Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963
1
Nr 9
Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagändringar i syfte,
att öka åldringarnas trygghet till liv och egendom.
Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 532 i första kammaren av herr Holmberg och nr 646 i andra
kammaren av fröken Wetterström och fröken Karlsson. I motionerna, vilka
är likalydande, hemställes »att efter erforderlig utredning förslag snarast
möjligt förelägges riksdagen till de lagändringar, vilka kan leda till att öka
åldringarnas trygghet till liv och egendom».
Motionerna
Motionärerna framhåller inledningsvis att åldringsvården utgör ett svårbemästrat
problem i dagens samhälle. Därefter anför de till direkt stöd för
sitt i motionerna framställda yrkande följande:
Under senare tid har därjämte tillkommit ett nytt, allvarligt orosmoment
för åldringarna genom att antalet överfall av och rån från gamla tycks tillta.
Främst gäller detta de äldre i de större städerna och de ensligt boende på
landsbygden. Många äldre människor vågar knappast av fruktan för överfall
och rädsla för s. k. väskryckning och andra kriminella företeelser vistas
ute ensamma ens under dagtid. Detta ökar deras isolering och begränsar
deras möjligheter till den utevistelse, som är betydelsefull för deras välbefinnande.
Det är därför angeläget att åtgärder snarast vidtages för att ge de
gamla ökad trygghet till liv och egendom. Det bör övervägas om inte straffbestämmelserna
vid överfall och rån bör så utformas att det anses som försvårande
omständighet, när övervåldet begåtts mot gamla eller invalidiserade.
----Utan närmare undersökningar är del emellertid svårt att ange
konkreta förslag till lösningar. Vi vill därför förorda att frågan, som vi finner
ytterst angelägen, blir föremål för en skyndsam utredning.
Gällande rätt
Enligt gällande strafflag indelas åtskilliga typer av förmögenhetsbrott i
olika grader. I förevarande sammanhang må särskilt nämnas stöld- och bedrägeribrotten.
Sålunda indelas stöld, nämnt i stigande svårighetsgrad, i
snatteri, stöld och grov stöld samt bedrägeri i bedrägligt beteende, bedrägeri
och grovt bedrägeri. Påföljden för det lindrigaste brottet av ifrågavarande
brottstyper är böter eller fängelse, för normalbrottet straffarbete i
högst två år eller fängelse samt för det svåraste brottet straffarbete i högst
sex år. Vid vissa andra brott förekommer eu indelning i två grader. Härutinnan
må nämnas att beträffande rån och egenmäktigt förfarande finnes
särskilda straffregler för det fall att brottet är grovt. Straffet för rån är
Hihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. I avd. Nr 9
2
Första lagutskottets utlåtande nr 9 är 1963
straffarbete från och med ett år till och med åtta år, medan, därest hrottet
är grovt, påföljden är straffarbete på livstid eller från och med sex år till
och med tio år. Påföljden för egenmäktigt förfarande är böter eller fängelse
samt, för det fall att brottet är grovt, straffarbete i högst två år eller
fängelse.
Till vilken brottsgrad ett brott skall hänföras avgöres med hänsyn till
samtliga omständigheter vid hrottet. Omständigheter som rör den brottsliges
person kommer således icke i betraktande i detta sammanhang. I strafflagen
anges i förekommande fall exempel på omständigheter som särskilt
skall beaktas vid bedömandet av brottets svårhetsgrad. Sålunda stadgas i
20 kap. 4 § strafflagen att vid bedömande huruvida stöldhrott är grovt särskilt
skall beaktas om det förövats medelst inbrott eller avsett sak som någon
bar på sig, eller gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne
eller annat dylikt hjälpmedel, eller om gärningen eljest varit av särskilt
farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.
Beträffande bedrägeribrotten säges i 21 kap. 3 § att som försvårande
skäl särskilt anses sådana omständigheter som att gärningsmannen missbrukat
allmänt förtroende eller begagnat falsk handling eller vilseledande
bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art, avsett betydande
värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Det bör emellertid
uppmärksammas att de sålunda nämnda omständigheterna är angivna som
exempel och att det varken är nödvändigt att i de angivna exempelfallen
alltid döma för grovt brott eller uteslutet att till grovt brott hänföra andra
fall än de angivna.
I fråga om brott mot person må i förevarande sammanhang följande antecknas.
Enligt gällande strafflag, 14 kap., hänföres misshandel med dödlig utgång
till dråp även för det fall att gärningsmannens uppsåt omfattat endast
själva misshandeln men ej den dödliga utgången, 4 och 5 §§. Uppsåtlig misshandel
som icke medfört den misshandlades död behandlas främst i 10—
13 §§. Misshandelsbrotten fördelas på sistnämnda lagrum med hänsyn till
den skada som följt av misshandeln. Sålunda avser 10 och 11 §§ svår kroppsskada,
12 § mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom och 13 §
ringare eller ingen skada som följd av misshandeln. Uppdelningen mellan
10 och 11 §§ har skett så, att i det förra lagrummet behandlats de fall där
gärningsmannen haft uppsåt att tillfoga svår kroppsskada, medan övriga
tall då sådan skada uppstått hänförts till det senare lagrummet. Enligt
båda lagrummen gäller skilda straffskalor allt eftersom gärningen skett
med berått mod eller av hastigt mod. Enligt 10 § är straffet i förra fallet
straffarbete från och med sex till och med tio år och i senare fallet straffarbete
från och med två till och med sex år. Har gärningsmannen icke åsyftat
att tillfoga svår kroppsskada, skall han enligt 11 § dömas till straffarbete
från och med två till och med sex år om misshandeln skedde med
Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963 3
berått mod, och med straffarbete i högst två år om den skedde av hastigt
mod. I 12 och 13 §§ har någon motsvarande uppdelning av straffskalorna
icke skett. Straffet utgör enligt 12 § fängelse eller straffarbete i högst två
år eller, om omständigheterna är synnerligen mildrande, böter. Straffskalan
i 13 § upptager böter eller fängelse i högst ett år. I 15 § första stycket
stadgas om resande av livsfarligt vapen såsom försvårande omständighet
vid misshandel.
I 15 kap. 26 § strafflagen stadgas ansvar för den som bryter annans hemfrid
genom att intränga i hans hemvist med våld eller eljest mot hans vilja
eller vägrar att begiva sig därifrån trots tillsägelse eller genom att smyga
sig in i hans hemvist eller gömma sig undan där utan att kunna visa skälig
anledning därtill. Påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader.
Om brottet begås i uppsåt att våldföra annan, kan gärningsmannen —
även om uppsåtet ej fullbordas — dömas till straffarbete i högst två år. Enligt
28 § samma kapitel inträder ansvar, om man bryter hemfrid genom att
slå in fönster i annans hus eller kasta sten eller annat i annans gård, hus
eller fartyg. Påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader, om det
skedde av ondska. Skedde det av okynne eller överdåd är straffet böter. Till
böter skall jämväl dömas om man stör hemfrid genom att kasta sten eller
annat å annans hus, bulta eller göra annat våld därå eller genom att åstadkomma
oljud eller oväsende i annans gård eller trädgård.
Brottsbalken
Strafflagens gradindelning av stöld- och bedrägeribrotten har överförts
till brottsbalken, 8 kap. 1,2 och 4 §§ respektive 9 kap. 1—3 §§. Straffen för de
grova fallen har emellertid så till vida höjts, att straffminimum för grov
stöld och grovt bedrägeri, liksom för vissa andra grova förmögenhetsbrott,
satts till det i brottsbalken införda enhetliga frihetsstraffet fängelse sex
månader. Syftet med denna ändring har dock, såsom departementschefen
uttalat i samband med lagrådsremiss år 1958 av förslag till brottsbalk (proposition
nr 10 år 1962), icke varit att åstadkomma en allmän straffskärpning
vid ifrågavarande brott utan att få till stånd en förskjutning av gränsen
mellan normalfallet och den grova formen av brottet.
I 8 kap. 5 och 6 §§ stadgas om rån. Brottet är indelat i två grader. För
normalfallet stadgas fängelse, lägst ett år och högst sex år, samt för grovt
rån fängelse, lägst fyra år och högst tio år. Vid bedömandet huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas om utövat våld var livsfarligt eller om gärningsmannen
tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om
han eljest visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den
rånades skyddslösa eller utsatta ställning.
I straffrättskommitténs förslag till stadgande om grovt rån var, liksom
beträffande grov misshandel, som försvårande omständighet angivet bl. a.,
att gärningen ådagalagt synnerlig förslagenhet eller grymhet. I det slutliga
4
Första lagutskottets utlåtande nr ''J år 1963
departementsförslaget, vari för övrigt straffsatsen för normalfallet jämkades
nedåt i förhållande till kommittéförslaget, uteslöts nyssnämnda uttryck.
I stället föreslogs den avfattning som stadgandet slutligen erhöll och som
överensstämmer med avfattningen av exempel på omständigheter som skall
beaktas vid bedömandet huruvida misshandel är att anse som grov. Beträffande
exemplen på grovt rån anförde straffrättskommittén bl. a. följande:
Med
uttrycket den rånades skyddslöshet. åsyftas bland annat sådana fall
som avsågos i äldre SL 21:2 punkt 3: rån »å någon som genom allmän farsot,
eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendens åträngande eller annan
sadan nöd eller fara var i den belägenhet, att han sig och sin egendom
svårligen värja kunde». Rån under mörkläggning i samband med luftskyddstillstånd
eller under utrymning bör således regelmässigt bedömas som grovt.
Med det angivna exemplet på grovt brott åsyftas vidare det fall att rån förövas
mot en ensamboende som på grund av sjukdom eller ålder har särskilt
svårt att värja sig. Rån under sådana omständigheter ådagalägger för övrigt
ofta synnerlig grymhet hos gärningsmannen och föranleder redan på denna
grund att brottet bör bedömas som grovt. Med hänvisningen till den rånades
utsatta ställning åsyftas främst sådana fall där rån förövas mot någon
som på grund av åliggande eller yrke ej har samma möjlighet som människor
i allmänhet att skydda eller försvara sig. De icke ovanliga rånöverfallen
mot droskförare under yrkesutövning skola sålunda enligt förslaget i
regel bedömas såsom grovt rån.
Misshandelsbrotten har, liksom vissa förmögenhetsbrott, i brottsbalken,
3 kap. 5 och 6 §§, indelats i tre svårighetsgrader. För misshandel stadgas
fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Straffet för grov misshandel
är fängelse lägst ett och högst tio år. Vid bedömande huruvida broltet
är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen
tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest
visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.
Såsom ovan antytts upptogs i straffrättskommitténs förslag bland exemplen
på försvårande omständigheter det förhållandet att gärningsmannen ådagalagt
synnerlig förslagenhet eller grymhet. J yttranden över kommittéförslaget
uttalade häradshövdingeföreningen i nämnda hänseende, att det icke
rådde någon tvekan om att misshandel vid gatuöverfall och liknande kunde
hänföras till grov misshandel, även om tillfogandet av kroppsskada varken
åsyftats eller följt av gärningen. Enligt föreningens mening borde därför i
förtydligande syfte såsom exempel på grovt brott medtagas att gärningen
ådagalagt synnerlig hänsynslöshet. I samma riktning uttalade sig Svea hovrätt,
som föreslog att i stället för »förslagenhet» och »grymhet» skulle nämnas
»hänsynslöshet» och »råhet». I remiss till lagrådet anslöt sig departementschefen
till den av Svea hovrätt förordade avfattningen, som därefter
ock upptogs i brottsbalkens stadgande om grov misshandel. I samband med
lagrådsremissen 1958 uttalade departementschefen jämväl, att han delade
av straffrättskommittén uttalad uppfattning, att våldsbrotten över huvud
Första lagutskottets utlåtande nr 9 är 1963
5
taget i hittillsvarande rättstillämpning icke sällan bedömts alltför lindrigt,
särskilt i jämförelse med förmögenhctsbrottcn. Han uttalade vidare, att
misshandel som icke är bagatellartad, normalt borde föranleda fängelse.
I samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till brottsbalk underströks
motionsvis den kriminalpolitiska betydelsen av att samhället med
särskilt eftertryck reagerade mot de former av oprovocerad misshandel som
förekommer i samband med ofredande (motionerna 1:533 och 11.646 år
1962). I sitt av riksdagen i hithörande delar godkända utlåtande över förslaget
till brottsbalk m. m. (nr 42 år 1962) uttalade första lagutskottet som
sin uppfattning, att överensstämmelse förelåg mellan den i propositionen
angivna och den motionsvis framförda uppfattningen såvitt gällde bedömningen
av hur kraftig samhällets reaktion borde vara vid brottslighet av
ifrågavarande art samt att utskottet, som tillstyrkte propositionens avfattning
av ifrågavarande paragraf, för sin del ej hade anledning till eiinran
mot denna bedömning.
Beträffande hemfridsbrott stadgas i brottsbalken, 4 kap. 6 §, böter eller,
där brottet är grovt, fängelse i högst två år. I 7 § samma kapitel stadgas ansvar
för den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning,
oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan. Brottet
benämnes ofredande och straffas med böter eller fängelse i högst sex
månader.
Straff rått skommittén uttalade beträffande sistnämnda brott bl. a., att under
uttrycket »handgripligen antastar» föll exempelvis att någon avsiktligt
knuffade eller sparkade annan eller ryckte eller slet i hans kläder. Kommittén
anförde vidare, att för att en gärning skulle anses innebära ofredande
genom hänsynslöst beteende måste krävas, att den enligt vanlig värdering
kunde sägas utgöra en kännbar fridskränkning. Såsom exempel på fall som
kunde hänföras hit, utöver de i själva lagtexten angivna, nämnde kommittén
att någon genom telefonpåringningar störde annans nattro eller eljest
trakasserade honom. Som ofredande borde, enligt kommittén, också kunna
bedömas sådana fall som att någon för att göra annan upprörd framförde
falskt meddelande om en närståendes död eller att någon skrämde annan,
t. ex. genom att anordna nattliga spökerier.
Tidigare riksdagsbehandling av angränsande frågor
Vid 1958 års A-riksdag framställdes motionsvis (motionerna 1:199 och
11:241) krav på skärpta bestämmelser för vissa våldsbrott. Vid 1959 års
riksdag väcktes motioner (1:310 och 11:382) i enahanda syfte.
1 utlåtande (nr 12 år 1958) i anledning av de förstnämnda motionerna uttalade
första lagutskottet, sedan det lämnat eu redogörelse för den gällande
straffrättsliga regleringen av ett antal av de vanligaste våldsbrotten och därmed
jämförliga brott ävensom för den ståndpunkt brottsbalksförslaget i
förevarande hänseende intagit beträffande samma brott, följande:
6
Första lat/utskottets utlåtande nr ''J år li)63
Vad angår frågan om användandet av villkorlig dom för brott som avses
i motionerna är att beakta att i gällande lag om villkorlig dom uttryekiigt
förbud mot sådan dom meddelas för sådana fall, där det av allmänpreventiva
hänsyn är påkallat att den brottslige undergår straff. Så är uppenbarligen
ofta fallet vid våldsbrott. 1 fråga om unga lagöverträdare är emellertid möjligheten
att ådöma frihetsstraff genom 1952 års lagstiftning begränsad till
sådana fall där särskilda skäl föreligger. Syftet härmed är, att samhällsingripandet
mot sådana lagöverträdare främst bör ske i form av barnavård,
särskilt skyddsuppfostran, i stället för inom fångvårdens ram. Denna anordning
synes ibland ha föranlett den föreställningen att samhällsingripande
i form av barnavård icke utgör en tillräcklig reaktion. Även i fall som i
och för sig kunnat medföra ingripande inom barnavården kan emellertid
särskilda skäl till ådömande av frihetsstraff föreligga, bl. a. då den brottslige
på grund av bristande resurser inom barnavården icke kan beredas
plats på ungdomsvårdsskola.
Av vad sålunda anförts framgår att lagstiftningen i stort sett öppnar tillräckliga
möjligheter till ett så kraftigt ingripande mot brottslighet av förevarande
art som kan anses erforderligt av hänsyn till allmänpreventionen
och medborgarnas berättigade krav på skydd. I vad mån dessa möjligheter i
önskad utsträckning tillvaratages i rättstillämpningen är självfallet svårt
att avgöra utan eu närmare undersökning. Utskottet är emellertid av den
uppfattningen att för kvalificerade och mera straffvärda brott i regel utinätes
eu tillräckligt kraftig reaktion. I den mån våldsbrotten tenderar att
öka i antal eller eljest förekomma i allt allvarligare former kan det sannolikt
förväntas en reaktion häremot i skärpande riktning från de rättsti 11-lämpande myndigheterna. Till de skärpningar av lagstiftningen på detta
område, som kan komma att följa på grund av framlagda utredningsförslag,
kommer riksdagen att få ta ställning i en nära framtid. Utskottet anser därför
icke erforderligt att något initiativ i nuvarande läge tages från riksdagens
sida. Emellertid synes det angeläget att den fortsatta utvecklingen följes
med skärpt uppmärksamhet från lagstiftarens sida och att tendenser i
ogynnsam riktning föranleder övervägande av lämpliga motåtgärder. Eu
annan omständighet, som icke faller inom ramen för de föreliggande motionerna
men som otvivelaktigt är ägnad att bidraga till uppkomsten av
o trygghetskänsla hos allmänheten, är att polisen, särskilt i storstäderna,
icke har tillräckliga resurser att förekomma och uppdaga brott. Ehuru anledning
saknas att här ingå närmare på denna fråga, vill utskottet dock
som sin mening framhålla, att upprätthållandet av en effektiv polismakt
är eu av de allra viktigaste faktorerna i kampen mot brottsligheten. Det är
därför en angelägen samhällsuppgift att tillse att förekommande brister i
sådant avseende snarast avhjälpes.
I utlåtande (nr 5 år 1959) över de sistnämnda motionerna gav första lagutskottet
uttryck för enahanda uppfattning i frågan samt uttalade därutöver
:
Beaktas bör att någon ökning av våldsbrottsfrekvensen icke torde ha inträtt
under det senaste året. Antagas kan vidare att förekommande allvarliga
former av övergrepp — exempelvis sådana där grymhet eller hänsynslöshet
visats av gärningsmannen — numera undantagslöst föranleder annan
reaktion än bötesstraff och endast undantagsvis villkorlig dom. I fråga om
de lindrigare formerna av dylika brott synes också anledning föreligga till
Första lagutskottets utlåtande nr 9 är 1963 <
antagande att en viss skärpning i praxis inträtt på senare år. Eu dylik
skärpt bedömning av våldsbrotten bar också säkerligen varit behövlig och
måste därför hälsas med tillfredsställelse.
Utskottet anser alltså tillräckliga skäl icke föreligga att i avvaktan pa den
stora reform på straffrättens område, som snart kommer att föreläggas riksdagen
föreslå ändring i gällande lagstiftning i enlighet med motionärernas
förslag, önskvärt är emellertid ej endast från de synpunkter, som i torevarande
avseende är att beakta, utan framför allt med hänsyn till brottsutvecklingen
över huvud taget att det pågående straffrättsliga reformarbetet
bedrives skyndsamt och att slutliga förslag utan dröjsmål forelagges riksdagen
till antagande.
Båda de nämnda utlåtandena godkändes av riksdagen.
Utskottet
I förevarande motioner hemställes om skyndsam utredning för utarbetande
av förslag till lagändringar, vilka kan leda till att öka åldringarnas
trygghet till liv och egendom.
Såsom framgår av ovan lämnade redogörelse är rån- och misshandelsbrotten,
vilka brottstyper närmast beröres i motionerna, enligt den föregående
år antagna brottsbalken indelade i olika svårighetsgrader. Vid bedömandet
av svårighetsgraden av ett sådant brott skall hänsyn tagas till samtliga vid
brottet föreliggande omständigheter. Enligt utskottets förmenande bör
såsom för övrigt torde kunna utläsas ur förarbetena till brottsbalken —
tvivel ej råda därom att exempelvis en sådan omständighet som att den genom
brottet angripne på grund av ålderdomssvaghet, sjukdom eller lyte
haft svårt att värja sig, i allmänhet föranleder att brottet skall bedömas
som grovt, vilket i sin lur har till följd att den för den grova formen av
brottet angivna straffskalan blir tillämplig. Även i andra fall av brott, da
den angripnes sjukdom, lyte eller ålderdomssvaghet utnyttjats, kan förväntas,
att domstolarna skall beakta sagda omständighet vid brottsrubriceringen
och straffmätningen.
Av vad sålunda anförts framgår att redan inom ramen för befintlig lagstiftning
öppnats möjligheter för domstolarna till ett kraftigt ingiipande
mot den typ av brottslighet, varom bär är fråga. Vid sådant förhållande,
synes något initiativ i den av motionärerna antydda riktningen icke erforderligt.
Emellertid vill utskottet i detta sammanhang — såsom utskottet för övrigt
redan tidigare framhållit — betona vikten av att polisen erhåller sådana
resurser, att den framgångsrikt kan förekomma och uppdaga brott. Genom
ökad effektivitet hos polismakten skulle icke minst skyddet för de i motionerna
angivna grupperna av samhällsmedlemmar i ej ringa grad stärkas.
Anledning saknas emellertid att hur närmare ingå på denna fråga.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:532 och 11:646, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
8
Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1963
Stockholm den 14 mars 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nyström, Arvidson, Erik Svedberg*,
fröken Mattson, herrar Ferdinand Nilsson*, Hilding*, Hjorth och Nyman;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,
fru Boman, herrar östrand, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik*
och Keijer.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1963
680811