Andra lagutskottets utlåtande nr 36 dr 1963

Nr 36

Utlåtande i anledning av väckta motioner om statsbidrag till sjömans
hemresa vid semester m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 166 i första kammaren av herr
Gorthon m. fl. och nr 196 i andra kammaren av herr Carlsson i Göteborg
m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530).

Härigenom förordnas, att 26 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)
skall erhålla följande ändrade lydelse.

26 §.

Avgår sjöman å fartyg i utrikes fart från sin tjänst i annat land än där
han är bosatt eller lämnar han under sådant förhållande fartyg för att åtnjuta
semester eller tjänstledighet och vill han resa till sin hemort, skall
av kostnaden för resan med underhåll hälften bestridas av statsmedel och
hälften gäldas av redaren, såframt sjömannen varit i tjänst å fartyget eller
hos redaren aderton månader i följd och icke haft tillfälle under det senast
förflutna året att lämna tjänsten i det land där han är bosatt. Beräknas
fartyget inom två månader uppnå hamn, från vilken hemresan kan ordnas
med avsevärt mindre kostnad eller omgång, är sjömannen ej berättigad
till fri hemresa med mindre han kvarstår i tjänsten till fartyget uppnår
sådan hamn. Vill sjöman, som uppsäger tjänsteavtalet eller begär entledigande,
erhålla fri hemresa, skall han samtidigt göra framställning därom.

Hemresan skall---förmånliga villkor.

Om förlust--— i 33 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 166.

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 aud. Nr 36

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 dr 1963

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från sjöfartsstyrelsen. Yttranden har därjämte
på utskottets begäran avgivits av Sveriges redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet
och Svenska stewardsföreningen.

Gällande bestämmelser

Enligt 26 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall, om sjöman å fartyg i
utrikes fart avgår från sin tjänst i annat land än där han är bosatt och
han vill resa till sin hemort, av kostnaden för resan med underhåll hälften
bestridas av statsmedel och hälften gäldas av redaren under förutsättning
att sjömannen varit i tjänst å fartyget eller hos redaren två år i följd
och icke haft tillfälle under det senast förflutna året att lämna tjänsten
i det land där han är bosatt. Beräknas fartyget inom sex månader uppnå
hamn, från vilken hemresan kan ordnas med avsevärt mindre kostnad eller
omgång, är sjömannen inte berättigad till fri hemresa om han inte
kvarstår i tjänsten tills fartyget uppnår sådan hamn. I likhet med vad som
gäller beträffande förmånen av fri hemresa för sjuk eller skadad sjöman
stadgas vidare skyldighet för sjömannen att, i stället för erhållandet av fri
hemresa, taga en med hans anställning likvärdig tjänst å hemåtgående fartyg,
om hans hälsotillstånd medger det. Eljest skall hemresan ordnas av
svenske konsuln eller, om svensk konsul inte finns på platsen, av befälhavaren.
Syftet med denna föreskrift är att möjliggöra tillämpning av 34 §
sjölagen och kungl. kungörelsen den 15 mars 1957 angående gottgörelse för
sjöfolks hemförande med svenskt fartyg från utrikes ort (SF’S nr 92) och
därigenom skapa säkerhet för att resan anordnas på bästa och minst kostsamma
sätt. Ordnas hemresan av konsuln, skall befälhavaren på begäran
ställa säkerhet för redarens andel i kostnaden.

Därest sjöman, som önskar fri hemresa, själv uppsäger tjänsteavtalet eller
begär entledigande, skall framställning om hemresa göras samtidigt.

Sjöman, som avskedas på någon av de grunder som angives i 33 § sjömanslagen,
går i allmänhet miste om rätten till fri hemresa.

På grund av 7 § sjömanslagen äger bestämmelserna om fri hemresa motsvarande
tillämpning beträffande befälhavaren.

Historik m. m.

Bestämmelserna om fri hemresa för sjömän efter längre tids tjänstgöring
infördes genom 1952 års sjömanslag och avsåg ursprungligen endast svenska
sjömän. Vid lagens tillkomst riktades mot förslaget om fri hemresa
anmärkningar av innebörd att en förmån av ifrågavarande slag icke borde

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 dr 1963

stadfästas i sjömanslagen utan regleras av parterna själva. Föredragande
departementschefen fann denna invändning icke tillräckligt vägande. I stället
framhöll han att, ehuruväl redaren hade fördel av att sjöman stannade
i hans tjänst så länge som två år, det också var ett allmänt intresse, att
svenska sjömän hade fasta arbetsförhållanden och kvarstod på svenska fartyg
så länge som möjligt samt icke helt förlorade förbindelsen med hemlandet.
Vidare borde beaktas att en i utländsk hamn avmönstrad sjöman ej
alltför sällan blev blottställd och fick på statens bekostnad hemsändas.

I proposition nr 178 till 1962 års riksdag framlades förslag till sådana
ändringar i sjömanslagen att de i svenska handelsflottan anställda utländska
sjömännen beträffande förmåner av social karaktär -— däribland rätten
till fri hemresa — skulle likställas med de svenska. I det betänkande
som låg till grund för förslagen uttalades att beträffande utländska sjömän icke
gjorde sig gällande helt samma synpunkter som i fråga om svenska sjömän
men att det oaktat utländska sjömän icke borde behandlas sämre i förevarande
hänseende än de svenska. Föredragande departementschefen anslöt
sig till denna uppfattning. Andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 39 behandlade propositionen, hade även att taga ställning
till motionsyrkanden av i huvudsak samma innebörd som de förevarande.
Utskottet, som tillstyrkte Kungl. Maj :ts förslag, fann det inte lämpligt
att i samband med detta till närmare behandling upptaga de väckta yrkandena
om en generell utvidgning av förmånen av fri hemresa efter längre
tids tjänstgöring.

Lag om ändring i sjömanslagen i berörda hänseenden utfärdades den 23
november 1962 och trädde i kraft den 1 januari 1963.

Den del av heinreseutgiften som bestrides av statsmedel utgår från det
under tredje huvudtiteln upptagna anslaget »Gottgörelse av kostnader för
sjöfolk och nödställda svenska medborgare». Under budgetåren 1953/54—
1960/61 har statens utgifter för fria resor enligt 26 § sjömanslagen uppgått
till genomsnittligt 7 300 kronor per budgetår. Det har antagits, att motsvarande
utgifter efter 1962 års lagändring kommer att ungefär fördubblas.

I andra stycket av 13 § lagen den 29 juni 19i5 om semester stadgas att
fartygsanställd, som önskar erhålla semester, skall göra skriftlig ansökan
härom hos arbetsgivaren. Om sådan ansökan ej gjorts, skall arbetsgivaren i
stället för semester utge ersättning till arbetstagaren med belopp motsvarande
vad denne skulle ha uppburit i lön under semestern; dock må arbetsgivaren
i stället, om överenskommelse därom träffas med arbetstagaren,
uppskjuta semestern under högst ett år.

1960 års semesterkommitté har i sitt i september 1962 avgivna betän -

4 Andra lagutskottets utlåtande nr $6 dr 1963

kande Ny semesterlag (SOU 1962:44) även uppmärksammat vissa ombordanställdas
problem vad gäller erhållande av semester. Härom anföres
i betänkandet å s. 236 f.

Därest en fartygsanställd i vederbörlig ordning anhåller att få uttaga
under kvalifikationsåret intjänad semester är lian i princip berättigad till
sådan redan under semesteråret. Därest fartyget, där arbetstagaren är anställd,
icke anlöper svensk hamn, är arbetstagaren emellertid icke skyldig
att mottaga semester. I denna situation blir det naturliga, att semestern^
i enlighet med stadgandet i slutet av stycket — uppskjules under
ett år. Därest fartyget emellertid ej heller under detta år anlöper svensk
hamn blir läget mer komplicerat. Hittills har i sådant fall arbetstagarens
semesterförmån brukat avlösas genom semesterersättning, och något uttag
av semester i form av avlönad ledighet har då icke kunnat ske. I de
kollektivavtal, soin i år träffats för de ombordanställda, har emellertid införts
regler av innehåll, att envar arbetstagare, som är fast bosatt i Sverige,
Norge, Danmark eller b inland, efter 18 månaders fortlöpande tjänst,
varav 12 månader utanför nordisk hamn, äger rätt till fri resa till hemorten
för åtnjutande av semesterledighet.

Genom de regler, som sålunda upptagits i kollektivavtalen för de ombordanställda,
förverkligas i praktiken semestertanken för denna kategori på
ett bättre sätt än tidigare. En fartygsanställd behöver ej riskera att till
foljd av fartygets fjärran resor under längre tid än halvtannat år hindras
från uttagande av semester. Att märka är emellertid, att Sveriges redareförening,
som på arbetsgivarsidan accepterat den ovanberörda ordningen,
i en anteckning till det tvååriga kollektivavtalet förklarat sig ämna, inför
ett eventuellt nytt avtal, ompröva sin ståndpunkt härvidlag, därest éj viss
ändring kommer till stånd vad gäller statsmakternas beredvillighet att delvis
finansiera de ifrågavarande hemresorna.

Bakgrunden till det ovan anförda är följande. Enligt 26 § sjömanslagen
(nr 530/1952) äger sjöman, som i utlandet avgår från sin tjänst,
rätt till fri hemresa — för vilken kostnaden till hälften bestrides av redaren
och till hälften av statsmedel — därest sjömannen varit i tjänst på fartyget
eller hos redaren i två år i följd och icke haft tillfälle att lämna
tjänsten i svensk hamn under det senast förflutna året. Enligt den tolkning,
som för närvarande får anses förhärskande, tillämpas denna regel
På sådant sätt att sjömannen måste ha slutat sin anställning för att jämlikt
lagen bli berättigad till statssubventionerad hemresa. En fartygsanställd
kan sålunda icke erhålla denna förmån för att under fortlöpande
anställning semestra i hemlandet. De norska och danska sjömanslagarna,
som upptager stadganden av samma eller liknande innehåll, tolkas härvidlag
på ett för de anställda förmånligare sätt. Här utgår sålunda statsbidrag
till hemresa även för semester under pågående anställning.

Enligt kommitténs uppfattning vore det från synpunkten att bereda även
sjöfolket en tillfredsställande förmån av semester en uppenbar fördel om
den ordningen blev bestående, att hemresa för semester ersattes minst en
gång vartannat år. Tvingas en sjöman att för hållande av semester ta avsked
från tjänsten kvalificerar hans intjänade semestertid nämligen ej till
ny semester, vilket annars är fallet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

Motionerna

Motionärerna påtalar att 26 § sjömanslagen av vederbörande myndigheter
ansetts tillämplig endast när en sjöman definitivt lämnar sin tjänst
ombord på svenskt fartyg och icke när han är berättigad till hemresa på
grund av semester. Det påpekas att motsvarande bestämmelser i övriga
nordiska länder tolkas så, att de även omfattar sistnämnda fall. Motionärerna
framhåller, att även de intressen hemresebestämmelsen avser att tillgodose
talar för att en ändring av sjömanslagen kommer till stånd i syfte
att utvidga rätten till fria hemresor till att avse även hemresa på grund av
semester eller tjänstledighet.

I motionerna beröres därefter gällande avtal på sjöfartens arbetsmarknad
och uttalas härvid följande:

I anslutning till det nya tvåårsavtal, som träffats mellan parterna på sjöfartens
arbetsmarknad innevarande år, har parterna tillika i särskild ordning
överenskommit, att såväl befäl som manskap å vilka kollektivavtalen
äger tillämpning skall äga rätt till fri hemresa efter 18 månaders sammanhängande
tjänstgöring för åtnjutande av semester. Den sålunda antagna
tidsfristen sammanfaller med den, vilken sedan länge tillämpats för manskap
på norska fartyg. Det bör emellertid observeras, att den svenska överenskommelsen
— i motsats till kollektivavtalets bestämmelser i övrigt —
gäller endast till och med den 1 juli 1963. Anledningen härtill är att redarna
i princip velat ställa sig positiva till en förkortning av arbetsfristen till
18 månader, varigenom sjöfolket således beredes tillfälle att med kortare
intervaller åtnjuta semester i Sverige. Redarna är alltså villiga att bära sin
andel av den merkostnad, som härigenom uppkommer, men förutsätter å
andra sidan att också statsverket skall bära sin andel av kostnaderna.

Motionärerna framhåller vidare att vid bedömandet av frågan huruvida
staten skäligen bör åtaga sig den merkostnad, som blir följden av den föreslagna
lagändringen, även bör beaktas, att de ombordanställda betalar betydande
belopp i skatter till Sverige — 1959 nära 68 miljoner kr., 1960 drygt
80 miljoner kr. och 1961 nära 96 miljoner kr. — men att de av naturliga
skäl endast i ringa utsträckning kan tillgodogöra sig de sociala och andra
förmåner som erbjudes svenska medborgare. Även ur dessa synpunkter anser
motionärerna det påkallat, att förståelse visas för sjöfolkets krav på de
i och för sig begränsade förmåner som de kan dra fördel av. Statens kostnader
vid en utvidgning av rätten till fri hemresa skulle i förhållande till de
ombordanställdas skattebörda bli ytterst rimliga och skäliga.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker motionerna.

Sjöfartsstyrelsen finner nuvarande tillämpning av 26 § sjömanslagen in -

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 36 dr 1963

nebära en diskriminering av dem som efter avmönstring kvarstår i redarens
tjänst och anser detta inte vara i överensstämmelse med syftet med förmånen.
Härom anföres vidare i yttrandet:

_ Sjöfartsstyrelsen vill i sammanhanget även erinra om att ett av svensk
sjöfartsnärings allvarligaste problem för närvarande är den snabba växlingen
av arbetskraften. Såsom framgår av förarbetena till 1952 års ändring av
sjömanslagen, var redan då den genomsnittliga tjänstgöringstiden för sjömän
i den svenska handelsflottan mindre än två år och denna tid torde därefter
närmast ha tenderat mot att minska. Det är enligt sjöfartsstyrelsens
mening ur olika synpunkter angeläget att på allt sätt söka stimulera det
äldre, erfarna manskapet att kvarstanna i handelsflottan. Dessa strävanden
motverkas emellertid väsentligt om en fastare anställning skall mötas med
förlust av förmånerna enligt 26 § sjömanslagen.

Sjöfartsstyrelsen finner även den av motionärerna föreslagna sänkningen
av kvalifikationstiden för erhållande av fri resa skälig och anför härutinnan: Den

för andra arbetstagaregrupper under senare år genomförda förbättringen
av arbetsvillkoren i form av kortare arbetstid och längre fritid har för
sjömännens del icke fått reell motsvarighet. Sjömännens rätt till vederlag
i form av fritid eller kontant ersättning för längre veckoarbetstid till sjöss
och deras rätt till semester eller semesterersättning ger icke samma förmån,
om ej sjömännen beredes tillfälle att uttaga sådan ledighet så att de kan
med viss regelbundenhet besöka släktingar och vänner i hemlandet. Att
den sjömännen tillförsäkrade rätten till kostnadsfri hemresa ökas från rätt
till sådan resa en gång för varje tjänstgöringsperiod om 18 i stället för 24
månader, synes helt i linje med den sociala utvecklingen för andra arbetstagargrupper.

Svenska sjöfolksförbundet vitsordar riktigheten av de uppgifter som lämnats
i motionerna och uppger, att sjöfolkets organisationer i syfte att förbättra
möjligheterna för sjöfolket att hålla kontakt med anhöriga och hemlandet
begärt en förkortning av tidsperioden två år till tolv månader och
tidsperioden sex månader till två månader. Beträffande arbetsgivarpartens
ställningstagande till dessa yrkanden anföres i yttrandet följande:

I de kollektivavtal, som träffades i juni 1962, har överenskommelse träffats
mellan de avtalsslutande parterna, varvid Sveriges Redareförening för
sin del — och under förutsättning av medverkan från statens sida •— godtagit
en ändring av tidsperioden två år till aderton månader och tidsperioden
sex månader till »skälig tid», med vilket sistnämnda uttryck parterna
åsyftat en förkortning av den hittills gällande sexmånadersperioden. Detta
medgivande upphör att gälla, därest icke staten före den 1 juli 1963 påtager
sig samma utsträckning av förmånerna, som man sålunda på redaresidan
är beredd ikläda sig.

Svenska maskinbefälsförbundet uttalar, att strukturförändring inom han -

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 dr 1963

delsflottan medfört att merparten av fartygen är sysselsatta mellan främmande
hamnar och att denna utveckling medfört svårigheter för sjöfolket
att uppehålla kontakten med hemlandet, varför det är angeläget att rätten
till fri hemresa vidgas. Förbundet berör därefter det av organisationerna
framförda kravet på fri hemresa efter tolv månaders tjänstgöring. Avslutningsvis
deklarerar förbundet sin anslutning till de i motionerna upptagna
förslagen men förklarar, att dessa endast kan ses såsom en temporär
lösning i avvaktan på att sjömanslagen blir föremål för en mera omfattande
översyn.

Sveriges fartygsbefälsförening påpekar att statsbidrag utgår i Danmark
och Norge till hemresa för semester under pågående anställning. Föreningen
framhåller vidare, att nuvarande återhållsamma tillämpning av hemresebestämmelsen
ogynnsamt påverkat möjligheterna för svenskt sjöfolk i
utrikes fart att erhålla semester och att ett vidhållande av denna tillämpning
skulle få till följd, att den vid förhandlingarna 1962 vunna nedsättningen
av tidsfristen två år till aderton månader skulle gå förlorad för de
anställda. En sådan utgång skulle, anför föreningen avslutningsvis, betyda
ett allvarligt avbräck i strävandena att genom förbättrade anställningsvillkor
söka vidmakthålla en viss andel svenskt sjöfolk på de svenska fartyg
som sysselsättes i fart mellan utländska hamnar.

Utskottet

Sjöman å fartyg i utrikes fart är enligt 26 § sjömanslagen i vissa fall
berättigad till fri hemresa när han avgår från sin tjänst i annat land än
där han är bosatt. Som villkor för åtnjutande av förmånen gäller, att sjömannen
skall ha varit i tjänst på fartyget eller hos redaren två år i följd
och inte haft tillfälle under det senast förflutna året att lämna tjänsten,
då fartyget befunnit sig i det land där han är bosatt. Vidare föreskrives
att om fartyget beräknas inom sex månader uppnå hamn, varifrån hemresan
kan ordnas med avsevärt mindre kostnad eller omgång, sjömannen
inte är berättigad till fri hemresa, om han inte kvarstår i tjänsten tills
fartyget uppnår sådan hamn. Kostnaden för hemresa, beträffande vilken
nu angivna förutsättningar är uppfyllda, bestrides av staten och redaren
med hälften vardera. Förmånen tillkommer även utländska sjömän i den
svenska handelsflottan. Bestämmelserna om fri hemresa anses tillämpliga
endast i de fall då sjömannen slutar sin anställning. Denna tolkning har
visst stöd dels i lagrummets avfattning, dels i uttalanden under förarbetena
till sjömanslagen.

Förevarande motioner syftar till en sådan ändring av 26 8 sjömanslagen
att förmånen av fri hemresa skall gälla även vid semester eller tjänstledighet.
Vidare yrkas att kvalifikationstiden två år sänkes till aderton månader

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

och att den tid av sex månader, som hemresan kan uppskjutas i avvaktan
på anlöpandet av annan hamn, ändras till två månader. Till stöd för sin
hemställan åberopar motionärerna de sociala och humanitära skäl, som anfördes
vid hemresebestämmelsens tillkomst. Det framhålles, att motsvarande
bestämmelse i övriga nordiska länder anses omfatta även hemresa i
samband med semester. Motionärerna påpekar vidare, att de ombordanställda
som regel endast i begränsad utsträckning erhåller del av de förmåner,
som med hjälp av bl. a. skattemedel erbjudes svenska medborgare,
och anser det även med hänsyn härtill skäligt att den föreslagna lagändringen
kommer till stånd.

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt motionerna.

Utskottet finner de av motionärerna åberopade skälen värda beaktande.
Redan vid tillkomsten av hemresebestämmelsen intog statsmakterna den
ståndpunkten att det var ett allmänt intresse att svenska sjömän hade fasta
arbetsförhållanden och att de icke helt förlorade kontakten med hemlandet.
Vad som framkommit under ärendets behandling och genom remissyttrandena
om utvecklingen inom den svenska handelsflottan under senare
år talar för att ifrågavarande förmån bör utvidgas. Härtill kommer att
motsvarande bestämmelser — enligt vad som upplysts vid behandlingen
av ärendet — i övriga nordiska länder vunnit en vidsträcktare tillämpning
än i Sverige. Utskottet biträder därför motionerna. Vid den utvidgning av
förmånen som sålunda bör ske, föreligger icke skäl att göra avsteg från
den år 1962 antagna principen om likställighet mellan svenska och utländska
sjömän.

Tillkomsten av 1952 års sjömanslag har föregåtts av samarbete mellan
de nordiska länderna. Med hänsyn härtill anser utskottet det lämpligast att
hos Kungl. Maj :t hemställa om erforderliga ändringsförslag. Förslagen bör
föreläggas innevarande års riksdag. Med hänsyn till på sjöfartsarbetsmarknaden
gällande överenskommelser om fri hemresa anser utskottet det önskvärt,
att resor, som företages under tiden från och med den 1 juli 1963, berättigar
till ersättning enligt de nya reglerna.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
nämligen 1:166 och 11:196, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till årets riksdag om sådan ändring
av bestämmelserna i 26 § sjömanslagen, att förmånen
av fri hemresa kommer att gälla även då sjöman lämnar
fartyget för att åtnjuta semester eller tjänstledighet, varvid
samtidigt de i lagrummet angivna tidsfristerna två år
samt sex månader bör ändras till aderton månader respektive
två månader; samt

Andra lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

2) att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1963

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Nils Elowsson, fru Hamrin-Thorell, fru
Carlqvist, fru Gärda Svenson, herrar Lars Larsson, Dahlberg, Hubinette och
Erik Filip Petersson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fröken
Sandell, herr Wahrendorff, fru Eriksson i Ängelholm, fru Svensson i
Kungsör, herrar Hamilton och Carlsson i Göteborg.