Andra lagutskottets utlåtande nr 54 dr 1903

Nr 24

Utlåtande i anledning av väckta motioner om överförande på staten
av kommunernas kostnader för förtidspensionering
m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 539 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. samt nr 656 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att kommunernas kostnader för förtidspensionering, änkepensionering,
hustru- och barntillägg fr. o. in. nästa budgetår må överföras till statsbudgeten
i enlighet med vad i motionen anförts, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till härför erforderliga författningsändringar».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för yrkandet får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följnade, hänvisa till
motionen II: 656.

Gällande bestämmelser

Folkpensioneringen, beträffande vilken huvudbestämmelserna finns i
lagen om allmän försäkring, omfattar ett flertal förmåner, av vilka en del
är inkomstprövade, d. v. s. beroende av pensionstagarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden.
Kostnaderna för folkpensioneringen bestrides av
staten med bidrag från kommunerna. Bestämmelser om kommunbidrag
finns i lagen den 25 maj 1962 om finansiering av folkpensioneringen. Kommunernas
årliga bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen utgör 1 %
för varje skattekrona per invånare i kommunen av kostnaderna för följande
förmåner, som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna
pensionsberättigade, nämligen förtidspensioner jämte barntillägg till sådana
pensioner, änkepensioner i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1
juli 1960, och hustrutillägg samt 2 % för varje skattekrona per invånare
i kommunen av kostnaderna för kommunala bostadstillägg, som under året
utbetalats för pensionsberättigade, mantalsskrivna inom kommunen. Bidraget
skall vad gäller bostadstilläggen utgöra högst 80 % och lägst 25 %
av kostnaderna. Bidraget till övriga förmåner är maximerat till 60 % av
kostnaderna och får ej heller överstiga en krona för varje skattekrona i
kommunen. Varje kommuns bidrag uträknas av riksförsäkringsverket.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr ''2''t

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 dr 1963

Historik

De tidigare gällande kostnadsfördelningsreglerna tillkom huvudsakligen
genom beslut vid 1947 och 1952 års riksdagar och innebar i huvudsak följande.

Kommunbidrag beräknades på de inkonistprövade förmånerna — alltså
tilläggspensioner, änkepensioner till kvinnor, vilkas män avlidit före den
1 juli 1960, hustrutillägg samt kommunala bostadstillägg — ävensom på
vårdtilläggen. Kommunbidraget utgjorde, utom på de kommunala bostadstilläggen,
för varje kalenderår 3/20 procent för varje fullt tiotal skatteören
per invånare i kommunen av kostnaden för de förmåner av förevarande
slag som under året utbetalts till pensionsberättigade, som var mantalsskrivna
i kommunen. Bidraget fick dock icke överstiga 60 procent av denna
utgift. I fråga om de kommunala bostadstilläggen var bidragsandelen något
högre, 1/5 procent för varje fullt tiotal skatteören i kommunen. Även för
detta bidrag var stadgat ett maximum vid 60 procent. Dessutom var beträffande
detta bidrag föreskrivet, att det inte fick understiga 25 procent av
kostnaden för de kommunala bostadstilläggen i kommunen. Kommunbidraget
utgjorde alltså i princip 1,5 procent för varje skattekrona per invånare,
dock att det beträffande de kommunala bostadstilläggen uppgick till 2 procent.

I motioner till 1954 års riksdag hemställdes att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t begära utredning om fördelningen mellan staten och kommunerna
av kostnaderna för folkpensioneringen. I motionerna framhölls bl. a.
att kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna avsevärt förskjutits
till kommunernas nackdel, vilket delvis varit en följd av att genom penningvärdeförsämringen
skattekrontalet per invånare stigit. Detta gällde oavsett
om kommunbidragen sattes i relation till de inkonistprövade förmånerna
eller till de totala kostnaderna. Denna utveckling hade inneburit ett
övervältrande av en större andel av härvid aktuella kostnader från staten
till landsbygdskommunerna. Vidare åberopades att andra lagutskottet vid
1947 års riksdag i sitt utlåtande (nr 39) i anledning av propositionen nr 222
med förslag till lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
gjort följande uttalande: »I folkpensioneringspropositionen till
1946 års riksdag hade kommunbidragen beräknats till 67 miljoner kronor,
och riksdagen utgick ifrån att den fördelning av kostnaderna som föreslagits
i propositionen i huvudsak borde bibehållas. Den föreslagna bidragsprocenten
synes därför i nuvarande läge vara väl avvägd. I den mån medelskatteunderlaget
per invånare i riket stiger avsevärt över 18 skattekronor, måste
emellertid en sänkning av talet 1,5 ske, om den avsedda fördelningen mellan
kommunerna och staten skall bibehållas. Talet 1,5 kan därför icke vara
definitivt.»

Sammansatt stats- och andra lagutskott, som avgav utlåtande över motio -

Andra lagutskottets utlåtande nr 2b år 1963 3

nerna, fann att en viss förskjutning av folkpensionskostnaderna till kommunernas
nackdel ägt rum och alltjämt ägde rum. Utskottet, vars utlåtande
godkändes av riksdagen, förordade att samtliga för kommunernas ekonomi
betydelsefulla omständigheter blev belysta genom en allsidig utredning och
förväntade att Kungl. Maj:t med särskild uppmärksamhet följde utvecklingen
på området och vid lämplig tidpunkt lät verkställa en sådan utredning.

Genom skrivelse den 15 augusti 1958 överlämnade Kungl. Maj:t till 1958
års socialförsäkringskommitté ifrågavarande motioner jämte utskottsutlåtandet
att av kommittén övervägas vid fullgörande av dess utredningsuppdrag.

Frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun har även behandlats
i remissyttranden av skattelindringsnämnden och Svenska landskommunernas
förbund till statsutskottet vid 1956 års riksdag över motioner
om en effektiv kommunal skatteutjämning.

I motioner till 1957 års riksdag har hemställts att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om så skyndsam utredning
av frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna, att
förslag till provisoriska bestämmelser i syfte att ernå lindring för ekonomiskt
svaga kommuner kunde föreläggas redan 1958 års riksdag i enlighet
med vad i motionerna anförts.

På närmare anförda skäl fann andra lagutskottet i utlåtande nr 38 inte
påkallat att riksdagen gjorde en särskild framställning om utredning av
frågan om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna. Utskottet
hemställde därför att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut.

I propositionen nr 55 till 1958 års riksdag upptog Kungl. Maj:t inte till
bedömande frågan om folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och
kommun. Frågan bragtes emellertid under riksdagens prövning genom
motioner i vilka framställdes yrkande om skyndsam prövning av frågan om
kommunernas andel i folkpensionskostnaderna.

Särskilda utskottet framhöll i utlåtande nr 1 att förevarande fråga prövats
av riksdagen åren 1954 och 1957 i anledning av motioner. Utskottet anförde
vidare bl. a. följande.

Utskottet vill erinra om att utvecklingen hittills gått i den riktningen, att
kommunerna fått bidraga med en allt högre procentuell andel av folkpensionskostnaderna
med avseende på de inkomstprövade förmånerna liksom
för övrigt även totalt sett. Detta förhållande i förening med höjningar av
folkpensionernas belopp har inneburit en ökad påfrestning på kommunernas
ekonomi. Med hänsyn till bidragsreglernas konstruktion drabbas kommunerna
mycket ojämnt. De i ekonomiskt hänseende svagaste kommunerna
drabbas hårdast och därmed skärpes skillnaderna i det kommunala skattetrycket.
Frågan om fördelningen av folkpensionskostnaderna torde ligga

1+ Bihang till riksdagens protokoll 19G3. 9 samt. 2 aud. Nr 24

1 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 dr 1963

inom ramen för det uppdrag som lämnats den pågående utredningen om
den kommunala skatteutjämningen. Enär det emellertid inte kan vara att
förvänta, att denna utredning kan bli slutförd inom en nära framtid, finner
utskottet det påkallat, att frågan snarast upptages till utredning i särskild
ordning.

Utskottet föreslog slutligen att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
hemställa om skyndsam utredning. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
förslag.

I direktiven för den i det citerade utskottsutlåtandet nämnda utredningen,
1958 års skatteutjämningskommitté, har chefen för finansdepartementet
anfört bl. a., att kritik från kommunalt håll riktats mot reglerna för olika
.statsbidrag och för det kommunala bidraget till folkpensionskostnaderna.
Det har sålunda anmärkts att den fortskridande penningvärdeförsämringen
medfört en avsevärd förskjutning av kostnadsfördelningen mellan staten
och kommunerna till de senares nackdel. Å andra sidan är det uppenbart att
ej minst kommuner med svagt skatteunderlag erhållit väsentlig ekonomisk
lättnad genom den successiva utbyggnad som skett med statliga bidrag av
exempelvis sjukförsäkringen, ålders- och invalidpensioneringen, arbetslöshetsförsäkringen
och andra arbetslöshetsbekämpande åtgärder m. in.

Dessa förhållanden synes, fortsätter departementschefen, nödvändiggöra
en omprövning av grunderna för bl. a. de skatteunderlagsgraderade kommunbidragen.
Vid arbetets planläggning måste självfallet beaktas att statsmakterna
innan utredningen hunnit slutföra sitt arbete kan komma att
besluta om ändrade grunder för bl. a. de kommunala bidragen till folkpensionskostnaderna
vid en eventuell omläggning av folkpensionsförmånerna.

Frågan om de kommunala bostadstilläggens anordning och finansiering
diskuterades av allmänna pensionsberedningen i dess betänkande om förbättrad
pensionering (SOU 1957: 7). Beredningen erinrade om att det med
dåvarande nivå i fråga om folkpensionsförmånerna befunnits nödvändigt
att komplettera dessa med tillägg, avpassade efter de skiftande kostnaderna
för bostad och bränsle på olika orter. Detta hade skett genom de inkomstprövade
kommunala bosLadstilläggen. Om folkpensioneringens grundförmåner
avsevärt höjdes, så borde dessa enligt beredningens mening i större
utsträckning än dittills räcka till bestridande av kostnader för bostad och
bränsle. Behovet av kommunalt bostadstillägg skulle därvid minska. Enligt
beredningens förslag skulle i anslutning härtill bostadstilläggen automatiskt
minskas i samband med att de statliga folkpensionsförmånerna höjdes.
Minskningen skulle ske med halva beloppet av de förordade folkpensionshöjningarna
år 1960 och senare. Förslaget ingick som ett led i de åtgärder,
som beredningen föreslog för avveckling i möjlig män av inkomstprövningen
inom folkpensioneringen. Beredningen uttalade slutligen att om man i samband
med invalidpensionsfrågans lösning kunde avskaffa inkomstprövning -

Andra lagutskottets utlåtande nr 2b dr 1963 o

en beträffande samtliga folkpensionsförmåner utom bostadstilläggen, torde
böra omprövas huruvida dessa tillägg kunde föras utanför folkpensioneringen
att handhavas av kommunerna på egen bekostnad.

Beträffande finansieringen av de kommunala bostadstilläggen fiainhöll
beredningen, att den avräkning som beredningen förordat torde göra det
motiverat att överväga en viss ändring i reglerna för kommunernas bidragsskyldighet
till dessa förmåner. Med hänsyn till de utgiftsminskningar i fråga
om bostadstilläggen, som avräkningsregeln skulle medföra för kommunerna,
borde en höjning eller ett borttagande av maximigränsen framstå såsom
motiverat. Beredningen stannade vid att föreslå att maximigränsen höjdes
från 60 till 80 procent.

Beredningens förslag avstyrktes i vissa remissyttranden och tillstyrktes i
andra, medan i några yttranden förordades en hastigare avveckling av bostadstilläggen
än beredningen föreslog.

I propositionen nr 55 till 1958 års riksdag uttalade föredragande departementschefen,
att han ansåg frågan om de kommunala bostadstilläggen och
inkomstprövningen i övrigt böra prövas ytterligare. Han erinrade i det sammanhanget
om att en minskning av bostadstilläggen i första hand skulle
drabba de många pensionärer, som inte hade andra inkomster än folkpensionen
eller endast mycket små sådana inkomster.

Vidare må här erinras om socialförsäkringskommitténs i oktober 1958
framlagda förslag om förbättrade grundpensionsförmåner m. in. Enligt förslaget
skulle grundpensionen förbättras genom att indextilläggen fr. o. in.
den 1 juli 1959 anordnades som förhöjning av grundpensionen och i samband
därmed befriades från inkomstprövning. Kommittén föreslog samtidigt
i finansieringsfrågan en kombination av två olika åtgärder, nämligen
dels att kommunbidraget till kostnaderna för indextilläggen skulle slopas
och att staten i likhet med vad som gällde beträffande grundpensionerna
skulle ensam svara för finansieringen, varigenom skulle uppkomma en ökning
av .statens kostnader och en lindring för kommunernas del, och dels att
kommunernas bidrag till kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen
skulle öka något, varigenom viss kostnad skulle överföras från staten till
kommunerna. Slutresultatet skulle bli en ökning av statens kostnader för
folkpensionsändamål och en minskning av kommunernas del.

Kommittén hade bl. a. framhållit, att dess förslag beträffande höjningen
av kommunbidraget till bostadstilläggen åsyttade att utgöra ett steg i riktning
mot att låta kommunerna helt övertaga finansieringen av bostadstillläggen,
varvid staten skulle svara för övriga folkpensionsförmåner. I flertalet
remissyttranden hade förslaget i denna del starkt kritiserats, varvid
framhållits att en ändring av reglerna för bostadstilläggens finansiering på
sätt kommittén förordat inte borde övervägas innan hela spörsmålet om för -

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 2i dr 1963

delningen mellan staten och kommunerna av folkpensionskostnaderna blivit
utrett.

Mot bakgrunden av remisskritiken ansåg föredragande departementschefen
i proposition nr 29 till 1959 års riksdag att det i detta sammanhang,
då fråga blott var om eu provisorisk omreglering av vissa folkpensionsförmåner,
inte borde göras någon omfördelning av statens och kommunernas
andelar i folkpensionskostnaderna och att indextilläggen och de kommunala
bostadstilläggen alltjämt borde bekostas på sätt som då skedde. Riksdagen
beslöt i enlighet med departementschefens förslag.

1 proposition nr 75 till 1960 års riksdag berörde föredragande departementschefen
vissa riktlinjer för socialförsäkringens samordning och komplettering.
Han erinrade bl. a. om att socialförsäkringskommitténs närmast
i iamförliggande uppgifter avsag invalid- respektive förtidspensioneringens
utformning och att det i det sammanhanget blev aktuellt att avskaffa inkomstprövningen
i fråga om folkpensioneringens förmåner till invalider.
Därigenom skulle uppstå förutsättningar, som tidigare inte funnits, för att
tillgodose behovet av en närmare samordning av olika förmåner inom det
nuvarande socialförsäkringssystemet. Departementschefen yttrade vidare.

En mycket betydelsefull, inkomstprövad del av folkpensioneringen beröres
inte av det nämnda utredningsarbetet, nämligen de kommunala bostadstilläggen.
Jag vill i detta sammanhang förklara, att jag inte har för avsikt
att medverka till att dessa tillägg försvinner eller reduceras på det sätt som
allmänna pensionsberedningen föreslog 1957. De kommunala bostadstilläggen
är av utomordentligt stor betydelse för de nuvarande folkpensionärerna
och dem som snart blir folkpensionärer. De aktuella samordningssträvandena
hindras inte heller av bostadstilläggens existens eller av inkomstprövningen
av dem. En sak för sig är, att en framtida omprövning av finansieringsfrågorna
kan komma att beröra kostnadsfördelningen även då det gäller
bostadstilläggen.

År 1961 framlade 1958 års socialförsäkringskommitté förslag (SOU
1961: 29) i bland annat frågan om fördelningen av folkpensionskostnaderna
mellan staten och kommunerna. Kommittén uttalade att den i princip hade
den uppfattningen, att kommunerna borde bestrida kostnaderna för de
kommunala bostadstilläggen och staten svara för övriga folkpensionskostnader.
Emellertid ansåg kommittén, att denna lösning inte kunde uppnås
under de närmaste åren, och hänvisade därvid till att frågan var föremål
för prövning i andra sammanhang, bl. a. i 1958 års skatteutjämningskommitté
och i allmänna skatteberedningen. Enligt kommitténs mening borde
med hänsyn härtill de gällande grunderna för kostnadsfördelningen inte
rubbas i mera avsevärd mån. I enlighet härmed föreslog kommittén att kommunbidrag
skulle utgå till förtidspensioner, änkepensioner i övergångsfallen,
hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Beträffande barntilläggen
påpekades, att de ersatte de särskilda barnbidragen samt att de tekniskt

Andra lagutskottets utlåtande nr 2b är 1963

var att anse som tillägg till försörjarens folkpension, vilken i regel utgjordes
av förtidspension och endast i undantagsfall av ålderspension. Kommittén
föreslog därför, att kommunerna skulle bidraga jämväl till kostnaderna
för barntillägg till förtidspensioner. Kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner
borde däremot enligt kommitténs mening bestridas helt av staten.
Inte heller i principerna för bestämmande av kommunernas bidragsskyldighet
ansåg sig kommittén i då rådande läge böra föreslå någon förändring.
Kommittén förordade således, att den gällande avvägningsnormen för bidragsskyldigheten,
dvs. det faktiska skatteunderlaget per invånare i kommunen,
bibehölls. Kommitténs övervägande utmynnade i förslag att kommunernas
andel i kostnaderna för förtidspensioner med därtill knutna barntillägg,
änkepensioner i övergångsfallen och hustrutillägg skulle bestämmas
till Vio procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare, dvs. 1 procent
per skattekrona mot tidigare 1 Va procent. Bidragets maximum föreslogs
vara oförändrat 60 procent.

I fråga om kommunbidraget till de kommunala bostadstilläggen erinrade
kommittén om kommunernas bestämmanderätt beträffande dessa förmåner.
Denna bestämmanderätt motiverade enligt kommitténs mening att kommunbidraget
till bostadstilläggen blev relativt stort. Kommittén hänvisade
också till att den uttalat sig för alt kommunerna i princip borde helt svara
för bostadstilläggen samt till att den förordat en sänkning av kommunbidragen
till förtidspensionerna in. in. På grund härav föreslog kommittén,
att kommunbidragen till bostadstilläggen höjdes genom att maximum för
bidragen ökades från 60 till 80 procent. Däremot anser kommittén att bidragsfaktorn
[lj:> procent för varje fullt tiotal skatteören eller 2 procent per
skattekrona) och minimibidraget (25 procent) inte borde ändras.

I proposition nr 90 är 1962 med förslag till lag om allmän försäkring
följde departementschefen socialförsäkringskommitténs förslag. Vid riksdagsbehandlingen
av propositionen väcktes motioner med yrkanden om annan
fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna än vad som föreslogs
i propositionen.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 27 år 1962 i frågan:

Enligt utskottets mening är folkpensioneringen i princip en statlig angelägenhet.
Staten bör därför svara för kostnaderna för samtliga folkpensionsförmåner
utom de inkomstprövade tilläggsförmånerna. Emellertid synes eu
sådan ordning inte kunna genomföras omedelbart. Frågan om kommunernas
bidrag till folkpensioneringen inverkar på lösningen av den större frågan
om skatteutjämningen mellan kommunerna och bör inte ses isolerad
från denna senare fråga. Kostnadsfördelningen bör därför i princip inte
ändras i avbidan på eu lösning av skatteutjämningsfrågan. Det måste dock
anses angeläget att redan nu lätta bördan för de kommuner som är särskilt
tyngda av kostnader för folkpensioneringen. Det i propositionen framlagda
förslaget innebär ett steg i denna riktning. Samtidigt medför förslaget kost -

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 är 1963

nadsökningar för andra kommuner, vilka har högt skatteunderlag, men mot
denna konsekvens finns inte något att erinra, eftersom kostnadsökningen
hänför sig till de kommunala bostadstilläggen, vilka i princip bör bekostas
av kommunerna själva.

En ytterligare lättnad för de mest skattetyngda kommunerna synes emellertid
önskvärd. Från denna synpunkt skulle motionsförslaget om maximering
av kommuns utdebitering för förtidspensioner, änkepensioner i övergångsfallen
och hustrutillägg till 1 kr. per skattekrona medföra vissa lättnader
för kommuner, vars kostnader ligger högre. Det skulle emellertid
icke vara annat än ett provisorium, eftersom skatteutjämningsfrågan icke
finner sin lösning genom en sådan anordning. I den till årets riksdag framlagda
propositionen nr 111 har i avvaktan på en definitiv lösning av nämnda
fråga föreslagits en annan väg för att minska ifrågavarande kommuners utdebiteringsbehov.
Propositionen innehåller förslag till ändrade regler för
skattelindringsbidrag åt synnerligt skattetyngda kommuner. Förslaget beräknas
medföra en sänkning av utdebiteringsbehovet i dessa kommuner med
upp till cirka 4 kr. per skattekrona. Vidare föreslås att efter Kungl. Maj:ts
prövning extra skattelindringsbidrag skall utgå till kommuner med särskilt
stora kostnader för bl. a. folkpensionsändamål. Anslagsmässigt innebär propositionen
en ökning av skattelindringsbidragen från cirka 15 milj. kr. till
60 milj. kr. per budgetår. Enligt utskottets mening ger förslaget i proposition
nr 111 ett gynnsammare resultat från skatteutjämningssynpunkt än
nyssnämnda motionsförslag.

Vid utlåtandet fanns fogade reservationer, i vilka hemställdes alt staten
som ett första steg till en mera genomgripande reform skulle överta samtliga
kostnader för folkpensioneringen — utom för de kommunala bostadstilläggen
— till den del dessa översteg 1 krona per skattekrona.

Riksdagen biföll reservationerna.

I en annan vid utlåtandet fogad reservation hemställdes att riksdagen
som sin mening skulle uttala att staten som ett led i en senare kommande,
kommunal skatteutjämningsreform skulle överta återstående kommunala
kostnader för förtidspensioneringen. Beträffande denna reservation stannade
kamrarna i skiljaktiga beslut i följd varav frågan föll.

Utskottet

Kostnaderna för folkpensioneringen bestrides av staten med bidrag från
kommunerna. Dessas årliga bidrag till folkpensionskostnaderna utgör 1 %
för varje skattekrona per invånare i kommunen av kostnaderna för förtidspensioner
jämte barntillägg till sådana pensioner, änkepensioner i anledning
av dödsfall, som inträffat före den 1 juli 1960, och hustrutillägg samt
2 % för varje skattekrona per invånare i kommunen av kostnaderna för
kommunala bostadstillägg. Bidraget får såvitt gäller bostadstilläggen utgöra
högst 80 % och lägst 25 % av kostnaderna. Bidraget till övriga förmåner
är maximerat till 60 % av kostnaderna och får ej heller överstiga en krona
för varje skattekrona i kommunen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 2i dr 1963

I förevarande motioner framhålles, att folkpensioneringen bör betraktas
som en statlig angelägenhet och att staten därför också bör svara för kostnaderna
för pensioneringen. Motionerna utmynnar i ett yrkande om att
riksdagen måtte besluta att kommunernas kostnader för förtidspensionering,
änkepensionering samt hustru- och barntillägg från och med nästa
budgetår skall överföras till statsbudgeten.

Frågan om folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun
har varit föremål för behandling såväl i riksdagen som i andra sammanhang
vid ett flertal tillfällen under senare år. I det betänkande som år
1961 framlades av 1958 års socialförsäkringskommitté uttalade kommittén
såsom sin principiella uppfattning att staten borde svara för samtliga folkpensionskostnader
med undantag för kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen.
Emellertid ansåg kommittén, att denna lösning inte kunde
uppnås under de närmaste åren och hänvisade därvid till att frågan var
föremål för prövning i andra sammanhang, bland annat i 1958 års skatteutjämningskommitté
och i allmänna skatteberedningen.

Utskottet ansluter sig till den av socialförsäkringskommittén uttalade
uppfattningen att staten i princip bör svara för kostnaderna för folkpensioneringen
med undantag för kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen.
Enligt vad som upplysts kommer skatteutjämningskommittén att avsluta
sitt arbete innevarande år. Sedan så har skett bör frågan snarast möjligt
bringas i ett sådant skick, att förslag till lösning därav kan föreläggas
riksdagen. Denna utskottets mening synes böra bringas till Kungl.
Maj:ts kännedom.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:539 och 11:656, i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin
mening måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört;

B. att motionerna, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1963

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson*, Axel Svensson*,
fru Carlqvist, fröken Nordström*, herrar Enarsson, Eric Carlsson och
Erik Filip Petersson;

från andra kammaren: herr Rimmerfors, fröken Wetterström, herrar
Odhe, Bengtsson i Varberg, Wiklund i Stockholm, Johansson i Södertälje,
Wahrendorff och Sundelin.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Eric Carlsson och Wahrendorff.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1963

621905