Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

Nr 53

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om ändring i arbctarskyddslagen den 3
januari 1949 (nr 1), m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 22 mars 1963 dagtecknad proposition, nr 126, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) och

2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag).

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 742 i första kammaren av herr Mårtensson
och nr 902 i andra kammaren av fru Skantz m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 743 i första kammaren av herrar Petersson,
Per, och Gustafsson, Nils-Eric, samt nr 900 i andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset m. fl., samt

3) motionen nr 901 i andra kammaren av fröken Sandell. 1

1 —Bihanq till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 53

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1)

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3, 16, 23, 27, 45, 51, 56, 57, 59, 61, 72 och
73 §§ arbetarskyddslagen den 3 januari 19491 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Denna lag äger, med de inskränkningar
nedan angivas, tillämpning
å varje rörelse, industriell eller icke,
vari arbetstagare användes till arbete
för arbetsgivares räkning, ävensom
å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning
eller annat dylikt särskilt
arbetsföretag, vari arbetstagare
användes på sådant sätt.

I denna

Denna lag äger, med de inskränkningar
nedan angivas, tillämpning å
varje verksamhet, vari arbetstagare
användes till arbete för arbetsgivares
räkning.

arbetets utförande.

Utöver vad i 1 § sägs skall denna
lag, där ej nedan annorlunda stadgas,
äga tillämpning å

1) arbete, som två eller flera personer
för gemensam räkning utföra
under sådana förhållanden, att om
arbetstagare funnits anställd i rörelsen
eller företaget lagen enligt 1 §
skulle ägt tillämpning därå;

2) arbete, som elev utför vid sådan
anstalt för yrkesutbildning eller avdelning
därav, beträffande vilken
Konungen förordnat att lagen skall
gälla; 1

§•

Utöver vad i 1 § sägs skall denna
lag, där ej nedan annorlunda stadgas,
äga tillämpning å

1) arbete, som två eller flera personer
för gemensam räkning utföra
under sådana förhållanden, att om
arbetstagare funnits anställd lagen
enligt 1 § skulle ägt tillämpning
därå;

2) arbete, som elev utför vid sådan
undervisnings- eller utbildningsanstalt
eller avdelning därav, beträffande
vilken Konungen förordnat att
lagen skall gälla;

1 Senaste lydelse av 73 § se SFS 1962:248.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

(Gällande lydelse)

3) arbete, som värnpliktig i denna
sin egenskap utför under sådana förhållanden,
att lagen enligt 1 § skulle
ägt tillämpning därå, om arbetet utförts
av arbetstagare för arbetsgivares
räkning; samt

4) arbete, som på fångvårds-,
tvångsarbets- eller fattigvårdsanstalt,
allmän alkoholistanstalt eller sinnessjukhus
eller annan anstalt för vård
av sinnessjuka intagen person efter
anvisning av anstaltsledningen utför
på anstalten.

I fall---------arb<

(Föreslagen lydelse)

3) arbete, som värnpliktig i denna
sin egenskap utför under sådana
förhållanden, att lagen enligt 1 §
skulle ägt tillämpning därå, om arbetet
utförts av arbetstagare för arbetsgivares
räkning; samt

4) arbete, som på fångvårds- eller
tvångsarbetsanstalt, arbetshem som
avses i lagen om socialhjälp, allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller sinnessjukhus eller annan anstalt
för vård av sinnessjuka intagen
person efter anvisning av anstaltsledningen
utför på anstalten.

it utföres.

3 §.

Från lagens tillämpning undantagas a)

arbete, som utföres i arbetstagarens
hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande;

b) arbete, som utföres av medlem
av arbetsgivarens familj, såframt arbetet
är förlagt till arbetsgivarens
hem eller är att hänföra till jordbruk
eller någon dess binäring, vilken icke
bedrives såsom självständigt företag,
eller till byggnadsarbete för jordbruk
eller sådan dess binäring, som nyss
nämnts; samt

c) arbete, som är att hänföra till
skeppstjänst.

Från lagens tillämpning undantagas a)

arbete, som utföres i arbetstagarens
hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande;

b) arbete, som utföres av medlem
av arbetsgivarens familj, såframt
arbetet är förlagt till arbetsgivarens
hem eller är att hänföra till jordbruk
eller någon dess binäring, vilken icke
bedrives såsom självständigt företag,
eller till byggnadsarbete för jordbruk
eller sådan dess binäring, som
nyss nämnts;

c) arbete, som utföres i arbetsgivarens
hushåll; samt

d) arbete, som är att hänföra till
skeppstjänst.

Från lagens tillämpning undantages
vidare övning inom krigsmakten
eller civilförsvaret eller eljest för totalförsvarets
ändamål, så ock annat
arbete inom krigsmakten eller civil -

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Konungen må föreskriva särskilda
villkor för arbetstagares användande
till arbete, som finnes medföra synnerlig
fara för ohälsa eller olycksfall,
eller förordna att arbetstagare ej må
användas därtill.

Minderårig må icke användas till
arbete med mindre han fyllt eller
under kalenderåret fyller fjorton år
samt — där fråga ej är om arbete under
ferietid — inhämtat den för folkskolan
bestämda lärokursen eller
däremot svarande kunskaper och
färdigheter eller ock erhållit behörigt
tillstånd att lämna folkskolan.

Arbetarskyddsstyrelsen må---

Minderårig må---i arbetsbol

försvaret än sådant som utföres under
väsentligen samma förhållanden
som motsvarande arbete i annan
verksamhet.

§•

Konungen må föreskriva särskilda
villkor för arbetstagares användande
till arbete, som finnes medföra
särskild fara för ohälsa eller olycksfall.
Finnes arbete medföra synnerlig
fara för ohälsa eller olycksfall,
må Konungen förordna att arbetstagare
ej må användas därtill.

§■

Minderårig må icke användas till
arbete med mindre han fyllt eller
under kalenderåret fyller fjorton år
samt — där fråga ej är om arbete
under ferietid — fullgjort sin skolplikt
eller ock erhållit behörigt tillstånd
att avsluta sin skolgång.

sig skolundervisningen.

§•

Tillverkare eller försäljare av
maskin, redskap eller annan teknisk
anordning ävensom den, vilken upplåter
sådan anordning till begagnande,
skall tillse, att anordningen, då
den avlämnas för att tagas i bruk
inom riket eller här utställes till försäljning
eller i reklamsyfte, är försedd
med nödiga skyddsanordningar

Vad sålunda stadgats skall ej gälla
arbete, som fortgår under högst
tre dagar och medför ringa ansträngning.

§•

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

(Gällande lydelse)

och även i övrigt erbjuder betryggande
säkerhet mot ohälsa och
olycksfall, så ock tillhandahålla för
anordningens användning och skötsel
erforderliga föreskrifter.

Utför någon

(Föreslagen lydelse)
och även i övrigt erbjuder betryggande
säkerhet mot ohälsa och
olycksfall, så ock tillhandahålla för
anordningens montering, användning
och skötsel erforderliga föreskrifter.

När särskilda skäl äro därtill, må
arbetarskyddsstyrelsen föreskriva,
att anordningen därjämte skall vara
försedd med skylt eller annan märkning
upptagande tillverkarens namn
och annan uppgift som styrelsen finner
erforderlig.

Arbetarskyddsstyrelsen må ock,
när särskilda skäl äro därtill, beträffande
visst slag av anordning, som i
första stycket sägs, föreskriva att anordningen
skall vara godkänd av styrelsen,
innan den avlämnas för att
tagas i bruk inom riket eller här utställes
till försäljning eller i reklamsyfte.

- föreskrifter iakttagas.

51 §.

Den som

Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om läkare,
som har eller haft att verkställa besiktning
eller undersökning enligt
denna lag eller med stöd av densamma
meddelad föreskrift.

honom kunnigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om ledamot
och ersättare i yrkesinspektionens
förtroenderåd ävensom i fråga om
läkare, som har eller haft att verkställa
besiktning eller undersökning
enligt denna lag eller med stöd av
densamma meddelad föreskrift.

56 §.

Där så prövas nödigt till förebyggande
av att tillverkare, försäljare
eller upplåtare av maskin, redskap
eller annan teknisk anordning, utan
att iakttaga vad i 45 § första stycket
är stadgat, avlämnar anordningen för

Där så prövas nödigt till förebyggande
av att tillverkare, försäljare
eller upplåtare av maskin, redskap
eller annan teknisk anordning, utan
att iakttaga vad som är stadgat i 45 §
första stycket eller föreskrivits med

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

(Gällande lydelse)
att tagas i bruk inom riket eller här
utställer densamma till försäljning
eller i reklamsyfte, äger arbetarskyddsstyrelsen,
efter det tillfälle beretts
tillverkaren, försäljaren eller
upplåtaren att yttra sig i ärendet,
förbjuda denne att avlämna eller utställa
anordningen, med mindre de
åtgärder vidtagas, som styrelsen finner
erforderliga.

Om synnerliga

(Föreslagen lydelse)
stöd av andra eller tredje stycket
nämnda paragraf, avlämnar anordningen
för att tagas i bruk inom riket
eller här utställer densamma till
försäljning eller i reklamsyfte, äger
arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle
beretts tillverkaren, försäljaren
eller upplåtaren att yttra sig i ärendet,
förbjuda denne att avlämna eller
utställa anordningen, med mindre
de åtgärder vidtagas, som styrelsen
finner erforderliga,
idet upprätthålles.

Åsidosätter installatör, som avses
i 45 § andra stycket, vad där stadgas,
äger arbetarskyddsstyrelsen, om så
finnes påkallat, föreskriva villkor
att av honom iakttagas vid utförande
av installationsarbete eller förbjuda
honom att vidare utföra visst slag
av sådant arbete. Innan föreskrift
eller förbud meddelas, skall tillfälle
beredas installatören att yttra sig i
ärendet.

§•

Åsidosätter installatör, som avses
i 45 § fjärde stycket, vad där stadgas,
äger arbetarskyddsstyrelsen, om så
finnes påkallat, föreskriva villkor att
av honom iakttagas vid utförande av
installationsarbete eller förbjuda honom
att vidare utföra visst slag av
sådant arbete. Innan föreskrift eller
förbud meddelas, skall tillfälle beredas
installatören att yttra sig i ärendet.

59 §.

På anmodan------sådan undersökning.

Den som------sådan undersökning.

Underlåter någon------vidtaga åtgärden.

över föreläggande eller förbud
som meddelats av yrkesinspektör må
klagan föras hos arbetarskyddssty -

Undersökning enligt denna paragraf
skall, där arbetarskyddsstyrelsen
så föreskriver, bekostas av arbetsgivaren
eller, i fall som avses i
andra stycket, tillverkaren, försäljaren
eller upplåtaren.

§•

Talan mot föreläggande eller förbud
som meddelats av yrkesinspektör
föres genom besvär hos arbetar -

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

(Gällande lydelse)
relsen inom två veckor från den dag
klaganden erhöll del av detsamma.
Underrättelse härom skall lämnas då
föreläggandet eller förbudet meddelas.

Angående klagan--—----

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den
utsträckning styrelsen finner lämpligt
överlämna åt yrkesinspeklör att
enligt de närmare föreskrifter styrelsen
utfärdar medgiva undantag,
varom stadgas i 23 eller 29 §.

över arbetarskyddsstyrelsens---

Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen
i annan fråga, som omförmäles
i denna lag, eller mot länsstyrelses
beslut i sådan fråga föres genom
besvär hos Konungen i den ordning,
som år bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.

(Föreslagen lydelse)
skyddsstyrelsen. 1 yrkesinspektörens
beslut skall givas till känna vad den
som vill fullfölja talan har att iakttaga.

---i 73 §.

§•

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den
utsträckning styrelsen finner lämpligt
överlämna åt yrkesinspektör att
enligt de närmare föreskrifter styrelsen
utfärdar medgiva undantag, varom
stadgas i 23, 24 eller 29 §.

§•

- ej föras.

Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen
i annan fråga, som omför
mäles i denna lag, eller mot länssty
relses beslut i sådan fråga föres ge
nom besvär hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.

■:■ <;

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

Förslag

till

Lag

om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m.
(skogsförläggningslag)

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Denna lag äger enligt vad nedan sägs tillämpning å arbete inom skogsbruket
ävensom å flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads- och vägarbete.

2 §.

Bedrives arbete, som avses i denna lag, på sådant avstånd från ställe,
där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan fordras att arbetstagarna
skola begiva sig dit för att erhålla inkvartering, skall arbetsgivaren
sörja för att arbetstagarna äga tillgång till bostad å eller i närheten
av arbetsstället. Användas hästar vid arbetet och finnes icke inom skäligt
avstånd från arbetsstället tillgång till erforderligt stallrum, skall genom
arbetsgivarens försorg å eller i närheten av arbetsstället jämväl tillhandahållas
stallrum.

Anvisar arbetsgivare, ändå att sådant fall som nu är sagt ej föreligger,
åt arbetstagare bostad i byggnad, som icke stadigvarande användes för bostadsändamål,
eller stallrum i byggnad, som icke stadigvarande nyttjas till
stall, är arbetsgivaren pliktig sörja för att bostaden eller stallet uppfyller
föreskrifterna i denna lag.

3 §.

I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans
räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig
företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres
av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person,
vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.
Vid flottningsarbete skall dock såsom arbetsgivare städse anses
flottningsförening, när flottning sker i allmän flottled, samt eljest den som
i flottleden innehar flottningsrätten.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963
Beskaffenheten av bostäder och stall m. m.

4 §•

Bostad, som avses i denna lag, skall motsvara de fordringar, som med
hänsyn till den tid och de förhållanden under vilka bostaden kan förväntas
bliva använd, skäligen kunna ställas på en tillfällig bostad. Därvid skall särskilt
iakttagas vad nedan stadgas.

Avståndet mellan golv och innertak må ej understiga 2,2 meter. Utrymmet
i bostaden skall vara minst 10 kubikmeter för varje inkvarterad person.

I avskilt sovrum skall utrymmet vara minst 8 kubikmeter för varje person.
Sovplats skall vara så anordnad och utrustad, att den erbjuder goda möjligheter
till vila. I samma rum må i regel ej inrymmas sovplatser för flera
än fyra personer. Bostaden skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmd
samt vara försedd med lämpliga anordningar för luftväxling. Erforderlig utrustning
för belysning och renhållning skall finnas att tillgå.

Vidare skall bostaden vara försedd med erforderliga utrymmen för förvaring
av livsmedel samt kläder och övriga personliga tillhörigheter ävensom
med särskild tvättplats. Till bostaden skall höra avskilt utrymme för
torkning av kläder.

Inkvarteras sex eller flera arbetstagare, vilka avse att bilda matlag, skola
anordningar vidtagas för gemensam mathållning.

5 §•

Stall, som avses i denna lag, skall med hänsyn till den tid och de förhållanden,
under vilka stallet kan förväntas bliva använt, erbjuda tillräckligt
utrymme samt lämpliga temperatur- och fuktighetsförhållanden.

Därvid skall särskilt iakttagas, att avståndet mellan spiltgolv och innertak
ej må understiga 2,2 meter samt att till stallet skola höra lämpligt utrymme
för förvaring av foder ävensom särskilt utrymme för torkning av
seldon och hästtäcken.

6 §•

Arbetarskyddsstyrelsen äger, där det i visst fall finnes påkallat av särskilda
skäl, medgiva undantag från vad i 4 § andra—fjärde styckena samt
5 § andra stycket sägs.

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämpligt
överlämna åt skogsyrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter
styrelsen utfärdar medgiva undantag som avses i denna paragraf.

7 §•

Dricks- och tvättvatten av lämplig beskaffenhet skall finnas att tillgå
inom skäligt avstånd från bostad och stall.

Vid bostad skola finnas avträde samt, där så erfordras, lämpligt utrymme
för förvaring av ved.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

Där så skäligen kan påfordras, skall finnas från bostaden avskilt utrymme
för skötsel och förvaring av motorsågar och liknande redskap.

8 §•

Arbetstagare åligger att, i vad på honom ankommer, medverka till vården
av bostad och stall, som ställas till hans förfogande, samt till att ordning
och sundhet iakttagas.

Skyddsombud och skyddskommitté

9 §•

Skyddsombud, som utsetts enligt 40 § arbetarskyddslagen, skall företräda
arbetstagarna jämväl i frågor rörande bostäder och stall, som avses
i denna lag. Skyddskommitté, som tillsatts enligt 41 § arbetarskyddslagen,
skall verka för att bostäder och stall äro av god beskaffenhet samt för att
ordning och sundhet iakttagas.

Vad i arbetarskyddslagen och med stöd därav utfärdade föreskrifter
stadgas med avseende å skyddsombud och skyddskommitté skall i tillämpliga
delar gälla även i frågor rörande bostäder och stall som nu sagts.

Vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare

10 §.

Den som tillverkar eller försäljer bostad eller stall för ändamål som angives
i denna lag skall tillse, att byggnaden, då den avlämnas för att tagas
i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte* uppfyller
de fordringar som gälla enligt denna lag.

Tillsyn å lagens efterlevnad

11 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av arbetarskyddsstyrelsen
samt, under dess överinseende och ledning, av skogsyrkesinspektionens eller,
beträffande vägarbete utan samband med skogsbruk eller flottning, av
den allmänna yrkesinspektionens befattningshavare.

Vad i lagen stadgas om skogsyrkesinspektör skall i fråga om vägarbete
som nyss sagts äga motsvarande tillämpning å yrkesinspektör.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen.

12 §.

Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag skall, närhelst
han så påfordrar, äga tillträde till bostad och stall, som äro under -

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

kastade hans tillsyn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill
hans tjänsteåligganden kunna giva anledning.

Arbetsgivare och den som å arbetsställe företräder honom samt tillverkare
och försäljare, som avses i 10 §, äro pliktiga att på anfordran lämna
tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga utövande.

13 §.

Åsidosätter i annat fall än som avses i 16 § arbetsgivare något av vad i
2, 4, 5 eller 7 § stadgas, äger skogsyrkesinspektören, där så prövas nödigt,
skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga sådan
åtgärd att det åsidosatta stadgandet iakttages eller ock skriftligen förbjuda
honom att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda
viss bostad eller visst stall utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande
angivet villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att
avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträffande
bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, jämväl upplåtaren.

Medför arbetsgivares underlåtenhet att iakttaga vad enligt 2, 4 eller 5 §
åligger honom synnerlig olägenhet, äger skogsyrkesinspektören utan att
avbida vederbörandes yttrande meddela förbud, som avses i första stycket,
att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda
förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta genom polismyndighetens
försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att
säkerställa att förbudet upprätthålles.

År i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd beträffande
bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, äger skogsyrkesinspektören
meddela förbud mot upplåtelse av bostaden för inkvartering
av arbetstagare eller av stallet för inhysande av hästar, intill dess med bostaden
eller stallet vidtagits viss angiven åtgärd.

14 §.

Föreligga sannolika skäl till antagande att bostad eller stall, som icke
uppfyller fordringarna enligt 4, 5 eller 7 §, kommer att användas för ändamål
som angives i denna lag, äger skogsyrkesinspektör skriftligen förelägga
ägaren att innan byggnaden tages i bruk vidtaga sadan åtgärd, att nämnda
fordringar uppfyllas, eller ock skriftligen förbjuda honom att använda eller
upplåta byggnaden utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande angivet
villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att
avgiva yttrande beredas ägaren.

15 §.

Arbetarskyddsstyrelsen äger utan föregående beslut av skogsyrkesinspektör
förordna om åtgärd, som avses i 13 och 14 §§.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

16 §.

Underlåter flottningsförening att enligt vad i denna lag sägs uppföra
bostad för flottningsarbetare, skall skogsyrkesinspektören, där så prövas
nödigt, anmäla förhållandet till arbetarskyddsstyrelsen, som mot föreningen
äger föra talan vid vattendomstol. Om sådan talan skall gälla vad i 6 kap.
17 § vattenlagen är stadgat.

Försummar flottningsförening att underhålla bostad för flottningsarbetare,
har skogsyrkesinspektören att göra anmälan härom till länsstyrelsen;
och skall i fråga om länsstyrelsens behandling av sådan anmälan gälla
vad i lagen om allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader.

17 §.

Där så prövas nödigt till förebyggande av att tillverkare eller försäljare
av bostad eller stall, utan att iakttaga vad i 10 § är stadgat, avlämnar
byggnaden för att tagas i bruk inom riket eller här utställer densamma till
försäljning eller i reklamsyfte, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle
beretts tillverkaren eller försäljaren att yttra sig i ärendet, förbjuda
denne att avlämna eller utställa byggnaden, med mindre de åtgärder vidtagas,
som styrelsen finner erforderliga.

18 §.

• I fall som avses i 13 § skall vad där stadgats icke äga tillämpning å verksamhet,
som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen, i anledning
av anmälan från skogsyrkesinspektör eller eljest, i avseende å sådan
verksamhet missförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs, skall
styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten,
påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, må styrelsen underställa
ärendet Konungens prövning.

Föreläggande eller förbud, som avses i 14 §, må ej riktas mot staten.

19 §.

Talan mot föreläggande eller förbud som meddelats av skogsyrkesinspektör
föres genom besvär hos arbetarskyddsstyrelsen. I skogsyrkesinspektörens
beslut skall givas till känna vad den som vill fullfölja talan har att
iakttaga.

Angående talan mot arbetarskyddsstyrelsens beslut stadgas i 23 §.

Särskilda bestämmelser
20 §.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud eller föreläggande,
som meddelats med stöd av 13, 14, 15 eller 17 §, dömes till dagsböter eller, där

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963 13

omständigheterna äro synnerligen försvårande, till fängelse i högst sex
månader.

21 §.

Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller skogsyrkesinspektör
oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning
lämnats honom jämlikt denna lag, dömes till dagsböter.

Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift,
som avses i denna paragraf, dömes ock till ansvar som nu sagts.

22 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i denna lag
är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare eller försäljare, som avses
i 10 §, gälla arbetsföreståndaren.

23 §.

Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i ärende, som avses i denna
lag, föres genom besvär hos Konungen.

24 §.

Till ledning vid tillämpningen av denna lag äger arbetarskyddsstyrelsen
meddela råd och anvisningar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Fråga om undantag från
lagens bestämmelser må dock behandlas redan före nämnda dag.

Genom denna lag upphäves lagen den 25 maj 1951 (nr 305) om tillfälliga
bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag).

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

Föreläggande eller förbud, som meddelats med stöd av 22 § lagen den
25 maj 1951 (nr 305), skall såvitt angår tid efter den nya lagens ikraftträdande
anses hava meddelats jämlikt motsvarande bestämmelse i den
nya lagen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att arbetarskyddslagen, vars tillämpningsområde
hittills varit begränsat i huvudsak till rörelse, skall bli i princip tillämplig
på all verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares
räkning. Vissa undantag föreskrives dock. Bl. a. göres undantag för arbete
i arbetsgivarens hushåll och för den egentliga militärtjänsten.

Vidare föreslås befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att utfärda föreskrift
om s. k. typgodkännande av maskiner, redskap o. dyl. till förhindrande
av att farliga sådana anordningar tages i bruk.

Propositionen innehåller också förslag till en ny skogsförläggningslag
med höjda standardkrav i fråga om skogsförläggningarna.

I propositionen behandlas därjämte vissa förslag som framlagts dels av
arbetsskyddsstyrelsen rörande minderårig arbetskraft, dels av Landsorganisationen
om arbetarskyddslagens tillämplighet i fråga om jordbruksarbete,
dels ock av arbetarskyddsverkets organisationsutredning beträffande lokala
skyddstjänstemän. Dessa förslag har emellertid icke godtagits av Kungl.
Maj :t.

Av propositionen redovisas här endast vad föredragande departementschefen,
statsrådet Aspling, rörande propositionens förslag anfört i sin allmänna
motivering och special motivering. I övrigt hänvisas till propositionen.

Motionsyrkandena

I motionerna I: 742 och II: 902 har yrkats »att i arbetarskyddslagen införes
en sådan bestämmelse att åsyftade arbetstagare tillgodoses samma
skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete hos varumottagare som övriga arbetstagare
med stöd av arbetarskyddslagstiftningen kommer i åtnjutande
av samt att vederbörande utskott ges i uppdrag att utarbeta nödvändig lagtext».

I motionerna I: 743 och II: 900 har yrkats »att riksdagen vid behandling
av proposition nr 126 måtte besluta att i skogsförläggningslagen intaga en
bestämmelse om undantag från lagstiftningens tillämpning för arbete, som
utföres uteslutande av medlem av arbetsgivarens familj, såframt arbetet
bedrives på arbetsgivaren tillhörig mark eller eljest för hans egen räkning
enligt vad som föreslagits av Arbetarskyddsstyrelsen samt att vederbörande
utskott måtte utforma härför erforderliga författningstillägg samt i övrigt
beakta vad i motionen anförts».

I motionen II: 901 har yrkats »att även det husliga arbetsområdet föres
in under arbetarskyddslagen samt att utskottet måtte utarbeta härför erforderlig
lagtext».

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnats i det följande, hänvisa
till motionerna II: 902, I: 743 och II: 901.

Allmän motivering

Föredragande departementschefen har anfört:

»Arbetarskyddslagen

Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde

När en särskild lagstiftning med ändamål att förebygga olycksfall i arbetet
och ohälsa till följd av hälsovådliga förhållanden på arbetsplatsen
aktualiserades i vårt land i slutet av 1800-talet bedömde man området för
en sådan lagstiftning som förhållandevis begränsat. De missförhållanden
man på allvar börjat uppmärksamma var koncentrerade till industrien och
i första hand fabriksindustrien, där arbetarna inte åtnjöt det skydd till liv
och hälsa som de borde kunna göra anspråk på. Den första arbetarskyddslagen
i modern mening i vårt land, 1889 års lag om skydd mot yrkesfara,
blev med den utgångspunkt man sålunda hade i huvudsak tillämplig endast
på kroppsarbetare inom industrien.

I det kommittéförslag, som låg till grund för efterföljaren, 1912 års lag
om arbetarskydd, förordades att lagen skulle vara i princip tillämplig på
varje verksamhet, industriell eller ej, vari arbete utfördes för arbetsgivares
räkning. Därmed avsågs en utvidgning av tillämpningsområdet i två
avseenden, nämligen dels i fråga om de verksamhetsområden lagen hade
att reglera och dels i fråga om personkretsen. Man menade att det ur
skyddssynpunkt saknade betydelse vad ett arbete bestod i, vem som utförde
det och åt vem det utfördes. Risk för olycksfall eller ohälsa förelåg
inom de flesta verksamhetsgrenar. Därför borde en arbetarskyddslag i
princip äga tillämpning på all slags verksamhet, som grundade ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande,
och gälla allt slags arbete. Det till lagrådet
remitterade lagförslaget anslöt sig till kommitténs förslag, men med anledning
av vad lagrådet anförde kom det slutliga förslaget och den av riksdagen
antagna lagen att i huvudsak begränsa tillämpningsområdet till rörelse.
Däremot spelade det ingen roll om rörelsen var industriell eller ej
och likaså var alla arbetstagare i en rörelse, såväl kroppsarbetare som
andra, skyddade. Som skäl mot att göra lagen tillämplig på varje verksamhet,
där någon utförde arbete för annans räkning, åberopades i främsta rummet
att det skulle vara att gå utanför gränsen för ett verkligt och påvisbart
behov. Den statliga och kommunala förvaltningen nämndes härvid
som exempel på verksamhet, vilken saknade behov av särskilda skyddsföreskrifter.
Missförhållanden inom den offentliga verksamheten, t. ex. till

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

följd av osunda arbetslokaler, ansågs böra avhjälpas i helt andra former
än genom kontrollföreskrifter i en författning av allmän civillags natur.

Vid tillkomsten av den nu gällande arbetarskyddslagen av år 1949 var
frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet till att i princip omfatta
varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares
räkning, ånyo aktuell men ett förslag härom tillbakavisades med i stort
sett samma motivering som år 1912.

Arbetarskyddslagen äger alltså tillämpning på industriella och andra
rörelser, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning.
Vidare är lagen tillämplig på hus-, väg- och vattenbyggnad samt andra sådana
arbetsföretag, vari arbetstagare användes. Med ett på detta sätt bestämt
tillämpningsområde faller den offentliga förvaltningen i egentlig mening
och viss privat verksamhet, som inte drivs i vinstsyfte, utanför lagens
tillämpningsområde. Å andra sidan har åtskillig statlig och kommunal
verksamhet, som står den egentliga förvaltningsverksamheten nära, ansetts
uppfylla betingelserna för att rörelse skall anses föreligga. När det
gäller verksamhet, som utövas till allmänhetens tjänst, har avgörande betydelse
tillmätts den omständigheten, att vederlag utgår för de tillhandahållna
tjänsterna, och detta även om vederlaget långt ifrån medger något
överskott på rörelsen eller ens motsvarar samhällets självkostnad. Några
exempel kan belysa det nu anförda.

I statens civila verksamhet har lagen ansetts äga tillämpning på affärsverkens
lokala och regionala enheter, på visst arbete vid andra verk, exempelvis
arbete utfört av tullpackhuskarlar och arbete vid sjöfartsverkets förråd
och byggnadsföretag, på arbetet vid vissa av universitetens institutioner,
t. ex. sådana vilkas verksamhet förutom forskning omfattar utförande
av undersökningar åt allmänheten mot betalning, på arbetet vid sjukhus
och apotek ävensom på läkares och veterinärers verksamhet. Däremot är
lagen inte tillämplig i fråga om ämbetsverken, däri inbegripet affärsverksstyrelserna,
undervisningsväsendet, rättsväsendet, polis- och åklagarväsendet,
fångvården och verksamheten vid arkiv, bibliotek och museer. När det
gäller försvaret har lagen bl. a. ansetts tillämplig på civilanställda arbetare
vid örlogsvarv, industrier och verkstäder samt vid militärförbanden. Även
arbete som utföres av militär eller civilmilitär personal blir underkastat
lagen, om det är sådant som eljest skötes av civilanställda, dock under förutsättning
att arbetet inte som militär övning ingår i den egentliga militärtjänsten
eller står i direkt samband med sådan tjänst. Den egentliga militärtjänsten
omfattas nämligen inte av lagen och inte heller annan militär
tjänst, som står i direkt samband med militär övning.

Beträffande arbetarskyddslagens tillämplighet på kommunernas verksamhet
gäller i stort sett detsamma som för den statliga civila verksamhetens
del. Bland speciellt kommunala verksamhetsgrenar har lagen ansetts
tillämplig på barnhem, pensionärshem, ålderdomshem, badinrättning -

Andra lagutskottets utlåtande nr 511 år 1963 17

ar samt sport- och friluftsanläggningar, men däremot inte på skatte- och
uppbördsväsendet och ej heller på brandförsvaret.

På kyrkans verksamhet har lagen inte ansetts tillämplig.

Den privata verksamheten är i största utsträckning sådan, som grundar
ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande och som helt eller delvis utövas i
förvärvssyfte. Den bildar därmed huvuddelen av arbetarskyddslagens tilllämpningsområde.
Däremot faller verksamhet utövad exempelvis av stiftelser,
ideella och politiska sammanslutningar samt välgörenhetsorganisationer
utanför tillämpningsområdet. Detsamma är förhållandet med husligt
arbete i arbetsgivarens hem.

Utmärkande för gränsdragningen kring arbetarskyddslagens tillämpningsområde
är att alla arbetstagare inom en viss verksamhet, oavsett sysselsättning,
omfattas av lagens bestämmelser, om lagen bedömes vara tilllämplig
på verksamheten. I de fall lagen inte är tillämplig gäller undantaget
samtliga arbetstagare inom verksamheten i fråga. Så är exempelvis
vaktmästare och städerskor i ämbetsverk och skolor undantagna medan
motsatsen gäller för samma arbetstagarkategorier vid t. ex. sjukhus.

Enligt den för arbetarskyddslagens skyddsfunktion grundläggande bestämmelsen
i 7 § första stycket har arbetsgivaren skyldighet att iaktta allt
som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka det
bedrives, samt arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar
för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att arbetstagaren ådrager
sig ohälsa eller drabbas av olycksfall i arbetet. Till utfyllnad av denna
allmänna bestämmelse innehåller lagen ett stort antal mer specificerade
stadganden, bl. a. om direkta åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall,
om arbetstid, om minderårigas användande i arbete och om samverkan
mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Det framstår som självklart att de principer, som fått sitt uttryck i
arbetarskyddslagen och avser att garantera den anställde sundhet och säkerhet
i arbetet, bör äga allmän tillämpning. Hittills har dock den omständigheten
att behovet av ett i lag reglerat arbetarskydd bedömts vara påtagligt
mindre inom vissa verksamhetsformer än inom andra ansetts motivera
att lagen fått ett tillämpningsområde, vilket i huvudsak är begränsat
till verksamhet som har karaktär av rörelse. Härigenom har framför allt
den statliga och kommunala förvaltningen ställts utanför lagens tillämpningsområde.
De skäl som åberopats till stöd för en sådan gränsdragning,
kan enligt min mening numera inte anses tala med samma styrka som
tidigare. Inom ett flertal av de verksamhetsgrenar, som blivit undantagna
från lagtillämpningen, finns arbetstagare vilkas sysslor inte på något sätt
skiljer sig från dem som utövas av arbetstagare, vilka åtnjuter lagens
skydd. Genom en gränsdragning, vars huvudändamål varit att frånskilja
den statliga och kommunala tjänstemannaverksamheten, har man alltså
inte bara gjort ett avsteg från principen om skyddsintressets allmängillig2
— Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 53

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

het utan också åstadkommit en uppdelning av arbetstagargrupper, inom
vilka ett och samma behov av skyddsföreskrifter föreligger.

När nu arbetarskyddsstyrelsen föreslagit, att arbetarskyddslagen skall
bli i princip tillämplig på all verksamhet, vari arbetstagare användes till
arbete för arbetsgivares räkning, har förslaget vunnit enhällig anslutning
bland remissorganen och för egen del tillstyrker jag att det genomföres.
Förslaget innebär att arbetarskyddslagen — med de särskilda undantag som
redan gäller eller som föreslås i det följande — blir tillämplig så snarti
någon anlitar en annan persons arbetskraft under sådana omständigheter
att ett arbetstagarförhållande uppkommer. Föreligger ett arbetstagarförhållande,
bör enligt min mening lagen äga tillämpning även om arbetet är
av tillfällig karaktär. Härav följer inte, att samtliga skyddsbestämmelser
skulle komma till användning i sådana fall. En stor del av bestämmelserna
är så utformade att de endast får betydelse för arbete, soin är av mer stadigvarande
natur. I ett avseende torde ett undantag för arbete av helt
tillfällig natur vara behövligt. Jag syftar på bestämmelsen i 27 § om att
en minderårig inte får användas till arbete utan att arbetsbok avlämnas
till arbetsgivaren. Härtill återkommer jag vid behandlingen av arbetarskyddsstyrelsens
övriga lagändringsförslag, som bl. a. berör detta stadgande.

Utsträckningen av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till all verksamhet,
vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning,
bör inte utesluta att undantag, om så skulle visa sig nödvändigt, helt eller
delvis göres för vissa verksamhetsformer. För statlig civil verksamhet
innebär utvidgningen i huvudsak att lagen blir tillämplig på
arbetet inom Kungl. Maj :ts kansli, centrala ämbetsverk, länsstyrelser och
lokal förvaltning, rättsväsendet, polis- och åklagarväsendet, fångvården,
tullväsendet, undervisningsväsendet samt arkiv, bibliotek och museer. Arbetarskyddsstyrelsen
har vid en genomgång av lagens bestämmelser inte
funnit skäl att göra undantag för ifrågavarande verksamhetsområden i något
avseende, och de berörda remissorganen har heller inte påfordrat några
undantagsbestämmelser. Jag ansluter mig till arbetarskyddsstyrelsens uppfattning
och vill påpeka, att några speciella undantag inte finns för den
statliga verksamhet inom t. ex. affärsverken, som redan nu faller under
lagen.

Endast i ett avseende torde det i detta sammanhang finnas anledning att
gå in på de särskilda skyddsbestämmelserna. Jag syftar på reglerna om
nattvila och veckovila, vilka bl. a. får betydelse för verksamhet som pågår
kontinuerligt såsom fallet är t. ex. inom fångvården. Enligt 19 § arbetarskyddslagen
gäller ett principiellt nattarbetsförbud, från vilket avvikelse får
ske där visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller
annan särskild omständighet måste fortgå även nattetid. För sådan avvikelse
behövs inget dispensförfarande utan arbetsgivaren träffar själv av -

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 är 1063

görandet. Där omständigheter som nu sagts inte föreligger, kan arbetarskyddsstyrelsen
medge dispens, om det föreligger särskilda skäl eller om
det av uttalanden av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar
framgår, att det stora flertalet arbetare som beröres är med på att
arbeta nattetid och några olägenheter för hälsan inte behöver befaras. Beträffande
regeln om 24 timmars veckovila i 21 § stadgas, att undantag utan
dispens kan göras där särskilt förhållande tillfälligt påkallar det. Annat
undantag kan medges av arbetarskyddsstyrelsen efter hörande av vederbörande
sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare. De nu nämnda
bestämmelserna torde såsom arbetarskyddsstyrelsen funnit tillgodose det
behov av avvikelser, som kan föreligga inom den statliga civila verksamheten.

Arbetarskyddslagens bestämmelser om samverkan mellan arbetsgivare
och arbetstagare innebär att på arbetsställe, där det regelbundet sysselsättes
minst fem arbetstagare, skall utses ett skyddsombud, som skall
företräda arbetarna i frågor rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Sysselsättes
minst femtio arbetstagare på arbetsstället, skall det finnas en av
skyddsombud och företrädare för arbetsgivaren sammansatt skyddskommitté,
som skall verka för sundhet och säkerhet i arbetet. I ett av Kungl.
Maj :t utfärdat cirkulär till statsmyndigheterna angående företagsnämnder
m. m. inom statsförvaltningen föreskrives bl. a., att vid verk med i regel
minst 50 anställda skall inrättas företagsnämnd, om myndigheten eller
personalorganisationen begär det. Även eljest skall sådan nämnd inrättas,
om överenskommelse träffas mellan myndigheten och personalorganisationen.
Enligt arbetarskyddsstyrelsens mening bör företagsnämnderna kunna
fungera som skyddskommittéer under förutsättning att skyddsombud ingår
som ledamöter. Denna uppfattning har inte mött någon gensaga bland
remissorganen och jag finner förslaget lämpligt.

Eu ytterligare fråga, som arbetarskyddsstyrelsen särskilt diskuterat, gäller
tillsynen över arbetarskyddslagens efterlevnad. Sådan tillsyn utövas
förutom av yrkesinspektionen av kommunala tillsynsmän, utsedda av hälsovårdsnämnden.
Kommunal tillsyn skall enligt instruktionen för yrkesinspektionen
ske hos företag, som har mindre än tio anställda och som saknar
maskinell utrustning. Vissa lokala statliga organ skulle enligt denna
regel kunna falla under den kommunala tillsynen. Detta torde vara mindre
lämpligt. Det torde böra ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att med stöd
av den befogenhet, som tillkommer styrelsen enligt nyssnämnda instruktion,
vidta sådan jämkning av tillsynens fördelning att statliga organ inspekteras
av yrkesinspektionens befattningshavare.

Enligt 70 § arbetarskyddslagen skall beträffande verksamhet, som bedrives
av staten, vad som är stadgat om arbetsgivare i stället avse arbetsföreståndarcn.
Denne är bl. a. straffrättsligt ansvarig för efterlevnaden av
de lagbestämmelser som är straffsanktioncrade. Justitiekanslersämbetet

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

ifrågasätter huruvida man inte, åtminstone för vissa enheter inom förvaltningsverksamheten,
borde i administrativ form fastställa vem som skall
vara alt anse såsom arbetsföreståndare. Frågan härom torde senare få övervägas
av Kungl. Maj :t.

Den kommunala förvaltningen uppvisar i stort sett samma
huvuddrag som den statliga civila verksamheten och undantagsbestämmelser
torde lika litet erfordras för det kommunala området som för det statliga.
Enligt 1912 års arbetarskyddslag skulle kommunen såsom arbetsgivare
alltid företrädas av en arbetsföreståndare. I den nu gällande arbetarskyddslagen
gjordes en inskränkning i arbetsföreståndarens uppgifter.
Förelägganden till avhjälpande av missförhållanden och förbud för avvärjande
av fara m. in. skall enligt gällande bestämmelser riktas mot kommunens
styrelse. Ingripanden av detta slag kan nämligen innebära krav
på åtgärder med ekonomiska konsekvenser och ansågs därför böra riktas
mot kommunens beslutande organ. Mot staten kan föreläggande och förbud
som nu sagts inte riktas. I stället sker anmälan till vederbörande myndighet
eller i sista hand till Kungl. Maj :t. Ett remissorgan förordar nu,
att man för kommunernas del återgår till bestämmelserna i 1912 års lag,
så att arbetsföreståndaren i alla avseenden träder i arbetsgivarens ställe.
Som skäl anföres, att man skulle undgå flera av de tolkningsfrågor, som
är förenade med den nuvarande uppdelningen av det kommunala ansvaret
på organ sammansatta av förtroendemän och på anställda arbetsföreståndare.
För min del finner jag skälen för den nuvarande ansvarsfördelningen
bärande och jag anser att regeln härom bör bibehållas oförändrad.

Ett verksamhetsområde, beträffande vilket stor tveksamhet yppats om
lämpligheten att låta arbetarskyddslagens bestämmelser bli gällande, är
polisväsendet. Det är sant att skaderiskerna inom den utåt synliga
polisverksamheten i första hand hänför sig till direkta angrepp på person,
som polispersonalen blir utsatt för, och att detta är skaderisker som det
inte står i arbetarskyddslagstiftningens förmåga att hindra. I likhet med
de flesta arbetstagare utsättes emellertid även polismannen för yrkesrisker
av det slag arbetarskyddet normalt vill förebygga. Något skäl till undantag
från lagens bestämmelser i vad avser polistjänsten föreligger enligt min
mening inte. Enligt den grundläggande bestämmelsen i 7 § skall vid bedömande
av vad som kan krävas i fråga om sundhet och säkerhet i arbetet
tagas hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka det
bedrives. Vad jag för den statliga förvaltningsverksamhetens del anfört
om de möjligheter, som lagen ger till avvikelser från de generella reglerna
om nattvila och veckovila, torde äga giltighet även för polisväsendets vidkommande.

För brandväsendets del gäller i stort sett samma synpunkter
som i fråga om polistjänsten. Brandmännen bör liksom polismännen i den
utsträckning det är möjligt tillförsäkras samma skydd som övriga arbets -

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963 21

tagare. Något undantag finner jag inte heller för brandväsendets del nödvändigt.

Vad beträffar kyrkans verksamhet har några speciella problem
i fråga om arbetarskyddslagens tillämpning inte framkommit. Något
undantag för denna verksamhet är inte aktuellt.

Angående försvarets verksamhet gäller för närvarande att
verksamhet inom krigsmakten, som bedrives på väsentligen samma sätt
som civil verksamhet av motsvarande slag och som inte står i samband
med militär övning, betraktas som rörelse och därmed är underkastad lagens
bestämmelser. Om arbetet inom dessa verksamhetsgrenar utföres av
civil, civilmilitär eller militär personal saknar därvid betydelse. Den egentliga
militärtjänsten faller däremot inte under arbetarskyddslagen.

Arbetarskyddsstyrelsens förslag innebär, att arbetarskyddslagens tillämpningsområde
inte utvidgas när det gäller krigsmaktens verksamhet. Undantag
föreslås sålunda för militär övning och för annan verksamhet inom
krigsmakten, som inte bedrives på väsentligen samma sätt som civilt arbete
av motsvarande slag. Detta förslag, som allmänt godtagits under remissbehandlingen,
bör följas. Såsom arbetarskyddsstyrelsen anfört bör det
vara möjligt att i särskilda föreskrifter, avpassade efter militärtjänstens
speciella villkor, tillgodose önskemålet om sunda och säkra arbetsförhållanden
för krigsmaktens anställda.

Emellertid torde det inte vara lämpligt att begränsa det ifrågavarande
undantaget till krigsmakten. Vid den utbildnings- och övningsverksamhet,
som förekommer inom civilförsvaret, synes arbetarskyddslagens föreskrifter
kunna iakttagas lika litet som vid militär verksamhet av motsvarande
slag. För myndigheterna i övrigt förekommer inom totalförsvarets ram
vissa övningar, t. ex. stabstjänstövningar, vid vilka förhållandena, både vad
avser arbetslokaler och arbetstider, måste avvika från vad arbetarskyddslagen
stadgar. Undantaget bör därför avse övning, vilken bedrives såväl inom
krigsmakten och civilförsvaret som eljest för totalförsvarets ändamal, samt
arbete inom krigsmakten och civilförsvaret, som saknar motsvarighet inom
annan verksamhet. Härigenom torde bl. a. sådana med tanke på krigsförhållanden
anordnade övningar för polispersonal, som statspolisintendenten berört,
bli undantagna.

Den föreslagna utvidgningen av arbetarskyddslagens tillämpningsområde
innebär, att anställda i privat verksamhet, som inte bedrives i
förvärvssyfte, kommer att omfattas av lagen. Detta gäller exempelvis arbetstagarna
inom ideella, fackliga och politiska organisationer. Häremot
synes intet vara att erinra och någon invändning har hellei inte gjorts under
remissbehandlingen.

Arbetarskyddslagens hittillsvarande begränsning till rörelse medför, att
husligt arbete i arbetsgivarens hem inte omfattas av lagen. Arbetarskyddsstyrelsen
föreslår att sådant arbete alltjämt skall falla utanför la -

Andra lagutskottet!; utlåtande nr 53 år 1063

gens tillämpningsområde. Vägledande för styrelsens ställningstagande har
varit att privatlivet bör vara skyddat mot insyn. Tillsynen å lagens efterlevnad
skulle enligt styrelsen stöta på åtskilliga svårigheter och för den inspekterande
själv framstå som en föga eftertraktansvärd sysselsättning.
De av arbetarskyddsstyrelsen åberopade skälen har godtagits av nästan alla
remissorgan. Socialstyrelsen har emellertid hemställt om ytterligare utredning
i sytte att i lämpliga delar låta arbetarskyddslagen omfatta även husligt
arbete. Socialstyrelsen anser, att det föreligger ett klart behov av förstärkt
skydd framförallt för minderåriga hembiträden, men framhåller att
generella inspektioner inte bör komma i fråga i hemmen. Vad som framförallt
erfordras är att de anställda i husligt arbete får en myndighet dit de
kan vända sig. Göres arbetarskyddslagen tillämplig i fråga om husligt arbete
i arbetsgivarens hem fordras, framhåller socialstyrelsen, ändringar i
hembiträdeslagen, vilken innehåller vissa skyddsbestämmelser av samma
karaktär som arbetarskyddslagen.

Jag finner det i och för sig önskvärt att principen om arbetarskyddslagens
generella giltighet kunde beaktas även för arbetstagare, som utför husligt
arbete i arbetsgivarens hem. På grund av de speciella problem, som
skulle vara förknippade med tillsynen över lagens efterlevnad på detta
verksamhetsområde, och med hänsyn också till den särskilda hembiträdeslagstiftningen,
vilken för närvarande är föremål för utredning, finner jag
mig dock böra förorda, att arbete i arbetsgivarens hushåll undantages från
arbetarskyddslagens tillämpningsområde.

Arbetarskyddsstyrelsens övriga förslag till ändringar i arbetarskyddslagen

Som nämnts är arbetarskyddslagen i princip tillämplig endast då det
föreligger ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande. Utöver arbetstagarna kan
yrkesutbildningselever i viss utsträckning bli omfattade av lagens
bestämmelser. Härom stadgas att lagen skall äga tillämpning på arbete,
som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav,
beträffande vilken Kungl. Maj:t förordnat att lagen skall gälla. Med stöd
härav har utfärdats en särskild kungörelse med förteckning över dylika
yrkesutbildningsanstalter (SFS 1949:351). Vad man väsentligen velat
vinna med att föra in yrkesutbildningseleverna under lagen är att huvudstadgandena
om sundhet och säkerhet i arbetet blir tillämpliga. Enligt ett
undantagsstadgande i arbetarskyddslagen gäller däremot inte beträffande
dessa elever bestämmelserna om arbetstiden och dess förläggning, om minimiålder,
arbetsbok, läkarbesiktning m. m. och ej heller de särskilda bestämmelserna
om kvinnlig arbetskraft eller bestämmelserna om samverkan mellan
arbetsgivare och arbetstagare.

Arbetarskyddsstyrelsen föreslår, att vad som gäller för dessa yrkesutbildningselever
även skall bli tillämpligt på elever i grundskolan eller motsvarande
skolform, som erhåller praktisk yrkesförberedande utbildning inom

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

skolans lokaler. Förslaget härom har godtagits av samtliga remissorgan och
jag tillstyrker detsamma.

De särskilda bestämmelserna för den minderåriga arbetskraften innebar
också, att en skolelev som är under 18 år inte får användas till arbete
utan att arbetsbok för honom avlämnats till arbetsgivaren. Denna
arbetsbok skall, utöver uppgifter om den minderåriges ålder och skolforhållanden,
innehålla läkarintyg. Från kravet på arbetsbok finns ingen dispensmöjlighet.
Skolläkarna utfärdar nu arbetsböcker for samtliga skolelever,
som erhåller i skolundervisningen ingående yrkespraktik eller som
arbetar extra under terminer eller skollov.

Arbetarskyddsstyrelsen har föreslagit, att kravet på arbetsbok slopas för
alla elever i skolor med statsunderstödd skolhälsovård, när det gäller den
yrkespraktik som är ett led i skolundervisningen. Arbetarskyddsstyrelsen
finner vidare, att kravet på arbetsbok bör kunna slopas för elever i skolor
med statsunderstödd skolhälsovård även då det gäller extraarbete under terminer
eller skollov. Styrelsen anför därvid, att det i lagen stadgade kravet
på fullgjord skolplikt medför att eleverna inte kan ta extraarbete under termin
utan att begära tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektor.
Innan tillstånd beviljas, inhämtas yttrande från skolan, som i sm tur i alla
tveksamma fall hör skolläkaren. Beträffande feriearbete gäller visserligen
inte kravet på fullgjord skolplikt, utan den medicinska rådgivningen sker
där enbart i samband med utfärdandet av arbetsboken. I fråga om så kortvarigt
arbete som under jul- och påsklov torde enligt styrelsens mening hälsorisken
för den minderårige vara obetydlig. Från denna synpunkt skulle det
alltså inte vara nödvändigt med arbetsbok. Slopas kravet helt, bortfaller
emellertid möjligheten för arbetsgivaren att kontrollera den minderåriges
ålder. Styrelsen har trots detta stannat för att föreslå att kravet på arbetsbok
avskaffas i dessa fall. Vid så långvarigt arbete som kan förekomma under
sommarlovet bör enligt arbetarskyddsstyrelsens mening finnas någon
form av medicinsk rådgivning, så att den minderårige inte användes till
arbete som kan skada hans hälsa. För arbete under sommarlovet föreslår
styrelsen att arbetsboken ersättes med ett arbetstillstånd innehållande
förutom uppgifter om den minderåriges namn, ålder och skola — de föreskrifter
angående hans användande i arbete, som skolläkaren finner skäl
att meddela.

Som jag förut nämnt är yrkespraktik i näringslivet numera inte aktuell
som ett led i skolundervisningen. Beträffande extraarbetet under terminerna
har styrelsen som ett skäl för arbetsbokens avskaffande åberopat den medicinska
kontroll som sker i samband med ansökan om dispens från kravet på
fullgjord skolplikt för minderårigas arbete. Sådan dispens erfordras emellertid
inte för elever i skolformer avsedda för barn över skolplikt^ ålder,
t. ex. gymnasiet. För dessa elevers del skulle ett slopande av arbetsboken

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

innebära, att de kunde ta arbete under terminerna utan garanti för att erforderlig
medicinsk prövning skett. Detta torde inte vara lämpligt. Jag delar
arbetarskyddsstyrelsens uppfattning att någon form av medicinsk kontroll
av de minderåriga är nödvändig för att de skall få ta arbete under sommarferien.
Däremot finner jag det i likhet med några remissorgan tvivelaktigt
om någonting står att vinna på att arbetsboken ersättes med ett annat dokument,
kallat arbetstillstånd. De administrativa fördelarna av ett slopande
av kiavet på arbetsbok vid arbete under julferie och påsklov torde inte
överväga de nackdelar, som från kontrollsynpunkt vidlåder detta förslag.
Man får i detta sammanhang inte bortse från att arbetsgivarens skyldigheter
i fråga om den minderåriga arbetskraften kvarstår och att det för honom
torde innebära en fördel att kunna på det enkla sätt som arbetsboken möjliggör
kontrollera ålder och hälsotillstånd hos den minderårige. Trots att
remissorganen i princip inte haft något att invända mot arbetarskyddsstyrelsens
förslag finner jag, med hänsyn till det anförda och då lämpligen enhetliga
regler i största möjliga utsträckning bör gälla, alt arbetsbok alltjämt
bor fordras för minderårigs arbete i samma omfattning som för närvarande.

Utsträckningen av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till att avse i
princip varje verksamhet, vari arbetstagare användes för arbetsgivares räkning,
medför att tillfällig verksamhet, vilken inte kan betecknas såsom
rörelse och som därför hittills fallit utanför lagens tillämpningsområde, i
fortsättningen kommer att omfattas av lagen. Anlitande av minderåriga i tillfällig
verksamhet torde oftast få karaktär av uppdrag så att ett arbetstagarförhållande
inte uppkommer. Verkliga anställningsförhållanden av tillfällig
natur ar dock inte uteslutna. Det synes otillfredsställande att för mycket
kortvariga anställningar i verksamhet, där hälsorisken är obetydlig, uppställa
ett krav på avlämnande av arbetsbok, vilket det i praktiken förmodligen
skulle vara svårt att upprätthålla. Jag förordar därför, att arbetsbok
inte skall behövas för arbete, som fortgår under mycket kort tid och
medför synnerligen ringa ansträngning. Med arbete under mycket kort tid
bör förstås arbete, som sträcker sig över högst en eller annan dag.

Enligt 45 § arbetarskyddslagen åligger det tillverkare, försäljare eller
upplåtare av maskiner, redskap och andra tekniska anordningar
att tillse att sådan anordning, då den avlämnas för att tagas
i bruk här i riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är
försedd med nödvändiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande
säkerhet mot ohälsa och olycksfall. I samma lagrum stadgas
skyldighet att tillhandahålla erforderliga föreskrifter för anordningens
användning och skötsel.

Arbetarskyddsstyrelsen föreslår, att dessa bestämmelser kompletteras i
tre avseenden. När det gäller vissa särskilt farliga maskiner och redskap har
det visat sig vara en brist att styrelsen inte kunnat med bindande verkan

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

föreskriva, att maskinen eller redskapet skall ha skylt eller annan märkning,
som anger tillverkarens namn samt innehåller uppgift om exempelvis
högsta tillåtna tryck, belastning eller varvantal. Styrelsen finner det angeläget
med ett stadgande om att styrelsen, när särskilda skäl föreligger, skall
kunna föreskriva att maskin, redskap eller annan teknisk anordning, då den
levereras eller utställes, skall vara försedd med skylt eller annan märkning,
angivande tillverkarens namn samt annan uppgift som styrelsen finner
erforderlig. Vidare har i fråga om sådana farliga maskiner och anordningar
visat sig önskvärt, att styrelsen kan föreskriva att maskinen eller anordningen
skall vara godkänd av styrelsen, innan den levereras eller utställes,
s. k. typgodkännande. Styrelsen föreslår en bestämmelse av denna innebörd.
Slutligen förordar styrelsen ett stadgande om skyldighet för tillverkare,
försäljare och upplåtare att tillhandahålla föreskrifter för montering av
teknisk anordning.

Arbetarskyddsstyrelsens förslag finner jag välgrundat, och jag förordar
i likhet med de flesta remissorgan att kompletteringarna av 45 § arbetarskyddslagen
kommer till stånd. Kommerskollegium har ställt sig avvisande
till förslagen om såväl märkning som typgodkännande och har uttryckt
farhågor för att bestämmelser i sistnämnda avseende kan komma att verka
hämmande på den tekniska utvecklingen, begränsa konkurrensen och leda
till onödigt krångel. Kollegiet befarar att det skulle kunna inträffa att en
anordning som är fullgod inte får användas, därför att den ej hunnit godkännas.
Med anledning härav vill jag understryka, att föreskrift om skyldighet
att inhämta typgodkännande skall kunna meddelas endast när särskilda
skäl föreligger och att arbetarskyddsstyrelsen alltså inte torde kunna
tillämpa bestämmelsen annat än när det anses nödvändigt till förebyggande
av ohälsa eller olycksfall. I detta sammanhang vill jag påpeka att i årets
statsverksproposition föreslagits en förstärkning av arbetarskyddsstyrelsens
tekniska personal med tanke bl. a. på arbete med typgodkännande.

Skogsförläggningslagen

Nu gällande skogsförläggningslag av år 1951 äger tillämpning på arbete
med skogsavverkning och försågning av virke i direkt samband därmed samt
på skogsvårds-, kolnings-, flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads-,
väg- och vattenavledningsarbete. Lagen stadgar skyldighet för arbetsgivarna
inom nämnda verksamhetsområden att tillhandahålla tillfälliga bostäder åt
arbetstagarna och stall åt de hästar som användes i arbetet. I lagen föreskrives
viss minimistandard på dessa bostäder och stall. Vidare föreskriver
lagen skyldighet för arbetsgivarna att tillhandahålla raststugor.

Arbetarskyddsstyrelsen har, i samråd med vederbörande arbetsmarknadsparter,
framlagt förslag till ny skogsförläggningslag med höjda standardkrav
för bostäder och stall.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

I fråga om behovet av lagstiftning angående skogsforläggningar
framhåller arbetarskyddsstyrelsen att det fasta bilvägnätet i skogarna
kraftigt utbyggts under senare år och att det dessutom ofta anläggs tillfälliga
s. k. bilbasvägar i samband med vinterdrivningarna. Härigenom har
numera skapats förutsättningar för skogsarbetarna vid flertalet arbetsplatser
att dagligen färdas mellan hemmet och arbetsplatsen med bil. Dessa
förhållanden har minskat behovet av förläggningar. Ett visst behov av tillfälliga
bostäder och stall kommer dock enligt styrelsens uppfattning med
största sannolikhet att kvarstå under överskådlig lid för arbetstagare med
så långt avstånd till hemmet, att daglig färd är utesluten, och för hästskötare,
som ej har möjlighet att utnyttja daglig hästtransport och som på
grund av att de måste ta vård om hästen i skogsstall inte kan fara hem dagligen.

Då de arbetare som alltjämt under vissa perioder måste bo i skogsförläggningar
jämför sina bostadsförhållanden med de arbetstagares, vilka har
förmånen att kunna bo i sina hem eller i förläggningar av den bättre standard
som erbjudes vid t. ex. vissa anläggningsarbeten, uppstår naturligt
nog, framhåller arbetarskyddsstyrelsen, önskemål om bättre förläggningar.
Även om en betydande förbättring av skogsförläggningarna ägt rum, anser
sig styrelsen kunna konstatera en viss eftersläpning i standardutvecklingen
på flera håll. Gällande lag ger dock inte stöd för åtgärder, som kan leda till
väsentliga förbättringar, varför en revision av lagen nu synes nödvändig.
Den sannolika minskningen i fråga om behovet av förläggningar bör enligt
styrelsen även innebära att bostäder med betydligt högre standard än den,
som konstaterats i flertalet förläggningar, bör kunna tillhandahållas.

Arbetarskyddsstyrelsen har prövat möjligheten att införa bestämmelser
motsvarande skogsförläggningslagen i arbetarskyddslagen och lagen om
djurskydd men har funnit denna utväg mindre lämplig. Styrelsen förordar
därför, att en särskild skogsförläggningslag alltjämt skall finnas.

Arbetarskyddsstyrelsens förslag har vunnit allmän anslutning bland remissorganen,
som godtagit vad styrelsen anfört om behovet av lagstittning
på området. Härvid har från arbetsgivarhåll framhållits att skogsförläggningarna
efter tillkomsten av 1951 års lag förbättrats så väsentligt, att förläggningsstandarden
hos flertalet större arbetsgivare regelmässigt torde vara
högre än nuvarande lag föreskriver.

För egen del finner jag mig helt kunna dela styrelsens synpunkter i fråga
om behovet av lagstiftning. Inte minst det förhållandet att antalet särskilda
skogsförläggningar minskar bör kunna möjliggöra en hög standard på de
kvarvarande förläggningarna. Styrelsen har anfört bärande skäl för att bestämmelserna
om skogsförläggningar och skogsstall bibehålies i en särskild
lag.

Det lagförslag, som styrelsen framlagt, har i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran och är enligt min uppfattning lämpligt utformat.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

På vissa punkter är lagförslaget liksom gällande lag förhållandevis detaljerat.
Jag anser dock inte att någon fördel står att vinna med en uppdelning av
bestämmelserna på lagen och en tillämpningsförfattning, så som ifrågasatts
i några remissyttranden. Till enskildheterna i förslaget torde jag få
återkomma i specialmotiveringen.

Enligt förslaget skall, liksom enligt nu gällande lag, arbetarskyddsstyrelsen
kunna medge undantag från bestämmelserna om bostädernas och
stallens beskaffenhet, om det av särskilda skäl finnes påkallat. Arbetsgivarorganisationerna
har under remissbehandlingen framhållit, att de väsentliga
skärpningar av standardkraven, som förslaget innebär, kan få besvärande
ekonomiska och praktiska konsekvenser vid en alltför snabbt och
rigoröst genomförd anpassning av nuvarande förläggningsbestånd till den
nya standarden. Det framhålles därför som nödvändigt att erforderlig anpassning
får ske under en tillräckligt lång övergångstid samt att arbetarskyddsstyrelsen
inte är alltför restriktiv vid meddelande av dispenser. I
vissa yttranden reses krav på särskilda övergångsbestämmelser, som skulle
medge en successiv övergång till den nya lagens bestämmelser under en relativt
lång period så att ett ekonomiskt utnyttjande av redan anskaffad utrustning
blir möjligt. Från arbetstagarhåll har å andra sidan framförts
farhågor för en alltför liberal tillämpning av dispensmöjligheten. Speciellt
betonas, att driftsekonomiska skäl inte bör kunna motivera undantag från
standardkraven.

Enligt min uppfattning är det angeläget att den nya lagstiftningen utan
alltför långt dröjsmål blir omsatt i praktiken. Jag är inte beredd att generellt
förorda någon övergångstid av bestämd längd för anpassning av det
nuvarande förläggningsbeståndet till de skärpta standardkrav som den nya
lagen innebär. Dispens för enskilda fall kan medges där särskilda skäl till
avvikelser från lagens standard kan anses föreligga.

I ett avseende har arbetarskyddsstyrelsen funnit att bestämmelserna i den
nuvarande skogsförläggningslagen kan ersättas med arbetarskyddslagens
föreskrifter, nämligen i fråga om skyldighet för arbetsgivaren att hålla
raststugor. Styrelsens förslag att bestämmelserna härom skall utgå
ur skogsförläggningslagen har tillstyrkts av samtliga remissorgan. Skyldigheten
att tillhandahålla raststugor torde, såsom styrelsen anför, följa av
bestämmelserna om personalutrymmen i 9 § arbetarskyddslagen även såvitt
avser sådant arbete, som omfattas av skogsförläggningslagen. Då arbetarskyddslagens
och arbetarskyddskungörelsens föreskrifter dessutom synes garantera
bättre standard på raststugorna än som följer av skogsförläggningslagen,
bör skogsförläggningslagens särskilda bestämmelser i ämnet utgå.»

Specialmotivering

Föredragande departementschefen har anfört:

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

»I överensstämmelse med de riktlinjer som angivits i det föregående har
på grundval av författningsförslag, som utarbetats av arbetarskyddsstyrelsen,
inom socialdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1) samt förslag till lag om tillfälliga
bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag).
Förstnämnda förslag innehåller vissa ändringar, som inte tidigare
berörts.

Utöver vad som angivits i det föregående torde följande böra anföras rörande
förslagen.

Arbetarskyddslagen

1 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

2 §•

Bestämmelsen under punkten 2) har fått en mera allmän formulering
än arbetarslcyddsstyrelsen föreslagit. Därmed avses inte att under lagens
tillämpningsområde skall föras annat arbete än sådant, som är förenat med
fara av den art att anlitande av yrkesinspektionens speciella sakkunskap
kan anses påkallat för tryggande av sundhet och säkerhet i arbetet.

Ändringarna under punkten 4) är av redaktionell art.

3 §•

Den föreslagna formuleringen av undantaget för husligt arbete har valts
med hänsyn till, å ena sidan, att husligt arbete, som utföres i pensionatseller
liknande rörelse bedriven i arbetsgivarens hem, liksom hittills skall
falla inom lagens tillämpningsområde, och, å andra sidan, att undantaget
skall avse inte endast arbete, som utföres inom hemmets väggar, utan även
arbetsuppgifter, som fullgöres utanför hemmet, exempelvis i en kollektiv
tvättstuga eller i samband med barnpassning.

Undantagsbestämmelserna för övningar inom totalförsvaret och arbete
inom krigsmakten och civilförsvaret har behandlats i den allmänna motiveringen.

16 §.

I denna paragraf stadgas i dess nu gällande lydelse, att Kungl. Maj :t må
föreskriva särskilda villkor för arbetstagares användande till arbete, som
finnes medföra synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall, eller förordna att
arbetstagare ej må användas därtill. Med stöd härav har utfärdats dels en
kungörelse om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av
vissa yrkessjukdomar (SFS 1949:211), dels en kungörelse om förbud att
använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg (SFS 1949:210).

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

Arbetarskyddsstyrelsen anför, att lagstiftaren genom uttrycket »synnerlig
fara» velat begränsa antalet fall, där läkarundersökningar och besiktningar
borde påbjudas, så att sådana föreskrives endast vid risk för yrkessjukdom
av allvarligare art. Kritik har emellertid, säger styrelsen, riktats
mot bestämmelsen, vilken ansetts alltför snävt begränsa möjligheten att föreskriva
läkarundersökning som villkor för användande till visst arbete. Styrelsen
föreslår därför, att uttrycket »synnerlig fara» utbytes mot »särskild
risk» för att möjliggöra att bestämmelserna i förenämnda kungörelse
om läkarundersökning och lälcarbesiktning till förekommande av vissa yrkessjukdomar
i sin tur kan göras något vidsträcktare. När det gäller förbudsfallen
har styrelsen däremot inte ansett det nödvändigt att någon ändring
göres.

Arbetarskyddsstyrelsens förslag har vunnit allmän anslutning under
remissbehandlingen. Paragrafen bör ändras så att särskilda villkor kan föreskrivas
för arbetstagares användande till arbete, som medför särskild
fara för ohälsa eller olycksfall.

23 §.

Ändringen är av formell art och sammanhänger med skollagens terminologi.

27 §.

Denna ändring har behandlats i den allmänna motiveringen.

45 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

51 §.

Inom den allmänna yrkesinspektionens distrikt finns rådgivande organ,
kallade yrkesinspektionens förtroenderåd, i vilka bl. a. ingår företrädare
för arbetsgivare och arbetstagare.

I 6 § instruktionen för yrkesinspektionen (SFS 1957:646) stadgas, att
ledamot i förtroenderåd ej må röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,
som blivit känd för honom i förtroenderådet, och ej heller, där det ej kan
anses påkallat i rådets intresse, yppa yrkesförfarande eller affärsförhållande,
vilket sålunda blivit honom kunnigt. Någon särskild straffbestämmelse
upptages inte i instruktionen.

Såsom arbetarskyddsstyrelsen föreslagit bör tystnadsplikten in. in. för
ledamöter i yrkesinspektionens förtroenderåd liksom för övriga i tillsynen
av arbetarskyddet verksamma personer regleras i förevarande paragraf.
Åsidosättande straffas enligt 68 §.

30 Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

56 §.

Paragrafen har kompletterats med hänsyn till de nytillkomna stadgandena
i 45 §.

57 §.

Ändringen i denna paragraf är av redaktionell karaktär.

59 §.

Till utrönande av huruvida ämne eller material, som arbetsgivare använ
der eller framställer i sin verksamhet, innebär fara för att hos honom sysselsatt
arbetstagare ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, är arbetsgivaren
enligt denna paragraf skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen
eller yrkesinspektör föranstalta om undersökning av ämnet eller
materialet eller tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning.
Motsvarande stadgas beträffande tillverkare, försäljare eller upplålare av
teknisk anordning.

Något stadgande om vem som skall bekosta undersökningen finns inte.
Enligt motivuttalanden vid tillkomsten av arbetarskyddslagen skulle kostnaden
bestridas av arbetsgivaren, särskilt i de fall då den avsåg att klarlägga
orsaken till visst olycks- eller sjukdomsfall vid arbetsstället. I de fall
undersökningen var av allmänt intresse och kunde sägas vara av betydelse
för det förebyggande arbetet i allmänhet eller det eljest kunde finnas skäligt,
borde kostnaden kunna bestridas av allmänna medel. Någon författningsföreskrift
härom ansågs dock inte behövlig.

Arbetarskyddsstyrelsen påpekar att, eftersom en arbetsgivare enligt förevarande
stadgande kan välja mellan att själv göra undersökningen eller att
tillhandahålla erforderliga prov, han kan tänkas välja det sistnämnda alternativet,
om undersökningen är förenad med större kostnader. I sådana
fall kan det, säger styrelsen, vara förenat med svårigheter att av arbetsgivaren
få ut kostnaden för undersökningen. Styrelsen anser detta otillfredsställande
och föreslår därför en uttrycklig bestämmelse i 59 § om att undersökningen
skall ske på arbetsgivarens bekostnad, såvida inte styrelsen på
grund av ett föreliggande allmänt intresse anser det skäligt, att undersökningen
bekostas av statsmedel. Motsvarande bör gälla undersökning, som
göres för tillverkares, försäljares eller upplåtares räkning.

Förslaget har föranlett erinran endast från Svenska arbetsgivareföreningen,
som anser att frågan om vem som ytterst skall svara för kostnaderna
liksom hittills bör bestämmas från fall till fall och inte regleras i lag. Något
godtagbart skäl för att kostnaderna alltid skall åvila arbetsgivaren har inte
förebragts, säger föreningen.

Med anledning av vad arbetarskyddsstyrelsen anfört bör i denna paragraf
införas en bestämmelse om att styrelsen kan ålägga arbetsgivare, tillverkare,
försäljare eller upplåtare betalningsskyldighet för undersökning som avses

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

i paragrafen. I vilken utsträckning betalningsskyldighet skall åläggas bör
avgöras med utgångspunkt från nuvarande praxis. Styrelsens beslut kan givetvis
överklagas i vanlig ordning.

61 §.

Bestämmelserna om besvär över yrkesinspektörs beslut föreslås ändrade
så att de i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut stadgade besvärstiderna blir tillämpliga.

72 §.

Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse bestämmelser om att arbetarskyddsstyrelsen
kan delegera sin beslutanderätt till yrkesinspektör, när
det gäller att medge dispens enligt 23 § från kravet på en minimiålder av
14 år för användande till arbete samt enligt 29 § från regeln om läkarbesiktning
av minderårig arbetstagare. Arbetarskyddsstyrelsen har föreslagit
att styrelsen skall kunna till yrkesinspektör delegera jämväl rätten att
medge undantag från det i 24 § stadgade kravet på en minimiålder av 15
år för användande till industriellt och liknande arbete. Förslaget, som godtagits
av samtliga remissorgan, bör genomföras.

73 §.

Ändringen är redaktionell.

Skogsförläggningslagen
1 §•

Paragrafen anger skogsförläggningslagens tillämpningsområde och motsvarar
1 § gällande lag.

Den nuvarande uppräkningen av de arbeten inom skogsbruket, på vilka
lagen äger tillämpning, omfattar praktiskt taget alla arbeten inom skogsbruket,
vid vilka tillfällig bostad kan vara erforderlig. Någon anledning
att från lagens tillämpningsområde utesluta andra inom skogsbruket förekommande
arbeten synes inte föreligga. Med hänsyn härtill anges i förslaget
lagen vara tillämplig på arbete inom skogsbruket.

På flottnings-, flottläggnings- och flottledsbyggnadsarbete samt vägarbete
bör skogsförläggningslagen alltjämt vara tillämplig. Däremot har vattenavledningsarbete,
som särskilt nämnes i gällande lag, inte medtagits i
förslaget av den anledningen, att skogsdikning faller under begreppet arbete
inom skogsbruket medan vattenavledningsarbete för annat ändamål —
företrädesvis nyodling — numera inte är aktuellt.

2 §•

Paragrafen föreslås få samma utformning som 2 § gällande lag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

3 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § gällande lag.

Arbetarskyddsstyrelsen har som 3 § föreslagit en bestämmelse om undantag
från lagstiftningens tillämpning för arbete, som utföres uteslutande av
medlem av arbetsgivarens familj, såframt arbetet bedrives på arbetsgivaren
tillhörig mark eller eljest för hans egen räkning. De förutsättningar under
vilka undantaget skall gälla synes något oklara. Med hänsyn härtill och
då avsaknaden i nuvarande lag av ett motsvarande undantag inte medfört
nämnvärda olägenheter, synes det föreslagna stadgandet inte böra medtagas.

4 §•

Första stycket motsvarar 5 § gällande lag och innehåller de grundläggande
principerna för anordnandet av de bostäder, som skall tillhandahållas
enligt lagen. Förläggning i tält, som enligt 5 § andra stycket i den nuvarande
lagen är medgiven under vissa omständigheter, skall i fortsättningen
kunna förekomma endast med stöd av dispens enligt 6 § i den föreslagna
lagen.

Det föreslagna andra stycket ersätter 6, 7, 8, 9 och 10 §§ i den nuvarande
lagen. Härvid har de bestämmelser om fönsters och dörrars beskaffenhet,
som nu finns i 7 §, ansetts kunna undvaras för att i stället ingå i anvisningar
till lagen.

De särskilda standardkrav, som uppställes i 6 och 7 §§ i nuvarande lag, gäller
enligt 6 § bostad som användes under någon längre tid och enligt 7 §
bostad som användes under den kallare årstiden. Svårigheter har stundom
förelegat att avgöra huruvida den tidrymd, under vilken en bostad varit
avsedd att användas, skall betraktas som »någon längre tid». Många gånger
kan ett arbete, som varit avsett att slutföras på relativt kort tid, av olika
anledningar komma att pågå längre tid än beräknat. Det bör också beaktas,
att för en enskild skogsarbetare, som arbetar vid kortvarigt arbete, den totala
tid han under en säsong nödgas bo i förläggning kan vara lika lång, som
den tid andra skogsarbetare tillbringar i en och samma förläggning. Enligt
skogsyrkesinspektionens erfarenhet anordnas förläggningar numera endast
i undantagsfall för något speciellt, kortvarigt arbete. Utbyggandet av
ett nät av fasta skogsbilvägar har medfört att transportabla bostäder utan
större svårigheter kan ställas upp på eller i närheten av praktiskt taget varje
arbetsplats, även om den är av tillfällig natur. Samma bostäder användes
numera i stor utsträckning vid vinterdrivningarna och under förekommande
sommararbeten. Av det anförda torde framgå, att något motiv knappast
föreligger att i skogsförläggningslagen låta de speciella standardkraven
avse endast bostad som användes under någon längre tid och bostad
som användes under den kallare årstiden. Dessa begränsningar har därför
fått utgå ur förslaget.

De särskilda stadgandena i andra stycket innebär i allmänhet en skärpning

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

i förhållande till motsvarande bestämmelser i gällande lag. Undantag därvidlag
utgör bestämmelserna angående anordningar för gemensam mathållning.

I gällande lag är minimum för avståndet mellan golv och innertak 2 meter
eller, om under- och översängar användes, 2,35 meter. I förslaget angives
som minsta rumshöjd 2,2 meter. Det högre måttet 2,35 meter har inte bibehållits
med hänsyn till att det förutsättes, att sovplats inte anordnas som
översäng. En rumshöjd av 2,2 meter möjliggör en önskvärd standardisering
av tillverkningen av transportabla bostäder och stall. Enligt gällande lag får
nämligen avståndet mellan spiltgolv och innertak i skogsstall inte understiga
2,2 meter, ett mått som föreslås bibehållet i förslaget. Det förtjänar
framhållas, att fasta skogsstugor numera knappast uppföres och att transportabla
byggnader med enkelsängar mera sällan tillverkas med lägre rumshöjd
än 2,2 meter.

I fråga om utrymmet i bostaden har utvecklingen under senare år snabbt
gått mot värden, vilka väsentligt överstiger de 7 kubikmeter, som enligt 6 §
gällande lag under normala förhållanden skall komma på varje inkvarterad
person. Det synes därför vara motiverat att bringa lagbestämmelserna i
detta avseende i nivå med standardutvecklingen. Enligt förslaget skall utrymmet
per inkvarterad person vara minst 10 kubikmeter. I avskilt sovrum
skall utrymmet motsvara minst 8 kubikmeter per person.

Ett allmänt önskemål bland skogsarbetarna är att inte behöva ligga i
översäng. Ett sådant förläggningssätt innebär utan tvivel nackdelar, främst
med hänsyn till svårigheten att hålla lämplig temperatur. Detta gäller särskilt
mindre bostäder, som snabbt kyler ut, när elden slocknar i eldstaden.
I bostäder med kontinuerlig värmetillförsel blir det vid lämplig rumstemperatur
i allmänhet för varmt för dem som ligger i översängarna. Under normala
förhållanden bör sovplats därför icke anordnas som översäng. För
att en sovplats skall erbjuda goda möjligheter till vila erfordras därjämte
att den är tillräckligt stor samt har lämplig sängutrustning. Då behovet av
sängutrustning kan variera föreslås inte några specificerade regler i detta
hänseende. De anspråk, som ställes på sovplatserna, har i lagförslaget uttryckts
på det sättet att sovplats skall vara så anordnad och utrustad att
den erbjuder goda möjligheter till vila. Den närmare innebörden av detta
stadgande får klarläggas i anvisningar till lagen.

Vid ny- eller ombyggnad av fasta bostäder torde det enligt skogsyrkesinspektionens
erfarenhet under senare år ej annat än i undantagsfall ha
förekommit, att flera än fyra sovplatser anordnats i ett och samma rum.
I de transportabla bostäder, som numera helt dominerar vid nyanskaffning,
förekommer i intet fall flera än fyra sovplatser. Det kan därför numera
knappast anses rimligt, att arbetare som nödgas ta inkvartering i tillfällig
bostad skall bo flera än fyra i varje rum. Lagtexten är avfattad i enlighet
härmed.

3 — llihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 2 and. Nr 53

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

Det föreslagna stadgandet i 4 § andra stycket, att bostaden skall kunna
hållas tillfredsställande uppvärmd, ersätter föreskrifterna i 7 § gällande
lag om åtgärder för varmboning av bostaden och anordningar för dess uppvärmning.
Från sistnämnda lagrum har överförts bestämmelsen om att
bostaden skall vara försedd med tillfredsställande anordningar för luftväxling.

Enligt arbetarskyddsstyrelsens anvisningar bör i skogsförläggning tillhandahållas
lampor för tillfredsställande belysning ävensom städredskap.
Det har i allmänhet visat sig svårt att få arbetsgivarna att ta på sig ansvaret
för att sådan utrustning finnes tillgänglig. Då det synes önskvärt att
utrustning av detta slag tillhör bostaden och följer densamma vid flyttningar,
föreslås att bestämmelse härom intages i lagen.

Stadgandet i 4 § tredje stycket i förslaget angående utrymme för förvaring
av livsmedel samt kläder och övriga personliga tillhörigheter är i stort
sett likalydande med motsvarande i 6 § gällande lag. I anvisningar till lagen
bör liksom nu är fallet närmare angivas vad bestämmelsen i olika avseenden
skall innebära. Stadgandet angående särskild tvättplats har ingen
direkt motsvarighet i gällande lag, men i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar
anges att i bostad bör finnas särskild tvättplats, om möjligt förlagd till
avskilt utrymme. Skogsyrkesinspektionen har tidigare ansett det lämpligt
att förlägga tvättplatsen till torkrummet. Det har emellertid visat sig, att
fristående torkrum blivit allt vanligare och i sådant fall lämpar det sig
ej att ha tvättplatsen i torkrummet. Skogsarbetarna har då i de flesta fall
fått tvätta sig med handfatet på en stol i förläggningsrummet eller på diskbänken.
Detta kan inte anses ändamålsenligt. Förläggningarna bör framdeles
planläggas så, att särskild tvättplats finns. Dess storlek, placering och
utformning måste avgöras med hänsyn till antalet sovplatser samt den tid
och de förhållanden, under vilka bostaden är avsedd att användas. Närmare
bestämmelser härom bör intagas i anvisningar till lagen.

Enligt nuvarande lag kräves torkrum endast i bostad, som användes under
den kallare årstiden och som är avsedd för fyra eller flera arbetstagare,
samt för bostad vid skiljeställe eller flottläggningsplats. Nybyggda bostäder
för två eller tre man — företrädesvis transportabla — har under senare
år i flertalet fall utrustats med torkrum eller vid uppsättningen på
användningsplatsen kompletterats med fristående torkrum. Det synes numera
knappast föreligga något skäl att begränsa skyldigheten att tillhandahålla
torkrum vid förläggningarna till att gälla endast under den kallare
årstiden. Inom skogsbruket användes samma förläggningar såväl vinter som
sommar, och vid långvarig regnig väderlek är torkrummet lika nödvändigt
sommartid. Vad angår flottningen gäller enahanda motiv för tillhandahållande
av torkrum.

Enligt gällande lag skall torkrum vara varmbonat. I praktiken har det
dock visat sig mycket svårt att få fristående torkrum att motsvara detta krav.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

Viktigare är att torkrummet är tillräckligt stort samt försett med kraftig
värmekälla och tillräckligt stora och rätt placerade ventilationsanordningar.
Kravet på att torkrum skall vara varmbonat har icke medtagits i förslaget.

I fråga om anordningar för gemensam mathållning innebär det i 4 § fjärde
stycket föreslagna stadgandet en uppmjukning jämfört med gällande lag.
Denna stadgar i 9 §, att varje bostad som är avsedd för 8 eller flera arbetstagare
vid vissa arbeten skall vara anordnad för gemensam mathållning.
Med bostad har härvid av skogsyrkesinspektionen jämställts samling av
mindre bostäder, som tillsammans innehåller 8 eller flera sovplatser. Om
man bortser från skogsstationerna, där gemensam mathållning i regel anordnas
genom arbetsgivarens försorg, förekommer sådan mathållning numera
endast sporadiskt. Orsaken härtill torde i första hand vara, att antalet
inkvarterade per bostad och förläggning kraftigt minskat under senare
år. Vidare har utbyggnaden av vägnätet i skogarna gjort det möjligt för
de inkvarterade att oftare besöka hemmet och medföra färdiglagad mat
därifrån. Slutligen är tillgången på personer, som vill åtaga sig det krävande
uppdraget som kock eller kocka, numera mycket begränsad. Lönerna
för dessa har under senare år stigit så starkt, att skogsarbetarna i allmänhet
inte anser det ekonomiskt med gemensam mathållning. En bestämmelse
om att anordningar för gemensam mathållning skall vidtagas i det fall de
arbetstagare, som är inkvarterade i en förläggning, avser att bilda gemensamt
matlag bör dock finnas i lagen.

5 §•

Paragrafen motsvarar 13 § i den nuvarande skogsförläggningslagen.

Regeln i första stycket 13 § gällande lag att stall, som avses i lagen,
skall erbjuda tillfredsställande skydd mot köld och fukt har här ersatts med
en föreskrift att stallet skall erbjuda lämpliga temperatur- och fuktighetsförhållanden.
Bestämmelserna i 13 § andra stycket gällande lag att fönster
skall vara anordnat med dubbla rutor samt att stall skall ha tillfredsställande
anordningar för luftväxling har uteslutits. Föreskrifter om stallstorlek,
varmboning samt ventilations- och uppvärmningsanordningar bör införas
i anvisningar till lagen.

Stadgandet i gällande lag att stall avsett för flera än tre hästar skall vara
uppdelat på två eller flera rum har uteslutits såsom ej erforderligt. Av huvudregeln
i första stycket följer, att ett stallutrymme ej bör vara större än
att hästen eller hästarna kan hålla det vid lämplig temperatur även då så
kraftig luftväxling sker, att stallet hålles tillfredsställande torrt. Om ett
stall inte motsvarar detta krav, måste stallet avdelas eller förses med uppvärmningsanordning.

Bestämmelsen i andra stycket om att avståndet mellan spiltgolv och innertak
ej får understiga 2,2 meter är oförändrad i förhållande till nuvarande
lag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

I stället för gällande lags föreskrift att foderbod skall finnas innehåller
förslaget en bestämmelse att utrymme för förvaring av foder skall liöra till
stallet. I många fall användes endast ett av två stallrum i en stallbyggnad
eller ett av två stall för sitt ändamål, varvid det andra stallrummet eller stallet
lämpar sig väl för förvaring av foder.

I arbetarskyddsstyrelsens anvisningar föreskrives, att vid förläggningar
med större antal hästar särskilt torkrum för seldon bör finnas. Skogsyrkesinspektionen
anser sig emellertid icke med stöd av denna anvisning
kunna annat än i undantagsfall kräva särskilt torkrum för selar och hästtäcken.
Skyldigheten att tillhandahålla sådant torkrum föreslås nu bli inskriven
i lagen. Närmare föreskrifter bör lämnas i anvisningar.

6 §•

Paragrafen motsvarar 12 och 14 §§ i nuvarande skogsförläggningslag.

7 §•

Det i första stycket uppställda kravet att icke blott dricks- utan även
tvättvatten av lämplig beskaffenhet skall finnas att tillgå inom skäligt avstånd
från bostad och stall innebär en skärpning i förhållande till 11 § gällande
lag, som endast stadgar skyldighet för arbetsgivare att tillhandahålla
dricksvatten. Arbetsgivaren bör vara ansvarig för att tvättvatten av lämplig
beskaffenhet finns tillgängligt. Härigenom erhålles samstämmighet med
motsvarande stadgande i 9 § arbetarskyddslagen. I anvisningar till skogsförläggningslagen
bör angivas normalt största avstånd från bostad och
stall till vattentäkt.

I andra stycket ingår bestämmelsen i 11 § andra stycket gällande lag om
att avträde skall finnas.

Enligt tidigare praxis hade skogsarbetarna rätt till ved på rot för sitt behov
av bränsle till förläggningarna. Lämplig torrskog för detta ändamål
blir emellertid alltmer sällsynt, varför arbetsgivarna i gällande kollektivavtal
åtagit sig att tillhandahålla torr ved vid förläggningen. Det måste under
sådana förhållanden anses naturligt, att lämpligt utrymme för förvaring
av ved finnes vid förläggningen, så att den upphuggna veden kan bevaras
torr. Skyldighet att hålla sådant utrymme har stadgats i andra stycket. Med
hänsyn till att annat bränsle än ved ej sällan användes för uppvärmning
och matlagning föreslås att utrymme för vedförvaring skall finnas där så
erfordras.

Bestämmelsen i tredje stycket av denna paragraf har tillkommit med
hänsyn till att motorsågen nu praktiskt taget helt ersatt timmersvansen
och att även vid röjningar och hyggesrensningar motorredskap användes.
Detta har medfört vissa problem vid skötsel och förvaring av redskapen.
Vid justeringar och reparationer behövs vintertid ett uppvärmt utrymme.
Arbetarna har hittills oftast nödgats ta in redskapen i förläggningen, vilket

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

medfört obehag genom nedsmutsning och oljelukt. Vidare tillkommer den
brandrisk, som är förenad med att bensingas kan strömma ut ur redskapens
bränsletankar. Sedan några år tillverkas fristående, mindre lokaler, speciellt
inredda för nu ifrågavarande ändamål. Det synes önskvärt att dylika utrymmen
tillhandahålles där så skäligen kan påfordras.

8 §.

Gällande skogsförläggningslag lägger inget ansvar på arbetstagarna för
bostädernas och stallens vård eller för att ordning och sundhet iakttages.
Den standard, som den föreslagna lagen avser att ge skogsförläggningar och
skogsstall, synes emellertid kräva, att ett visst ansvar lägges jämväl på arbetstagarna.
Arbetarskyddsstyrelsens förslag till ett särskilt stadgande härom
har vunnit allmän anslutning från både arbetsgivarna och arbetstagarna.
Med införandet av ett sådant stadgande ernås överensstämmelse med
7 § andra stycket arbetarskyddslagen.

9 §•

En jämförelse mellan bestämmelserna angående skyddsombud i arbetarskydds-
och skogsförläggningslagarna ger vid handen, att dessa är i huvudsak
lika och att de i vissa fall har exakt samma lydelse.

Vissa avvikelser föreligger dock. Enligt 40 § första stycket arbetarskyddslagen
föreligger sålunda i regel skyldighet att utse skyddsombud å arbetsställe,
där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsättes, under det att
skogsförläggningslagen endast innehåller en allmän rekommendation att
utse skyddsombud.

Arbetarskyddslagen har vidare i 41 § ett stadgande om skyddskommitté,
medan motsvarande bestämmelse saknas i skogsförläggningslagen.

Slutligen saknas i skogsförläggningslagen en motsvarighet till 63 § arbetarskyddskungörelsen
med bestämmelser om kompetenskrav för skyddsombud,
om antalet skyddsombud vid visst arbetsställe samt om skyddsombud
för olika grupper av arbetstagare.

De numera rådande arbetsförhållandena inom skogsbruket samt de nya
formerna för skyddsombudsinstitutionens organisation med företagsanknutna
skyddsombud inom storskogsbruket har medfört, att samma bestämmelser
om skyddsombud och skyddskommitté bör kunna gälla likaväl i
frågor rörande skogsförläggningslagens tillämpning som beträffande själva
arbetet. Något motiv synes ej längre föreligga för särskilda, fullständiga bestämmelser
om skyddsombud i skogsförläggningslagen. Däremot bör i sistnämnda
lag intagas bestämmelser om skyddsombuds och skyddskommittés
skyldigheter med avseende på skogsförläggningar.

10 §.

Fabrikstillverkade, transportabla byggnader utgör det övervägande flertalet
av de skogsförläggningar och skogsstall, som numera nyanskaffas.

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

Betydelsen av att ett ansvar ålägges tillverkare och försäljare för sådana
byggnader, då dessa avlämnas för att tagas i bruk vid arbeten, å vilka skogsförläggningslagen
äger tillämpning, synes därför nu vara väsentligt större
än vid tiden för tillkomsten av gällande lag. Skogsyrkesinspektionen säger
sig visserligen ha ett gott samarbete med de större företagen på området,
men inspektionen finner då och då fabrikstillverkade bostäder och
stall, som inte i alla avseenden motsvarar stadgandena i gällande lag. Vid
en ny lagstiftning på området med väsentligt skärpta krav torde det bli
nödvändigt, att vissa skyldigheter ålägges även tillverkare och försäljare.

Med hänsyn härtill föreslås i denna paragraf en bestämmelse om skyldighet
för tillverkare och försäljare av bostad och stall att tillse att byggnaden,
då den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes
till försäljning eller i reklamsyfte, uppfyller lagens fordringar. En tillverkare
eller försäljare kan få överlåta en färdigtill verkad byggnad, som ej
uppfyller lagens fordringar, därest förvärvaren i det enskilda fallet utverkat
dispens enligt 6 §.

Beträffande upplåtelse av bostad eller stall torde bestämmelserna i 13 och
14 §§ i förslaget vara tillfyllest.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 20 § gällande lag men avviker från nämnda
stadgande däri, att tillsynen å lagens efterlevnad beträffande vägarbete
utan samband med skogsbruk eller flottning föreslås bli utövad av den allmänna
yrkesinspektionens befattningshavare.

Beträffande vägarbete råder nu det förhållandet, att tillsynen å efterlevnaden
av arbetarskyddslagen utövas av den allmänna yrkesinspektionen,
under det att tillsyn å efterlevnaden av skogsförläggningslagen utövas av
skogsyrkesinspektionen. Detta föranleder ett slags dubbelinspektion. Vägarbetarnas
förläggningar vid arbeten å allmänna vägar blir dock mera sällan
föremål för tillsyn av skogsyrkesinspektionen. Det synes därför mera
ändamålsenligt, att den allmänna yrkesinspektionens befattningshavare vid
besöken på arbetsställena förrättar inspektion även av förläggningarna.

12 §.

Första stycket är likalydande med 21 § första stycket gällande skogsförläggningslag.

Med hänsyn till bestämmelserna i 10 § har i andra stycket tillverkare och
försäljare ålagts samma skyldighet som arbetsgivare att lämna upplysningar
till tillsynsorgan.

13 §.

Denna paragraf överensstämmer med 22 § första—tredje styckena gällande
skogsförläggningslag. Med upplåtelse avses både upplåtelse av fast

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 ar 1963

förläggning till begagnande och upplåtelse av monteringsbar eller transportabel
byggnad.

14 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande lag.

Arbetarskyddsstyrelsen anför, att vid de inspektioner, som förrättas innan
vinterdrivningarna tagit sin början, inspektionsförrättaren inte alltid
kan få kännedom om, huruvida en förläggning kommer att tagas i bruk eller
ej. Förläggningarna utnyttjas ej heller alltid av ägaren utan upplåtes kanske
till en annan arbetsgivare. Det kan då vara svårt att få besked om, vem
som under kommande säsong skall använda en förläggning. Även om inspektionsförrättaren
i det enskilda fallet känner till att förläggningen skall användas
och även vilken arbetsgivare det gäller, har han dock ingen möjlighet
att med stöd av nuvarande bestämmelser ingripa med föreläggande
eller förbud, förrän förläggningen redan tagits i bruk. Då proceduren i dylika
ärenden kan dra långt ut på tiden, händer det ibland, att arbetet på
platsen hunnit slutföras, innan meddelat föreläggande eller förbud vunnit
laga kraft. Styrelsen föreslår därför, att skogsyrkesinspektionen får möjlighet
att under vissa omständigheter ingripa med föreläggande eller förbud
redan innan en skogsförläggning tages i bruk.

Förslaget har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen, och
det synes lämpligt att ett stadgande av denna innebörd införes i den nya
skogsförläggningslagen. Föreläggandet eller förbudet torde, såsom styrelsen
föreslagit, böra riktas mot byggnadens ägare.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 22 § fjärde stycket i nuvarande lag.

16 §.

Paragrafen är likalydande med 23 § gällande skogsförläggningslag.

17 §.

Stadgandet i denna paragraf är nytt och sammanhänger med bestämmelserna
i 10 § angående skyldighet för försäljare och tillverkare av bostad och
stall att tillse att dessa uppfyller lagens fordringar. Det motsvarar 56 §
första stycket arbetarskyddslagen.

18 §.

Första stycket överensstämmer med 24 § i den nuvarande lagen.

I andra stycket sägs, att föreläggande och förbud enligt den föreslagna
14 § inte skall kunna riktas mot staten.

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

19 g.

Denna paragraf motsvarar 25 § gällande lag med den ändringen att besvärstiderna
i 1954 års lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut blir tillämpliga.

20—24 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer överensstämmer med 26—30 §§ gällande
lag med de tillägg i fråga om straffansvaret, som föranledes av de nytillkomna
stadgandena i 10, 14 och 17 §§.*

Lagrådet

Lagrådets yttrande har inhämtats beträffande författningsförslagen. Vad
lagrådet därvid haft att erinra mot förslaget till ändring i 27 § arbetarskyddslagen
har beaktats av Kungl. Maj :t. Författningsförslagen har i övrigt
lämnats utan erinran. Beträffande ändringen i 45 § arbetarskyddslagen
har lagrådet emellertid anfört:

»I anslutning till den i det nya tredje stycket intagna bestämmelsen om
forhandsgodkännande av tekniska anordningar må erinras om att för vissa
slag av sådana anordningar särskilda föreskrifter om typgodkännande eller
annat forhandsgodkännande meddelats i andra författningar, såsom i
kungörelsen den 26 april 1935 (nr 138) angående kontroll av viss elektrisk
materiel, i förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor
samt beträffande motorfordon och viss utrustning å sådana fordon i vägtrafikförordningen.
Uppenbart är att för anordningar, beträffande vilka
dylika speciella föreskrifter om forhandsgodkännande gälla, arbetarskyddsstyrelsen
icke bor föreskriva typgodkännande jämväl enligt förevarande
stadgande för att tillgodose sådana säkerhetssynpunkter som föranlett de
särskilda kontrollbestämmelserna. Någon undantagsbestämmelse för dessa
fall synes icke vara erforderlig; jämför prop. nr 298/1948 s. 253.»

Mot vad lagrådet sålunda anfört har departementschefen förklarat sig ej
ha något att erinra.

Utskottet

I förevarande proposition föreslås att arbetarskyddslagen, som hittills
gällt endast beträffande rörelse, skall i princip äga tillämpning på all verksamhet,
vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning.
Vissa undantag göres dock, bl. a. för arbete i arbetsgivarens hushåll och för
den egentliga militärtjänsten. Vidare föreslås att lagen efter förordnande av
Kungl. Maj :t skall kunna i viss utsträckning omfatta, förutom såsom hittills
yrkesutbildningselever, även elever i grundskolan eller motsvarande skolform,
som erhåller praktisk yrkesförberedande utbildning inom skolans lo -

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

kaler. Kravet på att arbetsbok skall avlämnas till arbetsgivaren beträffande
minderårig arbetstagare föreslås slopat såvitt gäller arbete, som fortgår
under högst tre dagar och medför ringa ansträngning. Vidare innehåller
propositionen förslag om befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att utfärda
föreskrift om s. k. typgodkännande av maskiner, redskap o. dyl. till förhindrande
av att farliga sådana anordningar tages i bruk. Propositionen
innehåller också förslag till eu ny skogsförläggningslag med höjda standardkrav
i fråga om skogsförläggningarna och med vissa nya regler, som syftar
till att effektivisera tillsynsorganens arbete.

I motionen 11: 901 yrkas att även det husliga arbetsområdet skall föras
in under arbetarskyddslagen. Enligt motionären är bostads- och anställningsförhållandena
inom detta område sådana att ett inordnande under arbetarskyddslagstiftningen
är befogat. Bostaden i anslutning till arbetsplatsen
kan, anför motionären, vara undermålig och den alltmer utvidgade användningen
av teknisk utrustning i hemmen motiverar en ökad insyn även på
detta arbetsområde. Tillskapandet av en tillsynsmyndighet skulle också
medföra att hembiträdeslagen skulle tillämpas i större utsträckning än som
nu är fallet.

Frågan om arbetarskyddslagens tillämpning på husligt arbete har övervägts
av arbetarskyddsstyrelsen, vars förslag ligger till grund för propositionen.
Styrelsen har ansett att privatlivet bör vara skyddat mot insyn. Styrelsen
har också påpekat att tillsynen å lagens efterlevnad inom detta område
skulle stöta på åtskilliga svårigheter. De av arbetarskyddsstyrelsen
åberopade skälen har godtagits av nästan alla remissorgan. Socialstyrelsen
har emellertid förklarat, att det föreligger ett klart behov av förstärkt skydd
för framför allt minderåriga hembiträden. Styrelsen har dock samtidigt
framhållit, att generella inspektioner ej bör ifrågakomma i hemmen. Vad
som i synnerhet erfordras är enligt socialstyrelsens mening att de i husligt
arbete anställda får en instans att vända sig till som kan ta kontakt med
arbetsgivaren.

Departementschefen har funnit det i och för sig önskvärt att principen om
arbetarskyddslagens generella giltighet kan beaktas även för arbetstagare,
som utför husligt arbete i arbetsgivarens hem. På grund av de speciella
problem som skulle vara förknippade med tillsynen över lagens efterlevnad
på detta verksamhetsområde har departementschefen dock funnit sig böra
godtaga det av arbetarskyddsstyrelsen förordade undantaget. I sammanhanget
har departementschefen också påpekat, att den särskilda hembiträdeslagstiftningen
för närvarande är föremål för utredning.

Även utskottet anser det i och för sig önskvärt att hembiträdena beredes
samma skydd som andra arbetstagargrupper. Emellertid delar utskottet
departementschefens uppfattning att svårigheterna att tillskapa en effektiv
tillsyn är betydande. Alt under sådana förhållanden söka uppnå förbättrade

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

arbetsvillkor genom en utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde
torde vara till föga gagn för arbetstagarna. Det förtjänar också påpekas
att arbetarskyddslagen har avseende å förhållandena på arbetsplatsen och
sålunda icke kan betyda något för hembiträdenas bostadsförhållanden. De
av motionären påtalade problemen torde i stället böra lösas inom den särskilda
hembiträdeslagstiftningen. Av det sagda följer att utskottet icke kan
biträda motionsyrkandet.

I motionerna I: 742 och II: 902 behandlas de särskilda problem som ur
arbetarskyddssynpunkt gäller beträffande arbetstagare, som sysselsättes
med distributionsarbete. Motionärerna påpekar att dessa arbetstagare i stor
utsträckning — såsom vid avlämnande av varor i butiker, varuhus och
restauranger — är verksamma på arbetsplatser, varöver deras arbetsgivare
saknar rådighet, och att arbetarskyddslagens regler härigenom sättes ur
spel, eftersom varumottagaren icke enligt denna lag har några skyldigheter
gentemot distributionsarbetaren. Den skadeståndsskyldighet som vid olycksfall
enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler kan drabba en varumottagare
är, menar motionärerna, ej till fyllest för att skapa ur arbetarskyddssynpunkt
tillfredsställande arbetsförhållanden. Motionerna utmynnar i ett
yrkande om att i arbetarskyddslagen skall införas sådana bestämmelser att
dessa arbetstagare erhåller samma skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete
hos varumottagare som andra arbetstagare enligt arbetarskyddslagen kommer
i åtnjutande av.

Otvivelaktigt är det en brist i den nuvarande skyddslagstiftningen att man
icke i allo kan framtvinga tillfredsställande arbetsförhållanden för sådana
arbetstagare som helt eller delvis sysselsättes på arbetsplatser, varöver deras
arbetsgivare icke råder. Så är fallet icke endast beträffande de arbetstagare
motionärerna åsyftar, utan även inom andra områden. Problemet
har alltså en betydande räckvidd, och utskottet är ej berett att i detta sammanhang
göra några uttalanden om vilka vägar som kan leda till en lösning,
Utskottet anser det emellertid lämpligt att frågan blir föremål för utredning
genom Kungl. Maj :ts försorg. Denna utskottets mening synes böra bringas
till Kungl. Maj :ts kännedom. Utskottet finner sig icke kunna därutöver biträda
motionerna.

Vad i 53 och 54 §§ arbetarskyddslagen stadgas angående möjligheterna
att meddela arbetsgivare förbud och föreläggande äger enligt 60 § samma
lag icke tillämplighet beträffande verksamhet som bedrives av staten. För
den händelse vederbörande myndighet icke vidtager erforderliga åtgärder
till avhjälpande av missförhållande, äger arbetarskyddsstyrelsen enligt
sistnämnda lagrum i stället underställa ärendet Konungens prövning.

Arbetarskyddslagen är i sin nuvarande lydelse tillämplig även å rörelse
som drives av riksdagen. Också annan riksdagens verksamhet kommer en -

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

ligt föreliggande proposition att falla under lagens tillämplighetsområde.
Det förfaringssätt som beträffande statlig verksamhet stadgas i 60 § arbetarskyddslagen
för det fall arbetarskyddsstyrelsens anvisningar icke efterkommes
synes utskottet av konstitutionella skäl icke kunna tillämpas beträffande
verksamhet som bedrives av riksdagen eller riksdagen underställda organ.
Ifrågavarande reglering har funnits i arbetarskyddslagstiftningen sedan
år 1895 och veterligen icke i praktiken medfört olägenhet. Emellertid
synes stadgandet böra ändras så att en ur konstitutionell synpunkt tillfredsställande
reglering kommer till stånd. Så kan lämpligen ske om den av
författningsutredningen föreslagna förvaltningsdelegationen för riksdagen
inrättas. Den befattning med arbetarskyddsfrågor som enligt 60 § arbetarskyddslagen
åvilar Kungl. Maj :t skulle därvid kunna överföras å riksdagens
förvaltningsdelegation såvitt gäller verksamhet, som bedrives av riksdagen
eller riksdagen underställda organ. Därest genomförandet av författningsutredningens
förslag skulle dröja, torde eu annan lösning för tiden dessförinnan
böra övervägas. Utskottets mening synes böra bringas till Kungl.
Maj :ts kännedom.

I motionerna I: 743 och II: 900 yrkas bl. a. att från skogsförläggningslagens
tillämpningsområde skall undantagas skogsarbete, som utföres uteslutande
av medlem av arbetsgivarens familj, såframt arbetet bedrives på
arbetsgivaren tillhörig mark eller eljest för hans räkning. Motionärerna påpekar
att bondeskogsbruket arbetar under andra betingelser än storskogsbruket
och att alltför skärpta krav på förläggningsstandarden skulle medföra
en ekonomisk belastning för brukningsdelen. Detta förhållande liksom
den omständigheten att skogsförläggningarna inom bondeskogsbruket användes
endast under kortare perioder motiverar enligt motionärernas mening
ett sådant undantag som föreslagits i motionerna.

Den av motionärerna önskade särbestämmelsen finnes upptagen i arbetarskyddsstyrelsens
utredning med förslag till skogsförläggningslag, vilken
utredning ligger till grund för propositionen i denna del. I motiveringen till
stadgandet upplyser styrelsen att skogsyrkesinspektionens verksamhet, i
enlighet med vissa tidigare departementschefsuttalanden, varit av rådgivande
karaktär i fråga om det mindre, enskilda skogsbruket, såvida icke omständigheterna
gjort ett ingripande oundgängligen nödvändigt. Inspektionen
har ej heller, fortsätter styrelsen, ansett det lämpligt att inspektera och
lämna anvisningar för förläggning, som genom att den bebotts uteslutande
av arbetsgivaren själv och hans familjemedlemmar i viss mån varit att jämföra
med deras hem. Så snart personer utanför familjekretsen varit anställda
och inkvarterade i den tillfälliga bostaden, har däremot inspektion i vanlig
ordning företagits och anvisningar lämnats om erforderliga åtgärder för
förläggningens försättande i lagenligt och tillfredsställande skick. Likaså
har anvisningar lämnats angående använda stall. Denna praxis motiverar.

44 Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

menar arbetarskyddsstyrelsen, ett undantag från lagens tillämpningsområde
för arbete, som utföres uteslutande av medlem i arbetsgivarens familj.
Med begränsningen av undantaget har styrelsen velat förhindra, att skogsägare
genom att försälja virke på rot och i försäljningskontraktet förbehålla
sig rätten att återköpa avverkat virke, eller att den som inköper virke på rot
men genom avtal med säljaren låter denne ombesörja avverkningen, skall
kunna undandraga sig skyldigheten att tillhandahålla skogsförläggning.

Departementschefen har i propositionen anfört, att de förutsättningar,
under vilka undantaget skulle gälla, synes något oklara. Med hänsyn härtill
och då avsaknaden i nuvarande lag av ett motsvarande undantag inte mediört
nämnvärda olägenheter, har departementschefen icke ansett det föreslagna
stadgandet böra medtagas i den nya lagen.

En strikt tillämpning av skogsförläggningslagen — såväl i dess nuvarande
som i dess föreslagna lydelse — skulle utan tvivel kunna medföra betydande
problem för många mindre bondeskogsbruk. Emellertid torde det
föreligga svårigheter att utforma ett stadgande som från lagens tillämpningsområde
undantar de skogsbruk, för vilka skyddsbestämmelser kan
undvaras, men som samtidigt ej ger utrymme för missbruk. Arbetarskyddsstyrelsens
och motionärernas förslag uppfyller enligt utskottets mening ej
de krav man i sådant hänseende kan ställa. Skogsyrkesinspektionen har
hittills, såsom framgår av redogörelsen ovan, undvikit att företaga inspektion
och lämna anvisningar rörande sådana skogsförläggningar som bebos
uteslutande av arbetsgivaren och hans familj. Därest inspektionen på samma
sätt som hittills även i framtiden tillämpar lagen med försiktighet beträffande
nu ifrågavarande förläggningar, vilket utskottet anser sig kunna förutsätta
bli fallet, torde behovet av ett undantagsstadgande icke vara särskilt
framträdande. Med hänsyn till de angivna skälen finner sig utskottet icke
böra biträda motionerna i denna del.

I samma motioner yrkas därjämte att skogsförläggningslagen skall kompletteras
med sådana övergångsbestämmelser att skälig tid ges för anpassning
till de nya kraven. Som skäl härför anför motionärerna, att möjlighet
till en ekonomiskt rimlig förbättringstakt måste ges även inom områden
med låga rotvärden å skogen.

De i propositionen föreslagna övergångsbestämmelserna innehåller icke
något stadgande i förevarande avseende. Emellertid äger arbetarskyddsstyrelsen
enligt 6 § i lagförslaget att, där det i visst fall finnes påkallat av särskilda
skäl, medgiva undantag från flertalet av de i förslaget upptagna
standardkraven. Frågor om sådan dispens får behandlas redan innan lagen
trätt i kraft.

Det av motionärerna berörda spörsmålet har varit föremål för uppmärksamhet
under remissbehandlingen. Sålunda framhåller flera remissorgan
att en anpassning till den nya lagens skärpta bestämmelser måste få ske

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

under en tillräckligt lång övergångstid, bl. a. med hänsyn till att krav på en
omedelbar övergång skulle kunna förorsaka arbetsgivaren oskäliga kostnader.
Landsorganisationen däremot förutsätter som självfallet att driftekonomiska
skäl inte skall kunna motivera dispens från de skärpta kraven.
Departementschefen har i propositionen framhållit det angelägna i att den
nya lagstiftningen utan alltför långt dröjsmål blir omsatt i praktiken. Han
bar icke ansett sig kunna generellt förorda någon övergångstid av bestämd
längd för anpassningen av det nuvarande förläggningsbeståndet till de skärpta
standardkraven. Dispens för enskilda fall kan, menar departementschefen,
medges där särskilda skäl till avvikelser kan anses föreligga.

Även enligt utskottets mening måste det anses vara ett allmänt intresse
att den högre standard å skogsförläggningarna som förslaget upptar snarast
förverkligas. Fall torde dock förekomma där krav på en viss anpassningstid
måste anses skäliga. Utskottet anser sig emellertid ej kunna ange några
riktlinjer för denna bedömning. Det torde få ankomma på i första hand
arbetarskyddsstyrelsen att från fall till fall bedöma huruvida dispens bör
lämnas. För sådan prövning torde 6 § i den föreslagna lagen vara till fyllest.
Av det sagda följer att utskottet icke kan biträda förevarande motionsyrkande.

Enligt 10 § i förslaget till skogsförläggningslag är den som tillverkar eller
försäljer bostad eller stall, som avses för skogsförläggning, skyldig tillse att
byggnaden uppfyller lagens fordringar. Finnes skäl till antagande att bostad
eller stall, som icke uppfyller lagens standardkrav, kommer att användas
till skogsförläggning, äger skogsyrkesinspektör enligt 14 § i förslaget förelägga
ägaren att innan byggnaden tages i bruk avhjälpa bristen eller ock
förbjuda honom att använda eller upplåta byggnaden, därest den ej blir
iståndsatt. Vidare stadgas i förslagets 12 § att arbetsgivare ävensom tillverkare
och försäljare, som avses i 10 §, är skyldiga att på anfordran lämna
tillsynsorgan de upplysningar som erfordras för tillsynens behöriga utövande.

I sitt remissyttrande över förslaget till skogsförläggningslag ifrågasätter
Landsorganisationen, huruvida inte arbetsgivare bör åläggas att i skälig
tid innan skogsförläggning tages i bruk anmäla dess placering och byggnadstyp.
Härigenom skulle skogsyrkesinspektionen erhålla kännedom om
vilka förläggningar som avses tagas i bruk samt vid förekommande brister
hinna lämna erforderliga anvisningar i så god tid att rättelse kan vinnas
innan vinterdrivningarna tagit sin början.

Enligt utskottets mening torde det kunna förväntas att arbetsgivarna
kommer att lämna skogsyrkesinspektionen de upplysningar som erfordras
för att inspektionen skall kunna fullgöra sina uppgifter. De ovan refererade
stadgandena synes i övrigt ge inspektionen möjlighet tillse att nytillkommande
förläggningar uppfyller lagens krav. Utskottet vill här peka på att för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

läggningarna i allt större utsträckning torde komma att utgöras av fabrikstillverkade
byggnader och att den föreslagna 10 § lämnar möjlighet att utöva
kontroll redan i tillverkningsledet.

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen och
de av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena icke givit
utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med avslag å motionen II: 901 måtte bifalla
förevarande proposition, nr 126, såvitt gäller förslaget
till ändring i 3 § arbetarskyddslagen;

B. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, såvitt
gäller övriga förslag till ändring i arbetarskyddslagen;

C. att riksdagen med avslag å motionerna 1: 743 och II: 900
måtte bifalla förevarande proposition, såvitt gäller förslaget
till skogsförläggningslag;

D. att riksdagen i anledning av motionerna I: 742 och
II: 902 i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört beträffande
dessa motioner;

E. att sistnämnda båda motioner, i den mån de icke kan
anses besvarade genom vad utskottet under D. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

F. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin
mening måtte giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört
om behovet av ändring i 60 § arbetarskyddslagen.

Stockholm den 4 maj 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, fru Gärda Svenson, fröken Nordström, herrar Enarsson
och Dahlberg*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Bengtsson i Varberg,
fröken Sandell, fru Gunne*, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson,
Gustavsson i Alvesta och Carlsson i Huskvarna.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963 47

Reservation

vid utskottets hemställan under A. av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström,
herr Dahlberg och fröken Sandell, vilka ansett

a) att det stycke å s. 41 i utskottets utlåtande som börjar med orden
»Även utskottet anser» och slutar med orden »kan biträda motionsyrkandet»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Utskottet kan icke ansluta sig till de i propositionen redovisade skälen
mot ett införande av det husliga arbetsområdet under arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. Även om departementschefens farhågor att vissa speciella
problem skulle vara förknippade med tillsynen av lagens efterlevnad
på detta verksamhetsområde har visst fog för sig, kan dessa svårigheter
icke bli så betydande att ett undantag från lagstiftningen på den grunden
är försvarbart. Arbetarskyddsstyrelsens uttalande om att en inspektion i
hemmen skulle för den inspekterande själv framstå som en föga eftertraktansvärd
sysselsättning kan utskottet icke godtaga såsom skäl för undantag.
En sådan inspektion kan inte vara förenad med större besvärligheter
än på många andra områden eller i jämförelse med inspektioner som
på andra grunder nu företas i hemmen. Ur skyddssynpunkt har hemmet
som arbetsplats antagit karaktären av en bl. a. genom teknisk utrustning
riskfylld arbetsplats, där en kontroll av maskiner och arbetsmateriel bör
bli av stor betydelse inte blott för arbetstagaren utan även för husmodern.
Det ökade intresset för biotekniken talar likaså för att det husliga arbetsområdet
bör inordnas under arbetarskyddslagstiftningen. Det förtjänar
också att påpekas att arbetarskyddet varken i Finland eller Norge har någon
undantagsbestämmelse för detta arbetsområde.

Med hänsyn till de anförda skälen samt till att enbart förekomsten av en
lagstiftning kan komma att innebära större respekt för hemmet som arbetsplats
och därtill skulle komma att ställa det husliga arbetet i paritet med
andra yrken, finner utskottet att motionen bör bifallas.»

b) att utskottet under A. bort hemställa,

»att riksdagen i anledning av motionen II: 901 måtte med
avslag å förevarande proposition, nr 126, såvitt gäller förslaget
till ändring i 3 § arbetarskyddslagen, för sin del antaga
paragrafen i följande, såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

3 §

(Kungl. Maj.ts förslag)

Från lagens tillämpning undantagas a)

arbete, som utföres i arbetstagarens
hem eller eljest under sådana

(Utskottets förslag)

Från lagens tillämpning undantagas a)

arbete, som utföres i arbetstagarens
hem eller eljest under sådana

Andra lagutskottets utlåtande nr 53 år 1963

(Kungl. Maj.ts förslag)
förhållanden, att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande;

b) arbete, som utföres av medlem
av arbetsgivarens familj, såframt
arbetet är förlagt till arbetsgivarens
hem eller är att hänföra till jordbruk
eller någon dess binäring, vilken icke
bedrives såsom självständigt företag,
eller till byggnadsarbete för jordbruk
eller sådan dess binäring, som
nyss nämnts;

c) arbete, som utföres i arbetsgivarens
hushåll; samt

d) arbete, som är att hänföra till
skeppstjänst.

Från lagens

(Utskottets förslag)
förhållanden, att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande;

c) arbete, som är att hänföra till
skeppstjänst.

annan verksamhet.»

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 63
312560