Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Nr 40

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om semester, m. m., dels o c k i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1963 dagtecknad proposition, nr 68, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om semester och

21 lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 605 i första kammaren av herr Hjorth
och herr Jansson, Paul, samt nr 748 i andra kammaren av fru Thunvall
m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 607 i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 751 i andra kammaren av fru Rgding m. fl.,

3) de likalydande motionerna nr 616 i första kammaren av herr Carlsson,
Oscar, och nr 767 i andra kammaren av herr Andersson i Billingsfors
m. fl.,

4) de likalydande motionerna nr 617 i första kammaren av herr Geijer,
Lennart, m. fl., och nr 768 i andra kammaren av herr Carbell m. fl.,

5) de likalydande motionerna nr 619 i första kammaren av fru HamrinThorell
och nr 770 i andra kammaren av fröken Elmén,

6) de likalydande motionerna nr 620 i första kammaren av fru HamrinThorell
och herr Jacobsson, Per, samt nr 771 i andra kammaren av herr
Gustafson i Göteborg och fröken Elmén,

7) de likalydande motionerna nr 622 i första kammaren av herr Kronstrand
m. fl., och nr 772 i andra kammaren av herr Hyltander m. fl.,

8) de likalydande motionerna nr 623 i första kammaren av herr Mattsson
m. fl., samt nr 775 i andra kammaren av herrar Svensson i Vä och Persson
i Heden,

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 2 avd. Nr 40

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

9) de likalydande motionerna nr 624 i första kammaren av herr Nordenson
och nr 774 i andra kammaren av herr Magnusson i Borås m. fl.,

10) motionen nr 618 i första kammaren av herr G orthon,

11) motionen nr 621 i första kammaren av herr Jacobsson, Gösta,

12) motionen nr 625 i första kammaren av herr Wärnberg,

13) motionen nr 769 i andra kammaren av herr Christenson i Malmö, samt

14) motionen nr 773 i andra kammaren av herrar Johansson i Norrköping
och Andersson i Linköping.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1963

Förslag

till

Lag

om semester

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst
med undantag av sådana arbetstagare, för vilka enligt statliga föreskrifter
gälla särskilda bestämmelser rörande semester. Från lagens tillämpning är
ock undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens fanulj eller
som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

2 §•

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar
avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner
för arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, är avtalet i sådan del ogiltigt,
med mindre annat angives i lagen.

3 §.

Arbetstagare äger på grund av det arbete, som han under ett kalenderår
(kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla
semester. Såsom kvalifikationsår må, såframt överenskommelse därom
träffas, gälla annan period av samma längd.

Semestern skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret; dock må
efter överenskommelse semestern, helt eller delvis, åtnjutas tidigare.

Under semestern skall arbetstagaren åtnjuta lön (semesterlön).

4 §•

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande, är icke berättigad till semester utan äger i stället uppbära
särskild semesterlön enligt 16 §.

Vad i 3 § första och andra styckena är stadgat om semester skall äga
motsvarande tillämpning beträffande sådan semesteilön.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

5 §•

Upphör anställning innan arbetstagaren åtnjutit semester eller semesterlön,
vartill han förvärvat rätt enligt denna lag, skall han erhålla ersättning
därför (.semesterersättning).

Motsvarande skall gälla, därest arbetstagares anställningsvillkor, utan att
anställningen upphör, ändras så att semester skall utgå under kvalifikationsåret
i stället för under året näst efter detta. I sådant fall skall vid tillämpning
av lagens bestämmelser om semesterersättning så anses som om anställningen
upphört vid den tidpunkt, från vilken anställningsvillkoren
ändrats.

6 §•

överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt
enligt denna lag.

Semesterns längd
7 §•

Semester utgår med två dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete
å minst femton dagar. Har arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört
arbete å minst åtta och högst fjorton dagar under en kalendermånad, utgår
semester för den månaden med en dag.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på grund av sjukdom, dock att dag, som
infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande
från arbetet under sammanlagt nittio dagar av kvalifikationsåret, jämställes
endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,
i den mån bortovaron icke överstigit nittio dagar;

d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven
militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller
direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning
högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren
till godo; eller

e) efter det kalenderår under vilket han fyllt tjugotvå år fullgjort tjänstgöring
i civilförsvaret å annan tid än då civilförsvarsberedskap råder eller då
beredskapsövning må anordnas vid krigsmakten, dock att av tjänstgöring i
civilförsvaret högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas
arbetstagaren till godo.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,
som i andra stycket b)—e) sägs, skall icke jämställas med dag å
vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å sådan dag. Har arbetstagaren varit frånvarande från
arbetet av anledning, som i andra stycket b) sägs, och har frånvaron fortgått
oavbrutet under två kvalifikationsår, skall därefter infallande dag av
frånvaroperioden icke jämställas med dag, å vilken arbete utförts.

I fall som avses i andra stycket b) är arbetstagaren skyldig att, om arbetsgivaren
så påfordrar, genom intyg av läkare eller uppgift från allmän
försäkringskassa styrka att han på grund av sjukdom varit oförmögen till
arbetet.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete
stadgas i särskild lag.

8 §■

I semestern inräknas icke söndagar. Helgdagar inräknas däri, om semestern
utgår med flera dagar i en följd än sex. Sedvanliga fridagar inräknas i
semestern.

Arbetstagare, som har att utföra sitt arbete jämväl å söndag, äger åtnjuta
ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller omedelbart
efter semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Är arbetstagare,
varom här är fråga, berättigad till ledighet från arbetet å annan
veckodag än söndag och infaller dylik ledighetsdag under semestern, skall
den dagen inräknas i semestern.

Vad i andra stycket första punkten sägs med avseende å söndag skall
äga motsvarande tillämpning å sådan helgdag, som icke enligt första stycket
skall inräknas i semestern.

9 §•

Äger arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren rätt till längre semester
än som föreskrives i 7 §, skola övriga bestämmelser i denna lag, i de avseenden
ej annat överenskommits, gälla jämväl beträffande den överskjutande
delen av semestern. I sådant fall skall en tolftedel av semestern anses belöpa
å varje kalendermånad av kvalifikationsåret. Uppstår vid beräkningen av
semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre
antal dagar.

Semesterns förläggning

10 §.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom, som inträffat innan semestern
börjat, är oförmögen till arbetet, eller till sådan tid för hans bortovaro från
arbetet, som enligt 7 § andra stycket c)—e) skall jämställas med tid å vilken
arbete utförts. Dylikt medgivande erfordras dock icke, därest arbete
eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren å tid som nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren, överstiger semestertiden
tjugofyra dagar, må dock semestern förläggas till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst tjugofyra dagar.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande
utgå annat än i svensk hamn.

11 §•

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra
skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,
skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren
med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i semesterlön;
dock må arbetsgivaren i stället, såframt överenskommelse därom träffas
med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

Semesterlön
12 §.

Arbetstagare, som är avlönad med tidlön, beräknad för vecka eller längre
tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden belöpande lönen.

För annan arbetstagare än i första stycket sägs utgör semesterlönen för
hela semestertiden nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst
i anställningen under kvalifikationsåret. Är arbetstagaren berättigad
till längre semester än som föreskrives i 7 §, skall för varje dag, varmed
semestern för år räknat överstiger tjugofyra dagar, semesterlönen höjas med
fyra tiondels procent av inkomsten.

Vid tillämpning av andra stycket skall i arbetsinkomsten icke inräknas
semesterlön, sjuklön eller sådant tillägg till lönen, som utgått för tid utöver
den för arbetstagaren normala arbetstiden (övertidstillägg). För varje
dag som arbetstagaren varit frånvarande från arbetet och som enligt 7 §
andra stycket b)—e) jämställes med dag, å vilken arbete utförts, skall
arbetsinkomsten ökas med ett belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga
dagsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Vid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till förmån av fri
bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda
kostnader.

För arbetstagare, vars semesterlön helt eller delvis skall beräknas på
sätt i andra stycket sägs, må överenskommelse träffas om annan beräkning
än ovan föreskrives, såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal
och å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som
enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.
Arbetsgivare, som är bunden av dylikt kollektivavtal, må tilllämpa
det jämväl beträffande arbetstagare, vilken ej är medlem av den avtalsslutande
organisationen å arbetstagarsidan men sysselsättes i sådant arbete,
som avses med avtalet; dock gäller vad nu sagts ej arbetstagare, som
omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

13 §.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost, äger för varje dag, då han
under semestern icke till någon del erhåller denna förmån, rätt till skälig
ersättning därför. Ersättning för kost utgår härvid jämväl för söndag och
helgdag, som infaller under semestern.

14 §.

Semesterlön skall, såvida ej överenskommelse om annat träffas enligt 12 §
sista stycket, utbetalas till arbetstagaren i samband med semestern.

15 §.

Arbetstagare mister rätten till semesterlön, om han under någon del av
semestern utför avlönat arbete inom sitt yrke. Utan sådan påföljd äger dock
arbetstagare i anställning, som innehaves jämsides med den vari semestern
åtnjutes, utföra arbete som ej går utöver det vanliga.

16 §.

Arbetstagare, som avses i 4 §, är berättigad till särskild semesterlön med
nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren
under kvalifikationsåret.

Beträffande arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 12 § fjärde
stycket och 13 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Särskild semesterlön skall utbetalas till arbetstagaren senast den 30
juni näst efter kvalifikationsårets utgång eller, därest kvalifikationsåret
utlöper efter den 30 april, senast två månader efter dess utgång.

17 §.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning
utfört, förutom arbete som avses i 4 §, jämväl annat arbete utan att semes -

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

terlön skall beräknas enligt 12 §, skall jämväl sistnämnda arbete anses vara
utfört under förhallanden, som avses i 4 §, och arbetstagaren förty vara berättigad
till särskild semesterlön för arbetet i dess helhet enligt bestämmelserna
i 16 §.

Semesterersättning
18 §.

Semesterersättning skall bestämmas enligt de i 12, 13, 16 och 17 §§ stadgade
grunderna. Vid beräkning av semesterersättningens storlek skall, där
arbetstagaren var avlönad med tidlön, beräknad för vecka eller månad,
av lönen å varje dag, för vilken semesterersättning skall utgå, anses belöpa
vid veckolön en sjättedel och vid månadslön en tjugofemtedel. För arbetstagare
i arbetsgivarens kost skall ersättning för kosten utgå allenast för
det antal dagar, för vilket ersättning i övrigt skall beräknas.

Har arbetstagare utan invändning mottagit semester, vartill han ännu
icke förvärvat rätt eller som han eljest ännu icke varit berättigad åtnjuta,
må honom tillkommande semesterersättning minskas med så stor del av ersättningen
som svarar mot förhållandet mellan den i förskott åtnjutna
semestern och den semester vartill arbetstagaren vid tidpunkten för anställningens
upphörande förvärvat rätt. Vad nu sagts skall dock ej gälla,
om förskottssemestern åtnjutits mer än fem år före anställningens upphörande.

19 §.

Semesterersättning skall utbetalas inom en vecka från utgången av det
kalenderkvartal, varunder arbetstagarens anställning upphört, eller, därest
arbetstagaren innehaft sin anställning sedan minst tre månader, inom en
vecka efter anställningens upphörande.

Möter hinder mot att inom den i första stycket angivna tiden beräkna
semesterersättningens storlek, må semesterersättningen utbetalas senare
än där sägs; dock skall semesterersättningen i dylikt fall utbetalas inom en
vecka sedan hindret upphört.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, skall han
gälda, förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstagaren
på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen
skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även
till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller om -

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

ständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;
fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

21 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

22 §.

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag,
skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder
arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket
hänför sig. Försummas det, är talan förlorad.

23 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän
domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal
regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Att betalningsföreläggande
för fordran på semesterlön eller semesterersättning enligt
lag må sökas vid allmän underrätt jämväl om arbetsavtalet regleras
av kollektivavtal, därom är särskilt stadgat.

I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan
jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas,
ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, från och med vilken dag semesterrätt
enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Beträffande det antal dagar under en kalendermånad, å vilka arbetstagare
skall hava utfört arbete för arbetsgivarens räkning för att bliva berättigad
till semester, skall såvitt avser månad före den 1 januari 1964 i
stället för bestämmelserna i 7 § första stycket nya lagen tillämpas vad som
stadgas i 7 § första stycket i den äldre lagen.

Angående semester, vartill rätt förvärvats före den 1 januari 1964, skola
i stället för bestämmelserna i 12 § andra och tredje styckena nya lagen gälla
bestämmelserna i 14 § andra stycket i den äldre lagen samt i stället för 16
och 17 §§ nya lagen bestämmelserna i 17—-19 §§ i den äldre lagen; dock
skall den i 18 § sistnämnda lag avsedda semesterlönen utgöra nio procent
av arbetsinkomst som belöper på tid efter den 30 juni 1963.

Arbetstagare som den 1 juli 1963 förvärvat semesterrätt enligt den äldre
lagen skall, i den mån han icke då åtnjutit honom enligt nämnda lag tillkommande
förmån, äga åtnjuta semesterförmån enligt bestämmelserna i
den nya lagen, med iakttagande dock av vad i tredje och fjärde styckena
ovan är stadgat.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Förslag

till

Lag

om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall utgå med
tre dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning å minst femton dagar utfört radiologiskt
arbete, vari arbetstagaren utsatts för joniserande strålning i sådan
utsträckning, att menlig inverkan därav kan befaras.

Med avseende å semester, som utgår enligt första stycket, skola bestämmelserna
i 7 § andra och tredje styckena lagen om semester äga motsvarande
tillämpning. Därvid skall iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester, må räknas honom
till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar endast därest han
omedelbart före och efter semestern utfört arbete, som avses i denna lag,
samt

2) att dag, varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av
anledning, varom förmäles i 7 § andra stycket b)—e) lagen om semester,
icke må räknas arbetstagaren till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar,
därest arbete, som avses i denna lag, uppenbarligen icke kunnat
beredas honom å sådan dag.

2 §.

På begäran av domstol eller den, vars rätt beröres, åligger det arbetarskyddsstyrelsen
att avgöra, huruvida visst arbete är sådant, som avses i
denna lag.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, som i första
stycket sägs, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetarskyddsstyrelsen,
när part sådant yrkar eller domstolen finner det nödigt; och må dom ej
meddelas, förrän arbetarskyddsstyrelsens beslut kommit domstolen tillhanda.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963 11

3 §•

Om semester, som utgår med tillämpning av denna lag, gäller i övrigt
vad i lagen om semester är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964, från och med vilken dag
semesterrätt enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om förlängd
semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

Arbetstagare, som den 1 januari 1964 förvärvat semesterrätt enligt den
äldre lagen, skall, i den mån han icke då åtnjutit honom enligt nämnda
lag tillkommande förmån, äga åtnjuta semesterförmån enligt föreskrifterna
i den nya lagen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny semesterlag, som skall ersätta den nu gällande
lagen av år 1945. Förslaget innebär, att den lagstadgade semestern
förlänges från tre till fyra veckor. Eftersom den längre semestern skall
kunna börja intjänas fr. o. m. den 1 juli 1963, blir semestern under 1964
maximalt tre och en halv vecka. Under 1965 kan full fyraveckorssemestér
utgå.

Kvalifikationsvillkoren för rätt till semester uppmjukas, vilket blir till
gagn i synnerhet för korttidsanställda och anställda med intermittent arbete.
För månad då arbete utförts å minst 8 dagar skall sålunda en dags semester
utgå. Har arbete utförts å minst 15 dagar blir semestern för den månaden
2 dagar.

Liksom hittills skall beträffande semesterns förläggning gälla, att arbetsgivaren
bestämmer när semester skall utgå men att arbetstagaren har rätt
att påfordra att hela den lagstadgade semestern utlägges i ett sammanhang.
Det skall alltjämt vara tillåtet att träffa överenskommelser, både enskilt och
kollektivt, om uppdelning av semestern på skilda perioder.

Propositionen innehåller vidare förslag om införande av en procentlönemetod
för beräkning av semesterlönen för arbetstagare, som är avlönade
med tim- eller ackordslön eller med provision. Semesterlönen för sådan
arbetstagare skall utgöra 9 procent av arbetstagarens inkomst i anställningen
under kvalifikationsåret. De s. k. okontrollerade arbetstagarna skall
enligt förslaget få särskild semesterlön med 9 procent av all inkomst i
anställningen under kvalifikationsåret.

Den rätt till sex veckors semester som f. n. enligt en särskild lag av år
1951 tillkommer vissa arbetstagare med radiologiskt arbete föreslås bibehållen
i en ny lag i ämnet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Av propositionen redovisas här endast vad föredragande departementschefen
anfört i sin allmänna motivering och specialmotivering. Beträffande
övriga delar av propositionen, såsom redogörelse för gällande rätt och
förslag av 1960 års semesterkommitté samt remissyttranden däröver, hänvisas
till propositionen.

Motionsyrkandena

I motionerna 1:605 och 11:748 har yrkats, att riksdagen måtte besluta,
att 11 § lagen om semester måtte erhålla följande lydelse:

11 §•

Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns början på lämpligt sätt
underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelsen bör lämnas
så vitt möjligt två månader före semesterns början och må icke i något
fall givas senare än en månad dessförinnan.

Å fartyg anställd---år uppskjuta semestern.

I motionerna I: 607 och II: 751 har yrkats, att riksdagen måtte antaga
propositionen med följande ändringar i lagen om semester:

7 §•

Semester utgår med---med en dag.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning

a) åtnjutit semester, fullgjort fackliga och kommunala uppdrag, varit
tillfälligt permitterad;

b) varit oförmögen till---arbetstagaren till godo.

Dag, under vilken---vilken arbete utförts.

I fall som---oförmögen till arbetet.

Om förlängd semester---i särskild lag.

B §•

I semestern inräknas icke söndagar. Ej heller inräknas helgdagar eller
sedvanliga fridagar.

Arbetstagare, som har —---inräknas i semestern.

Vad i andra---inräknas i semestern.

10 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till som -

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

martid. Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till
tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom är oförmögen till arbetet, eller
till sådan tid för hans bortvaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket

c)—e) skall jämställas med tid å vilken arbete utförts. Dylikt medgivande
erfordras dock icke, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas
arbetstagaren å tid som nu sagts.

Semestern skall utgå---minst tjugofyra dagar.

Semester för arbetstagare — •—- — i svensk hamn.

11 §•

Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns början på lämpligt sätt underrätta
arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelsen bör lämnas såvitt
möjligt två månader före semesterns början och må icke i något fall
givas senare än en månad dessförinnan.

Å fartyg anställd — — — uppskjuta semestern.

12 §.

Arbetstagare, som är avlönad med tidlön, beräknad för vecka eller längre
tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden belöpande lönen.

För annan arbetstagare än i första stycket sägs, utgör semesterlönen för
hela semestertiden nio och en halv procent av arbetstagarens sammanlagda
arbetsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret. Är arbetstagaren
berättigad--— procent av inkomsten.

Vid tillämpning av — — — anställningen under kvalifikationsåret.

Vid beräkning av---för särskilda kostnader.

För arbetstagare, vars---annat tillämpligt kollektivavtal.

16 §.

Arbetstagare, som avses i 4 §, är berättigad till särskild semesterlön med
nio och en halv procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos
arbetsgivaren under kvalifikationsåret.

Beträffande arbetstagare---motsvarande tillämpning.

Särskild semesterlön skall---- efter dess utgång.

I motionerna 1: 616 och II: 767 har yrkats, att riksdagen måtte besluta att

*1. Bestämmelsen i 7 § andra stycket b) ändras så till vida, att 90 dagars
sjukdom räknas såsom arbetad tid, oavsett om sjukdomsfallet inträffar
före eller efter yrkesskadefall.

2. Varseltiden för semesterns förläggning fastställs till 2 månader och
att arbetsgivaren skall lämna arbetstagarna detta varsel.

3. Bestämmelsen i § 12, andra stycket, ändras så, att det semesterlönegrundande
beloppet utgöres av hela den arbetsinkomst, som uppnås i för
arbetsgivarens räkning utfört arbete (övertidstillägg inräknat) under kvalifikationsåret.
»

14 Andra lagutskottets utlåtande nr hO år 1963

I motionerna 1:617 och 11: 768 har yrkats, att riksdagen måtte besluta
att 10 § lagen om semester skall erhålla följande lydelse:

10 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till
tid då arbetstagaren på grund av sjukdom är oförmögen till arbete. Insjuknar
arbetstagaren under semestern må sjukdomsdagar som styrkts genom
läkarintyg avräknas på semestertiden. Motsvarande avräkningsförfarande
skall gälla om arbetsgivaren tillämpar semesterstängning och sjukdom,
som inträffat före semestertidens inträde, upphör under semestertiden.
Anmälan om rätt att avräkna sjukdomstid skall göras till arbetsgivaren
snarast möjligt efter semestern. Ej heller må semestern utan arbetstagarens
medgivande förläggas till sådan tid för arbetstagarens bortovaro
från arbetet, som enligt 7 § andra stycket c)—e) skall jämställas med tid
å vilken arbete utförts. Tillämpar arbetsgivaren semesterstängning och
upphör eller börjar sådan bortovarotid som nyss sagts under tiden för semesterstängningen
tillämpas samma avräkningsförfarande som vid bortovaro
på grund av sjukdom.

Semestern skall utgå---minst tjugofyra dagar.

Semester för arbetstagare---i svensk hamn.

I motionerna I: 619 och 11: 770 har yrkats, »att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr 68 med förslag till lag om semester
m. m. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att frågan om någon form
av särskild semesterersättning till barnaföderska, som genom bortovaro
från arbetet utöver 90 dagar upp till högst 180 dagar förlorar semesterrätt
för sistnämnda tid, blir föremål för utredning».

I motionerna 1:620 och 11:771 har yrkats, att riksdagen måtte besluta,,
att 10 § lagen om semester skall erhålla följande lydelse:

10 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå, dock bör semestern
om arbetsgivaren ej annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till tid,
då arbetstagaren på grund av sjukdom är oförmögen till arbete eller till
sådan tid för hans bortovaro från arbetet som enligt 7 § andra stycket
c)—d) skall jämställas med tid å vilken arbetet utförts. Dylikt medgivande
erfordras dock icke, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat
beredas arbetstagaren å tid som nu sagts.

Semestern skall utgå — — — minst tjugofyra dagar.

Semester för arbetstagare----i svensk hamn.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 dr 1963

I motionerna I: 622 och II: 772 har yrkats, »att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 68 måtte för sin del besluta, att
§ 10, andra stycket, lagen om semester ändras därhän, att arbetsgivaren
ges rätt att efter samråd med arbetstagaren besluta om uppdelning av semestern,
varvid en period skall utgöra minst 18 dagar».

I motionerna I: 623 och II: 775 har yrkats, »att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 68 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam allsidig utredning av företagarnas semesterproblem samt behovet
av och förutsättningarna för en organiserad ersättarverksamhet ev.
kombinerad med semesterkassa i enlighet med vad i motionen anförts».

I motionerna I: 62k och II: 774 har yrkats, »att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 68 måtte besluta

a) att arbetsgivaren utan arbetstagarens samtycke skall kunna besluta
om semesterns uppdelning i den mån densamma överstiger 18 dagar,

b) att procentsatsen vid beräkning av semesterlön skall fastställas till
8,5 procent av inkomstunderlaget,

c) att lagen om semester skall träda i kraft den 1 januari 1964».

I motionen 1:618 har yrkats, att riksdagen måtte besluta att 11 § lagen
om semester skall erhålla följande lydelse:

11 §•

Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns början på lämpligt sätt
underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelsen bör lämnas
såvitt möjligt en månad före semesterns början och må icke i något
fall givas senare än fjorton dagar dessförinnan; dock att beträffande arbetstagare
å fartyg, för vilka sådana förhållanden föreligger att underrättelse
icke kan givas förrän vid senare tidpunkt, sådan skall givas så snart
ske kan.

Å fartyg anställd---år uppskjuta semestern.

I motionen I: 621 har yrkats, »att riksdagen icke måtte nu antaga det i
proposition nr 68 innefattade förslaget till lag om utökning av den lagstadgade
semestern från tre till fyra veckor med ikraftträdande den 1 juli
1963, utan att riksdagen måtte inskränka sig till att fatta principbeslut i
ärendet innefattande jämväl beslut om skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan
att de ekonomiska konsekvenserna måtte närmare klarläggas, innan
statsmakterna fattar slutgiltigt beslut rörande frågan om tidpunkten för
reformens ikraftträdande».

I motionen I: 625 har yrkats, att riksdagen måtte besluta »att i semesterlagen
införa en bestämmelse som alltid gör sjukdom under 90 dagar per år

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

semesterkvalificerande oavsett om sjukdomen inträffar före eller efter en
yrkesskada under samma år, samt att vederbörande utskott ges uppdraget
att utarbeta nödvändig lagtext».

I motionen 11: 769 har yrkats, »att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 68 måtte besluta

1. att såsom arbetstagare skall vid tillämpningen av den i propositionen
föreslagna lagen även anses den som, utan att anställningsförhållande
föreligger, i huvudsak på samma sätt som arbetstagare utför arbete för
annans räkning och skall den för vars räkning arbetet utföres anses såsom
arbetsgivare enligt lagen, samt att stadgande härom införes i lagtexten samt

2. att de i § 14 i den i propositionen föreslagna lagen stadgade utbetalningsreglerna
för semesterlön till kontrollerbara arbetstagare jämväl skall
äga motsvarande tillämpning på okontrollerbara arbetstagares särskilda semesterersättning».

I motionen II: 773 har yrkats, att riksdagen måtte »besluta att reglerna
för beräkning av semesterlön i den nya lagen om semester, måtte utformas
med beräkning av genomsnittsinkomsten per dag, eller lika med den nu
gällande regeln».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i deu mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna I: 605, II: 751, II: 767, I: 617, II: 770, II: 771, I: 622, I: 623,
II: 774, I: 618, I: 621, I: 625, II: 769 och II: 773.

''i Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, har anfört:

»Allmänna frågor

I Sverige och i andra industriländer med ett expanderande näringsliv och
ett stigande allmänt välstånd har arbetstagarnas ansträngningar att förbättra
sina villkor bl. a. inriktats på att öka fritiden. Det torde vara en allmän
mening, att ökad fritid i förening med stigande inkomster vidgar möjligheterna
till ett rikare personligt liv.

I vårt land lagfästes principen om 48 timmars arbetsvecka redan år 1919,
och numera, sedan 1957 års arbetstidsreform fått full effekt, överstiger
veckoarbetstiden normalt ej 45 timmar. Med vår första semesterlag av år
1938 fick i princip alla arbetstagare i allmän och enskild tjänst en lagstadgad
rätt till två veckors semester. Den lagstadgade semestern har sedermera
genom beslut år 1951 utsträckts till tre veckor.

Vi står nu inför avgörandet om nästa steg mot en utökning av fritiden.
Det står klart att vårt lands arbetstagare i gemen önskar att den lagstadgade
semestern förlänges till fyra veckor så snart det är möjligt. Remiss -

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

behandlingen av 1960 års semesterkommittés förslag till ny semesterlag bekräftar
att så är fallet.

Kommitténs förslag om en lagstadgad fyraveckorssemester har emellertid
på arbetsgivarhåll föranlett erinringar av både principiell och ekonomisk
natur. Utifrån tanken att semesterlagen liksom arbetstidslagarna uppbäres
av arbetarskyddssynpunkter och avser att värna om arbetstagarnas
hälsa och krafter har det från detta håll sagts, att en förlängning av semestern
utöver nu lagstadgade tre veckor inte är en fråga som statsmakterna
bör reglera genom lagstiftning. En utökad semesterledighet utgör en
standardhöjning av i princip samma slag som en löneökning, och eftersom
ansvaret för löneutvecklingen ligger hos arbetsmarknadsparterna bjuder
konsekvensen, enligt den berörda arbetsgivaruppfattningen, att även frågan
om semesterns längd i fortsättningen överlämnas till samma parter att
lösas i avtalen.

Det skall inte bestridas, att en förlängning av semestern från tre till fyra
veckor mindre är en arbetarskyddsfråga än en ekonomisk avvägningsfråga.
Fritiden har sitt pris, och den som vill ha mer fritid måste finna sig i att utrymmet
för standardökning i annan form blir mindre. Lagstiftaren har emellertid
av gammalt del i ansvaret för utvecklingen på arbetstidsområdet. Jag
anser för min del att lagstiftarens ansvar inte är uttömt med att arbetstagarna
tillförsäkrats den rekreation som är medicinskt nödvändig eller angelägen.
Det bör i fråga om semester och arbetstid rent allmänt åvila lagstiftaren
att utstaka normer för en minimistandard. I ett ekonomiskt framåtskridande
samhälle stiger standardanspråken på detta område som på
andra, och förskjutningar i den allmänna uppfattningen om vad som utgör en
godtagbar minimistandard måste rimligen avspegla sig i lagstiftningens innehåll.
Det förhåller sig i allmänhet också så, att en lagstiftning bäst garanterar
att en såsom riktig ansedd norm slår igenom snabbt och fullständigt.

Det sagda betyder inte att jag är främmande för att lagstiftaren kan och
bör lämna ett betydande utrymme för avtalsfriheten. Inom arbetstidslagstiftningen
ökades arbetsmarknadsparternas frihet och ansvar i samband
med 1957 års arbetstidsreform. Numera kan partsorganisationerna under
vissa förutsättningar genom kollektivavtal överenskomma om ett annat
arbetstidsmått och eu annan förläggning av arbetstiden per dag och vecka
än lagen anvisar. På motsvarande sätt ger gällande semesterlag möjligheter
att avtala om annan beräkning än lagens av semesterlönen för tim- och
ackordsavlönade arbetstagare. Beträffande semesterns förläggning kan lagens
regler frångås både genom enskilda avtal och genom kollektivavtal.
Bestämmelser med i huvudsak samma innehåll som de nu berörda återfinnes
i förslaget till ny semesterlag.

Svenska arbetsgivareföreningen har i silt remissyttrande förordat att
avtalsfriheten vidgas därhän att semesterlagen i sin helhet blir dispositiv.
2_Biliang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 2 avd. Nr W

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Enligt föreningen bör vilken som helst av lagens bestämmelser kunna sättas
ur kraft genom ett kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller
godkänts av en huvudorganisation. Konsekvenserna av detta förslag är svåra
att överblicka utan närmare utredning, och jag har för min del inte blivit
övertygad om att förslaget motsvaras av något egentligt behov.

Inte heller tror jag att tiden är mogen för en sådan sammansmältning av
semester- och arbetstidslagstiftning att semesterledighet efter överenskommelse
skall kunna utbytas mot en förkortning av den dagliga arbetstiden.

Frågan om de ekonomiska förutsättningarna för en lagstadgad fyraveckorssemester
sammanhänger nära med frågan om tidpunkten för reformens
ikraftträdande. Kommittén har föreslagit att den nya semesterlagen skall
träda i kraft den 1 juli 1963. Fr. o. m. denna tidpunkt skall rätt till en längre
semester än den nuvarande kunna börja intjänas. Eftersom semesterledighet
i allmänhet utgår först året efter det att semesterrätten förvärvats, betyder
detta att en arbetstagare under år 1964 normalt kommer i åtnjutande av
tre och en halv veckors semester och att han får fyra veckors semester
fr. o. m. år 1965.

En förlängning av den lagstadgade semestern med en vecka motsvarar
från produktionens synpunkt en förkortning av veckoarbetstiden med en
timme. En reform av denna omfattning lär inte, om den genomföres successivt
på det sätt som följer av kommitténs förslag, i och för sig kunna utgöra
något hinder för fortsatt ekonomisk expansion. Däremot verkar reformen
begränsande då det gäller utrymmet för löneökningar. Den insikt
i ekonomiska ting och den ansvarskänsla som är utmärkande för de stora
organisationerna på arbetsmarknaden borgar för att arbetsmarknaden skall
kunna inrätta sig efter fyraveckorssemestern på sådant sätt, att reformen
inte hammar vårt näringslivs utvecklingsmöjligheter och internationella
konkurrenskraft.

Jag förordar alltsa, att beslut nu fattas om införande av en lagstadgad
fyraveckorssemester och att den nya lagstiftningen får träda i kraft den 1
juli 1963.

Som kommittén föreslagit bör den nya semesterlagen i det väsentliga bygga
på den nuvarande lagens grund. Skäl saknas att förändra semesterrättens
grundkonstruktion. I likhet med kommittén och en nära nog enhällig remissopinion
anser jag det inte påkallat att nu genom lagstiftning utvidga
den personkrets som semesterlagen omfattar till att avse nya grupper.
Under den tid som den nuvarande semesterlagen varit i kraft har semesterförmånerna
genom förskjutningar i tolkningen av arbetstagarbegreppet
successivt gjorts tillgängliga för allt fler. Den utveckling som arbetstagarbegreppet
genomgått torde inte vara avslutad. Det är att vänta att
tolkningen av detta begrepp så småningom kommer att ske efter mer
schablonmässiga normer än som hittills vanligen kommit till användning i
domstolarnas praxis. Härvidlag vill jag hänvisa till de uttalanden som gjor -

Andra lagutskottets utlåtande nr iO år 1963

des vid riksdagsbehandlingen förra året av förslaget till lag om allmän försäkring
dels rörande arbetstagarbegreppet inom socialförsäkringslagstiftningen
och dels rörande det inflytande, som praxis i den stora mängden av
socialförsäkringsärenden kan väntas få på rättstillämpningen i ärenden som
berör andra delar av sociallagstiftningen.

Semesterns förläggning

Gällande semesterlag ger arbetsgivare och arbetstagare full frihet att
genom överenskommelser bestämma både den tid på året, till vilken semestern
skall förläggas, och huruvida semestern skall utgå i ett sammanhang,
i skilda semesterperioder eller i form av enstaka ledighetsdagar. För
den händelse ingen överenskommelse träffas äger arbetsgivaren i princip
förlägga semestern till tid som passar honom bäst. Å andra sidan har arbetstagaren
rätt att kräva att få hela semesterledigheten i ett sammanhang.

Kommittén har föreslagit att dessa regler bibehålies oförändrade även
sedan den lagstadgade semestern förlängts från tre till fyra veckor. En
minoritet inom kommittén har reserverat sig för att arbetsgivaren skall få
en självständig rätt att besluta om uppdelning av semestern i den män
denna överstiger tre veckor.

Under remissbehandlingen har intressemotsättningarna i denna fråga
framträtt med skärpa. Arbetstagarnas organisationer har givit kommittén
sitt stöd, medan företrädarna för arbetsgivarintressen har slutit upp kring
reservanterna.

En arbetstagare kan enligt min mening ha goda skäl för en begäran att
få hela sin semester i en följd. Ett starkt skäl kan vara att han saknar
ekonomiska och praktiska möjligheter att utnyttja mer än en semesterperiod
till ett miljöombyte som ger verklig rekreation.

Å andra sidan kan en arbetsgivare ha fog för att motsätta sig att de
anställda får en sammanhängande semester. Talrika exempel bär anförts
i remissyttranden från arbetsgivarsidan på att en så lång sammanhängande
ledighet för arbetstagarna som fyra veckor kan vålla avbräck eller
störningar i produktion, leveranser eller service eller på annat sätt betunga
företagen.

Det går inte att väga de motstående intressena mot varandra på ett sådant
sätt, att man får ett svar med generell giltighet för alla arbetsgivare
och arbetstagare på frågan, huruvida en sammanhängande semester eller
en semester uppdelad på flera perioder utgör det lämpligaste eller rättvisaste
förläggningsalternativet. På goda grunder har lagstiftaren hittills
avstått från att ingripa med tvingande regler rörande semesterns förläggning
och i stället lämnat fältet fritt för individuella och kollektiva överenskommelser
i ämnet. Ingen har ifrågasatt annat än alt denna avtalsfrihet
bör beslå.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Den regel som det nu gäller att utforma är en dispositiv lagregel. Den
får en dubbel funktion. Dels skall den fylla ut en lucka i avtal, som inte
innehåller några bestämmelser om när eller i vilken ordning semestern
skall utgå. Dels skall den utgöra ett underlag för förhandlingar och uppgörelser
i förläggningsfrågan mellan enskilda parter eller mellan organisationer.

I några remissyttranden från arbetsgivarsidan har det sagts, att lagstiftaren
överhuvudtaget inte bör ingripa i maktförhållandena på arbetsmarknaden.
Denna kritik beaktar inte det faktum, att en lagregel i förläggningsfrågan
måste finnas för det fall att parterna inte kan enas. Hur regeln
än utformas, måste den få betydelse för parternas förhandlingspositioner
och för deras möjligheter att nå önskade uppgörelser.

Den regel, som man på arbetsgivarsidan vill se lagfäst, lägger hela bestämmanderätten
beträffande förläggningen av den fjärde semesterveckan
i arbetsgivarens hand. Arbetsgivaren skulle ensidigt kunna besluta
om både tiden och formen för uttagandet av den fjärde semesterveckan.
Skälet för denna ordning skulle vara att omsorgen om näringslivets konkurrenskraft
och utvecklingsmöjligheter kräver att arbetsgivaren får förlägga
åtminstone en del av semestern på sätt som han anser bäst, oberoende
av om han kan vinna förståelse för sina åtgärder bland arbetstagarna.

Erfarenheterna från treveckorssemestern berättigar till antagandet, att
parterna i samförstånd skall lyckas lösa frågan hur semestern bör utgå.
Trots att arbetstagaren nu enligt lagen har rätt till en sammanhängande
semesterledighet har överenskommelser om delning av semestern kunnat
träffas inom åtskilliga grenar av näringslivet, där detta av företagsekonomiska
eller liknande skäl tett sig särskilt angeläget. Som exempel kan nämnas
riksavtalen för jordbruket, transportfacket, bryggerierna, hotell- och
restauranger samt lokala avtal vid handelsföretagen. Åtskilliga tecken tyder
dessutom på att allt fler arbetstagare själva önskar få ut sin semester i
form av en sommar- och en vinterperiod, och denna utvecklingstendens
kan antagas bli förstärkt när den sammanlagda semestern blir så lång som
fyra veckor.

Mina överväganden i förläggningsfrågan leder till slutsatsen, att de nuvarande
reglerna i semesterlagen även efter semesterns förlängning till fyra
veckor fördelar inflytandet mellan parterna på ett sätt som skapar goda förutsättningar
för uppgörelser, vilka i varje enskilt fall så långt möjligt beaktar
båda sidors berättigade intressen. Jag är därför ense med kommittén om
att dessa regler bör bibehållas oförändrade i den nya semesterlagen.

Om semestern på grund av avtal överstiger det lagstadgade minimimåttet,
bör arbetsgivaren kunna självständigt bestämma om en uppdelning av
ledigheten på två perioder, varav den ena utgör minst fyra veckor. En uttrycklig
bestämmelse härom bör intagas i lagen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Kvalifikationsreglerna

Enligt semesterlagen förvärvar en arbetstagare semesterrätt på
grund av utfört arbete på så sätt, att arbete under ett år kvalificerar
för semesterledighet under nästa år. För varje kalendermånad av
kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å 16 dagar, har han f. n. rätt till en och en halv dags semester.

Ett beslut att förlänga den lagstadgade semestern från tre till fyra veckor
innebär, att i berörda bestämmelser talet en och en halv utbytes mot talet
två. Den fulla semestern kommer då att utgöras av 24 semesterdagar. Eftersom
söndagar tillkommer uppnås i normalfallet det uppställda målet, fyra
veckors ledighet.

Kommitténs förslag till kvalifikationsregler innehåller emellertid härutöver
väsentliga nyheter. Semesterrätt skall i fortsättningen förvärvas
successivt på det sättet, att redan 8 dagars arbete i en månad skall ge rätt
till en semesterdag. För att arbetstagaren skall ha rätt till två semesterdagar
skall det räcka med att arbete utförts på 15 dagar.

Liksom flertalet remissorgan anser jag att de av kommittén föreslagna
kvalifikationsreglerna har uppenbara förtjänster framför de nu gällande.
De nuvarande kvalifikationsreglerna kan leda till att en arbetstagare med
flera kortvariga anställningar under kvalifikationsåret eller med intermittent
arbete i en och samma anställning blir utan semester fastän han
sammanlagt under året arbetat ett stort antal dagar. Även andra arbetstagare
löper på grund av stelheten i nuvarande regler risk att för en eller
annan månad gå förlustiga semesterrätt. Tillämpas femdagarsvecka på arbetsplatsen,
blir under en månad med flera helgdagar marginalen smal
mellan antalet arbetsdagar i månaden och de 16 dagar på vilka arbete
enligt nuvarande lag måste utföras för att arbetstagaren skall få rätt till
semester. Några enstaka dagars frånvaro från arbetet på grund av t. ex.
permittering kan få till följd att arbetstagaren mister sin semesterrätt för
månaden ifråga. Dessa olägenheter avhjälpes inte helt med de föreslagna
kvalifikationsreglerna, men arbetstagarna får en väsentligt tryggare ställning
i semesterhänseende än hittills. Jag tillstyrker förslaget.

De nya reglerna medför, att en arbetstagare som byter anställning under
löpande kalendermånad i vissa fall kan förvärva rätt till mer än två semesterdagar
för den månaden. Att komma ifrån denna konsekvens genom
något slag av spärregel tror jag inte är praktiskt möjligt. Problemets ekonomiska
betydelse minskas emellertid avsevärt om man, såsom kommittén
föreslagit och som jag strax kommer att tillstyrka, för den stora gruppen
av tim- och ackordsavlönade arbetstagare inför en metod för beräkning
av semesterlönen, som gör semesterlönens storlek oberoende av antalet
semesterdagar.

I ett par remissyttranden har framförts förslag om att de s. k. åtta- och
femtondagarsreglerna kompletteras med en regel, som alternativt gör se -

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

mesterrätten beroende av antalet fullgjorda arbetstimmar under en kalendermånad.
Detta förslag skulle leda till ett invecklat system, om man inte
vill tillåta att förbättringar i semesterförmånerna för somliga grupper skall
åstadkommas till priset av försämringar för andra. Jag kan inte tillstyrka
den föreslagna kompletteringen.

Principen att semesterrätten grundas på arbete har i semesterlagen uppmjukats
genom regler som inom angivna gränser jämställer frånvaro av
vissa anledningar med utfört arbete. De privilegierade frånvaroanledningarna
är förutom semester — yrkesskada, sjukdom, havandeskap och
barnsbörd samt militärtjänstgöring utom första värnpliktstjänstgöring och
beredskapsövning. Kommitténs mycket grundliga genomgång av gällande
bestämmelser om semesterrätt på grund av sådan frånvaro
som skall jämställas med arbetad tid utmynnar i
att kommittén förordat, att bestämmelserna överflyttas oförändrade till den
nya semesterlagen med endast ett par jämkningar, till vilka jag återkommer
i specialmotiveringen.

I fråga om avgränsningarna i olika hänseenden av den semesterkvalificerande
frånvaron har jag kommit till samma slutsats som kommittén.

Gentemot det av en reservant i kommittén framförda förslaget, att den
semesterkvalificerande frånvarotiden vid havandeskap och barnsbörd
utsträckes från tolv veckor till 180 dagar, står kommittémajoritetens
uttalande att det inte kan vara motiverat att i semesterlagen privilegiera
havandeskap och barnsbörd i vidare omfattning än sjukdom. Den semesterkvalificerande
frånvarotiden vid sjukdom är begränsad till 90 dagar per
kalenderår. Jag förordar kommitténs förslag.

Jag delar kommitténs uppfattning att i semesterkvalificerande militärtjänstgöring
inte bör ingå den första värnpliktstjänstgöringen.
Av skäl som redovisas i specialmotiveringen bör civilförsvarstjänstgöring i
viss utsträckning göras semesterkvalificerande.

Lön under semester

Sedan gammalt utgår reglerna i semesterlagen rörande beräkningen av
arbetstagarens lön under semestern från att denna lön så nära som möjligt
bör svara mot den lön, som skulle ha utgått om arbetstagaren i stället under
samma tid varit i arbete. Detta sätt att se har giltighet även i dag.

Arbetstagare med veck o- eller månadslön får enligt gällande
bestämmelser under semestern sin vanliga lön, den på semestertiden belöpande
lönen. Denna regel är, såsom kommittén framhållit, lätt att tillämpa,
och den ger rättvisande resultat även om semestern förlänges eller arbetstiden
förkortas eller omdisponeras. Berörda parter på arbetsmarknaden synes
vara tillfreds med regeln. Jag finner inte anledning att överväga en
ändring av densamma.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

För arbetstagare som inte är avlönade med vecko- eller månadslön — i
praktiken främst de som avlönas med t i m- eller ackordslön —
gäller särskilda bestämmelser. Sådan arbetstagare skall för varje semesterdag
erhålla semesterlön med ett belopp motsvarande hans genomsnittliga
dagsinkomst under de dagar av kvalifikationsåret, på vilka han utfört arbete
för arbetsgivarens räkning, övertidstillägg inräknas inte i underlaget
för genomsnittsberäkningen, men däremot skall hänsyn tagas till övrig ersättning
för övertidsarbete.

Dessa bestämmelser kan frångås genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan
slutes eller godkännes av huvudorganisation. I praktiken har avtalsmöjligheten
inom åtskilliga branscher utnyttjats till att införa helt
andra metoder för semesterlöneberäkningen än den i lagen föreskrivna.

Metoden att beräkna semesterlönen för den tim- eller ackordsavlönade
arbetstagaren på grundval av en genomsnittlig dagsinkomst synes inte längre
vara helt ändamålsenlig. Regeln medför att den samlade semesterlönen
för semestertiden blir beroende av veckoarbetstidens förläggning. En arbetsvecka
på mindre än sex dagar resulterar i att semesterlönen blir högre
än som avsetts. Med nuvarande treveckorssemester får arbetstagaren i semesterlön
ett belopp motsvarande 18 genomsnittliga dagsförtjänster, medan
tre arbetade femdagarsveckor ger 15 dagsförtjänster. Detta innebär att arbetstagaren
får omkring 20 procent högre lön när han har semester än när
han är i arbete.

Provisoriskt har dessa verkningar av gällande regler för en stor del av
arbetsmarknaden undanröjts genom överenskommelser, enligt vilka inarbetade
eller genom arbetstidsförkortning frilagda dagar skall anses som
arbetsdagar i semesterlagens mening. Av flera skäl lämpar det sig emellertid
inte att överföra bestämmelserna i dessa överenskommelser till semesterlagen.

Kommittén har med viss förebild i bl. a. jordbrukets och tändsticksindustrins
kollektivavtal föreslagit, att man i semesterlagen skall övergå till en
ny metod för beräkning av de tim- och ackordsavlönades semesterlön. Denna
metod går ut på att beräkna en semesterlön för hela semestertiden efter
viss procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst under kvalifikationsåret.
Förslaget har under remissbehandlingen understötts av alla de
stora organisationerna på den privata arbetsmarknaden.

De remissorgan som företräder statliga och kommunala arbetsgivare har
emellertid i allmänhet föredragit en annan metod, som de känner från sina
egna kollektivavtal. Den bygger på en genomsnittlig timförtjänst under kvalifikationsåret.
För att få fram en semesterlön per dag multiplicerar man
enligt denna metod den genomsnittliga timförtjänsten med det genomsnittliga
antalet arbetstimmar per arbetsvecka, och produkten divideras därefter
med antalet semesterdagar i en semestervecka, dvs. sex.

Både timförtjänstmetoden och den av kommittén förordade procentlöne -

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

metoden har den fördelen framför lagens nuvarande metod, att semesterlönens
storlek blir oberoende av arbetstidens utläggning på veckans olika
dagar. Den förut berörda överkompensationen vid femdagarsvecka uppkommer
inte. Av remissyttrandena framgår också, att de administrativa
erfarenheterna av båda metoderna varit goda på de områden där de prövats.

Vid en jämförelse mellan timförtjänstmetoden och procentlönemetoden
visar det sig att timförtjänstmetoden har olägenheter, som man inte kan
bortse från. Det finns grupper av arbetstagare med ackordslön och provision,
vilkas arbetstid i timmar inte alls eller endast med svårighet kan fastställas
i efterhand. Vidare förstärker timförtjänstmetoden den i och för sig
icke eftersträvade effekten av de nya kvalifikationsreglerna, att en arbetstagare
under vissa förhållanden kan förvärva rätt till mer än fyra veckors
semester per år. Med timförtjänstmetoden skulle arbetstagaren också få en
i motsvarande mån högre semesterlön.

Procentlönemetoden är på visst sätt smidigare än timförtjänstmetoden.
Den tillåter att man vid bestämmandet av den procentsats, efter vilken semesterlönen
skall utgå, även beträffande de tim- och ackordsavlönade arbetstagarna
i möjligaste mån förverkligar principen om att semester skall
innebära ledighet med bibehållen lön. Likställigheten mellan denna kategori
och de vecko- och månadsavlönade kan reellt sett bli större. Jag skall strax
i annat sammanhang återkomma till denna synpunkt.

Såsom framgått av det sagda, är jag ense med kommittén om att procentlönemetoden
är överlägsen både lagens nuvarande metod och timförtjänstmetoden.
Beträffande den närmare utformningen av procentlönemetoden
har jag emellertid på ett par punkter kommit till en annan uppfattning än
kommittén. Jag syftar på bestämmelserna i kommittéförslaget om inkomstunderlaget
för beräkningen av semesterlön.

I första hand skall enligt kommittéförslaget underlaget för semesterlöneberäkningen
utgöras av arbetstagarens arbetsinkomster
under kvalifikationsåret. Eftersom viss frånvaro kvalificerar för semester
är det emellertid nödvändigt att på något sätt ta hänsyn till sådan frånvaro
när man bestämmer semesterlönen. Beträffande den semester som utgått
under kvalifikationsåret kan detta, efter vad kommittén funnit, ske så,
att den tillämpliga procentsatsen bestämmes från utgångspunkten att arbetstagaren
tagit ut lagstadgad semester. Liknande schematiska antaganden
är inte möjliga när det gäller andra privilegierade frånvaroanledningar såsom
t. ex. sjukdom. Kommittén har föreslagit att man, när arbetstagaren
kan tillgodoräkna sig annan privilegierad frånvaro än semester, skall göra
en sannolikhetskalkyl rörande vad han skulle ha kunnat förtjäna under
den privilegierade frånvarotiden. Denna sannolika inkomst skall inräknas
i inkomstunderlaget.

Förslaget om en individuell sannolikhetsberäkning rörande inkomstbortfallet
under privilegierad frånvarotid har mötts av åtskillig kritik under

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

remissbehandlingen. Enligt min mening finns det på denna punkt behov av
en schablonmässig hjälpregel. Det synes inte vara en praktisk ordning, att
arbetsgivaren för varje enskild arbetstagare och varje frånvaroperiod under
kvalifikationsåret skall göra en uppskattning av vilka arbetsuppgifter arbetstagaren
under perioden i fråga skulle ha kunnat få, i vad mån han
skulle ha sysselsatts med tim- eller ackordslönearbete, i vad mån han skulle
ha utfört arbete på övertid osv. Även om olägenheterna i viss omfattning
skulle kunna avhjälpas genom kollektivavtalsbestämmelser om beräkning
av lön under privilegierad frånvarotid, kvarstår olägenheter i varje fall för
den del av arbetsmarknaden som inte är kollektivavtalsreglerad. Riskerna
för onödiga tvister och administrativt merarbete förefaller inte obetydliga.
För att komma till rätta med problemet föreslår jag, att i lagtexten intages
en bestämmelse av innehåll att, för varje dag som arbetstagaren varit frånvarande
från arbetet och som i kvalifikationshänseende skall jämställas
med arbetad dag, den i inkomstunderlaget ingående arbetsinkomsten ökas
med ett belopp motsvarande arbetstagarens genomsnittliga inkomst för dag
då han utfört arbete i anställningen under kvalifikationsåret.

Ett exempel kan belysa hur denna bestämmelse är avsedd att tillämpas.
En arbetstagare har under kvalifikationsåret varit anställd hos en arbetsgivare
två månader. Under denna tid har han varit permitterad några dagar,
sjuk 15 dagar och arbetat 30 dagar. För den arbetade tiden har han
uppburit en sammanlagd inkomst av 900 kronor. Vid semesterlöneberäkningen
skall han för var och en av de 15 sjukdagarna gottskrivas en in -

En fråga, som uppkommer i samband med avgränsningen av inkomstunderlaget,
är hur man skall behandla inkomst som hänför sig till en månad
under vilken arbetstagaren ej arbetat tillräckligt många dagar för att
förvärva rätt till semesterledighet. Kommittén har formulerat regeln så, att
inkomstunderlaget skall utgöras av arbetstagarens arbetsinkomst hos arbetsgivaren
under de månader av kvalifikationsåret, för vilka semesterrätt
föreligger eller vilka infallit sedan semesterrätt hos arbetsgivaren uppkommit.

Även här är ett klargörande exempel på sin plats. Antag att en servitris
arbetat på en restaurang 6 dagar under januari i samband med nyårs- och
treltonhelgerna, 6 dagar under februari, 8 dagar under april i samband med
påsken och 6 dagar under december i samband med julhelgen. Kommitténs
förslag innebär, att i inkomstunderlaget för beräkning av servitrisens semesterlön
skall medräknas inkomsterna under april och december men däremot
inte inkomsterna under januari och februari, eftersom hon först på
grund av arbetet under april förvärvat rätt till semesterledighet.

Exemplet ger intrycket att regeln i kommittéförslaget är godtycklig, vilket
även flera remissorgan ansett. Hade den semestergrundande perio -

komst av

(

30 kronor.

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

den — åttadagarsperioden — hänfört sig till januari månad skulle semesterlönen
ha beräknats på all inkomst från restaurangen under hela kvalifikationsåret.
Om åttadagarsperioden hade infallit i december skulle man
däremot inte ha tagit hänsyn till inkomst före denna månad.

Den lösning som bäst överensstämmer med grundsatsen att semester skall
utgöra ledighet med bibehållen lön är, såsom kommittén påpekat, att i inkomstunderlaget
medräknas endast inkomst som hänför sig till månad för
vilken semesterrätt föreligger. Av praktiska skäl är emellertid denna väg
inte framkomlig. Vid vissa slag av ackordsarbeten skulle denna s. k. nettolinje
tvinga till ackordsmätningar vid varje månadsskifte. Jag har för min
del kommit fram till att det bästa som kan göras är att knyta an till anställningsförhållandet
på så sätt att all inkomst som hänför sig till samma
anställning lägges till grund för semesterlöneberäkningen. I ett fall som det
nyss såsom exempel valda torde det vara vanligt, att varje arbetsperiod är
att betrakta som en fristående anställning. Under sådana förhållanden bör
servitrisen få sin semesterlön beräknad endast på inkomst som hänför sig
till den månad under vilken hon fullgjort 8 dagars arbete.

Det kan inte uteslutas att den nu förordade lösningen ger upphov till
tvister om vad som skall förstås med en anställning. Jag räknar inte med
att svårigheterna att avgöra sådana frågor, även utan domstols medverkan,
skall visa sig alltför stora.

Enligt kommittéförslaget skall från inkomstunderlaget undantagas semesterlön,
övertidstillägg och sjuklön. Landsorganisationen har i sitt remissyttrande
förordat, att alla dessa poster medtages vid semesterlöneberäkningen.
Ett väsentligt skäl för organisationens ståndpunkt synes vara,
att det blir lättare för den enskilde arbetstagaren att kontrollera sin semesterlön,
om denna beräknas på all inkomst. Kommittéförslaget var på
denna punkt enhälligt, och jag finner inte tillräckliga skäl föreligga att
nu utan närmare utredning frångå det. Ett exempel kan belysa de vanskligheter,
som skulle möta om man ville låta lagens regler ansluta till Landsorganisationens
uppfattning. Beträffande sjuklön skulle det te sig oegentligt
att inräkna denna i inkomstunderlaget, om man i enlighet med vad här
tidigare förordats för sjukdomstid även skall beräkna en sannolik inkomst
efter en schablonregel. Man bör inte för samma sjukdomsperiod tillgodoräkna
arbetstagaren både en faktiskt utgiven sjuklön och en uppskattad inkomst.

Frågan om vilken procentsats som bör fastställas för semesterlöneberäkningen
är ett känsligt awägningsproblem. Kommittén har föreslagit
8,5 procent av inkomstunderlaget. Därvid har kommittén utgått från att semesterdagarna
utgör omkring 8 procent av årets omkring 300 vardagar. Sistnämnda
procentsats har kommittén höjt med en halv enhet med hänsyn
till att semesterlönen under kvalifikationsåret inte skall inräknas i inkomstunderlaget.
En ledamot i kommittén är skiljaktig och vill fastställa procentsatsen
till 9.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Under remissbehandlingen har inte från arbetsgivarhåll gjorts någon invändning
mot den av kommittén föreslagna procentsatsen, men Landsorganisationen
har förordat en höjning till 9,5 procent.

Vid bedömandet av kommittéförslaget är att märka, att kommittén syftar
till att procentlönemetoden skall ge i huvudsak samma resultat som
lagens nuvarande beräkningsmetod, om arbetsveckan omfattar sex dagar.
Detta syfte nås också i stort sett med den föreslagna procentsatsen för det
fall att arbetstagaren under kvalifikationsåret inte haft annan frånvaro än
sådan som kvalificerar för semester. Varje dags frånvaro av icke privilegierad
anledning —- t. ex. permittering eller fullgörande av förtroendeuppdrag
— minskar emellertid semesterlönen när man använder procentlönemetoden
men inte när man använder den nuvarande beräkningsmetoden.

Jämförelser bör dock snarare göras mellan procentlönemetoden och reglerna
för de vecko- och månadsavlönade. De vecko- och månadsavlönade
löper inte den nyss berörda risken att få sin semesterlön sänkt på grund
av några enstaka dagars icke semesterkvalificerande frånvaro under kvalifikationsåret.
Dessutom får de sin semesterlön beräknad på det löpande
årets inkomster och inte, såsom i allmänhet de tim- och ackordsavlönade,
på det sist förflutna årets. Då stigande löner får antagas vara det normala
måste denna skillnad anses ställa de tim- och ackordsavlönade i viss mån
ogynnsamt. Å andra sidan är sistnämnda grupp av arbetstagare bättre ställd
än de vecko- och månadsavlönade i det att viss del av eventuell övertidsersättning
inräknas i underlaget för semesterlöneberäkningen.

För att olika kategorier av arbetstagare i möjligaste mån skall bli likställda
och principen om bibehållen lön under semester så långt det går bli
förverkligad, bör enligt min mening procentsatsen sättas något högre än
kommittén gjort. Jag har stannat för 9 som det procenttal, vilket närmast
uppfyller de angivna syftemålen.

Den nya metoden för beräkning av semesterlön är lika litet som den nu
gällande avsedd att vara exklusiv. Möjligheten att genom kollektivavt
a 1 frångå lagen bör bibehållas. Bestämmelserna i detta ämne bör inte
undergå annan ändring än att, på sätt kommittén förordat, lydelsen närmare
anpassas till arbetstidslagstiftningens regler om avvikelse från lagbestämmelser
genom kollektivavtal. Av den nya lagtexten bör klart framgå
att kollektivavtal kan slutas även för s. k. kombinationsfall, dvs. för arbetstagare
som är avlönade både med vecko- eller månadslön och med lön som
beräknas på annat sätt (t. ex. ackordsersättning eller provision).

På arbetsmarknaden förekommer en typ av avtal varigenom semesterlönen
inräknas i den löpande arbetslönen. Dylika avtal står i mindre god
överensstämmelse med semesterlagens grundtanke. I likhet med kommittén
tror jag att man bäst garanterar arbetstagaren den avsedda inkomsten under
semestertiden genom en regel om utbetalning stid för semesterlön.

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Den av kommittén föreslagna regeln, att semesterlön skall utbetalas i
samband med semestern, kan jag i sak godta. Jag anser det utan vidare klart
att, när semestern är uppdelad på flera perioder, i samband med varje semesterperiod
skall utbetalas den på samma period belöpande semesterlönen.
Uttrycket »i samband med» får inte tolkas så snävt att det i något fall skulle
förhindra ett bibehållande av den praxis beträffande vecko- och månadsavlönade
arbetstagare, som innebär att dessa får sin semesterlön i samma
ordning som den vanliga lönen och på vanliga utbetalningsdagar.

Semester för arbetstagare med radiologiskt arbete

Kommitténs förslag att bibehålla den i den särskilda semesterlagen stadgade
sexveckorssemestern för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete
har allmänt godtagits av remissorganen. Såsom framgår av yttrandet från
medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd är det medicinska behovet av en
förlängd semester för nu ifrågavarande kategorier av arbetstagare inte
oomtvistligt. Å andra sidan har inte tillkommit någon avgörande ny omständighet,
som motiverar en ändrad uppfattning angående detta behov.
Härav drar jag slutsatsen, att den särskilda sexveckorssemestern bör upprätthållas
och att det tills vidare bör finnas en lagstiftning i ämnet.

Det torde vara lämpligt att, såsom kommittén förordat, ersätta den nuvarande
särskilda semesterlagen med en ny lag som har i sak samma räckvidd.
Som en följd av nyheterna i den allmänna semesterlagen bör vissa
ändringar vidtagas. Kommitténs förslag att en och en halv dags semester
skall intjänas redan genom åtta dagars radiologiskt arbete under en
månad torde dock inte böra följas. Dels har det inte ansetts föreligga
något medicinskt behov av ett väsentligt utökat skydd i semesterhänseende
inom ramen för den särskilda semesterlagen. Dels skulle en åttadagarsregel
inom den särskilda semesterlagen kunna ge upphov till vissa
samordningssvårigheter, närmast för det fall att en arbetstagare för samma
månad och i samma anställning uppfyller såväl kvalifikationsvillkoret
för rätt till två dagars semester enligt den allmänna semesterlagen som
kvalifikationsvillkoret för rätt till en och en halv dags semester enligt den
särskilda lagen. Som enda kvalifikationsregel bör därför gälla att arbetstagaren
utfört radiologiskt arbete å minst 15 dagar under en månad, i vilket
fall tre dagars semester utgår för den månaden.

Arbetarskydds styrelsen bör alltjämt vara centralt remissorgan för ärenden
angående tillämpning av den särskilda semesterlagen.»

Specialmotivering

Föredragande departementschefen har anfört:

»I överensstämmelse med de riktlinjer som uppdragits i det föregående
har inom socialdepartementet upprättats förslag till lag om semester samt

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963 29

förslag till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete.

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas angående förslagen.

Förslaget till lag om semester

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i gällande semesterlag. En jämkning har
vidtagits så att undantag från lagens tillämpning göres inte bara för anställda
hos staten med särskilda föreskrifter om semester utan även för sådana
anställda hos andra arbetsgivare (t. ex. kommuner), för vilka gäller semesterföreskrifter
enligt statliga reglementen m. m.

2-4 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer har motsvarighet i 2 § första stycket
samt 3 och 4 §§ i den nuvarande lagen. I 3 § tredje stycket har texten jämkats
med hänsyn till att termen semesterlön införts såsom en allmän benämning
för lön under semestertid.

5 §•

Upphör en arbetstagares anställning, innan han åtnjutit semester vartill
han förvärvat rätt, skall han enligt 5 § gällande lag i stället för semester
få semesterersättning. Denna regel har med en redaktionell jämkning
överförts till första stycket i förevarande paragraf.

Byte av anställning kan medföra att olika kvalifikationsår skall tilllämpas.
Arbetstagaren kan t. ex. i den gamla anställningen ha följt lagens
huvudregel att semester utgår året näst efter kvalifikationsåret, medan
han i den nya anställningen skall ha semester under löpande kvalifikationsår.
Det kan då inträffa att arbetstagaren det år då bytet sker dels får uppbära
semesterersättning i anledning av den gamla anställningen, dels får
full semester i den nya anställningen.

Skulle bytet av anställning ske på så sätt att arbetstagaren övergår från
en befattning till en annan hos samme arbetsgivare, konsumeras däremot
enligt 9 § i nuvarande lag den i den gamla befattningen intjänade semesterförmånen
av den första semestern i den nya befattningen. Lämnar arbetstagaren
den nya befattningen innan han blivit berättigad till minst det antal
semesterdagar, vartill han förvärvat rätt i den gamla befattningen, får han
dock enligt 21 § semesterersättning för felande semesterdagar.

I enlighet med kommitténs förslag har de nuvarande bestämmelserna i
9 och 21 §§ utgått och ersatts med bestämmelsen i andra stycket av denna
paragraf. Den nya regeln innebär, att semesterersättning skall tillkomma
arbetstagaren även för det fall att hans anställningsvillkor, utan att anställningen
upphör, ändras så att semester utgår under löpande år i stället
för under året näst efter kvalifikationsåret. I dylikt fall skall bestämmel -

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 är 1963

serna om semesterersättning tillämpas så som om anställningen upphört
vid den tidpunkt, från och med vilken anställningsvillkoren ändrades.

6 §•

Denna paragraf är likalydande med 6 § i gällande semesterlag.

7 §•

Paragrafen motsvarar 7 § i gällande semesterlag.

För huvuddragen i de nya kvalifikationsreglerna har redogjorts i den
allmänna motiveringen.

Beträffande semesterkvalificerande frånvaro har i andra stycket gjorts
den ändringen i förhållande till gällande rätt att den semesterkvalificerande
frånvarotiden vid havandeskap och barnsbörd bestämts till 90 dagar i stället
för som nu tolv veckor. Därigenom ernås en likartad behandling i semesterhänseende
av sjukdom samt havandeskap och barnsbörd.

Med den utformning som tjänstgöringsskyldigheten inom civilförsvaret
fått till följd av statsmakternas beslut 1959 och 1960 kan i civilförsvaret inskrivna
personer åläggas, förutom att deltaga i övningar, alt undergå civilförsvarsutbildning
högst 30, i vissa fall högst 60 dagar. Värnpliktig personal,
som överföres från krigsmakten till civilförsvaret, kan åläggas mer vittgående
tjänstgöringsskyldighet. För denna personal kommer civilförsvarstjänstgöringen
delvis att träda i stället för militärtjänstgöring. Med hänsyn
till dessa förhållanden bör tjänstgöring i civilförsvaret i semesterhänseende
jämställas med militärtjänstgöring. För att göra gränsdragningen kring den
semesterkvalificerande civilförsvarstjänstgöringen så likartad gränsdragningen
kring den semesterkvalificerande militärtjänstgöringen som möjligt
har i en ny punkt e) i andra stycket föreskrivits, att civilförsvarstjänstgöring
under högst 60 dagar av ett kvalifikationsår skall jämställas med arbetade
dagar, såvida tjänstgöringen fullgjorts efter det kalenderår under vilket
arbetstagaren fyllt 22 år och inte ägt rum under tid då civilförsvarsberedskap
råder eller då beredskapsövning må anordnas vid krigsmakten
(jfr 12 § civilförsvarslagen, SFS 1960:74, och la§ familjebidragsförordningen,
SFS 1962:674).

Den semesterkvalificerande frånvarotiden har i punkterna b)—e) i andra
stycket uttryckts i dagar. Arbetsdomstolen har i en dom 1960 nr 14 vid tilllämpning
av punkt b) ställts inför frågan om ordet dagar skall betyda kalenderdagar
eller dagar å vilka arbete normalt skulle ha utförts. Domstolen
har därvid givit företräde åt den förstnämnda tolkningen. Ordet bör ha
denna innebörd vid tillämpningen av samtliga nu berörda punkter. Någon
jämkning av lagtexten för att klargöra detta torde inte vara erforderlig.

I tredje stycket har på förslag av kommittén tillagts en ny bestämmelse.
Som lagen nu är skriven förvärvar en arbetstagare, som är sjuk under en
lång följd av år, för varje år viss rätt till semester utan att han utfört
något som helst arbete. Denna konsekvens av reglerna om semesterkvali -

Andra lagutskottets utlåtande nr tO år 1963

ficerande sjukdomstid har ansetts stå i mindre god överensstämmelse med
lagens syfte, och den är också ägnad att väcka betänkligheter från social
synpunkt. En arbetsgivare kan föranledas att avskeda en långvarigt sjuk
arbetstagare enbart för att bli befriad från skyldighet att bereda honom
semesterlön. I förevarande stycke har införts den begränsningen, att sjukdom
inte skall kvalificera för semester sedan sjukdomsperioden varat oavbrutet
under två kvalifikationsår.

Införandet av ordet uppgift i fjärde stycket har föranletts av att de allmänna
försäkringskassornas skriftliga meddelanden om sjukdom inte har
formen av intyg.

8 §.

Paragrafen motsvarar 8 § i den nuvarande semesterlagen.

Enligt gällande bestämmelser inräknas söndagar ej i semestern. Helgdagar
inräknas om semestern utgår med flera dagar i en följd än fem,
annars ej.

Kommittén har övervägt att helt frilägga helgdagarna, oavsett semesterns
längd, men slutligen stannat för att inte föreslå någon ändring. Ett skäl
för en reform skulle vara att en regel om inräknande av helgdagar i semestern
kan innebära en frestelse för arbetsgivaren att förlägga semestern
till en period med flera helgdagar för att på så sätt nedbringa antalet arbetsfria
dagar under året. Å andra sidan skulle ett fullständigt friläggande
av helgdagarna i praktiken ofta medföra att semestern blev en eller flera
dagar längre än fyra kalenderveckor, och eftersom redan den fjärde semesterveckan
är en genomgripande reform har kommittén inte ansett sig
kunna medverka till ytterligare utökning av fritiden.

Under remissbehandlingen har föreslagits både att helgdagarna skall helt
friläggas och att helgdagar alltid skall inräknas i semestern. Landsorganisationen
anser att mycket vore vunnet för arbetstagarna om lagen ändrades
därhän att helgdagar inräknas endast om semestern utgår med flera dagar
än sex i en följd. En korttidssemester, som omfattar sex semesterdagar (en
kalendervecka), är vanlig, men en semesterperiod om fem semesterdagar
är, enligt vad organisationen funnit, förhållandevis sällsynt. Av Svenska
arbetsgivareföreningens remissyttrande framgår att föreningen i och för
sig inte är främmande för Landsorganisationens tanke.

Då det får anses angeläget att minska den av kommittén berörda risken
för att arbetstagaren får en kortare sammanlagd ledighet under året på
grund av att semestern förlägges till en period med en eller flera helgdagar,
har första stycket i förevarande paragraf utformats i enlighet med vad
Landsorganisationen förordat.

Andra stycket innehåller från nuvarande lag överförda bestämmelser för
arbetstagare, som har sin arbetstid förlagd så att de normalt arbetar på
söndagen och i stället är lediga på annan dag. Trots det förhållandet att

Andra lagutskottets utlåtande nr it) år 1963

för sådana arbetstagare söndagar normalt är arbetsdagar, skall de under
semestern infallande söndagarna ej inräknas i semestern. I gengäld inräknas
emellertid fridagarna i semestern. Med anledning av ett påpekande i ett
remissyttrande må framhållas, att det inte kan vara i överensstämmelse
med lagens syfte, om arbetsgivaren utnyttjar sin frihet att bestämma tidpunkten
för semestern till att förlägga denna till en period under vilken
arbetstagaren är berättigad till ett större antal fridagar.

9 §•

Bestämmelserna i denna paragraf har motsvarighet i 2 § andra stycket
första punkten och i 11 § i gällande semesterlag.

Den nu gällande lagen upptar i 10 § ett stadgande till skydd för bättre
sedvänja. Sedan semestern förlängts till fyra veckor torde detta stadgande
sakna praktisk betydelse. Såsom kommittén förordat har bestämmelsen
utelämnats i den föreslagna lagen.

10 §.

I denna paragraf har upptagits bestämmelser motsvarande dem i 12 §
i gällande lag. Dessutom har i andra stycket tillagts ett stadgande, som har
viss motsvarighet i 2 § andra stycket andra punkten i gällande lag.

De grundläggande reglerna om semesterns förläggning har behandlats
i den allmänna motiveringen. Här skall endast beröras frågan om semesterns
förläggning till tid då arbetstagaren är sjuk eller eljest förhindrad
att utnyttja semestern till rekreation.

Enligt gällande bestämmelser får arbetsgivaren inte utan arbetstagarens
medgivande förlägga semestern till tid då arbetstagaren på grund av sjukdom,
som inträffat före semesterns början, är oförmögen till arbete eller
till tid för sådan frånvaro från arbetet på grund av havandeskap och barnsbörd
eller militärtjänstgöring, som är semesterkvalificerande. Förläggningsförbudet
gäller dock inte om arbetsgivaren under frånvarotiden inte
skulle ha kunnat bereda arbetstagaren arbete. Det vanligaste fall, som avses
med detta undantag från förläggningsförbudet, torde vara att arbetsgivaren
tillämpar s. k. semesterstängning vid sitt företag. Undantaget kan
även få betydelse vid permittering.

Kommittén har övervägt möjligheterna att utvidga förläggningsförbudet
så att arbetstagaren får en bättre garanti än för närvarande för att semestern
kan användas till rekreation. Kommittén har dock avstått från att
föreslå en lagändring. En utvidgning av förläggningsförbudet förutsätter
enligt kommittén en icke önskvärd detaljreglering. Svårigheterna att tillfredsställande
utreda under semestertiden förekommande sjukdomsfall och
riskerna för tvister i bevisfrågor bedöms av kommittén vara betydande.
Kommitténs förhoppning är, att arbetstagarnas intressen i större utsträckning
än hittills skall kunna tillgodoses genom avtal.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Vid kommitténs förslag är fogad eu reservation av herrar Geijer och
Nihlfors. Reservanterna vill i lagen införa ett ovillkorligt förbud att förlägga
semester till sjukdomstid eller eljest till semesterkvalificerande frånvarotid.

Under remissbehandlingen har kommittémajoritetens ståndpunkt fått
stöd av Svenska landskommunernas förbund och av Landsorganisationen.
Landsorganisationen understryker behovet av en avtalsreglering. Flera
remissorgan har dock föredragit en lösning genom lagstiftning. Bland dem
märkes arbetsdomstolens ordförande, Tjänstemännens centralorganisation
och Statstjänstemännens riksförbund. Arbetsdomstolens ordförande anser,
att undantaget från förbudet att förlägga semester till tid för sjukdom, som
inträffat före semesterns början, inte har tillräckliga skäl för sig. Beträffande
sjukdom, som inträffat efter det att semestern börjat, föreslår domstolens
ordförande att sjukdomstiden skall avräknas från semestern under
förutsättning att sjukdomen varat viss, ej alltför kort tid. Semester, som
arbetstagaren får till godo på grund av dylik avräkning, bör enligt domstolens
ordförande kunna utläggas å särskild tid, alltså även utan samband
med semestern i övrigt.

Av det föregående har framgått att det i och för sig råder enighet om att
det är önskvärt att semestern inte förlägges till annan tid än sådan, då
arbetstagaren har möjlighet att rekreera sig. Motsättningarna gäller i vad
mån garantier för att semestern kan användas på sådant sätt kan och bör
skapas genom lagstiftning.

Som kommittén påpekat skulle lagstiftningsvägen vara förenad med åtskilliga
praktiska och lagtekniska problem. Det torde knappast vara möjligt
att låta varje, aldrig så kort sjukdom, som inträffar under semestertid,
medföra rätt för arbetstagaren att avbryta semestern eller avräkna sjukdomstiden
på den utlagda semestern. Uppställes en karenstid av något
slag, måste ställning tagas till frågan om hela sjukdomstiden eller endast
den del därav, som överstiger karenstiden, skall gå i avräkning på semestern.
Om arbetstagaren tillfrisknar innan semesterperioden utlöpt, uppkommer
frågor om han skall fortsätta sin semester omedelbart efter tillfrisknandet,
om hans återstående semester i så fall skall utgå i ett sammanhang
eller om semesterledigheten skall avbrytas vid den ursprungligen
planerade tidpunkten. Motsvarande spörsmål uppkommer, om arbetstagaren
insjuknat efter det semestern utlagts men innan den påbörjats. Den
lämpliga lösningen på dessa och andra problem kan skifta från fall till
fall beroende på olika omständigheter, t. ex. om företaget i fråga tillämpar
semesterstängning eller delar upp semestrarna så att olika grupper inom
arbetsstyrkan är lediga vid olika tidpunkter.

Trots det behjärtansvärda i att förstärka arbetstagarnas ställning i nu
ifrågavarande hänseende torde det av anförda skäl vara lämpligast att, som
kom mitt émajoriteten förordat, låta gällande lagregler stå kvar i huvudsak
3_Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 2 avd. Nr 40

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

oförändrade och lita till arbetsinarknadsparternas vilja och förmåga att i
sina avtal finna lösningar, som är anpassade efter förhållandena inom olika
branscher, vid olika företag och för olika grupper av arbetstagare. Det bör
vara möjligt för arbetsmarknadsparterna att i sina avtal beakta inte bara
semesterförläggningsfrågorna vid sjukdom utan även motsvarande problem,
som sammanhänger med t. ex. militärtjänstgöring. Landsorganisationens
remissyttrande ger stöd för uppfattningen att avtalsvägen är den lämpligaste.

Det begränsade törbud som redan nu finns mot förläggning av semester
till semesterkvalificerande militärtjänstgöring bär utsträckts att gälla även
semesterkvalificerande civilförsvarstjänstgöring.

11 §■

Denna paragraf motsvarar 13 § i gällande semesterlag.

Den nuvarande regeln att arbetsgivaren senast 14 dagar före semesterns
början skall lämna arbetstagaren underrättelse om tiden för semestern
har på förslag av kommittén skärpts genom tillägg av en rekommendation,
som innebär att arbetsgivaren, såvitt möjligt, bör lämna underrättelse av
ifrågavarande slag senast eu månad i förväg. Det har inte ansetts lämpligt
att, på sätt förordats i ett par remissyttranden, utsträcka den obligatoriska
varseltiden utöver 14 dagar.

I motsats till nu skall enligt förslaget varselskyldighet gälla även beträffande
arbetstagare till sjöss.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i gällande semesterlag.

För de nya reglerna i andra och tredje styckena om beräkning av semesterlön
för tim- och ackordsavlönade arbetstagare bar lämnats en utförlig
redogörelse i den allmänna motiveringen. Procentsatsen 9 måste för arbetstagare,
som har längre årlig semester än 24 dagar, ökas för att den
längre semesterledigheten skall ge utslag i en högre semesterlön, ökning (9

—= ) 0,375 procent för varje

överskjutande dag, men detta tal har av praktiska skäl avrundats till 0,4
procent.

Beträffande utfyllnaden av inkomstunderlaget för procentberäkningen
med en uppskattad dagsinkomst för semesterkvalificerande frånvarodagar
må, utöver vad som framgår av den allmänna motiveringen, tilläggas att
denna dagsinkomst är avsedd att beräknas efter samma principer som gäller
vid fastställandet av den faktiska inkomsten under arbetad tid. Man skall
följaktligen vid framräknande av den genomsnittliga dagsinkomsten i anställningen
ta hänsyn till eventuell övertidsersättning med bortseende från
övertidstillägg.

Andra lagutskottets utlåtande nr AO år 1963

Bestämmelserna i femte stycket har anpassats till motsvarande bestämmelser
i 4 a § i den allmänna arbetstidslagen. I fortsättningen skall en arbetsgivare,
vilken är bunden av ett kollektivavtal som innehåller från lagen
avvikande regler, kunna tillämpa avtalet på oorganiserade arbetstagare även
utan särskilda överenskommelser med arbetstagarna härom.

13 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i den nuvarande lagen.

14 §.

I fråga om denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § i gällande semesterlag.

16 och 17 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 17—19 §§ i gällande semesterlag.

De s. k. okontrollerade arbetstagarna har inte rätt till semesterledighet
men väl till särskild semesterlön. I den nu gällande lagen har för dessa
arbetstagare uppställts särskilda kvalifikationsregler, vilka knyter an till
storleken av den under ett kalenderkvartal hos arbetsgivaren förvärvade inkomsten.

I anslutning till att kvalifikationsreglerna för arbetstagare i allmänhet
uppmjukats har de speciella kvalifikationsreglerna för okontrollerade arbetstagare
här slopats i enlighet med ett förslag av kommittén. Detta betyder
att de okontrollerade arbetstagarna får semesterlön på all arbetsinkomst.
Om de därigenom i viss mån blir bättre ställda än andra arbetstagare,
motväges denna fördel av att de okontrollerade arbetstagarna inte
har samma förmån som andra att i viss utsträckning kunna tillgodoräkna
sig frånvaro såsom grund för förvärv av semesterrätt.

För att de okontrollerade arbetstagarnas semesterförmåner skall komma
i paritet med andra arbetstagares har i förslaget den procentsats efter vilken
den särskilda semesterlönen skall utgå höjts från nuvarande 6 till 9 procent.

Beträffande den särskilda semesterlönen har ej upptagits någon utbetalningsregel,
vilken binder arbetsgivaren lika snävt som den i 14 § föreslagna.
Skälen för att motverka avtal om inberäknande av semesterlön i arbetsersättningen
kan inte anses vara lika starka när det gäller okontrollerade
arbetstagare som när del gäller andra arbetstagare.

I andra stycket i den nuvarande 19 § finns ett stadgande av innebörd, att
en arbetstagare, som utför både kontrollerat och okontrollerat arbete, inte
får särskild semesterlön för okontrollerat arbete under en månad, för vilken
han förvärvat semesterrätt i det kontrollerade arbetet. Kommittén har

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

anfört, att med den nya metoden för beräkning av semesterlön för tim- och
ackordsavlönat arbete detta stadgande, om det bibehölls, skulle bli till större
nackdel för berörda arbetstagare än hittills. Kommittén har därför förordat
att bestämmelsen skall utgå, och remissorganen har inte haft något att invända.
I enlighet härmed har stadgandet slopats.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § i gällande semesterlag.

Semesterersättning beräknas efter samma grunder som semesterlön. I
denna ordning föreslås ingen ändring.

Stadgandet i andra stycket om hänsynstagande till förskottssemester vid
bestämmandet av semesterersättning har undergått en redaktionell ändring,
som har samband med den nya metoden för beräkning av de timoch
ackordsavlönade arbetstagarnas semesterlön. Dessutom har införts den
nyheten att förskottssemester, som åtnjutits mer än fem år före anställningens
upphörande, inte skall verka reducerande på semesterersättningen.
Bestämmelserna härom går tillbaka på ett förslag av kommittén och har
även viss förebild i kollektivavtalen på tjänstemannaområdet.

Tredje stycket i den nuvarande 20 § upptar ett stadgande om avräkning
av pension från semesterersättning. I enlighet med vad kommittén föreslagit
har detta stadgande borttagits. Det i ett par remissyttranden påpekade
förhållandet, att det inom den offentliga sektorn förekommer en viss samordning
mellan pension och lön för arbetstagare som utför arbete åt arbetsgivaren
efter pensionsålderns inträde, har inte ansetts utgöra ett tillräckligt
starkt skäl för att bibehålla den nuvarande samordningen mellan pension
och semesterersättning.

19—23 §§.

Dessa paragrafer överensstämmer med 22—26 §§ i gällande semesterlag.
övergångsbestämmelserna

Såsom framgått av den allmänna motiveringen är avsikten att den nya
lagen, som ersätter 1945 års semesterlag, skall träda i kraft den 1 juli 1963.
Från och med denna dag kan arbetstagarna förvärva rätt till en längre
semester än för närvarande.

Vissa tillämpningssvårigheter kan emellertid vara förenade med att låta
den nu gällande semesterlagen avlösas av en ny lag under löpande kalenderår.
Delvis sammanhänger dessa svårigheter med att huvudparten av de nu
bestående kollektivavtalen, vilka anknyter till gällande lag, äger fortsatt
giltighet under hela år 1963.

I övergångsbestämmelserna till den nya lagen har därför föreslagits att
vissa av den nya lagens regler skall sättas i kraft först den 1 januari 1964.
Detta gäller reglerna om de grundläggande villkoren för förvärv av semesterrätt.
För envar av månaderna juli—december 1963 utgår semester

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

med 2 dagar, om arbete utförts å 16 dagar av månaden. Kortare arbetad tid
än 16 dagar ger ej semesterrätt.

De nya reglerna för beräkning av semesterlön för tim- och ackordsavlönade
arbetstagare samt om okontrollerade arbetstagares förvärv av rätt till
särskild semesterlön skall inte heller gälla med avseende på tiden före den
1 januari 1964. Beträffande den särskilda semesterlönen för okontrollerade
arbetstagare föreslås dock procentsatsen 9 skola tillämpas från och med den
1 juli 1963.

Ett särskilt problem erbjuder förhållandet mellan den nya lagen och
de kollektivavtal, som innehåller bestämmelser om en annan metod för
beräkning av de tim- och ackordsavlönade arbetstagarnas semesterlön än
den i gällande lag anvisade. I kollektivavtal, som föreskriver en procentlönemetod,
måste den avtalade procentsatsen höjas från och med den
1 juli 1963 för att semesterlönerna skall svara mot den nya, längre semestern.
Något stadgande härom har emellertid inte upptagits i övergångsbestämmelserna.
Det har förutsatts att arbetsmarknadsparterna själva skall vidta
de jämkningar som fordras för att bringa avtalen i överensstämmelse med
den nya lagen. Av den centrala uppgörelsen våren 1962 mellan Svenska
arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen synes framgå att dessa
organisationer själva är inställda på att en sådan anpassning måste komma
till stånd.

Förslaget till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i den nuvarande särskilda semesterlagen.

Första stycket har jämkats så att de nu i praxis iakttagna förutsättningarna
för semesterrätt framgår av lagtexten. För rätt till förlängd semester
fordras att arbetstagaren sysselsatts med radiologiskt arbete i sådan utsträckning
att menlig inverkan av strålning kan befaras.

Terminologin i den särskilda semesterlagen har anpassats till den som
förekommer i strålskyddslagen. Med radiologiskt arbete förstås enligt 1 §
strålskyddslagen arbete med radioaktivt ämne, arbete vari brukas röntgenutrustning
eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande
strålning, och arbete vid anläggning för utvinning av atomenergi. I
samma lagrum definieras joniserande strålning såsom strålning från radioaktivt
ämne, röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning.

2 §•

Denna paragraf har samma innehåll som 2 § i gällande lag.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § i gällande lag.

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Enligt gällande bestämmelser har arbetsgivaren rätt att med arbetarskyddsstyrelsens
medgivande dela upp semestern i två perioder, av vilka
den ena utgör minst 18 dagar. Med anledning av förlängningen av den lagstadgade,
allmänna semestern till fyra veckor blir siffran 18 utbytt mot
24. I gengäld har arbetsgivaren inom den nya ramen fått en helt självständig
rätt att besluta om uppdelning av semestern; arbetarskyddsstyrelsens
medgivande behöver inte inhämtas. Att så är fallet framgår av 10 § andra
stycket andra punkten i den allmänna semesterlagen, vartill förevarande
paragraf hänvisar.

Av hänvisningen till den allmänna semesterlagen (12 § andra stycket)
följer, att procentsatsen för semesterlönen för tim- och ackordsavlönade
arbetstagare vid sex veckors semester blir 13,8. Skulle en arbetstagare i
samma anställning under olika delar av kvalifikationsåret ha utfört såväl
radiologiskt som annat arbete, får semesterlön beräknas för varje sådan
del av kvalifikationsåret för sig. Om exempelvis arbetstagaren haft radiologiskt
arbete under sex månader och annat arbete under sex månader av
kvalifikationsåret, blir semesterlönen 13,8 procent av inkomsten under den
förstnämnda sexmånadersperioden och 9 procent av inkomsten under återstoden
av året.

Övergångsbestämmelserna

Den nya lagen, som är avsedd att ersätta 1951 års särskilda semesterlag,
föreslås träda i kraft den 1 januari 1964. Ingen av de nya bestämmelserna
påkallar ett tidigare ikraftträdande.»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.

Utskottet

I förevarande proposition framlägges förslag till en ny semesterlag, som
skall ersätta den nu gällande lagen av år 1945. Förslaget innebär, att den
lagstadgade semestern förlänges från tre till fyra veckor. Kvalifikationsvillkoren
för rätt till semester uppmjukas, vilket blir till gagn i synnerhet
lör korttidsanställda och anställda med intermittent arbete. För månad då
arbete utförts å minst 8 dagar skall sålunda en dags semester utgå. Har arbete
utförts å minst 15 dagar blir semestern för den månaden 2 dagar. Liksom
hittills skall beträffande semesterns förläggning gälla, att arbetsgivaren
bestämmer när semester skall utgå men att arbetstagaren har rätt att påfordra
att hela den lagstadgade semestern utlägges i ett sammanhang. Det
skall alltjämt vara tillåtet att träffa överenskommelser, både enskilt och
kollektivt, om uppdelning av semestern på skilda perioder. Propositionen

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

innehåller vidare förslag om införande av en procentlönemetod för beräkning
av semesterlönen för arbetstagare, som är avlönade med tim- eller
ackordslön eller med provision. Semesterlönen för sådan arbetstagare skall
utgöra 9 procent av arbetstagarens inkomst i anställningen under kvalifikationsåret.
De s. k. okontrollerade arbetstagarna skall enligt förslaget få
särskild semesterlön med 9 procent av all inkomst i anställningen under
kvalifikationsåret. Den rätt till sex veckors semester som f. n. enligt en särskild
lag av år 1951 tillkommer vissa arbetstagare med radiologiskt arbete
föreslås bibehållen i en ny lag i ämnet.

Det framlagda förslaget till ny semesterlagstiftning bygger på ett förslag
av 1960 års semesterkommitté. Denna har utgått från att det varit en i utredningsuppdraget
given förutsättning för dess arbete att den lagstadgade
semestern i en nära framtid skall förlängas från tre till fyra veckor. Kommittén
har därför inte prövat lämpligheten av reformen.

I motionen 1:621 har yrkats, att riksdagen måtte avslå propositionen och
nöja sig med att fatta principbeslut i frågan samt hemställa om utredning
av de ekonomiska konsekvenser som reformen kan komma att medföra.
Motionären motiverar sitt yrkande med farhågor för negativa verkningar
av reformen bl. a. på det svenska näringslivets konkurrensläge i förhållande
till länder där fyraveckorssemester icke är genomförd och icke inom överskådlig
tid kommer att införas.

Remissbehandlingen av semesterkommitténs förslag till ny semesterlag
ger vid handen att vårt lands arbetstagare i gemen önskar att den lagstadgade
semestern förlänges till fyra veckor så snart som möjligt. Beträffande
det ekonomiska utrymmet för att ta detta steg mot utökning av fritiden
har departementschefen i propositionen uttalat att den föreslagna förlängningen
av semestern, som från produktionens synpunkt motsvarar en förkortning
av veckoarbetstiden med en timme, icke i och för sig kan utgöra
något hinder för fortsatt ekonomisk expansion. Däremot torde reformen
enligt departementschefens bedömning komma att verka begränsande för
löneökningar. Den insikt i ekonomiska ting och den ansvarskänsla som är
utmärkande för de stora organisationerna på arbetsmarknaden borgar enligt
departementschefens uppfattning för att arbetsmarknaden skall kunna inrätta
sig efter fyraveckorssemestern på ett sådant sätt, att reformen inte
hämmar vårt näringslivs utvecklingsmöjligheter och internationella konkurrenskraft.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning och kan följaktligen
icke biträda yrkandet i motionen 1:621.

I propositionen föreslås att den nya semesterlagen skall träda i kraft den
I juli 1963. Detta innebär att den längre semestern skall kunna börja intjänas
fr. o. in. denna dag. Under 1964 blir semestern på grund härav maximalt
tre och en halv vecka, och under 1965 kan full fyraveckorssemester
utgå.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

I motionerna l: 624 och II: 114 har yrkats att ikraftträdandet av
den nya lagen skall uppskjutas till den 1 januari 1964. Motionärerna motiverar
yrkandet med att ett beslut om förlängning av semestern med eu
vecka, vilket innebär detsamma som en löneökning med i det närmaste tre
procent, icke bör sättas i kraft under löpande avtalsperiod. Om så sker
åsamkas företagen kostnader under innevarande år som de icke haft anledning
att räkna med.

Den i propositionen föreslagna ordningen för reformens ikraftträdande
innebär såsom nämnts att semester under 1964 utgår med tre och en halv
vecka, och att fyra veckors semester utgår först under 1965. Reformen träder
alltså i kraft successivt på ett sådant sätt att de ekonomiska verkningarna
därav för företagens del enligt utskottets bedömning bör kunna bemästras.
Med hänsyn till att det på arbetsmarknaden löper olika avtalsperioder
inom olika branscher är det inte heller möjligt att anpassa ikraftträdandet
av reformen på ett sådant sätt att det infaller i skarven mellan gammalt och
nytt avtal för alla de av semesterreformen berörda. Det förtjänar också framhållas,
att parterna på arbetsmarknaden givetvis har möjligheter att vid
kommande avtalsförhandlingar beakta den genomförda semesterförlängningen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig utskottet icke böra biträda
förevarande motionsyrkande.

Den personkrets för vilken den nya semesterlagen skall gälla föreslås
i propositionen liksom enligt den nu gällande lagen omfatta arbetstagare.

I motionen II: 169 har yrkats, att den nya semesterlagen skall kompletteras
med ett stadgande av innebörd att lagen skall omfatta även den som,
utan att anställningsförhållande föreligger, i huvudsak på samma sätt som
arbetstagare utför arbete för annans räkning. Motionären framhåller att
dessa s. k. beroende uppdragstagares arbetsvillkor ofta är likartade med
vissa arbetstagares och att de därför i lag bör tillförsäkras semesterförmåner
på samma sätt som arbetstagarna.

Semesterkommiltén har i fråga om de beroende uppdragstagarna efter en
redogörelse för rättspraxis påvisat hur flertalet av de grupper som på 1940-talet hänfördes till kategorien beroende uppdragstagare numera i förhållande
till sociallagstiftningen kommit att behandlas som arbetstagare. Två
utredningar har, påpekar kommittén, under senare år sysslat med frågan
om de beroende uppdragstagarnas ställning inom sociallagstiftningen. Båda
dessa utredningar har kommit till slutsatsen att lagstiftningsåtgärder inte
är en lämplig väg, om man vill förbättra de beroende uppdragstagarnas
sociala positioner. Denna ståndpunkt har godtagits av statsmakterna så
sent som under 1962 års riksdag i samband med behandlingen av propositionen
nr 90 med förslag till lag om allmän försäkring. Kommittén har där -

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

för inte funnit skäl att i samband med införandet av en ny semesterlag
aktualisera frågan på nytt.

Departementschefen liar i propositionen anslutit sig till kommitténs uppfattning
och erinrat om att under den tid som den nuvarande semesterlagen
varit i kraft semesterförmånerna genom förskjutningar i tolkningen av
arbetstagarbegreppet successivt har gjorts tillgängliga för allt fler. Den
utveckling som arbetstagarbegreppet genomgått torde enligt departementschefens
uppfattning inte vara avslutad. Det är tvärtom att vänta att tolkningen
av detta begrepp så småningom kommer att ske efter mer schablonmässiga
normer än som hittills vanligen kommit till användning i domstolarnas
praxis. Härvidlag hänvisar departementschefen till de uttalanden
som gjordes vid riksdagsbehandlingen förra året av förslaget till lag om
allmän försäkring dels rörande arbetstagarbegreppet inom socialförsäkringslagstiftningen
och dels rörande det inflytande, som praxis i den stora
mängden av socialförsäkringsärenden kan väntas få på rättstillämpningen
i ärenden som berör andra delar av sociallagstiftningen.

Såsom framgår av det sagda har frågan om lagstiftningsåtgärder till förbättrande
av de beroende uppdragstagarnas ställning i socialförsäkringsoch
semesterhänseende varit föremål för noggranna överväganden ett flertal
gånger under senare år. Utskottet, som instämmer i departementschefens
uttalande att arbetstagarbegreppets utveckling inte är avslutad, anser
att det icke finns anledning till ändrat ställningstagande. På grund härav
kan utskottet icke biträda motionsyrkandet.

Andra spörsmål som har samband med frågan om den personkrets soni
skall komma i åtnjutande av semesterförmånerna aktualiseras i motionerna
I: 623 och II: 775. I dessa motioner framhålles att man vid bedömningen
av semesterfrågan har förbisett de folkgrupper som icke är att anse som
arbetstagare i semesterlagens mening. Motionärerna laster uppmärksamheten
på se in ester problem en för småföretagare och
jordbrukare, som icke har möjlighet att nedlägga sin verksamhet
under någon sammanhängande tid. För dessa folkgrupper anser motionärerna
att semesterfrågan skulle kunna lösas genom att det organiserades någon
form av ersättarverksamhet, eventuellt kombinerad med semesterkassa.
Motionerna utmynnar i en hemställan om att dessa problem måtte utredas.

Enligt utskottets mening är semesterfrågan för de grupper, som motionerna
tar sikte på, värd allt beaktande. Särskilt för företagare inom jordbruk
och vissa servicenäringar, där driftsavbrott är omöjliga, måste svårigheterna
att bereda sig semesterledighet vara stora. Det är möjligt att någon
form av organiserad ersättarverksamhet kan innebära en lösning av problemet.
Enligt vad som upplysts inom utskottet har försök med sådan verksamhet
skett på privat initiativ. Fortsatta sådana försök borde kunna vara
av värde. Att en statlig utredning på förevarande område skulle fylla nå4—Dihang
till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 2 avd. Nr 40

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

gon uppgift förefaller emellertid utskottet mindre troligt. På grund härav
anser sig utskottet icke kunna biträda motionerna.

Frågan om den förlängda semesterns förläggning har tilldragit
sig stort intresse. Semesterkommittén har ägnat detta problem stor uppmärksamhet
och har bland annat genom en enkät inhämtat synpunkter i
förläggningsfrågan från arbetsmarknadens organisationer. Kommittén har
efter noggrant övervägande inte funnit sig böra föreslå någon ändring i
gällande ordning, enligt vilken arbetsgivaren beslutar om tidpunkten för
semestern och arbetstagaren i princip har rätt att erhålla hela semestern
i en följd. Kommittén har tillfogat, att man kan räkna med att intresset
för en delad semester även hos arbetstagarna kommer att växa betydligt i
och med att den lagstadgade semestern kommer att omfatta en så lång tidrymd
som fyra veckor. Under remissbehandlingen av detta förslag har frågan
om den fjärde semesterveckans förläggning splittrat remissopinionen
i två läger. Kommittéförslaget stödes genomgående av arbetstagarorganisationerna.
Arbetsgivarna har däremot samlat sig kring den av tre reservanter
i kommittén förordade linjen att arbetsgivaren bör ha en självständig
rätt att uppdela semestern i den mån denna överstiger 18 dagar. Kommitténs
förslag har godtagits av departementschefen. Propositionens förslag
går alltså ut på att arbetsgivaren beslutar om tidpunkten för semestern och
arbetstagaren i princip har rätt att erhålla hela semestern i en följd.

Förslaget kritiseras i motionerna I: 622 och II: 772 samt I: 624 och
II: 774. I det förstnämnda motionsparet har yrkats att arbetsgivaren skall
ges rätt att efter samråd med arbetstagaren besluta om uppdelning av semestern,
varvid en period skall utgöra minst 18 dagar. I det sistnämnda
motionsparet har yrkats, att arbetsgivaren utan arbetstagarens samtycke
skall kunna besluta om uppdelning av semestern i den mån den överstiger
18 dagar.

De överväganden som utförligt redovisats i propositionen och ligger till
grund för kommitténs och departementschefens ställningstaganden i fråga
om förläggningen av den fjärde semesterveckan har enligt utskottets mening
sådan tyngd att utskottet med avstyrkande av de nämnda motionerna
vill ansluta sig till det i propositionen framlagda förslaget. Utskottet gör
detta ställningstagande i medvetande om att en sammanhängande fyraveckorssemester
otvivelaktigt kan komma att medföra vissa problem. Det bör
därför framhållas, att de föreslagna reglerna om semesterns förläggning
icke är tvingande utan lämnar utrymme såväl för kollektiva som enskilda
överenskommelser om uppdelning och förläggning av semestern. I vilken
utsträckning denna avtalsfrihet kommer att utnyttjas för överenskommelser
om uppdelning av semestern är svårt att förutsäga. Det kan emellertid
inte anses uteslutet att det i många fall finnes intresse hos såväl arbetsgivare
som arbetstagare för att någon del av arbetstagarnas semester för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

lägges till annan tid än sommarmånaderna. Om så skulle ske i icke alltför
liten utsträckning kommer säkerligen flera av de problem som kan uppkomma
genom semesterförlängningen att reduceras. Utskottet tänker i detta
sammanhang inte enbart på anpassningsproblemen till reformen inom näringslivet
över huvud taget utan i lika hög grad på svårigheterna att under
semestertid hålla verksamheten i gång inom service- och vårdområdena. En
omständighet som kan väntas medverka till att många kan komma att föredraga
att ta ut någon del av semestern vid annan tid än under sommarmånaderna
är att man inom turistnäringen säkerligen kommer att ha större
möjligheter att ge de semestrande service vid annan årstid än under sommarmånaderna.
Det kan inte heller anses uteslutet att många kommer att
ha intresse av att kunna disponera sin fjärde semestervecka i anslutning
till skolornas vårvinterlov.

Enligt propositionens förslag får arbetsgivaren inte utan arbetstagarens
medgivande förlägga semestern till tid då arbetstagaren på grund av s j u kd
o in, som börjat före semestern, är oförmögen till arbete eller till tid för
sådan frånvaro från arbetet på grund av havandeskap och barnsbörd
eller in i 1 i t ä r t j ä n s t g ör i n g, som är semesterkvalificerande.
Förläggningsförbudet gäller dock inte om arbetsgivaren under frånvarotiden
inte skulle ha kunnat bereda arbetstagaren arbete. Det vanligaste fall,
som avses med detta undantag från förläggningsförbudet, torde \ara att
arbetsgivaren tillämpar s. k. semesterstängning vid sitt företag. Undantaget
kan även få betydelse vid permittering.

I motionerna 1: 607 och II: 751, 1:617 och II: 768 samt I. 620 och
11: 771 framliålles att det måste anses olämpligt om semestern förlägges
till sådan tid då arbetstagaren på grund av någon omständighet icke kan
använda semestern till vila. Det påpekas att de föreslagna reglerna ur dessa
synpunkter ger utrymme för kritiska anmärkningar i två situationer. För
det första kan arbetsgivaren tvinga den som är sjuk, fullgör repetitionsövning
eller är frånvarande från arbetet på grund av havandeskap att ta
semester, om företaget tillämpar s. k. semesterstängning. Vidare får den
som insjuknar under semestern ej avräkna sjukdomstiden, utan denna räknas
soin semestertid. Motionärerna önskar ändring av lagen på sådant sätt
att semester icke utan arbetstagarens medgivande får förläggas till tid då
arbetstagaren av de anledningar som nämnts icke kan använda semestern
för rekreation.

Semesterkommittén har övervägt möjligheterna att utvidga förläggningsförbudet
så att arbetstagaren får en bättre garanti än för närvarande för
att semestern kan användas till rekreation. Kommittén har dock avstått
från att föreslå eu lagändring. En utvidgning av förläggningsförbudet förutsätter
enligt kommittén en icke önskvärd detaljreglering. Svårigheterna
att tillfredsställande utreda under semestertiden förekommande sjukdoms -

44 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

fall och riskerna för tvister i bevisfrågor bedöms av kommittén vara betydande.
Kommitténs förhoppning är, att arbetstagarnas intressen i större
utsträckning än hittills skall kunna tillgodoses genom avtal. Vid kommitténs
förslag är fogad en reservation. Reservanterna vill i lagen införa ett
förbud att utan medgivande av arbetstagaren förlägga semestern till sjukdomstid
eller eljest till semesterkvalificerande frånvarotid.

Departementschefen har konstaterat, att det i och för sig råder enighet
om att det är önskvärt att semestern inte förlägges till annan tid än sådan,
då arbetstagaren har möjlighet att rekreera sig. Frågan gäller i vad mån
garantier för att semestern kan användas på sådant sätt kan och bör skapas
genom lagstiftning.

Enligt departementschefens uppfattning skulle lagstiftningsvägen vara
förenad med åtskilliga praktiska och lagtekniska problem. Det torde knappast
vara möjligt att låta varje, aldrig så kort sjukdom, som inträffar under
semestertid, medföra rätt för arbetstagaren att avbryta semestern eller
avräkna sjukdomstiden på den utlagda semestern. Uppställes en karenstid
av något slag, måste, framhåller departementschefen, ställning tagas
till frågan om hela sjukdomstiden eller endast den del därav, som överstiger
karenstiden, skall gå i avräkning på semestern. Om arbetstagaren
tillfrisknar innan semesterperioden utlöpt, uppkommer frågor om han skall
fortsätta sin semester omedelbart efter tillfrisknandet, om hans återstående
semester i så fall skall utgå i ett sammanhang eller om semesterledigheten
skall avbrytas vid den ursprungligen planerade tidpunkten. Motsvarande
spörsmål uppkommer, påpekar departementschefen, om arbetstagaren insjuknat
efter det semestern utlagts men innan den påbörjats. Den lämpliga
lösningen på dessa och andra problem kan skifta från fall till fall beroende
på olika omständigheter, t. ex. om företaget i fråga tillämpar semesterstängning
eller delar upp semestrarna så att olika grupper inom arbetsstyrkan
är lediga vid olika tidpunkter.

Trots det i och för sig önskvärda i att förstärka arbetstagarnas ställning
i nu ifrågavarande hänseende vill utskottet i likhet med departementschefen
uttala att det på grund av de anförda skälen synes lämpligast att, som
kommittémajoriteten förordat, låta gällande lagregler stå kvar i huvudsak
oförändrade. Utskottet utgår därvid ifrån att arbetsmarknadsparterna kommer
att söka finna lämpliga lösningar i avtal och att, på områden där avtal
ej kommit till stånd, arbetsgivaren skall tillämpa sin rätt att räkna sjukdomstid
och havandeskapstid som semestertid med moderation. Av det sagda
följer att utskottet icke anser sig kunna biträda motionsyrkandena såvitt
de tar sikte på sjukdom och havandeskap. Vad däremot beträffar frågan
om repetitionsövningarnas inräknande i semester i de fall då företaget
tillämpar semesterstängning anser utskottet att i viss mån andra synpunkter
träder i förgrunden. Det är här fråga om en tjänstgöringsskyldighet som
samhället ålägger den enskilde. Därför kan det synas mindre tillfredsstäl -

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

lande att han helt eller delvis skall gå miste om sin semester av sådan anledning.
Till detta kommer att svårigheterna för företagen att vid sin planering
av semestrarna ta hänsyn till repetitionsövningarna säkerligen kan anses
överkomliga med hänsyn till att inkallelse till repetitionsövning regelmässigt
sker i mycket god tid. Även om ett utbrytande av frågan om repetitionsövningarnas
avräkning från semestern från de övriga i motionerna behandlade
spörsmålen kan vara förenat med vissa lagtekniska problem vill utskottet
förorda att frågan utredes så att förslag till lösning därav snarast kan
föreläggas riksdagen.

I 8 § i den föreslagna semesterlagen finnes regler av innebörd att helgdagar
skall inräknas i semestern om denna utgår med flera dagar i en
följd än sex. Sedvanliga fridagar skall inräknas i semestern.

I motionerna 1:607 och 11: 751 har yrkats att helgdagar och sedvanliga
fridagar icke skall inräknas i semestern.

Semesterkommittén har övervägt att helt frilägga helgdagarna, oavsett
semesterns längd, men slutligen stannat för att inte föreslå någon ändring
i nu gällande ordning, som innebär att helgdagar inräknas, om semestern
utgår med flera dagar i en följd än fem. Ett skäl för en reform skulle vara
att en regel om inräknande av helgdagar i semestern kan innebära en frestelse
för arbetsgivaren att förlägga semestern till en period med flera helgdagar
för att på så sätt nedbringa antalet arbetsfria dagar under året. Å
andra sidan skulle ett fullständigt friläggande av helgdagarna i praktiken
ofta medföra att semestern blev en eller flera dagar längre än fyra kalenderveckor,
och eftersom redan den fjärde semesterveckan är en genomgripande
reform har kommittén inte ansett sig kunna medverka till ytterligare utökning
av fritiden.

Departementschefen har följt kommitténs förslag, dock med den ändringen
att — såsom nämnts — det antal dagar som semestern skall utgöra för
att helgdagar skall inräknas i semestern bestämts till sex.

Utskottet vill för sin del ansluta sig till kommitténs uttalande att den
fjärde semesterveckan är en så genomgripande reform att det i dagens läge
icke är möjligt att föreslå någon ytterligare förlängning av semestern. På
grund härav kan utskottet icke tillmötesgå motionärernas önskemål.

De grundläggande kvalifikationsreglerna för rätt till semester finnes i 7 §
i den föreslagna semesterlagen. Häri stadgas, att semester skall utgå med två
dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst femton dagar. Har
arbetstagaren utfört arbete å minst åtta och högst fjorton dagar skall semester
för den månaden utgå med en dag. Frånvaro på grund av sjukdom,
havandeskap och barnsbörd samt militärtjänstgöring och civilförsvarstjänstgöring
skall i viss utsträckning jämställas med arbetad tid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

De föreslagna reglerna om privilegiering av sjukdomstid, som överensstämmer
med gällande ordning, har den innebörden att frånvaro på grund
av sjukdom under tillhopa högst 90 dagar av ett kvalifikationsår skall berättiga
till semester oavsett sjukdomens orsak och att sjukdom utöver 90
dagar skall beaktas såsom semesterkvalificerande, om sjukdomen har sin
grund i yrkesskada. Av reglernas konstruktion följer att den arbetstagare
som är frånvarande från arbetet på grund av sjukdom i exempelvis sju
månader av ett år, varav de sista fyra månaderna till följd av yrkesskada,
äger tillgodoräkna sig hela frånvarotiden såsom kvalifikationstid, medan
den arbetstagare som är frånvarande under lika lång tid, varav de första
fyra månaderna på grund av yrkesskada och återstoden på grund av vanlig
sjukdom, inte får tillgodoräkna sig mer än den förstnämnda sjukdomsperioden.

I motionerna I: 616 och II: 767 samt motionen 1: 625 har yrkats, att dessa
regler skall ändras på så sätt att sjukdom under 90 dagar om året blir semesterkvalificerande
oavsett om sjukdomen inträffar före eller efter en
frånvaro på grund av yrkesskada under samma år.

Semesterkommittén har undersökt om det låter sig göra att införa en sådan
ordning att 90 dagars frånvaro om året på grund av vanlig sjukdom
alltid skall grunda semesterrätt oavsett när under året sjukdomen inträffar
och oavsett om arbetstagaren samma år varit sjuk även på grund av
yrkesskada. Den ifrågavarande 90-dagarsbestämmelsen i semesterlagen
måste, säger kommittén, ses mot sin historiska bakgrund. Ursprungligen
var endast frånvaro på grund av yrkesskada semesterkvalificerande. Den
nuvarande regeln tillkom i samband med 1954 års lagstiftning om samordning
av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Denna samordning
innebär att den sjuke, även i yrkesskadefallen, under de första 90 dagarna
av sin sjukdom får sjukhjälp uteslutande från sjukförsäkringen och att
hjälpen från yrkesskadeförsäkringen träder in först sedan 90-dagarstiden
gått till ända. Praktiskt sett betyder samordningen från socialförsäkringsorganens
synpunkt att det vid sjukdomsfall inte förrän sjukdomen varat
mera än 90 dagar finns något behov av att pröva huruvida den orsakats av
yrkesskada eller ej. Då semesterlagens 90-dagarsbestämmelse infördes åberopades
såsom ett av skälen härför att man ville undvika att sjukdomsorsaken
skulle behöva fastställas i korttidsfallen enbart med hänsyn till den
sjukes semesterrätt. Bidragande var också önskemål att vidga semesterrätten
för dem som varit sjuka under en del av kvalifikationsåret.

Kommittén har, efter att ha framhållit den betydande arbetsbesparing
som samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
medfört, kommit till den uppfattningen att den eftersträvade större rättvisan
inte kan uppnås utan att man spolierar de betydande praktiska fördelar
som är förenade med 90-dagarsregeln. Enda utvägen synes nämligen
vara att i semesterlagen helt skilja mellan sjukdom som föranletts av yr -

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

kesskada och annan sjukdom. Enligt kommitténs uppfattning torde detta
leda till att arbetstagare, som drabbas av sjukdom, i en helt annan utsträckning
än hittills varit vanligt, skulle påkalla utredning om att sjukdomen
föranletts av yrkesskada, eftersom det skulle ligga i arbetstagarens intresse
att i görlig mån »spara» det antal dagar, som vid vanlig sjukdom kvalificerar
till semester. Med hänsyn härtill och till att yrkesskadeförsäkringens
framtida utformning f. n. är under utredning, har kommittén funnit sig
böra avstå från att föreslå ändring i bestämmelserna om sjukdomstid som
kvalifikationsgrund för semester. Departementschefen har icke ansett sig
böra frångå kommitténs ståndpunktstagande. Icke heller utskottet är berett
att frångå förslaget och kan alltså icke biträda de förevarande motionsyrkandena.

Såväl enligt propositionens förslag som i gällande semesterlag jämställes
frånvaro från arbetet på grund av havandeskap och barnsbörd
i kvalifikationshänseende med arbetad tid i den mån frånvaron ryms inom
en 90-dagarsperiod.

I motionerna 1: 619 och II: 770 har yrkats, att frågan om någon form av
särskild semesterersättning till barnaföderskor, som genom bortovaro från
arbetet utöver 90 dagar upp till högst 180 dagar förlorar semesterrätt för
nämnda tid, måtte göras till föremål för utredning. Till stöd för sitt yrkande
åberopar motionärerna att såväl lagstiftningen om uppsägningsskydd
som förmånerna från moderskapsförsäkringen bygger på en 180-dagarstid.

Den i motionerna aktualiserade frågan har övervägts av semesterkommittén.
Denna har lagt vikt vid att man når en viss kongruens mellan de privilegierade
frånvaroanledningarna sjukdom å ena samt havandeskap eller
barnsbörd å andra sidan. Det kan enligt kommitténs mening knappast
med fog sägas att rekreationssynpunkter skulle ge kraftigare utslag vid havandeskap
eller barnsbörd än vid sjukdom. Då kommittén inte ansett sig
böra föreslå förlängning av den privilegierade frånvarotiden vid sjukdom i
allmänhet har kommittén funnit konsekvensen bjuda att inte heller motsvarande
tid vid havandeskap eller barnsbörd utsträckes. Utskottet instämmer
i kommitténs uppfattning och kan alltså icke biträda motionsyrkandet.

I motionerna I: 607 och II: 751 har yrkats, att de privilegierade frånvaroanledningarna
skall utökas med permittering samt fackliga
och kommunala uppdrag.

Såväl den gällande semesterlagens som den föreslagna nya lagens kvalifikationsregler
bygger på förutsättningen att arbetstagaren genom arbete för
arbetsgivarens räkning förvärvar rätt till semester. De undantag därifrån
som gjorts — de privilegierade frånvaroanledningarna — har avseende på
tid då arbetstagaren oförskyllt måst avhålla sig från arbete. Frågan om semesterrätt
för tid då fackliga och kommunala uppdrag fullgjorts låter sig
icke väl förena med de nämnda grundsatserna. Vad slutligen beträffar frå -

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

gan om permitteringstid bör erinras om att riksdagen i andra sammanhang
uttalat sig för att spörsmålet om ersättning till permitterade icke bör lösas
lagstiftningsvägen. Samma synpunkt bör enligt utskottets mening läggas på
frågan om semesterrätt för sådan tid.

Av det sagda följer att utskottet icke biträder motionsyrkandena. I sammanhanget
vill utskottet erinra om att de nya kvalifikationsreglerna lämnar
visst utrymme för frånvaro av bland annat de anledningar motionärerna
berört utan att arbetstagaren går förlust^ semesterrätt.

I fråga om den lön som skall utgå under semester innebär propositionen
att arbetstagare med vecko- eller månadslön liksom enligt gällande
bestämmelser skall erhålla den på semestertiden belöpande lönen.
Tim- eller ackordsavlönade erhåller enligt gällande bestämmelser för varje
dag semesterlön med ett belopp motsvarande deras genomsnittliga dagsinkomst
under de dagar av kvalifikationsåret, på vilka de utfört arbete för
arbetsgivarens räkning. Beträffande dessa kategorier arbetstagare föreslås i
propositionen att semesterlönen skall beräknas för hela semestertiden efter
viss procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst under kvalifikationsåret.

I motionen 11: 773 har yrkats, att propositionens förslag om införande av
en sådan procentlönemetod måtte avslås och att den nu gällande genomsnittslönemetoden
måtte bibehållas i den nya semesterlagen. Motionärerna
har motiverat sitt yrkande med att procentlönemetoden enligt deras uppfattning
kan ge sämre resultat ur arbetstagarens synpunkt när antalet frånvarodagar
är stort.

Frågan om beräkningsmetod för semesterlön åt tim- och ackordslönade
arbetstagare har ingående diskuterats såväl av semesterkommittén som av
departementschefen. Det avgörande argumentet mot den nu tillämpade ordningen
har därvid varit, att resultatet av beräkningen blir beroende av
veckoarbetstidens förläggning. Procentlönemetoden däremot ger samma resultat
oavsett hur arbetstiden har varit förlagd under kvalifikationsåret. På
grund av detta och andra i propositionen närmare redovisade skäl har såväl
kommittén som departementschefen stannat för att förorda denna metod,
som under remissbehandlingen har godtagits av alla de stora organisationerna
på den privata arbetsmarknaden. Utskottet vill för sin del biträda
propositionens förslag och kan alltså icke tillmötesgå motionärernas önskemål.
Det bör i sammanhanget erinras om att den procentsats som skall tilllämpas
vid beräkningen av lönen fastställts med beaktande av viss frånvarotid
under kvalifikationsåret.

Beträffande underlaget för semesterlöneberä k ningen
föreslås i propositionen att detta skall utgöras av arbetstagarens arbetsinkomster
under kvalifikationsåret, dock att semesterlön, övertidstillägg och
sjuklön icke skall inräknas i underlaget.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

I motionerna 1:616 och 11: 767 har yrkats, att övertidstillägg skall inräknas
i det semesterlönegrundande beloppet.

Enligt nu gällande regler medräknas den i övertidsersättningen ingående
grundlönen men icke övertidstillägget vid uträknandet av semesterlön. Varken
kommittén eller departementschefen har ansett ändring av dessa regler
påkallad. Icke heller utskottet vill taga initiativ till ändring av reglerna i
detta avseende. Härav följer att utskottet icke kan biträda motionsyrkandet.
Det bör i sammanhanget framhållas att vecko- och månadsavlönades semesterlön
beräknas utan hänsynstagande till vare sig övertidsersättning eller
övertidstillägg.

Den procentsats som skall tillämpas vid beräkningen av de timoch
ackordsavlönades semesterlön föreslås i propositionen skola fastställas
till 9.

Motionerna I: 607 och II: 751 samt motionerna I: 624- och II: 774 innehåller
yrkanden om andra procenttal. I det förstnämnda motionsparet yrkas
att procentsatsen skall fastställas till 9,5. I det sistnämnda motionsparet
framställes yrkande om att procenttalet skall bestämmas till 8,5.

Vid bestämmandet av den procentsats, efter vilken semesterlönen skall
beräknas, har semesterkommittén till utgångspunkt tagit semesterdagarnas
andel i årets vardagar, omkring 300 till antalet. Denna andel utgör omkring
åtta procent. Eftersom semestertid skall kvalificera för semester men en beräkning
av lönen under sådan semestertid likväl inte skall behöva göras,
måste procentsatsen sättas högre. Kommittén förordar, att semesterlönen
skall beräknas till 8,5 procent av arbetsinkomsten under kvalifikationsåret.
Med denna procentsats kommer semesterlönen, säger kommittén, att på någon
tiondels procent när motsvara en med genomsnittslönemetoden uträknad
semesterlön för den som utfört arbete under sex dagar i veckan eller
som enligt överenskommelse i kollektivavtal skall få semesterlönen beräknad
som om han hade veckoarbetstiden förlagd på detta sätt.

Departementschefen har vid bestämmandet av procentsatsen till 9 tagit
hänsyn till att några dagars frånvaro från arbetet under kvalifikationsåret
av ej semesterkvalificerande anledning icke bör föranleda, att de kategorier
det här är fråga om blir oförmånligare behandlade i semesterlönehänseende
än de vecko- och månadsavlönade. Vidare har departementschefen beaktat,
att semesterlöneunderlaget för de tim- och ackordsavlönade utgöres av det
sist förflutna årets inkomst, som med hänsyn till den troliga löneutvecklingen
kan antagas vara något lägre än det löpande årets.

Frågan om vilken procentsats som skall fastställas är ett problem där de
olika synpunkter som framkommit får vägas mot varandra. Vid denna avvägning
har utskottet stannat för att biträda propositionen och förordar
alltså att procenttalet fastställes till 9. Härav följer att utskottet avstyrker
de ifrågavarande motionsyrkandena.

Andra lagutskottets utlåtande nr 4G år 1963

I 14 § i den föreslagna semesterlagen finnes en regel om utbetalning
av semesterlön. Sådan lön skall om ej annat överenskommits i kollektivavtal
utbetalas till arbetstagaren i samband med semestern. Regeln
har icke avseende på den särskilda semesterlön som utgår till de s. k. okontrollerade
arbetstagarna.

I motionen II: 769 har yrkats, att regeln om utbetalning av semesterlön
måtte ges sådan avfattning att den kommer att omfatta även de okontrollerade
arbetstagarnas särskilda semesterlön.

Departementschefen har i propositionen uttalat, att skälen för att motverka
avtal om inberäknande av semesterlön i arbetsersättningen icke
kan anses vara lika starka när det gäller okontrollerade arbetstagare som
när det gäller andra arbetstagare. Enligt utskottets mening måste det emellertid
anses önskvärt, att den särskilda semesterlönen icke inräknas i arbetsersättningen,
och det bör förutsättas att sådant inräknande kommer
att ske endast i fall då annan ordning för den särskilda semesterlönens utbetalning
icke lämpligen kan följas. Med hänsyn till de skiftande anställningsformer
det här är fråga om och de olika utbetalningstider för arbetsersättning
som tillämpas beträffande okontrollerade arbetstagare vill utskottet
dock icke förorda en utbetalningsregel som binder arbetsgivaren lika snävt
som den i 14 § föreslagna. På grund härav anser sig utskottet icke böra biträda
förevarande motionsyrkande.

I 11 § i den föreslagna semesterlagen finnes regler om arbetsgivarens
skyldighet att varsla om arbetstagarnas semester. Det åligger arbetsgivaren
att i god tid före semesterns början på lämpligt sätt underrätta
arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelse bör lämnas såvitt möjligt
en månad före semesterns början och får icke i något fall givas senare
än fjorton dagar dessförinnan.

I motionerna I: 605 och II: 7i8, I: 607 och II: 751 samt 1: 616 och II: 767
kritiseras dessa regler och framställes önskemål om att varseltiden skall
förlängas. I de båda förstnämnda motionsparen hemställes att regeln skall
ändras på så sätt att underrättelse såvitt möjligt skall lämnas två månader
före semesterns början och icke i något fall senare än en månad dessförinnan.
I det sistnämnda motionsparet yrkas att varseltiden skall fastställas
till två månader. Motionärerna motiverar yrkandena med att den i propositionen
föreslagna varseltiden är för kort för att arbetstagarna skall kunna
planera för sin semester. Det erinras i motionerna om att det i regel krävs
beställning i mycket god tid hos researrangörer samt hotell och andra semesteranläggningar.

Enligt utskottets mening är det ett berättigat önskemål att besked om när
semestern skall utgå erhålles så långt i förväg att det blir möjligt för arbetstagarna
att planera för och på bästa sätt utnyttja semestern. Propositionens
huvudregel om att underrättelse skall lämnas i god tid före semesterns bör -

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

jan synes ägnad att tillgodose detta önskemål. Den i paragrafen angivna
minimitiden, fjorton dagar, måste enligt utskottets mening anses vara en
absolut minimiregel som får utnyttjas endast i undantagsfall. Enligt vad
som upplysts inom utskottet bestämmes semestertiden inom de flesta företag
redan flera månader i förväg. Det kan förutsättas att så kommer att ske
även framdeles. Med hänsyn till att det undantagsvis på grund av oförutsebara
omständigheter kan vara berättigat med så kort varseltid som fjorton
dagar anser sig utskottet emellertid icke kunna tillmötesgå motionärernas
önskemål om att i lagen inskriva absolut skyldighet att iakttaga längre
varseltid.

I motionen I: 618 göres gällande att de föreslagna reglerna om arbetsgivarens
varselskyldighet kan komma att medföra svårigheter för sjöfartsnäringen.
Motionären framhåller, att ett fartyg kan bli fördröjt på grund
av omständigheter som arbetsgivaren icke råder över, och uttalar farhågor
för att arbetsgivaren skall kunna drabbas av ersättningsskyldighet om arbetstagarnas
semester på grund av sådan fördröjning skulle komma att förskjutas.
Motionen utmynnar i ett yrkande om att underrättelse beträffande
semesterns början för anställd på fartyg skall få lämnas kortare tid före
semesterns början än fjorton dagar om omständigheterna är sådana att
fjortondagar sregeln icke kan iakttagas.

Det kan enligt utskottets uppfattning icke förnekas att det på grund av
sjöfartsnäringens speciella natur inom denna näring kan uppkomma särskilda
problem i fråga om skyldigheten att underrätta om tidpunkt för
arbetstagarnas semester. Enligt vad utskottet kan finna kan det emellertid
icke komma i fråga att arbetsgivaren drabbas av skadeståndsskyldighet på
grund av en förskjutning av arbetstagarnas semester som beror på omständigheter,
varöver arbetgivaren icke kan råda. Med hänsyn härtill finnes icke
skäl att biträda motionsyrkandet.

Enligt 13 § i den föreslagna semesterlagen har arbetstagare, som är i
arbetsgivarens kost, för varje dag då han under semestern icke till någon
del erhåller denna förmån, rätt till skälig kostersättning. Vägledande
för uppskattningen av kostens värde har tidigare varit det belopp som
av taxeringsmyndigheterna åsatts sådan förmån. Frågan om ersättningens
belopp beröres ej i propositionen. Utskottet förutsätter emellertid att uppskattningen
i framtiden kommer att ske enligt samma regler som hittills.

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen och
de av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena inte givit
utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av följande motioner, nämligen 1)

motionerna I: 607 och II: 751,

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

2) motionerna I: 617 och II: 768, samt

3) motionerna I: 620 och II: 771,
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag till
sådan lagändring att repetitionsövning under semestertid
icke må inräknas i semestern i fall då företaget tillämpar
semester stängning;

B. att riksdagen, med avslag å följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 624 och II: 774, såvitt däri yrkats rätt för
arbetsgivare att uppdela semestern,

2) dels motionerna I: 624 och II: 774, såvitt däri yrkats
sänkning av procentsatsen för semesterlön, dels ock motionerna
1:607 och II: 751, såvitt däri yrkats höjning av procentsatsen
för semesterlön,

3) motionerna I: 624 och II: 774, i den mån de icke kan
anses besvarade genom vad utskottet under B. 1) och 2)
hemställt,

4) motionerna I: 607 och II: 751, i den mån de icke kan
anses besvarade genom vad utskottet under A. och B. 2)
hemställt,

5) motionerna I: 605 och II: 748,

6) motionerna I: 616 och II: 767,

7) motionerna 1:617 och II: 768, i den mån de icke kan anses
besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,

8) motionerna I: 620 och II: 771, i den mån de icke kan
anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,

9) motionerna I: 622 och II: 772,

10) motionen I: 618,

11) motionen I: 621,

12) motionen I: 625,

13) motionen II: 769, samt

14) motionen II: 773,

måtte bifalla förevarande proposition, nr 68, i motsvarande
delar;

C. att riksdagen måtte bifalla propositionen i de delar som
icke omfattas av utskottets hemställan under B.

D. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 619 och II: 770 samt

2) motionerna I: 623 och II: 775,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 april 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1963

Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand, fru Hamrin-Thorell, herr Kaijser,
fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, herrar Lars Larsson, Lennart Geijer
och Erik Filip Petersson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
Rimmerfors, fru Ekendahl, fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje,
Gustavsson i Alvesta och Hamilton.

Reservationer

I. Vid utskottets hemställan under B. 1) av herrar Kaijser och Hamilton,
vilka ansett,

a) att det stycke å s. 42 i utskottets yttrande som börjar med orden »De
överväganden som» och slutar å s. 43 med orden »skolornas vårvinterlov»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Vid remissbehandlingen i denna fråga har, såsom i propositionen redovisas,
remissopinionen splittrats i två läger. Kommittéförslaget stödes genomgående
av arbetstagarorganisationerna. De privata, kommunala och
statliga arbetsgivarna har däremot samlat sig kring den av tre reservanter
i kommittén förordade linjen att arbetsgivaren bör ha en självständig
rätt att uppdela semestern i den mån denna överstiger 18 dagar.

Otvivelaktigt kommer en sammanhängande fyraveckorssemester att medföra
vissa problem. De i propositionen föreslagna reglerna om semesterns
förläggning är visserligen icke tvingande och lämnar utrymme såväl för
kollektiva som enskilda överenskommelser om uppdelning och förläggning
av semestern. Det är emellertid mycket svårt att förutsäga i vilken utsträckning
denna avtalsfrihet kan komma att utnyttjas för överenskommelser om
en uppdelning av semestern och i vad mån man på denna väg kan reducera
de problem som semesterförlängningen kommer att föra med sig. Utskottet
tänker i detta sammanhang inte enbart på anpassningsproblemen
till reformen inom näringslivet över huvud taget utan i lika hög grad på
svårigheterna att under semestertid hålla verksamheten i gång inom service-
och vårdyrkena.

Inte bara arbetsgivare utan även arbetstagare kan tänkas ha intresse av
en uppdelning av semestern, så att någon del av denna förlägges till annan
tid än sommarmånaderna. En omständighet som torde medverka härtill är
att man inom turistnäringen helt visst kommer att ha större möjligheter
att ge de semestrande service vid annan årstid än under sommarmånaderna.
Det är inte heller uteslutet att många arbetstagare kommer att ha intresse
av att kunna disponera sin fjärde semestervecka i anslutning till skolornas
vårvinterlov.

I sitt remissyttrande erinrar Svenska stadsförbundet om att man vid treveckorssemesterns
införande fann det lämpligt att medge arbetsgivaren en

Andra lagutskottets utlåtande nr W år 1963

självständig rätt att dela semestern och att man fem år senare när arbetsgivarsidan
ansågs ha anpassat sig till en längre semester slopade denna rätt.
Förbundet anser att det finns motiv för att tillämpa ett liknande förfarande
även när semestern skall utsträckas till fyra veckor. Även kommerskollegium
föreslår en viss övergångstid under vilken arbetsgivaren ensam skall
få träffa avgörande om den fjärde semesterveckans förläggning.

Utskottet finner en lösning efter de linjer som antydes i dessa både remissyttranden
vara synnerligen beaktansvärd.

Principbeslut bör nu fattas om en rätt för arbetstagaren till fyra veckors
odelad semester vid en tidpunkt då arbetslivet anpassat sig till de förhållanden
som den förlängda semestern innebär. Under övergångstiden innan
denna anpassning skett bör man ge arbetsgivaren rätt att ensam få träffa
avgörande om den fjärde semesterveckans förläggning.»

b) att utskottet under B. 1) bort hemställa,

»att riksdagen, i anledning av yrkandet i motionerna
I: 624 och II: 774 om rätt för arbetsgivaren att uppdela semestern,
måtte

dels — med avslag å propositionen såvitt gäller 10 § i
förslaget till lag om semester — för sin del antaga nämnda
paragraf i följande, såsom utskottets förslag betecknade lydelse: -

10 §.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Arbetsgivare äger-----som nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sam- Arbetsgivaren äger rätt att beslumanhang,
såframt icke överenskom- ta om uppdelning av semestern, varmelse
om annan ordning träffas vid en period skall utgöra minst
med arbetstagaren, överstiger semes- aderton dagar,
tertiden tjugofyra dagar, må dock
semestern förläggas till två skilda
perioder, av vilka den ena utgör
minst tjugofyra dagar.

Semester för---svensk hamn.

dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t vid den tidpunkt då näringslivet anpassat sig till fyraveckorssemestem
måtte förelägga riksdagen förslag till sådan
lagändring att arbetstagarna erhåller rätt att få hela
semestern i en följd.»

II. Vid utskottets hemställan under B. 2)
av herrar Kaijser och Hamilton, vilka ansett,

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 dr 1963

a) att det avsnitt i utskottets yttrande å s. 49 som börjar med orden »Departementschefen
har» och slutar med orden »ifragavarande motionsyrkandena.
» bort ersättas med text av följande lydelse:

»Departementschefen har vid bestämmandet av procentsatsen stannat
vid talet 9. Frågan om vilken procentsats som skall fastställas är i själva
verket ett problem där olika synpunkter som framkommit kan vägas mot
varandra. Vid denna avvägning har utskottet med bifall till motionerna
I: 624 och II: 774 i denna punkt stannat för procentsatsen 8,5, den siffra
som kommittén föreslagit. Härav följer att utskottet avstyrker yrkandet i
motionerna I: 607 och II: 751.»

b) att utskottet under B. 2) bort hemställa,

»att riksdagen, med bifall till yrkandet i motionerna I: 624
och II: 774 om fastställande av procentsatsen vid semesterlöneberäkningen
till 8,5 samt med avslag å propositionen
och motionerna I: 607 och II: 751 i motsvarande delar, för
sin del måtte antaga 12 och 16 §§ i förslaget till lag om semester
i följande, såsom utskottets förslag betecknade lydelse
:

12 §.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Arbetstagare, som — ---belöpande lönen.

(Utskottets förslag)

För annan arbetstagare än i första
stycket sägs utgör semesterlönen för
hela semestertiden nio procent av arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst
i anställningen under kvalifikationsåret.
Är arbetstagaren berättigad
till längre semester än som
föreskrives i 7 §, skall för varje dag,
varmed semestern för år räknat överstiger
tjugofyra dagar, semesterlönen
höjas med fyra tiondels procent
av inkomsten.

Vid tillämpning---under kvalifikationsåret.

För annan arbetstagare än i första
stycket sägs utgör semesterlönen för
hela semestertiden åtta och en halv
procent av arbetstagarens sammanlagda
arbetsinkomst i anställningen
under kvalifikationsåret. Är arbetstagaren
berättigad till längre semester
än som föreskrives i 7 §, skall för
varje dag, varmed semestern för år
räknat överstiger tjugofyra dagar,
semesterlönen höjas med fyra tiondels
procent av inkomsten.

Vid beräkning-----särskilda kostnader.

För arbetstagare — - — — tillämpligt kollektivavtal.

16 §.

Arbetstagare, som avses i 4 §, är
berättigad till särskild semesterlön
med nio procent av arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren
under kvalifikationsåret.

Arbetstagare, som avses i 4 §, är
berättigad till särskild semesterlön
med åtta och en halv procent av arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst
hos arbetsgivaren under kvalifikationsåret.

56 Andra lagutskottets utlåtande nr it) år 1963

Beträffande arbetstagare —---motsvarande tillämpning.

Särskild semesterlön---dess utgång.»

III. av fru Gärda Svenson och herr Gustavsson i Alvesta.

IV. av fru Hamrin-Thorell och herr Rimmerfors.

Särskilt yttrande

i fråga om tidpunkten för semesterreformens ikraftträdande av herrar
Kaijser och Hamilton, vilka anfört:

»I anslutning till vad utskottet anför i frågan om tidpunkten för ikraftträdandet
av den nya lagen vill vi under hänvisning till yrkandet i denna
punkt i motionerna 1:624 och 11:774 understryka olägenheterna av att
under en löpande avtalsperiod genom lagstiftningsåtgärder rubba förutsättningarna
för mellan arbetsmarknadens parter träffade avtal. Så sker
här genom en semesterförlängning som motsvarar en löneökning av i det
närmaste tre procent. Särskilt vid kontrakt som avser leveranser efter den
nya lagens ikraftträdande och som icke innefattar möjlighet att täcka de ökade
lönekostnaderna genom uttagande av höjda priser måste detta medföra
avsevärda svårigheter. Enär det synes vara en allmän önskan bland arbetstagarna
att lagen skall träda i kraft snarast möjligt, har vi dock ej velat
biträda det i motionerna framförda yrkandet om lagens ikraftträdande
först den 1 januari 1964, då nytt huvudavtal på arbetsmarknaden avses
komma att träda i kraft. \''i förutsätter nämligen att parterna själva vid de
kommande förhandlingarna kommer att beakta den lagstiftningsvägen tillskapade
ändringen i förutsättningarna för den gångna avtalsperiodens
överenskommelser.»

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SS
312461