreditinrättning skall få låna pengar i fonden är att
inrättningen i sin tur utlånat motsvarande belopp till den som erlagt pensionsavgift
och att den erlagda avgiften uppgår till minst dubbelt så mycket
som lånet. Lägsta belopp som kreditinrättning på detta sätt får återlåna
är 500 kronor. Det betyder, att om de för ett år inbetalda pensionsavgifterna
inte uppgår till 1 000 kronor återlån inte kan komma i fråga.
Räntan på lån från fonden till kreditinrättningen skall i regel med en halv
procent överstiga högsta av bankerna tillämpade inlåningsränta. Några bestämmelser
om vilken ränta som skall tillämpas mellan kreditinrättningen
och den som återlånar inbetalade pensionsavgifter finns inte, utan räntans
storlek är vid dessa lån beroende av parternas överenskommelse.
Likaså beror det på överenskommelse mellan kreditinrättningen och den
enskilde om något lån över huvud taget skall ske. Denna fråga får kreditinrättningen
pröva efter bankmässiga grunder, eftersom banken har att själv
stå risken för att den enskilde inte förmår återbetala sitt lån.
Återlån från fonden skall av kreditinrättningen amorteras på tio år.
Rätten till återlån på grund av avgiftsinbetalning uppstår först året efter
avgiftsbetalningen.
Om fondmedlens förvaltning anförde föredragande departementschefen i
propositionen nr 100 till 1959 års riksdag:
Fondmedlen skall givetvis förvaltas på det sätt som bäst gagnar tilläggspensioneringen.
Pensionsfonden bör följaktligen placeras så att den ger god
avkastning under betryggande säkerhet. Verksamheten bör emellertid bedrivas
under sådana former att fondstyrelserna inte behöver skaffa sig en vidlyftig
administration för kreditprövning och låneförvaltning.
I likhet med vad pensionskommittén föreslog bör en betydande del av
fondmedlen i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna.
Det nyss anförda medför, att man för denna verksamhet får anlita
banker och andra kreditinstitut.
Vid utformningen av reglerna för återlån har jag i olika hänseenden avvikit
från kommittéförslaget i syfte att vidga återlånemöjlighetema. Var och
en som erlagt pensionsavgift för ett visst år skall året därpå kunna söka
återlån med upp till 50 procent av avgiftsbeloppet. Denna gräns skall komma
till användning redan från början; kommittéförslaget hade en gräns vid
40 procent avseende första årets avgiftsbetalning. Lånens löptid skall kunna
uppgå till tio år — utan den av pensionskommittén förordade begränsningen
till fall då inteckningssäkerhet kan presteras. Om räntesatsen för återlån
får överenskommelse träffas mellan kreditinrättningen och låntagaren. Då
återlånen är avsedda som ett led i företagens kapitalförsörjning, kunde det
synas naturligt, att endast lån av något större omfattning skulle komma i
fråga. Med hänsyn främst till småföretagarna föreslår jag emellertid att
lånegräsen sättes så lågt som vid 500 kronor och att företagare därjämte
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
3
skall kunna räkna samman pensionsavgifterna för sig och sina anställda för
att komma över denna gräns.
Kreditinrättningen skall äga rätt att för utgivet återlån erhålla motsvarande
belopp i lån från den fondstyrelse, som förvaltar sådana pensionsavgifter
som låntagaren erlagt. I överensstämmelse med kommittéförslaget innebär
reglerna om räntesatsen för sådana lån bland annat att räntan, om
inte bunden räntesats avtalas, skall ligga en halv procent över den högsta
allmänt förekommande ränta som bankerna tillämpar för dem som sätter
in penningmedel.
De fondmedel, som inte tas i anspråk för återlån, skall i överensstämmelse
med kommittéförslaget placeras i obligationer och förlagsbevis. Därutöver
förordar jag emellertid, att placering skall kunna ske även i andra skuldförbindelser,
nämligen sådana som är utfärdade av staten, kommuner m. fl.
och av vissa kreditinrättningar såsom banker, sparbanker och centralkassor
för jordbrukskredit samt vissa andra kreditinstitut. Även kreditinstitut som
nybildas för att tillgodose näringslivets behov av långfristig kredit bör enligt
min mening här kunna komma i fråga.
I motioner till 1960 års riksdag yrkades liberalare regler i fråga om möjligheterna
att använda pensionsmedlen för företagens kapitalförsörjning.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6 år 1960 anförde andra lagutskottet:
Bestämmelserna
om återlån av inbetalda avgifter antogs så sent som i fjol
och har endast varit i tillämpning sedan årsskiftet. Innan erfarenheter vunnits
av deras verkningar i olika hänseenden, bör de inte ändras. Det kan
härvid erinras om att man vid utarbetandet och antagandet av bestämmelserna
förutsatt att en omprövning av dem kunde bli erforderlig vid slutet
av 1960-talet. Utskottet finner med hänsyn härtill inte skäl biträda de i
motionerna 1:448 och 11:551, 1:461 och 11:579 samt 1:462 och 11:549 framställda
önskemålen om liberalare återlåneregler.
Även 1961 års riksdag hade att taga ställning till motionsyrkanden med
samma syfte. Yrkandena avslogs under motivering att erfarenheter ännu
icke vunnits av de nuvarande reglernas verkningar (andra lagutskottets utlåtande
nr 56J.
Frågan om återlånereglerna behandlades i anledning av motioner även av
1962 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 13 år 1962 anförde
andra lagutskottet bland annat.
Det i motionerna 1:295 och 11:362 väckta förslaget att företagarna skall tå
betala ATP-avgifterna med revers skulle, såsom riksförsäkringsverket framhållit
i sitt remissyttrande, kunna leda till avsevärda förluster för fonden
om inte full garanti förelåg för reversernas betalning. Avgifter inbetalas av
omkring 350 000 personer. En prövning och kontinuerlig kontroll av dessas
kreditvärdighet skulle nödvändiggöra en utomordentligt stor administrativ
apparat. Även kontrollen av avgiftsskyldighetens fullgörande skulle kompliceras.
På grund härav finner utskottet icke skäl biträda motionärernas
förslag om avgiftsbetalning med revers.
De nuvarande återlånereglerna är, såsom utskottet framhållit vid behandling
av motioner av samma innebörd vid 1961 års riksdag, inte i alla avseen
-
,J llihany Ull riksdagens protokoll 1963. V samt. 2 avd. Nr 2
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
den helt ändamålsenliga. Emellertid har återlånereglerna varit i tillämpning
endast från och med 1960 års ingång. Erfarenheter i någon större utsträckning
av reglernas verkningar har därför ännu icke vunnits. Med hänsyn härtill
avstyrker utskottet motionärernas förslag.
Motionerna
I motionerna 1:21 och 11:23 redogöres inledningsvis för tidigare framställda
yrkanden om ändringar i återlånereglerna. Därefter anföres:
Det nuvarande återlånesystemet har nu fungerat under 3 år. Det torde
därför finnas erfarenhetsunderlag i tillräcklig omfattning att lägga till
grund för en utredning kring de problem som aktualiseras i samband med
återlåning enligt de riktlinjer som skisserats ovan.
En anpassning av återlånereglerna till de framställda kraven är ägnade
att tillgodose inte minst den mindre och medelstora företagsamheten. Det
är framför allt inom denna kategori av företag som kapitalproblemet är
verkligt akut i dagens läge, trots den förbättring som utan tvivel satt in på
kreditmarknaden.
Den mindre företagsamhetens verkliga problem f. n. hänför sig till försörjningen
med riskvilligt kapital. Ett företags kreditvärdighet avgöres i
icke ringa grad av storleken på företagets riskkapital. Om möjligheterna
att bygga upp ett riskvilligt kapital i företagen beskäres, vilket tvivelsutan
blivit följden för det stora flertalet mindre och medelstora företag av dagens
skatte- och avgiftspolitik, försämras företagens möjligheter att erhålla
krediter efter konventionellt mönster. Därmed försvagas också förutsättningen
för företagen att effektivt tillgodose de ökade krav på rationalisering
och konsolidering som konkurrensutvecklingen ställer dem inför.
Den risk som en viss del av ett företags kapital alltid måste bära i en
ekonomi grundad på marknadshushållningens principer, dvs. en ekonomi
som vi alltjämt har här i landet, tvingas av omständigheterna att finna
andra bärare. Detta är nödvändigt för det ekonomiska framåtskridandet.
Kapital av typen »återlånekapital», om vilket här är fråga, måste följaktligen
i högre grad ikläda sig denna roll till dess att en allmän lösning av
det riskvilliga kapitalets problem åstadkommits. En sådan lösning måste
ske på grundval av dels principen om att diskrimineringen av det enskilda
frivilliga riskkapitalet upphör för att i stället premieras, dels principen att
riskkapitalet sprides på så många enskilda som möjligt. Målsättningen bör
vara att engagera alla medborgare.
Det är mot bakgrund av detta läge som kravet på återlån utan bankmässig
säkerhet måste ses.
Kravet på ackumulering av flera års inbetalda pensionsavgifter tillgodoser
främst de mindre företagens intressen. Storleken av de för ett enda år
inbetalda avgifterna uppgår i vad avser ett mindre företag i regel icke till
så betydande belopp att återlån varje år ter sig rationellt. Däremot torde
en rätt till ackumulering under förslagsvis 5 år medföra en annan värdering
och ett annat utnyttjande av denna kreditmöjlighet. En ökning av
återlånerätten till 75 % av inbetalda avgifter har samma syftemål.
I detta sammanhang förtjänar det påpekas att återlånen som finansieringsmetod
erhåller allt större betydelse allteftersom avgifternas storlek
ökas. I motsvarande mån undandrages nämligen det riskvilliga kapitalet
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
5
företagens disposition, och det är därför av växande betydelse för företagen
att få rätt till återlån av detta kapital, vilket då helst bör fylla i stort samma
funktion som före inbetalningen till pensionsfonden, nämligen riskbärarens.
Effektiva finanseringsmöjligheter måste ges i den hårdnande ekonomiska
miljö som för närvarande växer fram ute och hemma. Kraven på
konkurrenskraft genom kvalitet och kostnadsbesparande rationaliseringar
växer sig allt starkare. Dessa krav kan endast uppfyllas till priset av investeringar
i tidsenliga och moderna produktions- och distributionsanläggningar.
De föreslagna åtgärderna tillgodoser en del av det kapitalbehov som
dessa investeringskrav förorsakar. Starka skäl talar således enligt vår uppfattning
för att en utredning kring de berörda frågeställningarna snarast
kommer till stånd. Vi är emellertid redan nu beredda att förorda förslag
till sådan ändring av reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning
att återlånerätt skall få ackumuleras under 5 år samt att återlån får ske
till 75 procent av inbetalade avgifter.
I motionerna 1:282 och 11:329 framhålles:
Med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som de nuvarande bestämmelserna
för återlånerätten synes medföra, speciellt för de mindre företagen
med mindre än 20 anställda, bör en utredning om en reformering av återlånerätten
med största skyndsamhet företas. Utredningen bör därvid pröva
möjligheten att genomföra en reform innebärande att en viss kvot av ATPavgifterna
till andra och tredje pensionsfonderna placeras i kreditinstitut
för utlåning av dessa efter sedvanliga bankmässiga grunder. Denna kvot
bör vara minst hälften av avgifterna — motsvarande nu gällande återlånerätt.
Fondstyrelserna bör dock ha möjlighet att överskrida denna kvot
när särskilda skäl talar härför.
Även den möjligheten synes emellertid böra prövas att innehavare av
återlånerätt genom fullmakt överlåter denna till kreditinrättning, som på
detta sätt skulle få möjligheter att tillgodose gemensamma kreditanspråk
för grupper av återlåneberättigade. En närmare utredning av dessa reformer
bör även innefatta en prövning av möjligheterna till sänkning av minimisumman
för återlånerätt, eventuellt en höjning av återlånerätten från 50
till 75 procent av inbetalda avgifter och en förlängning av amorteringstiden
från 10 till 20 år. Möjligheterna till sammanföring av återlånerätt för viss
tid, t. ex. 5 år, bör även övervägas liksom en anpassning av räntenivån för
återlånen till kreditinstituten till gängse inlåningsränta hos bankerna.
Vid en aktivering av lokaliseringspolitiken måste dessutom ATP-fondernas
roll som kreditgivare uppmärksammas. Ett genomgående drag i bilden
av de regioner i vårt land där näringslivet visar tendenser till stagnation
är bristen på kapital och i synnerhet riskvilligt sådant. Vi förutsätter att
samhället vid aktiveringen av lokaliseringspolitiken som en av de första
åtgärderna kommer att uppmärksamma denna fråga. Det kan förutsättas
att de statliga åtgärderna på detta område i ökad utsträckning kommer att
kompletteras av åtgärder från kommuner eller från av grupper av kommuner
bildade finansieringsbolag enligt modell Tornedalens industrialisering
AB. En utredning om återlåncbestämmelsernas reformering, som enligt vår
uppfattning måste företas med största skyndsamhet, hör också överväga de
former under vilka företag med kommunal borgen skulle kunna erhålla krediter
från fonderna liksom möjligheterna för av grupper av kommuner bildade
finansieringsbolag att erhålla krediter.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
Utskottet
Avgifterna till ATP överföres till allmänna pensionsfonden. Fondens tillgångar
skall enligt reglementet för dess förvaltning placeras dels i vissa slag
av obligationer och skuldförbindelser och dels som lån till kreditinrättningar.
Förutsättningen för att kreditinrättning skall få lån ur fonden är att inrättningen
i sin tur utlanar motsvarande belopp till företagare som erlagt
pensionsavgift. Lanet får uppgå till högst hälften av den erlagda pensionsavgiften.
Det lägsta belopp som på detta sätt får återlånas är 500 kronor.
Om de för ett år inbetalda pensionsavgifterna inte uppgår till 1 000 kronor
kan återlån alltså inte komma i fråga. Räntan på kreditinrättningens lån
från fonden skall i regel överstiga högsta av bankerna tillämpade inlåningsränta
med en halv procent. Några bestämmelser om vilken ränta som skall
tillämpas mellan kreditinrättningen och den som återlånar inbetalade pensionsavgifter
finns inte, utan räntans storlek är vid dessa lån i huvudsak
beroende av den säkerhet som kan erbjudas. Det beror på överenskommelse
mellan kreditinrättningen och den enskilde om något lån över huvud taget
skall komma till stånd. Kreditinrättningen får pröva denna fråga efter bankmässiga
grunder eftersom den har att själv stå risken för att den enskilde
inte förmår återbetala sitt lån. Äterlån från fonden skall av kreditinrättningen
amorteras på tio år. Lån kan erhållas först året efter det ATP-avgift
erlagts.
I förevarande motioner uttalas önskemål om ändringar av dessa regler i
flera avseenden. I motionerna 1:282 och 11:329 hemställes om utredning av
reglerna i syfte att möjliggöra överlåtelse av återlånerätt genom fullmakt
till kreditinstitut för att tillgodose gemensamma kreditanspråk för grupper
av återlåneberättigade. Vidare föreslås sänkning av minimisumman för
återlånerätt, höjning av återlånerätten från 50 till 75 procent av inbetalda
avgifter, förlängning av amorteringstiden från 10 till 20 år, rätt till sammanföring
av återlånerätt under 5 år samt anpassning av räntenivån för
återlånen till kreditinstituten till gängse inlåningsränta hos bankerna. Motionärerna
framhåller också att ATP-fondernas roll som kreditgivare bör
uppmärksammas vid en aktivering av lokaliseringspolitiken. Yrkandena
om sammanföring av återlånerätt under 5 år samt höjning av återlånerätten
till 75 procent av inbetalda avgifter återkommer i motionerna 1:21
och 11:23. I dessa motioner yrkas också utredning i syfte att återlån skall
få ske utan företeende av bankmässig säkerhet.
Det sistnämnda förslaget, som går ut på att fondens medel skall kunna
utlånas utan att säkerhet föreligger för återbetalning av lånen, skulle om
det genomfördes kunna medföra betydande förlustrisker för fonden. Det
kan därför enligt utskottets mening icke komma i fråga att biträda detta
yrkande.
Frågor om ändringar av återlånereglerna i de övriga avseenden som motionärerna
berört har varit föremål för bedömning av riksdagen under åren
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
7
1960, 1961 och 1962. Vid dessa tillfällen har uttalats, att erfarenheter i någon
större utsträckning av reglernas verkningar ännu icke vunnits. Yrkandena
om ändring av reglerna har därför icke kunnat bifallas. Enligt utskottets
mening föreligger icke skäl till ändrat ställningstagande.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motioner, nämligen
1) 1:21 och II :23 samt
2) 1:282 och 11:329
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 februari 1963
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, Kaijser, fru
Carlqvist, fröken Nordström, herrar Lars Larsson, Edström* och Thorsten
Larsson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg*,
Rimmerfors, fröken Wetterström, herrar Odhe*, Bengtsson i Varberg*,
fröken Sandell* och herr Gustavsson i Alvesta.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
I
av herr Kaijser, fröken Nordström, herrar Edström, Anderson i Sundsvall,
Rimmerfors och fröken Wetterström, vilka ansett,
a) att det avsnitt i utskottets yttrande å s. 6 som börjar med orden »Det
sistnämnda förslaget» och slutar med orden »till ändrat ställningstagande»,
bort ersättas med text av följande lydelse:
»Reglerna för återlånerätt från ATP-fonderna är, som utskottet vid tidigare
riksdagar uttalat, inte i alla avseenden tillfredsställande. I första hand
bör reformering av reglerna ske genom att den nu gällande snäva tidsgränsen
för återlånerätt vidgas, så att återlånerätten inte förfaller kalenderårsvis
utan får ackumuleras under en tid av fem år. Yrkanden av detta innehåll
har framförts i motionerna. En sådan ändring av återlånereglerna
skulle vara av särskilt värde för mindre företag där kalenderårsbegränsningen
för närvarande i realiteten utestänger dem från återlånemöjligheterna.
Ändringen skulle dessutom medföra en administrativ förenkling. Den bör
kunna vidtagas utan dröjsmål. Utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
till Kungl. Maj :t anhåller om förslag till här angiven ändring av reglementet
för den allmänna pensionsfondens förvaltning.
Vad angår övriga i motionerna angivna återlåneproblem synes dessa
i allt väsentligt kunna lösas, därest företagen fick möjlighet till automatisk
återlånerätt i fråga om viss del av erlagda eller debiterade avgifter. För att
fullt täcka ATP-fondens förlustrisker, måste ett sådant system kombineras
med en riskförsäkring som då inbygges i återlånesystemet. Utskottet delar
uppfattningen att behov finnes av mera omfattande översyn av återlånereglerna.
En sådan översyn bör dock lämpligen ske i ett större sammanhang,
där företagens hela kapitalförsörjningsproblem prövas.
Den i och för sig mycket betydelsefulla lokaliseringsfrågan och den för
detta ändamål erforderliga kapitalförsörjningen torde få lösas på annat sätt
än genom utnyttjande av ATP-fonderna som omedelbar kreditgivare. Lokaliseringsproblemen
är i sin helhet föremål för särskild utredning, vilken väntas
framlägga sitt förslag innevarande år. Detta bör enligt utskottets mening
avvaktas.»
b) att utskottet bort hemställa,
»A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:21 och 11:23 samt 1:282 och 11:329, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsamt förslag till sådan ändring
av reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning
att återlånerätt skall få ackumuleras under fem år.
B. att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.»
II
av herrar Thorst en Larsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
a) att det avsnitt i utskottets yttrande å s. 6 som börjar med orden »Det
sistnämnda förslaget» och slutar med orden »till ändrat ställningstagande»,
bort ersättas med text av följande lydelse:
»Reglerna för återlånerätt från ATP-fonderna är, såsom utskottet vid
tidigare riksdagar uttalat, inte i alla avseenden tillfredsställande. I första
hand bör reformering av reglerna ske genom att den nu gällande snäva
tiden för återlånerätt vidgas, så att återlånerätten inte förfaller kalenderårsvis
utan får ackumuleras under en tid av fem år. Yrkanden av detta innehåll
har framförts i motionerna. En sådan ändring av återlånereglerna
skulle vara av särskilt värde för mindre företag, där kalenderårsbegränsningen
för närvarande i realiteten utestänger från återlånemöjligheterna.
Ändringen skulle dessutom medföra en administrativ förenkling. Den bör
kunna vidtagas utan dröjsmål. Utskottet föreslår, att riksdagen i skrivelse
Andra lagutskottets utlåtande nr 2 år 1963
9
till Kungi. Maj :t anhåller om förslag till här angiven ändring av reglementet
för den allmänna pensionsfondens förvaltning.
Det är enligt utskottets mening angeläget att den allmänna pensionsfondens
medel på ett effektivare och smidigare sätt än nu kan användas för
investeringar i näringslivet och särskilt i de mindre och medelstora företagen.
En utredning om reformering av återlånerätten bör därför ske i detta
syfte. Härvid bör övervägas de i motionerna angivna möjligheterna till förbättring
av lånesystemet genom placering av viss kvot av ATP-avgifterna
i kreditinstitut för utlåning efter vanliga bankmässiga grunder, möjligheterna
av en kollektiv återlånerätt liksom också ränte- och amorteringsvillkoren
vid olika låneformer. En i systemet inbyggd riskförsäkring synes även
böra prövas liksom också frågan om hur kreditgivningen från den allmänna
pensionsfonden skall kunna främja en aktiv lokaliseringspolitik.»
b) att utskottet bort hemställa,
»A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:21 och 11:23 samt 1:282 och 11:329,
1) måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamt
förslag till sådan ändring av reglementet för allmänna
pensionsfondens förvaltning, att återlånerätt skall få
ackumuleras under fem år;
2) måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående reformering av reglerna för återlån från den
allmänna pensionsfonden i enlighet med vad utskottet anfört.
B. att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»