Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1963
1
Nr 17
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
en allmän förkortning av arbetstiden, m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
1. de likalydande motionerna nr 18 i första kammaren av herrar Geijer,
Arne, och Johansson, Knut, samt nr 20 i andra kammaren av fru Ekendahl
m. fl,
2. de likalydande motionerna nr 84 i första kammaren av herrar Lager
och Adolfsson samt nr 40 i andra kammaren av herrar Hagberg och Holmberg,
samt
3. de likalydande motionerna nr 540 i första kammaren av herr Hanson,
Per-Olof, samt nr 653 i andra kammaren av fröken Elmén m. fl.
Motionsyrkandena
I motionerna 1:18 och 11:20 har yrkats, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om tillsättande snarast möjligt av eu utredning
angående en generell förkortning av arbetstiden».
I motionerna 1:34 och 11:40 har yrkats, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär förslag till sådan ändring av arhetstidslagstiftningen,
att den lagstadgade arbetsdagen icke får överstiga 8 timmar och att arbetsveckan
begränsas till 40 timmar, samt om eu översyn av stadgandena om
övertid i enlighet med vad som framhållits i denna motion».
1 motionerna 1:540 och 11:653 har yrkats, »att riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhåller om utredning angående förutsättningarna och formerna för eu
fortsatt successiv, allmän arbetstidsförkortning, varvid särskilt bör uppmärksammas
frågan om arbetstiden för arbetstagare med påfrestande och/
eller hälsofarligt arbete samt behov av eu tillfredsställande lösning av de
problem beträffande uttagande av eu sammanhängande fritid som uppstår
för de allt fler anställda inom handeln, kommunikationer och andra serviceorgan
samt de många i vårdyrken sysselsatta».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna 1:18, 1:34 och 11:653.
Hihany till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 2 avd. Nr 17
2 Andra lagutskottets utlåtande nr J7 år 1963
Gällande bestämmelser
Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning (allmänna arbetstidslagen)
är med vissa undantag tillämplig på rörelse, industriell eller
icke, samt på hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat
sådant särskilt arbetsföretag, såvitt i rörelsen eller företaget för arbetsgivarens
räkning i regel användes flera än fyra arbetare. Till arbetare räknas
därvid inte medlem av arbetsgivarens familj samt inte heller verkmästare eller
annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare eller
därmed jämställd person eller kontorsvaktmästare eller annat underordnat
kontorsbiträde.
Jämlikt 4 § får den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, inte överstiga
45 timmar i veckan och inte heller 9 timmar per dygn. Bedrives arbete med
regelbunden skiftindelning, får annan arbetstid tillämpas, såvida arbetstiden
under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt 45
timmar i veckan.
Dessa bestämmelser är emellertid på visst sätt dispositiva. Avsteg kan
nämligen göras genom kollektivavtal, som å arbetstagarsidan slutits eller
godkänts av huvudorganisation (fackförbund), överenskommelse kan därvid
träffas om längre veckoarbetstid, längre begränsningsperiod eller högre
dygnsmaximum än lagen anger. Arbetarskyddsstyrelsen får därjämte medge
undantag från bestämmelserna i 4 §. Utan att det stora flertalet av de
berörda arbetarna samtycker därtill eller eljest särskilda skäl föreligger
får dock icke sådant undantag göras i vidare mån än att arbetstiden under en
tidrymd, som ej får överstiga 12 månader, uppgår till i genomsnitt 45 timmar
i veckan.
I stort sett liknande bestämmelser om ordinarie arbetstid finns intagna i
lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer.
1 kollektivavtal inrymmes därjämte ofta bestämmelser om arbetstidens
längd.
Historik
Principen om 48 timmars arbetsvecka lagfästes i vårt land år 1919. Principen
låg jämväl till grund för bestämmelserna i lagen den 16 maj 1930 om
arbetstidens begränsning, vilken alltjämt är gällande. Till stadgandena i denna
lag anslöt sig reglerna i de s. k. speciella arbetstidslagarna.
År 1947 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn av
arbetstidslagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen arbetstidsutredningen,
skulle, enär förutsättningar för en allmän förkortning av
normalarbetstiden icke ansågs föreligga vid denna tidpunkt, inrikta sitt arbete
på frågan om en förkortning av arbetstiden för vissa grupper med särskilt
påfrestande arbete. Utredningen avlämnade sitt betänkande år 1954.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1963
1 detta föreslogs att principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka skulle
bibehållas, att arbetstidslagstiftningen skulle utvidgas så att den med få
undantag blev tillämplig på alla arbetstagare samt att snävare gränser
skulle uppdragas för hur mycket övertid som skulle vara tillåten. Utredningen
föreslog därjämte bland annat förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare
med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete, nämligen 40
timmar i veckan vid vissa arbeten under jord och 4‘2 timmar vid kontinuerligt
skiftarbete, vid arbete i vilket arbetstagare utsattes för röntgenstrålning
eller radioaktiv strålning, som kunde innebära hälsofara, samt
vid arbete som utfördes av sjuksköterska vid kirurgisk operationsavdelning
på lasarett.
Arbetstidsutredningens betänkande gjordes till föremål för remissbehandling,
varvid åsikterna gick starkt isär i åtskilliga av de frågor, som behandlades
i detsamma.
Redan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande, tillkallades
år 1954 särskilda sakkunniga för att biträda med utredning om arbetstidens
längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den
lagstadgade arbetstiden. De sakkunniga, som arbetade under namnet utredningen
om kortare arbetstid, framlade år 1956 betänkande med förslag till
lagstiftning om allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden till 45
timmar i veckan.
I enlighet med sistnämnda betänkande föreslogs i propositionen nr SO
till 1957 års riksdag att den ordinarie arbetstiden skulle förkortas till 45
timmar i veckan samt att förkortningen skulle genomföras med en timme
vid början av ett vart av åren 1958, 1959 och 1960. I propositionen uttalade
föredragande departementschefen att först sedan erfarenhet vunnits rörande
verkningarna av den föreslagna arbetstidsförkortningen, tiden torde vara
inne att ta ställning till de av arbetstidsutredningen framlagda förslagen
ävensom till spörsmålet om ytterligare arbetstidsförkortning, allmän
eller begränsad till vissa arbetstagargrupper. Riksdagen biföll propositionen.
1 september 1957 uppdrogs åt socialstyrelsen att verkställa undersökningar
rörande arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar.
I direktiven för utredningen anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet
Nilsson:
Jag vill erinra om att dåvarande chelen för socialdepartementet i sina
direktiv för utredningen om kortare arbetstid framhöll, att man enligt hans
mening borde sikta på en normal arbetstid av 40 timmar per vecka såsom
ett mål för strävandena på arbetstidens område men att detta mål endast
kunde uppnås i etapper och genom successiva framsteg.
När vi i vårt land kan fortsätta på arbetstidsförkortningens väg är tills
vidare en öppen fråga. Då detta kan ske bör emellertid verkningarna av (ten
nu beslutade reformen så gott sig göra låter vara kända. En undersökning
i detta syfte bör därför komma till stånd.---
Undersökningen bör syfta till att mot bakgrunden av utvecklingen av den
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 196.1
totala produktionen inom enskilda företag, olika näringsgrenar och samhälle*1
dess helhet belysa bl. a. arbetsprestationer per arbetad timme, frånvarooch
olycksfallsfrekvens, övertid och extraarbete. Det kan även visa sig önskvärt
att klarlägga företagens åtgärder bl. a. i vad gäller investering, organisation
och planering. Undersökningen bör omfatta utvecklingen på arbetsmarknaden,
icke minst vad beträffar löneavtalen, varvid kompensationsfragan
och ackordsvolymen hör till de viktigare undersökningsobjekten.
I mars 1959 befriades socialstyrelsen från utredningsuppdraget och tillkallades
särskilda sakkunniga. Dessa har antagit benämningen 1959 års undersökning
av arbetstidsförkortningens verkningar.
Vid 1959 års riksdag väcktes motioner, i vilka bl. a hemställdes att 40-timmars arbetsvecka måtte införas. Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av
liksdagen godkända utlåtande nr 30 motionerna med den motiveringen, att
ytterligare arbetstidsförkortning icke borde genomföras, förrän tillräckliga
erfarenheter vunnits av den år 1957 beslutade arbetstidsförkortningen.
Vid 1960 års riksdag väcktes ånyo en motion, i vilken yrkades genomförande
av 40-timmars arbetsvecka. Denna avslogs med samma motivering
som motionerna vid föregående års riksdag.
I december 1960 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa eu
översyn av semesterlagstiftningen med inriktning på införande av fyra veckors
semester. De sakkunniga har antagit benämningen 1960 års semesterkommitté.
I direktiven för utredningen erinrade chefen för socialdepartementet,
statsrådet Nilsson, om att Internationella arbetsorganisationen vid
sin allmänna konferens år 1960 beslutat att låta utarbeta en rekommendation,
som går ut på att 40-timmarsvecka stegvis införes, samt att de svenska
iegeringsombuden röstade för detta beslut. Enligt departementschefen svntes
det naturligt, alt en fortsatt arbetstidsförkortning koin till stånd i vårt
land, varvid formen för eu minskning av den tid som tillbringades på arbetsplatsen
inte var bunden (ill en nedsättning av maximalarbetstiden per
vecka. Goda skäl kunde anföras för en kortare årlig arbetstid i form av
utökning av den lagstadgade semestern. De sakkunniga, som huvudsakligen
skulle syssla med semesterlagstiftningen, skulle emellertid, om överväganden
under utredningsarbetet föranledde därtill, även kunna gå in på frågor, som
hängde samman med lagstiftningen om arbetstidens begränsning.
Vid 1961 års riksdag återkom i eu motion yrkandet om förkortning av
arbetstiden till 40 timmar i veckan. Samtidigt väcktes yrkande om förkortning
av aibetstiden till 35 timmar i veckan för arbete under jord samt tungt
och hälsovådligt arbete. Motionen avslogs med den motiveringen att det
icke förelag förutsättningar för att redan då genomföra ytterligare förkortning
av arbetstiden.
Även 1962 års riksdag hade att taga ställning till motioner som syftade
till en förkortning av arbetstiden till 40 timmar i veckan. Motionerna avslogs
med samma motivering som tidigare år.
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1965 5
I september 1962 avgav 1962 års seineslerkomnutté betänkande (SOU
1962:44) med förslag till ny semesterlag. Kommittén har ansett det vara
en given förutsättning för dess arbete att den lagstadgade semestern vid
lämplig tidpunkt i en icke alltför avlägsen framtid kommer att förlängas
från aderton till tjugufyra dagar om året. Som eu följd härav har kommittén
icke ansett sig böra närmare pröva lämpligheten i och för sig av
en sådan reform. Kommitténs överväganden av lämplighetsnatur i frågor
som direkt sammanhänger med semesterns förlängning har därför inskränkt
sig till de spörsmål, som har samband med själva förläggningen av
en fyraveckorssemester. Härvid har kommittén ägnat intresse bl. a. åt de
ekonomiska förutsättningarna vid skilda tänkbara alternativ. Kommittén
har också diskuterat frågan om den fjärde semesterveckan efter överenskommelse
skall kunna få utnyttjas i form av en förkortning av den dagliga
arbetstiden. I denna fråga har kommittén anfört:
Kommittén har efter närmare övervägande icke ansett den omständigheten
att semestern förlänges till fyra veckor böra föranleda några väsentliga
avsteg från grundtanken bakom semesterlagstiftningen. Redan i sin nuvarande
utformning medger semesterlagen att arbetsgivaren och arbetstagaren
träffar överenskommelse om utläggning av semester i form av enstaka
ledighetsdagar. Någon anledning att inskränka denna avtalsfrihet finnes
icke, oaktat det med semestern avsedda rekreationssyftet måhända synes bli
bäst tillgodosett därest semestern icke splittras i alltför stor utsträckning.
I den mån överenskommelse om semester i form av lediga dagar kommer
att träffas får de emellertid antagas huvudsakligen avse en mindre del av
densamma; måhända blir stundom den fjärde semesterveckan utnyttjad
för utläggande av några fria lördagar. Häremot synes intet vara att erinra.
Rekreationsvärdet av en weekendledighet torde städse vara påtagligt. Skulle
emellertid parterna ges rätt att avtala om semesterns uttagande i form av
förkortning av den dagliga arbetstiden kunde enligt kommitténs uppfattning
följden bli att semesterreformen förfelade sitt syfte. Det torde nämligen
vara uteslutet att en förkortning av den dagliga arbetstiden skulle kunna
tillgodose det för semestern specifika syftet att skänka arbetstagaren
möjlighet att mer effektivt avkoppla från arbetet och söka stimulans i annan
miljö) än arbetsortens. Kommittén har icke ansett sig kunna förutsätta
att det från rekreationssynpunkt alltid skulle vara likgiltigt om viss semesterledighet
utbyttes mot arbetstidsförkortning i stället för att uttagas i
form av hela ledighetsdagar.
Proposition på grundval av kommitténs förslag är att vänta till årets
riksdag.
I mars 1962 har 1959 års undersökning av arbetstidsförkortningens verkningar
publicerat eu redogörelse över den skedda arbetstidsförkortningens
omfattning och utläggning (SOU 1962:17). I en senare redogörelse kommer
frågan om arbetsförkortningens verkningar att behandlas.
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 är 1963
Utskottet
Förevarande motioner syftar till en generell förkortning av arbetstiden.
I motionerna 1:18 och 11:20 hemställes om utredning i detta syfte. Samma
yrkande återkommer i motionerna 1:540 och 11:653, där även frågan om arbetstiden
för arbetare med påfrestande och hälsofarligt arbete samt problemet
med uttagande av sammanhängande fritid för dem som är sysselsatta
inom service- och vårdyrken särskilt uppmärksammas. I motionerna 1:34
och 11:40 yrkas ändring av arbetstidslagstiftningen på sådant sätt att den
dagliga arbetstiden icke får överstiga 8 timmar och att arbetstiden per vecka
begränsas till 40 timmar. Dessutom hemställes i de sistnämnda motionerna
om en översyn av stadgandena om övertid.
År 1957 beslöts på grundval av ett av utredningen om kortare arbetstid
framlagt förslag en allmän förkortning av arbetstiden. I direktiven för utredningen
uttalades, att man såsom ett mål för strävandena borde sikta på
en normal arbetstid av 40 timmar i veckan men att detta mål endast kunde
uppnås i etapper och genom successiva framsteg. I enlighet därmed beslöts
att arbetstidsförkortningen med hänsyn till de samhällsekonomiska förutsättningarna
för en sådan reform, som då var för handen, skulle till en början
begränsas till tre timmar och den ordinarie arbetstiden sålunda minskas
från 48 till 45 timmar i veckan. Förkortningen genomfördes successivt med
en timme vid början av ettvart av åren 1958, 1959 och 1960. Verkningarna
av reformen är för närvarande under utredning inom 1959 års undersökning
av arbetstidsförkortningens verkningar. Enligt vad som uppgivits kan resultatet
av den företagna utredningen väntas föreligga under innevarande år.
Huruvida möjligheterna till ytterligare förkortning av arbetstiden kan
bedömas innan resultat av den pågående utredningen föreligger har varit
föremål för delade meningar inom utskottet. Såsom framgår av motionerna
inrymmer emellertid frågan om en generell förkortning av arbetstiden
många problem av såväl samhällsekonomisk som annan natur. Spörsmålet i
sin helhet bör därför redan nu göras till föremål för en allsidig utredning.
Denna måste nämligen förutsättas bli både tidskrävande och omfattande.
Vid utredningsarbetets bedrivande bör särskilt beaktas de synpunkter i olika
avseenden som motionärerna framhållit angående arbetstidens längd för
arbetstagare i tungt och hälsofarligt arbete samt de problem som är förknippade
med en arbetstidsförkortning för dem som är sysselsatta inom
service- och vårdyrken.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,
nämligen
1) 1:18 och 11:20,
2) 1:34 och 11:40 samt
3) 1:540 och 11:653,
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 19671
7
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
angående en generell förkortning av arbetstiden;
B. att motionerna 1:34 och 11:40, i den män de icke kan
anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 mars 1963
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, herr Kaijser, fru Carlqvist, herrar Erik Filip Petersson
och Thorsten Larsson;
från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, fröken Sandell*,
herrar Wiklund i Stockholm, Wahrendorff, Fredriksson*, Jönsson i
Ingemarsgården och Björkman.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Kaijser och Björkman, vilka ansett,
dels att utskottets yttrande fr. o. in. det stycke å s. 6 som börjar med
orden »Huruvida möjligheterna till» bort ha följande lydelse:
»I en rekommendation vid 1962 års Internationella arbetskonferens har
40-timmarsveckan angetts som mål för strävandena att förkorta arbetstiden.
I rekommendationen har såsom även framgår av motionerna framhållits,
att både formerna och tidpunkten för detta måls uppnående måste
skifta från land till land och vara beroende av landets egna förhållanden beträffande
arbetstidsregleringen. Innehållet i rekommendationen överensstämmer
i princip med vad som anfördes redan i direktiven till 1904 års
utredning om kortare arbetstid.
Några delade meningar råder icke om önskvärdheten av en fortgående
arbetstidsförkortning i enlighet med de ovan återgivna tankegångarna. Enligt
utskottets mening bör det emellertid i första hand ankomma på arbetsmarknadens
parter att söka träffa överenskommelse härom. Det bör i princip
icke vara en statsmakternas angelägenhet att avgöra, i vilken form eu
väntad produktionsökning hör tagas ut, d. v. s. i vad mån ersättningen för
denna produktionsökning skall fördelas mellan ökad kontantlön och förkortad
arbetstid.
Å andra sidan har frågan om en förkortning av arbetstiden samhällsekonomiska
och sociala aspekter, som gör det angeläget att staten genom all
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1963
sidiga utredningar skaffar nödigt underlag för ett sakligt bedömande av
den tidpunkt då målet kan nås, den takt i vilken arbetstidsförkortningen
kan genomföras samt de sociala och andra åtgärder som kan betingas av
reformens genomförande.
Som ovan anförts pågår för närvarande eu undersökning av de ekonomiska
och sociala verkningarna av den arbetstidsförkortning som genomfördes
i etapper under åren 1958—1960. Ett delbetänkande har framlagts
under 1962, och utredningens huvudbetänkande väntas bli framlagt under
innevarande år. Enligt utskottets mening bör resultatet av denna utredning
avvaktas innan ställning lages till frågan om ytterligare utredning. Såsom
chefen för socialdepartementet anförde i direktiv i september 1957 till socialstyrelsen
i samband med uppdrag att verkställa undersökning rörande
arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar, bör nämligen
ett fortsättande på arbetstidsförkortningens väg icke ske förrän verkningarna
av den 1957 beslutade reformen var kända.
Under åren 1959— 1962 har motioner väckts med yrkande om förkortning
av arbetstiden, i princip till 40 timmar i veckan. Utskottet har avstyrkt dessa
motioner, huvudsakligen med den motiveringen att tillräckliga erfarenheter
icke vunnits av den 1957 beslutade arbetstidsförkortningen. Då utredning
rörande denna arbetstidsförkortnings verkningar alltjämt pågår,
finner utskottet icke skäl ändra denna sin avvaktande hållning.
Utskottet vill understryka, att någon försening av utredningsarbetet icke
behöver uppkomma på grund av utskottets ställningstagande. Det får nämligen
anses uteslutet att en ny utredning skulle kunna uträtta något värdefullt
arbete, innan den fått del av resultatet av de pågående undersökningarna
rörande 1957 års reform. Dessutom är det Kungl. Maj:t obetaget att
vid vilken tidpunkt som helst, då skäl därtill kan uppkomma, igångsätta en
ny utredning i syfte att skaffa underlag för eu arbetstidsförkortning.
Utskottet vill slutligen erinra om att innevarande riksdag har att vänta
förslag om en generell förlängning av semestern från 3 till 4 veckor, vilket
motsvarar ungefär en timmes arbetstidsförkortning per vecka.
Av här anförda skäl kan utskottet icke tillstyrka bifall till föreliggande
motioner.»
dels att utskottet bort hemställa,
»att förevarande motioner, nämligen
1) 1:18 och 11:20,
2) 1:34 och 11:40 samt
3) 1:540 och 11:653,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1963
680223